Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor

1925-03-20 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:215, Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

1

Nr 215.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 9 juni 1911

(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor; given Stockholms

slott den 20 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i

förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor.

GUSTAF.

Ernst W ig forss.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 175 höft. (Nr 215.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 9 juni 1911

(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor.

Härigenom förordnas, att § 11 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa

för inkommande varor skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 11.

1. Rätteligen debiterad och erlagd tullavgift må, även om varan återutföres,

icke restitueras.

2. Vad i mom. 1 stadgats äger icke tillämpning,

a) i fråga om vara, som ännu icke från tullverket utlämnats:

då tullavgiften uppenbarligen blivit av förbiseende erlagd eller då eljest

synnerliga skäl föreligga;

b) vid återutförsel av från tullverket utlämnad vara:

då beträffande varan förutsättningarna för tullfrihet enligt § 8 uppenbarligen

varit för handen;

då varan vid vederbörlig undersökning befunnits innehålla arsenik eller

annat giftigt ämne i sådan myckenhet, att varan enligt gällande giftstadga

icke må hållas till salu;

då varan befunnits icke överensstämma med gällande leveransavtal och

det tillika visas, att varan ej blivit här i riket nyttjad, till annan överlåten

eller till försäljning utbjuden; eller

då tullavgiften för varan uppenbarligen blivit av förbiseende erlagd och

varan icke nyttjats, överlåtits eller utbjudits på sätt nyss nämnts.

Restitution enligt punkten b) av detta moment må tillgodonjutas, allenast

för så vitt varan inom tre månader efter införseln återutförts av den, som

infört varan, och något tvivel om identiteten mellan den införda och den

återutförda varan icke skäligen kan förefinnas.

De särskilda kontrollföreskrifter och bestämmelser i övrigt, vilka må erfordras

till förekommande av missbruk av den enligt detta moment medgivna

restitutionsrätt, utfärdas av Konungen.

Prövning av fråga om restitution enligt detta moment ankommer på

generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen icke finner sådan prövning lämpligen

kunna överlåtas på lokal tullmyndighet.

3. Om rätt för handelsidkare att i vissa fall vid återutförsel av utländsk

vara åtnjuta restitution av den tullavgift, som av honom erlagts för en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215. 3

motsvarande kvantitet från utlandet införd vara av samma slag, är särskilt

stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juni 1925.

Kungörelsen skall dock icke äga tillämpning å vara, som till riket införts

före nämnda dag; skolande beträffande sådan vara de före kungörelsens

ikraftträdande gällande stadganden i ämnet fortfarande tillämpas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson
T.

f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

VUudgTnden >>Enligt § 11 ’ första stycket, i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med

om tull- tulltaxa för inkommande varor må för vara rätteligen debiterad och erlagd

restitution, tullavgift icke restitueras, även om varan återutföres.

Detta förbud äger dock enligt samma paragraf, andra stycket, icke tilllämpning,

där vara, som vid vederbörlig undersökning befunnits innehålla

arsenik eller annat giftigt ämne i sådan myckenhet, att varan enligt gällande

giftstadga icke må hållas till salu, återutföres av den, som infört varan,

eller i fall, då uppenbarligen förutsättningarna för tullfrihet enligt § 8 i''

tulltaxeförordningen varit för handen samt varan återutförts inom tre månader

efter införseln och något tvivel om identiteten mellan den införda och

den återutförda varan icke skäligen kan förefinnas.

_ Åberopade § 8 innehåller stadganden om rätt att medgiva tullfrihet under

viss kortare tid för tullpliktiga varor, som i en del närmare angivna syften

införts till riket. Tullfrihet må sålunda medgivas för tullpliktiga varor, som

införas i ändamål av reparation eller komplettering inom landet och som

äro avgedda att därefter återutföras. Vidare kan temporär tullfrihet beviljas

för tullpliktiga föremal, vilka inkomma: för att förevisas såsom prov eller

utställningsföremål och vilka sålunda icke äro i och för sig att anse såsom

i försäljningsändamål införda; för att användas såsom modeller vid tillverkning

av gjutgods för export samt återutföras tillsammans med detta gods;

för att användas vid anordnad tävling eller vid tillfälliga teater- eller cirkusföreställningar;

eller för att avprovas och eventuellt återutföras, i sistnämnda

fall dock endast om tullfriheten avser antingen blott enstaka föremål eller

ock varor, som icke skäligen kunna antagas vara införda i försäljningsändamål.

Än vidare må enligt nämnda § 8 dylik tullfrihet medgivas för inkommande

tullpliktigt emballage av spånadsvara eller halm, avsett att med

exportgods återutföras, ävensom för enahanda ändamål inkommande tullpliktigt

emballage av sådant slag, som icke tillverkas inom landet. Slutligen

kan under vissa förutsättningar temporär tullfrihet enligt samma paragraf

beviljas för föremål, som införas för användning vid allmännyttigt företag,

ävensom i några ytterligare fall av mindre betydenhet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 215.

5

Ännu en avvikelse från det i förberörda § 11 intagna förbud mot restitution

av rätteligen debiterad och erlagd tullavgift utgör den återbetalning,

som avses i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution

i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara. Nämnda förordning innehåller

stadganden om rätt för handelsidkare att under närmare angivna

villkor vid återutförsel av sådan vara, åtnjuta restitution av den tullavgift,

som av honom erlagts för en motsvarande kvantitet från utlandet införd

vara av samma slag (s. k. handelsrestitution).

I en till chefen för finansdepartementet ställd skrift, som till departementet

ingivits den 14 december 1922, hava nu Stockholms handelskammare och

Skånes handelskammare gemensamt gjort framställning om ytterligare lättnader

i förberörda restitutionsförbud. Handelskamrarna synas hava föranletts

därtill av mottagna klagomål däröver, att rätteligen debiterad och

erlagd tullavgift på grund av bestämmelserna i omhandlade § 11 tulltaxeförordningen

icke kunnat återfås i sådana fall, då varan, efter det densamma

av varuägaren fått disponeras, befunnits behäftad med fel och vara för avsett

ändamål oduglig samt i följd därav måst reexporteras.

