Angående inrättande av en spannmålslagerhusfond
1924-02-22 · 20 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1924:57, Angående inrättande av en spannmålslagerhusfond
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
1
Nr 57.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inrättande av en
spannmålslagerhusfond; given Stockholms slott den 22 februari
1924.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
David Pettersson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselkot.
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Departementschefen, statsrådet Pettersson anför:
I årets statsverksproposition under avdelning utgifter för kapitalökning
har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att i avhidan på
den proposition i ämnet, som kunde komma att avlåtas till riksdagen, för
inrättande av en lånefond för anläggning av spannmålslagerhus för budgetåret
1924—1925 såsom kapitalökning beräkna ett reservationsanslag av
500,000 kronor.
Efter verkställd närmare beredning av ärendet anhåller jag nu att ånyo
få anmäla detsamma.
Såsom jag vid ärendets nyssberörda behandling inför Kungl. Maj:t antytt,
har frågan om inrättande av en spannmålslagerhusfond länge varit
föremål för uppmärksamhet.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. i samt. 44 höft. (Nr 57—58.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
Motion'' vid Redan i en vid hushållningssällskapens ombudsmöte 1901 väckt motion
ning,SMi- framfördes förslag i ämnet i samband med undersökande av möjligheterna
skåpens för avhjälpande av de med avsättningen av den inom landet producerade
ombudsmöte Spanmn£jen förenade missförhållanden. Det bästa medlet i sådant syfte
vore enligt motionen åstadkommande av s. k. allmänna spannmålslagerhus
för uppsamling, sortering, torkning och försäljning av spannmål samt för
den lagrade spannmålens belåning. Beträffande sättet för anordnande
härav vore flera alternativ tänkbara såsom bildande av lantmannaföreningar
på andelsprincipens grund eller aktiebolag, där aktieägarna finge en begränsad
utdelning och all övrig vinst tillfölle spannmålsägarna. För att
få lagerhusen till stånd borde staten uppmuntra byggandet av sådana
genom uppläggande av en fond för utlämnande av lån till för ändamålet
bildade lantmannasammanslutningar.
Med anledning av denna motion anhöllo ombuden uti eu till lantbruksstyrelsen
ställd skrivelse, att styrelsen ville föranstalta om utredning beträffande
sättet för inrättandet i Sverige av spannmålslagerhus samt hos
Kungl. Maj:t göra. den framställning om bidrag av statsmedel, som för
ändamålets vinnande påkallades.
J. Södergrens Sedan på uppdrag av lantbruksstyrelsen dylik utredning verkställts av
°>o»* 3utred* överkontrollören J. Södergren och professorn Hjalmar Nilsson, överläm*»«0-
nade lantbruksstyrelsen med skrivelse till Kungl. Maj:t den t oktober 1908
nämnda utredning jämte yttrande däröver av hushållningssällskapens 1907
församlade ombud samt svenska lantmännens riksförbund, och framställde
styrelsen därvid förslag om inrättande av en fond för utlämnande av lån
för byggande av spannmålslagerhus.
I Södergrens och Nilssons utredning omnämndes inledningsvis i eu allmän
översikt över spannmdlsför säljning ens läge inom landet lantmännens
titt och ofta hörda klagomål över de låga priser, som de i regel bekommit.
Ä andra sidan framhölls, att även avnämarna — spannmålshandeln och
industrien m. fl. — hade, och det på lika goda skäl, givit till känna sitt
missnöje. Så länge ej den inhemska spannmålen tillhandahölles annat än
i små samt illa eller alls icke rengjorda och sorterade partier, ansåge dessa
sig hava varit i sin fulla rätt med avseende på prisläget, liksom de menade
sig hava haft goda skäl till att i särskilda fall täcka sina behov från
utlandet, där fasta anbud å stora partier med garanterad hög kvalitet
kunnat erbjudas.
Efter en kortfattad historisk återblick på de moderna spannmålslagerliusens
dittillsvarande användning och eu teknisk översikt över deras inredning,
maskinella utrustning och arbetssätt lämnades av de sakkunniga
en redogörelse för erfarenheterna från lantmännens egna spannmålslagerhus
i Tyskland, vilka de sammanfattade i följande punkter.
1. Lantmannen finge sin spannmål bättre betald och sädespriserna stege
ofelbart på varje ort, där ett lagerhus funnes. Skälen härtill vore flera.
Under det att spannmålshandlaren i eget intresse bjöde lägsta möjliga pris
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr Öl. •''»
och i allmänhet vaktade sig för att i onödan kungöra ett förbättrat marknadsläge,
hölle sig lagerhuset — som endast hade att taga hänsyn till sina
kommittenters intressen — däremot så nära. som möjligt intill dagens högsta
försäljningspris och hade ingen anledning att hemlighålla detta. För att
kunna bestå i konkurrensen nödgades då även handlandena, såsom erfarenheten
iiver allt visat, något höja sina inköpspriser, vilket till sist komme hela orten
och även icke föreningsmedlemmar till godo. Störst bleve naturligtvis i
detta avseende fördelen för de mindre lantmännen, vilka vid lagerhusen
(inge realisera sina små partier till alldeles samma pris, som eljest kunde
erhållas blott för hel vagnslast av samma vara. Därtill hade de fördelen att
få frånsorteringen med sig hem igen krossad på den gröpkvarn, som i regel
hörde till lagerhusets utrustning. Att priserna verkligen kunde hållas sa
högt, som de gjorde, berodde dels därpå, att genom den grundliga rensningen
och sorteringen'' samt den ändamålsenliga luftningen med lagerhusets maskiner
varans värde ej oansenligt ökades, dels och därpå, att vid de störa utbuden
av dylika förstklassiga, fullt provenliga partier alltid dagens högsta
pris kunde uppnås.
2. Lantmannen behövde ej sälja på tider, då priserna vore tryckta, t. ex.
omedelbart efter skörden, och behövde ej heller, som så ofta eljest, på annat
sätt bliva ekonomiskt beroende av avnämaren till spannmålen. Tillfälle
gåves nämligen alltid att få spannmålen undan och i säkert förvar, även
om man icke för tillfället skulle vilja avsätta densamma. Den kunde då
lagras in till lämplig tid. Vore det likväl önskligt att genast erhålla penningar
å den lagrade spannmålen, kunde även detta, ske genom den belåning,
som lagerhuset, utan besvär för vederbörande, ordnade.
3. Stora besparingar gjordes i magasinering och transporter.
4. Lagerhuset, med sin utmärkta maskinuppsättning och erfarna personal,
hade visat sig göra stort gagn även genom det flitigt begagnade åtagandet att
mot en billig avgift rensa och sortera den säd, som medlemmarna avsett för
eget bruk, i all synnerhet utsädet. Från flera hall anfördes, att nyttan härav
varit påtaglig, naturligtvis återigen mest för de mindre, gårdarna.
5. Vidare både lagerhusets klassificering av de ingående leveranserna till
olika kvaliteter, vilken finge och borde övervaras av leverantören, visat sig
märkbart stegra strävandet att ernå bästa möjliga resultat vid sädesodlingen.
Samma klassificering hade också otvetydigt kunnat påvisas leda till en allmännare
odling inom orten av de sorter, som stått sig bäst vid bedömningen
och som således bäst lämpade sig för de lokala förhållandena.
6. Slutligen finge ej heller glömmas, att intet bättre medel än dessa lagerhus
funnes för att tillvarataga och kontrollera det överskott av spannmål,
som kunde finnas i landet, vare sig det gällde åstadkommande av en jämnare
fördelning av brödföda såväl som brödpriser mellan olika landsdelar
eller täckande av ett större tillfälligt behov pa grund av missväxt, mobilisering
o. d.
Under åberopande av erfarenheterna från Tyskland utvecklade de sakkunniga
härefter fördelarna av lagerhusdriftens införande i Sverige. Icke
blott för de företrädesvis sädesproducerande delarna av landet, hade detta
lägersystem sin stora uppgift att fylla, utan även för de vidsträckta om
råden, som ej producerade säd nog för eget behov, genom den utjämning
i spannmålsprisen, som detsamma visat sig medföra. Det vore, enligt de
sakkunnigas mening, just beträffande de lokala spannmålsöverskottens för
-
4
Kungl. Maj.ts proposition Nr 57.
delning till företrädesvis konsumerande delar av landet, som denna ansamling
till möjligast störa partier annorstädes gjort det allmänna så god
tjänst. Ett annat behov, som skulle kunna fyllas genom en lösning av''
lagerhusfrågan, vore arméns proviantering.
