Sök i Ratio Lex

Angående bemyndigande för Knngl. Maj:t att i vissa fall medgiva lindringar i villkoren för lån från fonden för torv industriens befrämjande

1925-03-20 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:177, Angående bemyndigande för Knngl. Maj:t att i vissa fall medgiva lindringar i villkoren för lån från fonden för torv industriens befrämjande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 177.

I

Nr 1??.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bemyndigande för

Knngl. Maj:t att i vissa fall medgiva lindringar i villkoren för

lån från fonden för torv industriens befrämjande; given Stockholms

slott den 20 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

C. E. Svensson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigfobss, Möller,

Levinson.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, anför:

Hos Kungl. Maj:t hava åtskilliga innehavare av lån från fonden för

torvindustriens befrämjande gjort framställning i syfte att vinna vissa

lättnader vid fullgörandet av sina förpliktelser på grund av lånen.

Innan jag närmare ingår på denna framställning, synes det mig lämpligt

att meddela en kort redogörelse för ifrågavarande fond och de bestämmelser

av allmän natur, vilka reglera utlåningen från densamma.

Fonden för torvindustriens befrämjande bildades enligt beslut av 1902

års riksdag (skr. nr 75), som bemyndigade riksgäldskontoret att för ändamålet

tillhandahålla statskontoret ett belopp av högst 1,500,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. U1 höft. (Nr 177.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Sedermera hava till ökning av fonden anvisats av 1907 års riksdag 2,000,000

kronor (skr. nr 67), av 1917 års riksdag 650,000 kronor (skr. nr 337), av

1918 års riksdag 3,000,000 kronor (skr. nr 470), av 1921 års riksdag 750,000

kronor (skr. nr 176) och av 1922 års riksdag 250,000 kronor (skr. nr 156).

För fonden har riksdagen alltså ställt till förfogande sammanlagt 8,150,000

kronor, varav dock statskontoret, som förvaltar fonden, ännu icke hos riksgäldskontoret

lyftat och tillgodofört fonden ett belopp av 2,800,000 kronor.

Vidare har riksdagen enligt särskilda beslut åren 1902 (skr. nr 75), 1907

(skr. nr 67) och 1913 (skr. nr 224) medgivit, att kapitalavbetalningarna å

lånen från fonden finge tilläggas densamma.

Vid utgången av det senast tilländalupna budgetåret utvisade fonden,

enligt uppgift från statskontoret, följande balans:

Tillgångar:

Kontant behållning kr. 152,141: —

Utbulta medel .................... » 5,202,846: 49

Fordringar .............................. » 246,328: hö 5,601,316: 34

Skuld: ........................................................... ......51: 7 6 5,601,264: 5 8.

Förutom sålunda upptagna tillgångar hade fonden osäkra fordringar till

ett belopp av 60,685 kronor 71 öre.

Enligt vad från statskontoret vidare under hand meddelats, utestodo vid

utgången av februari månad 1925 93 lån med ett kapitalbelopp å sammanlagt

5,006,876 kronor 82 öre.

I fråga om villkoren för låns erhållande har Kungl. Maj:t, i enlighet

med vad riksdagen avsett, utfärdat de närmare bestämmelser, som därutinnan

befunnits nödvändiga, varvid emellertid iakttagits vissa av riksdagen

fastställda huvudpunkter (skrina 1902 nr 75, 1917 nr 299 och 1918 nr 470).

De av Kungl. Maj:t sålunda utfärdade bestämmelserna för ifrågavarande

lån återfinnas i kungörelserna den 21 november 1902 (nr 121), den 26 juni

1915 (nr 205), den 19 juni 1917 (nr 429), den 1 juli 1918 (nr 502) och den

31 december 1920 (nr 929). Vidare har Kungl. Maj:t, i anledning av särskilda

framställningar av kommerskollegium dels den 16 november 1923

gemensamt med statskontoret och dels den 3 december 1923 gemensamt med

lantbruksstyrelsen, i brev till kommerskollegium och statskontoret den 25

januari 1924 medgivit vissa tillfälliga lättnader i avseende å torvlånevillkoren,

i den mån dessa kunde anses falla inom området för Kungl. Maj:ts

egen bestämmanderätt. Härvid togs jämväl i övervägande kommerskollegii

den 8 december 1923 över 1916 års torvkommittés betänkande avgivna utlåtande,

i vad detsamma innefattade förslag om ändring i torvlånevillkoren.

Beträffande de av riksdagen fastställda huvudpunkterna av villkoren

för ifrågavarande lånerörelse är vid behandlingen av nu förevarande

framställning följande av intresse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177. 8

1902 års riksdag (skr. nr 75) uttalade, att bland lånevillkoren borde

upptagas, bland annat:

att lån skulle kunna enligt Kungl. Maj:ts bestämmande beviljas till

belopp, motsvarande högst två tredjedelar av den å fullbordad anläggning

nedlagda kostnaden eller av beräknad anläggningskostnad för nytt företag;

samt

att under de tre första åren efter låns utlämnande kapitalavbetalning

icke behövde äga rum, men att under de därpå följande åren så stor

amortering skulle ske, att lånet bleve till fullo inbetalt senast inom utgången

av tio år från det amorteringen skolat taga sin början.

