Sök i Ratio Lex

Angående utförselbevis för råg och vete

1924-02-22 · 40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:56, Angående utförselbevis för råg och vete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

1

Nr 56.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utförselbevis för

råg och vete; given Stockholms slott den 22 februari 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

David Pettersson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Tkygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Föredragande departementschefen, statsrådet Pettersson, anför efter gemensam

beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen.

Sedan under hösten 1922 ett stort antal framställningar ingivits berörande

den inhemska brödspannmålsproduktionen, bemyndigade Kungl.

Maj:t den 3 november 1922 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla

sakkunniga personer att undersöka den svenska spannmålsmarknadens dåvarande

läge och, därest så funnes påkallat, avgiva förslag till åtgärder

för ernående av ökad avsättning av svensk brödsäd. De sålunda tillkallade

sakkunniga, benämnda spannmålsmarknadssakkunniga, avgåvo den 16

januari 1923 sitt i anledning av uppdraget utarbetade betänkande (statens

offentliga utredningar 1923: 3).

över betänkandet havå lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och generaltullstyrelsen

avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet, däri ytterligare framställningar

sedermera inkommit, har därefter varit föremål för beredning

inom departementet.

Jag anhåller nu att för Kungl. Maj:t få anmäla detta ärende.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 43 höft. (Nr 56.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

2

1. Ställningen på brödspannmålsmarknaden.

Till en början torde en sammanfattande översikt böra meddelas angående

det faktiska läget på brödspannmålsmarknaden.

Efterföljande sifferuppgifter grunda sig huvudsakligen på spannmålsmarknadssakkunnigas

betänkande och i vissa delar på från statistiska centralbyrån

och kommerskollegium för ändamålet införskaffade statistiska uppgifter.

Sveriges årliga skörd och förbrukning av vete och råg visas i nedan

återgivna tabell.

1

''

Å r

■

!

Skörd

Införsel- (+)

eller utförsel-

Förbrukning (efter

avdrag av utsäde)

Nettoskörd

(d. v. s. efter

avdrag av ut-

Skörd per

deciton

(—) överskott

deciton

deciton

pr inv.

kg-

säde) i % av

förbrukning

kg-

kg.

i Vele:

j 1871—75

910,260

+ 202,340

989,850

23.2

79.(1

21.8

1911—13

2,304,740

+ 1,886,210

3,965,060

70.8

52.4

41.1

1920-21

2,809,170

+ 1,823,610

4,328,780

73.s

50.9

47.2

! 1921—22

3,357,170

+ 1.078,760

4,133,600

69.4

73.9

56.4

! 1922—23

2,588,930

+ 2.431,520

4,712,630

78.7

48.4

43.2

1923 - 24

3,016,000

—

—

—

—

—

Råg:

1871—75

4,886,150

+ 997,180

5,168,220

120.a

80.7

114.8

1911—13

5,958,110

+ 1,079,820

6,287,570

112.2

82.8

106.4

1920—21

5,698,500

— 405,180

4,576,350

77.5

108.9

96.5

1921—22

6,746,160

— 464,730

5,597,100

94 0

108.8

113.3

1922—23

5,621,920

+ 133,430

5,073,610

84.7

97.4

93.9

1923—24

6,198,000

—

—

—

—

—

Börande in- och utförseln av vete och råg samt mjöl därav torde följande

årssiffror, angivna i ton, för tiden närmast före världskriget samt

1920—1923 få meddelas.

Å r

Vete

Råg

Vetemjöl

Rågmjöl

införsel

utförsel

införsel

utförsel

införsel

utförsel

införsel

utförsel

1911 .................

172,360

171,054

200,181

201,621

156,135

138,335

267,870

161

46,186

106,829

40

7,033

502

4,965

1,074

3912..................

209

44

6,605

435

7,450

293

1913..................

310

91,284

454

8,647

207

12,627

97

1920.................

759

5

15,184

65,536

13,515

40

63

1,233

1921..................

6,981

536

303

12,904

26,144

583

224

6,425

1922 ..................

1923 ...............

10,360

77,483

4,103

463

16,269

24,212

19,421

9,664

579

1,457

9,775

2,885

Prisutvecklingen å vete och råg samt mjöl efter den 1 september 1920,

då den statliga spannmålsregleringen upphörde, och fram till 1923 års slut

belyses i följande sammanställning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

3

År

månad

Svenskt

vete enl.

svensk

spann- måls- notering

kr

Börs- notering

New York

kr.

Ameri- kanskt

vete fritt

banvagn

svensk

hamn -f- 1 tull1

kr.

Svenskt

kärn-

vetemjö

kr.

Svenskt

bageri-

vetemjöl

kr.

Utländsk

vetemjöl

import- medel- värde eif

svensk

hamn -f

! tull2

j kr.

Svensk

råg enl.

svensk

spat n- j måls- notering

kr.

Svensk

rågsikt

OuO

kr.

Svensk

rågsam-

sikt

kr.

49.26

50.4 8

78 —

73.—

87.55

33.82

!

I -

49.42

44.93

—

82.—

77.—

87.10

33.41

57.75

47.84

40.19

—

81.73

76.78

85.04

33.80

'' 57.75

_

38.97

37.84

—

76.71

71.71

78.02

32.32

i 57.2 7

: 46.52

36.54

35.81

40 77

69.08

64.68

72.40

31.35

o3.90

31.47

32.16

35.89

60.—

55.-

67.73

30.08

52.—

‘ 41.25

32.08

29.78

33.22

57.2 9

52.2 9

56.2 4

31.98

51.—

40.2 5

32.05

24.90

32.2 7

54.80

49.80

55.88

33.02

53.20

41.72

34.2 7

27.58

36.13

57.48

52.48

58.2 g

34.95

56.52

44.77

36.84

27.38

36.7 2

62.—

57.48

59.4 8

37.10

60.13

48.38

33.08

25.03

32.30

59.7 7

54.77

58.31

33.20

58.8 7

47.12

30.98

23.74

34.68

60.9 0

55.90

64.04

29.0 3

54.52

42.77 !

26.30

24.04

34.01

56.07

51.07

59.83

26.19

49.4 7

37.7 2 i

23.42

19 34

29.60

49.74

44.74

57.12

22.16

42.7 4

30.99

20.10

18.94

28.80

46.25

41.25

51.07

18.54

38.55

26.98

21.85

19.12

28.80

45.50

40.50

49.60

19.41

37.50

27.-

21.45

18.46

28.10

45.05

40.05

45.0 2

20.38

37.2 7

26.7 7

21.43

20.44

29.96

43.96

38.96

43.4 0

20.10

26.—

22.80

20.41

30.10

44.50

39.50

42.21

20.38

26.—

21.94

2L.54

31.40

44.50

39.50

45.4 4

20.88

26.—

22.85

21.20

31.20

44.8 9

39.45

43.30

21.30

36.50

26.08

22.60

18.67

25.—

40.50

37.50

41.37

21.79

36.50

22.28

18.46

24.50

40.—

37.—

39.94

21.46

36.50

28.50

21.89

16.87

22.80

39.16

36.15

39.65

19.7 4

27.05

17.30

16.50

22.3 5

36.7 7

33.77

37.86

15.52

32.08

17.58

18.6 2

24.80

35.50

32.50

36.24

14.95

29.50

23.50

19.08

18.83

24.50

36.3 7

33.87 !

36.—

16.0 7

30 37

24.37

19.59

18.90

24.7 0

36.50

33.50

36.—

16.30

30.50 j

24.50

19.00

18.30 1

24.10

35.7 0

32.70

36.—

16.29

29.76 ■

23.70

20.03

18.7 0

24.—

35.60

32.00

36.—

16.37

29.50

23.50

20.74

19.93

24.50

35.50

32.50

38.—

16.73

29.50 I

23.50

21 52

20.4 5

25.7 0

35.90

32.9 0

36.—

17.09

29.70

23.7 0

22.08

20.14

25.10

36.18

33.13

36.—

17.17

30.—

24.—

22.03

18.82

23.90

35.68

32.58

37.—

16.90

30.—

24 —

21.50

16.20

21.80

35.50

32.50

36.—

16.70

30.—

24.—

21.75

15.51

21.50

34.89

3 i .89

36.—

17.18

29.09 i

23.6 9

17.11

15.90

21.40

34.50

31.50

35.—

15.08

29.50

23.50

17.01

17.00

22.50

34.50

31.50

35.—

14.76

29.50 1

23.50

17.23

16.91

22.30

33.77

30.7 7

33.—

14.34

29.50

23.50

17.28

16.93

22.5 0

33.50

30.60

35.-

14.91

29.50 ;

23.50

1920

September

Oktober ..

November.

December..

1921

Januari

Februari ..

Mars .......

April........

Maj ........

Juni........

Juli ........

Augusti ...

September

Oktober ...

November.

December..

1922

Januari ...

Februari ...

Mars.........

April ......

Maj .........

Juni........

Juli .........

Augusti • ■ •

September .

Oktober ...

November..

December...

1923

Januari ...

Februari ...

Mars.........

April ......

Maj .........

Juni.........

Juli .........

Augusti ...

September .

Oktober ...

November..

December...

1 Tullsatserna för vete och råg, omalen, hava utgjort: 21—30 april 1921 kr. 4.07 maj kr 5 03 jQni

kr. 6.02, juli kr. 3.86, augusti kr. 7.18, september kr. 7.21, oktober 1921-maj 1922 kr 7 20 samt från

och med juni 1922 kr. 3.70 per 100 kg.

2 Tullsatserna för vetemjöl och rågmjöl hava utgjort: 21 — 30 april 1921 kr. 7.—, maj kr. 8.00,

juni kr. 9.65, juli kr. 6.75, augusti kr. 11.20, september kr. 11.25, oktober 1921_maj 1922 kr 11 “>5

samt från och med juni 1922 kr. 6.50 per 100 kg.

Prisuppgifterna för svenskt vete avse vara av 128 skålp. holländsk vikt för tiden september 1990—

augusti 1921 och september 1922 -september 1923, 130 skålp. holländsk vikt för tiden september

1921 augusti 1922 samt 126 skålp. holländsk vikt för tiden oktober—december 1923.

Prisuppgifterna för svensk råg avse vara av 120 skålp. holländsk vikt för tiden ”september 1920

augusti 1921, 121 skålp. holländsk vikt för tiden september 1921 — augusti 1922 119 skålp holländsk

vikt för tiden september 1922—september 1923 samt 116 skålp. holländsk vikt för tiden

oktober—december 1923.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

Till jämförelse med förhållandena före världskriget må framhållas, att

under månaderna september t. o. m. december — den tid av året, då brödsädesavsättningen

av naturliga skäl plägar vara livligast och för lantmännen mest

trängande — priserna hava i genomsnitt för vara av normalkvalitet utgjort

för 100 kilogram

svenskt svensk

vete råg

kronor kronor

1904—1913.................................................................................... 16.08 13.96

1923 ............................................................................................... i7-16 14-90

De 1923 uppnådda priserna ligga alltså blott obetydligt över förkrigsnivån.

Rörande spannmålens produktionskostnader har Sveriges allmänna lantbrukssällskap

verkställt utredning, som givit till resultat, att dessa nu äro

ungefär 54 procent högre än före kriget, huvudsakligen beroende på högre

arbetskostnader.

Enligt vad lantbruksstyrelsen i yttrande den 25 oktober 1922 framhållit

voro ock de priser, producenterna kunde betinga sig, så låga, att produktionen

av såväl vete som råg vore förenad med betydande förlust för odlaren.

Den ovan meddelade uppställningen över prisutvecklingen giver vidare vid

handen, att en högst anmärkningsvärd prisskillnad före funnits mellan amerikanskt

vete (förtullat svensk hamn) och svenskt vete. Prisskillnadens storlek,

i kronor per 100 kilogram, framgår av följande tablå.

År

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Not.

Dec.

1921

4.28

4.41

1.14

0.22

1.86

— 0.12

— 1.2 7

3.76

7.71

6.18

8.70

7.46

1922

6.65

8.62

7.74

9.46

8.36

2.84

2.2 7

0.91

5.05

6.72

5.42

5.11

1928

4.44

3.97

3.7 6

4.18

3.0 2

1.87

0.3 0

— 0.26

4 29

5.49

5.07

5.22

1 Medeltal

5.H

5.0 8

4.21

4.62

4.41

1.36

0.48

1.47

5.68

6.13

6.40

5.93

Härav framgår, bland annat, att prisskillnaden regelbundet varit störst

under höstmånaderna för att därefter småningom minskas allt efter konsumtionsårets

gång.

2. Brödspannmålsproduktionens svårigheter.

För den föreliggande frågans bedömande är av vikt att närmare undersöka

arten av och orsakerna till de svårigheter, varmed den svenska brödspannmålsproduktionen

har att kämpa.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56. 5

Det ogynnsam ma. prisläget är i viss mån en internationell företeelse. För- Världtmarkhållandet

mellan världstillgång och världsförbrukning har nämligen övat nadM9etkraftigt

tryck på brödsädesprisen, varigenom prisläget å världsmarknaden

allt mer kommit att närma sig förkrigsnivån. Till belysning härav torde

följande få meddelas ur publikationen »Ekonomisk översikt», utarbetad inom

kommerskollegium under medverkan av socialstyrelsen m. fl.

Föreliggande uppgifter rörande 1923 års skördar gåve vid handen, att mer

än tillräckliga mängder brödspannmål under konsumtionsåret 1923—1924

stode till världshushållningens förfogande. Förenta staternas veteskörd beräknades

komma att något understiga f jolårsskörden, och på samma vis förhölle

det sig med Kanadas veteskörd, men till gengäld väntades skördarna i

flera andra veteproducerande länder, däribland de europeiska, komma att överstiga

fjolårets. Enligt gjorda beräkningar skulle ökningen på dessa andra

håll mer än väl förslå att uppväga minskningen i Nordamerikas veteproduktion.

Till Rysslands produktion hade härvid ingen hänsyn tagits; det kunde

emellertid tilläggas, att skördeförhållandena i Ryssland under 1923 otvivelaktigt

gestaltade sig gynnsammare än under 1922, låt vara att missväxt

även 1923 torde råda inom vissa delar av landet.

Då därtill komme, att ett icke obetydligt överskott av vete funnes kvar

från konsumtionsåret 1922—1923 ävensom att utsikterna för dm nya vetegrödan

i länder som Argentina och Ostindien tedde sig gynnsamma, vore det

förklarligt, att den internationella spannmålsmarknadens vetenotermgar

långt ifrån att stiga över förra konsumtionsårets medelnivå undergått en

markerad sänkning. Noteringen å rött vintervete nr 2 i New York utgjorde

i medeltal för månaderna oktober 1922—maj 1923 139.8 cents per bushel. I

juni 1923 började ett prisfall, som fortgått under juli och förde nyssnämnda

notering ned till HO.o (28 juli); en mindre återhämtning framträdde dock

under augusti. .

Vetenoteringarna i Europa hade givetvis tagit intryck av prisfallet i lorenta

staterna, men fullt klart kunde läget icke bliva, förrän de europeiska ländernas

egna skördar nådde marknaden. Den fortgående försämringen i Tysklands

ekonomiska läge vore en faktor bland andra i prisbildningen å brödspannmål,

i det att den tyska valutans förstöring och rubbningarna i landets

industriella produktion minskade befolkningens förmåga att köpa utländsk

spannmål (ur häfte nr 3, 1923, av »Ekonomisk översikt»).

De reviderade skördesiffrorna från norra halvklotets länder bekräftade, att

1923 års spannmålsskördar kvantitativt sett utfallit gynnsamt eller t. o. in.

mycket gynnsamt. Den bärgade spannmålens kvalitet torde däremot på flera

håll lämna åtskilligt övrigt att önska. I Sverige och andra länder hade

det dåliga bärgningsvädret vållat jordbruket svåra förluster.

