Angående förkortning av tiden för vissa arrenden
1925-03-13 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1925:179, Angående förkortning av tiden för vissa arrenden
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.
I
Nr 179.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förkortning av
tiden för vissa arrenden; given Stockholms slott den 13 mars
1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,
Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Linders anför:
Den 12 mars 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att dels den med länsmanstjänsten
i Sköllersta härads distrikt såsom boställe förenade kronoegendo
men Vi mantal Ärla nr 1 i Sköllersta socken dels ock den med länsmanstjänsten
i Hardemo härads och Kumla sockens distrikt såsom boställe förenade
kronoegendomen l/2 mantal Kumla nr 4 i nämnda socken, båda i
Örebro län, skulle från och med den 14 i samma månad indragas till statsverket.
I särskilda till Kungl. Maj:t ställda skrivelser anhöllo därefter förre
länsmannen A. O. Ryman och A. Welin, vilka såsom löneboställen innehaft,
Ryman, Arla, och Welin, Kumla, att få komma i åtnjutande av optionsrätt
vid egendomarnas utarrendering den 14 mars 1919.
Domänstyrelsen hemställde i utlåtande den 1 oktober 1918, att, då sökandena
icke voro optionsberättigade vid den förestående utarrenderingen
av respektive egendomar och arrendet således i enlighet med bestämm el
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. U3 höft. (Nr 179—180.)
I
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.
serna i 7:e punkten av den i enlighet med riksdagens beslut utfärdade kungörelsen
den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av
kronans jordbruksdomäner skulle utbjudas å offentlig auktion, ansökningarna
måtte lämnas utan avseende.
Kungl. Maj:t meddelade den 11 oktober 1918 beslut i enlighet med domänstyrelsens
hemställan.
Sedan Ryman och Welin vid auktion i december 1918 inropat respektive
arrenden, hava ifrågavarande egendomar jämlikt domänstyrelsens kontrakt
den 17 januari 1919 upplåtits på arrende under tiden 14 mars 1919—
lä mars 1939, Arla nr 1 till Ryman mot ett årligt arrende av 2,910 kronor
och Rumla nr 4 till Welin mot ett årligt arrende av 2,650 kronor.
I en till Kungl. Maj:t ställd, av länsstyrelsen i Örebro län med utlåtande
den 28 januari 1922 jämte yttrande av domänintendenten i länet överlämnad
ansökning anhöll sedermera Ryman att antingen — med bibehållande
av arrendevillkoren i övrigt — erhålla nedsättning av årliga arrendeavgiften
för egendomen från kontrakterade 2,910 kronor till 1,200 kronor
eller ock att få avträda arrendet den 14 mars 1924 utan skadeståndsskyldighet.
Till stöd för ansökningen anförde Ryman i huvudsak följande.
Fastigheten, som av Ryman innehafts såsom lönehoställe under 33 år
eller till 1918, då han erhållit avsked och fastigheten indragits till statsverket,
hade därefter varit till honom utarrenderad under ett år eller till
den 14 mars 1919.
Vid den 22 maj 1918 förrättad arrende- och saluvärdering å egendomen
hade arrendet uppskattats till 1,200 kronor. Då vid förrättningen Ryman
tillkännagivit sin avsikt att hos Kungl. Maj:t göra framställning om optionsrätt
till arrendet, hade uppskattningsmännen i protokollet, under särskilt
framhållande av att Ryman på egendomen nedlagt stora kostnader
för odling, täckdikning, stenröjning, nybyggnader och trädgårdsanläggning
samt synnerligen väl hävdat egendomen, förklarat sig vilja därtill
lämna sitt förord.
Av tvenne opartiska och om saken fullt kunniga personer, hade värdet
å av Ryman vid egendomen gjorda förbättringar uppskattats till 19,200
kronor.
Då till Kungl. Maj:t ingiven ansökning att bliva tillerkänd optionsrätt
till arrendet lämnats utan bifall, hade Ryman, efter att förgäves hava sökt
hyra sig bostad annorstädes, nödgats att vid i december 1918 hållen arrendeauktion
å fastigheten inropa arrenderätten till densamma. Fastigheten
hade då till Ryman upplåtits för en tid av 20 år eller till den 14
mars 1939 mot ett årligt arrende av 2,910 kronor.
Att vid auktionen avgivits så högt anbud för arrenderätten, att det numera
måste anses ftdlkomligt oskäligt, vore beroende på, att arrendeauktionen
ägde rum i december 1918, vid vilken tid på grund av högkonjunkturen
alla jordarrenden varit synnerligen begärliga. Ryman hade därjämte hyst
förhoppning att efter ansökning kunna utverka nedsättning av arrendet.
Då boställets åkerareal uppginge till omkring 40 tunnland, motsvarade
nu utgående arrendebeloppet 73 kronor per tunnland. Det vore uppenbart,
att ett sådant arrendebelopp vore alldeles för högt även med de priser, som
3
Kanyl. Majds proposition Nr 179.
varit radande IMS, vilket fraxnginge bland annat därav, att vid den arrende-
och saluvärdering av bostället, »om ägde rum den 22 maj 1918,
uppskattningsmänuen bestämt arrendevärdet till 30 kronor per tunnland!
1 apekas linge, att kronoarrendena på orten å likvärdiga gårdar utgjorde
högst 18 kronor per tunnland. Därtill saknade egendomen skog,
var lör allt vedbränsle och virke till reparationer måste inköpas.
lätt sa högt arrende som 73 kronor per tunnland kunde icke utvinnas
ur fastigheten, utan måste tillskott tagas av egna medel, varigenom Ryman
på gamla dagar tvingades till skuldsättning.
Oaktat uppskattningen av arrendevärdet 1918 till omkring 30 kronor för
tunnland vore under dåvarande förhållanden och vid jämförelse med andra
kronoarrenden högt, vore Ryman dock villig att erlägga den efter sådan
beräkning till 1,200 kronor uppgående årliga arrendeavgiften.
Domänintendenten tillstyrkte, att Ryman måtte medgivas att utan
skadestånd avstå egendomen den 14 mars 1924.
Länsstyrelsen vitsordade, att vad Ryman anfört vore med verkliga förhållandet
överensstämmande, samt instämde mod domänintendenten.
I den 3 februari 1922 avgivet utlåtande anförde domänstyrelsen följande.
Statens arrendeväsen hade givetvis icke kunnat undgå att i någon mån
röna inflytande av den ekonomiska högkonjunktur, som tills för något år
sedan varit rådande. För de egendomar, vilka under nämnda period blivit
lediga till arrende, hade sålunda väsentligt högre arrendeavgälder kunnat''
betingas, och särskilt hade anbuden å de under senare åren hållna arrendeauktionerna
i anmärkningsvärd grad stegrats.
Svårigheter hade emellertid efter högkonjimkturens slut. och sedan
denna förbytts i stark ekonomisk depression, yppat sig för sådana arrendadatox-er,
som i de goda tidernas spekulationsiver ådragit sig dessa dryga
avgälder, att fullgöra sina skyldigheter.
Ansökningar om befrielse från arrenden eller om nedsättning i arrendeavgifterna
hade också från nämnda ai-rendatorer börjat till styi*elsen inkomma.
Troligt vore också, att antalet av liknande ansökningar under närmaste
framtiden komme att stiga.
Styi-elsen behjärtade visserligen till fullo det svåra läge, i vilket dessa
arrendatoi-er i-åkat, men hade ansett sig böra intaga den ståndpunkten att
påfordra, att det mellan kronan och arrendatorn skapade rättsförhållandet
respekterades, och att någon ändring i förevarande hänseende icke vidtoges
i det ingångna avtalet.
o Det kunde emellertid tänkas fall, där omständigheter av sådan art förelåge,
att rent juridiska synpunkter lämpligen borde vika för andra, grundade
på billighet.