Dessa bestämmelser, som återfinnas i ovannämnda kungörelse den 21

november 1902, jämkades sedermera. Med bifall till proposition i ämnet

godkände sålunda 1917 års riksdag (skr. nr 299) bland andra följande

ändringar i villkoren för lån från fonden för torvindustriens befrämjande,

att från och med den dag, Kungl. Maj:t bestämde, tillämpas på lån, som

därefter beviljades, nämligen:

att lån finge av Kungl. Maj:t beviljas till belopp, högst motsvarande

två tredjedelar av den å fullbordad anläggning nedlagda kostnaden eller

av beräknad anläggningskostnad för nytt företag, jämte kostnaderna för

mossbottnens iordningställande för kultur ändamål;

att under de fyra första åren efter låns utlämnande kapitalavbetalning

icke behövde äga rum; samt

att under de därpå följande åren så stor amortering skulle ske, att lånet

bleve till fullo inbetalt senast inom utgången av tolv år från det amorteringen

skolat taga sin början.

År 1918 godkände riksdagen (skr- nr 470) vidare följande av Kungl. Maj:t

föreslagna ändringar i villkoren, likaledes att från och med den dag, Kungl.

Maj:t funne gott bestämma, tillämpas å lån, som därefter beviljades, nämligen:
att

lån finge av Kungl. Maj:t beviljas till belopp, motsvarande hälften av

den å fullbordad anläggning nedlagda kostnaden eller av beräknad anläggningskostnad

för nytt företag, jämte kostnad för mossbottnens iordningställande

för kulturändamål, dock att undantagsvis beträffande nytt företag

lån finge, när särskilda omständigheter prövades böra därtill föranleda, beviljas

intill två tredjedelar av samma kostnader; samt

att lån icke finge för samma företag beviljas till större belopp än 300,000

kronor för bränntorvfabrik och 100,000 kronor för torvströfabrik.

Omförmälda, av riksdagen godkända ändringar i torvlånevillkoren hava

influtit i de förenämnda kungörelserna den 19 juni 1917 (nr 429) och den

1 juli 1918 (nr 502).

I den föreliggande framställningen hava nu ett stort antal med lån ur ifrågavarande

fond understödda torvfabrikanter hemställt, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen, att de lån ur fonden, som beviljats under inflationstiden,

tramaUtlining

ao torvfabrikanier.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

åren 1916—1922, matte nedskrivas till med hänsyn till penningvärdets förändring

skäliga belopp, att förfallna, icke betalade räntor måtte få läggas

till resten av kapitalskulden, att den amorteringsfria tiden måtte utsträckas

med tre år samt att amorteringstiden därefter måtte förlängas från nu föreskrivna

10, respektive 12 år till 24 år.

Till stöd för framställningen bar åberopats det svåra betryck, vari såväl

bränntorv- som torvströfabrikationen för närvarande befunne sig, samt den

uppmuntran, som i olika former från statens sida under kristidens bränsleknapphet

kommit nyanläggandet av bräntorvfabriker till del. Sålunda anföres

till en början följande:

»Sveriges bränntorvindustri bar alltsedan depressionens inbrott efter

världskrigets slut befunnit sig'' i en synnerligen brydsam situation. Anledningen

härtill är att söka i speciella förhållanden, vilka gjort det svårare

för denna näringsgren att anpassa sig efter det nya läget än för andra

grupper av vårt näringsliv. Medan å ena sidan ett stort antal anläggningar,

icke minst tack vare de uppmaningar, som från det allmännas sida

utgingo, tillkommit under den värsta bränslebristens dagar, d. v. s. till priser,

som lågo omkring tre gånger över förkrigstidens, och arbetskostnaderna

vid tillverkningen icke kunnat nedbringas mera än till den generellt

nu gällande prisnivån, har å andra sidan marknadspriset för bränntorv

fallit vida kraftigare än för övriga varuslag i genomsnitt. Om därför arbetskostnaderna

för närvarande kunna sägas motsvara de av den nuvarande

prisnivån betingade, så äro däremot kapitalkostnaderna väsentligd

mycket högre, samtidigt som priset för den färdiga produktionen ligger

avsevärt mycket under den nivå, vid vilken flertalet varupriser stabiliserats.

Där ej betingelserna för tillverkningen äro speciellt gynnsamma,

räcker marknadspriset därför ej ens till täckande av utgifterna för produktionen,

något som haft till följd, att många torvtillverkare sett sig

nödsakade att nedlägga driften vid sina företag och härvid med alltjämt

växande bekymmer ställas inför frågan, huru medel till ränta och amortering

av anläggningarna belastande lån skola kunna framskaffas.

Vår bränntorvtillverkning spelade före kriget en relativt sett obetydlig

roll för vår bränsleförsörjning, i det totalproduktionen knappast uppgick

till 100,000 ton per år. Genom den av världskrigets förhållanden skapade,

för vårt land synnerligen hotande bränslebristen kom den under krigsåren

att mycket snabbt stiga i betydelse. Det yrkades i detta läge från alla

håll på, att våra bränntorvmossars möjligheter skulle tillvaratagas, och

även statsmakterna anmanade genom sina på detta område arbetande

organ mycket kraftigt till ökad produktion och nyanläggningar.»

I anslutning härtill åberopas eu av 1916 års torvkommitté på sin tid

genom pressen spridd uppmaning av följande lydelse:

''Överallt i vårt land gör sig den utav världskriget framkallade bränslebristen

kännbar, för kommuner, för industrier och för den enskilde. Härav

föranledes icke endast fördyring av bränslet utan jämväl beklagligtvis

en omfattande arbetslöshet, som tungt drabbar en betydande del av landets

innebyggare. För att i största möjliga mån fylla den uppkomna bristen

och hindra krisens verkningar måste alla inhemska hjälpkällor till det

yttersta anlitas. Fn av dessa är torvbränslet. 1916 års torvkommitté får

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

K mull. Maj:ts proposition Nr 177.

därlor på det enträgnaste uppmana alla dem, som äga eller disponera mossar

eller mossdelar, där bränntorv förekommer, att i vår med sfi stor arbetsstyrka,

som kan uppbringas, igångsätta eller utöka upptagning av

bränntorv, vare sig det sker fabriksmässigt eller blott i mindre skala med

handredskap eller smärre maskiner. Varje ton sålunda framställt torvbränsle

kan ersätta en halv ton importerade kol, och därigenom bidrager

eu var, som producerar torvbränsle, till att göra vårt land mera rustat

att genomgå den svåra krisen. Den del av tillverkningen, som icke åtgår

föi- eget behov, kan med god förtjänst försäljas.

