Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål

58 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 49 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:96, Med förslag till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

/tungt. Maj:ts proposition Nr 961

1

Nr 96.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om upphörande

av kammarrättens domsrätt i vissa mål; given Stockholms

slott den 6 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om upphörande av kammarrättens

domsrätt i vissa mål.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. t samt 85 käft. (Nr 96.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Förslag
till
Lag
om

upphörande ay kammarrättens domsrätt i yissa mål.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i särskilda författningar är stadgat om kammarrättens behörighet

att upptaga balansmål, åtal mot ämbets- eller tjänsteman för fel

eller försummelse i uppbörd, förvaltning och redovisning av anförtrodda

medel eller persedlar samt kontroll och tillsyn därvid ävensom

tvister angående betalning på grund av borgen eller annorlunda

ställd säkerhet för kronans uppbördsman varder härmed upphävt,

I följd härav bliva de i 16 § 2 mom. i lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1)

om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål

samt i 39 § i lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och

rättegången därstädes ävensom i andra författningar intagna förbehållen

om kammarrättens domsrätt i mål av beskaffenhet, varom nu sagts, utan

verkan; och skall om rätt domstol och rättegången i dylika mål härefter

gälla vad i lag och författning eljest är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; dock skall mål, som dä

redan är anhängig!, behandlas i dittills gällande ordning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kiuif/1. Maj.ts proposition Nr 96.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

januari 1925.

N ärv arande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson. Sandlek,

Nothin, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Nothin, fråga om upphörande av kammarrättens domsrätt i balansmål

och därmed sammanställda mål.

Föredraganden anför:

Enligt den för kammarrätten gällande instruktionen av den 17 december

1920 (nr 94u) \ § 1 punkterna 1—3, äger kammarrätten att till behandling

och avgörande upptaga följande tre grupper av judiciella mål, nämligen:

1. Balansmål eller angivelser mot kronans och allmänna verks uppbördsman

och redogörare för tillgrepp och förskingring av sådana dem,

under eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller persedlar,

för vilka redogörelse ingår till riksräkenskapsverket;

2. åtal mot ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser i avseende

å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen av de i 1. omförmälda

medel och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid (fiskaliska

aktionsmål); samt

3. tvister angående betalning på grund av borgen eller annorlunda

ställd säkerhet för kronans uppbördsman.

Från de i 1. och 2. nämnda mål äro dock undantagna åtal mot de

ämbets- och tjänstemän vid rikets hovrätter, kammarkollegium, arméförvaltningen

och marinförvaltningen, vilka i fråga om tjänstefel i allmänhet

skola åtalas inför högsta domstolen, ävensom åtal mot ämbetsoch

tjänstemän vid krigsmakten för brott, som förövats i fält eller inom

fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot,

eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes medan truppen är i

fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande är ställd på krigsfot.

Enligt kammarrättens instruktion och kungörelsen den 23 december 1908

(nr 159 sid. 20) angående behandlingen av vissa balansmål gäller om handläggningen

i kammarrätten av nu ifrågavarande mål i huvudsak följande:

Utredningen av yppad balans ankommer i första hand på vederbörande

förvaltningsmyndighet. Lever gärningsmannen, böra jämväl upplysningar

Kammarrättens

dom»»

rätt i balan»

m. fl. mäl.

Ändrad i vissa delar 1921: 855, 1923: 357 och 1924: 531.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

inhämtas angående dennes levnadsomständigheter och övriga förhållanden,

vilka äga betydelse för frågan om straffbarheten. Sedan utredningen

snarast möjligt blivit slutförd, insänder vederbörande myndighet till

kammarrätten handlingarna i målet jämte eget utlåtande. Avser målet

häktad person, och möter på grund av sakens vidlyftighet eller eljest

hinder för förvaltningsmyndigheten att inom tre veckor från den dag, då

häktningen ägde rum, inkomma till kammarrätten med utredning och utlåtande

i målet, skall anmälan därom göras hos kammarrätten, som, där

så finnes erforderligt, äger medgiva lämpligt anstånd. (Se kungörelsen

den 23 december 1908.)

Sedan vederbörande myndighet utrett och meddelat utlåtande angående

balansen och till kammarrättens åtgärd överlämnat handlingarna i målet,

har kammarrättens advokatfiskal att avgiva memorial angående balansens

belopp och egenskapen därav med påstående om det ansvar och den ersättningsskyldighet,

som anses böra ådömas i målet. Kammarrätten infordrar

häröver, där sådant erfordras, vederbörandes förklaring jämte yttrande

från den myndighet, som utrett balansen. Därest så anses nödigt,

införskaffar kammarrätten eller advokatfiskal dessutom från riksräken

skapsverket utredning angående de omständigheter, vilka därstädes kunna

utrönas och äro av betydelse för målet. Har någon blivit ställd under

åtal, skall muntligt förhör äga rum inför kammarrätten, då han anhåller

därom eller kammarrätten eljest finner omständigheterna det påkalla. I

andra fall må kammarrätten förordna, att förhör, som kan finnas nödigt,

skall hällas inför allmän domstol i orten. Erforderliga föreskrifter om

sådant förhör meddelas av kammarrätten, som jämväl äger anmoda vederbörande

länsstyrelse utse ombud att vid domstolen föra kronans eller det

allmännas talan. Har den, som åsamkat sig balans, avvikit, innan han

blivit hörd i målet, äger kammarrätten, på advokatfiskalens yrkande, att

genom offentlig stämning, som anslås å kammarrättens dörr och tre gånger

införes i allmänna tidningarna, kalla honom att inom tre månader efter

stämningsdagen inställa sig hos kammarrätten för svaromåls avgivande.

Kommer han ej inom förelagd tid, avgiver advokatfiskal påstående angående

balansens belopp och om den ersättning, han anser böra ådömas,

varefter målet avgöres på förhandenvarande skäl. (Se kammarrättens instruktion

§ 12.)

Fiskaliska aktionsmål anhängiggöras likaledes genom ett av advokatfiskalen

avgivet memorial, varöver den tilltalades förklaring infordras.

I fråga om tjänstefel hos ämbetsverk med egen advokatfiskal eller ombudsman

utföres i vissa fall talan av denne. Därest det anses erforderligt, inhämtas

riksräkenskapsverkets utlåtande i målet. Om muntligt förhör gäller deO

samma som i fråga om balansmål. Åtal för underlåten tillsyn och kontroll

å uppbördsman må ej handläggas i sammanhang med balansmål, och sådant

åtal må ej anhängiggöras hos kammarrätten, förrän <let visat sig, att upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:fn proposition Nr .96''-

bördsmannens och hans löftesmäns tillgångar äro otillräckliga till balansens

betäckande. (Se kammarrättens instruktion §§ 13, 14.)

Tvister rörande borgen eller annorlunda ställd säkerhet för kronans uppbördsman

instämmas till kammarrätten av advokatfiskal och behandlas på

sätt allmän lag stadgar för hovrätt. Därest det anses nödigt, införskaffar

kammarrätten eller advokatfiskalen utredning från riksräkenskapsverket

angående de omständigheter av betydelse för tvistens avgörande, vilka

inom sistnämnda verk kunna utrönas. (Se kammarrättens instruktion § 15.)

De i nu nämnd ordning anhängiggöra målen skola, intill dess de komma

i det skick, att de kunna lottas, beredas av den ledamot, presidenten därtill

utser, ifålen lottas å någon ledamot med allmän rotel, eller ock tilldelas

de en extra föredragande. I deras avgörande deltaga fem ledamöter

eller ock fyra, så framt tre äro ense om slutet. Vad i allmän lag är

stadgat för hovrätt om förfarandet i rättegången skall lända till efterrättelse

för kammarrätten, där ej avvikande bestämmelser meddelats. —

Klagan över kammarrättens utslag uti ifrågavarande mål föres hos Kungl.

Maj:t i högsta domstolen, vad balansmål och flskaliska aktioner angår

genom besvär och beträffande tvistemålen genom revisionsansölcning. (Se

kammarrättens instruktion §§ 8, 11, 22, 44 samt 30 kap. rättegångsbalken.)

I detta sammanhang må slutligen erinras om stadgandet i 25 kap. 9 §

rättegångsbalken, att, om någon, som är tilltalad vid underrätt, jämväl

ställes under åtal för brott, som tillhör överrätts omedelbara upptagande —

såsom fallet är med ifrågavarande brottmål — underrätten skall, sedan den

meddelat utslag beträffande den under dess domvärjo hörande förbrytelsen,

underställa målet i denna del hovrättens prövning. Enligt 62 § i lagen den 23

oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes skall i

motsvarande fall krigsrätts utslag underställas krigsöverdomstols prövning.

De nu nämnda administrativa bestämmelserna om kammarrättens domsrätt

i angivna mål — vilka bestämmelser utgöra undantag, förutom från

rättegångsordningen i militära mål, från de allmänna reglerna om forum

i brottmål (10 kap. 21—25 §§ rättegångsbalken) med däri gjorda jämkningar

beträffande instansordningen i vad avser forum i mål angående

tjänstefel — hava så till vida sitt stöd i författning av allmän lags natur,

att i 10 kap. 26 § rättegångsbalken stadgas, att de mål, »som någons

ämbete och tjänst, högre eller ringare, och fel där i röra, pröves och dömes

av dem, som Konungen vård och inseende där över betrott haver, efter ty,

som i särskilda stadgar därom sägs».

I lagen den 8 mars 1889 (nr 2 sid. 1) om straff för ämbetsbrott av präst

och om laga domstol i sådana mål (16 § 2 mom.) samt i lagen den 23

oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes (39 § andra

stycket) hava vidare från hovrätts, respektive krigsdomstols behandling

undantagits mål, som enligt särskilda stadganden höra under kammarrätten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

<i

Av de nu återgivna reglerna om forum i balansmål och fiskaliska aktionsmål

framgår, att icke alla brott av ifrågavarande slag äro föremål för

kammarrättens prövning. Bortsett från undantagen, att chefer och ledamöter

i vissa äldre verk skola, såsom för tjänstefel i allmänhet, svara inför

högsta domstolen, samt att åtal mot ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten

för brott, som förövats och åtalats i fält m. m., skola lyda under

krigsdomstol, är kammarrättens prövning först och främst inskränkt till

brott av ifrågavarande slag i avseende å sådana medel eller persedlar,

för vilka redogörelse ingår till riksräkenskapsverket.1 Föreligger således

förskingring av andra medel, även om de äro vederbörande anförtrodda i

tjänsten, är allmän domstol eller krigsdomstol behörig. Ofta är det fråga

om åtal samtidigt för förskingring av såväl det ena som det andra slaget

av medel, såsom då en kronans uppbördsman eller redogörare, som tillika

omhänderhar kommuns eller andra allmänna medel, gör sig skyldig till

förskingring av honom omhänderhavda kassor. Enligt allmänna processuella

regler om forum vid sammanträffande av brott har underrätt i nu nämnda

fall allenast att rannsaka angående brottet, i vad det hörer till dess dom

värjo, samt pröva, huruvida den tilltalade är saker till brottet i denna

del. Målet hänvisas sedan till kammarrätten, som har att förfara i enahanda

ordning beträffande brottet i övrigt, varefter kammarrätten i ett

sammanhang bedömer hela den brottslighet, som ligger den tilltalade till

last. Av den i det föregående återgivna underställningsregeln följer slutligen,

att målet, innan det upptages till behandling av kammarrätten, skall

underställas hovrätts prövning i den del det bedömts av underrätten."

Till vilka konsekvenser i praktiken dessa regler kunna leda framgår av

följande, av kammarrätten för ieke länge sedan avdömda balansmål.

Under maj 192— väckte kammarrättens advokatfiskal åtal mot X. för

tillgrepp ocli förskingring av medel, som han i uppgiven tjänst omhänder

haft och för vilka redovisning skolat ingå till riksräkenskapsverket, samt för

det han genom falska räkenskaper sökt dölja sitt tillgrepp.

Vidare yrkade vederbörande åklagare ansvar å X. vid rådhusrätt för förskingring

av medlemsavgifter och andra enskilda medel, som X. — delvis

i egenskap av redogörare — omhänderhaft. Därjämte yrkades ersättning

för förskingrade medel. Genom utslag i augusti förklarade rådhusrätten X.

saker till ansvar för tre särskilda brott, innefattande uppsåtlig förskingring,

samt förpliktade honom att i skadestånd utgiva förskingrade belopp. Svea

hovrätt, vars prövning utslaget underställts, gillade genom utslag i september

rådhusrättens utslag.

Slutligen yrkade vederbörande krigsflskal vid krigsrätt ansvar å X. för det

han uppsåtligen förskingrat avlöningsmedel, vilka han såsom redogörare enligt

beslut om införsel i lön innehållit, ävensom innehållna pensionsavgifter. Därjämte

fordrades ersättning. Genom utslag i oktober fann krigsrätten X. icke

kunna fällas till ansvar, i vad talan hade avseende å förstnämnda medel,

men förklarade honom saker till ansvar för det han av penningar, som han 1 2

1 I riksräkenskapsverkets revisionsberättelse den 31 mars 1921, sid. 80. återfinnes en förlockning

över räkenskaper, som granskas i verket.

2 So Holm. Nytt juridiskt arkiv 1913 sid. 4: 1916 sid. 304.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition Nr 96.

7

i kraft av sitt ämbete mottagit till förvarande och redovisning, tillgripit och

förskingrat pensionsavgifter till angivna belopp, varjämte han förpliktades

att i skadestånd utgiva det förskingrade. Krigshovriitten, vars prövning

krigsrättens utslag underställts, fastställde genom utslag i november krigs

rättens domslut.

Advokatfiskalsämbetet hos kammarrätten avgav sedermera särskilda memo

rial i början av december och därpå följande januari. Genom utslag i

samma januari månad fann kammarrätten X. vara förvunnen att hava av

medel, som lian i uppgiven egenskap av redogörare under eget ansvar till

redovisning mottagit och för vilka redogörelse skolat ingå till riksräkenskapsverket,

tillgripit och förskingrat vissa belopp, ävensom att han till döljande

av tillgrepp, som han sålunda begått, fört falska räkenskaper. Nu nämnda

brott och det bratt, vartill han förklarades saker av krigshovrätten, ansåg

kammarrätten stå till varandra i det sammanhang, att de Unge anses utgöra

fortsättning av samma brott, varefter kammarrätten — jämte det balansen

fastställdes till angivet belopp — utmätte för båda brotten gemensamt straff.

För de brott, till vilka X. av Svea hovrätt förklarats saker, utsatte kammar

rätten särskilda straff, varefter samtliga straffen förvandlades och förenades.

Därjämte förklarade kammarrätten, att det X. ådömda straffet skulle anses

verkställt till viss del av den tid, X. suttit häktad. . Slutligen förpliktades

X. ersätta statsverket mot uppbördsbalansen svarande belopp.

Av referatet framgår, att förevarande mål behandlats av icke mindre

än fem domstolar, däri icke inbegripen högsta domstolen, samt tre åklagare.

Enligt angivna forumregler äger kammarrätten vidare upptaga balansmål

och fiskaliska aktioner allenast i avseende å sådana medel eller persedlar,

som varit kronans uppbördsman och redogörare anförtrodda under eget ansvar

inför kronan eller verket. Där åter fråga är om medel eller persed

lar, som omhänderhafts med redovisningsskyldighet inför överordnade uppbördsman

och redogörare, tillhör frågan allmän domstols eller krigsdomstols

handläggning. Härav följer t. ex., att en poststationsföreståndare, som förskingrar

honom i tjänsten anförtrodda medel, såsom redovisningsskyldig inför

det överordnade postkontoret, svarar för förskingringen inför allmän

underrätt,1 medan dylikt åtal mot en stationsföreståndare vid statens järnvägar

prövas av kammarrätten. Fjärdingsman svarar i angivna hänseende

inför allmän underrätt, landsfiskal åter inför kammarrätten. Förskingringsbrott

av intendent vid armén upptages av kammarrätten,2 medan förrådsförvaltare

rannsakas och dömes för dylikt brott av krigsrätt.3 Redogörare å

kanonbåt har dömts av kammarrätten men å torpedbåt — varå i regel upp

bördsmannen svarar inför fartygschefen — av krigsrätt,1

Med den avfattning, reglerna om forum i balans- m. fl. mål sålunda erhållit,

hava de också i flera fall givit anledning till osäkerhet i rättstillämpningen. ■''

I detta sammanhang må slutligen erinras om stadgandet i 51 § i förordningen

den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, enligt vilket stad
J

Se Holm, Nytt juridiskt arkiv, 1903 sid. 170; 2 1919 sid. 540; 8 1922 sid. 367.

4 „ - „ 1896 „ 475 och 1915 sid. 371.

6 Se de å sid. 33, 50 och 51 i bilaga I återgivna rättsfallen ävensom not 2 å sid. 6 samt

not 2 och 3 ovan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Knngl. Maj:ts proposition Nr 96.

gande mål, som angår brist hos stämpelförsäljare i uppbörden för de till honom

utlämnade stämplar, skall handläggas i den ordning, som är för balansmål

stadgad. Enligt 50 § i samma förordning skall däremot åtal mot ämbetseller

tjänsteman för överträdelse av stämpelförordningen anhängiggöras och

utföras i den ordning, som i avseende på åtal för tjänstefel i allmänhet är

föreskriven1. Härav följer, att, där en redogörare för stärnpeluppbörd t. ex.

försummar att inom föreskriven tid inleverera influtna stämpelmedel, åtalet

icke bör, ehuru närbesläktat med fiskalisk aktion av hithörande slag,

upptagas av kammarrätten.

På grundval av förteckningar, som kammarrättens advokatfiskal på min

begäran upprättat, torde jag få meddela följande uppgifter rörande kammarrättens

befattning med balansmål och därmed sammanställda mål. Uppgifterna

avse tiden 1905—1924.

Balansmål hava under nämnda tid inkommit till ett antal av 79, vilka

mål fördela sig efter den tilltalades tjänst på följande förvaltningsområden:

justitiestaten........................

........... 1

postverket.....................

................... 4

hospitalsstaten .....................

........... 3

tullverket .....................

................... 1

utrikesförvaltningen .........

........... 1

ecklesiastikstaten

................... 1

armén och marinen ..........

........... 15

domänverket................

................... 4

landsstaten .........................

........... 20

lots- och fyrstaten .....

................... 1

statens järnvägar.................

........... 28

summa 79

Av dessa mål hava 37 eller nära halva antalet inkommit till kammarrätten

under åren 1920—1924, därav år 1920 5, år 1921 6. år 1922 10, år 1923 9

och år 1924 7 mål.

I berörda förteckningar finnes den tilltalade antecknad såsom avliden i 10

fall och såsom avviken i 2 fall. I 29 av målen har den tilltalade häktats.

Häktningstiden (tiden intill dess kammarrättens utslag meddelats) bär växlat

mellan cirka 20 dagar och 1 år 6 månader samt i medeltal utgjort mellan

5 och 6 månader.

Underställning av mål från underrätt till hovrätt eller krigshovrätten eller

bådadera har ägt rum i 15 fall.

Vidkommande de ådömda straffen har avsättning förekommit i 38 fall,

mistning av ämbete på viss tid i 6 fall och disciplinstraff i 1 fall. Av de

allmänna straffarterna har i 32 fall ådömts straffarbete, därvid strafftiden

utgjort lägst 8 månader och högst 7 år. 16 fall har straffarbetstiden uppgått

till 1—2 år, i 18 fall 2—3 år och i 7 fall över 3 år; i medeltal härden

ådömda straffarbetstiden belöpt sig till ungefär 2 år 10 månader. Fängelse

har ådömts i 4 fall och böter i 14 fall.

I 25 fall hava besvär anförts emot kammarrättens utslag, därav allenast

i 2 fall av advokatfiskalen. I 5 av dessa fall har högsta domstolen gjort

1 Se Kung!, Maj:ts utslag den 23 juli 1924 i J. 0:s ämbetsberättelse för år 1924 sid. 9

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr .96‘. 9

ändring i kammarrättens utslag, och i 4 fall liar stråfiol blivit av nåd

nedsatt.

Fiskaliska aktionsmål hava under angivna 20-års-period inkommit till

ett antal av 7.

Tvistemål på grund av borgen för kronans uppbördsman har under

ifrågavarande tid förekommit endast en gång (år 1909), ocludet närmast

föregående målet av detta slag liirer hava av kammarrätten avgjorts år 1894.

Såsom ett led i den statliga medelskontrollen har domsrätten i balansmål

och därmed sammanställda mål sedan gammalt tillhört det ämbetsverk,

som haft att verkställa granskningen av statens och andra allmänna

räkenskaper. Räkenskapsgranskningen, som ursprungligen tillkom det

äldsta av våra centrala ämbetsverk, räkninge- eller räknekammaren, uppdrogs

så småningom åt en särskild avdelning av ämbetsverket, benämnd

till en början besvärskammaren men senare revisionskammaren eller

kammarrevisionen. Kammarrevisionen erhöll efter hand en allt självständigare

ställning, samtidigt som den tillika utvecklades till en särskild

domstol för avdömande av räkenskapsmål. I förordningen den 29 november

1689 om, bland annat, processen vid rättegången i kammarrevisionen

omnämnas för första gången bland de ärenden, som skulle höra under

»Cammar-Rätterna», förutom anmärkningsmål jämväl balansmål och fiskaliska

aktioner. Sedan kammarrätten med den därunder lydande revisionen

genom förordningen den 14 oktober 1695 angående processen vid rättegångssakerna

i »Cammar-Rätten» kommit att intaga en än mera framskjuten

plats, framträdde ämbetsverket i den vid riksdagen år 1720 författade,

av Kungl. Maj:t den 26 juni samma år utfärdade instruktionen

såsom ett självständigt ämbetsverk under namn av kammarrevisionen.

I denna instruktion nämnas för första gången tvister rörande borgen för

kronans uppbördsmän såsom tillhörande kammarrevisionens prövning.

Genom Kungl. Majrts brev den 30 april 1799 ändrades i samband med

kammarrevisionens omorganisation verkets benämning till kammarrätten,

enär, såsom orden folio, verket ej allenast vore ett revisionsställe för rikets

räkenskaper utan även en domstol uti alla dithörande mål. 1

Kammarrätten har sedermera från att ursprungligen hava ägt att behandla

huvudsakligen frågor rörande redovisningen för statens medel efter

hand utvecklats till en rent administrativ domstol för avdömandet av

allehanda slag av mål. Uppfattningen av kammarrätten såsom med de

allmänna domstolarna likställd har länge gjort sig gällande. Då sålunda

lagkommittén med flera kommitterade i avgivet betänkande den

6 april 1820 föreslog ett allmänt avskaffande av domsrätten hos styrelseverken,

ifrågasattes icke någon ändring i kammarrättens domsrätt.

1 För kammarrätten hava utfärdats följande instruktioner: den 21 juni 1814, den 15 oktober

1831 (nr 59), den 14 november 1879 (nr 57 sid. 1). den 23 december 1908 (nr 159 sid. 1).

den 17 december 1920 (nr 940).

Frågan om

upphörandet

av kammarrättens

domsrätt

i balansni.

fl. mål.

Domsrätten»

uppkomst.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts proposition Nr 96.

