Sök i Ratio Lex

Angående inrättande av en spannmålslagerhusfond

1924-02-22 · 20 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:57, Angående inrättande av en spannmålslagerhusfond

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

1

Nr 57.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inrättande av en

spannmålslagerhusfond; given Stockholms slott den 22 februari

1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

David Pettersson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselkot.

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Pettersson anför:

I årets statsverksproposition under avdelning utgifter för kapitalökning

har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att i avhidan på

den proposition i ämnet, som kunde komma att avlåtas till riksdagen, för

inrättande av en lånefond för anläggning av spannmålslagerhus för budgetåret

1924—1925 såsom kapitalökning beräkna ett reservationsanslag av

500,000 kronor.

Efter verkställd närmare beredning av ärendet anhåller jag nu att ånyo

få anmäla detsamma.

Såsom jag vid ärendets nyssberörda behandling inför Kungl. Maj:t antytt,

har frågan om inrättande av en spannmålslagerhusfond länge varit

föremål för uppmärksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. i samt. 44 höft. (Nr 57—58.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

Motion'' vid Redan i en vid hushållningssällskapens ombudsmöte 1901 väckt motion

ning,SMi- framfördes förslag i ämnet i samband med undersökande av möjligheterna

skåpens för avhjälpande av de med avsättningen av den inom landet producerade

ombudsmöte Spanmn£jen förenade missförhållanden. Det bästa medlet i sådant syfte

vore enligt motionen åstadkommande av s. k. allmänna spannmålslagerhus

för uppsamling, sortering, torkning och försäljning av spannmål samt för

den lagrade spannmålens belåning. Beträffande sättet för anordnande

härav vore flera alternativ tänkbara såsom bildande av lantmannaföreningar

på andelsprincipens grund eller aktiebolag, där aktieägarna finge en begränsad

utdelning och all övrig vinst tillfölle spannmålsägarna. För att

få lagerhusen till stånd borde staten uppmuntra byggandet av sådana

genom uppläggande av en fond för utlämnande av lån till för ändamålet

bildade lantmannasammanslutningar.

Med anledning av denna motion anhöllo ombuden uti eu till lantbruksstyrelsen

ställd skrivelse, att styrelsen ville föranstalta om utredning beträffande

sättet för inrättandet i Sverige av spannmålslagerhus samt hos

Kungl. Maj:t göra. den framställning om bidrag av statsmedel, som för

ändamålets vinnande påkallades.

J. Södergrens Sedan på uppdrag av lantbruksstyrelsen dylik utredning verkställts av

°>o»* 3utred* överkontrollören J. Södergren och professorn Hjalmar Nilsson, överläm*»«0-

nade lantbruksstyrelsen med skrivelse till Kungl. Maj:t den t oktober 1908

nämnda utredning jämte yttrande däröver av hushållningssällskapens 1907

församlade ombud samt svenska lantmännens riksförbund, och framställde

styrelsen därvid förslag om inrättande av en fond för utlämnande av lån

för byggande av spannmålslagerhus.

I Södergrens och Nilssons utredning omnämndes inledningsvis i eu allmän

översikt över spannmdlsför säljning ens läge inom landet lantmännens

titt och ofta hörda klagomål över de låga priser, som de i regel bekommit.

Ä andra sidan framhölls, att även avnämarna — spannmålshandeln och

industrien m. fl. — hade, och det på lika goda skäl, givit till känna sitt

missnöje. Så länge ej den inhemska spannmålen tillhandahölles annat än

i små samt illa eller alls icke rengjorda och sorterade partier, ansåge dessa

sig hava varit i sin fulla rätt med avseende på prisläget, liksom de menade

sig hava haft goda skäl till att i särskilda fall täcka sina behov från

utlandet, där fasta anbud å stora partier med garanterad hög kvalitet

kunnat erbjudas.

Efter en kortfattad historisk återblick på de moderna spannmålslagerliusens

dittillsvarande användning och eu teknisk översikt över deras inredning,

maskinella utrustning och arbetssätt lämnades av de sakkunniga

en redogörelse för erfarenheterna från lantmännens egna spannmålslagerhus

i Tyskland, vilka de sammanfattade i följande punkter.

1. Lantmannen finge sin spannmål bättre betald och sädespriserna stege

ofelbart på varje ort, där ett lagerhus funnes. Skälen härtill vore flera.

Under det att spannmålshandlaren i eget intresse bjöde lägsta möjliga pris

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr Öl. •''»

och i allmänhet vaktade sig för att i onödan kungöra ett förbättrat marknadsläge,

hölle sig lagerhuset — som endast hade att taga hänsyn till sina

kommittenters intressen — däremot så nära. som möjligt intill dagens högsta

försäljningspris och hade ingen anledning att hemlighålla detta. För att

kunna bestå i konkurrensen nödgades då även handlandena, såsom erfarenheten

iiver allt visat, något höja sina inköpspriser, vilket till sist komme hela orten

och även icke föreningsmedlemmar till godo. Störst bleve naturligtvis i

detta avseende fördelen för de mindre lantmännen, vilka vid lagerhusen

(inge realisera sina små partier till alldeles samma pris, som eljest kunde

erhållas blott för hel vagnslast av samma vara. Därtill hade de fördelen att

få frånsorteringen med sig hem igen krossad på den gröpkvarn, som i regel

hörde till lagerhusets utrustning. Att priserna verkligen kunde hållas sa

högt, som de gjorde, berodde dels därpå, att genom den grundliga rensningen

och sorteringen'' samt den ändamålsenliga luftningen med lagerhusets maskiner

varans värde ej oansenligt ökades, dels och därpå, att vid de störa utbuden

av dylika förstklassiga, fullt provenliga partier alltid dagens högsta

pris kunde uppnås.

2. Lantmannen behövde ej sälja på tider, då priserna vore tryckta, t. ex.

omedelbart efter skörden, och behövde ej heller, som så ofta eljest, på annat

sätt bliva ekonomiskt beroende av avnämaren till spannmålen. Tillfälle

gåves nämligen alltid att få spannmålen undan och i säkert förvar, även

om man icke för tillfället skulle vilja avsätta densamma. Den kunde då

lagras in till lämplig tid. Vore det likväl önskligt att genast erhålla penningar

å den lagrade spannmålen, kunde även detta, ske genom den belåning,

som lagerhuset, utan besvär för vederbörande, ordnade.

3. Stora besparingar gjordes i magasinering och transporter.

4. Lagerhuset, med sin utmärkta maskinuppsättning och erfarna personal,

hade visat sig göra stort gagn även genom det flitigt begagnade åtagandet att

mot en billig avgift rensa och sortera den säd, som medlemmarna avsett för

eget bruk, i all synnerhet utsädet. Från flera hall anfördes, att nyttan härav

varit påtaglig, naturligtvis återigen mest för de mindre, gårdarna.

5. Vidare både lagerhusets klassificering av de ingående leveranserna till

olika kvaliteter, vilken finge och borde övervaras av leverantören, visat sig

märkbart stegra strävandet att ernå bästa möjliga resultat vid sädesodlingen.

Samma klassificering hade också otvetydigt kunnat påvisas leda till en allmännare

odling inom orten av de sorter, som stått sig bäst vid bedömningen

och som således bäst lämpade sig för de lokala förhållandena.

6. Slutligen finge ej heller glömmas, att intet bättre medel än dessa lagerhus

funnes för att tillvarataga och kontrollera det överskott av spannmål,

som kunde finnas i landet, vare sig det gällde åstadkommande av en jämnare

fördelning av brödföda såväl som brödpriser mellan olika landsdelar

eller täckande av ett större tillfälligt behov pa grund av missväxt, mobilisering

o. d.

Under åberopande av erfarenheterna från Tyskland utvecklade de sakkunniga

härefter fördelarna av lagerhusdriftens införande i Sverige. Icke

blott för de företrädesvis sädesproducerande delarna av landet, hade detta

lägersystem sin stora uppgift att fylla, utan även för de vidsträckta om

råden, som ej producerade säd nog för eget behov, genom den utjämning

i spannmålsprisen, som detsamma visat sig medföra. Det vore, enligt de

sakkunnigas mening, just beträffande de lokala spannmålsöverskottens för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition Nr 57.

delning till företrädesvis konsumerande delar av landet, som denna ansamling

till möjligast störa partier annorstädes gjort det allmänna så god

tjänst. Ett annat behov, som skulle kunna fyllas genom en lösning av''

lagerhusfrågan, vore arméns proviantering.