Utsikterna för spannmålslagerhusens införande i Sverige syntes de sakkunniga
vara de bästa. Den allra främsta och rent av avgörande betingelsen
härför vore förefintligheten av en sammanslutning av lantmännen på
an delsprincipens grund. I detta avseende hade i själva verket med den
omfattning, som andelsrörelsen bland de svenska lantmännen efter hand
tagit, och med den höga utveckling, deras organisationer ernått, med fullt
och konsekvent genomförd centralisation, vunnits en vida bättre grund
att bygga på än man någonsin haft i Tyskland.
Ett lyckligt genomförande i vårt land av lagerhusidén förutsatte emellertid,
enligt de sakkunnigas mening, den största försiktighet och omtanke.
Men då redan en bärande organisation i svenska lantmännens riksförbund
vore för handen, ville det synas de sakkunniga, som skulle saken likväl
lätt kunna ordnas. Till en början kunde spannmålen övertagas av lokalföreningarnas
expeditioner och av dessa befordras till centralföreningens
nederlagsorter. Vid dessa kunde de första större lagerhusen komma till
uppförande, under det att man för erfarenhets vinnande hörde uppskjuta
att bygga de för systemets rätta genomförande minst lika viktiga uppsamlingslagerhusen
ute i bygderna. Beträffande Skåne förordade de sakkunniga
systemets genomförande på så sätt, att snarast möjligt medelstora
lagerhus (heräknade för 2,000 a 4,000 ton) uppfördes i centralföreningens
inskeppningsorter och huvuddepåer (Hälsingborg, Malmö, Simrishamn och
Ahus, eventuellt Trälleborg), varefter dessa lagerhus först senare skulle
efterföljas av ett antal Anda mindre och enklare lagerhus (på högst 800 å
1,500 ton) å de viktigare leveransorter, som efter hand visade sig mest
ögnade härför. För andra landsdelar åter med större avstånd och besvärligare
kommunikationer bleve behovet av uppsamlingslagerhus bär
och där i bygderna mera trängande. Där tillkomme jämväl den rent
ekonomiska frågan om besparing av frakter, framför allt returfrakter.
De sakkunniga upptogo till sist till behandling den betydelsefulla men
enligt deras mening vanskliga byggnadsfrågan. Att lagerhusföreningarna
själva pa egen hand anskaffade erforderligt byggnadskapital, syntes de
sakkunniga endast undantagsvis kunna påräknas. Vägande skäl talade
emellertid för, att det allmänna med ekonomiskt understöd i en eller
annan form främjade en verksamhet, som ägde en så vittgående betydelse
för landets viktigaste näring. Att staten själv skulle bygga lagerhusen
och såsom dessas innehavare mera direkt uppbära eller taga del i
arbetet, kunde av flera skäl anses mindre lämpligt och önskvärt, under
det att däremot varje form för en eventuell byggnadslijälp, som kunde
stödja och stärka den enskilda företagsamheten, borde hälsas med tillfreds
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 57.
ställelse. Den enklaste och kanske även verksammaste formen för ett
sådant understöd syntes de sakkunniga vara, att riksdagen anvisade nödiga
medel för upprättande av en lånefond, som skulle tillhandahållas lantmännens
andelsorganisationer för uppförande av lagerhus, mot det att inteckningar
i dessa senare, motsvarande viss del av hyggnadssumman. lämnades
till säkerhet.
I vad de sakkunniga andragit förklarade sig hushållningssällskapens ombud
i allt väsentligt instämma. Den av de sakkunniga verkställda utredningen
bestyrkte tillfullo omhudens redan 1901 uttalade uppfattning
om önskvärdheten av införande även i vårt land av allmänna spannmålslagerhus.
Även därutinnan vore omhuden ense med de sakkunniga, att
en dylik åtgärd skulle vara av den största betydelse särskilt för innehavarna
av de mindre och minsta odlingslägenheterna, vilka därigenom skulle
få tillfälle att realisera sina små partier till samma pris, som eljest blott
skulle kunna erhållas för en hel vagnslast av samma vara.
Emellertid linge det enligt omhudens tanke icke förbises, att förutsättningarna
för ett framgångsrikt arbete på nu avsedda område ingalunda
här i landet vore lika gynnsamma som t. ex. i Tyskland. Särskilt
torde i fråga om vissa delar av landet befolkningens relativa fåtalighet
och de betydande avstånden lägga avsevärda hinder i vägen. Härtill
komme ytterligare, att den kooperativa verksamheten bland lantmännen,
vilken ombuden i likhet med de sakkunniga utan tvekan ansåge vara den
grund, på vilken lagerhusinstitutionen måste vila, visserligen under de senare
åren genomgått en glädjande utveckling, men dock ingalunda ännu
i vårt land vunnit den fasta ställning eller kommit i åtnjutande av det
erkännande och förtroende från statsmakternas sida, som i Tyskland varit
en av de förnämsta anledningarna till institutionens hastiga och framgångsrika
utveckling därstädes. Därmed ville ombuden ingalunda säga,
att icke omhuden ansåge tiden vara mogen för ett försök i den av de sakkunniga
angivna riktningen, utan endast att initiativet till lagerhusens
införande givetvis borde komma från lantmännen själva, vare sig genom
deras redan förefintliga eller genom nya för ändamålet särskilt bildade
organisationer, ävensom att en sådan verksamhet lika litet här i landet
som i Tyskland hade någon utsikt till verklig framgång, med mindre den
kooperativa verksamheten erhölle ett kraftigt stöd från statsmakternas sida.
Viktigast vore utan tvivel, att lantmannaorganisationerna sattes i tillfälle
att utan allt för tryckande kostnader åt sig anskaffa de för lagerhusväsendet
nödiga byggnaderna med tillhörande maskiner. Erfarenheten från
Tyskland visade uppenbart, att utan en sådan hjälp någon nämnvärd verksamhet
icke kunde komma till stånd. Omhuden hade ock anledning tro,
att, därest blott lämpliga åtgärder i detta syfte vidtoges, intresset för saken
redan inom vissa delar av landet vore så stort, att det ej skulle dröja
länge, innan lagerhus på vissa orter komme till stånd. Ifråga om sättet
Yttrande öoer
Södergrens
och Nilssons
utredning av
hushållningssällskapens
ombudsmöte
1907.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Yttrande
över Södergrens
och
Nilssons utredning
av
Svenska
lantmännens
riksförbund.
(i Kung!. Maj:ts proposition Nr 57.
för understödets lämnande, syntes det ombuden lämpligast, om eu lånetond
bildades, från vilken byggnadslån på billiga villkor finge till lantmannaorganisationerna
utlämnas.
Svenska lantmännens riksförbund anförde i huvudsak följande.
Behovet av spannmålslagerhus vore enligt riksförbundets mening mycket
olika i skilda delar av landet. I Skåne syntes försäljningen av spannmål
vara någorlunda tillfredsställande ordnad genom de handlande, kvarnar och
bryggerier, som uppträdde konkurrerande med varandra, vartill komme,
att där under de senaste åren ett fullt modernt spannmålslagerhus (i Landskrona)
blivit på enskilt initiativ anlagt och medfört för lantmännen gynnsamma
verkningar på spannmålsmarknaden. Däremot förelåge i Skåne ett
trängande behov att få smärre uppsamlingslagerhus anlagda här och var på
landsbygden, så att de mindre lantbrukarnas spannmål lätt och bekvämt
skulle kunna sammanföras i stora, ensartadc partier och därigenom betinga
samma ‘ pris som de större jordbrukarnas spannmål. För mellersta Sverige
syntes emellertid spannmålslagerhusinstitutionen komma att medföra de
största fördelarna, i det att där spannmälshandeln ej vore så organiserad och
kommunikationerna ej så utvecklade som i de sydligaste delarna av landet.
Då lantmännen ofta hade otillräckligt utrymme för att förvara sin spannmål
samt dessutom jämväl vore i behov av penningar till jordbruksdriften,
bleve de ej sällan nödsakade att sälja spannmålen till de låga priser, som
bjödes, även om de, vilket dock mera sällan vore förhållandet, skulle vara
underkunniga om de priser, som annorstädes betalades för spannmål. I de
förnämsta sädesproducerande länen i mellersta Sverige vore därför större
spannmålslagerhus av behovet påkallade, men dessa uteslöte icke behovet av
smärre uppsamlingslagerhus, vilka syntes förbundet såsom en nödvändig
förutsättning för, att de centrala lagerhusen skulle kunna arbeta på ett tillfredsställande
och för de mindre jordbrukarna gynnsamt sätt.