Vid framförandet av önskemålen i detta ämne hava handelskamrarna till

en början hänvisat till 1906 års tulltaxekommittés motivering till den i § 11

nu förefintliga bestämmelsen om undantag från restitutionsförbudet i de fall,

då förutsättningarna för temporär tullfrihet varit för handen. Därvid hava

handelskamrarna bland annat erinrat därom, att kommittén betonat billigheten

av att undantag från förbudet finge förekomma, där brister i en inkommen

vara kunnat upptäckas först sedan förtullningen skett och ägaren fått

fritt förfoga över varan. Emellertid hava handelskamrarna jämväl berört

ett av kommittén samtidigt gjort uttalande, att vid utformningen av det av

kommittén ifrågasatta undantaget importörs intresse visserligen icke beaktats

i sådana fall, där förskämning underkastade varor vid mottagandet befunnes

skadade, men att särskilda undantagsbestämmelser härvidlag synts kommittén

icke vara av verkligt behov påkallade, enär importören i dessa fall borde

genom iakttagande av skälig uppmärksamhet vid förtullningen kunna upptäcka

felet hos varan och med begagnande av de utvägar, som tullförfattningarna

i olika avseenden eljest erbjöde, skydda sina intressen. Med utgångspunkt

härifrån hava handelskamrarna utvecklat sina egna synpunkter i

ämnet sålunda:

»Av numera framförda klagomål ävensom av den utredning, Skånes

Handelskammare i anledning därav verkställt, synes---framgå, att

sådana fall tid efter annan inträffa, då importören även med iakttagande

av en så noggrann granskning av varan vid tullbehandlingen, som omständigheterna

skäligen påkallat, likväl icke varit i stånd att upptäcka i vara

förekommande fel. Dessutom har en utvidgning av rätten till tullrestitution

ansetts vara särskilt erforderlig i de fall, då varor, som varit försålda

till utlandet eller som äro avsedda att dit försäljas, blivit förtullade i Sverige

i följd av misstag, t. ex. på grund därav, att varorna varit bilagda till

Stockholms

och Skånes

handelskamrar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

Sverige destinerade varor eller därför att förväxling uppstått mellan

svenskt och utländskt ortsnamn. Handelskainrarna äro jämväl övertygade

därom, att en närmare granskning av de besvärsmål av hithörande slag,

som dragits under tullmyndigheternas prövning, skall giva vid handen, att

restitution av erlagd tull av uppenbara billighetsskäl i många fall bort ifrågakomma

men att möjlighet härtill icke förefunnits på grund av den alltför

snäva avfattning av de undantag, som medgivits från den i § 11 tulltaxeförordningen

fastställda huvudregeln.

Ett stöd för denna uppfattning anse sig handelskamrarna jämväl hava

funnit däri, att den utländska tullagstiftningen i förevarande hänseende

mångenstädes erhållit avsevärt mildare utformning än den i vårt land gällande.

Enligt § 12 i den norska kungörelsen om tullavgifter äger det norska

Tolldepartementet generell befogenhet alt efter omständigheterna bevilja

tullrestitution å förtullade varor, när dessa i oförändrat skick återutföras.

Liknande bestämmelser gälla jämväl i Danmark, varvid särskilt

förtjänar anmärkas, att tullagstiftning i denna del på administrativ väg

fullständigats genom den förklaringen, att erlagd tull i allmänhet kan väntas

bliva återbetald i sådana fall, då varorna icke motsvara leveransbestämmelserna

och utförseln skor 3 månader efter införseln samt då det behörigen

styrkts, att den utländska säljaren har återtagit varan. Såsom

inhämtat yttrande från Overtoldinspektoratet i Köpenhamn ger vid

handen, medgives tullrestitution i Danmark även för varor, som förtullats

av misstag. Enligt samma yttrande har tillämpandet av dessa restitutionsbestämmelser

i Danmark icke lett till skada för statens finansiella

intressen.

Av förestående framställning torde framgå, att den svenska tullagstiftningen

i berörda hänseende är synnerligen restriktiv ävensom att de olägenheter,

som härav förorsakats, framkallat behov av nya undantagsbestämmelser.

På grund av de olika hänsyn, som torde böra beaktas vid bedömande

av denna fråga, synes det emellertid, på sätt 1906 års tulltaxekommitté

framhållit, vara ofrånkomligt, att dylika undantag från den allmänna

regeln hållas inom jämförelsevis snäva gränser, ävensom att närmare

föreskrifter angående grunden för sådana undantag i tulltaxan böra

angivas. Vid sådant förhållande ha handelskamrarna för närvarande ansett

sig endast böra ifrågasätta nya undantagsbestämmelser i de fall, där

erfarenheten visat sådana särskilt påkallade. På grund härav synes en

ytterligare inskränkning av den allmänna huvudregeln i § 11 tulltaxeförordningen

i första hand böra avse att gälla sådana fall, då vara, varför

tull blivit erlagd, inom exempelvis 3 månader från införseln angives till

export och köparen på betryggande sätt behörigen styrkt, alt varan i följd

av fel vid införseln ej varit leveransgill. Dessutom torde det böra tagas

i övervägande att bereda möjlighet för beviljande av tullrestitution även

för det fall, då vara, som bevisligen vid införseln varit försåld till utlandet

eller därefter dit försålts, av misstag här i landet blivit förtullad, dock

under villkor att utförsel av varan sker senast exempelvis 3 månader efter

införseln. Med denna begränsning av grunderna för nya undantagsbestämmelser

synes med hänsyn till den konstitutionella maktfördelningen i vårt

land betänkligheter ej böra möta att överlämna åt central administrativ

myndighet att ensam pröva och avgöra ärenden av denna art.»

Handelskamrarnas sålunda gjorda uttalande utmynnar i hemställan om

vidtagande av sådan ändring i tulltaxeförordningen, att tullrestitution

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215. 7

måtte kunna i av handelskamrarna berörda fall författningsenligt medgivas.