Utsikterna för spannmålslagerhusens införande i Sverige syntes de sakkunniga

vara de bästa. Den allra främsta och rent av avgörande betingelsen

härför vore förefintligheten av en sammanslutning av lantmännen på

an delsprincipens grund. I detta avseende hade i själva verket med den

omfattning, som andelsrörelsen bland de svenska lantmännen efter hand

tagit, och med den höga utveckling, deras organisationer ernått, med fullt

och konsekvent genomförd centralisation, vunnits en vida bättre grund

att bygga på än man någonsin haft i Tyskland.

Ett lyckligt genomförande i vårt land av lagerhusidén förutsatte emellertid,

enligt de sakkunnigas mening, den största försiktighet och omtanke.

Men då redan en bärande organisation i svenska lantmännens riksförbund

vore för handen, ville det synas de sakkunniga, som skulle saken likväl

lätt kunna ordnas. Till en början kunde spannmålen övertagas av lokalföreningarnas

expeditioner och av dessa befordras till centralföreningens

nederlagsorter. Vid dessa kunde de första större lagerhusen komma till

uppförande, under det att man för erfarenhets vinnande hörde uppskjuta

att bygga de för systemets rätta genomförande minst lika viktiga uppsamlingslagerhusen

ute i bygderna. Beträffande Skåne förordade de sakkunniga

systemets genomförande på så sätt, att snarast möjligt medelstora

lagerhus (heräknade för 2,000 a 4,000 ton) uppfördes i centralföreningens

inskeppningsorter och huvuddepåer (Hälsingborg, Malmö, Simrishamn och

Ahus, eventuellt Trälleborg), varefter dessa lagerhus först senare skulle

efterföljas av ett antal Anda mindre och enklare lagerhus (på högst 800 å

1,500 ton) å de viktigare leveransorter, som efter hand visade sig mest

ögnade härför. För andra landsdelar åter med större avstånd och besvärligare

kommunikationer bleve behovet av uppsamlingslagerhus bär

och där i bygderna mera trängande. Där tillkomme jämväl den rent

ekonomiska frågan om besparing av frakter, framför allt returfrakter.

De sakkunniga upptogo till sist till behandling den betydelsefulla men

enligt deras mening vanskliga byggnadsfrågan. Att lagerhusföreningarna

själva pa egen hand anskaffade erforderligt byggnadskapital, syntes de

sakkunniga endast undantagsvis kunna påräknas. Vägande skäl talade

emellertid för, att det allmänna med ekonomiskt understöd i en eller

annan form främjade en verksamhet, som ägde en så vittgående betydelse

för landets viktigaste näring. Att staten själv skulle bygga lagerhusen

och såsom dessas innehavare mera direkt uppbära eller taga del i

arbetet, kunde av flera skäl anses mindre lämpligt och önskvärt, under

det att däremot varje form för en eventuell byggnadslijälp, som kunde

stödja och stärka den enskilda företagsamheten, borde hälsas med tillfreds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 57.

ställelse. Den enklaste och kanske även verksammaste formen för ett

sådant understöd syntes de sakkunniga vara, att riksdagen anvisade nödiga

medel för upprättande av en lånefond, som skulle tillhandahållas lantmännens

andelsorganisationer för uppförande av lagerhus, mot det att inteckningar

i dessa senare, motsvarande viss del av hyggnadssumman. lämnades

till säkerhet.

I vad de sakkunniga andragit förklarade sig hushållningssällskapens ombud

i allt väsentligt instämma. Den av de sakkunniga verkställda utredningen

bestyrkte tillfullo omhudens redan 1901 uttalade uppfattning

om önskvärdheten av införande även i vårt land av allmänna spannmålslagerhus.

Även därutinnan vore omhuden ense med de sakkunniga, att

en dylik åtgärd skulle vara av den största betydelse särskilt för innehavarna

av de mindre och minsta odlingslägenheterna, vilka därigenom skulle

få tillfälle att realisera sina små partier till samma pris, som eljest blott

skulle kunna erhållas för en hel vagnslast av samma vara.

Emellertid linge det enligt omhudens tanke icke förbises, att förutsättningarna

för ett framgångsrikt arbete på nu avsedda område ingalunda

här i landet vore lika gynnsamma som t. ex. i Tyskland. Särskilt

torde i fråga om vissa delar av landet befolkningens relativa fåtalighet

och de betydande avstånden lägga avsevärda hinder i vägen. Härtill

komme ytterligare, att den kooperativa verksamheten bland lantmännen,

vilken ombuden i likhet med de sakkunniga utan tvekan ansåge vara den

grund, på vilken lagerhusinstitutionen måste vila, visserligen under de senare

åren genomgått en glädjande utveckling, men dock ingalunda ännu

i vårt land vunnit den fasta ställning eller kommit i åtnjutande av det

erkännande och förtroende från statsmakternas sida, som i Tyskland varit

en av de förnämsta anledningarna till institutionens hastiga och framgångsrika

utveckling därstädes. Därmed ville ombuden ingalunda säga,

att icke omhuden ansåge tiden vara mogen för ett försök i den av de sakkunniga

angivna riktningen, utan endast att initiativet till lagerhusens

införande givetvis borde komma från lantmännen själva, vare sig genom

deras redan förefintliga eller genom nya för ändamålet särskilt bildade

organisationer, ävensom att en sådan verksamhet lika litet här i landet

som i Tyskland hade någon utsikt till verklig framgång, med mindre den

kooperativa verksamheten erhölle ett kraftigt stöd från statsmakternas sida.

Viktigast vore utan tvivel, att lantmannaorganisationerna sattes i tillfälle

att utan allt för tryckande kostnader åt sig anskaffa de för lagerhusväsendet

nödiga byggnaderna med tillhörande maskiner. Erfarenheten från

Tyskland visade uppenbart, att utan en sådan hjälp någon nämnvärd verksamhet

icke kunde komma till stånd. Omhuden hade ock anledning tro,

att, därest blott lämpliga åtgärder i detta syfte vidtoges, intresset för saken

redan inom vissa delar av landet vore så stort, att det ej skulle dröja

länge, innan lagerhus på vissa orter komme till stånd. Ifråga om sättet

Yttrande öoer

Södergrens

och Nilssons

utredning av

hushållningssällskapens

ombudsmöte

1907.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yttrande

över Södergrens

och

Nilssons utredning

av

Svenska

lantmännens

riksförbund.

(i Kung!. Maj:ts proposition Nr 57.

för understödets lämnande, syntes det ombuden lämpligast, om eu lånetond

bildades, från vilken byggnadslån på billiga villkor finge till lantmannaorganisationerna

utlämnas.

Svenska lantmännens riksförbund anförde i huvudsak följande.

Behovet av spannmålslagerhus vore enligt riksförbundets mening mycket

olika i skilda delar av landet. I Skåne syntes försäljningen av spannmål

vara någorlunda tillfredsställande ordnad genom de handlande, kvarnar och

bryggerier, som uppträdde konkurrerande med varandra, vartill komme,

att där under de senaste åren ett fullt modernt spannmålslagerhus (i Landskrona)

blivit på enskilt initiativ anlagt och medfört för lantmännen gynnsamma

verkningar på spannmålsmarknaden. Däremot förelåge i Skåne ett

trängande behov att få smärre uppsamlingslagerhus anlagda här och var på

landsbygden, så att de mindre lantbrukarnas spannmål lätt och bekvämt

skulle kunna sammanföras i stora, ensartadc partier och därigenom betinga

samma ‘ pris som de större jordbrukarnas spannmål. För mellersta Sverige

syntes emellertid spannmålslagerhusinstitutionen komma att medföra de

största fördelarna, i det att där spannmälshandeln ej vore så organiserad och

kommunikationerna ej så utvecklade som i de sydligaste delarna av landet.

Då lantmännen ofta hade otillräckligt utrymme för att förvara sin spannmål

samt dessutom jämväl vore i behov av penningar till jordbruksdriften,

bleve de ej sällan nödsakade att sälja spannmålen till de låga priser, som

bjödes, även om de, vilket dock mera sällan vore förhållandet, skulle vara

underkunniga om de priser, som annorstädes betalades för spannmål. I de

förnämsta sädesproducerande länen i mellersta Sverige vore därför större

spannmålslagerhus av behovet påkallade, men dessa uteslöte icke behovet av

smärre uppsamlingslagerhus, vilka syntes förbundet såsom en nödvändig

förutsättning för, att de centrala lagerhusen skulle kunna arbeta på ett tillfredsställande

och för de mindre jordbrukarna gynnsamt sätt.

Spannmålslagerhusen borde — om det med deras inrättande avsedda syftemålet

till fullo skulle kunna uppnås — ägas och drivas av lantmännen

själva genom deras förhandenvarande eller för ändamålet nybildade organisationer.

Lantmännen bleve därigenom i tillfälle att till en viss grad reglera

spannmålsprisen. De kunde i lagerhusen upplägga sin spannmål för att

realisera den, dä priserna ställde sig högre, samt där jämväl erhålla lån a

densamma.

Av särskild betydelse skulle dylika spannmålslagerhus bliva vid införande

i spannmålshandeln av s. k. utförselbevis, varom gjorts framställningar

från derå håll.

För arméns proviantering skulle slutligen spannmålslagerhusen bliva av

allra största betydelse, då armén därigenom kunde direkt från producenterna

och utan fördyrande mellanhänder erhålla en vara av bästa beskaffenhet,

vartill komme tryggheten att i lagerhusen i händelse av krigsutbrott hava

tillgång till förråds- och upplagsplatser för provianteringen.

Utan statens kraftiga understöd skulle emellertid spannmålslagerhusfrågan

sannolikt icke kunna lösas. Detta understöd borde enligt riksförbundets

åsikt lämnas genom lån till uppförande av lagerhus emot billig ränta och

med lång amorteringstid samt helst till samma belopp, som lagerhusen kostade

i uppförande. Lånen borde utgå med högst 5,000 kronor till uppsamlingslagerhus

och högst 150,000 kronor till centrallagerhus och statens säkerhet

utgöras av första inteckning i byggnaden till samma belopp som den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 57. ‘

lanfångna penningsumman. Att döma av det intresse, som 1 ^ilda delar

av landet förefunnes för dylika lagerhus, syntes ett belopp av 3,000,000 kronor

vara erforderligt för att möta de ansökningar om understöd, som tran

lantmännens sida kunde förväntas, om lånevillkoren bleve gynnsamma.

Inom riksförbundet hystes icke mer än en mening därom, att spannmalslugerhusens

införande i vårt land lättast skulle kunna ske genom att lantmännens

redan förefintliga större organisationer för inköp av förnödenheter

övertoge driften av desamma. Spannmålshandeln hörde helt nära samman

med inköpen av foder- och gödselmedel, och det vore därför endast en naturlig

utveckling av lantmännens sammanslutningsrörelse, att deras nikopstoreningar

även upptoge försäljningen av medlemmarnas spannmål, varmed

för övrigt redan flora föreningar inom riksförbundet hade börjat, ehuru tills

vidare blott i mindre skala och endast såsom kommissionsaffar. för ändamålet

bildade särskilda lagerhusföreningar borde dock icke vara uteslutna

från möjligheten att erhålla lån. Den fordran måste dock uppställas, att

medlemmarna i förening, som erhölle lån för uppförande av lagerhus, skulle.

med undantag av affärsledaren, vara jordbrukare, samt föreningen «a organiserad,

att den i ekonomiskt hänseende erbjöde trygghet for ett tillfredsställande

handhavande av lagerhusdriften.

Lantbruksstyrelsen bär i sin ifrågavarande skrivelse den 1 oktober 1908

anfört huvudsakligen följande.

På de skäl, som blivit av hushållningssällskapens ombud, de av lantbruksstyrelsen

för frågans utredning utsedda sakkunniga samt svenska lantmannens

riksförbund i ärendet anförda, ansåge lantbruksstyrelsen tiden vara inne

för vidtagande av åtgärder från statens sida i syfte att spannmålslagerhus

måtte inom vårt land allmännare komma till stånd. Bland de anförda skalen

för spannmålslag erhusens införande syntes styrelsen särskilt böra framhållas,

att lantmännen härigenom sattes i tillfälle att till fördelaktiga pris

avsätta sin spannmål samt ej nödgades realisera densamma under ogynnsamma

konjunkturer, att på detta sätt föreningsväsendet inom lantbruket

skulle kraftigt befordras, att genom den vid lagerhusen skeende klassificeringen

av spannmålen lantmännen skulle erhålla kraftig anvisning om behovet

och värdet av en fullkomligare skötsel av sitt jordbruk samt att eifarenheten

från främmande länder påtagligt visat fördelarna av dylika in
-

rättningar. . „ .

Den åtgärd, som från statens sida borde vidtagas i syfte att befrämja

spannmålslagerhusfrågans lösning, vore enligt styrelsens mening bildande ai

eu statens lånefond, varifrån lån skulle utlämnas för anordnande av spant

mälslagerhus. Fonden borde icke bestämmas till högre belopp an 1,000.000

kronor. . ... ,

Såsom låntagare borde endast godkännas for lan eller provins bildad sammanslutning

av jordbrukare. Enligt styrelsens mening vore de till svenska

lantmännens riksförbund anslutna lantmannaföreningarna särdeles val agnade

att för ifrågavarande ändamål tjäna såsom mellanhänder mellan staten och

enskilda. Dock ansåge styrelsen det icke böra eller lämpligen kunna be

stämmas, att endast medlemmar av riksförbundet skulle vara berättigade att

erhålla lån från fonden ifråga, utan syntes styrelsen detta hora medgivas

varje länsvis eller provinsvis bildad lantmannasammanslutning, bland vars

uppgifter inginge att verka för avsättningen av föreningsmedlemmarnas

lantbruksprodukter och vilkens stadgar blivit av Kungl. Maj:t godkända.

Lantbruk*- styrelsen*

skrivelse der,

1 oktober

1908.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Yttrande över

ixinibruksa! //- relsens förslag

av hu&ht Ilning

snällskåpens

ombud

1908.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

Oaktat lantbruksstyrelsen till fullo erkände vikten och betydelsen av att

smärre lagerhus, avsedda att uppsamla spannmål från den närmaste orten

s. k. uppsamhngslagerhus, komme till stånd, ansåge dock styrelsen, i motsats

till vad svenska lantmännens riksförbund uttalat, att lån från den ifrågasatta

fonden endast borde utlämnas för uppförande av större lagerhus belägna

å mera centrala platser inom sammanslutningens område, s. k. centrallagerhus.

Angående lånevillkoren framlade lantbruksstyrelsen ett detaljerat förslag.

Lån borde kunna beviljas till högst så stort belopp, som svarade mot 3/4 av

taxeringsvärdet å fullbordad anläggning eller mot x/2 av beräknad anläggi

Krigskostnad för företag, som vid tiden för låneansökningens ingivande ännu

icke fullbordats, i senare fallet med rätt för låntagaren att, sedan anläggningen

fullbordats, erhålla ytterligare lån till så stort belopp, att hela lånesumman

svarade mot % av taxeringsvärdet. Såsom säkerhet skulle avlämnas första

inteckning i fastigheten; dock att, om dylik säkerhet icke befunnes nöjaktig,

sökanden skulle avlämna ytterligare säkerhetshandlingar. Av låntagare utbekommet

statslån skulle delas i två lika stora delar: eu amorteringsdel ocli

eu stående del. Ä amorteringsdelen skulle erläggas, intill dess densamma

blivit till fullo gulden, eu annuitet av 7 procent, varvid såsom ränta skulle''

räknas 4 procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Skylslägga

den första kapitalavbetalningen skulle inträda, när 3 år

förflutit efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits.

Intill dess kapitalavbetalningen skulle börja, borde erläggas endast föreskriven

ranta å statslånets hela belopp. Därefter skulle erläggas, jämte annuiteten å

amorteringsdelen, 4 procent ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl

länedel till fullo inbetalts. Statslånets stående del borde, om låntagaren

ställde sig vederbörliga bestämmelser till efterrättelse, från statens sida icke

kunna uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och skulle låntagaren

därvid åtnjuta 6 månaders uppsägning. I varje fall skulle likväl

den stående delen vara gulden inom 5 år från det sista avbetalningen å amorteringsdelen

bort fullgöras.

Sedan hushållningssällskapens 1908 församlade ombud beretts tillfälle att

yttra sig över lantbruksstyrelsens berörda förslag, anförde ombuden i avgivet

utlåtande huvudsakligen följande.

Ombuden hade med störste tillfredsställelse tagit del av’ lantbruksstyrelsens

framställning.

Med avseende a den föreslagna lånefondens storlek hade väl ombuden

funnit denna något lågt tilltagen såsom icke på långt när motsvarande det

behov av lagerhus, som antagligen skulle visa sig förefinnas, men då detta

behov sannolikt endast sä småningom och i sammanhang med lantmannaföreningarnas

skeende utveckling komme att göra sig gällande, syntes dock

det föreslagna beloppet för icke så kort tid framåt vara tillräckligt.

