Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom

1924-03-14 · 18 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:86, Med förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

1

Nr 86.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om utsträckt

rätt att från utmätning få undantagen viss egendom;

given Stockholms slott den 14 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning fa undantagen

viss egendom. •

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924- 1 samt.

63

höft. (Nr 86.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majrts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom.

Härigenom förordnas, att från utmätning för utskylder, som förfallit till betalning

före den 1 november 1923, skola, där gäldenären är familjeförsörjare

eller har eget hushåll, undantagas, utöver vad i 65 § utsökningslagen sägs, bohag,

husgeråd och husdjur till ett sammanlagt värde av högst trehundra kronor.

iVad sålunda stadgats gälle även i fråga om avgifter, som uppbäras och redovisas

i sammanhang med nämnda utskylder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till den 1 juli 1925.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 86.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 7 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena, friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot.

Stridsberg, Lubeck, Clason, ''YVohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg:

»Uti 65 § utsökningslagen stadgas, att från utmätning skola undantagas dels

nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller

adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett

värde av högst femhundra kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare

och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra kronor. Saknas utväg till nödtorftigt

uppehälle, skall, enligt nämnda lagrum, från utmätning undantagas av

det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll för en månad tarvas, eller, där

tillräckligt förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger

innestående i bank eller annan penninginrättning, så mycket som erfordras för

anskaffande av det felande.

Genom lagen den 10 mars 1922 (nr 82) om utsträckt rätt att från utmätning

få undantagen viss egendom har förordnats, att från utmätning för utskylder

och avgifter, som uppbäras och redovisas i sammanhang med utskylder, skola,

där gäldénären är familjeförsörjare eller har eget hushåll, undantagas, utöver

vad i 65 § utsökningslagen sägs, bohag, husgeråd och husdjur till ett sammanlagt

värde av högst femhundra kronor. Denna lag, som gällde till den 1 juli 1923,

har genom lagen den 24 april 1923 (nr 70) erhållit fortsatt tillämpning till den

1 juli 1924.

Med anledning av uppkommen fråga om ytterligare förlängning av 1922 års

lag hava överståthållarämbetet, länsstyrelserna samt överexekutorerna i städerna

anmodats att inkomma med yttrande angående verkningarna av berörda lag samt

behovet av förlängning av giltighetstiden för densamma.

Samtliga berörda yttranden hava nu inkommit. Flertalet länsstyrelser hava

därjämte vid sina utlåtanden fogat yttranden från vederbörande utmätningsmän.

överståthållarämbetet åberopar ett av överståthållarämbetet tidigare i samma

fråga avgivet yttrande, däri överståthållarämbetet anfört:

Redan vid behandling inom första lagutskottet av förslaget till ifrågavarande

lag ansåg undertecknad Överståthållare sig böra på i avgiven reservation anförda

skäl avstyrka dess antagande. Dessa skäl, som av lagutskottet delvis bemöttes

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds propsoition nr 86.

med att lagen skulle erhålla allenast provisorisk giltighet, äga enligt överståthållarämbetets

åsikt än större betydelse vid ett övervägande av lämpligheten av

lagens förlängning, och anser sig ämbetet därför böra avstyrka ett utsträckande

av lagens giltighetstid. Härtill kommer ytterligare, att lagens verkningar åtminstone

i Stockholm måste betecknas såsom minimala. Redan före lagens tillkomst

ägde nämligen här lösöreutmätningar för gäldande av oguldna utskylder rum i

relativt ringa omfattning, enär i de fall då boets värde översteg det enligt utsökningslagen

från utmätning undantagna boet i flertalet fall visades vara inköpt

mot s. k. avbetalningskontrakt eller också skyddat mot utmätning genom lösöreköp

eller äktenskapsförord. Att emellertid antalet lösöreutmätningar under

förra året något nedgått är otvivelaktigt, men torde detta knappast kunna tillskrivas

förevarande lag utan fastmer en benägenhet hos uppbördsmännen att

i dessa tider av ekonomiskt betryck lämna längre anstånd med skattens erläggande

än under normala förhållanden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har utlåtit sig:

Länsstyrelsen, som kommit till den uppfattning att lagen, under den tid den

varit i tillämpning, till sina verkningar icke varit av någon större betydelse, vare

sig man ser frågan från det allmännas eller den skattepliktiges synpunkt, anser

att, då värdet av den lösegendom, som finge undantagas från utmätning, bestämts

till 500 kronor så sent som år 1919, samt de skäl, som vid ifrågavarande

lags tillkomst år 1922 kunnat åberopas till stöd för en provisorisk höjning av

värdet å sådan egendom, då fråga vore om utmätning för utskylder och allmänna

avgifter, numera knappast torde vara för handen, anledning icke föreligger att

ytterligare förlänga giltighetstiden för samma lag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:

Beträffande verkningarna inom länet av lagen i fråga torde Kungl. Majds befallningshavande

få hänvisa till innehållet av de yttranden, som av vederbörande

polismyndigheter i ärendet avgivits. Det framgår av dessa yttranden,

att lagens verkningar ingalunda varit uteslutande fördelaktiga och att lagen

bl. a. innefattar ett gynnande av vissa yrkeskategorier på andras bekostnad.

I fråga om behovet av förlängd giltighetstid för lagen anser sig Kungl. Maj :ts

befallningshavande böra uttala den uppfattningen, att, efter de förskjutningar

i penningvärdet, som numera ägt rum, § 65 U. L. torde få anses bereda tillräckligt

skydd mot utmätning av sådana lösören, som för en skattskyldig och dennes

familj äro oundgängligen nödvändiga.

På grund härav torde tillräckliga skäl, åtminstone vad Östergötlands län

angår, icke förefinnas för lagens fortsatta giltighet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört:

I yttrande, som Kungl. Majds befallningshavande avgav den 20 december

1922 i anledning av tidigare ifrågasatt förlängning av berörda lags giltighetstid,

framhölls, hurusom, att döma av inkomna yttranden, lagen under den tid densamma

ägt tillämpning icke, vad Kronobergs län vidkomme, haft så synnerligen

stor betydelse, dock att på sina ställen fall förekommit, där, tack vare lagen,

fattiga hem hade kunnat undgå skövling, under det att å andra sidan nog ej saknats

fall, då lagens tillämpning medfört befrielse från gäldande av skatt, som

med god vilja kunnat av vederbörande erläggas. -— Särskilt syntes emellertid i

avseende å ifrågavarande lag vara att erinra, vad i inkomna yttranden anmärkts,

att lagen väsentligen gynnade vissa befolkningsgrupper i jämförelse med

andra, beträffande vilka införselinstitutet kunde anlitas vid skatteindrivningen,

samt vore ägnad att alstra liknöjdhet i avseende å fullgörandet av en medborgarplikt

av synnerlig betydelse för såväl stat som kommun. Med hänsyn härtill

och då de undantagsförhållanden, för vilka lagen varit avsedd, dåmera finge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

anses hava i väsentlig mån upphört, fann sig då Kungl. Maj:ts hefallningshavande

icke böra förorda någon förlängning av ifrågavarande lags giltighetstid.

Yad Kungl. Majrts befallningshavande sålunda på sin tid framhöll såsom stöd

för sin nyss angivna ståndpunkt synes i huvudsak kunna fortfarande åberopas

jämväl med avseende å den erfarenhet, vilken sedan dess vunnits. I varje fall

har behovet av sådana provisoriska bestämmelser, om vilka här är fråga, under

tiden icke ökats. De olägenheter, dylika bestämmelser enligt sakens natur måste

vara ägnade att medföra, synas däremot allt mera hava framträtt. På grund

härav anser sig Kungl. Maj:ts befallningshavande sakna anledning förorda

någon ytterligare förlängning av den nu ifrågavarande lagens giltighetstid.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

I förevarande ämne har länsstyrelsen tidigare avgivit yttrande enligt skrivelse

den 30 december 1922. Efter nämnda tid har intet förekommit, som giver länsstyrelsen

anledning till ett förändrat ståndpunktstagande, liksom länsstyrelsens

erfarenheter rörande lagens verkning ej äro andra än dem, som framgå av yttrandet

den 30 december 1922. Länsstyrelsen får alltså inskränka sig till att

åberopa nämnda yttrande, vilket lyder sålunda:

»Ifrågavarande lag torde hava tillkommit i huvudsakligt syfte att under rådande

ekonomiska förhållanden bereda lättnad för de familjeförsörjare och övriga

skattedragare med eget hushåll, som på grund av iråkad arbetslöshet icke kunna

betala sina skatter. Med stöd av den erfarenhet om lagens verkningar, som vunnits

inom Malmöhus län, torde kunna sägas, att lagen i stort sett visat sig sakna

betydelse för nämnda grupp av skattepliktiga, då inom densamma mera sällan

äro att finna ägare av bohag, husgeråd eller husdjur till sådant värde, som förutsättes

för lagens tillämpning. Däremot har det visat sig, att i lagen stadgad

utmätningsfrihet vunnit tillämpning beträffande arbetstagare med avlöning i

form av provision eller drickspenningar (handelsresande, chaufförer, kypare

m. fl.) samt självständiga företagare (hantverkare, handlande m. fl.).

Bland dessa kategorier skattedragare torde knappast vara att finna de

verkligt ömmande fall, där utmätningsfrihet kan anses vara av omständigheterna

påkallad. Emellertid har det icke heller inom nu nämnda kategorier alltför

ofta förekommit, att på grund av lagens bestämmelser utmätningsfrihet inträtt,

och lagen har icke visat sig leda till någon mera avsevärd minskning i det

allmännas intäkter av utskylder och allmänna avgifter, ett förhållande, som i

främsta rummet torde vara att tillskriva den omständigheten, att hos den stora

grupp av skattskyldiga, som utgöres av arbetstagare med fast inkomst, uttagande

av skatter nästan undantagslöst sker genom införsel i eller utmätning av

avlöning.

Med stöd av de sålunda vunna erfarenheterna om lagens verkningar inom

detta län, får länsstyrelsen uttala, att något behov av förlängning av lagens

giltighetstid icke föreligger.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört:

Länsstyrelsen har infordrat yttranden i ärendet från utmätningsmännen inom

länet, vilka yttranden härmed överlämnas. Av dessa framgår, att meningarna

om lagens verkningar ävensom lämpligheten av lagens förlängning äro delade.

På den rena landsbygden synes lagen, som var att vänta, hava kommit i mycket

liten tillämpning, men vissa av landsfiskalerna förorda dock förlängning, då i

allmänhet av hänsyn till förmodade förhållanden i städer och industriorter.

Majoriteten av på sådana platser verksamma tjänstemän, vilka hava erfarenhet

av lagens verkningar, äro emellertid emot den ifrågasatta förlängningen. Såsom

skäl härför anföres bland annat, att lagen verkar orättvist, då den gynnar arbetare

utan fast arbetsanställning, mot vilka införselinstitutet ej kan komma till

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

6

användning. Vidare påpekas det princip vidriga i att utskylder, trots att de

erhållit plats i förmånsrättsordningen, genom den ifrågavarande lagen blivit de

skulder, man lättast kunde komma ifrån. Även erinras om, att de fallande

priserna leda till, att en ökad mängd lösegendom vid utmätning kan undantagas

enligt bestämmelserna i § 65 utsökningslagen.

Länsstyrelsen biträder för sin del uppfattningen, att tillräckliga skäl ej föreligga

att ytterligare förlänga giltighetstiden för lagen den 10 mars 1922. Lagens

tillfälliga karaktär blev vid antagandet kraftigt betonad, samtidigt som det

befogade i de principiella invändningar, som mot lagen gjordes, blev erkänt.

Lagen hade sitt berättigande under den svåra övergångstid med stigande penningvärde,

då skatter, debiterade på höga arbetslöner, skulle utkrävas av skattskyldiga

med högst reducerade inkomster eller av arbetslösa. Om än depressionstiden

ingalunda kan helt räknas till det förflutna och arbetslösheten i någon utsträckning

fortfar, har dock det höjda och mera stadgade penningvärdet lett

därhän, att de starkaste skälen för lagens genomförande bortfallit. Under sådana

förhållanden finner länsstyrelsen, att den nytta, lagen möjligen i enstaka

fall kan bereda, ej uppväger dess uppenbara brister, utan får länsstyrelsen vördsamt

avstyrka dess förlängning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har utlåtit sig:

Landsfiskalerna i Arvidsjaur, Edefors, Gellivare och å Seskarö hava tillstyrkt

förlängning av lagens giltighetstid, de två sistnämnda under ytterligare

ett år ooh de båda övriga utan angivande av tid, med hänvisning till den av

olika orsaker uppkomna ovissheten om arbete, synnerligast inom trävaruindustrien.

Samtidigt hava dessa landsfiskaler vitsordat det med hänsyn till ifrågavarande

lag föga tillfredsställande resultatet av skatteindrivningen.

Landsfiskalerna i Kiruna och Malmberget samt utmätningsmannen i Porjus

hava meddelat, att lagen icke haft någon större inverkan på indrivningen av utskylder

inom respektive distrikt, beroende på den synnerligt stora användningen

för införselinstitutet, som förekommer i dessa distrikt, där stora arbetsgivare

driva sin verksamhet. Samtliga hava likväl förklarat sig anse en förlängning

av lagens giltighetstid obehövlig.

De övriga 22 utmätningsmännen i länet hava varit ense om att ifrågavarande

lag icke bör förlängas utöver sin nuvarande giltighetstid.

Sålunda har framhållits, att penningvärdets begynnande återgång mot normala

förhållanden icke längre gör lagen behövlig, att notoriska skatteskolkare

begagnat sig av lagens bestämmelser för att undgå sina skyldigheter mot stat och

kommun, att även hos förut punktliga skattebetalare i jämförelsevis god ekonomisk

ställning av lagens möjligheter alstrats likgiltighet i uppfyllande av förpliktelser

mot det allmänna, att stat och kommuner fått vidkännas avsevärda

skatteavkortningar till följd av lagens bestämmelser, varjämte anmärkts att enskild

borgenär av lagen gynnats till nackdel för det allmänna.

Med hänvisning till vad sålunda anförts från lagens närmaste tillämpare finner

Länsstyrelsen för sin del anledning avstyrka förlängd giltighetstid för densamma.

Jämväl länsstyrelserna i Vypsala, Södermanlands, Kalmar, Blekinge, Hallands,

Gävle, Västernorrlands och Västerbottens län hava avstyrkt förlängning

av lagens giltighetstid.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:

Kungl. Maj:ts befallningshavande har i ärendet infordrat yttranden från utmätningsmännen

i länet. Av de avgivna yttrandena framgår, att lagen i detta

län icke i stor omfattning kommit i tillämpning. I de fall, då utmätning för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 86.

gäldande av i lagen avsedda utskylder och avgifter kommit i fråga, har i regel

icke funnits egendom ens till så högt värde, som enligt 65 § utsökningslagen får.

undantagas från utmätning.

I yttrande den 28 december 1922 rörande förlängning av berörda lag efter den

1 juli 1923 yttrade Kungl. Maj:ts befallningshavande:

»Ifrågavarande lag, som gäller till den 1 juli 1923, är behäftad med även för

en provisorisk lag ovanligt många brister och oegentligheter. Sålunda överensstämmer

ej lagen med stadgandena i 65 § utsökningslagen därutinnan, att endast

nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören få undantagas vid utmätningen.

Uttrycket »nödiga» har i förevarande lag uteslutits och därigenom har lämnats

tillfälle till undantag för fullkomligt obehövliga lösören, såsom grammofoner

m. m. Vidare har lagen, då den avsett befrielse från utmätning för allmänna utskylder,

måst stadga frihet från utmätning även för sådana enskilda fordringsägare

tillkommande avgifter, som debiteras å kronodebetsedlarna och indrivas

i samband med utskylderna, t. ex. vissa brand- och kreatursförsäkringsavgifter.

Genom lagen har således en inkräktning gjorts på dessa enskilda fordringsägares

möjlighet att utfå sin rätt. Dessutom står lagen ej i överensstämmelse med

konkurslagen, där givetvis motsvarande stadgande ej kunnat införas, enär konkursmassans

tillgångar måste användas till gäldande av samtliga fordringar i

konkursen och således även utskylder och avgifter av ovannämnda art. Följden

är, att då utskylderna ej kunna uttagas genom utmätning, konkursförfarandet

i stället får anlitas för utfåendet av utskylderna. Lagen bidrager även till den

uppfattningen, att det ej är så noga med att betala statens och kommunernas

fordringar som enskilda borgenärers, ehuru de förra eljest utgå med förmånsrätt.

Lagen alstrar hos de skattskyldiga ovilja mot att fullgöra sin skyldighet emot

stat och kommun, och lagen befordrar därför skatteskolkning samt står i strid

med den strävan att ernå ett mera effektivt förfarande att indriva utskylder.

som statsmakterna flera gånger framhållit såsom önskvärd. Lagen skyddar ej

heller de mindre bemedlades hem från utmätning i den grad, som därmed avsetts,

enär i stället enskilda fordringsägare fått ökad möjlighet att hos de skattskyldiga

genom utmätning erhålla betalning för sina fordringar.

Av vad nu anförts framgår, att länsstyrelsen hyser störa betänkligheter mot

lagens lämplighet i och för sig.

Verkningarna av lagen inom detta län hava även styrkt dessa betänkligheter.

Utmätningsmännen framhålla, att lagen under den korta tid. den gällt, haft den

verkan, att det numera är nästan omöjligt att uttaga restförda utskylder och

avgifter, som uppbäras och redovisas i sammanhang med utskylder, hos andra

familjeförsörjare eller personer med eget hushåll än löntagare med stadigvarande

arbete. Exempelvis mindre arrendatorer och torpare hava nämligen sällan

— utöver vad som enligt 65 § utsökningslagen får undantagas vid utmätning

— bohag, husgeråd och husdjur, som med under senare tid gällande priser kunna

värderas till över 500 kronor. Hos löntagare och arbetare, som hava stadigvarande

anställning, kunna utskylderna uttagas genom anlitande av införselförfarandet,

men detta låter sig i praktiken ej göra med avseende å arbetare, som

ständigt ombjrta arbetsställen och arbetsgivare. Hos sådana arbetare kunna

numera ej ens kronoutskylderna uttagas. Ofta befinner sig emellertid de genom

ifrågavarande lagbestämmelser skyddade personerna i väl så goda levnadsomständigheter,

som andra personer, vilkas egendom ej därigenom skyddas,

och därigenom uppstår orättvisa och olikhet inför lagen. Givet är även

att den som har stor familj att försörja ej genom lagen skyddas på samma sätt

som den, vilken har blott liten familj. En tydlig olägenhet med lagen har också

varit, att gäldenärs bohag, husgeråd och husdjur skola undantagas från utmätning,

även om de icke äro för gäldenären såsom familjeförsörjare nödiga. Under

sista tiden hava flera egnahemslägenheter oeh andra smärre fastigheter måst

opaginerad Kontrollera mot PDF

X

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

utmätas för utskylders gäldande, och det är icke uteslutet, att därtill bidragit

lagens bestämmelser, att lösören till högre värde skola undantagas från utmätning.

Lagen kan emellertid i praktiken icke sägas hava räddat något större antal

hem från utmätning, ty de som hava ett bättre lösörebo än som avses i 65 § utmätningslagen,

hava i allmänhet betalat sina skatter utan utmätning. Särskilt

i städerna synes lagen knappast hava kommit i tillämpning. Redan vid lagens

trädande i kraft hade nämligen prisnivån å lösören sjunkit i mycket avsevärd

grad, och sedan dess har den varit stadd i stadigt sjunkande. Vid utmätning

sättes även i allt fall lågt värde å ett lösörebo.

Vid dessa förhållanden hava utmätningsmännen i länet med högst få undantag

ansett, att ifrågavarande lag icke bör erhålla förlängd giltighetstid; och länsstyrelsen

anser även för sin del, att denna nrovisoriska kristidslag, som i sig innebär

svåra brister och icke kommit i sådan tillämpning, som därmed åsyftats,

men som ändock haft i flera hänseenden skadliga verkningar, och numera genom

den sjunkande prisnivån blivit obehövlig, måtte vid giltighetstidens slut den 30

juni 1923 upphöra att gälla.»

Kungl. Maj:t förlängde emellertid giltighetstiden för lagen. Därefter hava

förhållandena å arbetsmarknaden förbättrats, om än arbetslöshet i någon omfattning

ännu förekommer. Å andra sidan har detta år genom svårt bärgningsväder

och sen mognad för säden samt andra förhållanden lantbefolkningen kommit

i sämre belägenhet än vad under föregående år varit fallet.

Då lagen detta år ansetts böra förlängas vill Kungl. Maj:ts befallningshavande

icke helt avstyrka, att den förlänges ännu ett års tid.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har utlåtit sig.

Såsom framgår av bilagda yttranden från utmätningsmännen här i länet, har

ifrågavarande lag hittills endast i ringa omfattning kommit i tillämpning och

förlängning av densammas giltighetstid anses av det stora flertalet utmätningsmän

vara obehövlig.

För egen del är Konungens befallningshavande tveksam, huruvida lagens

giltighetstid bör utsträckas. Vid lagens tillkomst år 1922 voro utslcylderna för

dem, som lagen avsåg att skydda, grundade på 1920 års stora arbetsförtjänster

och således osedvanligt höga. Då dessa utskylder skulle gäldas, voro i regel de

kontanta tillgångarna konsumerade och arbetsförtjänsterna inga eller mycket

reducerade, vadan en tillfällig lagstiftning i syfte att förebygga skatteindrivning,

där en sådan skulle medfört betänkliga följder, var väl behövlig. Som

förhållandena å arbetsmarknaden numera kunna anses vara väsentligt förbättrade

och utskylderna helt visst icke komma att nå förutvarande höga belopp,

torde icke nu föreligga samma starka skäl för ifrågavarande lags bibehållande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört, att, såsom framginge av yttranden,

som infordrats från landsfiskalerna i länet, syntes ifrågavarande lag icke vad

sagda län beträffade vara av särskilt stor betydelse. Med anledning härav och

då i varje fall den inträdda sänkningen i prisnivån medförde, att gäldenär även

efter undantag till ett värde av blott femhundra kronor finge behålla det nödvändigaste

av. sin lösegendom, ansåge länsstyrelsen för sin del en förlängning

av lagens giltighetstid knappast erforderlig.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört:

Från vederbörande utmätningsmän infordrade yttranden giva vid handen att

anledning till tillämpning av ifrågavarande lag hittills icke förefunnits i Visby

stad samt fyra av länets sex landsfiskalsdistrikt. I de bägge återstående landsfiskalsdistrikten

har endast i några enstaka fall tillämpning av lagen behövt

äga rum.

Ehuru berörda förhållande tyder på att behov av förlängning av lagens gil
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

!»

tighetstid för detta läns vidkommande icke skulle vara för handen, anser sig

Konungens befallningshavande dock med hänsyn därtill att jordbruksnäringen

fortfarande befinner sig i ett synnerligen betryckt läge och prisnivån är låg

böra tillstyrka sådan förlängning för ytterligare ett år.

Länsstyrelsen i Värmlands län bar åberopat yttranden från magistraterna i

länets städer samt länsstyrelsen underlydande landsfiskaler samt för egen del

anfört:

Såsom framgår av åberopade yttranden, hava skiljaktiga uppfattningar i frågan

kommit till synes bland de myndigheter här i länet, vilka närmast haft att

tillämpa omförmälda lag. Sålunda har av vissa myndigheter framhållits, att de

omständigheter, varunder lagen tillkommit, numera så väsentligt förändrats, att

i följd därav lagen kunde utan olägenhet upphöra, eller ock gjorts gällande,

att lagen vore utan egentlig inverkan och för den skull icke borde bibehållas.

IÅ. andra sidan har i åtskilliga fall vitsordats, att lagen medfört avsevärt gagn

i därmed avsett syfte, samt uttalats, att, då lagen fortfarande vore av behovet

påkallad, densamma under rådande förhållanden borde beredas förlängd giltighetstid.

För egen del håller Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att, även om

berörda lag numera icke torde kunna tillerkännas samma betydelse som tillförene,

det allmänna ekonomiska läget ännu icke vunnit sådan stadga, att lagen

skäligen bör upphöra, i följd varav och med hänsyn jämväl till vad vissa av

länsstyrelsen underlydande myndigheter åberopat till stöd för lagens bibehållande,

Kungl. Majrts befallningshavande finner sig böra förorda, att lagens giltighetstid

utsträckes under ytterligare ett år efter det densamma eljest skulle

upphöra att gälla.

Länsstyrelserna i Kristianstads samt Skaraborgs län hava även tillstyrkt förlängning

av lagens giltighetstid.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:

Med hänsyn till bestämmelserna i lagen den 17 juni 1917 om införsel i avlöning,

pension eller livränta äger förevarande lag icke någon större betydelse för

löntagare. Sin egentliga betydelse har den däremot för mindre jordbrukare och

näringsidkare. Inom flertalet landsfiskalsdistrikt har den provisoriska lagen

icke kommit till nämnvärd användning, medan den i städerna och deras omnejd

i viss utsträckning vunnit tillämpning. Tillvaron av denna lag har säkerligen

hittills i många fall varit till gagn, men har å andra sidan verkat till hinder

för skattindrivning hos tredskande skattskyldige. Det har också påpekats, att

lagen från utmätning skyddar även sådan lösegendom, som icke kan anses för

hemmet nödig, till exempel grammofoner, cyklar och dylikt.

Med nuvarande jämförelsevis låga värden av bohag, husgeråd och husdjur

synes i själva verket den skattskyldige numera äga behörigt skydd genom bestämmelserna

i 65 § utsökningslagen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser därför mest önskvärt, att de

i förevarande lag meddelade undantagsbestämmelser helt upphävas.

Då emellertid på en del håll framhållits behov av lagens bibehållande, anser

Kungl. Maj:ts befallningshavande sig icke böra avstyrka, att den blir gällande

ännu något år under förutsättning att sådan jämkning vidtages i lagen att

värdet av den lösegendom, som får undantagas från utmätning, betydligt nedsättes.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har utlåtit sig.

Ifrågavarande lag är av provisorisk natur och torde hava tillkommit i huvudsakligt

syfte att under rådande ekonomiska förhållanden bereda lättnad för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

de familjeförsörjade och övriga skattedragare med eget hushåll, som på grund

av arbetslöshet icke kunna betala sina skatter.

Enligt länsstyrelsens mening äro inom omförmälda grupp av skattskyldiga

mera sällan att finna ägare av bohag, husgeråd och husdjur, till sådant värde,

som förutsattes för lagens tillämpning. För ifrågavarande grupp av skattskyldiga

torde lagen följaktligen icke i någon större omfattning vunnit tillämpning.

Däremot torde lagen ha större betydelse för mindre jordbrukare, som äga

kreatur och för jordbruket erforderliga inventarier.

Frågan huruvida lagens giltighetstid bör förlängas betingas av huruvida den

ekonomiska depressionen kan sägas hava upphört eller i avsevärd mån minskats.

Ehuru i berörda avseende efter lagens tillkomst en avgjord förbättring inträtt,

förmenar länsstyrelsen dock, att förhållandena ännu icke nått den stadga, att

de medgiva ett fullständigt upphävande av de i förevarande lag meddelade undantagsbestämmelser.

Länsstyrelsen får därför förorda lagens förlängning under

ett år, dock under förutsättning att värdet av den lösegendom, som får undantagas

från utmätning, nedsättes.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar förlängning av lagens giltighetstid på

ytterligare ett år under förutsättning att värdet av den lösegendom, som får

undantagas från utmätning, nedsättes från femhundra till trehundra kronor.

Av överexekutorerna har flertalet avstyrkt förlängning av lagens giltighetstid.

överexekutor i Uppsala har anfört:

Övervägande antalet av härstädes å restiängd uppförda skattskyldiga utgöres

av arbetstagare. Underlåter sådan skattskyldig att efter anmaning betala

sina utskylder, sker indrivningen av dessa i regel genom införsel i avlöningen.

Utmätning av skattskyldigs lösörebo verkställes endast i de fall, då den skattskyldige

antingen icke uppbär någon avlöning och trots honom lämnat skäligt

anstånd underlåter att gälda utskylderna eller ock har så låg avlöning, att införsel

anses icke kunna meddelas. Då utmätning av löseörebo ifrågakommer,

visar det sig i flertalet fall, att boet, därest värdet av detsamma överstiger det

enligt 65 § Utsökningslagen från utmätning undantagna, antingen inköpts mot

s. k. avbetalningskontrakt eller är skyddat mot utmätning genom lösöreköp.

Endast vid tvenne utmätningsförrättningar hava under ifrågavarande lags giltighetstid

löseörebon, till vilka vederbörande skattskyldige varit ägare, uppskattats

till ett värde, liggande mellan 500 och 1,000 kronor. Lagen har således

praktiskt taget icke varit av någon betydelse för skyddandet av hemmen här

i staden. Da dessutom prisnivån å lösören sedan lagens tillkomst avsevärt sjunkit

och alltjämt är i sjunkande, kan något behov av förlängning av lagens giltighetstid

icke sägas härstädes föreligga.

Överexekutor i Eskilstuna har åberopat yttrande av stadsfogden i staden, i

vilket yttrande denne anfört:

Redan i mitt förra året avgivna yttrande med anledning av då ifrågasatt förlängning

av denna lag, framhöll jag, att lagen i fråga beträffande Eskilstuna

stad saknat betydelse, beroende på här rådande särskilda förhållanden, nämligen

stadens egenskap av ett utpräglat arbetaresamhälle. Den restfördes lösegendom,

sedan nödiga gång- och sängkläder för honom och hans familj frånräknats,

uppgå sällan till ett belopp överstigande 500 kronor. I de fall, då

större tillgångar funnits, har alltid skatten indrivits genom införsel eller godvillig

uppgörelse.

Under det år, som sedan dess förflutit, har denna undantagsstadga visat sig

hava lika liten betydelse för vårt samhälle som tidigare. Då mera normala.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 86.

11

förhållanden väl nu äro rådande inom landet i dess helhet, synes det mig icke

längre förefinnas något behov av ytterligare förlängning av giltighetstiden för

ifrågavarande lag.

Överexekutor i Malmö har anfört:

Inom Malmö stad har ifrågavarande lag aldrig haft någon större betydelse.

Flertalet av de personer, som icke godvilligt erlägga sina utskylder, hava antingen

fast anställning och beträffande dem tillgripes införsel såsom tvångsmedel

eller också hava de icke så mycken egendom, att dess värde går upp ens

till 500 kronor. Efter de ytterst låga värden, med vilka utmätningsmannen

vid värdering måste räkna, går således, om från utmätning skall undantagas

föremål till ett värde av 1,000 kronor, ett ganska stort bo fritt från utmätning.

Det blir huvudsakligen servitörer, affärsmäklare och sådana, vars inkomsten

ej kunna av utmätningsmannen åtkommas och som ofta undandraga sig att betala

skatt, som draga fördel av lagen.

De värden, med vilka utmätningsmannen numera måste räkna Md utmätningsförrättningarna,

torde knappast vara högre än vad fallet var 1914.

överexekutor kan för sin del icke finna, att behov numera förefinnes av förlängning

utav ifrågavarande lags giltighetstid.

Överexekutor i Borås har jämväl avstyrkt förlängning av lagens giltighetstid

och har såsom skäl härför anfört följande:

Enligt vad utmätningsmannen här i staden meddelar har hittills ifrågavarande

utsträckta rätt icke visat sig hava någon större praktisk betydelse med

andra ord icke märkbart inverkat på restindrivningen av utskylder härstädes.

Enligt samma utmätningsmans mening, vilken jag delar, kan man däremot

vid en fortsatt tillämpning av lagen befara den moraliskt skadliga verkan att

skuld för skatt betraktas såsom en av stadsmyndigheten själv i andra hand

ställd fordran, med vars gäldande det icke är så noga och som kan utan svårare

ekonomisk rubbning eftersättas.

Därtill kommer att för den klass av skattebetalare, som man med lagen kanske

mest velat skydda, skyddet icke har den önskade effektiviteten. Hos alla ,

industri- eller lönearbetare sker nämligen skatterestindrivningen i regel genom

införsel i avlöningen, och en sådan arbetare kommer alltså uti nu ifrågavarande

hänseende i en sämre ställning än t. ex. en mindre näringsidkare, som är på

rest med skatt.

Överexekutor i Karlstad har anfört:

Här i staden har lagen endast i ett fåtal fall kommit till användning.

Restantier uttagas mestadels genom införsel i avlöning.

Vid undersökningar för utmätning har det också visat sig, att de tillgångar,

som finnas hos en arbetarefamilj med få undantag understiga i värde till och

med 500 kronor.

Något behov av lagens förlängning torde därför så mycket mindre erfordras,

som priserna å lösören vid dess tillkomst voro avsevärt högre än nu, och någon

egentlig arbetslöshet icke för närvarande råder.

Överexekutor i Västerås har anfört:

Under den tid lagen varit gällande har densamma icke kommit till någon allmännare

tillämpning här i staden av det skäl, att de allra flesta skattskyldiga,

vilka haft bohag och husgeråd till ett värde av mellan 500 kronor och 1.0001

kronor, haft arbetsanställning eller drivit mindre rörelse, vadan för indrivning

av resterande skatter införsel i lön eller utmätning i annan lös egendom kunnat

tillgripas mot desamma. Visserligen tillämpades lagen i några fall under

år 1922 beträffande en del gifta tjänstemän, vilka i början av depressionstiden

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition nr 86.

blivit avskedade från sina platser och därefter saknat inkomst. Nämnda personer

hava emellertid numera antingen till största delen avflyttat från staden

eller ock icke påförts skatter till nämnvärda belopp, varför lagen under det senaste

året i blott ett fåtal fall kommit till tillämpning.

överexekutor anser därför, att en förlängning av lagens giltighetstid numera

vad Västerås stad angår i stort sett saknar praktisk betydelse såväl för det

allmänna som för de skattskyldiga.

En icke obetydlig minoritet av överexekutorerna hava dock tillstyrkt förlängning

av lagens giltighetstid.

Överexekutor i Lund har yttrat:

Här i staden finnas i skatterestlängderna upptagna ett icke ringa antal arbetare

och lägre tjänstemän, vilka äga lösbo till värde, liggande mellan 500

och 1,000 kronor, och som sålunda skulle hava berövats det nödvändigaste av sin

egendom, därest icke lagen skyddat deras bohag från utmätning för skatt. Vid

sådant förhållande och då depression och arbetslöshet alltjämt råda synes mig

en förlängning av lagens giltighetstid vara både önskvärd och av behovet påkallad.

Överexekutor i Landskrona har anfört:

Ifrågavarande lagbestämmelse har här behövt tillämpas i jämförelsevis få

fall men då tillämpning skett synes goda grunder hava förelegat för att låta

de mildrade bestämmelserna komma till användning. Några olägenheter utav

lagen hava enligt min uppfattning icke visat sig.

Då tiderna fortfarande äro tryckta och förvärvsmöjligheterna icke minst inom

medelklassen äro minskade anser jag att lagen bör givas förlängd giltighetstid.

Överexekutor i Hälsingborg har utlåtit sig:

Enligt vad stadsfogden upplyst, har sagda lag här i staden kommit till tilllämpning

i en mångfald fall alltifrån lagens ikraftträdande. Detta har haft till

följd, att många hem, där familjeförsörjaren eljest punktligt fullgjort sin skatteplikt,

men nu under den rådande ekonomiska krisen förhindrats därifrån på

grund av arbetslöshet eller andra liknande orsaker, kunnat skyddas mot utmätning.

Enligt stadsfogdens förmenande har lagen haft enbart goda verkningar.

På grund härav och då de förhållanden, som föranlett lagens tillkomst, åtminstone

i viss mån fortfarande synas vara för handen, får jag för min del

vördsamt tillstyrka, att lagens giltighetstid utsträckes ännu ett år.

Överexekutor i Göteborg har såsom eget utlåtande åberopat följande av

andre stadsfogden i staden avgivna yttrande:

Uti ärende angående ifrågasatt förlängning av giltighetstiden för lagen den

10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom

har jag inhämtat utlåtande från de skatteexekutorer, vilkas verksamhetsområden

särskilt beröras av stadgandena i nämnda lag; och får jag med stöd av

dessa samstämmiga utlåtanden samt den erfarenhet, jag själv i hithörande hänseende

vunnit, på det livligaste förorda en förlängning av giltighetstiden för

lagen i fråga.

Den vid tiden för lagens tillkomst rådande depressionen har kanske i viss mån

lättats, men dess verkningar sträcka sig ännu vida omkring och medför stora

svårigheter i avseende å utskyldsbetalning för personer, vilka under tidigare år

haft större inkomster men nu, då inkomsterna äro inga eller högst förminskade,

ställas inför krav på betalning av utskylder, svarande mot de stora inkomsterna.

Så länge restindrivning i fråga om dessa utskylder från högkonjunkturen pågår,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

lo

torde det skydd, som lagen av den 10 mars 1922 lämnar mot skövlande av

hemmen, vara av behovet påkallat.

Överexekutor i Sundsvall har, med den reservation att överexekutor ansåge.

att giltighetstiden för ifrågavarande lag borde utsträckas allenast ett år, såsom

eget utlåtande åberopat ett yttrande av stadsfogden Hj. Keimers, däri denne

anfört:

Även under innevarande år har jag haft samma erfarenhet, som jag i yttrande

under december månad 1922 i ärendet framhöll, nämligen att berörda lag

endast i få fall kommer i tillämpning, beroende huvudsakligast därpå, att om

utskylder icke kunna utmätas på grund av ifrågakomna lags bestämmelse,

dessa i regel kunna uttagas genom införsel i den restskyldiges avlöning eller

pension. _ ....

överhuvud taget får lagen tillämpning endast vid arbetslöshet och i verkligt

ömmande fall och då de skattebelopp, staten eller kommunen genom nämnda

lag går miste om, äro relativt obetydliga i förhållande till den lindring och

hjälp, lagen avser att bereda arbetslösa och i ekonomiskt betryck ställda personer,

får jag vördsamt tillstyrka, att giltighetstiden för lagen utsträckes tillsvidare.

Såsom av Kungl. Maj:ts proposition i förevarande ämne till 1922 års riksdag

framgår, har ifrågavarande lag tillkommit för att under den rådande ekonomiska

depressionen skydda de arbetslösas hem från skövling. De inkomna yttrandena

torde giva vid handen, att de fall, i vilka lagen givit omförmälda skydd,

på senare tiden hava blivit mera sällsynta. Detta beror icke blott därpå att den

ekonomiska situationen förbättrats och arbetslösheten avtagit; penningvärdets

stegring har även verkat i samma riktning. Med nuvarande penningvärde torde

i många av de hem, lagen avser att skydda, icke finnas egendom till högre

värde än 500 kronor, vadan tillgångarna i boet redan på grund av G5 § utsökniugslagen

äro från utmätning undantagna. Någon avsevärd minskning av de

indrivna skattebeloppen torde lagen i stort sett icke hava vållat. Detta sammanhänger

därmed, att oguldna utskylder i mycket stor utsträckning uttagits

medelst införsel i lön. Hos en del skattskyldiga, som icke äro löntagare, synas

dock på grund av lagens stadgande utskylderna icke kunnat tvångsvis uttagas,

ehuru omständigheterna varit sådana, att de skattskyldiga bort kunna gälda

sina utskylder. De skattskyldiga, som sålunda undsluppit betalning av sina

utskylder, hava varit en del mindre företagare, arrendatorer med flera. Då

nu omförmälda kategorier skattskyldiga ofta befunnit sig i bättre ekonomiska

omständigheter än arbetare och andra löntagare, hos vilka utskylderna kunnat

uttagas medelst införsel, synes lagen hos de sistnämnda stundom hava alstrat en

viss misstämning.

Ifrågavarande lag är, såsom redan vid dess tillkomst erkändes, behäftad med

vissa brister. En sådan brist är, att då genom lagen värdet av de tillgångar,

som vid utmätning få undantagas, blivit ökat, någon motsvarande ändring ej

gjorts i konkurslagen. Med hänsyn till kronoskatten lärer ifrågavarande brist

knappast vara av så stor betydelse. Konungens befallningshavande torde nämligen

icke — åtminstone icke i ömmande fall —- låta försätta en skattskyldig i

konkurs för att dymedelst ur den egendom, som genom ifrågavarande lag skyd
-

Departe
mentschefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

das, utbekomma skattebeloppet. Lagens blotta tillvaro lärer utgöra tillräcklig

anledning för Konungens befallningshavande att underlåta en sådan åtgärd.

Däremot har det förekommit, att kommun för utfående av kommunalskatt försatt

den skattskyldige i konkurs. Landsfiskalen i Tåsjö distrikt förmäler sålunda,

att Tåsjö kommun beslutat att försätta sådana personer, som lagen fredar,

i konkurs för att få ut dem åliggande utskylder till kommunen. Vidare kan

anmärkas, att ifrågavarande lag ej står i god överensstämmelse med lagstiftningen

i övrigt på ifrågavarande område. Genom att låta införsel i lön äga rum för

uttagande av utskylder och genom att tillerkänna utskylder förmånsrätt till utdelning

i konkurs har lagstiftaren velat framhålla skattskyldigheten till stat och

kommun såsom en förpliktelse, vars uppfyllande bör gå framför gäldandet av förbindelser

i allmänhet. Genom nu ifrågavarande lag få åter utskylderna en sämre

ställning än andra fordringar. Detta kan lätt leda därhän, att utskylderna

betraktas såsom en gäld, som får komma i efterhand och som det ej är så noga

med att betala. En tendens i sådan riktning har ock av de inkomna utlåtandena

att döma på sina håll kunnat spåras.

Då lagen trots nämnda brister antogs, berodde detta på att densamma var

avsedd att gälla allenast så länge de av depressionen vållade exceptionella förhållandena

ännu fortforo. Lagens karaktär av provisorium betonades förty

starkt; så snart normala förhållanden åter inträtt, borde lagen ställas på avskrivning.

Den numera inträdda relativa förbättringen i det ekonomiska läget

avspeglas även i de inkomna utlåtandena. Redan förra året avstyrkte flertalet

länsstyrelser förlängning av lagens giltighetstid; majoriteten av överexekutorerna

i städerna tillstyrkte emellertid då sådan förlängning. I år har även

flertalet överexekutorer uttalat sig mot utsträckt giltighetstid. I ett par utlåtanden

har dock såsom ett nytt skäl för lagens fortsatta giltighet anförts den

betryckta ställning, vari jordbruksnäringen råkat, bland annat på grund av den

gångna höstens ogynnsamma skördeförhållanden.

Förutom den förbättrade ekonomiska situationen synes ännu en omständighet

tala mot förlängning av lagens giltighetstid. De skatter, som förföllo under

åren 1922 och 1923, voro, med undantag för den i slutet av år 1923 förfallna

kronoskatten, debiterade på kristidens höga löner. Skattebeloppen voro därför

synnerligen höga i förhållande till de inkomster, som vid tiden för skatternas

förfallande åtnjötos — om vederbörande då överhuvud hade någon inkomst.

Däremot böra de skatter, som under närmaste tiden förfalla till betalning, icke

vara alltför betungande med hänsyn därtill att inkomsterna för de kategorier

skattskyldiga, varom nu är fråga, under åren 1922 och 1923 varit jämförelsevis

små.

På nu anförda grunder anser jag mig icke böra förorda ytterligare förlängning

av lagen i oförändrat skick. Emellertid pågår ännu indrivningen för skatter

från en tidigare period. Under större delen av år 1921 lära nämligen lönerna

hava stått kvar på den höga kristidsnrvån; av de skatter, som utgå på nämnda

års inkomst, förföll kronoskatten i slutet av 1922 och kommunalskatten under år

1923.1 fråga om dessa skatter torde indrivningen ej vara avslutad. Andre stadsfogden

i Göteborg, som förordar förlängning av lagens giltighetstid, åberopar

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

15

såsom skäl härför just, att så länge restindrivning i fråga om utskylderna från

högkonjunkturen pågår, det skydd, som lagen lämnar mot skövlande av hemmen,

lärer vara av behovet påkallat. Det torde med skäl kunna befaras, att om de personer,

vilka tidigare varit arbetslösa men nu åter fått ordnade arbetsförhållanden,

skola betungas icke blott med de löpande skatterna utan även med skatter från

denna tidigare period, skattebördan kommer att överstiga deras förmåga. Om då

det utsträckta skyddet mot utmätning för utskylder helt borttages, skulle följden

kunna bliva, att dessa personers hem skulle skövlas för gäldande av utskylder,

vilka hittills icke kunnat bos dem tvångsvis uttagas. Det kan ej heller anses

principiellt riktigt, att möjligheten att uttaga utskylder ökas, därför att indrivningen

av desamma oskäligt fördröjts eller avkortning icke ägt rum, fastän

ömmande omständigheter förelegat. Vilken mening man än må hysa angående

lämpligheten av den lagstiftningsåtgärd, varigenom utsträckt rätt till undantag

från utmätning på sin tid infördes, lärer konsekvensen fordra, att sådan

rätt fortfarande erkännes i fråga om sådana skatter, som hänföra sig till

högkonjunkturen. Beträffande övriga utskylder däremot bör allenast 65 § utsökningslagen

tillämpas. Gränsen synes lämpligen kunna sättas så att det utsträckta

skyddet skall gälla i fråga om utskylder, som förföllo före den 1 november

1923. Den kronoskatt, som förföll i slutet av nämnda månad, hänför

sig nämligen, till 1922 års inkomst, och för denna skatt böra sålunda allenast

de allmänna reglerna i 65 § utsökningslagen gälla.

Om, på sätt jag anser riktigast, den genom 1922 års lag införda regeln ställes

på avveckling efter nyss angivna riktlinjer, lärer i sammanhang därmed värdet

av den egendom, som får undantagas från utmätningen, lämpligen böra sänkas

till 300 kronor. Härigenom skulle sammanlagda värdet å den egendom,

som finge undantagas, komma att uppgå till 800 kronor. Motsvarande värde

utgör nu 1,000 kronor. För denna sänkning av värdet å den utmätningsfria

egendomen talar den nedgång i prisnivån, som inträtt efter tillkomsten av 1922

års lag.

Med hänsyn till de ändrade bestämmelser, som enligt vad nu sagts böra

gälla under avvecklingstiden, bör en helt ny lag utfärdas i stället för 1922 års

lag. Frågan blir då, huru lång giltighetstid denna nya lag skall erhålla. Då densamma

endast kommer att gälla beträffande utskylder, som förfallit före den

1 november 1923, kommer tillämpningen av lagen av sig själv att upphöra i och

med det att indrivning av sådana utskylder avslutas. Härför kan måhända en

viss längre tid komma att åtgå, och det kan därför ifrågasättas att låta lagens

giltighetstid utsträckas till ett par år. Emellertid lärer det väl få antagas, att

åtminstone i de fall, där ömmande omständigheter föreligga, avkortning av de

utskylder, varom nu är fråga, skall hava skett inom en tidrymd av ytterligare

ett år. Det synes förty böra vara tillräckligt, om såsom slutpunkt för lagens

giltighet sättes den 1 juli 1925.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om utsträckt rätt att från

utmätning få undantagen viss egendom, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

utvisar, samt hemställer, att lagradets utlåtande över förslaget måtte, för det

i § 87 regeringsformen angivna ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

täckes Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Oskar Adclsohn.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

17

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 mars

1924.

N ärvarande:

justitierådet Sundberg.

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 mars

1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för det i § 87

regeringsformen angivna ändamål, inhämtas över upprättat förslag till lag om

utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av ledamoten

å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn Erik Bergendal.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 19&4. 1 samt. 63 Käft. (Nr 86.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 14 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wörtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet lagrådets den 13 i denna månad

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 7 i samma månad remitterade

förslaget till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom.

Föredraganden hemställer, att förslaget, vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning,

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall, och skall till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

240866

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:171 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom. a1 i texten
  2. 1LU 1924:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom. a1 i texten