Angående bemyndigande för Knngl. Maj:t att i vissa fall medgiva lindringar i villkoren för lån från fonden för torv industriens befrämjande
1925-03-20 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1925:177, Angående bemyndigande för Knngl. Maj:t att i vissa fall medgiva lindringar i villkoren för lån från fonden för torv industriens befrämjande
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 177.
I
Nr 1??.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bemyndigande för
Knngl. Maj:t att i vissa fall medgiva lindringar i villkoren för
lån från fonden för torv industriens befrämjande; given Stockholms
slott den 20 mars 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
C. E. Svensson.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigfobss, Möller,
Levinson.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, anför:
Hos Kungl. Maj:t hava åtskilliga innehavare av lån från fonden för
torvindustriens befrämjande gjort framställning i syfte att vinna vissa
lättnader vid fullgörandet av sina förpliktelser på grund av lånen.
Innan jag närmare ingår på denna framställning, synes det mig lämpligt
att meddela en kort redogörelse för ifrågavarande fond och de bestämmelser
av allmän natur, vilka reglera utlåningen från densamma.
Fonden för torvindustriens befrämjande bildades enligt beslut av 1902
års riksdag (skr. nr 75), som bemyndigade riksgäldskontoret att för ändamålet
tillhandahålla statskontoret ett belopp av högst 1,500,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. U1 höft. (Nr 177.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.
Sedermera hava till ökning av fonden anvisats av 1907 års riksdag 2,000,000
kronor (skr. nr 67), av 1917 års riksdag 650,000 kronor (skr. nr 337), av
1918 års riksdag 3,000,000 kronor (skr. nr 470), av 1921 års riksdag 750,000
kronor (skr. nr 176) och av 1922 års riksdag 250,000 kronor (skr. nr 156).
För fonden har riksdagen alltså ställt till förfogande sammanlagt 8,150,000
kronor, varav dock statskontoret, som förvaltar fonden, ännu icke hos riksgäldskontoret
lyftat och tillgodofört fonden ett belopp av 2,800,000 kronor.
Vidare har riksdagen enligt särskilda beslut åren 1902 (skr. nr 75), 1907
(skr. nr 67) och 1913 (skr. nr 224) medgivit, att kapitalavbetalningarna å
lånen från fonden finge tilläggas densamma.
Vid utgången av det senast tilländalupna budgetåret utvisade fonden,
enligt uppgift från statskontoret, följande balans:
Tillgångar:
Kontant behållning kr. 152,141: —
Utbulta medel .................... » 5,202,846: 49
Fordringar .............................. » 246,328: hö 5,601,316: 34
Skuld: ........................................................... ......51: 7 6 5,601,264: 5 8.
Förutom sålunda upptagna tillgångar hade fonden osäkra fordringar till
ett belopp av 60,685 kronor 71 öre.
Enligt vad från statskontoret vidare under hand meddelats, utestodo vid
utgången av februari månad 1925 93 lån med ett kapitalbelopp å sammanlagt
5,006,876 kronor 82 öre.
I fråga om villkoren för låns erhållande har Kungl. Maj:t, i enlighet
med vad riksdagen avsett, utfärdat de närmare bestämmelser, som därutinnan
befunnits nödvändiga, varvid emellertid iakttagits vissa av riksdagen
fastställda huvudpunkter (skrina 1902 nr 75, 1917 nr 299 och 1918 nr 470).
De av Kungl. Maj:t sålunda utfärdade bestämmelserna för ifrågavarande
lån återfinnas i kungörelserna den 21 november 1902 (nr 121), den 26 juni
1915 (nr 205), den 19 juni 1917 (nr 429), den 1 juli 1918 (nr 502) och den
31 december 1920 (nr 929). Vidare har Kungl. Maj:t, i anledning av särskilda
framställningar av kommerskollegium dels den 16 november 1923
gemensamt med statskontoret och dels den 3 december 1923 gemensamt med
lantbruksstyrelsen, i brev till kommerskollegium och statskontoret den 25
januari 1924 medgivit vissa tillfälliga lättnader i avseende å torvlånevillkoren,
i den mån dessa kunde anses falla inom området för Kungl. Maj:ts
egen bestämmanderätt. Härvid togs jämväl i övervägande kommerskollegii
den 8 december 1923 över 1916 års torvkommittés betänkande avgivna utlåtande,
i vad detsamma innefattade förslag om ändring i torvlånevillkoren.
Beträffande de av riksdagen fastställda huvudpunkterna av villkoren
för ifrågavarande lånerörelse är vid behandlingen av nu förevarande
framställning följande av intresse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 177. 8
1902 års riksdag (skr. nr 75) uttalade, att bland lånevillkoren borde
upptagas, bland annat:
att lån skulle kunna enligt Kungl. Maj:ts bestämmande beviljas till
belopp, motsvarande högst två tredjedelar av den å fullbordad anläggning
nedlagda kostnaden eller av beräknad anläggningskostnad för nytt företag;
samt
att under de tre första åren efter låns utlämnande kapitalavbetalning
icke behövde äga rum, men att under de därpå följande åren så stor
amortering skulle ske, att lånet bleve till fullo inbetalt senast inom utgången
av tio år från det amorteringen skolat taga sin början.
Dessa bestämmelser, som återfinnas i ovannämnda kungörelse den 21
november 1902, jämkades sedermera. Med bifall till proposition i ämnet
godkände sålunda 1917 års riksdag (skr. nr 299) bland andra följande
ändringar i villkoren för lån från fonden för torvindustriens befrämjande,
att från och med den dag, Kungl. Maj:t bestämde, tillämpas på lån, som
därefter beviljades, nämligen:
att lån finge av Kungl. Maj:t beviljas till belopp, högst motsvarande
två tredjedelar av den å fullbordad anläggning nedlagda kostnaden eller
av beräknad anläggningskostnad för nytt företag, jämte kostnaderna för
mossbottnens iordningställande för kultur ändamål;
att under de fyra första åren efter låns utlämnande kapitalavbetalning
icke behövde äga rum; samt
att under de därpå följande åren så stor amortering skulle ske, att lånet
bleve till fullo inbetalt senast inom utgången av tolv år från det amorteringen
skolat taga sin början.
År 1918 godkände riksdagen (skr- nr 470) vidare följande av Kungl. Maj:t
föreslagna ändringar i villkoren, likaledes att från och med den dag, Kungl.
Maj:t funne gott bestämma, tillämpas å lån, som därefter beviljades, nämligen:
att
lån finge av Kungl. Maj:t beviljas till belopp, motsvarande hälften av
den å fullbordad anläggning nedlagda kostnaden eller av beräknad anläggningskostnad
för nytt företag, jämte kostnad för mossbottnens iordningställande
för kulturändamål, dock att undantagsvis beträffande nytt företag
lån finge, när särskilda omständigheter prövades böra därtill föranleda, beviljas
intill två tredjedelar av samma kostnader; samt
att lån icke finge för samma företag beviljas till större belopp än 300,000
kronor för bränntorvfabrik och 100,000 kronor för torvströfabrik.
Omförmälda, av riksdagen godkända ändringar i torvlånevillkoren hava
influtit i de förenämnda kungörelserna den 19 juni 1917 (nr 429) och den
1 juli 1918 (nr 502).
I den föreliggande framställningen hava nu ett stort antal med lån ur ifrågavarande
fond understödda torvfabrikanter hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen, att de lån ur fonden, som beviljats under inflationstiden,
tramaUtlining
ao torvfabrikanier.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.
åren 1916—1922, matte nedskrivas till med hänsyn till penningvärdets förändring
skäliga belopp, att förfallna, icke betalade räntor måtte få läggas
till resten av kapitalskulden, att den amorteringsfria tiden måtte utsträckas
med tre år samt att amorteringstiden därefter måtte förlängas från nu föreskrivna
10, respektive 12 år till 24 år.
Till stöd för framställningen bar åberopats det svåra betryck, vari såväl
bränntorv- som torvströfabrikationen för närvarande befunne sig, samt den
uppmuntran, som i olika former från statens sida under kristidens bränsleknapphet
kommit nyanläggandet av bräntorvfabriker till del. Sålunda anföres
till en början följande:
»Sveriges bränntorvindustri bar alltsedan depressionens inbrott efter
världskrigets slut befunnit sig'' i en synnerligen brydsam situation. Anledningen
härtill är att söka i speciella förhållanden, vilka gjort det svårare
för denna näringsgren att anpassa sig efter det nya läget än för andra
grupper av vårt näringsliv. Medan å ena sidan ett stort antal anläggningar,
icke minst tack vare de uppmaningar, som från det allmännas sida
utgingo, tillkommit under den värsta bränslebristens dagar, d. v. s. till priser,
som lågo omkring tre gånger över förkrigstidens, och arbetskostnaderna
vid tillverkningen icke kunnat nedbringas mera än till den generellt
nu gällande prisnivån, har å andra sidan marknadspriset för bränntorv
fallit vida kraftigare än för övriga varuslag i genomsnitt. Om därför arbetskostnaderna
för närvarande kunna sägas motsvara de av den nuvarande
prisnivån betingade, så äro däremot kapitalkostnaderna väsentligd
mycket högre, samtidigt som priset för den färdiga produktionen ligger
avsevärt mycket under den nivå, vid vilken flertalet varupriser stabiliserats.
Där ej betingelserna för tillverkningen äro speciellt gynnsamma,
räcker marknadspriset därför ej ens till täckande av utgifterna för produktionen,
något som haft till följd, att många torvtillverkare sett sig
nödsakade att nedlägga driften vid sina företag och härvid med alltjämt
växande bekymmer ställas inför frågan, huru medel till ränta och amortering
av anläggningarna belastande lån skola kunna framskaffas.
Vår bränntorvtillverkning spelade före kriget en relativt sett obetydlig
roll för vår bränsleförsörjning, i det totalproduktionen knappast uppgick
till 100,000 ton per år. Genom den av världskrigets förhållanden skapade,
för vårt land synnerligen hotande bränslebristen kom den under krigsåren
att mycket snabbt stiga i betydelse. Det yrkades i detta läge från alla
håll på, att våra bränntorvmossars möjligheter skulle tillvaratagas, och
även statsmakterna anmanade genom sina på detta område arbetande
organ mycket kraftigt till ökad produktion och nyanläggningar.»
I anslutning härtill åberopas eu av 1916 års torvkommitté på sin tid
genom pressen spridd uppmaning av följande lydelse:
''Överallt i vårt land gör sig den utav världskriget framkallade bränslebristen
kännbar, för kommuner, för industrier och för den enskilde. Härav
föranledes icke endast fördyring av bränslet utan jämväl beklagligtvis
en omfattande arbetslöshet, som tungt drabbar en betydande del av landets
innebyggare. För att i största möjliga mån fylla den uppkomna bristen
och hindra krisens verkningar måste alla inhemska hjälpkällor till det
yttersta anlitas. Fn av dessa är torvbränslet. 1916 års torvkommitté får
5
K mull. Maj:ts proposition Nr 177.
därlor på det enträgnaste uppmana alla dem, som äga eller disponera mossar
eller mossdelar, där bränntorv förekommer, att i vår med sfi stor arbetsstyrka,
som kan uppbringas, igångsätta eller utöka upptagning av
bränntorv, vare sig det sker fabriksmässigt eller blott i mindre skala med
handredskap eller smärre maskiner. Varje ton sålunda framställt torvbränsle
kan ersätta en halv ton importerade kol, och därigenom bidrager
eu var, som producerar torvbränsle, till att göra vårt land mera rustat
att genomgå den svåra krisen. Den del av tillverkningen, som icke åtgår
föi- eget behov, kan med god förtjänst försäljas.
Undervisning i torvberedning med handredskap samt med mindre maskiner
som hemindustri lämnas av statens torvmästare, vilka på rekvisition
besöka mossägare och tillverkare, och för den, som själv vill upptaga sådan
mindre tillverkning, hänvisas även till den lilla broschyr i bränntorvberedii
ing med handredskap, som genom torvkommitténs försorg förra våren utarbetades
och utdelades i eu stor upplaga. På begäran sändes denna lilla
bok i män av tillgång gratis till varje blivande torvtillverkare, om framställning
göres till 1916 års torvkommitté, Stockholm, vilken för övrigt
gärna på begäran lämnar upplysningar i denna fråga. Broschyren tillhandahålles
jämväl av vederbörande hushållningssällskap och av svenska
mosskulturf öreningen.’
Efter återgivande av denna torvkommitténs uppmaning anföra torvfabrikanterna
vidare följande:
»Jämsides härmed lämnade ii ven statsmakterna direkt ekonomiskt stöd
till nyanläggning eller utvidgning av torvfabriker genom att till detta
ändamål i stor utsträckning bevilja lån från fonden för torvindustriens
befrämjande. Under tiden från mitten av år 1916 till början av år 1922
beviljades och utlämnades sålunda dylika lån till ett sammanlagt belopp
av något över 5 miljoner kronor, varvid dock är att märka, att eu mindre
del av detta belopp togs i anspråk för anläggning av t or vst ro fabriker, som
antingen kommo till stånd i kombination med bränntorvanläggningar
eller såsom självständiga företag.
Med detta stöd och då den enskilda företagsamheten även var villig att
investera kapital, tillviixte fabrikernas antal och kapacitet hastigt, och produktionen
steg till omkring 450,000 ton, varigenom bränntorvindustrien
kunde lämna ett icke föraktligt bidrag till bränslebristens avhjälpande.
Med ledning av 1916 års torvbommittés utredningar samt av torvingenjörernas
under senare år använda normalkalkyler för bränntorvindustrien
uppskattades det i denna industri investerade kapitalet till mellan 20 och
30 miljoner kronor.
Innan ännu nyanläggningarna, vilkas fullbordande över all beräkning
fördröjdes genom de svårigheter, varmed all materialanskaffning vid denna
tid mer och mer blev förknippad, kommit fullständigt i drift och innan
det således varit möjligt att påbörja någon konsolidering av desamma,
gjorde emellertid den efter kriget inbrytande depressionen ett hastigt slut
på torvindustriens utveckling. Att konsekvenserna av denna depression kommit
att bliva alldeles särskilt ödeläggande för bränntorvindustrien beror i
första hand på den enastående kraftiga och snabba deflation, som vårt
land genomfört, den hårdaste, som något land kan uppvisa, varigenom
vårt penningvärde på omkring två år fördubblades. Om krisen härigenom
generellt blev enastående häftig, så blev den det alldeles särskilt för
bränntorvindustrien, därför att prisfallet drabbade bränslemarknaden
6
Kung!. Maj:ts proposition Nr 177.
hårdare äu flertalet andra marknader. Man får den mest adekvata uppfattningen
härom genom att följa prisutvecklingen för stenkol, eftersom
hos oss stenkolspriset är i stort sett normerande för hela bränslemarknaden.
Vad särskilt bränntorven angår, torde man sålunda i allmänhet i marknaden
för god vara kunna erhålla ett pris per ton, motsvarande halva priset
på goda engelska stenkol eller något därunder. Om man sätter noteringen
för D. C. B.-kol i medeltal för 1913 till 100, så hade den under de
sista krigsåren och åren närmast efter freden nått upp till 800 å 1,000 för att
därefter göra eu så hastigt nedåtgående rörelse, att motsvarande siffra för
närvarande utgör icke fullt 120. Bil jämförelse med den allmänna prisnivån
visar, att, om även denna för år 1913 sättes till 100, motsvarande index
för närvarande ligger vid ungefär 160 (Svensk Finanstidnings partiprisindex
utgjorde för november innevarande år 162).
Om bränslepriset å ena sidan har kunnat uppvisa en av de allra starkaste
stegringarna under kriget, så har det, såsom av ovanstående siffror
framgår, å den andra sidan under prisfallsperioden gått starkare nedåt än
det stora flertalet noteringar. Redan vid normala produktionsförhållanden
i övrigt måste därför marginalen mellan framställningskostnader och försäljningspris
för den bränsleproducerande industrien i detta läge bliva
starkt reducerad, om den icke rent av förbytes i förlust. För bränntorvindustrien
torde det senare i regel vara fallet, där produktion över huvud
taget kan uppehållas. Så länge icke bränsleprisen anpassat sig efter den
generella prisnivån, måste nämligen arbetskostnader och kapitalkostnader
bliva för höga. Detta trots att bränsleindustriens arbetslöner kunnat
reduceras högst väsentligt, även jämfört med medelnivån för våra industrilöner.
Enligt socialstyrelsens nyligen publicerade uppgifter över våra
arbetslöner under 1923 stannade nämligen torvmdustriens genomsnittslön
per timme vid 173 procent av 1913 års löner, medan medeltalet för samtliga
arbetargrupper utgjorde 249 procent. Om man jämför dessa siffror med
1923 års levnadskostnadsindex, skulle alltså torvmdustriens arbetare för
närvarande hava ungefär samma reallön som 1913. Huru väl betingad av
industriens allmänna förhållanden en ytterligare reducering än skulle
vara, synes man därför icke kunna räkna med en dylik, som är tillräcklig
att åter göra produktionen möjlig.
En nedskärning av kapitalkostnaderna blir i detta läge ofrånkomlig och
har i realiteten redan genomförts av utvecklingen, i vad det gäller industridelägarnas
insatser. All möjlighet att å dessa erhålla någon förräntning
synes nämligen under de förhållanden, med vilka man för närvarande
har att räkna, vara fullkomligt utesluten, och de personer, som —
givetvis i företagareintresse, men ett företagareintresse, som under kritiska
tider kraftigt frammanades och understöddes från statsmakternas sida
— presterade dylika kapitalinsatser, måste nu titan tvivel betrakta dem
såsom förlorade.
Men det är icke tillräckligt, att torvindustriidkarna måste vara beredda
att taga på sig och stå för dessa förluster, vilket i de flesta fall torde
fullständigt uttömma deras resurser, utan de hava i allmänhet iklätt sig
förpliktelser i avseende på de lån, som beviljats ur statens torvlånefond
och vilka skola förräntas och amorteras. Räntan på lånen är visserligen
så låg som 4 procent, och lånen äro under fyra år amorteringsfria men
skola därefter amorteras med en tolftedel per år. Oberäknat ett eller annat
undantagsfall lär numera amorteringsskyldighet för samtliga låntagare
hava inträtt.
7
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 177.
Skulle under rådande förhållanden från statsverkets sida obönhörligen
krävas fullgörande av förräntningen och återbetalningen av torvlånfen, så
komme detta, såsom av ovanstående framläggande av sakläget torde framgå,
att betyda ekonomisk undergång för många, kanske de bestå av låntagarna.
Ä andra sidan är härvid att framhålla, att lånen vid nuvarande
penningvärde i realiteten representera ett betydligt högre belopp — i
många fall det dubbla — än då de utlämnades, och att statsverket sålunda
genom deras indrivande skulle komma i åtnjutande av betydande
vinst.
Utvecklingen inom torvströfabrikationen har i stort sett genomlöpt
samma kurva, och denna industri, som ofta är direkt sammankopplad med
bränntorvtillverkning, lider under enahanda betryck.
Det är under hänvisning till vad som ovan relaterats och varav torde
framgå, att landets torvindustri för närvarande befinner sig i ett verkligt
nödläge, som undertecknade, representanter för denna industri, våga i
underdånighet hänvända oss till Eders Kungl. Maj:t med hemställan om det
stöd, som lärer vara oundgängligt för att'' avvärja en katastrof och bereda
denna industri möjlighet att kämpa sig fram till gynnsammare tider. Detta
stöd synes oss rimligen kunna lämnas genom eftergifter från statsverkets
sida i fråga om återbetalande av torvföretagens lån ur torvlånefonden.»
Härefter följer den hemställan, vilken av mig i det föregående återgivits.
Över ifrågavarande framställning hava infordrade utlåtanden avgivits
dels den 2 februari 1925 av kommerskollegium, som därvid överlämnat
ett från förste torvingenjören Ernst Wallgren inhämtat yttrande, dels ock
den 19 februari 1925 av statskontoret.
I sitt yttrande erinrar förste torvingenjören bland annat om de betydliga
växlingar, penningvärdet undergått under den tid, som avses i framställningen,
samt framhåller, hurusom med hänsyn härtill låntagarna ingalunda
vore sinsemellan likställda i förevarande avseende. Enligt förste torvingenjörens
uppfattning borde därför ingående undersökas från fall till
fall, om och i vad mån eftergifter från statsverkets sida borde förekomma
i fråga • om torvlånens återbetalande. I första hand syntes honom eftergifter
böra ifrågakomma för de under åren 1918 och 1919 samt möjligen
1920, eller under de värsta dyrtidsåren, anlagda bränntorvfabrikerna. För
torvströfabriker syntes honom i regeln icke samma eftergifter behövliga
som för bränntorvfabrikerna, då de förra väl redan genomkämpat den
värsta depressionstiden. Framställningen borde därför enligt förste torvingenjörens
åsikt endast föranleda, att Kungl. Maj:t begärde riksdagens
medgivande till att på särskilda ansökningar bevilja sådana lättnader vid
torvlåns återbetalning, vilka ej nu kunde beviljas, men som prövades
nödiga för torvindustriens upphjälpande ur iråkat nödläge.
Efter återgivande av förste torvingenjörens förenämnda uttalanden förklarar
sig kommerskollegium för egen del till fullo dela förste torvingenjörens
uppfattning om olämpligheten av de ifrågasatta generella
eftergifterna samt anför i anslutning därtill följande:
Förste torvingenjören.
Kommerskollegium.
8
Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 177.
»Utöver vad förste torvingenjören till stöd för denna uppfattning anfört,
anser''sig kollegium, böra till ytterligare belysande av ifrågavarande förhållande
lämna vissa uppgifter om de i framställningen avsedda företagens
ekonomi, hämtade ur vederbörande torvingenjörers senast avgivna
besiktningsintyg, vilka avse fabrikernas skötsel under år 1923. Av dessa
intyg framgår, att, med hänsyn tagen allenast till nämnda års genomsnittliga
tillverknings- och försäljningspris för ten bränntorv eller bal torvströ,
9 bränntorvfabriker haft vinst, 2 varken vinst eller förlust och 19
förlust, ävensom att 7 torvströfabriker haft vinst och 17 förlust. Vissa
av dessa fabriker tillverkade både bränntorv och torvströ. Av intygen
framgår dessutom, att 11 bränntorvfabriker ej varit i gång under berörda
år, vilket förhållande kollegium anser böra tillskrivas de bristande
vinstmöjligheterna. Endast för ett par företag saknas uppgifter.
Tages ytterligare i betraktande, att torvströpriset numera är för tillverkarne
i förhållande till tillverkningspriset avsevärt förmånligare än under
år 1923, blir det tydligt, att dessa siffror peka i samma riktning som förste
tor vingenjörens ovanberörda uttalanden.
I synnerhet olämplig skulle en allmän eftergift bliva, om den innebure
eu lika stor procentuell nedsättning över lag av skuldbeloppen.
Dels har nämligen, såsom förste torvingenjören påpekat, det allmänna
prisläget avsevärt växlat under de avsedda åren, varför redan av denna
grund eu för alla likartad nedsättning ej kan bliva rättvis. Dels och framför
allt torde emellertid också böra märkas, att av de avsedda företagen
vissa haft så goda inkomster, att de kunnat fullgöra ungefär beräknade
eller ännu större avskrivningar å anläggningarna och alltså knappast
torde vara i behov av ifrågavarande eftergift. Detta kunde enligt nyssnämnda
besiktningsintyg anses gälla mellan 10 och 20 företag, huvudsakligen
sådana, som i egen rörelse använda den tillverkade varan, andelsföretag
och smärre företag för tillverkning till avsalu inom fabrikens
närmaste omgivning.
Av de övriga låntagarna voro emellertid innehavarna av 28 särskilda
lån så illa ställda i detta avseende, att de ej kunnat göra någon avskrivning,
och de övriga hade endast mer eller mindre ofullständigt kunnat verkställa
sådan.»
Med vad sålunda anförts anser sig kollegium emellertid hava ådagalagt,
att, även om de av sökandena ifrågasatta generella eftergifterna skulle
bliva olämpliga, dock i särskilda fall eftergifter kunna vara välbehövliga.
Bland ifrågavarande lättnader anser kollegium lånens nedskrivning vara
ett ämne av beskaffenhet att böra ur principiella synpunkter särskilt
dryftas. I detta ämne anför kollegium följande:
»Att starka betänkligheter mot en sådan nedskrivning kunna förekomma
är självfallet. Man bringas obestridligen genast att för sig uppställa
frågan, huruvida ej en dylik åtgärd skulle medföra mindre önskvärda
följdverkningar inom området för statens övriga utlåningsverksamhet.
Ett rättvist avvägande av nedskrivningarna i de särskilda fallen torde
även komma att möta betydande svårigheter, särskilt med hänsyn till att
en del av lånen från denna tid redan äro delvis amorterade och en del till
och med återbetalade.
Att enbart med penningvärdets sedermera inträffade stegring motivera
en nedskrivning anser kollegium ej hållbart. Såväl inom den nu ifråga
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kim yl-, Maj: In proposition Nr 1/7.
!)
varande som inom andra verksamhetsgrenar hava i vissa fall de höga anläggningskostnaderna
under kristiden kompenserats genom ökad avkastning
liv rörelsen, och i sådana fall saknas ju anledning till eftergift enbart på
grund av penningvärdets förändring. I sammanhang härmed vill kollegium
erinra därom, att de av riksdagen till förökande av torvlånefonden
anvisade medlen utgöras av lånemedel, som staten alltså under inflationstiden
mast upplåna, varför den reella grunden för den av sökandena i
denna punkt anförda motiveringen saknas.
Ej heller kan ju utan vidare en på grund av felaktiga antaganden om de
ekonomiska förhållandenas utveckling påtagen ekonomisk förpliktelse böra
anses lättas genom eftergifter och ekonomiska uppoffringar från statens
sida, då utvecklingen tager ett annat förlopp än det antagna.
I åtskilliga av just de fall, varom här är fråga, föreligger dock en omständighet,
som kollegium anser höra tillmätas synnerlig betydelse, minn
ligen statens av sökandena påpekade ingripande. Det var under krisåren
ett starkt samhällsintresse att få till stånd företag för framställande av
inhemsk! bränsle. Om dessa torvfabriker, varom nu är fråga, uppförts
direkt genom det allmännas försorg, vilket förfarande vid den liden icke
torde hava ansetts orimligt, både den stora förlust, som uppkommit genom
fabrikernas värdeminskning, drabbat det allmänna. Nu undvek man
i stort sett direkt statlig torvfabrikation men lyckades i stället med lån
uppmuntra den enskilda företagsamheten. Härigenom har, synes det kollegium,
det allmänna ådragit sig en viss förpliktelse att, i den mån omständigheterna
så medgiva, bistå dem, som med statens hjälp uppfört torvfabriker
men nu i följd av det oförutsett starka prisfallet kommit i ekonomiska
svårigheter.
I de fall, där, så vitt nu kan bedömas, möjlighet att både förränta och
amortera det erhållna torvlånet ej föreligger, kunde det därför synas förefinnas
anledning att möjliggöra nedskrivning av lånet.»
För sin del finner emellertid kommerskollegium de skäl, som tala emot
ett medgivande av dylik nedskrivning av lånen, starkare än dem, som tala
för ett sådant, och förklarar sig därför icke kunna tillstyrka ansökningen
i denna punkt.
Däremot anser kollegium vad i frågan anförts utgöra fullt giltig anledning
att i huvudsak tillmötesgå framställningen i övriga punkter. Härom
anför kollegium följande:
»Med hänsyn till den inblick, kollegium — vid behandling av tidigare
gjorda framställningar om uppskov med räntebetalningar i särskilda fall
— fått i vissa torvfabrikers ekonomiska ställning, anser sig kollegium
höra tillstyrka sökandenas anhållan, att förfallna, icke betalade
räntor måtte få läggas till resten av kapitalskulden. Visserligen bär denna
fråga i hittills inträffade fall kunnat provisoriskt ordnas med av Eders
Kungl. Maj:t meddelade anstånd, men det synes kollegium såväl vara till
större fördel för låntagarna som medföra större reda och ordning i förhållandet
mellan staten och låntagarna, om saken ordnas på det sätt, sökandena
begärt.
Jämväl begäran om att uppskov med amorteringar å lånen må kunna
erhållas, vilken kollegium förutsätter avse uppskov med amorteringsperiodens
inträdande, anser sig kollegium böra tillstyrka, och bär kollegium
ingen erinran att göra mot den i detta fall ifrågasatta tidsfristens längd.
Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. /}/ hd fl. (Nr 17/.) -
statskontoret.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.
Förste torvingenjören har i sitt yttrande påpekat, att amorteringstidens
förlängning i vissa fall kan stöta på hinder, nämligen då avverkningstiden
är så kort, att den sistnämnda ej skulle kunna täcka en förlängd amorteringstid.
Där sådant hinder ej föreligger, bör, enligt kollega åsikt, dispensmöjlighet
förefinnas, och torde denna med hänsyn till de svårigheter,
som även äldre torvfabriker otvivelaktigt haft under deflationsperioden.
av billighetsskäl böra utsträckas att gälla, oavsett huruvida lånet beviljats
för bränntorv- eller torvströanläggning och när än detta skett.
Den nuvarande lydelsen av kungörelsen den 19 juni 1917 angående vill
koren för lån från fonden för torvindustriens befrämjande torde, med hänsyn
till den del, riksdagen haft i bestämmandet av de däri föreskrivna
lånevillkoren, anses lägga hinder i vägen för Eders Kungl. Maj:t att medgiva
ifrågasatta lättnader för torvlåneinnehavare, åtminstone i avseende
å förfallna räntors läggande till kapitalet, då därigenom det totala lånebeloppet
kommer att uppgå till mera än hälften — eller i vissa undantagsfall
två tredjedelar — av anläggningskostnaden eller överstiga lånens
fastställda maximibelopp, 300,000 respektive 100,000 kronor för bränntorvoch
torvströfabrik, samt beträffande lånetidens utsträckning utöver 10
eller för äldre fabriker 13 år. En framställning till riksdagen om ändring
av torvlånevillkoren synes alltså vara nödvändig.»
Med erinran att redan av det föregående syntes framgå, att förhållandena
vid de olika fabrikerna vore så varierande, att generellt gällande
eftergifter icke gärna kunde ifrågakomma, utan att sådana måste bliva
beroende på Kungl. Maj:ts beslut efter ansökning i varje särskilt fall.
hemställer kollegium därför om åtgärders vidtagande för beredande av
möjlighet för Kungl. Maj:t att på särskild ansökning medgiva innehavare
av lån från fonden för torvindustriens befrämjande
dels att lägga förfallna, icke betalade räntor till kapitalskulden,
dels att erhålla uppskov i högst 3 år med påbörjandet av amortering h
erhållet lån,
dels och att få förlängning av amorteringstiden för lån, i den mån ej
därigenom lånetiden skulle komma att överskrida mossens avverkningstid.
Slutligen erinrar kommerskollegium om de redan omförmälda kollega
framställningar, som föranledde Kungl. Maj:ts förutnämnda brev den 25
januari 1924 angående tillfällig eftergift i vissa avseenden från villkoren
för lån från fonden för torvindustriens befrämjande m. m., samt förklarar
sig vidhålla sina i berörda framställningar gjorda förslag om ändringar i
torvlånevillkoren, jämväl i vad förslagen ej vunno beaktande vid utfärdandet
av det kungl. brevet.
Statskontoret anför i sitt ovannämnda utlåtande följande:
»På grund av den erfarenhet, statskontoret vunnit vid handhavandet
av de från fonden för torvindustriens befrämjande beviljade lånen, synes
det statskontoret uppenbart, att torvindustrien för närvarande befinner
sig i ett sådant läge, att åtgärder böra om möjligt vidtagas för att bereda
låneinnehavarna några lättnader med avseende å torvlånens återbetalning.
Det lärer enligt statskontorets förmenande icke kunna förnekas, att, såsom
Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.
11
även kommerskollegium framhållit, staten, genom det ingripande, som
från dess sida på sin tid gjordes för att med lån uppmuntra den enskilda
företagsamheten på torvmarknaden, i viss mån iklätt sig förpliktelse att
under nu rådande ekonomiska svårigheter å densamma träda hjälpande
emellan. Även ur synpunkten av statens intresse lära dylika lättnader
få anses önskvärda, då därigenom större utsikt torde förefinnas att undvika
eller minska förluster å torvlånen. Statskontoret delar emellertid
den av kommerskollegium uttalade uppfattningen, att, då förhållandena
vid de olika torvfabrikerna måste anses vara rätt varierande, några generellt
gällande eftergifter icke böra ifrågakomma, utan synes det böra bero
på Eders Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida medgivanden
i förevarande syfte böra lämnas.
Med hänsyn till därav uppkommande konsekvenser kan statskontoret, i
likhet med kollegium, icke tillstyrka den nu gjorda framställningen, i vad
den avser nedskrivning av lånen. Däremot vill statskontoret förorda ett
tillmötesgående av framställningen i övrigt och ansluter sig till vad kommerskollegium
i sådant avseende hemställt.»
Därjämte gör statskontoret liknande framställning som kommerskollegium
i avseende å tidigare framställda förslag till ändringar i torvlånevillkoren.
Såsom jag redan förut denna dag vid behandling av besparingskommitténs Oepartem
betänkande rörande kommerskollegium och de under kollegium lydande chefen
myndigheter och kårer erinrat, har under de sist förflutna åren en mycket
stark inskränkning av torvlåneverksamheten ägt rum. Ansökningar om nya
torvlån hava — i jämförelse med vad tidigare, särskilt under krisåren, varit
fallet — förekommit endast i ringa antal. Vid prövningen av dessa ansökningar
har med hänsyn till de osäkra ekonomiska förhållandena förfarits
vida strängare än förut, och framför allt har uppmärksamheten varit riktad
på att tillse, att lån icke beviljades andra företag än sådana, vilka kunde
antagas vara fullt bärkraftiga även under de starkt försämrade konjunkturer,
med vilka torvindustrien numera har att räkna. De lån, som under dessa
år beviljats, hava så gott som uteslutande gällt mindre företag, avsedda att
i främsta rummet tillgodose lokala behov av torvströ och bränntorv. Huvudparten
av den å de utestående torvlånen belöpande kapitalskulden, vilken,
enligt vad jag förut omförmält, vid utgången av februari månad 1925 utgjorde
omkring fem miljoner kronor, hänför sig därför till under kristiden
igångsatta företag. Med hänsyn härtill och i betraktande av de svårigheter,
med vilka den svenska industrien i allmänhet under de sist förflutna åren
haft att kämpa, är det icke ägnat att förvåna, att för det övervägande flertalet
av de med statslån understödda torvföretagen det nuvarande läget ter sig
bekymmersamt. Detta framstår, vad angår bränntorvfabrikerna, såsom så
mycket mera förklarligt, som just på bränslemarknaden konjunkturväxlingen
varit särskilt våldsam.
För att få en noggrannare överblick av driftförhållandena vid torvföretagen
och dessa företags ekonomiska förutsättningar in. m. har jag från
kommerskollegium och statskontoret införskaffat vissa kompletterande upp
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.
gifter rörande utvecklingen inom torvindustrien under de senare åren, vilka
uppgifter sedan varit föremål för bearbetning inom handelsdepartementet.
Såsom första och påtagligaste resultat av den sålunda verkställda undersökningen
har framgått, att torvindustriens tillverkning i sin helhet ej
på långt när uppgått till de siffror, för vilka anläggningarna beräknats —
under år 1923, det senaste år, för vilket erforderliga uppgifter föreligga,
endast till omkring hälften. Driftförhållandena i övrigt förete stora ojämnheter,
även i ekonomiskt avseende. Det har emellertid kunnat konstateras,
att för det stora flertalet företag försäljningspriserna väsentligen understigit
tillverkningskostnaderna samt att i dylikt hänseende bränntorvföretagen
i allmänhet varit avsevärt sämre ställda än torvströföretagen. Detta förhållande
bekräftas ytterligare därav, att av de femton med torvlån understödda
företag, vilka under år 1923 kunde betraktas såsom i varje fall tillsvidare
nedlagda, icke mindre än tretton voro rena bränntorvföretag.
Ehuru det visserligen icke saknats torvanläggningar, som även under de
senaste svåra åren givit tillfredsställande ekonomiskt resultat, torde dock med
stöd av den verkställda undersökningen som allmänt omdöme om torvindustriens
nuvarande ekonomiska läge ej kunna sägas annat, än att detsamma
måste anses såsom synnerligen vanskligt och, därest lättnad ej snart inträder,
till och med såsom för industriens bestånd hotande.
I den sålunda föreliggande situationen och då, såsom i torvfabrikanternas
skrivelse framhålles, från enskilt håll något bistånd för torvindustrien icke
torde vara att påräkna, är jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna
av den uppfattningen, att staten bör på lämpligt sätt träda emellan.
Visserligen är jag icke benägen att tillmäta avgörande betydelse åt de
billiglietssynpunkter, vilka av torvindustriens utövare åberopats såsom stöd
för den i ämnet gjorda framställningen, liksom jag ock nödgas ställa mig
i hög grad tveksam beträffande möjligheten att, såsom konjunkturerna å
bränslemarknaden utvecklat sig, genom statsåtgärder av det ena eller andra
slaget annorledes än i ganska begränsad omfattning trygga fortbeståndet av
den i hittillsvarande former bedrivna torvindustrien. Vad som för min nyss
uttalade uppfattning varit bestämmande är fastmera hänsynen till det direkta
ekonomiska intresse, som staten genom sin på ifrågavarande område bedrivna
utlåningsverksamhet äger i sagda industri. Därest kravet på, att betalning
av räntor och amorteringar å utestående torvlån skall fullgöras enligt den
vid lånens beviljande uppgjorda planen, strängt uppehälles, lärer det nämligen
knappast kunna undgås, att i icke ringa utsträckning de med dylika
lån understödda företagen nödgas träda i konkurs, därvid, såsom ock i vissa
redan inträffade fall nogsamt visat sig, utsikterna för staten att återbekomma
någon mera väsentlig del av det utestående fordringsbeloppet måste anses
skäligen små. Annorlunda ställer det sig givetvis, därest likvidationen av
de utelöpande lånen mera smidigt kan anpassas efter de i de enskilda fallen
föreliggande möjligheterna och förutsättningarna. Otvivelaktigt torde vara,
Knuff/. Maj:fn proposition Nr 177. 13
att genom erhållande av vissa lättnader i de för lånens förräntning och
återbetalande stadgade villkoren en del av de företag, som nu befinna sig i
svårigheter, kunna sättas i stånd att så omlägga sin rörelse, att utsikter för
en även under de förändrade konjunkturförhållandena lönande drift föreligga,
medan i andra fall, där ingen annan utväg än rörelsens avvecklande står
öppen, förlustriskerna i varje fall kunna avsevärt minskas därigenom, att
möjligheter beredas för verkställande av denna avveckling successivt och
under någorlunda lugna förhållanden.