Genom remiss hava kommerskollegium oeli generaltullstyrelsen anmodats

att gemensamt avgiva yttrande över Stockholms handelskammares

och Skånes handelskammares ifrågavarande framställning. Med anledning

härav hava ämbetsverken med skrivelse av den 10 mars 1925 inkommit

med av kommerskollegium införskaffade uttalanden i ärendet från

rikets övriga handelskamrar ävensom från Sveriges industriförbund och

Sveriges köpmannaförbund. Dessa uttalanden innefatta väsentligen följande.

Övriga

hartdelskaturar

m. fl.

Samtliga ifrågavarande korporationer tillstyrka genomförandet av lättnader

i de nuvarande stadgandena i § 11 tulltaxeförordningen av den innebörd,

som angives i den föreliggande framställningen.

Handelskammaren i Gävle ansluter dock till sitt tillstyrkande den förutsättningen,

att den ifrågasatta tullrestitutionsrätten skulle vid företagen

utredning visa sig kunna medgivas under för tullverket betryggande

former.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare säger sig ock känna

en viss tveksamhet i frågan, särskilt angående möjligheten att för olika

fall skapa den effektiva kontroll och de garantier mot missbruk, som vore

oeftergivliga. Handelskammaren ville likväl, därest sådan kontroll och

sådana garantier kunde skapas, tillstyrka bifall till framställningen. Den

i framställningen föreslagna tiden av tre månader, inom vilken återutförsel

av vara skulle äga rum, ansåge handelskammaren vara maximum och

helst böra förkortas.

Smålands och Blekinge handelskammare anför däremot, att det icke

borde möta någon svårighet att bestämma sådana villkor för erhållande

av den föreslagna tullrestitutionsrätten, att missbruk förekommes. Erforderlig

trygghet i tillämpningen av bestämmelserna syntes kunna uppnås,

om ärenden av detta slag överlämnades till generaltullstyrelsens prövning.

Den i § 11 tulltaxeförordningen uttalade grundsatsen, att rätteligen debiterad

och erlagd tullavgift icke finge restitueras, även om varan återutfördes,

vore vidare, enligt handelskammarens förmenande, givetvis i regel

förenlig med statens intresse. Det vore emellertid uppenbart, att statens

intresse också befordrades därigenom, att icke en alltför sträng tullagstiftning

åsidosatte importörens intresse att kunna, utan förlust av erlagd tullavgift,

genom retursändning göra sin rätt gällande mot utländsk säljare,

som lämnat icke leveransgill vara, eller återutföra av misstag förtullad

vara, som rätteligen varit destinerad till utländsk ort. För näringslivet

skulle genom bifall till förslaget ett länge känt behov bliva tillgodosett.

Sveriges industriförbund finner det av skäl, som anförts av 1906 års tulltaxekommitté,

principiellt nödvändigt att jämförelsevis strängt fasthålla

vid den i § 11 tulltaxeförordningen förekommande huvudbestämmelsen, att

rätteligen debiterad och erlagd tull ej finge restitueras, även om varan

återutfördes. Ett frångående av själva principen skulle, enligt förbundets

mening, lätt kunna utnyttjas såsom en utbyggnad på handelsrestitutionsförordningen,

något som ej kunde vara önskvärt. De nu gällande bestämmelserna

medförde emellertid otvivelaktigt vissa olägenheter och orättvisor.

Vid sådant förhållande och då handelskamrarnas förslag syntes inne
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utländsk

lagstiftning.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

fatta tillfyllestgörande garantier för att bestämmelserna icke komme att

utnyttjas i illojalt syfte, hade förbundet för sin del ej något att invända

mot ändringsförslaget, särskilt som de ifrågasatta jämkningarna i förevarande

författningsrums nuvarande lydelse syntes väl överensstämma med

de lättnader, vilka sedan tiden för stadgandets antagande införts i fråga

om bestämmelserna rörande handels- och industrirestitution i avsikt att

göra tillämpningen av dessa bestämmelser smidigare och mera i överensstämmelse

med tidens krav.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att den föreslagna ändringen i

tulltaxeförordningen otvivelaktigt''skulle innebära en välbehövlig lättnad

för handelsyrket. Förbundet kände nämligen åtskilliga fall, då köpmän

på grund av nuvarande restriktiva bestämmelser angående tullrestitution

blivit tvungna att till skada för sig själva och sin kundkrets behålla importerade

varor, trots att dessa varit felaktigt expedierade eller för svenska

förhållanden olämpliga eller i annat avseende undermåliga. Det vore för

köpmännen och allmänheten ett gemensamt intresse av allra största vikt,

att den svenska marknaden tillfördes endast de yppersta och för svenska

förhållanden fullt lämpliga varor, ett intresse, som kraftigt skulle befordras,

om köpmännen bereddes möjlighet att utan onödiga förluster reexportera

ej leveransgilla varor. Med nu gällande bestämmelser för tullrestitution

omöjliggjordes oftast antydda förfarande, och varupartier av

ovan anförd beskaffenhet måste således pressas ut i marknaden. Ur nationalekonomisk

synpunkt syntes det även vara av vikt, att dessa missförhållanden

rättades. Något bärande skäl kunde ur statsfinansiell synpunkt

icke andragas mot förslaget. Det vore nämligen enligt förbundets åsikt

uppenbart, att åtminstone större delen av de medel, som komme att frånhändas

statskassan genom tullrestitutioner, återkomme dit i form av nya

tullavgifter för varor, som infördes såsom ersättning för de reexportera

de.

Innan jag lämnar en redogörelse för den ståndpunkt, kommerskollegium

och generaltullstyrelsen intagit till förevarande spörsmål, torde jag härefter

få meddela en översikt av vad lagstiftningen i vissa av våra grannländer

innehåller i fråga om rätt till tullrestitution under förhållanden,

likartade med dem, som i föreliggande framställning omförmälas.

Vad angår Danmark är i § 29 av lagen den 5 maj 1908 om tullavgifterna

m. m. förklarat, att rätteligen erlagd införseltull i regel icke återbetalas,

även om varorna senare utföras. Enligt samma lag äger dock Toldbestyrelsen

medgiva återbetalning av införseltullen för föremål, som utföras,

därest omständigheterna vid företagen undersökning i varje särskilt fall

finnas tala därför. Likaledes är Toldbestyrelsen bemyndigad att besluta

om återbetalning av införseltull, som i närmare angivna fall, där förutsättningarna

för speciell tullfrihet varit för handen, blivit av någon anledning

inbetald.