Vad anginge den inskränkande bestämmelsen rörande villkoren för lans

erhållande, nämligen att sådana endast finge utlämnas för byggande av större

lagerhus, tilläte ombuden sig uttala den önskan, att den sålunda uppdragna

gränsen måtte något vidgas, så att det bleve medgivet att erhålla lån till

uppförande även av uppsamlingslagerhus försedda med maskinella inrättningar

för sädens lämpliga skötsel, dess torkning, rensning och sortering,

enär enligt ombudens mening på många ställen, särskilt där avståndet till

centrallagerhus bleve stort, behovet av sådana smärre lagerhus skulle göra

sig synnerligen starkt gällande samt dessa till och med kunde anses utgöra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57. 9

eu nödvändig förutsättning för, att de stora lagerhusen skulle komma att

fullt motsvara det med dem avsedda ändamålet. Under förhoppning att denna

av omhuden uttalade önskan måtte vinna beaktande hemställde ombuden, att

Kung]. Ma.j:t ville till lantbruksstyrelsens framställning lämna bifall.

Statskontoret förordade i infordrat utlåtande den 2 juni 1910 lantbruksstyrelsens

ifrågavarande förslag, dock med vissa smärre jämkningar i fråga

om lånevillkoren.

Yttrande över

lantbrukssiyrelsens

förlag

av statskontoret.

I en av professorn, nuvarande statsrådet N. Wohlin på uppdrag av chefen utredning av

för jordbruksdepartementet den 18 februari 1914 avgiven, tryckt utredningrörande

det svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden har en undersökning

jämväl ägnats frågan om inrättande i Sverige av spannmålslagerhus

(se sid. 167—182). Ur denna utredning må här återgivas följande.

Det under utredningen förebragta materialet hade i flera hänseenden givit

ytterligare stöd åt uppfattningen, att stort behov förelåge inom Sverige av

en ändamålsenligt ordnad lagerhusdrift.

För höjande av den inhemska spannmålens kvalitet vore sålunda enligt

vad utredningen givit vid handen sammanslutning av jordbrukare med gemensam

lagerhusdrift enda utvägen. Oaktat allt som under de gångna årtiondena

gjorts för sädesodlingens utveckling lede de inhemska grödorna av bristande

sortrenhet, ofullständig torkning före och efter tröskningen, ofullständig utrensning

av grodda partier och bristfällig rengöring. De ekonomiska värden,

som härigenom ginge förlorade för landet, vore betydande. Mycket av vad

sålunda bruste borde visserligen kunna avhjälpas utan lagerhusdrift, nämligen

genom större omsorg vid val av utsäden, genom bättre bärgningsmetoder

samt genom omsorgsfullare skötsel och rengöring av säden från varje enskild

jordbrukares sida. Men med den brist på kreditmöjligheter och på arbetskraft,

som numera gjorde sig kännbar inom jordbruket, vore möjligheterna

för jordbrukarna ofta små att var för sig vidtaga erforderliga åtgärder i form

av ökat antal dagsverken vid bärgningen, ändamålsenligare magasinsanordningar

och rensning efter tröskningen.

Av utredningen hade även framgått, att utvecklingen pa spannmålshandelns

område ginge i en riktning, som tydligt visade på den kooperativa lagerhusrörelsen

såsom alltmera nödvändig utväg för jordbrukarna att tillvarataga

sina intressen vid spunnmålsförsäljningen. I växande omfattning trädde

producenterna i direkt förbindelse med den köpande föiädlingsindustrien och

ställdes isolerade gentemot vanligen i kuststäder belägna större industriföretag,

som genom möjligheterna till import vore mindre beroende av den inhemska

produktionen än produktionen vore av dem, och vilka, när den prisutjämnande

fria partihandeln gått tillbaka, finge större inflytande än förut på

kringliggande lokala marknader. Ju mera konsumtionens fordringar stege

och förädlingsindustriens krav på råvarans kvalitet ökades, ökades även olägenheterna

av de isolerade köpen i smärre poster, och det bleve alltmera

önskvärt, att jordbrukarna med hjälp av lagerhusdrift övertoge partihandelns

uppgifter.

Den allmänt och särskilt i mellersta Sverige överklagade bristen på tillräckliga

spannmålsmagasin gjorde att kvarnarna esomoftast icke kunde köpa

så mycket av den salubjudna spannmålen, vartill de eljest vore villiga, och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

jordbrukaren måste i saknad av egna förvar!ngsmöjliglieter uppfodra överskott,

som annars kunnat stiljas.

Angående behovet av lagerhusinstitutionen syntes därför meningarna icke

kunna vara delade.

Lagerhusföreningens ekonomiska förhållanden borde vara sa ordnade, att

föreningens medlemmar debiterades vissa hyresavgifter för i lagerhuset förvarad

spannmål ävensom vissa avgifter för spannmålens skötsel och för den

speditionsverksamhet, som lagerhusförvaltningen utövade för medlemmarnas

räkning. För dessa hyror och avgifter borde medlemmarna erhålla full kompensation

genom den vinst, som härflöte av förbättrat försäljningspris och

möjlighet att sälja spannmål, som eljest bleve osäljbar. Genom samma hyror

och avgifter i förening med inkomst av magasinsrörelsen i övrigt borde ä

andra sidan lagerhusets driftkostnader kunna täckas, förräntning och amortering

kunna ske å upptagna lån samt föreningens medlemmar kunna erhålla

vanlig ränta på sitt i lagerhusanläggningen insatta kapital.

Vad anginge medlemmarnas direkta vinst av den gemensamma lagerhusdriften,

vore säkra beräkningar däröver uppenbarligen vanskliga. Det

syntes först och främst icke tillrådligt, att vid bedömande a.v lagerhusinstitutionens

möjligheter taga med i beräkningen någon vinst på grund av stigande

priskonjunkturer. När så gjordes, förutsattes i själva verket, att lagerhusföreningen

i viss män borde baseras på spekulationsaffärer, vilket icke vore

lämpligt och, enligt vissa tidigare erfarenheter i Tyskland, förenat med icke

liten fara. Försäljningarna från lagerhuset syntes fastmera böra ske, alltefter

som köpare funnes, vilka erbjöde betalning efter gällande noteringar. Detta

torde vara riktigast även av det skal, att omsättningen i lagerhuset, för att

detta skulle kunna bära sig, så mycket som möjligt borde ökas. Visade det

sig efteråt vid gjort överslag, att vinst verkligen uppkommit genom den över

vissa månader utsträckta försäljningen, jämfört med om allt sålts till noteringarna

vid tröskningstiden, så vore detta ett välkommet plus. Lagerhusföreningens

framgång borde emellertid vara försäkrad oberoende härav.

Vidare borde uppmärksammas, att anordningarna i ett lagerhus icke möjliggjorde

avskiljandet av grodd spannmål, som hopblandats med annan, liksom

de ej heller tilläte sortering av olika med varandra sammanblandade

spannmålssorter. Sorteringen kunde fastmera endast tillgå sä, att lagerhusets

föreståndare eller annan funktionär vid spannmålspartiernas emottagande

undersökte innehållet i de olika säckarna och därvid antingen tilläte, att eu

säck tömdes i lagerhusets bottnar eller silos, eller ock förklarade säckens innehåll

såsom sekunda eller osäljbar vara, som skulle föras till särskilt ställe i

magasinet eller återsändas till ägaren. Även efter inrättandet av lagerhusdrift

vilade på grund härav ansvar på de enskilda jordbrukarna i fråga om

kvaliteten av den levererade spannmålen. I möjligaste mån borde dessa, för

att icke sänka den levererade spannmålens genomsnittskvalitet, söka att redan

före tröskningen utsortera grodda partier. Att detta för många jordbrukare

skulle innebära en självövervinnelse finge icke fördöljas, då det ju för producenten

läge nära till hands att få så mycket som möjligt av sin spannmål

såld. A andra sidan måste medgivas, att avskiljandet av grodda partier redan

före tröskningen mången gång svårligen läte sig göra på grund av därmed

förenade arbetskostnader vid bärgningen m. fl. omständigheter. Av stor vikt

för lagerhusrörelsens framgång vore emellertid i varje fall, att lagerhusets

föreståndare icke av hänsyn till medlemmarnas missnöje gåve efter i fordringarna

på den levererade spannmålens kvalitet och underläte att avvisa

mindrevärdiga partier.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

Trots dessa nu anförda förhållanden ville det synas, som borde de av lagerhuset

debiterade hyrorna och avgifterna kunna mer än uppvägas av de för

delar, som lagerhusdriften beredde jordbrukarna. Spannmålens försäljningspris

vore nämligen numera mycket känsligt för variationer i kvaliteten, och i

framtiden skulle detta än mera bliva fallet. V äl torkad, luftad och rengjord

spannmål, i möjligaste män befriad från grodda partier, torde helt visst vid

försäljningen kunna betinga ett pris, som skulle överskjuta priset a illa skött

spannmål med utläggen för skötsel in. in. i lagerhuset. T. o. m. ett par

kronors prisdifferens mellan prima och sekunda spannmål vore icke o\ anlig.