Spannmålslagerhusen borde — om det med deras inrättande avsedda syftemålet
till fullo skulle kunna uppnås — ägas och drivas av lantmännen
själva genom deras förhandenvarande eller för ändamålet nybildade organisationer.
Lantmännen bleve därigenom i tillfälle att till en viss grad reglera
spannmålsprisen. De kunde i lagerhusen upplägga sin spannmål för att
realisera den, dä priserna ställde sig högre, samt där jämväl erhålla lån a
densamma.
Av särskild betydelse skulle dylika spannmålslagerhus bliva vid införande
i spannmålshandeln av s. k. utförselbevis, varom gjorts framställningar
från derå håll.
För arméns proviantering skulle slutligen spannmålslagerhusen bliva av
allra största betydelse, då armén därigenom kunde direkt från producenterna
och utan fördyrande mellanhänder erhålla en vara av bästa beskaffenhet,
vartill komme tryggheten att i lagerhusen i händelse av krigsutbrott hava
tillgång till förråds- och upplagsplatser för provianteringen.
Utan statens kraftiga understöd skulle emellertid spannmålslagerhusfrågan
sannolikt icke kunna lösas. Detta understöd borde enligt riksförbundets
åsikt lämnas genom lån till uppförande av lagerhus emot billig ränta och
med lång amorteringstid samt helst till samma belopp, som lagerhusen kostade
i uppförande. Lånen borde utgå med högst 5,000 kronor till uppsamlingslagerhus
och högst 150,000 kronor till centrallagerhus och statens säkerhet
utgöras av första inteckning i byggnaden till samma belopp som den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj ds proposition Nr 57. ‘
lanfångna penningsumman. Att döma av det intresse, som 1 ^ilda delar
av landet förefunnes för dylika lagerhus, syntes ett belopp av 3,000,000 kronor
vara erforderligt för att möta de ansökningar om understöd, som tran
lantmännens sida kunde förväntas, om lånevillkoren bleve gynnsamma.
Inom riksförbundet hystes icke mer än en mening därom, att spannmalslugerhusens
införande i vårt land lättast skulle kunna ske genom att lantmännens
redan förefintliga större organisationer för inköp av förnödenheter
övertoge driften av desamma. Spannmålshandeln hörde helt nära samman
med inköpen av foder- och gödselmedel, och det vore därför endast en naturlig
utveckling av lantmännens sammanslutningsrörelse, att deras nikopstoreningar
även upptoge försäljningen av medlemmarnas spannmål, varmed
för övrigt redan flora föreningar inom riksförbundet hade börjat, ehuru tills
vidare blott i mindre skala och endast såsom kommissionsaffar. för ändamålet
bildade särskilda lagerhusföreningar borde dock icke vara uteslutna
från möjligheten att erhålla lån. Den fordran måste dock uppställas, att
medlemmarna i förening, som erhölle lån för uppförande av lagerhus, skulle.
med undantag av affärsledaren, vara jordbrukare, samt föreningen «a organiserad,
att den i ekonomiskt hänseende erbjöde trygghet for ett tillfredsställande
handhavande av lagerhusdriften.
Lantbruksstyrelsen bär i sin ifrågavarande skrivelse den 1 oktober 1908
anfört huvudsakligen följande.
På de skäl, som blivit av hushållningssällskapens ombud, de av lantbruksstyrelsen
för frågans utredning utsedda sakkunniga samt svenska lantmannens
riksförbund i ärendet anförda, ansåge lantbruksstyrelsen tiden vara inne
för vidtagande av åtgärder från statens sida i syfte att spannmålslagerhus
måtte inom vårt land allmännare komma till stånd. Bland de anförda skalen
för spannmålslag erhusens införande syntes styrelsen särskilt böra framhållas,
att lantmännen härigenom sattes i tillfälle att till fördelaktiga pris
avsätta sin spannmål samt ej nödgades realisera densamma under ogynnsamma
konjunkturer, att på detta sätt föreningsväsendet inom lantbruket
skulle kraftigt befordras, att genom den vid lagerhusen skeende klassificeringen
av spannmålen lantmännen skulle erhålla kraftig anvisning om behovet
och värdet av en fullkomligare skötsel av sitt jordbruk samt att eifarenheten
från främmande länder påtagligt visat fördelarna av dylika in
-
rättningar. . „ .
Den åtgärd, som från statens sida borde vidtagas i syfte att befrämja
spannmålslagerhusfrågans lösning, vore enligt styrelsens mening bildande ai
eu statens lånefond, varifrån lån skulle utlämnas för anordnande av spant
mälslagerhus. Fonden borde icke bestämmas till högre belopp an 1,000.000
kronor. . ... ,
Såsom låntagare borde endast godkännas for lan eller provins bildad sammanslutning
av jordbrukare. Enligt styrelsens mening vore de till svenska
lantmännens riksförbund anslutna lantmannaföreningarna särdeles val agnade
att för ifrågavarande ändamål tjäna såsom mellanhänder mellan staten och
enskilda. Dock ansåge styrelsen det icke böra eller lämpligen kunna be
stämmas, att endast medlemmar av riksförbundet skulle vara berättigade att
erhålla lån från fonden ifråga, utan syntes styrelsen detta hora medgivas
varje länsvis eller provinsvis bildad lantmannasammanslutning, bland vars
uppgifter inginge att verka för avsättningen av föreningsmedlemmarnas
lantbruksprodukter och vilkens stadgar blivit av Kungl. Maj:t godkända.
Lantbruk*- styrelsen*
skrivelse der,
1 oktober
1908.
Yttrande över
ixinibruksa! //- relsens förslag
av hu&ht Ilning
snällskåpens
ombud
1908.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
Oaktat lantbruksstyrelsen till fullo erkände vikten och betydelsen av att
smärre lagerhus, avsedda att uppsamla spannmål från den närmaste orten
s. k. uppsamhngslagerhus, komme till stånd, ansåge dock styrelsen, i motsats
till vad svenska lantmännens riksförbund uttalat, att lån från den ifrågasatta
fonden endast borde utlämnas för uppförande av större lagerhus belägna
å mera centrala platser inom sammanslutningens område, s. k. centrallagerhus.
Angående lånevillkoren framlade lantbruksstyrelsen ett detaljerat förslag.
Lån borde kunna beviljas till högst så stort belopp, som svarade mot 3/4 av
taxeringsvärdet å fullbordad anläggning eller mot x/2 av beräknad anläggi
Krigskostnad för företag, som vid tiden för låneansökningens ingivande ännu
icke fullbordats, i senare fallet med rätt för låntagaren att, sedan anläggningen
fullbordats, erhålla ytterligare lån till så stort belopp, att hela lånesumman
svarade mot % av taxeringsvärdet. Såsom säkerhet skulle avlämnas första
inteckning i fastigheten; dock att, om dylik säkerhet icke befunnes nöjaktig,
sökanden skulle avlämna ytterligare säkerhetshandlingar. Av låntagare utbekommet
statslån skulle delas i två lika stora delar: eu amorteringsdel ocli
eu stående del. Ä amorteringsdelen skulle erläggas, intill dess densamma
blivit till fullo gulden, eu annuitet av 7 procent, varvid såsom ränta skulle''
räknas 4 procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Skylslägga
den första kapitalavbetalningen skulle inträda, när 3 år
förflutit efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits.
Intill dess kapitalavbetalningen skulle börja, borde erläggas endast föreskriven
ranta å statslånets hela belopp. Därefter skulle erläggas, jämte annuiteten å
amorteringsdelen, 4 procent ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl
länedel till fullo inbetalts. Statslånets stående del borde, om låntagaren
ställde sig vederbörliga bestämmelser till efterrättelse, från statens sida icke
kunna uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och skulle låntagaren
därvid åtnjuta 6 månaders uppsägning. I varje fall skulle likväl
den stående delen vara gulden inom 5 år från det sista avbetalningen å amorteringsdelen
bort fullgöras.
Sedan hushållningssällskapens 1908 församlade ombud beretts tillfälle att
yttra sig över lantbruksstyrelsens berörda förslag, anförde ombuden i avgivet
utlåtande huvudsakligen följande.
Ombuden hade med störste tillfredsställelse tagit del av’ lantbruksstyrelsens
framställning.
Med avseende a den föreslagna lånefondens storlek hade väl ombuden
funnit denna något lågt tilltagen såsom icke på långt när motsvarande det
behov av lagerhus, som antagligen skulle visa sig förefinnas, men då detta
behov sannolikt endast sä småningom och i sammanhang med lantmannaföreningarnas
skeende utveckling komme att göra sig gällande, syntes dock
det föreslagna beloppet för icke så kort tid framåt vara tillräckligt.
