Angående ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Upp sala och Lund samt karolinska institutet m. m
1926-01-22 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:103, Angående ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Upp sala och Lund samt karolinska institutet m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.is proposition Nr 103.
1
Nr 103.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning åt
sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Upp
sala och Lund samt karolinska institutet m. m.; given
Stockholms slott den 22 januari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Olof Olsson.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
januari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Olsson, yttrar härefter: Ersättning it
Vid anmälan den 7 januari 1926 av anslagsäskandena under åttonde hu- sakkunniga
vudtiteln för budgetåret 1926—1927 hemställde jag, det Eders Kungl. Maj:t 1 trenden88
täcktes föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående anslag till vid universiersättning
åt sakkunniga vid tillsättning av professors- m. fl. befattningar sala och Lund
vid universiteten och karolinska institutet, för ändamålet beräkna för bud- samt karogetåret
1926—1927 ett ordinarie förslagsanslag av 2,000 kronor. Denna tutet^m
min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 85 käft. (Nr 103.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
Jag anhåller nu att få återupptaga denna fråga.
Genom beslut den 15 november 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom
departementet biträda med uppgörande av förslag i syfte att befordra ett
skyndsammare tillsättande av lediga professors- in. fl. befattningar vid rikets
universitet och karolinska institutet. Såsom sakkunniga för ändamålet tillkallades
i december 1918 rektorn vid universitetet i Lund, professorn J. C.
W. Thyrén, tillika ordförande, professorn vid universitetet i Uppsala O. von
Friesen och professorn vid karolinska institutet E. Muller ävensom i februari
1922 ledamoten av riksdagens andra kammare, numera generalkrigskommissarien
V. Rydén.
I juli 1922 avgåvo de sakkunniga sitt betänkande, över vilket sedermera
infordrade yttranden avgivits av vederbörande akademiska myndigheter
ävensom av statskontoret. Härjämte hava docentföreningarna vid universiteten
i Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet inkommit med
särskilda framställningar i ämnet.
Innan jag närmare ingår på den anslagsfråga, vars lösning påkallar riksdagens
medverkan, anser jag mig böra för densammas förstående och belysande
uppdraga huvudlinjerna i det akademiska befordringsväsendets nuvarande
struktur och redogöra såväl för de av de sakkunniga framlagda
ändringsförslagen och för de yttranden, som från akademiskt håll framkommit
mot desamma, som även för min egen ståndpunkt till ifrågavarande
spörsmål. Då det ankommer på Kungl. Maj;t att meddela beslut
i anledning av de framställda ändringsförslagen, har jag för avsikt att,
sedan riksdagen avgjort anslagsfrågan, framlägga förslag till sådana ändringar
i universitetsstatuterna och karolinska institutets stadgar, som må föranledas
av den i ämnet verkställda utredningen.
Nuvarande Nu gällande bestämmelser ifråga om tillsättning av akademiska lärostobe8tämmelser.
]ar återfinnas i universitetsstatuternas §§ 52—68 och karolinska institutets
stadgar §§ 37—51.
Den konstitutiva bestämmelsen beträffande befordringsgrunder lyder:
För befordran till akademiska lärarbefattningar må ej andra grunder avses
eller åberopas än graden av ådalagd vetenskaplig skicklighet. Vid bedömandet
av den vetenskapliga skickligheten skall hänsyn tagas jämväl till
ådagalagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning. Prövas den
vetenskapliga skickligheten hos två eller flera sökande vara lika, då må ock
tjänstålder åberopas såsom befordringsgrund.
Professorsbefattning tillsättes antingen genom kallelse eller efter ansökan.
Kallelseförfarandet förutsätter, att vederbörandes skicklighet till ämbetet
är uppenbar och han anses förtjänt till ämbetet nämnas framför varje annan
svensk man, som till detsamma kan komma i åtanke. Då professorsbefattning
blivit ledig, äger ledamot av vederbörande fakultet eller sektion
3
Eungl. Maj. ts proposition Nr 103.
respektive vid karolinska institutet lärarkollegiet att inom 14 dagar därefter
väcka fråga om att till befattningen kalla viss uppgiven vetenskapsman. Skulle
tiden för kallelsefrågas väckande börja att löpa eller komma att utgå under
ferier, skall den utsträckas till 14:e dagen av nästa lästermin, där ej fakultets
eller sektions samtliga till kallelsefrågas väckande berättigade ledamöter
förklara sådan utsträckning icke vara behövlig.
Har kallelsefrågan vederbörligen blivit väckt, skall fakulteten eller sektionen,
respektive lärarkollegiet, efter att hava inhämtat yttrande av sakkunniga
i det eller de läroämnen, som den lediga befattningen omfattar, inom 30
dagar, efter det tiden för kallelsefrågans väckande''tilländagått, företaga frågan
till avgörande. Skulle denna tid av 30 dagar komma att utlöpa under
ferier, kan densamma av fakulteten eller sektionen utsträckas till 30:e dagen
av nästa lästermin.
Då kallelsefrågan företages till behandling, skola fakultetens eller sektionens,
respektive lärarkollegiets ledamöter var för sig avgiva bestämt yttrande,
huruvida tillräckliga skäl för kallelsen föreligga. Förena sig minst två
tredjedelar av de i. omröstningen deltagande ledamöterna om kallelseförslaget
och hava därvid för detsamma avgivits så många röster, att deras antal
överstiger hälften av antalet professurer inom fakulteten eller sektionen,
skola, därest den föreslagne förklarar sig villig antaga kallelsen, handlingarna
i ärendet överlämnas till större konsistoriet, som snarast möjligt insänder
desamma jämte eget yttrande till kanslern, vilken med eget utlåtande
underställer ärendet Kungl. Maj:ts avgörande. Vid karolinska institutet
motsvaras i förevarande avseende både fakultet och konsistorium av
lärarkollegiet.
Har fråga om kallelse icke blivit inom behörig tid väckt eller har kallelseförslag
fallit, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos rektor, som
äger att sörja för befattningens ledigförklarande. Ansökningstiden är 30
dagar.
Sedan, ansökningstiden gått till ända, skola ofördröjligen utses minst tre
sakkunniga i det eller de läroämnen, som det lediga ämbetet omfattar. Om
ansökningstiden utgår under ferier, må dock härmed kunna anstå till början
av nästa lästermin. Sakkunniga utses av det större konsistoriet, till vilket
fakulteten eller sektionen skall i sådant hänseende inkomma med förslag.
. Vid karolinska institutet utses de sakkunniga av lärarkollegiet.
Till sakkunniga skola helst utses svenska vetenskapsmän. Professor samt
annan ordinarie lärare vid universiteten och karolinska institutet är, då
han utses till sakkunnig inom eget vetenskapsområde, skyldig att emottaga
uppdraget, så framt han ej till stöd för befrielse kan visa giltigt förfall.
Erhåller någon till sakkunnig utsedd ordinarie lärare vid universitetet eller
karolinska institutet tjänstledighet för sakkunniguppdragets fullgörande, äger
nan, därest han inom sex månader efter tjänstledighetens början inkommer
med utlåtande., åtnjuta ersättning för tjänstgöringspenningar, som han på
grund av ledigheten avstått, dock ej för längre tid än två månader. Vid
flera tillfällen har Kungl. Maj:t dessutom, på därom gjorda ansökningar,
anvisat rese- och traktamentsersättning åt såväl inländska som utländska
sakkunniga.
Efter ansökningstiden — 30 dagar — löper den s. k. specimenstiden,
vilken omfattar 90 dagar, varunder sökande äger att genom vetenskapliga
arbeten, andra lärdomsbevis samt lärarprov ytterligare ådagalägga sin skicklighet.
Lärarprov få icke avläggas under ferier. Skulle specimenstiden helt
Sakkunnigas
förslag.
Allmän
översikt.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
eller delvis infalla under ferier och befinnas lärarprov av denna anledning
icke kunna försiggå under specimenstiden, må de kunna även därefter
avläggas; dock skola de i varje fall vara avslutade inom 180 dagar efter
ansökningstidens utgång. De utsedda sakkunniga skola underrättas om tid
och ställe för lärarprov. Förklara samtliga sökande, att de icke vilja begagna
sig av specimenstid, förfaller all fråga om sådan tid. Framställningar
om förlängd specimenstid hava sedan länge nästan undantagslöst av
Kungl. Maj:t avslagits; endast vid ett tillfälle har på grund av särskilda
omständigheter — arbetsinställelse vid boktryckerierna — medgivande
härutinnan givits.
Då ansökningshandlingarna inkommit, skall rektor ofördröjligen översända
dem till vederbörande sektion eller fakultet, som det åligger att utan tidsutdräkt
tillställa de sakkunniga handlingarna. Vid karolinska institutet
skall rektor utan tidsutdräkt översända ansökningshandlingarna till de sakkunniga.
De sakkunniga skola, så snart ske kan, var för sig till fakulteten
eller sektionen, respektive lärarkollegiet inkomma med förberedande skriftligt
utlåtande om sökandes skicklighet till befattningen och, där flera sökande
finnas, anställa jämförelse dem emellan.
Efter att hava tagit kännedom om ansökningshandlingarna och de sakkunnigas
utlåtande skall fakulteten eller sektionen företaga befordringsärendet
till prövning. Därvid skall varje ledamot för sig avgiva yttrande om
avlagt lärarprov samt bestämt utlåta sig, ej blott om, huruvida sökande, en
eller flera, anses skickliga till befattningen, utan även, där de äro flera, om den
enes företräde framför den andre i den mån sådant utan hänsyn till tjänstålder
kan ske. Därefter skall större konsistoriet, så snart ske kan, företaga
ärendet till prövning, därvid varje ledamot skall yttra sig om sökandes kompetens
och, där flera sökande finnas, anställa bestämd jämförelse dem emellan
samt därefter, i följd av jämförelsen och med hänsyn tillika till vederbörandes
tjänstålder, uppföra tre av de sökande, om så många finnas och
prövas kompetenta, på förslag i den ordning, han anser dem förtjänta att
nämnas. Konsistoriet skall slutligen upprätta ett samfällt förslag på det
sätt, att omröstning anställes om vart och ett av de tre förlagsrummen för
sig med början på första rummet och vidare nedåt. Vad sålunda vid universiteten
gäller för såväl fakultet, respektive sektion och konsistorium äger
vid karolinska institutet motsvarande tillämpning i avseende å lärarkollegiet.
Konsistoriets, respektive lärarkollegiets förslag jämte samtliga handlingar i
befordringsärendet insändas därpå till kanslern, som överlämnar ärendet jämte
sitt utlåtande till Kungl. Maj:t.
Beträffande tillsättande av laborators-, prosektor- och observatorstjänst
förhålles i tillämpliga delar på enahanda sätt, som föreskrivits i fråga om
professorsbefattningar.
Efter en redogörelse för tillsättningsförfarandet i vissa främmande länder
och en utförlig berättelse över det akademiska befordringsväsendets utveckling
i Sverige hava de sakkunniga gjort en statistisk undersökning av befordringsärendena
i landet åren 1877—1919 eller den tid, det akademiska befordringsväsendet
i huvudsak haft sin nuvarande gestaltning. Denna undersökning
giver vid handen, att det stora flertalet lediga professurer vid universiteten
och karolinska institutet tillsatts efter ansökan samt vidare att
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kung!. Maj:ts proposition Nr 103.
detta tillsättningsförfarande hittills i medeltal tagit i anspråk en tid, obetydligt
överstigande ett och ett halvt år. Någon tendens till snabbare behandling
under de senare åren förmena de sakkunniga icke hava gjort sig gällande,
snarare kunde en benägenhet till förlängning spåras.
De sakkunniga utveckla vidare behovet av ett skyndsammare tillsättningsförfarande,
framhålla hurusom icke blott undervisning och examination utan
även den vetenskapliga forskningen vid universiteten kan påvisas bliva lidande
av de långvariga ledigheterna samt komma till den slutsatsen, att
härutinnan en svår brist föreligger och följaktligen ett verkligt behov av
ett skyndsammare tillsättningsförfarande förefinnes.
Vid bedömande av frågan om orsakerna till tidsutdräkten hava de sakkunniga
sökt påvisa, om och i vilken mån de särskilda leden i den akademiska
tillsättningsproceduren på ett mera avsevärt sätt bidraga till den
långsamhet, varmed proceduren i allmänhet fortskrider. Härvid har det
moment i befordringsordningen, som utgöres av sakkunniggranskningen,
visat sig vara själva huvudkällan till tidsutdräkten. Befordringsordningen
lämnar på flera andra punkter tillfällen till ett uttänjande av behandlingen.
Specimenstiden, prövningen i fakultet och konsistorium, besvärsinstitutet äro
i detta hänseende bevisligen faktorer av betydelse. Det synes de sakkunniga
naturligt, att ett reformarbete i syfte att åvägabringa skyndsammare tillsättningar
framför allt inriktar sig på de nu nämnda leden i tillsättningsförfarandet.
De sakkunniga angiva sin ståndpunkt på följande sätt:
En reform av det akademiska befordringsväsendet i syfte att förkorta
tillsättningstiden bör ske på det beståendes grund, därför att de för den nu
gällande befordringsordningen grundläggande principerna enligt vår mening
äro bäst ägnade att främja ett ur såväl allmän som enskild synpunkt gynnsamt
resultat. Vår avsikt är alltså icke att söka lösa den oss förelagda
uPPgiften genom att föreslå en genomgripande omläggning av tillsättningsproceduren.
Vad vi åsyfta är att, med bibehållande i stort sett av det system,
som under åratal prövats och befunnits utan andra allvarliga fel än
att det fungerar oskäligt långsamt, framlägga förslag till ändrade anordningar
i de delar, där huvudorsakerna till tidsutdräkten äro att söka,
De partiella reformer av den nuvarande befordringsordningen, vilka de
sakkunniga ansett nödiga och lämpliga, innebära dels ändringar i vissa avseenden
av hittillsvarande anordningar, dels ock införande av helt nya
sådana.
Ändringarna beröra först och främst det moment av proceduren, som
visat sig vara den huvudsakliga anledningen till tidsutdräkten, alltså sakkunniggranskningen.
Såsom medel till förkortning föreslå de sakkunniga
utsättande av viss tid, inom vilken de sakkunniga hava att inkomma med
sina utlåtanden, detta kombinerat med ersättning åt de sakkunniga för uppdragets
fullgörande. Den andra förändring, som föreslås, är specimenstidens
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
borttagande. Lärarproven bibehållas likväl, men tiden för deras avläggande
fixeras. En åtgärd till påskyndande av ärendenas avgörande innebär även
förslaget om skyldighet för den, som ämnar anföra besvär, att därom göra
anmälan inom viss kort tidrymd.
Av föreslagna nya anordningar är först att nämna igångsättandet av befordringsproceduren,
innan ännu ledighet å den ifrågavarande befattningen
uppkommit. Detta förfarande, som av de sakkunniga kallats »förtidsproceduren»,
är visserligen användbart uteslutande i de fall, där befattningen blir
ledig genom innehavarens avgång vid uppnådd pensionsålder, men då dessa
fall utgöra det övervägande flertalet, innebär förtidsproceduren en synnerligen
verksam åtgärd till beskärande av de långa vakanserna. Såsom ett nödvändigt
komplement härtill sluter sig förslag om ändrade bestämmelser med
avseende å professorers och därmed likställda befattningshavares skyldighet
att avgå ur tjänsten, gående ut därpå, att sådan skyldighet skulle inträda
först med utgången av det kalenderår, under vilket den i lagen stadgade
pensionsåldern blivit uppnådd, men utan möjlighet för vederbörande att erhålla
rätt till kvarstående vid befattningen utöver sagda tid. En annan nyhet
är förslaget om en utsträckt användning av ett mera summariskt tillvägagångssätt,
närbesläktat med kallelse. Det nya institutet kalla de sakkunniga
för korthetens skull »enmansförslaget». Det innebär, att i vissa
fall, där väl icke förutsättningarna för kallelse föreligga men likväl omständigheterna
äro sådana, att en sökandes överlägsenhet över medsökande eller
i allt fall hans kompetens till befattningen är otvivelaktig, en kortare väg
än den vanliga kunde anlitas, så att sakkunnigprövningen icke behövde
taga längre tid i anspråk, än vad som är förhållandet vid kallelse. Någon
ingående jämförelse emellan de sökandes skicklighet skulle icke förekomma,
utan på förslaget till befattningen skulle endast den uppföras, vilken redan
vid en summarisk granskning befunnits bäst skickad att erhålla den lediga
platsen. Vid infogande i det gällande systemet av den nu omtalade nya
anordningen har det vidare befunnits lämpligt att låta tillsättningsåtgärderna
taga sin början med platsens ledigförklarande — icke, såsom nu, med kallelseproceduren.
Denna skulle komma att löpa jämsides med ansökningsförfarandet
och kallelsefrågan komme att sammankopplas med frågan om
enmansförslag, sålunda, att båda skulle i ett sammanhang bringas till avgörande.
Då samma personer skulle fungera såsom sakkunniga i bägge frågorna,
föreslås jämväl ändring beträffande tidpunkten för de sakkunnigas
utseende.
Förtidsproceduren och enmansförslaget äro de båda väsentliga nyheter,
vilka de sakkunniga bestämt förorda. Härjämte hava de sakkunniga emellertid
funnit anledning att till befordringsordningens förenkling, dock endast
alternativt, framlägga ett förslag, varigenom universitetsinstanserna, för närvarande
tre — sakkunniga, fakultet och konsistorium -— skulle minskas till
två. Fakultet och konsistorium skulle nämligen ersättas av en »beford
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
ringsnämnd», sammansatt av de sakkunniga i befordringsärendet samt representanter
för fakulteten och universitetet såsom sådant, vilken nämnd skulle
hava att utöva den ledande funktionen med avseende å ärendets handläggning
vid universitetet. Förslaget om befordringsnämnd har föranlett, att
de sakkunniga utarbetat författningsförslag i två olika textredaktioner. Den
författningstext, där nämnda förslag inarbetats, bär beteckningen alternativ
II, varemot det författningsförslag, som bibehåller den nuvarande ordningen
med fakultet och konsistorium såsom var för sig självständigt prövande
organ, betecknats såsom alternativ I. De sakkunniga framhålla emellertid,
att de anse alternativ I vara det reformförslag, som under nuvarande förhållanden
torde äga de större förutsättningarna för att kunna på ett lyckligt
sätt lösa frågan om en förkortning av befordringsproceduren.
De akademiska myndigheternas yttranden röra sig endast om det av de
sakkunniga såsom alternativ I betecknade förslaget. Förslaget angående en
särskild befordringsnämnd (alternativ II) avstyrkes enhälligt, därvid på vissa
håll betonas, att befordringsärendenas handläggning i två universitetsinstanser
och särskilt det större konsistoriets befattning därmed erbjuder vida tillförlitligare
garantier för dessa ärendens allsidiga utredning och objektiva avgö
rande än den föreslagna befordringsnämnden. Jag vill dock erinra, att docentföreningen
i Uppsala livligt uttalat sig för att förslaget alternativ II i
sina huvuddrag måtte läggas till grund för den blivande reformen samt
hemställt om en förnyad utredning på grundvalen av detta alternativ.