Beträffande den tullrestitution, som medgives i fall, då omständigheterna

tala därför, är i särskilda till åberopade lag hörande anvisningar

(Cirkuher-Samling nr 10 år 1908) anmärkt, att ansökningar om dylik tullrestitution

i allmänhet kunna förväntas bliva beviljade allenast i fall, där

varorna icke svarat mot gjord beställning och utförseln sker inom tre

månader efter införseln samt det behörigen visas, att den utländske säljaren

återtagit varorna; ansökningar om återbekommande av tullavgif
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

ten för varor, som utföras på den grund, alt varorna visat sig osäljbara,

kunna däremot icke förutsättas bliva bilalina.

I Finland är i 22 § av lagen den 29 november 1924 om tillämpning av

tulltariffen stadgat, att, när utländsk vara, för vilken tull erlagts, återutföres

och varan ända tills den utiöres varit under tullkontroll, den, som

erlagt tullen, är berättigad att återfå denna. Vidare är i samma författningsrum

föreskrivet, att, då förtullad och i den fria rörelsen utgiven

vara åtcrutförts till utlandet, för sådan vara erlagd tull ma aterbäras

efter tullstyrelsens prövning i det fall, att återutförseln skett sex månader

efter det varan i fria rörelsen utgivits och tillförlitlig utredning företes

därom, att varan icke motsvarat sitt ändamål eller icke fyllt kontraherade

bestämmelser och att samma vara införtullats samt att den icke blivit i

landet brukad; dock äger finansministeriet rätt att efter ansökan medgiva

undantag beträffande förenämnda villkor.

Till nu återgivna lagstadganden hava av finansministeriet genom beslut

den 8 januari 1925 angående verkställighet av nvssnämnda lag utfärdats

vissa i 33 § av beslutet intagna tilläggsbestämmelser av följande lydelse:

»önskar varuimportör begagna sig av den i 22 § av lagen om tulltariffens

tillämpning förutsätta möjlighet att återfå tullen för införd och i den

fria rörelsen utgiven vara, anmäle hos vederbörande tullanstalt om denna

sin önskan i god tid före varans inlastning och inlämne till tullanstalten

ej mindre den vid varans förtullning utfärdade tullräkning och över varan

erhållen faktura än ock stadgad angivningsinlaga för utförseln jämte en

på tro och heder avgiven försäkran, att den till utförsel anmälda varan är

identisk med den i tullräkningen omlörmälda, ävensom tillförlitlig utredning

därom, att varan icke motsvarat sitt ändamål eller icke uppfyllt kontraherade

bestämmelser.

Sedan tullanstalt fått mottaga sådan anmälan, som i föregående moment

säges, äge tullanstalt låta vederbörande tjänsteman undersöka varan och

verkställa kontrollvägning av densamma. Belinnes därvid nödig överensstämmelse

mellan varuägarens uppgifter och resultatet av undersökningen,

skall tullanstalt hålla varan under tullkontroll och för övrigt förfara

såsom om utförsel av nederlagsgods i 31 § av tullstadgan föreskrives, samt,

om återutförseln ägt rum inom sex månader efter det varan utlämnats^ i

fria rörelsen, underställa tullstyrelsens prövning, om tullen för varan, får

restitueras. Har utförseln ägt rum efter längre tid eller föreligger icke

utredning om att varan ej motsvarat sitt ändamål eller icke uppfyllt kontraherade

bestämmelser, må tullanstalt, om varuägaren sådant äskar, till

honom utgiva intyg över vad vid återutförseln iakttagits samt ateilämne

jämväl tullräkningen, därå det ankommer å varuägaren, att, om lian sådant

önskar, hos finansministeriet göra anhållan om restitution av tullen

för den återutförda varan.»

Beträffande Norge är i § 12 av gällande kungl. kungörelse om tullavgifter

bestämt, att Tolldepartementet kan efter omständigheterna medgiva

återbetalning av införseltull för förtullade varor i allmänhet, när dessa

återutföras ur riket i oförändrat skick.

Enligt av bemälda departement lämnade upplysningar tillämpas denna

bestämmelse sålunda, att departementet på ansökning i varje särskilt fall

beviljar tullrestitution för varor, som av en eller annan giltig anledning

returneras till avsändaren — och detta även om brister i eller fel å vala

icke blivit påvisade vid varans förtullning — för så vitt det på ett efter

omständigheterna tillfredsställande sätt styrkes, att varornas återsän
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Historik.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

dande sker för att undgå förlust; dock plägar departementet påfordra, att

varorna returneras inom en kortare tidsfrist och att utförseln försiggår

genom tullverket, som har att avgiva förklaring om varans identitet.

Jag torde vidare få erinra om vissa uttalanden under förarbetena till

§ 11 i tulltaxeförordningen, genom vilket författningsrum (ursprungligen

betecknat § 12) ett uttryckligt stadgande i fråga om möjligheterna

till restitution av rätteligen debiterad och erlagd tull infördes

i vår lagstiftning, sedan den i författningsrummet uttalade allmänna

grundsats, att sådan restitution icke kunde tillåtas, dock därförut städse

i tillämpningen hävdats.

Enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 16 oktober 1908 anförde

dåvarande chefen för finansdepartementet bland annat följande.

I åtskilliga under Kungl. Maj:ts prövning dragna besvärsmål hade förekommit,

att varuägare — efter det tull för tull pliktig vara erlagts och varan

fått av ägaren disponeras — under åberopande, att varan omedelbart

därefter befunnits för avsett ändamål oduglig, gjort framställning att, i

sammanhang med reexport av varan, återfå den för densamma erlagda

tullen. Sådana framställningar hade dock städse ansetts icke kunna med

då gällande bestämmelser i ämnet bifallas. Det syntes dock kunna ifrågasätlas,

huruvida icke utan åsidosättande av statens intresse ändring i dithörande

bestämmelser kunde vidtagas, i syfte att under vissa villkor restitution

i dylika fall finge medgivas. På grund därav gjorde departementschefen

av statsrådets övriga ledamöter biträdd underdånig hemställan, att

1906 års tulltaxekommitté måtte anbefallas att vid fullgörande av sitt uppdrag

taga jämväl den berörda frågan under övervägande och avgiva förslag

till de bestämmelser, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

I anledning därav angav kommittén i sitt den 3 maj 1909 avgivna betänkande

sin ställning till förevarande spörsmål sålunda:

»Nödvändigheten av ett jämförelsevis strängt fasthållande vid den nyss

angivna regeln torde ligga i öppen dag. Såväl fiskaliska som skyddsintresscn

betinga, att undantagen från regeln icke bliva talrika och icke

medgivas utan synnerligen goda skäl. I den utländska lagstiftningen saknas

visserligen icke exempel på, att dylika undantag medgivas i administrativ

väg, efter vad omständigheterna i förekommande fall kräva. Bäst överensstämmande

med den konstitutionella maktfördelningen i vårt land

torde väl dock vara, att i sammanhang med tulltaxan även närmare bestämmelser

träffas angående grunden för de undantag, som må äga rum

från den allmänna regeln, att, sedan importören med tullverket uppgjort

sitt mellanhavande angående en inkommen tullpliktig vara, denna uppgörelse

är dennitiv. De fall, då billighetsskäl kunna ifrågasättas motivera

sådana undantag, torde, i stort sett, hänföra sig därtill, att varan icke äger

de egenskaper, importören vid förtullningen antog. Bristerna i detta avseende

kunna vara av sådan art, att de icke kunna upptäckas förr, än ägaren

får fritt förfoga över varan. Detta är ganska ofta förhållandet med

maskiner och dylika artiklar. Även andra föremål av olika slag kunna

behöva avprovas, innan man kan förvissa sig om deras lämplighet för avsett

ändamål. För sådana fall kan importören visserligen redan nu skydda

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

sig genom att hos tullverket utverka rutt att under någon tid förfoga över

varan efter deposition av belöpande tull. En sådan möjlighet torde dock

ofta förbises, iiven om---uttryckligt stadgande om sådan rättighet

meddelas; och i varje fall synes det kommittén, att inga avsevärda betänkligheter

borde möta att med avseende å dylika fall till importens fromma

träffa eu anordning i den av departementschefen antydda riktning. i enlighet

härmed har ock, under iakttagande av erforderliga restriktioner,

ett nytt undantag från den ovannämnda allmänna regeln införts i slutet

av förevarande paragraf. — Anmärkas kan möjligen, att importörens intresse

härvid icke beaktats med avseende a sadana fall som t. ex. det, att

införda födoämnen och dylika, förskämning underkastade artiklar vid

mottagandet befinnas skadade. Att utsträcka undantaget även till sådana

fall synes dock icke av verkligt behov påkallat. Här bör felet hos varan

kunna upptäckas vid tullbebandlingen, så vitt importören ägnar saken den

uppmärksamhet, som skäligen kan förutsättas, och han har då möjlighet

att skydda sina intressen på olika sätt efter omständigheterna, såsom genom

att vägra mottaga varan eller låta densamma återutföras oförtullad,

genom att begagna sig av den rätt till nedsättning i tullavgiften, sona enligt

nästföregående § 11 i förevarande förslag (nuvarande § 10) möjligen

kan erbjuda sig, eller genom att låta sortera varan och erlägga tull endast

för den del därav, som är felfri. För den händelse någon jämkning i de

bestämmelser, som nu gälla i detta ämne, är erforderlig, något, varom

kommittén saknar kännedom, bör, då de ifrågavarande bestämmelserna

äro inrymda i tullstadgan, prövning därav icke erfordras i detta sammanhang.

I alla händelser lärer det knappast vara tillrådligt att med avseende

å sådana fall, då en importör icke vid tullbehandlingen ägnat den

till honom inkomna varan så pass noggrann granskning, att han upptäckt

fel, som därvid skäligen bort upptäckas, meddela något allmänt stadgande

om rätt att i sammanhang med reexport av varan återbekomma tullavgiften.

Skulle i något undantagsfall alldeles särskilda skäl tala för billigheten

av tullrestitution för en vara, som under nyssberörda omständigheter

återutförts, lärer intet hinder möta för att frågan, i händelse den för

övrigt är av därför tillräcklig betydelse, underställes riksdagens prövning.

»

Det förslag till stadgande, som kommittén efter denna motivering framlade,

överensstämde till alla delar med innehållet i nuvarande § 11 tulltaxeförordningen.

Förslaget föranledde icke något särskilt uttalande vare sig av Kungl.

Maj:t (proposition nr 69 år 1910, sid. 201) eller av riksdagen (skrivelse nr

191 år 1910, sid. 75).

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hade emellertid i den 8 december

1909 avgivet utlåtande över kommitténs förslag på följande sätt

yttrat sig beträffande en från grundsatsen om förvägrande av tullrestitution

i förslaget gjord avvikelse, innebärande möjlighet till restitution i

fall, där förutsättningarna för temporär tullfrihet varit för handen:

»Det undantag från den i första stycket (av nuvarande § 11) återgivna

allmänna grundsats, vilket föreslagits i senare delen av sista stycket, är

en rätt genomgripande nyhet, och tillämpningen av ett sådant undantagsstadgande

måste i många fall bliva synnerligen svår, men da å andra sidan

den ifrågasatta förändringen måste anses hava sitt berättigande och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

forvissö skulle komma att hälsas med synnerlig tillfredsställelse från de

trafikerandes sida, finna sig ämbetsverken icke böra frånråda ett stadgande

i överensstämmelse med förslaget.»

1“mnand<! »* dessa översikter av fragans lösning i vissa av värn

generaltull- glimtande! och av dess tidigare behandling i vårt land torde jag få över
,

tyrelsen• få tll] att härmare redogöra för det yttrande och förslag, som kommers
ei"“

“Ch geaejaItullstyrelsen framlagt i förutnämnda skrivelse den

10 mars 192o i anledning av den föreliggande framställningen i ämnet

De allmänna synpunkter, som ämbetsverken framfört, äro följande: ''

»Erfarenheten har givit vid handen, att det med mycket begränsade

eriagd SllavSf?1-"?t T'' r®?titution av rätteligen debiterad och

erla d tullavgift i åtskillig^ fall medfört påfallande obilliga verkningar

Det har exempelvis ofta inträffat, att tullavgifter, som varuägares Sm

nd kommit att erlägga till följd av missuppfattning av varuägarens orom

Ä förbiseende, icke kunnat återbetalas, änskönt anmälan

om misstaget Ofördröjligen gjorts och varan alltfort befunnit sig i tullverkets

förvar. Hinder för tullrestitution har också förelegat i ett flertal

efter ntv- varufSare,ret|irnerat mbekommen icke leveransgill vara, som

eln- rl i -HÖ61! fran fullverket funnits insmugen bland ett mottaget

i fiTT err1'' ,.Vid U?Prepade tillfäHen har det vidare före’

atJ tullrestitution för bevisligen återutförd vara måst förvägras

sändåndS^l1 Slg?e-ternf" "''''''V vid handen’ att varan blivit vid av
sandandet

till Sverige forvaxlad med annan vara och trots det att förväx
gf.

a knaPPast kunnat av varuemottagaren iakttagas utan noggranna

^•ff!re Ser n, traffat leveransavtal, företagna sedan varan efter tullgiftens

erläggande hemförts till varuemottagarens lokaler. Det har

ens d^bdl/l flind°m m/+räffat’ att tullrestitution icke kunnat bevil ias

™ nl ll f !r\aJ-e vara> som mast återutföras av det skäl, att

aran genom otydlighet i uppgift om adressatens namn eller förväxling av

ST3 a Ver+ !inf adressorten och annan ort med liknande namn

Kommit orätt person till hända.

Ett undanröjande av dessa och andra dylika olägenheter av den nuvarande

lagstiftningen i ämnet måste enligt ämbetsverkens förmenande vara

en angelägenhet av stor vikt. Härför fordras sådana ändringar i § 11

tulltaxeforordningen, att rätteligen debiterad och erlagd tullavgift må

unna ateibetalas, dels da tullavgiften uppenbarligen blivit av förbiseende

erlagd eller, om varan ännu icke utlämnats från tullverket, då eljest

utWs d" t 0fr?1SSa; dels °ck da frän fullverket utlämnad vara återuttoies,

dai for att den icke överensstämt med gällande leveransavtal. Under

förutsättning, att i förekommande fall en ingående prövning av rikkommer

tin76 upp«it''ter angående de föreliggande omständigheterna

för identilitP f i?amtia • tlllrf ckDu bevisning för varornas utförsel och

-m r mellan de in- och utförda varorna sättes såsom oeftergiv^kor

för restitutionens medgivande, lära icke ur statsverkets svnpunkt

betänkligheter oehoya anses möta för en ändring av lagstadgandena

lord auydd ri,ktmng; Da h;''ndli a van de t av prövningsrälten i dessa frågor

därtill HV‘f \u mr®des1|bliva av ganska fordrande natur och

därtill förutsätta fullt enhetlig tillämpning av de blivande stadgandena

lärer densamma i regel böra anförtros åt en central myndighet, närmast

da generaltullstyrelsen. I fall av tvekan, särskilt med avseende å riktig
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

13

heten av uppgifter i ansökning eller i till stöd därför åberopade bevishandlingar,

kunde och borde lämpligen före ansökningens avgörande införskaffas

yttrande i frågan av auktoriserad handelskammare eller, efter

omständigheterna, annan sammanslutning av representanter för handel

eller industri eller vederbörande kommunala myndigheter.

Till ytterligare förebyggande av att ett medgivande om restitutionsrätt

i den omfattning, som nu ansetts tillrådlig, icke varder utnyttjat i illojalt

syfte, lärer det bliva nödigt att föreskriva vissa inskränkningar i den tillstyrkta

förmånen av möjlighet till tullrestitution beträffande i varuemottagarens

eget förvar befintlig vara, för vilken tullavgiften blivit erlagd

av förbiseende eller vilken visats icke hava överensstämt med gällande leveransavtal.

Dessa inskränkningar borde bestå däri, att restitution icke

finge ifrågakomma i fall, då varan blivit här i riket nyttjad, till annan

överlåten eller till försäljning utbjuden. Utan en sådan begränsning i restitutionsrätten

kunde restitutionsmedgivandet inbjuda till ett mer eller

mindre omfattande kringgående av åtskilliga, till gagn för skilda näringar

tillkomna avgränsningar i tullavgiftsförmåner. Ämbetsverken syfta

härvid närmast på bestämmelserna för brukande av de särskilda institutionerna

för tullkredit, d. v. s. tullagren och frihamnarna, ävensom på

stadgandena för tillgodonjutande av den speciella form av tullrestilution,

som benämnes handelsrestitution. Den ifrågasatta begränsningen har viss

motsvarighet bland annat i det i § 8 tulltaxeförordningen angivna villkor

för temporär tullfrihet för tullpliktig vara, vilken inkommer för att

förevisas såsom prov eller utställningsföremål eller för att avprovas, nämligen

att varan icke skall vara införd i försäljningsändamål. Den har

ock viss anslutning till de grundprinciper, som eljest följas vid beviljande

av dylik tullfrihet, nämligen att sådan förmån icke beviljas, där varan

uthyres eller då det med fog kan antagas, att avsikt föreligger att med

varan här i riket förrätta visst produktivt arbete eller att varan skall tillfälligt

ersätta annat liknande föremål.»

På grundvalen av dessa sina uttalanden hava ämbetsverken upprättat ett

förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i tulltaxeförordningen.

Förslaget innebär enligt ämbetsverkens mening ett biträdande i väsentliga

delar av de önskemål, som i den förevarande framställningen av

Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare framförts. Däremot

åsyftar det, efter vad ämbetsverken uttryckligen framhålla, icke

jämväl beredande av rätt att mot tullrestitution återutföra vara, på grund

av att varan visat sig osäljbar här i riket, eller att med stöd av tullrestitutionsrätten

bedriva transithandel.

Det författningsförslag, jag i det följande kommer att framlägga, överensstämmer

i allt väsentligt med nu ifrågavarande förslag.

