Med förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom
1924-03-14 · 18 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1924:86, Med förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
1
Nr 86.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om utsträckt
rätt att från utmätning få undantagen viss egendom;
given Stockholms slott den 14 mars 1924.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning fa undantagen
viss egendom. •
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Birger Ekeberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1924- 1 samt.
63
höft. (Nr 86.)
1
2
Kungl. Majrts proposition nr 88.
Förslag
till
Lag
om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom.
Härigenom förordnas, att från utmätning för utskylder, som förfallit till betalning
före den 1 november 1923, skola, där gäldenären är familjeförsörjare
eller har eget hushåll, undantagas, utöver vad i 65 § utsökningslagen sägs, bohag,
husgeråd och husdjur till ett sammanlagt värde av högst trehundra kronor.
iVad sålunda stadgats gälle även i fråga om avgifter, som uppbäras och redovisas
i sammanhang med nämnda utskylder.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till den 1 juli 1925.
Kungl. Majds proposition nr 86.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 7 mars 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena, friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot.
Stridsberg, Lubeck, Clason, ''YVohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg:
»Uti 65 § utsökningslagen stadgas, att från utmätning skola undantagas dels
nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller
adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett
värde av högst femhundra kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra kronor. Saknas utväg till nödtorftigt
uppehälle, skall, enligt nämnda lagrum, från utmätning undantagas av
det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll för en månad tarvas, eller, där
tillräckligt förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger
innestående i bank eller annan penninginrättning, så mycket som erfordras för
anskaffande av det felande.
Genom lagen den 10 mars 1922 (nr 82) om utsträckt rätt att från utmätning
få undantagen viss egendom har förordnats, att från utmätning för utskylder
och avgifter, som uppbäras och redovisas i sammanhang med utskylder, skola,
där gäldénären är familjeförsörjare eller har eget hushåll, undantagas, utöver
vad i 65 § utsökningslagen sägs, bohag, husgeråd och husdjur till ett sammanlagt
värde av högst femhundra kronor. Denna lag, som gällde till den 1 juli 1923,
har genom lagen den 24 april 1923 (nr 70) erhållit fortsatt tillämpning till den
1 juli 1924.
Med anledning av uppkommen fråga om ytterligare förlängning av 1922 års
lag hava överståthållarämbetet, länsstyrelserna samt överexekutorerna i städerna
anmodats att inkomma med yttrande angående verkningarna av berörda lag samt
behovet av förlängning av giltighetstiden för densamma.
Samtliga berörda yttranden hava nu inkommit. Flertalet länsstyrelser hava
därjämte vid sina utlåtanden fogat yttranden från vederbörande utmätningsmän.
överståthållarämbetet åberopar ett av överståthållarämbetet tidigare i samma
fråga avgivet yttrande, däri överståthållarämbetet anfört:
Redan vid behandling inom första lagutskottet av förslaget till ifrågavarande
lag ansåg undertecknad Överståthållare sig böra på i avgiven reservation anförda
skäl avstyrka dess antagande. Dessa skäl, som av lagutskottet delvis bemöttes
4
Kungl. Majds propsoition nr 86.
med att lagen skulle erhålla allenast provisorisk giltighet, äga enligt överståthållarämbetets
åsikt än större betydelse vid ett övervägande av lämpligheten av
lagens förlängning, och anser sig ämbetet därför böra avstyrka ett utsträckande
av lagens giltighetstid. Härtill kommer ytterligare, att lagens verkningar åtminstone
i Stockholm måste betecknas såsom minimala. Redan före lagens tillkomst
ägde nämligen här lösöreutmätningar för gäldande av oguldna utskylder rum i
relativt ringa omfattning, enär i de fall då boets värde översteg det enligt utsökningslagen
från utmätning undantagna boet i flertalet fall visades vara inköpt
mot s. k. avbetalningskontrakt eller också skyddat mot utmätning genom lösöreköp
eller äktenskapsförord. Att emellertid antalet lösöreutmätningar under
förra året något nedgått är otvivelaktigt, men torde detta knappast kunna tillskrivas
förevarande lag utan fastmer en benägenhet hos uppbördsmännen att
i dessa tider av ekonomiskt betryck lämna längre anstånd med skattens erläggande
än under normala förhållanden.
Länsstyrelsen i Stockholms län har utlåtit sig:
Länsstyrelsen, som kommit till den uppfattning att lagen, under den tid den
varit i tillämpning, till sina verkningar icke varit av någon större betydelse, vare
sig man ser frågan från det allmännas eller den skattepliktiges synpunkt, anser
att, då värdet av den lösegendom, som finge undantagas från utmätning, bestämts
till 500 kronor så sent som år 1919, samt de skäl, som vid ifrågavarande
lags tillkomst år 1922 kunnat åberopas till stöd för en provisorisk höjning av
värdet å sådan egendom, då fråga vore om utmätning för utskylder och allmänna
avgifter, numera knappast torde vara för handen, anledning icke föreligger att
ytterligare förlänga giltighetstiden för samma lag.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:
Beträffande verkningarna inom länet av lagen i fråga torde Kungl. Majds befallningshavande
få hänvisa till innehållet av de yttranden, som av vederbörande
polismyndigheter i ärendet avgivits. Det framgår av dessa yttranden,
att lagens verkningar ingalunda varit uteslutande fördelaktiga och att lagen
bl. a. innefattar ett gynnande av vissa yrkeskategorier på andras bekostnad.
I fråga om behovet av förlängd giltighetstid för lagen anser sig Kungl. Maj :ts
befallningshavande böra uttala den uppfattningen, att, efter de förskjutningar
i penningvärdet, som numera ägt rum, § 65 U. L. torde få anses bereda tillräckligt
skydd mot utmätning av sådana lösören, som för en skattskyldig och dennes
familj äro oundgängligen nödvändiga.
På grund härav torde tillräckliga skäl, åtminstone vad Östergötlands län
angår, icke förefinnas för lagens fortsatta giltighet.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört:
I yttrande, som Kungl. Majds befallningshavande avgav den 20 december
1922 i anledning av tidigare ifrågasatt förlängning av berörda lags giltighetstid,
framhölls, hurusom, att döma av inkomna yttranden, lagen under den tid densamma
ägt tillämpning icke, vad Kronobergs län vidkomme, haft så synnerligen
stor betydelse, dock att på sina ställen fall förekommit, där, tack vare lagen,
fattiga hem hade kunnat undgå skövling, under det att å andra sidan nog ej saknats
fall, då lagens tillämpning medfört befrielse från gäldande av skatt, som
med god vilja kunnat av vederbörande erläggas. -— Särskilt syntes emellertid i
avseende å ifrågavarande lag vara att erinra, vad i inkomna yttranden anmärkts,
att lagen väsentligen gynnade vissa befolkningsgrupper i jämförelse med
andra, beträffande vilka införselinstitutet kunde anlitas vid skatteindrivningen,
samt vore ägnad att alstra liknöjdhet i avseende å fullgörandet av en medborgarplikt
av synnerlig betydelse för såväl stat som kommun. Med hänsyn härtill
och då de undantagsförhållanden, för vilka lagen varit avsedd, dåmera finge
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
anses hava i väsentlig mån upphört, fann sig då Kungl. Maj:ts hefallningshavande
icke böra förorda någon förlängning av ifrågavarande lags giltighetstid.
Yad Kungl. Majrts befallningshavande sålunda på sin tid framhöll såsom stöd
för sin nyss angivna ståndpunkt synes i huvudsak kunna fortfarande åberopas
jämväl med avseende å den erfarenhet, vilken sedan dess vunnits. I varje fall
har behovet av sådana provisoriska bestämmelser, om vilka här är fråga, under
tiden icke ökats. De olägenheter, dylika bestämmelser enligt sakens natur måste
vara ägnade att medföra, synas däremot allt mera hava framträtt. På grund
härav anser sig Kungl. Maj:ts befallningshavande sakna anledning förorda
någon ytterligare förlängning av den nu ifrågavarande lagens giltighetstid.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:
I förevarande ämne har länsstyrelsen tidigare avgivit yttrande enligt skrivelse
den 30 december 1922. Efter nämnda tid har intet förekommit, som giver länsstyrelsen
anledning till ett förändrat ståndpunktstagande, liksom länsstyrelsens
erfarenheter rörande lagens verkning ej äro andra än dem, som framgå av yttrandet
den 30 december 1922. Länsstyrelsen får alltså inskränka sig till att
åberopa nämnda yttrande, vilket lyder sålunda:
»Ifrågavarande lag torde hava tillkommit i huvudsakligt syfte att under rådande
ekonomiska förhållanden bereda lättnad för de familjeförsörjare och övriga
skattedragare med eget hushåll, som på grund av iråkad arbetslöshet icke kunna
betala sina skatter. Med stöd av den erfarenhet om lagens verkningar, som vunnits
inom Malmöhus län, torde kunna sägas, att lagen i stort sett visat sig sakna
betydelse för nämnda grupp av skattepliktiga, då inom densamma mera sällan
äro att finna ägare av bohag, husgeråd eller husdjur till sådant värde, som förutsättes
för lagens tillämpning. Däremot har det visat sig, att i lagen stadgad
utmätningsfrihet vunnit tillämpning beträffande arbetstagare med avlöning i
form av provision eller drickspenningar (handelsresande, chaufförer, kypare
m. fl.) samt självständiga företagare (hantverkare, handlande m. fl.).
Bland dessa kategorier skattedragare torde knappast vara att finna de
verkligt ömmande fall, där utmätningsfrihet kan anses vara av omständigheterna
påkallad. Emellertid har det icke heller inom nu nämnda kategorier alltför
ofta förekommit, att på grund av lagens bestämmelser utmätningsfrihet inträtt,
och lagen har icke visat sig leda till någon mera avsevärd minskning i det
allmännas intäkter av utskylder och allmänna avgifter, ett förhållande, som i
främsta rummet torde vara att tillskriva den omständigheten, att hos den stora
grupp av skattskyldiga, som utgöres av arbetstagare med fast inkomst, uttagande
av skatter nästan undantagslöst sker genom införsel i eller utmätning av
avlöning.
Med stöd av de sålunda vunna erfarenheterna om lagens verkningar inom
detta län, får länsstyrelsen uttala, att något behov av förlängning av lagens
giltighetstid icke föreligger.»
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört:
Länsstyrelsen har infordrat yttranden i ärendet från utmätningsmännen inom
länet, vilka yttranden härmed överlämnas. Av dessa framgår, att meningarna
om lagens verkningar ävensom lämpligheten av lagens förlängning äro delade.
På den rena landsbygden synes lagen, som var att vänta, hava kommit i mycket
liten tillämpning, men vissa av landsfiskalerna förorda dock förlängning, då i
allmänhet av hänsyn till förmodade förhållanden i städer och industriorter.
Majoriteten av på sådana platser verksamma tjänstemän, vilka hava erfarenhet
av lagens verkningar, äro emellertid emot den ifrågasatta förlängningen. Såsom
skäl härför anföres bland annat, att lagen verkar orättvist, då den gynnar arbetare
utan fast arbetsanställning, mot vilka införselinstitutet ej kan komma till
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
6
användning. Vidare påpekas det princip vidriga i att utskylder, trots att de
erhållit plats i förmånsrättsordningen, genom den ifrågavarande lagen blivit de
skulder, man lättast kunde komma ifrån. Även erinras om, att de fallande
priserna leda till, att en ökad mängd lösegendom vid utmätning kan undantagas
enligt bestämmelserna i § 65 utsökningslagen.
Länsstyrelsen biträder för sin del uppfattningen, att tillräckliga skäl ej föreligga
att ytterligare förlänga giltighetstiden för lagen den 10 mars 1922. Lagens
tillfälliga karaktär blev vid antagandet kraftigt betonad, samtidigt som det
befogade i de principiella invändningar, som mot lagen gjordes, blev erkänt.