Undervisning i torvberedning med handredskap samt med mindre maskiner

som hemindustri lämnas av statens torvmästare, vilka på rekvisition

besöka mossägare och tillverkare, och för den, som själv vill upptaga sådan

mindre tillverkning, hänvisas även till den lilla broschyr i bränntorvberedii

ing med handredskap, som genom torvkommitténs försorg förra våren utarbetades

och utdelades i eu stor upplaga. På begäran sändes denna lilla

bok i män av tillgång gratis till varje blivande torvtillverkare, om framställning

göres till 1916 års torvkommitté, Stockholm, vilken för övrigt

gärna på begäran lämnar upplysningar i denna fråga. Broschyren tillhandahålles

jämväl av vederbörande hushållningssällskap och av svenska

mosskulturf öreningen.’

Efter återgivande av denna torvkommitténs uppmaning anföra torvfabrikanterna

vidare följande:

»Jämsides härmed lämnade ii ven statsmakterna direkt ekonomiskt stöd

till nyanläggning eller utvidgning av torvfabriker genom att till detta

ändamål i stor utsträckning bevilja lån från fonden för torvindustriens

befrämjande. Under tiden från mitten av år 1916 till början av år 1922

beviljades och utlämnades sålunda dylika lån till ett sammanlagt belopp

av något över 5 miljoner kronor, varvid dock är att märka, att eu mindre

del av detta belopp togs i anspråk för anläggning av t or vst ro fabriker, som

antingen kommo till stånd i kombination med bränntorvanläggningar

eller såsom självständiga företag.

Med detta stöd och då den enskilda företagsamheten även var villig att

investera kapital, tillviixte fabrikernas antal och kapacitet hastigt, och produktionen

steg till omkring 450,000 ton, varigenom bränntorvindustrien

kunde lämna ett icke föraktligt bidrag till bränslebristens avhjälpande.

Med ledning av 1916 års torvbommittés utredningar samt av torvingenjörernas

under senare år använda normalkalkyler för bränntorvindustrien

uppskattades det i denna industri investerade kapitalet till mellan 20 och

30 miljoner kronor.

Innan ännu nyanläggningarna, vilkas fullbordande över all beräkning

fördröjdes genom de svårigheter, varmed all materialanskaffning vid denna

tid mer och mer blev förknippad, kommit fullständigt i drift och innan

det således varit möjligt att påbörja någon konsolidering av desamma,

gjorde emellertid den efter kriget inbrytande depressionen ett hastigt slut

på torvindustriens utveckling. Att konsekvenserna av denna depression kommit

att bliva alldeles särskilt ödeläggande för bränntorvindustrien beror i

första hand på den enastående kraftiga och snabba deflation, som vårt

land genomfört, den hårdaste, som något land kan uppvisa, varigenom

vårt penningvärde på omkring två år fördubblades. Om krisen härigenom

generellt blev enastående häftig, så blev den det alldeles särskilt för

bränntorvindustrien, därför att prisfallet drabbade bränslemarknaden

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj:ts proposition Nr 177.

hårdare äu flertalet andra marknader. Man får den mest adekvata uppfattningen

härom genom att följa prisutvecklingen för stenkol, eftersom

hos oss stenkolspriset är i stort sett normerande för hela bränslemarknaden.

Vad särskilt bränntorven angår, torde man sålunda i allmänhet i marknaden

för god vara kunna erhålla ett pris per ton, motsvarande halva priset

på goda engelska stenkol eller något därunder. Om man sätter noteringen

för D. C. B.-kol i medeltal för 1913 till 100, så hade den under de

sista krigsåren och åren närmast efter freden nått upp till 800 å 1,000 för att

därefter göra eu så hastigt nedåtgående rörelse, att motsvarande siffra för

närvarande utgör icke fullt 120. Bil jämförelse med den allmänna prisnivån

visar, att, om även denna för år 1913 sättes till 100, motsvarande index

för närvarande ligger vid ungefär 160 (Svensk Finanstidnings partiprisindex

utgjorde för november innevarande år 162).

Om bränslepriset å ena sidan har kunnat uppvisa en av de allra starkaste

stegringarna under kriget, så har det, såsom av ovanstående siffror

framgår, å den andra sidan under prisfallsperioden gått starkare nedåt än

det stora flertalet noteringar. Redan vid normala produktionsförhållanden

i övrigt måste därför marginalen mellan framställningskostnader och försäljningspris

för den bränsleproducerande industrien i detta läge bliva

starkt reducerad, om den icke rent av förbytes i förlust. För bränntorvindustrien

torde det senare i regel vara fallet, där produktion över huvud

taget kan uppehållas. Så länge icke bränsleprisen anpassat sig efter den

generella prisnivån, måste nämligen arbetskostnader och kapitalkostnader

bliva för höga. Detta trots att bränsleindustriens arbetslöner kunnat

reduceras högst väsentligt, även jämfört med medelnivån för våra industrilöner.