Ett dylikt fall torde den nu av Kungl. Maj:t till styrelsen för utlåtande
överlämnade ansökningen vara.
Ryman, en gammal statstjänare, hade samtidigt med avgången från
tjänsten nödgats lämna det av honom innehavda bostället, vilket indragits
till statsverket. Efter avslag å en av honom ingiven ansökning om åtnjutande
av optionsrätt å arrendet för bostället, som av honom innehafts under
en lång följd av år, och varå avsevärda förbättringar av honom vidtagits,
hade Ryman tvingats att för beredande av bostad för sig och sin familj
i den trakt, där de så att säga vuxit fast, i tävlan å arrendeauktion
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.
avgiva ett anbud, vilket redan då varit att betrakta såsom abnormt högt
i förhållande till egendomens storlek och avkastning. Han hade ock, såsom
av vederbörande ortsmyndigheter intygats, för fullgörandet av sin förpliktelse
nödgats underkasta sig avsevärda ekonomiska uppoffringar.
Starka billighetsskäl syntes alltså tala för, att kronan i detta fall sökte
bereda Ryman den lättnad, varav han kunde sägas vara i trängande behov.
Emellertid torde såsom av länsstyrelsen redan påpekats av principiella
skäl och med hänsyn till konsekvenserna det vara mindre lämpligt, att
medgiva Ryman begärd nedsättning i arrendeavgiften.
Det av honom ifrågasatta alternativet, arrendeavtalets upphörande den
14 mars 1924 utan skadeståndsskyldighet för honom, syntes då lämpligare,
helst som Ryman numera uppnått så framskriden ålder, att hans kvarstannande
vid arrendet till arrendeperiodens slut den 14 mars 1939 icke torde
vara att påräkna. Och finge styrelsen, ehuru med tvekan, för sin del tillstyrka,
att Ryman vid den av honom föreslagna tidpunkten befriades från
sitt arrende utan skyldighet för honom att till kronan erlägga något skadestånd.
Mot domänstyrelsens sålunda uttalade uppfattning var byråchefen J. G.
Söderlind skiljaktig under framhållande att av Ryman icke framlagts
sådana skäl, som kunde föranleda avseende å ansökningen.
Statskontoret avgav infordrat utlåtande i ärendet den 2 mars 1922 och
anförde därvid huvudsakligen följande.
Ändring eller upphävande av med kronan träffade avtal allenast av den
anledning, att de visat sig för den enskilde ofördelaktiga, måste givetvis
väcka starka betänkligheter, i synnerhet med hänsyn till konsekvenserna
och till den menliga inverkan dylika medgivanden måste hava på den allmänna
uppfattningen om affärsuppgörelser med staten. De särskilda förhållandena
i föreliggande fall, nämligen att Ryman vore pensionerad statstjänare
och att arrendet avsåge hans förra löneboställe samt de i ärendet
eljest åberopade omständigheterna, syntes emellertid kunna motivera ett
undantag, och då statskontoret lika med övriga hörda myndigheter funne
billighetsskäl tala för ett tillmötesgående, ansåge sig ämbetsverket kunna
tillstyrka bifall till länsstyrelsens och domänstyrelsens hemställan, att
Ryman, utan skyldighet för honom att till kronan erlägga skadestånd,
måtte äga frånträda arrendet den 14 mars 1924. Då emellertid vid en förnyad
arrendeauktion betydligt lägre avgift torde vara att påräkna och
tillstånd till frånträdande av arrendet innebure ett efterskänkande av kronans
rätt, syntes riksdagens medgivande böra inhämtas.
Ansökning i enahanda avseende hade gjorts jämväl av ovannämnde Welin
beträffande arrendeavgiften för den av honom, enligt vad ovan angivits,
förut till lön anslagna men numera för tiden till den 14 mars 1939 arrenderade
kronoegendomen 1/„ mantal Rumla nr 4.
