Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

1924-03-07 · 71 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 62 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:95, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 95.

1

Nr 95.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni

1923 (nr 212); given Stockholms slott den 7 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.

i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

David Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1924

1 samt.

70 höft. (Nr 95.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni

1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923

skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, belägna inom Gotlands län;

2) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden samt lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden

;

3) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom

Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar

och besparingsskogar;

4) städernas skogar;

5) skyddsskogar---län;

6) statens--— skogar;

7) skogar — — — samt

8) övriga — — — förordning.

Denna lag, varigenom uppbäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 250)

om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av

Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, skall träda

i kraft den 1 januari 1925.

Dock skall vid skogsvårdslagens tillämpning å de skogar, som varit

underkastade bestämmelserna i sistnämnda förordning, iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Har avverkningstillstånd meddelats enligt förordningen den 18 juni

1915 men avverkningen ej utförts, innan denna lag trätt i kraft, må avverkningen,

med iakttagande av därom enligt samma förordning meddelade

föreskrifter, verkställas därefter, dock icke senare än inom fem år från

tillståndets meddelande eller den kortare tid, som vid meddelandet bestämts.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

3

3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats

enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före denna

lags ikraftträdande, skola äga fortsatt giltighet därefter.

4) Vad i skogsvårdslagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till

betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § av lagen

sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före denna lags trädande

i kraft.

5) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller

skyldighet för skogstjänsteman eller annan befattningshavare vid skogsstaten

att vidtaga eller föranstalta om viss åtgärd, skall efter denna lags

ikraftträdande i fall, där sagda förordning eller enligt densamma meddelat

tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället gälla om skogsvårdsstyrelsen

samt, vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall

anses förbrutet, jämväl om hos denna anställd befattningshavare med

skoglig utbildning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition Nr 95.

Lappmarkslagens

och

dimensionslagens

nuvarande

giltighetsområden.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 januari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Malmroth, Hasselrot, Lubeck,

Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen statsrådet Pettersson anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

Enligt 2 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) äger denna lag

ej tillämpning å skogar inom Västerbottens och Norrbottens län eller å

sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade bestämmelserna

i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning

å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera

områden.

Beträffande enskilda skogar inom Västerbottens ochNorrbottens län gälla nu

dels nyssnämnda förordning, den s. k. lappmarkslagen, dels ock förordningen

den 18 juni 1915 (nr 250) om förekommande av överdriven avverkning å ungskog

inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till

lappmarken, den s. k. dimensionslagen. Lappmarkslagen äger huvudsakligen

tillämpning beträffande enskilda skogar i länens lappmarker, dimensionslagen

i fråga om dylika skogar i länens kustland. Under lappmarkslagen

lyda dock vissa enskilda skogar i kustlanden, nämligen dels skogar

å sådana i kustlanden belägna skattehemman, som avses i förordningen

den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å

vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, dels ock en del till

enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen till

kammarkollegium den 29 juni 1866 (nr 63 s. 6) och kungörelsen den 26

maj 1899 (nr 42 s. 1) angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande

av grundskatt m. m. Förutom å nu angivna enskilda skogar äger

lappmarkslagen tillämpning å en del under åborätt upplåtna kronohemman

och krononybyggen i lappmarkerna och kustlanden.

Vad angår de från skogsvårdslagens tillämpning undantagna, nedom

Västerbottens län belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, utgöras

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

5

dessa dels av vissa skogar i Särna och Idre socknar av Kopparbergs län,

dels av skogar å vissa inom Västernorrlands och Jämtlands län belägna

skattehemman av det slag, som avses i förordningen den 29 juni 1866, dels

ock av enstaka, till enskilda sålda kronoöverloppsmarker i samma län.

Skogar, som omförmälas i 1 § 4) av lappmarkslagen, finnas ej nedom

Västerbottens län.

I den skrivelse, nr 278, vari 1923 års riksdag anmälde sitt beslut om

antagande av den nya skogsvårdslagen, anhöll riksdagen tillika om skyndsam

utredning, om och i vad mån berörda lag med av densamma betingade

ändrade administrativa och ekonomiska förhållanden kunde antagas att

gälla även för Västerbottens och Norrbottens kustland, samt framläggande

för riksdagen av det förslag, som av samma utredning kunde föranledas.

I motiveringen till denna skrivelse framhölls, att i samband med nyssangivna

utredning borde undersökas, huruvida skogsvårdslagen lämpligen

kunde antagas att gälla jämväl för de skogar, som nu lyda under lappmarkslagen

och äro belägna i Västernorrlands och Jämtlands län samt

Västerbottens och Norrbottens läns kustland.

över den av riksdagen sålunda gjorda framställningen hava infordrade

yttranden avgivits, beträffande frågan om utsträckande av skogsvårdslagens

giltighetsområde till Västerbottens och Norrbottens läns kustland, av länsstyrelserna

och landstingen i berörda län samt länens hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och skogsvårdsnämnder, vederbörande skogsingenjörer,

överjägmästarna i de fyra nordligaste distrikten och domänstyrelsen samt,

beträffande frågan om skogsvårdslagens tillämpning å förenämnda under

lappmarkslagen nu lydande skogar, dels av de myndigheter och korporationer,

som nyss angivits, med undantag av skogsingenjörerna, dels ock av länsstyrelserna

i Västernorrlands och Jämtlands län, skogsvårdsstyrelserna i

samma län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands

län, vederbörande jägmästare, överjägmästarna i Härnösands och Mellersta

Norrlands distrikt samt kammarkollegium. Härförutom hava Norrlands

skogsvårdsförbund samt ett flertal kommuner och enskilda skogsägare i

kustlanden samt Västernorrlands och Jämtlands län efter därtill erhållna

tillfällen yttrat sig över ifrågavarande framställning.

Med ledning av innehållet i berörda yttranden har frågan om nyss angivna

utsträckningar av skogsvårdslagens giltighetsområde varit föremål

för beredning inom jordbruksdepartementet. Sedan denna beredning numera

slutförts, anhåller jag att få anmäla detta ärende för Kungl. Maj:t,

och torde jag därvid först få ingå på frågan om skogsvårdslagens tillämpning

å de skogar, som nu lyda under dimensionslagen.

1923 års riksdags

skrivelse

nr 278.

Yttranden

över berörda

riksdagsskrivelse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Frågan om

skogsvårdslagens

tillämpning

å

skogar under

dimensionslagen.

Äldre dimensinnslagar.

: i ■ '' V

Huvudinnehållet

av gällande

dimensionslag.

Dimensionslagen är, som bekant, grundad på principen om lagbestämt

skydd för skog, som ej uppnått viss storlek. Berörda skydd innebär, att

därunder inbegripen skog ej må avverkas utan tillstånd av vederbörlig

myndighet. En på denna princip byggd lagstiftning har under ett flertal

decennier varit gällande för Västerbottens och Norrbottens läns kustland.

Den första dimensionsförordningen utfärdades för Norrbottens läns kustland

den 29 september 1874 (nr 59) och efterföljdes av en motsvarande förordning

för Västerbottens läns kustland den 23 juni 1882 (nr 29 s. 2). Båda

dessa förordningar tillkommo efter framställningar från berörda läns landsting

och avsågo att hindra den skövling av ungskog, som vid ifrågavarande

tid i stor utsträckning ägde rum inom kustlanden, framför allt till följd

av den då pågående ohejdade avverkningen av sparrar och pitprops.

Nämnda författningar avlöstes sedermera av en för båda kustlanden gemensam

dimensionsförordning av den 19 mars 1888 (nr 9). Denna ersattes i

sin tur av förordningen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 23), som gällde, intill

dess 1915 års förordning den 1 januari 1916 trädde i kraft. Sistnämnda

förordning ändrades i vissa delar genom förordningen den 19 juni 1917

(nr 318).

Nu gällande dimensionslag stadgar i huvudsak följande. Å enskilda tillhörig

skogsmark inom kustlanden må avverkning av barrträd, som ej är

torrt och som enligt lagen är att anse såsom undermåligt, äga rum allenast

efter vederbörligt tillstånd. Såsom undermåligt anses varje träd, som avverkat

icke i någon riktning håller innanför barken minst 21 centimeter

i genomskärning på ett avstånd av 4.7 5 meter från storändan. Från nu

angivna huvudregel medgiver emellertid lagen vissa undantag. Därest

avverkning sker för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten

är belägen, eller angränsande skifteslag, är tillstånd sålunda ej erforderligt.

Ej heller erfordras sådant, därest det avverkade virket skall upphuggas

till ved för att inom det område, där förordningen äger tillämpning,

användas för oundgängligt husbehov. Virke efter dylik avverkning

må dock ej försågas å sådan såginrättning, där sågning för export äger

rum, (exportsåg), så framt det ej stämplats på sätt i lagen är stadgat. —

Beträffande erhållande av tillstånd till avverkning av undermålig skog

stadgar lagen, att dylikt tillstånd meddelas efter därom gjord skriftlig

anmälan av vederbörande skogstjänsteman. Före tillståndets meddelande

åligger det denne att verkställa den undersökning av skogen, som av omständigheterna

påkallas, och må tillstånd till avverkningen lämnas, allenast

därest avverkningen finnes överensstämma med grunderna för en god

hushållning med skogen och ej heller förorsaka, att fastigheten eller därmed

sambrukad fastighet kommer att sakna nödigt virke för oundgängligt

husbehov. Träd, som enligt lämnat tillstånd må avverkas, skola före avverkningen

genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt märke.

Dock äger förrättningsmannen i särskilda fall medgiva, att träd, som 1.5

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

7

meter från marken icke i någon riktning hålla, barken inberäknad, minst

20 centimeter i genomskärning, avverkas utan föregående stämpling. Vid

dylik avverkning skall emellertid iakttagas vad förrättningsmannen föreskriver

om tillsyn därå, och gäller tillika, att avverkade träd ej må å

skogen kolas eller från skogen avföras, innan de genom förrättningsmannens

försorg blivit uppmätta och med föreskrivet märke stämplade. — Beträffande

åtgärder för återväxt efter skedd avverkning innehåller lagen

allenast bestämmelse därom, att, därest förrättningsmannen anser nödigt,

att vissa träd tills vidare överhållas såsom fröträd, föreskrift härom skall

lämnas vid förrättningen. Fröträden skola genom förrättningsmannens

försorg förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas utan

tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. — Lagen innehåller slutligen

vissa regler angående skogsmarks uppodling till åker och äng och stadgar

härutinnan, att, där fastighetsägare för berörda ändamål vill fälla undermåliga

barrträd, som ej äro torra, utöver husbehov, han har att göra anmälan

härom hos vederbörande skogstjänsteman för verkställande av undersökning

å marken eller, om han önskar vinna snabbare behandling av

ärendet, låta verkställa dylik undersökning på egen bekostnad, varefter

ärendet skall överlämnas till länsstyrelsens prövning. Finner länsstyrelsen

skäligt meddela tillstånd till det tillämnade odlingsföretaget, utsätter länsstyrelsen

viss tid, inom vilken odlingen vid av länsstyrelsen bestämt vite

skall vara fullbordad. Träden skola, innan de avföras, genom skogstjänstemannens

försorg stämplas med särskilt märke. — Bedriver någon avverkning

i strid mot lagens föreskrifter, drabbas han av bötesstraff, varjämte

det avverkade virket kan tagas i beslag och dömas förbrutet. Lagen innehåller

därjämte straffbestämmelser för överträdelser i vissa andra avseenden

av lagens föreskrifter. — Från lagens tillämpning äro, såsom förut

nämnts, undantagna de inom kustlanden belägna skogar, som lyda under

lappmarkslagen.

Enligt av domänstyrelsen i ärendet lämnad uppgift beräknas arealen av

de under dimensionslagen lydande skogarna till sammanlagt cirka 1,864,000

hektar, därav 1,056,000 hektar äro belägna i Västerbottens läns kustland

och 806,000 hektar i Norrbottens läns kustland. För lagens tillämpning

äro dessa skogar indelade i 11 skogsvårdsområden, av vilka vart och ett

står under tillsyn av en skogsingenjör. Såsom biträden åt skogsingenjörerna

finnas skogsfogdar och tillsyningsmän. Antalet av sistnämnda

befattningshavare hava under senare år i allmänhet utgjort 11 skogsfogdar

samt 27 ordinarie, 9 extra ordinarie och 3 för helt år förordnade extra

tillsyningsmän. Härförutom har domänstyrelsen årligen förordnat ett antal

skogsingenjörer och extra tillsyningsmän, huvudsakligen för tiden 1 juni—

1 oktober. Avlöningen av ifrågavarande personal bestrides från domänfonden,

som emellertid erhåller ersättning härför dels genom inflytande

utsyningsavgifter — för år 1922 uppgingo dessa avgifter till 30,433 kronor

Dimensionslajcvs

haridhavande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Anslag för

främjande ai

skogsvård i

Västerbottens

och Norrbottens

län

m. fl. orter.

Anmärkningar

mot

dimensionslagstxftningtn.

1896 års

skogskommitté.

— dels och huvudsakligen genom särskilda under nionde huvudtiteln anvisade

statsanslag. För budgetåret 1923—1924 hava i detta avseende anvisats

två anslag å tillhopa 380,000 kronor.

i I detta sammanhang torde jag även få erinra därom, att riksdagen för

'' vart och ett av åren 1918—1922 samt för hudgetåret 1923—1924 anvisat

ett särskilt anslag å 98,000 kronor för främjande av skogsvård å enskildes

skogar i Västerbottens och Norrbottens län samt Särna och Idre socknar i

Kopparbergs län. Enligt de för anslaget bestämda villkor hava bidrag

därur tilldelats vederbörande hushållningssällskap under förutsättning, att

landsting och hushållningssällskap, tillsammans eller ettdera av dem, till

berörda ändamål bidragit med belopp, motsvarande minst en tredjedel av

statsbidraget. I Västerbottens och Norrbottens län hava de medel, som på

grund härav stått till länens hushållningssällskaps förfogande för ifrågavarande

ändamål, förvaltats av särskilda av sällskapen utsedda skogsvårdsnämnder,

vilka jämväl handhaft den skogsvårdande verksamhet, som

med stöd av samma medel bedrivits inom länen. Denna verksamhet har

huvudsakligen varit inriktad på vidtagande av åtgärder för höjande av

skogsproduktionen å de omfattande arealer försumpad skogsmark, som

inom länen förefinnas, och har tyngdpunkten av verksamheten varit förlagd

till länens kustland.

Vid upprepade tillfällen har lämpligheten av en skogslagstiftning, byggd

på dimensionsprincipen, blivit ifrågasatt, och hava förslag väckts om

denna lagstiftnings ersättande med en annan mera rationell sådan.

1896 års skogskommitté, som den 9 september 1899 framlade förslag till

ny dimensionslag för kustlanden, anförde sålunda beträffande detta slag

av skogslagar följande:

»Vänder man åter sin uppmärksamhet till en granskning av dimensionslagarnas

betydelse för skogshushållningen, så lärer till en början böra erkännas,

att de äro ägnade att förekomma vissa svåra former av misshushållning

med skogen och på grund därav under mindre utvecklade förhållanden

kunna hava ett visst berättigande. Men redan den omständigheten,

att den princip, varpå de äro byggda, icke upptagits i något annat lands

lagstiftning än Sveriges, torde vara ägnad att väcka misstro i avseende å

deras ändamålsenlighet. En närmare granskning av deras verkningar undanröjer

ej denna misstro. Ett skogsbestånd, även om det är likåldrigt, består

av dels fullt utvecklade, härskande träd, dels av undertryckta träd, som, i

följd av att de förra överskuggat dem, stannat i växten och förlorat förmågan

att vidare utveckla sig, och dels slutligen av träd, vilka, ehuru av

enahanda orsak tillbakahållna i sin utveckling, dock i högre eller lägre grad

bibehållit förmågan att vidare tillväxa, behärskade träd. Om nu, vare sig

i följd därav att endast de grövre träden kunna ekonomiskt tillgodogöras

eller på grund av lagbud, endast de härskande träden avverkas, uppstår därigenom

icke så stora luckor i beståndet, att därmed beredes tillräcklig till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

gång på ljus, för att en livskraftig återväxt skall kunna uppkomma. Väl

är däremot denna utglesning ägnad att låta skogsmarken betäckas av en

vegetation, som försvårar trädfröets nedträngande till jorden och groning.

De kvarlämnade träden åter äro dels ej längre växtliga, dels mindre utvecklingsbara.

De kunna alltså ej i vederbörlig grad tillgodogöra skogsmarkens

produktionskraft men stå däremot till hinder för uppkomsten av nya livskraftiga

plantor. Är det åter möjligt för skogsägaren att med fördel avverka

jämväl de undertryckta och de mindre växtliga träden, kan man

snarare räkna på, att avverkningen bedrives på sådant sätt, att de öppningar,

som göras i skogsbeståndet, bliva tillräckliga för att bereda möjlighet för

god återväxt. Jämväl i de väl slutna bestånden av växtlig ungskog erfordras

utgallring av en del träd för att främja de återståendes tillväxt. Varje åtgärd,

som försvårar en lönande användning av det virke, som kan erhållas

utav äldre undermåliga träd eller av gallringsvirke, utgör därföre ett direkt

hinder för uppkomsten av en rationell skogshushållning. Härtill komma

ytterligare olägenheter av dimensionshygge, föranledda av våra egentliga

skogsträds naturliga egenskaper. I följd av tallens större ljusbehov är det

ägnat att leda till detta trädslags undanträngande av granen, som även å

för tallen passande mark bättre fördrager den halvskugga, som uppkommer

genom en sådan oordnad blädning. I granskogen åter, särskilt i den tätt

uppvuxna, vållar en dylik utglesning ofta, att de vid friställning ovana träden

torka. Om dessa förhållanden bära de av skogsstatens tjänstemän till kommittén

avgivna utlåtanden flerstädes vittnesbörd.

Dessa olägenheter för skogshushållningen äro mindre kännbara i de två

nordligaste länen, än de skulle vara i landets övriga delar. I följd av mildare

klimat och i allmänhet bördigare jordmån äro skogsbestånden i sistnämnda

delar mera slutna och följaktligen mera mottagliga för plockhuggningens

menliga inflytelser än de nordligaste länens i anseende till magrare

jord och svagare reproduktion merendels glesvuxna skogar. Härtill kommer,

att, där i följd av ett rikare utvecklat näringsliv och bättre kommunikationer

de mindre virkesdimensionerna i högre grad vunnit användning och avsättning,

en dimensionslag skulle verka mera störande för skogshushållningen och dess

utveckling än i orter, där det mindre virket ännu röner föga eller ingen

efterfrågan.»

Att kommittén med nu angivna uppfattning likväl föreslog bibehållandet

av dimensionslagstiftningen för kustlanden, berodde enligt vad kommittén

i sitt betänkande framhöll därpå, att denna lagstiftning tillkommit

efter upprepade framställningar från ifrågavarande läns landsting samt

att densamma, enligt vad kommittén vid resor i kustlanden inhämtat,

alltjämt omfattades med förtroende från befolkningens flertal, i följd varav

ett utbyte av densamma mot en på andra grunder byggd lagstiftning enligt

kommitténs mening ej borde ifrågasättas annat än efter behöriga framställningar

från ifrågavarande orter. Kommittén åberopade därjämte, att

samfärdsel och industri i förevarande landsdelar torde komma att under

en tid framåt kvarstå vid den mindre utvecklade ståndpunkt, som vållade,

att huvudsakligen blott timmerdugliga träd kunde med fördel uttagas ur

skogarna. Och så länge detta förhållande fortfore, kunde måhända fördelarna

av en dimensionslag anses överväga de olägenheter, den medförde.

Kommittén hölle däremot för sannolikt, att vid stigande ekonomisk utveck
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts ''proposition Nr 95.

Norrländska

skogsvårds

kommittén

ling i allmänhet och särskilt då lättare kommunikationer komme att inom

de två nordligaste länen möjliggöra uppkomsten av pappersmassetillverkning,

kolning och andra industrier, som tillgodogjorde de smärre virkessorterna,

olägenheterna av dimensionslagen komme att framträda med den

styrka, att ortens befolkning funne lämpligt att påkalla densammas utbytande

mot andra föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade

förhållandena.

Norrländska skogsvårdskommittén, som i sitt den 16 mars 1912 avgivna

betänkande jämväl framlade förslag till ny dimensionslagstiftning för kustlanden,

yttrade i förslagets motivering rörande denna lagstiftnings berättigande

ur skogsvårdssynpunkt, bland annat, följande:

»För sin del får kommittén i likhet med 1896 års skogskommitté, om också

icke med samma eftertryck, uttala, att en på dimensionsprincipen byggd

skogslagstiftning obestridligt lämnar mycket övrigt att önska, i all synnerhet

därest lagens ändamål är att genom lagstiftningen skapa en verkligt rationell

skogsvård. En svaghet hos detta slag av skogslagar, som genast faller i

ögonen, är, att dylika lagar icke i och för sig innehålla några bestämmelser

rörande beståndsvård, vilket i det moderna begreppet skogshushållning ingår

som en integrerande och ovillkorlig förutsättning. Det måste dock å andra

sidan erkännas, att en dimensionslag, även där denna stannar vid huvudsakligen

rena förbudsbestämmelser i fråga om avverkning av skog, icke behöver

lägga något ovillkorligt hinder i vägen för en rationell skogsvård, där behovet

av beståndsvård kan tillfredsställande tillgodoses och skogsägaren vill tilllämpa

en sådan metod. I varje fall kan detta icke sägas vara händelsen med

ifrågavarande lagstiftning, vilken ju icke lägger hinder i vägen för avverkning

av även undermåliga träd, därest sådan avverkning är för skogens

ordentliga skötsel erforderlig. Men vad som framför allt måste erkännas är,

att, såsom också förbemälda kommitté framhållit, en skogslagstiftning, grundande

sig på dimensionsprincipen, måste vara ägnad att förekomma en uppenbar

misshushållning med eller för långt driven avverkning och skövling av

ungskogen. Knappast torde också någon finnas, som icke är villig erkänna,

att den kungl. förordning, som nu gäller för Västerbottens och Norrbottens

läns kustland, varit av den allra största betydelse för dessa landsdelar och

att, därest denna icke funnits, tillståndet ifråga om de enskildes skogar därstädes

skolat förete en väsentligt annan och långt sämre anblick än nu är

fallet.

Mot d imensionslagar har vidare anmärkts, att dessa icke i allmänhet äro

ägnade att tillfredsställande tillgodose kravet på en god och snabb föryngring.

Även om man principiellt måste erkänna befogenheten av en sådan anmärkning,

så får dock icke förbises, att de träd, som genom lagen äro tillförsäkrade

skydd mot för tidig avverkning, äro fullt dugliga till fröträd — åtminstone

med den gräns för den fria avverkningsrätten, som är satt uti nu ifrågavarande

kungl. förordning. Och det måste ju anses som en oundgänglig

förutsättning för varje dimensionslag, att denna gräns sättes så, att full trygghet

vinnes för att fröduglig skog lämnas kvar efter avverkningen. Härigenom

har också ifrågavarande lag uti föryngringshänseende åvägabragt en ganska

tillfredsställande — om ock relativ — trygghet. Erfarenheten torde även

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

hava ådagalagt, att det härvidlag icke är så illa beställt, som en del av till

kommittén avgivna yttranden synas angiva.

_____Uppenbart torde vara, att en åtgärd för lagens upphävande

icke kan på allvar ifrågasättas, förrän full visshet förefinnes, att en bättre

avpassad, men i fråga om skydd mot den överdrivna ungskogsavverkningen

lika effektiv lag kan sättas i den nuvarandes ställe.»

Sedan Kung]. Maj:t för 1915 års riksdag framlagt ett på grundval avnorrländska

skogsvårdskommitténs betänkande utarbetat förslag till ny

dimensionslag, framhöll jordbruksutskottet i sitt över berörda förslag avgivna

utlåtande, nr 61, att det inför den kritik, som riktats mot dimensionslagar

i allmänhet, givetvis kunde ifrågasättas, huruvida detta slags

lagstiftning borde vidare utvecklas och bibehållas. Om ock nämnda art

av lagstiftning kunde anses lämplig under mera outvecklade avverkningsoch

förädlingsförhållanden, torde dess berättigande obestridligt minskas, i

den mån berörda förhållanden nådde en högre utveckling och intensitet.

Att förhållandena beträffande trävaruindustrien i Västerbottens och Norrbottens

län i all synnerhet under de sista åren i väsentlig grad förändrat

sig, vore ju väl känt. Frågan bleve då, huruvida under sådana förhållanden

tillräckliga skäl kunde anses föreligga att vidtaga ändringar i då

gällande lagstiftning, därest man icke vore färdig att lämna dimensionsprincipen

såsom antikverad och skapa en helt och hållet ny lagstiftning,

grundad på skydd för återväxten. Den meningen hade gjort sig gällande

i utskottet, att man i varje fall borde avvakta det förslag, som snart

torde vara att förvänta från den då arbetande skogslagstiftningskommittén,

för att se, huruvida icke detta förslag med lämpliga tillägg och förändringar

skulle kunna passa för jämväl nu ifrågavarande landsdelar. Ehuru

vissa skäl kunde framföras för en sådan mening, hade utskottet emellertid

icke ansett sig böra ansluta sig till densamma utan fastmera ansett

sig böra i allt huvudsakligt tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Därest annat

bättre lagförslag skulle i en nära framtid kunna framläggas, varigenom

dimensionsprincipen bleve avlöst av andra trygghetsåtgärder mot skövling

samt skogsvårdssynpunkterna bättre tillgodosedda, torde intet hindra, att

ett sådant förslag efter vederbörlig granskning komme att ersätta dimensionslagen

för Norrbottens och Västerbottens läns kustland.

Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen vid dess antagande

av det av utskottet tillstyrkta förslaget till ny dimensionslag.

Efter ikraftträdandet av 1915 års dimensionslag hava upprepade framställningar

gjorts hos Kungl. Maj:t om dess upphävande och ersättande

med en för kustlanden lämpligare skogslagstiftning.

1 skrivelse den 23 maj 1917 har Norrlands skogsvårdsförbund sålunda

hemställt om vidtagande av sådana åtgärder, att dimensionslagen ersattes

Jordbruksutskottet

vid

1915 års

riksdag.

Tidigare

framställningar

om

dimension slagens

upphävande.

Norrlands

skogsvård sfötbunds

skrivelse

de u 25 ''&

1917.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

med en annan lag, som, jämte det den fullt effektivt skyddade ungskogarna

och sörjde för en betryggande återväxt, medgåve skogsägarna en

friare förfoganderätt till skogen. Till stöd härför anfördes bland annat:

De krav, som i första rummet borde ställas på en skogslag, vore, att den

bildade nödigt skydd för växande ungskog samt att den sörjde för att återväxten

betryggades. Dimensionslagen, som hade till uteslutande syfte att

skydda ungskogen, vore även i detta hänseende behäftad med allvarliga brister.

Det stränga utsyningstvång, som lagen stadgade, hade visat sig vara

å ena sidan onödigt inskränkande i den enskildes fria hushållning med sin

egendom, å andra sidan icke ägnat att medföra de fördelar, som man ansett

sig kunna förvänta. Detta hade medfört, att befolkningen inom lagstiftningens

giltighetsområde betraktade densamma med oblida ögon. Den insikt

i skogens vård och ekonomiska betydelse, som befolkningen under dimensionslagstiftningens

tillämpning och med det stigande virkesvärdet förvärvat,

tydde på att risken att införa en friare skogslagstiftning för ifrågavarande

länsdelar ej vore allt för stor. Härtill komme, att — förutom det

övervakandet av dimensionslagstiftningens tillämpning och efterlevnad krävde

en omfattande tjänstepersonal och därmed följande betydande kostnader för

såväl staten som den enskilde — staten visat sig endast med betydande svårigheter

kunna tillgodose skogsägarna med det biträde, som vore en grundförutsättning

för lagstiftningen.

Sveriges

skogsägareförbunds

skri

velse dm **/»

1917.

Därjämte har Sveriges skogsägareförbund i skrivelse den 15 september

1917 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt skogslagstiftningskommittén

eller andra sakkunniga personer att verkställa utredning och

framlägga förslag om borttagande av dimensionslagen samt ersättande av

denna med en allmän skogsvårdslag, om möjligt i anslutning till den

lagstiftning, som kunde bliva fastställd för landets övriga delar utom

lappmarken.

1 skrivelsen har förbundet riktat en ingående kritik mot dimensionslagens

bestämmelser, vilken kritik förbundet sammanfattat på följande

sätt:

»1) Genom dimensionslagens bestämmelse om utsyning av s. k. undermåligt

virke nödgas skogsägarna, då någon skyldighet för statens stämplingsförfattare

att vid utsyningarna jämväl stämpla övermåligt virke ej finnes,

och då sådan stämpling i övrigt ytterst sällan medhinnes, att verkställa utsyningen

av det övermåliga och det undermåliga virket vid olika tillfällen

och genom olika förrättningsmän. Detta förhållande försvårar stämplingarnas

rätta utförande ur skogsvardssynpunkt samt fördyrar i hög grad utsyningskostnaderna

för skogsägaren.

2) På grund av förbättrade flottningsförhållanden och kommunikationer

samt ökad konkurrens om virket och stigande pris på särskilt smådimensionerna

kan numera även inom dimensionslagens tillämpningsområde virke ända ned

till 3 å 3 V3 eng. tum i topp med ekonomisk fördel avsättas. Härmed ha

öppnats möjligheter för en ur skogsvårdssynpunkt riktig behandling av stora

arealer oväxtlig skräpskog på degenererad mark och vidsträckta områden

gallringsbehövande ungskogar. De i dessa skogstyper så nödvändiga och

viktiga huggningarna träffa emellertid i allmänhet undermålig skog, och här

framträder då dimensionslagens föreskrift om stämplingstvång. De förbättrade

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

13

avsättningsmöjligheterna och det ökade intresset hos skogsägarna för gallringar

och föryngringshuggningar hava även medfört, att kravet på undermålsutsyningarnas

omfattning under senare år vuxit i mycket hastig takt. Det har

ej varit staten möjligt att nöjaktigt och i begärd omfattning verkställa alla

utsyningar, som begärts, och sålunda har dimensionslagen kommit att bli ett

hinder mot den bättre skogsvård, som ett stigande intresse och förbättrade

ekonomiska förutsättningar eljest skulle ha möjliggjort. Det torde kunna få

förutses, att förhållandena i framtiden ej skola i detta hänseende bliva bättre

utan snarare sämre än för närvarande.

3) Dimensionslagen tar endast sikte på avverkningen inom vissa dimensionsklasser

men nämner intet om skogsvården i övrigt. Skogsvården inom Norroch

Västerbottens län kräver i första rummet föryngring av de oväxtliga skogarna

å degenererad mark. Då dels, enligt vad under 2) sagts, statens stämplingspersonal

ofta ej medhinner att bedriva undermålsutsyningarna i form av

verkliga föryngringshuggningar samt då vidare lagen ej lämnar någon (utom

beträffande fröträd) föreskrift om skogsvårdsåtgärder i övrigt, så måste densamma

anses vara ur skogsvårdssynpunkt synnerligen otillfredsställande eller

rent av hinderlig.

4) Undermålsutsyningarna äro och’ komma alltid att förbliva säsongarbeten,

som kräva mångdubbelt ökad arbetsstyrka under sommarhalvåret mot på

vintern. Till följd härav ävensom av vissa andra orsaker blir det i regeln

endast de yngsta och mest oerfarna bland skogsstatstjänstemännen, som söka

sig till detta arbete. Ävenså blir det från år till år en ständig omsättning

på stämplingsförrättare. Detta är ur skogsvårdssynpunkt särdeles beklagligt.»

Förbundet har därjämte framhållit, att de av förbundet mot lagen framställda

erinringar vore av sådan art, att de enligt förbundets mening ej

kunde avhjälpas genom partiella reformer. Dimensionslagen borde därför

ersättas med en modernare lagstiftning, som hade skogsvård och framför

allt föryngring till mål. Därest en dylik lagstiftning tillika förenades

med en friare utsyningsrätt för skogsägarna, skulle intresset för skogens

vård hos dem höjas och deras ansvarskänsla stärkas. Då kustlanden ej

vore skilda från Västernorrlands län genom någon växt-biologisk gränslinje

utan ur jordmåns- och klimatsynpunkt lika gynnsamt lottade som

stora områden i Jämtlands och Kopparbergs län nedom skyddsskogsgränsen.

borde en ny lag för kustlanden så nära som möjligt ansluta sig till den

skogsvårdslagstiftning, som kunde komma att antagas för landets övriga

delar.

I infordrade yttranden över Norrlands skogsvårdsförbunds och Sveriges

skogsägareförbunds förenämnda skrivelser hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västerbottens län tillstyrkt de däri

gjorda framställningarna, under det länsstyrelsen samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och skogsvårdsnämnd i Norrbottens län avstyrkt

desamma. Av överjägmästarna i de fyra nordligaste distrikten, vilka hörts

allenast över Norrlands skogsvårdsförbunds framställning, hava överjägmästarna

i Övre Norrbottens samt Skellefteå och Umeå distrikt tillstyrkt

framställningen, varemot överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt av
-

Yttranden

övtr sistt

ämnda tvä

skrivelser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 95.

Västerbottens

läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskotts

skrivelse

den 5

juni 1919.

Yttranden

över denna

skrivelse.

Skogslagstift

ning skommtttén.

Yttranden

över skogs

lagstiftnings

kommitténs

betänkande.

styrkt densamma. Domänstyrelsen har i utlåtande över ifrågavarande

skrivelser framhållit, att det torde vara lämpligast att invänta antagandet

av en skogsvårdslag för enskildes skogar söder om Västerbottens län, innan

man upptoge frågan, huruvida Västerbottens och Norrbottens läns kustland

borde inrymmas under densamma.

Vidare har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

i skrivelse den 5 juni 1919 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga under

övervägande, huruvida lagbestämmelser, liknande de av skogslagstiftningskommittén

utarbetade lagförslagen angående vård av enskilda skogar med

mera, kunde vara ägnade att vinna tillämpning inom ifrågavarande

kustland.

Förvaltningsutskottet har härvid framhållit, att, därest tillämpningen av

de av kommittén i berörda avseende föreslagna bestämmelserna komme att

handhavas på ett effektivt sätt, desamma torde i stort sett kunna anses

ägnade att ersätta dimensionslagen.

I infordrade särskilda yttranden över sistnämnda skrivelse hava överjägmästarna

i övre Norrbottens, Skellefteå och Umeå distrikt i huvudsak

anslutit sig till densamma, varemot över jägmästaren i Nedre Norrbottens

distrikt hemställt, att skrivelsen måtte lämnas utan avseende. Domänstyrelsen

har beträffande förevarande skrivelse avgivit enahanda yttrande

som i fråga om Norrlands skogsvårdsförbunds och Sveriges skogsägareförbunds

förenämnda skrivelser.

Det förslag till lag angående vård av enskildes skogar, som skogslagstiftningskommittén

framlade den 9 december 1918, avsåg ej Västerbottens

och Norrbottens län. Kommittén erinrade i motiven till förslaget om

förenämnda av 1915 års jordbruksutskott gjorda uttalande samt framhöll,

att det ej tillkommit kommittén att göra någon sådan undersökning

rörande berörda lagförslags lämplighet för kustlanden, som av utskottet

ifrågasatts. Om en dylik undersökning ansåges höra äga rum, bleve den

att företaga i annan väg.

I de yttranden, som avgåvos över skogslagstiftningkommitténs betänkande,

framhölls av vissa ortsmyndigheter i Västerbottens och Norrbottens

län, att den av kommittén föreslagna lagen angående vård av enskildes

skogar borde erhålla tillämpning även i kustlanden. I denna riktning

uttalade sig sålunda Västerbottens läns landsting, som därvid framhöll, att

berörda lagförslag måste anses väl avpassat för kustlanden, och anslöt sig

länsstyrelsen i nämnda län i huvudsak till landstingets mening. Länsstyrelsen

och landstinget i Norrbottens län föreslogo verkställande av utredning,

i vad mån den av kommittén föreslagna nya skogslagstiftningen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

15

kunde vinna tillämpning även i kustlanden samt vilka ändringar i administrationen,

som därav kunde anses påkallade.

Berörda förslag och uttalanden vunno emellertid ej beaktande vid utarbetande

av det förslag till ny skogsvårdslag, som Kungl. Maj:t genom

proposition nr 104 föreläde 1923 års riksdag. Enligt 2 § i sistnämnda

förslag undantogos nämligen skogar inom Västerbottens och Norrbottens

län från den föreslagna lagens tillämpning.

Med anledning av nyssnämnda proposition väcktes vid 1923 års riksdag

i andra kammaren en motion nr 250 av herr Brännström, däri hemställdes

om avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om skyndsam

utredning, om och i vad mån den föreslagna skogslagen med av densamma

betingade ändrade administrativa och ekonomiska förhållanden

kunde antagas att gälla även för Västerbottens och Norrbottens kustland,

samt framläggande för riksdagen av det förslag, som av samma utredning

kunde föranledas.

Till stöd för berörda motion anfördes bland annat:

Dimensionslagen hade vid sin tillkomst avsett att vara en tillfällig lagstiftning,

som skulle förhindra överdriven avverkning av ungskog. Då emellertid

en hel del äldre oväxtlig skog aldrig kunde utväxa till den dimension,

som enligt lagen vore bestämd, kunde lagen sägas förhindra en rationell skogsvård.

Lagen medgåve visserligen uttagande av de oväxtliga träddimensionerna

till avsalu, men fordrades då ansökan om biträde av skogstjänsteman för utsyning

och stämpling av sådana träd. Denna omgång medförde för skogsägaren

ej blott kostnader för hantlangning utan även vissa utsyningsavgifter.

Ävenså krävde lagens handhavande från det allmännas sida en

kostsam administration och tillsynsmyndighet. Utan hinder av lagen kunde

en vårdslös skogsägare för avsalu uttaga först den s. k. fullmåliga skogen,

därefter begära utsyning och stämpling av den oväxtliga och undertryckta

skogen och till sist för husbehov uttaga återstoden, varigenom uppenbar

skogsskövling kunde åstadkommas och skogens återväxt äventyras. Några

fasta bestämmelser, som tryggade återväxten, funnes ej i lagen. Även om

denna kunde hava varit till nytta under en tid, då insikten om skogsvård stått

på mera primitiv ståndpunkt, kunde man nu säga, att lagen överlevt sin tid.

Det vore då uppenbart, att de åtgärder, som i förslaget till skogsvårdslag

ifrågasattes, vore likaså väl av behovet påkallade i kustlanden som i övriga

delar av landet. Varken skogsbeståndets beskaffenhet, markboniteten eller

övriga förhållanden inom kustlanden skilde sig väsentligen från angränsande

läns.

Det särskilda utskott, till vars förberedande handläggning propositionen

och berörda motion hänvisades, tillstyrkte i sitt utlåtande nr 1 motionen

under åberopande av förenämnda av 1915 års jordbruksutskott gjorda uttalande

samt i anslutning till vad i motionen yttrats.

I överensstämmelse med vad utskottet sålunda tillstyrkt beslöt riksdagen,

på sätt förut nämnts, att i skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning

i enlighet med motionärens hemställan.

1923 dra för

slag till vy

skogsvårdslag

1923 års

riksdag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Yttranden

över 1923 års

riksdags sk/ ivelse

nr 2/8.

Frågan om

dimensionslagens

ersät

tände med

skogsvårdslagen.

Jag torde nu få övergå till att närmare redogöra för innehållet av de

yttranden, som avgivits över riksdagens nyssnämnda framställning, och

torde jag därvid först få ingå på de uttalanden, som beröra huvudfrågan

eller huruvida dimensionslagens ersättande med skogsvårdslagen överhuvud

kan anses lämpligt och önskvärt.

Ortsmyndig- I Västerbottens län hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets f orsten»

r valtningsutskott samt en minoritet i landstinget (11 ledamöter) tillstyrkt

ifrågavarande utsträckning av skogsvårdslagens giltighetsområde, under

det landstingets majoritet (26 ledamöter) och skogsvårdsnämnden avstyrkt,

att skogsvårdslagen omedelbart antoges att gälla för kustlanden.

Landstingets majoritet har i sitt yttrande framhållit, att majoriteten, som

funne 1.915 års dimensionslag föråldrad, ansåge det ingalunda opåkallat, att

allmän rikslagstiftning på förevarande område bleve gällande för Västerbottens

läns kustland. Då emellertid lagstiftaren för att genom den nya

skogsvårdslagen uppnå både en skyddslags och en återväxtlags förmåner måst

giva lagens föreskrifter ett allmänt och högeligen tänjbart innehåll, torde

det ej kunna undvikas, att, från det allmännas synpunkt sett, den nya lagens

värde och verkningskraft samt, från den enskilde skogsägarens synpunkt sett,

hans skydd mot onödigt intrång i hans förfoganderätt i mycket komme att

hänga på skogsvårdsstyrelserna. Vid denna uppfattning ansåge majoriteten försiktigheten

bjuda att för den närmaste tiden ställa sig avvaktande i fråga om

skogsvårdslagens tillämpning inom länet i avbidan på någon erfarenhet om

lagens verkningar inom övriga delar av riket. Majoriteten funne ett ytterligare

skäl för denna sin mening däri, att det åtminstone kunde ifrågasättas, om icke

i vissa avseenden för länets del särskilda bestämmelser borde infogas i lagen.

Skogsvårdsnämnden har uttalat, att nämnden för sin del ansåge, att skogsvårdslagen

lämpligen borde kunna vinna tillämpning även för länets kustland.

I lagen borde emellertid tydligt betonas, att, där så kunde ske, all avverkning

skulle så bedrivas, att naturlig föryngring erhölles antingen genom

fröträd eller genom besåning från hyggeskanterna vid små hyggen. De naturliga

föryngringsförhållandena i Västerbottens läns kustland vore nämligen

i allmänhet goda och i vissa delar utmärkta. Vad däremot anginge den

konstlade föryngringen, ställde sig en räntabilitetskalkyl för denna beträffande

länets kustland helt annorlunda än i fråga om landets sydligare delar, beroende

därpå, att arbetskostnaderna för själva såningsarbetet vore högre i

kustlandet än söderut, att särskilda åtgärder måste vidtagas i kustlandet för

såddernas fredande mot beteskreatur, att avsättning för det första gallringsvirket

saknades på de allra flesta trakter därstädes samt att skogen där växte

långsammare än i landets södra delar. Vidare hade man ej någon erfarenhet

om i vilken utsträckning de i 4 kapitlet av lagen upptagna bestämmelserna

om svårföryngrade skogar kunde erhålla tillämpning i kustlandet. För

vinnande av dylik erfarenhet vore ett uppskov med lagens införande därstädes

ett eller annat år att förorda. Dessförinnan undandroge sig lagens tilllämpning

i kustlanden ett fullständigt bedömande.

Länsstyrelsen har till en början framhållit, att dimensionslagen lärt skogsägaren

att inse betydelsen av ett effektivt skydd mot skövling av ungskog och

därigenom väl förberett övergången till en på rationell skogsvård mera in
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 95.

17

riktad lag. Länsstyrelsen har därefter bemött de invändningar, som inom

länet framkommit mot ett omedelbart införande av skogsvårdslagen i länets

kustland, och därvid anfört, att ett kortare tidsuppskov härmed ej kunde sätta

denna fråga i något väsentligt ändrat läge. För vinnande av mera tillförlitlig

erfarenhet om skogsvårdslagens verkningar skulle givetvis ett uppskov på

längre tid, minst fem, sannolikt tio år, vara erforderligt. Det torde ej heller

kunna antagas, att lagen skulle tillämpas i Västerbottens län helt på samma

siitt som i andra län. Kännedom om lagens tillämpning exempelvis i Jämtlands

län kunde knappast hava något större värde för Västerbottens läns

kustland. Lagen vilade ock på den allmänna förutsättning, att de skogliga

förhållandena i landet vore olikartade och alltså medförde en på de särkilda

ortsförhållandena beroende olika tillämpning. Någon särskild överarbetning

av lagen för dess tillämpning i länets kustland torde knappast vara erforderlig.

Däremot torde i reglementet för en blivande skogsvårdsstyrelse böra införas

av ortsförhållandena påkallade särskilda bestämmelser.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har anfört, att genom den nya

skogsvårdslagens bestämmelser om skydd för den växande skogen ingreppet

i den enskildes dispositionsrätt över honom tillhörig skog visserligen gjorts

större än förut men att å andra sidan detta förhållande minskat faran för

att övergången från dimensionslagen till en effektiv skogsvårdslag skulle

bliva allt för skarp och vittgående. Med hänsyn härtill och då de temporära

missförhållanden, som på sin tid framtvungo antagandet av den första

dimensionslagen, numera ej kunde påvisas samt ej heller eljest några faktorer

kunde anses föreligga, som betingade en särställning för kustlanden ur skogsvårdslagstiftningssynpunkt,

måste tiden anses mogen för att den utveckling

till det bättre, som överallt annorstädes tvungit sig fram, utan vidare dröjsmål

finge nå även till kustlanden. Den uppfattning, enligt vilken erfarenhet

om skogsvårdslagens tillämpning i till Västerbotten angränsande län först

borde avvaktas, saknade varje stöd i verkliga förhållanden.

För att bereda vederbörande kommuner och skogsägare tillfälle att yttra

sig i ärendet har länsstyrelsen i Västerbottens län hållit sammanträden

med befolkningen å fyra olika orter inom länet. Vid dessa sammanträden,

därvid 4 kommuner och 1 skogsägareförening varit representerade samt omkring

130 enskilda skogsägare närvarit, hava de närvarande, vid tre sammanträden

enhälligt, tillstyrkt, att skogsvårdslagen efter den överarbetning,

som kunde betingas av förhållandena i Västerbottens och Norrbottens läns

kustland, antoges att gälla för kustlanden.

I Norrbottens län hava länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott tillstyrkt dimensionslagens ersättande med

skogsvårdslagen, de två senare dock under förutsättning, att tillräckliga

statsanslag kunde erhållas för bestridande av skogsvårdsstyrelsernas utgifter

i den mån inflytande skogsvårdsavgifter ej därtill försloge, varemot

skogsvårdsnämnden i länet uttalat, att med vidtagande av lagstiftningsåtgärd

i berörda avseende borde anstå några år, till dess genom

skogsvårdslagens prövande i övriga norrländska län erfarenhet vunnits om

dess bestämmelser vore lämpliga för ernående av det med dess stiftande

avsedda ändamål. Skogsvårdsnämndens sekreterare, skogsingenjören Carl

Stenborg, har i reservation till nämndens yttrande framhållit, att den nu
Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 70 hä/l. (Nr 95.) 2

Kommuner

och skogsägarei

Västerbo

It ens läns

kuxtleind.

Oi tsiuyucUgheter

i Norrbottens

Utn

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

varande tidpunkten måste anses synnerligen lämplig för ett utbyte av

dimensionslagen mot skogsvårdslagen.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande till en början närmare redogjort för

dimensionslagens brister såsom skogslag och därvid framhållit, att lagen

skyddade ej blott yngre skog utan all skog av mindre dimension, varunder

ofta innefattades skog av mycket hög ålder, på samma gång som den medgåve

fri avverkning av i full växtkraft varande skog, som uppnått viss grovlek,

ehuru den ekonomiskt sett borde sparas. Lagen vore därjämte i avsaknad

av effektiva bestämmelser för återväxtens befrämjande. Nu angivna brister

hos dimensionslagen hade framträtt i en allt skarpare dager i och med det

att skogsprodukterna fått ett mera ökat värde på grund av uppkomsten utav

nya virkeskonsumerande industrier, transportledernas förbättrande och handelns

utveckling m. fl. samverkande orsaker. — Länsstyrelsen har därefter

undersökt, huruvida skogsvårdslagen såsom skogslag stode på högre plan än

dimensionslagen och härvid kommit till det resultat, att skogsvårdslagen,

särskilt med avseende å föryngringsfrågan, hade väsentliga företräden framför

dimensionslagen. 1 sammanhang härmed har länsstyrelsen uttalat sig

rörande ett från vissa håll inom länet framställt påstående, att befolkningen

av okunnighet om rätta sättet för utförande av en avverkning skulle komma

att göra sig saker till överträdelser mot föreskrifterna i skogsvårdslagens 2

kap., och härvid framhållit, att länsstyrelsen ej delade berörda farhågor.

Under snart ett halvt sekel hade befolkningen i kustlanden varit i tillfälle

att iakttaga, huru en avverkning, som hade till ändamål att tillvarataga de

smärre virkesdimensionerna, borde utföras. Under denna tid oupphörligen

återkommande, av skogsstatstjänstemän ledda utsyningsförrättningar å egna

eller grannars skogar kunde icke hava undgått att i skogsägarnas medvetande

inprägla, vilken del av ett bestånd som vid en avverkning borde kvarlämnas

och vilken som kunde och borde borttagas. Gentemot den från vissa håll

framställda erinran, att det i skogsvårdslagens 2 kap. förekommande uttrycket

»yngre skog» vore allt för obestämt och lämnade rum för olika tolkningar,

varigenom skogsägaren kunde bliva utsatt för trakasserier från skogsvårdsstyrelsens

och dess tjänstemäns sida, har länsstyrelsen anfört, att lagen om

tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild

ägo i 2 § använt uttrycket »ungskog» utan att detta givit anledning

till sådana slitningar mellan skogsvårdsstyrelser och skogsägare, som man nu

ansett sig kunna befara. Det torde för övrigt icke vara förmätet att antaga,

att en blivande skogsvårdsstyrelse inom länet skulle beakta, att dess första

och förnämsta uppgift vore att utbreda kunskap i skogsskötsel, samt att den

skulle finna medlet att befordra skogsägarnas intresse för skogsvård vara att

förvärva dessas förtroende, vilket ej vunnes genom trakasserande, fiskaliska

åtgärder. Länsstyrelsen hölle alltså före, att beträffande begreppet »yngre

skog» praxis skulle skapa en definition, som tillfredsställde såväl det allmänna

som det enskilda intresset. — Länsstyrelsen har slutligen till besvarande

upptagit spörsmålet, huruvida de allmänna förhållanden, som inverkade på

skogsproduktionen inom Norrbottens läns kustland, vore sådana, att en lag

stiftning, som hade giltighet för landet nedom Västerbottens län, även kunde

anses lämpad för berörda kustland. Såvitt länsstyrelsen kunde finna, försvårade

ej det nordligare läget skogsåterväxten i sådan grad, att skogsvårdslagens

föreskrifter ej motsvarade de fordringar, som av sådana skäl måste

ställas på en skogslag för ifrågavarande trakter. Varken skogens tillväxt

eller reproduktion syntes vara sådana, att skogsvårdslagens föreskrifter ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 95. Ht

skulle kunna tillämpas i länets kustland. Skulle emellertid för någon del

av detta ett motsatt förhållande befinnas föreligga, hade genom bestämmelserna

angående svårföryngrade skogar i 4 kap. av skogsvårdslagen skapats

möjlighet att för sådan trakt tillämpa ett mera restriktivt förfarande än för

övriga delar av området. De trakter av länet, där berörda föreskrifter måhända

borde komma till användning, vore vissa delar av Muonionalusta,

Junosuando och Pajala socknar. — Länsstyrelsen har såsom slutomdöme uttalat,

att länsstyrelsen funne det synnerligen önskvärt, att skogsvårdslagen

bleve gällande för de skogar i Norrbottens läns kustland, som nu löde under

dimensionslagen.

Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, som avgivit

ett gemensamt yttrande i ärendet, hava, efter omnämnande av de erinringar,

som från olika håll framställts mot dimensionslagen, och vissa fördelar, som

lagen erbjöde, vidare anfört, bland annat: Lagen hade otvivelaktigt verkat

mycket gott till ungskogens bevarande och varit av den allra största betydelse

för kustlanden. Men i och med att avsättning för småvirke numera kunde

erhållas till såväl pappersmassefabrikation som träkolning m. m. och således

även mindrevärdigt virke kunde vinna avsättning, ansåges dimensionsprincipen

föråldrad. Även om det måste erkännas, att tack vare utsyningsförfarandet

självföryngring i regel kunnat erhållas, kunde å andra sidan icke

bestridas, att dimensionslagen i allmänhet icke vore ägnad att tillfredsställlande

tillgodose kravet på en snabb och god föryngring samt ej heller innehölle

några bestämmelser rörande beståndsvård. Orsaken til! att dimensionslagen

likväl fortfarande omfattades med så stort förtroende bland ortsbefolkningen

vore att söka däri, att den icke tillämpades som en ren dimensionslag

utan som en utsyningslag, varvid även den fullmåliga skogen mestadels

utsynades av vederbörande skogsingenjör. Mot lagens handhavande förekomme

numera ytterst sällan några berättigade anmärkningar, och hade befolkningen

lojalt fogat sig efter lagens föreskrifter. Samarbetet med skogsvårdsnämnden

vore det bästa och intresset för dess arbete alltjämt i stigande.

— Man torde emellertid ej kunna med fog anföra vare sig några

skogliga eller biologiska skäl, varför kustlanden skulle vara underkastade

en sär lagstiftning i förhållande till övriga delar av landet. Tiden

syntes nu vara inne att ersätta dimensionslagen med 1923 års skogsvårdslag,

som enligt landstingets och förvaltningsutskottets åsikt vore att i

skogligt hänseende föredraga framför dimensionslagen. — Det hade från vissa

håll anförts, att skogsvårdslagen borde prövas, innan dess tillämpningsområde

utsträcktes till kustlanden. Skogsvårdslagen vore dock ingalunda så ny,

som mången syntes tro. Den innehölle nämligen i huvudsak de bestämmelser,

som innefattades i 1903 års skogsvårdslag samt 1918 års skogsskövlingslag,

vadan man kunde påstå, att den nya skogsvårdslagen redan varit föremål

för prövning i vissa delar under 20 och i övriga delar under 5 år. Med

hänsyn härtill syntes någon ytterligare prövotid icke vara erforderlig.

Skogsvårdsnämnden har såsom skäl för sin hemställan om uppskov med

den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden anfört, att skogsvårdslagen ännu ej praktiskt

prövats samt att dimensionslagen, ehuru behäftad med en del svagheter,

visat sig i stort sett fylla sitt ändamål, varför något trängande behov av en

ny skogslag icke ansåges föreligga.

Reservanten inom skogsvårdsnämnden, sko g singen för en Stcnborg har

såsom motivering för sin mening framhållit vikten av att skogsvårdslagens

bestämmelser om åtgärder för tryggande av återväxt snarast möjligt bleve

gällande inom kustlanden. Efter den för närvarande rådande depressionen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

hade man att förvänta en stegrad verksamhet på alla områden med ökad

efterfrågan på virke, vilken efterfrågan särskilt torde komma att gälla pappersved.

Man kunde alltså förvänta möjlighet till utrensning i avsevärd

omfattning av de för kustlanden typiska rest- eller skräpbestånden. Omedelbart

efter dessa rensningsavverkningar borde åtgärder vidtagas för att befrämja

uppkomsten av nya fullslutna bestånd, enär ett eftersättande av föryngringsåtgärderna

komme att medföra en försenad och försämrad återväxt

till stor ekonomisk skada för framtiden. Det läge då vikt uppå, att lagbestämmelser

funnes, som sörjde för att föryngringen bleve nöjaktig. Detta

vore desto mera uppenbart, som under dimensionslagen ytterst litet åtgjorts

å enskildes skogar för anskaffande av återväxt. Skogsvårdsnämnden i länet

hade visserligen beaktat den stora betydelsen av skogens föryngring genom

att lämna bidrag beträffande hyggesrensning med ända till 90 procent ocli

beträffande övriga kulturarbeten med 75 procent av kostnaderna jämte frö

och plantor, men utfördes ändock dessa arbeten i ganska ringa omfattning i

förhållande till behovet. Det måste ifrågasättas, om ej skogsägarna borde

för framtiden utföra dessa arbeten på egen bekostnad och statens anslag inskränkas

till bidrag för föryngring av de avsevärda arealer skogsmark, varå

återväxten vore äventyrad redan vid tiden för skogsvårdslagens ikraftträdande.

— Stenborg har vidare anmärkt, att dimensionslagen beredde tillfälle

till skövling av ungskog genom det vidsträckta medgivande till fri avverkning

av ved, som lagen lämnade. Detta tillfälle utnyttjades oftare än dimeusionslagens

försvarare medgåve. Enligt Stenborgs erfarenhet hade det i åtskilliga

fall hänt, att en skogsägare först uttagit en stämpling och sedermera

avverkat återstoden till ved. —- Stenborg har slutligen framhållit, att skogsvårdslagen

hade det stora företrädet framför dimensionslagen, att den skänkte

skogsägarna större rörelsefrihet och därigenom sporrade dessa att förskaffa

sig bättre insikter i skogens skötsel, samt att den personal, som erfordrades

för skogsvårdslagens tillämpning, vore mindre än den, som krävdes för dimensionslagens

handhavande. En avsevärd del av de utsyningar, som nu

måste verkställas av vederbörande skogsstatstjänstemän, kunde nämligen alldeles

visst utan olägenhet utföras av hemmansägarna själva, vilket skogsvårdslagen

jämväl medgåve.

Kommuner i

Norrbottens

län* kuttlavi.

Av kommunerna inom Norrbottens läns kustland hava 15 begagnat sig

av dem lämnat tillfälle att yttra sig i ärendet, fi kommuner, nämligen

Piteå landskommun, samt Hortlax, Norrfjärdens, Neder-Luleå, Älvsbyns

och Råneå kommuner, hava tillstyrkt dimensionslagens ersättande med

skogsvårdslagen, varemot 9 kommuner, nämligen Neder-Kalix, NedorTorneå,

Karl-Gustafs, Hietaniemi, Över-Kalix, Dver-Torneå, Korpilombolo,

Tärendö och Pajala kommuner, avstyrkt vidtagande av lagstiftningsåtgärd

i berörda avseende eller hemställt om uppskov härmed, till dess erfarenhet

vunnits om skogsvårdslagens tillämpning inom dess nuvarande giltighetsområde.

Från förstnämnda 6 kommuners sida har framhållits, att under det senaste

årtiondet med dess snabba utveckling av skogshanteringen i övre Norrland

det tydligt visat sig, att dimensionslagen i sin nuvarande lydelse ej kunde

fullständigt skydda den uppväxande skogen mot en ansvarslös avverkning

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

21

samt att dess bestämmelser om obligatorisk utstämpling av allt virke, som

ej användes till husbehov inom lagens giltighetsområde, i många fall lade

hinder i vägen för skogsägaren att utnyttja konjunkturerna på virkesmarknaden.

Härtill komme, att i kustlanden för närvarande förefunnes behov

av en skogslag, som i likhet med skogsvårdslagen syftade att bibehålla skogsmarken

i skogbärande skick. Natur- och skogsförhållandena i kustlanden

torde ej vara så avsevärt olika de i landets sydligare delar rådande, att på

grund därav en särskild skogslagstiftning betingades för kustlanden. Ej heller

torde kustlandens befolkning vara mindre mogen för en friare och smidigart1

skogslagstiftning än befolkningen söderut.

Från de kommuners sida, som avstyrkt det ifrågasatta lagutbytet eller uttalat

sig för uppskov därmed, har anförts, att natur- och befolkningsförhållandena

inom kustlanden vore sådana, att de mycket väl motiverade en särskild

skogslagstiftning för dessa delar av landet. Såväl virkesmassan per hektar

som rotvärdet vore lägre i kustlanden än söderut, medan däremot tiden för

verkställande av skogsvårdsarbeten därstädes vore kortare, alla kostnader för

dylika åtgärder högre och skogens omloppstid längre än i sydligare delar av

landet. Därjämte vore folktätheten i kustlanden väsentligt mindre än söderut.

Dimensionslagens bestämmelser innebure allenast obetydlig risk för skogsskövling

men gåve däremot fullt utrymme för skogsvårdsintresset och skänkte

detsamma ett avsevärt stöd. Skogsvårdslagen skulle otvivelaktigt bliva mycket

betungande att tillämpa i kustlanden, särskilt för de mindre skogsägarna, och

komme dess återväxtbestämmelser i varje fall att under den första tiden av

dess tillämpning därstädes medföra vissa risker för skogsägarna.

För att lämna vederbörande skogsägare tillfälle att yttra sig i ärendet

har länsstyrelsen i Norrbottens län hållit sammanträden med befolkningen

å nio olika orter i länets kustland. Vid fyra sammanträden, vilka hållits

i Bränna, Tärendö, Pajala och Över-Torneå och därvid sammanlagt 47

personer tillstädeskommit, hava de närvarande enhälligt uttalat sig för

bibehållande av den för kustlanden nu gällande skogslagstiftning. Vid ett

sammanträde, som hållits i Kalix och därvid allenast 3 skogsägare närvarit,

hava dessa likaledes enhälligt uttalat sig i nyss angivna riktning.

Vid övriga sammanträden, vilka hållits i Älvsbyn, Öjebyn, Boden och

Gammelstad och som bevistats av sammanlagt 53 skogsägare, hava uttalanden

i förevarande fråga gjorts av allenast 8 skogsägare, därav 6 tillstyrkt

och 2 avstyrkt det nu ifrågasatta lagutbytet.

Särskilda yttranden i ärendet hava därjämte avgivits av ett flertal enskilda

skogsägare i södra delen av Norrbottens läns kustland ävensom av

Aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, och hava i dessa yttranden skogsvårdslagens

tillämpning å de under dimensionslagen nu lydande skogarna tillstyrkts.

Av de i ärendet hörda skogsingenjörerna hava skogsingenjörerna i Lulea,

Piteå, Skellefteå södra, Nysätra södra och Umeå skogsvårdsområden tillstyrkt

den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden, därvid dock sistnämnda

två skogsingenjörer samt skogsingenjören i Piteå skogsvårdsområde ansett

skogsvårdslagen böra i vissa avseenden ändras i sammanhang med dess

Skogsägare i

Norrbotten»

läns kustland.

Skogt
ir.

genjörer.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

utsträckande till kustlanden. Skogsingenjörerna i övertorneå, Kalix och

Töre skogsvårdsområden liava däremot avstyrkt berörda lagstiftningsåtgärd

samt skogsingenjörerna i Skellefteå norra och Nysätra norra skogsvårdsområden

hemställt om uppskov därmed, till dess erfarenhet vunnits om skogsvårdslagens

verkningar inom Västernorrlands och Jämtlands län. Skogsingenjören

i Vindelns skogsvårdsområde har förordat bibehållandet av en

särskild skogslag för kustlanden. vilande på utsyningstvång beträffande

all avsaluskog, dock med rätt för den skogsägare, som förfogade över sakkunnigt

folk, att under vederbörande skogsvårdsstyrelses kontroll själv utsyna

och stämpla sådan skog.

Skogsingenjörerna i Luleå och Skellefteå södra skogsvårdsområden hava

framhållit, att skogsvårdslagen ur skogsvårdssynpunkt ägde väsentliga företräden

framför dimensionslagen, särskilt beträffande skyddandet av den yngre

skogen samt tryggandet av nöjaktig återväxt. Skogsvårdslagen vore vidare

att föredraga framför dimensionslagen ur den synpunkt, att den lämnade

skogsägaren tillfälle till eget initiativ, varigenom dennes intresse att reda sig

själv vid skogsskötselns handhavande komme att sporras. Härtill komme, att,

därest skogsvårdslagen erhölle tillämpning i kustlanden, statsverket skulle befrias

från de med det nu gällande utsyningstvånget förenade betydande kostnader.

Vad anginge betingelserna för skogsbruk i kustlanden, vore dessa lika

gynnsamma som i de delar av landet, där skogsvårdslagen nu ägde tillämpning,

vadan bestämmelserna i skogsvårdslagen enligt skogsingenjörernas åsikt

vore väl ägnade att tillämpas även i kustlanden. — Beträffande föryngringsfrågan

har skogsingenjören i Luleå skogsvårdsområde särskilt framhållit, att

enligt hans uppfattning naturlig skogsföryngring i de flesta fall kunde erhållas

i Norrbottens läns kustland. För dess underhjälpande behövdes dock i regel

hyggesrensningar, vilka emellertid i regel ej komme till stånd under dimensionslagen.

Skogsingenjören i Piteå skogsvårdsområde har beträffande skogsvårdslagens

och dimensionslagens inbördes betydelse ur skogsvårdssynpunkt uttalat

väsentligen enahanda uppfattning som skogsingenjörerna i Luleå och Skellefteå

södra skogsvårdsområden. Skogsingenjören liar därjämte med skärpa framhållit,

att det nu gällande utsyningssystemet ställde sig synnerligen dyrbart

för statsverket samt att detta utgjorde ett starkt skäl för dimensionslagens

ersättande med en annan lag. Skogsingenjören har dock ej ansett sig kunna

tillstyrka, att skogsvårdslagen i oförändrat skick antoges att gälla för kustlanden,

enär de mindre hemmansägarna därstädes i allmänhet ej kunde självständigt

utföra en rationell utsyning, i följd varav tillämpningen i kustlanden

av skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser kunde komma att medföra

betänkliga konsekvenser för berörda hemmansägares skogar. Enligt skogsingenjörens

mening borde därför för alla skogar i kustlanden, som ej sköttes

av fast anställda förvaltare med lägst forstmästares utbildning, stadgas obligatorisk

utsyning genom vederbörande skogsvårdsstyrelses försorg, då det ej

gällde avverkning för skogsägarens eget husbehov. Ändrades skogsvårdslagen

på detta sätt, skulle ett utsträckande av dess giltighet till kustlanden

vara synnerligen lämpligt.

Skogsingenjörerna i Nysätra södra och Umeå skogsvårdsområden hava i

sina yttranden närmare berört frågan om skogens föryngring i kustlanden.

— Den förre har i detta avseende framhållit, att kustlanden i skogsbiologiskt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr ,V.5.

hänseende vore minst lika gynnsamt ställda som exempelvis det inre av

Jämtlands och Västernorrlands län, vadan skogsvård slagens bestämmelser om

föryngring i allmänhet ej komrne att bliva mera betungande i kustlanden

än i nyssnämnda traktor. Detta gällde dock ej vissa områden i kustlanden,

där till följd av verkställda dimensionsavverkningar eller huggningar av ved

och byggnadsvirke eller avverkningar på grund av upplåtelser av avverkningsrätt

avsättningsbar skog funnes allenast i obetydlig omfattning och aterväxten

i regel utgjordes av marbuskar. Därest dylika områden, som förekomme

i jämförelsevis stor utsträckning, underkastades skogsvårdslagens

aterväxtbestämmelser, skulle ägaren ej kunna tillvarataga den dära befintliga

skog, som tilläventyrs kunde avsättas, enär de reproduktionskostnader, som

eu dylik avverkning skulle medföra, bleve alltför betungande. Vid ett utsträckande

av skogsvårdslagens giltighet till kustlanden borde därför i densamma

upptagas en bestämmelse, att å mark. där återväxten redan vid tiden

för lagens ikraftträdande vore äventyrad, markägaren ej skulle'' vara skyldig

svara för åtgärder för återväxtens betryggande till högre belopp, än som

motsvarade värdet av de träd, som efter nämnda tidpunkt därstädes avverkats.

I övrigt syntes kostnaderna för dylika åtgärder å sådan mark böra

bestridas av statsanslag. Förutom meddelande av en dylik föreskrift borde,

med hänsyn till de svårigheter och kostnader, som vore förenade med återväxts

erhållande på konstlad väg genom sådd eller plantering, 5 § i skogsvårdslagen

ändras på det sätt, att däri tydligt utsädes, att vid avverkning av

äldre avverkningsmogen skog skogens naturliga återväxt ej finge äventyras.

— Skogsingenjören i Umeå skogsvårdsområde har i förevarande avseende

anfört, att skogsvårdslagens nuvarande tillämpningsområde avspeglade sig i

dess återväxtbestämmelser på ett sådant sätt, att dessa bestämmelser av ansvarsmedvetna

kännare av de norrländska skogsförhållandena näppeligen

kunde förordas att tillämpas i oförändrat skick i kustlanden. Skogskulturfrågan

vore nämligen ännu ej löst därstädes. Åtskilliga marker i kustlanden

hade trotsat alla ansträngningar att inom skälig tid efter avverkning åstadkomma

nöjaktig återväxt. Det kunde under sådana förhållanden ej försvaras,

att, såsom enligt skogsvårdslagen vore medgivet, skogsägaren ensam finge göra

valet mellan naturlig föryngring och kultur, utan borde lagen såsom allmän

regel föreskriva, att yxan skulle föras och marken behandlas pa sådant sätt.

att naturens egen läkedomsprocess efter avverkningsingrepp i möjligaste män

underlättades. Återväxten borde sålunda i allmänhet baseras pa naturlig

föryngring. En dylik regel vore dock ej tillfyllest för alla fall. Åtskilliga

i kustlanden allmänt förekommande skogstyper kunde nämligen icke genom

planmässig avverkning så behandlas, att nöjaktig naturlig föryngring uppkonune

å avverkningsytorna. Sä vore fallet med de skogar, som förekomme

ä magra kusttrakter med ursköljda klapperaktiga strandvallar, försumpningsbenägna

och försumpade skogar, torra och näringsfattiga tallhedar, granskogar

ä lerbrännor m. fl. skogar. T många fall kunde dessa skogstyper ej heller

nöjaktigt föryngras genom en kombination av markvård och besåning från

fröträd eller skogskant utan krävdes härför direkta kulturåtgärder. \ idare

förekomme i kustlanden i stor utsträckning bland- och dubbelbestånd av tall

och gran på absolut tallmark, där granen icke kunde producera mera än en

bråkdel av den kubikmassa, som tallen förmådde. Ett enbart föreskrivande

av naturlig föryngring skulle för dessa marker kunna hava till följd, att en

blivande skogsvårdsstyrelse kunde såsom duglig framtidsskog godkänna en

mer eller mindre luckig underväxt av granmarbuskar, varigenom hela det

produktionskraft i ga vackra tallbeståndet kunde släs ned och en mindrevärdig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

skrotskog lämnas i arv för framtiden. För att utan uppgivande av ovannämnda

huvudregel undvika nu angivna olägenheter därav har skogsingenjören

föreslagit, att till 5 § i skogsvårdslagen måtte fogas ett tillägg av innehåll,

att i bestånd av äldre skog, varest förefunnes tillräcklig mängd träd av

för marken lämpligt slag och till fröproduktion duglig beskaffenhet, avverkning

skulle så bedrivas och efter avverkningen med marken så förfaras att

naturlig återväxt genom berörda trädslag inom skälig tid kunde uppkomma

tor såvitt ej skogsvårdsstyrelsen på särskild framställning lämnat tillstånd

företagande av avverkning på sådant sätt, att särskilda kulturåtgärder

nödvändiggjordes. I sammanhang härmed har skogsingenjören föreslagit, att

i 9 § av lagen måtte upptagas enahanda bestämmelse om överhällande av

frotrad, som inrymts i 19 § 1) av lagen. Såsom ytterligare skäl för sålunda

föreslagna tillägg till skogsvårdslagen har skogsingenjören anfört, att de

inom kustlanden befintliga svårföryngrade skogarna i allmänhet läge så inblandade

bland andra skogar, att meddelande av förordnande enligt 18 $ i

lagen allenast beträffande ett fåtal av dessa torde kunna ifrågakomma. För

återstoden av dessa skogar syntes berörda tillägg till 5 § utgöra ett nödvändigt

komplement till lagen.

Skogsingenjören i Vindelns skogsvårdsområde har i sitt yttrande lämnat

en översikt av dimensionslagens innehåll och verkningar och därvid anfört,

bland annat: Dimensionslagen vore i fråga om den för en skogsvårdslag’

viktigaste uppgiften, nämligen att betrygga skogens återväxt, synnerligen

otillfredsställande, enär skogsägaren enligt lagen ej kunde åläggas några

som helst arbeten för markens försättande i skogbärande skick efter i form

av föryngringshuggning företagen avverkning. Denna brist i lagen hade

bidragit därtill, att inom kustlanden förefunnes betydande ytvidder både av

avverkade marker, som endast vore bevuxna med så kallade skräpskogar,

sitriit av oröjda och ovårdade trakthyggen och blädningslnekor med otillfredsställande

föryngring. Att denna brist i lagen icke tidigare avhjälpts

torde huvudsakligen hava berott därpå, att delade meningar på skogligt håll

tidigare varit rådande beträffande möjligheterna att i nu ifrågavarande nordliga

landsända åstadkomma föryngring på konstlad väg eller genom sådd

eller plantering. Numera hyste emellertid de i Västerbottens läns kustland

arbetande skogsmännen ganska allmänt den åsikten, att det i stort sett vore

möjligt att i sadana fall, där naturlig återväxt icke inom skälig tid kunde

erhållas, sörja för en tillfredsställande föryngring av skog å icke försumpad

mark genom kulturer, såvida man i och för dessa använde sig av lämpligt

och frän orten härstammande frö. Beträffande det mål, som lagen angåve

såsom sin huvuduppgift, nämligen att förekomma (iverdriven avverkning av

ungskog, måste det emellertid sägas, att detta hittills i stort sett nåtts samt

att lagen i detta avseende icke blott lyckats hindra överdriven ungskogsavverkning

utan även framdrivit gallringar och beståndsvårdande huggningar

i utvecklingsbara bestånd och gjort skogsägarna förtrogna med dessa avverkningar.

Lagens möjligheter att verka för en god skogsvård genom lämpliga

avverkmngsformer vore dock betydligt kringskurna dels genom den fria

husbehovsavverkningen, som vore alltför vidsträckt, och dels genom den i

lagen stadgade dimensionsgränsen, varigenom de grövre träden undantoges

från skyddsföreskrifterna. Vad särskilt anginge dimensionsgränsen hade

denna intet berättigande ur skogsvårdssynpunkt. En följd av densamma

vore, att ett flertal mindre hemmansägare å sina marker endast undantagsvis

innehade skog av den grovlek, att de ägde att fritt förfoga däröver. — En

bestämmelse av stor betydelse för vården av enskildas skogstillgångar i kust
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

25

landen vore stadgandet i lagen, att all annan avverkning av icke fullmåliga

träd än den, som skedde för husbehovsändamål, skulle överensstämma med

grunderna för en god hushållning med skogen. Detta stadgande, som siktade

vida. längre iin till att endast skydda ungskogen för överavverkning, hade

blivit ett verksamt medel för lagstiftningens handhavare att genomföra skogsvårdande

avverkningsformer. I fråga om den mogna skogen skedde detta

främst genom att ordna avverkningen så, att den naturliga föryngringen

underlättades. — Beträffande slutligen organisationen för dimensionslagens

upprätthållande vore att märka, att mycket arbete krävdes för att hålla en

verksam uppsikt över efterlevnaden av lagens ur ren skogs vårdssynpunkt

onödigt stränga bestämmelse, att, med vissa undantag, endast vederbörligen

stämplade träd finge avverkas för avsalu. Minst eu femtedel av den för

lagens handhavande anställda ordinarie och extra personalens sammanlagda

arbetstid måste beräknas åtgå för denna uppgift. — Skogsingenjören har

därefter ingått på en närmare granskning av skogsvårdslagens bestämmelser

med hänsyn till frågan, huruvida och i vad mån dessa borde antagas att

gälla för Västerbottens läns kustland och i sådant avseende anfört, bland

annat: De svårigheter att erhålla återväxt genom sådd eller plantering, som

visat sig i länets kustland, talade för införande i skogsvårdslagen av ett tydligt

utsagt förbud mot bedrivande av avverkning i äldre skog pa sådant sätt.

att skogens naturliga återväxt äventyrades. — Med avseende å återväxtbestämmelserna

i 9 § av skogsvårdslagen kunde ifrågasättas, huruvida det

kunde vara skäligt eller ens rättmätigt att nu stadga tillämpande i kustlandet

av berörda, ovillkorliga bestämmelser, som i många fall skulle därstädes innebära

ett tydligt åsidosättande av de ekonomiska synpunkterna och ett kanske,

allt för tvärt och kraftigt ingrepp i befolkningens så gott som hävdvunna

frihet från tvång i fråga om den egentliga vården av skog och skogsmark.

1 varje fall syntes den enligt 22 § av skogsvårdslagen beträffande försumpad

skogsmark gällande regeln, att återväxt ej påfordrades i fråga om mark, där

den ej utan oskäliga kostnader kunde tryggas, för kustlandets del böra utsträckas

att gälla för all skogsmark. Vad därjämte anginge s. k. skräpskogar,

som uppkommit före skogsvårdslagens ikraftträdande — dylika skogar förefunnes

nu i stor utsträckning i kustlanden och utgjordes antingen av rester

efter dimcnsionsavverkningar eller efter huggningar av byggnadsvirke och

ved eller efter olämpligt utförda stämplingar eller ock av med mindrevärdig

lövskog helt eller delvis bevuxna avverkningstrakter eller å kalmark kvarlämnade

margransbestånd — borde enligt skogsingenjörens mening lagen

stanna vid att fordra, att efter å dylik skog bedriven avverkning erforderliga

skogsvårdsåtgärder skulle vidtagas allenast till en kostnad, som svarade mot

värdet av de avverkade träden samt de kvarstående träd, som borde avverkas.

Beträffande åter skräpskogar, som uppkomme genom avverkning efter skogsvårdslagens

ikraftträdande, stode lagens grundsats i god överensstämmelse

med vad som kunde fordras av en skogsägare. Men i avseende a dessa

skogar uppstode frågan, huru förenämnda bestämmelser i 9 §• skulle tillämpas.

Härutinnan mera än i andra avseenden vore det av största vikt att få kännedom

om huru den nya skogsvårdslagen tillämpats inom dess nuvarande giltighetsområde,

och syntes alla skäl tala för ett inhämtande av skogsvårdsstyrelsernas

erfarenheter rörande, bl. a., denna fråga. — Skogsingenjören,

som föreslagit jämväl vissa andra ändringar i skogsvårdslagen, för vilka

närmare redogörelse lämnas i det följande, har såsom sammanfattning av

förenämnda granskning anfört, att enligt hans förmenande en del väsentliga

ändringar borde göras i den nya skogsvårdslagen, om densamma lämpligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition Nr 95.

2 (i

skulle kunna antagas att gälla för Västerbottens läns kustland men att det

likväl knappast skulle möta några oöverstigliga hinder att tillämpa den oförändrad.

För egen del ansåge likväl skogsingenjören, att de skogliga och

ekonomiska förhållandena i kustlanden vore sådana, att de fortfarande utgjorde

starka skäl för bibehållandet av en särskild skogslag för dessa, vilande

på utsyningstvång beträffande all avsaluskog, dock med rätt för den skogsägare,

som förfogade över sakkunnigt folk, att under vederbörande skogsvårdsstyrelses

kontroll själv stämpla sådan skog.

Skogsingenjörerna i Övertorneå, Kalix och Törn skogsvård sområden hava

framhållit, att mellan kustlanden och särskilt deras nordligare områden, a

ena, samt de delar av landet, där skogsvårdslagen nu gällde, å andra sidan,

förelåge väsentliga skiljaktigheter i klimatiskt, skogsbiologiskt och andra avseenden

samt att dessa skiljaktigheter vore av sådan betydelse för skogens

utveckling och föryngringsförhållanden samt för möjligheterna att driva ett

ekonomiskt skogsbruk, att behandlingen av skogen inom kustlanden i mångt

och mycket måste bliva en annan än i nyssnämnda delar av landet. Särskilt

gällde detta frågan om skogens föryngring. I detta avseende vore nämligen

att märka, att åstadkommande av föryngring genom särskilda kulturåtgärder

i allmänhet omöjliggjordes inom kustlanden av ekonomiska skäl. Förräntningen

av de kostnader, som därstädes nedlades å dylika åtgärder och vilka

kostnader på grund av högre arbetspriser och större behov av hjälpkulturer

bleve jämförelsevis höga, ställde sig nämligen mycket ogynnsam på grund

av den lägre produktionsförmågan hos marken och skogsavkastningens mindre

rotvärde. Härtill komme, att försök med sådd och plantering endast i ringa

utsträckning ägt rum inom kustlanden, särskilt så vitt anginge deras nordligare

delar, samt att vid dylika försök i allmänhet dåliga resultat ernåtts,

vadan man saknade tillräcklig erfarenhet i hithörande frågor, i synnerhet

angående lämpligaste sättet för kulturernas utförande. Av det sålunda anförda

framginge, att man vid föryngringens planläggande inom kustlanden

så gott som uteslutande måste lita till de naturliga återväxtmöjligheterna.

Men även detta vore mången gång förenat med störa svårigheter, dels emedan

man ännu ej till fullo kände de faktorer, som mest bidroge till återväxtens

felslående, dels av den grund, att avsevärda områden inom kustlanden måste

betraktas såsom svårföryngrade marker. Av dessa senare vore stora arealer

försumpade, vilka arealer varit underkastade dimensionslagens bestämmelser

men å vilka skogsvårdslagen på grund av bestämmelserna i dess 5 kap. ej

komme att erhålla tillämpning. Därest beträffande dessa marker, som under

dimensionslagen kunnat genom försiktiga utstämplingar ungefärligen bibehållas

vid sin nuvarande produktion, avverkningsrätten gåves fri, skulle de inom

kort tid vara. fullkomligt ödelagda och improduktiva. — Från dessa tre skogsingenjörers

sida har vidare anförts, att den i skogsvårdslagen medgivna fria

avverkningsrätten vid ett utsträckande av lagens tillämplighet till kustlanden

skulle bliva tämligen illusorisk, åtminstone så vitt anginge enskilda hemmansägare,

enär dessa vore inkompetenta att tillämpa lagens bestämmelser om

avverkning och i följd härav i allmänhet bleve nödsakade att anlita de blivande

skogsvårdsstyrelsernas personal för erhållande av utsyning av de träd.

som skulle avverkas. I praktiken skulle skogsvårdslagen sålunda komma att

medföra ett utsyningstvång, som i vissa fall skulle bliva vidsträcktare än det i

dimensionslagen föreskrivna. Härtill komme, att skogsägarnas kostnader för

dylik utsyning bleve högre enligt skogsvårdslagen än enligt dimensionslageu,

enär den förra lagen medförde skyldighet för skogsägarna att utöver avgift

för själva utsyningen erlägga särskilda skogsvårdsavgift®!''.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. 27

Skogsingenjören i Nysätra norra skogsvårdsområde har anfört, att ett

betydande antal skogsbestånd inom kustlanden ännu befunne sig i ett mycket

söndertrasat skick efter den dimensionsblädning, som därstädes tidigare ägt

rum, samt att dessa bestånd snarast möjligt vore i behov av rensningsstämp1

in gar, vilka förrättningar allenast kunde anförtros åt forstligt utbildad och

fullt kvalificerad skogspersonal. Skulle genom eventuell lagändring vederbörande

markägare erhålla full frihet att själva verkställa dessa ömtåliga

stämplingar, kunde markägarna lätt efter verkställd avverkning komma att

stå inför den prekära situationen att bliva ålagda kulturkostnader till högst

väsentliga belopp. Inom en tidrymd av tio år torde emellertid de svåraste

efterdyningarna av den förut bedrivna dimensionsavverkningen vara i det

närmaste hävda, i följd varav nu gällande lagbestämmelser enligt skogsingenjörens

förmenande ej borde ändras under sagda tidsperiod.

Skogsingenjören i Skellefteå norra skogsvårdsområde har uttalat vissa

betänkligheter angående verkningarna av de i 5 kap. av skogsvårdslagen upptagna

bestämmelser om försumpad skogsmark och på grund härav ansett sig

ej kunna tillstyrka lagens snara tillämpning i kustlanden.

Av de fyra överjägmästare, som hörts rörande nu ifrågavarande utsträckning

av skogsvårdslagens giltighetsområde, hava överjägmästarna i övre Norrbottens,

Skellefteå och Umeå distrikt tillstyrkt berörda lagstiftningsåtgärd,

de två sistnämnda dock under villkor, att skogsvårdslagen i samband med

berörda utsträckning i vissa avseenden ändrades och kompletterades. Överjägmästaren

i Nedre Norrbottens distrikt har däremot ansett, att med skogsvårdslagens

införande i Norrbottens läns kustland borde anstå något år, till

dess erfarenhet vunnits i övriga norrländska län och Dalarna, huruvida de

förhoppningar, som nu ställdes på lagen, komme att uppfyllas.

Över jäg mästaren i Övre Norrbottens distrikt har såsom eget yttrande

åberopat det av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Norrbottens län i ärendet avgivna yttrandet, i vars utarbetande överjägmästaren

deltagit.

Över jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har beträffande de risker,

som ett omedelbart tillämpande av skogsvårdslagen i Norrbottens läns kustland

skulle kunna medföra för skogsbruket därstädes, anfört, bland annat:

Under den tidpunkt av snart femtio år, varunder dimensionslagstiftningen

varit gällande i Norrbottens läns kustland, hade därstädes bildats bestånd axmestadels

väl vårdade och gallrade medelålders skogar, som numera intoge

högst betydande arealer av hemmansskogarna i kustlandet. Dessa skogsbestånds

ålder torde utgöra cirka (>0—80 år. Därest ifrågavarande bestånd

efter skogsvårdslagens införande i kustlandet finge avverkas enligt lagens

bestämmelser om avverkning i äldre skog, skulle detta enligt överjägmästarens

mening kunna medföra, att ofantligt stora sammanhängande hyggen komme

att uppstå å intill varandra gränsande hemmansskogar. Att erhålla återväxt

å dessa hyggen komme att bliva förenat med nästan oöverstigliga svårigheter.

Till följd av hyggenas storlek kunde det nämligen befaras, att därå kvarställda

fröträd komme att utfällas av stormar, varefter intet annat återstode

än att söka vinna återväxt genom sådd och plantering. Enligt överjägmästarens

förmenande saknades emellertid ännu nog erfarenhet för att kunna

bedöma, huruvida på nyss angivna sätt återväxt kunde erhållas i Norrbotten,

therjäg
mnstama.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

då fråga vore om stora sammanhängande hyggen. Sa mycket hade dock

erfarenheten visat, att detta i varje fall vore förenat med stora svårigheter.

I praktiken komme givetvis flertalet hemmansägare att anlita skogsvårdsstyrelsens

tjänstemän för utstämpling av den skog, som skulle avverkas.

Komme därvid ifrågavarande bestånd att räknas till äldre skog, förefunnes

stor fara för ödeläggelse av betydande skogsarealer i Norrbottens läns kustland.

— överjägmästaren har därjämte — efter erinran att de mot dimensionslagen

framställda anmärkningar i huvudsak avsåge, att lagen genom den

däri medgivna fria avverkningen av ved för husbehov möjliggjorde skövling

av ungskog samt att lagen saknade bestämmelser om skogens föryngring —

upptagit dessa anmärkningar till närmare bemötande och i sådant avseende

anfört: Vad anginge den förra anmärkningen borde framhållas, att de områden,

där lönande vedavverkning kunde äga rum, vore ytterligt begränsade

samt att skövling av ungskog till följd av dylik avverkning förekommit

allenast å några enstaka skogsskiften. A dessa hade skövlingen för övrigt i

många fall varit av mindre betydelse, enär endast en del av skogsskiftet uthuggits

eller återväxt erhållits genom besåning från skog å grannens skifte.

Vad anginge den senare anmärkningen vore den däri påtalade bristen i

lagen ej av den stora betydelse, som från vissa håll uttalats. De skogsingenjörer,

som verkställde utsyningarna, hade nämligen nästan undantagslöst beaktat

nödvändigheten av att kvarlämna erforderligt antal fröträd för skogens

föryngring, och erhölles genom dessa fröträd nästan alltid fullt nöjaktig återväxt.

Understundom erfordrades dock rensning av hyggena, sådd eller plantering,

och medgåves, att det vore en verklig och stor brist i lagen, att densamma

ej innehölle något stadgande om skyldighet för skogsägaren att verkställa

nödiga skogsvårdsåtgärder. — över jägmästaren har slutligen framhållit,

att vad som enligt hans åsikt mest talade för dimensionslagens ersättande

med en annan skogslag, vore det förhållandet, att dimensionslagen medförde

mycket stora kostnader för statsverket, vilka kostnader allenast till obetydlig

del kompenserades genom inflytande utsyningsavgifter. Då emellertid dimensionslagen

varit ett gott skydd för de yngre och medelålders skogsbestånden

i kustlandet, syntes den icke böra utdömas, med mindre man ägde full visshet

om att något bättre sattes i stället. Alltför stora och kanske oersättliga värden

stode nämligen härvid på spel.

Över jägmästaren i Umeå distrikt har ansett, att skogvårdslagen för att

bliva tillämplig i kustlanden borde ändras och kompletteras i följande avseenden:

1) Varje avverkning för avsalu borde av hemmansägaren anmälas hos

vederbörande skogsvårdsstyrelse, på vilken det skulle ankomma att avgöra,

huruvida avverkningen linge ske efter utsyning eller enbart anvisning genom

skogsvård sstyrelsen eller eventuellt genom hemmansägarens egen försorg och

på hans ansvar. 2) Skulle skogsvårdsstyrelsen finna, att medgivet tillstånd

till avverkning på ett eller annat sätt missbrukades eller utfördes på ett för

skogen vådligt sätt, skulle styrelsen vara berättigad att omedelbart förbjuda

vidare avverkning annorledes än efter utsyning på hemmansägarens bekostnad.

3) Där hemmansägare begärde utsyning, borde detta medgivas mot av

honom bekostad hantlangning och utsyningskostnad efter de grunder, som av

Kungl. Maj:t fastställdes. — Förutom nu angivna ändringar och tillägg har

över jägmästaren föreslagit, bland annat, dels att till 5 § första punkten i

skogsvårdslagen måtte fogas ett tillägg av innehåll, att all avverkning så vitt

möjligt skulle planläggas och utföras sa, att skogens självföryngring kunde

påräknas, där möjlighet härtill funnes, av sådant trädslag, som vore för marken

lämpligt, dels ock att den i 9 § av lagen upptagna bestämmelsen om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

2!)

skyldighet att i vissa fall efter avverkning vidtaga sådana åtgärder, som vore

erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen

komme att finnas å det avverkade området, måtte inskränkas att gälla allenast

under förutsättning, att markförhållandena ej omöjliggjorde föryngring

utan oskäliga kostnader, vilket skogsvårdsstyrelsen borde undersöka. — Såsom

motiv för de av överjägmästaren sålunda framställda förslagen har denne

anfört, bland annat: Genom de under 1)—3) angivna ändringar och kompletteringar

torde garanti vinnas för skogarnas rätta skötsel och vård. Att pa

en gång helt och hållet slopa all utsyning ansåge överjägmästaren ej välbetänkt,

och stode detta för visso ej heller i överensstämmelse med den allmänna

folkmeningen. En hemmansägare, som önskade försälja sin skog på rot,

behövde härför hava tillgång till någon förteckning över och utmärkning av

de träd, som skulle säljas, och torde han ej kunna få någon tillförlitligare

sådan än en av skogstjänsteman upprättad stämplingslängd. Många skogsägare

i kustlanden önskade utan tvivel, att möjlighet att erhålla en dylik

längd fortfarande måtte stå dem till buds, och borde därför en dylik möjlighet

beredas dem, åtminstone under en övergångstid. Beträffande dem, som

ej önskade någon utsyning genom skogsvårdsstyrelsens försorg, borde vad

överjägmästaren under 1)—3) föreslagit äga tillämpning. Om nu angivna

synpunkter lagfästes, skulle härigenom i viss mån motverkas skogsvårdslagens

för kustlanden mycket riskabla medgivande, att äldre skog finge avverkas

snart sagt huru som helst, blott inom viss tid föryngring garanterades medelst

kultur av ena eller andra slaget. Med hänsyn till de skogsbiologiska förhållandena

i kustlanden syntes emellertid berörda medgivande nödvändigtvis

böra ändras. Dessa förhållanden vore nämligen sådana, att ingen ännu trots

alla upptänkliga kulturmetoder kunde garantera återväxt på all slags skogsmark.

överjägmästaren vågade därför på det bestämdaste framhålla den

oeftergivliga nödvändigheten av att all avverkning så planlades och bedreves,

att antingen befintligt utvecklingsbart mellan- och underbestånd sparades

eller, där detta av olika anledningar icke läte sig göra, att möjligheterna för

skogens föryngring medelst självsådd genom kvarlämnade fröträd, små hyggen

o. s. v. ovillkorligen utnyttjades, allt under förutsättning att den påräknade

föryngringen utgjordes av för skogsmarken lämpligt trädslag, vilket

skogsvårdsstyrelsen borde avgöra. Skogsvårdsstyrelsen borde ock kunna ålägga

vederbörande hemmansägare att vidtaga enklare markberedningsåtgärder i

och för självföryngring, där så befunnes nödvändigt.

Även domänstyrelsen har tillstyrkt ifrågavarande utbyte av skogslagar

för kustlanden.

Domänstyrelsen har härvid till en början granskat dimensionslagens och

skogsvårdslagens bestämmelser med hänsyn till frågan, vilkendera lagen ur

skogsvårdssynpunkt vore mest effektiv och sålunda att föredraga samt i sådant

avseende anfört:

»Dimensionslagen, som vid sin tillkomst framgick ur förhållandenas krav

och vars huvudsakliga uppgift var att skydda den yngre och till sina dimensioner

svagare skogen inom Norrbottens läns kustland mot en för tidig

exploatering, som hotade att helt ödelägga vissa trakter, är såsom namnet

angiver byggd på en avverkning av vissa dimensioner. Redan häruti ligger

ur skoglig synpunkt sett lagens största brist och svaghet, enär en avverkning,

vilken syftar till skogens föryngrande och förbättrande, omöjligt kan

Domiin
styreJscn
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

vara bunden av en viss dimension. I någon mån hava dessa ogynnsamma

bestämmelser motvägts därav, att den stadgade minimidimensionen blivit satt

tämligen högt, det vill med andra ord säga, att man som regel kan fastslå,

att den del av skogen, som lämnats fri för avverkning av varje slag, i

huvudsak utgjort den mera utvuxna delen av beståndet. Härigenom skapades

visserligen en säkerhet för att skogarna icke utan vidare skulle kunna

skövlas och försvinna, men möjligheterna att med lagens tillhjälp åstadkomma

återväxt eller sörja för reproduktionen blevo i avsevärd mån beskurna,

i det att de mångenstädes för föryngringen oundgängligen nödvändiga fröträden

opåtalt fingo avverkas.

Det har påståtts och icke utan skäl, att dimensionslagen under sin snart

femtioåriga tillvaro verkat mycket gott till skogarnas i Norr- och Västerbottens

läns kustland fromma, och härom vittna ovedersägligen do vackra

60- å 80-åriga bestånd av ren tall eller tall i någon blandning med gran,

som nu upptaga avsevärda arealer i nämnda landsdelar. Betraktar man åter

de rena granskogarna särskilt å marker med ogynnsamma dräneringsförhållanden,

måste man emellertid fåfängt efterlysa de goda verkningarna av

dimensionslagen. I stort sett torde man kunna säga, att dimensionslagens

enda förtjänst beträffande sistnämnda slag av skogar är den, att å dessa

ännu finnes en del skog, som för en tynande tillvaro och som icke kan giva

upphov till nya bestånd.

Den grundläggande bestämmelsen i dimensionslagen, att avverkning under

viss dimension icke är fri, har emellertid kompletterats med medgivande att

rörande dessa skogar få företaga avverkning efter av vederbörande skogsstatstjänsteman

meddelat tillstånd. Sådant tillstånd får dock medgivas allenast,

om avverkningen befinnes överensstämma med grunderna för en god hushållning

med skogen och icke förorsaka, att fastigheten eller sambrukad

fastighet kommer att sakna nödigt husbehovsvirke. Och i dessa bestämmelser

ligger dimensionslagens största värde såsom skogslag. Tack vare dessa föreskrifter

hava de yngre, livskraftiga och utvecklingsbara bestånden kunnat

givas all den omvårdnad och ans, som på skilda orter rådande avsättningslorhållanden

medgivit. Såsom ytterligare en fördel hos dimensionslagen bör

framhållas, att vid meddelande av tillstånd till avverkning av den undermåliga

skogen, vilket tillstånd i regel skolat åtföljas av en stamvis utsyning

av träden, denna utsyning kommit att verkställas genom fullt sakkunniga

förrättningsmän och skolat överensstämma med grunderna för en god hushållning

med skogen. Det torde därför icke vara utan betydelse att särskilt

framhålla, att utsyningen skolat ske efter nämnda grunder, och har erfarenheten

otvivelaktigt givit vid handen, att förrättningsmännen i många fall

med stöd av dessa bestämmelser, och sedan vederbörande skogsägare bibringats

uppfattningen om det riktiga uti att på utsyningsfrågan lägga sådana synpunkter,

lyckats åstadkomma en viss hushållning med fastigheternas mera

värdefulla skogstillgångar.

Ur ren skogsvårdande synpunkt lärer det alltså kunna fastslås, att dimensionslagen

beträffande de bättre markerna så långt ifrån varit till förfång

för skogsskötseln och skogshanteringen, att den fast mer i högst väsentlig

grad gagnat densamma. Vidkommande åter de sämre markerna har densamma

icke, såsom förut antytts, kunnat åstadkomma vad man med densamma

avsett utöver ett direkt förhindrande av kalavverkningar av den

undermåliga skogen.

Betraktar man vidare lagen såsom en återväxtlag, är densamma byggd

på antagandet, att naturlig föryngring över allt skulle vara att påräkna,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

sedan den undermåliga skogen blivit föremål för rationell avverkning.

Detta har emellertid icke varit möjligt, där lämpliga fröträd saknats, även

om marken varit emottaglig för självföryngring. Beträffande åter alla de

marker, som icke i och för sig varit mottagliga för besåning, har dimensionslagen,

även där lämpliga fröträd kunnat ställas av »undermålig skog»,

varit fullkomligt ineffektiv i fråga om åstadkommande av återväxt, och

häri ligger en av dess allra största svagheter såsom skogslag betraktad.

Vad den moderna skogsvårdslagen av 1923 beträffar, tillförsäkrar den

den yngre skogen all den omvårdnad och ans, som rättvisligen bör krävas,

men giver avverkningen av den äldre skogen å vad man skulle kunna

kalla vanliga marker fri, blott skogens återväxt icke äventyras eller fastigheten

skulle komma att sakna behövlig skog enligt ortens förhållanden.

Ehuruväl man torde utan tvekan kunna förutsäga, att vad lagstiftarna

avsett med yngre skog, även efter en tolkning av detta begrepp med hänsyn

till de skogsbiologiska förhållandena i Norr- och Västerbottens läns

kustland, icke kommer att omfatta så stor del av bestånden, som dimensionslagen

med sin bestämmelse om visst mått på träden avsett att skydda, lära

dock de båda lagarna, dimensionslagen och skogsvårdslagen, ifråga om skyddet

för och omvårdnaden om den yngre skogen få anses i huvudsak fullt likvärdiga.

Beträffande åter den äldre skogen och dess avverkning lär man

få giva företräde åt dimensionslagens bestämmelser, om man icke vill räkna

med att skogsvårdslagen skall genom sin mera populära läggning verka som

en drivfjäder till det bättre, enär den förra dels bereder effektivt skydd åt

en mindre del av denna äldre skog dels föreskriver avverkning av den övriga

delen i enlighet med grunderna för en god hushållning. Den del av virkesförrådet,

som ligger ovanför i dimensionslagen stipulerad minimigräns för

den fria avverkningen, torde i detta sammanhang icke behöva fästas större

avseende vid, då densamma enligt vad erfarenheten visat förekommer i relativt

mycket ringa omfattning. Detta gäller beträffande avverkning för avsalu,

ifråga om avverkning för husbehov är förhållandet omvänt och till

skogsvårdslagens fördel.

Ifråga om åstadkommande av återväxt efter avverkning innehåller skogsvårdslagen

synnerligen effektiva bestämmelser, dels syftar den till att vid avverkningen

leda densamma så, att föryngringsmöjligheterna å naturlig väg

kunna tillvaratagas, dels stadgar den för övriga fall absolut skyldighet att

åstadkomma återväxt medelst kultur efter varje slag av avverkning, således

även efter avverkning för husbehov.

Dimensionslagen däremot befattar sig icke med några avverkningar för

husbehov och kan utöver den för åstadkommande av naturlig föryngring

ledda avverkningen för avsalu samt överhållande av fröträd icke åstadkomma

några åtgärder för föryngring. Såsom återväxtlag betraktad har alltså skogsvårdslagen

ett betydande företräde; framför dimensionslagen.

Sammanställer man alltså de båda lagarnas betydelse både som skogsvårdande

och återväxt åstadkommande lagar måste företräde givas åt skogsvårdslagen.

»

Domänstyrelsen har vidare undersökt, huruvida skogsvårdslagen kunde

anses fullt tillämplig för skogar i kustlanden, och härvid uttalat sig på

följande sätt:

»Vad de skogsbiologiska förhållandena i kustlanden vidkommer, lära dessa

i stort sett icke kunna sägas vara väsentligen annorlunda än de, som äro

rådande uti exempelvis de inre delarna av Väster norr lan ds och Jämtlands

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungi. Maj:ts proposition Nr 95.

län, för vilka delar av landet skogsvårdslagen redan gäller. Den invändningen,

att man ännu icke vore fullt på det klara med huru planteringar

och sådder borde på bästa sätt utföras, torde icke böra tillmätas allt för stor

betydelse, då även med den nya skogsvårdslagens tillämpning det lärer l‘å

förutsättas, att dylika åtgärder begränsas i största möjliga omfattning och

endast tillgripas i sista hand. För övrigt fortskrida erfarenheterna därom

allt raskare för varje år, varför det är att förvänta, att goda rön härutinnan

alltjämt och i allt större omfattning skola göras. Däremot kan det icke vederläggas,

att plantskog och ungskog, åstadkommen såväl på naturlig väg som

genom kultur, i de nordligare delarna av landet äro utsatta för vida större

risker för skadegörelse genom naturföreteelser än vad fallet är i de sydligare

delarna av landet. Men även i detta avseende torde ingen nämnvärd skillnad

kunna påvisas emellan Norr- och Västerbottens läns kustland och de trakter

av Norrland, för vilka skogsvårdslagen redan är gällande.

Den stora styrkan uti skogsvårdslagens bestämmelser rörande avverkning

och föryngring utgör emellertid dess ganska rymligt avfattade bestämmelser

härom, vilka kunna tillämpas allt efter de på skilda orter sig företeende förhållanden,

samt de möjligheter, som lagen därjämte inrymmer, att, där sa

erfordras, tillämpa strängare bestämmelser ifråga om avverkning. Styrelsen

avser med sistnämnda yttrande föreskrifterna i skogsvårdslagens 4 kap.

Bestämmelserna i sistnämnda kapitel, som avse svårföryngrade skogar, äro

nämligen av den art, att dessa å orter, som kräva ett sådant skydd, kunna

införa dimensionslagens mest stränga bestämmelser ifråga om utsyning, vadan

för sådana fall skogsvården skulle komma att tillgodoses icke blott med dimensionslagens

bestämmelser, utan jämväl med skogsvårdslagens föreskrifter om

reproduktionsskyldighet. Det är således efter ett moget övervägande och ett

ingående skärskådande av de båda lagarnas värde såsom skogslagar och tilllämplighet

ifråga om de skogsbiologiska förhållandena inom berörda delar avlandet,

som styrelsen anser sig kunna uttala, att skogsvårdslagen ur dessa

synpunkter bör vara fullt tillämplig för Norr- och Västerbottens läns kustland.

»

Såsom ett ytterligare moment, vilket talade till förmän för skogsvårdslagen,

har domänstyrelsen framhållit, att med hänsyn till den uppfattning,

varå lagen vore byggd, eller att skogsägaren, i samma mån han visade

sig kunna och vilja sköta sin skog efter riktiga grunder, borde erhålla

allt större handlingsfrihet, lagen ägde stor betydelse ur psykologisk synpunkt.

Givet vore nämligen, att, därest skogsägaren i sin strävan att rätt

sköta sin skog kände sig understödd och uppburen av den skogsvårdande

myndighetens förtroende, skogsvården i landet komme att gå framåt i vida

raskare tempo, än om densamma skulle dirigeras av ett tryckande förmynderskap.

Beträffande kustlandsbefolkningens insikt och förmåga att kunna rätt

avverka och vårda sina skogar, har domänstyrelsen uttalat, att man torde

utan tvekan kunna våga det påståendet, att sagda befolkning vore bättre

skickad att tillämpa skogsvårdslagen än exempelvis befolkningen i övriga

delar av Norrland. De avverkningar, som skogsstatspersonalen under snart

en mansålder utfört i kustlanden, hade nämligen givetvis icke undgått att

hos dessas befolkning ingjuta en ganska god uppfattning, huru skogsägaren

borde avverka sin skog, såväl då det vore fråga om gallringar och bestånds
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 95. 33

vårdande huggningar, som ock då avverkningen skedde såsom slutavverkning.

Vad angår de fiskaliska bestämmelserna i skogsvårdslagen har domänstyrelsen

funnit även dessa vara fullt tillämpliga för ifrågavarande delar

av landet.

Norrlands skogsvärdsförbund har likaledes tillstyrkt skogsvårdslagens

tillämpning å ifrågavarande skogar.

Förbundet har framhållit, att dimensionslagen vilade pa en i skogligt hänseende

felaktig princip samt bunde skogsägarens handlingsfrihet utan motsvarande

gagn för det allmänna, varjämte dess tillämpning måste medföra

stora och sannolikt ökade utgifter för staten. En jämförelse mellan skogsvårdslagen

och dimensionslagen gåve till resultat, att den förra lagen vore

den senare överlägsen såväl i avseende å reglerna för avverkningens bedrivande

som beträffande föreskrifterna om åtgärder för återväxtens tryggande efter

skedd avverkning. För ernående av det med skogsvårdslagens återväxtbestämmelser

avsedda syfte erfordrades dock, att tillräckliga medel för skogsvårdsarbetets

bedrivande efter de riktlinjer, som angåves i 3 kap. av lagen,

ställdes till vederbörande skogsvårdsstyrelsers förfogande. För dimensionslagens

utbytande mot skogsvårdslagen lade de förhållanden, som i kustlanden vore

rådande med avseende å skogarnas föryngring och tillväxt, inga hinder i vägen.

Såsom jag i det föregående berört, hava i de avgivna yttrandena framställts

vissa förslag om ändringar i skogsvårdslagen i samband med dess

utsträckande till kustlanden. Jag torde nu få i ett sammanhang redogöra

för dessa förslag, därvid jag dock förbigår förut omnämnda förslag, att utsy

ningstvång måtte stadgas beträffande ifrågavarande skogar i vidsträcktare

omfattning än som gäller beträffande skogar inom skogsvårdslagens nuvarande

giltighetsområde.

Beträffande 2 § 3 mom. i skogsvårdslagen har en skogsingenjör föreslagit, ~ $

att berörda moment måtte utgå ur lagen. Till stöd härför har anförts, att

även sådana sällskap, som avsåges i nämnda moment, torde komma att

sköta den gagnvirke innehållande ståndskogen efter affärsmässiga grunder

och borde därför vara underkastade skogsvårdslagens bestämmelser.

T fråga om 3 § har av vissa skogsstatstjänstemän föreslagits, att uttrycket

»yngre skog» måtte utbytas mot »ungskog och växtlig medelålders skog»

eller »i god växtkraft varande skog» samt att efter ordet »gallring» måtte

tilläggas »eller ljushuggning». Dessa förslag hava huvudsakligen motiverats

därmed, att begreppet »yngre skog» vore helt främmande för befolkningen

i kustlanden, i följd varav dess bibehållande i lagen skulle medföra svårigheter

vid lagens tillämpning därstädes. Med begreppen ungskog och växtlig

medelålders skog vore däremot kustlandsbefolkningen förtrogen. Härtill

komme, att goda skäl funnes för att låta skyddet för den utvecklingsbara

delen av skogskapitalet i kustlanden sträcka sig längre än i sydligare delen

av landet. För en sådan åtgärd talade de svagare jordbrukens behov av

stöd genom skogsavkastningen och de delvis ogynnsamma föryngringsförBihang

till riksdagens protokoll 192*. 1 saml. 70 höft. (Nr 9.7.) :l

Norrlands

skogsvårds
förbnnd.

Frågor om

ändringar i

skogsvårds
lagen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

7 §.

» §■

» §■

11 § andra

stycket.

hållandena ävensom historiska skäl. Från nationalekonomisk synpunkt

vore det därjämte av den största betydelse, att utvecklingsbara, i god växtkraft

ännu varande bestånd icke onödigtvis offrades i förtid utan sköttes

och vårdades så, att de tillskyndade ägaren största möjliga avkastning.

T avseende å 5 § har, såsom förut nämnts, föreslagits dels av skogsvårdsnämnden

i Västerbottens län och dels av åtskilliga skogsstatstjänstemän,

att i nämnda paragraf måtte upptagas föreskrift i syfte, att avverkning i

äldre skog skulle såvitt möjligt planläggas och bedrivas på sådant sätt, att

självföryngring kunde påräknas av ett för marken lämpligt trädslag, eller

så, att skogens naturliga återväxt ej äventyrades. Beträffande dessa förslag

och de därför anförda skäl hänvisar jag till den redogörelse jag förut

härutinnan lämnat.

För att underlätta övergången från dimensionslagen till skogsvårdslagen

samt för att även under sistnämnda lag i viss omfattning bibehålla den

till ett ordnat skogsbruk hörande anordningen att före avverkning låta

stämpla skogen hava tvä skogsingenjörer föreslagit, att i 7 § av lagen

måtte upptagas en bestämmelse om rätt för de skogsägare, som så önskade,

att efter anmälan till skogsvårdsstyrelsen erhålla utstämpling genom dennas

försorg utan annan kostnad än för hantlangning. Av en annan skogstjänsteman

har föreslagits, att ersättning för sådan utsyning eller utstämpling,

som avsåges i andra stycket av denna paragraf, borde utgå efter

samma grunder i båda kustlanden samt att dessa grunder borde fastställas

av Kungl. Maj:t.

För att sätta skogsvårdsstyrelserna i tillfälle att utöva en verksam uppsikt

över avverkningar, som företoges inom deras verksamhetsområden,

hava åtskilliga skogsstatstjänstemän föreslagit upptagande i 8 § av föreskrift

om skyldighet för skogsägarna att till skogsvårdsstyrelserna göra

anmälan om tilltänkta avverkningar. En dylik anmälningsplikt skulle ej,

framhålles det, innebära någon förändring i de förhållanden, varmed kustlandsbefolkningen

vore invand.

Beträffande 9 § hava, såsom förut nämnts, från skogsstatshåll framlagts

vissa förslag om inskränkningar av den i berörda paragraf stadgade skyldighet

att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt ävensom om upptagande

i paragrafen av föreskrift om överhållande av fröträd, och torde jag i fråga

om dessa förslag och de därför åberopade skäl få hänvisa till vad jag förut

härom anfört.

För att undvika konflikter emellan vederbörande markägare och innehavare

av avverkningsrätt samt för att i möjligaste mån inskränka upplåtelser

av dylik rätt, vilka upplåtelser ur flera synpunkter ansetts olämpliga,

hava vissa skogsingenjörer och över jägmästare föreslagit den ändring

av 11 § andra stycket, att avverkning på grund av dylik upplåtelse ej

finge företagas utan föregående av skogsvårdsstyrelsen godkänd stämpling.

Härvid har framhållits, att en dylik ändring jämväl skulle medföra,

att det ekonomiska ansvaret för de skogsvårdsåtgärder, som föranleddes av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

35

avverkningen, skulle helt och hållet kunna läggas å markägaren. Därjämte

har föreslagits, att i slutet av förevarande stycke efter orden »genom

överskridande av den upplåtna avverkningsrätten» måtte tilläggas »eller

denna lag», enär härigenom en välbehövlig erinran skulle lämnas om nödvändigheten

att upprätta avtal om avverkningsrätt i överensstämmelse med

skogsvårdslagens bestämmelser.

Mot 20 § har anmärkts, att det vore obehövligt att, såsom i denna paragraf

föreskreves, vid utsyning anbringa särskild rotstämpel. Vid utsyning

enligt dimension slagen brukade träden allenast förses med stämpelmärke

vid brösthöjd.

Beträffande 22 § hava landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Norrbottens län framhållit, att de med avseende å skogsvårdslagens

ifrågasatta tillämpning i kustlanden funne det betänkligt, att försumpad

skogsmark ställts utanför lagen. De vattensjuka markerna inkräktade

särskilt i övre Norrland i oroväckande grad på den egentliga

skogsmarken. Ifrågavarande marker hörde emellertid oftast till de näringsrikaste,

vadan torrläggningen av desamma borde intaga en mycket framskjuten

plats i skogsvården, i synnerhet som dessa marker utan torrläggningsåtgärder

mestadels komme att så småningom övergå till impediment

och därjämte övade stort inflytande på frostländigheten. Enligt landstingets

och förvaltningsutskottets mening borde det statsanslag, som dittills

tilldelats skogsvårdsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län för

ifrågavarande markers bevarande eller försättande i produktivt skick, fortfarande

utgå.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har beträffande

här avsedd skogsmark föreslagit, att under 5 kap. i skogsvårdslagen

måtte göras ett sådant tillägg, att försumpad skogsmark, för vars

överförande till produktiv skogsmark anslag utgått av allmänna medel,

vore att betrakta såsom fallande under skogsvårdslagens tillämpning.

Förvaltningsutskottet har därjämte, under erinran att arealen av här avsedd

degenererad mark vore väsentligt mera omfattande i kustlanden än i

landets övriga delar, instämt i berörda uttalande om önskvärdheten, att

förenämnda statsanslag fortfarande komme att utgå.

Två skogsingenjörer hava föreslagit upptagande i förevarande paragraf

av en bestämmelse av det innehåll, att, därest avverkning företoges a försumpad

skogsmark, mark- eller skogsägaren skulle vara skyldig att enligt

av skogsvårdsstyrelsen upprättad eller av densamma godkänd plan verkställa

avdikning för en kostnad, motsvarande högst hälften av de avverkade

trädens värde. En annan skogsingenjör har hemställt, att i förevarande

paragraf måtte i anslutning till bestämmelserna i 10 § av skogsvårdslagen

stadgas skyldighet att torrlägga försumpad skogsmark för eu kostnad, som

högst motsvarade värdet av å marken befintlig ståndskog.

Med avseende å 23 § har framhållits dels av en överjägmästare, att för

sådan omläggning, som i berörda paragraf avsåges, tillstånd av veder
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

börande skogsvårdsstyrelse alltid borde erfordras, och dels av en skogsingenjör,

att dylikt tillstånd borde krävas för omläggning av med lagskyddad

skog bevuxen mark till åker ävensom för avverkning av dylik

skog inom tomtområde, då avverkningen företoges av annan än tomtens

bebyggare.

§■ Slutligen har beträffande 25 § anmärkts, att till förekommande av förlust

för kronan vederbörande myndighet ej borde vara ovillkorligen skyldig

att taga olagligen avverkat virke i beslag, då detta läge kvar å skogen

eller fortfarande vore i avverkarens besittning, utan även i dessa fall äga

frihet att yrka ersättning av avverkaren med belopp, motsvarande virkets

värde, samt att det i 2 mom. stadgade bötesmaximum borde avsevärt höjas.

Förutom nu angivna ändringsförslag hava i de avgivna yttrandena

framställts vissa yrkanden om förtydliganden av olika bestämmelser i

skogsvårdslagen.

Domänstyrelsen har ej ansett sig böra biträda något av dessa förslag

eller yrkanden. Styrelsen har härutinnan anfört:

»I många fall lära dessa ifrågasatta ändringar få tillskrivas en viss överdriven

farhåga för att lagens bestämmelser icke skulle komma att tolkas i

den riktning, som vederbörande ansett mest önsklig, men ock vara att tillskriva

en ej fullt riktig uppfattning om, huru de särskilda lagparagrafernas

bestämmelser ingripa i varandra. Styrelsen, som väl kunnat finna detta förklarligt,

har emellertid icke ansett sig böra i vidare mån understödja dessa

önskemål, enär det sannolikt icke skulle visa sig gagneligt att med den allmänna

avfattning, som skogsvårdslagen erhållit, söka i densamma få införda

några särbestämmelser för de nordligaste delarna av landet.»

Norrlands skogsvårdsförbund har i förevarande avseende uttalat enahanda

uppfattning som domänstyrelsen.

Tidpunkten Beträffande tidpunkten för skogsvärdslagens ikraftträdande i kustlanden

Jårdilagens ^ar av ^ere myndigheter föreslagits, att viss övergångstid måtte stadgas

ikraft- för avveckling av dimensionslagen och av de arbeten, som skogsvårdskuttUuidcn.

nämnderna i länen planerat. I fråga om längden av berörda övergångstid

har från vissa håll föreslagits, att den ej måtte överstiga två år, under

det från andra yrkats, att den ej måtte understiga denna tid.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i förevarande avseende anfört, att,

därest skogsvårdslagen trädde i kraft i Västerbottens läns kustland förslagsvis

den 1 januari eller den 1 juli 1925, länets skogsvårdsnämnds hittillsvarande

arheten kunde avvecklas i så god tid, att de kvarvarande

direkt kunde övertagas av den blivande nya skogsvårdsstyrelsen.

Sekreteraren i Norrbottens läns skogsvårdsnämnd har gjort gällande, att

skogsvårdsnämndernas verksamhet utan vidare kunde övertagas av de

blivande skogs vårdsstyrelserna i kustlanden.

Domänstyrelsen har ansett, att skogsvårdslagen lämpligen borde träda i

kraft i kustlanden den 1 januari 1925, samt har till stöd härför anfört:

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

37

Inför möjligheten, att en ny skogslag inom kort skulle tillämpas i kustianden,

borde skogsvårdsnämnderna kunna ordna sin verksamhet så, att den

i stort sett kunde vara avslutad vid 1924 års utgång. Då skogsvårdsnämnderna

därjämte avslutade sina räkenskaper och redovisning per kalenderår, torde luden

synpunkten årsskiftet vara lämplig tidpunkt för lagens ikraftträdande.

Men även av en annan anledning syntes starka skäl tala för att ansluta lagens

ikraftträdande till nämnda tidpunkt av året. Befolkningen i de orter, för

vilka skogsvårdslagen skulle komma att gälla, hade nämligen av ålder varit

vana att före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman begära utsyning

av undermålig skog, och torde man med fullt fog kunna antaga, att densamma,

då en ny skogslag skulle tillämpas, komme att i mycket stor utsträckning

vända sig till den nya myndigheten för att erhålla råd och anvisningar samt

eventuell utsyning för planerade avverkningar. Det torde därför icke vara

lämpligt att låta lagen träda i kraft den 1 juli, då härigenom den nya myndighetens

arbete avsevärt skulle försvåras. Skulle alltså statsmakterna före den

1 juli 1924 besluta, att skogsvårdslagen skulle tillämpas inom Västerbottens

och Norrbottens läns kustland å de skogar, för vilka dimensionslagen nu gällde,

syntes det styrelsen ur alla synpunkter mest lämpligt, att lagen trädde i kraft

den 1 januari 1925.

Av den i ärendet förebragta utredningen torde framgå, att dimensions- Vep^^uts''

lagen visserligen i stort sett fyllt sitt huvudändamål att skydda den yngre Allmän

skogen i kustlanden mot en överdriven avverkning och i detta avseende

varit till stort gagn för ifrågavarande trakter, men att med den utveckling,

som skogsskötseln i kustlanden numera erhållit, lagens bestämmelser

måste anses föråldrade och olämpliga. De huvudsakliga brister, som från

en rationell skogsvårds synpunkt vidlåda lagen, torde kunna sammanfattas

sålunda, att lagen på grund av den skogliga princip, varå den vilar, i

vissa fall skyddar skog, som bör avverkas, men i andra medgiver avverkning

av skog, som bör sparas, att lagen i viss mån försvårar ett ekonomiskt

utnyttjande av undermålig skog, att lagen saknar effektiva bestämmelser

för tryggande av återväxt samt att den i lagen medgivna vidsträckta

rätten till fri husbehovsavverkning möjliggör skogsskövling. Härtill

kommer, att lagen genom däri stadgade inskränkningar i skogsägarens

förfoganderätt över'' hans skog är ägnad att förringa dennes intresse för

skogen och dess skötsel samt att lagens handhavande medför betydande

kostnader för statsverket.

Om sålunda en avlösning av dimensionslagen maste anses önskvärd,

uppstår givetvis frågan om beskaffenheten av den lagstiftning, som bör

ersätta densamma. På sätt framhållits såväl av 1915 års riksdag vid antagandet

av nu gällande dimensionslag som av 1923 års riksdag i dess

förenämnda skrivelse nr 278, bör härvid självfallet i första rummet undersökas,

huruvida den allmänna skogsvårdslagen kan anses ägnad att tilllämpas

å de under dimensionslagen nu lydande skogarna. Den enhetlighet

i skogslagstiftningen för kustlanden och landet söder därom, som härigenom

skulle vinnas, vore uppenbarligen i och för sig en betydande fördel.

Innan jag ingår på en dylik undersökning, torde böra framhållas, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition Nr 95.

någon tvekan näppeligen kan råda därom, att skogsvårdslagen i högre

grad än dimensionslagen är ägnad att tillgodose en rationell skogsvårds

fordringar. De nära nog enstämmiga uttalanden, som härutinnan gjorts

av i ärendet hörda myndigheter, giva detta otvetydigt vid handen. Skogsvårdslagens

företräde i berörda avseende är särskilt framträdande beträffande

den för kustlanden betydelsefulla frågan om tryggande av skogens återväxt,

i vilket ämne lagen, på sätt domänstyrelsen erinrat, innehåller synnerligen

effektiva bestämmelser.

Frågan om skogsvårdslagens tillämplighet å de under dimensionslagen

nu lydande skogar har i de avgivna yttrandena gjorts till föremål för

ingående granskning. Flertalet av de hörda myndigheterna, däribland

domänstyrelsen och båda länsstyrelserna, hava härvid kommit till det

resultat, att skogsvårdslagen åtminstone i stort sett måste anses väl ägnad

att tillämpas å ifrågavarande skogar. I vissa yttranden, särskilt dem, som

avgivits av skogsingenjörer och kommuner i nordligare delen av Norrbottens

läns kustland, har emellertid en motsatt uppfattning kommit till

synes.

Vid bedömandet av förevarande fråga torde i första rummet hänsyn böra

tagas därtill, huruvida i kustlanden rådande skogsbiologiska förhållanden

äro sådana, att berörda trakter betinga en annan skogslagstiftning än landets

sydligare delar. På sätt av utredningen framgår, torde visserligen några

mera väsentliga skiljaktigheter i berörda avseende ej förefinnas mellan

kustlanden och de delar av Norrland, för vilka skogsvårdslagen redan är

gällande, men förekomma dock mellan dessa områden vissa olikheter härutinnan,

som i detta sammanhang böra uppmärksammas. De mera framträdande

av dessa bestå däri, att åstadkommande av föryngring genom

sådd och plantering understundom möter större svårigheter i kustlanden

än i Norrlands sydligare delar samt att skogsmarken i kustlanden lider av

försumpning i förhållandevis större utsträckning än vad fallet är beträffande

landet söder därom.

Vad först angår berörda föryngringssvårigheter, hava i vissa yttranden

farhågor uttalats för att skogsvårdslagens återväxtbestämmelser på grund

av dessa svårigheter skulle bliva allt för betungande att tillämpa i kustlanden.

Härvid är emellertid att märka, att inom vissa områden av kustlanden

förhållandena torde vara sådana, att skogsvårdslagens bestämmelser

om svårföryngrade skogar där böra vinna tillämpning. Beträffande övriga

delar av kustlanden torde böra uppmärksammas, dels att den i 5 § av

lagen upptagna bestämmelsen om avverkning i äldre skog måste anses

innebära, att å trakt, där konstlad föryngring överhuvud ej kan erhållas

eller där det är ovisst, huruvida detta kan ske, avverkning ej får bedrivas

på sådant sätt, att skogens naturliga återväxt äventyras, dels ock att skogsvårdsstyrelse

genom utövande av den styrelsen enligt 17 § av lagen tillkommande

befogenhet att fordra ställande av säkerhet för reproduktionskostnader

i allmänhet torde kunna förebygga, att avverkning inom styrel
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

39

sens verksamhetsområde bedrives på sådant sätt, att mera omfattande eller

kostsamma kulturåtgärder efter avverkningen erfordras. På grund härav

och då det givetvis är att förvänta, att de blivande skogsvårdsstyrelserna

i kustlanden vid tillämpningen av skogsvårdslagens bestämmelser komma

att taga den största hänsyn till därstädes rådande föryngringsförhållanden,

vilket bestämmelsernas avfattning till fullo möjliggör, torde med avseende

å dessa förhållanden någon betänklighet ej höra möta mot skogsvårdslagens

utsträckande till kustlanden.

Vad därefter angår i kustlanden förefintlig försumpad skogsmark, är

att märka, att dimensionslagen utan inskränkning äger tillämpning å dylik

mark, under det mark av denna beskaffenhet på grund av stadgandet i

22 § av skogsvårdslagen i viss omfattning faller utanför sistnämnda lag.

Med anledning härav har i vissa yttranden föreslagits, att skogsvårdslagen

i samband med dess antagande att gälla för kustlanden borde förlänas

utsträckt tillämplighet beträffande där befintlig försumpad skogsmark. Då

emellertid nyssberörda stadgande i lagen med hänsyn till sin ordalydelse

och de därför anförda motiv är att tolka restriktivt, torde den skogsmark,

som enligt samma stadgande är undantagen från skogsvardslagens tillämpning,

näppeligen ur skoglig synpunkt fa anses vara av större betydelse.

På grund härav och då det ej synes böra ifrågakomma att beträffande

kustlanden meddela strängare bestämmelser i fråga om här avsedd mark

än dem, som ansetts böra föreskrivas för landets sydligare delar, torde vad

i förevarande avseende föreslagits böra lämnas utan bifall. Härav följer,

att i den mån från skogsvårdslagens tillämpning undantagen försumpad

skogsmark i kustlanden bör bliva föremål för skogsvårdsåtgärder, dylika

åtgärder böra ankomma på de blivande skogsvårdsstyrelserna därstädes,

för vilket ändamål erforderliga medel torde böra ställas till dessas förfogande.

Förutom nu angivna skiljaktigheter i förevarande hänseende mellan

kustlanden och landet söder därom torde, på sätt av utredningen framgår,

jämväl vissa andra mindre framträdande sådana förefinnas. Då emellertid,

såsom domänstyrelsen framhållit, skogsvårdslagens grundläggande bestämmelser

äro så tänjbart avfattade, att de lämna utrymme för en efter olika

orters förhållanden avpassad tillämpning, torde hinder ej föreligga att vid

lagens tillämpning i kustlanden taga vederbörlig hänsyn till dessa skiljaktiglieter.

I blivande reglementen för skogsvårdsstyrelserna i kustlanden

torde erinran om skogsvårdsstyrelsernas skyldighet i detta hänseende lämpligen

kunna intagas.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att ur rent skogliga synpunkter

skogsvårdslagen måste anses lämpad att gälla för ifrågavarande trakter.

Ej heller eljest synes grundad anledning föreligga att ifrågasätta skogsvardslagens

lämplighet för dessa områden. Vad särskilt angår kustlandsbefolkningens

förmåga att rätt tillämpa lagens bestämmelser torde med

hänsyn till vad domänstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län härutinnan

anfört goda skäl föreligga för antagandet, att berörda befolkning

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kun al. Maj.ts proposition Nr 95.

äger minst lika stora förutsättningar i berörda avseende som befolkningen

i de under lagen nu lydande delarna av Norrland. Det måste för övrigt

förutsättas, att skogsägarna i kustlanden, vilka äro invanda vid att få

avsaluvirket utsynat av skogsstatens tjänstemän, efter lagens ikraftträdande

i kustlanden komma att i stor utsträckning vända sig till vederbörande

skogsvårdsstyrelse för erhållande av råd och upplysningar med avseende

å tilltänkta avverkningar, ett tillvägagångssätt, vara lagen i sin 6 § giver

direkt anvisning. Beträffande de från vissa håll uttalade farhågor för att

kustlandsbefolkningen skulle komma att missbruka den i lagen medgivna

fria avverkningsrätten torde det vara tillräckligt att erinra om de synnerligen

effektiva bestämmelser, som lagen innehåller till förhindrande av

dylikt missbruk, vilka bestämmelser de blivande skogsvårdsstyrelserna ej

torde underlåta att vid behov tillämpa.

Yrkanden om

uppskov med

den ifrågasatta

lagstiftningsåtgärden.

Med hänsyn till vad jag nu anfört om skogsvårdslagens tillämplighet

å ifrågavarande skogar anser jag tillräckliga skäl ej föreligga för de från

vissa håll framställda yrkandena om uppskov med frågan om lagens antagande

för dessa skogar i och för vinnande av erfarenhet om lagens

verkningar inom dess nuvarande giltighetsområde.

ändringar^i På sätt törut namnts> hava i de avgivna yttrandena framställts vissa

skogsvårds- förslag om ändringar i skogsvårdslagen i samband med dess utsträckande

tagen. till kustlanden, och torde jag nu få ingå på en granskning av dessa

förslag.

Vad angår förslagen om stadgande av utsyningstvång beträffande ifrågavarande

skogar jämväl i vissa andra fall än de, som avses med skogsvårdslagens

bestämmelser om svårföryngrade skogar, finner jag med hänsyn till

vad jag nyss anfört om kustlandsbefolkningens förmåga att tillämpa skogsvårdslagen

och de i lagen upptagna bestämmelser till förhindrande av

skogsskövling dessa förslag ej böra vinna avseende.

Beträffande förslagen om införande i lagen av viss definition av begreppet

»yngre skog» torde det näppeligen med fog kunna göras gällande,

att tolkningen av detta begrepp skulle medföra större svårigheter i kustlanden

än annorstädes. Jag hänvisar i detta avseende särskilt till vad

länsstyrelsen i Norrbottens län härutinnan anfört. Med hänsyn till vad

i skogsvårdslagens motiv anförts om innebörden av berörda begrepp torde

det ej heller behöva befaras, att den tolkning av begreppet, som vid skogsvårdslagens

blivande tillämpning i kustlanden kan komma att därstädes

vinna hävd, skall inskränka dess räckvidd därhän, att erforderligt skydd

för den mera utvecklingsbara delen av skogstillgången i dessa trakter ej

beredes. Jag anser mig följaktligen böra avstyrka även dessa förslag.

Vidkommande förslagen om ändringar i 5 § av lagen i huvudsakligt

syfte att begränsa rätten till sådan avverkning i äldre skog, som äventyrar

skogens naturliga återväxt, samt om vissa inskränkningar i den i

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 95.

41

9 § stadgade reproduktionsskyldigheteu, torde jag till en början fä erinra

därom, att under förarbetena till skogsvårdslagen liknande förslag framställdes

med avseende å dess nuvarande giltighetsområde, vilka förslag

emellertid ej vunno beaktande. Av vad jag i det föregående anfört om

de i kustlanden rådande skogsbiologiska förhållanden och skogsvårdslageus

tillämplighet å dessa torde framgå, att ej heller för kustlandens del tillräckliga

skäl föreligga att vid skogsvårdslagens utsträckande dit i denna

upptaga några särbestämmelser i förevarande syften. Jag finner mig förty

ej heller kunna tillstyrka dessa förslag.

Det nu anförda äger i huvudsak tillämpning även å förslaget om upptagande

i 9 § av sådan föreskrift om överhållande av fröträd, som

inrymts i. 19 § av lagen. Jag avstyrker förty även detta förslag.

I fråga om förslagen om utsträckande av skogsvårdslagens giltighet

med avseende å i kustlanden befintlig försumpad skogsmark hänvisar jag

till vad jag förut härom anfört i samband med frågan om lagens allmänna

tillämplighet å ifrågavarande skogar.

Vad slutligen angår övriga framställda ändringsförslag, hava dessa ej

föranletts av särskilda i kustlanden rådande förhållanden utan grunda sig

på skäl, som i lika eller väsentligen lika mån hänföra sig till skogsvårdslagens

nuvarande giltighetsområde. Då emellertid tillräcklig erfarenhet

om skogsvårdslagens verkningar inom berörda giltighetsområde ännu ej

vunnits för att frågan om en revision av lagen skulle kunna i detta sammanhang

upptagas, anser jag sistnämnda förslag böra lämnas utan avseende.

Av den nu ifrågasatta utsträckningen av skogsvårdslagens giltighetsområde

föranledes emellertid givetvis sådan ändring i 2 § av lagen, att

bland de från lagens tillämpning undantagna skogar ej vidare inbegripas

skogar under dimensionslagen.

I övrigt finner jag anledning ej föreligga att föreslå ändring i lagen

med hänsyn till berörda utsträckning.

Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att skogsvårdslagen utan annan

ändring än den nyss angivna antages att gälla för de skogar, som nu

lyda under dimensionslagen.

Vad angår den tidpunkt, från vilken skogsvårdslageu bör vinna tillämpning

å nyss berörda skogar, ansluter jag mig till den av domänstyrelsen

härutinnan uttalade mening. Berörda tidpunkt torde sålunda böra bestämmas

till den 1 januari 1925.

Vid dimensionslagens avlösande av skogsvårdslagen torde vissa övergångsbestämmer

vara erforderliga.

Ikraft
trädande.

Övergångs
bestämmelser.

Av allmänna regler torde följa, att rättsförhållanden, som uppkommit Äldre amerkgenom

avverkningar, vilka ägt rum å här avsedda skogar före skogsvårds- n?flr''

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Avverkningstillstånd

m. m

lagens ikraftträdande i kustlanden, böra bedömas enligt den vid tiden för

avverkningarnas verkställande gällande lagen. Denna grundsats innebär

å ena sidan, att något krav å reprodu ktionsåtgärder enligt skogsvårdslagen

ej bör kunna framställas med anledning av dylika avverkningar.

A andra sidan följer därav, dels att överträdelser av dimensionslagen, som

vid berörda avverkningar ägt rum, böra straffas efter denna lag jämväl

efter skogsvårdslagens ikraftträdande, dels oek att den, som verkställt avverkning

för husbehov enligt 1 § andra stycket av dimensionslagen, i avseende

å rätten att förfoga över därvid avverkat virke samt påföljd för

lagstridigt dylikt förfogande ävensom beträffande virkets försågning bör

vara underkastad dimensionslagens bestämmelser jämväl efter nyss angivna

tidpunkt. Vidare torde berörda grundsats hava till följd, att, därest

beträffande här avsedd avverkning föreskrift enligt 4 § i dimensionslagen

meddelats om överhållande av vissa träd såsom fröträd samt dessa träd

vederbörligen stämplats, vad i dimensionslagen är stadgat om förbud mot

avverkning av dylika träd och överträdelse av sådant förbud bör fortfara

att gälla efter skogsvårdslagens ikraftträdande. Ett upphävande av detta

förbud beträffande ifrågavarande avverkningar skulle uppenbarligen kunna

medföra betänkliga konsekvenser. I anslutning till vad sålunda anförts

torde föreskrift böra meddelas därom, att i fråga om avverkning, som ägt

rum före skogsvårdslagens ikraftträdande i kustlanden, därstädes förut

gällande bestämmelser skola äga tillämpning.

Beträffande avverkningstillstånd ocb avverkningsföreskrifter, som meddelats

enligt dimensionslagen av skogstjänsteman, liar domänstyrelsen föreslagit,

att dylika tillstånd och föreskrifter skulle fortfara att gälla efter

skogsvårdslagens ikraftträdande samt att handling, som innefattade överträdelse

av tillstånd eller föreskrift, som nyss sagts, skulle bedömas enligt

dimensionslagen, även om handlingen begåtts efter berörda tidpunkt. Detta

förslag, som givetvis förutsätter, att den avverkning, som avses med ifrågavarande

tillstånd och föreskrifter, ej slutförts före skogsvårdslagens ikraftträdande,

synes åsyfta, att berörda tillstånd och föreskrifter efter nyss angivna

tidpunkt skulle bibehålla enahanda giltighet som under dimensionslagen

och att sålunda å fastighet, som dylikt tillstånd avser, annan än i

tillståndet medgiven avverkning av undermålig skog med undantag av

avverkning för husbehov ej skulle få äga rum, så länge tillståndet vore

gällande. Detta skulle emellertid i själva verket innebära, att beträffande

sådan fastighet dimensionslagen under nyss angivna tid skulle fortfara att

äga tillämpning. En dylik anordning, enligt vilken ifrågavarande skogar

under en övergångstid skulle komma att lyda under olika lagar, vore

emellertid uppenbarligen olämplig. Å andra sidan synes det ej kunna

förordas, att berörda tillstånd och föreskrifter skulle helt förfalla vid skogsvårdslagens

ikraftträdande, enär detta vore ägnat att dels onödigtvis för
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

43

svåra övergången från dimensionslagen till skogsvårdslagen och dels att öka

faran för planlösa och överdrivna avverkningar under skogsvårdslagens

första giltighetstid. Med hänsyn härtill tinner jag mig höra tillstyrka, att

ifrågavarande tillstånd och föreskrifter förlänas giltighet efter skogsvårdslagens

ikraftträdande på det sätt, att avverkning enligt dylikt tillstånd och

i samband därmed meddelad föreskrift må obehindrat verkställas efter

berörda tidpunkt, dock med viss tidsbegränsning, som lämpligen torde

kunna sättas till fem år från tillståndets meddelande, om ej kortare tid

härutinnan föreskrivits vid meddelandet, men att överträdelse av tillståndet

eller föreskriften ej skall medföra ansvar enligt dimensionslagen utan

allenast hava till påföljd, att avverkningen hemfaller under skogsvårdslagen.

Utan särskild föreskrift torde det vara tydligt, att med avseende ä

avverkning, som verkställes enligt tillstånd och föreskrift, som nyss sagts,

skogsvårdslagens återväxtbestämmelser ej höra äga tillämpning.

Vad angår tillstånd till odlingsföretag och föreskrift därom, som av länsstyrelse

meddelats enligt 7 § i dimensionslagen, synes uppenbart, att även

dylika tillstånd och föreskrifter, där de äga giltighet vid tiden för skogsvårdslagens

ikraftträdande, höra fortfara att gälla efter sagda tidpunkt. Härvid

är emellertid att märka, att tillstånd, som nyss sagts, medför ej blott rätt

utan även skyldighet att utföra företag, som däri avses, i det att vid meddelande

av dylikt tillstånd viss tid föreskrives, inom vilken företaget skall

vara fullbordat vid äventyr av vite. En underlåtenhet att ställa sig dylik

föreskrift till efterrättelse torde jämväl efter skogsvårdslagens ikraftträdande

höra medföra tillämpning av föreskriven vitespåföljd. Härav torde följa,

att, där sökanden väl fullbordar företaget inom bestämd tid men överskrider

tillståndet genom att bedriva avverkning å ett större område än

tillståndet avser, detta ej bör föranleda, att tillståndet förfaller, utan

allenast hava till påföljd, att skogsvårdslagen erhåller tillämpning å den

del av avverkningen, som ej faller under tillståndet. Har avverkning

enligt tillståndet ännu ej påbörjats, då skogsvårdslagen träder i kraft, och

finner sökanden lämpligare att utföra odlingsföretaget med tillämpning av

skogsvårdslagens föreskrifter, torde hinder ej möta för honom att hos länsstyrelsen

återkalla ansökningen om företaget med verkan, att tillståndet

förfaller.

Därest skada, som omförmäles i 10 § i skogsvårdslagen, uppkommit a

ifrågavarande skogar, innan skogsvårdslagen vinner tillämpning å dessa,

torde enligt allmänna regler skogsvårdslagens återväxtbestämmelser ej böra

erhålla tillämpning å dylik skada. Ehuru behövligheten av en uttrycklig

föreskrift i detta avseende torde kunna ifrågasättas, synes dock, då ett

dylikt stadgande upptagits bland skogsvårdslagens nuvarande övergångsbestämmelser,

en motsvarande föreskrift höra även i detta fall meddelas.

Tillstånd till

odUngsfti

retag.

Skada enligt

10 § skogsvårdslagen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. M<ij:ts proposition Nr 9~>.

Befogenhet att

vidtaga vissa

åtgärder m. m.

Äldre upplåt

elur av

avverkninqsrätt.

En del av de bestämmelser i dimensionslagen, som enligt vad förut

nämnts böra förlänas fortsatt giltighet efter skogsvårdslagens ikraftträdande,

förutsätta vidtagande av vissa åtgärder av skogstjänsteman eller annan

befattningshavare vid skogsstaten. Likaledes förutsättes i lagen, att vid

utförande av avverkning eller odlingsföretag, vartill tillstånd enligt lagen

meddelats, vissa åtgärder böra vidtagas av skogstjänsteman eller genom

dennes försorg. Då den för dimensionslagens tillämpning anställda särskilda

skogsstatspersonal efter lagens upphörande icke vidare bör tagas i anspråk

för hithörande uppgifter utan kunna disponeras för andra ändamål, synas

förenämnda åtgärder efter nyssnämnda tidpunkt böra ankomma på de

blivande skogsvårdsstyrelserna i kustlanden. Vad angår beslagtagande av

virke, som kan dömas förbrutet, torde dock befogenhet att vidtaga sådan

åtgärd lämpligen böra tillkomma jämväl hos skogsvårdsstyrelserna anställda

befattningshavare med skoglig utbildning.

I ett flertal yttranden har föreslagits, att vid skogsvårdslagens utsträckande

till kustlanden föreskrift måtte meddelas därom, att avverkningsrätt,

som upplåtits beträffande fastighet inom skogsvårdslagens nya

giltighetsområde före lagens ikraftträdande, efter denna tidpunkt ej måtte

få tillgodogöras i större omfattning än som överensstämde med dessförinnan

tillämpade regler, där ej mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren

annorlunda överenskommits. I vissa yttranden har tillika föreslagits,

att tillgodogörandet av dylik avverkningsrätt efter nyss angivna

tidpunkt måtte få äga rum allenast efter av skogsvårdsstyrelsen verkställd

utsyning och stämpling, om ej annan överenskommelse träffades mellan

kontrahenterna.

Dessa förslag torde hava föranletts därav, att under den tid, dimensionslagstiftningen

varit gällande i kustlanden, vid upplåtelser av avverkningsrätt

därstädes ofta förfarits på det sätt, att avverkningsrättshavaren medgivits

rätt att å den fastighet, upplåtelsen avsett, tillgodogöra sig all skog,

som under upplåtelsetiden lagligen finge därå avverkas. Vid dylika upplåtelser

torde väl kontrahenterna i regel hava utgått från den förutsättning,

att avverkningsrättshavaren beträffande undermålig skog för annat ändamål

än husbehov skulle äga tillgodogöra sig allenast de träd, som med tilllämpande

av gällande dimensionslag under upplåtelsetiden bleve utsynade å

fastigheten, men kan detta dock ej antagas alltid hava varit fallet. Särskilt

där vederlaget för upplåtelsen hestämts skola utgå i förhållande till

myckenheten av det avverkade virket, är ej uteslutet, att kontrahenterna

avsett, att avverkningsrätten efter ny skogslagstiftnings ikraftträdande

skulle få tillgodogöras i den omfattning, som enligt denna lagstiftning

bleve medgivet. För sistnämnda fall bör givetvis en reglering, som åsyftar

att efter dimensionslagens upphörande begränsa avverkningsrättens tilLgodogörande

i enlighet med de i samma lag stadgade grunder, ej ifrågakomma,

och torde detta väl näppeligen med nyssberörda förslag vara avsett.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Ar 95.

45

Y''ad åter angår förstnämnda, vanligen förekommande fall torde den omständigheten,

att den vid upplåtelsen gällande skogslagstiftningen ersättes med

en annan friare sådan, icke medföra någon ändring i avverkningsrättens

innehåll, sådant detta är att bestämma med hänsyn till förutsättningarna

för upplåtelsen. Däremot har givetvis ett upphävande av förstnämnda lagstiftning

till följd, att i avseende å sättet för avverkningsrättens tillgodogörande

upplåtelsen ej vidare är underkastad samma lagstiftnings föreskrifter.

Då av det nu anförda framgår, att vad i förenämnda yttranden föreslagits

beträffande den omfattning, vari här avsedd avverkningsrätt ma

tillgodogöras efter skogsvårdslagens ikraftträdande, redan gäller enligt allmänna

avtalsregler, synes det näppeligen vara behövligt eller ens lämpligt

att meddela en uttrycklig föreskrift i detta hänseende. Visserligen

kan det antagas, att en dylik föreskrift i viss mån skulle vara ägnad att

förekomma tvister mellan fastighetsägare och avverkningsrättshavare, men

måste det å andra sidan befaras, att föreskriften komme att föranleda den

missuppfattning, att däri stadgades något annat än vad som eljest skulle

gälla, och sålunda bliva föremål för oriktig tillämpning. Av dessa skäl

finner jag mig böra avstyrka vad i detta hänseende föreslagits.

Vad därefter angår förslagen att åt vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle

uppdragas att verkställa utsyning och utstämpling i och för tillgodogörandet

av här avsedd avverkningsrätt, torde till en början böra framhållas,

att ur skogsvård ssynpunkt ett bibehållande av utsyningstvång för dessa

fall givetvis ej är påkallat. Såsom motiv för en dylik åtgärd torde allenast

kunna åberopas, att därigenom fastställandet av det virkesbelopp,

som avverkningsrättshavaren efter skogsvårdslagens ikraftträdande äger

tillgodogöra sig, skulle underlättas samt skydd beredas fastighetsägaren

mot överskridande av avverkningsrätten. Bestämmandet av berörda virkesbelopp

torde emellertid i flertalet fall ej möta några större svårigheter,

enär god ledning i detta avseende torde erhållas genom de utsyningar, som

ägt rum å vederbörande fastigheter under dimensionslagens giltighetstid.

Vad åter angår fastighetsägarens skyddande i berörda avseende, är detta

givetvis i och för sig önskvärt men torde näppeligen böra påkalla vidtagandet

av en så omfattande och ingripande åtgärd som föreskrivande av

utsyningstvång. Jag tillåter mig i detta avseende erinra, att ett stort antal

av ifrågavarande avverkningsrätter torde innehavas av större trävarubolag,

vilka dels i sitt eget intresse kunna förväntas förvärva sig noggrann

kännedom rörande den omfattning, vari de äga tillgodogöra sig avverkningsrätterna

efter skogsvårdslagens trädande i kraft, samt begränsa sina

virkesuttag i enlighet härmed, dels ock äga sådan ekonomisk soliditet, att.

'' därest ett överskridande av avverkningsrätterna från deras sida skulle äga

rum, fastighetsägarens rätt till ersättning är tryggad. Härtill kommer,

att ett dylikt överskridande i många fall torde komma att strida mot skogsvårdslagens

bestämmelser om avverkning i yngre skog och sålunda öppna

möjlighet för fastighetsägaren att hos skogsvårdsstvrelsen utverka avverk
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition Nr 95.

ningsförbud å den skog, avverkningsrätten avser. I vissa fall torde fastighetsägaren

jämväl kunna erhålla skingringsförbud enligt utsökningslagen.

Med avseende å frågan om bibehållande av utsyningstvång för

dessa fall är även att märka, att en föreskrift härom under alla förhållanden

torde böra göras beroende därav, att kontrahenterna äro ense om

tillämpande av dylikt tvång eller att domstol finner avverkningsrättsupplåtelsen

hava sådan innebörd, att rättens tillgodogörande efter skogsvårdslagens

ikraftträdande skall begränsas enligt de i dimensionslagstiftningen

angivna grunder. En dylik föregående prövning av domstol torde emellertid

i ej oväsentlig mån förringa betydelsen av en föreskrift i berörda syfte.

På grund härav och då ett bibehållande av ett speciellt utsyningstvång

för dessa fall skulle vara förenat med betydande praktiska och administrativa

olägenheter, finner jag mig jämväl böra avstyrka de i detta avseende

framställda förslagen.

Däremot synes det lämpligt, om skyldighet stadgas för de blivande

skogsvårdsstyrelserna i kustlanden att på framställning av vederbörande

kontrahenter tillhandagå dessa med utsyningar av träd, som på

grund av här avsedda avverkningsrätter må avverkas efter skogsvårdslagens

ikraftträdande. Härigenom skulle tillfälle beredas kontrahenterna

att på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt få hithörande spörsmål avgjorda.

Dylika utsyningar, som på skogsvårdsstyrelsernas uppdrag torde

böra förrättas av vederbörande länsjägmästare eller andra hos styrelserna

« anställda befattningshavare med skoglig utbildning, skulle dock givetvis

ej vara bindande för kontrahenterna i vidare mån än de själva därom

överenskommit. Då en verksamhet av nu ifrågasatt beskaffenhet torde

kunna inrymmas under de allmänna uppgifter, som enligt skogsvårdsstyrelseförordningen

böra tillkomma de blivande skogsvårdsstyrelserna i

kustlanden, synes det vara tillfyllest, att en föreskrift i detta hänseende

upptages i skogsvårdsstyrelsernas blivande reglementen. Härvid bör

emellertid tillses, att föreskriften på lämpligt sätt bringas till vederbörande

rättsägares kännedom.

Därest, på sätt nu föreslagits, avverkning enligt före skogsvårdslagens

ikraftträdande upplåten avverkningsrätt efter denna tidpunkt får äga rum

utan föregående obligatorisk utsyning, torde skogsvårdslagens återväxtbestämmelser

böra äga tillämpning å dylik avverkning.

Administra■ På sätt i det föregående förutsatts, torde i samband med sltogsvårds
elonomiska

^uSens införande i kustlanden skogsvårdsstyrelser böra inrättas därstädes

spörsmål, för utövande av uppsikt å lagens tillämpning i dessa trakter. För bestridande

aAr kostnaderna för dessa skogsvårdsstyrelsers verksamhet torde

skogsvårdsavgifter böra erläggas i kustlanden för virke, som därstädes

avverkas å skogar, varå lagen kommer att äga tillämpning, samt vissa

allmänna skogar. Nu angivna frågor ävensom de övriga administrativa

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

47

och ekonomiska spörsmål, som äga samband med den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden,

torde jag sedermera få anmäla för Kungl. Maj:t.

Jag torde härefter få övergå till frågan om skogsvårdslagens tillämpning

å de skogar, som nu lyda under lappmarkslagen och äro belägna i Västernorrlands

och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland.

Såsom jag förut nämnt, äro dessa skogar av tre särskilda slag, nämligen

dels skogar å skattehemman, som avses i förordningen den 29 juni 1866,

dels till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, som omförmälas i skrivelsen

till kammarkollegium den 29 juni 1866 och kungörelsen den 26 maj 1899,

dels ock skogar å kronohemman och krononybyggen under åborätt. Samtliga

dessa skogar äro nu enligt lappmarkslagen underkastade utsyningstvång.

Redan före lappmarkslagens tillkomst gällde bestämmelser om utsyningstvång

för ifrågavarande skogar.

Genom förordningen den 29 juni 1866 stadgades dylikt tvång beträffande

Norrland och Kopparbergs län för sådana skattehemman, som uppkomme

av nybyggen, vilka upplätes från kronan efter den 29 juni 1866, eller av

sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter

icke blivit inom behörig tid fullgjorda. Enligt berörda förordning med

viss däri genom kungörelsen den 20 april 1883 (nr 16 s. 10) verkställd

ändring skulle beträffande dylika hemman gälla, att skattemannen ej skulle

äga annan rätt över hemmanets skog, än att han därifrån finge dels utan

utsyning till husbehov hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning

och stämpling av vederbörande skogstjänsteman fritt taga eller

försälja vad därutöver kunde, med bevarande för framtiden av skogens

bestånd, årligen avverkas. Därest ägare av skattehemman, som i förordningen

avsåges, för skogsmarks uppodling till åker eller äng ville å hemmanet

fälla skog utöver husbehovet och den årsavverkning, som enligt

vad nyss sagts finge äga rum, skulle han därom göra anmälan hos vederbörande

skogstjänsteman, som hade att verkställa besiktning å den uppgivna

odlingsmarken samt insända instrumentet häröver jämte eget yttrande

i ärendet till länsstyrelsen. Funnes skäl att för ändamålet medgiva avverkning,

skulle länsstyrelsen för odlingens fullbordande utsätta viss tid

vid lämpligt vite, varefter skogstjänstemannen, därest avverkning medgivits,

i behörig ordning å odlingstrakten utsynade och utstämplade virket,

som därefter finge av hemmansägaren fritt fällas och användas.

Av motiveringen till den proposition, nr 54, varmed Kungl. Maj:t för

1865—1866 års riksdag framlade förslag till nyssnämnda förordning, framgår,

att förordningen avsåg att beträffande omförmälda skattehemman förhindra

den skogsskövling, som vid ifrågavarande tid i stor utsträckning

Frågan om

skogsvårdslagens

tilP

lämpning i

vissa skogar

under lappmarkslagen.

Historik.

Förordningen

den 29 juni

1S66.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Skrivelsen till

kammarkollegium

den 29

juni 1866.

förekom å enskilda skogar i Norrland och Dalarna. Att förordningens

tillämplighet inskränktes till nyss angivna skattehemman berodde enligt

berörda motivering därpå, att någon inskränkning i den dispositionsrätt,

som enligt då gällande författningar tillkomme ägare av redan befintligt

skattehemman i avseende å därtill hörande skog eller innehavare av redan

lagligen anlagda nybyggen i avseende å den skog, som genom framdeles

skeende avvittring kunde dem tillfalla, icke ansågs kunna ifrågakomma.

Däremot fann man någon betänklighet ej möta att i fråga om nybyggen,

vilkas anläggande då ännu icke blivit av vederbörande myndighet medgivet,

eller beträffande sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna odlingsoch

byggnadsskyldigheter icke inom behörig tid blivit i enlighet med gällande

författningar verkställda och över vilka kronans dispositionsrätt i

följd härav måste anses vara återställd, sådana bestämmelser meddelades,

varigenom innehavare av dylika nybyggen, även sedan desamma efter

fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter i övrigt iklätt sig natur av

skattehemman, i det allmännas intresse underkastades förut angivna inskränkning

i rättigheten till skogens begagnande.

Samtidigt med utfärdande av berörda förordning meddelade Kungl.

Maj:t i förenämnda skrivelse till kammarkollegium den 29 juni 1866 vissa

bestämmelser om försäljning till enskilda av överloppsmarker i Kopparbergs

län och de norrländska länen. Dessa bestämmelser innehöllo, att

med undantag av s. k. renbetesland sådana trakter å överloppsmarkerna i

nämnda län, vilka erbjöde ringa tillfälle till odling och vare sig genom

sitt läge i oregelbundna figurer inom och emellan byars och utbrutna

hemmans områden eller annars genom sin särskilda beskaffenhet icke vore

lämpliga att såsom kronoparker bibehållas, skulle enligt Kungl. Majrts

beprövande i varje särskilt fall antingen, där vissa hemman eller byalag

å marken begagnade mulbete mot smörränta, med dessa hemman förenas

utan skatteköpeskilling men med tillökning i hemmanens mantal och ränta,

på sätt avvittringsförfattningarna föreskreve, eller ock beläggas med skogsränta

i enlighet med vad förordningen den 28 juni 1775 samt kungl.

brevet den 5 december 1780 för skattläggningarnas verkställande i Savolax

och Karelen föreskreve samt åt den högstbjudande under äganderätt försäljas.

I bägge dessa fall skulle emellertid blivande enskilda ägare av

marken i fråga om nyttjanderätten till därå växande skog vara underkastade

enahanda bestämmelser, som enligt förordningen den 29 juni 1866

gällde i avseende å skog å skattehemman, uppkommet av nybygge, vilket

därefter upplätes från kronan.

I förenämnda proposition nr 54 till 1865—1866 års riksdag, varmed

Kungl. Maj:t jämväl framlade förslag till nyssangivna bestämmelser, framhölls

såsom motivering för dessa, att Kungl. Maj:t ej ansett de delar av

överloppsmarkerna, vilka vore mindre tjänliga till kronoparker, böra såsom

sådana bibehållas. Då emellertid många av dessa överloppmarker vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

4!)

av den beskaffenhet, att de ej kunde till någon väsentligare del uppodlas,

borde de lämpligast användas till skogsbruk under enahanda kontroll å

avverkningen, som Kungl. Maj:t ansett böra äga rum för därefter anlagda

nybyggens skogar. Av propositionen framgår vidare, att ifrågavarande

bestämmelser beträffande vissa av däri angivna överloppsmarker

ansågos bereda en för skogsvården lämpligare form än den, som tidigare

i detta avseende tillämpats.

De i berörda skrivelse till kammarkollegium med avseende å ifrågavarande

överloppsmarker stadgade försäljningsvillkor ändrades sedermera

genom kungörelsen den 26 maj 1899. Härvid skedde dock ej någon rubbning

i föreskriften, att enskilda ägare av ifrågavarande marker skulle

beträffande därå befintlig skog vara underkastade förut angivna bestämmelser

i förordningen den 29 juni 1866.

De i nyssnämnda förordning meddelade bestämmelser om utsyningstvång

utsträcktes sedermera dels genom stadgan den 30 maj 1873 (nr 26 s. 1)

om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker att gälla

för frälse- och skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna med avseende

å dem vid avvittring tilldelad skog och dels genom skrivelsen till

länsstyrelsen i Kopparbergs län den 27 juni 1879 att äga tillämpning beträffande

dylika hemman och lägenheter inom Sårna socken med Idre

kapellag.

Förutom beträffande nu angivna enskilda skogar i Norrland och Dalarna

gällde före lappmarkslagens tillkomst bestämmelser om utsyningstvång

jämväl ifråga om vissa kronan tillhöriga skogar därstädes, vilka upplåtits

åt enskilda till nyttjande. I förordningen den 26 januari 1894 (nr

17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket stadgades

sålunda dylikt tvång beträffande, bland annat, kronohemman och krononybyggen

under åborätt i de sex norra länen med avseende å de områden,

som blivit för dem genom avvittring bestämda och avrösade. Enligt 43

och följande §§ i förordningen fick avverkning å dylikt hemmans

eller nybygges skog för annat ändamål än hemmanets eller nybyggets oundgängliga

husbehov i allmänhet ej äga rum utan föregående utsyning av

vederbörande skogstjänsteman.

Vid tillkomsten av 1915 års lappmarkslag erhöll denna lag tillämpning

ej allenast å samtliga de fastigheter, som enligt vad förut nämnts underkastats

förenämnda bestämmelser i 1866 års förordning, dock med undantag

av vissa allmännings- och husbehovsskogar i lappmarkerna, utan även

å omförmälda kronohemman och krononybyggen under åborätt inom avvittrade

delar av de sex norra länen. Till stöd härför åberopades beträffande

sistnämnda hemman och nybyggen i motiveringen till den proposition,

nr 69, varmed förslag till berörda lag förelädes 1915 års riksdag, dels

Bihang till riksdagens protokoll 192A. 1 samt. 70 höft. (Xr !).’>.) 4

Avvittring sstadyan

den

30 maj 1873

och skrivelsen

till länsstyrelsen

i Kopparbergs

län den

27 juni 1879.

Kronohemman

och

krononybyygen

under

åborätt inom

avvittrade

delar av de

sex norra

länen

Lappmarkslagens

ttlllumpningsområde.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95

Lappmark*- 1 agens huvudsakliga

innehåll.

lämpligheten av en för lappmarksskogarna i möjligaste mån gemensam

skogslagstiftning, dels ock praktiska skäl.

Lappmarkslagen är, såsom förut nämnts, byggd på principen om utsyningstvång.

Lagen stadgar i detta avseende, att avverkning av barr''

träd för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov må bedrivas allenast efter utsyning och stämpling

av vederbörande skogstjänsteman, samt att vad sålunda föreskrivits skall

gälla jämväl i fråga om lövträd ovan odlingsgränsen. — Beträffande

sättet för utsynings verkställande stadgas, att utsyning skall ske

enligt avverkningsplan. Dylik plan upprättas för viss tid och på sådant

sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt

skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt ifråga om borttagande

av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens

alstringsförmåga. Område, där i följd av markens försumpning, brist på

fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,

skall i avverkningsplanen behandlas för sig.'' Avverkningsplan

skall i allmänhet uppgöras särskilt för varje fastighet samt upprättas av

vederbörande skogstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran.

Har emellertid sådan plan genom fastighetsägarens eller åhons egen försorg

upprättats av annan sakkunnig person samt efter granskning av

över jägmästaren godkänts av domänstyrelsen, äger den laga giltighet. Med

avseende å utsyning föreskriver lagen vidare, att utsyning skall på ansökan

verkställas för en tid av tre år, dock att, när särskilda skäl därtill

äro, domänstyrelsen äger medgiva, att utsyning må därutöver ske för en

tid framåt av högst tre år. Fråga om utsyning för längre tid framåt

prövas av Kungl. Maj:t. Vid utsyningen skall det utsynade virket stämplas

av förrättningsmannen. — Därest förrättningsmannen anser nödigt, att

vissa träd tillsvidare överhållas såsom fröträd, skall föreskrift härom

meddelas vid förrättningen, och må fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens

försorg försetts med tydligt märke, icke avverkas utan

tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. I protokollet över förrättningen

skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet,

som i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom

villkor eller angivits såsom behövliga samt den tid, inom vilken föreskrivna

åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Utöver nu angivna

bestämmelser innehåller lagen ej några föreskrifter om åtgärder för tryggande

av återväxt efter verkställd avverkning. — Lagen upptager även

vissa bestämmelser om skogsmarks uppodling till åker eller äng, vilka

bestämmelser i huvudsak överensstämma med motsvarande stadganden i

dimensionslagen. — Bedriver någon avverkning i strid med lagens föreskrifter,

drabbas han av bötesstraff, varjämte det avverkade virket kan

tagas i beslag och dömas förbrutet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. 5]

Handhavandet av lappmarksslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna

i de revir, där de under lagen lydande skogar äro belägna, samt dem

underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning

i förevarande avseende utövas av vederbörande över jägmästare och domänstyrelsen.

Kostnaderna för lagens handhavande bestridas ur domänfonden,

som erhåller ersättning härför dels genom inflytande utsyningsavgifter

och dels genom särskilda under nionde huvudtiteln anvisade statsanslag.

Av dessa anslag utgår dock ej ersättning för den del av dessa

kostnader, som belöper å de under lagen lydande skogar, vilka äro belägna

i kustlanden samt Västernorrlands och Jämtlands län och vilkas

överförande till skogsvårdslagen nu ifrågasatts.

Till upplysning om arealen av sistnämnda skogar och dennas fördelning

å kustlanden samt Västernorrlands och Jämtlands län ber jag få hänvisa

till följande tablå, upprättad med ledning av domänstyrelsens förvaltningsberättelser

för åren 1920 och 1921:

A) Skogar å skattehemman, som avses i förordningen den 29 juni

1866, samt till enskilda sålda överloppsmarker, som omförmälas i skrivelsen

den 29 juni 1866 och kungörelsen den 26 maj 1899.

Skogsmark

Impediment

Summa

hektar

hektar

hektar

Norrbottens läns kustland..............

.......... 136,816

92,320

229,136

Västerbottens läns kustland .........

.......... 33,609

24,762

58,371

Västernorrlands län ......................

.......... 31,583

8,748

40,331

Jämtlands län..................................

.......... 4,250

1,056

5,306

206,258

126,886

333,144

B) Skogar å kronohemman och krononybyggen under lappmarkslagen.

(Dylika skogar finnas allenast i

Norrbottens och Västerbottens län).

Skogsmark

Impediment

Summa

hektar

hektar

hektar

Norrbottens läns kustland..............

.......... 34,555

25,495

60,050

Västerbottens läns kustland ..........

.......... 3,078

1,804

4,882

37,633

27,299

64,932

C. Sammandrag.

Skogar under A)

Skogar under B)

Summa

hektar

hektar

hektar

Norrbottens läns kustland..............

.......... 229,136

60,050

289,186

Västerbottens läns kustland...........

.......... 58,371

4,882

63,253

Västernorrlands län ......................

.......... 40,331

—

40,331

Jämtlands län..................................

........ 5,306

—

5,306

Lappmarkslagens

handhav

ande.

Arealen av

nu ifrågavarande
skogar.

333,144

64,932

398,076

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Klut f/l. Maj:ts proposition Nr 95.

Av denna tablå framgår, att arealen av här avsedda skattehemmans och

överloppsmarkers skogar utgör 333,144 hektar samt av ifrågavarande kronohemmans

och krononybyggens skogar 64,932 hektar eller sålunda tillhopa

398,076 hektar. Av dessa skogar äro 352,439 hektar belägna i kustlanden

samt 45,637 hektar i Västernorrlands och Jämtlands län.

Yrkanden om Kedan före lappmarkslagens tillkomst framställdes från åtskilliga håll

ZVPutsynings- yrkanden om upphävande av det enligt 1866 års förordning stadgade uttvånget

be- syningstvånget beträffande vissa enskilda skogar utanför lappmarkerna.

träffande nu

ifrågavarande

skogar.

Övre Norr- övre Norrlands skogsvårdsförening uttalade sålunda i skrivelse till Kungl.

lvårdsföre- Maj:t den 17 december 1906, att dimensionslagen borde gälla för alla skogar

nings skri- i kustlanden, som ej vore av krononatur, och sålunda även för de hemman

^december av skattenatur, vilkas ägare på grund av förordningen den 29 juni 1866

1906. endast hade inskränkt dispositionsrätt till skogen. Då dessa hemmans antal

och areal vore förhållandevis obetydliga, kunde ett införande av enhet

i lagstiftningen för skattehemmansskogar i kustlanden ej sägas medföra

någon som helst risk för en skogsskövling.

Norrländska skogsvårdskommittén, som i sitt den 16 mars 1912 avgivna

betänkande framlade förslag till ny utsyningslag för lappmarkerna med flera

områden, framhöll i motiveringen till berörda förslag, att kommittén ansett

samtliga de skogar, som för det dåvarande stode under utsyningstvång, fortfarande

böra så behandlas. Ett inslående på den väg, som föreslagits av berörda

skogsvårdsförening, hade icke synts kommittén tillrådligt. Onekligt

torde nämligen vara, att 1866 års förordning vore ägnad att lämna ett verksammare

skydd för skogens bestånd än en dimensionslag kunde giva ävensom

att betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande skattehemman under

utsyningstvång fullväl motiverade skillnaden i lagstiftning beträffande

dispositionsrätten över skogstillgången. Med anledning av föreningens påstående,

att ifrågavarande skattehemmans antal och areal vore förhållandevis

obetydliga, framhöll kommittén, att dylika hemman inom Västerbottens och

Norrbottens läns kustland vore ej mindre än 497 stycken med en sammanlagd

areal av 223,250.7 7 hektar. I

I de yttranden, som avgåvos över kommitténs förslag till ny utsyningslag,

ländxi-a skogs- framhöll en ledamot i skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län — under

vård kommit åberopande att skogarna å de inom länet belägna, utsyningstvång underkastade

tMutsynings skattehemmanen utgjorde blott en obetydlig del av alla inom länet befintliga

lag. enskilda skogar — att han ställde sig tvekande inför frågan, huruvida det

kunde anses nödigt och nyttigt att bibehålla en särskild lagstiftning för förstnämnda

skogar. Bemälde ledamot ifrågasatte, huruvida ej större frihet i

Norrländska

skogsvårds
kommittén.

Yttranden

över Norr
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 95.

53

förevarande avseende kunde finnas böra medgivas innehavarna av dessa skogar,

men tilläde, att en sådan åtgärd borde göras beroende därav, att de garantier,

som samhället genom utsyningstvånget på sin tid förbehållit sig för

vinnande av syftemålet med upplåtelser av mark till anläggning av bygd,

utbyttes mot andra, vilka skäligen kunde anses lika betryggande för ifrågavarande

egendomars framtida besutenhet som dessa, En dylik avlösning

skulle lämpligen kunna ske på grundval av en överenskommelse mellan staten

och vederbörande skogsägare, varigenom denne senare ålades att i enlighet

med exempelvis av skogsvårdsstyrelsen och vederbörande jordbrukskommission

upprättad plan till visst belopp av den uttagna skogsavkastningens värde

under viss tid verkställa sådana odlingsarbeten och förbättringar av skogsmarken,

som kunde lända fastigheten till varaktigt gagn.

Med anledning av detta uttalande anförde länsstyrelsen i Västernorrlands

län i sitt yttrande över nyssberörda lagförslag, bland annat:

Ett utsyningsväsen, som vore grundat på rationella skogsvårdsprineiper

och handhades av en därtill organiserad, kompetent tjänstemannakår, syntes

länsstyrelsen icke blott vara av betydande nytta för skogsförvaltningen å de

fastigheter, vilka vore underkastade utsyningstvång, utan även hava en viss

betydelse för spridande av kunskap om och intresse för god skogsförvaltning

över huvud taget. Den garanti mot överavverkning, som utsyningstvånget

innebure, torde icke kunna fullt effektivt ersättas genom någon annan anordning.

Den omständigheten, att allenast en ringa del av länets skogsareal

vore underkastad utsyningstvång, syntes icke i och för sig utgöra något skäl

för upphävande av utsyningstvånget, därest dess bibehållande ur andra synpunkter

skulle anses lämpligt.

Såsom förut nämnts, bibehölls i det förslag till 1915 års lappmarkslag, som jyj.j <irs jorKungl.

Maj:t genom omförmälda proposition nr (i9 föreläde samma års riksdag,

utsyningstvång beträffande enskilda skogar utanför lappmarkerna i

samma utsträckning som förut. I motiveringen till berörda proposition framhöll

departementschefen, att de skäl, som norrländska skogsvårdskommittén

och länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört mot ett upphävande av utsyningstvånget

beträffande nyss angivna skogar, torde äga giltighet. Den i

propositionen i detta avseende intagna ståndpunkten godkändes, såsom förut

nämnts, av riksdagen. I

I skogslagstiftningskommitténs den 9 december 1918 avgivna betänkande Skogsiagnpptogs

frågan om utsyningstvångets upphävande beträffande de under lappmarkslagen

lydande skogar, som äro belägna nedom Västerbottens län, ånyo till

diskussion. Kommittén uppgav i detta hänseende, att det särskilt rörande

skogarna å de inom Västernorrlands och Jämtlands län belägna skattehemman,

som avsåges i 186(1 års förordning, inom kommittén bragts på tal, att

det vore olämpligt, såväl att de med sin sporadiska förekomst skulle stå kvar

under skogsstatens handhavande, sedan alla övriga enskilda skogar i orten

kommit under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, som ock att de i övrigt skulle

vara underkastade särskilda bestämmelser i fråga om vården och dispositions
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Reservanter

inom skogslag

stift ning skommittén.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

rätten. Då emellertid dessa särskilda bestämmelser härledde sig från villkor

och föreskrifter vid upplåtande av kronomark åt enskilde och sålunda vore

av annan än skogsvårdslags karaktär, hade kommittén ej ansett sig befogad

att ingå på frågan om någon ändring i bestämmelserna om berörda skogar

i de nyssnämnda hänseendena.

I överensstämmelse härmed undantogos i det av kommittén avgivna förslaget

till lag angående vård av enskildes skogar, förutom skogar inom Västerbottens

och Norrbottens län, jämväl sådana nedom Västerbottens län belägna

skogar, som lydde under lappmarkslagen, från den föreslagna lagens tillämpning.

Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, och dess ledamot

A. Sahlberg, voro i förevarande avseende av skiljaktig mening och ansågo,

att utsyningstvånget borde upphävas beträffande nyss angivna skogar nedom

Västerbottens län samt dessa skogar föras under en blivande allmän skogsvårdslag.

Husberg framhöll i avgiven reservation till kommitténs betänkande efter

en ingående jämförelse mellan lappmarkslagen och den av kommittén

föreslagna skogsvårdslagens bestämmelser, att ifrågavarande skogar syntes

med fördel kunna ställas under sistnämnda lag. En dylik åtgärd skulle

medföra större enhetlighet i lagstiftningen ävensom den från skogsadministrativ

synpunkt beaktansvärda vinsten, att skogsstaten bleve befriad

från befattning med dessa skogar. Med den förpliktelse till positivt handlande,

som den nya lagstiftningen ålade skogsägaren, och den personliga

medverkan till vinnande av lagens mål, som den krävde av honom, skulle

vidare följa fördelen därav, att ägarens skogliga samvete bleve väckt, varjämte

skogsvårdsstyrelsens upplysande, rådgivande och handledande verksamhet

borde stärka ägarens intresse för skogens vård samt nödiga skogsvårdsåtgärder

befrämjas genom styrelsens ekonomiska bidrag.

Husberg bemötte i sin reservation jämväl den av kommittén uttalade

uppfattningen, att de angående ifrågavarande skogar gällande särskilda

bestämmelser skulle vara av annan än skogsvårdslags karaktär, och anförde

i sådant avseende:

»Den uppfattning, varåt kommittén sålunda givit uttryck och varav spär

även annorledes förekommit, är för mig främmande. Jag kan ej förstå, att

sättet för bestämmelsernas ursprungliga tillkomst skulle medföra, att de

skulle falla utom skogslagstiftningens område. De avse just vad som är all

skogslagstiftnings mål — betryggandet av skogens bestånd och goda vård —

men, så vitt jag fattar, intet härutöver; deras hela rättsliga karaktär ligger

i och sammanfaller med denna deras uppgift. Menar man månne, att de

skulle vara uttryck för något slags kontraktsenligt bestämt förhållande mellan

kronan och den enskilde''? Men om så vore, skulle ju ändring i detta förhållande

svårligen kunna ske annorledes än i ömsesidigt samförstånd mellan

parterna. Man måtte hava varit bestämd av något slags dylik uppfattning,

då man, såsom någon gång hänt, uttalat den förmodan, att lappmarksreglerade

skogshemman rätteligen icke skulle kunna t. ex. befrias från utsyningstvånget,

med mindre de gäve något vederlag genom skogsodlingsarbeten eller

annat dylikt, efter vad därom kunde mellan parterna närmare överens
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. 55

kommas. Men lika litet som jag kan medgiva tillvaron av ett kontraktsförhållande,

lika litet förstår jag, att det här kan bliva tal om vederlag i

någon annan bemärkelse än det vederlag, som från skogsvårdssynpunkt kan

anses ligga däri, att de, fritagna från en lag, bliva underkastade en annan,

som kanske är strängare eller i allt fall bättre motsvarar de syftemål, dem

skogslagstiftningen över huvud vill vinna.»

Sahlberg anförde i särskilt yttrande till kommitténs betänkande såsom

motiv för sin skiljaktighet i förevarande avseende, bland annat:

Det bleve obestridligen till den enskildes såväl som det allmännas gagn,

om dessa skogar, som numera icke kunde sägas vara föremål för någon

egentlig skogsskötsel, komme under friare disposition och det intensivare bruk.

som syntes nödvändigt just för deras framtida bestånd, med åtföljande skyldigheter

och ansvar. Betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande skattehemman

syntes icke heller lägga hinder i vägen för att så skedde. Något

det allmännas meddelägareskap förelåge ej. Inskränkningen i dispositionsrätten

vid tidpunkten i fråga syftade allenast till att förhindra skövling.

Häremot torde tillräckligt skydd vara och än mer bliva till finnandes såväl

i tidens uppfattning om värdet att äga skogstillgång som i redan gällande

och nu föreslagen lag angående vård av enskildes skogar.

Det förslag till ny skogsvårdslag, som Kungl. Maj:t i proposition nr 104

föreläde 1923 års riksdag, anslöt sig i förevarande avseende till kommittémajoritetens

förslag. 1 motiveringen till berörda proposition framhöll departementschefen,

att beträffande nu ifrågavarande skogar torde rada särskilda

förhållanden, vilka borde göras till föremål för undersökning, innan

ny lagstiftning för dem kunde införas.

I sitt över berörda proposition avgivna utlåtande nr 1 föreslog särskilda

utskottet vid 1923 års riksdag ej någon ändring i propositionen i denna

del. Utskottet uttalade emellertid såsom önskvärt, att en undersökning

komme till stånd rörande överförande från lappmarkslagen till den nya

skogsvårdslagen av de under den förra lagen lydande skogar, som läge

spridda inom Västernorrlands och Jämtlands län samt inom Västerbottens

och Norrbottens läns kustland. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att

det givetvis i och för sig vore ägnat att medföra olägenheter i olika

avseenden, att fastigheter med särskilda skogslagsbestämmelser funnes inspridda

här och var inom ett område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser

tillämpades.

Såsom förut nämnts, godkändes vad utskottet sålunda anfört av riksdagen

och åberopades i dess förenämnda skrivelse nr 278.

Jag torde nu få övergå till att redogöra för innehållet av de yttranden,

som infordrats med anledning av vad i motiveringen till berörda riksdagsskrivelse

sålunda anförts.

Inom Västernorrlands län hava länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott samtliga tillstyrkt, att skogsvårdslagen

måtte erhålla tillämpning å de inom länet belägna skogar,

varom nu är fråga.

1923 års förslag

till ny

skogsvård slag.

1923 åts

riksdag.

Yttranden

över 1923 års

riksdags skrivelse

nr 27>

Yästemorrlands

Jäv.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Jämtlands

län.

56

Skogsvårdsstyrelsen har framhållit, att nyssberörda skogar, vilka vore fördelade

på 14 socknar, representerade allenast inemot 2 procent av samtliga i

enskild ägo varande skogar i länet. Redan denna omständighet framkallade

tvekan, huruvida det kunde anses nödigt och nyttigt att bibehålla en särskild

lagstiftning för dessa skogar. Härtill komme, att knappast någon enda av

de förhållanden av vare sig social eller klimatologisk natur, som kunde andragas

såsom skäl fiir bevarandet av utsyningstvång inom lappmarken, borde

tillerkännas betydelse för Västernorrlands län, där skogens ekonomiska uppgift

onekligen trädde i förgrunden och skogsskötseln för den skull borde

ordnas så, att inga värden förfores. Med den ökade arbetsbörda, som med

intensivare skötsel av statsskogarna numera lades på skogsstatens tjänstemän,

kunde det befaras, att vården av ifrågavarande skogar bleve åsidosatt, ehuru

såväl deras läge och markbeskaffenhet som avsättningsförhållandena talade

för att de både kunde och borde göras till föremål för en lika intensiv

skötsel, som andra enskildes skogar inom länet. Hen nya skogsvårdslagen

kunde utan tvivel bereda fullt tillfredsställande skydd åt ifrågavarande skogar.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har uppgivit, att ifrågavarande

skogar läge spridda över hela länet, vilket försvårade kontrollen och, enligt

vad erfarenheten visat, medförde dryga resekostnader för den förvaltande personalen,

varigenom skogsvårdens krav och fordringar oj alltid på ett fullt

nöjaktigt sätt kunnat tillgodoses. Något hinder torde ej förefinna» för skogsvårdsstyrelsen

att omhänderhava överinseendet jämväl över dessa skogar.

J. A. Enhörnings trävaruaktiebolag, Mo och Domsjö aktiebolag samt

Gideå & Husums aktiebolag, vilka såsom ägare till vissa under lappmarkslagen

lydande skogar i Västernorrlands län begagnat sig av dem lämnat

tillfälle att yttra sig i ärendet, hava hemställt, förstnämnda bolag, att

skogsvårdslagen måtte antagas att gälla för de inom länet belägna skogar,

varom här är fråga, samt sistnämnda två bolag, att samtliga under lappmarkslagen

lydande, utom lappmarkerna belägna skogar måtte överföras

till skogsvårdslagen.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län hava båda avstyrkt,

att de skogar inom länet, för vilka lappmarkslagen nu gäller, fördes under

skogsvårdslagen.

Länsstyrelsen har uppgivit, att allenast 6 hemman inom länet lydde under

lappmarkslagen samt att enligt av skogsvårdsstyrelsen verkställd utredning

den produktiva skogsmarken å dessa hemman, som utgjorde 4,250 hektar,

motsvarade cirka 0.2 3 procent av den totala arealen av i enskild ägo befintlig

produktiv skogsmark inom länet. Den allra största delen av dessa

hemman tillhörde aktiebolag, som påtagligen förvärvat dem i huvudsakligt

syfte att utnyttja skogen. Såsom skäl för den av länsstyrelsen intagna avstyrkande

ståndpunkt har länsstyrelsen anfört, att ifrågavarande hemman av

de nuvarande ägarna förvärvats med full kännedom om den inskränkning,

som påvilade hemmanen beträffande dispositionsrätten till skogen, och sålunda

sannolikt för lägre köpeskilling än hemmanen skulle betingat, om de varit

frigjorda från denna inskränkning. Utsyningstvångets upphävande skulle

därför för dessa medföra en oförtjänt värdestegring, som icke utan talande

skäl borde medgivas. Skogarnas ägare skulle därigenom beredas tillfälle att

på en gång avverka en myckenhet sparad skog, som ej kunde uttagas utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, Nr 95.

01

fara för skogens framtida avkastningsförmåga. Det vore därjämte allmänt

känt, att inom stora delar av landet för närvarande påginge en överavverkning,

som för varje år förringade det befintliga skogskapitalets värde, och

syntes därför all skogslagstiftning ytterst böra inriktas på motarbetandet av

denna tendens. Då man nu beträffande en del skogar i enskild ägo redan

hade lagliga föreskrifter, som vore avsedda att tillgodose skogsägarens ekonomiska

intresse genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens

krav, syntes denna lagstiftning ej böra övergivas endast av det skäl, att den

avsåge en mindre del av de enskildas skogar.

I Västerbottens län hava länsstyrelsen, landstinget samt skogsvårds- Västerbottens

nämnden hemställt, att frågan om skogsvårdslagens tillämpning å de inom

länets kustland belägna skogar, som nu lyda under lappmarkslagen, måtte

få vila tills vidare eller till dess en revision av lappmarkslagen komme

till stånd eller i allt fall ej sammankopplas med spörsmålet om skogsvårdslagens

tillämpning å skogarna under dimensionslagen. Hushållningssällskapets

förvaltningsutskott har däremot tillstyrkt skogsvårdslagens tilllämpning

å ifrågavarande skogar.

Landstinget har erinrat, att de under lappmarkslagen lydande hemmanen

i länets kustland, vilka vore spridda över kustlandet, vore jämförelsevis få

och obetydliga. Det bleve därför en fråga av mindre vikt, om vid en blivande

utsträckning av skogsvårdslagen till länets kustland i övrigt dessa skogarfördes

under lagen eller icke. Då landstinget ändock i denna fråga intoge eu

avvaktande hållning, vore det därför, att en inskränkning i lappmarkslagens

giltighetsområde ej syntes böra vidtagas annat än i sammanhang med en

granskning av innehållet i lagen i dess helhet. Då lagens verkningar visat

sig goda, borde en dylik granskning ej rubba lagens ledande grundsatser.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har framhållit, att, då ifrågavarande

skogar i regel vore av obetydlig areal och läge spridda samt merendels

avlägset, det vore att befara, att, därest deras vård och förvaltning omhänderhades

av en myndighet, för vilken de enbart vore ett fördyrande och

ovidkommande förvaltningsobjekt, skogsvården genom en bokstavlig tolkning

och tillämpning av lagen icke bleve nöjaktigt tillgodosedd. Ett bibehållande

av lappmarkslagen för dessa skogar, sedan skogsvårdslagen antagits att gälla

för övriga skogar i kustlanden, skulle även medföra den olägenheten, att

olikformighet bleve rådande med avseende å skyldigheten att erlägga skogsvårdsavgifter

beträffande i kustlanden belägna skogar, vilket givetvis skulle

föranleda förvecklingar och oreda.

Vid de offentliga sammanträden, som länsstyrelsen i Västerbottens län,

på sätt förut nämnts, hållit å vissa orter inom länet för att bereda vederbörande

kommuner och skogsägare tillfälle att yttra sig i ärendet, kar

jämväl frågan om skogsvårdslagens tillämpning å nu ifrågavarande skogar

varit föremål för överläggning. Vid tre av dessa sammanträden, därvid

ombud för 4 kommuner och 1 skogsägareförening samt 98 enskilda skogsägare

närvarit, har vidtagande av lagstiftningsåtgärd i detta syfte tillstyrkts,

under det vid ett sammanträde, varvid 32 skogsägare närvarit,

dessa ej gjort annat uttalande än att denna fråga ej måtte sammankopplas

s. 58 Kontrollera mot PDF

Norrbottens

län.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

med spörsmålet om skogsvårdslagens tillämpning å skogar under dimensionslagen.

INorrbottens län hava länsstyrelsen, landstinget, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och skogsvårdsnämnden samtliga avstyrkt, att skogsvårdslagen

för närvarande antoges att gälla för de inom länets kustland belägna skogar,

varom nu är fråga. Inom skogsvårdsnämnden har dennas sekreterare,

skogsingenjören Stenborg, varit av skiljaktig mening och förordat dessa

skogars hänförande under skogsvårdslagen.

Länsstyrelsen har ansett det föreliggande spörsmålet böra bedömas ur olika

synpunkter för de särskilda kategorier skogar, varom här är fråga, samt i sådant

avseende anfört: Vad först anginge de i kustlandet belägna kronohemman och

krononybyggen, för vilka lappmarkslagen nu vore gällande, torde det ej kunna

anses lämpligt att utbyta berörda lag mot skogsvårdslagen. För dessa skogar,

till vilka kronan hade äganderätt och beträffande vilka det förelåge en möjlighet,

att nuvarande innehavares rätt till avkastningen kunde förverkas, syntes bestämmelsen

om en genom statens organ reglerad avverkning vara nyttig och

nödvändig. Staten borde nämligen ej i ett sådant fall lita till den enskildes

förmåga och intresse att bevara skogskapitalet vid en sådan storlek, att det

kunde lämna en möjligast jämn avkastning. — Vidkommande därefter i kustlandet

belägna skattehemman, som avsåges i 1866 års förordning, samt till

enskilda försålda kronoöverloppsmarker, förelåge ej beträffande dessa samma

skäl till lappmarkslagens bibehållande som för kronohemman och krononybyggen.

Äganderätten till dem hade kronan oåterkalleligen frånhänt sig men

hade därvid uppställt visst villkor ifråga om ägarens frihet att tillgodogöra

sig skogsavkastningen. Otvivelaktigt kunde kronan frånträda detta villkor,

men huruvida detta lämpligen borde ske, syntes länsstyrelsen tvivelaktigt.

Länsstyrelsens tveksamhet härutinnan hade emellertid ej sin grund uti någon

yttre omständighet, som skulle kunna sägas motivera en särlagstiftning för

skogarna ifråga. Angränsande till och blandade med de skogar, som nu lydde

under dimensionslagen och för vilka länsstyrelsen föreslagit skogsvårdslagens

tillämpande, skilde de sig i fråga om markbeskaffenhet och växtlighetsförhållanden

ej från dessa. Att — såsom av länets skogsvårdsnämnd i dess yttrande

i ärendet uttalats — »jordbruket å ifrågavarande hemman mestadels

vore i behov av det stöd, som detsamma erhölle genom ett uthålligt skogsbruk»,

hade länsstyrelsen icke funnit vara fallet i vidsträcktare mån än å skattehemman,

för vilka dimensionslagen gällde. Detta skäl kunde i alla händelser

ej gälla kronoöverloppsmarkerna, å vilka intet jordbruk funnes eller åtminstone

vid deras tillkomst varit avsett att drivas. Man kunde ej heller som skäl för

en särlagstiftning anföra, att tilldelningen vid avvittringen av skog till dessa

fastigheter — såsom förhållandet varit beträffande hemman i lappmarken —

skett under villkor av en viss inskränkt dispositionsrätt till denna skog.

Skälet för att bibehålla lappmarkslagen för de nu omhandlade båda kategorierna

av skogar kunde alltså enligt länsstyrelsens mening ej sökas uti något

rättsförhållande, som ginge tillbaka till tiden för fastigheternas bildande. Om

länsstyrelsen dock, såsom redan nämnts, ställde sig tveksam inför att tillstyrka

en förändring uti lagstiftningen för dessa skogar, berodde detta därpå, att

länsstyrelsen funne skäl tala för den mening, som ställde lappmarkslagen

såsom skogslag på ett högre plan än skogsvårdslagen. Länsstyrelsen vore ej

blind för att en högst väsentlig förenkling av administrationen helt visst

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

skulle kunna genomföras, därest för alla i enskild ägo varande skogar a kustlandet

samma skogslag vunne tillämpning, men länsstyrelsen antoge dock, att

denna fördel, om vars ekonomiska betydelse länsstyrelsen för övrigt saknade

möjlighet att bilda sig en bestämd föreställning, ej kunde vara så stor, att

den motiverade en förändring av lagstiftningen, om vars nytta i alla händelser

tvekan rådde. Då frågan om en förändring i dessa skogars ställning i lagstiftningshänseende

ej oupplösligt sammanhängde med frågan om dimensionslagens

avlösning av skogsvårdslagen, hölle länsstyrelsen före, att för närvarande

beslut ej borde fattas om skogsvårdslagens antagande för nu ifrågavarande

skattehemman och kronoöverloppsmarker.

Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott hava beträffande

lappmarkslagens betydelse ur skogsvårds- och social synpunkt framhållit,

att de avverkningsplaner, som enligt lagen skulle upprättas och vari

alla synpunkter för skogens rätta vård och behandling vore beaktade, beredde

skogsägaren icke blott möjlighet att vidtaga alla skogsvårdsåtgärder han själv

ansåge önskvärda utan gåve honom även anvisning å sådana. Särskilt beträffande

de större skogsägarna måste erkännas, att det vore företrädesvis å

hemman med inskränkt dispositionsrätt till skogen, som skogsvårdsarbeten i

större omfattning kommit till utförande. Det planmässiga skogsbruket kunde

således i intet hänseende anses stå på ett lägre plan än annat utan tvärtom.

Intresset för hushållningsplaners upprättande vore i stigande även bland

hemmansägare, som hade fri dispositionsrätt till sin skog, vilket framginge

därav, att dessa hemmansägare i ganska stor utsträckning anlitade skogsvårdsnämnden

för berörda ändamål. Det vore då betänkligt, om nämnda hemmansägare

skulle bibringas den uppfattning, att skogsskötseln genom upprättande

av hushållningsplan bleve mindrevärdig i förhållande till övrigt skogsbruk.

Ett allt för hastigt exploaterande av det i enskild ägo varande skogskapitalet

skulle lätt kunna föranleda till en osund spekulation, medförande forcerade

avverkningar med stegrade arbetspriser och därpå följande arbetslöshet. Fördelarna

med det uthålliga skogsbruket bestode däri, att dels skogsägaren

erhölle en jämn skogsavkastning, som beredde ett synnerligen värdefullt stöd

för jordbruket, dels trävaruindustrien tillförsäkrades en jämn tillgång på

värdefullare grövre sortiment och dels arbetarna erhölle en likaledes jämn

tillgång på arbete och förtjänst.

Skogsvårdsnämnden har såsom huvudskäl för den av nämnden intagna

avstyrkande ståndpunkt anfört, att jordbruket å ifrågavarande hemman mestadels

vore i behov av det stöd, som bereddes detsamma genom uthålligt skogsbruk

å hemmanens skogar. Ställdes skogarna å dessa hemman under skogsvårdslagen,

skulle detta säkerligen hava till följd, att de å hemmanen sparade

skogstillgångarna komme att realiseras, och vore nämnden ej övertygad om att

därvid inflytande medel komme att användas till förbättrande av hemmanen

och deras jordbruk.

Av kommunerna inom Norrbottens läns kustland hava 14 begagnat sig

av dem lämnat tillfälle att yttra sig rörande förevarande fråga. 4 kommuner,

nämligen Piteå landskommun samt Norrfjärdens, Älvsbyns och

ilåneå kommuner, hava tillstyrkt, att skogsvårdslagen antoges att gälla

för ifrågavarande skogar, under det att 9 kommuner, nämligen NederKalix,

Neder-Torneå, Karl-Gustafs, Hietaniemi, Över-Ivalix, Över-Torneå,

Korpilombolo, Tärendö och Pajala kommuner, avstyrkt dylik lagstiftningsåtgärd

eller hemställt om uppskov därmed, till dess erfarenhet vunnits

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Jägmästarn a

om skogsvårdslagens tillämpning inom dess nuvarande giltighetsområde,

samt en kommun, Neder-Luleå, uttalat, att förevarande fråga ej borde

sammankopplas med spörsmålet om skogsvårdslagens tillämpning å de

inom länets kustland belägna skogar, som lydde under dimensionslagen.

Från förstnämnda fyra kommuners sida har framhållits, att varken ur

odlingssynpunkt eller i skogligt hänseende någon skillnad förefunnes mellan

nu ifrågavarande hemman och dem, som lydde under dimensionslagen, varför

något bärande motiv för bibehållande av olika skogslagar för dessa

hemman ej förefunnes. De brister, som vidlådde dimensionslagen, förefunnes

även hos lappmarkslagen, delvis i ännu större grad. På grund därav, att

hemmanen under lappmarkslagen läge i omedelbar närhet av hemman under

dimensionslagen, försvårades och i många fall omöjliggjordes kontrollen över

den förra lagens efterlevnad. Härtill komme, att lappmarkslagens bibehållande

medförde, att en särskild tjänstemannakår måste handhava lagens

tillämpning å ifrågavarande strödda hemman, varigenom statsverket tillskyndades

ökad kostnad.