Vidare borde som eu mycket stor fördel tagas med i beräkningen möjligheten

för jordbrukarna att kunna senare på hösten sälja spannmål, som pa grund

av kvarnarnas otillräckliga magasinsutrymmen icke genast funne koljare och

som nu till följd av saknade anordningar för lämplig skötsel vore osäljbar

för kvarnändamål.

För att vinna några hållpunkter för bedömandet av tragan, om ett centrallagerhus

kunde förränta sig, hade synts lämpligt att taga kännedom om

driftresultatet vid den enda dåvarande anläggningen av detta slag i Sverige,

nämligen aktiebolaget Silos’ lagerhus i Landskrona. Vad därvid inhämtats

syntes giva ett visst stöd för uppfattningen, att driften av oentrallagerhiis

kunde bära sig även i vårt land. .

Angående möjligheten att förränta och amortera anläggningskostnaden ,01

ett uppsamling slagerhus saknades i Sverige fasta hållpunkter för omdömet.

Toges emellertid hänsyn till, dels att dessa lagerhus vore avsevärt dyrare i

anläggningskostnad per ton lagringsförmåga än centrallagerhusen, dels att de

icke — såsom avsedda för inlandet — i relativt lika hög grad som central - lagerhus i sjöstad kunde beräknas drivna såsom magasinsbolag, dels att omsättningen,

för möjligheten av förräntning, enligt utländska erfarenheter borde

uppgå till ej mindre än 18 å 20 gånger lagringsförmågan, vilket i värf land

vore svårt att tänka sig, så framstode möjligheterna för ett gynnsamt driftresultat

här mindre. Detta gällde under förutsättning, att uppsamlingslagei

husen vore verkliga lagerhus med erforderliga anordningar och maskiner.

Vore det åter endast fråga om mindre magasinsbyggnader av det slag, som

förutsattes i svenska lantmännens riksförbunds yttrande, kunde ju hända, att

förhållandet skulle bliva ett annat, särskilt därest de intresserade lantmannasammanslutningarna

jämväl använde magasinen for handel med godnmgs
och

fodermedel. . .... ,

Vad formerna för lagerhusrörelsens upptagande inom vart land Detranaae

syntes lagerhusdriften böra bedrivas av sammanslutningar mellan lantmännen

på andelsprincipens grund, varvid i främsta rummet de redan existeran e

föreningarna för gemensamma inköp borde komma i fråga, men hinder borde

icke möta för bildandet av särskilda spannmåls-, försäljnings- eller lagerhusföreningar.

Dessa föreningar borde uppföra och äga lagerhusen. En framkastad

tanke, att förädlingsindustrien skulle intresseras i företagen därigenom

att kvarn- och bryggerifirmor inbjödes att i begränsad utsträckning teckna

andelar, hade icke under diskussionerna med jordbrukare vunnit anklang.

Formen av aktiebolag hade icke för föreningarna ifråga ansetts lämplig.

Föreningarnas stadgar borde innehålla bestämmelser, som möjliggjorde för

medlemmarna att mot säkerhet av i lagerhuset förvarad spannmål erhålla

lån på lämpliga villkor. , , , ...,

Vad slutligen anginge frågan om bildandet av eu statens lånefond fot

spannmålslag erhus, kunde — oaktat de svårigheter att förränta lagerhusen,

som onekligen bestode — eu sådan fonds upprättande icke förordas under

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

annan förutsättning än att lånevillkoren så bestämdes, att staten icke skulle

lida någon ekonomisk förlust å sin ifrågavarande utlåningsrörelse. Skulle

alltså en dylik fond bildas, borde bestämmelserna i lantbruksstyrelsens förslag

av 1908 andras med hänsyn till den effektiva ränta, som svenska staten

betalade för senast upptagna utländska lån. Tvivelsutan minskades utsikterna

tor lagerhusens räntabilitet härigenom något. Men vad ovan anförts syntes

dock visa, att central lagerhus borde kunna bära sig även med normal ränta

a byggnadslånen, och i varje fall måste man upprätthålla fordran på, att

lagerhusdnften skulle kunna förränta sig utan direkt statsunderstöd såsom

vanligt affärsföretag.

skrivelse^l^is Efter det hushållningssällskapens 1913 församlade ombud hemställt hos

rn. rn. Kungl. Maj:t om återupptagande av frågan om inrättande av en spannmålslagerhusfond

i huvudsaklig överensstämmelse med vad ombuden 1908 förordat,

samt vid 1914 års senare och 1915 års riksdagar väckts motioner i

ämnet, vilka emellertid icke föranledde någon riksdagens åtgärd, anhöll

1916 års riksdag, i anledning av två inom andra kammaren väckta motioner

i skrivelse den 16 juni 1916, nr 169, att Kungl. Maj:t måtte verkställa

utredning snarast möjligt angående de åtgärder, som från det allmännas

sida kunde ytterligare vidtagas för jordbrukets främjande, därvid särskild

uppmärksamhet syntes böra ägnas åt vissa av riksdagen i skrivelsen angivna

spörsmål, av vilka ett avsåg inrättande av spannmålslagerhus.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 3 juli 1916 av riksdagens berörda

skrivelse bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet tillkalla högst

nio sakkunniga personer för utredning av frågorna om inrättande i vårt

land av spannmålslagerhus och kylhus och om de åtgärder, som från statens

sida borde vidtagas för befrämjande därav ävensom vad i övrigt med dessa

frågor ägde sammanhang.

De med anledning av det sålunda lämnade bemyndigandet tillkallade

sakkunniga (lagerhus- och kylhuskommittén) framlade i skrivelse den 11

maj 1917, bland annat, förslag till omedelbart anläggande av särskilda

spannmålslagerhus för rensning, sortering och framför allt torkning av

den inhemska spannmålsskörden.

''Zlitioner Efter hörande av vederbörande myndigheter föreslog Kungl. Maj:t i eu

1917, 1918 den 22 maj 1917 avlåten proposition, nr 370, riksdagen att för anordnande

och 1920'' av spannmålslagerhus och fryshus anvisa ett förslagsanslag, högst, 8 miljoner

kronor. Därav beräknades 2 å 3 miljoner kronor för lagerhusen.

I skrivelse den 12 juni 1917, nr 352, anmälde riksdagen, att riksdagen

till Kungl. Maj:ts förfogande anvisat det av Kungl. Maj:t begärda beloppet

för att efter i ärendet verkställd närmare utredning användas för anordnande

av spannmålslagerhus och kylhus.

Med bifall till av Kungl. Maj:t framställda propositioner har sedermera

dels 1918 ars lagtima riksdag för fullbordande av statens spannmålslagerhus

och fryshus anvisat ett förslagsanslag, högst, 2,500,000 kronor, dels ock

1920 års riksdag för gäldande av de återstående kostnaderna för ifråga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

13

varande anläggningars utförande ytterligare anvisat ett förslagsanslag.

högst, 1,300,000 kronor.

De av riksdagen sålunda beviljade medlen hava använts, bland annat, till

uppförande av 9 spannmålslagerhus, nämligen i Tomelilla, Östra Klagstorp.

Åstorp, Eslöv, Vara, Linköping, Eskilstuna, Hallsberg och Korna. Förvaltningen

av dessa spannmålslagerhus, vilka hava en sammanlagd lagringskapacitet

av något mer än 30,000 ton, omhänderhaves av statens lagerhusoch

fryshusstyrelse (se prop. nr 142/1922 samt IX H. T. 1923 p. 87 och

1924 p. 68).

Lager- och kylhuskommittén — som under 1918 avgivit betänkande i Lagerhus- och

kylhusfrågan — har därefter den 27 december 1922 överlämnat slutbe- r,uiténs°fh<- tänkande rörande lagerhusväsendet i Sverige och därmed sammanhängande slag om spannförhållanden,

vilket betänkande befordrats till trycket i samlingen Statens rn"l!,l^9^hv,

offentliga utredningar (1923 : 42).

I sagda betänkande har kommittén hemställt, bland annat, om avsättande

av 2,000,000 kronor till en lånefond för anläggning av spannmålslagerhus,

och har kommittén, efter att hava närmare framhållit angelägenheten av

statligt understöd för främjande av tillkomsten av nya spannmålslagerhus

(sid. 263—271), föreslagit vissa allmänna villkor för lån från en dylik fond.

Enligt dessa villkor — jag bortser här från detaljerna i förslaget — skulle

lån från fonden kunna av Kungl. Maj:t beviljas ekonomiska föreningar, bestående

av uteslutande jordbrukare eller sammanslutningar av dylika, ävensom

aktiebolag under villkor bland annat att aktiebreven vore ställda till

viss man samt att i bolagsordningen bestämdes, att allenast viss del, vid

varje tid mindre än en femtedel, av bolagets aktier eller, om aktier med

olika röstvärde funnes, allenast så många aktier, att röstetalet för dem utgjorde

viss del, vid varje tid mindre än en femtedel, av röstetalet för bolagets

samtliga aktier, finge genom teckning eller överlåtelse förvärvas av andra än

jordbrukare eller sammanslutningar av jordbrukare. Lån skulle kunna avse

dels uppsamlingslagerhus med minst 300 tons total lagringskapacitet och dels

centrallagerhus med minst 2,000 tons total lagringskapacitet. Lånebeloppet

skulle uppgå till högst 75 procent av den beräknade anläggningskostnaden:

därest anläggningskostnaden vid syn understege det beräknade beloppet, skulle

såsom lån utbetalas endast 75 procent av det vid synen åsätta värdet. Såsom

säkerhet skulle avlämnas första inteckning i fastigheten. Lånet skulle förräntas

efter 4 procent om året. Återbetalningen av lånet skulle ske i huvudsaklig

överensstämmelse med vad i sådant avseende gäller beträffande lån

från egnahemslånefonden, dock att dels av den årliga, till 7 procent föreslagna

annuiteten å amorteringsdelen, såsom ränta skulle räknas 4 V2 procent

(vid egnahemslån 4 3/4 procent) å det oguldna beloppet av amorteringsdelen.

dels amorteringsskyldigheten skulle inträda med fjärde året (vid egnahemslån

sjätte året) efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits,

och dels tiden, inom vilken lånets stående del i varje fall skulle vara gulden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

Utlåtanden

över kommitténs

förstäf!.

skulle vara tio år (vid egnahemslån fem år) från det sista inbetalningen a

amorteringsdelen bort fullgöras.

Över kommitténs ifrågavarande förslag hava infordrade utlåtanden avgivits

den 8 november 1923 av lantbruksstyrelsen, den 28 november 1923 av statens

lagerhus- och fryshusstyrelse samt den 29 i samma månad av statskontoret.

Lantbruksstyrelsen anför i sitt utlåtande.

De motiv, som av kommittén anförts för upprättande av en lånefond för

anläggning av spannmålslagerhus, sammanfölle i huvudsak med de skäl, som

kommit till uttryck i lantbruksstyrelsens ovanberörda skrivelse den 1 oktober

1908. Däri. hade styrelsen förklarat sig anse, att spannmålslagerhus borde

komma till stånd samt att statens mellankomst vore för ändamålet erforderlig.

Emellertid hade under senare år gjorda erfarenheter rörande lagring av spannmål

i Sverige kommit lantbruksstyrelsen att numera ställa sig i viss mån

tveksam till frågan om ytterligare statligt ingripande för detta ändamål.

Erfarenheten hade nämligen lärt, att ett ekonomiskt utnyttjande av ett större

lagerhus oftast nödvändiggjorde artificiell torkning av den spannmål, som

där skulle upplagras. Styrelsen vore emellertid icke fullt övertygad därom,

att torkningsfrågan ännu fått en i praktiskt och framförallt ekonomiskt hänseende

slutgiltig lösning. Skulle emellertid mera ekonomiska metoder än de

hittills brukade komma till användning, förfölle givetvis styrelsens nu anförda

betänkligheter.

Med hänsyn till det vid många tillfällen från lantmannahåll ådagalagda

intresset för lagerhusfrågan ansåge lantbruksstyrelsen sig, trots vad ovan anförts,

likväl böra i stort sett vidhålla sin i förenämnda skrivelse uttalade

mening i ämnet.

Mot det nu framlagda förslaget till allmänna villkor för lån från spannmålslagerhusfonden

hade styrelsen så mycket mindre anledning att göra några

erinringar, som fiirslaget i det hela upptoge och i flera punkter ordagrant

återgåve styrelsens i ovanberörda skrivelse framlagda förslag. Endast en avvikelse

vore av den betydelse, att den fiiranledde gensägelse från styrelsens

sida, nämligen i fråga om lånebeloppets storlek och statens säkerhet för lånets

återbetalande.

Lantbruksstyrelsen, som ansåge, att man borde utgå från, att statslån till

understödjande av lagerhus borde utlämnas endast på sådana villkor, att

lånets återbekommande kunde med säkerhet påräknas även vid en eventuell

erforderlig realisation av lagerhusfastigheten, kunde icke finna de av kommittén

föreslagna lånevillkoren lika tillfredsställande i förevarande avseende som

styrelsens förslag av 1908. Styrelsen hade däri framhållit, att lån endast

borde beviljas till sådana större med maskinella anordningar utrustade lagerhus,

som av kostnadshänsyn icke kunde förväntas bliva uppförda av enskilda.

Dessa lagerhus komme enligt styrelsens mening att förläggas företrädesvis

till hamnstäder och större järnvägsknutar, varför de kunde väntas betinga

ett realisationsvärde, som säkerställde statens fordringar i företaget. Smärre

lagerhus i orterna hade styrelsen däremot ansett kunna uppföras utan statsbidrag,

varigenom lånefondens belopp kunde minskas och staten undgå förluster

vid realisation. Vidare hade föreslagits, att lånebeloppet skulle bestämmas

till högst 75 procent av anläggningskostnaderna för fullbordad anläggning

och högst 50 procent för planerad sådan, förening likväl obetaget

att efter fullbordad anläggning ingiva ansökning om ytterligare 25 procents

bidrag i form av lån. Slutligen hade föreslagits, att, därest första inteckning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57. '' 5

i företaget av statskontoret icke ansåges utgöra fullgod säkerhet, sökanden

skulle lämna ytterligare säkerhet. Då kommitténs förslag i fråga om lånevillkoren

enligt styrelsens mening icke lämnade staten fullgod säkerhet för

utlämnade lån, så mycket mindre som lån även komme att beviljas a smärre,

avsides belägna och vid driftens nedläggande svårrealiserbara fastigheter, kunde

styrelsen icke biträda kommitténs förslag i nu förevarande avseenden i oförändrad

form.

Yad först anginge smärre anläggningar, borde lanebidrag endast i undantagsfall

beviljas till företag om 300 tons kapacitet, dä enligt styrelsens förmenande

räntabla anläggningar med maskinell utrustning knappast kunde

avse mindre lagring än 000 ton.

Lantbruksstyrelsen ville icke motsätta sig förslaget att län Unge utlämnas

intill 75 procent å anläggningskostnaderna, men ansåge, att det bordo ankomma

på Kungl. Maj:t att i varje fall pröva lånebehovet samt att första

inteckning icke obetingat skulle i och för sig anses utgöra fullgod säkerhet

för statslånet.

På grund av vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen tillstyrkt bifall

till kommitténs förslag om inrättande av eu statens lånefond för spannmålslagerhus,

dock under förutsättning att vad styrelsen i sin förenämnda skrivelse

den 1 oktober 1908 och ovan anfört i fråga om lånebelopp och säkerhet för utlämnade

lån vunne beaktande.

Statens lagerhus- och frgshusstj/relse har yttrat sig sålunda.

1 likhet med kommittén höllc styrelsen före, att, därest nya lagerhus skulle

komma till stånd, uppförandet av sådana borde överlämnas till det enskilda

initiativet, i all synnerhet som för närvarande något större behov av nya

lagerlokaler icke syntes föreligga. Otvivelaktigt vore emellertid, att lämpligt

belägna spannmålslagerlius kunde bliva till stor nytta fiir såväl producenter

som indirekt även för konsumenterna, varför staten icke borde ställa sig avvisande

mot åtgärder, som främjade tillkomsten av nya lagerhus. Lagerhusoch

kylhuskommittén hade föreslagit upprättandet av en lånefond å 2,000,000

kronor, ur vilken sammanslutningar av lantmän skulle på förmånliga villkor

erhålla lån fiir uppförande av uppsamlingslagerhus och centrallagerhus. Därest

statsfinansiella skäl medgåve inrättandet av en dylik lånefond, ville styrelsen

för sin del icke avstyrka, att avsättning till densamma ägde rum. Emellertid

borde för sådant fall iakttagas, att lån icke utlämnades i fall, då redan förefintliga

lagerhus rimligen kunde anses täcka behovet av lagringslokaler.

De efter förslag av kommittén av lagerhusbyggnadskommissionen uppförda

spannmålslagerhusen, vilka av styrelsen förvaltades, vore. tänkta som centrallagerhus.

Man hade väntat, att, då under lång tid från lantmannahåll kraftigt

framförts krav på anskaffande av lämpliga lagringslokaler, lantmännen sjalva

skulle begagna lagerhusen i mycket stor utsträckning, men hade detta ej blivit

fallet. Erfarenheten hade visat, att lagerhusen ej i så hög grad utnyttjats

av lantmän. Lagerhusens bästa kunder hade i flera fall varit kvarnar och

spannmålshandlare. Detta skulle kunna tydas så, att något beho\ av ytterligare

centrallagerhus icke förelåge. Kommittén framhölle emellertid i sitt

betänkande, att kostnaderna för transporten å järnväg bleve avsevärda, och

förordade lagerhusens förläggning invid kvarnen. Härigenom borteliminerades

merkostnaden för avbrottet i järnvägstransporten samt kostnaden för vagnsväxling

vid lagerhuset. Detta förutsatte emellertid, att den sammanslutning

av lantmän, som ägde lagerhuset, jämväl skulle vara ägare av kvarnen, enär

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

eljest lagerhusets kunder bleve i väsentlig man beroende av kvarnägarens

intresse för ett inköp av i lagerhuset inlagd spannmål. Det syntes styrelsen

därför som om det vore lika lämpligt, att intresserade sammanslutningar av''

lantmän uppförde kvarnar vid statens nu befintliga spannmålslagerhus, vilka

samtliga vore belägna vid järnvägsknutar i spannmålsproducerande orter.

För den händelse detta skedde eller omkostnaderna för vagnsväxling vid

lagerhusen ocli avbrottet i järnvägsresan kunde minskas, torde statens spannmalslagerhus

för de orter, där de vore belägna, och kringliggande trakt väl

uppfylla det behov av centrallagerhus, som kunde förefinnas. Det syntes

styrelsen därför vara av vikt, att någon ny anläggning inom respektiv*!

lagerhus’ rayon icke understöddes av staten. Uppsamlingslagerhus, som vore

avsedda att komplettera centrallagerhus, kunde däremot i mänga fall vara

gagnelig för dessas verksamhet. Då emellertid i varje fall, innan lån från

flen ifrågasatta fonden utlämnades, en noggrann prövning av föreliggande

förhållanden kommc att företagas, komme ju att tillses, att. intet understödjande

av nya lagerhus förekomme, där intet verkligt behov förefunnes.

Beträffande förslaget till allmänna villkor för lån frän spannmålslagerhus

fonden ansåge styrelsen, att det tydligare borde komma till uttryck, att, för

den händelse låntagaren uthyrde anläggningen till annan person eller annat

företag, lånet omedelbart skulle vara förfallet till betalning, detta fiir att förhindra,

att anläggningarna utnyttjades till förmån för intressen, som staten

icke avsett att uppmuntra vid fondens inrättande.

Statskontoret har beträffande de av kommittén föreslagna allmänna villkor

fiir lån frän den ifrågasatta fonden anfört bland annat följande.

Fiffigt förslaget skull*! lån beviljas till högst sä stort belopp, som svarade

mot 75 procent av den beräknad*'' anläggningskostnaden, men därest det skulle

visa sig, att denna kostnad eller värdet av anläggningen vid syn skulle

understiga det beräknade beloppet, skulle utbetalas såsom lån endast 75 procent

av det vid synen åsätta värdet.

Av den sålunda föreslagna bestämmelsen skulle kunna anses framgå, att

länet skulle utbetalas först sedan anläggningen vore utförd. Detta torde

dock knappast vara avsikten. Utbetalningen av ett beviljat lån syntes statskontoret

lämpligen kunna ordnas så, att, sedan företaget igångsatts med den

de! av kostnadsbeloppet, som vederbörande förening eller aktiebolag i värjo

tall skulle tillskjuta, besiktning av den under uppförande varande byggnaden

företoges av sakkunnig myndighet — statskontoret föreställde sig, att detta

närmast torde bliva lantbruksstyrelsen — som skulle meddela statskontoret,

huru långt byggnadsarbetet fortskridit och huru stor del av det beviljade

lånet, som med hänsyn härtill borde utbetalas. Någon del av lånet borde

innestå till dess företaget slutförts, på det att genom besiktning då måtte

utrönas, huruvida den verkliga byggnadskostnaden eller värdet av anläggni

ngen understigit det beräknade beloppet, som legat till grund för lånets

beviljande.

För lyftande av beviljat lån borde till statskontoret avlämnas, förutom den

ifrågasätta säkerheten, jämväl a,v vederbörande förening eller aktiebolag utfärdad

skuldförbindelse.

Beträffande säkerheten, som enligt förslaget skulle utgöras av första inteckning

i lagerhuset, ville statskontoret icke underlåta framhålla, att dylik säkerhet

icke kunde anses under alla förhållanden betryggande. Därest emellertid

den föreslagna säkerheten ansåges tillfredsställande, syntes det önskligt, att

föreskrift meddelades, att sådan säkerhet finge godtagas. Om en sådan före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ö7. > ■

skrift befunnes icke böra meddelas, borde i stället stadgas, att låntagaren

skulle ställa sådan säkerhet för lånet, som kunde av statskontoret godkännas.

Föreskrift borde lämnas därom, att den pantförskrivna fastigheten skulle

vara brandförsäkrad i av statskontoret godkänd brand försäkringsinrättning

samt behörigt brandförsäkringsbrev till statskontoret överlämnas.

I fråga om återbetalning av lånen hade de föreskrifter, som meddelats för

lån från egnahemslånefondcn, tagits till förebild. Det kunde emellertid enligt

statskontorets förmenande ifrågasättas, huruvida beträffande nu omhandlade .

lån borde lämnas de förmånliga villkor, som ansetts böra komma egnahemsrörelsen

till godo. I värjo fall ville statskontoret hemställa, huruvida icke den

s. 1c. stående delen av iånet borde vara gulden tidigare än som föreslagits.

I stället för den föreslagna tiden av tio år från det sista inbetalningen a

amorteringsdelen bort fullgöras, borde beträffande dessa lån tillämpas den för

engnahemslånen i sådant avseende bestämda tidsfristen av fem ar.

A amorteringsdelen skulle eldigt förslaget erläggas fn annuitet a c i procent,

varvid såsom ränta skulle räknas 4 V.2 procent, under det att läntan a lånen i

övrigt, d. v. s. innan amorteringen inträtt och under lida lånetiden å den stående

delen,’ vore föreslagen till 4 procent. Även för lånen från egnahemslånefondon

vore eu olika räntesats pa motsvarande sätt bestämd, nämligen nu

mera till respektive 4 och 4 ''V4 procent. Enligt vad statskontoret från kommittén

inhämtat, torde emellertid avsikten hava varit att föreslå en räntesats

gällande för hela lanetiden av 4 procent. Den sålunda föreslagna

räntan måste enligt statskontorets förmenande anses väl lag. Då medlen för

den ifrågasatta lånefonden näppeligen torde kunna under nuvarande förhållanden

upplånas under 5 eller 5 l/„ procent, skulle räntans bestämmande

enligt kommitténs förslag innebära ett direkt understöd från statens sida.

För egen del är jag, i likhet med de myndigheter, korporationer och andra i/epa

som yttrat sig i ärendet, övertygad att till lämpliga platser förlagda och

efter förhållandena i de särskilda trakterna i fråga om storlek och utrustning

väl avvägda spannmålslager hus hava en betydelsefull uppgift att fylla icke

blott för underlättande av den i landet producerade spannmålens avsättning

på ett sätt, som i vidare mån än för närvarande är fallet tillgodoser producenternas

berättigade intressen särskilt i förhållande till förefintliga mellanhänder,

utan jämväl för höjande av spannmålens kvalitet. I sistnämnda

hänseende torde vara av särskild vikt att lagerhusen utrustas med moderna

torkningsanordningar, av vilka numera, enligt vad jag inhämtat, även a\

svenska firmor föras i marknaden synnerligen goda och förhållandevis prisbilliga

typer av olika storlek. Fördelen att i erforderliga lagerhus äga tillgång till

Jagringslokaler för uppläggande av reservförråd torde heller icke biira förbises.

Såsom ovan erinrats hava under kristiden med statsmedel uppförts åtskilliga

större centrallagerhus med en lagringskapacitet för varje av intill 5,000

ton. Dessa lagerlokaler hava visserligen efter kristidens slut icke kommit

till användning i önskvärd omfattning. Orsaken härtill torde emellertid

i främsta rummet vara att tillskriva den omständigheten att platserna

för lagerhusens förläggning valts mera med hänsyn till deras lämplighet

ur strategisk synpunkt än med tanke på uppgiften att under normala förhållanden

tillgodose de enskilda jordbrukarnas behov av lagringslokaler.

Bihang till riksdagens protokoll 192''i. 1 samt. ’i''i höft. (Sr öl—öS.) -

cvu ni

?/en

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 57.

Det synes mig nu särskilt vara en angelägenhet av vikt att tillgodose behovet

av uppförande av mindre uppsamlingslagerhus för sådana trakters vidkommande,

som äro avlägset belägna i förhållande till de av staten uppförda

centrallagerhusen. Härigenom torde kunna förväntas ett bättre utnyttjande

av centrallagerhusen. Jag syftar härvid särskilt på önskvärdheten av

att de för uppsamlingslagerhus bildade lantmannaorganisationer slöte sig tillsammans

till större föreningar, som kunde köpa eller hyra statens centrallagerhus.

På samma gång lagringen för den enskilde jordbrukaren sålunda

underlättades, skulle anordningen indirekt bliva till förmån även för staten.

Med detta uttalande bär jag givetvis icke velat förneka, att i vissa delar av

landet föreligger behov av ytterligare centrallagerhus, vilka i sin tur för att

bliva till nytta kunna förutsätta uppförande av uppsamlingslagerhus. Jag

håller tvärt om före, att på grund av de av staten uppförda centrallagerhusens

förläggning ett dylikt behov flerstädes är förhanden. Samtidigt vill jag dock,

under hänvisning till vad statens lagerhus- och fryshusstyrelse härutinnan

anfört, framhålla angelägenheten av, att intet understödjande av nya spannmålslagerhus

bör äga rum, där icke ett verkligt behov förefinnes.

I likhet med dem som yttrat sig i ärendet är jag av den uppfattningen att

uppförandet av spannmålslagerhus numera bör överlämnas åt det enskilda

initiativet. Därvid torde emellertid, på sätt ävenledes framhållits i de föreliggande

yttrandena, vara av nöden att staten lämnar ett effektivt stöd, och synes

mig den form härför, som i ärendet föreslagits, lämplig. Jag vill alltså

tillstyrka uppläggande av en fond för utlämnande av lån för anläggning av

spannmålslagerhus. Beträffande fondens storlek torde vara tillfyllest att för

närvarande beräkna ett årligt utlåningsbelopp av högst 500,000 kronor.

Det anslag, som sålunda bör av riksdagen begäras såsom kapitalökning för

fonden, torde böra utgå av lånemedel.

Vidkommande kommitténs förslag till de villkor, som böra stadgas för

erhållande av län från fonden, torde allenast ovan berörda huvudgrunder

höra underställas riksdagen. Kommitténs förslag innefattar härutinnan,

att rätt till åtnjutande av ifrågavarande lån, vilka böra beviljas av Kungl.

Maj:t, skulle tillkomma dels ekonomiska föreningar, bestående av uteslutande

jordbrukare eller sammanslutningar av dylika, dels ock på enahanda

sätt bildade aktiebolag. Även jag är av den åsikten att för vinnande

av det avsedda syftet lånerätt bör förbehållas sammanslutningar, som helt

eller till övervägande del bildats av producenterna själva, vare sig dessa

sammanslutningar tillkommit uteslutande för nu ifrågavarande ändamål

eller även hava annat föremål för sin verksamhet. Att emellertid, såsom

kommittén föreslagit, på förhand uppställa vissa bestämda villkor i fråga

om dylika föreningars eller bolags sammansättning, synes mig icke erforderligt,

utan torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att pröva, huruvida

lånesökande i berörda hänseende kan anses lämplig för erhållande av statsunderstöd.

Liksom kommittén anser jag lån böra utlämnas för anläggande av såväl

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

19

uppsamlingslagerhus som centrallagerhus. Någon viss minimikapacitet hots

respektive lagerhus torde dock ej höra stadgas som villkor för erhållande

av lån, utan lärer även i detta avseende Kungl. Maj:t böra förbehållas

prövningsrätt i det särskilda fallet.

Såsom jag ovan framhållit, är det för höjande av spannmålens kvalitet

av stor betydelse att tillgång finnes till lämpliga maskinella torkningsanordningar,

s. k. spannmålstorkor. I allmänhet torde dylika anordningar

komma att inrättas vid vederbörande lagerhus. Men då det ej är uteslutet,

att även annorstädes än vid lagerhusen behov av torkor kan uppkomma,

vill jag tillstyrka, ätt lån må kunna utgå även enbart till anskaffande

av spannmålstorkor.

Vad angår lånebeloppets storlek torde detta böra bestämmas till högst

75 procent av anläggnings- eller anskaffningskostnaden, därvid det givetvis

bör ankomma å Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva lånebehovet.

I fråga om uthetalningen av beviljat lån kan jag i huvudsak

instämma i vad statskontoret härom anfört.

Räntan å lån från fonden anser jag på av statskontoret anförda skäl

icke böra sättas lägre än 5 procent. Vidkommande amorteringsvillkoren har

jag, utom vad nu sagts beträffande räntefoten, intet annat att erinra mot

kommitténs förslag, än att jag i likhet med statskontoret anser tiden, inom

vilken återbetalningen av lånets stående del i varje fall bör vara fullgjord,

böra liksom vid statslån från egnahemslånefonden bestämmas till fem år

från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Givetvis

bör emellertid tillika föreskrivas, att lånet må under vissa omständigheter

kunna uppsägas till omedelbar återbetalning, såsom i händelse det icke

kommer till avsedd användning eller anläggningen i fråga överlåtes till

annan eller verksamheten nedlägges o. d.

Den ekonomiska förvaltningen av fonden bör tillkomma statskontoret,

som ock bör hava att tillse, att betryggande säkerhet — medelst inteckning

i vederbörande fastighet eller annorledes — avlämnas för lånens återbetalning.

Av mig nu föreslagna huvudgrunder för ifrågavarande lånerörelse —

vilka höra underställas riksdagen — innebära sålunda,

att lån må av Kungl. Maj:t för anläggande av uppsamlingslagerhus eller

centrallagerhus eller anskaffande av s. k. spannmålstorkor beviljas ekonomiska

föreningar eller aktiebolag, däri medlemmarna eller aktieägarna

helt eller till övervägande del bestå av jordbrukare;

att lånebeloppet må bestämmas till högst 75 procent av anläggningseller

anskaffningskostnaden;

att lån skall förräntas efter 5 procent;

att för återbetalning av lån skola gälla i huvudsak enahanda bestämmelser,

som för närvarande äro stadgade beträffande statslån från egnahemslånefonden,

dock att amorteringsskyldigheten skall inträda med fjärde året

efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits, samt att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

annuiteten å amorteringsdelen skall utgöra 7 procent, varvid såsom ränta

skall räknas 5 procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen;

samt

att för lån ur fonden skall ställas säkerhet, som av statskontoret godkännes.

De föreskrifter, som härutöver för lånerörelsen kunna finnas erforderliga,

torde höra utfärdas av Kungl. Makt.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

dels besluta, att en särskild fond, benämnd spannmålslagerhusfonden,

skall inrättas, från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret, lån

må i mån av tillgång och intill ett belopp av 500,000 kronor årligen utlämnas

för anläggande av spannmålslagerhus eller anskaffande av s. k.

spannmålstorkor;

dels godkänna de för denna lånerörelse av mig föreslagna huvudgrunder

samt medgiva, att Kungl. Maj:t må äga utfärda de ytterligare föreskrifter,

som i sådant hänseende kunna finnas erforderliga;

dels ock såsom kapitalökning för nämnda fond anvisa, att utgå av lånemedel,

för budgetåret 1924—1925 ett reservationsanslag av kronor 500,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:226 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inrättande av en spannmålslagerhusfond. s. 13 i texten
  2. JoU 1924:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående inrättande av en spannmålslag erhus fond jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten