Sök i Ratio Lex

Angående viss ersättning åt aktiebolaget Torf

1925-03-20 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:169, Angående viss ersättning åt aktiebolaget Torf

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 169.

1

Nr 169.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående viss

ersättning åt aktiebolaget Torf; given Stockholms

slott den 20 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats,

rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Viktor Larsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen i statsrådet ä Stockholms

slott den 20 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet och

chefen för handelsdepartementet anför chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Larsson:

Jag torde nu få anmäla uppkommen fråga om viss ersättning åt aktiebolaget

Torf.

Sedan under några år försök med torvpulvereldning å lokomotiv utförts

vid statens järnvägar samt dessa försök givit ett gott resultat, ansåg järnvägsstyrelsen

år 1916 tiden vara inne för anställande av försöksdrift i större

omfattning genom att å någon lämplig linje av statsbanorna elda samtliga

lokomotiv med torvpulver. I skrivelse den 28 mars 1916 framlade styrelsen

förslag att för detta ändamål inköpa Hästhagens mosse i närheten av Vislanda

järnvägsstation samt att därstädes för statens järnvägars räkning anlägag

en torvpulverfabrik. Med bifall till Kungl. Maj:ts i anledning härav

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 134 käft. (Nr 169—170.) 41525

Frågans uppkomst

och

behandling

före år 1924.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

i proposition nr 161 gjorda framställning i ämnet anvisade 1916 års riksdag

medel för anläggande av dylik torvpulverfabrik vid Hästhagens mosse in. m.

Genom kontrakt mellan järnvägsstyrelsen och aktiebolaget Torf, dagtecknat

den 14 juli och den 18 augusti 1916, åtog sig bolaget att i enlighet med

vissa i kontraktet närmare angivna bestämmelser leverera och vid Hästhagens

mosse uppföra eu fullständig torvpulverfabrik för en nettoproduktion

för år av 20,000 ton torvpulver samt att montera mossen för sagda tillverkning.

I kontraktet bestämdes, att järnvägsstyrelsen skulle för vad entreprenören

sålunda åtagit sig betala i ett för allt 724,020 kronor, dock att,

därest entreprenörens utlägg för anläggningen ej skulle uppgå till nämnda

belopp, järnvägsstyrelsen skulle betala endast den verkliga kostnaden, och

skulle i anledning härav järnvägsstyrelsen äga genom kontrollant granska

entreprenörens räkenskaper beträffande anläggningen i fråga. Likviden skulle

erläggas i tre poster, den sista samma dag anläggningen i sin helhet blivit

avprovad och godkänd. Fullgjordes ej leveransen å därför stadgad tid, den

1 juli 1917, skulle järnvägsstyrelsen, därest ej force majeure eller dylikt före

leveranstidens utgång anmälts och bevisats utgöra skäl för försenandet, vara

berättigad att för varje full vecka försenad slutleverans såsom plikt avdraga

eu procent av den avtalade entreprenadsumman. Tvister, som till äventyrs

kunde uppstå rörande tillämpningen av kontraktet, skulle hän skjutas till

Sveriges teknisk-industriella skiljedomsinstitut.

Fabriksanläggningen blev först under år 1920 färdig. Efter mottagande

av fabriken utbetalade järnvägsstyrelsen hela resterande entreprenadsumman

med avdrag av priset för sadana delar, som ännu ej blivit av entreprenören

avlämnade, samt av kostnaden för vissa kompletteringsarbeten, som styrelsen

måst verkställa. Däremot vägrade styrelsen att gottgöra bolaget för

förlust å entreprenaden, vilken förlust i sin helhet av bolaget uppskattades

till 387,409 kronor 18 öre. Bolaget anhöll då i skrivelse den 15 december

1920, att Kungl. Maj.t matte vidtaga åtgärder för att bolaget antingen av

den vinst, fabriken redan före överlämnandet givit statsverket, eller av andra

medel måtte erhålla ersättning för sin förlust med åtminstone 300,000 kronor,

motsvarande vad av förlusten vore att tillskriva kristidens prisstegring.

Over bolagets ansökning avgåvos infordrade utlåtanden av järnvägsstyrelsen,

1916 års torvkommitté och kommerskollegium.