Lagen hade sitt berättigande under den svåra övergångstid med stigande penningvärde,
då skatter, debiterade på höga arbetslöner, skulle utkrävas av skattskyldiga
med högst reducerade inkomster eller av arbetslösa. Om än depressionstiden
ingalunda kan helt räknas till det förflutna och arbetslösheten i någon utsträckning
fortfar, har dock det höjda och mera stadgade penningvärdet lett
därhän, att de starkaste skälen för lagens genomförande bortfallit. Under sådana
förhållanden finner länsstyrelsen, att den nytta, lagen möjligen i enstaka
fall kan bereda, ej uppväger dess uppenbara brister, utan får länsstyrelsen vördsamt
avstyrka dess förlängning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har utlåtit sig:
Landsfiskalerna i Arvidsjaur, Edefors, Gellivare och å Seskarö hava tillstyrkt
förlängning av lagens giltighetstid, de två sistnämnda under ytterligare
ett år ooh de båda övriga utan angivande av tid, med hänvisning till den av
olika orsaker uppkomna ovissheten om arbete, synnerligast inom trävaruindustrien.
Samtidigt hava dessa landsfiskaler vitsordat det med hänsyn till ifrågavarande
lag föga tillfredsställande resultatet av skatteindrivningen.
Landsfiskalerna i Kiruna och Malmberget samt utmätningsmannen i Porjus
hava meddelat, att lagen icke haft någon större inverkan på indrivningen av utskylder
inom respektive distrikt, beroende på den synnerligt stora användningen
för införselinstitutet, som förekommer i dessa distrikt, där stora arbetsgivare
driva sin verksamhet. Samtliga hava likväl förklarat sig anse en förlängning
av lagens giltighetstid obehövlig.
De övriga 22 utmätningsmännen i länet hava varit ense om att ifrågavarande
lag icke bör förlängas utöver sin nuvarande giltighetstid.
Sålunda har framhållits, att penningvärdets begynnande återgång mot normala
förhållanden icke längre gör lagen behövlig, att notoriska skatteskolkare
begagnat sig av lagens bestämmelser för att undgå sina skyldigheter mot stat och
kommun, att även hos förut punktliga skattebetalare i jämförelsevis god ekonomisk
ställning av lagens möjligheter alstrats likgiltighet i uppfyllande av förpliktelser
mot det allmänna, att stat och kommuner fått vidkännas avsevärda
skatteavkortningar till följd av lagens bestämmelser, varjämte anmärkts att enskild
borgenär av lagen gynnats till nackdel för det allmänna.
Med hänvisning till vad sålunda anförts från lagens närmaste tillämpare finner
Länsstyrelsen för sin del anledning avstyrka förlängd giltighetstid för densamma.
Jämväl länsstyrelserna i Vypsala, Södermanlands, Kalmar, Blekinge, Hallands,
Gävle, Västernorrlands och Västerbottens län hava avstyrkt förlängning
av lagens giltighetstid.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:
Kungl. Maj:ts befallningshavande har i ärendet infordrat yttranden från utmätningsmännen
i länet. Av de avgivna yttrandena framgår, att lagen i detta
län icke i stor omfattning kommit i tillämpning. I de fall, då utmätning för
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majds proposition nr 86.
gäldande av i lagen avsedda utskylder och avgifter kommit i fråga, har i regel
icke funnits egendom ens till så högt värde, som enligt 65 § utsökningslagen får.
undantagas från utmätning.
I yttrande den 28 december 1922 rörande förlängning av berörda lag efter den
1 juli 1923 yttrade Kungl. Maj:ts befallningshavande:
»Ifrågavarande lag, som gäller till den 1 juli 1923, är behäftad med även för
en provisorisk lag ovanligt många brister och oegentligheter. Sålunda överensstämmer
ej lagen med stadgandena i 65 § utsökningslagen därutinnan, att endast
nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören få undantagas vid utmätningen.
Uttrycket »nödiga» har i förevarande lag uteslutits och därigenom har lämnats
tillfälle till undantag för fullkomligt obehövliga lösören, såsom grammofoner
m. m. Vidare har lagen, då den avsett befrielse från utmätning för allmänna utskylder,
måst stadga frihet från utmätning även för sådana enskilda fordringsägare
tillkommande avgifter, som debiteras å kronodebetsedlarna och indrivas
i samband med utskylderna, t. ex. vissa brand- och kreatursförsäkringsavgifter.
Genom lagen har således en inkräktning gjorts på dessa enskilda fordringsägares
möjlighet att utfå sin rätt. Dessutom står lagen ej i överensstämmelse med
konkurslagen, där givetvis motsvarande stadgande ej kunnat införas, enär konkursmassans
tillgångar måste användas till gäldande av samtliga fordringar i
konkursen och således även utskylder och avgifter av ovannämnda art. Följden
är, att då utskylderna ej kunna uttagas genom utmätning, konkursförfarandet
i stället får anlitas för utfåendet av utskylderna. Lagen bidrager även till den
uppfattningen, att det ej är så noga med att betala statens och kommunernas
fordringar som enskilda borgenärers, ehuru de förra eljest utgå med förmånsrätt.
Lagen alstrar hos de skattskyldiga ovilja mot att fullgöra sin skyldighet emot
stat och kommun, och lagen befordrar därför skatteskolkning samt står i strid
med den strävan att ernå ett mera effektivt förfarande att indriva utskylder.
som statsmakterna flera gånger framhållit såsom önskvärd. Lagen skyddar ej
heller de mindre bemedlades hem från utmätning i den grad, som därmed avsetts,
enär i stället enskilda fordringsägare fått ökad möjlighet att hos de skattskyldiga
genom utmätning erhålla betalning för sina fordringar.
Av vad nu anförts framgår, att länsstyrelsen hyser störa betänkligheter mot
lagens lämplighet i och för sig.
Verkningarna av lagen inom detta län hava även styrkt dessa betänkligheter.