Vad anginge den inskränkande bestämmelsen rörande villkoren för lans
erhållande, nämligen att sådana endast finge utlämnas för byggande av större
lagerhus, tilläte ombuden sig uttala den önskan, att den sålunda uppdragna
gränsen måtte något vidgas, så att det bleve medgivet att erhålla lån till
uppförande även av uppsamlingslagerhus försedda med maskinella inrättningar
för sädens lämpliga skötsel, dess torkning, rensning och sortering,
enär enligt ombudens mening på många ställen, särskilt där avståndet till
centrallagerhus bleve stort, behovet av sådana smärre lagerhus skulle göra
sig synnerligen starkt gällande samt dessa till och med kunde anses utgöra
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57. 9
eu nödvändig förutsättning för, att de stora lagerhusen skulle komma att
fullt motsvara det med dem avsedda ändamålet. Under förhoppning att denna
av omhuden uttalade önskan måtte vinna beaktande hemställde ombuden, att
Kung]. Ma.j:t ville till lantbruksstyrelsens framställning lämna bifall.
Statskontoret förordade i infordrat utlåtande den 2 juni 1910 lantbruksstyrelsens
ifrågavarande förslag, dock med vissa smärre jämkningar i fråga
om lånevillkoren.
Yttrande över
lantbrukssiyrelsens
förlag
av statskontoret.
I en av professorn, nuvarande statsrådet N. Wohlin på uppdrag av chefen utredning av
för jordbruksdepartementet den 18 februari 1914 avgiven, tryckt utredningrörande
det svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden har en undersökning
jämväl ägnats frågan om inrättande i Sverige av spannmålslagerhus
(se sid. 167—182). Ur denna utredning må här återgivas följande.
Det under utredningen förebragta materialet hade i flera hänseenden givit
ytterligare stöd åt uppfattningen, att stort behov förelåge inom Sverige av
en ändamålsenligt ordnad lagerhusdrift.
För höjande av den inhemska spannmålens kvalitet vore sålunda enligt
vad utredningen givit vid handen sammanslutning av jordbrukare med gemensam
lagerhusdrift enda utvägen. Oaktat allt som under de gångna årtiondena
gjorts för sädesodlingens utveckling lede de inhemska grödorna av bristande
sortrenhet, ofullständig torkning före och efter tröskningen, ofullständig utrensning
av grodda partier och bristfällig rengöring. De ekonomiska värden,
som härigenom ginge förlorade för landet, vore betydande. Mycket av vad
sålunda bruste borde visserligen kunna avhjälpas utan lagerhusdrift, nämligen
genom större omsorg vid val av utsäden, genom bättre bärgningsmetoder
samt genom omsorgsfullare skötsel och rengöring av säden från varje enskild
jordbrukares sida. Men med den brist på kreditmöjligheter och på arbetskraft,
som numera gjorde sig kännbar inom jordbruket, vore möjligheterna
för jordbrukarna ofta små att var för sig vidtaga erforderliga åtgärder i form
av ökat antal dagsverken vid bärgningen, ändamålsenligare magasinsanordningar
och rensning efter tröskningen.
Av utredningen hade även framgått, att utvecklingen pa spannmålshandelns
område ginge i en riktning, som tydligt visade på den kooperativa lagerhusrörelsen
såsom alltmera nödvändig utväg för jordbrukarna att tillvarataga
sina intressen vid spunnmålsförsäljningen. I växande omfattning trädde
producenterna i direkt förbindelse med den köpande föiädlingsindustrien och
ställdes isolerade gentemot vanligen i kuststäder belägna större industriföretag,
som genom möjligheterna till import vore mindre beroende av den inhemska
produktionen än produktionen vore av dem, och vilka, när den prisutjämnande
fria partihandeln gått tillbaka, finge större inflytande än förut på
kringliggande lokala marknader. Ju mera konsumtionens fordringar stege
och förädlingsindustriens krav på råvarans kvalitet ökades, ökades även olägenheterna
av de isolerade köpen i smärre poster, och det bleve alltmera
önskvärt, att jordbrukarna med hjälp av lagerhusdrift övertoge partihandelns
uppgifter.
Den allmänt och särskilt i mellersta Sverige överklagade bristen på tillräckliga
spannmålsmagasin gjorde att kvarnarna esomoftast icke kunde köpa
så mycket av den salubjudna spannmålen, vartill de eljest vore villiga, och
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
jordbrukaren måste i saknad av egna förvar!ngsmöjliglieter uppfodra överskott,
som annars kunnat stiljas.
Angående behovet av lagerhusinstitutionen syntes därför meningarna icke
kunna vara delade.
Lagerhusföreningens ekonomiska förhållanden borde vara sa ordnade, att
föreningens medlemmar debiterades vissa hyresavgifter för i lagerhuset förvarad
spannmål ävensom vissa avgifter för spannmålens skötsel och för den
speditionsverksamhet, som lagerhusförvaltningen utövade för medlemmarnas
räkning. För dessa hyror och avgifter borde medlemmarna erhålla full kompensation
genom den vinst, som härflöte av förbättrat försäljningspris och
möjlighet att sälja spannmål, som eljest bleve osäljbar. Genom samma hyror
och avgifter i förening med inkomst av magasinsrörelsen i övrigt borde ä
andra sidan lagerhusets driftkostnader kunna täckas, förräntning och amortering
kunna ske å upptagna lån samt föreningens medlemmar kunna erhålla
vanlig ränta på sitt i lagerhusanläggningen insatta kapital.
Vad anginge medlemmarnas direkta vinst av den gemensamma lagerhusdriften,
vore säkra beräkningar däröver uppenbarligen vanskliga. Det
syntes först och främst icke tillrådligt, att vid bedömande a.v lagerhusinstitutionens
möjligheter taga med i beräkningen någon vinst på grund av stigande
priskonjunkturer. När så gjordes, förutsattes i själva verket, att lagerhusföreningen
i viss män borde baseras på spekulationsaffärer, vilket icke vore
lämpligt och, enligt vissa tidigare erfarenheter i Tyskland, förenat med icke
liten fara. Försäljningarna från lagerhuset syntes fastmera böra ske, alltefter
som köpare funnes, vilka erbjöde betalning efter gällande noteringar. Detta
torde vara riktigast även av det skal, att omsättningen i lagerhuset, för att
detta skulle kunna bära sig, så mycket som möjligt borde ökas. Visade det
sig efteråt vid gjort överslag, att vinst verkligen uppkommit genom den över
vissa månader utsträckta försäljningen, jämfört med om allt sålts till noteringarna
vid tröskningstiden, så vore detta ett välkommet plus. Lagerhusföreningens
framgång borde emellertid vara försäkrad oberoende härav.
Vidare borde uppmärksammas, att anordningarna i ett lagerhus icke möjliggjorde
avskiljandet av grodd spannmål, som hopblandats med annan, liksom
de ej heller tilläte sortering av olika med varandra sammanblandade
spannmålssorter. Sorteringen kunde fastmera endast tillgå sä, att lagerhusets
föreståndare eller annan funktionär vid spannmålspartiernas emottagande
undersökte innehållet i de olika säckarna och därvid antingen tilläte, att eu
säck tömdes i lagerhusets bottnar eller silos, eller ock förklarade säckens innehåll
såsom sekunda eller osäljbar vara, som skulle föras till särskilt ställe i
magasinet eller återsändas till ägaren. Även efter inrättandet av lagerhusdrift
vilade på grund härav ansvar på de enskilda jordbrukarna i fråga om
kvaliteten av den levererade spannmålen. I möjligaste mån borde dessa, för
att icke sänka den levererade spannmålens genomsnittskvalitet, söka att redan
före tröskningen utsortera grodda partier. Att detta för många jordbrukare
skulle innebära en självövervinnelse finge icke fördöljas, då det ju för producenten
läge nära till hands att få så mycket som möjligt av sin spannmål
såld. A andra sidan måste medgivas, att avskiljandet av grodda partier redan
före tröskningen mången gång svårligen läte sig göra på grund av därmed
förenade arbetskostnader vid bärgningen m. fl. omständigheter. Av stor vikt
för lagerhusrörelsens framgång vore emellertid i varje fall, att lagerhusets
föreståndare icke av hänsyn till medlemmarnas missnöje gåve efter i fordringarna
på den levererade spannmålens kvalitet och underläte att avvisa
mindrevärdiga partier.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
Trots dessa nu anförda förhållanden ville det synas, som borde de av lagerhuset
debiterade hyrorna och avgifterna kunna mer än uppvägas av de för
delar, som lagerhusdriften beredde jordbrukarna. Spannmålens försäljningspris
vore nämligen numera mycket känsligt för variationer i kvaliteten, och i
framtiden skulle detta än mera bliva fallet. V äl torkad, luftad och rengjord
spannmål, i möjligaste män befriad från grodda partier, torde helt visst vid
försäljningen kunna betinga ett pris, som skulle överskjuta priset a illa skött
spannmål med utläggen för skötsel in. in. i lagerhuset. T. o. m. ett par
kronors prisdifferens mellan prima och sekunda spannmål vore icke o\ anlig.