Kammarrätten — hette det — »vilken i sitt närvarande skick är att anse,

icke för ett administrerande kollegium, utan för en bland rikets verkliga

domstolar, synes böra under sådan egenskap betraktas uti alla de mål, som

till dess avgörande höra; varav ock skulle följa, att i de beslut, som där

meddelas, ändring icke må sökas annorstädes än i högsta domstolen.»

I sitt år* 1822 till trycket befordrade förslag till rättegångsbalk, förra

delen (om rättegång i tvistemål, 4 kap. 6 §, jfr 18 kap. 12 §), har också

lagkommittén bland rikets hovrätter upptagit kammarrätten såsom »hovrätt

i kammarmål». Som skäl för bibehållandet av denna domstol, i vad det

civila beträffar, har lagkommittén (sid. 26) anfört:

Vid granskningen av räkenskaperna över kronans medel yppas emellan

kronan och de redogörande åtskilliga frågor, som, för att kunna lösas, fordra

domaremaktens mellankomst. Utan jämn tillgång till själva räkenskaperna

är det ej möjligt att reda och avgöra dessa tvisteämnen. Men nu är det

också angeläget, att alla kronans räkenskaper samlas och revideras på ett

enda ställe för hela riket; och styckas kunna de icke heller efter revideringen,

emedan de ofta, vid uppkommande frågor, till sina särskilda delar

måste jämföras. Härav följer, att så beskaffade kammarmål icke vid flera

domstolar och på särskilda orter kunna undersökas och avdömas. Kommittén

har alltså föreslagit, att en hovrätt skall, å den ort, där räkenskaperna

undergå granskning, upptaga och avgöra alla tvister, som därav härflyta.

T,digare för- I det år 1832 avgivna förslaget till rättegångsbalk, senare delen (om

sla9 » ämnet, rättegång i brottmål), liar lagkommittén förklarat sig icke böra ifrågasätta

någon specialdomstol för avdömandet av balansmål. Härom yttrar kommittén

(sid. 90):

De skäl, som motiverat bibehållandet av en sådan domstol för kammarmålen,

i vad det civila beträffar, kunna ej lämpas till de mål, som från

uppbörd eller förvaltning av allmänna medel sig härleda, i avseende på det

kriminella, efter den åsikt, som ligger till grund för kommitténs förslag

rörande bestraffningen av dessa brott. Så länge ett visst penningbelopp skall

tjäna till bestämd mätningsgrund för det straff, som bör åläggas en uppbördsman

eller förvaltare, för tillgrepp eller förskingring av omhänderhavda

medel, är det klart, att dom över honom ej kan fällas, innan hans balans

blivit fulleligen utredd: den ena frågan beror då omedelbart av den andra;

och lämpligaste sättet för deras avslutande är, att låta dem följas åt och av

samma domstol på eu gång behandlas, därest mot eu sådan förenad behandling

av båda målen i övrigt inga viktiga hinder förekomma. Antager man

åter, såsom kommittén gjort i förslaget till straffbalk, att den brottsliges fulla

straffbarhet är given redan i den stund han blivit övertygad om balansen,

evad den sedermera, för skadeståndets fastställande, till större eller mindre

belopp utredes, så blir det utan ändamål att göra domen i den civila balansfrågan

till ett villkor för domen i brottmålet. Man motverkar därigenom

den syftning, brottmålslagstiftniugen alltid bör iiga, att låta straffet så fort

möjligt är följa på brottet: man håller den tilltalade längre tid i häkte, än

för rannsakning och dom efter allmän rättegångsordning är nödigt; och om

man åt eu enda domstol i riket uppdrager domsrätten även i brottmålet,

betager man honom tillika, i de flesta fall, den förmån, varje annan brottsling

äger, att kunna personligen svara, så vida man icke vill belasta staten

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kandi. Maj.ts proposition Nr 90.

med betydliga kostnader till ett långväga forslande fram och tillbaka, förenat

med osäkerhet i avseende på den tilltalades förvarande. Men nu har kom

mittel såsom allmän grundsats i förslaget antagit, ej blott att det utgör eu

ovillkorlig rättighet för varje tilltalad att svara personligen, utan även att

hans personliga hörande ingår, såsom nödvändig beståndsdel, i eu ordentlig

rannsakning om brott av svårare beskaffenhet, varför kommittén icke heller

tillåtit någon att svara genom fullmäktig i andra fall, iin där brottet straffas

endast med fängelse, böter eller mistning av ämbete eller tjänst. Och då

kommittén ansett något undantag från denna, för allmän och enskild säkerhet

viktiga, grundsats ej böra äga rum, har kommittén ej kunnat bibehålla den

oinskränkta domsrätt, som för närvarande tillkommer kammarrätten i brottmål,

där uppbördsman eller förvaltare tilltalas för tillgrepp eller skingring

av allmänna medel.

Äldre lagberedningen har i sitt den <50 november 1849 avgivna förslag till

rättegångsbalk icke ifrågasatt någon ändring i den av lagkommittén föreslagna

ordningen för avdömandet av hithörande slag av mål; det av nya

lagberedningen den 6 juni 1884 framlagda principbetänkandet angående rättegångsväsendets

ombildning har icke till särskild behandling upptagit omhandlade

fråga. Intetdera av de nu nämnda förslagen till rättegångsväsendets

ombildning har lett till lagstiftning.

Frågan om upphörande av kammarrättens domsrätt i balansmål och därmed

sammanställda mål har emellertid i andra sammanhang vid liera olika

tillfällen varit föremål för överväganden.

1902 års löneregleringskommitté erinrar i sitt den 18 juni 1904 dagtecknade

förslag angående reglering av löneförhållanden med mera vid

kammarrätten, hurusom åtskilliga mål av ifrågavarande slag handlades av

allmän domstol eller krigsdomstol, utan att därav veterligen försports någon

olägenhet, samt framhåller i samband därmed såsom fördelar av dessa måls

överflyttning från kammarrätten till de allmänna domstolarna, att likformighet

skulle vinnas i avseende å det processuella förfarandet mellan dessa mål

och andra rättegångsmål, varförutom utredningen i flera avseenden tvivelsatan

skulle därav underlättas, att den större möjligheten såväl för den tilltalade

att muntligen få svara inför domstolen som ock för anställande därstädes

av förhör med vittnen och andra skulle särskilt i detta hänseende bliva

av betydelse, att olägenheten av de nuvarande bestämmelserna, att samme

redogörare skulle för förbrytelser i avseende å olika slag av medel eller persedlar

svara inför skilda domstolar, skulle avhjälpas, samt slutligen att anledningen

till den hos domstolar och myndigheter yppade tvekan, huruvida,

vid balans hos uppbördsman eller redogörare, denne kunde anses hava varit

för de tillgripna och förskingrade medlen direkt ansvarig inför kronan eller

vederbörande verk eller icke, skulle bortfalla.

Till stöd för bibehållandet av domsrätten i förevarande mål hos kammarrätten

har, anför kommittén, å andra sidan åberopats, att dessa mål ägde

nära samband med den granskning av räkenskaper, som verkställdes hos kam
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

marrätten, att samtidigt med balansmålet anmärkningsmål kunde vara anhang!

gg jor t mot samme redogörare, att för kammarrätten stode utan särskild

omgång till buds det bevismaterial, som kunde vara att hämta ur de

för granskning dit överlämnade räkenskaperna, att kammarrätten besutte en

alldeles särskild sakkunskap, samt att dessa måls handläggning av en och

samma överdomstol för hela riket måste anses bereda större säkerhet för en

konsekvent lagtillämpning.

Vid övervägande av denna fråga, yttrar kommittén vidare, hade visserligen

de skäl, som talade för upphörande av kammarrättens befattning med balansmålen

och de fiskaliska aktionsmålen, synts löneregleringskommittén ganska

tungt vägande, men kommittén hade dock funnit sig icke äga tillräcklig anledning

framlägga förslag i ämnet.

Medan ännu löneregleringskommitténs förslag var beroende på prövning,

gjorde riksdagens justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11

september 1907 framställning om överflyttning från kammarrätten till de

allmänna domstolarna av balansmål och därmed sammanhängande mål. Framställningen

var närmast föranledd därav, att en för tillgrepp av statsmedel

inför kammarrätten tilltalad redogörare anfört klagomål i anledning av den

långa tid — något över 13 månader, innan kammarrätten meddelat utslag —

varunder han hållits häktad. De skäl, justitieombudsmannen anfört för sin

framställning, äro i huvudsak följande:

En överflyttning av balans- och fiskaliska aktionsmål till de allmänna domstolarna

vore ägnad att medföra avsevärda fördelar. En sådan fördel vore den

ökade snabbheten i förfarandet. Det läge i förhållandets egen natur, att ett

system, vilket regelmässigt förutsatte, att den dömande myndigheten icke alls

hade hand om utredningen, måste vålla tidsutdräkt. En annan fördel vore

den besparing i arbetstid, som genom reformen ställdes i utsikt för vederbörande

ämbets- och tjänstemän. Därigenom skulle nämligen göras obehövligt

åtskilligt mångskriveri, som hade sin grund i det rådande systemet. Ytterligare

skulle reformen göra obehövlig den vanskliga gränssättningen mellan

sådana balansmål, som skulle upptagas av kammarrätten, och sådana, som

tillhörde allmän domstol, en gräns, som för närvarande icke vore uppdragen

fullt tydlig. Den betydelsefullaste anmärkningen mot de nuvarande forumbestämmelserna

vore emellertid, att desamma visat sig hava till följd en föråldrad

och från alla sakkunniga håll utdömd rättsprocedur. Uppenbarligen

kunde nämligen ett förfarande, enligt vilket i första instansen all muntlighet

vore utesluten, icke under något förhållande anses tillfredsställande. Och upprörande

på allmänna rättskänslan måste ett sådant förfarande verka, när därigenom

icke blott åsidosattes den för de allmänna domstolarna gällandö regeln

om tid, inom vilken häktad borde inställas till rannsakning, utan även möjliggjordes,

att en person i avvaktan på sin dom hölles häktad synnerligen

lång tid utan rätt att någonsin få muntligen försvara sig inför sina domare

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9(j.

över justitieombudsmannens framställning har kammarrätten don 2 november

1907 avgivit utlåtande. Däri erinrar kammarrätten huvudsakligen:

Även om domsrätten i förevarande mål skulle utövas av allmän domstol,

borde målens utredning, med hänsyn till kravet på säkerhet och snabbhet

vid granskningen av räkenskapsmaterialet, fortfarande åligga vederbörande

förvaltningsmyndighet. Vidare borde under alla förhållanden kammarrättens

advokatfiskal bibehållas såsom åklagare; dennes speciella kännedom om

målens beskaffenhet satte nämligen honom i stånd att utföra uppdraget såsom

allmän åklagare med större insikt och mindre tidsutdräkt än en kronofogde,

länsman eller stadsfiskal, som endast undantagsvis finge handlägga

mål av ifrågavarande art. Vidkommande själva domsrätten skulle en överflyttning

av denna öka instansernas antal och därigenom fördröja målens

slutliga avgörande. Nödvändigheten att pröva tvistiga gränsfall skulle kvarstå

med hänsyn till advokatfiskalens, av kammarrätten förordade bibehållande

som åklagare och i varje händelse för sådana fall, där gränslinjen skulle

uppdragas mellan allmän domstols och krigsdomstols behörighet. Det särskilda

tredskoförfarandet, som med hänsyn till behovet av fastställande av

balansens belopp och tiden för dess uppkomst funnes anordnat för fall, då redogöraren

avvikit och ej kunnat anträffas med stämning, saknade motsvarighet i

den allmänna processen och lade sålunda bestämt hinder i vägen för genomförandet

av åsyftad likformighet; ej heller skulle likformighet vinnas i fråga

om målens beredning och åtals utförande, därest advokatfiskalen, på sätt förordats,

bibehölles såsom åklagare. Enligt vad erfarenheten gåve vid handen

vore skriftlig procedur den mest lämpliga formen för handläggning av fiskaliska

aktionsmål. Balansmål, vari den tilltalade icke hölles häktad, rörde i

allmänhet uppbördsbrist, som yppats först sedan den brottslige redogörareu

avlidit eller avvikit; skriftlig procedur syntes i dessa mål vara mest

lämplig. I balansmål, vari någon hölles häktad, borde den omständigheten,

att den häktade icke under alla förhållanden komme att omedelbart

höras av den domstol, som hade att döma i målet, icke tillmätas allt för stor

vikt, då den häktades egenskap av offentlig ämbets- eller tjänsteman torde

innebära tillräcklig garanti för att han skulle äga de kunskaper och den

erfarenhet, som kunde erfordras för att såväl skriftligen anföra vad som

kunde lända till hans försvar som ock kontrollera, att i underrättens protokoll

över hållet muntligt förhör rätt och fullständigt återgivits vad han

därvid till sitt försvar andragit eller vad i övrigt förekommit. I varje fall

kunde kravet på muntlighet i rättegången tillika med eu snabbare handläggning

och kortare häktningstid tillfredsställas, även om domsrätten bibehölles

hos kammarrätten, därest det stadgades rätt för redogöraren att påfordra

muntligt förhör och skyldighet för vederbörande att utföra utredningen

inom viss kortare tid.

Två av kammarrättens ledamöter hava i särskilt avgivet gemensamt yttrande

bland annat förordat meddelande av ovillkorlig föreskrift om inställandet

av häktad i balansmål inför kammarrätten.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr ,V6‘.

Då löueregleringskommitténs betänkande rörande reglering av löneförhållanden

med mera vid kammarrätten ävensom justitieombudsmannens förenämnda

framställning den 3 april 1908 av dåvarande chefen för finansdepartementet

föredrogos i statsrådet, lämnade Kungl. Maj:t kammarrättens

domsrätt orubbad, men i den förnyade instruktionen för verket den 23 december

1908 och i den samtidigt utfärdade, förut berörda kungörelsen angående

behandlingen av vissa balansmål meddelades föreskrifter i den riktning,

kammarrätten förordat, i syfte dels att påskynda och förbättra balansutredningen

och dels att bereda den tilltalade tillfälle att muntligen försvara

sig. Dessa bestämmelser gälla alltjämt.

1 betänkande den 15 augusti 1913 med förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk

hava de så kallade revisionskornmitterade framhållit, att

balansmålen och därmed sammanställda mål uppenbarligen icke vidare borde

handläggas inom kammarrätten, därest statsmedelskontrollen i enlighet med

kommitterades förslag utbrötes ur kammarrätten. Dessa mål stode ju i det

intimaste samband med räkenskapsgranskningen, vadan det kunde synas

mest ändamålsenligt att överföra dem till det föreslagna riksrevisionsverket.

Vad löneregleringskommittén och justitieombudsmannen anfört innefattade

emellertid fullgiltiga skäl för att överflytta dessa mål till allmän domstol,

samtidigt som de av kammarrätten anförda skälen mot den ifrågasatta överflyttningen

— vilka utförligt bemöttes — syntes vara av mindre vägande

betydelse. Särskilt vore det av vikt, att muntligt förfarande bleve obligatoriskt,

och att osäkerheten om rätt forum undanröjdes.

Kammarrätten har i utlåtande den 24 november 1913 över sistnämnda

betänkande på tidigare anförda skäl och under bemötande av vad revisionskommitterade

anfört hemställt, att ifrågavarande förslag icke måtte föranleda

till någon åtgärd.

i utlåtande den 10 februari 1914 i fråga om inrättande av ett riksrevisionsverk

hava de så kallade granskning ssakkunniga föreslagit, att i samband

med inrättandet av ett riksrevisionsverk för prövning av anmärkningsmål eu

särskild domstol organiserades inom nämnda ämbetsverk, r ^revisionsrätten,

bestående av två, eventuellt tre kammarrättsråd och två revisionsråd.

Kammarrätten har i utlåtande den 7 april 1914 bestämt avstyrkt den föreslagna

nya revisionsdomstolen.

Under den ytterligare utredning, som föregick riksräkenskapsverkets inrättande

år 1920, har förutsatts, att omhandlade mål fortfarande skulle ankomma

på kammarrättens prövning. I fråga om handläggningen av dessa mål hos

kammarrätten har riksräkenskapsverkets tillkomst ej medfört annan ändring

i instruktionen för kammarrätten, än att däri införts bestämmelser om rätt

för kammarrätten och dess advokatfiskal, att, därest det anses nödigt, från

riksräkenskapsverket införskaffa erforderlig utredning i målet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kanyl. Maj:is proposition Nr !)li.

Genom beslut den 12 september 1921 har Kung]. Maj:t pa föredragning av

dåvarande chefen för finansdepartementet uppdragit åt presidenten i kammarrätten

att utreda och snarast möjligt inkomma med förslag till sådana åtgärder,

som kunde vara ägnade att befordra ett skyndsamt avarbetande av den hos

ämbetsverket uppkomna arbetsbalansen; och har departementschefen i det

.yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick nämnda beslut, antytt, att

utredningen borde avse, bland annat, frågan, huruvida icke vissa grupper

av mål skulle kunna utskiljas från kammarrättens handläggning.

Den 27 mars 1922 har presidenten i kammarrätten Axel östergren i särskilt

betänkande upptagit till behandling frågan om överflyttning till andra

domstolar av vissa balansmål och därmed sammanställda mål samt hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte finna gott vidtaga åtgärder i syfte att dels sådana

balansmål, som för närvarande upptagas av kammarrätten såsom specialdomstol,

i stället måtte upptagas av domstol för prövning av åtal rörande

vederbörande uppbördsmans eller redogörares tjänstefel i allmänhet, dels ock

kammarrättens befattning med vissa fiskaliska aktioner och tvistemål måtte

upphöra. Förevarande betänkande torde få såsom bilaga I fogas till dagens

statsrådsprotokoll.

Det i betänkandet framlagda förslaget sammanfaller icke helt med något

tidigare. Kammarrättens nuvarande domsrätt i balansmål och fiskaliska aktioner

skulle enligt detsamma upphöra samt överflyttas, icke till de allmänna

domstolarna såsom sådana, utan till den domstol, allmän eller krigsdomstol,

under- eller överrätt, inför vilken vederbörande svarar för tjänstefel i allmänhet.

I enlighet härmed skulle i regel högre befattningshavare komma att

svara inför hovrätt, lägre inför allmän underrätt; i fråga om fel i tjänst vid

krigsmakten skulle krigsrätt bliva behörig domstol. Med denna forumregel

har avsetts att ernå full likformighet beträffande forum i behandlingen av mål

angående tjänstefel. Åklagarmyndigheten skulle enligt förslaget tillkomma

vederbörande åklagare vid den ifrågakommande domstolen; det förnämsta skäl

som tidigare åberopats till förmån för advokatfiskal^ bibehållande som

åklagare i dessa mål, anses hava förlorat sin giltighet med riksräkenskapsverkets

tillkomst. Däremot skulle utredningen av balansen självfallet alltfort

verkställas av vederbörande förvaltningsmyndighet. I fråga om balansmål,

där redogöraren avvikit, förutsättes möjligheten att kunna anordna

ett tillfredsställande tredskoförfarande även efter målens överflyttning till

annan domstol. Tvistemål rörande borgen för uppbördsman skulle förläggas

till allmän underrätt.

Såsom påräkneliga fördelar av överflyttningen har i betänkandet huvudsakligen

angivits likformighet med den allmänna rättegången, minskad risk

av misstag i avseende å forum, snabbare avgörande samt framför allt eu förbättrad

rättsprocedur i allmänhet (muntlighet, kortare häktningstid m. m.).

Det framhålles ock, att — även om de skäl för balansmålens överflyttande,

som äro av allmänt processuell natur, komma i främsta rummet — den ifråga
-

1‘rnidenten.

östergren*

fnrtlaq.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition Nr 96.

Avgivna yttranden.

sätta förändringen icke saknar betydelse för spörsmålet om nedbringande avkammarrättens

arbetsbörda.

I betänkandet erinras slutligen, att, medan för balansmålens bortflyttande

från kammarrätten enahanda skäl kunde anföras nu som då frågan härom

tidigare behandlats, skälen mot en sådan åtgärd under mellantiden väsentligen

försvagats. Det utan jämförelse viktigaste bland dessa skäl hade

varit det nära sambandet mellan balansmålen och räkenskapsgranskningen

hos kammarrätten. Sedan räkenskapsgranskningen överflyttats från kammarrätten

till riksräkenskapsverket, torde det icke vidare kunna sägas, att

med hänsyn till ämbetsåligganden i övrigt kammarrätten vore mer än de allmänna

domstolarna ägnad att vrara forum i balansmål. Däremot hade man

numera i stället ökad anledning att sammanställa dessa mål med brottmål i

allmänhet.

Över presidenten östergrens betänkande hava under år 1922 utlåtanden

avgivits av Svea, hovrätt med krigshovrätten, Göta hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, processkommissionen, justitiekanslern och kammarrätten.

Vid redogörelsen för innehållet i dessa utlåtanden lämnar jag tillsvidare å

sido mot förslaget framställda detaljanmärkningar.

Svea hovrätt förklarar sig i princip icke hava något att erinra mot det

framställda förslaget. De skäl, som tidigare åberopats mot en överflyttning,

synas hovrätten numera, efter riksräkenskapsverkets tillkomst, vara av ganska

underordnad betydelse. Genom en överflyttning torde däremot avsevärda fördelar,

särskilt i processuellt hänseende, komma att vinnas. Den ökning i de

allmänna domstolarnas och krigsdomstolarnas arbetsbörda, som genom målens

överflyttning skulle uppstå, lärer ej heller kunna anses vrara av någon mera

väsentlig betydelse. Utlåtandet är enhälligt.

Göta hovrätt yttrar, att, ehuru eu överflyttning av ifrågavarande mål torde

komma att medföra en ökning av den hos hovrätten förefintliga arbetsbalansen

och hovrätten måste ställa sig tveksam beträffande lämpligheten av en

åtgärd, som kan hava sådan påföljd, hovrätten likväl finner de skäl, som anförts

för överflyttningen, så tungt vägande, att hovrätten anser sig böra tillstyrka

förslaget. Yttrandet har omfattats av presidenten och nio ledamöter.

Sex ledamöter hava anmält avvikande mening samt förklarat sig anse, att

den föreslagna överflyttningen icke bör genomföras. De skäl, som dessa

ledamöter anfört till stöd för sin mening, äro huvudsakligen följande. Handläggningen

av balansmålen krävde särskild insikt och erfarenhet. De för bibehållande

av kammarrättens befattning med dessa mål tidigare anförda skäl,

att kammarrätten vid prövningen av dem besutte en alldeles särskild sakkunskap,

och att ifrågavarande måls handläggning av en och samma överdomstol

för hela riket måste anses bereda större säkerhet för konsekvent lagtillämpning,

torde med riksräkenskapsverkets tillkomst icke hava förlorat sin giltighet.

Kammarrättens särskilda insikt i ifrågavarande mål kunde ju så mycket

mindre hava gått förlorad till följd av räkenskapsgranskningens överflyttande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition Nr 9b. 17

till riksräkenskapsverket, som kammarrätten jämväl efter riksräkenskapsverkets

tillkomst fungerat som specialdomstol för balansmål. Det vore knappast att vänta,

att balansmålen komme att vid underrätt, där ju ordförandeskapet ofta innehades

av mindre rutinerade tillförordnade domare, vinna den insiktsfulla handläggning,

som målens vikt krävde. Dika säkert torde vara, att åklagarbefogenhetens

överflyttande från kammarrättens advokatfiskal till åklagarna vid

underrätterna icke kunde förordas, därvid beträffande skälen härför hänvisades

till kammarrättens den 2 november 1907 avgivna utlåtande. Det vore slutligen

mindre välbetänkt, att för minskande av arbetsbalansen i kammarrätten

åtgärder vidtoges, ägnade att öka hovrätternas redan nu stora och i oavlåtlig

tillväxt varande arbetsbörda. Att genom extra divisioner bereda hovrätterna

erforderliga okade arbetskrafter vore av betänklig art för rättskipningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser förslaget ej böra föranleda

någon åtgärd samt anför till stöd härför i huvudsak. Då den fördel, som till

äventyrs stode att vinna, komme att ske på andra domstolars, i första hand

hovrätternas bekostnad, och samtliga rikets hovrätter för det dåvarande arbetade

med balans, syntes bifall till förslaget ej ur denna synpunkt vara motiverat.

Därjämte torde det vara tvivelaktigt, huruvida övriga med förslaget avsedda

fördelar för likformighet och ökad snabbhet i rättskipningen skulle överväga

fördelen av att dessa mål finge prövas av en specialdomstol, vilken, såsom

kammarratten jämväl efter överflyttandet av dess revisionsavdelning till riksräkenskapsverket,

måste anses vara särskilt kvalificerad för deras behandling.

Skulle emellertid de i förslaget framlagda synpunkter tillmätas avgörande

betydelse, torde det för deras fulla tillgodoseende vara önskvärt, att proceduren

bringades till närmare överensstämmelse med det ordinära processförfarandet

än vad i förslaget syntes avsett och helst inarbetades i allmän lag,

en fråga som torde komma att bliva föremål för processkommissionens prövning.

Om detta utlåtande hava tio ledamöter förenat sig.

Presidenten och två ledamöter hava förklarat sig icke hava något att erinra

mot det avgivna förslaget.

Processkommissionen har icke någon erinran i sak att göra emot förslaget.

Justitiekanslern avstyrker förslaget samt anför huvudsakligen. Allt intill

de senaste åren hade i det sedan gammalt bestående sammanhanget mellan

räkenskapsgranskningen samt domsrätten i anmärkningsmål, fiskaliska aktioner

och balansmål såsom förenade hos kammarrätten legat en viss samlad kraft

i kontrollen över tjänstemännens liandhavande av statens medel. Riksräkenskapsverkets

inrättande hade medfört någon splittring härutinnan. Men detta

kunde näppeligen vara ett skäl att driva splittringen ännu längre. Så länge

anmärkningsmålen vore kvar i kammarrätten, borde de med dem besläktade

fiskaliska aktionerna och därmed ock balansmålen höra dit. Risken av misstag

i avseende å forum skulle icke försvinna, om man — såsom justitiekanslern

måste göra — ställde sig avvisande till tanken att lägga nya brottskategorier

under krigsdomstolarna. Genom överflyttningen erhölle balansmålen visserBiliang

till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 85 höft. (Nr 96.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

ligen en handläggning, som liknade andra brottmål, men till gengäld skulle dessa

mål inbördes bliva underkastade en olika behandling, allteftersom de koinme

att handläggas vid hovrätt, rådhusrätt eller häradsrätt. Av större betydelse

skulle utan tvivel vara, om man genom överflyttningen kunde vinna ett

snabbare avgörande och en bättre rättsprocedur i mål, där den anklagade

vore häktad. Detta önskemål vunnes dock näppeligen genom överflyttning

till hovrätt och ej heller, om överflyttningen komme att omfatta jämväl

åklagarbefogenheten. Däremot skulle måhända önskemålet vinnas genom

överflyttning till rådhusrätt och häradsrätt, under förutsättning att advokatfiskal

alltjämt bleve den, som förde talan. Det hade emellertid icke förebragts

någon omständighet, som omöjliggjorde ett jämngott resultat genom

reformer enbart inom kammarrätten, vilka reformer i huvudsak kunde inskränkas

till att i dessa mål göra rådhusrättens arbetsvillkor tillämpliga

jämväl för kammarrätten och minska dennas befogenhet att anlita annan

domstol. Den lättnad i kammarrättens arbetsbörda, som förslaget skulle medföra,

vore ganska obetydlig. I allt fall kunde denna lättnad icke få köpas

med en minskning i straffprocessens effektivitet. Med hänsyn till svårigheterna

i avseende å utredningsarbetet vore emellertid en sådan minskning

att befara av förslaget. Tvivelaktigt torde till och med vara, om kammarrättens

avbelastning ens borde köpas med den i övrigt onödiga omgång, som

möjliggjordes därigenom, att högsta antalet med ett av ifrågavarande mål

sysselsatta rättsorgan enligt förslaget skulle ökas till två åklagarmyndigheter

och tre domstolar mot för närvarande en åklagarmyndighet och två domstolar.

Under alla omständigheter ansåge justitiekansler!! sig böra kräva advokatfiskalens

bibehållande vid åtalsrätten. Förmågan att utnyttja räkenskaperna

kunde icke med säkerhet påräknas hos en del av åklagarna. Förslaget

skulle medföra betydande svårigheter i de antagligen icke sällsynta

fall, då den förberedande utredningen skulle göras av ett verk i Stockholm

och åtalet utföras av åklagare i landsorten. I dessa mål avsedda räkenskaper

skulle understundom icke kunna utan olägenhet undvaras i huvudstaden,

vilket komme att bereda åklagaren i landsorten svårigheter, framför allt

i fiskaliska aktioner. Den väsentligaste förutsättningen för ett befarat mångskriveri

skulle bortfalla, om advokatfiskal, såsom vore fallet med kommerskollegii

sjöåklagare, endast undantagsvis finge sätta annan i sitt ställe.

Bibehölles advokatfiskal såsom åklagare, skulle man slutligen undgå vanskligheter,

som eljest skulle yppa sig, då det gällde tillvaratagande av statsverkets

rätt såsom målsägare.

Kammarrätten, som beretts tillfälle att taga del av förutnämnda, över

förslaget avgivna utlåtanden, hemställer, att förslaget icke må föranleda till

någon åtgärd. De motiv, kammarrätten förut och särskilt år 1907 anfört,

syntes fortfarande äga giltighet. Räkenskapsgranskningens överflyttande

till riksräkenskapsverket torde icke vara av den betydelse, som i förslaget

förutsatts. Med själva granskningen av räkenskaperna hade kammarrättens

ledamöter aldrig sysslat, och då kammarrättens domsrätt i anmärkningsmål

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!)

Kung!. Maj:ts proposition Nr

kvarstode oförändrad, hade ledamöterna alltfort tillfälle.och behov att, pa

samma sätt som tillförene, vid dömandet i sagda mål sätta sig in uti

såväl dithörande rättsfrågor som olika detaljer av riikenskapsmaterialet.

Ingenting i det faktiska läget torde vara ägnat att förringa giltigheten av

vad som på skilda håll vitsordats rörande kammarrättens särskilda sakkunskap

i hithörande frågor. För övrigt syntes sambandet mellan å ena

sidan anmärkningsmålen och å den andra de flskaliska aktionerna och

balansmålen i förslaget hava förbisetts eller tillmätts mindre betydelse än

räkenskapsgranskningens avskiljande. Gränsen mellan anmärkningsmål och

flskaliska aktioner vore svävande, i det att av redogörare begångna fel i

vissa fall kunde bliva beivrade antingen i anmärkningsväg eller genom

fiskalisk aktion. Det torde således kunna befaras, att, om de flskaliska

aktie nerna överlämnades till andra domstolar, medan kammarrätten behölle

anmärkningsmålen, samma eller likartade spörsmål, alltefter formen för

deras väckande, kunde komma att anhängiggöras såväl hos kammarrätten

som vid andra domstolar. Slutligen vore det för arbetsbördans lindrande

av mycket ringa betydelse, om den föreslagna reformen komme till stånd

eller icke. Utlåtandet har omfattats av 14 ledamöter.

En ledamot har i princip tillstyrkt förslaget; en annan ledamot förordar

överflyttning till allmän domstol av sådana balansmål, som gälla landsfiskals

redovisning.

Efter det presidenten Östergren framlagt sitt förslag om överflyttning från Ändrad handkammarrätten

av balansmål och därmed sammanställda mål samt vederbörande läh9"‘tia av

myndigheter avgivit utlåtanden i ärendet, har förevarande fråga så till vida anma**n»»

kommit i ett ändrat läge, att anmärkningsmål, som hittills skolat avgöras

av kammarrätten såsom första instans, i stället skola med detta års ingång avgöras

av riksräkenskapsverket. Härutinnan tillåter jag mig erinra om följande.

Anmärkningar med yrkanden om åläggande för vederbörande redogörare

att till statsverket återbetala för mycket utbetalade avlöningsmedel m. m.

framställas dels inom riksräkenskapsverket vid dess granskning av räkenskaperna,

dels vid den räkenskapsgranskning, som inom vissa verk anställes

av där befintlig specialrevision.1 Rörande i riksräkenskapsverket framställd

anmärkning, vars riktighet ej medgives, har verket hittills självt endast haft

att besluta, huruvida anmärkningen skulle fullföljas eller icke. I förra fallet

har verket riktat till vederbörande redogörare, mot vilken anmärkning framställts,

en anmaning att återbetala det anmärkta beloppet, vid äventyr att

eljest talan mot honom föres hos kammarrätten. Har anmaningen icke efterkommits,

har anmärkningstalan väckts mot honom i kammarrätten, varefter

kammarrätten fastställt eller underkänt anmärkningen. Kammarrättens beslut

har kunnat överklagas hos regeringsrätten. I fråga om anmärkning av

specialrevision åter har vederbörande förvaltningsmyndighet själv haft att av
-

1 Specialrevision finnes hos de affärsdri vande

vattningen, marinförvaltningen, medicinalstyrelsen,

tullstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen.

verken samt fångvårdsstyrelsen, arméförväg-

och vattenbyggnadsstyrelsen, general
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

göra, om anmärkningen skulle fastställas eller underkännas, varefter talan

mot detta beslut kunnat fullföljas i kammarrätten och därifrån till regeringsrätten.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 29 februari 1924 av frågorna om

anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna

civilförvaltningens lönenämnd upptog dåvarande chefen för finansdepartementet

till behandling ett av statens besparingskommitté framlagt förslag

angående förenklad handläggning av, bland annat, anmärkningsmål. Såsom

framgår av det vid Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, nr 121, fogade protokollsutdraget

angav departementschefen vid sagda tillfälle de huvudsakliga

riktlinjer, efter vilka spörsmålet om en förenklad behandling av ifrågavarande

mål borde lösas. Sedan riksdagen i skrivelse den 10 juni 1924,

nr 295, förklarat sig i princip icke hava något emot det i propositionen

framlagda förslaget, såvitt nu är i fråga, samt förslaget i anledning av

de utav riksdagen i ärendet gjorda uttalandena underkastats förnyat övervägande,

liar Kungl. ]Maj;t den 12 december 1924 utfärdat, bland annat,

kungörelse (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärsoch

anmärkningsmål m. m., vilken kungörelse trätt i kraft den 1 januari 1925.

Enligt 2 § i denna kungörelse skola anmärkningsmål, som jämlikt • dittills

gällande särskilda föreskrifter skolat avgöras av kammarrätten såsom första

instans, i stället upptagas och avgöras av riksräkenskapsverket. Talan mot riksräkenskapsverkets

beslut må efter besvär fullföljas till kammarrätten. Någon

ändring i handläggningen av anmärkning utav specialrevision har icke

vidtagits. Kammarrättens beslut må i vissa anmärkningsmål icke överklagas.

Deparle- Kammarrättens befattning med balansmål och fiskaliska. aktionsmål förementschefen.

tej, på betydelsefull punkter så väsentliga avvikelser från vad i allmänhet

gäller i straffprocessen, att jag ansett mig böra nu underställa Kungl. Maj:ts

prövning det föreliggande förslaget om upphörande av kammarrättens domsrätt

i nämnda mål.

På sätt framgår av den utav mig i det föregående lämnade redogörelsen

är den historiska grunden för denna domsrätt att söka i det nära sambandet

mellan berörda mål och granskningen hos kammarrätten av statens och

andra allmänna räkenskaper. Räkenskapsgranskningens huvudsakliga syfte

har ju städse varit att tillse, att staten icke tillskyndas förlust. Har för

mycket utbetalts eller har staten icke erhållit sitt, föranleder granskningen

anmärkning mot vederbörande tjänsteman i förening med talan om utfående

av det belopp, vartill förlusten uppgått; är det begångna felet av allvarligare

beskaffenhet, tager anmärkningen, allt efter felets art och mindre

eller större svårhet, formen av fiskalisk aktion eller balansmål. Frändskapen

mellan dessa tre grupper mål är således uppenbar. Det har följaktligen

synts naturligt, att dessa mål handlades i en och samma ordning,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 06.

helst som de synpunkter, vilka vid målens utredning och avgörande skola

beaktas, utan tvivel ansetts icke kunna fullt komma till sin rätt, med

mindre den insikt och erfarenhet, som vunnits vid räkenskapsgranskningen

och befattningen med räkenskaperna överhuvud, fått göra sig gällande vid

målens handläggning och avgörande. Efter senare tiders uppfattning förete

emellertid balans- och fiskaliska aktionsmål eu bestämd skillnad från anmiirkningsmålen.

De förra bestämmas till sitt väsen och innehåll av straffanspråket;

de äro alltså helt att jämställa med brottmål i allmänhet. Anmärkningsmålen

äter innefatta eu i administrativ ordning utförd talan om

utfående av visst ersättningsbelopp. Konsekvensen av denna skillnad har

också lagkommittén redan för nära etthundra år sedan tagit, då den i sitt

betänkande om rättegången i brottmål förklarat sig icke kunna förorda bibehållandet

av kammarrättens domsrätt i balansmål. De skäl, som lagkommittén

till stöd härför då anfört, synas mig ännu i dag äga full giltighet.

Under de år, som gått, har vår allmänna straffprocess genom praxis och

mindre lagändringar i vissa hänseenden utvecklats i riktning mot ett förfarande,

som i sig upptagit de för en modern straffprocess allmänt erkända

grundsatserna, medan processen i kammarrätten i det stora hela förblivit oförändrad.

Från processuell synpunkt sett hava således skälen för en reform

på ifrågavarande område tilltagit i styrka.

Såsom den ur saklig synpunkt tyngst vägande anmärkningen mot den

föreslagna överflyttningen har anförts det nära sambandet mellan balansmål

och fiskaliska aktionsmål, å ena sidan, samt anmärkningsmål, å den andra.

Sådant samband har ansetts särskilt föreligga mellan fiskaliska aktioner och

anmärkningsmål. Denna invändning har i allt väsentligt förlorat sin betydelse,

sedan dels räkenskapsgranskningen från och med 1921 års början

överflyttats från kammarrätten till riksräkenskapsverket, dels kammarrätten

med detta års ingång upphört att vara första instans i anmärkningsmål.

Det må jämväl erinras, att domsrätten i fiskaliska aktioner och anmärkningsmål

icke är för närvarande fullständigt sammanfallande. Således svara

vissa högre befattningshavare i fiskaliska aktionsmål icke inför kammarrätten,

ehuru kammarrätten prövar anmärkningstalan mot dem.1 Vidare

handlägger förvaltningsmyndighet med specialrevision anmärkningsmål i

första instans, medan fiskaliska aktioner icke kunna där anhängiggöras.

Någon olägenhet härav har i intetdera fallet försports.

För kammarrättens domsrätt i ifrågavarande mål har med styrka åberopats

den alldeles särskilda sakkunskap i hithörande frågor, som kammarrätten

skulle besitta. Visst är, att kammarrätten från sin tidigare befattning

med räkenskaperna förvärvat en speciell kännedom om dessa mål ur räkenä

kapa sy n p u rikt och vad därmed äger samband. Huruvida denna sakkunskap

ejter de numera ändrade förhållandena, då kammarrätten får

än mindre anledning att sätta sig in i räkenskapsmaterialet, skall kunna

1 Se Regeringsrättens årsbok 1914 not. .In. 4.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

vidmakthållas, lärer vara tvivel underkastat. Oavsett huru härmed må förhålla

sig, torde det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke större vikt

bör tillmätas den omständigheten, att vederbörande domstol har full förtrogenhet

med målen ur allmänt sträffrättslig synpunkt. Fastställandet i

dessa mål av brottsligheten och arten därav samt utmätandet av själva

straffet — ej sällan för brott som lyda under allmän domstol och där handlagts

— kräva cn ingående och noggrann kännedom icke blott om straffprocessen

utan jämväl om strafflagen och de grunder, varå den vilar. En

sådan kännedom, vilken näppeligen står att vinna utan en oavlåtlig kontakt

med straffrättskipningen, lärer enligt sakens natur kunna mindre påräknas

hos kammarrättens ledamöter, vilka i sin dagliga ämbetsgärning stå främmande

för dessa uppgifter, än hos domare i de allmänna domstolarna.

Att ifrågavarande måls handläggning av en och samma domstol för hela

riket måste anses bereda särskild säkerhet för konsekvent lagtillämpning är

otvivelaktigt riktigt. Därav följer emellertid icke, att just dessa mål skola

förläggas till specialdomstol. Med samma fog skulle anspråk på behandling

vid specialdomstol kunna resas för nära nog vilken grupp av mål som

helst. Klart är för övrigt, på sätt redan lagkommittén framhållit, att den fördel,

som kan ligga i nämnda förhållande, icke får köpas så dyrt, att den brottslige

därigenom i de flesta fall praktiskt sett betages den förmån, som varje annan tilltalad

äger, nämligen att få personligen svara inför den domstol, som dömer honom.

Det har invänts, att proceduren för fastställandet av balansens belopp och

bestämmandet av ersättningsskyldighet i mål, som angå uppbördsbrist efter

avliden brottslig redogörare, icke skulle väl lämpa sig för de vanliga domstolarna,

ävensom att det särskilda stämnings- och tredskoförfarandet i balansmål,

där den brottslige avvikit, vore av den särskilda beskaffenhet, att det

bäst ägnade sig för en specialdomstol. Till frågan om lämpligheten att

upprätthålla detta särskilda förfarande återkommer jag. Att emellertid med

hänsyn till dessa mera sällan förekommande mål under kammarrättens domvärjo

alltjämt bibehålla övriga långt viktigare och till antalet flera mål, vilka

icke med fördel handläggas av kammarrätten, lärer icke böra ifrågakomma.

De på sina håll uttalade farhågorna, att till följd av den ifrågasatta överflyttningen

domstolarnas och särskilt hovrätternas arbetsbörda skulle ökas

till förfång för deras nuvarande uppgifter, måste betraktas såsom överdrivna.

Antalet balansmål under de senaste åren har i medeltal uppgått till cirka åtta

mål årligen, en siffra som för tidigare år varit långt mindre. Därtill kommer,

vad hovrätterna beträffar, att hovrätt icke skulle för framtiden hava att underställningsvis

pröva mål, som nu skola från underrätt förvisas till kammarrätten.

För övrigt är kammarrätten mera än rikets hovrätter i behov av

lättnad i arbetsbördan.

Såsom en fördel av ifrågavarande måls överflyttning till de vanliga domstolarna

vill jag i främsta rummet räkna, att processen i dessa mål skulle

komma att, i den utsträckning det sker i den ordinära brottmålsproceduren,

grundas på muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. Visserligen har

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj ds proposition Nr D(i. 23

efter justitieombudsmannens framställning på detta område år 1908 åstadkommits

den förbättring, att den tilltalade bär ovillkorlig rätt att varda

hörd hos kammarrätten. I de fall, då den tilltalade icke är bosatt i Stockholm

eller där hålles häktad, medför emellertid sådant förhör omgång och

kostnad, varjämte förfarandet över huvud taget i hög grad inkräktar på

kammarrättens arbete i övrigt. Förhör i balansmål hava också mestadels

hållits vid underdomstol i vederbörande ort. Därmed har emellertid avsteg

gjorts från den i straffprocessen kanske viktigaste grundsatsen, ej blott att

det, såsom lagkommittén uttryckte principen, utgör en ovillkorlig rättighet

för varje tilltalad att svara personligen utan även att hans personliga hörande

ingår såsom nödvändig beståndsdel i en ordentlig rannsakning om brott av

svårare beskaffenhet. Från denna bärande grundsats ansåg lagkoinmittéii

icke något undantag böra äga rum. Uppenbart är ock, att den domstol,

vilken själv leder rannsakningen, genom sin omedelbara befattning med

processmaterialet skall få ett vida mera levande och allsidigt intryck av förhandlingarna

än som är möjligt för en domstol, som helt eller delvis genom

protokollet tager kännedom om det begångna brottet.

På sätt justitieombudsmannen erinrat ligger det vidare i förhållandets egen

natur, att en process, däri muntlig förhandling är utesluten och utredningen till

väsentlig del verkställes utom den dömande myndigheten, måste medföra dröjsmål

och tidsutdräkt. Vinsten av en skyndsammare handläggning uppväges

visserligen, såsom från ett par håll anmärkts, i någon mån därav, att överflyttningen

medför en ökning av antalet instanser från två till tre. Emellertid

har denna omständighet betydelse endast för de fall, där ett överklagande

äger rum. Med den skyndsamhet, varmed numera brottmål av något svårare

beskaffenhet avgöras i de olika instanserna, lärer man enligt mitt förmenande

med ganska stor sannolikhet kunna påräkna en bestående vinst; att denna i

vissa mål torde bliva rätt betydande är icke tvivel underkastat.

En både bättre och snabbare handläggning skulle framförallt komma till

godo sådana mål, som nu förvisas från underrätt till kammarrätt och i samband

därmed underställas hovrätts prövning. Olägenheterna ur allmänt processuell

synpunkt av ett måls överflyttande från en domstol till en annan äro

uppenbara. Skuldfrågan skiljes från straffrågan; den tid, som kommer att

föregå det slutliga avgörandet, får ofta en utsträckning, vilken icke står i

rimligt förhållande till målets beskaffenhet; flera domstolar bliva sysselsatta

med behandlingen av samma mål, varigenom åtskillig arbetskraft onödigtvis

tages i anspråk. I detta sammanhang vill jag jämväl erinra därom, att i

och med överflyttningen till de vanliga domstolarna av balansmålen den

under fjolåret utfärdade lagen angående domstols behörighet i fråga om upptagande

av vissa brottmål (nr 23) — åsyftande att åstadkomma ett enda

forum vid sammanträffande av brott, begångna inom olika domstolsområden

— skulle komma att vid allmän underrätt bliva tillämplig å ifrågavarande, för

närvarande från lagens tillämpning undantagna mål.

Av vad jag nu anfört synes mig framgå, att straffprocessen i dessa mål, i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:In proposition Nr 96.

händelse av deras förläggande till de vanliga domstolarna, snarast skulle

vinna i effektivitet. Utredningen komme att ske inför den domstol, som

skulle döma i målet. Handläggningen bleve i följd därav mera koncentrerad

och ur vissa synpunkter tillförlitligare. I regel bleve ock rättegångsförfarandet

snabbare.

I likhet med presidenten östergren anser jag, att balansmål och tiskaliska

aktioner böra i forumhänseende behandlas lika med mål rörande andra brott

i ämbete eller tjänst. Härutinnan föreligger icke någon meningsskiljaktighet

bland de hörda myndigheterna, såvitt fråga är om den kompetensfördelning

domstolarna emellan, som sammanhänger därmed, att vissa högre ämbetsmän

svara direkt inför överrätt. I vad åter förslaget avser, att mål av ifrågavarande

slag vid krigsmakten överflyttas till krigsrätt, har justitiekanslern

funnit detsamma olämpligt med hänsyn till krigsdomstolarnas sammansättning,

men framför allt därför att man enligt justitiekansler^ mening borde i görligaste

mån undvika att lägga nya kategorier av mål under krigsdomstolarna.

I detta sistnämnda kan jag instämma med justitiekansler!!, så mycket mer

som ståndpunkt till det föreliggande förslaget om krigsdomstolarnas avskaffande

under fredstid ännu icke tagits. Nu föreliggande fråga kan dock näppeligen

bedömas ur anförda synpunkt. Av de mål om ansvar för tillgrepp och förskingring

av allmänna medel, som förekomma vid krigsmakten, utgöra de

till kammarrätten hörande balansmålen och tiskaliska aktionerna allenast en

mindre del, medan flertalet redan nu handlägges vid krigsrätt. Sålunda

svara inför krigsrätt samtliga de befattningshavare, såsom förrådsförvaltare,

kompaniadjutanter med flera, vilka för omhänderhavda medel icke äro direkt

ansvariga inför kronan. Vid sådant förhållande och då samtliga dessa mål

äro till sin natur fullt likartade, lärer en ny uppdelning mellan dem i

fråga om forum icke böra ifrågakomma.

Utredningen av balansens belopp och omfattning bör, även efter balansmålens

överflyttande till de vanliga domstolarna, fortfarande åligga den

förvaltningsmyndighet, varunder redogöraren lyder. Angående denna utredning

torde i förevarande sammanhang allenast böra erinras därom, att det

belopp, vartill myndigheten må finna balansen uppgå, givetvis är utan bindande

verkan för den tilltalade, därest beloppet icke av domstol fastställes till betalning

eller till riktigheten medgives av den tilltalade.

Med den uppfattning jag tidigare uttalat, att balansmål och tiskaliska

aktioner först och främst äro brottmål, som för vederbörlig utredning i vad

angår det kriminella — däri inbegripen frågan om häktning — kräva samma

insikt och erfarenhet som brottmål i allmänhet, synes det mig mest följdriktigt

att låta åklagaren vid vederbörande domstol utföra talan i dessa

mål. Därför tala jämväl andra skäl. Först och främst skulle enligt mitt

förmenande åklagarmaktens förblivande hos advokatflskalen i kammarrätten

snarast leda till tidsutdräkt och omgång. Vidare skulle det vara mindre

ändamålsenligt att endast för åtalsrättens skull bibehålla den skillnad, som för

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 9t>.

närvarande med hänsyn till domsrätten göres mellan olika slag av balansmål,

allt efter som redogöraren haft medlen under eget ansvar inför kronan

eller verket eller redovisning skall ingå till riksräkenskapsverket. Slutligen

är det lämpligast, att i sådana fall, då förskingringen omfattar olika

slag av medel, åtalet utförcs av en och samme åklagare. T överensstämmelse

med ett av Svea hovrätt uttalat önskemål synes emellertid, där målet skall

handläggas vid häradsrätt, åtalet höra utföras av landsfogden. Föreskrift

härom torde lämpligen hava sin plats i instruktionen för landsfogdarna.

1 fråga om bevakandet av kronans talan i balansmål och fiskaliska aktioner

lärer det — förutsatt att förvaltningsmyndigheten i fråga icke har egen ombudsman

— liksom i andra mål böra ankomma på vederbörande länsstyrelse

att förordna ombud för kronan, vartill givetvis jämväl åklagaren, där så

prövas lämpligt, bör kunna utses.

Uti ett av de i ärendet avgivna utlåtandena har önskemålet att bringa

rättegångsförfarandet i ifrågavarande mål till överensstämmelse med den allmänna

straffprocessen ansetts böra tillgodoses först i samband med den blivande

rättegångsreformen. Något skäl att låta lösningen av eu sådan specialfråga

som denna anstå i avbidan på processreformen synes mig icke föreligga, så

mycket mindre som processkommissionen, enligt vad jag hos denna inhämtat,

icke har för avsikt att i sitt principbetänkande till behandling upptaga föreliggande

fråga utan därutinnan ämnat hänvisa till pågående specialutredning.

Därest balansmålen och de fiskaliska aktionerna överflyttas från kammarrätten,

föreligger intet som helst skäl för bibehållandet av kammarrättens

domsrätt i tvistemålen rörande borgen för kronans uppbördsman. Lika

uppenbart är, att nämnda tvistemål under angiven förutsättning böra förläggas

till de allmänna domstolarna.

Jag övergår nu till behandling av några hithörande speciella frågor. Speciella

Enligt de för vår rättegång i brottmål gällande grundsatser kan talan i fråSorbrottmål

— häri inbegripet påstående allenast om civil påföljd av ett brotts- Sä''skilt ,iåm''

ligt förfarande — icke prövas, med mindre den tilltalade inställt sig vid #b£!,jrdomstolen.

Med nämnda grundsatser har det ej heller ansetts förenligt, att, farunrie mot

därest den tilltalade ej kan med stämning anträffas, låta stämningen kungöras

såsom i 11 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken för tvistemål stadgas;

dock äro i brottmål, däri talan om ansvar ej föres, sistnämnda regler om

delgivning jämlikt 11 kap. 33 § rättegångsbalken tillämpliga.

Från dessa grundsatser utgör det i balansmål stadgade särskilda tredskoförfarandet

mot den som avvikit så till vida ett undantag, att talan om ersättning

i anledning av brottet må prövas och avgöras av kammarrätten, utan

hinder därav att den avvikne icke blivit hörd i målet. Det förutsättes däremot

icke, att den tilltalade skall kunna dömas till ansvar, utan att han blivit

hord.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr #6''.

Departements
chefen.

Tiden för

rannsakning

med häktad.

Svea hovrätt har ställt sig tveksam till lämpligheten att bibehålla särskilda

regler om offentlig stämning och tredskoförfarande under framhållande,

att den avvikelse, som läge i nämnda förfarande, skulle efter en överflyttning

av balansmålen till de vanliga domstolarna framträda starkare än

då målen lydde under specialdomstol och särskilt, när de handlades inför

allmän underrätt och till äventyrs komme att äga samband med mål rörande

förskingring av andra medel än statsmedel.

Även om ett bibehållande i balansmål av det särskilda tredskoförfarandet

knappast skulle vara ägnat att ingiva större betänkligheter, har det likväl,

särskilt med hänsyn till vad av Svea hovrätt framhållits, synts mig angeläget

att icke på denna punkt upprätthålla en undantagslagstiftning. Det

må erinras, att under de sista tjugu åren tredskoförfarandet i fråga kommit

till användning i allenast 2 mål av 79; därvid har staten hittills erhållit ur

den avviknes tillgångar, i det ena fallet en tiondedel eller niohundra kronor

av det förskingx-ade beloppet och i det andra fallet icke något alls.

Efter en överflyttning av balansmålen till de vanliga domstolarna bliva de

allmänna reglerna om tiden för rannsakning med häktad (S. F. S. 1922: 214

och 1924: 208) tillämpliga å de balansmål, som komma att handläggas vid allmän

underrätt. I enlighet härmed skulle rannsakning med häktad ovillkorligen

börjas, inför rådhusrätt senast inom åtta dagar och inför häradsrätt senast

inom fjorton dagar efter det anmälan om häktningen inkommit till rättens

ordförande. Fortsatt rannsakning, där sådan erfordrades, skulle äga rum inom

samma tid från förra rannsakningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggjorde

längre uppskov. Några motsvarande bestämmelser beträffande åtal inför

kammarrätten av samma ovillkorliga innehåll äro, på sätt jag tidigare

nämnt, icke meddelade. Praxis har ock utvecklat sig i den riktningen, att

ett i kammarrätten anhängigt mål i allmänhet icke företages till behandling,

förrän utredningen slutförts, oavsett den tid som därtill åtgår.

Såsom en svårighet för tillämpningen å nu förevarande mål av de allmänna

bestämmelserna om tid för rannsakning med häktad har Svea hovrätt framhållit,

att, innan utredningen om balansens belopp, vilken i många fall torde kräva en

avsevärd tid, blivit slutförd, en verklig handläggning i rannsakningsmälet oftast

torde vara utesluten. Visserligen — yttrar hovrätten — öppna ifrågavarande

bestämmelser möjlighet för underrätt att undantagsvis, när särskilda förhållanden

sådant påkalla, medgiva längre uppskov än åtta respektive fjorton

dagar, men att döma av lagens förarbeten synes man härvid knappast hava

tänkt sig andra omständigheter än sådana, som beröra den häktades person.

I varje fall torde till de åsyftade omständigheterna ej kunna hänföras eu

målsägandes — här statens — anspråk att med hänsyn till målets invecklade

beskaffenhet redan från början få sig tillmätt ett extraordinärt rådrum för

sin talans preciserande. Att rätten skulle, allenast för konstaterande av att

utredningen ännu påginge, hålla upprepade sammanträden, förefölle föga

lämpligt. Man torde sålunda i avbidan på den mer eller mindre avlägsna

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kanyl. Mnj:ts proposition Nr 90.

framtid, da förberedande undersökning i brottmål vunnit eu allmän lösning,

stå inför dilemmat att antingen avstå från den nu förekommande särskilda

utredningen av vederbörande förvaltningsmyndighet eller oek att från de

allmänna reglerna rörande tiden för rannsakning stadga undantag för balansmålen

och för dessa meddela särskilda lagbestämmelser.

Såsom jag tidigaie anföit har utredningen rörande balansen förutsatts allt- Peparteuieutöjämt

skola ankomma på vederbörande förvaltningsmyndighet. Enbart den om- chefenständigheten,

att den förberedande utredningen anförtros åt annan än åklagaren,

lärer emellertid icke böra föranleda till undantag från vad i allmänhet gäller

i fråga om tiden för företagande av rannsakning med häktad. Fastmera bör

tillvaron av dessa regler utgöra en kraftig maning till vederbörande myndigheter

att söka slutföra utredningen så skyndsamt, att rannsakningen med fördel

må kunna äga rum inom stadgad tid. Att utredningen i och för sig, av

vem den än verkställes, skulle erfordra så lång tid, att den i regel omöjligen

kunde bliva färdig inom förutsatt tid, torde icke böra antagas för givet. Beträffande

kommunikationsverkens tjänstemän plägar utredningen verkställas

inom vederbörande distriktsförvaltning samt föreligga samtidigt med eller

omedelbart efter häktningsbeslutet. I balansmål rörande förskingring av landsfiskal

verkställes utredningen av vederbörande landsfogde. Denna utredning

plägar visserligen mången gång draga ut på tiden, men största dröjsmålet med

dessa måls avgörande bar i regel haft sin grund däri, att förskingringen omfattat

olika kassor, såväl allmänna som enskilda, samt att målen till följd

därav måst handläggas såväl vid allmän underrätt och hovrätt som kammarrätt.

Erinras må ock, att i det långt större antalet fall, då förskingringsoch

förfalskningsbrott av andra än statstjänstemän föreligga, utredningen

kan vara lika svår och tidsödande som i balansmålen. Någon anledning,

varför ifråga om tiden för rannsaknings företagande undantag skulle göras

beträffande allenast viss grupp av förskingrings- och förfalskningsbrott, synes

ej förefinnas.

Enligt 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken, sådant nämnda lagrum lyder Åklagares

enligt lag den 14 maj 1915, må allmänt åtal icke fullföljas till Kungl. Maj:t

av annan än justitiekanslern och riksdagens justitie- eller militieombudsman.1

Med nämnda lagrum bör jämföras § 44 i instruktionen för kammarrätten,

enligt vilken beträffande klagan över kammarrättens beslut i balans- och

fiskaliska aktionsmål vad som gäller för fullföljd av talan mot hovrätts

beslut i brottmål, som därstädes omedelbart anhängiggjorts -, skall äga motsvarande

tillämpning, dock att kammarrättens advokatfiskal »bibehålies vid

sin nuvarande rätt att fullfölja talan mot beslut, varom nu är fråga».

Justitiekanslern har i sitt utlåtande anmärkt, att de citerade orden —

vilka synas avse att beträffande ifrågavarande mål sätta ur kraft stadgandet

i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken — tillkommit på hans tillskyndan,

1 Jfr Holm, Nytt juridiskt arkiv 191 (j sid. 120.

5 Se 30 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Kammarrättens

domsrätt

över egna

tjänsteman.

Departements
chefen.

Verkställighet

av utslog i

balans- m. fl.

mål.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

i syfte att icke justitiekanslersämbetets arbetsbörda måtte ökas med handläggningen

av dessa stundom mycket invecklade mål. I anslutning härtill

har justitiekanslern förordat, att, därest ifrågavarande mål överflyttades till

de vanliga domstolarna, berörda »undantagsstadgande» ifråga om fullföljdsrätten

till Kungl. Maj:t måtte bibehållas.

Att för fullföljd av åtal från hovrätt till Kungl. Maj:t i sådana mål,

som nu höra under kammarrättens prövning, vid en överflyttning av desamma

till de vanliga, domstolarna stadga undantag från den allmänna regeln i 30

kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken lärer möta ej ringa svårigheter, och

tillräckliga skäl för en sådan åtgärd synas mig ej heller föreligga, detta så

mycket mindre som antalet balansmål och fiskaliska aktioner, där allmänt

åtal kan komma ifråga att fullföljas till Kungl. Maj:t, sannolikt icke

bliver så stort, att det kan i nämnvärd mån påverka justitiekanslersämbetets

arbetsbörda.

Enligt kammarrättens instruktion, § 43 mom. 2, må tjänsteman hos verket,

som beträdes med fel eller försummelse i sin befattning, ställas under

åtal inför kammarrätten. Åtalet utföres av advokatfiskalen; finner kammarrätten

åtal böra anställas mot denne, utföres åtalet av den, som justitiekanslern

på kammarrättens anmälan därtill utser''. I det föreliggande betänkandet

förutsättes, att kammarrätten fortfarande skulle bliva forum i

balansmål rörande egen redogörare.

Justitiekanslern har i detta hänseende erinrat om den särställning, kammarrätten

i förhållande till flertalet andra ämbetsverk intager i fråga om

domsrätten över egna tjänstemän över huvud taget, samt framhållit, att,

därest kammarrättens domsrätt i balansmål och därmed sammanställda mål

upphävdes, skäl saknades för ett fortsatt upprätthållande av denna särställning.

I likhet med justitiekanslern anser jag, att kammarrättens domsrätt över

egna tjänstemän, i vad den icke avser den disciplinära bestraffningsrätten,

bör upphöra. Denna domsrätt härleder sig från en gången tids förhållanden

och har numera icke någon grund för sig. I den mån upphävandet berör

domsrätten i andra mål än dem, varom nu är fråga, påkallas särskild ändring

i instruktionen för kammarrätten.

Med föranledande av ett av Svea hovrätt framställt förslag torde framdeles

böra övervägas, huruvida åt viss myndighet lämpligen må kunna uppdragas

att för hela riket ombesörja, att laga kraftvunna utslag bliva, såvitt

rörer kronans rätt till ersättning, behörigen verkställda, ävensom att den för

kronan genom utslagen fastställda rätten i övrigt varder för framtiden bevakad.

Då det för närvarande åligger riksräkenskapsverket att i anmärkningsmål,

sedan utslag meddelats och vunnit laga kraft, vaka däröver, att

utdömda medel inflyta och redovisas ävensom att persedlar i föreskriven 1

1 Sc Holm. Nytt juridiskt arkiv 1905 not. B nr 356.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr PO. 29

ordning uppdebiteras, synes nämnda ämbetsverk möjligen kunna ifrågakomma

härtill.

Befattningen med balansmålen och därmed sammanställda mål är att Advokaternas

såsom advokatfiskal^ förnämsta tjänsteåliggande. Upphör kammar- ammar -

rättens domsrätt i dessa mål, torde det därför böra tagas under över- rätten.

vägande, huruvida advokatfiskalstjänsten må kunna indragas. Enligt instruktionen

för kammarrätten, § 27, äger presidenten på advokatfiskal

överflytta föredragningen av vissa mål och ärenden eller grupper av

sådana. Dylik överflyttning förekommer redan nu i viss utsträckning. Intill

dess en eventuell indragning av tjänsten kan äga rum, lärer en mot bestyret

med balansmålen m. m. svarande föredragningsskyldighet lämpligen

böra åläggas advokatfiskalen. Efter verkställd ytterligare utredning torde

denna fråga i sinom tid få på föredragning av chefen för finansdepartementet

underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I anslutning till den uppfattning, som kommit till uttryck i flertalet av Förslagett

de i ärendet avgivna utlåtandena, anser jag, att erforderliga bestämmelser ^glnomom

överflyttandet till de vanliga domstolarna av domsrätten uti balans- förande.

mål och därmed sammanställda mål böra inrymmas i lag, stiftad i enlighet

med § 87 regeringsformen.

Bestämmelser om utredning och åtal uti ifrågavarande mål samt om

bevakande av kronans talan däri, i den mån påkallas, torde böra meddelas

i administrativ ordning.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit upprätta

förslag till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål.

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga A

vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Siegfried Mats.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Bilaga A.

Förning

till

Lag

om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i särskilda författningar är stadgat om kammarrättens behörighet

att upptaga balansmål, åtal mot ämbets- eller tjänsteman för fel

eller försummelse i uppbörden, förvaltningen och redovisningen av

anförtrodda medel eller persedlar samt kontrollen och tillsynen därvid

ävensom tvister angående betalning på grund av borgen eller annorlunda

ställd säkerhet för kronans uppbördsman varder härmed upphävt.

I följd härav bliva de i 16 § 2 mom. i lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1)

om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål

samt i 39 § i lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och

rättegången därstädes ävensom i andra författningar intagna förbehållen

om kammarrättens domsrätt i mål av beskaffenhet, varom nu sagts, utan

verkan; och skall om rätt domstol och rättegången i dylika mål härefter

gälla vad i lag och författning eljest är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; dock skall mål, som då

redan är anhängigt, behandlas uti dittills gällande ordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunal. Maj:Is proposition Nr .96''.

;n

Bilaga I.

Till KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 12 september 1921 har Kung!. Maj:t uppdragit

åt presidenten i kammarrätten att utreda och snarast möjligt inkomma

med förslag till sådana åtgärder, särskilt i vad angår ändringar i kammarrättens

arbetsmetoder, som kunna vara ägnade att befordra ett skyndsamt

avarbetande av den hos ämbetsverket uppkomna arbetsbalansen; och har

i det utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag,

spm i samband med uppdraget överlämnats till mig, antytts att utredningen

borde avse, bland annat, frågan, huruvida icke vissa grupper av

mål skulle kunna utskiljas från kammarrättens handläggning.

Då jag vid övervägande av de särskilda åtgärder, som kunna tänkas ägnade

att nedbringa kammarrättens arbetsbalans, trött mig böra först upptaga

till behandling frågan om överflyttning till andra domstolar av vissa

grupper av mål, som för närvarande tillhöra kammarrättens prövning, har

detta skett av den anledning att ehuru i denna fråga åtskillig utredning

föreligger från tidigare tillfällen, då förslag i enahanda riktning varit å

bane, en eventuell ändring dock måste kräva mera förarbeten än de övriga

förslag, som jag på grund av det mig meddelade uppdraget ämnar framlägga.

De mål, om vilka här synts kunna bliva fråga, finnas upptagna under

1), 2) och 3) i § 1 av den för kammarrätten den 17 december 1920 givna

instruktion (nr 940), vilken paragraf i hithörande delar lyder som följer:

»Kammarrätten äger att till behandling och avgörande upptaga:

1) Balansmål eller angivelser mot kronans och allmänna verks uppbördsmän

och redogörare för tillgrepp och förskingring av sådana dem, under

eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller persedlar,

för vilka redogörelse ingår till riksräkenskapsverket.

2) Åtal mot ämbets- och ''tjänstemän för fel och försummelser i avseende

å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen av de i 1) omförmälda

medel och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid.

Från de i 1) och 2) nämnda mål undantagas åtal mot de ämbets- och

tjänstemän vid rikets hovrätter, kammarkollegium, kommerskollegium,

arméförvaltningen och marinförvaltningen, vilka i fråga om tjänstefel i

allmänhet skola åtalas inför Konungens högsta domstol, ävensom mot ämbets-

och tjänstemän vid krigsmakten för brott, som förövats i fält eller

inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på

krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes medan truppen

är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande är ställd på

krigsfot.

3) Tvister angående betalning på grund av borgen eller annorlunda

ställd säkerhet för kronans uppbördsmän.»

Beträffande åtal för underlåten tillsyn och kontroll å uppbörsman gäller

emellertid enligt § 13 av instruktionen, att sådant åtal icke må hos kam
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Majits proposition Nr Hd.

marrätten göras anhängigt förrän det visat sig, att uppbördsmannens och

hans löftesmäns tillgångar äro otillräckliga till balansens betäckande.

Historik. Såsom redan omnämnts har frågan om upphörande av kammarrättens

Lönerfg''e- befattning med här ovan uppräknade mål tidigare varit föremål för bering.

-ko''iimit- handling. I avseende härå må först erinras om vissa uttalanden av 1902

tén 1904. ^rs löneregleringskommitté, som dock föreslog sådan överflyttning beträffande

allenast en mindre del av dessa mål. I sitt den 18 juni 1904 dagtecknade

förslag angående reglering av löneförhållanden med mera vid

kammarrätten erinrade kommittén (s. 34 ff.) först, hurusom av anförda

föreskrifter i kammarrättens dåvarande — med den nu gällande i dessa

delar i allt väsentligt lika — instruktion framginge, att ingalunda alla förbrytelser

i där angivna avseenden vore föremål för kammarrättens avgörande.

Förutom undantaget beträffande vissa verk, vilket påtagligen hade

allenast den grund, att chefer och ledamöter i desamma ansetts ej böra

dömas av den med dessa verk i rang jämställda kammarrätten, vore från

kammarrättens prövning undantagna A''issa grupper av mål angående förbrytelser

av ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten. Vidare vore kammarrättens

prövning inskränkt till förbrytelser av ifrågavarande slag i

avseende å sådana medel eller persedlar, för vilka redogörelse inginge till

kammarrättens revisionsavdelning (numera riksräkenskapsverket). I de

fall alltså, där en statens uppbördsman eller redogörare tillika omhänderhade

kommuns eller andra medel, vilkas redovisande ej vore föremål för

granskning inom kammarrättens revisionsavdelning, ägde allmän domstol

att rannsaka och döma beträffande förbrytelser i avseende å dessa medel.

Slutligen vore även att märka, att kammarrätten ägde upptaga mål av

ifrågavarande slag allenast i avseende å sådana medel eller persedlar, som

varit kronans och allmänna verks uppbördsman och redogörare anförtrodda

under eget ansvar inför kronan eller verket. Där åter fråga vore

om medel eller persedlar, som omhänderhafts med redovisningsskyldighet

inför överordnade uppbördsman och redogörare, tillhörde frågan allmän

domstols handläggning.

Redan den omständigheten, att sålunda åtskilliga grupper av balansmål

och därmed sammanställda mål handlades av allmän domstol — eller, i

fråga om vid krigsmakten anställda personer, av krigsdomstol — utan att

därav veterligen försports någon olägenhet, innebure, anförde kommittén

vidare, ett visst stöd för den uppfattningen, att även prövningen av övriga

dylika mål skulle kunna från kammarrätten överflyttas å de allmänna

domstolarna. Genom en sådan överflyttning skulle onekligen vinnas likformighet

i avseende å det processuella förfarandet emellan dessa mål och

andra rättegångsmål, varförutom tvivelsutan utredningen i flera avseenden

skulle därav underlättas. Den större möjligheten såväl för den tilltalade

att muntligen få svara inför domstolen som ock för anställande därstädes

av förhör med vittnen och andra skulle särskilt i detta hänseende

bliva av betydelse.

Efter att hava redogjort för det förfarande, som skulle iakttagas, om

något hos kammarrätten anhängigt mål fordrade utredning i orten av

andra personer än de till vederbörande redogörelseverk hörande ämbetsoch

tjänstemän, framhöll kommittén, hurusom en förändring, varigenom

kammarrättens befattning med mål av ifrågavarande slag upphörde,

skulle avhjälpa den olägenheten av de nuvarande bestämmelserna, att kronans

och allmänna verks uppbördsman och redogörare, vilka omhänderhade

även andra medel och persedlar än sådana, för vilka redogörelse in
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj: Is proposition Nr Uti.

33

Killie till kammarrättens revisionsavdelning, kunde för förbrytelser i avseende

å dessa olika slag av medel eller persedlar komma att höra under

skada domstolar. Hiirtill komme ytterligare, att bestämmelsen därom, att

balansmål, för att kunna av kammarrätten upptagas, skulle avse medel

eller persedlar, som varit uppbördsman eller redogörare anförtrodda under

eget ansvar inför kronan eller vederbörande verk, i liera fall föranlett osäkerhet

om den rätta tillämpningen. Hos domstolar och myndigheter hade

nämligen understundom yppats tvekan, huruvida, vid balans hos uppbördsman

eller redogörare, denne kunde anses hava varit lör de tillgripna och

föiskingrade medlen direkt ansvarig inför kronan och vederbörande verk

eller ej, och om således målet borde tillhöra kammarrättens handläggning

■eller icke. Såsom belysande i detta hänseende erinrades om ett i Nytt .juridiskt

arkiv för ar 11)03, avdelning 1, sid. 170—172, infort referat angående

<Ucil mot eu poststation^! öröståndcire för, bland annat, förskingTinp* av

frankoteckens- och lösenmedel samt medel, influtna vid försäljning av

sparmärken; i detta mål hade, sedan vederbörande underrätt hänvisat målet

i nämnda del till kammarrätten och advokatfiskalsämbetet därstädes

fort ansvars- och ersättningstalan, kammarrätten, med 8 röster mot 1, förklarat

att den tilltalade icke vore att anse såsom sådan uppbördsman och

redogörare hos allmänt verk, som avsåges i § 1 mom. 1 i kammarrättens

instruktion, samt att kammarrätten fördenskull icke vore behörig att till

prövning upptaga, derr av advokatfiskalen förda talan, varefter Kungl.

Maj.t uppå besvär av advokatiiskalen ej fann skäl att göra ändring i

kammarrättens utslag.

Till stöd för bibehållande av den befattning, som tillkomme kammarrätten

i avseende å förevarande slag av mål, hade, yttrade kommittén, å

andra sidan åberopats deras nära samband med den granskning av räkenskaper,

som skulle hos kammarrätten verkställas. Även där upptäckten

av balans icke, såsom stundom varit fallet, föranletts av en vid denna

granskning gjord anmärkning, så innebure dock i regel balansens upptäckt

anmärkning, i ett eller flera hänseenden, mot vederbörande räkenskap.

Stundom inträffade ock att samtidigt med balansmålet anmärkningsmål

kunde vara i särskild ordning anhängiggjorda mot samma redogörare,

vai vid det kunde lända till reda att målen bleve skärskådade i sitt sammanhang

av en och samma domstol och sedermera lagakraftvunna resolutioner

bragles till verkställighet av samma tjänsteman nämligen advokatiiskalen

i kammarrätten. För kammarrätten stode ock, i förekommande

fall av balans, utan särskild omgång till buds det bevismaterial, som

kunde vara att hämta ur de för granskning dit överlämnade räkenskaperna.

Det hade även betonats, att kammarrätten vid prövningen av balans-

och därmed sammanställda mål besutte en alldeles särskild sakkunskap,

och att dessa måls handläggning av en och samma överdomstol för

hela riket måste anses bereda större säkerhet för en konsekvent lagtilllämpning.

Vid övervägande av denna fråga, yttrade kommittén vidare, hade det

visserligen synts kommittén, att de skäl, vilka talade för upphörande av

kammarrättens befattning med förevarande slag av mål, vore ganska

tungt vägande. Enär emellertid frågan om en förändring härutinnan med

därav betingade ändringar i olika författningsrum förutsatte en omfattande

och tidskrävande utredning'', och då ifrågavarande mål, om än understundom

mycket vidlyftiga och invecklade, dock i senare tider hos kammarrätten

förekommit så pass sällan, att deras kvarblivande eller bortta
-

,Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 8.1 käft. (Nr 96.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Kamin arr

Ht ten 19Q5.

34 Kungl. Maj:is proposition Nr 96.

gande för det dåvarande ej torde kunna anses i någon mera avsevärd mån

inverka på ämbetsverkets behov av ordinarie arbetskrafter, hade kommittén

funnit sig icke äga tillräcklig anledning att i det anlörda betänkandet

till vidare behandling upptaga nämnda fråga. Det torde emellertid, tilllade

kommittén, kunna ifrågasättas, huruvida det särskilda undantagsstadgandet

uti förevarande avseende beträffande vissa verk numera kunde

hava giltiga skäl för sig.

Medan kommittén sålunda ej gjorde någon framställning beträffande

överflyttning från kammarrätten av balansmål och fiskaliska aktioner,

gjorde kommittén ett positivt uttalande i fråga om upphörandet av kammarrättens

befattning med tvister angående betalning på grund av borgen

för kronans uppbördsman. Under erinran om vissa dels meddelade dels

föreslagna bestämmelser om upphörande av skyldigheten att ställa uppbördsborgen

anförde kommittén, att om än dessa slags mål kunde komma

att framdeles äga ännu mindre betydelse än dittills med avseende på kammarrättens

arbete, det dock synts kommittén, att deras kvarblivande under

kammarrättens prövning näppeligen vore under något förhållande betingat

av deras beskaffenhet och behandlingssätt, och att de förty borde därifrån

skiljas. Skälet till föreskriften i ämnet hade uppenbarligen varit det

samband, som dessa tvister ansetts tiga med balansmålen. Det sammanhang,

som härvidlag förefunnes, torde dock icke medföra, att talan på

grund av borgen för en kronans uppbördsman anställdes i samband eller

jämsides med talan mot uppbördsmannen. Tvärtom torde talan mot borgesmannen

behandlas som ett särskilt mål, i vilket balansmålet allenast

tjänade som bevismaterial i fråga om balansens belopp, under det att däremot

frågan om borgesmannens skyldighet på grund av borgensförbindelsen

behandlades och bedömdes oberoende av balansmålet samt efter särskilda

grunder. Men vid sådant förhållande syntes intet skäl förefinnas

att mot en sådan borgesman tillämpa ett annat processuellt förfarande än

i allmänhet vid mål angående krav på grund av borgen eller att undantaga

här ifrågavarande slag av tvister från allmän domstols provning.

Kommittén föreslog alltså, att till allmänna domstolarna måtte överlämnas

att upptaga och handlägga tvister angående betalning på grund av borgen

för kronans uppbördsman.

Då kammarrätten den 13 maj 1905 avgav underdånigt utlåtande över

löneregleringskommitténs förslag, saknade kammarrätten anledning att

ingå på andra av kommitténs här ovan refererade uttalanden än sådana,

som åsyftade ändring i kammarrättens ämbetsbefogenhet beträffande särskilda

slag av mål. Kammarrätten meddelade därvid, att anledning till

erinran icke förekommit mot kommitténs hemställan beträffande formen

för behandlingen av anmärkningar mot hovrätter med flera dylika verk.

Beträffande kommitténs hemställan om överflyttning till allmän domstol

av tvister angående betalning på grund av borgen för kronans uppbördsmän

erinrade kammarrätten, att den praktiska betydelsen av det förevarande

reformförslaget för visso vore mycket ringa, vadan även av denna

anledning borde tagas i övervägande, huruvida verkligen avgörande skäl

funnes för lagstiftningsåtgärder i syfte att till de allmänna domstolarna

överflytta handläggningen av ifrågavarande mål. Härvid torde, yttrade

kammarrätten vidare, till en början böra uppmärksammas, att kronans

talan i dessa mål utfördes av kammarrättens advokatfiskal, vilket åliggande

syntes varken enligt kommitténs förslag skola eller lämpligen böra

till annan ''tjänsteman överlämnas. Redan detta förhållande torde inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knuff/. Ma i: fn pro/iosifion Nr Uti.

:sr>

tv* 1<)r de ifrågavarande målens handläggning i kammarrätten.

Vartill komine emellertid, att dessa tvister understundom avsåge frågor

som agde nära sammanhang med balansmålen, exempelvis huruvida horgens

orbindelsen omfattat tid, då balansen uppkommit, och löftesmannen

lorty kunde anses betalningsskyldig på grund av sin borgen, i vilka fall

talan mot löftesmannen syntes lämpligast böra bandläggas i samma ordning

som balansmalet. Vid övervägande av dessa förhållanden både kammarrätten

ansett sig sakna tillfyllestgörande skäl att biträda den av kommittén

i förevarande ämne gjorda hemställan.

Innan kommitténs förslag angående reglering av löneförhållanden med

mera vid kammarrätten företogs till slutlig behandling, gjorde riksdagens

justitieombudsman i underdånig skrivelse den 11 september 1907 framställning

om överflyttning från kammarrätten till de allmänna domstolarna

av balansmål och därmed sammanhängande mål. I skrivelsen omnämnde

justitieombudsmannen till en början klagomål från eu jägmästare, vilken

den 8 november 1905 häktats såsom misstänkt för förskingring av krono™edY,

fördöljande härav genom förfalskning av räkenskaper samt

daieftei för detta brott ställts under tilltal inför kammarrätten, som emellertid

först den 12 december 1906 meddelat utslag i målet; och yttrade i

aarom justitieombudsmannen, att han av den utredning, som verkstailts

i anledning av klagomålen, ansett framgå, att det av klaganden anmärka

dröjsmålet icke hade sill grund i någon försummelse hos enskilda

ambets- eller tjänstemän vare sig i kammarrätten eller i det ämbetsverk

domänstyrelsen, som haft att verkställa förberedande utredning i målet

men att justitieombudsmannen dock icke kunnat undgå att finna den tid’

som förflutit från häktningen till utslagets meddelande, anmärkningsvärt

lång, likasom han även i övrigt funnit överklagade förhållandet ägnat att

tilldraga sig synnerlig uppmärksamhet.

. Efter att kava redogjort dels för hithörande bestämmelser i då giillande

instruktion för kammarrätten och vissa andra författningar dels ock för

U02 ars loneregleringskommittés uttalanden i frågan, anförde justitieombudsmannen

huvudsakligen följande. Om det ock icke kunde förnekas att

kammarratten vid prövningen av balans- och därmed sammanställda mål

agde eu särskild sakkunskap, torde det å andra sidan få anses vara utom

tvist, att någon fara för rättssäkerheten icke skulle uppslå därigenom att

ifrågavarande mål överflyttades till de allmänna domstolarna. Likaledes

syntes det honom ligga i öppen dag, att ett upphävande av omförmälda

forumbestämmelser i nu antytt syfte skulle medföra avsevärda fördelar

över de av kammarrätten under åren 1897—1906 handlagda balansmål

ävensom vissa så kallade fiskaliska aktioner, det vill säga till kammarrättens

prövning hörande åtal mot ämbets- eller tjänstemän, som icke vore

uppbördsman, hade justitieombudsmannen låtit upprätta särskilda förteckningar

med uppgift å de åtgärder, som enligt i kammarrätten förda

diarier vidtagits med malen. Av dessa förteckningar, enligt vilka sammanlagda

antalet av ifrågavarande mål under omförmälda tid utgjort

tjugu fyra,, syntes med önskvärd tydlighet framgå, att den långsamhet i

rättsskipningen, som justitieombudsmannen anmärkt i avseende å det

rättsfall, varå hans uppmärksamhet särskilt blivit väckt, icke kunde betraktas

såsom en en staka .företeelse. Sålunda hade av de i förteckningarna

upptagna mal angående icke häktade två för sitt avgörande krävt en tid

av över tre år, under det fem fått på avgörande vänta respektive ungefär

två år elva månader, två år åtta månader, två år fem månader, två år två

Justitieom
budsmannen
1907.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts ''proposition Nr 96.

månader och två år. Givetvis både större skyndsamhet iakttagits i fråga

om mål, vari någon hållits häktad. Att emellertid även beträfiande dessa

mål, vilka utgjort allenast åtta, fog funnes lör anmärkning uti ifrågavarande

hänseende, utvisades av förteckningarna. I de tre fall, då utredningen

ej ombesörjts av allmän domstol, både den häktade sålunda icke fått

sin dom förrän efter respektive ett år 6 dagar, sju månader 9 dagar och sex

månader 12 dagar.

Att nu berörda missförhållande skulle avhjälpas genom ifrågavarande

måls överflyttning till de allmänna domstolarna, därför syntes åtminstone

i viss mån redan den omständigheten borga, att, enligt vad ock av förteckningarna

framginge, de mål, i vilka allmän domstol rannsakat eller eljest

verkställt utredning, blivit slutligen avgjorda på avsevärt kortare tid än

sådana mål, i vilka utredningen varit anförtrodd åt domänstyrelsen eller

annat ämbetsverk. I förhållandets egen natur läge lör övrigt, att ett system,

vilket regelmässigt förutsatte att den dömande myndigheten icke alls

själv hade hand om utredningen, måste vålla tidsutdräkt. Och justitieombudsmannen

ville i detta sammanhang framhålla, att, ehuru någon förebråelse

för långsamhet i avgörandet icke skäligen kunde riktas mot kammarrätten

i fråga om sådana mål, i vilka rannsakning skett vid allmän

domstol, dom i dessa mål dock naturligtvis skulle fallit än tidigare, där avgörandet

tillkommit de domstolar, som lett rannsalcningarna och därigenom

redan förvärvat sig kännedom om målen.

Genom överflyttning av ifrågavarande mål till de allmänna domstolarna

skulle därjämte vinnas en icke obetydlig fördel i form av sparad arbetstid

för vederbörande ämbets- och tjänstemän. Ovan omförmälda förteckningar

ådagalade nämligen, vilket mångskriveri det rådande systemet nödvändiggjort.

Förbises borde ej heller svårigheten att i lag uppdraga en fullt tydlig

gräns mellan de balans- och därmed sammanställda mål, som skulle upptagas

av kammarrätten, och de mål av nyssnämnda art, vilka tillhörde allmän

domstol. I varje fall hade de gällande bestämmelserna härom i vissa

avseenden föranlett mycken tvekan angående rätta tillämpningen; och

åberopade justitieombudsmannen såsom bevis härför den förutnämnda förteckningen

å balansmål.

Den betydelseiullaste anmärkningen mot de ifrågakomna forumbestämmelserna

vore emellertid, att desamma visat sig hava till följd en föråldrad

och från alla sakkunniga håll utdömd rättsprocedur. Ett förfarande,

enligt vilket i första instansen all muntlighet vore utesluten, kunde

uppenbarligen icke under något förhållande anses tillfredsställande. Och

upprörande på allmänna rättskänslan måste ett sådant förfarande verka,

när det icke blott åsidosatte den för de allmänna domstolarna gällande

regeln, att häktad i stad inom åtta dagar och på landet inom tre veckor

skulle inställas till rannsakning, utan möjliggjorde, att en person i avvaktan

på sin dom hölles häktad synnerligen lång tid utan rätt att någonsin

få muntligen försvara sig inför sina domare.

Löneregleringskommittén hade emellertid även anfört vissa skäl för bibehållande

av den befattning, som tillkomme kammarrätten i avseende å

förevarande slag av mål. Justitieombudsmannen trodde visserligen icke

att dessa skäl, vilkas betydelse han dock ej underskattade, vore av den

styrka, att forumbestämmelserna i fråga på grund av desamma borde

kvarstå. Då emellertid ett bestämt svar härå icke torde kunna givas förrän

efter en omfattande utredning, som det icke stode i justitieombudsmannens

s. 37 Kontrollera mot PDF

lvu ii >/l. Muj:t» AV .90''.

37

makt att åstadkomma, hade lian ansett sig'' icke kunna lins riksdagen väcka

något förslag i ämnet utan i stället velat överlämna frågan till Kungl.

Maj: t.

över justitieombudsmannens framställning, som jämväl innehöll eu gensaga

mot löneregleringskommitténs uttalande i fråga om upphävande av

det särskilda undantagsstadgandet i avseende å forum beträffande vissa med

kammarrätten i rang jämställda verk, avgav kammarrätten den 2 november

1907 infordrat underdånigt utlåtande. 1 detta utlåtande yttrade sig

kammarrätten först i anledning av justitieombudsmannens uttalande

därom, att av vissa i en av honom åberopad förteckning upptagna mål de,

i vilka allmän domstol rannsakat eller eljest verkställt utredning, blivit

slutligt avgjorda på avsevärt kortare tid än sådana mål, i vilka utredningen

varit anförtrodd åt domänstyrelsen eller annat ämbetsverk; och anförde

kammarrätten i denna del, att den jämförelse mellan tiderna för

olika måls handläggning, som antyddes i justitieombudsmannens berörda

yttrande, egentligen torde hava avsett mål, där den tilltalade hållits häktad,

då nämligen i övriga ifrågavarande mål rannsakning vid allmän domstol

endast undantagsvis förekommit, en naturlig följd därav att de flesta

av dessa mål rört uppbördsbrist, som yppats först efter det vederbörande

redogörare avlidit eller rymt ur riket. Anmärkningen beträffande ett av

de mål rörande häktad person, vari utredningen ej ombesörjts av allmän

domstol, att den häktade icke fått sin dom förrän efter ett år sex dagar,

rörde målet angående den i justitieombudsmannens skrivelse omnämnde

jägmästare. I detta mål hade domänstyrelsens utlåtande angående beloppet

av den balans å allmänna medel, som jägmästaren åsamkat sig, inkommit

till kammarrätten den 31 juli 1906, handlingarna i målet hade därefter

innehafts av advokat!iskalen, för avgivande av memorial, innefattande

åtal mot jägmästaren, under 28 dagar men av jägmästaren, för förklarings

avgivande, under minst 35 dagar, och för kammarrätten, som beslutat utslag

i målet den 26 november 1906, hade handlingarna varit tillgängliga

allenast under tiden från den 9 nästförutgångne oktober. I de övriga sju

balansmål rörande häktade, som av kammarrätten handlagts under den

omförmälda tioårsperioden, hade tiden från det målen lottats i kammarrätten

till dess kammarrätten däri beslutat utslag, utgjort i ett mål 33 dagar,

i ett mål 23 dagar, i ett mål 15 dagar, i två mål 13 dagar och i ett mål

1 dag, varjämte i ett mål, som kammarrätten förklarat sig icke behörig

att handlägga, beslut därom meddelats 13 dagar efter det målet först hos

kammarrätten anmäldes. Den tid, som i de sist omförmälda sex av kammarrätten

prövade och avgjorda målen åtgått från det målen, efter förutgången

utredning genom vederbörande, till kammarrätten inkommit, till

dess desamma, efter skriftväxlingens avslutande, lottats, hade utgjort i ett

mål två månader 16 dagar, i ett mål en månad 12 dagar, i ett mål en månad

10 dagar, i ett mål 19 dagar, i ett mål 16 dagar samt i ett mål, vari vederbörande

förvaltningsmyndighet avgivit två utlåtanden angående balansens

belopp, fyra månader 14 dagar, räknat från den dag, då första utlåtandet

inkom, men allenast 18 dagar från mottagandet av det slutliga utlåtandet.

Av vad sålunda anförts ville det synas kammarrätten framgå,

att i fråga om besvärsmål, där redogöraren hållits häktad, för målens

handläggning i kammarrätten, efter det vederbörande förvaltningsmyndighet,

som haft att utreda målen och däri meddela utlåtande, sådant fullgjort

och till kammarrättens vidare åtgärd överlämnat handlingarna i

målen, icke åtgått längre tid än som med hänsyn till de särskilda målens

Kammarrätten

1907.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9b.

beskaffenhet skäligen erfordrats. Det ville ock synas kammarrätten som

om det av justitieombudsmannen anmärkta förhållandet, att de av ifrågavarande

mål, i vilka allmän domstol rannsakat eller eljest verkställt utredning,

blivit slutligt avgjorda på avsevärt kortare tid än sädana mål, i

vilka utredningen varit aniörtrodd förvaltningsmyndighet, berott mera på

de senare målens jämförelsevis vidlyftiga och invecklade beskaffenhet än

därpå att deras utredning försiggått utan anlitande av allmän domstols

biträde.

Kammarrätten övergick därefter till ordningen för balansmålens handläggning

efter den ifrågasatta överflyttningen därav till de allmänna

domstolarna, och anlörde kammarrätten härom följande. Denna överflyttning

kunde tänkas utförd antingen så att förutvarande bestämmelser

i fråga om utredningen av dessa mål och om åtalsrätten däri lämnades i

huvudsak oförändrade eller ock så att icke allenast domsrätten utan även

utredningen av målen körnare att åligga vederbörande allmänna domstol

med biträde av där tjänstgörande allmän åklagare, vilken i sådant fall

även skulle hava att utföra åtalet. Kammarrätten hölle före att, även om

den ifrågasatta överflyttningen skulle i fråga om domsrätten anses böra

genomföras, i allt fall målens utredning borde fortfarande åligga den förvaltningsmyndighet,

varunder redogöraren lydde, samt kammarrättens

advokatfiskal bibehållas vid kallet att i målen vara åklagare. Det bordo

nämligen icke förbises, hurusom i handläggningen och avdömandet av

balansmålen inginge icke allenast konstaterandet av den tilltalade redogörarens

brottslighet och arten därav samt bestämmande-av det straff

han förskyllt, utan även, på det domstolen måtte sättas i tillfälle att fastställa

den skadeersättningsskyldigliet, som borde drabba redogöraren, utredning

angående uppbördsbristens belopp, i vilken mån densamma borde

anses belasta olika av redogöraren förvaltade kassor eller persedelförråd

samt tiden, då uppbördsbristen uppkommit. För åstadkommande av sådan

utredning vore det nödigt att äga tillgång till de räkenskaper, i vilka

ifrågavarande medel eller persedlar redovisades, samt att underkasta

dessa räkenskaper eu mer eller mindre ingående granskning. Utom det

att dessa räkenskaper, vilka i regel förvarades i kammarrätten eller hos

vederbörande redogörelseverk, följaktligen vore lättare tillgängliga för de

vederbörande, som enligt dittills gällande bestämmelser skulle för verkställande

av omförmälda granskning behöva av dem taga del, torde det

även vara tydligt, att denna granskning borde icke blott säkrare och lättare

utan även snabbare kunna åvägabringas av tjänstemän, vilka tillhörde

samma verk och följaktligen finge antagas på förhand äga kännedom

om dess räkenskapsförhållanden än av personer, som vore för verket

främmande, likasom det oek torde vara uppenbart, att kammarrättens

advokatfiskal, såsom ensam åklagare i nu ifrågavarande mål, borde genom

denna sin verksamhet förvärva eu sådan speciell kännedom om målens

beskaffenhet, som kunde sätta honom i stånd att med större insikt

och mindre tidsutdräkt utföra sitt uppdrag såsom allmän åklagare än en

kronofogde, länsman eller stadsfiskal, som endast undantagsvis finge handlägga

mål av ifrågavarande art. Ehuru på nu nämnda grunder kammarrätten,

vid val emellan de olika sätt för överflyttning av balansmålen till

allmän domstol, varom ovan nämnts, ansett den anordning vara att föredraga,

enligt vilken kammarrättens advokatfiskal skulle vara bibehållen

vid sin befattning såsom allmän åklagare i målen, hade det dock icke undgått

kammarrättens uppmärksamhet, att denna anordning måhända

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kihiyl. Moj:ts ■projujsilioii \r Hd.

.‘19

skulle komma att i visst avseende medföra mera mångskriveri till som

under nuvarande förhållanden vore nödigt, nämligen i de fall, då advokatliskalen

ej vore i tillfälle att personligen inställa sig vid vederbörande

domstolar i orterna. J. sådana fall skulle det väl bliva nödigt lör honom

att låta sig vid domstolen företräda av annan person och att för sådant

ändamål meddela denne mer eller mindre vidlyftiga föreskrifter. Såsom

regel syntes därför ock böra gälla, att advokatfiskalen skulle personligen

utföra talan i hithörande mål.

Beträffande huvudfrågan eller huruvida själva domsrätten kunde anses

böra överflyttas från kammarrätten till de allmänna domstolarna framhöll

kammarrätten, att avsevärd betydelse torde böra tillmätas de utsikter,

som kunde förefinnas att genom överflyttningen vinna större snabbhet

i rättsskipningen, och att i detta avseende torde böra beaktas, hurusom

en given följd av överflyttningen, vare sig densamma förbundes med ändringar

i föreskrivet sätt för målens utredning och åtals utförande eller

icke, skulle bliva en ökning av instansernas antal, vilken ökning åter

skulle vara ägnad att fördröja målens slutliga avgörande. Ehuru kammarrätten

också, anföres det vidare i utlåtandet, ansåge skäl saknas för

antagande att genom överflyttningen till de allmänna domstolarna målen

skulle i regel komma att erhålla ett snabbare avgörande än som enligt dittills

gällande bestämmelser kunde äga rum, vore kammarrätten dock

ingalunda blind för att eu sådan överflyttning skulle medföra vissa fördelar

i andra avseenden, på sätt ock justitieombudsmannen erinrat; och

ansåge sig kammarrätten i huvudsak kunna instämma i vad löneregleringskommittén

i avseende härå anfört, likasom kammarrätten ock, å

andra sidan, funne de grunder, som av kommittén anförts för bibehållande

av kammarrättens domsrätt i förevarande mål, hava avsevärd betydelse.

Vad kommittén anfört därom, att genom överflyttningen skulle

vinnas likformighet i avseende å det processuella förfarandet emellan ifrågavarande

mål och andra rättegångsmål, torde böra sammanställas med

justitieombudsmannens anmärkning om svårigheten att i lag uppdraga en

fullt tydlig gräns mellan de balansmål, som skulle upptagas av kammarrätten,

och de mål av enahanda art, som tillhörde allmän domstol, med

vilken anmärkning justitieombudsmannen torde velat antyda, att genom

den ifrågasatta överflyttningen och därmed följande likformighet i rättegångsförfarandet

skulle undanröjas nödvändigheten att i förekommande

fall bedöma, huruvida ett visst mål rätteligen borde hänföras till sådana,

som redan enligt dittillsvarande bestämmelser tillhörde allmän domstols

prövning, eller till dem, som kammarrätten hade att avdöma. I avseende

härå kunde dock erinras, dels att sistberörda syftemål icke skulle vinnas

utan att likformigheten i processuellt avseende bleve fullständig och sålunda

komme att äga rum icke endast i avseende å forum utan även beträffande

målens beredning och åtals utförande, men att kammarrätten av

skäl, lör vilka ovan redogjorts, ansåge någon huvudsaklig förändring i

nu gällande bestämmelser angående målens beredning och åtals utförande

icke böra äga rum, dels att ej mindre svårighet än den, som justitieombudsmannen

anmärkt i fråga om skiljandet mellan mål, tillhörande kammarrätten,

och mål, tillhörande allmän domstol, visat sig möta vid bedömandet,

huruvida i förekommande fall kammarrätten eller krigsdomstol

vore rätt forum, samt att den ifrågasatta överflyttningen ej skulle i detta

avseende medföra annan förändring än att nödvändigheten att ingå i bedömande

av frågan om rätt forum överflyttades från kammarrätten till

opaginerad Kontrollera mot PDF

''40

Kling!. Mcijits proposition Nr 96.

allmän underdomstol, dels ock att, beträffande särskilt de balansmål, där

den brottslige redogöraren rymt, hinder för genomförande av omiörmälda

likformighet skulle möta däri, att den särskilda form för sådana måls anhängiggörande

och behandling, varom funnes stadgat i instruktionen för

kammarrätten, torde i varje fall böra bibehållas, på det balansens belopp

och det allmännas fordran hos redogöraren skulle kunna fastställas utan

hinder därav att han ej kunnat med stämning anträffas.

Det av justitieombudsmannen framhållna önskemålet att den tilltalade

skulle i alla mål personligen inställas lör den domstol, som hade att döma

i målet, och där muntligen avgiva svaromål samt att rannsakning med

honom hölles inom viss tid skulle vinnas genom den ifrågasatta ändringen,

därest denna bleve i allo genomförd, men med avseende å de olägenheter,

som a andra sidan syntes kammarrätten vara med förändringens genomförande

förenade och om vilka förut nämnts, syntes det likväl kammarrätten

böra tagas under övervägande, huruvida icke med bibehållande av

kammarrättens domsrätt uti ifrågavarande mål, sådana modifikationer i

den lör samma mål stadgade rättsprocedur skulle kunna vidtagas, varigenom

de med det dittillsvarande rättegångssättet otvivelaktigt förbundna

olägenheterna skulle kunna i huvudsak undanröjas, och ifrågasatte kammarrätten

i sådant avseende, huruvida icke i fråga om behandlingen av

balansmål, där den tilltalade hölles häktad, borde bestämmas en viss kortare

tid, räknat från den dag häktningen ägt rum, inom vilken den förberedande

behandling av målen, som enligt instruktionen för kammarrätten

tillkomme Kungl. Majrts befallningshavande eller annan vederbörande

myndighet, skulle i regel vara verkställd, samt tillika föreskrivas dels att

då till följd av visst måls vidlyftighet eller av annan anledning den förberedande

behandlingen av målet ansåges icke kunna inom den bestämda

tiden medhinnas, vederbörande hade att därom göra anmälan hos kammarrätten,

som det i sådant fall skulle tillkomma att efter omständigheterna

antingen medgiva förlängning eller förfara efter de i § 13 av nämnda

instruktion givna bestämmelser (enligt anförda paragraf i 1879 års instruktion

ägde kammarrätten, om något där anhängigt mål fordrade utredning''

i orten av andra personer än de till vederbörande redogörelseverk

hörande ämbets- och tjänstemän, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig

anmälan och därvid föreslå den eller dem, åt vilken eller vilka ett sådant

uppdrag lämpligen skulle kunna anförtros), dels ock att sådant förhör,

varom i sistberörda paragraf stadgades, skulle hållas även i det fall att

den häktade sådant påkallade, antingen inför kammarrätten eller, om den

häktade det hellre ville och kammarrätten prövade sådant lämpligt, vid

den underdomstol, som i sådant fall kammarrätten hade att bestämma. En

förutsättning för den sålunda föreslagna begränsningen av tiden för målens

utredning i vederbörande ämbetsverk vore, att i de fall, då mål av

mera vidlyftig'' beskaffenhet förekomme, ämbetsverket erhölle till sitt förfogande

medel för avlönande av sådan tillfällig'' förstärkning i de ordinarie

arbetskrafterna inom verket, att därigenom en eller flera av tjänstemännen

därstädes kunde under erforderlig tid befrias från andra göromål än verkställandet

av ifrågavarande utredning. I övrigt torde ej böra lämnas obe

aktat, hurusom domstolen ägde, om med hänsyn till omständigheterna så

prövades skäligt, förordna, att det straff, vartill den häktade dömdes,

skulle anses till viss del eller helt och hållet verkställt genom hans hållande

i häkte. Att den häktade icke under alla förhållanden komme att omedelbart

höras av den domstol, som hade att döma i målet, syntes icke böra till
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kutu/l. Maj:h; proposition Nr 96. 41

malas allt för stor vikt, da lians egenskap av offentlig ämbets- eller tjänsteman

torde innebära tillräcklig garanti för att lian skulle äga de kunskaper

och den erfarenhet, som kunde erfordras för att såväl skriftligen anföra

vad som kunde lända till hans försvar som ock kontrollera, att i underrättens

protokoll over hållet muntligt förhör rätt och fullständigt återgivits

vad lian därvid till sitt försvar andragit eller vad i övrigt förekommit.

Likasom de grunder, dem justitieombudsmannen åberopat för vidtagande

av den ifrågasätta överflyttningen, huvudsakligen häniört sig till balansmalen

och i synnerhet till dem av dessa mål, där någon hölies häktad, vore

det a ven egentligen å denna grupp av mål, som kammarrättens sålunda

gjorda uttalanden både avseende; och ville det synas kammarrätten vid

övervägande av vad ifråga om samma måls handläggning anförts dels för

och dels emot den ifrågaställda överflyttningen att övervägande skäl funnes

ior att bibehålla kammarrättens domsrätt i dessa mål. Vidkommande

de balansmål, där icke någon hölles häktad, hade redan förut erinrats, att

oessa mai i allmänhet rörde uppbördsbrist, som yppats först sedan den

l-rf*i. e redog''öraren avlidit eller avvikit; och då med avseende härå

skriftlig procedur syntes i dessa mål vara mest lämplig, torde redan därav

följa, att någon överflyttning av dessa måls handläggning till de allmänna

domstolarna icke borde genomföras.

Någon anledning till sådan överflyttning torde, yttrade kammarrätten

till sist, ej heller förefinnas beträffande de så kallade fiskaliska aktioner,

vilka enligt § 1 mom. 2 i instruktionen för kammarrätten tillhörde dess avgörande.

Enligt vad erfarenheten gåve vid handen torde nämligen även

for dessa mål, med avseende å deras beskaffenhet, skriftlig procedur i regel

vara mest lämplig. Härvid kunde även erinras, att enligt 27 kap. 18 §

rättegångsbalken i fråga om parters hörande i mål, varmed utan föregången

stämning hovrätt såsom första domstol toge befattning, hovrätten ägde

förordna efter ty tjänligast funnes.

Om det avstyrkande av justitieombudsmannens framställning, vari kammarrättens

utlåtande sålunda utmynnade, var kammarrätten ense, men två

kammarrättsråd förenade sig om ett särskilt uttalande och jämväl presidenten

avgav ett särskilt yttrande. De båda kammarrättsråden framhöllo,

att proceduren för fastställande av balansbelopp och bestämmande av ersättningsskyldighet

i balansmål, som anginge uppbördsbrist efter avliden

brottslig redogörare, säkerligen icke skulle väl lämpa sig för de allmänna

domstolarnas arbetssätt, och att förfarandet i balansmål, där den brottslige

redogöraren avvikit, vore på grund av sakens natur av den särskilda beskaffenhet,

att det bäst ägnade sig för en specialdomstol, samt anmärkte

i anslutning härtill, att den omständigheten att vissa balansmål således

fortfarande borde handläggas av kammarrätten syntes innefatta ett icke

oviktigt stöd för att under kammarrättens domvärjo bibehålla även de övriga

balansmålen eller dem, som egentligen avsåges i justitieombudsmannens

framställning. Beträffande invändningen att med dittillsvarande bestämmelser

redogörare komme att med avseende å olika medel höra under.

olika domstolar anförde de två kammarrättsråden, att de icke kunde till-''

mäta denna invändning någon avgörande vikt. På grund av gällande

forumföreskrifter vore ju synnerligen vanligt, att rannsakning med häktad

person skedde inför två eller flera underdomstolar, och det syntes icke

vara något märkligare, att en rannsakning från allmän domstol hänskötes

till kammarrätten. Såväl dessa två ledamöter som presidenten betonade

att vid eventuell överflyttning av balansmålen från kammarrätten till all
-

Särskilda yttra):

den inom

kammarrätten

1907.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Chefen för

finansdepartementet

1908.

Ändringar

1908 i korn

marrättens

instruktion

beträffande

muntlig t för

hör.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

män domstol utredningen fortfarande borde ankomma på vederbörande

förvaltningsmyndighet och utförandet av det allmännas talan på kammarrättens

advokatfiskal.

Då löneregleringskommitténs betänkande rörande reglering av löneförhållanden

med mera vid kammarrätten ävensom justitieombudsmannens

förenämnda framställning den 3 april 1908 av dåvarande chefen för finansdepartementet

föredrogos i statsrådet, aniörde efter samråd med chefen för

justitiedepartementet föredragande departementschefen, att övervägande

skäl syntes tala för att domsrätten i balansmål och sådana fiskaliska aktioner,

som dittills ankommit på kammarrättens handläggning, alltjämt förbehölles

detta ämbetsverk ävensom att ämbetsverkets advokatfiskal fortfarande

bleve ensam åklagare i dessa mål. Ändamålsenligt syntes ock vara,

att utredningen av balansbeloppet, såsom dittills, anförtroddes åt vederbörande

redogörelseverk, där den erforderliga räkenskapsgranskningen i

allmänhet kunde utföras både lättare och säkrare än hos de allmänna underdomstolarna.

Departementschefen ville ock i detta sammanhang erinra

därom, att, i likhet med vad redan 1895 års kommitté lör revision av den

militära rättegångsordningen uttalat, senaste krigslagstiftningskommitté

varit av den uppfattning, att icke blott så kallade balansmål i egentlig mening

utan även åtal för fel och försummelser i avseende å uppbörden och

förvaltningen av samt redovisningen för under eget ansvar omhänderhavda

medel och persedlar, därför redogörelse inginge till kammarrätten,

i regel borde upptagas och avdömas av denna, även om den tilltalade lydde

under strafflagen för krigsmakten, samt att denna uppfattning läge till

grund även för det för 1908 års riksdag framlagda förslaget om lag angående

ändring i vissa delar av förordningen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes. Även syntes det antagligt att, därest anordningar

kornme till stånd av beskaffenhet dels att påskynda balansutredningen och

dels att bereda den tilltalade tillfälle att muntligen försvara sig, olägenheterna

av det rådande domstolsförfarandet skulle i avsevärd grad förringas.

Beträffande löneregleringskommitténs hemställan att till allmän domstol

måtte överlämnas att upplaga och handlägga tvister angående betalning

på grund av borgen lör kronans uppbördsman uttalade sig föredragande

departementschefen i överensstämmelse med kammarrättens utlåtande

över kommittéförslaget i denna del, varjämte departementschefen

framhöll, att med hänsyn till den ökning av antalet instanser, som skulle

bliva en följd av förslagets godkännande, han även funne antagligt, att

det slutliga avgörandet av målen komme att därav fördröjas.

Den ifrågasatta överflyttningen från kammarrätten till annan domstol

av balansmål och vissa därmed sammanhörande mål kom denna gång icke

till stånd, men reformkravet blev dock ej helt utan frukt. Medan enligt

1879 års instruktion för kammarrätten anställande av muntligt förhör med

part var beroende därav att sådant förhör prövades vara av omständigheterna

påkallat, tillädes i den nya instruktion, som med anledning av åtskilliga

i det föregående icke berörda förändringar utfärdades år 1908, det

stadgande, att om den, som blivit ställd under åtal, ville muntligen höras,

muntligt förhör skulle hållas inför kammarrätten, då han anhölle därom

eller kammarrätten eljest funne omständigheterna det påkalla, samt att

kammarrätten i andra fall ägde förordna, att förhör, varom den tilltalade

framställt begäran, skulle hållas inför allmän underdomstol i orten. Detta

stadgande var meddelat med hänsyn till balansmål men skulle, enligt sär
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

huitt/l. Muj:ts proposition AV Uti. 43

skild bestämmelse, aga tillämpning jämväl ä åtal för underlåten kontroll

eller andra tjänsieiörsummelser. Vidare meddelades i eu särskild kungörelse

den 23 december 1908 angående behandlingen av vissa balansmål eu

del bestämmelser i sylte att icke blott åstadkomma bättre utredning i balansmålen

utan även påskynda deras avgörande. 1 kungörelsen stadgades,

att utredningen av balansen i lörsta hand skulle ankomma på vederbörande

förvaltningsmyndighet; att om gärningsmannen levde, jämväl de upplysningar

borde inhämtas, som kunde vinnas angående dennes levnadsomständigheter

och Övriga förhållanden, vilka ägde betydelse för frågan om

straffbarheten, att sedan utredningen snarast möjligt blivit slutförd, vederbörande

myndighet skulle till kammarrätten insända handlingarna i

målet jämte eget utlåtande; samt att om mål, varom nu sagts, avsåge häktad

person och på grund av sakens vidlyftighet eller eljest hinder mötte

för iörvaltningsmyndigheterna att inom tre veckor från den dag, då häktningen

ägde rum, till kammarrätten inkomma med utredning och utlåtande

i målet, anmälan därom skulle göras hos kammarrätten, som, där så funnes

erforderligt, ägde medgiva lämpligt anstånd.

I det betänkande med förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk, som

den 15 augusti 1913 avgavs av dåvarande statskommissarie!! Chr. L. Tenow

och revisionskommissarien Richard Vide, återupptogs frågan om överflyttning

av balansmålen och därmed sammanställda mål från kammarrätten

till allmän domstol. Framhållande att enär det föreslagits att kammarrättens

befattning med statsmedelskontrollen skulle helt och hållet upphöra,

nämnda fråga dämma befunne sig i ett helt annat läge än år 1908, anförde

dessa kommitterade vidare, att det vore tydligt att efter statsmedeiskontrollens

utbrytande ur kammarrätten de ifrågavarande målen icke vidare

borde inom kammarrätten handläggas. Dessa mål stode ju i det intimaste

samband med räkenskapsgranskningen, vadan det kunde synas mest ändamålsenlig!

att överföra dem till det föreslagna riksrevisionsverket. Kommitterade

ansåge emellertid vad löneregleringskommittén och justitieombudsmannen

anfört innefatta fullgiltiga skäl för att överflytta dessa mål

till allmän domstol.

Det olämpliga i att vissa av nu ifrågavarande mål behandlades inför allmän

domstol, medan andra avgjordes av administrativ domstol, syntes

vara sa. i ögonen lallande, att en närmare utveckling härav torde vara

överflödig. Särskilt syntes det vara önskligt att undanröja den osäkerhet

om rätt forum, som berodde på svårigheten att avgöra, om uppbördsman

eller redogörare skulle anses hava anförtrodda medel »under eget ansvar

inför kronan eller verket» eller icke. Slutligen talade särskilt starkt för

överflyttningens verkställande önskvärdheten av att muntligt förfarande

bleve obligatoriskt vid dessa måls behandling. Genom den 1908 fastställda

instruktionen för kammarrätten hade visserligen lämnats föreskrift om

rätt för den, som blivit ställd under åtal, att bliva hörd inför kammarrätten,

då han därom anhölle. Men det torde endast i ytterst sällsynta undantagsfall

förekomma, att denna rätt toges i anspråk eller att kammarrätten

själv förordnade om förhör inför sig. Och den möjlighet, som stode kammarrätten

öppen, att förordna om förhör inför allmän underdomstol i orten

torde ej vara av synnerligen stort värde. Man kunde ej gärna fordra,

att underdomstolen skulle så sätta sig in i målet, som om den även hade att

döma i detsamma. Komme härtill att det givetvis ej vore möjligt att av

underdoinstolens förhörsprotokoll bilda sig den uppfattning av målet som

ett muntligt förhör inför den dömande myndigheten skulle giva, så vore

Revino nskommitterade

1913.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

det tydligt, att betydelsen av möjligheten att låta underdomstol anordna

förhör icke kunde värderas särskilt högt.

Granskade man därelter, yttrade kommitterade vidare, de skäl, som av

kammarrätten anlörts mot den ifrågasatta överflyttningen, syntes dessa

vara av mindre vägande betydelse.

Vad först beträiiade kammarrättens yttrande, att verkets advokatfiskal

såsom ensam åklagare i nu ifrågavarande mål uppenbarligen borde genom

denna verksamhet förvärva en sådan speciell kännedom om dessa måls beskaffenhet,

att han måste förutsättas kunna med mindre tidsutdräkt utföra

åklagarvärvet än en kronofogde, länsman eller stadsfiskal, som endast undantagsvis

finge handlägga mål av ifrågavarande art, så vore detta påstående

ingalunda oemotsägligt. Till en början borde påpekas, hurusom advokatfiskal

i kammarrätten huvudsakligen hade existensberättigande

såsom reserv för tjänstlediga kammarrättsråd, vadan förordnande å

tjänsten måst i stor utsträckning användas. Av en tablå över balansmålen

i kammarrätten, som av kommitterade meddelats, framginge att under de

nio åren 1903—1911 förekommit endast 16 balansmål, det ville säga mindre

än 2 mål i årligt medeltal. Advokatfiskal hade under åren 1911 och 1912

adjungerats 17 gånger och dessutom erhållit tjänstledighet 11 gånger. I

anledning härav hade under samma tid för tjänstens uppehållande meddelats

ej mindre än 37 särskilda förordnanden åt 7 olika ordinarie och

extra tjänstemän inom verket. Den »speciella kännedom om ifrågavarande

måls beskaffenhet», som av de tillförordnade advokatfiskalerna under dylika

förhållanden förvärvades, kunde tydligen ej bliva synnerligen ingående.

Vidare vore att erinra därom, att balansmål i fråga om kronans och

andra allmänna medel endast i viss omfattning handlades av kammarrätten.

Så fort fråga vore om tillgrepp och förskingring av sådana inför

kammarrätten redovisade medel, som icke vore redogöraren anförtrodda

under eget ansvar inför kronan eller verket, skulle rannsakningen ske vid

allmän domstol och åtalet utföras av allmän åklagare. Än vidare borde

framhållas, att allmän åklagare även hade att vid allmän domstol utföra

mål angående tillgrepp och förskingring av enskilda medel, vilka mål ofta

kunde vara synnerligen invecklade och erbjuda större svårigheter att utreda

än mål om balanser i kronans och andra allmänna kassor. Den processledande

verksamhet, som tillkomme de allmänna underdomstolarna,

möjliggjorde även att eventuella brister i den utredning, som av allmänna

åklagaren presterats, kunde vid domstol avhjälpas.

Slutligen förefunnes en utväg att tillgodogöra sig fördelarna av den nuvarande

ordningen med utredningen av balansens belopp med mera samtidigt

som man begagnade sig av förmånen att överlämna domsrätten till

allmän domstol. Utredningen i balansmålet borde nämligen framdeles liksom

nu i första hand påläggas vederbörande redogörelseverk. I den mån

allmän åklagare för målets utförande vore i behov av vidare utredning,

skulle sådan lämnas av riksrevisionsverket, som även borde verkställa den

för åtalets utförande erforderliga utredning, som av verket kunde lämnas

i de fall, då redogöraren ej tillhörde särskilt redogörelseverk.

I fråga om verkan av överflyttningen av balansmålen till allmän domstol

i avseende å snabbheten i rättsskipningen syntes det med full tydlighet

framgå av justitieombudsmannens framställning att någon olägenhet uti

ifrågavarande hänseende icke torde vara att emotse. Kammarrätten hade

visserligen funnit det antagligt, att den ökning av antalet instanser, som

bleve en följd av överflyttningen, skulle verka fördröjande på det slutliga

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr

avgörandet. Denna invändning kunde emellertid endast gälla de fall, då

överklagande av domstolens utslag fullföljdes genom alla instanser. ''Genom

den snabbhet, varmed såväl underdomstol som hovrätt hade att förfara

i brottmål, torde emellertid den berörda eventualiteten bliva av synnerligen

ringa betydelse. Den ökade rättssäkerheten, som genom det obligatoriska

muntliga iörlarandet vunnes, syntes kunna fullt uppväga ett

möjligen inträffande obetydligt försenande av det slutliga avgörandet.

Kammarrätten både vidare framhållit, att i sådana balansmål, där redogöraren

rymt, bestämt hinder mötte lör genomförande av likformighet i

hithörande måls behandling, nämligen uti den omständigheten att den särskilda

form för sådana måls anhängiggörande och behandling i övrigt,

som i ämbetsverkets instruktion vore föreskriven — offentlig stämning

jämte tredskodom — måste bibehållas för att balansens belopp och det allmännas

fordran hos redogöraren skulle kunna fastställas utan hinder

därav, att han ej kunnat med stämning anträffas. Jämväl denna invändning

syntes föga vägande; likformighet i behandlingen av alla balansmål

uti det av kammarrätten anförda hänseendet hade ej ens inom kammarrätten

kunnat uppehållas, och en fordran på absolut likformighet kunde naturligtvis

aldrig fyllas.

Mot kammarrättens yttrande att, enligt vad erfarenheten givit vid handen,

skriftlig procedur vore den mest lämpliga formen för behandlingen

jämväl av de fiskaliska aktionsmålen kunde erinras, att mål angående ärnbetsfel

även rörande uppbörd, förvaltning och redovisning av medel samt

kontroll därå redan nu kunde förekomma vid allmän domstol och att det

muntliga förfarandet i dylika fall ej uteslöte användning av skriftliga

inlagor.

I detta sammanhang borde påpekas, att därest vid revisionen inom den

belgiska räkenskapsdomstolen balanser eller underslev upptäcktes, saken

överlämnades åt justilie- och finansministrarna, vilka läte anhängiggöra

åtal vid allmän domstol.

Därest balansmålen överflyttades till de allmänna domstolarna, borde

tydligen även tvistemål angående betalning på grund av borgen för kronans

uppbördsman upptagas och handläggas av de allmänna domstolarna.

Det huvudsakliga skal, som anförts för dessa måls bibehållande hos kammarrätten,

hade nämligen varit målens nära samband med balansmålen.

Och den utredning angående exempelvis huruvida borgensförbindelse omfattade

tid, då balansen uppkommit, kunde ju utan olägenhet verkställas

av riksrevisionsverket, ehuru målet utfördes vid allmän domstol.

Kommitterade tilläde, att därest emellertid mot kommitterades förmodan

skulle befinnas omöjligt att låta ifrågavarande mål utföras vid allmän

domstol, målen borde handläggas av riksrevisionsverket och att deras bibehållande

vid kammarrätten efter omorganisationens genomförande ej

kunde sättas i fråga.

över senast anförda betänkande avgav kammarrätten den 24 november

1913 infordrat utlåtande. I nu ifrågavarande del yttrade därvid kammarrätten

huvudsakligen följande.

Med avseende å innebörden av kommitterades uppdrag torde förslaget

om ändring av här avsedda forumbestämmelser få anses framställt allenast

under förutsättning att räkenskapsgranskningen överflyttades från kammarrätten

till ett nytt revisionsverk. Då emellertid kammarrätten alldeles

icke delade kommitterades mening om behovet av det nya verket, skulle,

därest kammarrättens uppfattning härutinnan vunne beaktande, angivna

Kammarrätten

1913.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung!. Maj:ts proposition Nr 96.

förutsättning för förslaget i här avsedda del sakna giltighet. Vid sådant

förhållande och då enligt kammarrättens mening en förnyad prövning av

föreliggande fråga i hela dess vidd oberoende av den under prövning varande

frågan om ny rättegångsordning syntes desto mindre påkallad, som

densamma för endast några få år sedan varit föremål för Kungl. Maj:ts

sorgfälliga övervägande, hemställde kammarrätten — med hänvisning

jämväl till vad ämbetsverket anlört i ovan refererade utlåtande den 2 november

1907 — att kommitterades ifrågavarande förslag icke måtte till någon

Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vissa av kommitterades uttalanden i frågan vore emellertid av den innebörd,

att de syntes böra föranleda några kortare erinringar.

Vad anginge kommitterades erinran om det stora antalet förordnanden

å advokatfiskalstjänsten tilläte sig kammarrätten framhålla, att i förhållande

till ämbetsverkets stora behov av arbetskrafter för ledamotslörordnanden

vid förfall för kammarrättsråd och extra adjunktioner verkets tillgång

på personer med erforderlig kompetens länge varit synnerligen

knapp, och att därför advokatfiskalen måst anlitas för dylika förordnanden,

därvid emellertid kammarrätten städse sökt tillgodose kravet på önskvärd

kontinuitet i den med ifrågavarande befattning förenade verksamhet

i all den män så kunnat ske utan åsidosättande av vederbörande tjänstemäns

berättigade intressen.

Kommitterade gjorde gällande, att allmän åklagare hade att vid allmän

domstol utföra mål angående tillgrepp och förskingring av enskilda medel,

vilka mål ofta kunde vara synnerligen invecklade och erbjuda större svårigheter

att utreda än mål om balanser i kronans och andra allmänna,

kassor. Frånsett att i flertalet här avsedda fall åklagarens utredningsarbete

säkerligen på ett verksamt sätt underlättades av vederbörande målsägare,

kunde härvid anmärkas, att kammarrätten visserligen icke ansåge

de nu ifrågavarande målens överflyttning till allmän domstol medföra

något äventyr för rättssäkerheten men dock ej vore övertygad om den

ifrågasatta anordningens företräde framför gällande bestämmelser i

ämnet,

Kommitterade förordade att endast domsrätten i balansmål skulle överflyttas

till allmän domstol, varemot bestyret med utredningen skulle

framdeles såsom hittills i första hand tillkomma vederbörande redogörelseverk

och, i den mån allmän åklagare för målets utförande vore i

behov av vidare utredning, sådan skulle lämnas av riksrevisionsverket,

som även borde verkställa den för åtalets utförande erforderliga utredning,

som av verket kunde lämnas i de fall, då redogöraren ej tillhörde

särskilt redogörelseverk. Det syntes överflödigt att påpeka, hurusom dylika

anordningar skulle alldeles äventyra just den större snabbhet i förfarandet,

som av justitieombudsmannen åberopats såsom en avsevärd fördel

med överflyttningen.

Kommitterade hade vidare kritiserat kammarrättens i utlåtandet den 2

november 1907 uttalade mening att det vore antagligt, att den ökning av

antalet instanser, som bleve eu följd av överflyttningen, skulle verka fördröjande

på det slutliga avgörandet, samt ansett denna »invändning» endast

kunna gälla de fall, då överklagande av domstolens utslag fullföljdes

genom alla instanser. Att icke enahanda förhållande skulle kunna tänkas

inträffa jämväl i de fall, då målet stannade hos överrätten, vore emellertid

ej lätt att inse.

Jämväl efter överflyttning till allmän domstol av ifrågavarande ba
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kuntjl. Maj:Is proposition Nr 96.

lansmål torde, på. sätt nämnts i utlåtandet den 2 november 11)07, däld an

givna särskilda form för anhängiggörande och behandling i övrigt av

mai, där redogöraren rymt, icke kunna undvaras. Erforderliga bestämmelser

härutinnan kunde emellertid bringas till stånd endast i den för stiftande

av allmän lag stadgade ordning.

I fråga om tvister angående betalning på grund av borgen för kronans

uppbördsman liölle kammarrätten i likhet med kommitterade före, att

beträffande dessa mål borde gälla samma forumbestämmelser som i fråga

om balansmålen.

I det utlåtande i fråga om inrättande av ett riksrevisipnsverk, som den

It) februari 1914 avgavs av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga

(förutvarande statsrådet Carl Swartz, professorn Gustav tassel, före

detta bankofullmäktigen friherre K. Langenskiöld och statskommissarie!!

tenow), föreslogs att i samband med inrättandet av ett riksrevisionsverk

för prövning av anmärkningsmål skulle inom detta ämbetsverk organiseras

eu särskild domstol, riksrevisionsrätten, bestående av två, eventuellt

tre kannnarrättsråd och t va revisionsråd. I avseende å balansmål

och därmed sammanställda mål anförde dessa sakkunniga, att på grund

därav att domstolsorganisationen i stort sett bibehölles vid den dittillsvarande

ordningen, några särskilda skäl ej syntes tala för att då återupptaga

den vid kammarrättens närmast föregående lönereglering väckta frågan

om att till allmän domstol överflytta handläggningen av nyssnämnda

grupper av mål, då nämligen dessa kunde framgent handläggas av riks

revisionsrätten under enahanda former som dittills av kammarrätten.

I det underdåniga utlåtande, som kammarrätten den 7 april 1914 avgav

över det senast anförda betänkandet, avstyrkte ämbetsverket bestämt den

föreslagna nya revisionsdomstolen. Speciellt anmärktes — för att nu endast

tala om erinringar, som angingo behandlingen av balansmål — att

förslaget icke upptog juridisk examen som kompetonsvillkor för rädsbefattning

i revisionsverket och att således enligt de sakkunnigas mening

juridisk kunskap vore obehövlig för föredragande och domare i anmärkningsmål,

ja till och med i balans- och därmed jämställda mål.

Under den ytterligare utredning, som föregick riksräkenskapsverkets

inrättande år 1920, förutsattes att balansmålen och därmed sammanställda

mål samt tvisterna angående betalning på grund av borgen för

kronans uppbördsman fortfarande skulle ankomma på kammarrättens

prövning, och i fråga om handläggningen av dessa mål hos kammarrätten

har riksräkenskapsverkets tillkomst ej medfört annan ändring i instruktionen

för kammarrätten än att däri införts bestämmelser om rätt för

kammarrätten och dess advokatfiskal att, därest det anses nödigt, från

riksräkenskapsverket i balansmål och tvistemål av nyss nämnda art införskaffa

utredning angående de omständigheter, vilka därstädes kunna

utrönas och äro av betydelse för målet, samt i mål rörande fel och försummelser

i avseende å uppbörd, förvaltning och redovisning eller kontroll

och tillsyn därvid (fiskaliska aktionsmål) inhämta utlåtande i målet.

Utöver vad redan nämnts om anställande av muntligt förhör och om

införskaffande av utredning uti ifrågakomna tre slag av mål må om deras

handläggning i kammarrätten ur dess instruktion här återgivas följande

bestämmelser. Sedan vederbörande myndighet utrett och meddelat utlåtande

angående någon i kronans eller andra allmänna medel eller persedlar

yppad balans och till kammarrättens åtgärd överlämnat handlingarna

i målet, har kammarrättens advokatfiskal att avgiva memorial an
-

Granskningas

allkunnig a

1914.

Kammarrätten

1914.

Riksrakenskapsverkef

s

inrättande.

Handläggningen

hos

kammarj ätttn

av balansmål

med fleie mål.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

gående balansens belopp och egenskapen därav med påstående om det ansvar

ooh den ersättningsskyldighet, som anses böra i målet ådömas. Kammarrätten

infordrar häröver, där sådant erfordras, vederbörandes förklaring

jämte yttrande från den myndighet, som utrett balansen. Har den,

som åsamkat sig balans, avvikit innan han blivit hörd i målet, äger kammarrätten,

på advokatfiskal^ yrkande, att genom offentlig stämning,

som anslås å kammarrättens dörr och tre gånger införes i allmänna tidningarna,

kalla honom att inom tre månader efter stämningsdagen inställa

sig hos kammarrätten för svaromåls avgivande. Kommer han ej

inom förelagd tid, avgiver advokatfiskalen påstående angående balansens

belopp och om den ersättning, han anser böra ådömas, varefter målet avgöres

på förhandenvarande skäl. Jämväl i de på kammarrättens prövning

ankommande målen angående åtal för fel och försummelser i avseende

å uppbörd, förvaltning och redovisning eller kontroll och tillsyn därvid

avgiver advokatfiskalen memorial, varöver den tilltalades förklaring

infordras. Tvister rörande borgen eller annorlunda ställd säkerhet för

kronans uppbördsmän instämmas till kammarrätten av advokatfiskalen

och behandlas på sätt allmän lag stadgar för hovrätt. Beträffande såväl

nu nämnda som övriga till kammarrättens handläggning hörande mål gäller,

att då något mål fordrar utredning i orten och sådant fall ej är för

handen att utredningen kan av kammarrätten erhållas från annan myndighet

eller tjänsteman, kammarrätten har att därom göra anmälan hos

Kungl. Maj:t och därvid föreslå den eller dem, åt vilken eller vilka ett

sådant uppdrag lämpligen må kunna anförtros. Liksom kammarrätten

av eget initiativ kan förordna om muntligt förhör med part, kan kammarrätten

ock förordna om vittnesförhör. Kan förhöret ej lämpligen ske

hos kammarrätten, äger kammarrätten förordna om dess hållande vid

allmän underdomstol i orten och i sådant avseende meddela erforderliga

föreskrifter; och äger kammarrätten därvid jämväl anmoda vederbörande

länsstyrelse utse ombud att vid domstolen iöra kronans eller det allmännas

talan.

Statistiska Enligt förteckningar, fogade vid justitieombudsmannens förut refere
uppgifter.

rade framställning, hade åren 1897—1906 till kammarrätten inkommit

tjugufyra balansmål och fiskaliska aktioner av ovan angiven beskaffenhet.

Av uppgifter för åren 1907—1921, som tillhandahållits mig av advokatfiskalen,

framgår att dessa femton år inkommit tillhopa femtiofem balansmål,

men däremot icke någon fiskalisk aktion av omförmäld art, Av

berörda femtiofem mål hava tio angått häktad person; nio av de sistnämnda

målen äro avgjorda och i sju av de avgjorda målen har kammarrätten

vid ådömande av frihetsstraff medgivit avdrag för häktningstid.

År 1901 förekom senast hos kammarrätten tvistemål på grund av borgen

för en kronans uppbördsman; närmast föregående mål av detta slag lärer

hava avgjorts av kammarrätten år 1894.

Vart bör Då fråga tidigare varit uppe om överflyttning av balansmål och därmed

eventuell över- sammanhörande mål från kammarrätten till annan domstol, synes man

flyttning ske? närmast hava tänkt sig att målen skulle upptagas av allmän underrätt.

Den likformighet i avseende å det processuella förfarandet mellan dessa

mål och andra rättegångsmål, som enligt löneregleringskommitténs betänkande

den 18 juni 1904 skulle vinnas genom överflyttningen, nåddes

emellertid icke fullständigt genom överflyttningen av balansmål och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr 96. 4!t

fiskalisk^ aktioner till de allmänna underdomstolarna, utan skulle ii veu

etter en sålunda verkställd överflyttning komma att inom ett mera begransat

område, nämligen beträffande forum för tjänstefel, förefinnas eu

0 1 jk form i g In11, som just genom en dylik åtgärd skulle te sig än mera anmärkningsvärd

iin den hittillsvarande. Enligt nuvarande bestämmelser

gäller fransett rent administrativ bestraffningsrätt — att inom vissa

ämbetsverk, nämligen hovrätterna och kammarrätten, chefen och ledamöterna

för ämbetsfel svara inför högsta domstolen men tjänstemännen

inför det egna verket; vidare svara revisionssekreterarna och justitiekanslern

inför högsta domstolen men tjänstemännen i nedre justitierevision11

och vid justitiekanslersämbetet inför Svea hovrätt, chefen och leda

möterna inom flertalet av de äldre förvaltande verken inför högsta domstolen

men tjänstemännen inför underrätt. Beträffande Kungl. Maj:ts

kansli, med förut angivna undantag, statskontoret samt i senare tid tillkomna

ämbetsverk är däremot regeln att högre befattningshavare svara

inför hovrätt, lägre inför allmän underrätt och detsamma gäller i fråga

om länsstyrelserna. Underdomare och magistratsledamöter svara inför

hovrätt, tjänstemän vid de olika lokalförvaltningarna inför underrätt.

Ämbetsfel av biskop beivras i hovrätt och likalades fel, som annan präst

begått i egenskap av domkapitelsledamot, men för övrigt svara präster

efter omständigheterna inför domkapitel eller allmän underdomstol. Mål

angående åtal för fel och förbrytelse i ämbete eller tjänst vid krigsmakten

höra till krigsdomstol, i allmänhet krigsrätt men krigsöverdomstol för

särskilda fall titan intresse för föreliggande fråga. Från regeln om forum

för tjänstefel innefattar, med undantag givetvis för redogöraren i kammarrätten,

bestämmelsen om särskilt forum för balansmål ett undantagsstadgande

och den plägar ock angivas som en sådan i vederbörande författningar.

Skall kammarrätten upphöra att vara forum för balansmål

1 allmänhet, synes det lämpligast att dessa upptagas av den domstol, inför

vilken vederbörande redogörare eljest svarar för tjänstefel.

Att efter eventuell överflyttning av balansmålen från kammarrätten

den huvudsakliga utredningen bör på sätt nu är fallet ankomma på vederbörande

redogörelseverk eller den förvaltningsmyndighet, under vilken

vederbörande redogörare lyder, lärer vara självklart. Beträffande åter

åtalsrätten hävdade kammarrätten i ovan återgivna utlåtande av den 2

november 1907 med styrka att även efter en dylik överflyttning kammarrättens

advokatfiskal borde fungera som åklagare i målen. Det förnämsta

skäl, som härför anfördes, synes emellertid med riksräkenskapsverkets

tillkomst hava förlorat sin giltighet. Att såsom i det nämnda utlåtandet

framhölls den speciella kännedom om balansmålens beskaffenhet,

som advokatfiskal såsom ensam åklagare i dessa mål är i tillfälle att

förvärva, bör kunna sätta honom i tillfälle att utföra sitt uppdrag såsom

åklagare med större insikt och mindre tidsutdräkt än sådana åklagare,

som endast undantagsvis skulle få handlägga mål av ifrågavarande art,

vill jag ingalunda jäva i vad angår advokatfiskalens större skicklighet;

men beträffande omdömet i dess senare del måste jag ställa mig något

tveksam, då advokatfiskalens större erfarenhet väl icke kan hava någon

betydelse för l>alansmålens skyndsamma avgörande i andra fall än då han

kan personligen deltaga i utredningen och utföra åtalet samt, där detta

icke är möjligt, hans åklagarbefattning väl snarare kan leda till ökad

tidsutdräkt och, såsom även kammarrätten uppmärksammat, till mångskriveri.

Någon risk lärer i alla händelser icke vara förenad med att anBihang

till riksdagens protokoll 192ö. 1 samt. S.> höft. (Nr 90.)

Utredning och

åklagarmakt

efter eventuell

överflyttning.

I

s. 50 Kontrollera mot PDF

-Fördelar och

olägenhet er

av överflyttningen.

50 Kvngl. Maj:ts proposition Nr 96.

förtro åt de vanliga åklagarna att utföra åtal även i balansmål; huvudsakliga

vikten ligger ju på den förberedande utredningen hos redogörelseverket

och själva processledningen, i avseende varå må anmärkas,

att det muntliga förfarandet vid underdomstolarna, där väl de flesta åtalen

skulle förekomma, öppnar möjligheter, till vilka det i överdomstolarna

vanliga rent skriftliga förfarandet icke kan bereda någon motsvarighet.

Av vikt är vidare att man icke tvingas att endast för åtalsrättens skull

bibehålla den nu med hänsyn till frågan om behörig domstol gällande

skillnad, som beror av, huruvida förskingrade medel eller persedlar varit

vederbörande uppbördsman eller redogörare anförtrodda under eget ansvar

inför kronan eller verket eller icke samt huruvida redogörelse för

ifrågakomna medel eller persedlar ingår till riksräkenskapsverket eller

icke. Alldeles utan betydelse är val ej heller den omständigheten att eu

redogörare kan hava förskingrat dels medel, för vilka redogörelse ingår

till riksräkenskapsverket, dels andra publika medel; för dylika, ej helt

okända fall är det givetvis lämpligast att åtalsrätten tillkommer en och

samme tjänsteman.

Den förut omförmälda likformigheten i avseende å det processuella förfarandet

kan redan i och för sig anses såsom eu fördel; dess praktiska

konsekvenser äro emellertid mera betydande. I fråga härom må

först nämnas, att med upphävandet av de särskilda forumbestämmelserna

för vissa balansmål anledning till villrådighet, var sådant mål skall anhängiggöras,

icke vidare lärer kunna föreligga. Sådan villrådighet har

flera gånger yppats i rättstillämpningen. 1 löneregleringskommitténs

förut återgivna uttalande beröres ett fall från år 1903 angående en poststationsföreståndare.

För några andra liknande fall skall nu redogöras.

Vid stationskrigsrätten vid flottans station i Karlskrona anhängiggjordes

talan mot underofficeren av andra graden vid flottan O. för det denne

såsom redogörare å kanonbåt förskingrat penningar och proviantartiklar

samt sökt dölja tillgreppen genom falska räkenskaper ävensom jämväl i

andra hänseenden förfarit felaktigt beträffande uppbörden. Sedan stationskrigsrätten

dömt O. till ansvar och ersättningsskyldighet samt krigshovrätten,

där O. anfört besvär, i vissa avseenden nedsatt det O. ålagda

straff, förklarade Kungl. Maj:t, efter besvär av åklagaren i målet, genom

utslag den 15 april 1890, att som med avseende å den befattning, det enligt

flottans reglemente ålegat O. såsom redogörare å berörda kanonbåt att

taga med ifrågavarande uppbörd, det förevarande målet vore att anse såsom

balansmål, däri det enligt 18 § i förordningen om krigsdomstolar och

rättegången därstädes den 11 juni 1808 jämförd med 1 § uti instruktionen

för kammarrätten icke tillkomme krigsdomstol utan kammarrätten att

döma, funne Kungl. Maj:t skäligt undanröja såväl stationskrigsrättens

som krigshovrättens utslag, till följd varav O., vilken enligt vad upplyst

vore intagits å centralfängelset i Malmö för undergående av honom genom

krigshovrättens utslag ådömt straffarbete, ej vidare skulle fortsätta detsamma

utan genom Konungens befallningshavandes i Malmöhus län försorg

överlämnas till stationsbefälhavaren i Karlskrona, vilken hade att

med ärendet vidare lagligen förfara.

Vid Danderyds skeppslags tingsrätt ställdes rektorn vid institutet och

förskolan för blinda å Tomteboda K. under tilltal för tillgrepp och förskingring

av eller vårdslöshet och försummelse med avseende å penningar,

som han i kraft av sitt ämbete mottagit till förvaltning och redovisning.

Tillika fördes ersättningstalan mot K. Tingsrätten dömde K. till ansvar

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kandi. Maj:ts proposition Nr i)6''.

ocli ersättningsskyldighet. Svea hovrätt, där besvär anförts a ömse sidor,

Yttrade i utslag den 2!) december 1902, att enär med hänsyn till lydelsen

av 1 § 1 och 2 inom. av den för kammarrätten den 14 november 1879 utfärdade

instruktion frågan, om och i vad mån K. kunde liava i åtalade

avseenden gjort sig skyldig till brott i tjänsten skulle, såvitt åtalet avsäge

sådana medel och persedlar, för vilka redogörelse ingått till kammarrättens

revisionsavdelning, av kammarrätten upptagas till beband

ting och avgörande; ty och som dylik redogörelse ägt rum i fråga om

blmdmstitutets tillgångar samt tingsrätten följaktligen icke varit behörig

att ingå i prövning av den emot K. förda talan, såvitt densamma avsåge

K:s åtgärder beträffande blindinstitutet tillhöriga medel och persedlar,

som av K. omliänderhafts, bleve tingsrättens utslag, i vad K. därigenom

i omförmälda hänseende adömts ansvar och skyldighet att ersätta blindinstitutet,

av hovrätten undanröjt; och att enär, beträffande tingsrättens

utslag i övrigt, tingsrätten, jämlikt grunderna för 10 kap. 21 § rättegångsbalken,

bort, efter verkställd rannsakning och prövning av Kas brottslighet

i dessa delar, överlämna handlingarna i målet till kammarrätten för

K:s lagförande därstädes och slutliga dömande, samt det förty icke tillkomma

hovrätten att ingå i prövning av tingsrättens utslag härutinnan,

funne hovrätten de i berörda hänseenden därstädes anlörda besvär över

samma utslag icke föranleda till annan åtgärd än att det K. ådömda straff

av hovrätten undanröjdes; varjämte hovrätten förordnade, att handlingarna

i målet skulle överlämnas till kammarrätten för den åtgärd, som

kunde på kammarrätten ankomma. Efter besvär av åklagaren i målet

ävensom av målsägare prövade Kung], Maj:t genom utslag den 3 juni 1903,

enär det K. anförtrodda sysslande med blindinstitutet tillhöriga medel och

persedlar enligt utredningen i målet icke varit av sådan beskaffenhet, att

K. såsom redogörare för sitt berörda sysslande vore ansvarig inför kammarrätten,

samt det följaktligen ej tillkomme kammarrätten att med målet

taga befattning, rättvist att med undanröjande av hovrättens utslag visa

målet åter till hovrätten, som hade att detsamma åter upptaga och därmed

lagligen förfara.

Att mål sådana som de nu omförmälda skulle vunnit ett avsevärt snabbare

avgörande, om särskilt forum för balansmål ej funnits, är ju uppenbart-

Beträffande de fall, för vilka nu redogjorts, skall måhända göras

gällande, att tidsutdräkten med det slutliga avgörandet icke berott på

tillvaron av den särskilda forumbestämmelsen utan på missuppfattning

därav. Emellertid finnes ett fall, då sagda forumbestämmelse genom sin

blotta tillvaro föranleder en större omständlighet i handläggningen av

balansmål än eljest skulle erfordras. I 25 kap. 9 § ”rättegångsbalken stadgas

nämligen, att om någon, som är tilltalad vid underrätt, jämväl ställts under

åtal för brott, som tillhör överrätts omedelbara upptagande, underrätten

skall, sedan den meddelat utslag beträffande den under dess domvärjo

hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del hovrättens prövning

ändå att det eljest ej skolat underställas. Denna bestämmelse, enligt vilken

varje mål rörande av eu redogörare begånget brott, som det tillhör underrätt

att upptaga, skall underställas så snart redogöraren samtidigt tilltalats

inför kammarrätten, har största intresset för sådana fall, då en redogörare

med avseende å olika medel hör under olika domstolar. Då kammarrätten

ar 1907 avgav utlåtande över justitieombudsmannens här ovan refererade

framställning, erinrade beträffande nyss berörda fall två av kammarrättens

ledamöter, hurusom på grund av gällande forumföreskrifter vore syn
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

nerligen vanligt, att rannsakning med häktad person skedde inför tva

eller flera underdomstolar och att det syntes icke vara något märkligare

att en rannsakning från allmän domstol hänskötes till kammarrätten. Häremot

kan — frånsett det förhållandet att rannsakningsmål, som från

underrätt hänskjutes till kammarrätten, måste före dess upptagande i

kammarrätten hava underställningsvis behandlats även av vederbörande

hovrätt — numera därjämte erinras att det, att döma av förhandlingarna

vid 1921 års riksdag rörande ett då väckt förslag om ändring av vissa

bestämmelser angående forum i brottmål, väl endast är en tidsfråga,

när rannsakningshänsk,lutande från en underdomstol till annan sådan

domstol kommer att upphöra.

Beträffande frågan om den åstundade likformigheten i avseende å den

processuella behandlingen mellan de balansmål, som nu höra till kammarrättens

prövning, och brottmål i allmänhet må i detta sammanhang

påminnas om kammarrättens i utlåtandet den 2 november 1907

gjorda uttalande om den svårighet, som visat sig möta vid bedömandet,

huruvida i förekommande fall kammarrätten eller krigsdomstol

vore rätt forum. Om, såsom kammarrätten därvid yttrade, den

ifrågasatta överflyttningen ej skulle i detta avseende medföra annan

förändring än att nödvändigheten att ingå i bedömande av frågan

om rätt forum överflyttades från kammarrätten till allmän underdomstol,

vore ju vinsten i denna del av förändringen minst sagt

tvivelaktig, men om förändringen sker på det sätt att balansmålen överflyttas

till den domstol, inför vilken vederbörande redogörare har att svara

i mål angående tjänstefel i allmänhet, bortfaller ju även för militära

redogörares del anledning till tvekan om rätt forum i nu angivna avseende.

J: V

Det lärer vidare böra undersökas, huruvida, utöver den fördel som vinnes

genom minskande av risken för misstag beträffande forum och genom,

underställningsförfarandets upphörande för vissa fall, balansmålens hänförande

till forum för mål angående tjänstefel i allmänhet skulle kunna

bidraga till ett skyndsammare avgörande av dessa mål. Härvid kan bortses

från det fåtal balansmål, som fortfarande skulle upptagas i överdomstol

såsom första instans, och likaledes från de balansmål i övrigt, i vilka

den tilltalade ej hålles häktad. I avseende alltså å de balansmål angående

häktad, som skulle upptagas vid underrätt (häradsrätt, rådhusrätt,

krigsrätt), gäller, på sätt förut framhållits, å ena sidan att rannsakning

med häktad skall vid underrätt företagas inom viss kort tid från det anmälan

om häktningen inkommit, under det att någon motsvarande bestämmelse

av lika tvingande beskaffenhet icke meddelats beträffande åtal inför kammarrätten,

ävensom att rannsakning plägar kunna vid underrätt ske jämsides

med utredningen i målet, medan ett i kammarrätten anhängig! mål i

allmänhet icke företages till behandling förrän utredningen slutförts, samt

å andra sidan att överflyttningen av balansmål från kammarrätten till

allmän underrätt medför en ökning av antalet instanser. Något avgörande

svar på frågan, huruvida i betraktande av omständigheterna å ömse sidor

en överflyttning i allmänhet skulle leda till ett snabbare slut, kan måhända

icke givas; dock synes mig mest antagligt att frågan bör besvaras

jakande, eftersom de omständigheter, på grund av vilka målen företagas

snabbare i underrätt än i kammarrätten, kunna såsom tillämpliga å alla

ifrågavarande fall sägas hava större allmängiltighet än det för nekande

svar talande skälet om ökning av antalet instanser, i vilket senare av
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

seende ju kan väntas att i åtskilliga fall båda parterna komma att nöja

sig med underrättens utslag samt efter den nuvarande lydelsen av 30 kap.

rättegångsbalken även kan erinras, att allmänna åklagaren, som nu icke

utan särskilt tillstånd äger fullfölja talan mot kammarrättens utslag, väl

skulle få full frihet att anföra besvär mot första instansens utslag, men

att den tilltalade icke under alla omständigheter skulle äga rätt att fullfölja

talan mot hovrättens utslag.

Vad man i främsta rummet velat vinna genom balansmålens överflyttning

från kammarrätten har varit eu förbättring i rättsprocedurcn. Efter

justitieombudsmannens framställning år 1907 har på detta område åstadkommits

den förbättring att den tilltalade tiar ovillkorlig rätt att varda

hörd inför kammarrätten. Såvitt fråga ej är om en redogörare, som bor

i Stockholm eller där hålles häktad, medför emellertid förhör inför kammarrätten

omgång och kostnad och de förhör i balansmål, som på den tilltalades

begäran eller kammarrättens eget initiativ ägt rum, hava mestadels

hållits vid underdomstol i vederbörande ort. För förhör vid annan

domstol äger kammarrätten meddela erforderliga föreskrifter, men förhörsledningen

måste givetvis bliva en helt annan och kunna bättre lämpas

efter behovet under förhörets fortgång, om förhöret hålles av den domstol,

som har att döma i målet. Det missförhållande, som härutinnan

anmärktes av justitieombudsmannen, kan därför ej sägas hava annat än

ofullständigt avhjälpts genom de omnämnda ändringarna i kammarrättens

instruktion.

Under det att för balansmålens bortflyttande från kammarrätten enahanda

skäl kunna anföras nu som då frågan härom tidigare behandlats,

hava skälen mot en sådan åtgärd under mellantiden väsentligen försvagats.

Det utan jämförelse viktigaste bland dessa skäl var det nära sambandet

mellan balansmålen samt den granskning av räkenskaper, som skulle verkställas

hos kammarrätten, och det är helt visst på grund av detta samband

som kammarrätten alltifrån äldsta tider haft sig anförtrott att jämte

anmärkningsmål upptaga och pröva balansmålen. Men sedan räkenskapsgranskningen

överflyttats från kammarrätten till ett därifrån fullständigt

skilt ämbetsverk, riksräkenskapsverket, och kammarrättens befattning

med räkenskapsgranskningen i det nya ämbetsverket bestämts att omfatta

allenast prövning av de mål, som av detta ämbetsverk hänskjuta^

till kammarrätten, lärer det icke vidare kunna sägas att med hänsyn till

ämbetsåligganden i övrigt kammarrätten är mer än de allmänna domstolarna

ägnad att vara forum för balansmål, vilka man numera i stället

har ökad anledning att sammanställa med brottmål i allmänhet. Att

alla mål av visst slag handläggas av en och samma överdomstol för hela

riket bereder otvivelaktigt större säkerhet för en konsekvent lagtillämpning

beträffande ifrågavarande mål, men ett sådant förhållande synes dock

icke utgöra tillräckligt skäl att hänvisa just balansmålen till en specialdomstol.

Vad angår de balansmål, där den brottslige redogöraren avvikit,

medför den nuvarande proceduren obestridliga fördelar, men det synes

mig icke uteslutet att för dessa mål, som ju ej gärna kunna hänvisas till

annat forum än övriga balansmål, skall kunna anordnas en tillfredsställande

procedur även efter deras överflyttande till annan domstol.

Balansmålens betydelse för kammarrättens arbetsbörda får givetvis icke

bedömas uteslutande efter dessa måls numerär. I fråga om såväl det förberedande

arbete, som ankommer på föredraganden, som föredragning,

överläggning och uppsättande av beslut kräva balansmålen långt mera,

s. 54 Kontrollera mot PDF

i vilken ordning

bör eventuell

förändring

genomföras?
-

54 Kungi. Maj:ts proposition Nr 96.

ofta mångdubbelt mera tid än beskattningsmålen. Då balansmålen inbördes

förete stor olikhet härutinnan, är det ej gärna möjligt närmare angiva,

huru många liera beskattningsmål för år skulle kunna av ledamöterna

föredragas, därest balansmålen överflyttades från kammarrätten.

Men även om ökningen i antalet föredragna beskattningsmål antoges uppgå

till allenast ett hundratal för år, kan väl en sådan ökning icke helt

lämnas ur räkningen, då det gäller att söka efter medel till nedbringande

av kammarrättens arbetsbörda. Härtill kommer emellertid att med balansmålens

bortflyttande från kammarrätten en av dess tjänstemän nämligen

advokatfiskal skulle kunna i ökad utsträckning tagas i anspråk för beredning

av andra mål. Balansmålen och därmed sammanhängande bestyr

kunna för närvarande hänföras till advokatfiskal^ förnämsta tjänsteåligganden;

en bortflyttning av balansmålen skulle givetvis medföra en

förändring i denne tjänstemans ställning och möjligen kunde rent av eu

indragning av tjänsten sättas i fråga, därest icke annat arbete i motsvarande

omfattning kunde anförtros advokat fiskalen. Enligt nuvarande

instruktion för kammarrätten, § 27, kan på advokatfiskal överflyttas

föredragning av vissa mål och ärenden eller grupper av sådana, och dylik''

överflyttning förekommer redan nu i viss utsträckning. Men skulle advokatfiskalens

befattning med balansmål komma att upphöra, borde han helt

visst kunna medhinna att årligen föredraga ett eller annat hundratal flere

beskattningsmål än nu.

Den lättnad i arbetsbördan, som balansmålens bortflyttande skulle medföra

för kammarrätten, skulle ju vinnas på andra domstolars bekostnad.

För underdomstolarna, som väl skulle få upptaga de flesta balansmälen,

skulle emellertid, i betraktande av dessa måls relativa fåtalighet i förhållande

till antalet underdomstolar, som kunna tänkas få sådana mål att

handlägga, ökningen i arbetsbörda genom överflyttningen icke bliva av

nämnvärd betydelse. Något annorlunda skulle väl förhållandet ställa sig

för hovrätterna, som skulle få dels en eller annan gång upptaga balansmål

till omedelbar prövning, dels ock pröva besvär över underdomstols

utslag i balansmål. Men även om, såsom sannolikt är, flertalet balansmål,

där den brottslige redogöraren icke är avliden eller avviken, körnare att

fullföljas till vederbörande hovrätt, kan antalet fullföljda eller till omedelbar

prövning upptagna balansmål för varje hovrätt ej gärna komma att

bliva mer än ett par om året och såsom eu vinst av förändringen finge

ju hovrätten räkna med upphörandet av underställningsförfarandet för

sådana fall, då en redogörare samtidigt åtalas för brott, som hör till kammarrättens

prövning, och för brott, som skall upptagas av underrätt.

Löneregleringskommittén yttrade i betänkandet den 18 juni 1904 att de

skäl, vilka talade för upphörande av kammarrättens befattning med balansmålen,

vore ganska tungt vägande. I det skick, vari efter riksräkenskapsverkets

tillkomst frågan numera befinner sig, kan jag ej finna annat än

att skälen för dessa måls bortflyttande från kammarrätten äro övervägande

för att icke säga avgörande. I främsta rummet komma härvid de skäl,

som äro av allmänt processuell natur, men.att den ifrågasatta förändringen

icke heller saknar betydelse för det aktuella spörsmålet om nedbringandet

av kammarrättens arbetsbörda, lärer framgå av det föregående.

Kammarrättens behörighet att upptaga balansmål beror närmast på ämbetsverkets

egen instruktion men den förutsättes dels av föreskrifter i ett

flertal andra instruktioner och liknande författningar, enligt vilka i fråga

om åtal mot befattningshavare i avseende å redovisning av allmänna me
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96. 55

del skall iörhallas efter vad därom särskilt finnes stadgat, dels oek av

nagra bestämmelser av allmän lags egenskap, nämligen 16 §2 mom. i lagen

flen 8 mars 188!) om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol

i sadana mal samt 39 § i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och

rättegången därstädes, vilka bestämmelser från hovrätts respektive krigsdomstols

behandling undantaga mål, som enligt särskilda stadgande!! höra

under kammarrätten. Bestämmelser i ämnet innefattas ock i ovan nämnda

kungörelse den 23 december 1908 angående behandlingen av vissa balansmål.

I kammarrättens utlåtande den 24 november 1913 över revisionskommiiterades

betänkande yttras att jämväl efter överflyttning till allmän domstol

av balansmålen den särskilda formen för anhängiggörande och behandling

i övrigt av mål, där redogöraren rymt, icke torde kunna undvaras,

men att erforderliga bestämmelser härutinnan kunde bringas till

stånd endast i den för stiftande av allmän lag stadgade ordning. Den åsyftade

formföreskriften innehåller, såsom förut nämnts, att om den, som

asamkat sig balans, avvikit, innan han blivit hörd i målet, kammarrätten

ä8ei\ P;i advokatfiskal^ yrkande, att genom offentlig stämning, som anslås

å kammarrättens dörr och tre gånger införes i allmänna tidningarna,

kalla honom att inom tre månader efter stämningsdagen inställa sig hos

kammarrätten för svaromals avgivande, samt att, om han ej kommer inom

förelagd tid, advokatfiskal! avgiver påstående angående balansens belopp

och om den ersättning, han anser böra ådömas, varefter målet avgöres

på förhandenvarande skäl. Ifrågavarande stadgande, vartill finnes ett

slags motstycke i 25 kap. 19 § strafflagen, avviker i två hänseenden från

vad som gäller beträffande proceduren vid allmänna underdomstolarna

nämligen i fråga om stämningssättet och förfarandet för den händelse vederbörande

ej kommer inom förelagd tid. Skillnaden är i det förra hänseendet

av mindre betydenhet; bestämmelserna i 11 kap. 9, 10 och 33 §§

rättegångsbalken skulle förmodligen kunna ersätta bestämmelsen i kammarrättens

instruktion om ordningen för instämmande av redogörare eller

uppbördsman, som avvikit. Däremot lärer det vara uteslutet att för utdömande

av kronans fordran hos en avviken redogörare använda bestämmelserna

i 12 kap. 3 § rättegångsbalken om tredskodom.

Enligt min mening nödvändiggör emellertid icke ens sist anmärkta förhållande

att i samband med balansmålens bortflyttande från kammarrätten

meddela bestämmelser av allmän lags natur för det fall att den, som

åsamkat sig balans, avvikit innan han blivit hörd i målet. Att bestämmelser

för detta fall kunnat med hänsyn till balansmålens handläggning

i kamma!lätten meddelas i administrativ ordning beror av bestämmelsen

i.10 kap. 26 § rättegångsbalken, att de mål, som röra någons ämbete och

tjänst, högre eller ringare, och fel däri, prövas och dömas av dem, som

Konungen vård och inseende där över betrott haver, efter ty, som i särskilda

stadgar därom sägs. En sådan särskild stadga lärer kunna utfärdas

icke blott för kammarrätten, som fortfarande skulle bliva forum för

balansmål rörande dess egen redogörare, och hovrätterna, som skulle få

upptaga balansmål rörande deras egna redogörare och vissa andra redogörare,

utan även för härads-, rådhus- och krigsrätter. Däremot torde

vara önskvärt, om också icke alldeles oundgängligt, att vid förändringens

genomförande de ovan berörda bestämmelserna i lagen om straff för ämbetsbrott

av präst och om laga domstol i sådana mål samt i lagen om

krigsdomstolar och rättegången därstädes bleve formligen upphävda.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Utfärdandet av en särskild stadga om handläggningen av balansmål

skulle vara lämpligt icke blott till undvikande av behovet av ändringar i

allmän lag utan även till underlättande av översikten av bestämmelserna

i ämnet. Genom stadgan borde sättas ur tillämpning de nu i olika instruktioner

och därmed jämförliga författningar meddelade bestämmelser, genom

vilka åtal mot redogörare och uppbördsman i avseende å redovisning

av allmänna medel hänvisas till annan domstol, än som äger upptaga åtal

rörande sådana befattningshavares tjänstefel i allmänhet, samt vidare

lämnas föreskrifter om vederbörande redogörelseverks skyldighet att utreda

uppkommen balans och om förfarandet då redogöraren avvikit.

Eventuellt kunde i stadgan därjämte meddelas föreskrift om skyldighet

för vederbörande redogörelseverk att i enlighet med tidigare gällande men

genom kungörelse den 14 november 1879 upphävd bestämmelse fastställa

beloppet av uppkommen balans. En sådan föreskrift, som dock ej borde

innehålla någon bestämmelse om underställning av beslutet, kunde vara

lämplig ur bokföringssynpunkt och därjämte möjligen bespara kronan en

eller annan rättegång i fall, då redogöraren avlidit eller avvikit samt

ingen utsikt finnes att få bristen ersatt ur hans bo.

Att kammarrätten nu har att upptaga vissa så kallade fiskaliska aktioner

rörande fel och försummelse i avseende å uppbörd, förvaltning och

redovisning samt kontroll och tillsyn därvid ävensom tvister angående betalning

på grund av borgen eller annorlunda ställd säkerhet för kronans

uppbördsmän lärer uteslutande bero av sammanhanget mellan dessa mål

och balansmålen. Upphör kammarrätten att vara specialdomstol för balansmål,

bör därav givetvis följa att även de nämnda fiskaliska aktionerna

och tvistemålen överflyttas till andra domstolar. Av aktionerna komme

därefter en del att tillhöra hovrätts prövning, andra att upptagas vid

underrätt, särskilt krigsrätt, och tvistemålen skulle likaledes komma att

anhängiggöras vid underrätt. För några fall ökades alltså genom förändringen

antalet instanser från två till tre; olägenheten härav torde dock

ej böra tillmätas någon betydelse, helst mål av nu ifrågavarande två slag

äro synnerligen sällsynta. Förändringen i dessa delar lärer kunna ske

genom en ändring allenast i instruktionen för kammarrätten.

På grund av vad jag ovan anfört hemställer jag, huruvida icke Kungl.

Maj:t må finna gott vidtaga åtgärder i syfte att dels sådana balansmål,

som för närvarande upptagas av kammarrätten såsom specialdomstol, i

stället må upptagas av domstol för prövning av åtal rörande vederbörande

uppbördsman eller redogörares tjänstefel i allmänhet, dels ock kammarrättens

befattning med vissa fiskaliska aktioner och tvistemål må upphöra.

Underdånigst

AXEL ÖSTEKGREN.

Stockholm den 27 mars 1922.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

57

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars

1925.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Chkistiansson,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23 januari

1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag

till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn

John Alsén.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

fiihana till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. So höft. (Nr 96.)

O

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6

mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den

4 mars 1925 avgivna utlåtande över det den 23 januari 1925 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i

vissa mål.

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,

måtte, sedan förslaget undergått redaktionell mindre jämkning, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:128 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål. a1 i texten
  2. 1LU 1925:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål. s. 1 i texten