Sök i Ratio Lex

Angående förkortning av tiden för vissa arrenden

1925-03-13 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:179, Angående förkortning av tiden för vissa arrenden

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

I

Nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förkortning av

tiden för vissa arrenden; given Stockholms slott den 13 mars

1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,

Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders anför:

Den 12 mars 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att dels den med länsmanstjänsten

i Sköllersta härads distrikt såsom boställe förenade kronoegendo

men Vi mantal Ärla nr 1 i Sköllersta socken dels ock den med länsmanstjänsten

i Hardemo härads och Kumla sockens distrikt såsom boställe förenade

kronoegendomen l/2 mantal Kumla nr 4 i nämnda socken, båda i

Örebro län, skulle från och med den 14 i samma månad indragas till statsverket.

I särskilda till Kungl. Maj:t ställda skrivelser anhöllo därefter förre

länsmannen A. O. Ryman och A. Welin, vilka såsom löneboställen innehaft,

Ryman, Arla, och Welin, Kumla, att få komma i åtnjutande av optionsrätt

vid egendomarnas utarrendering den 14 mars 1919.

Domänstyrelsen hemställde i utlåtande den 1 oktober 1918, att, då sökandena

icke voro optionsberättigade vid den förestående utarrenderingen

av respektive egendomar och arrendet således i enlighet med bestämm el
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. U3 höft. (Nr 179—180.)

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

serna i 7:e punkten av den i enlighet med riksdagens beslut utfärdade kungörelsen

den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av

kronans jordbruksdomäner skulle utbjudas å offentlig auktion, ansökningarna

måtte lämnas utan avseende.

Kungl. Maj:t meddelade den 11 oktober 1918 beslut i enlighet med domänstyrelsens

hemställan.

Sedan Ryman och Welin vid auktion i december 1918 inropat respektive

arrenden, hava ifrågavarande egendomar jämlikt domänstyrelsens kontrakt

den 17 januari 1919 upplåtits på arrende under tiden 14 mars 1919—

lä mars 1939, Arla nr 1 till Ryman mot ett årligt arrende av 2,910 kronor

och Rumla nr 4 till Welin mot ett årligt arrende av 2,650 kronor.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av länsstyrelsen i Örebro län med utlåtande

den 28 januari 1922 jämte yttrande av domänintendenten i länet överlämnad

ansökning anhöll sedermera Ryman att antingen — med bibehållande

av arrendevillkoren i övrigt — erhålla nedsättning av årliga arrendeavgiften

för egendomen från kontrakterade 2,910 kronor till 1,200 kronor

eller ock att få avträda arrendet den 14 mars 1924 utan skadeståndsskyldighet.

Till stöd för ansökningen anförde Ryman i huvudsak följande.

Fastigheten, som av Ryman innehafts såsom lönehoställe under 33 år

eller till 1918, då han erhållit avsked och fastigheten indragits till statsverket,

hade därefter varit till honom utarrenderad under ett år eller till

den 14 mars 1919.

Vid den 22 maj 1918 förrättad arrende- och saluvärdering å egendomen

hade arrendet uppskattats till 1,200 kronor. Då vid förrättningen Ryman

tillkännagivit sin avsikt att hos Kungl. Maj:t göra framställning om optionsrätt

till arrendet, hade uppskattningsmännen i protokollet, under särskilt

framhållande av att Ryman på egendomen nedlagt stora kostnader

för odling, täckdikning, stenröjning, nybyggnader och trädgårdsanläggning

samt synnerligen väl hävdat egendomen, förklarat sig vilja därtill

lämna sitt förord.

Av tvenne opartiska och om saken fullt kunniga personer, hade värdet

å av Ryman vid egendomen gjorda förbättringar uppskattats till 19,200

kronor.

Då till Kungl. Maj:t ingiven ansökning att bliva tillerkänd optionsrätt

till arrendet lämnats utan bifall, hade Ryman, efter att förgäves hava sökt

hyra sig bostad annorstädes, nödgats att vid i december 1918 hållen arrendeauktion

å fastigheten inropa arrenderätten till densamma. Fastigheten

hade då till Ryman upplåtits för en tid av 20 år eller till den 14

mars 1939 mot ett årligt arrende av 2,910 kronor.

Att vid auktionen avgivits så högt anbud för arrenderätten, att det numera

måste anses ftdlkomligt oskäligt, vore beroende på, att arrendeauktionen

ägde rum i december 1918, vid vilken tid på grund av högkonjunkturen

alla jordarrenden varit synnerligen begärliga. Ryman hade därjämte hyst

förhoppning att efter ansökning kunna utverka nedsättning av arrendet.

Då boställets åkerareal uppginge till omkring 40 tunnland, motsvarade

nu utgående arrendebeloppet 73 kronor per tunnland. Det vore uppenbart,

att ett sådant arrendebelopp vore alldeles för högt även med de priser, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kanyl. Majds proposition Nr 179.

varit radande IMS, vilket fraxnginge bland annat därav, att vid den arrende-

och saluvärdering av bostället, »om ägde rum den 22 maj 1918,

uppskattningsmänuen bestämt arrendevärdet till 30 kronor per tunnland!

1 apekas linge, att kronoarrendena på orten å likvärdiga gårdar utgjorde

högst 18 kronor per tunnland. Därtill saknade egendomen skog,

var lör allt vedbränsle och virke till reparationer måste inköpas.

lätt sa högt arrende som 73 kronor per tunnland kunde icke utvinnas

ur fastigheten, utan måste tillskott tagas av egna medel, varigenom Ryman

på gamla dagar tvingades till skuldsättning.

Oaktat uppskattningen av arrendevärdet 1918 till omkring 30 kronor för

tunnland vore under dåvarande förhållanden och vid jämförelse med andra

kronoarrenden högt, vore Ryman dock villig att erlägga den efter sådan

beräkning till 1,200 kronor uppgående årliga arrendeavgiften.

Domänintendenten tillstyrkte, att Ryman måtte medgivas att utan

skadestånd avstå egendomen den 14 mars 1924.

Länsstyrelsen vitsordade, att vad Ryman anfört vore med verkliga förhållandet

överensstämmande, samt instämde mod domänintendenten.

I den 3 februari 1922 avgivet utlåtande anförde domänstyrelsen följande.

Statens arrendeväsen hade givetvis icke kunnat undgå att i någon mån

röna inflytande av den ekonomiska högkonjunktur, som tills för något år

sedan varit rådande. För de egendomar, vilka under nämnda period blivit

lediga till arrende, hade sålunda väsentligt högre arrendeavgälder kunnat''

betingas, och särskilt hade anbuden å de under senare åren hållna arrendeauktionerna

i anmärkningsvärd grad stegrats.

Svårigheter hade emellertid efter högkonjimkturens slut. och sedan

denna förbytts i stark ekonomisk depression, yppat sig för sådana arrendadatox-er,

som i de goda tidernas spekulationsiver ådragit sig dessa dryga

avgälder, att fullgöra sina skyldigheter.

Ansökningar om befrielse från arrenden eller om nedsättning i arrendeavgifterna

hade också från nämnda ai-rendatorer börjat till styi*elsen inkomma.

Troligt vore också, att antalet av liknande ansökningar under närmaste

framtiden komme att stiga.

Styi-elsen behjärtade visserligen till fullo det svåra läge, i vilket dessa

arrendatoi-er i-åkat, men hade ansett sig böra intaga den ståndpunkten att

påfordra, att det mellan kronan och arrendatorn skapade rättsförhållandet

respekterades, och att någon ändring i förevarande hänseende icke vidtoges

i det ingångna avtalet.

o Det kunde emellertid tänkas fall, där omständigheter av sådan art förelåge,

att rent juridiska synpunkter lämpligen borde vika för andra, grundade

på billighet.

Ett dylikt fall torde den nu av Kungl. Maj:t till styrelsen för utlåtande

överlämnade ansökningen vara.

Ryman, en gammal statstjänare, hade samtidigt med avgången från

tjänsten nödgats lämna det av honom innehavda bostället, vilket indragits

till statsverket. Efter avslag å en av honom ingiven ansökning om åtnjutande

av optionsrätt å arrendet för bostället, som av honom innehafts under

en lång följd av år, och varå avsevärda förbättringar av honom vidtagits,

hade Ryman tvingats att för beredande av bostad för sig och sin familj

i den trakt, där de så att säga vuxit fast, i tävlan å arrendeauktion

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

avgiva ett anbud, vilket redan då varit att betrakta såsom abnormt högt

i förhållande till egendomens storlek och avkastning. Han hade ock, såsom

av vederbörande ortsmyndigheter intygats, för fullgörandet av sin förpliktelse

nödgats underkasta sig avsevärda ekonomiska uppoffringar.

Starka billighetsskäl syntes alltså tala för, att kronan i detta fall sökte

bereda Ryman den lättnad, varav han kunde sägas vara i trängande behov.

Emellertid torde såsom av länsstyrelsen redan påpekats av principiella

skäl och med hänsyn till konsekvenserna det vara mindre lämpligt, att

medgiva Ryman begärd nedsättning i arrendeavgiften.

Det av honom ifrågasatta alternativet, arrendeavtalets upphörande den

14 mars 1924 utan skadeståndsskyldighet för honom, syntes då lämpligare,

helst som Ryman numera uppnått så framskriden ålder, att hans kvarstannande

vid arrendet till arrendeperiodens slut den 14 mars 1939 icke torde

vara att påräkna. Och finge styrelsen, ehuru med tvekan, för sin del tillstyrka,

att Ryman vid den av honom föreslagna tidpunkten befriades från

sitt arrende utan skyldighet för honom att till kronan erlägga något skadestånd.

Mot domänstyrelsens sålunda uttalade uppfattning var byråchefen J. G.

Söderlind skiljaktig under framhållande att av Ryman icke framlagts

sådana skäl, som kunde föranleda avseende å ansökningen.

Statskontoret avgav infordrat utlåtande i ärendet den 2 mars 1922 och

anförde därvid huvudsakligen följande.

Ändring eller upphävande av med kronan träffade avtal allenast av den

anledning, att de visat sig för den enskilde ofördelaktiga, måste givetvis

väcka starka betänkligheter, i synnerhet med hänsyn till konsekvenserna

och till den menliga inverkan dylika medgivanden måste hava på den allmänna

uppfattningen om affärsuppgörelser med staten. De särskilda förhållandena

i föreliggande fall, nämligen att Ryman vore pensionerad statstjänare

och att arrendet avsåge hans förra löneboställe samt de i ärendet

eljest åberopade omständigheterna, syntes emellertid kunna motivera ett

undantag, och då statskontoret lika med övriga hörda myndigheter funne

billighetsskäl tala för ett tillmötesgående, ansåge sig ämbetsverket kunna

tillstyrka bifall till länsstyrelsens och domänstyrelsens hemställan, att

Ryman, utan skyldighet för honom att till kronan erlägga skadestånd,

måtte äga frånträda arrendet den 14 mars 1924. Då emellertid vid en förnyad

arrendeauktion betydligt lägre avgift torde vara att påräkna och

tillstånd till frånträdande av arrendet innebure ett efterskänkande av kronans

rätt, syntes riksdagens medgivande böra inhämtas.

Ansökning i enahanda avseende hade gjorts jämväl av ovannämnde Welin

beträffande arrendeavgiften för den av honom, enligt vad ovan angivits,

förut till lön anslagna men numera för tiden till den 14 mars 1939 arrenderade

kronoegendomen 1/„ mantal Rumla nr 4.