De nya underrättelserna om vetegrödorna i Argentina, Ostindien och Australien

tydde på, att från dessa länder — särskilt från det första landet — störa

tillskott till världens spannmålsförråd vore att vänta. Under sådana förhållanden

syntes det troligt, att världsmarknadens ledande vetenoteringar

under konsumtionsåret 1923—1924 komme att stanna under medelnivån för

perioden 1 september 1922—31 maj 1923. New Yorks notering å rött vintervete

nr 2 utgjorde i medeltal för denna period 137.5 cents per bushel. Det häftiga

prisfallet i juli och augusti 1923 nedtvingade noteringen under 120 cents,

och därmed torde dess nivå i stort sett hava blivit fastställd för det nya konsum
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Naturliga

prittkiljande

faktorer.

Spannmåls
marknads
sakkunniga.

^ Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

tionsaret. Väl hade under september och oktober 1923 en rörelse uppåt kunnat

iakttagas, men den hade icke förmått lyfta noteringen högre än till 122,6

cents i medeltal för oktober, och i november hade tendensen på pytt blivit

nedgående.1

Den ryska spannmålen torde under konsumtionsåret 1923—1924 komma att

spela en större roll på den europeiska marknaden än under fjolåret, då det

endast kunde bliva fråga om en försöksexport i ringa omfattning. Följande

tablå, hämtad ur Ekonomitscheskaja Sjisn, 2 oktober 1923, återgåve en uppskattning

av 1923 års skörd och dess fördelning på olika användningar:

Rysslands spannmålsskörd 1923

i milj. pud (1 pud = 16.4 kg.)

Totalskörd .....................................

därav i Ukraina............................................................

Utsäde .............................................................................

Jordbruksbefolkningen ....................................................

Kreatursbeståndet...............................................................

Stadsbefolkningen ..............................................................

överskott för export ........................................................

Även om exporten kunde drivas upp till 222 miljoner pud (3,600,000 ton)

— Sveriges totala import av spannmål (inkl. majs) och mjöl 1913 uppginge

till 500,000 ton skulle den icke överstiga ''/t av förkrigsexporten. En så

pass begränsad exportkvantitet kunde knappast framkalla några större rubbningar

på den internationella spannmålsmarknaden (ur häfte nr 4, 1923, av

»Ekonomisk översikt»).

För vårt lands vidkommande skärpes emellertid det svåra läget för spannmålsproducenterna

genom att såsom ovan nämnts en högst betydande prisskillnad

till den svenska varans nackdel varit rådande mellan amerikanskt

vete (förtullat svensk hamn) och svenskt vete.

Ifrågavarande prisskillnad beror av en serie olika omständigheter, vilka

kunna uppdelas i två kategorier, nämligen dels mera naturliga prisfaktorer

och dels rent inhemska marknadsförhållanden.

Rörande de mera naturliga prisdif ferentier ande faktorerna hava spannmålsmarknadssakkunniga

anfört i huvudsak följande.

Pa grund av skillnad i vattenhalt kunde kvarnarna i genomsnitt räkna

med 4—5 procent större utbyte av amerikanskt vete än av svenskt och kunde

följaktligen betala ett därav betingat högre pris för det förra. Spannmål

med högre vattenhalt fordrade därjämte högre skötselkostnad under lagring

och lämnade större lagringssvinn. De hårda utländska vetesorterna vore mycket

tunnskaliga och lämnade därigenom högre mjölutbyte. Bärgningen, lagringen

och torkningen hade stor inverkan på kvaliteten. En annan till prisskillnaden

........................ 2,757

.. 1,039

............. 510

............. 1,472

............. 304

............. 249

............ 222

Summa 2,757.

1 Noteringen har sedermera stigit till ungefär 129 cents.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56. 7

bidragande omständighet vore, att en större del av den svenska spannmålen

uppköptes under höst- och de första vintermånaderna för att av kvarnarna

lagras, under det att importvetet inköptes mera omedelbart före förmalningen.

Höstköpen av svensk spannmål motiverade prisavdrag med hänsyn till rånte-,

magasinerings- och skötselkostnader samt lagringssvinn. Härtill komme, särskilt

under tider med fallande pris, visst riskmoment vid höstköpen av svensk

vara, vilket framtvingade en ytterligare marginal mellan prisen å svenskt

vete och importvete. Hittills angivna prisdifferentierande faktorer betraktades

såsom betingade av naturliga normala förhållanden. Att siffermässigt angiva

den skillnad i pris, som motiverades av dessa, mötte stora svårigheter. Från

kvarnhåll hade ifrågavarande värdeskillnad uppskattats till 9 å 10 procent

av priset till det svenska vetets nackdel. Från lantmannahåll ansåges nämnda

procenttal väl höga.

Prisskillnaden har emellertid varit så betydande, att den icke kan förklaras

enbart av ifrågavarande, såsom naturliga betecknade prisskiljande faktorer.

Inhemska marknadsförhållanden hava härjämte spelat en stor roll.

Rörande dessa hava spannmålsmarknadssakkunniga anfört i huvudsak

följande.

Rent inhemska marknadsförhållanden hade i betydande mån påverkat

prisbildningen å den svenska brödspannmålen och förorsakat större prisfall,

än vad som betingats av kvalitet o. d. Lantmännen hade behov att efter

skörden snarast möjligt avyttra sin spannmål. De under hösten rikliga utbuden

möttes ej av stegrad villighet eller förmåga hos kvarnar och spannmålshandlare

att hastigt mottaga det svenska vetet. Följden av detta förhållande

mellan tillgång och efterfrågan hade varit, att prisen å den svenska

marknaden kraftigt nedgått. Här vore den väsentliga förklaringen att söka

till den osedvanligt stora prisskillnaden.

Beträffande kvarnarnas ställning till spannmålsprisen kunde — så vitt

sakkunniga funnit — den stora nedgången i pris ej tillskrivas någon avsvenska

kvarnföreningen organiserad åtgärd. De enskilda kvarnarna hade

däremot — på grund av lantmännens kraftiga utbud och nödtvång att sälja

till de inhemska avnämarna — lyckats så utnyttja situationen, att svenskt

vete kunnat upphandlas till sådana priser, som kvarnarna med hänsyn till

mjölpris och driftkostnader funnit sig kunna betala. Härigenom torde kvarnarna

i avsevärd grad hava haft till förfogande ett medel att i viss mån undgå

sådana av depressionen förorsakade förluster, som näringslivet i övrigt över

så gott som hela linjen fått vidkännas.

Den svenska spannmålshandeln hade icke på samma sätt som förr kunnat

under hösten på spekulation uppköpa spannmål, vilket jämväl bidragit till

det för lantmännen ogynnsamma läget.

'' För att siffermässigt få uttryck för de ungefärliga belopp, varmed det

svenska vetets pris, på grund av rent inhemska marknadsförhållanden, understigit

världsmarknadspriset med fullt utnyttjande av den svenska spannmålstullen,

hänvisades till följande uppställning.

Inhemska

marknads
förhållanden.

Spannmålsmarknads<akkn

niliga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

Kommers
kollegium.

Skillnaden mellan

Skillnaden mellan

amerikanskt vete

amerikanskt vete

Skillnad mellan

i svensk hamn

i svensk hamn

första och andra

förtulla! samt

oförtullat samt

kolumnen

skånskt vete

danskt vete

(Kronor

per 100 kilogram)

September 1921....................................

7.79

3.88

3.91

Oktober » ....................................

6.88

2.78

3.60

November » ....................................

8.42

2.81

5.61

December » ....................................

7.80

2.35

4.95

Januari 1922...................................

7.16

2.60

4.56

Februari » ..................................

8.7 9

2.75

6.04

Mars » ....................................

8.85

1.57

, 6.78

April » ....................................

10.04

2.12

7.92

Maj » '' ...................................

8.62

0.17

8.45

Juni » ....................................

3.08

— 1.76

4.7 9

Juli » ...................................

2.88

— 1.—

3.88

Augusti » ...................................

1.80

— 1.45

3.25

September » ...................................

5.74

1.67

4.07

Oktober » ....................................

7.81

3.87

3.44

November » ....................................

6.28

2.8 5

3.88

December » ....................................

5.91

2.55

3.86

I stort sett kunde siffrorna i sista kolumnen anses såsom mätare på det

underpris, som det svenska vetet enbart på grund av rent inhemska marknadsförhållanden

fått vidkännas. Motsvarande underpris varierade under åren

1903—1912, per år räknat, mellan 0.21 kronor och 1.35 kronor per 100

kilogram.

Den omständigheten, att vida större stegring sedan förkrigsåren ägt rum

beträffande kostnaderna för den svenska brödsädens transport till kvarn än

i fråga om importvetets transport till riket, hade bidragit till att ställa den

svenska spannmålsodlaren i avsevärt sämre förhållande till världsmarknadspriset

än som framginge av noteringarna, vilka icke avsåge produktionsorten

utan förmalningsorten.

Med hänsyn till att förhållandena i fråga om svensk råg i det stora hela

varit analoga med förhållandena beträffande vetet hade sakkunniga icke

närmare ingått på frågan om rågprisen. Jämförelse med utlandsprisen vore

här av mindre intresse, ty den svenska rågproduktionen motsvarade ungefärligen

behovet, och import förekomme praktiskt taget ej. Eågpriserna hade

någorlunda följt prisen å svenskt vete och läge i regel en eller annan krona

under de senare.

Kommerskollegium, som i sitt yttrande den 24 februari 1923 över sakkunnigbetänkandet

vitsordat, att bakslaget efter krigsårens goda tider träffat

jordbruket med utomordentlig kraft, har emellertid ansett, att orsakerna till

svårigheterna vore av tillfällig natur, och anför härom i huvudsak följande.

1921 års brödsädesskörd hade varit den största som någonsin förekommit

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

i vårt land, och då en betydligt större procentuell del än normalt med all

sannolikhet tillflutit marknaden, hade dess pristryckande verkan blivit avsevärd.

Härtill komme, att kvarnarna hösten 1921 torde hava haft betydande

lager av importspannmål, som nedsatt deras inköpsförmåga å den svenska

marknaden, samt att vetepriserna å världsmarknaden hela hösten visade fallande

tendens, vilket föranledde kvarnarna att i viss utsträckning ställa sig avvaktande

vid upphandlingen. Kvarnarnas avvaktande hållning — särskilt

under senhösten 1921 — framginge av åtskilliga angivna sifferuppgifter. Det

svåra prisfallet hösten 1921 syntes hava föranlett lantmännen att i det längsta

hålla på sin vara, och 1921 års rika skörd utövade tryck på spannmålspriserna

även under förra delen av 1922.

Huvudförklaringen till den ogynnsamma prisdifferensen mellan svensk

och utländsk brödsäd hösten 1922 vore att söka i den svenska skördens kvalitet.

Sen och dålig mognad samt mycket ogynnsam bärgning av skörden

hade givit en produkt, som i extraordinär grad vore underlägsen den utländska

varan. För uppehållande av normal kvalitet å mjölet inblandades

mera importvete än vanligt, varigenom den svenska spannmålens avsättning

försvårades och priset trycktes.

Den stora prisdifferensen under konsumtionsåret 1921—1922 samt hösten

1922 torde alltså i huvudsak böra tillskrivas tillfälliga orsaker, i förra fallet

1921 års rekordskörd, i senare fallet skördens underhaltiga beskaffenhet.

Grundad anledning funnes ej för antagandet, att prisrelationen vid normala

skördeförhållanden ej ävenledes skulle återgå ungefärligen till den före kriget

vanliga. Prisuppgifter beträffande vete från den allra senaste tiden liäntydde

också på en fortgående utveckling i sistberörda riktning. Underpriset

å svenskt vete i januari 1923 stannade vid 1.8 5 kronor per 100

kilogram.

Av prisuppgifter, som sedermera meddelats från kommerskollegium, framgår

emellertid, att det ogynnsamma prisläget återupprepats hösten 1923.

En verkställd undersökning angående det skånska vetets pris i förhållande

till det danska (jämte tullbeloppet) — utförd i anslutning till spannmålsmarknadssakkunnigas

utredning i samma fråga för tidigare år — visar, att

underpriset å skånskt vete utgjort

under september 1923 kronor 1.4 5

» oktober » » 2.16

» november » » 2.04

» december » » 1.63

allt per 100 kilogram.

Av det anförda framgår, att orsakerna till den svenska brödspannmålens

låga pris i jämförelse med världsmarknadspriset kunna återföras dels till

kvalitetsfrågan och andra såsom naturliga betecknade omständigheter och

dels till rent inhemska marknadsförhållanden.

Vad den svenska brödsädens kvalitet angår bedrives sedan länge ett betydelsefullt

arbete på växtförädlingens område i syfte att uppdraga sorter, som

med hög avkastningsförmåga förena stor bakningsduglighet. Härigenom

ävensom genom förbättrade metoder och anordningar för spannmålens torkning

och skötsel i övrigt torde åtskilligt vara att vinna.

Underpriset

senaste tid.

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

Syeriges allmänna

lantbrukssällskap.

Kvalitetsfrågan torde dock vara av mindre betydelse i förhållande till de

inhemska marknadsförhållanden, som i så hög grad bidragit till den ofördelaktiga

prisbildningen. Det för lantmännen ogynnsamma läget torde, enligt

mitt förmenande, kunna sammanfattas sålunda. Lantmännen äro i stort

behov av penningar under hösten och tvingas härigenom samt på grund av

bristande lagringsutrymme att kasta ut i marknaden mångdubbelt mer brödsäd

än som kan förbrukas av kvarnarna under samma tid. Lagen om tillgång

och efterfrågan åstadkommer då en oemotståndlig sänkning av prisen,

en sänkning som går långt utöver den, som motiveras av såväl världsmarknadsläge

som kvalitetsskillnad. Under konsumtionsårets lopp höjes sedan det

svenska spannmålspriset undan för undan i samma mån som utbuden minskas

för att kanske redan under våren uppnå det av världsmarknadsläge och kvalitet

betingade. Det torde med allt fog kunna befaras, att, om åtgärder ej vidtagas,

samma missförhållanden komma att varje höst uppstå även i fortsättningen.

Problemets kärna torde därför vara att förhindra uppkomsten av

onaturligt underpris å den svenska brödsäden genom att på något sätt åstadkomma

ändring i förhållandet mellan utbud och efterfrågan under konsumtionsårets

förra del. Detta kan tänkas ske på olika vägar, som jag nu går

att närmare undersöka.

3. Frågan om svårigheternas undanröjande genom minskning av den

svenska brödsädesproduktionen.

En väg för ernående av för producenterna mera gynnsam relation mellan

tillgång och efterfrågan å svensk brödsäd vore kraftig minskning av den

svenska brödspannmålsodlingen. Härigenom skulle givetvis utbuden minskas

och alltför stor konkurrens mellan säljarna undvikas, och i följd härav sådana

pris kunna uppnås — även under höstarna — som betingas av världsmarknadsläge

och kvalitet.

Jag vill i detta sammanhang anmäla, att frågan om brödsädesodlingens

inskränkning och åkerbrukets omläggning till ökad foderväxtproduktion behandlats

i en till chefen för jordbruksdepartementet ingiven, den 17 november

1923 dagtecknad skrift från Sveriges allmänna lantbrukssällskap, vari,

bland annat, anföres följande.

Under rådande förhållanden måste lantmännen taga under allvarligt övervägande,

huruvida de kunde bedriva brödsädesodlingen i samma omfattning

som hittills. De hade bemödat sig om att uppehålla denna odling i större

utsträckning än som varit förenligt med klok ekonomi, i förhoppning att

depressionens svårigheter vore av övergående art samt att statsmakterna

skulle behjärta deras svårigheter.

De såge sig nu tvungna att omlägga sin produktion i sådan riktning, att

jordbruksnäringen gåve dess utövare någon lön för mödan, även om jordbrukets

produktionsförmåga därav skulle lida.

Enligt av sällskapet bland dess medlemmar verkställd undersökning hade

hela höstsädesarealen från 1922 minskats med mera än 13 procent, ungefärligen

lika fördelad på vete och råg. Detta innebure, att, om man utginge

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

11

från 1922 ars arealsiffror, hela landets höstveteareal minskats med 15,00(1

hektar och höstrågsarealen med 44,000 hektar. Visserligen hade minskningen

även föranletts av den för höstsådd otjänliga väderleken, men tendensen

vore dock otvetydig. Att märka vore emellertid, att enligt statistiska

centralbyråns uppskattning höstsädesarealen redan 1922 undergått en minskning

av 15,000 hektar i jämförelse med 1921.

I ett av agronomen L. Nanneson vid sällskapets höstmöte 1923 hållet föredrag

hade med stöd av bokföringsmaterial å sällskapets driftbyrå påvisats

att under nuvarande konjunkturer höstsädesarealen vid mellansvenska jord

bruk borde minskas till hälften och betesarealen i motsvarande grad ökas.

för att jämvikt skulle ernås i jordbrukets ekonomi.

Det vore otvivelaktigt, att en mycket stark minskning av brödsädesodlingen

komme att inträda, därest icke verksamma åtgärder vidtoges för att skapa

betingelser för en lönande spannmålsodling, och sällskapet kunde ej underlåta

att bland landets jordbrukare sprida upplysning om de ekonomiska faktorer,

som bestämde jordbrukets i-äntabilitet.

Huruvida en dylik omläggning av jordbrukets drift kunde anses för landet i

dess helhet gagnelig, tillkomme det närmast statsmakterna att överväga. Eu

minskning av höstsädesodlingen till hälften skulle medföra en oerhört stegrad

import, vilken skulle försämra vår handelsbalans med c:a 50 miljoner kronor

per år samt öka landets beroende av utlandet och försvaga val- möjlighet

till självförsörjning.

En minskning av höstsädesodlingen skulle även medföra eu omläggning

av jordbruket i extensiv riktning samt en avsevärd förminskning av jordbrukets

totalproduktion, då höstsädesodlingen lämnade omkring 50 procent

större antal foderenheter per arealenhet än exempelvis vallodlingen. Ävenledes

skulle jordbrukets behov av mänsklig arbetskraft därigenom minskas,

då höstsäden hörde till de mera arbetskrävande grödorna, och den arbetskraft,

som därigenom frigjordes, måste söka sin utkomst inom andra näringar

eller i andra länder. Detta vore alltsammans faktorer, till vilka hänsyn

måste tagas, då det gällde för statsmakterna att taga ställning till frågan,

i vilken riktning vårt lands jordbruk under den närmaste framtiden skulle

utvecklas.

Jag för min del vill bestämt hävda, att det icke bör vara ett intresse för Departement.

ffet allmänna att medverka till svårigheternas lindrande på den väg, som en ehef^nminskad

inhemsk brödsädesodling innebär. Det torde tvärtom vara ett statsintresse,

att dylik omläggning i större omfattning av jordbrukets produktion

ej äger rum. Det bör bemärkas, att all den i Sverige producerade brödsäden

åtgår för landets förbrukning och att därjämte en betydande myckenhet utländskt

vete inblandas vid framställningen av vetemjöl. Vår brödsädesodling

fyller nämligen ännu ej på långt när behovet. Varje inskränkning av landets

brödsädesproduktion leder uppenbarligen till ökad import med åtföljande beroende

av utlandet och sannolikt försämrad handelsbalans samt till minskning i

jordbrukets förmåga att bereda sysselsättning och utkomst för den befintliga

arbetskraften. En dylik omläggning med produktionens ensidiga inriktande

på animala produkter måste dessutom, förr eller senare, åstadkomma överproduktion

härav med ökat beroende av exportmarknaden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Malmöhus

läns hushållningssällskap.

Inhämtade

upplysningar

om den norska

spannmålsmarknaden.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

Andra vägar torde därför böra utfinnas för undanröjande av de förefintliga

svårigheterna för brödsädesavsättning till skäliga pris. Därvid gäller det

att vidga avsättningsmöjligheterna för den svenska spannmålen.

4. Frågan om avsättningens tryggande medelst reglering av importen.

Genom spannmåls- och mjölimportens avstängning eller viss reglering av

denna torde utan tvivel önskad efterfrågan på, jämte tryggad avsättning av

den svenska brödsäden kunna framskapas. Dylika åtgärder torde möjliggöra

för staten att helt eller delvis få prisbildningen i sin hand. Erfarenhet om

statlig reglering av spannmåls- och mjölhandeln finnes från kristiden.

Jag vill erinra om, att de inledningsvis omförmälda, under hösten 1922

inkomna framställningar innehöllo begäran om utfärdande skyndsamt av förbud

mot införsel av vete och råg, malen eller omalen, samt av bestämmelser

för reglering av den import, som kunde bliva tillåten. Då dessa skrivelser

av min företrädare i ämbetet anmäldes vid spannmålsmarknadssakkunnigas

tillsättande, angavs såsom riktlinjer för sakkunnigas arbete, bland annat, att

det borde noggrant iakttagas, att inga sådana åtgärder komme till utförande,

som trädde mjölkonsumenternas berättigade intressen för nära, samt att det

icke kunde ifrågakomma att genomföra en på införselförbud grundad importreglering

av spannmål och mjöl.

I framställning den 25 september 1923 har Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott anhållit, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande

en reglering av den svenska spannmålsmarknaden i avsikt att utestänga

den import av utländsk brödsäd, som icke erfordrades för att förläna

det inhemska mjölet önskvärd bakningsförmåga.

I Norge har alltsedan kristiden spannmålsmarknaden varit reglerad genom

ett statligt, provisoriskt spannmålsmonopol. Fråga föreligger där om spannmålshandelns

framtida ordnande, särskilt med tanke på den inhemska odlingens

stödjande. Med anledning av i ämnet gjord framställning uppdrog

Kungl. Maj:t den 20 oktober 1923 åt professorn H. Juhlin Dannfelt att i

Norge taga närmare kännedom om i nämnda land rådande förhållanden på

spannmålsmarknadens område. Sedan Juhlin Dannfelt under vistelse i Kristiania

inhämtat erforderliga upplysningar, har han i skrivelse till Kungl. Maj:t den

29 november 1923 avlämnat berättelse över under resan gjorda iakttagelser.

Den sålunda avgivna berättelsen avslutas med ett yttrande, om och i

vilken mån de norska redan tillämpade eller föreslagna anordningarna kunna

med fördel tillämpas i Sverige, varav inhämtas i huvudsak följande.

Det syfte, som i främsta rummet föranlett den nuvarande organisationen

av spannmålshandeln i Norge och som ingår som ett viktigt moment i förslagen

för dennas framtida ordnande, nämligen tryggandet av tillräcklig

mängd brödsäd i landet, vore i Sverige av underordnad betydelse. Vårt lands

skörd av vete och råg täckte till så stor del (omkring 3/4) förbrukningen, att

större svårigheter ej mötte att, om tillförseln avspärrades, få den inhemska

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

sädestillgången att räcka genom inknappning av förbrukningen och genom

att i större omfattning än under vanliga förhållanden använda korn och

havre till människoföda.

För Sverige gällde frågan om statsåtgärder huvudsakligen att trygga avsättningen

av den inländska skörden till pris, som vore lönande, varigenom

odlingen av brödsäd kunde bibehållas oförminskad eller möjligen ökas till

förmån för vår handelsbalans.

Att denna uppgift skulle kunna fyllas genom ensamrätt för staten till införsel

av spannmål och förmalningsprodukter därav, förbunden med skyldighet

att till fastställda pris uppköpa den inhemska spannmålen, vore självklart

och hade prövats under senaste kristid. Erfarenheten av det norska spannmålsmonopolet

visade ock, att denna anordning under god ledning kunde

fylla sin uppgift på ett, åtminstone om man bortsåge från frågan om kostnaden

— vilken vore vansklig att beräkna — i det hela tillfredsställande

sätt. Fördelar, som monopolhandeln erbjöde och som den i Norge medfört,

vore också, att en fördyrande spekulation och trustbildningar kunde hindras

samt att det vore möjligt utjämna prisnivån såväl för den inhemska spannmålen

som för konsumtionsvarorna.

Mot monopolisering av spannmålshandeln talade den allmänna erfarenheten

om monopolföretags egenskap att fördyra föremålen för deras verksamhet.

Spannmålsmonopol komme antagligen också att medföra en stor, dyrbar och

svårkontrollerbar administration och skulle troligen kräva en stark ökning av

tjänstemännens och mer eller mindre fast anställda statsfunktionärers antal,

vilken knappt torde anses önskvärd. Betydliga belopp torde behöva utbetalas

för inlösen av kvarnar och för ersättning åt personer, vars förutvarande förvärvsverksamhet

genom ett spannmålsmonopol komme att hindras eller inskränkas.

Ett av staten handhaft skattefritt spannmålsmonopols införande

komme att beröva staten och kommuner betydande skatteintäkter. Farhågan,

att ledningen av dylikt monopol lätt bleve utsatt för politisk påverkan, vore

knappt alldeles ogrundad. Dessa förhållanden jämte en rätt allmänt och ej

minst bland jordbrukarna rådande motvilja mot förstatligande av ekonomiska

företag torde vara tillräcklig anledning att ej ifrågasätta spannmålshandelns

monopolisering förrän alla andra utvägar visat sig ogenomförbara eller icke

ledande till målet.

Det andra sättet att trygga avsättningen av den inhemska spannmålen, som

för närvarande i Norge tävlade med monopolanordningen, nämligen förbud

mot införsel av spannmål, vilken skulle medgivas genom särskilda koncessioner

eller licenser på villkor, som gåve regeringen möjlighet att reglera införseln

efter behovet, innebure så till vida eu avgjord fördel framför monopol,

att det ej utestängde den fria handelsverksamheten och konkurrensen.

För att trygga avsättningen av den inhemska spannmålen hade man i Norge

valt utvägen att förbinda licens för införsel av spannmål med skyldighet att

uppköpa viss däremot svarande mängd spannmål inom landet. I Sverige

skulle en sådan förbindelse av rättighet till införsel med plikt att köpa inhemsk

spannmål kunna inskränkas till vete och råg. Det syntes emellertid

vara antagligt, att sådan förbindelse ej skulle behövas, utan att redan begränsningen

av införseltillstånden till den mängd, som jämte normal inländsk

skörd kunde beräknas fylla behovet, i regel skulle utgöra garanti för, att den

för målning lämpliga svenska spannmålen även funne avsättning till kvarnarna.

En svårighet vid beräkning av de mängder, för vilka införseltillstånd

skulle medgivas, vore, att tillstånden måste lämnas långt tidigare, än

den blivande skörden kunde med någon säkerhet beräknas. Skulle så inträffa.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

att en rikare skörd än normalt skulle göra den licensierade införseln något

för stor, borde dock avsättningen av den inländska spannmålen kunna framtvingas

genom överenskommelse med de licenssökande kvarnarna om visst

minsta inköp av svensk spannmål i förhållande till förmalningsmängden, och

en sådan överenskommelse torde vara lättare att genomdriva och dess iakttagande

att kontrollera, om det som regel bestämdes, att vid licensgivningen

följande år hänsyn skulle tagas till kvarnens (eller firmans) uppköp av inhemsk

spannmål under den gångna säsongen.

Spannmålsuppköparnas ovillighet att köpa den svenska liksom den norska

spannmålen vore förklarlig genom dennas utbud i små partier och dess ofta

mindre tillfredsställande torrhet och renhet. Att — såsom i Norge föreslagits

inrätta en statens uppköpsorganisation, inskjuten mellan odlaren och kvarnen,

torde av anförda skäl mot nya statsinstitutioner knappt komma i fråga i

Sverige, men däremot kunde ifrågasättas, om ej vid en eventuell licensgivning

för import av spannmål i förening med överenskommelse med kvarnarna om

uppköp av svensk spannmål i förhållande till hela mängden som maldes, inköpsskyldigheten

skulle kunna inskränkas till spannmål i något större mängder

av tillfredsställande kvalitet. Detta kunde kanske bliva ett kraftigt verkande

medel att framkalla de önskvärda försäljningsföreningarna, genom vilkas medverkan

försäljningen av den inhemska spannmålen borde betydligt underlättas.

Sådana föreningar kunde få den största betydelse för en betryggande

lagring av spannmål med därjämte följande möjlighet att uppskjuta spannmålens

försäljning till läglig tid. Understöd åt dylika föreningar för anläggning

av smärre bygdemagasin, vilket i Norge skett med halva anläggningskostnaden,

vore en välbetänkt åtgärd.

Någon stadgad prisnivå för den inländska spannmålen i förhållande till

importspannmålens pris, såsom i samtliga norska förslag ifrågasatts, torde ej

vara tänkbar att i Sverige få genomförd annat än genom en moderat skyddstull,

men om blott uppköpen på nyss antytt eller annat sätt kunde framtvingas,

borde den fastställda tullen kunna påräknas bliva till större del

verksam.

_ Ef heller torde överpris eller premiering, såsom föreslagits i Norge, där

rikets säkerhet fordrade ökad sädesodling, kunna hos oss motiveras.

De uttalanden, som i motiveringen till vissa av de norska förslagen funnes

angående önskvärdheten av officiellt fastslagna standardskalor för spannmålskvalitet,

hade mindre giltighet för svenska förhållanden, i det att numera en

överenskommen skala införts för gradering av priset efter rymdvikten, men

det vore önskvärt, om skalan kompletterades med övriga moment, som inverkade

på kvaliteten, och om avgörandet av deras inflytande på spannmålens

pris ej helt bleve beroende av köparen. En större trygghet för opartiskt bedömande

i detta avseende vunnes, om försäljningen skedde genom odlarnas

försäljnings- och lagringsföreningar.

Om inskränkning i rätten att införa spannmål skulle ifrågakomma, behövde

denna icke utsträckas även till målningen.

En jämförelse mellan de av den provisoriska norska monopolstyrelsen till

kvarnar betalade ersättningar och motsvarande kostnader i Sverige tydde på,

att denna kostnadspost hos oss kunde avsevärt nedbringas. Någon utväg att

nå detta mål utan införande av monopol på spannmåls- och mjölhandeln torde

ej kunna utletas ur förhållandena i Norge. Där ansåges konkurrensen mellan

de störa handelskvarnarna sinsemellan liksom mellan mjölgrossisterna vara tillräcklig

för att reglera dessa kostnader. I viss mån hänvisade man till bygdekvarnarna,

som enligt flertalet förslag borde gynnas genom prisnedsättning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

vid försäljning av spannmål från importmonopolaffären eller den statliga

spannmålsuppköpsaffären.

Slutligen finge framhållas, att den utjämning av prisen för spannmål och

malningsprodukter till samma höjd i rikets alla delar, som tillämpades i

Norge, syntes vara till sin principriktighet tvivelaktig, och svårligen kunde

skäl finnas för införande av något dylikt i Sverige.

På införselförbud grundad importreglering, omfattande även mjöl, komme Departementsatt

jämte annat medföra, att den av världsmarknadsläget betingade, fria ^enprisbildningen

å svenskt mjöl måste ersättas med statligt bestämmande av

mjölpriset, ty eljest komme kvarnarna, till följd av den bortfallna mjölkonkurrensen

från utlandet, att kunna uttaga godtyckliga pris av konsumenterna.

Att vidtaga åtgärder, som nödvändiggöra prisreglering beträffande

både spannmål och mjöl — varmed måste följa svårigheter för mjölprisets

lämpliga fixering, vanskligheter med kontroll och i övrigt en stor, invecklad

apparat efter mönster från kristiden — synes ej böra ifrågakomma, förrän

alla andra vägar visat sig oframkomliga.

Införselförbud med licenser blott i fråga om omalen brödsäd torde icke

medföra samma olägenheter som en allmän importreglering men lärer

ock i prishänseende bliva av mindre betydelse. Om rätt till införsel skulle

hopkopplas med villkor om skyldighet till inköp av svensk brödsäd till

visst pris, torde sådant prisbestämmande med fördel för producenterna

kunna ske endast beträffande kvarnarnas löpande behov av svensk brödsäd.

Kvarnarna måste nämligen på grund av den vid fri mjölimport förefintliga

konkurrensen med det utländska mjölet alltid hålla jämna och höga

mjölkvaliteter, som särskilt på höstarna nödvändiggöra större inblandning

utländsk brödsäd, varigenom förbrukningen av den inländska just vid den

tidpunkt, då lantmännen äro i det största behovet att sälja, bliver mindre.

Skulle verkligt effektiv hjälp lämnas, måste kvarnarna i förskott och till

lagring uppköpa avsevärda myckenheter svensk brödsäd. Det kommer att

möta stora svårigheter att genomföra för säljarna gynnsamma bestämmelser

om pris beträffande denna spannmål, enär kvarnarna därvid måste anses

berättigade att göra sig betalda för alla de kostnader, som lagringen förorsakar,

såsom ränta, skötsel, svinn m. m., vartill kommer den kanske

viktigaste faktorn nämligen möjligen inträffande fall på världsmarknaden.

En sådan lagring från kvarnarnas sida måste alltid i viss mån bliva en

spekulationsaffär, och staten torde ej kunna tvinga till en sådan utan att

kvarnarna därvid få beräkna viss riskmarginal, något som alltså skulle

komma att sänka priset. Genom prisbestämmelser kunde ju möjligen vinnas

något beträffande den spannmål, som åtginge för kvarnarnas löpande behov,

men svårigheterna för lantmännen avlyftas ej på långt när härigenom.

Jag anser mig följaktligen icke böra påyrka åtgärder för genomförande av

importreglering för spannmål eller mjöl.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

Spannmåls
marknads
sakkanniga.

Reservant

bland de

sakkunniga.

5. Stöd åt lantmännens egna strävanden.

Då svårigheterna, enligt vad ovan angivits, till väsentlig del bero på de

i förhållande till kvarnarnas omedelbara uppköpsbehov överväldigande utbuden

av brödsäd strax efter skörden, måste det vara av synnerlig betydelse,

om lantmännen kunde uppskjuta sina utbud och under tiden väl

sköta sin spannmål för att, med undvikande av inbördes konkurrens, sedermera

utbjuda densamma på lägligare tider.

Mycket torde härvidlag — och för minskande över huvud taget av producenternas

beroende av kvarnarna — kunna åstadkommas av lantmännen

själva. Genom kraftigare sammanslutningssträvanden för inbördes hjälp

i olika hänseenden torde möjligheter öppnas för lantmännen att få avgörande

inflytande på den svenska spannmålsmarknaden. Mycket talar

för, att detta är den väg, som till sist leder till det bästa resultatet.

Rörande frågan om lantmännens egna strävanden hava spannmålsmarknadssakkunniga

anfört i huvudsak följande.

Då den förnämsta anledningen till missförhållandena syntes ligga däri, att

lantmännens osedvanligt stora behov av och önskan att särskilt under hösten

sälja spannmål icke tillnärmelsevis motsvarades av kvarnarnas intresse av

uppköp, gällde det att finna utvägar, som antingen gjorde lantmännen mindre

beroende av omedelbar avsättning till de svenska uppköparna (kvarnarna)

eller ock skapade ökat intresse och större förmåga hos kvarnarna att upphandla

den svenska brödsäden.

Åtskilligt torde kunna ernås genom lantmännens egna strävanden (kraftigare

försäljningsorganisation, ändamålsenligt ordnade lagringsförhållanden

m. m.). Direkta statsåtgärder härvidlag kunde icke åtminstone för det närvarande

ifrågasättas. Dessutom kvarstode i viss mån lantmännens beroende av

kvarnarna, ty utan fullständig förlust av tullskyddet kunde den svenska brödspannmålen

under årets lopp ej få andra avnämare än de svenska kvarnarna.

Dessa ägde vidare möjlighet att genom bedriven mjölexport och därvid åtnjuten

tullrestitution erhålla gottgörelse motsvarande tullbeloppet även för den

i exportmjölet ingående inhemska spannmålen.

En reservant bland de sakkunniga, herr K. Eriksson, har med särskild

styrka betonat vikten av lantmännens sammanslutning, och anför därvid

följande.

Påtagligt vore att, därest jordbrukarnas sammanslutningssträvanden bleve

så omfattande, som ordnandet av finans- och lagringsfrågan innebure, ett

överförande i jordbruksintressets händer av för ändamålet erforderligt antal

kvarnar icke alls vore oöverkomligt. Det senare torde tvärtom vara vida

lättare att. utföra än det förra. Det vore ju känt, att en av landets största

kvarnar, belägen just i vårt största vetedistrikt, redan ägdes av jordbrukare,

och det borde sålunda vara möjligt, att jordbrukarna övertoge ytterligare

någon kvarn. Därigenom vunnes ju kontroll över och inflytande å vissa

stora kvarnar, och jordbrukarna ägde däri ett kraftigt instrument för reglering

av marknadspriset å spannmål intill gränsen för kvarnindustriens bärkraft.

Den omständigheten, att konsumenterna genom sin riksorganisation

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

17

förvärvat äganderätten till en av landets största kvarnar, kunde icke vara

till hinders, då konsumentorganisationen riktade sig mot monopolväsendet,

icke mot jordbrukarna. Snarare skulle konsumenternas och jordbrukets målsmän

här kunna väntas få viss anledning till samverkan.

I detta sammanhang må jämväl erinras om professor Juhlin Dannfelts nyss

återgivna uttalanden, vari frågan om lantmännens åtgärder även beröres.

Emellertid torde de ekonomiska svårigheter, som på grund av depressionen

tynga flertalet jordbrukare, samt de motigheter, varmed lantmännens föreningsrörelse

har att kämpa, för närvarande lägga avsevärda hinder i vägen för

odlarna att på nyss antytt sätt taga spannmåls frågan helt i egna händer.

Med hänsyn till lantmännens trängande behov av penningar efter skörden,

lärer återhållsamhet i utbuden knappast kunna i önskad omfattning påräknas,

utan att möjligheter finnas att på annat sätt än genom tidig försäljning erhålla

tillgång till kontanta medel.

Frågan om underlättande av lantmännens spannmålsbelåning framträder

här såsom ett viktigt led i producenternas frigörelse från de av inhemska

marknadsförhållanden uppkommande svårigheterna.

Givet är, att en del kostnader måste vara förenade med ett uppskjutande

av spannmålens försäljning (såsom för lagring, skötsel, svinn o. d.), vartill

komma, vid belåning, ränta och eventuellt andra lånekostnader. Det lärer

vidare icke kunna påräknas att vid belåning erhålla mer än viss del av

spannmålens värde såsom lån. Belåningen är dessutom i viss mån en spekulationsaffär,

i det lantmännen därvid måste räkna med möjligheten, att världsmarknadsläget

försämras under konsumtionsårets lopp.

I fråga om kostnaderna vid lagring och belåning torde följande få meddelas.

Vid lagring i statens lagerhus betala vederbörande spannmålsägare per

100 kilogram intagen spannmål 10 öre i intagningskostnad, 10 öre i lagringskostnad

och 2 öre i brandförsäkringsavgift för varje månad samt 10 öre i

uttagningskostnad, varjämte beräknas ett viktsavdrag av 3 procent. Detta

torde i det fall, att lagringen omfattar en tid av 6 månader (t. ex. från 1

oktober till 1 april), motsvara tillhopa ett prisavdrag av ungefär 1 krona 50 öre

per 100 kilogram. Vid belåning tillkommer emellertid räntekostnad, som för en

tid av 6 månader torde kunna uppskattas till ungefär 50 öre per 100 kilogram

spannmål. Vid lagring i statens lagerhus betalas emellertid icke för

andra än med driften förenade kostnader, medan i lagringsavgift vid lagring

i enskilda tillhöriga magasin jämväl torde inräknas täckning för förräntning

av anläggningskapitalet m. in., vadan lagring och belåning av sist nämnt slagtorde

draga en kostnad av över 2 kronor per 100 kilogram. Härtill komma dessutom

i regel kostnader för extra transporter till och från lagerlokalerna samt möjligen

vissa utgifter för besiktningar m. m. i samband med spannmålens pantsättning.

Å andra sidan ökas spannmålens värde och rymdvikten stegras vid

god lagring, varigenom ett pristillägg av omkring 1 krona torde kunna påräknas.

Av det sagda torde framgå, att vid lagring och belåning under en

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. Mi höft. (Sr ''>(!.) 2

Spannmåls
belining
-

Kostnader i

samband med

belåningen

m. m.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

Riksdagens

skrivelse 1923,

nr 207.

Vidtagna

åtgärder

i fråga <m

spannmåls - belåningen.

tid av sex månader prisreduceringen torde kunna uppskattas till 1 ä 2 kronor

per 100 kilogram spannmål. Detta vill med andra ord säga, att, i det fall

att prisnoteringarna å svensk brödsäd från t. ex. 1 oktober till 1 april stegras

med större belopp än 1 å 2 kronor, lagring och belåning bleve för spannmålsägaren

ekonomiskt fördelaktig. Kan lagring ske hemma hos odlaren,

bortfalla en del kostnader, vadan dylik lagring ur ekonomisk synpunkt bliver

fördelaktigare.

Även om belåning alltså är förenad med särskilda kostnader och viss risk

för prisfall, synes denna dock bereda sådana möjligheter för brödsädesprisets

stabilisering, att frågan om belåningens underlättande är värd den största

uppmärksamhet.

I detta sammanhang torde böra erinras om eu riksdagsskrivelse 1923, nr

207, i anledning av väckt motion angående förslag till lag om upplagsbevis.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 13, hade hemställts, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om upplagsbevis i syfte

att upplagsbevisen måtte representera den vara, å vilken de lydde, och att

rättshandlingar avseende varan måtte knytas vid upplagsbeviset. Första

lagutskottet, dit motionen hänvisaaes, uttalade i utlåtande, nr 19, bland

annat, följande. Ett väl avvägt lagerbevissystem vore av betydelse jämväl

för lösande av problemet om jordbrukets driftkredit. Det hade vid olika tillfällen

framhållits, att lantmännen icke kunde under praktiska former belåna

jordbrukets produkter och på grund därav nödgades vid viss tidpunkt sälja

desamma utan hänsyn till marknadsläget. Den form, som nu funnes för

belåning av i vissa lagerhus inlagd spannmål, torde icke vara fullt tillfredsställande.

Med införande av ett institut med upplagsbevis eller lagerbevis

representerande själva varan (warrants) skulle dessa olägenheter i avsevärd

mån undanröjas. Möjlighet skulle därigenom öppnas att bekvämt belåna de

lagrade produkterna och avvakta den gynnsamma konjunkturen för deras

avyttrande. Särskilt skulle detta bliva av betydelse vid lagring av spannmål,

och anledning funnes till antagande, att därigenom ett ändamålsenligt

ordnande av spannmålshandeln skulle underlättas; detta givetvis under förutsättning,

att ett tillräckligt antal lagerhus, utrustade med befogenhet att

utgiva warrants, komme till stånd. För anordnande i vårt land av ett warrantssystem

krävdes emellertid lagstiftningens mellankomst.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och på

vad sätt med vår lagstiftning kunde införlivas bestämmelser angående

upplagsbevis eller lagerbevis representerande själva varan (warrants), samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll vad utskottet sålunda hemställt och begärde i nyss nämnda

skrivelse, nr 207, verkställande av angivna utredning.

Jag vill vidare erinra om vissa av mig vidtagna åtgärder för möjliggörande

av ökad spannmålsbelåning.

Sedan frågan förberedelsevis undersökts inom jordbruksdepartementet, bemyndigade

Kungl. Maj:t den 29 juni 1923 chefen för jordbruksdepartementet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56. 19

att för överläggning angående åtgärder till stöd vid avsättning av spannmål

inom landet till möte i Stockholm sammankalla ombud för i saken intresserade

lantmannakorporationer m. fl. Till mötet, som ägde rum den 9 juli

1923, kallade jag representanter för riksbanken, riksgäldskontoret, lantbruksstyrelsen,

statens lagerhus- och fryshusstyrelse, vissa hushållningssällskap,

centralkassor för jordbrukskredit, jordbrukarebanken, lantmännens centralföreningar

ävensom ett antal för frågan intresserade enskilda personer, förnämligast

jordbrukare. I anslutning till vid mötet förd diskussion, som

huvudsakligen begränsades till frågan om belåning av spannmål, utarbetades

därefter inom jordbruksdepartementet anvisningar rörande vissa åtgärder

för möjliggörande av ökad spannmålsbelåning från jordbrukarnas sida.

Anvisningarna befordrades till trycket (statens offentliga utredningar 1923 :48)

och utsändes genom jordbruksdepartementets försorg till samtliga hushållningssällskap,

centralkassor för jordbrukskredit och lantmännens centralföreningar

med anmodan att sprida dessa bland vederbörande underavdelningar,

jordbrukskassor och lokalföreningar ävensom till länsstyrelserna i riket, vilka

skulle föranstalta om, att å landsfiskalskontoren exemplar av anvisningarna

hölles tillgängliga för allmänheten, samt att i länskungörelserna infördes

underrättelse därom.

Angående anvisningarnas innehåll torde följande kortfattade översikt få

meddelas.

Om jordbrukarna kunde mera allmänt efter skörden bereda sig lån mot Meddelade

avlämnande av spannmål såsom pant, nödgades de ej koncentrera sina anvisniDgar.

spannmålsförsäljningar till vissa tider på hösten utan kunde mera jämnt

fördela dessa på höst- och vintermånaderna, varigenom en för dem önskvärd

stabilisering av spannmålsprisen kunde ernås. Nu gällande rätt angående

pantsättning av lös egendom, som förutsatte att egendomen antingen av låntagaren

överlämnades i långivarens besittning eller lades i förvar hos tredje

man (pantvårdare), erbjöde dock endast begränsade möjligheter för en rationell

spannmålsbelåning. Med nu gällande lagstiftning vore den enda

praktiska formen för spannmålsbelåning, att spannmålen överlämnades till

tredje man, som åtoge sig att hålla spannmålen eller dess värde långivaren

tillhanda såsom pant. För möjliggörande av mera allmän belåning än den,

som nu på sist angivna sätt ägde rum i statens, till utrymmet begränsade

lagerhus, måste även enskilda tillhöriga lagerutrymmen tagas i anspråk,

och därvid mångenstädes jämväl odlarnas magasinutrymmen. Med avseende

å lagring hos odlarna bleve det av synnerlig vikt tillse, att den lagrade varan

på effektivt sätt avskildes ur odlaren-låntagarens besittning och överfördes

i pantvårdarens, enär eljest panträtt ej uppstode. Närmare redogörelse

för sättet för ordnandet av dylik besittningsöverföring lämnades, varjämte

formulär till erforderligt hyreskontrakt av lagerlokal bifogades. I

vissa fall kunde enskilda personer eller bolag vara lämpliga pantvårdare,

men å en del orter bleve det nödvändigt, att jordbrukarna själva ordnade

rörelsen och sammanslötc sig i ekonomiska föreningar med begränsad personlig

ansvarighet (s. k. lag er förening ar). Lagerförenings verksamhet kunde

omfatta icke blott lagring av för belåning avsedd spannmål utan även mottagande

av annan spannmål för lagring och skötsel samt försäljning för vederbörande

ägares räkning av lagrad spannmål. Mönsterstadgar för lagerförening

samt förslag till villkor för spannmålslagring hos förening ävensom

formulär till för belåning erforderliga handlingar (såsom upplagringsbevis,

förbindelse att hålla lagrad spannmål eller dess värde långivare tillhanda

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5b.

Försäkring

i samband

med belåning.

Fråqan om

belåning av

spannmål

utan att låntagaren

avstår

ån besittningen

av

varan.