Vidare borde som eu mycket stor fördel tagas med i beräkningen möjligheten
för jordbrukarna att kunna senare på hösten sälja spannmål, som pa grund
av kvarnarnas otillräckliga magasinsutrymmen icke genast funne koljare och
som nu till följd av saknade anordningar för lämplig skötsel vore osäljbar
för kvarnändamål.
För att vinna några hållpunkter för bedömandet av tragan, om ett centrallagerhus
kunde förränta sig, hade synts lämpligt att taga kännedom om
driftresultatet vid den enda dåvarande anläggningen av detta slag i Sverige,
nämligen aktiebolaget Silos’ lagerhus i Landskrona. Vad därvid inhämtats
syntes giva ett visst stöd för uppfattningen, att driften av oentrallagerhiis
kunde bära sig även i vårt land. .
Angående möjligheten att förränta och amortera anläggningskostnaden ,01
ett uppsamling slagerhus saknades i Sverige fasta hållpunkter för omdömet.
Toges emellertid hänsyn till, dels att dessa lagerhus vore avsevärt dyrare i
anläggningskostnad per ton lagringsförmåga än centrallagerhusen, dels att de
icke — såsom avsedda för inlandet — i relativt lika hög grad som central - lagerhus i sjöstad kunde beräknas drivna såsom magasinsbolag, dels att omsättningen,
för möjligheten av förräntning, enligt utländska erfarenheter borde
uppgå till ej mindre än 18 å 20 gånger lagringsförmågan, vilket i värf land
vore svårt att tänka sig, så framstode möjligheterna för ett gynnsamt driftresultat
här mindre. Detta gällde under förutsättning, att uppsamlingslagei
husen vore verkliga lagerhus med erforderliga anordningar och maskiner.
Vore det åter endast fråga om mindre magasinsbyggnader av det slag, som
förutsattes i svenska lantmännens riksförbunds yttrande, kunde ju hända, att
förhållandet skulle bliva ett annat, särskilt därest de intresserade lantmannasammanslutningarna
jämväl använde magasinen for handel med godnmgs
och
fodermedel. . .... ,
Vad formerna för lagerhusrörelsens upptagande inom vart land Detranaae
syntes lagerhusdriften böra bedrivas av sammanslutningar mellan lantmännen
på andelsprincipens grund, varvid i främsta rummet de redan existeran e
föreningarna för gemensamma inköp borde komma i fråga, men hinder borde
icke möta för bildandet av särskilda spannmåls-, försäljnings- eller lagerhusföreningar.
Dessa föreningar borde uppföra och äga lagerhusen. En framkastad
tanke, att förädlingsindustrien skulle intresseras i företagen därigenom
att kvarn- och bryggerifirmor inbjödes att i begränsad utsträckning teckna
andelar, hade icke under diskussionerna med jordbrukare vunnit anklang.
Formen av aktiebolag hade icke för föreningarna ifråga ansetts lämplig.
Föreningarnas stadgar borde innehålla bestämmelser, som möjliggjorde för
medlemmarna att mot säkerhet av i lagerhuset förvarad spannmål erhålla
lån på lämpliga villkor. , , , ...,
Vad slutligen anginge frågan om bildandet av eu statens lånefond fot
spannmålslag erhus, kunde — oaktat de svårigheter att förränta lagerhusen,
som onekligen bestode — eu sådan fonds upprättande icke förordas under
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
annan förutsättning än att lånevillkoren så bestämdes, att staten icke skulle
lida någon ekonomisk förlust å sin ifrågavarande utlåningsrörelse. Skulle
alltså en dylik fond bildas, borde bestämmelserna i lantbruksstyrelsens förslag
av 1908 andras med hänsyn till den effektiva ränta, som svenska staten
betalade för senast upptagna utländska lån. Tvivelsutan minskades utsikterna
tor lagerhusens räntabilitet härigenom något. Men vad ovan anförts syntes
dock visa, att central lagerhus borde kunna bära sig även med normal ränta
a byggnadslånen, och i varje fall måste man upprätthålla fordran på, att
lagerhusdnften skulle kunna förränta sig utan direkt statsunderstöd såsom
vanligt affärsföretag.
skrivelse^l^is Efter det hushållningssällskapens 1913 församlade ombud hemställt hos
rn. rn. Kungl. Maj:t om återupptagande av frågan om inrättande av en spannmålslagerhusfond
i huvudsaklig överensstämmelse med vad ombuden 1908 förordat,
samt vid 1914 års senare och 1915 års riksdagar väckts motioner i
ämnet, vilka emellertid icke föranledde någon riksdagens åtgärd, anhöll
1916 års riksdag, i anledning av två inom andra kammaren väckta motioner
i skrivelse den 16 juni 1916, nr 169, att Kungl. Maj:t måtte verkställa
utredning snarast möjligt angående de åtgärder, som från det allmännas
sida kunde ytterligare vidtagas för jordbrukets främjande, därvid särskild
uppmärksamhet syntes böra ägnas åt vissa av riksdagen i skrivelsen angivna
spörsmål, av vilka ett avsåg inrättande av spannmålslagerhus.
Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 3 juli 1916 av riksdagens berörda
skrivelse bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet tillkalla högst
nio sakkunniga personer för utredning av frågorna om inrättande i vårt
land av spannmålslagerhus och kylhus och om de åtgärder, som från statens
sida borde vidtagas för befrämjande därav ävensom vad i övrigt med dessa
frågor ägde sammanhang.
De med anledning av det sålunda lämnade bemyndigandet tillkallade
sakkunniga (lagerhus- och kylhuskommittén) framlade i skrivelse den 11
maj 1917, bland annat, förslag till omedelbart anläggande av särskilda
spannmålslagerhus för rensning, sortering och framför allt torkning av
den inhemska spannmålsskörden.
''Zlitioner Efter hörande av vederbörande myndigheter föreslog Kungl. Maj:t i eu
1917, 1918 den 22 maj 1917 avlåten proposition, nr 370, riksdagen att för anordnande
och 1920'' av spannmålslagerhus och fryshus anvisa ett förslagsanslag, högst, 8 miljoner
kronor. Därav beräknades 2 å 3 miljoner kronor för lagerhusen.
I skrivelse den 12 juni 1917, nr 352, anmälde riksdagen, att riksdagen
till Kungl. Maj:ts förfogande anvisat det av Kungl. Maj:t begärda beloppet
för att efter i ärendet verkställd närmare utredning användas för anordnande
av spannmålslagerhus och kylhus.
Med bifall till av Kungl. Maj:t framställda propositioner har sedermera
dels 1918 ars lagtima riksdag för fullbordande av statens spannmålslagerhus
och fryshus anvisat ett förslagsanslag, högst, 2,500,000 kronor, dels ock
1920 års riksdag för gäldande av de återstående kostnaderna för ifråga
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
13
varande anläggningars utförande ytterligare anvisat ett förslagsanslag.
högst, 1,300,000 kronor.
De av riksdagen sålunda beviljade medlen hava använts, bland annat, till
uppförande av 9 spannmålslagerhus, nämligen i Tomelilla, Östra Klagstorp.
Åstorp, Eslöv, Vara, Linköping, Eskilstuna, Hallsberg och Korna. Förvaltningen
av dessa spannmålslagerhus, vilka hava en sammanlagd lagringskapacitet
av något mer än 30,000 ton, omhänderhaves av statens lagerhusoch
fryshusstyrelse (se prop. nr 142/1922 samt IX H. T. 1923 p. 87 och
1924 p. 68).
Lager- och kylhuskommittén — som under 1918 avgivit betänkande i Lagerhus- och
kylhusfrågan — har därefter den 27 december 1922 överlämnat slutbe- r,uiténs°fh<- tänkande rörande lagerhusväsendet i Sverige och därmed sammanhängande slag om spannförhållanden,
vilket betänkande befordrats till trycket i samlingen Statens rn"l!,l^9^hv,
offentliga utredningar (1923 : 42).
I sagda betänkande har kommittén hemställt, bland annat, om avsättande
av 2,000,000 kronor till en lånefond för anläggning av spannmålslagerhus,
och har kommittén, efter att hava närmare framhållit angelägenheten av
statligt understöd för främjande av tillkomsten av nya spannmålslagerhus
(sid. 263—271), föreslagit vissa allmänna villkor för lån från en dylik fond.
Enligt dessa villkor — jag bortser här från detaljerna i förslaget — skulle
lån från fonden kunna av Kungl. Maj:t beviljas ekonomiska föreningar, bestående
av uteslutande jordbrukare eller sammanslutningar av dylika, ävensom
aktiebolag under villkor bland annat att aktiebreven vore ställda till
viss man samt att i bolagsordningen bestämdes, att allenast viss del, vid
varje tid mindre än en femtedel, av bolagets aktier eller, om aktier med
olika röstvärde funnes, allenast så många aktier, att röstetalet för dem utgjorde
viss del, vid varje tid mindre än en femtedel, av röstetalet för bolagets
samtliga aktier, finge genom teckning eller överlåtelse förvärvas av andra än
jordbrukare eller sammanslutningar av jordbrukare. Lån skulle kunna avse
dels uppsamlingslagerhus med minst 300 tons total lagringskapacitet och dels
centrallagerhus med minst 2,000 tons total lagringskapacitet. Lånebeloppet
skulle uppgå till högst 75 procent av den beräknade anläggningskostnaden:
därest anläggningskostnaden vid syn understege det beräknade beloppet, skulle
såsom lån utbetalas endast 75 procent av det vid synen åsätta värdet. Såsom
säkerhet skulle avlämnas första inteckning i fastigheten. Lånet skulle förräntas
efter 4 procent om året. Återbetalningen av lånet skulle ske i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i sådant avseende gäller beträffande lån
från egnahemslånefonden, dock att dels av den årliga, till 7 procent föreslagna
annuiteten å amorteringsdelen, såsom ränta skulle räknas 4 V2 procent
(vid egnahemslån 4 3/4 procent) å det oguldna beloppet av amorteringsdelen.
dels amorteringsskyldigheten skulle inträda med fjärde året (vid egnahemslån
sjätte året) efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits,
och dels tiden, inom vilken lånets stående del i varje fall skulle vara gulden.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
Utlåtanden
över kommitténs
förstäf!.
skulle vara tio år (vid egnahemslån fem år) från det sista inbetalningen a
amorteringsdelen bort fullgöras.
Över kommitténs ifrågavarande förslag hava infordrade utlåtanden avgivits
den 8 november 1923 av lantbruksstyrelsen, den 28 november 1923 av statens
lagerhus- och fryshusstyrelse samt den 29 i samma månad av statskontoret.
Lantbruksstyrelsen anför i sitt utlåtande.
De motiv, som av kommittén anförts för upprättande av en lånefond för
anläggning av spannmålslagerhus, sammanfölle i huvudsak med de skäl, som
kommit till uttryck i lantbruksstyrelsens ovanberörda skrivelse den 1 oktober
1908. Däri. hade styrelsen förklarat sig anse, att spannmålslagerhus borde
komma till stånd samt att statens mellankomst vore för ändamålet erforderlig.
Emellertid hade under senare år gjorda erfarenheter rörande lagring av spannmål
i Sverige kommit lantbruksstyrelsen att numera ställa sig i viss mån
tveksam till frågan om ytterligare statligt ingripande för detta ändamål.
Erfarenheten hade nämligen lärt, att ett ekonomiskt utnyttjande av ett större
lagerhus oftast nödvändiggjorde artificiell torkning av den spannmål, som
där skulle upplagras. Styrelsen vore emellertid icke fullt övertygad därom,
att torkningsfrågan ännu fått en i praktiskt och framförallt ekonomiskt hänseende
slutgiltig lösning. Skulle emellertid mera ekonomiska metoder än de
hittills brukade komma till användning, förfölle givetvis styrelsens nu anförda
betänkligheter.
Med hänsyn till det vid många tillfällen från lantmannahåll ådagalagda
intresset för lagerhusfrågan ansåge lantbruksstyrelsen sig, trots vad ovan anförts,
likväl böra i stort sett vidhålla sin i förenämnda skrivelse uttalade
mening i ämnet.
Mot det nu framlagda förslaget till allmänna villkor för lån från spannmålslagerhusfonden
hade styrelsen så mycket mindre anledning att göra några
erinringar, som fiirslaget i det hela upptoge och i flera punkter ordagrant
återgåve styrelsens i ovanberörda skrivelse framlagda förslag. Endast en avvikelse
vore av den betydelse, att den fiiranledde gensägelse från styrelsens
sida, nämligen i fråga om lånebeloppets storlek och statens säkerhet för lånets
återbetalande.
Lantbruksstyrelsen, som ansåge, att man borde utgå från, att statslån till
understödjande av lagerhus borde utlämnas endast på sådana villkor, att
lånets återbekommande kunde med säkerhet påräknas även vid en eventuell
erforderlig realisation av lagerhusfastigheten, kunde icke finna de av kommittén
föreslagna lånevillkoren lika tillfredsställande i förevarande avseende som
styrelsens förslag av 1908. Styrelsen hade däri framhållit, att lån endast
borde beviljas till sådana större med maskinella anordningar utrustade lagerhus,
som av kostnadshänsyn icke kunde förväntas bliva uppförda av enskilda.
Dessa lagerhus komme enligt styrelsens mening att förläggas företrädesvis
till hamnstäder och större järnvägsknutar, varför de kunde väntas betinga
ett realisationsvärde, som säkerställde statens fordringar i företaget. Smärre
lagerhus i orterna hade styrelsen däremot ansett kunna uppföras utan statsbidrag,
varigenom lånefondens belopp kunde minskas och staten undgå förluster
vid realisation. Vidare hade föreslagits, att lånebeloppet skulle bestämmas
till högst 75 procent av anläggningskostnaderna för fullbordad anläggning
och högst 50 procent för planerad sådan, förening likväl obetaget
att efter fullbordad anläggning ingiva ansökning om ytterligare 25 procents
bidrag i form av lån. Slutligen hade föreslagits, att, därest första inteckning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57. '' 5
i företaget av statskontoret icke ansåges utgöra fullgod säkerhet, sökanden
skulle lämna ytterligare säkerhet. Då kommitténs förslag i fråga om lånevillkoren
enligt styrelsens mening icke lämnade staten fullgod säkerhet för
utlämnade lån, så mycket mindre som lån även komme att beviljas a smärre,
avsides belägna och vid driftens nedläggande svårrealiserbara fastigheter, kunde
styrelsen icke biträda kommitténs förslag i nu förevarande avseenden i oförändrad
form.
Yad först anginge smärre anläggningar, borde lanebidrag endast i undantagsfall
beviljas till företag om 300 tons kapacitet, dä enligt styrelsens förmenande
räntabla anläggningar med maskinell utrustning knappast kunde
avse mindre lagring än 000 ton.
Lantbruksstyrelsen ville icke motsätta sig förslaget att län Unge utlämnas
intill 75 procent å anläggningskostnaderna, men ansåge, att det bordo ankomma
på Kungl. Maj:t att i varje fall pröva lånebehovet samt att första
inteckning icke obetingat skulle i och för sig anses utgöra fullgod säkerhet
för statslånet.
På grund av vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen tillstyrkt bifall
till kommitténs förslag om inrättande av eu statens lånefond för spannmålslagerhus,
dock under förutsättning att vad styrelsen i sin förenämnda skrivelse
den 1 oktober 1908 och ovan anfört i fråga om lånebelopp och säkerhet för utlämnade
lån vunne beaktande.
Statens lagerhus- och frgshusstj/relse har yttrat sig sålunda.
1 likhet med kommittén höllc styrelsen före, att, därest nya lagerhus skulle
komma till stånd, uppförandet av sådana borde överlämnas till det enskilda
initiativet, i all synnerhet som för närvarande något större behov av nya
lagerlokaler icke syntes föreligga. Otvivelaktigt vore emellertid, att lämpligt
belägna spannmålslagerlius kunde bliva till stor nytta fiir såväl producenter
som indirekt även för konsumenterna, varför staten icke borde ställa sig avvisande
mot åtgärder, som främjade tillkomsten av nya lagerhus. Lagerhusoch
kylhuskommittén hade föreslagit upprättandet av en lånefond å 2,000,000
kronor, ur vilken sammanslutningar av lantmän skulle på förmånliga villkor
erhålla lån fiir uppförande av uppsamlingslagerhus och centrallagerhus. Därest
statsfinansiella skäl medgåve inrättandet av en dylik lånefond, ville styrelsen
för sin del icke avstyrka, att avsättning till densamma ägde rum. Emellertid
borde för sådant fall iakttagas, att lån icke utlämnades i fall, då redan förefintliga
lagerhus rimligen kunde anses täcka behovet av lagringslokaler.
De efter förslag av kommittén av lagerhusbyggnadskommissionen uppförda
spannmålslagerhusen, vilka av styrelsen förvaltades, vore. tänkta som centrallagerhus.
Man hade väntat, att, då under lång tid från lantmannahåll kraftigt
framförts krav på anskaffande av lämpliga lagringslokaler, lantmännen sjalva
skulle begagna lagerhusen i mycket stor utsträckning, men hade detta ej blivit
fallet. Erfarenheten hade visat, att lagerhusen ej i så hög grad utnyttjats
av lantmän. Lagerhusens bästa kunder hade i flera fall varit kvarnar och
spannmålshandlare. Detta skulle kunna tydas så, att något beho\ av ytterligare
centrallagerhus icke förelåge. Kommittén framhölle emellertid i sitt
betänkande, att kostnaderna för transporten å järnväg bleve avsevärda, och
förordade lagerhusens förläggning invid kvarnen. Härigenom borteliminerades
merkostnaden för avbrottet i järnvägstransporten samt kostnaden för vagnsväxling
vid lagerhuset. Detta förutsatte emellertid, att den sammanslutning
av lantmän, som ägde lagerhuset, jämväl skulle vara ägare av kvarnen, enär
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
eljest lagerhusets kunder bleve i väsentlig man beroende av kvarnägarens
intresse för ett inköp av i lagerhuset inlagd spannmål. Det syntes styrelsen
därför som om det vore lika lämpligt, att intresserade sammanslutningar av''
lantmän uppförde kvarnar vid statens nu befintliga spannmålslagerhus, vilka
samtliga vore belägna vid järnvägsknutar i spannmålsproducerande orter.
För den händelse detta skedde eller omkostnaderna för vagnsväxling vid
lagerhusen ocli avbrottet i järnvägsresan kunde minskas, torde statens spannmalslagerhus
för de orter, där de vore belägna, och kringliggande trakt väl
uppfylla det behov av centrallagerhus, som kunde förefinnas. Det syntes
styrelsen därför vara av vikt, att någon ny anläggning inom respektiv*!
lagerhus’ rayon icke understöddes av staten. Uppsamlingslagerhus, som vore
avsedda att komplettera centrallagerhus, kunde däremot i mänga fall vara
gagnelig för dessas verksamhet. Då emellertid i varje fall, innan lån från
flen ifrågasatta fonden utlämnades, en noggrann prövning av föreliggande
förhållanden kommc att företagas, komme ju att tillses, att. intet understödjande
av nya lagerhus förekomme, där intet verkligt behov förefunnes.
Beträffande förslaget till allmänna villkor för lån frän spannmålslagerhus
fonden ansåge styrelsen, att det tydligare borde komma till uttryck, att, för
den händelse låntagaren uthyrde anläggningen till annan person eller annat
företag, lånet omedelbart skulle vara förfallet till betalning, detta fiir att förhindra,
att anläggningarna utnyttjades till förmån för intressen, som staten
icke avsett att uppmuntra vid fondens inrättande.
Statskontoret har beträffande de av kommittén föreslagna allmänna villkor
fiir lån frän den ifrågasatta fonden anfört bland annat följande.
Fiffigt förslaget skull*! lån beviljas till högst sä stort belopp, som svarade
mot 75 procent av den beräknad*'' anläggningskostnaden, men därest det skulle
visa sig, att denna kostnad eller värdet av anläggningen vid syn skulle
understiga det beräknade beloppet, skulle utbetalas såsom lån endast 75 procent
av det vid synen åsätta värdet.
Av den sålunda föreslagna bestämmelsen skulle kunna anses framgå, att
länet skulle utbetalas först sedan anläggningen vore utförd. Detta torde
dock knappast vara avsikten. Utbetalningen av ett beviljat lån syntes statskontoret
lämpligen kunna ordnas så, att, sedan företaget igångsatts med den
de! av kostnadsbeloppet, som vederbörande förening eller aktiebolag i värjo
tall skulle tillskjuta, besiktning av den under uppförande varande byggnaden
företoges av sakkunnig myndighet — statskontoret föreställde sig, att detta
närmast torde bliva lantbruksstyrelsen — som skulle meddela statskontoret,
huru långt byggnadsarbetet fortskridit och huru stor del av det beviljade
lånet, som med hänsyn härtill borde utbetalas. Någon del av lånet borde
innestå till dess företaget slutförts, på det att genom besiktning då måtte
utrönas, huruvida den verkliga byggnadskostnaden eller värdet av anläggni
ngen understigit det beräknade beloppet, som legat till grund för lånets
beviljande.
För lyftande av beviljat lån borde till statskontoret avlämnas, förutom den
ifrågasätta säkerheten, jämväl a,v vederbörande förening eller aktiebolag utfärdad
skuldförbindelse.
Beträffande säkerheten, som enligt förslaget skulle utgöras av första inteckning
i lagerhuset, ville statskontoret icke underlåta framhålla, att dylik säkerhet
icke kunde anses under alla förhållanden betryggande. Därest emellertid
den föreslagna säkerheten ansåges tillfredsställande, syntes det önskligt, att
föreskrift meddelades, att sådan säkerhet finge godtagas. Om en sådan före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr Ö7. > ■
skrift befunnes icke böra meddelas, borde i stället stadgas, att låntagaren
skulle ställa sådan säkerhet för lånet, som kunde av statskontoret godkännas.
Föreskrift borde lämnas därom, att den pantförskrivna fastigheten skulle
vara brandförsäkrad i av statskontoret godkänd brand försäkringsinrättning
samt behörigt brandförsäkringsbrev till statskontoret överlämnas.
I fråga om återbetalning av lånen hade de föreskrifter, som meddelats för
lån från egnahemslånefondcn, tagits till förebild. Det kunde emellertid enligt
statskontorets förmenande ifrågasättas, huruvida beträffande nu omhandlade .
lån borde lämnas de förmånliga villkor, som ansetts böra komma egnahemsrörelsen
till godo. I värjo fall ville statskontoret hemställa, huruvida icke den
s. 1c. stående delen av iånet borde vara gulden tidigare än som föreslagits.
I stället för den föreslagna tiden av tio år från det sista inbetalningen a
amorteringsdelen bort fullgöras, borde beträffande dessa lån tillämpas den för
engnahemslånen i sådant avseende bestämda tidsfristen av fem ar.
A amorteringsdelen skulle eldigt förslaget erläggas fn annuitet a c i procent,
varvid såsom ränta skulle räknas 4 V.2 procent, under det att läntan a lånen i
övrigt, d. v. s. innan amorteringen inträtt och under lida lånetiden å den stående
delen,’ vore föreslagen till 4 procent. Även för lånen från egnahemslånefondon
vore eu olika räntesats pa motsvarande sätt bestämd, nämligen nu
mera till respektive 4 och 4 ''V4 procent. Enligt vad statskontoret från kommittén
inhämtat, torde emellertid avsikten hava varit att föreslå en räntesats
gällande för hela lanetiden av 4 procent. Den sålunda föreslagna
räntan måste enligt statskontorets förmenande anses väl lag. Då medlen för
den ifrågasatta lånefonden näppeligen torde kunna under nuvarande förhållanden
upplånas under 5 eller 5 l/„ procent, skulle räntans bestämmande
enligt kommitténs förslag innebära ett direkt understöd från statens sida.
För egen del är jag, i likhet med de myndigheter, korporationer och andra i/epa
som yttrat sig i ärendet, övertygad att till lämpliga platser förlagda och
efter förhållandena i de särskilda trakterna i fråga om storlek och utrustning
väl avvägda spannmålslager hus hava en betydelsefull uppgift att fylla icke
blott för underlättande av den i landet producerade spannmålens avsättning
på ett sätt, som i vidare mån än för närvarande är fallet tillgodoser producenternas
berättigade intressen särskilt i förhållande till förefintliga mellanhänder,
utan jämväl för höjande av spannmålens kvalitet. I sistnämnda
hänseende torde vara av särskild vikt att lagerhusen utrustas med moderna
torkningsanordningar, av vilka numera, enligt vad jag inhämtat, även a\
svenska firmor föras i marknaden synnerligen goda och förhållandevis prisbilliga
typer av olika storlek. Fördelen att i erforderliga lagerhus äga tillgång till
Jagringslokaler för uppläggande av reservförråd torde heller icke biira förbises.
Såsom ovan erinrats hava under kristiden med statsmedel uppförts åtskilliga
större centrallagerhus med en lagringskapacitet för varje av intill 5,000
ton. Dessa lagerlokaler hava visserligen efter kristidens slut icke kommit
till användning i önskvärd omfattning. Orsaken härtill torde emellertid
i främsta rummet vara att tillskriva den omständigheten att platserna
för lagerhusens förläggning valts mera med hänsyn till deras lämplighet
ur strategisk synpunkt än med tanke på uppgiften att under normala förhållanden
tillgodose de enskilda jordbrukarnas behov av lagringslokaler.
Bihang till riksdagens protokoll 192''i. 1 samt. ’i''i höft. (Sr öl—öS.) -
cvu ni
?/en
18
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 57.
Det synes mig nu särskilt vara en angelägenhet av vikt att tillgodose behovet
av uppförande av mindre uppsamlingslagerhus för sådana trakters vidkommande,
som äro avlägset belägna i förhållande till de av staten uppförda
centrallagerhusen. Härigenom torde kunna förväntas ett bättre utnyttjande
av centrallagerhusen. Jag syftar härvid särskilt på önskvärdheten av
att de för uppsamlingslagerhus bildade lantmannaorganisationer slöte sig tillsammans
till större föreningar, som kunde köpa eller hyra statens centrallagerhus.
På samma gång lagringen för den enskilde jordbrukaren sålunda
underlättades, skulle anordningen indirekt bliva till förmån även för staten.
Med detta uttalande bär jag givetvis icke velat förneka, att i vissa delar av
landet föreligger behov av ytterligare centrallagerhus, vilka i sin tur för att
bliva till nytta kunna förutsätta uppförande av uppsamlingslagerhus. Jag
håller tvärt om före, att på grund av de av staten uppförda centrallagerhusens
förläggning ett dylikt behov flerstädes är förhanden. Samtidigt vill jag dock,
under hänvisning till vad statens lagerhus- och fryshusstyrelse härutinnan
anfört, framhålla angelägenheten av, att intet understödjande av nya spannmålslagerhus
bör äga rum, där icke ett verkligt behov förefinnes.
I likhet med dem som yttrat sig i ärendet är jag av den uppfattningen att
uppförandet av spannmålslagerhus numera bör överlämnas åt det enskilda
initiativet. Därvid torde emellertid, på sätt ävenledes framhållits i de föreliggande
yttrandena, vara av nöden att staten lämnar ett effektivt stöd, och synes
mig den form härför, som i ärendet föreslagits, lämplig. Jag vill alltså
tillstyrka uppläggande av en fond för utlämnande av lån för anläggning av
spannmålslagerhus. Beträffande fondens storlek torde vara tillfyllest att för
närvarande beräkna ett årligt utlåningsbelopp av högst 500,000 kronor.
Det anslag, som sålunda bör av riksdagen begäras såsom kapitalökning för
fonden, torde böra utgå av lånemedel.
Vidkommande kommitténs förslag till de villkor, som böra stadgas för
erhållande av län från fonden, torde allenast ovan berörda huvudgrunder
höra underställas riksdagen. Kommitténs förslag innefattar härutinnan,
att rätt till åtnjutande av ifrågavarande lån, vilka böra beviljas av Kungl.
Maj:t, skulle tillkomma dels ekonomiska föreningar, bestående av uteslutande
jordbrukare eller sammanslutningar av dylika, dels ock på enahanda
sätt bildade aktiebolag. Även jag är av den åsikten att för vinnande
av det avsedda syftet lånerätt bör förbehållas sammanslutningar, som helt
eller till övervägande del bildats av producenterna själva, vare sig dessa
sammanslutningar tillkommit uteslutande för nu ifrågavarande ändamål
eller även hava annat föremål för sin verksamhet. Att emellertid, såsom
kommittén föreslagit, på förhand uppställa vissa bestämda villkor i fråga
om dylika föreningars eller bolags sammansättning, synes mig icke erforderligt,
utan torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att pröva, huruvida
lånesökande i berörda hänseende kan anses lämplig för erhållande av statsunderstöd.
Liksom kommittén anser jag lån böra utlämnas för anläggande av såväl
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
19
uppsamlingslagerhus som centrallagerhus. Någon viss minimikapacitet hots
respektive lagerhus torde dock ej höra stadgas som villkor för erhållande
av lån, utan lärer även i detta avseende Kungl. Maj:t böra förbehållas
prövningsrätt i det särskilda fallet.
Såsom jag ovan framhållit, är det för höjande av spannmålens kvalitet
av stor betydelse att tillgång finnes till lämpliga maskinella torkningsanordningar,
s. k. spannmålstorkor. I allmänhet torde dylika anordningar
komma att inrättas vid vederbörande lagerhus. Men då det ej är uteslutet,
att även annorstädes än vid lagerhusen behov av torkor kan uppkomma,
vill jag tillstyrka, ätt lån må kunna utgå även enbart till anskaffande
av spannmålstorkor.
Vad angår lånebeloppets storlek torde detta böra bestämmas till högst
75 procent av anläggnings- eller anskaffningskostnaden, därvid det givetvis
bör ankomma å Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva lånebehovet.
I fråga om uthetalningen av beviljat lån kan jag i huvudsak
instämma i vad statskontoret härom anfört.
Räntan å lån från fonden anser jag på av statskontoret anförda skäl
icke böra sättas lägre än 5 procent. Vidkommande amorteringsvillkoren har
jag, utom vad nu sagts beträffande räntefoten, intet annat att erinra mot
kommitténs förslag, än att jag i likhet med statskontoret anser tiden, inom
vilken återbetalningen av lånets stående del i varje fall bör vara fullgjord,
böra liksom vid statslån från egnahemslånefonden bestämmas till fem år
från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Givetvis
bör emellertid tillika föreskrivas, att lånet må under vissa omständigheter
kunna uppsägas till omedelbar återbetalning, såsom i händelse det icke
kommer till avsedd användning eller anläggningen i fråga överlåtes till
annan eller verksamheten nedlägges o. d.
Den ekonomiska förvaltningen av fonden bör tillkomma statskontoret,
som ock bör hava att tillse, att betryggande säkerhet — medelst inteckning
i vederbörande fastighet eller annorledes — avlämnas för lånens återbetalning.
Av mig nu föreslagna huvudgrunder för ifrågavarande lånerörelse —
vilka höra underställas riksdagen — innebära sålunda,
att lån må av Kungl. Maj:t för anläggande av uppsamlingslagerhus eller
centrallagerhus eller anskaffande av s. k. spannmålstorkor beviljas ekonomiska
föreningar eller aktiebolag, däri medlemmarna eller aktieägarna
helt eller till övervägande del bestå av jordbrukare;
att lånebeloppet må bestämmas till högst 75 procent av anläggningseller
anskaffningskostnaden;
att lån skall förräntas efter 5 procent;
att för återbetalning av lån skola gälla i huvudsak enahanda bestämmelser,
som för närvarande äro stadgade beträffande statslån från egnahemslånefonden,
dock att amorteringsskyldigheten skall inträda med fjärde året
efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits, samt att
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.
annuiteten å amorteringsdelen skall utgöra 7 procent, varvid såsom ränta
skall räknas 5 procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen;
samt
att för lån ur fonden skall ställas säkerhet, som av statskontoret godkännes.
De föreskrifter, som härutöver för lånerörelsen kunna finnas erforderliga,
torde höra utfärdas av Kungl. Makt.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
dels besluta, att en särskild fond, benämnd spannmålslagerhusfonden,
skall inrättas, från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret, lån
må i mån av tillgång och intill ett belopp av 500,000 kronor årligen utlämnas
för anläggande av spannmålslagerhus eller anskaffande av s. k.
spannmålstorkor;
dels godkänna de för denna lånerörelse av mig föreslagna huvudgrunder
samt medgiva, att Kungl. Maj:t må äga utfärda de ytterligare föreskrifter,
som i sådant hänseende kunna finnas erforderliga;
dels ock såsom kapitalökning för nämnda fond anvisa, att utgå av lånemedel,
för budgetåret 1924—1925 ett reservationsanslag av kronor 500,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1924:226 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inrättande av en spannmålslagerhusfond. s. 13 i texten
- JoU 1924:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående inrättande av en spannmålslag erhus fond jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten