Sök i Ratio Lex

Angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner

10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:10, Angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner:

given Stockholms slott den 31 december 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders anför:

I skrivelse den 4 juni 1925 (nr 338) hemställde riksdagen i anledning av

åtskilliga inom riksdagen väckta motioner, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

utredning, i vad mån arrendatorer av krono- och ecklesiastik jord,

vilkas kontrakt grundade sig å under högkonjunkturen verkställda uppskattningar,

övertagit sina arrenden på villkor, som kunde antagas hava

försatt dem i svårigheter att fullgöra ingångna förbindelser, samt för

riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, vartill utredningen kunde

giva anledning.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 8 höft. (Nr 10.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

Rörande sin ställning till här ifrågavarande spörsmål anförde riksdagen

i skrivelsen följande:

»Riksdagen har under senare tider av principiella skäl ställt sig avvisande

gentemot framförda krav å förändring i gällande arrendeavtal rörande publik

jord. Det har visserligen synts uppenbart, att billighetshänsyn i vissa

fall talade för medgivande av lindring i under högkonjunkturen ingångna

arrendeavtal, men de principiella betänkligheterna hava hittills tillmätts avgörande

betydelse.

Ehuru riksdagen nu ansett sig böra biträda, att åtgärder från statens sida

i förevarande avseende vidtagas, vill riksdagen samtidigt uttala, att riksdagen

givetvis fortfarande anser berörda principer såsom regel böra vara

vägledande vid bedömandet av frågor av detta slag.

Då det för riksdagen gällt att nu taga ståndpunkt till förevarande frågor,

har riksdagen utgått därifrån, att ett avsevärt antal arrendatorer av publik

jord för närvarande torde vara bundna för lång tid framåt vid arrendeavgifter,

som med hänsyn till rådande konjunkturer måste anses vara oskäligt

höga. Detta torde medföra, att många av dessa arrendatorer i längden

icke kunna fullgöra sina enligt arrendeavtalen åtagna förpliktelser. Borgensmän

få träda emellan, och arrendatorn kommer i dylika fall i en belägenhet,

där han synes vara i uppenbart behov av hjälp från statens sida. Dylik

hjälp synes böra lämnas genom lindring i arrendevillkoren. Härtill kommer,

att staten uppenbarligen har ett direkt intresse av de publika egendomarnas

tillbörliga skötsel, och tydligt är, att det obestånd, vari arrendatorerna råka,

i längden måste äventyra de av dem arrenderade egendomarnas avkastningsförmåga.

Vad beträffar de särskilda av motionärerna ifrågasatta åtgärderna i förevarande

avseende, så har riksdagen icke i ärendets nuvarande skick funnit

det möjligt att taga bestämd ståndpunkt till desamma. Det vill dock synas

riksdagen, som om starka skäl talade emot förslaget att medgiva uppsägningsrätt.

Gjordes en sådan uppsägningsrätt allmän, bleve, enligt riksdagens

mening, konsekvenserna härav synnerligen vittutseende. Skulle åter frågan

om rätt till uppsägning göras beroende av prövning i varje särskilt fall,

skulle det bliva synnerligen svårt att finna de rationella grunderna för en

dylik prövning. Däremot synes den andra av motionärerna föreslagna

utvägen, nämligen att medgiva nedsättning av arrendeavgift efter förnyad,

av vederbörande arrendator bekostad uppskattning, vara mera framkomlig.

Riksdagen finner det emellertid oundgängligt, att, innan riksdagen träff arett

slutligt avgörande i denna fråga, utredning och förslag i ämnet från

Kungl. Maj:ts sida föreligger. Endast härigenom torde kunna bliva på

nöjaktigt sätt klarlagt, vilka åtgärder som från statens sida i förevarande

avseende kunna och böra ifrågakomma.»

I anledning av denna riksdagens hemställan anbefalldes kammarkollegiet

och domänstyrelsen att efter vederbörandes hörande gemensamt verkställa

den av riksdagen begärda utredningen. Sedan vederbörande föredragande

hos kammarkollegiet för underlättande av ärendets beredning upprättat en

promemoria, vari — under framhållande att kollegiet vid remissens besvarande

torde hava att behandla allenast spörsmålet om de ecklesiastika

arrendena — angivits vissa huvudsynpunkter för denna frågas behandling,

infordrade kollegiet, under överlämnande av sagda promemoria med till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

3

hörande bilagor, yttranden i ämnet från samtliga länsstyrelser och domkapitel.

Den 22 september 1925 avgåvo därefter kammarkollegiet och

domänstyrelsen, kollegiet beträffande den ecklesiastika jorden och domänstyrelsen

så vitt angår kronans jordbruksdomäner, utlåtande i ärendet.

I sistnämnda utlåtande anförde domänstyrelsen, att styrelsen vore enig

med kammarkollegiet därom, att arrendelindring borde avse endast jordbruksfastighet,

att till högkonjunkturperioden borde räknas åren 1917—

1921, att tiden för arrendeavtalets slutande borde vara avgörande för frågan

om arrendekontrakts hänförande till nämnda tidsperiod, att lindring borde

medgivas endast i form av nedsättning i arrendeavgiften efter ansökning

i varje särskilt fall och ej för tid före arrendeåret 1926—1927 och endast

för arrendator, vars arrende utginge tidigare än den 14 mars 1929.

Beträffande övriga frågor, som härmed ägde samband, funne domänstyrelsen

sig ej kunna avgiva definitivt yttrande, förrän styrelsen haft

tillfälle att verkställa den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen.

I skrivelse den 23 oktober 1925 (nr 14) har Kungl. Maj:t inhämtat

yttrande från 1925 års kyrkomöte, huruvida kyrkomötet för sin del godkände

vid skrivelsen fogat förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

I skrivelse den 6 november 1925 (nr 47) har kyrkomötet förklarat sig

för sin del godkänna förevarande lagförslag.

Detta lagförslag har Kungl. Maj:t tidigare i dag på chefens för ecklesiastikdepartementet

föredragning beslutat att i proposition underställa

riksdagens prövning.

I här nedan upptagna framställning beröres allenast frågan om lindring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner.

Med skrivelse den 12 november 1925 har domänstyrelsen överlämnat

verkställd utredning i ämnet.

Med iakttagande av de begränsningar, som angivas i domänstyrelsens

ovanberörda utlåtande den 22 september 1925, finnas kronoegendomar, utarrenderade

å och för i samma utlåtande angivna tider, inom Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län.

Ifrågavarande kronoegendomar hava angivits i 14, domänstyrelsens

skrivelse bifogade förteckningar.

Från länsstyrelserna i nämnda 17 län och domänintendenterna i de av

dessa län, där domänintendent finnes anställd, har domänstyrelsen införskaffat

yttranden i ämnet. Av dessa yttranden inhämtas bland annat

följande.

Länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus

samt Västmanlands län ävensom domänintendenterna i de av dessa län,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

där domänintendent finnes anställd, hava ansett, att vad nämnda fem län

anginge några åtgärder i förevarande syfte e;j vore av behovet påkallade.

Av länsstyrelsen i Malmöhus län samt länsstyrelse och domänintendent i

Göteborgs och Bohus lön hava även uttalats principiella betänkligheter mot

att låta ett ingånget arrendeavtal brytas på den grund att det medfört ekonomiskt

ofördelaktiga konsekvenser för den ena parten.

Principiella betänkligheter mot varje nedsättning i arrendeavgifterna

hava även uttalats av länsstyrelsen i Uppsala län. I detta avseende

har nämnda länsstyrelse, bland annat, anfört, att länsstyrelsen till fullo

insåge de betänkligheter, som måste anses möta däremot, att i anledning

av förändrade konjunkturer ändring i gällande avtal medgåves till förmån

för den ena kontrahenten. Risken av en konjunkturändring i den ena riktningen

motsvarades naturligen av utsikten till en konjunkturändring iden

andra. Emellertid förelåge i fråga om ändring av villkoren för jordarrende

särskilda förhållanden, som kunde komma en lindring att framstå

såsom förenligt med jordägarens välförstådda intresse. För jordägaren

vore det av stor vikt, att jorden väl hävdades och icke utsöges. Han hade

sålunda gagn därav, att en god arrendator icke nödgades att frånträda arrendet

för att måhända ersättas med en sämre, eller att icke arrendatorn,

för att komina ut med ett allt för högt arrende, föranleddes att eftersätta

vad för bibehållande och förkovran av jordens växtkraft och avkastningsförmåga

erfordrades. Härtill körnare, att en arrendator, som inrättat sig på

en egendom och kände densamma, vore i stånd att betala högre arrende än

en ny arrendator, även om denne innehade samma allmänna förutsättningar

för en god jordbruksdrift. Det vore även bekant, att åtskilliga enskilda

jordägare funnit sig föranlåtna att frivilligt medgiva sina arrendatorer

lindring i arrendevillkoren. Härvid hade dessa jordägare tvivelsutan delvis

letts av hänsyn till nyss angivna förhållanden.

Vidare hava av de lokala myndigheterna i detta sammanhang anförts

bland annat, av domänintenden ten i Uppsala län, att en väsentlig anledning

till att en del arrendatorer råkat i ekonomiska svårigheter vore den, att

egendomarnas elektrifiering skett under dyrtiden och med kristidsmateriel,

varför en dyrbar ombyggnad av ledningarna varit nödvändig, av domänintendenten.

i Södermanlands län, att vad som nu föranlett kraven på

lindringar enligt domänintendentens åsikt mindre vore produkternas prisläge

än de onaturligt och alltför språngvis höjda arbetspriserna och att det

knappast vore riktigt att hjälpa arrendatorn av publik jord men lämna andra

arrendatorer och jordägare med skulder ohulpna, av länsstyrelsen i

Östergötlands län, att för ifrågavarande kronoegendomar i allmänhet ej

torde utgå för höga arrendeavgifter utan snarare lägre än som betingades

för egendomar i enskild ägo, men att beträffande vissa kronoegendomar,

vilkas arrendatorer förvärvat arrenderätten genom auktion, arrendebeloppen

syntes väl högt uppdrivna, varför en nedsättning av arrendeavgiften

åtminstone för en del av dessa egendomar syntes hava fog för sig, ehuru

länsstyrelsen icke i något fall försport, att svårighet för intresserade och

dugliga arrendatorer skulle förefinnas att under normalt gynnsamma år

fullgöra dem enligt arrendekontraktet åliggande skyldigheter, av länsstyrelsen

i Jönköpings lön, att en nedsättning i arrendebeloppen i vissa fall

vore motiverad, av länsstyrelsen i Kalmar län, att, ehuru vederbörande arrendatorer

utan tvivel under krisåren i flera fall gjort större eller mindre

vinster, en lindring i arrendevillkoren dock borde ifrågakomma i de fall.

där arrendet visat sig vara i avsevärd grad för högt, av länsstyrelsen i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kristianstads län, att det ej lmnde anses vara en orimlig begäran att åtgärder

för åstadkommande av nedsättning av arrendebeloppen vidtoges i de fall

där sådant vore av nöden, av domänintendenten i Malmöhus lön, att, efter

vad lian kunnat utröna, inga arrendatorer av kronans egendomar inom länet

syntes vara i den belägenhet, att de på grund av för höga arrendeavgifter

för närvarande kunde antagas bliva försatta i ekonomiska svårigheter.

av domänintendenten i Göteborgs och Bohus lön, att för kronoarrendatorerna

inom länet det vore icke så mycket betungande arrendevillkor, som

under de senaste åren berett dem ekonomiska svårigheter, utan fast mer de

för jordbruket i dessa trakter så olyckliga väderleksförhållanden, som varit

rådande under åren 1923 och 1924, och de därav föranledda, till fullständig

missväxt gränsande ringa skörderesultaten, av länsstyrelsen i Älvsborgs

län, att länsstyrelsen funne så exceptionella förhållanden föreligga,

att därav motiverades en jämkning från kronans sida på dess kontraktsenliga

rättigheter gentemot vissa kronoarrendatorer, att omkastningen i jordbrukskonjunkturerna

varit så häftiga, att avtal, ingångna under högkonjunkturen,

nu vore obilliga, att en jämkning av arrendevillkoren därför

måste anses överensstämma med billighet samt att ett sådant förfarande

ej heller stode i strid med affärsklokheten, ty staten-jordägaren vore ej betjänad

med utarmade arrendatorer och löftesmän, vilka dessutom genom

varjehanda manövrer kunde göra sig ekonomiskt oåtkomliga, av domänintendenten

i Skaraborgs län, att) man vid bedömande av de fall, där för

hög arrendeavgift kunde föreligga, borde noga särskilja de fall, där svag

ekonomi i samband med 1923 och 1924 års av ogynnsam väderlek förorsakade

synnerligen dåliga skördar i Skaraborgs län skapat svårigheter för

arrendatorerna, och de fall, där svårigheter uppstått oavsett de dåliga skördarna

till följd av för hög arrendeavgift, så att man jämförde arrendeavgiften

med egendomens avkastning under ett genomsnittsår och bortsåga från

de senaste årens svaga skörderesultat, som nog i de flesta fallen förorsakat

de större eller mindre svårigheter, vari övervägande delen aA'' jordbrukarna

inom länet kommit, samt att, om man således utginge från eu värdering av

egendomens avkastning under ett genomsnittsår, man kunde fastställa, att,

där arrendet övertagits efter hembud, i intet fall något oskäligt högt arrende

förelåge medan, där arrenderätten vunnits genom auktion, förelåge ett

par fall, då arrendesumman blivit för hög, aA" domänintendenten i

Örebro län, att en faktor, som starkt påverkade ekonomien vid kronans

egendomar, vore uppenbarligen den nybyggnadsskyldighet, som vore ålagd

arrendator, samt vilket år plan och förslag till nybyggnaderna upprättats.

Vore kostnadsförslag till byggnaden uppgjort 1914 eller 1915 och utfördes

byggnaderna efter 1920, ökades kostnaderna för byggnadernas uppförande

med över 200 procent.

För egen del har domänstyrelsen anfört följande.

Efter en mera ingående granskning aA" förenämnda förteckningar över

kronoegendomar, för vilka arrendelindring syntes behÖATa överAåigas, ä

vilka förteckningar funnes upptagna inalles 166 arrendegårdar, hade styrelsen

funnit, att för mer än halva antalet av dessa gårdar arrendet antingen

ej alls eller ock med ett synnerligen obetydligt belopp överstege den summa,

vartill arrendevärdet beräknats vid den av vederbörande uppskattningsmän

hållna förrättning för uppgörande av förslag till sättet för respekth-e

egendomars utarrendering. Vidare hade styrelsen härvid inhämtat, att i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

övriga fall den verkställda höjningen i arrendebeloppet i regel ej varit

större än vad som enligt vanliga beräkningsgrunder kunde anses betingat

av den böjning i egendomens avkastningsförmåga, som ägt rum under nästföregående

arrendeperiod, ävensom att i ett stort antal fall överlåtelse av

arrenderätten ägt rum efter högkonjunkturens slut, vilket sistnämnda förhållande

syntes giva vid handen, att ifrågavarande kronoarrenden varit begärliga

även efter de senast verkställda förhöjningarna i arrendeavgälderna.

Med hänsyn, till nu aberopade förhållanden och de utredningar i ämnet,

som förebragts av de lokala myndigheterna, hade det synts styrelsen, som

om motiv för en framställning i ämnet av den beskaffenhet, som föreslagits

beträffande till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, knappast förelåge.

Det ringa antal fall, antagligen ej överstigande ett tiotal, där man med fog

kunde tala om oskäliga arrenden, syntes styrelsen kunna i särskilda propositioner

underställas riksdagens prövning, därest efter behörig utredning

genom vederbörande myndigheters försorg anledning därtill ansåges föreligga.

Därest emellertid Kungl. Maj :t skulle finna, att även beträffande lindring

i arrendevillkoren för arrendatorer av kronans jordbruksdomäner särskilda

lagbestämmelser borde utfärdas, torde de bestämmelser, som föreslagits beträffande

de ecklesiastika jordarna, böra vinna tillämpning även vid prövning

av förekommande frågor om lindring för kronoarrendatorerna.

Emot vidtagande av åtgärder från statens sida i och för lindring i träffade

arrendeavtal rörande kronoegendomar tala utan tvivel starka principiella

skäl. Då emellertid i åtskilliga avseenden redan träffats anstalter från

statens sida för att hjälpa personer, som i ekonomiska mellanhavanden med

kronan genom konjunkturomsvängning råkat i trångmål, och då, såsom

framgår av ovan lämnade redogörelse, frågan om lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner icke torde behöva

erhålla större omfattning, synas mig de principiella skälen icke böra få överväga

billighetshänsynen.

Beträffande förfaringssättet vid meddelande av den ifrågasatta arrendelindringen

har domänstyrelsen föreslagit, att de fall, där man med fog kunde

tala om oskäliga arrenden, borde i särskilda propositioner underställas riksdagens

prövning. Denna uppfattning kan jag icke dela. Följden av ett

dylikt förfaringssätt bleve nämligen, enligt mitt förmenande, att såväl domänstyrelsen

som ock Kungl. Maj:t skulle komma att belastas med handläggning

av en mängd ansökningar om arrendelindring, beträffande vilka a priori

ett bifall måste betraktas såsom uteslutet. Därjämte komme helt säkert ett

bifall till ett litet fåtal bland ett stort antal ansökningar utan klart angivna

grunder för prövningen att ingiva arrendatorerna föreställningen om godtycke

från statens sida. Det torde därför vara lämpligast, att även beträffande

kronans jordbruksdomäner fastställa vissa regler för prövningen av frågan om

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 10. 7

arrendelindring, ehuru det icke torde vara nödvändigt, att desamma förlänas

karaktär av lag.

Rörande förutsättningarna för beviljande av arrendelindring ansluter jag

mig till de huvudgrunder, varom kammarkollegiet och domänstyrelsen enats

och vilka sedan följts i det lagförslag, som Kungl. Maj:t på chefens för

ecklesiastikdepartementet föredragning beslutat underställa riksdagens prövning.

Jag anser sålunda, att det bör vara fråga om jordbruksarrende, upplåtet

genom offentlig myndighets, i nu förevarande hänseende domänstyrelsens,

försorg.

Med utgående från tidpunkten för arrendeavtalets ingående torde till den

s. k. högkonjunktursperioden hänföras åren 1917—1921.

Såsom riksdagen i sin skrivelse förutsatt, torde arrendelindring höra medgivas

endast då vederbörande arrendator är bunden av kontraktet en mera

avsevärd tid framåt. Den av domänstyrelsen föreslagna tidrymden: minst

3 år, räknat från den 14 mars 1926, synes vara ett minimum.

Vidare måste såsom en ovillkorlig förutsättning för arrendelindringens

beviljande fordras, att arrendevillkoren med hänsyn till rådande konjunkturförhållanden

framstå såsom oskäligt tyngande. Det måste råda ett alldeles

påtagligt missförhållande mellan vad arrendatorn skall prestera härvid

bör naturligen hänsyn tagas till samtliga prestationer av olika slag — och

vad han med nuvarande prisnivå kan påräkna såsom avkastning av fastigheten.

Utom nu berörda förutsättningar av objektiv karaktär måste även ett par

fordringar av mera subjektiv art vara fyllda, för att arrendelindring skall

vara motiverad. Arrendatorn måste befinna sig i så svårt ekonomiskt trångmål,

att han kan befaras bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt

avtalet, och detta trångmål måste vara förorsakat av de tyngande arrendevillkoren.

I sakens natur ligger, att fordringarna på bevisning om

kausalsammanhang i nämnda hänseende icke få ställas alltför högt. Vidare

lärer böra uppställas den fordran, att arrendatorn gjort vad av honom skäligen

kan begäras för hållande av den arrenderade fastigheten i god hävd.

Vidkommande spörsmålet om sättet för arrendator^ bispringande anser

jag i likhet med domänstyrelsen, att uppsägningsrätt icke bör medgivas

arrendatorn. Den enda framkomliga vägen torde vara att efter prövning

av varje enskilt fall medgiva nedsättning av den kontanta arrendeavgiften.

Nedsättningen av den kontanta arrendeavgiften torde böra begränsas till

högst en tredjedel av samma avgift. Nedsättningen bör givetvis icke medgivas

under det belopp, som vid en med utgångspunkt från rådande konjunkturer

verkställd arrendevärdering kan anses utgöra skäligt vederlag för nyttjanderätten.

Arrendelindringen, som torde medgivas för en tid av högst fem år, bör icke

kunna beviljas retroaktivt utan först från och med arrendeåret 1926—1927.

Arrendelindringen torde böra tillkomma, förutom den ursprunglige ärren
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

datorn, jämväl dennes stärbhusdelägare och sådan hans löftesman, vilken

själv övertagit arrendet. Även annan, som med vederbörligt godkännande

fått arrendet på sig överlåtet, synes mig, därest överlåtelsen ägt rum under

något av åren 1917—1921 böra komma i åtnjutande av enahanda förmån.

Däremot lärer anledning icke föreligga att utsträcka densamma till den, som

vid senare tidpunkt övertagit arrendet, liksom ej heller till arrendatorns

konkursborgenär eller till annan hans löftesman än nyss sagts.

Domänstyrelsen torde i första hand böra pröva ansökningarna om arrendelindring.

Den för ärendets prövning nödiga utredningen bör ankomma på länsstyrelsen,

till vilken myndighet ansökningen därför skall ingivas. Länsstyrelsen

bör vara befogad att, där sådant för åstadkommande av erforderlig utredning

prövas nödigt, föranstalta om ny arrendeuppskattning å fastigheten.

Denna förrättning bör bekostas av sökanden, enär därigenom viss garanti

vinnes för att icke arrendelindring begäres, då rimlig anledning därtill icke

föreligger. Därest arrendatorn genom en dylik bestämmelse i något fall tillskyndas

oskälig tunga, torde det få ankomma på domänstyrelsen att taga

hänsyn härtill vid prövning av ansökningen om nedsättning. Sökanden

bör emellertid alltid vara skyldig vid ansökningen foga borgen till säkerhet

för ifrågavarande kostnads gäldande.

Då en ansökning om arrendenedsättning endast kan grunda sig på redan

existerande förhållanden, synes fullt befogat att stadga en preklusionsfrist

för ansöknings ingivande. Den 31 december 1926 synes vara en lämplig

tidpunkt i sådant hänseende. Önskar arrendator, som en gång erhållit lindring

i arrendevillkoren, komma i fortsatt åtnjutande av dylik förmån, bör

han göra ansökan därom inom tid, som bestämmes av Kungl. Maj:t.

Besvär över domänstyrelsens beslut torde böra vara ingivna till jordbruksdepartementet

inom 60 dagar från den dag, sökanden erhållit del av styrelsens

beslut.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att godkänna det såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag till allmänna

grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av

kronans jordbruksdomäner.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sture Idar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

9

Bilaga..

Förslag

till

allmänna grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av kronans jordbruksdomäner.

1 i

Är kronoegendom genom domänstyrelsens försorg upplåten på arrende,

må arrendatom på därom gjord ansökning kunna erhålla lindring i

arrendevillkoren under förutsättning,

att arrendeavtalet slutits under något av åren 1917—1921;

att den 14 mars 1926 av arrendetiden återstå minst tre år;

att de kontraherade arrendevillkoren, med hänsyn till rådande förhållanden,

befinnas oskäligt tyngande och arrendator!! på grund härav kan befaras

bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet; samt

att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för hållande

av den arrenderade fastigheten i god hävd.

2 §.

Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften.

3 §.

Nedsättning må beviljas med högst en tredjedel av i 2 § oinförmäld avgift,

och må dylik nedsättning ej medgivas för längre tid än fem år i

sänder och ej för tid, som förflutit före arrendeåret 1926—1927.

4 §.

Ansökning om lindring i arrendevillkoren skall ingivas till vederbörande

länsstyrelse före utgången av år 1926; dock att, sedan sådan lindring

eu gång medgivits, ansökning om fortsatt åtnjutande av dylik förmån

skall ingivas inom tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Länsstyrelsen skall, där sådant för åstadkommande av nödig utredning

prövas erforderligt, föranstalta om ny arrendeuppskattning, så snart sådan

lämpligen kan ske. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatom.

5 §.

Ansökning, varom i 4 § förmäles, skall prövas och avgöras av domänstyrelsen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Över styrelsens beslut må talan fullföljas hos Kungl. Maj:t genom: besvär,

som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å

sextionde dagen från det sökanden erhållit del av beslutet.

6 §.

Vad ovan sagts beträffande arrendator äger jämväl tillämpning å arrendator

stärbhusdelägare och löftesman, vilken själv övertagit arrendet,

ävensom å annan, som under något av åren 1917—1921 med vederbörligt

godkännande fått arrendet på sig överlåtet, men gäller däremot icke i fråga

om arrendators konkursborgenärer eller annan hans löftesman, än nyss

sagts.

7 *.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas

erforderliga för tillämpningen av här ovan angivna grunder.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:141 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner. s. 1 i texten
  2. 2LJoU 1926:2 Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2 a1 i texten