Spannmåls
lagerhus.

såsom pant samt pantförskrivningshandling) bifogades. Vidare kunde i vissa

fall föreningar lämpligen bildas —- särskilt där anslutning till eentralkassa

för jordbrukskredit vore möjlig — med uppgift därjämte att direkt verka

för beredande av kredit åt medlemmarna (lagerkreditföreningar). Beträffande

dylik kreditverksamhet kunde föreningen antingen i eget namn upplåna medel,

som föreningen i sin ordning utlånade till medlemmar, eller ock åtaga

sig betalningsansvar för lån, som medlemmarna upptoge på annat håll och

vilka lämpligen borde förmedlas av föreningen. För dylik förening, som

borde erhålla viss större soliditet, framlades jämväl mönsterstadgar samt förslag

till villkor för lån, som lagerkreditförening beviljade eller förmedlade

åt medlemmar.

I detta sammanhang vill jag meddela, att, enligt vad jag har mig bekant,

föreningen Sveriges spannmålsintressenter med intresse upptagit frågan om

realiserande av sålunda givna anvisningar rörande spannmålsbelåningen.

Därvid hava underhandlingar inletts med visst försäkringsbolag i syfte att

få den genom pantsättning av spannmål skapade säkerhet kompletterad med

viss försäkring till långivares skydd, och hava i dessa underhandlingar

även deltagit representanter för jordbruksdepartementet och lantbruksstyrelsen.

Pantsättning genom spannmålens överförande i långivarens eller tredje

mans besittning är emellertid förenad med vissa olägenheter av praktisk innebörd

och medför i allt fall — såsom framgår av det sagda — åtskilliga kostnader

för förvaring och skötsel samt ofta även transport av den pantsatta varan.

På grund härav ävensom av vissa andra anledningar kan pantsättning på

sätt nu nämnts för närvarande knappast vinna tillämpning i önskvärd omfattning.

Det har följaktligen varit angeläget att få undersökt möjligheterna

för åstadkommande av sådana lagbestämmelser, att belåning kunde ske mot

säkerhet i spannmål utan att låntagaren avstode från besittningen till

denna.

Sedan sistnämnda fråga gjorts till föremål för förberedande undersökningar

inom jordbruksdepartementet, har ärendet överlämnats till justitiedepartementet

för fortsatt utredning i samband med övervägande av den fråga, som

avses i riksdagens förenämnda framställning angående upplagsbevis. Enligt

vad jag inhämtat av chefen för nämnda departement har detta utredningsarbete

fortskridit därhän, att förslag till lag i ämnet möjligen kan redan

innevarande år föreläggas riksdagen. Om en dylik lagstiftning genomföres,

torde belåningsfrågan komma i ett väsentligt förbättrat läge.

För befrämjande av spannmålsavsättningen och spannmålsmarknadens ordnande

är det av stor vikt, att tillgång finnes till lämpligt belägna lagerhus,

där spannmålen kan uppsamlas och i mån av behov belånas samt genom

torkning och annan skötsel ernå hög kvalitet. Detta torde vara angeläget

jämväl för befrämjande av lantmännens föreningsrörelse över huvud taget.

Beträffande denna fråga, vilken jag kommer att närmare behandla i annat

sammanhang, vill jag nu blott erinra om, att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition,

utgifter för kapitalökning, statens utlåningsfonder, föreslagit riks
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

21

dagen att, i avbidan på proposition i ämnet, för inrättande av en lånefond

för anläggning av spannmålslagerhus för budgetåret 1924—1925 såsom kapitalökning

beräkna ett reservationsanslag av 500,000 kronor. Jag kommer

att senare göra hemställan om avlåtande till riksdagen av proposition i detta

ämne.

Av det sagda framgår, att jag fäster huvudvikten vid sådana åtgärder, som

huvudsakligen böra genomföras av lantmännen själva, och hyser varm förhoppning

om svårigheternas bekämpande genom lantmännens sammanslutningssträvanden,

stödda av visst statligt bistånd för belåningens, lagringens

och spannmålsvärdens ordnande.

Det torde dock tyvärr ej kunna påräknas, att denna väg hastigt leder till

målet. Verksamheten måste på ett naturligt sätt arbeta sig fram och detta

torde draga åtskillig tid. För att bringa omedelbar lättnad — särskilt i syfte

att förminska odlarnas beroende av kvarnarna — och därjämte bereda vägen

för lantmännens sammanslutningssträvanden, synas mig ytterligare åtgärder

böra försökas.

(>. Utförselbevis.

Spannmålsmarknadssakkunniga hava i sitt betänkande framställt förslag om

införande av utförselbevis å vete, råg och korn. .

Härutinnan anföra sakkunniga i huvudsak följande.

Utförselbevis syntes vara ett medel, som på ett relativt enkelt och snabbt

sätt skulle kunna, åtminstone under vissa förutsättningar och i viss omfattning,

vidga avsättningsmöjligheterna för den svenska spannmålen och samtidigt

förebygga allt för onaturliga prisdifferenser mellan importvara och

svensk brödspannmål.

Den s. k. 1906 års tulltaxekommitté hade föreslagit ett system med utförselbevis

för råg, vete och korn, varefter frågan, på uppdrag av chefen

för finansdepartementet, varit föremål för en av professor EU F. Heckscher

verkställd och den 28 september 1911 avlämnad utredning. Systemet hade

prövats i Tyskland. Sakkunniga föresloge, att, därest utförselbevis ansåges

böra komma till tillämpning i Sverige, följande system nu borde ifrågakomma.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av

tullverket kunde inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angåve

och med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utförde minst 500

kilogram av någotdera slaget, skulle äga, för så vitt den utförda varan skäligen

kunde anses hava varit marknadsgill, att på grund av utförseln erhålla

av vederbörande tullförvaltning utfärdat bevis, som berättigade honom eller

den, på vilken beviset behörigen överlåtits, att inom en tid av högst sex

månader efter det varan angivits till utförsel, utan tullavgifts erläggande införa

omalen eller malen råg eller vete till så stor myckenhet, att den tull,

som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, vore lika med det tullbelopp, som

vid utförseltillfället skolat utgöras för en utförselvaran till storleken motsvarande

införselkvantitet av samma vara.

Utförselbeviset skulle alltså gälla som tullikvid vid import icke endast av

omalet vete eller omalen råg utan jämväl av mjöl härav.

Departementschefen.

Spannmålsviorkuadssakkunniga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

Beträffande utförselbevisens betydelse för producenterna och exportörerna

kunde framhållas, att exportörens inkomst vid dylikt system bestämdes dels

av det nettopris, han erliölle vid försäljningen till utlandet, dels av utförselbevisets

saluvärde. Det högsta pris, som i exportlandet kunde ernås för

svensk vara, vore världsmarknadspriset minskat med den av kvalitetsförhållandena

m. m. betingade naturliga prisskillnaden mellan importvara och

svensk vara. Härifrån borde vidare dragas samtliga exportkostnader. Vad

därefter återstode vore det nettopris, exportören erhölle. Utförselbevisets saluvärde

kunde teoretiskt taget variera från 0 till 3 kronor 70 öre, räknat per

100 kilogram utförd spannmål. Då utförselbeviset skulle få gälla som tullikvid

vid införsel av såväl omalen som malen spannmål och alltså även mjölimportörer

kunde uppträda som uppköpare av bevisen, torde bevisens saluvärde

icke komma att nämnvärt understiga det nominella beloppet (3 kronor

70 öre) med mer än som betingades av att bevisen understundom upphandlades

före deras utnyttjande vid import. Skulle bevisen berättiga till

tullfri införsel blott av omalen säd, bleve avsättningsmöjligheterna i högsta

grad beroende av kvarnarna. För systemets effektivitet erfordrades därför

bestämmelsen om bevisens giltighet även vid mjölimport. Fördelen för exportören

med utförselbevis vore, att denne kunde uppsöka utländsk marknad

vid sådana tillfällen, då de svenska marknadsförhållandena nedtryckt det

svenska priset så mycket under den nivå, som med hänsyn tagen jämväl

till kvalitetsskillnad o. d. betingades av världsmarknadspriset, att den svenska

varans underpris överstege exportkostnaderna och diskonteringen av utförselbeviset.

Vid dylikt läge inträdde genom utförselbevis en konkurrerande»

faktor genom att spannmålsförsäljarna ej bleve beroende enbart av de svenska

kvarnafna. Ett stegrat pris för dem, som exporterade, medverkade till allmän

lyftning av prisnivån för den svenska brödsäden, åtminstone vid mera omfattande

export, ehuru viss tröghet i marknadsförhållandena i någon mån

stäckte den stigande tendensen. Av utförselbevis skapad tendens till prisstegring

skulle ock sannolikt mötas av visst motstånd från kvarnarna. Enligt

vad sakkunniga inhämtat, ansåges bland spannmålshandlarna, att förutsättningar

funnes för avsättning genom export särskilt av råg. Utförselbevisens

verkningar i fråga om prisläget för den svenska brödsäden kunde

sammanfattas sålunda, att ett införande av utförselbevis sannolikt skulle

medföra en mera naturlig prisrelation mellan den svenska spannmålen och

importvaran.

I fråga om utförselbevisens inverkan å mjölprisen finge sakkunniga

framhålla, att priset å i Sverige tillverkat vetemjöl i stort sett tämligen

noggrant reglerades av det pris, vartill importmjöl, förtullat, kunde säljas

inom riket. Införande av utförselbevis skulle icke på minsta sätt fördyra

importmjölet. Rörande prisen å svenskt mjöl skulle ett verksamt utförselbevissystem

otvivelaktigt öka kvarnarnas strävan att vid mjölförsäljningen få

täckning för den merkostnad, spannmålsprisens stegring skapade. Vid vissa

tillfällen komme kvarnarna sannolikt ock att kunna uttaga något högre mjölpris,

men i stort sett torde den utländska mjölkonkurrensen fortfarande

komma att reglera åtminstone vetemjölspriset. Risken för förhöjning av

rågmjölspriset måste anses större än beträffande vetemjölspriset.

Utförselbevisens sannolika statsfinansiella verkningar bleve någon minskning

i tullinkomsterna, beroende på dels att utförselbevis skulle lämnas även

för spannmål, som redan utan dylika bevis skulle hava exporterats, och dels

att bevisen möjligen skulle öka den inhemska brödsädesproduktionen och

därigenom minska importen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56. 23

Fördelen för brödsädesproducenterna av utförselbevis skulle betalas i främsta

rummet av kvarnarna, som emellertid kunde tänkas i viss mån skjuta över

sin andel å mjölkonsumenterna, samt därjämte till någon anpart av statskassan.

Då sakkunnigas uppdrag avsåge brödsäden, både de ej närmare utrett

frågan om prisbildningen av det svenska kornet, men framhölle, att, därest

utförselbevis infördes beträffande vete och råg, en liknande anordning syntes

böra som en konsekvens tillämpas jämväl ifråga om korn. Utförselbevisen

för korn borde gälla som tullikvid endast vid import av korn eller malt.

Sakkunnigas betänkande avslutas med följande sammanfattning.

»Den förebragta utredningen har givit vid handen, att behov föreligger

av åtgärder, som kunna möjliggöra för den svenska brödsädesproduktionen

att finna avsättning till priser, som icke understiga världsmarknadspriset

med fullt utnyttjat tullskydd med högre belopp än som betingas av kvalitetsförhållandena

och andra här ovan såsom naturliga betecknade prisdifferentierande

faktorer. Därvid har särskilt betonats betydelsen av att den svenska

brödsädens avsättningsmöjligheter vidgas, så att producenterna må kunna

vid sina försäljningar med utnyttjande av tullskyddet vända sig till andra

än inhemska avnämare. Ett system med utförselbevis synes vara den väg,

som ligger närmast till hands för frågans ordnande. Med hänsyn till den

korta tid för utredningens bedrivande, som stått till buds, ävensom frågans

komplicerade natur och svårigheterna att på förhand bedöma verkningarna i

skilda hänseenden av utförselbevisen, har det emellertid icke varit görligt

för de sakkunniga att så fullständigt genomtränga frågan, att icke ytterligare

prövning och övervägande möjligen kunde anses påkallade. Sålunda kar

det exempelvis icke varit möjligt för de sakkunniga att bedöma de verkningar

i handelspolitiskt hänseende, som kunde tänkas bliva en följd av införandet

av ett system med utförselbevis. Emellertid hava sakkunniga för

sin del kommit till den uppfattningen

att, då behovet av snabba åtgärder för ernående av förbättrade

prisförhållanden för den svenska brödsäden uppenbarligen är mycket

trängande samt då ett system med utförselbevis, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad här ovan angivits, icke kan i de avseenden

sakkunniga haft tillfälle pröva frågan befaras förorsaka

olägenheter av allvarligare beskaffenhet men väl medföra åtskilliga

fördelar, ett genomförande av en dylik anordning är den utväg

för svårigheternas lindrande, som nu bör tillgripas.»

Betänkandet åtföljes av ett på sakkunnigas begäran inom generaltullstyrelsen

utarbetat utkast till erforderliga bestämmelser angående utförselbevis

för spannmål (se det tryckta betänkandet sid. 41).

Vid betänkandet hava fogats särskilda yttranden av de sakkunnigas ordförande

herr Nilsson i Tånga samt av herr K. Eriksson. Jag ber att fä

lämna följande referat av dessa yttranden.

Herr Nilsson anslöte sig i stort sett till sakkunnigemajoriteten, men Ange

framhålla, att anmärkningar av principiell och praktisk innebörd kunde med visst

fog framställas mot ett system med utförselbevis. Lämpligheten att stimu
-

Särskilda

ytti anden.

Herr Isilssons

särskilda yttrande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Herr Erikssons

särskilda

yttrande.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

lera export ifrågasattes, så länge brödsädesproduktionen icke tillnärmelsevis

täckte konsumtionsbehovet. Minskningen i tullinkomster kunde väcka betänkligheter.

Handelspolitiska förvecklingar syntes ej vara uteslutna. Oaktat

dessa invändningar, förordades dock ett övervägande om. möjligheterna för

systemets tillämpning, ty förhållandena på den inhemska spannmålsmal - naden krävde med styrka åtgärder från statsmakternas sida och under utredningen

hade andra utvägar ej kunnat utfinnas.

Herr Eriksson funne förslaget om utförselbevis av principiella skäl mycket

betänkligt. Förslaget innebure, att på naturlig väg ej lönande brödsädesexport

gjordes förmånlig genom utsträckning av det tullskydd, som tillkommit

för att främja den för inhemsk förbrukning erforderliga odlingen, att omfatta

även exportvara. Det föreslagna utförselbeviset komme att verka som

en exportpremie, en i vårt land i huvudsak ny anordning. Den nationalekonomiska

sakkunskapen borde få tillfälle medverka vid utredningen, innan

avgörande träffades. .

Ehuru sakkunniga grusat de mest optimistiska förhoppningarna om utförselbevisets

värde för jordbrukarna, kunde dock beviset tillföra exportören

rätt avsevärt tillskott till priset. Mycket talade då för, att motsvarande prisstegring

å spannmål måste äga rum å den inhemska marknaden. Klargöras

borde, vem som ytterst finge betala denna förmån för odlarna. Enligt förslaget

kunde utförselbevis, erhållet vid export av råg, användas även för

import av vete och vetemjöl. Den svenska rågodlingen, som oavbrutet stigit

i förhållande till förbrukningen, täckte nu under gynnsamma är till fullo

behovet och kunde lätt drivas upp till en storlek, som medgåve regelbunden

export. Vidgad rågodling bleve genom utförsel beviset ett svenskt intresse*

emedan utländsk efterfrågan knappast kunde påräknas med mindre exporten

bleve regelbunden. Under sådana omständigheter bleve rågexporten ej åtföljd

av motsvarande rågimport, utan utförselbeviset användes allenast för

likvidering av tull vid veteimport, varigenom statsinkomsterna minskades.

Enbart denna omständighet vore dock ej avgörande för frågan, då verkningarna

för statskassan icke torde bliva av större betydelse.