Av de mera principiella och allmänna uttalanden, som gjorts i det före
liggande ämnet, vill jag erinra om följande:
Det större akademiska konsistoriet i Uppsala yttrar bland annat:
I likhet med sakkunniga vill konsistoriet först betona, att en reform av
det akademiska befordringsväsendet är ett synnerligen ömtåligt och svårlöst
problem. De meriter, som det vid akademiska lärarplatsers besättande
gäller att bedöma och väga emot varandra, äro ofta svåra att i sig värdesätta
på grund av svårigheten att finna en objektiv måttstock för dylik
värdesättning och än mer att sins emellan jämföra, när, såsom oftast är
fallet, den vetenskapliga produktionen ligger på ganska skilda områden.
Därtill kommer att utgången av en akademisk konkurrens kan hava stor
betydelse för en viss vetenskapsgrens representerande vid ett av våra universitet
under kanske en mansålder och därmed också för hela det vetenskapliga
livet i vårt land. Det kräves därför en mer än vanligt hög grad
av omsorg, objektivitet och insikt för bedömandet av de sökandes till en
akademisk lärarbefattning kompetens och inbördes förtjänster.
De former, som utbildats för tillsättningen av dylika platser och som
innehållas i nu gällande universitetsstatuters relativt vidlyftiga föreskrifter
härom, vila på en redan långvarig hävd och en under långa tider förvärvad
erfarenhet. Syftet med dessa former, att garantera att de akademiska lärostolarna
bliva vid varje tillfälle besatta med de mest förtjänta vetenskapsmän
i facket, som vid tillsättningen stå att förvärva, torde också i stort sett
hava nåtts. De svenska akademiska lärartillsättningarna torde i objektivitet
Myndigheternas
yttranden.
Allmänna
uttalanden.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
och omsorgsfull prövning av sökandes rent vetenskapliga meriter stå framför
de flesta andra länders. Dessa gamla tillsättningsformer böra därför icke
utan tvingande skäl frångås och böra över huvud ej ändras, om ej säker
utsikt att finna något bättre i det utdömdas ställe föreligger.
Den egentliga bristen hos det svenska akademiska befordringsväsendet
torde vara en viss långsamhet vid platsers återbesättande, men vikten av att
i varje fall besätta en ledig lärarplats med den mest kvalificerade vetenskapsmannen
är av den art, att en tids uppskov med tillsättningen i tvistiga
fall knappt kan undvikas och är vida att föredraga framför eu hastigare
procedur, som icke garanterar samma säkra och i regel obestridda resultat.
Därjämte äro de vakansförordnanden, som ju i regel blott med långa tiders
mellanrum kunna för varje särskild professur ifrågakomma, ingalunda utan
värde för de yngre vetenskapsmännen av facket på grund av de tillfällen
de bereda dem till vidgad erfarenhet och till ådagaläggande av deras lärarförmåga
och hava ofta betytt insatser av stort värde för universitetsundervisningen,
medan däremot något egentligt men för universiteten av dessa
professorsvakansförordnanden under en eller annan termin eller till och med
ett eller annat läsår med undantag för enstaka fall ej kunnat påvisas. Bristerna
i nuvarande tillsättningsmetod äro följaktligen icke sådana, att en reform
av densamma är behövlig mer än på någon enstaka punkt.
Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att de sakkunniga på ett
erkännansvärt sätt sökt lösa uppgiften att vinna avkortning av hittillsvarande
tid för tillsättning av professorsbefattningar.
Att, även om det föreliggande förslaget skulle bliva i huvudsak antaget,
vårt land kommer att i avseende på tiden för ifrågavarande befattningars
tillsättande allt framgent intaga en särställning bland flertalet andra kulturländer,
där motsvarande befordringsärenden icke tillnärmelsevis kräva ens
den nu föreslagna avkortade tiden, är givetvis betingat just därav, att den
hävdvunna uppfattningen och det traditionella åskådningssättet i vårt land
rörande formerna för akademiska befordringsfrågors handläggning även i det
nu framlagda förslaget varit bestämmande principer. Ifrågavarande uppfattning
och åskådningssätt, som utan tvivel främst tager sikte på individens
rätt att vinna en eftersträvansvärd befordran och vida mindre på statens
rätt att tillförsäkra sig de bästa krafterna, torde ock utgöra oöverstigliga
hinder för akademiska befordringsärendens handläggning i vårt land
på sådant sätt, att icke allt framgent avsevärt större tid kommer att krävas
för sådana ärendens slutgiltiga avgörande än annorstädes är förhållandet.
Kanslern erinrar, att en reform av det akademiska befordringsväsendet
för åvägabringande av en förkortning av tillsättningstiden redan länge varit
påkallad och utan tvivel från olika synpunkter vore mycket önskvärd. Men
å andra sidan är det dock enligt kanslerns mening utan tvivel en ytterst
ömtålig sak att rubba den vedertagna och i det stora hela väl fungerande
tillsättningsproceduren, vilken, genom den garanti den lämnade för att de
akademiska lärostolarna vid varje tillfälle bleve besatta med do mest förtjänta
vetenskapsmännen, säkerligen utgjorde en kraftig hävstång för det vetenskapliga
livet i vårt land, på samma gång densamma, så långt möjligt, tillförsäkrade
de enskilda sökande till dessa professurer en omsorgsfull och
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
objektiv prövning av deras kompetens och inbördes skicklighet. De gamla
tillsättningsformerna borde därför icke utan tvingande skäl frångås, och
om en ändring vidtoges, borde icke mera ändras, än nödvändigheten
krävde, och ändring borde överhuvud ej ske, om ej säker utsikt förelåge
att i det utdömdas ställe finna något bättre.
Jag vill slutligen ej underlåta att nämna, att på några håll rent avstyrkande
yttranden reservationsvis framkommit.
Det mål sakkunnigförslaget närmast åsyftar, nämligen att vinna ett snabbare
förfarande i avseende å tillsättningen av de akademiska professurerna,
finner jag vara värt allt erkännande. Den genomsnittstid, som åtgår för
tillsättning av universitetsprofessurer, vilka besättas efter ansökning, tenderar
att närma sig två år. En alltför lång vakanstid måste onekligen inverka
menligt på den akademiska undervisningen och den vetenskapliga forskningen
vid universiteten. Såväl det allmännas krav som även det intresse,
som för enskilda vetenskapsidkare i många fall kan förefinnas för att de
akademiska befordringsfrågorna få ett snabbare avgörande synes mig påkalla
en större uppmärksamhet för hithörande angelägenheter.
Fråga är, hur djupa ingrepp som erfordras för att råda bot på det påtalade
missförhållandet. Sakkunnigförslaget bygger på det beståendes grund,
och i de akademiska myndigheternas yttranden framträder kravet på anknytning
till nu rådande förhållanden än starkare. Det är mig ingalunda
obekant, att understundom röster höjas för eu ny ordning, som innebär en
fullständig brytning med det nuvarande systemet.
Jag är emellertid med de sakkunniga ense därutinnan, att vår befordringsordning,
sådan den för närvarande är inrättad, äger sina stora förtjänster
just däri, att den innebär goda förutsättningar för att prövningen bliver sakkunnig,
grundlig, objektiv och allsidig. Om också det nuvarande systemet
fungerar långsamt, erbjuder det näppeligen någon motsvarighet med hänsyn
till saklighet och noggrannhet. Med all sin tungroddhet är det en frukt av
genérationers erfarenhet och arbete, det är framvuxet på eu nationell rättsgrund,
i överensstämmelse med våra krav på att den enskildes rätt såväl
som det allmännas intressen skall tillgodoses. Jag är därför av samma
uppfattning som de sakkunniga och de akademiska myndigheterna, nämligen
att en reform i syfte att förkorta tillsättningstiden bör ske på det beståendes
grund.
Departe
mentschefen.
Jag övergår härefter till granskning av de utav de sakkunniga framlagda
olika reformförslagen.
Sakkunnigförslaget i avseende å förtidsproceduren innebär, att i sådana Förtidsprocefall,
där professorsbefattning blir ledig genom innehavarens avgång på grund duren.
av uppnådd pensionsålder — vilka fall enligt de sakkunnigas statistiska un- a^unn''ga‘
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
dersökningar intill år 1920 utgjort omkring 70 procent av samtliga vakanstillfällen
— tillsättningsförfarandet igångsättes så lång tid i förväg, som
normalt motsvaras av vad som behöves för ärendets beredning före utnämningen,
varigenom således i regel någon vakansperiod icke skulle behöva
förekomma. Nämnda beredningstid beräknas av de sakkunniga till
11 månader, varför alltså tillsättningsförfarandet skulle taga sin början med
ledigförklaring den 1 februari, för att den ledigblivande professuren skulle
kunna bliva återbesatt från och med början av året näst efter det, under
vilket pensionsåldern uppnåtts. Den avgående befattningshavaren skulle
vara skyldig kvarstå i tjänst till slutet av det år, varunder pensionsåldern
uppnås, men då också vara ovillkorligen pliktig att avgå från densamma.
Förslaget innebär — frånsett härav betingad ändring i civila pensionslagen
— att sakkunniga för befordringsärendets behandling skulle utses
omedelbart efter ledigkungörandet.
Då nu föreslagna bestämmelser icke kunna utan vidare göras tillämpliga
på dem, som vid den tid, då bestämmelserna träda i kraft, redan äro
innehavare av professorsbefattningar, skulle dessas egna medgivanden härtill
erfordras. Ifråga om dem, som icke lämna dylikt medgivande, måste
särskilda övergångsbestämmelser meddelas.