Welin som innehaft denna egendom sedan 1890 anhöll att antingen —

med bibehållande av arrendevillkoren i övrigt — erhålla nedsättning av

årliga arrendeavgiften för egendomen från kontrakterade 2,650 kronor till

1,350 kronor eller ock få avträda arrendet den 14 mars 1923 eller samma

tid 1924. Till stöd för ansökningen åberopade Welin enahanda omständigheter

och skäl som Ryman. Även Welin uppgav, att han före arrendein
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition Nr 179.

5

ropet förgäves sökt hyra annan bostad samt att ett fullföljande av arrendeavtalet

skulle vålla skuldsättning. Arrendet uppginge] nu till 57 kronor

för tunnland, medan uppskattningsmännen värderat det efter 30 kronor.

över denna ansökning hade avgivits yttranden av samma myndigheter

och av enahanda innehåll som beträffande Rymans ansökning.

Med anledning av ifrågavarande ansökningar föreslog Kungl. Maj:t i en till

riksdagen den 10 mars 1922 avlåten proposition, nr 184, riksdagen medgiva,

att förre länsmännen A. O. Ryman och A. Welin finge, utan skyldighet att

till kronan erlägga skadestånd, den 14 mars 1924 frånträda ovanberörda

arrenden.

I utlåtande den 4 maj 1922, nr 36, anförde jordbruksutskottet följande.

Jämväl utskottet funne synnerligen starka billighetsskäl tala för att

Ryman och Welin bereddes den föreslagna befrielsen från ingångna avtal.

Utskottet hade emellertid icke förbisett, att vissa betänkligheter kunde resas

mot att lämna ett medgivande av ifrågavarande art. Då utskottet likväl

icke velat motsätta sig ett bifall till framställningen, ansåge sig utskottet

tillika böra framhålla, att utskottet härvid låtit sig bestämmas av de särskilda

omständigheter, som, enligt vad statsrådsprotokollet gåve vid handen,

i dessa fall förelåge. Under uttryckligt betonande att ett bifall till propositionen

icke Ange anses prejudicierande för framtiden hemställde utskottet,

att propositionen måtte av riksdagen bifallas. ’

Reservation hade anförts av sex utav utskottets medlemmar, vilka ansågo

att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Ett bifall till förevarande framställning skulle otvivelaktigt innebära ett

avsteg från de principer, som hittills varit för riksdagen ledande vid avgörandet

av ärenden rörande mellan kronan och enskilda träffade avtal. Ehuru

vissa särskilda förhållanden i de föreliggande fallen åberopas, kan utskottet

dock icke finna dessa vara av beskaffenhet att böra föranleda till avvikelse

från dessa principer.

Med hänsyn härtill och de konsekvenser ett bifall synes kunna medföra,

får utskottet alltså hemställa, att riksdagen må avslå Kungl. Maj:ts förevarande

proposition.»]

Sedan riksdagens första kammare med 62 röster mot 56 bifallit förenämnda

reservation samt andra kammaren bifallit utskottets hemställan med

113 röster mot 85, anmälde riksdagen i skrivelse den 1 juni 1922, nr 240,

att förevarande fråga för denna riksdag förfallit. I

I särskilda till Kungl. Maj:t ställda, av länsstyrelsen i Örebro län med

utlåtande den 24 februari 1925 jämte yttranden av domänintendenten i länet

överlämnade ansökningar hava nu bemälda Ryman och Welin anhållit att

utan skadestånd till kronan få avstå från sina respektive arrenden av ifrågavarande

kronoegendomar den 14 mars 1926, vid vilken tid de av dem ställda

borgensförbindelserna för arrendekontraktens fullgörande utginge.