Enligt socialstyrelsens nyligen publicerade uppgifter över våra

arbetslöner under 1923 stannade nämligen torvmdustriens genomsnittslön

per timme vid 173 procent av 1913 års löner, medan medeltalet för samtliga

arbetargrupper utgjorde 249 procent. Om man jämför dessa siffror med

1923 års levnadskostnadsindex, skulle alltså torvmdustriens arbetare för

närvarande hava ungefär samma reallön som 1913. Huru väl betingad av

industriens allmänna förhållanden en ytterligare reducering än skulle

vara, synes man därför icke kunna räkna med en dylik, som är tillräcklig

att åter göra produktionen möjlig.

En nedskärning av kapitalkostnaderna blir i detta läge ofrånkomlig och

har i realiteten redan genomförts av utvecklingen, i vad det gäller industridelägarnas

insatser. All möjlighet att å dessa erhålla någon förräntning

synes nämligen under de förhållanden, med vilka man för närvarande

har att räkna, vara fullkomligt utesluten, och de personer, som —

givetvis i företagareintresse, men ett företagareintresse, som under kritiska

tider kraftigt frammanades och understöddes från statsmakternas sida

— presterade dylika kapitalinsatser, måste nu titan tvivel betrakta dem

såsom förlorade.

Men det är icke tillräckligt, att torvindustriidkarna måste vara beredda

att taga på sig och stå för dessa förluster, vilket i de flesta fall torde

fullständigt uttömma deras resurser, utan de hava i allmänhet iklätt sig

förpliktelser i avseende på de lån, som beviljats ur statens torvlånefond

och vilka skola förräntas och amorteras. Räntan på lånen är visserligen

så låg som 4 procent, och lånen äro under fyra år amorteringsfria men

skola därefter amorteras med en tolftedel per år. Oberäknat ett eller annat

undantagsfall lär numera amorteringsskyldighet för samtliga låntagare

hava inträtt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 177.

Skulle under rådande förhållanden från statsverkets sida obönhörligen

krävas fullgörande av förräntningen och återbetalningen av torvlånfen, så

komme detta, såsom av ovanstående framläggande av sakläget torde framgå,

att betyda ekonomisk undergång för många, kanske de bestå av låntagarna.

Ä andra sidan är härvid att framhålla, att lånen vid nuvarande

penningvärde i realiteten representera ett betydligt högre belopp — i

många fall det dubbla — än då de utlämnades, och att statsverket sålunda

genom deras indrivande skulle komma i åtnjutande av betydande

vinst.

Utvecklingen inom torvströfabrikationen har i stort sett genomlöpt

samma kurva, och denna industri, som ofta är direkt sammankopplad med

bränntorvtillverkning, lider under enahanda betryck.

Det är under hänvisning till vad som ovan relaterats och varav torde

framgå, att landets torvindustri för närvarande befinner sig i ett verkligt

nödläge, som undertecknade, representanter för denna industri, våga i

underdånighet hänvända oss till Eders Kungl. Maj:t med hemställan om det

stöd, som lärer vara oundgängligt för att'' avvärja en katastrof och bereda

denna industri möjlighet att kämpa sig fram till gynnsammare tider. Detta

stöd synes oss rimligen kunna lämnas genom eftergifter från statsverkets

sida i fråga om återbetalande av torvföretagens lån ur torvlånefonden.»

Härefter följer den hemställan, vilken av mig i det föregående återgivits.

Över ifrågavarande framställning hava infordrade utlåtanden avgivits

dels den 2 februari 1925 av kommerskollegium, som därvid överlämnat

ett från förste torvingenjören Ernst Wallgren inhämtat yttrande, dels ock

den 19 februari 1925 av statskontoret.

I sitt yttrande erinrar förste torvingenjören bland annat om de betydliga

växlingar, penningvärdet undergått under den tid, som avses i framställningen,

samt framhåller, hurusom med hänsyn härtill låntagarna ingalunda

vore sinsemellan likställda i förevarande avseende. Enligt förste torvingenjörens

uppfattning borde därför ingående undersökas från fall till

fall, om och i vad mån eftergifter från statsverkets sida borde förekomma

i fråga • om torvlånens återbetalande. I första hand syntes honom eftergifter

böra ifrågakomma för de under åren 1918 och 1919 samt möjligen

1920, eller under de värsta dyrtidsåren, anlagda bränntorvfabrikerna. För

torvströfabriker syntes honom i regeln icke samma eftergifter behövliga

som för bränntorvfabrikerna, då de förra väl redan genomkämpat den

värsta depressionstiden. Framställningen borde därför enligt förste torvingenjörens

åsikt endast föranleda, att Kungl. Maj:t begärde riksdagens

medgivande till att på särskilda ansökningar bevilja sådana lättnader vid

torvlåns återbetalning, vilka ej nu kunde beviljas, men som prövades

nödiga för torvindustriens upphjälpande ur iråkat nödläge.

Efter återgivande av förste torvingenjörens förenämnda uttalanden förklarar

sig kommerskollegium för egen del till fullo dela förste torvingenjörens

uppfattning om olämpligheten av de ifrågasatta generella

eftergifterna samt anför i anslutning därtill följande:

Förste torvingenjören.

Kommerskollegium.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 177.

»Utöver vad förste torvingenjören till stöd för denna uppfattning anfört,

anser''sig kollegium, böra till ytterligare belysande av ifrågavarande förhållande

lämna vissa uppgifter om de i framställningen avsedda företagens

ekonomi, hämtade ur vederbörande torvingenjörers senast avgivna

besiktningsintyg, vilka avse fabrikernas skötsel under år 1923. Av dessa

intyg framgår, att, med hänsyn tagen allenast till nämnda års genomsnittliga

tillverknings- och försäljningspris för ten bränntorv eller bal torvströ,

9 bränntorvfabriker haft vinst, 2 varken vinst eller förlust och 19

förlust, ävensom att 7 torvströfabriker haft vinst och 17 förlust. Vissa

av dessa fabriker tillverkade både bränntorv och torvströ. Av intygen

framgår dessutom, att 11 bränntorvfabriker ej varit i gång under berörda

år, vilket förhållande kollegium anser böra tillskrivas de bristande

vinstmöjligheterna. Endast för ett par företag saknas uppgifter.