Verkningarna på mjölpriset vore vida betydelsefullare. Under vissa tidsperioder

hade betydande olikhet förekommit mellan mjölpriset i Sverige och

världsmarknadspriset, fritt svensk hamn, plus mjöltull. Kvarnarna eftersträvade

icke att reglera priset efter världsmarknadens fluktuationer utan

fixerade mjölpriset på längre sikt, varav följde, att en prisstegring å världsmarknaden

långt ifrån alltid följdes av samtidig prisstegring i Sverige, liksom

att prisfall å världsmarknaden först senare kunde få en motsvarande

inhemsk effekt. Redan denna självständiga prisreglering vore ett starkt hinder

för uppkomsten av den import, som sakkunniga tänkt sig som en ofelbarregulator

på mjölpriset i Sverige. En import av vetemjöl i större skala

måste inriktas på hushållsförbrukningen och fordrade inarbetande av bestämda

märken, vilket droge avsevärda kostnader och många risker. Importören

torde avskräckas från att befatta sig med dylik import. Fast hellre torde

kunna förutsättas, att kvarnarna icke skulle finna sig i minskad avkastning

å sin rörelse utan komme att avlasta merkostnaderna för spannmålen på

konsumenterna genom eu stegring av mjölpriset. Rågmjölsmarknaden vore

så föga beroende av utlandet, att på detta område kundo de största rubbningarna

befaras. Med afl sannolikhet skulle utförselbeviset alltså medföra

fördyring av levnadskostnaderna, vilket vore så mycket allvarligare i en tid

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

av oavbrutna lönesänkningar och inkomstminskningar samt en period av

långvarig arbetslöshet.

Det vore känt, att brödsädesodlingen till avsalu förnämligast utövades på

de större och medelstora jordbruken. Att dessa odlare vore i trångmål, lede

intet tvivel. Men det vore icke styrkt, att sådan kris nåtts, att det kunde

försvaras att till stöd för en dock besutten samhällsklass avsevärt fördyra

det dagliga brödet för de mindre bemedlade. Brödsädesodlarnas svårigheter

torde sammanhöra med den allmänna ekonomiska krisen. Liknande framställningar,

som nu från jordbruket, hade framförts av industrien, vilka framställningar

avslagits av statsmakterna. Eu ljusning i näringslivets mångahanda

bekymmer kunde skönjas, och åtskilligt talade för, att även jordbrukets

kris vore av övergående natur.

Då herr Eriksson sålunda ansåge, att sakkunnigas förslag innebure en utsträckning

av statens skyddsåtgärder för brödsädesodlingen, enär utförselbeviset

kornme att verka såsom en exportpremie, att utförselbeviset torde komma

att stegra priset å vetemjöl och i all synnerhet å rågmjöl, vilket icke torde

vara förenligt med direktiven vid sakkunnigas tillsättande, att över huvud

jordbruksnäringens svårigheter sammanhängde med den allmänna ekonomiska

krisen och dess avveckling, som kunde väntas hava en jämförelsevis övergående

varaktighet, hade han icke kunnat ansluta sig till det yttrande, som

avgivits av övriga sakkunniga.

Av lantbruksstyrelsens yttrande i ärendet — som av dagtecknat den 19

februari 1923 — inhämtas i huvudsak följande.

Föreliggande missförhållanden i fråga om den inhemska brödspannmålens

prissättning i förhållande till importspannmålens torde knappast kunna helt

avhjälpas genom utförselbevis. Sådana fördelar för odlarna erhölles icke

härigenom, att odling i önskvärd omfattning av den för rikshushållningen

så betydelsefulla brödsäden säkerställdes. Även om mera verksamma åtgärder

vore av nöden, borde den av sakkunniga föreslagna åtgärden tillgripas,

vilken torde hava en mera vidsträckt betydelse än som siffermässigt kunde

angivas. Härvid syftades på den psykologiska inverkan, som utförselbevisen

skulle utöva på jordbrukarna.

Genom utförselbevisen borde svenska utsädesförsäljare bliva mera konkurrenskraftiga

på den utländska marknaden än hittills och ökade möjligheter ernås för

avsättning på utlandet av de sedan gammalt väl kända svenska utsädesvarorna.

Även om de inhemska mjölprisen i någon ringa mån höjdes genom utförselbevisen

— vilket icke vore uteslutet, ehuru möjlighet till import, även

av rågmjöl, vore ett säkert verkande korrektiv mot mera avsevärd höjning

— vore dock denna ur konsumentsynpunkt mindre önskvärda tendens mindre

betänklig än den fortsatta och kanske kraftiga nedgång i brödsädesodlingen,

som sannolikt bleve följden av att förhållandena finge utveckla sig utan

ingripande från det allmännas sida.

I likhet med sakkunniga ansåge lantbruksstyrelsen införande av utförselbevis

för korn vara en konsekvens av liknande bevis för brödsäd.

Styrelsen tillstyrkte vidtagande av åtgärder för eu anordning med utförselbevis

för råg, vete och korn i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigas förslag.

Kommerskollegium meddelar i sitt ovannämnda, den 24 februari 1923 avgivna

utlåtande, att kollegium begärt yttrande från rikets handelskamrar

över sakkunnigas betänkande. Beträffande innehållet av dessa yttranden anför

kollegium följande.

Lantbruksstyrelsen•
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Rikets

handels
kamrar.

Kommers
kollegium.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

Det föreslagna systemet för utförselbevis hade vunnit anslutning från följande

fyra handelskamrar, nämligen Östergötlands och Södermanlands, som

tillstyrkte, att försök gjordes i den av sakkunniga angivna riktning, Gotlands,

som biträdde förslaget med den ändring, att åt utförselbevis för korn gåves

samma giltighet såsom tullikvid som åt utförselbevisen för vete och råg,

Västergötlands och Norra Hallands, som tillstyrkte förslaget under förutsättning

att en importreglering icke kunde erhållas, dock med framhållande, att

bevisen för att få sitt fulla värde borde gälla även import av kolonialvaror

eller att, om icke denna möjlighet att säkerställa deras värde finge tillgripas,

de åtminstone icke måtte få under hand säljas i öppna marknaden, samt

Västernorrlands och Jämtlands län, som tillstyrkte förslaget, men ansåge, att

åtgärden allenast borde betraktas som ett försök och till en början endast

avse viss kortare tid. Skånes handelskammare ställde sig synnerligen tveksam

till förslaget, medan Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

uttalade sina tvivelsmål ifråga om vissa av de slutsatser, till vilka de sakkunniga

kommit. Avstyrkande ståndpunkt intoges av Smålands och Blekinge

handelskammare, som icke för närvarande kunde förorda utförselbevisens införande,

samt handelskammaren i Göteborg, som icke kunde tillstyrka förslaget.

Stockholms handelskammare ansåge sig ej böra motsätta sig utförselbevisens

införande, och handelskammaren i Gävle hade avstått från uttalande

i frågan.

Kommerskollegii yttrande är i övrigt av i huvudsak följande innehåll.

Den av sakkunniga omnämnda utredning, som verkställts sedan 1906 års

tulltaxekommitté framfört frågan om utförselbevis, hade utmynnat i slutsatsen,

att utförselbevis icke borde komma till användning i Sverige. Vid

denna utredning hade bl. a. framlagts följande synpunkter. De ekonomiska

förutsättningarna för det tyska systemet med utförselbevis ägde ej motsvarighet

i Sverige. Genom utförselbevis komme tullskyddet synnerligast för råg

att göras mera effektivt med åtföljande prisstegring för spannmålen och därav

framställda produkter. Bevisen skulle verka som premie för export. Rådande

prisdifferens i olika landsdelar skulle skärpas. I transporthänseende gynnsamt

ställda producenter komme att draga vinst av bevisen. Jämnare prisbildning

säkerställdes ej, då höstexport följande vår kunde framkalla större import, än

eljest varit nödvändigt, med därav onödigt fördyrade transportkostnader.

Export erfordrades ej för att bereda rum åt den för blandningsändamål behövliga

importen. Bevisen innebure utsikt till ökning särskilt av rågodlingen

med åtföljande betydande rågexport och risk för minskning av tullinkomsterna.

Införande av effektivare tullskydd hade mera vittgående konsekvenser,

då det gällde jordbruket än beträffande industrien, enär skyddet

inom det förra mer eller mindre fullständigt kapitaliserades och därför icke

utan djupgående rubbningar i näringens ekonomi kunde avlägsnas.

Kollegium kunde i huvudsak ansluta sig till dessa slutsatser. Ä andra

sidan borde dessa icke tillmätas avgörande betydelse för frågan om utförselbevis

till stöd för jordbruket i dess svåra nödläge. Med hänsyn till att bakslaget

efter krigsårens goda tider träffat jordbruket med utomordentlig kraft

och allvarlig fara hotade modernäringen, därest icke dess ekonomiska förutsättningar

snart förbättrades, skulle kollegium trots de antydda svårigheterna

ej tvekat att tillstyrka sakkunnigas förslag, därest detta vore ett nödvändigt

och verksamt medel för effektiv förbättring av läget.

Läget hade avsevärt förskjutits mot det av de sakkunniga uppställda målet

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

ifråga om relationen mellan inlands- och utlandspriset. Dä ingå avgörande

skäl talade mot sannolikheten av denna utvecklings fortbestånd i stort sett,

syntes nödvändighet ej föreligga för den svåröverskådliga och i olika hänseenden

betänkliga åtgärd, som utförselbevis innebure.

Beträffande utförselbevisens effektivitet påpekades, att anordnandet av export

krävde åtskilliga kostnader. Landets egen produktion täckte ej brödsädesbehovet,

och hittills hade export ej förekommit för beredande av tomrum för

den för blandningsändamål erforderliga importen. Sverige syntes sakna förutsättningar

för regelbunden export. Då priserna inom landet på grund av extraordinära

förhållanden ställde sig oskäligt låga, torde dock utförselbevis kunna

bereda viss lättnad, men en tillfälligt anordnad större export mötte betydande

svårigheter. Dess organiserande erbjöde avsevärt besvär, och i synnerhet

torde hinder uppstå att Unna mottaglig marknad. Erfarenheten visade, att

en vara icke utan långvarigt förberedande arbete kunde avsättas på marknader,

där den förut varit okänd.

Kollegium finge sammanfatta sitt yttrande sålunda. Då den ogynnsamma

prisrelationen mellan svensk och utländsk brödsäd under senare tid huvudsakligen

torde vara att återföra på tillfälliga omständigheter och nuvarande

prisdifferensen talade för ett återinträdande av mera normal differens samt

tvivelsmål kunde uppställas beträffande utförselbevisens effektivitet för sitt

ändamål, syntes avgörande skäl för ett realiserande av sakkunnigas förslag ej

föreligga. I betraktande därjämte av de med anordningen ifråga förenade betänkligheterna

i olika hänseenden ansåge sig kollegium ej kunna tillstyrka

förslaget.

Vid koinmerskollegii utlåtande är fogat protokollsutdrag innefattande a\

kommerserådet Malmén vid ärendets behandling uttalad avvikande mening.

Kommersrådet Malmén hade kommit till den uppfattningen, att kommerskollegium

icke bort finna hinder för att — under jordbruksnäringens så svårt

betryckta läge, vilket lian icke vågade beräkna bliva, utan vidtagande av särskilda

åtgärder, så övergående, som kollegii majoritet antoge — giva sin anslutning

till en med de sakkunnigas förslag i huvudsak överenstämmande

anordning såsom ett interimistiskt försöksmedel till jordbrukets upphjälpande,

samt att alltså kollegii utlåtande bort utmynna i förklaring, att kollegium

ej velat motsätta sig ett genomförande i huvudsak av den föreslagna anordningen

med utförselbevis för eu tid, som lämpligen kunde bestämmas

till tre år.

Frågan om utförselbevis bragtes inför riksdagens prövning 1923 genom

enskilda motioner.

Vid 1923 års riksdag väcktes likalydande motioner, nr 103 i första kammaren

och nr 122 i andra kammaren, vari hemställdes, att riksdagen måtte

besluta att godkänna bestämmelser angående utförselbevis för spannmål i

enlighet med det vid spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande fogade förslag,

att träda i kraft från och med den dag, Konungen därom förordnade.

Vidare väcktes i andra kammaren en motion, nr 120, vari hemställdes,

att riksdagen måtte besluta om införande av utförselbevis för rag, vete och

korn i överensstämmelse med nyssnämnda förslag.

Slutligen hemställdes i likalydande motioner, nr 56 i första kammaren

och nr 68 i andra kammaren, att riksdagen måtte besluta, att i gällande

förordning med tulltaxa för inkomnande varor skulle på lämpligt ställe in
-

Reservation

inom kommerskollegium.

1923 drs

riksdag.

Motioner om

utförselbevis.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Bevillnings
ntskottet.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

föras vissa i motionärernas hemställan intagna bestämmelser, vilka skilde

sig flan förberörda förslag, utom i visst redaktionellt hänseende, endast därutinnan,

att desamma icke omfattade utförselbevis för korn utan avsåge

endast råg och vete.

Till stöd för förslagen hade motionärerna åberopat spannmålsmarknadssakkunnigas

betänkande.

Motionerna hänvisades till bevillningsutskottet, som i ärendet avgav betänkande

den 12 april 1923, nr 27. Av innehållet i detta betänkande torde

här få återgivas följande.

Med utförselbevis — eller införselbevis såsom de ock kallats — avsåges

att skapa befogenhet att på grund av utförsel av inhemsk spannmål tullfritt

införa utländsk spannmål eller eventuellt andra varor till tullvärde motsvarande

vad som utförts.

Då förslag till ny tulltaxeförordning 1910 förelädes riksdagen, funnes de

av 1906 års tulltaxekommitté föreslagna bestämmelserna om dylika bevis

icke intagna i förslaget. Detta motiverades av dåvarande chefen för finansdepartementet

(prop. nr 69, sid. 204, 205) bland annat därmed, att den föreslagna

anordningens verkan i statshnansiellt avseende och inflytande på

spannmåls- och mjölpriserna icke vore klart ådagalagd; en stegring av nämnda

priser vore ej utesluten. Departementschefen ansåge, att införlivande med

vår tullagstiftning av ifrågavarande institut borde föregås av en mera fullständig

utredning av anordningens verkningar i olika hänseenden.

Vid<n e erinrade utskottet, om den enligt särskilt uppdrag av professor

Heckscher verkställda utredningen i ämnet samt om en den 14 november

1913 till Kungl. Maj:t ingiven framställning från hushållningssällskapens

ombud angående införande av utförselbevis på spannmål, vilken senare framställning

icke ledde till, att förslag i ämnet av Kungl. Mnjtt förelädes riksdagen.

Utskottet redogjorde även för behandlingen av frågan om utförselbevis

under tidigare års riksdagar, varav framginge, att riksdagen såväl 1915 som

1916 avvisat förslag om avlåtande av skrivelser i ämnet till Kungl. Maj:t.

Utförselbevisen kunde icke medföra några verkliga fördelar för andra

jordbrukare än dem, som hade icke alltför obetydliga mängder av berörda

slag av spannmål till avsalu, vadan anordningen bleve till gagn blott för ett

ganska begränsat antal jordbrukare. Exportkostnaderna torde av spannmålsmal

knadssakkunniga hava beräknats för lågt, och utförselbevisens betydelse

torde följaktligen hava överskattats. Genom att flertalet jordbrukare

under våren måste i stor utsträckning begagna sig av kredit för vissa

inköp komme de i beroende av mellanhänder, vilka mången gång torde

komma att tillgodogöra sig bevisens avsedda fördelar. Då utförselbevisen

beräknades föranleda stegring av priset å svensk brödspannmål och kvarnindustrien

skulle söka vid mjölförsäljningen erhålla täckning för berörda

merkostnad av konsumenterna, skulle bevisen med all säkerhet föranleda

ökade levnadskostnader, vilket under rådande depression bleve särskilt kännbart.