Welin som innehaft denna egendom sedan 1890 anhöll att antingen —
med bibehållande av arrendevillkoren i övrigt — erhålla nedsättning av
årliga arrendeavgiften för egendomen från kontrakterade 2,650 kronor till
1,350 kronor eller ock få avträda arrendet den 14 mars 1923 eller samma
tid 1924. Till stöd för ansökningen åberopade Welin enahanda omständigheter
och skäl som Ryman. Även Welin uppgav, att han före arrendein
-
Kungl. Maj:ta proposition Nr 179.
5
ropet förgäves sökt hyra annan bostad samt att ett fullföljande av arrendeavtalet
skulle vålla skuldsättning. Arrendet uppginge] nu till 57 kronor
för tunnland, medan uppskattningsmännen värderat det efter 30 kronor.
över denna ansökning hade avgivits yttranden av samma myndigheter
och av enahanda innehåll som beträffande Rymans ansökning.
Med anledning av ifrågavarande ansökningar föreslog Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 10 mars 1922 avlåten proposition, nr 184, riksdagen medgiva,
att förre länsmännen A. O. Ryman och A. Welin finge, utan skyldighet att
till kronan erlägga skadestånd, den 14 mars 1924 frånträda ovanberörda
arrenden.
I utlåtande den 4 maj 1922, nr 36, anförde jordbruksutskottet följande.
Jämväl utskottet funne synnerligen starka billighetsskäl tala för att
Ryman och Welin bereddes den föreslagna befrielsen från ingångna avtal.
Utskottet hade emellertid icke förbisett, att vissa betänkligheter kunde resas
mot att lämna ett medgivande av ifrågavarande art. Då utskottet likväl
icke velat motsätta sig ett bifall till framställningen, ansåge sig utskottet
tillika böra framhålla, att utskottet härvid låtit sig bestämmas av de särskilda
omständigheter, som, enligt vad statsrådsprotokollet gåve vid handen,
i dessa fall förelåge. Under uttryckligt betonande att ett bifall till propositionen
icke Ange anses prejudicierande för framtiden hemställde utskottet,
att propositionen måtte av riksdagen bifallas. ’
Reservation hade anförts av sex utav utskottets medlemmar, vilka ansågo
att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
»Ett bifall till förevarande framställning skulle otvivelaktigt innebära ett
avsteg från de principer, som hittills varit för riksdagen ledande vid avgörandet
av ärenden rörande mellan kronan och enskilda träffade avtal. Ehuru
vissa särskilda förhållanden i de föreliggande fallen åberopas, kan utskottet
dock icke finna dessa vara av beskaffenhet att böra föranleda till avvikelse
från dessa principer.
Med hänsyn härtill och de konsekvenser ett bifall synes kunna medföra,
får utskottet alltså hemställa, att riksdagen må avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.»]
Sedan riksdagens första kammare med 62 röster mot 56 bifallit förenämnda
reservation samt andra kammaren bifallit utskottets hemställan med
113 röster mot 85, anmälde riksdagen i skrivelse den 1 juni 1922, nr 240,
att förevarande fråga för denna riksdag förfallit. I
I särskilda till Kungl. Maj:t ställda, av länsstyrelsen i Örebro län med
utlåtande den 24 februari 1925 jämte yttranden av domänintendenten i länet
överlämnade ansökningar hava nu bemälda Ryman och Welin anhållit att
utan skadestånd till kronan få avstå från sina respektive arrenden av ifrågavarande
kronoegendomar den 14 mars 1926, vid vilken tid de av dem ställda
borgensförbindelserna för arrendekontraktens fullgörande utginge.