Tages ytterligare i betraktande, att torvströpriset numera är för tillverkarne

i förhållande till tillverkningspriset avsevärt förmånligare än under

år 1923, blir det tydligt, att dessa siffror peka i samma riktning som förste

tor vingenjörens ovanberörda uttalanden.

I synnerhet olämplig skulle en allmän eftergift bliva, om den innebure

eu lika stor procentuell nedsättning över lag av skuldbeloppen.

Dels har nämligen, såsom förste torvingenjören påpekat, det allmänna

prisläget avsevärt växlat under de avsedda åren, varför redan av denna

grund eu för alla likartad nedsättning ej kan bliva rättvis. Dels och framför

allt torde emellertid också böra märkas, att av de avsedda företagen

vissa haft så goda inkomster, att de kunnat fullgöra ungefär beräknade

eller ännu större avskrivningar å anläggningarna och alltså knappast

torde vara i behov av ifrågavarande eftergift. Detta kunde enligt nyssnämnda

besiktningsintyg anses gälla mellan 10 och 20 företag, huvudsakligen

sådana, som i egen rörelse använda den tillverkade varan, andelsföretag

och smärre företag för tillverkning till avsalu inom fabrikens

närmaste omgivning.

Av de övriga låntagarna voro emellertid innehavarna av 28 särskilda

lån så illa ställda i detta avseende, att de ej kunnat göra någon avskrivning,

och de övriga hade endast mer eller mindre ofullständigt kunnat verkställa

sådan.»

Med vad sålunda anförts anser sig kollegium emellertid hava ådagalagt,

att, även om de av sökandena ifrågasatta generella eftergifterna skulle

bliva olämpliga, dock i särskilda fall eftergifter kunna vara välbehövliga.

Bland ifrågavarande lättnader anser kollegium lånens nedskrivning vara

ett ämne av beskaffenhet att böra ur principiella synpunkter särskilt

dryftas. I detta ämne anför kollegium följande:

»Att starka betänkligheter mot en sådan nedskrivning kunna förekomma

är självfallet. Man bringas obestridligen genast att för sig uppställa

frågan, huruvida ej en dylik åtgärd skulle medföra mindre önskvärda

följdverkningar inom området för statens övriga utlåningsverksamhet.

Ett rättvist avvägande av nedskrivningarna i de särskilda fallen torde

även komma att möta betydande svårigheter, särskilt med hänsyn till att

en del av lånen från denna tid redan äro delvis amorterade och en del till

och med återbetalade.

Att enbart med penningvärdets sedermera inträffade stegring motivera

en nedskrivning anser kollegium ej hållbart. Såväl inom den nu ifråga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kim yl-, Maj: In proposition Nr 1/7.

!)

varande som inom andra verksamhetsgrenar hava i vissa fall de höga anläggningskostnaderna

under kristiden kompenserats genom ökad avkastning

liv rörelsen, och i sådana fall saknas ju anledning till eftergift enbart på

grund av penningvärdets förändring. I sammanhang härmed vill kollegium

erinra därom, att de av riksdagen till förökande av torvlånefonden

anvisade medlen utgöras av lånemedel, som staten alltså under inflationstiden

mast upplåna, varför den reella grunden för den av sökandena i

denna punkt anförda motiveringen saknas.

Ej heller kan ju utan vidare en på grund av felaktiga antaganden om de

ekonomiska förhållandenas utveckling påtagen ekonomisk förpliktelse böra

anses lättas genom eftergifter och ekonomiska uppoffringar från statens

sida, då utvecklingen tager ett annat förlopp än det antagna.

I åtskilliga av just de fall, varom här är fråga, föreligger dock en omständighet,

som kollegium anser höra tillmätas synnerlig betydelse, minn

ligen statens av sökandena påpekade ingripande. Det var under krisåren

ett starkt samhällsintresse att få till stånd företag för framställande av

inhemsk! bränsle. Om dessa torvfabriker, varom nu är fråga, uppförts

direkt genom det allmännas försorg, vilket förfarande vid den liden icke

torde hava ansetts orimligt, både den stora förlust, som uppkommit genom

fabrikernas värdeminskning, drabbat det allmänna. Nu undvek man

i stort sett direkt statlig torvfabrikation men lyckades i stället med lån

uppmuntra den enskilda företagsamheten. Härigenom har, synes det kollegium,

det allmänna ådragit sig en viss förpliktelse att, i den mån omständigheterna

så medgiva, bistå dem, som med statens hjälp uppfört torvfabriker

men nu i följd av det oförutsett starka prisfallet kommit i ekonomiska

svårigheter.

I de fall, där, så vitt nu kan bedömas, möjlighet att både förränta och

amortera det erhållna torvlånet ej föreligger, kunde det därför synas förefinnas

anledning att möjliggöra nedskrivning av lånet.»

För sin del finner emellertid kommerskollegium de skäl, som tala emot

ett medgivande av dylik nedskrivning av lånen, starkare än dem, som tala

för ett sådant, och förklarar sig därför icke kunna tillstyrka ansökningen

i denna punkt.