Genom att prisstegringen skulle komma att träffa rågmjölet mera än

vetemjölet, som beträffande de högre kvaliteterna måhända bleve alldeles

oberört, kunde befaras, att bevisen skulle främja den ur nationalekonomisk

synpunkt skadliga tendensen till övergång från råg- till vetemjölskonsumtion

och från konsumtion av billigare till dyrare vetemjölssorter. En annan

olägenhet vore den minskning i statens tullinkomster, som beräknades

bliva en följd av utförselbevisen. Utskottet delade icke sakkunnigas och

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

29

motionärernas mening vare sig i fråga om de fördelar, bevisen kunde medföra,

eller därom att bevisen icke skulle kunna befaras förorsaka olägenheter

av allvarligare beskaffenhet. Härtill komme, att utskottet anslöte sig

till den av kommerskollegium uttalade uppfattningen, att läget på spannmålsmarknaden

avsevärt förskjutits mot det av de sakkunniga uppställda

målet och att sannolikheten talade för utvecklingens fortgång i samma riktning.

Slutligen kunde befaras, att utförselbevisen skulle kunna medföra

svårigheter i handelspolitiskt hänseende.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Vid utskottsbetänkandet var fogat en av nio utskottsledamöter avgiven

reservation, vari, under åberopande av spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande

samt ett av generaltullstyrelsen den 9 april 1923 till utskottet avgivet

och vid reservationen fogat yttrande angående inlösandet av utförselbevis,

uttalades, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning

av motionerna, antaga ett av reservanterna framlagt förslag till förordning

angående utförselbevis för viss spannmål (intaget här nedan såsom

bilaga 2).

Riksdagen biföll den 21 april 1923 vad bevillningsutskottet hemställt,

I första kammaren bifölls utskottets hemställan med 69 röster mot 51,

vilka avgåvos för ett under överläggningen gjort yrkande om antagande av

förenämnda reservation med vissa mindre ändringar. Andra kammaren beslöt

med 88 röster mot 64 bifalla utskottets hemställan, därvid de 64 rösterna

avgåvos för ett under överläggningen framställt yrkande av samma

innebörd, som nyss angivits beträffande första kammaren. I

I diskussionen rörande eventuella åtgärder för stödjande av den svenska

brödsädesproduktionen, har det understundom såsom skäl mot dylika åtgärder

framhållits, att dessa skulle få betydelse blott för odlarna av spannmål

till avsalu och att dessas antal vore ganska begränsat. En viss belysning

över, huru förhållandena i sist angivna hänseende gestalta sig, kan

erhållas genom studium av en på uppdrag av tull- och traktatkommittén

av byråchefen i statistiska centralbyrån E. Höijer verkställd utredning

angående det svenska jordbrukets produktion samt saluöverskott av spannmål

(tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkande!! III). Utredningen

åsyftar närmast att för bedömande av jordbrukstullarnas direkta

verkningar få till prövning upptagen frågan, å ena sidan vilka jordbruk

det vore, som producerade tullskyddad spannmål till avsalu och sålunda

kunde anses hava dragit direkt nytta av tullskyddet, samt storleken av den

vid dessa jordbruk levande befolkningen, och å andra sidan i vilken om

fattning och i vilka delar av landet det förekomme, att jordbruken icke

själva producerade den för deras egna behov erforderliga tullskyddade spannmålen

och vilkas befolkning därför snarare vore att betrakta som konsumenter

än som producenter av ifrågavarande varuslag. Av i berörda utredning

angivna viktigare uppgifter torde följande sammanställning få meddelas.

Reservation

inom bevillningsutskottet,

Riksdagens beslut

rörande

utförselbevisf

rågan.

Statistiska

uppgifter rörande

jordbruk

rru d salu - överskott av

spannmål

m. m.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

:

B r u

k n i n

g s d e

lar med —

--h

ektar åke

r

0.26

— 1

1—2

2—5

5—10

10—20

20—30

30—50

50—100

över 100

samtliga

Hela spannmåls- arealen i pro- cent av åker- arealen .........

40.2

42.5

43.7

44.0

45.0

46.1

46.5

45.5

44.1

44.8

Brödsädesarealen

i procent av

åkerarealen

9.9

ll.l

12.1

12.6

13.6

14.6

15.o

14.3

14.2

13.6

Skörd per hektar

i kilogram1 ...

_

894

921

990

1,101

1,218

1,285

1,308

1,397

1,169

Nettoskörd av

brödsäd per per- son av jord- bruksbefolk- ningen i kilo- gram 1 .........

52

117

227

406

612

738

664

591

346

Sammanlagda

nettoskörden

avbrödsäd, ton1

9,994

47,279

94,768

150,477

92,194

99,537

79,167

112,224

685,640

Sammanlagda

förbrukningen

av brödsäd, ton1

44,197

93,867

99,374

91,975

39,115

35,976

31,270

49,016

484,790

Överskott (+) el- ler brist (—) av

brödsäd, ton1--

—34,203

—46,588

-4,605

+ 58,502

+53,079

+63,561

+47,897

+63,208

+200,851

1 Avser södra och mellersta Sverige.

I efterföljande, ur sagda utredning återgivna tablå är uträknat antalet

brukningsdelar, för vilka den egna produktionen av brödsäd (vete och råg)

icke täcker behovet, samt till dem hörande åkerareal och personantal ävensom

motsvarande uppgifter för brukningsdelar med överskott.

Brist

Ö v

e r s k o

t t

Storleksgrupper

Antal bruk- ningsdelar

Åkerareal

hektar

Antal per- soner

Antal bruk- ningsdelar

Åkerareal

hektar

Antal per- soner

Södra och mellersta Sverige:

1—2 bar ........................

49,685

78,189

193,772

2 5» ........................

89,132

309,295

404,724

—

—

—

5—10 » ........................

58,594

429,119

330,666

16,409

123,047

86,380

10—20 » ........................

1,351

18,568

9,749

53,464

764,194

360,591

20—30 » .......................

55

1,360

721

17,127

420,634

149,911

30—50 » ........................

—

—

—

11,128

426,035

134,980

50—100 har .....................

47

3,253

1,455

5,089

348,370

117,732

över 100 » .....................

14

1,986

1,211

2,589

446,002

188,811

samtliga .......................

198,878

841,770

942,298

105,806

2,528,282

1,038,405

Norra Sverige ..................

76,487

388,337

411+05

—

—

—

Hela landet

275,365

1,230,107

1,353,803

105,806

2,528,282

1,038,405

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 56.

31

1 den meddelade sammanställningen ingår för södra och mellersta Sverige

icke de minsta brukningsdelarna och lägenheterna med högst 1 hektar odlad

jord. Antalet brukningsdelar med 0.2 6—1 hektar odlad jord—där produktionen

av brödsäd givetvis ej täcker behovet — utgör, enligt utredningen, i

nämnda delar av landet omkring 44,000 och deras sammanlagda åkerareal

30,000 hektar.

Av denna utredning framgår alltså, att 105,806 brukningsdelar med eu

sammanlagd åkerareal av 2,528,282 hektar hava överskott av brödsäd.

Antalet personer på dessa jordbruk, där således vete och råg finnas till avsalu,

utgör 1,038,405.

Rörande den tulltekniska utformningen av förslaget om utförselbevis kar

generaltullstyrelsen i yttrande den 23 februari 1923 anfört följande.

I fråga om bestämmelsernas avfattning enligt spannmålsmarknadssakkunnigas

förslag hade styrelsen i huvudsak endast ett par erinringar att

göra. Den förutsatta rätten att för ett exportparti erhålla flera utförselbevis

borde så begränsas, att vid dylik uppdelning det tullbelopp, sådant bevis

avsåge, icke understege ett visst minimum; i annat fall skulle tullmyndigheten

kunna bliva onödigt betungad med bevisens utfärdande. Styrelsen

föresloge i detta hänseende begränsning till 200 kronor, vilket belopp efter

gällande tullsats motsvarade i jämna tal tullen för 5,405 kilogram omalen

spannmål av ifrågavarande slag. Denna viktkvantitet torde ungefär motsvara

vikten av en järnvägsvagnslast spannmål. Vidare syntes det styrelsen

som om ett detaljerat angivande i nu ifrågavarande bestämmelser, av vilken

tullmyndighet utförselbevis skulle utfärdas, icke borde förekomma. Detta

torde nämligen höra till de föreskrifter av reglementarisk natur, som det

borde ankomma på generaltullstyrelsen att meddela i mån av behov.

Med iakttagande av dessa ändringar i det betänkandet bifogade utkastet

till författningsbestämmelser samt med ett par rättelser däri av oväsentlig

betydelse syntes dessa kunna givas sådan formulering, som framginge av vid

styrelsens utlåtande fogat särskilt förslag (intaget här nedan såsom bilaga 1).

Ett eventuellt utfärdande av bestämmelser i förevarande ämne borde ske

i form av särskild författning, då någon anledning att nu intaga dem i

gällande tulltaxeförordning icke torde föreligga.

Därest icke särskild bestämmelse om stämpelbeläggning av utförselbevis

utfärdades, torde sådant bevis komma att beläggas med stämpel såsom bevis,

annat.

För den händelse, såsom styrelsen ansåge sannolikt, nationalekonomiska

eller andra synpunkter skulle föranleda, att uppläggning i svensk frihamn

av spannmål ej skulle anses böra i förevarande hänseende jämställas med

utförsel till utlandet, syntes detta böra föranleda tillägg till första stycket

i förslaget av följande lydelse: »Utförsel till svensk frihamn berättigar icke

till erhållande av utförselbevis.»

Styrelsen ville slutligen tillägga, att bestämmelserna i § 4 mom. q) tulltaxeförordningen

möjliggjorde tullfrihet vid återinförsel av svensk spannmål.

Därest vid utförsel av sådan spannmål — till exempel från Malmö till Köpenhamn

— utförselbevis erhölles, som sedan överginge i andra händer, kunde ju,

teoretiskt tänkt, inträffa, att samma spannmålsparti återinfördes till Malmö.

Åtnjutande i sådant fall av tullfrihet för denna spannmål samtidigt därmed

TJtförselbevise»s

tulltekråska

form.

Generaltull
styrelsen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

att det lämnade utförselbeviset berättigade till tullfri införsel av spannmål eller

mjöl, bleve givetvis principiellt oriktigt. Då emellertid enligt styrelsens åsikt

denna teoretiska möjlighet på grund av frakt- och andra kostnader samt en

nedgång av utförselbevisens saluvärde, under nominella värdet, som torde få

emotses, sannolikt icke skulle få någon praktisk betydelse, hade styrelsen

funnit sig endast böra fästa uppmärksamheten på förhållandet. Skulle dock

anses, att åtgärder borde vidtagas, till förhindrande av tullfri återinförsel

av exporterad spannmål, för vilken utförselbevis erhållits, kunde detta ske

genom en ändring i § 4 q) av tulltaxeförordningen.

Vidare har generaltullstyrelsen i yttrande till bevillningsutskottet den

9 april 1923 med anledning av väckt förslag rörande inlösen av utfärdade

utförselbevis anfört följande.

Det torde få anses obestridligt, att utförselbevis aldrig kunde i öppen

marknad försäljas till pris, motsvarande deras nominella värde, utan att

marknadspriset alltid i någon män och under vissa förhållanden ganska

väsentligt skulle komma att understiga detta värde. Ett medgivande

av rätt för exportör, som erhållit utförselbevis, att få detta inlöst av

generaltullstyrelsen måste därför vara av stort värde för honom. Under

förutsättning, att ett dylikt medgivande funnes icke medföra någon särskild

förlustrisk för statsverket, syntes fördenskull skäl tala för, att

detsamma lämnades.

Vid en undersökning av denna fråga folie först följande förhållande

i ögonen. Enligt det föreliggande förslaget till förordning angående utlorselbevis

för spannmål skulle dylik vara, som införts mot avlämnande

av utförselbevis, med avseende å rätt till tullrestitution, i händelse spannmålen

efter beredning till mjöl återutfördes, icke så anses, som därest

tullavgiften i vanlig ordning erlagts, eller, med andra ord, för rätt till

tullrestitution vid utförsel av mjöl skulle icke få åberopas spannmålsinförsel,

som skett mot avlämnande av utförselbevis. Därest utförselbevis

inlösts av generaltullstyrelsen — något som, i händelse möjlighet

härtill bereddes exportörerna, torde bliva regel — kunde tydligen

denna bestämmelse icke bibehållas, då det i sådant fall icke kunde sägas,

att något visst parti spannmål införts mot avlämnande av utförselbevis.

Bortfallandet avsagda bestämmelse torde dock icke kunna medföra någon

särskild förlustrisk för statsverket. Av utav de spannmålsmarknadssakkunniga

lämnade uppgifter om in- och utförseln av vete och råg samt

vetemjöl och rågmjöl framginge, att under åren 1911—1913 samt år 1920

utförseln av mjöl utgjort endast eu ringa bråkdel av införseln av omalen

spannmål samt att även under år 1921 — under vilket år skörden i vårt

land av de sakkunniga betecknas såsom en rekordskörd av i allmänhet

god kvalitet — och år 1922 införseln av omalen spannmål väsentligt

överstigit utförseln av mjöl. Under sådana förhållanden torde det kunna

anses helt uteslutet, att den under en viss tidsrymd införda kvantiteten

omalen spannmål, minskad med den säkerligen icke under några förhållanden

synnerligen betydande del därav, som kunde anses motsvara

mot utförselbevis utförd spannmål, icke skulle vara tillräcklig att efter

fastställda utbytesgrunder täcka den kvantitet mjöl, som under vederbörlig

motsvarande tidsrymd utförts mot tullrestitution. För övrigt torde

i regel bliva fallet, att den ökning av spannmålsutförseln, som kunde

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

33

uppstå på grund av utförselbevisens införande, skulle åtminstone i någon

mån uppvägas av ökning av införseln av dylik vara. Enligt styrelsens

mening skulle därför ovanberörda nödvändiga följd av ett stadgande om

utförselbevisens inlösande kunna tagas utan någon betänklighet.

På sätt spannmålsmarknadssakkunniga anfört torde den sannolika

följden av utförselbevisens införande bliva någon minskning i statens tullinkomster

av spannmål. I andra hand uppstode då frågan, huruvida en

bestämmelse om rätt för exportör att få utförselbevis inlösta av styrelsen

skulle vara ägnad att öka berörda förlustrisk för statsverket. Även

om sådant icke syntes antagligt torde det dock, till vinnande av full trygghet

för att en sådan påföljd icke skulle inträda, vara lämpligt att såsom

villkor för inlösande av bevisen uppställa den fordran, att dessförinnan

eu motsvarande kvantitet spannmål, mjöl eller malt skulle hava förtullats.

Enligt författningsförslaget skulle utförselbevisens giltighetstid vara

inskränkt till sex månader efter varaus angivning till utförsel. Eätten

att få utförselbevis inlöst av generaltullstyrelsen torde vid sådant förhållande

likaledes höra begränsas till sex månader. Därest till förekommande

av särskild förlustrisk för statsverket berörda rätt ansåges

höra vara bunden vid nyss omförmälda villkor, uppställde sig frågan,

huruvida detta villkor kunde befaras medföra den verkan, att utfärdade

utförselbevis icke skulle kunna inlösas. För att erhålla en hållpunkt

för bedömande härav hade styrelsen låtit utarbeta en tabell, upptagande

sammanlagda införseln av omalen och malen råg och vete förlig samt

införseln av omalet korn och malt för sig, allt för varje månad av åren

1919—1922. Tabellen upptoge såväl direkta förtullningar som förtullningar

från nederlag och transitupplag. Ehuru införseln under de olika

månaderna företedde vissa växlingar vore densamma dock så jämnt fördelad,

att det syntes fullt berättigat att antaga, det nyssberörda verkan

av ifrågavarande villkor icke skulle inträda utan att bevisen alltid skulle

kunna inlösas, även om i något enstaka fall sådant icke skulle kunna

ske förr än efter någon tids förlopp.

Till utjämnande i någon mån av de kostnader, som skulle tillskyndas

tullverket genom inlösningsförfarandet, syntes böra stadgas att vid inlösandet

av utförselbevis ett visst avdrag skulle äga rum. Någon tillförlitlig

beräkning av dessa kostnader kunde givetvis icke göras; styrelsen

ansåge sig emellertid böra föreslå avdraget till två procent av det belopp,

varå utförselbeviset lydde.