Utmätningsmännen framhålla, att lagen under den korta tid. den gällt, haft den
verkan, att det numera är nästan omöjligt att uttaga restförda utskylder och
avgifter, som uppbäras och redovisas i sammanhang med utskylder, hos andra
familjeförsörjare eller personer med eget hushåll än löntagare med stadigvarande
arbete. Exempelvis mindre arrendatorer och torpare hava nämligen sällan
— utöver vad som enligt 65 § utsökningslagen får undantagas vid utmätning
— bohag, husgeråd och husdjur, som med under senare tid gällande priser kunna
värderas till över 500 kronor. Hos löntagare och arbetare, som hava stadigvarande
anställning, kunna utskylderna uttagas genom anlitande av införselförfarandet,
men detta låter sig i praktiken ej göra med avseende å arbetare, som
ständigt ombjrta arbetsställen och arbetsgivare. Hos sådana arbetare kunna
numera ej ens kronoutskylderna uttagas. Ofta befinner sig emellertid de genom
ifrågavarande lagbestämmelser skyddade personerna i väl så goda levnadsomständigheter,
som andra personer, vilkas egendom ej därigenom skyddas,
och därigenom uppstår orättvisa och olikhet inför lagen. Givet är även
att den som har stor familj att försörja ej genom lagen skyddas på samma sätt
som den, vilken har blott liten familj. En tydlig olägenhet med lagen har också
varit, att gäldenärs bohag, husgeråd och husdjur skola undantagas från utmätning,
även om de icke äro för gäldenären såsom familjeförsörjare nödiga. Under
sista tiden hava flera egnahemslägenheter oeh andra smärre fastigheter måst
opaginerad Kontrollera mot PDF
X
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
utmätas för utskylders gäldande, och det är icke uteslutet, att därtill bidragit
lagens bestämmelser, att lösören till högre värde skola undantagas från utmätning.
Lagen kan emellertid i praktiken icke sägas hava räddat något större antal
hem från utmätning, ty de som hava ett bättre lösörebo än som avses i 65 § utmätningslagen,
hava i allmänhet betalat sina skatter utan utmätning. Särskilt
i städerna synes lagen knappast hava kommit i tillämpning. Redan vid lagens
trädande i kraft hade nämligen prisnivån å lösören sjunkit i mycket avsevärd
grad, och sedan dess har den varit stadd i stadigt sjunkande. Vid utmätning
sättes även i allt fall lågt värde å ett lösörebo.
Vid dessa förhållanden hava utmätningsmännen i länet med högst få undantag
ansett, att ifrågavarande lag icke bör erhålla förlängd giltighetstid; och länsstyrelsen
anser även för sin del, att denna nrovisoriska kristidslag, som i sig innebär
svåra brister och icke kommit i sådan tillämpning, som därmed åsyftats,
men som ändock haft i flera hänseenden skadliga verkningar, och numera genom
den sjunkande prisnivån blivit obehövlig, måtte vid giltighetstidens slut den 30
juni 1923 upphöra att gälla.»
Kungl. Maj:t förlängde emellertid giltighetstiden för lagen. Därefter hava
förhållandena å arbetsmarknaden förbättrats, om än arbetslöshet i någon omfattning
ännu förekommer. Å andra sidan har detta år genom svårt bärgningsväder
och sen mognad för säden samt andra förhållanden lantbefolkningen kommit
i sämre belägenhet än vad under föregående år varit fallet.
Då lagen detta år ansetts böra förlängas vill Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke helt avstyrka, att den förlänges ännu ett års tid.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har utlåtit sig.
Såsom framgår av bilagda yttranden från utmätningsmännen här i länet, har
ifrågavarande lag hittills endast i ringa omfattning kommit i tillämpning och
förlängning av densammas giltighetstid anses av det stora flertalet utmätningsmän
vara obehövlig.
För egen del är Konungens befallningshavande tveksam, huruvida lagens
giltighetstid bör utsträckas. Vid lagens tillkomst år 1922 voro utslcylderna för
dem, som lagen avsåg att skydda, grundade på 1920 års stora arbetsförtjänster
och således osedvanligt höga. Då dessa utskylder skulle gäldas, voro i regel de
kontanta tillgångarna konsumerade och arbetsförtjänsterna inga eller mycket
reducerade, vadan en tillfällig lagstiftning i syfte att förebygga skatteindrivning,
där en sådan skulle medfört betänkliga följder, var väl behövlig. Som
förhållandena å arbetsmarknaden numera kunna anses vara väsentligt förbättrade
och utskylderna helt visst icke komma att nå förutvarande höga belopp,
torde icke nu föreligga samma starka skäl för ifrågavarande lags bibehållande.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört, att, såsom framginge av yttranden,
som infordrats från landsfiskalerna i länet, syntes ifrågavarande lag icke vad
sagda län beträffade vara av särskilt stor betydelse. Med anledning härav och
då i varje fall den inträdda sänkningen i prisnivån medförde, att gäldenär även
efter undantag till ett värde av blott femhundra kronor finge behålla det nödvändigaste
av. sin lösegendom, ansåge länsstyrelsen för sin del en förlängning
av lagens giltighetstid knappast erforderlig.
Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört:
Från vederbörande utmätningsmän infordrade yttranden giva vid handen att
anledning till tillämpning av ifrågavarande lag hittills icke förefunnits i Visby
stad samt fyra av länets sex landsfiskalsdistrikt. I de bägge återstående landsfiskalsdistrikten
har endast i några enstaka fall tillämpning av lagen behövt
äga rum.
Ehuru berörda förhållande tyder på att behov av förlängning av lagens gil
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
!»
tighetstid för detta läns vidkommande icke skulle vara för handen, anser sig
Konungens befallningshavande dock med hänsyn därtill att jordbruksnäringen
fortfarande befinner sig i ett synnerligen betryckt läge och prisnivån är låg
böra tillstyrka sådan förlängning för ytterligare ett år.
Länsstyrelsen i Värmlands län bar åberopat yttranden från magistraterna i
länets städer samt länsstyrelsen underlydande landsfiskaler samt för egen del
anfört:
Såsom framgår av åberopade yttranden, hava skiljaktiga uppfattningar i frågan
kommit till synes bland de myndigheter här i länet, vilka närmast haft att
tillämpa omförmälda lag. Sålunda har av vissa myndigheter framhållits, att de
omständigheter, varunder lagen tillkommit, numera så väsentligt förändrats, att
i följd därav lagen kunde utan olägenhet upphöra, eller ock gjorts gällande,
att lagen vore utan egentlig inverkan och för den skull icke borde bibehållas.
IÅ. andra sidan har i åtskilliga fall vitsordats, att lagen medfört avsevärt gagn
i därmed avsett syfte, samt uttalats, att, då lagen fortfarande vore av behovet
påkallad, densamma under rådande förhållanden borde beredas förlängd giltighetstid.