Däremot anser kollegium vad i frågan anförts utgöra fullt giltig anledning

att i huvudsak tillmötesgå framställningen i övriga punkter. Härom

anför kollegium följande:

»Med hänsyn till den inblick, kollegium — vid behandling av tidigare

gjorda framställningar om uppskov med räntebetalningar i särskilda fall

— fått i vissa torvfabrikers ekonomiska ställning, anser sig kollegium

höra tillstyrka sökandenas anhållan, att förfallna, icke betalade

räntor måtte få läggas till resten av kapitalskulden. Visserligen bär denna

fråga i hittills inträffade fall kunnat provisoriskt ordnas med av Eders

Kungl. Maj:t meddelade anstånd, men det synes kollegium såväl vara till

större fördel för låntagarna som medföra större reda och ordning i förhållandet

mellan staten och låntagarna, om saken ordnas på det sätt, sökandena

begärt.

Jämväl begäran om att uppskov med amorteringar å lånen må kunna

erhållas, vilken kollegium förutsätter avse uppskov med amorteringsperiodens

inträdande, anser sig kollegium böra tillstyrka, och bär kollegium

ingen erinran att göra mot den i detta fall ifrågasatta tidsfristens längd.

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. /}/ hd fl. (Nr 17/.) -

s. 10 Kontrollera mot PDF

statskontoret.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Förste torvingenjören har i sitt yttrande påpekat, att amorteringstidens

förlängning i vissa fall kan stöta på hinder, nämligen då avverkningstiden

är så kort, att den sistnämnda ej skulle kunna täcka en förlängd amorteringstid.

Där sådant hinder ej föreligger, bör, enligt kollega åsikt, dispensmöjlighet

förefinnas, och torde denna med hänsyn till de svårigheter,

som även äldre torvfabriker otvivelaktigt haft under deflationsperioden.

av billighetsskäl böra utsträckas att gälla, oavsett huruvida lånet beviljats

för bränntorv- eller torvströanläggning och när än detta skett.

Den nuvarande lydelsen av kungörelsen den 19 juni 1917 angående vill

koren för lån från fonden för torvindustriens befrämjande torde, med hänsyn

till den del, riksdagen haft i bestämmandet av de däri föreskrivna

lånevillkoren, anses lägga hinder i vägen för Eders Kungl. Maj:t att medgiva

ifrågasatta lättnader för torvlåneinnehavare, åtminstone i avseende

å förfallna räntors läggande till kapitalet, då därigenom det totala lånebeloppet

kommer att uppgå till mera än hälften — eller i vissa undantagsfall

två tredjedelar — av anläggningskostnaden eller överstiga lånens

fastställda maximibelopp, 300,000 respektive 100,000 kronor för bränntorvoch

torvströfabrik, samt beträffande lånetidens utsträckning utöver 10

eller för äldre fabriker 13 år. En framställning till riksdagen om ändring

av torvlånevillkoren synes alltså vara nödvändig.»

Med erinran att redan av det föregående syntes framgå, att förhållandena

vid de olika fabrikerna vore så varierande, att generellt gällande

eftergifter icke gärna kunde ifrågakomma, utan att sådana måste bliva

beroende på Kungl. Maj:ts beslut efter ansökning i varje särskilt fall.

hemställer kollegium därför om åtgärders vidtagande för beredande av

möjlighet för Kungl. Maj:t att på särskild ansökning medgiva innehavare

av lån från fonden för torvindustriens befrämjande

dels att lägga förfallna, icke betalade räntor till kapitalskulden,

dels att erhålla uppskov i högst 3 år med påbörjandet av amortering h

erhållet lån,

dels och att få förlängning av amorteringstiden för lån, i den mån ej

därigenom lånetiden skulle komma att överskrida mossens avverkningstid.

Slutligen erinrar kommerskollegium om de redan omförmälda kollega

framställningar, som föranledde Kungl. Maj:ts förutnämnda brev den 25

januari 1924 angående tillfällig eftergift i vissa avseenden från villkoren

för lån från fonden för torvindustriens befrämjande m. m., samt förklarar

sig vidhålla sina i berörda framställningar gjorda förslag om ändringar i

torvlånevillkoren, jämväl i vad förslagen ej vunno beaktande vid utfärdandet

av det kungl. brevet.

Statskontoret anför i sitt ovannämnda utlåtande följande:

»På grund av den erfarenhet, statskontoret vunnit vid handhavandet

av de från fonden för torvindustriens befrämjande beviljade lånen, synes

det statskontoret uppenbart, att torvindustrien för närvarande befinner

sig i ett sådant läge, att åtgärder böra om möjligt vidtagas för att bereda

låneinnehavarna några lättnader med avseende å torvlånens återbetalning.

Det lärer enligt statskontorets förmenande icke kunna förnekas, att, såsom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.

11

även kommerskollegium framhållit, staten, genom det ingripande, som

från dess sida på sin tid gjordes för att med lån uppmuntra den enskilda

företagsamheten på torvmarknaden, i viss mån iklätt sig förpliktelse att

under nu rådande ekonomiska svårigheter å densamma träda hjälpande

emellan. Även ur synpunkten av statens intresse lära dylika lättnader

få anses önskvärda, då därigenom större utsikt torde förefinnas att undvika

eller minska förluster å torvlånen. Statskontoret delar emellertid

den av kommerskollegium uttalade uppfattningen, att, då förhållandena

vid de olika torvfabrikerna måste anses vara rätt varierande, några generellt

gällande eftergifter icke böra ifrågakomma, utan synes det böra bero

på Eders Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida medgivanden

i förevarande syfte böra lämnas.

Med hänsyn till därav uppkommande konsekvenser kan statskontoret, i

likhet med kollegium, icke tillstyrka den nu gjorda framställningen, i vad

den avser nedskrivning av lånen. Däremot vill statskontoret förorda ett

tillmötesgående av framställningen i övrigt och ansluter sig till vad kommerskollegium

i sådant avseende hemställt.»

Därjämte gör statskontoret liknande framställning som kommerskollegium

i avseende å tidigare framställda förslag till ändringar i torvlånevillkoren.

Såsom jag redan förut denna dag vid behandling av besparingskommitténs Oepartem

betänkande rörande kommerskollegium och de under kollegium lydande chefen

myndigheter och kårer erinrat, har under de sist förflutna åren en mycket

stark inskränkning av torvlåneverksamheten ägt rum. Ansökningar om nya

torvlån hava — i jämförelse med vad tidigare, särskilt under krisåren, varit

fallet — förekommit endast i ringa antal. Vid prövningen av dessa ansökningar

har med hänsyn till de osäkra ekonomiska förhållandena förfarits

vida strängare än förut, och framför allt har uppmärksamheten varit riktad

på att tillse, att lån icke beviljades andra företag än sådana, vilka kunde

antagas vara fullt bärkraftiga även under de starkt försämrade konjunkturer,

med vilka torvindustrien numera har att räkna. De lån, som under dessa

år beviljats, hava så gott som uteslutande gällt mindre företag, avsedda att

i främsta rummet tillgodose lokala behov av torvströ och bränntorv. Huvudparten

av den å de utestående torvlånen belöpande kapitalskulden, vilken,

enligt vad jag förut omförmält, vid utgången av februari månad 1925 utgjorde

omkring fem miljoner kronor, hänför sig därför till under kristiden

igångsatta företag. Med hänsyn härtill och i betraktande av de svårigheter,

med vilka den svenska industrien i allmänhet under de sist förflutna åren

haft att kämpa, är det icke ägnat att förvåna, att för det övervägande flertalet

av de med statslån understödda torvföretagen det nuvarande läget ter sig

bekymmersamt. Detta framstår, vad angår bränntorvfabrikerna, såsom så

mycket mera förklarligt, som just på bränslemarknaden konjunkturväxlingen

varit särskilt våldsam.

För att få en noggrannare överblick av driftförhållandena vid torvföretagen

och dessa företags ekonomiska förutsättningar in. m. har jag från

kommerskollegium och statskontoret införskaffat vissa kompletterande upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

gifter rörande utvecklingen inom torvindustrien under de senare åren, vilka

uppgifter sedan varit föremål för bearbetning inom handelsdepartementet.

Såsom första och påtagligaste resultat av den sålunda verkställda undersökningen

har framgått, att torvindustriens tillverkning i sin helhet ej

på långt när uppgått till de siffror, för vilka anläggningarna beräknats —

under år 1923, det senaste år, för vilket erforderliga uppgifter föreligga,

endast till omkring hälften. Driftförhållandena i övrigt förete stora ojämnheter,

även i ekonomiskt avseende. Det har emellertid kunnat konstateras,

att för det stora flertalet företag försäljningspriserna väsentligen understigit

tillverkningskostnaderna samt att i dylikt hänseende bränntorvföretagen

i allmänhet varit avsevärt sämre ställda än torvströföretagen. Detta förhållande

bekräftas ytterligare därav, att av de femton med torvlån understödda

företag, vilka under år 1923 kunde betraktas såsom i varje fall tillsvidare

nedlagda, icke mindre än tretton voro rena bränntorvföretag.

Ehuru det visserligen icke saknats torvanläggningar, som även under de

senaste svåra åren givit tillfredsställande ekonomiskt resultat, torde dock med

stöd av den verkställda undersökningen som allmänt omdöme om torvindustriens

nuvarande ekonomiska läge ej kunna sägas annat, än att detsamma

måste anses såsom synnerligen vanskligt och, därest lättnad ej snart inträder,

till och med såsom för industriens bestånd hotande.

I den sålunda föreliggande situationen och då, såsom i torvfabrikanternas

skrivelse framhålles, från enskilt håll något bistånd för torvindustrien icke

torde vara att påräkna, är jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna

av den uppfattningen, att staten bör på lämpligt sätt träda emellan.

Visserligen är jag icke benägen att tillmäta avgörande betydelse åt de

billiglietssynpunkter, vilka av torvindustriens utövare åberopats såsom stöd

för den i ämnet gjorda framställningen, liksom jag ock nödgas ställa mig

i hög grad tveksam beträffande möjligheten att, såsom konjunkturerna å

bränslemarknaden utvecklat sig, genom statsåtgärder av det ena eller andra

slaget annorledes än i ganska begränsad omfattning trygga fortbeståndet av

den i hittillsvarande former bedrivna torvindustrien. Vad som för min nyss

uttalade uppfattning varit bestämmande är fastmera hänsynen till det direkta

ekonomiska intresse, som staten genom sin på ifrågavarande område bedrivna

utlåningsverksamhet äger i sagda industri. Därest kravet på, att betalning

av räntor och amorteringar å utestående torvlån skall fullgöras enligt den

vid lånens beviljande uppgjorda planen, strängt uppehälles, lärer det nämligen

knappast kunna undgås, att i icke ringa utsträckning de med dylika

lån understödda företagen nödgas träda i konkurs, därvid, såsom ock i vissa

redan inträffade fall nogsamt visat sig, utsikterna för staten att återbekomma

någon mera väsentlig del av det utestående fordringsbeloppet måste anses

skäligen små. Annorlunda ställer det sig givetvis, därest likvidationen av

de utelöpande lånen mera smidigt kan anpassas efter de i de enskilda fallen

föreliggande möjligheterna och förutsättningarna. Otvivelaktigt torde vara,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Knuff/. Maj:fn proposition Nr 177. 13

att genom erhållande av vissa lättnader i de för lånens förräntning och

återbetalande stadgade villkoren en del av de företag, som nu befinna sig i

svårigheter, kunna sättas i stånd att så omlägga sin rörelse, att utsikter för

en även under de förändrade konjunkturförhållandena lönande drift föreligga,

medan i andra fall, där ingen annan utväg än rörelsens avvecklande står

öppen, förlustriskerna i varje fall kunna avsevärt minskas därigenom, att

möjligheter beredas för verkställande av denna avveckling successivt och

under någorlunda lugna förhållanden.