I avseende å de av de sakkunniga till stöd för förslaget om förtidsproceduren
anförda motiven tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid.
168—178.
ligheter- Den av de sakkunniga föreslagna förtidsproceduren tillstyrkes i stort sett
Len™" av akademiska myndigheterna, dock med vissa modifikationer och under
vissa förutsättningar.
Sakkunnigförslaget innebär, att tillsättningsförfarandet skulle taga sin
början med ledigförklarande den 1 februari. Om tidpunkten för förtidsprocedurens
begynnande äro meningarna delade.
På flertalet håll uttalas den uppfattningen, att tillsättningsförfarandet bör
igångsättas redan vid kalenderårets början.
Av medicinslca fakulteten i Uppsala föreslås, att förtidsproceduren begynner
redan vid höstterminens slut. Inom juridiska fakulteten i Lund har en
ledamot gjort gällande, att förtidsproceduren borde byggas på den grundvalen,
att professorernas avgång ur tjänsten på grund av ålder anknytes
till slutet av kalenderhalvår eller till slutet av termin. En annan ledamot
av fakulteten har instämt häri, dock att professor, som fyllde 65 år
under ferier, skulle vara skyldig att omedelbart avgå i hittills vanlig
ordning.
Härjämte må erinras, hurusom docentföreningen vid karolinska institutet
till övervägande anbefallt frågan, om ej två årliga perioder av professorsskiften
— en avslutad i juni och en i december — vore att föredraga
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
framför hopförandet av dem till en enda period — med avslutning i december,
såsom förslaget innebär.
I fråga om tidpunkten för avgången ur tjänst, vilken fråga beröres i sistnämnda
yttrande, innebär såsom nämnts sakkunnigförslaget, att den avgående
befattningshavaren skulle vara skyldig kvarstå till kalenderårets slut
men då ovillkorligen avgå.
Häremot göres på sina håll gällande, att med skyldigheten att avgå vid
kalenderårets slut bör kombineras rätt att avgå vid uppnådda 65 år.
Till stöd härför har anförts i huvudsak: Ur allmän synpunkt bör icke
under alla förhållanden föredragas, att avgående professor själv uppehåller
tjänsten efter sextiofemårsdagen, framför att yngre vikarie förordnas till
kalenderårets slut. Varje allmänt intresse saknas att i tjänsten kvarhålla en
professor, som själv önskar avgå. Därest hans önskan i detta avseende
dikteras av syftet att koncentrera återstående arbetskrafter på fullföljandet
av vissa vetenskapliga uppgifter, kräver det allmännas intresse tvärtom, att
denna önskan respekteras. Skyldighet för professor att efter uppnådda 65
levnadsår kvarstå i tjänst till det löpande årets slut, kan alltefter personliga
förhållanden te sig såsom en förmån eller såsom en börda. En dylik
föreskrift kan i vilketdera fallet som helst verka ojämnt och orättvist. “Att
förtidsprocedurens syfte vid avgång före årets slut icke fullt uppnås, utgör
icke någon grund för att upphäva en dylik rätt för professor, då förordnande
för annan vetenskapsman icke torde medföra någon större olägenhet.
Universitetets intresse att undvika ombyte av lärare under pågående lästermin
bör dock därvid tillvaratagas.
Aven kanslern förordar en sådan jämkning, att professor må medgivas
rätt att avgå vid 65 års ålder.
Statskontoret har i princip intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i
avseende å professors avgång från tjänsten. I avseende å den av de akademiska
myndigheterna gjorda modifikationen om rätt för professor att avgå
vid fyllda 65 år men skyldighet att avgå vid löpande kalenderårs utgång
framhåller statskontoret, att avgångsskyldighetens inträde ansetts i allmänhet
böra sammanfalla med pensionsåldern, så att det icke skulle bero
endast av befattningshavarens eget avgörande att avgå eller kvarstå. Det
enda, av särskilda skäl föranledda undantaget härifrån i 1907 års pensionslag
gällde innehavare av domarbefattningar. Med hänsyn emellertid till
de omständigheter, som anförts till stöd för förslaget att även beträffande
professorerna medgiva avvikelse från den allmänna regeln, och då därmed
avsett ändamål syntes komma att uppnås genom en bestämmelse om ovillkorlig
skyldighet att avgå vid utgången av det kalenderår, varunder 65 års
ålder uppnåtts, men däremot icke med nödvändighet krävde, att professor
kvarstode efter uppnådd ålder av 65 år, syntes anledning knappast förefinnas att
motsätta sig den ifrågasatta modifikationen i de sakkunnigas förslag. Vid
bifall till det sålunda modifierade förslaget skulle någon ändring av 5 § i
civila pensionslagen icke erfordras; men i 6 § borde intagas ett särskilt stadgande
om professors avgångsskyldighet i enlighet med vad de sakkunniga i
sådant avseende föreslagit.
Emellertid erinrar statskontoret, att förslag till ny civil tjänstepensionslag
vore under utarbetande av 1921 års pensionskommitté för att föreläggas 1926
års riksdag. Enligt vad statskontoret inhämtat, vore den nya lagen visser
-
12
Kung1. Maj:ts proposition Nr 103.
ligen avsedd att utan vidare äga tillämpning endast å innehavare av befattning,
å vilken 1921 års avlöningsreglemente blivit gällande; och på grund
härav skulle professorerna, vilka väl åtnjöte nyreglerad avlöning men enligt
andra grunder än dem, som vunnit tillämpning i nämnda avlöningsreglemente,
icke bliva underkastade bestämmelserna i den nya lagen. För att
1907 års civila pensionslag icke alltjämt skulle i fortsättningen bliva gällande
jämsides med den nya lagen, hade kommittén i lagförslaget intagit ett stadgande
av innehåll att, i den mån Konung och riksdag så beslöte och i enlighet
med de särskilda föreskrifter, som därvid kunde varda stadgade,
lagens bestämmelser skulle gälla jämväl ifråga om innehavare av andra
befattningar än sådana, å vilka nämnda avlöningsreglemente blivit gällande.
Kommittén föresloge tillika, att beslut i sådant syfte meddelades beträffande
professorerna. Utom andra särskilda föreskrifter, exempelvis om pensionsunderlag,
pensionsavgifter och för hel pension erforderligt antal tjänstår,
skulle vid bifall till kommitténs sistnämnda förslag bestämmelser kunna
meddelas därom, att pensionsåldern för professor inträder vid utgången av
den månad, varunder han uppnår 65 levnadsår, samt att skyldighet att från
tjänsten avgå inträder för professor vid utgången av det kalenderår, varunder
han uppnått 65 års ålder.
Enligt nu gällande, av de sakkunniga bibehållna bestämmelser gäller, att
därest inom fakultet eller sektion två eller flera professorsbefattningar, vilkas
ämnen hava nära sammanhang med varandra, äro på en gång lediga, fakulteten
eller sektionen må, innan åtgärder för tillsättandet vidtagas, kunna
väcka förslag om uppskov med tillsättandet av någon eller några av dessa
befattningar. Enligt sakkunnigförslaget kan dylikt förslag om uppskov väckas
vid början av vårterminen före den 1 februari. Vidare gäller nu och är i
de sakkunnigas förslag den bestämmelsen bibehållen, att åtgärder med återbesättande
av professur icke må vidtagas, innan beslut meddelats i anledning
av väckt förslag om ändring i fördelningen av läroämnen emellan olika
lärarbefattningar eller förslag om närmare bestämmande av någon lärarbefattnings
ämnesomfång eller av förhållandet emellan olika till befattningen
hörande ämnen. Enligt de sakkunniga må senast berört förslag ej väckas
under tiden från och med förtidsprocedurens igångsättande till och med professurens
återbesättande.
Av åtskilliga myndigheter göres gällande, att eventuellt förslag angående
uppskov med professorsbefattnings tillsättande med anledning av ifrågasatt
omorganisation av ämbetet skall väckas i så god tid, att frågan härom kan
vara avgjord före ledigförklarandet. Från flera håll påyrkas att betryggande
föreskrifter givas i ändamål att frågor om uppskov, när det gäller förtidsproceduren,
bliva avgjorda före höstterminens slut.
Vidare må erinras därom, att docentföreningen i Uppsala uttalat sig för
att förtidsproceduren så anordnas, att professor som hittills avgår den dag,
han fyller 65 år. Docentföreningen i Lund förordar samma bestämmelse,
»möjligen med uppskov till utgången av pågående termin». Tidsutdräkten
på grund av mellankommande ferier kunde hävas därigenom, att förtids
-
13
Kungl. Maj. ts proposition Nr 103.
proceduren började ej 11 månader utan exempelvis 14 månader före en
professors beräknade avgång.
Såsom framgår av min nu lämnade redogörelse tillstyrkes förslaget angående
förtidsproceduren under i stort sett tre närmare angivna förutsättningar,
nämligen dels att tillsättningsförfarandet igångsättes redan vid årets början,
dels att professor må äga rätt avgå vid fyllda 65 år även före det löpande
årets slut, dels ock att förslag angående uppskov med professurs tillsättande
i anledning av ifrågasatt omorganisation av ämbetet skall väckas i så god
tid, att frågan kan vara avgjord före ledigförklarandet.
Den föreslagna förtidsproceduren är givetvis i hög grad ägnad att främja
det syftemål, de sakkunniga velat vinna. Med hänsyn till vad de sakkunniga
anfört och dessutom till vad som kommit till uttryck i de akademiska
myndigheternas utlåtanden har jag ansett mig böra i princip förorda det
framlagda förslaget.
De invändningar, vilka framkommit i form av vissa jämkningar i förslaget,
synas mig emellertid värda att närmare uppmärksammas.
Vad först beträffar förslaget, att tillsättningsförfarandet igångsättes vid
årets början och ej, såsom sakkunnigförslaget innebär, den 1 februari, har
detta på sina håll kombinerats med förslaget att tillsättningen av sakkunniga
sker först efter ansökningstidens utgång. Departementssakkunnigas förslag
innebär, att sakkunniga skola utses, innan det är bekant, vilka som
söka eller blivit anmälda till kallelse. Häremot hava nästan samtliga akademiska
myndigheter inlagt en bestämd gensaga och yrkat på att sakkunnigvalet
må ske först efter ansökningstidens utgång. Jag återkommer i det följande
härtill men vill redan nu tillkännagiva, att jag ansluter mig till denna
de akademiska myndigheternas uppfattning. Härigenom uppstår givetvis en
viss tidsförlust, men denna synes mig lämpligen kunna kompenseras genom
att skjuta tillsättningsprocedurens begynnelse en månad tillbaka.
Jag räknar sålunda med en tillsättningstid av ett kalenderår. Frågan
huruvida tidpunkten för tillsättningsförfarandets igångsättande bör, såsom
sakkunniga föreslagit, göras fix för alla fall, synes mig emellertid böra närmare
undersökas. Den sammanhänger med spörsmålet om professors avgångstid.
Sakkunniga hava tänkt sig denna vara ovillkorligen förlagd till
utgången av det kalenderår, varunder de 65 åren uppnås. Jag har för min
del icke funnit övertygande skäl vara anförda, varför icke såsom nu avgången
bör ske med den dag, då vederbörande fyller 65 år. Uppskov med
avgång har medgivits så ytterst sällan, att en på grund härav uppkommen
förlängning av tillsättningstiden icke synes böra tagas i betraktande. Genom
att sålunda anordna förtidsproceduren, att tillsättningsförfarandet i varje fall
börjar ett kalenderår, innan vederbörande professor uppnår 65 års ålder,
undviker man den olägenheten, att tillsättningsärendena för den beslutande
myndigheten hopas till eu viss tid av året.
Departe
mentschefen.
14
Kung!. Maj:ts proposition Nr 103.
Kallelse.
Sakkunniga.
Myndig
heternas
yttranden.
Fall kunna givetvis nu inträffa, då i enlighet med detta förslag tillsättningsförfarandet
begynner under ferier och även ansökningstiden utgår
under ferier. Fakulteten skulle enligt förslaget omedelbart efter ansökningstidens
utgång sammanträda för att föreslå sakkunniga. Såsom jag
i det följande får anledning utveckla, anser jag emellertid, att frågan om
kallelse bör inom fakulteten föregå sakkunnigvalet. Infaller nu ansökningstidens
utgång under ferier, torde något fakultetssammanträde för behandling
av senast berörda frågor icke lämpligen kunna anordnas förrän efter feriernas
slut, och tillsättningsförfarandet varder därigenom förskjutet i tiden.
Denna olägenhet, vilken kan för ifrågavarande fall innebära en förskjutning
med högst två månader, synes mig dock ej böra inverka på den uppfattning
jag ovan angivit.
I enlighet med denna min uppfattning torde någon ändring icke tarvas i
gällande eller föreslagna pensionsbestämmelser.
Vad slutligen beträffar den jämkningen, att uppskovsförslag i anledning
av ifrågasatt omorganisation av professur skall väckas i så god tid, att
frågan kan vara avgjord före ledigförklarandet, finner jag denna välbetänkt.
Jag får anledning närmare återkomma till dessa frågor i sammanhang med
det förslag till ändring av universitetsstatuterna och karolinska institutets
stadgar, som jag har för avsikt att sedermera framlägga.
Det första ledet i nu gällande befordringsordning är avgörandet av frågan,
huruvida den befattning, det gäller, skall tillsättas genom kallelse. Kommer
kallelse ej i fråga, vidtager ansökningsförfarandet. Sakkunnigas förslag innebär,
att kallelsefrågan behandlas parallellt med ansökningsproceduren. Tillsättningsförfarandet
inledes med befattningens kungörande till ansökning.
Sedan kungörandet skett, skall, så snart ske kan, fakultet eller sektion sammanträda
för att föreslå sakkunniga. Å detta sammanträde skulle fakultetens,
respektive sektionens ledamöter äga rätt att väcka förslag om kallelse.
Väckes dylikt kallelseförslag, går frågan, sedan ansökningstiden utgått, till
prövning av utsedda sakkunniga, vilka skulle inom fyrtio dagar yttra sig
över förslaget, varefter fakultet, respektive sektion snarast möjligt skulle
företaga kallelsefrågan till avgörande. I övrigt äro reglerna för kallelse lämnade
oberörda.
I avseende å den närmare motiveringen hänvisar jag till sakkunnigbetänkandet
sid. 178—182.
Frånsett den teologiska fakulteten i Uppsala, som anser någon anledning
till ändring av nu gällande bestämmelser rörande kallelse icke förefinnas,
hava de akademiska myndigheterna i stort sett ställt sig tillmötesgående mot
förslaget i nu ifrågavarande del. Dock hava vissa jämkningar i förslaget
framställts.
Det har av flera myndigheter uttalats, att man utan olägenhet kunde be
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
gränsa kretsen av dem, med vilka en till kallelse föreslagen vetenskapsman
skall jämföras, till sökande och eventuellt andra till kallelse föreslagna.
Den andra punkten, där jämkningar ifrågasatts, avser tiden för kallelseförslags
väckande. Enligt departementssakkunniga skulle sådant förslag
kunna framställas samtidigt med förslag till utseende av sakkunniga och
omedelbart efter kungörandet. De akademiska myndigheterna hava, såsom
jag förut erinrat, allmänt uttalat sig för att sakkunniga skola utses först
efter ansökningstidens utgång. I nu förevarande avseende har av vissa
myndigheter gjorts gällande dels att kallelseförslaget bör vara bragt å bane
före ansökningstidens utgång, dels ock att kallelseförslaget bör vara väckt
efter ansökningstidens utgång och senast å det fakultets- eller sektionssammanträde,
då sakkunniga föreslås.
Erinras må, att docentföreningen i Uppsala uttalat sig för att förslag om
kallelse bör såsom hittills väckas och slutligt avgöras, innan ämbetet kungöres
till ansökan ledigt.
Den tredje punkten, där en erinring göres mot förslaget, avser tiden för
sakkunnigas prövning av kallelsefrågan. I betänkandet sättes denna till
40 dagar.
Filosofiska fakulteten i Uppsala finner denna tid onödigt lång och vill sätta
tiden för den sakkunnige till 30 dagar från den dag, då handlingarna till
honom avsänts.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att kallelsefrågan icke bör såsom
nu inleda tillsättningsproceduren utan skjutas fram i tiden. Då de sakkunniga
föreslå, att kallelsefrågan skall löpa parallellt med ansökningsförfarandet,
är detta dikterat av önskvärdheten att ernå största möjliga tidsvinst.
Jag beaktar till fullo denna synpunkt och anser den böra vara den
vägledande även vid införande av de jämkningar jag finner ofrånkomliga i
sakkunnigförslaget.
Tillsättningsförfarandet anser jag böra inledas med befattningens kungörande
till ansökan. Ansökningstiden bör bibehållas vid 30 dagar. I likhet
med flertalet av de akademiska myndigheterna ansluter även jag mig till
den uppfattningen, att sakkunniga böra av fakultet och sektion föreslås
först sedan kännedom vunnits om de sökande, d. v. s. efter ansökningstidens
utgång. En odisputabel fördel är att samma sakkunniga få pröva
befordringsärendet såväl då ansökningar föreligga som då kallelseförslag
väckts. I anslutning härtill anser jag att kallelsefråga bör vara bragt
på tal, innan förslag till utseende av sakkunniga föreligger. Helst bör
den vara väckt i så god tid, att rådrum föreligger mellan det frågan blivit
bragt å bane och förslag till sakkunniga skall avgivas, men jag vill ej
motsätta mig vad från ett flertal håll yrkats, nämligen att kallelse bör
Departe
mentschefen.
Specimenstiden
och
lärarprov.
Sakkunniga.
Myndigheternas
yttranden.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
ifrågasättas senast å sammanträde, då sakkunniga föreslås. Genom att
framskjuta kallelsefrågan till tiden efter ansökningstidens utgång vinner
man, såsom myndigheterna påpekat, den synnerligen betydelsefulla fördelen,
att kallelsefrågan kan grundas på en jämförelse, som är begränsad
till kretsen av de sökande, och undviker den hittills tillämpade praxis
med privata förfrågningar hos olika vetenskapsidkare, huruvida de vilja
ifrågakomma vid platsens besättande.
Har sålunda, medan ansökningstiden löper eller omedelbart efter dess utgång,
förslag om kallelse väckts, hänskjutes befordringsärendet till de utsedda
sakkunniga. Dessa hava givetvis att först behandla kallelsefrågan,
för vilket ändamål föreslagits en tid av 40 dagar. Jag saknar anledning
förorda ändring härutinnan. Däremot finner jag det av vissa myndigheter
framförda förslaget beaktansvärt, att kretsen av dem begränsas, med vilka
en till kallelse föreslagen vetenskapsidkare skall av de sakkunniga jämföras,
och synes mig hänsyn icke behöva tagas till andra än de sökande och eventuellt
andra till kallelse föreslagna.
Specimenstiden är nu bestämd till 90 dagar. Endast för det fall, att
denna tid helt eller delvis infaller under ferier, kan under viss förutsättning
eu utsträckning intill 180 dagar förekomma.
Departementssakkunniga föreslå specimenstidens borttagande. De till
denna tid nu förlagda lärarproven skulle försiggå vid slutet av befordringsärendets
handläggning; därvid skulle de sakkunniga närvara vid proven och
över dem avgiva utlåtande; vidare skulle särskilda ersättare för de sakkunniga
för detta ändamål utses ävensom i fall av flera sökande ett gemensamt
(= ett och samma) ämne för föreläsningsprov föreläggas. Beträffande motiven
hänvisar jag till betänkandet sid. 184—188.
I fråga om specimenstidens borttagande har endast teologiska fakulteten i
Uppsala avstyrkt förslaget härutinnan.
I övrigt har av nästan samtliga myndigheter den anordningen föreslagits,
att specimenstiden avskaffas vid förtidsprocedur, då tiden för ledigblivandet
kunnat på förhand beräknas, men att den bibehålies eller på
annat sätt kompenseras vid ledigblivande i förtid på grund av dödsfall, utnämning
till annat ämbete o. s. v. Till stöd härför åberopa myndigheterna
i stort sett samma skäl, vilka av juridiska fakulteten i Uppsala formuleras
så, att vid professors avgång i förtid frånvaron av specimenstid synes införa
ett icke önskvärt moment av slump i konkurrensen. En sökande, som
vid oförutsedd ledighet är sysselsatt med mera stort anlagda forskningar,
måste i saknad av skäligt rådrum till deras utgivande eller framläggande
i läsbar form försättas utom tävlan i en grad, som icke svarar mot hans
verkliga kapacitet.
Bibehållandet av specimenstiden för de fall, då förtidsprocedur icke före
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 17
kommer, påyrkas även av docentföreningarna i Uppsala och Lund samt vid
karolinska institutet.
Vad de sakkunniga föreslagit om lärarproven har nära nog enhälligt avstyrkts
av de akademiska myndigheterna.
I* fråga om borttagande av specimenstiden är jag ense med de sakkunniga
därutinnan, att särskild specimenstid i regel icke bör ifrågakomma.
Däremot hava enligt min mening de akademiska myndigheterna anfört vägande
skäl för bibehållande av en viss specimenstid i sådana fall, då förtidsproceduren
icke skulle komma till tillämpning. Till frågan om längden
av denna specimenstid torde jag sedermera få anledning återkomma i samband
med avgivande av förslag till ändring av vissa paragrafer i universitetsstatuterna
och karolinska institutets stadgar.
De sakkunnigas förslag beträffande lärarprov har av majoriteten av myndigheterna
avstyrkts. Jag delar denna uppfattning och saknar vid sådant
förhållande anledning att förorda ändring i nu rådande förhållanden.
Vid sidan av kallelseförfarandet föreslå departementets sakkunniga eu ny
tillsättningsform, det s. k. enmansförslaget, vilket innebär, att de för befordringsfrågan
tillkallade sakkunniga skulle kunna, inom viss kort tid, 40
dagar, eller jämte det de yttra sig över eventuellt kallelseförslag, avgiva
antingen, där flera sökande anmält sig, förklaring, huruvida »utan mera ingående
jämförelse» mellan de sökande det är uppenbart, att en av dem är
icke blott skicklig till befattningen utan även övriga sökande överlägsen, eller och,
där endast en sökande finnes, förklaring, huruvida »utan ytterligare granskning
av ansökningshandlingarna» hans skicklighet till befattningen anses
otvivelaktig. Beträffande motiven till detta förslag tillåter jag mig hänvisa
till betänkandet sid. 188—192.
Beträffande detta förslag hava bland de akademiska myndigheterna olika
meningar gjort* sig gällande.
Ett par fakulteter, nämligen medicinska fakulteten i Uppsala och filosofiska
fakulteten i Lund ävensom karolinska institutets lärarkollegium hava obetingat
tillstyrkt förslaget.
Förslaget förordas av eu majoritet inom juridiska fakulteten i Lund, under
förutsättning att proceduren anordnas på ett för full rättvisa betryggande
sätt. Säkerhet för att fullt objektiv rättvisa lägges till grund för enmansförslag
syntes emellertid icke kunna vinnas, därest icke ett av fakulteten
förordat förslag till medverkan från systeruniversitetets, karolinska institutets
och de enskilda högskolornas sida vid sakkunnigval (jfr sid. 20—24 i
det följande) skulle vinna beaktande.
flertalet av de akademiska myndigheterna ävensom docentföreningarna
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 85 höft. (Nr 103.) 2
Departe
mentschefen.
Enmansfor
slag.
Sakkunniga.
Myndigheternas
yttranden.
Departe
mentschefen.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
i Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet hava emellertid ställt sig
avvisande mot det s. k. enmansförslaget.
Så till exempel yttrar juridiska fakulteten i Uppsala bland annat:
Därest de sakkunniga, såsom här förutsättes, skola utan mera ingående
jämförelse avgiva förklaring, att det är uppenbart, att en av de sökande är
skicklig till befattningen samt övriga sökande överlägsen, torde vanskligheten
uti ett dylikt bedömande föranleda dem att dessförinnan samråda
med varandra på ett sätt, som icke erfordras, då de sakkunniga kunna
grunda sina omdömen på egna definitiva undersökningar. Därigenom uppkommer
lätt en icke önskvärd ändring i den hittills allmänt tillämpade
praxis, att de sakkunniga var för sig utreda ärendet. Vidare uppstå vid
det efterföljande bedömandet, sedan fråga om enmansförslag förfallit, uppenbara
svårigheter såväl för en sakkunnig, som avgivit förklaring av ovannämnda
innehåll, som för övriga sakkunniga att fullt förutsättningslöst
slutföra den definitiva utredningen.
Inom Lunds filosofiska fakultet har professor M. P. Nilsson, med instämmande
av professorerna 8. Wallengren och E. Hellqnist, avstyrkt förslaget
under framhållande, att det även vore ett allmänt intresse, att yngre vetenskapsidkare
finge tillfälle att deltaga i en konkurrens om eu professur
och få sina vetenskapliga meriter bedömda. Häri läge ett av de få yttre
incitamenten till vetenskaplig verksamhet och i en kompetensförklaring det
enda tillfälle till ett konstaterande av vetenskaplig förmåga med reell innebörd
för vederbörandes levnadsbana även utanför universiteten. Man finge
icke betrakta vetenskapliga meriter från en så trång synpunkt, som om de
blott vore åtkomsthandlingar till professur. Det vore av största betydelse
för vår vetenskapliga odling att kunna ge ett erkännande med reell verkan
åt dylika meriter, även när de ej ledde till en professur.
Liknande synpunkter hava framförts även av andra av de hörda myndigheterna.
I sitt yttrande i denna fråga har ävenledes kanslern avstyrkt förslaget i
nu förevarande del.
Enmansförslaget innebär införande i den redan förut invecklade akademiska
befordringsproceduren av en variant till kallelse. I betraktande av
vad i de akademiska myndigheternas yttranden kommit till uttryck har jag
ej kunnat undgå att finna fördelarna av det nya institutet tämligen ovissa,
medan däremot nackdelarna synas mig påtagliga. Jag vill endast framhålla
det vanskliga för den objektiva sakkunnigprövningen att kunna bestämt skilja
mellan förutsättningarna för kallelse och för enmansförslag. Gränserna äro
tämligen osäkra, och oklarheten kan leda till icke önskvärda resultat. Den
nuvarande, av erfarenheten prövade anordningen med tillsättning efter kallelse
eller efter ansökan synes mig på ett tillfredsställande sätt tillgodose de intressen,
som i detta hänseende böra tagas i betraktande. Införande av det
nya institutet torde endast i undantagsfall kunna leda till befordringsärendets
påskyndande men under alla förhållanden införa ett nytt och oprövat
irritationsmoment av tvivelaktigt värde i den omständliga tillsättningsproceduren.
19
Kungl. May.ts proposition Nr 103.
Jag vill dessutom särskilt understryka eu annan omständighet. Medan de
sakkunniga såsom motiv för sina förslag om tillsättningsprocedurens förkortning
åberopa de viktiga allmänna och enskilda intressen, som härvid äro
för handen, synas mig de sakkunniga knappast hava tillräckligt beaktat
dessa vid framläggandet av sitt förevarande förslag. Det måste enligt min
mening fästas en avsevärd vikt vid vad som framhållits, exempelvis av vissa
reservanter inom Lunds filosofiska fakultet, därom att det såväl från allmän
synpunkt som för de enskilda vetenskapsidkarna måste anses vara av betydelse
att samtliga sökande till en professur få sina vetenskapliga prestanda
bedömda av den högsta sakkunskapen inom landet. Jag har därför icke
ansett mig kunna förorda förslaget om s. k. enmansförslag.
Den från äldre utredningsarbeten återupptagna frågan om samverkan Sakkunniga.
mellan de olika universiteten vid tillsättande av sakkunniga har av departementssakkunniga
berörts men icke givit anledning till något förslag från kunniga,
deras sida.
För antalet sakkunniga gäller nu allenast en minimigräns, nämligen 3.
Departementssakkunniga föreslå, att sakkunnigas antal skall kunna uppgå
till minst 3 högst 4. Till sakkunniga skola utses företrädesvis svenska
vetenskapsidkare..
Beträffande tiden för avgivande av sakkunnigutlåtande — varom nu intet
finnes stadgat — innebär förslaget, att denna granskningstid skall omfatta
först 40 dagar, varunder sakkunniga hava att yttra sig om eventuellt väckt
kallelseförslag och rörande frågan om enmansförslag, samt sedermera 4
månader, inom vilken tid det skall åligga de sakkunniga att avgiva utförligt
motiverade utlåtanden med anställande av jämförelse mellan de sökande.