För egen del håller Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att, även om
berörda lag numera icke torde kunna tillerkännas samma betydelse som tillförene,
det allmänna ekonomiska läget ännu icke vunnit sådan stadga, att lagen
skäligen bör upphöra, i följd varav och med hänsyn jämväl till vad vissa av
länsstyrelsen underlydande myndigheter åberopat till stöd för lagens bibehållande,
Kungl. Majrts befallningshavande finner sig böra förorda, att lagens giltighetstid
utsträckes under ytterligare ett år efter det densamma eljest skulle
upphöra att gälla.
Länsstyrelserna i Kristianstads samt Skaraborgs län hava även tillstyrkt förlängning
av lagens giltighetstid.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:
Med hänsyn till bestämmelserna i lagen den 17 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta äger förevarande lag icke någon större betydelse för
löntagare. Sin egentliga betydelse har den däremot för mindre jordbrukare och
näringsidkare. Inom flertalet landsfiskalsdistrikt har den provisoriska lagen
icke kommit till nämnvärd användning, medan den i städerna och deras omnejd
i viss utsträckning vunnit tillämpning. Tillvaron av denna lag har säkerligen
hittills i många fall varit till gagn, men har å andra sidan verkat till hinder
för skattindrivning hos tredskande skattskyldige. Det har också påpekats, att
lagen från utmätning skyddar även sådan lösegendom, som icke kan anses för
hemmet nödig, till exempel grammofoner, cyklar och dylikt.
Med nuvarande jämförelsevis låga värden av bohag, husgeråd och husdjur
synes i själva verket den skattskyldige numera äga behörigt skydd genom bestämmelserna
i 65 § utsökningslagen.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser därför mest önskvärt, att de
i förevarande lag meddelade undantagsbestämmelser helt upphävas.
Då emellertid på en del håll framhållits behov av lagens bibehållande, anser
Kungl. Maj:ts befallningshavande sig icke böra avstyrka, att den blir gällande
ännu något år under förutsättning att sådan jämkning vidtages i lagen att
värdet av den lösegendom, som får undantagas från utmätning, betydligt nedsättes.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har utlåtit sig.
Ifrågavarande lag är av provisorisk natur och torde hava tillkommit i huvudsakligt
syfte att under rådande ekonomiska förhållanden bereda lättnad för
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
de familjeförsörjade och övriga skattedragare med eget hushåll, som på grund
av arbetslöshet icke kunna betala sina skatter.
Enligt länsstyrelsens mening äro inom omförmälda grupp av skattskyldiga
mera sällan att finna ägare av bohag, husgeråd och husdjur, till sådant värde,
som förutsattes för lagens tillämpning. För ifrågavarande grupp av skattskyldiga
torde lagen följaktligen icke i någon större omfattning vunnit tillämpning.
Däremot torde lagen ha större betydelse för mindre jordbrukare, som äga
kreatur och för jordbruket erforderliga inventarier.
Frågan huruvida lagens giltighetstid bör förlängas betingas av huruvida den
ekonomiska depressionen kan sägas hava upphört eller i avsevärd mån minskats.
Ehuru i berörda avseende efter lagens tillkomst en avgjord förbättring inträtt,
förmenar länsstyrelsen dock, att förhållandena ännu icke nått den stadga, att
de medgiva ett fullständigt upphävande av de i förevarande lag meddelade undantagsbestämmelser.
Länsstyrelsen får därför förorda lagens förlängning under
ett år, dock under förutsättning att värdet av den lösegendom, som får undantagas
från utmätning, nedsättes.
Länsstyrelsen i Örebro län förordar förlängning av lagens giltighetstid på
ytterligare ett år under förutsättning att värdet av den lösegendom, som får
undantagas från utmätning, nedsättes från femhundra till trehundra kronor.
Av överexekutorerna har flertalet avstyrkt förlängning av lagens giltighetstid.
överexekutor i Uppsala har anfört:
Övervägande antalet av härstädes å restiängd uppförda skattskyldiga utgöres
av arbetstagare. Underlåter sådan skattskyldig att efter anmaning betala
sina utskylder, sker indrivningen av dessa i regel genom införsel i avlöningen.
Utmätning av skattskyldigs lösörebo verkställes endast i de fall, då den skattskyldige
antingen icke uppbär någon avlöning och trots honom lämnat skäligt
anstånd underlåter att gälda utskylderna eller ock har så låg avlöning, att införsel
anses icke kunna meddelas. Då utmätning av löseörebo ifrågakommer,
visar det sig i flertalet fall, att boet, därest värdet av detsamma överstiger det
enligt 65 § Utsökningslagen från utmätning undantagna, antingen inköpts mot
s. k. avbetalningskontrakt eller är skyddat mot utmätning genom lösöreköp.
Endast vid tvenne utmätningsförrättningar hava under ifrågavarande lags giltighetstid
löseörebon, till vilka vederbörande skattskyldige varit ägare, uppskattats
till ett värde, liggande mellan 500 och 1,000 kronor. Lagen har således
praktiskt taget icke varit av någon betydelse för skyddandet av hemmen här
i staden. Da dessutom prisnivån å lösören sedan lagens tillkomst avsevärt sjunkit
och alltjämt är i sjunkande, kan något behov av förlängning av lagens giltighetstid
icke sägas härstädes föreligga.
Överexekutor i Eskilstuna har åberopat yttrande av stadsfogden i staden, i
vilket yttrande denne anfört:
Redan i mitt förra året avgivna yttrande med anledning av då ifrågasatt förlängning
av denna lag, framhöll jag, att lagen i fråga beträffande Eskilstuna
stad saknat betydelse, beroende på här rådande särskilda förhållanden, nämligen
stadens egenskap av ett utpräglat arbetaresamhälle. Den restfördes lösegendom,
sedan nödiga gång- och sängkläder för honom och hans familj frånräknats,
uppgå sällan till ett belopp överstigande 500 kronor. I de fall, då
större tillgångar funnits, har alltid skatten indrivits genom införsel eller godvillig
uppgörelse.
Under det år, som sedan dess förflutit, har denna undantagsstadga visat sig
hava lika liten betydelse för vårt samhälle som tidigare. Då mera normala.
Kungl. Maj ds proposition nr 86.