Med avseende å förslagets närmare utformning hava ämbetsverken anfört

följande:

»Till vinnande av överskådlighet och då den nuvarande uppställningen

av § 11 i tulltaxeförordningen visat sig vålla vissa praktiska olägenheter

vid hänvisningar till paragrafens särskilda stadganden har paragrafen

Författninga
förslag.

Special
motivering.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

uppdelats i särskilda med nummer försedda moment efter mönster av

andra paragrafer i tulltaxeförordningen.

Det har förutsatts, att tillämpningen av det i mom. 2 punkten a) förekommande

medgivande att i fråga om vara, som ännu icke från tullverket

utlamnats, bevilja, tullrestitution, ’då eljest synnerliga skäl föreligga’,

skall ske med all återhållsamhet och huvudsakligen inskränkas till fall

dar ömmande skäl kunna anses tala för ett bifall till restitutionsyrkandet.’

bker ej en sådan restriktiv tillämpning, är ej uteslutet, att medgivandet

kan föranleda onödigt inkräktande på utrymmen i tullpackhus. En vidsträcktare

tillämpning lärer för övrigt icke kunna anses bliva av verkligt

behov pakallad, med hänsyn till den enligt § 27 mom. 2 i tullstadgan företintiiga

ratt for varje varuägare att, under iakttagande av vissa ordningsföreskrifter,

utan tullavgifts erläggande återutföra i tullverkets vård befintlig

Illpliktig vara, som redan tullbehandla, därest varuägaren finner

varan skadad eller underhaltig eller eljest icke åtnöjes med densamma.

-borsta och andra styckena, med därtill anslutna stadganden, i punkten b)

av samma moment i förslaget överensstämma i allt väsentligt med andra

stycket av nuvarande § 11.

De båda följande styckena i punkten b) äro nytillkomna. Beträffande

avtattnmgen av dessa hänvisas till den allmänna motiveringen här ovan.

Bestämmelsen i ett. senare stycke av ifrågavarande punkt, att varan,

för att restitution enligt nämnda punkt över huvud taget må kunna förekomma,

skall hava återutförts ''av den, som infört varan’, överensstämmer

savai med vad för närvarande är bestämt i fråga om tullrestitution för,

vara, vilken enligt gällande giftstadga icke må hållas till salu, som ock

med vad hittills plägat iakttagas vid tullrestitution för vara, beträffande

Vll.?“ ./^utsättningarna för tullfrihet enligt § 8 i tulltaxeförordningen

vant för handen. Då detta villkor nu bringats till tillämpning jämväl å

de fall där varan, visats icke hava överensstämt med leveransavtal eller

dar tullavgiften för varan blivit av förbiseende erlagd, har därmed tillika

vunnits,, att en icke tillåten överlåtelse av varan i viss mån försvårats

Omfattningen, av tidsfristen, vars huvudsakliga syfte är att åstadkomma

en oundgänglig begränsning av tiden för den slutliga uppgörelsen med

till verket beträffande de olika varorna, har ansetts böra bibehållas vid

vad for närvarande är i § 11 tulltaxeförordningen för där avsedda fall

bestämt, eller tre månader efter varans införsel.

De i nästföljande stycke av författningsförslagets mom. 2- punkten b)

ifrågasätta särskilda kontrollföreskrifter och bestämmelser i övrigt, vilka

kunde erfordras Bil förekommande av missbruk av restitutionsrätten.

torde kunna innehålla stadganden för bland annat nu tillkomna fall exempelvis

om den allmänna beskaffenheten av bevisning rörande in- och utförsel,

om skyldighet för sökande att förete vissa försäkringar och om innehållet

i dessa ävensom om de tillfällen, då yttrande från auktoriserad handelskammare

eller annan dylik institution lämpligen borde före restitutionsfrågas

avgörande inhämtas.

I sista stycket av mom. 2 har intagits föreskrift om prövningsrätten i

omförmälda restitutionsärenden. Föreskrifter av dylikt slag förekomma

pa flera andra ställen i tulltaxeförordningen. Det har förutsatts, att, därest

överflyttning från generaltullstyrelsen i ill lokal tullmyndighet av någon

del av denna prövningsrätt kommer att ske, sådan överflyttning företages

med den största varsamhet.

Den i mom. 3 intagna hänvisning avser Kungl. Maj:ts förordning den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 215.

13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel

av utländsk vara. Denna hänvisning liar ansetts lämpligen böra i

förslaget medtagas, då bestämmelserna i åberopade förordning uttryckligen

innefatta undantag från bestämmelsen i § 11 tulltaxeförordningen,

att rätteligen debiterad och erlagd tullavgift icke må restitueras, och då

det för övrigt av särskild anledning torde kunna anses angeläget, att förordningen

med tulltaxa i största utsträckning innehåller upplysningar

om grunderna för tullavgiftens icke blott beräknande utan även återbärande.

»

Med avseende å ikraftträdandet av den föreslagna kungörelsen i ämnet

hava ämbetsverken ansett, att detta skulle kunna äga rum någon kortare

tid efter utfärdandet.

Till kungörelseförslaget hava ämbetsverken fogat en övergångsbestämmelse

om fortsatt tillämpning av de hittills gällande siadgandena i § 11

tulltaxeförordningen å vara, som till riket införts före dagen för ikraftträdandet.

Bestämmelsen har, enligt vad ämbetsverken upplyst, tillkommit

väsentligen till förebyggande av krav på förnyad behandling av tidigare

avgjorda men med stöd av nämnda författningsrum avslagna ansökningar

beträffande tullrestitution.

Redan tidigt har den uppfattningen gjort sig gällande, att ett undantagslöst

fasthållande vid den grundsatsen, att rätteligen debiterad och erlagd tullavgift

icke borde få restitueras, knappast vore ur det allmännas synpunkt

behövligt men väl kunde medföra väsentliga olägenheter för varuimportörerna.