Vid övervägande av vad som i förhandenvarande läge må anses höra
från statens sida åtgöras, har jag, lika med de hörda myndigheterna,
funnit låntagarnas förslag, i vad detsamma avser nedskrivning av lånebeloppen,
böra helt lämnas åsido. Däremot synes mig förslaget i övrigt
lämpligen kunna i huvudsak följas. Jag har sålunda intet att erinra mot
att, där sådant prövas nödigt, upplupna oguldna räntor må få läggas till
kapitalskulden, liksom ej heller mot den ifrågasatta förlängningen av den
tid, under vilken lånen må amorteringsfritt åtnjutas. Vad utsträckningen
av amorteringstiden beträffar, synes mig visserligen i princip intet vara
att invända mot att eu dylik utsträckning medgives, men är jag av den
meningen, att enligt förslaget den sammanlagda lånetiden skulle bliva väl
lång. Enligt vad som ifrågasatts, skulle den amorteringsfria tiden kunna
utsträckas från nu gällande tre, respektive fyra år till sex, respektive sjn
år och amorteringstiden från tio, respektive tolv år till tjugufyra år,
d. v. s. slutbetalning av lånen skulle icke behöva äga rum förr än efter
trettio, respektive trettioett år från lånens lyftande. För egen del anser
jag emellertid, att längre tid för lånens fulla återbetalande än tjugufyra
år från lyftningsdagen icke bör medgivas, varvid än ytterligare den av
myndigheterna förordade begränsningen, att amortering ej må få pågå
efter tiden för vederbörande mosses slutavverkning, synes mig böra iakttagas.
För genomförandet av de nu ifrågasatta lättnaderna för låneinnehavarna
lärer, på sätt såväl dessa som ämbetsverken förutsatt, riksdagens medverkan
vara erforderlig. Visserligen torde gällande vilkor för lan från
torvlånefonden, i vad de av riksdagen fastställts, få anses innefatta befogenhet
för Kungl. Maj:t såväl att öka lånebeloppen genom räntors läggande
till kapitalet, blott därigenom ej överskridas de av riksdagen fastställda,
förut av mig omnämnda maximibeloppen för torvlån i allmänhet
två tredjedelar, respektive hälften av kostnaden för vederbörande
anläggning, dock högst 300,000 kronor för bränntorv- och 100,000 kronor
för torvströanläggning — som ock att förlänga den amorteringsfria tiden,
blott därvid den av riksdagen fastställda maximitiden för låns innehavande
— tretton, respektive sexton år — icke överskrides. Men för ökning utöver
omförmälda gränser av torvlåns kapitalbelopp eller tiden för innehavande
av* dylikt lån torde, med hänsyn till de av riksdagen i avseende å låne
Bihang
till riksdagens protokoll /925. 1 samt. IM höft. (Nr i77.)
3
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.
villkoren tidigare fattade besluten, riksdagens medgivande vara oundgängligt.
Förut har jag framhållit, hurusom de särskilda torvföretagen i avseende
å sin ekonomiska belägenhet äro inbördes synnerligen olika ställda. Åtskilliga
företag torde ej hava något ofrånkomligt behov av lättnader i
lånevillkoren. Och för de övriga synes nämnda behov till såväl art som
styrka vara i hög grad växlande. Särskilt förtjänar i detta sammanhang
uppmärksammas, att i synnerhet den ena stora huvudgruppen av torvanläggningar,
nämligen torvströfabrikerna, omfattar ett stort antal företag,
vilka äro organiserade som lokala andelsföreningar med delägarna som
huvudsakliga avnämare och således ej tyngda av konjukturväxlingarna
på samma sätt som de företag, vilka äro att anse såsom industridrivande
i egentlig mening. Behovet av nödiga lättnader för torvindustrien torde
därför lämpligen böra tillgodoses ej genom några allmänna lindringar i
avseende å torvlånevillkorens fullgörande utan genom de eftergifter, som
i varje särskilt fall efter noggrann prövning må anses vara av omständigheterna
oundgängligen påkallade. I överensstämmelse härmed torde icke
böra av riksdagen äskas ändring av de av riksdagen fastställda villkoren
för lån från torvlånefonden utan endast bemyndigande för Kungl. Maj:t
att beträffande nu utelöpande lån i förekommande fall inom de av mig
ovan angivna gränserna medgiva lättnad i dessa villkor.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med tillkännagivande,
att jag finner ämbetsverkens uttalanden beträffande vissa tidigare gjorda,
av Kungl. Maj:t redan prövade framställningar om ändringar av torvlånevillkoren
icke böra föranleda någon åtgärd, får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att i särskilda fall, där omständigheterna
prövas böra därtill föranleda, medgiva ej mindre höjning, genom upplupen
räntas läggande till kapitalet, av redan beviljat lån ur fonden för
tor vindustriens befrämjande utöver det högsta belopp, vartill lånet
enligt de av riksdagen tidigare fastställda villkoren för dylika lån må
uppgå, än även att tiden för dylikt låns innehavande må utsträckas till
högst tjugufyra år, dock ej utöver tiden för vederbörande torvmosses avverkning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
J. H. Göransson.
Stock bolin. Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1925:184 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj.t att i vissa fall medgiva lindringar i villkoren för lån a1 i texten