11
förhållanden väl nu äro rådande inom landet i dess helhet, synes det mig icke
längre förefinnas något behov av ytterligare förlängning av giltighetstiden för
ifrågavarande lag.
Överexekutor i Malmö har anfört:
Inom Malmö stad har ifrågavarande lag aldrig haft någon större betydelse.
Flertalet av de personer, som icke godvilligt erlägga sina utskylder, hava antingen
fast anställning och beträffande dem tillgripes införsel såsom tvångsmedel
eller också hava de icke så mycken egendom, att dess värde går upp ens
till 500 kronor. Efter de ytterst låga värden, med vilka utmätningsmannen
vid värdering måste räkna, går således, om från utmätning skall undantagas
föremål till ett värde av 1,000 kronor, ett ganska stort bo fritt från utmätning.
Det blir huvudsakligen servitörer, affärsmäklare och sådana, vars inkomsten
ej kunna av utmätningsmannen åtkommas och som ofta undandraga sig att betala
skatt, som draga fördel av lagen.
De värden, med vilka utmätningsmannen numera måste räkna Md utmätningsförrättningarna,
torde knappast vara högre än vad fallet var 1914.
överexekutor kan för sin del icke finna, att behov numera förefinnes av förlängning
utav ifrågavarande lags giltighetstid.
Överexekutor i Borås har jämväl avstyrkt förlängning av lagens giltighetstid
och har såsom skäl härför anfört följande:
Enligt vad utmätningsmannen här i staden meddelar har hittills ifrågavarande
utsträckta rätt icke visat sig hava någon större praktisk betydelse med
andra ord icke märkbart inverkat på restindrivningen av utskylder härstädes.
Enligt samma utmätningsmans mening, vilken jag delar, kan man däremot
vid en fortsatt tillämpning av lagen befara den moraliskt skadliga verkan att
skuld för skatt betraktas såsom en av stadsmyndigheten själv i andra hand
ställd fordran, med vars gäldande det icke är så noga och som kan utan svårare
ekonomisk rubbning eftersättas.
Därtill kommer att för den klass av skattebetalare, som man med lagen kanske
mest velat skydda, skyddet icke har den önskade effektiviteten. Hos alla ,
industri- eller lönearbetare sker nämligen skatterestindrivningen i regel genom
införsel i avlöningen, och en sådan arbetare kommer alltså uti nu ifrågavarande
hänseende i en sämre ställning än t. ex. en mindre näringsidkare, som är på
rest med skatt.
Överexekutor i Karlstad har anfört:
Här i staden har lagen endast i ett fåtal fall kommit till användning.
Restantier uttagas mestadels genom införsel i avlöning.
Vid undersökningar för utmätning har det också visat sig, att de tillgångar,
som finnas hos en arbetarefamilj med få undantag understiga i värde till och
med 500 kronor.
Något behov av lagens förlängning torde därför så mycket mindre erfordras,
som priserna å lösören vid dess tillkomst voro avsevärt högre än nu, och någon
egentlig arbetslöshet icke för närvarande råder.
Överexekutor i Västerås har anfört:
Under den tid lagen varit gällande har densamma icke kommit till någon allmännare
tillämpning här i staden av det skäl, att de allra flesta skattskyldiga,
vilka haft bohag och husgeråd till ett värde av mellan 500 kronor och 1.0001
kronor, haft arbetsanställning eller drivit mindre rörelse, vadan för indrivning
av resterande skatter införsel i lön eller utmätning i annan lös egendom kunnat
tillgripas mot desamma. Visserligen tillämpades lagen i några fall under
år 1922 beträffande en del gifta tjänstemän, vilka i början av depressionstiden
12
Kungl. May.ts proposition nr 86.
blivit avskedade från sina platser och därefter saknat inkomst. Nämnda personer
hava emellertid numera antingen till största delen avflyttat från staden
eller ock icke påförts skatter till nämnvärda belopp, varför lagen under det senaste
året i blott ett fåtal fall kommit till tillämpning.
överexekutor anser därför, att en förlängning av lagens giltighetstid numera
vad Västerås stad angår i stort sett saknar praktisk betydelse såväl för det
allmänna som för de skattskyldiga.
En icke obetydlig minoritet av överexekutorerna hava dock tillstyrkt förlängning
av lagens giltighetstid.
Överexekutor i Lund har yttrat:
Här i staden finnas i skatterestlängderna upptagna ett icke ringa antal arbetare
och lägre tjänstemän, vilka äga lösbo till värde, liggande mellan 500
och 1,000 kronor, och som sålunda skulle hava berövats det nödvändigaste av sin
egendom, därest icke lagen skyddat deras bohag från utmätning för skatt. Vid
sådant förhållande och då depression och arbetslöshet alltjämt råda synes mig
en förlängning av lagens giltighetstid vara både önskvärd och av behovet påkallad.
Överexekutor i Landskrona har anfört:
Ifrågavarande lagbestämmelse har här behövt tillämpas i jämförelsevis få
fall men då tillämpning skett synes goda grunder hava förelegat för att låta
de mildrade bestämmelserna komma till användning. Några olägenheter utav
lagen hava enligt min uppfattning icke visat sig.
Då tiderna fortfarande äro tryckta och förvärvsmöjligheterna icke minst inom
medelklassen äro minskade anser jag att lagen bör givas förlängd giltighetstid.
Överexekutor i Hälsingborg har utlåtit sig:
Enligt vad stadsfogden upplyst, har sagda lag här i staden kommit till tilllämpning
i en mångfald fall alltifrån lagens ikraftträdande. Detta har haft till
följd, att många hem, där familjeförsörjaren eljest punktligt fullgjort sin skatteplikt,
men nu under den rådande ekonomiska krisen förhindrats därifrån på
grund av arbetslöshet eller andra liknande orsaker, kunnat skyddas mot utmätning.
Enligt stadsfogdens förmenande har lagen haft enbart goda verkningar.
På grund härav och då de förhållanden, som föranlett lagens tillkomst, åtminstone
i viss mån fortfarande synas vara för handen, får jag för min del
vördsamt tillstyrka, att lagens giltighetstid utsträckes ännu ett år.
Överexekutor i Göteborg har såsom eget utlåtande åberopat följande av
andre stadsfogden i staden avgivna yttrande:
Uti ärende angående ifrågasatt förlängning av giltighetstiden för lagen den
10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom
har jag inhämtat utlåtande från de skatteexekutorer, vilkas verksamhetsområden
särskilt beröras av stadgandena i nämnda lag; och får jag med stöd av
dessa samstämmiga utlåtanden samt den erfarenhet, jag själv i hithörande hänseende
vunnit, på det livligaste förorda en förlängning av giltighetstiden för
lagen i fråga.
Den vid tiden för lagens tillkomst rådande depressionen har kanske i viss mån
lättats, men dess verkningar sträcka sig ännu vida omkring och medför stora
svårigheter i avseende å utskyldsbetalning för personer, vilka under tidigare år
haft större inkomster men nu, då inkomsterna äro inga eller högst förminskade,
ställas inför krav på betalning av utskylder, svarande mot de stora inkomsterna.
Så länge restindrivning i fråga om dessa utskylder från högkonjunkturen pågår,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
lo
torde det skydd, som lagen av den 10 mars 1922 lämnar mot skövlande av
hemmen, vara av behovet påkallat.
Överexekutor i Sundsvall har, med den reservation att överexekutor ansåge.
att giltighetstiden för ifrågavarande lag borde utsträckas allenast ett år, såsom
eget utlåtande åberopat ett yttrande av stadsfogden Hj. Keimers, däri denne
anfört:
Även under innevarande år har jag haft samma erfarenhet, som jag i yttrande
under december månad 1922 i ärendet framhöll, nämligen att berörda lag
endast i få fall kommer i tillämpning, beroende huvudsakligast därpå, att om
utskylder icke kunna utmätas på grund av ifrågakomna lags bestämmelse,
dessa i regel kunna uttagas genom införsel i den restskyldiges avlöning eller
pension. _ ....
överhuvud taget får lagen tillämpning endast vid arbetslöshet och i verkligt
ömmande fall och då de skattebelopp, staten eller kommunen genom nämnda
lag går miste om, äro relativt obetydliga i förhållande till den lindring och
hjälp, lagen avser att bereda arbetslösa och i ekonomiskt betryck ställda personer,
får jag vördsamt tillstyrka, att giltighetstiden för lagen utsträckes tillsvidare.
Såsom av Kungl. Maj:ts proposition i förevarande ämne till 1922 års riksdag
framgår, har ifrågavarande lag tillkommit för att under den rådande ekonomiska
depressionen skydda de arbetslösas hem från skövling. De inkomna yttrandena
torde giva vid handen, att de fall, i vilka lagen givit omförmälda skydd,
på senare tiden hava blivit mera sällsynta. Detta beror icke blott därpå att den
ekonomiska situationen förbättrats och arbetslösheten avtagit; penningvärdets
stegring har även verkat i samma riktning. Med nuvarande penningvärde torde
i många av de hem, lagen avser att skydda, icke finnas egendom till högre
värde än 500 kronor, vadan tillgångarna i boet redan på grund av G5 § utsökniugslagen
äro från utmätning undantagna. Någon avsevärd minskning av de
indrivna skattebeloppen torde lagen i stort sett icke hava vållat. Detta sammanhänger
därmed, att oguldna utskylder i mycket stor utsträckning uttagits
medelst införsel i lön. Hos en del skattskyldiga, som icke äro löntagare, synas
dock på grund av lagens stadgande utskylderna icke kunnat tvångsvis uttagas,
ehuru omständigheterna varit sådana, att de skattskyldiga bort kunna gälda
sina utskylder. De skattskyldiga, som sålunda undsluppit betalning av sina
utskylder, hava varit en del mindre företagare, arrendatorer med flera. Då
nu omförmälda kategorier skattskyldiga ofta befunnit sig i bättre ekonomiska
omständigheter än arbetare och andra löntagare, hos vilka utskylderna kunnat
uttagas medelst införsel, synes lagen hos de sistnämnda stundom hava alstrat en
viss misstämning.
Ifrågavarande lag är, såsom redan vid dess tillkomst erkändes, behäftad med
vissa brister. En sådan brist är, att då genom lagen värdet av de tillgångar,
som vid utmätning få undantagas, blivit ökat, någon motsvarande ändring ej
gjorts i konkurslagen. Med hänsyn till kronoskatten lärer ifrågavarande brist
knappast vara av så stor betydelse. Konungens befallningshavande torde nämligen
icke — åtminstone icke i ömmande fall —- låta försätta en skattskyldig i
konkurs för att dymedelst ur den egendom, som genom ifrågavarande lag skyd
-
Departe
mentschefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
das, utbekomma skattebeloppet. Lagens blotta tillvaro lärer utgöra tillräcklig
anledning för Konungens befallningshavande att underlåta en sådan åtgärd.
Däremot har det förekommit, att kommun för utfående av kommunalskatt försatt
den skattskyldige i konkurs. Landsfiskalen i Tåsjö distrikt förmäler sålunda,
att Tåsjö kommun beslutat att försätta sådana personer, som lagen fredar,
i konkurs för att få ut dem åliggande utskylder till kommunen. Vidare kan
anmärkas, att ifrågavarande lag ej står i god överensstämmelse med lagstiftningen
i övrigt på ifrågavarande område. Genom att låta införsel i lön äga rum för
uttagande av utskylder och genom att tillerkänna utskylder förmånsrätt till utdelning
i konkurs har lagstiftaren velat framhålla skattskyldigheten till stat och
kommun såsom en förpliktelse, vars uppfyllande bör gå framför gäldandet av förbindelser
i allmänhet. Genom nu ifrågavarande lag få åter utskylderna en sämre
ställning än andra fordringar. Detta kan lätt leda därhän, att utskylderna
betraktas såsom en gäld, som får komma i efterhand och som det ej är så noga
med att betala. En tendens i sådan riktning har ock av de inkomna utlåtandena
att döma på sina håll kunnat spåras.
Då lagen trots nämnda brister antogs, berodde detta på att densamma var
avsedd att gälla allenast så länge de av depressionen vållade exceptionella förhållandena
ännu fortforo. Lagens karaktär av provisorium betonades förty
starkt; så snart normala förhållanden åter inträtt, borde lagen ställas på avskrivning.
Den numera inträdda relativa förbättringen i det ekonomiska läget
avspeglas även i de inkomna utlåtandena. Redan förra året avstyrkte flertalet
länsstyrelser förlängning av lagens giltighetstid; majoriteten av överexekutorerna
i städerna tillstyrkte emellertid då sådan förlängning. I år har även
flertalet överexekutorer uttalat sig mot utsträckt giltighetstid. I ett par utlåtanden
har dock såsom ett nytt skäl för lagens fortsatta giltighet anförts den
betryckta ställning, vari jordbruksnäringen råkat, bland annat på grund av den
gångna höstens ogynnsamma skördeförhållanden.
Förutom den förbättrade ekonomiska situationen synes ännu en omständighet
tala mot förlängning av lagens giltighetstid. De skatter, som förföllo under
åren 1922 och 1923, voro, med undantag för den i slutet av år 1923 förfallna
kronoskatten, debiterade på kristidens höga löner. Skattebeloppen voro därför
synnerligen höga i förhållande till de inkomster, som vid tiden för skatternas
förfallande åtnjötos — om vederbörande då överhuvud hade någon inkomst.
Däremot böra de skatter, som under närmaste tiden förfalla till betalning, icke
vara alltför betungande med hänsyn därtill att inkomsterna för de kategorier
skattskyldiga, varom nu är fråga, under åren 1922 och 1923 varit jämförelsevis
små.
På nu anförda grunder anser jag mig icke böra förorda ytterligare förlängning
av lagen i oförändrat skick. Emellertid pågår ännu indrivningen för skatter
från en tidigare period. Under större delen av år 1921 lära nämligen lönerna
hava stått kvar på den höga kristidsnrvån; av de skatter, som utgå på nämnda
års inkomst, förföll kronoskatten i slutet av 1922 och kommunalskatten under år
1923.1 fråga om dessa skatter torde indrivningen ej vara avslutad. Andre stadsfogden
i Göteborg, som förordar förlängning av lagens giltighetstid, åberopar
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
15
såsom skäl härför just, att så länge restindrivning i fråga om utskylderna från
högkonjunkturen pågår, det skydd, som lagen lämnar mot skövlande av hemmen,
lärer vara av behovet påkallat. Det torde med skäl kunna befaras, att om de personer,
vilka tidigare varit arbetslösa men nu åter fått ordnade arbetsförhållanden,
skola betungas icke blott med de löpande skatterna utan även med skatter från
denna tidigare period, skattebördan kommer att överstiga deras förmåga. Om då
det utsträckta skyddet mot utmätning för utskylder helt borttages, skulle följden
kunna bliva, att dessa personers hem skulle skövlas för gäldande av utskylder,
vilka hittills icke kunnat bos dem tvångsvis uttagas. Det kan ej heller anses
principiellt riktigt, att möjligheten att uttaga utskylder ökas, därför att indrivningen
av desamma oskäligt fördröjts eller avkortning icke ägt rum, fastän
ömmande omständigheter förelegat. Vilken mening man än må hysa angående
lämpligheten av den lagstiftningsåtgärd, varigenom utsträckt rätt till undantag
från utmätning på sin tid infördes, lärer konsekvensen fordra, att sådan
rätt fortfarande erkännes i fråga om sådana skatter, som hänföra sig till
högkonjunkturen. Beträffande övriga utskylder däremot bör allenast 65 § utsökningslagen
tillämpas. Gränsen synes lämpligen kunna sättas så att det utsträckta
skyddet skall gälla i fråga om utskylder, som förföllo före den 1 november
1923. Den kronoskatt, som förföll i slutet av nämnda månad, hänför
sig nämligen, till 1922 års inkomst, och för denna skatt böra sålunda allenast
de allmänna reglerna i 65 § utsökningslagen gälla.
Om, på sätt jag anser riktigast, den genom 1922 års lag införda regeln ställes
på avveckling efter nyss angivna riktlinjer, lärer i sammanhang därmed värdet
av den egendom, som får undantagas från utmätningen, lämpligen böra sänkas
till 300 kronor. Härigenom skulle sammanlagda värdet å den egendom,
som finge undantagas, komma att uppgå till 800 kronor. Motsvarande värde
utgör nu 1,000 kronor. För denna sänkning av värdet å den utmätningsfria
egendomen talar den nedgång i prisnivån, som inträtt efter tillkomsten av 1922
års lag.
Med hänsyn till de ändrade bestämmelser, som enligt vad nu sagts böra
gälla under avvecklingstiden, bör en helt ny lag utfärdas i stället för 1922 års
lag. Frågan blir då, huru lång giltighetstid denna nya lag skall erhålla. Då densamma
endast kommer att gälla beträffande utskylder, som förfallit före den
1 november 1923, kommer tillämpningen av lagen av sig själv att upphöra i och
med det att indrivning av sådana utskylder avslutas. Härför kan måhända en
viss längre tid komma att åtgå, och det kan därför ifrågasättas att låta lagens
giltighetstid utsträckas till ett par år. Emellertid lärer det väl få antagas, att
åtminstone i de fall, där ömmande omständigheter föreligga, avkortning av de
utskylder, varom nu är fråga, skall hava skett inom en tidrymd av ytterligare
ett år. Det synes förty böra vara tillräckligt, om såsom slutpunkt för lagens
giltighet sättes den 1 juli 1925.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om utsträckt rätt att från
utmätning få undantagen viss egendom, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
utvisar, samt hemställer, att lagradets utlåtande över förslaget måtte, för det
i § 87 regeringsformen angivna ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
täckes Hans Maj:t Konungen bifalla.
Ur protokollet:
Oskar Adclsohn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
17
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 mars
1924.
N ärvarande:
justitierådet Sundberg.
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 mars
1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för det i § 87
regeringsformen angivna ändamål, inhämtas över upprättat förslag till lag om
utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av ledamoten
å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn Erik Bergendal.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Bihang till riksdagens protokoll 19&4. 1 samt. 63 Käft. (Nr 86.)
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 14 mars 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wörtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet lagrådets den 13 i denna månad
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 7 i samma månad remitterade
förslaget till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom.
Föredraganden hemställer, att förslaget, vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall, och skall till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
N. Cervin.
Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
240866
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1924:171 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom. a1 i texten
- 1LU 1924:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom. a1 i texten