Departementssakkunniga föreslå vidare såsom en nyhet införande av bestämmelser
om särskild ersättning åt de sakkunniga. Beloppet skulle prövas
för varje särskilt fall och utgå med högst 1,500 kronor. Beslutanderätten
i ersättningsfrågan skulle ligga hos kanslern. Enligt förslaget skulle
erfordras ett anslag av 42,000 kronor, vilket tänkts såsom särskilt förslagsanslag
skola för ändamålet uppföras å riksstaten.
Slutligen innebär departementssakkunnigas förslag, att vid befordringsärendenas
behandling i fakultet och sektion de sakkunniga skola såsom
adjungerade ledamöter där äga säte och stämma.
I avseende å övriga detaljförslag och beträffande motiven till vad i nu
berörda och andra hänseenden föreslagits beträffande sakkunniginstitutionen
hänvisar jag till betänkandet sid. 192—211.
Såsom redan förut nämnts, hava myndigheterna allmänt påyrkat, att Myndigheterde
sakkunniga skola utses först sedan officiell kännedom föreligger om de nas(i^nran‘
sökandes namn. Till stöd härför har i huvudsak anförts, att valet av sak
-
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
kunniga i befordringsärendet icke bör företagas utan kännedom om vilka
sökande bedömandet skall omfatta, såväl emedan en sökandes produktion
kan vara inriktad på . mera speciella arbetsområden som med hänsyn till
möjligheten av förefintliga jävsförhållanden. Åven om jäv i formell mening
icke föreligger, bör man givetvis undvika att till sakkunniga få personer,
vilkas personliga ställning till en eller flera av de sökande göra dem
mindre lämpliga för sitt uppdrag.
Det av departenlentssakkunniga berörda förslaget om samverkan mellan
de olika universiteten vid tillsättande av sakkunniga har på sina håll upptagits
och under olika former förordats dels av en fakultet, dels reservationsvis
inom andra fakulteter ävensom av docentföreningarna i Uppsala
och Lund.
Inom juridiska fakidteten i Uppsala hava professorerna V. Lundstedt, Ö.
Undén, och F. Broek i denna fråga anfört bland annat:
En befordringsfråga hör icke till sådana inre angelägenheter, å vilkas
handläggning vederbörande universitet har anspråk på att utöva särskilt inflytande.
Det är tvärtom ett allmänt vetenskapligt intresse, att ett befordringsärende
får samma utgång vid det ena universitetet som det, under i
övrigt lika förutsättningar, skulle ha fått vid det andra. Enligt vår mening
skulle sakkunniginstitutionen ytterligare stärkas genom en anordning, som
medgåve ett samarbete mellan de båda statsuniversiteten vid sakkunnigas
tillsättande. En sådan anordning kan, förslagsvis, innebära följande. Förslag
å sakkunnige avgives dels av den fakultet eller sektion, dit det ämbete
hör, som skall tillsättas, dels ock av motsvarande fakultet eller sektion
vid det andra universitetet. Det större konsistoriet vid det universitet, vid
vilket ämbetet skall tillsättas, utser därefter sakkunniga. En ändring i gällande
regler av denna begränsade räckvidd skulle tydligen icke kräva någon
genomgripande omläggning av det föreliggande förslaget, men skulle dock
sannolikt erbjuda värdefulla garantier för ett allsidigt sakkunnigval. För
konsistoriet, som icke sällan på grund av framkomna upplysningar rörande
någon av fakultet eller sektion föreslagen sakkunnigs ställning till en sökande
föranledes frångå fakultetens, respektive sektionens förslag, skulle det helt visst
Vara till fördel att ha tillgång till förslag från två fakulteter eller sektioner. Det
kan jämväl tänkas inträffa — såsom i något fall skett hittills — att högre
instans finner anledning föreligga, på grund av anförda besvär eller eljest,
att begära nytt sakkunnigval eller föranstalta om komplettering av sakkunnigutredningen,
och för sådana fall vore det av vikt att eventuellt ha tillgång
till ett redan vid ett tidigare stadium upprättat förslag.
Inom juridiska fakulteten i Lund har av dess majoritet framhållits ändamålsenligheten
att bereda båda universiteten tillfälle till medverkan vid utseendet
av sakkunniga. På sakkunniginstitutionen beror nämligen det
svenska akademiska befordringsväsendet i så hög grad, att ett försvagande
av densamma nödvändigt skulle föra med sig en sänkning av hela befordringsväsendets
nivå ifråga om vetenskaplig opartiskhet och vederhäftighet.
Även om i stort sett de akademiska myndigheterna städse låtit sig angeläget
vara att till sakkunniga utse de bästa och mest omdömesgilla förmågorna
inom vederbörande område, så kan å andra sidan ej blundas för det
förhållande, att det gjorts gällande, att personliga eller lokala synpunkter
21
Kungl. Majits proposition Nr 103.
vunnit otillbörligt beaktande vid sakkunnigval, och att det ligger stor vikt
på att det akademiska befordringsväsendet framstår såsom höjt över varje
misstanke för vald och partiskhet.
I fråga om anordnandet av själva valet har fakulteten stannat för följande:
Förslag å sakkunniga avgives av dels den fakultet eller sektion, dit
det ämbete, som skall -tillsättas, hör, dels motsvarande fakultet vid rikets
andra universitet, dels och för professorsämbete inom juridisk fakultet statsoch
rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola, för professorsämbete
inom medicinsk fakultet lärarkollegiet vid karolinska institutet, för
professorsämbete inom humanistisk sektion lärarrådet vid Göteborgs högskola
samt för professorsämbete inom matematisk-naturvetenskaplig sektion
motsvarande avdelning vid Stockholms högskola. Det större konsistoriet
vid det universitet, vid vilket ämbetet skall tillsättas, utser därpå sakkunniga.
Givet är, att detta förslag angående institutets och högskolornas medverkan
vid sakkunnigval vid universiteten leder till den följdsats, att universiteten
böra tillerkännas motsvarande rätt vid institutets och högskolornas
befordringsärenden. Likaså bör skyldigheten att åtaga sig sakkunniguppdrag
utsträckas att gälla för de enskilda högskolornas befordringsärenden
och förbindas med en motsvarande skyldighet för dessa högskolors lärare
att mottaga sakkunniguppdrag vid universiteten.
Inom fakulteten uttalade sig professor E. Sommarin mot detta förslag,
såsom bland annat stridande mot syftet att befordra ett skyndsammare tillsättande
av lediga befattningar; professor E. A. Kallenberg förordade förslaget
utom i vad det avsåg att samverkan utsträcktes att omfatta jämväl
de privata högskolorna i Stockholm och Göteborg, vilken samverkan förutsatte
åtskilliga ändringar i deras stadgar, till vilka universiteten ej hade
anledning taga initiativ, och dessutom skulle avsevärt tynga och inveckla
bef ordringsproceduren.
Inom teologiska fakulteten i Lund har professor Hj. Holmquist föreslagit,
att två sakkunniga utses av det universitet, vid vilket ledighet funnes, och
två av det andra universitetet. Inom filosofisha fakulteten i Lund har professor
M. P. Nilsson förordat ett liknande förslag.
Kanslern har förklarat sig sakna anledning förorda ändring i nu berörda
hänseende.
Förslaget att sakkunniga skola utgöra 3 eller 4, i stället för såsom nu
minst 3, tillstyrkes allmänt. Dock uttala.r sig karolinska institutets lärarkollegium
för ett bibehållande av nuvarande bestämmelse.
Att till sakkunniga skola företrädesvis utses svenska vetenskapsidkare,
förordar kanslern, under framhållande att utländska vetenskapsmän må
kunna anmodas, »där särskilda skäl det föranleda».
Förslaget rörande begränsning av tiden för avgivande av sakkunnigutlåtande
är utan tvivel det, som är ägnat att medföra den största effekten för
åstadkommande av en snabbare tillsättningsprocedur. Departementssakkunnigas
förslag tillstyrkes av de akademiska myndigheterna i Lund och av
karolinska institutets lärarkollegium.
Vid Uppsala universitet hava vissa uttalanden gjorts av de juridiska, medicinska
och filosofiska fakulteterna emot eu alltför snäv begränsning av
ifrågavarande tid.
22
Kungl. Maf.ts proposition Nr 103.
Det större akademiska konsistoriet i Uppsala framhåller, att tiden för avgivande
av sakkunnigas yttrande bör, ifall yttrandet gäller väckt kallelseförslag,
icke överskrida 30 dagar från den dag, då handlingarna till den
sakkunnige avsänts. I annat fall synes det konsistoriet som om fastställandet
av viss tid inom vilken han är skyldig inkomma med sitt utlåtande
endast är möjligt, om denna tid icke sättes så knapp, att ett omedelbart
itugripande med uppgiften med åsidosättande av allt annat arbete skulle
vara absolut nödvändigt för att medhinna densamma. Konsistoriet föreslår,
att de sakkunniga förpliktas att inom en tid av sex månader från den dag,
då handlingarna tillställas dem, eller i fall av väckt kallelsefråga den dag,
då sådan fråga förfallit, inkomma med yttrande i befordringsärendet, varvid
bör tilläggas att om denna tid utlöper under ferier densamma skall utsträckas
till dessas slut. Den sakkunnige kan emellertid även med bästa
vilja icke alltid inom den föreskrivna tiden fullgöra sitt uppdrag. Det
måste därföre finnas en utväg, som möjliggör för honom att erhålla en
förlängning av den utsatta tiden. Detta kan lämpligast ske därigenom att
den sakkunnige före den utsatta tidens slut inkommer till större konsistoriet
med en anhållan om viss förlängd tid för avgivande av yttrande och med
förklaring av skälen härtill, varefter konsistoriet efter fakultetens eller sektionens
hörande äger att, om det så finner skäligt; fastställa ny sådan tid.