1906 års tulltaxekommitté sökte också åstadkomma rätt till en del

avvikelser från denna grundsats i syfte att råda bot på de mera påfallande

obilligheter, som följde av grundsatsens ovillkorliga tillämpning. Kommittén

framlade nämligen, såsom jag förut påvisat, författningsförslag, varigenom

möjlighet till återbetalning av rätt debiterad och erlagd tullavgift kunde förekomma,

där förutsättningarna för temporär tullfrihet, exempelvis vid införsel

för avprovning och dylikt, uppenbarligen varit för handen. Av kommitténs

motivering att döma synes kommittén icke varit övertygad om att dess förslag

skulle bliva för importörerna fullt tillfredsställande. Kommittén framhöll

visserligen i denna motivering, att en importör borde vid tullbehandlingen

ägna den till honom inkomna varan så pass noggrann granskning,

att han redan då varsebleve sådana skador därå, som därvid skäligen borde

upptäckas, och begagnade sig av de utvägar till undgående av tullavgiftens

erläggande, vilka redan stode honom till buds enligt tullstadgan, däribland

återutförsel av varan i oförtullat skick. Men samtidigt förutsatte kommittén,

att i undantagsfall alldeles särskilda skäl kunde komma att tala för tullrestitution

för en vara, som under nyssberörda omständigheter återutförts,

sedan tullavgiften hunnit erläggas.

Det har nu visat sig, att sådana fall, som kommittén förmodat skulle

komma att endast undantagsvis inträffa, förelegat i ganska betydande om
-

Författningens

ikraft

trädande.

Departements
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.

fattning. Därtill har det upplysts, att i icke ringa antal förekommit även

andra fall, där billighetsskäl i hög grad talat för ett återbärande av den

erlagda tullavgiften. Dessa fall äro sådana, där tullavgifter kommit att

erläggas av rent förbiseende eller där varan varit, väl icke skadad men

ändock ej leveransgill och detta förhållande icke skäligen kunnat upptäckas

förrän efter varans hemforsling till importören.

Såväl vederbörande näringssammanslutningar som kommerskollegium

och generaltullstyrelsen äro eniga därom, att en förändring i gällande

författningsbestämmelser bör åvägabringas i den riktning, att jämväl de

nu berörda fallen bleve inbegripna bland undantagen från förbudet att

återbetala rätt debiterad och erlagd tullavgift. Att i sådant fall en del

garantier för missbruk av den tillstyrkta tullrestitutionsrätten måste införas,

synes man allmänt förutsätta. För egen del är jag övertygad

därom, att de nuvarande alltför stränga bestämmelserna om tullrestitution

av omförmält slag böra undergå omarbetning i de avseenden, som ifrågasatts.

De olägenheter, som dessa bestämmelser redan förorsakat importhandeln,

synas hava varit så väsentliga, att en jämkning däri i antytt

syfte icke längre kan underlåtas. Genom en dylik jämkning skulle för

övrigt våra författningsföreskrifter i ämnet komma att mera närma sig

de övriga skandinaviska ländernas lagstiftning i fråga om dylik restitution.

Till förebyggande av ett utnyttjande i icke avsett eller önskvärt syfte

av de nytillkommande förmånerna av tullrestitution lära likväl åtskilliga

villkor för deras åtnjutande behöva uppställas. Särskilt angeläget torde

vara, att det villkor föreskrives, att varan, där den ställts till importörens

disposition, icke före återutförseln blivit här i riket nyttjad, till annan

överlåten eller till försäljning utbjuden. Såväl statsverkets som skilda

näringars allmänna intressen måste nämligen, på sätt kommerskollegium

och generaltullstyrelsen närmare utvecklat, kräva, att tullrestitutionen icke

medgives, då varan på ett eller annat sätt kommit till användning i den

fria rörelsen.

Givet är, att en mycket noggrann prövning av de uppgifter, som förebringas

vid ansökning om restitution, varom nu är fråga, blir nödvändig

°-h att stora svårigheter stundom kunna komma att föreligga vid denna

prövning. Jag förutsätter emellertid, att generaltullstyrelsen, som lärer

höra omhänderhava denna prövning — utom möjligen i en del enklare

fall, där avgörandet av restitutionsfrågan kan anförtros åt underordnad

tullmyndighet — skall efter hänvändelse till vederbörande näringssammanslutning

eller kommunala myndigheter kunna erhålla värdefulla upplysningar

till underlättande av ärendenas behandling. En lindring i svårigheterna

vid prövningen synes ock kunna åtminstone i vissa fall åstadkommas

genom utsättande av en kortare frist för återutförseln av den

vara, för vilken tullrestitution åsyftas, förslagsvis den för motsvarande

fall hittills bestämda tiden av tre månader. De särskilda kontrollföre
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:fn proposition Nr 215. 17

skrifter och bestämmelser i övrigt, vilka må bliva erforderliga till förekommande

av missbruk av restitutionsrätten, torde, såsom ämbetsverken

ifrågasatt, kunna av Kungl. Maj:t på administrativ väg utfärdas.

De av kommerskollegium och generaltullstyrelsen framställda förslagen

i förevarande ämne anser jag mig således kunna i sak biträda. Mot

ämbetsverkens avfattning av de föreslagna författningsbestämmelserna

har jag icke funnit anledning till erinran.

Jag tillstyrker alltså avlåtande till riksdagen av förslag till författning,

innefattande ändring i omhandlade avseenden av § 11 i tulltaxeförordningen.

Den ifrågavarande författningen torde böra träda i kraft snarast

möjligt. Med hänsyn bland annat till den tid, som måste åtgå för utgivningen

av såväl författningen som de erforderliga tilläggsbestämmelserna

i ämnet, lärer tiden för ikraftträdandet dock icke böra sättas tidigare än

till den 1 juni 1925. Av praktiska skäl har det av kommerskollegium och

generaltullstyrelsen framförda förslaget, att de blivande författningsbestämmelserna

endast skulle gälla i fråga om vara, som till riket införts,

sedan bestämmelserna trätt i tillämpning, synts mig böra beaktas.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till kungörelse om ändrad lydelse

av Ml i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande

varor samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå

riksdagen att antaga nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bil. litt... vid detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 175 häft. (Nr 215.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:154 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts ■proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 9 juni 1911 s. 1 i texten
  2. BevU 1925:24 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 9 juni 1911 a1 i texten