Generaltullstyrelsen finge alltså såsom sin mening uttala, att inlösande

av utfärdade utförselbevis kunde utan ökad förlustrisk för statsverket medgivas,

att ett sådant medgivande emellertid förutsatte bortfallande av föreskriften,

att ispannmålsinförseln mot avlämnande av utförselbevis icke

finge åberopas för åtnjutande av tullrestitution vid utförsel av mjöl, samt

att vid inlösandet av utförselbevis ett avdrag å två procent borde göras.

Därest rätt att få utförselbevis inlösta av generaltullstyrelsen skulle

medgivas, torde detta kunna ske utan andra förändringar i det med styrelsens

yttrande den 23 februari 1923 avgivna författningsförslag än följande,

nämligen:

dels att efter tredje stycket i förslaget infogades ett nytt stycke, så

lydande:

Den, som erhållit utförselbevis, vare, därest sådan vara, som enligt

vad ovan stadgas må på grund av utförselbevis införas utan tullavgifts

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt '',3 höft (Nr 56.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departements*

eheftn.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56''

erläggande, inom ovan omförmälda tid av sex månader efter utförsel - varans angivning till utförsel blivit införtullad i sådan myckenhet, att

tullavgiften uppgår till det belopp, utförselbeviset avser, berättigad att

hos generaltullstyrelsen mot utförselbevisets återställande utbekomma

sagda belopp med avdrag av två procent;

dels ock att sista stycket i förslaget bortfölle.

Det i författningsförslaget generaltullstyrelsen lämnade bemyndigande

att utfärda reglementariska föreskrifter rörande författningens tillämpning

skulle givetvis avse även förfarandet vid inlösandet av utförselbevisen.

I detta sammanhang må framhållas, att den av generaltullstyrelsen sålunda

formulerade bestämmelsen om inlösande av utförselbevis intogs i det vid bevillningsutskottets

ovannämnda betänkande nr 27 år 1923 reservationsvis

framlagda författningsförslaget i ämnet.

Vid övervägande av de möjligheter, som stå till buds för att bereda lantmännen

en omedelbar lättnad i fråga om det ogynnsamma prisläget å brödsäd

på höstarna, har jag icke funnit annan framkomlig väg än att få till

stånd konkurrens med kvarnarna om den svenska brödsäden. Detta torde

kunna ske genom införande av utförselbevis. Dylik anordning synes ock vara

ett ändamålsenligt medel att bereda vägen för lantmännens sammanslutningssträvanden

till spannmålsmarknadens förbättring.

Visserligen har riksdagen föregående år avvisat förslag i ämnet, men återupprepandet

innevarande konsumtionsår av det från vissa håll såsom en tillfällig

företeelse betecknade förhållandet med underpris å den svenska brödsäden

samt det begränsade resultat, som erhållits vid företagna försök att på

andra vägar åstadkomma förbättring av läget, ävensom den ytterligare belysning

över hela frågan, som jag i det föregående sökt giva, synas mig

utgöra tillräcklig anledning, att denna fråga prövas ånyo. Jag förordar

därför, att förslag om införande av utförselbevis nu måtte föreläggas riksdagen.

Utförselbevisens giltighet torde böra inskränkas till den egentliga brödsäden,

vete och råg.

Det har ifrågasatts, att utförsel bevisen endast skulle gälla vete för vete och

råg för råg, men vid övervägandet härav har jag kommit till uppfattningen,

att en dylik anordning icke lämpligen bör ifrågakomma. Sambandet mellan

rågmjöl och vetemjöl å ena sidan och råg och vete å den andra är nämligen

så intimt, att en sådan uppdelning av utförselbevisens giltighet icke vore

lämplig, ty dels åstadkomma de höga vetemjölskvaliteterna, att en stor procent

veteeftermjöl uppstår, som vanligen ingår i rågmjölet, och dels torde

en del vete användas och vara behövlig för inblandning i sådan råg, som är

av lägre kvalitet. Sistnämnda förhållanden torde i år avsevärt hava ökat

veteimporten. Därigenom minskas rågåtgången, under det veteförbrukningen

och importen av vete i motsvarande grad tilltager, och synes det i betraktande

härav fullt befogat, att ett utförselbevis får användas för import av såväl vete

som råg. Härtill kommer, att, om utförsel bevisen skulle gälla vete för vete och

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

35

råg för råg, hjälp blott skulle bringas veteproduktionen, medan anordningen

bleve praktiskt taget utan verkan för rågproduktionen, enär något importbehov

av råg i regel icke förefinnes. Rågodlingen, som försiggår på jämförelsevis

sämre jordmån och under ogynnsammare förhållanden än veteodlingen,

har emellertid minst lika stort behov av hjälp som veteproduktionen.

Även ur denna synpunkt synes nyss antydda uppdelning av utförselbevisens

giltighet ej vara att förorda.

Mot utförselbevis har den anmärkningen framförts, att de skulle fördyra

mjölet. Emellertid har utredningen visat, att vetemjölspriset noga regleras

av importmjölets pris, och det torde knappast vara tänkbart, att, om mjölimporten

lämnas helt fri, det svenska vetemjölspriset kan höjas över den nivå,

som betingas av kvalitet och världsmarknadspris. Beträffande rågmjölet

förekommer ju praktiskt taget ingen import, men rågmjölspriset har i regel

anpassat sig efter vetemjölspriset. Den, som vill sälja rågmjöl, måste för

att få köpare hålla ett visst lägre pris än det för vetemjöl gällande. Nu

rådande prisskillnad mellan vetemjöl och rågmjöl torde därför ej ändras

vid införande av utförselbevis. Någon risk för obehörig prisstegring å van1

sig råg- eller vetemjöl synes mig utförselbevisens införande därför ej kunna

innebära.

Ur statsfinansiell synpunkt torde ett införande av utförselbevis ej heller

böra väcka allvarligare betänkligheter. Det har visserligen framhållits, att

utförselbevisen skulle kunna leda till, att vår rågodling i avsevärd grad

ökades och regelbunden export av råg framskapades, därvid erhållna utförselbevis

skulle komma att användas som tullikvid vid en veteimport, som

icke vore större än den nuvarande. Härigenom skulle då statens tullinkomster

minskas. Gentemot detta vill jag framhålla, att odlarnas fördelar

av utförselbevis icke kunna bliva så betydande, att därigenom eu

större rågodling kan framskapas. Export lärer i regel kunna med fördel

ske endast under höstarna, och den vinst, som utförselbevisen komma att

medföra, torde med hänsyn till omkostnaserna vid utförseln näppeligen

bliva större än att ungefär hälften av tulldatsen å brödsäd bleve effektiv.

Det gynnsammaste resultat, man kan förvänta av utförselbevisen, torde därför

vara, att rågodlingen bibehålies vid sin nuvarande omfattning.

Vad beträffar frågans handelspolitiska sida, hava företagna undersökningar

givit vid handen, att ur traktatsynpunkt något hinder ej förefinnes mot utföxselbevisens

införande. För övrigt torde knappast några olägenheter för de

länder, dit den svenska brödsäden exporteras, komma att uppstå. Tvärtom

torde ett intresse föreligga hos vissa av våra grannländer, att en ökad export

från Sverige till dem kommer till stånd av särskilt sådan brödsäd, som

lämpar sig till utsäde.

I vilken utsträckning utländsk marknad kan påräknas för den svenska

brödsäden och i vad mån utförselbevisen komma att bliva verksamma, lärer

endast erfarenheten kunna utvisa. Man kan dock hysa den förhoppningen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

att utförselbevisen skola bliva ett medel till förhindrande av alltför låga

spannmålspris. Härigenom fylla de ock sin egentliga uppgift.

Slutligen torde ej heller böra förbises, att utförselbevisen bliva ett stöd

i verklig mening särskilt för de svagast ställda jordbrukarna, vilka ej hava

ekonomisk ryggrad att hålla på sin spannmål, och framför allt beträffande

dessa torde den psykologiska verkan av anordningen böra tillmätas eu ej

ringa betydelse.

Vad beträffar förslagets närmare form, ansluter jag mig i huvudsak till

det på grundval av spannmålsmarknadssakkunnigas utkast i ämnet, i reservationen

till bevillningsutskottets utlåtande nr 27 år 1923 framlagda förslaget

till förordning angående utförselbevis för viss spannmål. Jag biträder alltså

vad däri föreslagits om utförselbevisens inlösande av generaltullstyrelsen.

Såsom nyss angivits föreslår jag dock den inskränkning av utförselbevisens

användning, att de icke omfatta korn utan allenast den egentliga brödsäden,

vete och råg. Vidare torde, på sätt generaltullstyrelsen föreslagit i sitt yttrande

den 23 februari 1923, böra meddelas en bestämmelse av innehåll, att

utförsel till svensk frihamn icke berättigar till erhållande av utförselbevis.

Slutligen torde de i förslagets andra och tredje stycke intagna detaljbestämmelser

ej böra inrymmas i det förslag till författning, som underställes riksdagen,

utan torde det böra få ankomma på Kungl. Maj:t att, därest

riksdagen bifaller förslaget om utförselbevis, meddela närmare föreskrifter

rörande bevisens utfärdande och författningens tillämpning i övrigt. Författningens

ikraftträdande synes mig lämpligen kunna bestämmas till den 1

augusti 1924, varigenom den föreslagna anordningen skulle vinna tillämpning

från och med instundande skördeår.

I enlighet med vad sålunda anförts och med iakttagande av vissa redaktionella

jämkningar av mindre betydelse har förslag till förordning i ämnet

upprättats inom jordbruksdepartementet, vilket förslag torde såsom bilaga (A)

få fogas till detta protokoll.

Under åberopande av det anförda får jag nu hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att antaga det såsom bilaga A till detta protokoll

fogade förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen förordna,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 56.

37

Bilaga A.

Förslag
tiii
förordning

angående utförselbevis för rag oeh vete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver lian utan hinder av

tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och

med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt eller

av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan

skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis

om utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid

införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.

Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.

2 §•

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från

det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen rag eller

omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan

skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,

eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex

månader influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna

tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av

två procent.

3 §.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis

samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1924.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

Bilaga 1.

Av generaltullstyrelsen i yttrande den 23 februari 1923 framlagt

Förslag

till förordning angående utförselbevis för viss spannmål.

Ilen, som av omalen råg eller omalet vete, varöver lian utan hinder av

tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver oeh

med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför minst 500 kilogram

av någotdera slaget, äger, för så vitt den utförda varan skäligen kan

anses hava varit marknadsgill, att på grund av utförseln erhålla av vederbörande

tullmyndighet utfärdat bevis, som berättigar honom eller den, på vilken

beviset behörigen överlåtits, att inom en tid av högst sex månader efter det

varan angivits till utförsel, utan tullavgifts erläggande införa omalen eller

malen råg eller vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan

skolat därå belöpa, är lika med det tullbelopp, som vid utförseltillfället skolat

utgöras för en utförselvaran till storleken motsvarande införselkvantitet av

samma vara. Den, som under sagda förutsättningar av omalet korn utför

minst samma kvantitet, som ovan nämnts, tillkommer enahanda rätt att

erhålla liknande bevis om tillstånd till införsel av omalet korn eller malt.

Exportör, som önskar erhålla utförselbevis, som nu är sagt, göre därom

anmälan i den till vederbörande tullförvaltning avlämnade utförselangivningsinlagan.

Sedan exportvarans nettovikt utrönts, åligger det tullförvaltningen

föranstalta, att varan varder på exportörens bekostnad undersökt av två

sakkunniga, ojäviga personer, vilka skola avgiva utlåtande, huruvida varan

kan såsom marknadsgill anses, varefter och sedan utförseln blivit verificerad

på sätt om restitutionsgods är föreskrivet, vederbörande tullmyndighet har

att utfärda beviset och låta detsamma tillställas exportören.

Utförselbevis må efter exportörens i ovan omförmälda anmälan uttalade

önskan utfärdas antingen i form av ett bevis, omfattande sammanlagda, på

en gång angivna och utförda kvantiteten av något av omförmälda slag av

spannmål, eller ock med det för sådant exportparti beräknade tullbeloppets

fördelning på flera bevis, vilka dock vid sådan fördelning ej må i något

fall lyda å mindre belopp än 200 kronor.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter i fråga om, huru exportvaran

skall vara beskaffad för att anses marknadsgill, liksom ock i fråga om den

kontroll, som inom tullverket skall iakttagas till förhindrande av missbruk

av utförselbevis.

Erforderliga föreskrifter av reglementarisk natur rörande bevisens utfärdande

samt författningens tillämpning i övrigt utfärdas av generaltullstyrelsen.

Spannmål, införd mot avlämnande av utförselbevis, som här ovan sägs,

vare icke i avseende å rätt till tullrestitution, i händelse spannmålen efter

beredning till mjöl återutföres, så ansedd, som därest tullavgiften i vanlig

ordning erlagts.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.

39

Bilaga 2.

I reservation till bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1923 framlagt

Förslag

till

förordning angående utförselbevis för viss spannmål.

Härigenom förordnas som följer.

Hen, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av

tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och

med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför minst 500 kilogram

av någotdera slaget, äger för så vitt den utförda varan skäligen kan

anses hava varit marknadsgill, att på grund av utförseln erhålla av vederbörande

tullmyndighet utfärdat bevis, som berättigar honom eller den, på

vilken beviset behörigen överlåtits, att inom en tid av högst sex månader

efter det varan angivits till utförsel, utan tullavgifts erläggande införa

omalen eller malen råg eller vete till så stor myckenhet, att den tull, som

enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika med det tullbelopp, som vid utförseltillfället

skolat utgöras för en utförselvaran till storleken motsvarande

införselkvantitet av samma vara. Den, som under sagda förutsättningar

av omalet korn utför minst samma kvantitet som ovan nämnts, tillkommer

enahanda rätt att erhålla liknande bevis om tillstånd till införsel av omalet

kom eller malt.

Exportör, som önskar erhålla utförselbevis, som nu är sagt, göre därom

anmälan i den till vederbörande tullförvaltning avlämnade utförselangivningsinlagan.

Sedan exportvarans nettovikt utrönts, åligger det tullförvaltningen

föranstalta, att varan varder på exportörens bekostnad undersökt av två

sakkunniga, ojäviga personer, vilka skola avgiva utlåtande, huruvida varan

kan såsom marknadsgill anses, varefter och sedan utförseln blivit verifieerad.

på sätt om restitutionsgods är föreskrivet, vederbörande tullmyndighet har

att utfärda beviset och låta detsamma tillställas exportören.

Utförselbevis må efter exportörens i ovan omförmälda anmälan uttalade

önskan utfärdas antingen i form av ett bevis, omfattande sammanlagda, på

en gång angivna och utförda kvantiteten av något av omförmälda slag av

spannmål, eller ock med det för sådant exportparti beräknade tullbeloppets

fördelning på flera bevis, vilka dock vid sådan fördelning ej må i något

fall lyda å mindre belopp än 200 kronor.

Den, som erhållit utförselbevis, vare, därest sådan vara, som enligt vad

ovan stadgas må på grund av utförselbevis införas utan tullavgifts erläggande,

inom ovan omförmälda tid av sex månader efter utförselvarans angivning

till utförsel blivit införtullad i sådan myckenhet, att tullavgiften uppgår till

det belopp, utförselbeviset avser, berättigad att hos generaltullstyrelsen nnt

utförselbevisets återställande utbekomma sagda belopp med avdrag av två

procent.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts proposition Nr 56''.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter i fråga om, huru exportvaran

skall vara beskaffad för att anses marknadsgill, liksom ock i fråga

om den kontroll, som inom tullverket skall iakttagas till förhindrande av

missbruk av utförselbevis.

Erforderliga föreskrifter av reglementarisk natur rörande bevisens utfärdande

samt författningens tillämpning i övrigt utfärdas av generaltullstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1923.

Stockholm., fsaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.