Jämte det sökandena åberopa vad som av dem anförts till stöd för deras

föregående ansökningar i ärendet framhålla de, att de för att kunna erlägga

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

de föreskrivna arrendeavgifterna under de gångna fem åren nödgats anlita

egna besparingar. Ryman hade härför uppoffrat samtliga förut ägda kontanta

medel, och Welin uppgiver sig av sparade medel och sin pension hava

tillskjutit 6,506 kronor för arrendets utgörande. De anse sig icke kunna

skaffa vederhäftiga löftesmän för arrrendets utgörande under de kommande

sju åren. Därjämte anföra de, att de båda senaste åren, framför allt föregående

år, hava lämnat så mindervärdiga skördar, i synnerhet av höstsäd,

att de vid nästa arrendeinbetalning icke kunna fullgöra sin betalningsskyldighet

utan avsevärd skuldsättning.

Domänintendenten har anfört bland annat följande.

Sökandenas arrenden vore för närvarande mycket höga och lämnade årligen

stort underskott. För närvarande förelåge ännu större anledning till bifall

till ansökningarna än år 1922, i det konjunkturerna sedan den tiden för

jordbruket stadigt varit i sjunkande och arrendatorernas förutvarande besparingar

reducerats, enär de på grund av hög ålder, respektive 77 år och

74 år ej vidare själva kunde sköta egendomarna, varjämte de till följd av

nedsatta krafter ej heller hade möjlighet att skaffa sig extra arbete eller

inkomst. Därtill komme, att arrendatorerna under nuvarande omständigheter

näppeligen kunde anskaffa nya löftesmän, då borgen skulle förnyas år 1926.

Av billighetsskäl tillstyrkte domänintendenten därför bifall till de gamla

f. d. statstjänarnas ansökningar.

Länsstyrelsen har likaledes tillstyrkt bifall till ansökningarna och därvid

åberopat vad länsstyrelsen anfört i sitt utlåtande den 28 januari 1922 över

sökandenas föregående framställningar i ärendet. Länsstyrelsen har därjämte

framhållit, att de efter 1922 gångna åren endast ytterligare bekräftat

de av länsstyrelsen da uttalade farhagorna för alltmer försämrade konjunkturer

för jordbruket och därav följande större svårigheter för arrendatorerna

att fullgöra sina förbindelser enligt arrendeavtalen. Då det med hänsyn till

de höga arrendeavgifterna måste antagas för sannolikt att arrendena alltjämt

skulle visa sig förlustbringande, ansåge även länsstyrelsen att det knappast

skulle lyckas arrendatorerna att finna vederhäftiga personer, som vore villiga

att ikläda sig ansvar för arrendeskyldigheternas fullgörande.

Domänstyrelsen har, under hänvisning till sitt förberörda utlåtande den

3 februari 1922 och under framhållande av att styrelsen fortfarande ställde

sig i viss mån tveksam rörande lämpligheten av att under förhandenvarande

omständigheter bryta de en gång träffade avtalen, hemställt, att sökandena

måtte vid av dem föreslagna tidpunkten den 14 mars 1926 befrias från sina

arrenden utan skyldighet för dem att till kronan erlägga skadestånd.

Byråchefen i domänstyrelsen J. G. Söderlind har, liksom tidigare, härutinnan

uttalat skiljaktig uppfattning under framhållande att av sökandena icke

framlagts sådana skäl, som kunde föranleda avseende å ansökningarna.

Då de sedan 1922 försämrade konjunkturerna för jordbruket ju, såsom

domänintendenten framhållit, måste anses utgöra ett ytterligare skäl för

bifall till sökandenas nu gjorda framställningar och samtliga i ärendet

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

hörda myndigheter även nu tillstyrkt framställningarna, anser jag denna

fråga böra ånyo underställas riksdagens prövning. Jag hemställer därför,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre länsmännen A. 0. Ryman och A. Welin må, utan skyldighet att

till kronan erlägga skadestånd, den 14 mars 1926 frånträda ovanberörda

arrenden.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen förordna,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Flodman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:339 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förkortning av tiden för vissa arrenden. a1 i texten
  2. JoU 1925:74 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förkortning av tiden för vissa arrenden. s. 7 i texten