Järnvägsstyrelsen erinrade, att styrelsen medgivit utbetalandet av hela

entreprenadsumman med förut angivna avdrag, ehuru anläggningen icke hade

föreskriven kapacitet och ehuru dess färdigställande dragit ut långt över

den avtalade tiden. Detta medgivande hade gjorts med hänsyn till dels de

störa svårigheter, bolaget haft att bekämpa, dels det ärliga arbete, bolaget

gjort för åstadkommande av eu vällyckad anläggning, samt dels slutligen att

denna antoges kunna bliva även i sitt föreliggande, icke avtalsmässiga skick

ett väl räntabelt företag. Styrelsen hemställde om avslag å bolagets ansökning,

. i vad den avsåge _ utgivande av ytterligare ersättning av statens järnvägars

medel, enär enligt styrelsens uppfattning bolaget efter förenämnda

styrelsens medgivande angående hela entreprenadsummans ritbetalande erhållit

fullt ut den ersättning för anläggningen, som styrelsen kunde finna

rättvis och skälig. Beträffande ett utanordnande av ersättningsbeloppet av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 3

andra statens medel ansåge styrelsen det ankomma på annat statens verk

att därom uttala sig, emedan det enligt styrelsens förmenande ej gällde eu

tilläggsersättning för den nu ifrågavarande anläggningen utan fastmera en

ekonomisk uppmuntran för vad av bolaget och dess direktör sedan årtionden

åtgjorts för torvindustriens befrämjande.

1916 års torvkommitté konstaterade, att bolagets ställning bland annat

genom ifrågavarande förlust blivit så rubbad, att ett fortsättande av bolagets

verksamhet utan kapitaltillskott komme att innebära mycket stora svårigheter,

samt att kapitals anskaffande från enskilt håll vore uteslutet. Kommittén

erinrade vidare, att bolaget och dess ledare under en lång följd av

år utfört ett förtjänstfullt arbete på att föra bränntorvtillverkningen framåt.

Att bolaget under sådana omständigheter skulle, till följd av kristidens oberäkneliga

fördyring, nödgas att å en anläggning för staten få vidkännas eu

förlust, som kanske skulle för alltid omintetgöra bolagets strävan för torvtillverkningens

bästa, ansåg kommittén ej förenligt med statens intresse på

detta område, synnerligast som bolaget genom uppgörelsen med statens

järnvägar icke hade någon möjlighet till förtjänst, även om anläggningen

kunnat utföras till ett belopp, understigande entreprenadsumman. Då det

vore önskvärt, att bolaget med den erfarenhet och de resurser, varöver det

förfogade, kunde fortsätta med sitt värdefulla arbete på utvecklingen av

rationella metoder för framställande av torvbränsle, hemställde kommittén,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för sådant ändamål bevilja

bolaget ett anslag en gång för alla av 300,000 kronor.

Kommerskollegium fastslog, att ersättning för förlusten icke kunde rättsligen

påfordras, men då entreprenören enligt kontraktet endast skulle erhålla

ersättning för sina verkliga kostnader och han i detta särskilda fall

icke haft möjlighet att i sådan grad, som eljest vanligen vore fallet, skydda

sig mot förlust till följd av prisstegringar under arbetets fortgång genom

att i sitt anbud inberäkna oförutsedda utgifter och affärsvinst, funnes visst

moraliskt fog för hans anhållan om ersättning för förlusten. På grund

härav och med hänsyn till de av järnvägsstyrelsen vitsordade stora svårigheter,

bolaget haft att bekämpa, och det ärliga arbete, det presterat, ävensom

och i främsta rummet det allmännas intresse av företagets fortbestånd hemställde

kollegium om anvisande av 300,000 kronor för beredande av ersättning

åt bolaget för dess ifrågavarande förlust.

Genom beslut den 1 april 1921 fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla bolagets

framställning.

Sedermera framhöll bolaget i skrivelse till chefen för statens järnvägar,

att kontraktet väl ej nämnde, huru borde förfaras, därest entreprenadsumman

ej täckte kostnaden, men att det borde tillämpas så, att styrelsen

skulle betala verkliga kostnaden, även då denna i följd av kristiden kommit

att överskrida entreprenadsumman, och föreslog bolaget tvistens överlämnande

till skiljedom. Sedan parterna enats härom, företedde bolaget inför

skiljemännen intyg av innehåll, att förlusten den 31 december 1920 utgjorde

387,409 kronor 18 öre, vari inginge dels 30,000 kronor, som finge anses hava

tillkommit genom omständigheter, vilka icke stått i direkt förhållande till

kristiden, och dels beräknad ränta 55,748 kronor 28 öre. Återstoden, 301,660

kronor 90 öre eller avrundat 300,000 kronor, utgjorde bolagets förlust genom

prisfördyring, och yrkade bolaget åläggande för styrelsen att gälda sistnämnda

belopp jämte 6 procent ränta från den 1 januari 1920.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Frågans bohandling

vid

1924 års

riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Till stöd för anspråket åberopade bolaget i främsta rummet, att dåvarande

byråchefen E. von Friesen, vilken såsom styrelsens representant förhandlat

med bolaget rörande entreprenaden, före avtalet liimnat den muntliga

utfästelsen, att styrelsen skulle täcka bolaget för sådan förlust, som

uppkomme till följd av prisstegring.

Sedan von Friesen, vilken hörts inför skiljemännen, förnekat, att sådan

utfästelse gjorts, men medgivit, att han för bolagets representanter uttalat,

att, om anläggningen utfördes i allo förstklassigt, det icke vore uteslutet,

att styrelsen komme att till statsmakterna göra framställning om täckning

för bolagets eventuella förlust, anförde skiljemännen i dom den 4 april 1923,

att utredningen icke gåve vid handen, att von Friesen till bolagets representanter

gjort sådan utfästelse, som bolaget åberopat, samt att sådana omständigheter

ej visats, på grund varav rättsförhållandet mellan parterna ändock

vore att bedöma så, som om styrelsen i samband med kontraktets upprättande

eller sedermera åtagit sig att helt eller delvis täcka bolaget för förlust,

orsakad av de prisstegringar, världskriget medfört. På grund härav och då

berörda förlust ej heller, såvitt utretts, varit av den storlek, att ekonomisk

force majeure kunde anses hava förelegat för bolaget, ogillade skiljemännen

bolagets yrkande om ersättning för ifrågakomma förlust.

I en vid 1924 års riksdag i andra kammaren väckt motion, nr 42, hemställdes,

att riksdagen ville besluta tilldela bolaget ersättning med 300,000

kronor. Till stöd härför anfördes huvudsakligen följande:

Bolagets uppgörelse med järnvägsstyrelsen kunde ej anses såsom en vanlig

leveransaffär. Då landet under världskriget hotades med bränslenöd,

ställde bolaget sig helt till järnvägsstyrelsens förfogande, och med den

brådska, söm då förelåg, och med nödlägets abnorma förhållanden kunde

uPP8Örelsen knappast få den affärsmässiga utformning, som varit önskvärd.

Bolaget, som kände skyldigheten att utan tvekan göra sin plikt och fattade

saken så, att det viktigaste vore att snarast få arbetet utfört, avstod från

ersättning för allt personligt arbete. Mall trodde sig ha fått garanti mot

förlust genom muntliga uttalanden och avstod därför från all möjlighet till

vinst. K är så kristiden drev prisen i höjden, befanns det vid slutkontraktets

upprättande, att järnvägsstyrelsen saknade nödiga medel för arbetets

utförande enligt bolagets plan och beräkningar. För att icke allt skulle gå

om intet, måste man då vidtaga ändringar och fördelning av arbetet, som

senare visade sig ödesdigra.

Ett annat skäl för att bolaget borde utfå ersättning för förlusten vore

det, att järnvägsstyrelsen vidgått, att statsverket, redan innan anläggningen

överlämnades av bolaget till järnvägsstyrelsen, av densamma tillförts eu

vinst å omkring 300,000 kronor. Ännu ett skäl för gottgörelse funnes i det

förhållandet, att bolaget, som förmenat sig ha löfte om gottgörelse för eventuell

förlust, under åren 1918—1920 bokfört förlusterna på entreprenadaffären

som en fordran av järnvägsstyrelsen och därför erlagt skatt för hela årsvinsterna.

Denna_ skatt hade under sagda år uppgått till 176,802 kronor

82 öre, därav 145,449 kronor 76 öre till staten. Om bolaget anat, att förlusten

skulle drabba bolaget ensamt, och därför gjort avdrag för förlusten,

skulle man icke behövt er)ligga denna skatt. Staten hade sålunda här uppburit

en skatt, som icke bort utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.Kanyl. Mnj:ts proposition nr 100. f)

Ytterligare ett skäl för att bolaget borde gottgöras den lidna förlusten vore,

att bolaget, enligt järnvägsstyrelsens medgivande, trots stora svårigheter,

som vid avtalets uppgörande voro omöjliga att förutse, nedlagt mycket och

ärligt arbete; för åstadkommande av en vällyckad anläggning. Slutligen

åberopades vad 11)1(5 års torvkommitté och kommerskollegium i sina ovan omförmälda

utlåtanden anfört.

Nu stode emellertid saken så, att bolaget och dess ledare ansåge sig

nödsakade att helt nedlägga bolagets verksamhet och avstå från allt vidare

arbete inom torvområdet, ifall icke den ifrågavarande förlusten bleve bolaget

gottgjord. Detta kunde emellertid icke vara i överensstämmelse med statens

intresse. Staten hade ju med de åtgärder, som vidtagits, och de ekonomiska

uppoffringar, som årligen gjordes för att iå landets betydande torvtillgångar

tillgodogjorda, visat, att detta vore eu statsangelägenhet av stor betydelse.

För att gottgöra bolaget för en förlust, som det tillskyndats genom oberäkneliga

omständigheter, när det utan tanke på vinst utförde ett arbete

för statens räkning, för att honorera bolaget för den vinst, som anläggningen

tillförde statsverket, innan den överlämnades till statens verk, för att gottgöra

bolaget för skatt, som det erlagt under antagande att förlusten i fråga

skulle gottgöras, och slutligen som en erkänsla för det förtjänstfulla arbete,

som bolaget och dess ledare såväl i detta fall som under eu lång följd av

år utfört till torvindustriens främjande, och framför allt för att möjliggöra

ett fortsatt arbete för torvtillgångarnas tillgodogörande ansåge motionärerna,

att bolaget borde tillerkännas eu gottgörelse av 300,000 kronor.

I över motionen den 18 februari 1924 avgivet yttrande vidhöll järnvägsstyrelsen

sin i tidigare avgivna utlåtanden fattade ståndpunkt, att ersättning

till bolaget icke borde utanordnas av statens järnvägars medel, men förklarade

sig eljest icke hava någon erinran mot att beloppet i fråga bleve

bolaget tilldelat.

Riksdagen anförde i skrivelse nr (57 följande:

Om än otvivelaktigt de i motionen framställda kraven avsåge förluster,

som uppkommit å eu försöksverksamhet, vilken under en kritisk tid utförts

å ett för landet betydelsefullt försörjningsområde, syntes det dock riksdagen

knappast kunna ifrågakomma att såsom erkänsla härför lämna ytterligare

gottgörelse, åtminstone icke av den storlek i motionen påyrkades.

Beträffande bolagets förhållande till järnvägsstyrelsen framginge visserligen

av utredningen, att det under år 1916 träffade avtalet om uppförande

av torvpulverfabriken vid Hästhagens mosse uppgjordes med utgångspunkt

från att aktiebolaget Torf endast skulle erhålla betalning för sina verkliga

kostnader för anläggningens utförande men ej såsom vid dylika entreprenader

vanligen vore fallet äga tillgodoräkna sig affärsvinst. _A andra sidan finge

icke förbises, att hela entreprenadsumman, i runt tal 725,000 kronor, sedermera

av järnvägsstyrelsen utbetalades, trots att entreprenad villkoren icke

helt av bolaget uppfyllts. Härutinnan både av järnvägsstyrelsen upplysts,

att anläggningens produktionsförmåga i verkligheten understeg den i avtalet

bestämda, samt att ej heller med avseende å leveranstid det ingångna kontraktet

kunde hållas. Utan att underskatta de svårigheter, som förelegat

för bolaget att under rådande kristid fullborda anläggningen, och utan att

vilja förringa det oegennyttiga arbete, som från bolagsledningens sida härvid

utförts, hade riksdagen dock ansett sig böra erinra om nyssnämnda förhållanden

såsom vittnande om att vid beräkningen av gottgörelsen för det utförda

entreprenadarbetet hänsyn i viss män tagits till de i detta fall rådande

säregna omständigheterna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Ny framställning

av

bolaget.

Kammarrätten.

KungI, Maj:ts proposition nr 169,

Efter att hava erinrat om att clet motionsvis framförda kravet om utbetalande

till bolaget utöver entreprenadsumman av 300,000 kronor tidigare

vid prövning av såväl Kung! Maj:t som skiljemän ogillats, anförde riksdagen

vidare, att riksdagen även med dessa utgångspunkter funne vissa

skal föreligga för att de från bolaget framkomna kraven om ytterligare

ersättning icke nu helt lämnades utan avseende. Riksdagen syftade därvid

närmast på det i motionen berörda förhållandet, att bolaget betalat

skatt för vissa i bolagets räkenskaper under åren 1918—1920 såsom fordran

av järnvägsstyrelsen på grund av förlusterna på entreprenaden upptagna

belopp, som emellertid sedermera icke influtit.'' Storleken av de sålunda

erlagda skattebeloppen hade av motionärerna uppgivits vara sammanlagt

kronor 176,802: 82, därav kronor 145,449: 76 till staten, och hade det därvid

framhållits, att om bolaget förutsett, att förlusterna skulle drabba bolaget

ensamt, och därför gjort avdrag för förlusterna, dessa belopp icke behövt

gäldas. Någon möjlighet för bolaget att genom restitutionsförfarande återfå

vad som sålunda erlagts syntes icke förefinnas.

Utan att för egen clel ingå på ett bedömande av riktigheten av de i detta

avseende lämnade uppgifterna funne riksdagen, särskilt med hänsyn till nu

angivna förhållanden, vara med billighet överensstämmande, att på grundval

av en i ärendet verkställd undersökning det toges under förnyat övervägande,

huruvida icke någon ytterligare gottgörelse kunde till bolaget böra utbetalas. .

Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll riksdagen om utredning

rörande ytterligare gottgörelse till bolaget samt om framläggande för riksdagen

av det förslag i ärendet, vartill utredningen kunde föranleda.

Därefter har bolaget i skrivelse den 10 april 1924 återupprepat och ytterligare

utvecklat skälen för sina anspråk, varjämte lämnats upplysningar om

bolagets beskattning under hithörande år.

Över nyssberörda riksdagens skrivelse och bolagets framställning har

kammarrätten den 15 januari 1925 avgivit utlåtande. Kammarrätten anför

däri till en början, att då den rent juridiska frågan vore slutligt avgjord

genom ovan omförmälda skiljedom, numera icke torde kunna föreligga andra

berättigade grunder för bolagets ersättningsanspråk än de moraliska eller

sådana, som berodde av hänsyn till det tilläventyrs allmännyttiga i bolagets

verksamhet.

Härutinnan yttrar kammarrätten:

> Sådana synpunkter hava redan före skiljedomen framförts av 1916 års

torvkommitté och kommerskollegium, och järnvägsstyrelsen har under sin

tvist med bolaget visserligen bestritt ersättningsskyldighet för statens järnvägar,

men förklarat sig gärna se, att bolaget bleve gottgjort av andra allmänna

medel. Man har härvid framhållit såväl bolagets och dess ledares

tidigare förtjänster om det viktiga torvproblemets lösning som ock att bolaget

åtagit sig ifrågavarande arbete utan eget vinstsyfte, i det att enligt

kontraktet entreprenadsumman skulle reduceras i den mån bolagets utgifter

komme att understiga densamma. Vidare har erinrats om den skada, som

skulle vallas torvfrågan, om bolaget, vid avslag å sin förevarande framställning,

skulle. nödgas upphöra med sin verksamhet. Påpekats har ock, att

ersättning ej yrkats för annan förlust än till följd av kristidens prisstegring.

Liknande motiv synas hava förestavat riksdagens begäran om utredning

i ämnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kull;)/. Maj:ts proposition nr Ib''!J.

Dr antydda synpunkterna finner även kammarrätten vara värda beaktande,

och synes det kammarrätten ej heller kunna bestridas, att bolaget haft anledning

tillmäta viss betydelse åt byråchefen von Friesens på underhand

lingarnas stadium gjorda uttalande rörande eventuell ersättning från statens

sida för tilläventyrs uppkommande förluster på entreprenaden, även om

detta uttalande icke varit av den autoriserade och förbindande natur, bolaget

gjort gällande.

Sistberörda omständighet, som särskilt framhållits i motionen, synes så

mycket hellre förtjäna hänsyn, som bolaget tydligtvis i förlitande på förutsatt

ridt till ersättning uraktlåtit att i sina inkomstdeklarationer under hithörande

år göra avdrag för de lidna förlusterna, förrän anledning yppats till

tvivel på järnvägsstyrelsens villighet att ersätta, i följd varav sådant avdrag

gjorts först i 1920 och 1921 års deklarationer. Detta förhållande har ju

också riksdagen framhållit såsom speciell grund för ersättning åtminstone i

begränsad omfattning eller, såsom tydligen är underförstått, motsvarande

den såmedelst för mycket erlagda skatten.»

Kammarrätten anför, att kammarrätten härmed kommit in på den detalj

i ärendet, som närmast torde ligga till grund för remissen, och fastslår

kammarrätten, i likhet med vad riksdagen såsom sin mening uttalat, att

något restitutionsförfarande icke står bolaget öppet annat än som följd av

nedsatt taxering. Beträffande bolagets beskattning under hithörande år,

varom kompletterande upplysningar lämnats av bolaget, anför kammarrätten

följande:

»Nedsättning har bolaget vunnit beträffande 1920 och 1921 års taxeringar,

rörande vilka besvär hos kammarrätten anförts dels av bolaget i fråga om

taxeringarna till bevillning och inkomstskatt (A-skatt) i Jönköpings stad

1920 och till B-skatt 1921 samt till bevillning i Känna kommun båda åren,

dels ock av sistnämnda kommun rörande bolagets bevillningstaxeringar i

kommunen samma år. Av kammarrättens utslag i dessa mål den 14 december

1923 framgår, att kammarrätten funnit bolaget berättigat till avdrag i

taxeringsavseende för förlust å ifrågavarande entreprenad.

I övrigt hava av hithörande års taxeringar hos kammarrätten ej överklagats

andra taxeringar än 1917 års taxering till krigskonjunkturskatt, som

kammarrätten genom utslag den 7 september 1920 nedsatt av skäl, som icke

hava samband med detta ärende, samt 1918 års bevillningstaxering i Jönköping

och 1919 års bevillningstaxering i Känna socken, i vilka sistnämnda

mål, som båda rörde den bevillningspliktiga inkomstens fördelning, kammarrätten

givit utslag den 13 april 1920 och den 20 juni 1923.

Följande riksdagens anvisning har bolaget sekt utreda, i vad mån bolaget

blivit för högt beskattat, med andra ord, huru beskattningen skulle gestaltat

sig, därest bolaget under alla hithörande år gjort behöriga förlustavdrag.

För att en sådan utredning skulle bliva fullt exakt, skulle fordras ett

noggrant fastställande av huru förlusten fördelat sig på de olika åren. Detta

har bolaget förklarat sig icke kunna göra, utan har bolaget i stället utfört

eu sannolikhetsberäkning, byggd på antagandet, att det rättvisa skattebeloppet

skulle förhålla sig till den erlagda skatten (den ursprungligen

guldna med avdrag av restituerad), som skillnaden mellan summan taxerad

inkomst och den verkliga förlusten förhåller sig till nämnda summa. Enligt

denna beräkning skulle bolaget hava erlagt 115,854 kronor för mycket i

skatt, dels statsskatt, vari bolaget inbegripit landstings- och vägskatt ocli

övriga å kronodebetsedeln upptagna avgifter, och dels kommunalskatt.

Den uppställda ekvationen är icke byggd på konsekvent sammanställda

primärsiffror. Efter handlingarna att döma borde hänsyn hava tagits till de

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

fem taxeringsåren 1917—1921, enär arbetet med torvfabriken omfattat åren

1916—1920. Bolaget bär i stället utgått från skattebetalningsåren och räknat

med fyra sådana, 1918—1921, vilket haft till följd, att av 1917 års skatter

blott krigskonjunkturskatten och kommunalutskylderna kommit med i kalkylen,

men däremot icke övriga kronoutskylder eller landstingsmedel och

vägskatt oin. m., samt att av 1921 års skatter icke inberäknats kommunalutskylderna.

A andra sidan hava förekommande fastighetsbevillningsbelopp och

därå belöpande kommunalutskylder, landstings- och vägskatter in. m. fått

följa med i beräkningen. Vidare har i summan taxerad inkomst beloppet

av 1921 års taxering till B-skatt av förbiseende medräknats, men däremot

icke någon inkomsttaxeringssiffra för 1921, som i varje fall återfinnes i bevillningstaxeringen

i Kanna socken. Slutligen har bolaget i detta sammanhang

uppgivit förlustsiffran till 374,409 kronor 18 öre i stället för den tidigare

angivna något högre siffran.

Bakom riksdagens uppfattning, att eu ersättning i ovan angivna begränsade

omfattning kunde vara särskilt motiverad, ligger uppenbarligen en

känsla av att staten i skatteväg gjort en obehörig vinst, som borde återbetalas.

Detta motiv synes dock vara tillämpligt allenast i fråga om kronoutskylder,

icke beträffande kommunalutskylder, landstings- och vägskatter

och några andra, smärre avgifter. Denna åtskillnad har icke beaktats av

vare sig riksdagen eller bolaget, men bör göras, om grunden för ersättningen

skall vara den nu angivna. Bör obehörig vinst, som kommuner eller landsting

etc. tillskyndats, kan ju självfallet staten icke vara ersättningsskyldig.

Begränsas nu bolagets ovannämnda kalkyl till statsskatterna, inkomstbevillning,

inkomst- och förmögenhetsskatt och krigskonjunkturskatt, och

beaktas de ovan gjorda anmärkningarna, erhålles ett belopp av för mycket

erlagd statsskatt å 75,602 kronor 3 öre.

Något förmånligare ställer det sig för bolaget, om kalkylen jämväl begränsas

till åren 1917—1920, varför kan tala, att för 1921 icke tinnes någon

taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Att låta bevillningstaxeringen

i Känna träda i stället, förrycker i viss mån resultatet, eftersom denna

taxering ej omfattar hela beräknade inkomsten, samt den erlagda bevillningen

och motsvarande restitution väga så ringa i summorna erlagd skatt

och erhållen restitution. Beloppet för mycket erlagd skatt skulle då uppgå

till 81,400 kronor 92 öre.

Tydligt är emellertid, att även denna siffra är lägre än den en rationell

kalkyl skulle giva. Hänsyn har nämligen icke kunnat tagas till den fördel

i lägre progression beträffande inkomst- och krigskonjunkturskatterna, som

en fördelning av förlusten på de olika åren skulle hava medfört. I vad

män en fullt rationell uträkning skulle leda till högre siffra än bolagets beräkning

av för hög skatt, kan å andra sidan icke med föreliggande material

bedömas.

I själva verket torde emellertid åtskillnaden mellan krono- och andra

allmänna utskylder här icke vara av betydelse. Obehörig vinst genom för

hög taxering är staten icke skyldig återbetala annorledes än efter rättelse av

själva taxeringen. Ensamt på denna grund lärer alltså någon ersättning

icke heller böra utgå i förevarande fall. Möjligen har riksdagen därjämte

fäst avseende vid den betydelse byråchefen von Eriesens uttalande haft.

»Statens eventuella ansvar för dennes åtgärder stannar dock ej vid skattefrågan,

utan synes vara att lika väl åberopa beträffande ersättningsfrågan i

övrigt. I ena som andra fallet lära alltså de moraliska och nationalekonomiska

synpunkterna böra bliva de avgörande. Det av bolaget begärda ersättningsbeloppet

är ju också lägre än bolagets uppgivna hela förlust.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 100. 9

Slutligen torde böra omnämnas, att 1920 och 1921 års bevillningstaxeringar

inom Känna kommun efter besvär av kommunen äro beroende på

Kungl- Maj:ts prövning.»

Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, förklarar sig dela kammarrättens

uppfattning, att åtskillnaden mellan krono- och andra allmänna utskylder

icke torde vara av betydelse i denna fråga, och anser statskontoret

det skäligt, att bolaget med hänsyn till de i ärendet föreliggande särskilda

omständigheterna beredes ersättning för vad bolaget kan anses på grund av

omförmälda orsaker hava för mycket i skatt erlagt samt att denna ersättning

bestämmes till det av kammarrätten angivna beloppet, 115,854 kronor.

Med åberopande av sina tidigare yttranden förklarar sig järnvägsstyrelsen

i utlåtande alltjämt icke hava någon erinran mot att pekuniärt understöd

tilldelas bolaget, detta dock under förutsättning, att på de i det förenämnda

yttrandet och tidigare till Kungl. Maj:t angivna grunderna understödet icke

får form av tilläggsersättning till bolaget för den av detsamma utförda torvpulverfabriksanläggningen

å Hästhagens mosse och sålunda ej heller ifrågasättes

bliva utanordna!; av statens järnvägars medel.

Att utöver entreprenadsumman lämna bolaget ytterligare gottgörelse för

de direkta förluster, som bolaget fått vidkännas å anläggningsarbetena, anser

jag mig ej kunna förorda, särskilt med hänsyn till de konsekvenser, ett beslut

i dylik riktning lätteligen skulle kunna medföra. Emellertid föreligga

i detta fall omständigheter, som tala för att bolaget skulle i visst särskilt

hänseende kunna beredas ersättning. Bolaget, som ansett sig kunna räkna

med att bolaget skulle erhålla gottgörelse för de direkta förlusterna å entreprenaden,

har nämligen med hänsyn härtill i sina deklarationer för vissa år

icke gjort avdrag för omförmälda förluster utan upptagit desamma såsom eu

fordran på järnvägsstyrelsen, och till följd härav har bolaget taxerats för

dessa fordringsbelopp samt fått erlägga skatt för desamma. Då nämnda

belopp sedermera icke influtit till bolaget, bär härigenom skatt från bolaget

gäldats med högre belopp än som på grund av bolagets verkliga

inkomster och förmögenhet under berörda år bort utgå. Någon möjlighet

föreligger icke för bolaget att genom restitution återbekomma sålunda

för mycket betald skatt. Med hänsyn till dessa omständigheter anser

jag det billigt, att bolaget i berörda hänseende beredes ersättning, och

synes denna böra avse vad bolaget sålunda erlagt för mycket i såväl kronosom

kommunalskatt, då bägge dessa slag av skatt utgått på grund av att

bolaget taxerats för omförmälda såsom fordran på järnvägsstyrelsen upptagna

belopp. Beträffande storleken av den ifrågasatta ersättningen har med

den i ärendet verkställda utredningen ej kunnat åstadkommas en fullt rationell

uträkning av beloppet av utav bolaget för mycket erlagd skatt, varför

man torde få utgå från det på grundval av en sannolikhetsberäkning framkomna

beloppet, 115,854 kronor. Jag vill därför tillstyrka, att detta belopp,

avjämnat till 115,800 kronor, utgår såsom ersättning till bolaget, och torde

beloppet böra anvisas såsom särskilt anslag.

Statskontoret.

Järnvägs
styrelsen.

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Från bolagets sida bar framhållits, att om ersättningsfrågan ej underställdes

den nu samlade riksdagen, bolaget sannolikt bleve nödsakat helt

nedlägga sin verksamhet. Något anslag för ändamålet har dock ej beräknats

i statsverkspropositionen, enär. vid tiden för dennas avlåtande utredningen

i ärendet icke slutförts och jag sålunda icke var beredd att fatta ståndpunkt

i frågan. Enligt vad t. f. chefen för finansdepartementet meddelat, torde

emellertid medel för omförmälda ändamål kunna beredas å budgeten.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att såsom ersättning till aktiebolaget Torf för vad bolaget

på grund av de i statsrådsprokollet angivna förhållanden erlagt

för mycket i skatt för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra

anslag av ............................................................ kronor 115,800.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Haiverman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:151 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående viss ersättning åt aktiebolaget Torf. a1 i texten
  2. SU 1925:62 Utlåtande i anledning av Kungl. Moj ds proposition angående viss ersättning åt aktiebolaget Torf. s. 1 i texten