Från övriga kommuners sida har uttalats, att lappmarkslagen med den

däri stadgade hushållningen på längre sikt bättre tillgodosåge skogsvårdens

krav än skogsvårdslagen. Ett upphävande av den förra lagen skulle utsätta

det sparade virkeskapitalet å ifrågavarande skogar för risken att inom kort

tid spolieras. Skogsvårdslagen skulle för ägarna till ifrågavarande skogar

bliva alltför betungande att tillämpa. Med lappmarkslagen rådde däremot

tillfredsställelse bland skogsägarna.

Såsom förut nämnts, har länsstyrelsen i Norrbottens län för att bereda

vederbörande skogsägare tillfälle att yttra sig i ärendet hållit offentliga

sammanträden å nio orter i länets kustland. Vid fyra sammanträden,

vilka hållits i Bränna, Tärendö, Pajala och Över-Torneå och därvid sammanlagt

47 personer närvarit, hava dessa enhälligt uttalat sig för bibehållande

av den för kustlanden nu gällande skogslagstiftning i dess helhet.

Vid ett sammanträde, som hållits i Kalix och därvid allenast 3 skogsägare

närvarit, hava dessa likaledes enhälligt uttalat sig i nyssangivna riktning.

Vid övriga fyra sammanträden hava ej förekommit några uttalanden i

denna fråga.

I särskilda skrivelser till länsstyrelsen hava ett flertal enskilda skogsägare

i södra delen av länets kustland ävensom Aktiebolaget Ytterstfors—

Munksund tillstyrkt skogsvårdslagens tillämpning å de i kustlanden belägna

skogar, varom här är fråga. I

I ärendet hava hörts jägmästarna i 28 revir, inom vilka sådana skogar,

som här avses, äro belägna. Av dessa hava 8 jägmästare, varav flertalet

med revir i Västernorrlands och Jämtlands län, tillstyrkt samt 16 jägmästare,

varav flertalet med revir i kustlanden, avstyrkt den ifrågasatta

lagstiftningsåtgärden. 3 jägmästare hava hemställt om uppskov med be

rörda åtgärd under vissa tider, varierande från 5 till 40 år. 1 jägmästare

har ansett, att de under lappmarkslagen lydande skogarna i Västernorr
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. Bl

lands och Jämtlands län borde föras under skogsvårdslagen samt motsvarande

skogar i kustlanden under dimensionslagen.

Från förstnämnda 8 jägmästares sida har framhållits, att ifrågavarande

skogar ej skilde sig i klimatiskt, forstligt eller annat hänseende från de

under dimensionslagen lydande skogarna samt att det därför måste anses

synnerligen olämpligt, att de förra skogarna skulle skötas på ett annat sätt

än de senare. Den omständigheten, att vederbörande skogsägare före 186B

eftersatt sina odlings- och nybyggnadsskyldigheter, syntes ej höra läggas

till grund för bestämmande av det sätt, varpå dessa skogar nu borde skötas.

Det vore även att märka, att ifrågavarande skogar till största delen ägdes

av trävarubolag, vilka även under skogsvårdslagen torde komma att a skogarna

utföra nödiga skogsvårdsåtgärder i samma utsträckning som för närvarande.

— En av dessa jägmästare har tillstyrkt skogsvårdslagens tillämpande

å ifrågavarande skogar allenast under villkor, att viss del, förslagsvis en

fjärdedel, av rotvärdet av det virke, som efter skogsvårdslagens trädande i

tillämpning å dessa skogar komme att därifrån försäljas, avsattes till en

särskild fond, som skulle förvaltas av vederbörande skogsvårdsstyrelse och

användas för sådana skogsvårdsåtgärder, som ej bekostades av skogsvårdskassan.

De jägmästare, som uttalat sig i avstyrkande riktning, hava såsom skiil

härför anfört, bland annat: Då lappmarkslagen garanterade ett uthålligt

skogsbruk, måste den anses stå på ett högre plan än skogsvårdslagen. Tilllämpandet

av dylikt skogsbruk beträffande ifrågavarande skogar vore ur

flera synpunkter av synnerlig vikt. Dels borde nämligen dessa skogar sparas

för att fylla sitt ursprungliga och alltjämt betydelsefulla ändamål att tjäna

såsom stöd för det i allmänhet svaga jordbruket å ifrågavarande hemman,

dels vore det önskvärt, att skogarna skonades för allt för långt drivna avverkningar

av den mera utvuxna delen av bestånden av det skäl, att dessa

skogar tillsammans med statens och vissa andra skogar borde bilda en behövlig

virkesreserv, därifrån vederbörande framdeles kunde fylla sitt behov

av gagnvirke av skilda slag. Jämväl med hänsyn till den inom riket för

närvarande pågående överavverkningen vore bibehållandet av uthålligt

skogsbruk å dessa skogar av behovet påkallat. Då skogarnas virkeskapital

till största delen utgjordes av gammal och övermogen skog, skulle, därest

skogsvårdslagen antoges att gälla för desamma, detta säkerligen medföra eu

oerhörd avverkning å dessa skogar och ett hastigt realiserande av dessas

värdefullare bestånd. Ett upphävande av utsyningstvänget beträffande ifrågavarande

skogar skulle leda därtill, att de nuvarande hemmansägarna bleve

oskäligt gynnade till förfång för kommande släkten. Ett dylikt upphävande

skulle jämväl hava till följd, att avskaffandet av utsyningstvänget även i

lappmarkerna blott bleve en tidsfråga. Överförandet av ifrågavarande skogar

till skogsvårdslagen skulle därjämte nödvändiggöra, att vissa revir i kustlanden

måste omregleras och tilldelas större areal än den nuvarande, vilket

ur förvaltningssynpunkt vore olämpligt. Ifrågavarande skogar vore i allmänhet

belägna i omedelbar närhet av kronoparkerna, vadan desamma ur

kontrollsynpunkt vore synnerligen lätta för skogsstatens personal att övervaka.

Samtliga 6 överjägmästare, som hörts rörande denna fråga, hava uttalat

sig för bibehållande av nu gällande lagstiftning beträffande ifrågavarande

skogar samt härvid åberopat väsentligen enahanda skäl, som framförts av

Över
jägmfotarna.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 95.

Domän
styrelsen.

62

<le jägmästare, vilka intagit motsvarande ståndpunkt. En överjägmästare

har framhållit, att utsyningstvånget ifråga om här avsedda skattehemman

i varje fall ej borde upphävas, utan att viss odlings- och byggnadsskyldighet

fullgjordes å dessa.

Domänstyrelsen har uttalat, att några verkliga skäl ej syntes föreligga

att för ifrågavarande fastigheter utbyta lappmarkslagen mot skogsvårdslagen.

Domänstyrelsen har vid besvarandet av förevarande spörsmål till en

början uppehållit sig vid frågan, vilkendera lagen kunde anses bäst lämpad

för skogarnas behöriga skötsel och vård, och i sådant avseende anfört:

»Den nu gällande lagen — lappmarkslagen — syftar med "sina skogsvårdande

bestämmelser icke blott till en rätt avverkning av skogen utan ock till

en efter vissa grunder och på lång sikt inriktad hushållning med det befintliga

virkesförrådet; en hushållning, som avser ej blott att bereda innehavaren

av skogen en så vitt möjligt lika stor och regelbundet återkommande

avkastning, utan ock ett höjande av skogens alstringsförmåga. Sedan avverkningsbeloppet

på så sätt blivit med tillämpande av vetenskapliga regler

fastställt, uttages detsamma genom sakkunnig utstämpling. Därvid föreskrivas

de åtgärder, som anses erforderliga för skogsvårdens främjande, och framtvingas

dylika åtgärder genom reglering av kommande avverkningar. I fråga

om uttagande av husbehovsvirke gälla emellertid icke sagda bestämmelser om

avverkning och reproduktion.

Lappmarkslagens företräde framför skogsvårdslagen ligger sålunda däruti,

att den garanterar skogens upprätthållande vid en viss beräknad avkastning,

men får skogsvårdslagen anses hava det företrädet framför lappmarkslagen,

att den dels reglerar husbehovsavverkningen i enlighet med skogsskötselns

fordringar och besörjer om återväxt efter densamma, dels innehåller i fråga

om annan avverkning visserligen i huvudsak samma föreskrifter om reproduktion

men därjämte bestämmelser, vilka möjliggöra att snabbare utkräva

deras fullgörande av en försumlig skogsägare. Väger man nu dessa båda

lagars betydelse för skogarna emot varandra, så lärer obetingat företräde böra

givas åt lappmarkslagen, vilken i stort sett kan betecknas såsom liggande

på ett högre plan än skogsvårdslagen. Då sålunda av denna anledning det

icke synes styrelsen finnas några mera vägande skäl för att ersätta lappmarkslagen

med skogsvårdslagen, lärer det icke vara erforderligt att närmare ingå

på frågan, huruvida av skogsbiologiska eller andra liknande orsaker ett utbyte

av lagar kunde vara önskvärt. Styrelsen vill emellertid framhålla, att nu

berörda skogar med hänsyn till belägenhet och klimatiska förhållanden samt

skogsmarkernas sammansättning ur geologisk synpunkt icke i nämnvärd grad

skilja sig från de skogar, nu under dimensionslagen, för vilka styrelsen förordat

skogsvårdslagens antagande.»

Domänstyrelsen har vidare till utveckling av sin ståndpunkt i denna

fråga anfört:

»Skulle skogsvårdslagen komma att tillämpas för dessa under lappmarkslagen

nu lydande skogar, bleve följden utan allt tvivel ett hastigt exploaterande

av de betydande virkeskapital av för det mesta grova och värdefulla

dimensioner, som i regel finnas å dessa skogar sparade, och skulle de härför

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. 63

erhållna penningebeloppen komma de nuvarande och i vissa fall kanske tillfälliga

innehavarna av dessa fastigheter till godo. Härigenom skulle därjämte

för respektive orter försvinna de betydelsefulla och regelbundet återkommande

tillfällena till arbetsförtjänst, som följa med de enligt avverkningsplanerna

med vissa mellanrum återkommande avverkningarna.

Emellertid tillkommer en annan omständighet, vilken är av stor betydelse.

De kronohemman och nybyggen under åborätt, som äro ifråga, ägas utav

staten, och synes det enbart ur denna synpunkt icke finnas något som helst

skäl för att staten skulle avhända sig sin egendom till förmån för en tillfällig

innehavare, vilken till och med under vissa förutsättningar kan dömas

förlustig sin tillfälliga nyttjanderätt till skogen. Vad därjämte beträffar de

försålda kronoöverloppsmarkerna, så har vid dessas försäljning priset beräknats

med hänsyn till den inskränkta nyttjanderätt till skogen, som staten

bundit vid fastigheten, då den avhänt sig densamma.

Ifråga slutligen om skattehemmanen finnas visserligen icke samma skal.

som nyss anförts beträffande de tre övriga kategorierna av berörda skogar,

för ett bibehållande av utsyningstvånget å desamma, och ej heller lär man

kunna påstå, att vid avvittringen av dessa samma villkor bundits vid tilldelandet

av skogsområdena såsom ifråga om de inom lappmarken belägna

hemmanen. Emellertid torde det stöta på rätt så stora svårigheter att tilllämpa.

en särlagstiftning för enbart dessa skattehemman och i varje fall måste,

såsom förut framhållits, skogens rätta skötsel och vård samt hushållningen

å densamma bliva bättre tillgodosedd genom lappmarkslagen än genom skogsvårdslagen.

»

Även Norrlands skogs vårdsförbund har förordat bibehållandet av lappmarkslagen

för dessa skogar. Förbundet har visserligen funnit, att ett

utbyte av lappmarkslagen mot skogsvårdslagen beträffande ifrågavarande

skogar ej hindrades av de på skogarnas föryngring och tillväxt inverkande

förhållanden, men likväl ansett, att ett dylikt utbyte knappast vore önskligt,

enär den princip om avverkningens planmässiga ordnande, varå lappmarkslagen

vilade, enligt förbundets mening gjorde lappmarkslagen till

en skogslag av högre typ än skogsvårdslagen.

Kammarkollegium har allenast haft att yttra sig därom, huruvida lappmarkslagens

bestämmelser, i vad dessa avsåge nu ifrågavarande skogar,

kunde anses vara av annan natur än skogsvårdslag samt huruvida av sådan

grund hinder kunde anses möta mot skogsvårdslagens utsträckande att

gälla för samma skogar.

Efter redogörelse för tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet har

kollegium i berörda hänseende anfört:

De av lappmarkslagen berörda kronohemman och krononybyggen under

åborätt intoge givetvis en särställning. Så länge kronan icke genom skatteköp

eller omföring efter fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt sig

äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman och lägenheter, torde

betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna icke vara begränsad

till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga

i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl principiell

som reell fiskalisk innebörd. — Häremot syntes icke kunna invändas, att

Xorrlands

skogsvård*-

forbund.

Kammar
kollegium.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9ö.

64

kronan, sa länge åboförhållandet bestode, e;j själv, för egen räkning, uttoge

något av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens förverkande

utan jämväl vid åboledighet, som på annan grund inträffade, kunde

kronan tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten till här

ifrågavarande slag av fastigheter. Det förefölle kollegium, som om redan de

ifrågavarande hemmanens karaktär av kronans egendom borde utesluta tanken

på ett övergivande av de grunder för skogshushållningen, som eljes, såvitt

kollegium hade sig bekant, undantagslöst upprätthö] les beträffande dylik

egendom.

Vad härefter vidkomme övriga här förevarande kategorier av skogar eller

sådana, som numera — vare sig efter försäljning med förbehåll om inskränkt

förfoganderätt till skogen eller efter skatteomföring med samma förbehåll —

kommit i enskildas ägo, torde av den av kollegium lämnade redogörelsen för

tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet utan vidare framgå, att de i

lappmarkslagen upptagna, från nyssnämnda lagstiftning härrörande bestämmelserna

om utsyningstvång a dylika skogar ursprungligen ägt och följaktligen

alltjämt måste anses äga naturen av rena skogsvårdsföreskrifter. Väl

hade dessa föreskrifter, med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som vid

tiden för deras första utfärdande omfattades av statsmakterna, ansetts kunna

bringas till tillämpning allenast genom förbehåll vid fastigheternas överlåtande

å enskilda, men torde denna omständighet icke, då varje fiskaliskt syfte varit

för de nämnda förbehållen främmande, kunna betaga bestämmelserna ifråga

deras rena skogsvårdskaraktär. Kollegium ansåge sig följaktligen kunna

i allt väsentligt biträda de uttalanden rörande dessa bestämmelsers natur,

som gjorts av skogslagstiftningskommitténs ordförande landshövdingen Husberg

i dennes till kommitténs betänkande avgivna reservation. Kollegium

ville härtill endast foga den ytterligare erinran, att, därest ifrågavarande bestämmelser

varit eller vore av annan natur än skogsvårdslag, de med stöd

av dessa vid fastigheternas överlåtande från kronan gjorda förbehållen icke

torde kunnat eller kunna utan inteckning bevara sin giltighet gentemot

tredje man.

Med den sålunda angivna uppfattningen av den ifrågavarande särlagstiftningens

innebörd för nu nämnda i enskild ägo varande skogars vidkommande

syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare följa, att den särskilda

grund, vara dessa skogsvårdsbestämmelser — genom sitt sammanhang med

villkoren för skogarnas förvärvande från kronan — vilade, skulle vara för

den nu föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös. Skogslagstiftningens

möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse av de enskilda

skogarnas bestånd ingripa i den enskilde skogsägarens förfoganderätt torde,

oaktat den förskjutning i rättsuppfattningen, som härutinnan ägt rum sedan

mitten av förra århundradet, alltjämt anses vara i viss grad begränsad. Ansåges

fördenskull lappmarkslagen innefatta ett skogsvårdssystem. av effektivare

slag än 1923 års skogsvårdslag — en fråga varom kollegium icke torde hava

att yttra sig — syntes all anledning föreligga att beträffande nämnda skogar

upprätthålla en särlagstiftning, som kunde anses, å ena sidan, icke kränka

någons enskilda rätt men, å andra sidan, på ett verksammare sätt tillgodose

den allmänna skogsvårdssynpunkten. Då arealen av de inom Västerbottens

och Norrbottens läns kustland belägna skattehemman av ifrågavarande slag,

enligt vad norrländska skogsvårdskommittén meddelat, utgjorde icke mindre,

än 223,250.7 7 hektar, torde hänsynen till en eljest önsklig befunnen enhetlighet

i lagstiftningen rörande enskildas skogar i dessa trakter böra stä

tillbaka.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Spörsmålet om skogsvårdslagens tillämpning å ifrågavarande fastigheter Dep**™n

torde böra bedömas ur olika synpunkter för de olika kategorierna av dessa.

Vad först angår här avsedda kronohemman och krononybyggen under åborätt,

vilka fastigheter, såsom i det föregående framhållits, tillhöra kronan,

finner jag mig på de skäl, som kammarkollegium i fråga om dessa fastigheter

anfört, böra avstyrka upphävandet av det för dem nu stadgade utsyningstvång.

Beträffande därefter de skattehemman och överloppsmarker, varom här är

fråga, synas skäl föreligga för den av kammarkollegium hävdade uppfattningen,

att de bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt till skogen å dessa

fastigheter, som meddelats genom förordningen den 29 juni 1866 och skrivelsen

till kammarkollegium av samma dag, vilka bestämmelser sedermera

med vissa ändringar och tillägg upptagits i lappmarkslagen, allenast äro att

betrakta såsom skogsvårdsföreskrifter. Spörsmålet om dessa fastigheters överförande

från lappmarkslagen till skogsvårdslagen torde därför i främsta rummet

böra bedömas med hänsyn därtill, vilkendera lagen kan anses bäst ägnad

att främja en rationell skogsvård å fastigheterna. \ad härutinnan i ärendet

förekommit synes otvetydigt giva vid handen, att lappmarkslagen i detta avseende

bör givas ett bestämt företräde framför skogsvårdslagen, beroende

därpå, att lappmarkslagen garanterar skogens bibehållande vid en viss beräknad

avkastning och sålunda vilar på en högre skoglig princip än skogsvårdslagen.

Den omständigheten, att lappmarkslagen, på sätt domänstyrelsen

framhållit, ej bereder samma möjligheter som skogsvårdslagen att framtvinga

åtgärder för återväxtens tryggande, förringar givetvis ej lappmarkslagens

berörda principiella företräde utan synes allenast böra föranleda, att frågan

om ändring av lagen i berörda avseende göres till föremål för närmare undersökning.

På grund härav och då med hänsyn till det sätt, varpå ifrågavarande

utsyningstvång vunnit tillämpning å dessa fastigheter, sagda tvång

ej kan anses i någon mån ingripa i de enskilda fastighetsägarnas rätt utan

fastmera ett upphävande av tvånget skulle för dem medföra en oförtjänt

värdestegring av fastigheterna, synes det ofrånkomligt, att ur skogliga synpunkter

starka skäl föreligga för bibehållande av lappmarkslagen beträffande

dessa fastigheter. Härför tatar även den omständigheten, att ett upphävande

av utsyningstvånget otvivelaktigt skulle medföra en snabb exploatering av

det i dessa skogar sparade virkeskapitalet, vilket, på sätt i flera yttranden

med skärpa framhållits, dels ur nationalekonomisk synpunkt måste anses

olämpligt, dels ock mångenstädes skulle hava till följd en ur social synpunkt

betänklig försämring i ortsbefolkningens existensmöjligheter. Därjämte är

att märka, att en dylik åtgärd ej torde bliva utan återverkningar med avseende

å det i lappmarkerna gällande utsyningstvång, vars bibehållande dock.

enligt vad i ärendet allmänt vitsordats, måste anses högst nödigt och

nyttigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 70 höft. (Sr ■>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kwngl. Maj:ts proposition Nr 95.

Ett överförande av ifrågavarande skattehemman och överloppsmarker till

skogsvårdslagen torde emellertid å andra sidan medföra även vissa fördelar.

Dessa torde väsentligen bestå i åstadkommandet av en förenklad administration

för utövandet av tillsyn å enskilda skogar i dessa trakter och i samband

därmed besparing i statens utgifter för detta ändamål. Vad angår berörda

besparing, möter det givetvis svårighet att exakt beräkna det belopp,

vartill statens utgifter för lappmarkslagens handhavande beträffande ifrågavarande

skogar för närvarande uppgå. Såsom grunder för en approximativ

beräkning av detta belopp synas emellertid kunna läggas storleken av de anslag,

som för innevarande budgetår anvisats såsom ersättning till domänfonden

för lappmarkslagens handhavande i fråga om skogar i lappmarkerna

samt Sårna och Idre socknar, samt förhållandet mellan sistnämnda och nu

ifrågavarande skogars arealer, beräknade för produktiv skogsmark. Då nyssnämnda

anslag sammanlagt uppgå till 570,000 kronor samt berörda arealer

enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1921 utgöra 1,402,150 resp.

206,258 hektar, motsvarande ungefärligen förhållandet 7:1, skulle alltså domänfondens

kostnader för nu ifrågavarande skogar kunna beräknas till cirka

80,000 kronor per år. I detta sammanhang torde emellertid böra erinras,

dels att ifrågavarande skogar ej sällan äro belägna i omedelbar närhet av

kronoparkerna samt i följd härav jämförelsevis lätta för skogsstatens personal

att övervaka, dels ock att även skogsvårdslagens tillämpning å dessa skogar

torde kräva ej oväsentliga bidrag från statens sida. I följd härav torde den

besparing för staten, som ett överförande av ifrågavarande skogar till denna

lag skulle medföra, i varje fall ej bliva synnerligen betydande. Härtill kommer,

att värdet av den förenkling i administrationen, som ett dylikt överförande

skulle föranleda, i viss mån förringas därigenom, att förenämnda i kustlanden

belägna kronohemman och krononybyggen under åborätt, på sätt jag förut

framhållit, i varje fall böra kvarstå under lappmarkslagen och sålunda under

skogsstatens tillsyn.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att de fördelar, som skulle vinnas

genom ifrågavarande skattehemmans och överloppsmarkers hänläggande under

skogsvårdslagen, ej äro av den betydelse, att de kunna anses uppväga de

förluster för viktiga allmänna intressen, som berörda åtgärd, enligt vad jag

förut framhållit, skulle medföra. Jag finner mig följaktligen böra avstyrka

även nyssangivna åtgärd. I

I anslutning till vad jag förut anfört om skogsvårdslagens tillämpning å

de skogar, som nu lyda under dimensionslagen, har jag låtit inom jordbruksdepartementet

utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.

i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

67

Departementschefen uppläser härefter berörda förslag, som är av den lydelse

bilaga 1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det i § 87

regeringsformen angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Nils Flodman. 1

1 Denna bilaga, som är av samma lydelse som det vid propositionen fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 februari.

1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 januari

1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni

1923 (nr 212).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll och inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Thor Sjöfors, föranledde ej andra erinringar än dem,

som innefattas i följande yttranden av vissa lagrådets ledamöter.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Från de grundläggande avverkningsbestämmelserna i skogsvårdslagens

3 och 5 §§ göras i 4 § 1 mom. l:o) och i 5 § andra stycket i vissa avseenden

undantag med hänsyn till äldre avverkningsrätter. Den tidpunkt,

före vilken en avverkningsrätt skall hava upplåtits för att komma i åtnjutande

av den förmån dessa undantagsstadganden innebära, är fastställd

till den 1 januari 1923. Att denna tid valdes och ej den senare tid, då

skogsvårdslagen utfärdades eller trädde i kraft, hade sin grund i farhåga

för att före lagens tillkomst avverkningsrätter skulle skyndsamt tillskapas

för undgående av de nya stränga bestämmelsernas tillämpning. Visserligen

synes övergången från dimensionslagen till skogsvårdslagen böra på

enahanda sätt regleras, men det torde saknas skäl att härvid anknyta till

tidigare dag än den 1 januari 1924. I detta avseende lärer alltså en föreskrift

böra intagas bland övergångsbestämmelserna i den nu föreslagna

lagen.

Thulin:

I gällande dimensionslag finnes intagen en bestämmelse i syfte att klargöra,

att avverkningsrätt, som upplåtits före lagens ikraftträdande, efter

denna tidpunkt ej finge tillgodogöras i större omfattning än som överensstämde

med dessförinnan tillämpade regler. Någon motsvarande bestämmelse

har ej upptagits i det nu föreliggande förslaget. Då emellertid en

sådan bestämmelse givetvis skulle, på sätt även departementschefen erinrat,

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

69

i viss mån vara ägnad att förekomma tvister mellan fastighetsägare och

avverkningsrättshavare, samt uteslutandet därav lätteligen av vederbörande

enskilda kan komma att tolkas så, att lagstiftaren vid dimensionslagens

ersättande med skogsvårdslagen intagit en ändrad ståndpunkt, synes mig

— om det än må antagas, att rättstillämpningen kommer att ansluta sig

till en för skogsägaren gynnsam tolkning härutinnan — de starkaste skälen

tala för att, i enlighet med därom från flera håll uttalad önskan, i förslaget

upptages en bestämmelse av ovan angiven innebörd.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Utdrag av protokollet över jordbruksår enden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

departementschefen statsrådet Pettersson lagrådets den 20 februari 1924

avgivna utlåtande över det den 25 januari 1924 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den

15 juni 1923 (nr 212).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Tre ledamöter i lagrådet hava förordat, att den tidpunkt, före vilken

en avverkningsrätt skall hava upplåtits för att enligt bestämmelserna i

4 § 1 mom. l:o) och 5 § andra stycket i skogsvårdslagen vara undantagen

från tillämpningen av de allmänna avverkningsreglerna i lagens 3 och 5 §§,

måtte beträffande skogsvårdslagens nu ifrågasatta nya giltighetsområde

fastställas, icke såsom i det remitterade förslaget till den 1 januari 1923,

utan tidigast till den 1 januari 1924. Att vid skogsvårdslagens antagande

föregående år nämnda tidpunkt bestämdes till den 1 januari 1923 och

således till tid före lagens ikraftträdande, hade, såsom dessa ledamöter ock

erinrat, sin grund i farhåga för att före lagens tillkomst avverkningsrätter

skulle skyndsamt tillskapas för undgående av de nya stränga bestämmelsernas

tillämpning. Av min vid remissen till lagrådet lämnade

redogörelse för frågan om dimensionslagens ersättande med en annan mera

rationell skogslagstiftning, överensstämmande med den för landet söder

om Västerbottens län gällande, torde framgå, att anledning förelegat antaga

beslut i jämväl denna fråga redan vid föregående års riksdag. Om

man därför vill undanröja förenämnda farhåga, torde man böra vid den

nu ifrågasatta utsträckningen av skogsvårdslagens giltighetsområde bibehålla

den 1 januari 1923 såsom den kritiska tidpunkten i förevarande avseende.

Jag finner mig förty ej böra föreslå någon ändring i förslaget

härutinnan.

En ledamot i lagrådet har framställt den erinran, att i förslaget borde

upptagas en bestämmelse i syfte att klargöra, att avverkningsrätt, som

upplåtits före skogsvårdslagens ikraftträdande i kustlanden, efter denna

tidpunkt ej finge tillgodogöras i större omfattning än som överensstämde

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

71

med dittills tillämpade regler. Med hänsyn till vad jag härutinnan anfört

vid förslagets remitterande till lagrådet, finner jag ej heller denna erinran

höra föranleda ändring i förslaget.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förenämnda förslag

till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni

1923 (nr 212) samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:174 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 a1 i texten
  2. JoU 1924:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 s. 1 i texten
  3. JoU 1924:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition med förslag till förordning om tillämpning i VÖsterbottens och Norrbottens läns landstingsområden av förordni s. 10 i texten