Jämte det sökandena åberopa vad som av dem anförts till stöd för deras
föregående ansökningar i ärendet framhålla de, att de för att kunna erlägga
Departements
chefen.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.
de föreskrivna arrendeavgifterna under de gångna fem åren nödgats anlita
egna besparingar. Ryman hade härför uppoffrat samtliga förut ägda kontanta
medel, och Welin uppgiver sig av sparade medel och sin pension hava
tillskjutit 6,506 kronor för arrendets utgörande. De anse sig icke kunna
skaffa vederhäftiga löftesmän för arrrendets utgörande under de kommande
sju åren. Därjämte anföra de, att de båda senaste åren, framför allt föregående
år, hava lämnat så mindervärdiga skördar, i synnerhet av höstsäd,
att de vid nästa arrendeinbetalning icke kunna fullgöra sin betalningsskyldighet
utan avsevärd skuldsättning.
Domänintendenten har anfört bland annat följande.
Sökandenas arrenden vore för närvarande mycket höga och lämnade årligen
stort underskott. För närvarande förelåge ännu större anledning till bifall
till ansökningarna än år 1922, i det konjunkturerna sedan den tiden för
jordbruket stadigt varit i sjunkande och arrendatorernas förutvarande besparingar
reducerats, enär de på grund av hög ålder, respektive 77 år och
74 år ej vidare själva kunde sköta egendomarna, varjämte de till följd av
nedsatta krafter ej heller hade möjlighet att skaffa sig extra arbete eller
inkomst. Därtill komme, att arrendatorerna under nuvarande omständigheter
näppeligen kunde anskaffa nya löftesmän, då borgen skulle förnyas år 1926.
Av billighetsskäl tillstyrkte domänintendenten därför bifall till de gamla
f. d. statstjänarnas ansökningar.
Länsstyrelsen har likaledes tillstyrkt bifall till ansökningarna och därvid
åberopat vad länsstyrelsen anfört i sitt utlåtande den 28 januari 1922 över
sökandenas föregående framställningar i ärendet. Länsstyrelsen har därjämte
framhållit, att de efter 1922 gångna åren endast ytterligare bekräftat
de av länsstyrelsen da uttalade farhagorna för alltmer försämrade konjunkturer
för jordbruket och därav följande större svårigheter för arrendatorerna
att fullgöra sina förbindelser enligt arrendeavtalen. Då det med hänsyn till
de höga arrendeavgifterna måste antagas för sannolikt att arrendena alltjämt
skulle visa sig förlustbringande, ansåge även länsstyrelsen att det knappast
skulle lyckas arrendatorerna att finna vederhäftiga personer, som vore villiga
att ikläda sig ansvar för arrendeskyldigheternas fullgörande.
Domänstyrelsen har, under hänvisning till sitt förberörda utlåtande den
3 februari 1922 och under framhållande av att styrelsen fortfarande ställde
sig i viss mån tveksam rörande lämpligheten av att under förhandenvarande
omständigheter bryta de en gång träffade avtalen, hemställt, att sökandena
måtte vid av dem föreslagna tidpunkten den 14 mars 1926 befrias från sina
arrenden utan skyldighet för dem att till kronan erlägga skadestånd.
Byråchefen i domänstyrelsen J. G. Söderlind har, liksom tidigare, härutinnan
uttalat skiljaktig uppfattning under framhållande att av sökandena icke
framlagts sådana skäl, som kunde föranleda avseende å ansökningarna.
Då de sedan 1922 försämrade konjunkturerna för jordbruket ju, såsom
domänintendenten framhållit, måste anses utgöra ett ytterligare skäl för
bifall till sökandenas nu gjorda framställningar och samtliga i ärendet
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.
hörda myndigheter även nu tillstyrkt framställningarna, anser jag denna
fråga böra ånyo underställas riksdagens prövning. Jag hemställer därför,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre länsmännen A. 0. Ryman och A. Welin må, utan skyldighet att
till kronan erlägga skadestånd, den 14 mars 1926 frånträda ovanberörda
arrenden.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen förordna,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Flodman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1925:339 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förkortning av tiden för vissa arrenden. a1 i texten
- JoU 1925:74 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förkortning av tiden för vissa arrenden. s. 7 i texten