Vid övervägande av vad som i förhandenvarande läge må anses höra

från statens sida åtgöras, har jag, lika med de hörda myndigheterna,

funnit låntagarnas förslag, i vad detsamma avser nedskrivning av lånebeloppen,

böra helt lämnas åsido. Däremot synes mig förslaget i övrigt

lämpligen kunna i huvudsak följas. Jag har sålunda intet att erinra mot

att, där sådant prövas nödigt, upplupna oguldna räntor må få läggas till

kapitalskulden, liksom ej heller mot den ifrågasatta förlängningen av den

tid, under vilken lånen må amorteringsfritt åtnjutas. Vad utsträckningen

av amorteringstiden beträffar, synes mig visserligen i princip intet vara

att invända mot att eu dylik utsträckning medgives, men är jag av den

meningen, att enligt förslaget den sammanlagda lånetiden skulle bliva väl

lång. Enligt vad som ifrågasatts, skulle den amorteringsfria tiden kunna

utsträckas från nu gällande tre, respektive fyra år till sex, respektive sjn

år och amorteringstiden från tio, respektive tolv år till tjugufyra år,

d. v. s. slutbetalning av lånen skulle icke behöva äga rum förr än efter

trettio, respektive trettioett år från lånens lyftande. För egen del anser

jag emellertid, att längre tid för lånens fulla återbetalande än tjugufyra

år från lyftningsdagen icke bör medgivas, varvid än ytterligare den av

myndigheterna förordade begränsningen, att amortering ej må få pågå

efter tiden för vederbörande mosses slutavverkning, synes mig böra iakttagas.

För genomförandet av de nu ifrågasatta lättnaderna för låneinnehavarna

lärer, på sätt såväl dessa som ämbetsverken förutsatt, riksdagens medverkan

vara erforderlig. Visserligen torde gällande vilkor för lan från

torvlånefonden, i vad de av riksdagen fastställts, få anses innefatta befogenhet

för Kungl. Maj:t såväl att öka lånebeloppen genom räntors läggande

till kapitalet, blott därigenom ej överskridas de av riksdagen fastställda,

förut av mig omnämnda maximibeloppen för torvlån i allmänhet

två tredjedelar, respektive hälften av kostnaden för vederbörande

anläggning, dock högst 300,000 kronor för bränntorv- och 100,000 kronor

för torvströanläggning — som ock att förlänga den amorteringsfria tiden,

blott därvid den av riksdagen fastställda maximitiden för låns innehavande

— tretton, respektive sexton år — icke överskrides. Men för ökning utöver

omförmälda gränser av torvlåns kapitalbelopp eller tiden för innehavande

av* dylikt lån torde, med hänsyn till de av riksdagen i avseende å låne
Bihang

till riksdagens protokoll /925. 1 samt. IM höft. (Nr i77.)

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

villkoren tidigare fattade besluten, riksdagens medgivande vara oundgängligt.

Förut har jag framhållit, hurusom de särskilda torvföretagen i avseende

å sin ekonomiska belägenhet äro inbördes synnerligen olika ställda. Åtskilliga

företag torde ej hava något ofrånkomligt behov av lättnader i

lånevillkoren. Och för de övriga synes nämnda behov till såväl art som

styrka vara i hög grad växlande. Särskilt förtjänar i detta sammanhang

uppmärksammas, att i synnerhet den ena stora huvudgruppen av torvanläggningar,

nämligen torvströfabrikerna, omfattar ett stort antal företag,

vilka äro organiserade som lokala andelsföreningar med delägarna som

huvudsakliga avnämare och således ej tyngda av konjukturväxlingarna

på samma sätt som de företag, vilka äro att anse såsom industridrivande

i egentlig mening. Behovet av nödiga lättnader för torvindustrien torde

därför lämpligen böra tillgodoses ej genom några allmänna lindringar i

avseende å torvlånevillkorens fullgörande utan genom de eftergifter, som

i varje särskilt fall efter noggrann prövning må anses vara av omständigheterna

oundgängligen påkallade. I överensstämmelse härmed torde icke

böra av riksdagen äskas ändring av de av riksdagen fastställda villkoren

för lån från torvlånefonden utan endast bemyndigande för Kungl. Maj:t

att beträffande nu utelöpande lån i förekommande fall inom de av mig

ovan angivna gränserna medgiva lättnad i dessa villkor.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med tillkännagivande,

att jag finner ämbetsverkens uttalanden beträffande vissa tidigare gjorda,

av Kungl. Maj:t redan prövade framställningar om ändringar av torvlånevillkoren

icke böra föranleda någon åtgärd, får jag hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att i särskilda fall, där omständigheterna

prövas böra därtill föranleda, medgiva ej mindre höjning, genom upplupen

räntas läggande till kapitalet, av redan beviljat lån ur fonden för

tor vindustriens befrämjande utöver det högsta belopp, vartill lånet

enligt de av riksdagen tidigare fastställda villkoren för dylika lån må

uppgå, än även att tiden för dylikt låns innehavande må utsträckas till

högst tjugufyra år, dock ej utöver tiden för vederbörande torvmosses avverkning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

J. H. Göransson.

Stock bolin. Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:184 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj.t att i vissa fall medgiva lindringar i villkoren för lån a1 i texten