I sitt utlåtande har kanslern förordat förslaget om 30 dagars granskningstid
vid kallelseförfarande. Beträffande granskningstiden vid prövning av
ansökningshandlingar anser kanslern en lämplig medelväg vara att bestämma
densamma till 5 månader, varigenom sakkunniggranskningen i fall, där
förtidsprocedur äger rum, skulle kunna i regel påräknas vara avslutad före
början av höstterminen eller åtminstone under september månad. I övrigt
gör kanslern i denna fråga gällande samma synpunkter, som uttalats av
det större akademiska konsistoriet i Uppsala.
Begränsningen av granskningstiden för de sakkunniga sammanhänger
nära med förslaget om utgående av särskild ersättning till dem.
Förslaget härom har i allmänhet förordats av de akademiska myndigheterna;
i vissa fall föreligga dock olika meningar och särskilda uttalanden.
Filosofiska fakulteten i Uppsala anser, att honorar och ersättning för förlorade
tjänstgöringspenningar böra utgå till sakkunnig endast under förutsättning,
att han ställt sig vederbörande stadga till efterrättelse.
Teologiska fakulteten i Uppsala anser arvodet böra till tvistigheters undvikande
alltid sättas lika, måhända till föreslagna 1,500 kronor.
Inom filosofiska fakulteten i Lund har majoriteten föreslagit, att universitetsprofessor,
som utsetts till sakkunnig, skulle ha rätt till två månaders
tjänstledighet och därutöver efter eget val antingen arvode intill 1,500 kronor
eller tjänstledighet intill två månader med bibehållna tjänstgöringspenningar.
Inom samma fakultet har av eu minoritet framhållits, att det vore
skäligt och, för att inom avsedd tid bekomma yttrande, nödvändigt, att en
viss, ej för högt tilltagen ersättning bestämdes åt sakkunniga, som icke tillhörde
de svenska statsuniversiteten, men att beträffande de vid statsuniversiteten
anställda det borde anses tillhöra deras ämbetsplikt att avgiva yttrande
över sökande till professur i ämne, som de själva företrädde. Ersättningen
kunde i och för sig ej öka en professors arbetsprestation; den tid, som behövdes
för att utarbeta ett sakkunnigutlåtande, måste tagas från andra äm
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
betsåligganden, inbegripet vetenskapligt forskningsarbete. Till följd härav
vore tjänstledighet med rätt att återfå förlorade tjänstgöringspenningar nödvändig.
Denna borde ej sättas till mindre än tre månader och borde av
sakkunnig kunna uttagas även efter det han avlämnat sitt utlåtande, vilket
med hänsyn till hans vetenskapliga arbetes behov ofta kunde vara lämpligt
och fördelaktigt, Man hade medel att införskaffa utlåtande i avsedd tid
genom en föreskrift, att utlåtandet skulle vara inkommet före en viss dag,
om sakkunnig skulle erhålla ersättning för avstådda tjänstgöringspenningar,
eventuellt ha rätt till tjänstledighet.
Kanslern tillstyrker departementssakkunnigas förslag, dock med den modifikationen,
att ersättningsbeloppet icke bör på något sätt fixeras i statuterna.
Då nämligen synnerligen olikartade fall torde kunna förekomma, i vilka
stor meningsskiljaktighet råder i avseende å omfattningen av de sakkunnigas
arbete, borde åt den beslutande myndigheten överlämnas att på förslag
av vederbörande akademiska myndigheter bestämma ersättningsbeloppet,
Kanslern hemställer om utverkande hos riksdagen av anslag till erforderligt
belopp för ifrågavarande ändamål.
Statslcontoret biträder departementssakkunnigas förslag och räknar med
ett. antal sakkunniga av i genomsnitt 20 årligen och eu ersättning till varje
av 1,000 kronor. På grund härav skulle för ändamålet erfordras ett belopp
av 20,000 kronor. Emellertid skulle allt fortfarande såsom hittills vederbörande
sakkunniga erhålla ersättning för mistade tjänstgöringspenningar
under tjänstledighet, högst två månader, för uppdragets fullgörande. Dylika
ersättningar hava hittills bestritts från växlande titlar, och det syntes
lämpligt, att denna fråga ordnades efter enhetliga grunder, och torde det
föreslagna ersättningsanslaget kunna för sådant ändamål lämpligen anlitas.
Med antagande att för eu var av de av statskontoret beräknade 20 sakkunniga
erfordras två månaders tjänstledighet, skulle, då tjänstgöringspenningarna
för denna tid utgöra 666 kronor 66 öre, till ersättning för mistade
tjänstgöringspenningar årligen erfordras i runt tal 13,300 kronor. Anslagssumman
skulle alltså utgöra 33,300 kronor, vilket belopp emellertid, då anslaget
bör erhålla förslagsanslags natur, synes kunna nedsättas till 30,000
kronor. Under titeln »gemensamma universitetsändamål» torde alltså höra
uppföras ett ordinarie förslagsanslag »till ersättningar åt sakkuninga i bebo
rdringsärenden» å sistnämnda belopp.
Slutligen framhåller statskontoret, att frågan om rese- och traktamentsersättning
åt sakkunnig, vilken angelägenhet hittills plägat i varje förekommande
fall särskilt avgöras av Kungl. Maj:t — vanligen genom att dylik
ersättning tillerkänts från åttonde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar
— nu synes böra ordnas genom en generell föreskrift; och
hemställer statskontoret, det Kungl. Maj:t måtte förklara, att sakkunnig i
akademiskt befordringsärende skall åtnjuta rese- och traktamentsersättning
enligt klass I B i allmänna resereglementet.
Förslaget att de sakkunniga skola vid befordringsärendens behandling i
fakultet och sektion där äga säte och stämma har avstyrkts av samtliga de
myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, ävensom av docentföreningen i
Lund.
I detta sammanhang må erinras, att jämväl det förslaget framförts, att
den professor, som innehar den ledigförklarade professuren, icke må deltaga
24
Departe
entschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
i ärendets behandling i fakultet eller sektion, om han tjänstgör såsom sakkunnig,
enär han vid förtidsprocedur skulle få ett alltför stort inflytande på
tillsättandet av sin efterträdare.
Jag har redan givit uttryck åt den meningen, att sakkunnigvalet bör ske
först efter ansökningstidens utgång. Givetvis bör dock valet äga rum omedelbart
efter nämnda tidpunkt.
Frågan om samverkan mellan universiteten vid tillsättande av sakkunniga
anser jag i sig innesluta ett önskemål, värt att särskilt uppmärksamma såsom
ägnat att skapa garantier för ett allsidigt sakkunnigval och motarbeta
de ensidiga synpunkter, som lätt annars kunna göra sig gällande. Så långt
möjligt bör därvid medverkan eftersträvas jämväl av de enskilda högskolorna
i Stockholm och Göteborg. Det synes mig lämpligt att förslag å sakkunniga
skall avgivas dels av den fakultet eller sektion, dit det lediga ämbetet
hör, dels av motsvarande fakultet eller sektion vid det andra universitetet,
dels ock beträffande befattning inom medicinsk fakultet dessutom, av
karolinska institutets lärarkollegium. I fråga om ledig befattning vid karolinska
institutet torde sådant förslag böra avgivas dels av lärarkollegiet därstädes,
dels ock av en var av de medicinska fakulteterna. Så långt motsvarighet
finnes vid de enskilda högskolorna till statsuniversitetens fakulteter
eller sektioner, bör även åt dessa högskolor beredas tillfälle att avgiva
sådant förslag. I fråga om utseendet kunna flera alternativ komma
under övervägande. Så finnes det skäl, som tala för att det lägges i kanslerns
händer. Personligen är jag emellertid närmast böjd för den anordningen,
att förslagen av kanslern omedelbart fastställas, därest antalet föreslagna
som åtaga sig uppdraget ej överstiger fem, men eljest av kanslern
till avgörande överlämnas till större konsistoriet vid det universitet, den
lediga befattningen tillhör, för utseende av minst fyra sakkunniga.
Jag har för avsikt att låta utarbeta förslag till bestämmelser härom och
däröver höra universiteten och högskolorna. Först därefter anser jag mig
böra taga slutlig ståndpunkt i frågan.
Beträffande stipulerandet av en viss tid för avgivande av de sakkunnigas
yttranden kan jag ej underlåta giva uttryck åt den uppfattningen, att vissa
vansklighet.er här onekligen förefinnas. Då emellertid på denna punkt den
enligt min mening effektivaste reformen för tillsättningsprocedurens påskyndande
är att söka, har jag icke velat motsätta mig, att en bestämd tidsfrist
utsättes. I avseende å tillmätandet av densamma anser jag, att man bör
gå försiktigt fram och icke genom fastställande av en alltför snävt begränsad
tidrymd äventyra värdet av det mest betydelsefulla ledet i tillsättningsförfarandet,
som sakkunniggranskningen innebär. Jag är i princip böjd förorda,
att en tid av omkring sex månader må såsom regel stå de sakkunniga
till buds, och torde jag sedermera vid min anmälan av eventuella
ändringar i universitetsstatuterna och karolinska institutets stadgar få anled
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 25
ning återkomma till frågan och till de närmare detaljföreskrifter, som härvid
äro erforderliga.
Fixerandet av en maximitid för de sakkunnigas fullgörande av deras
uppdrag torde närmast hava föranlett förslaget om särskilt honorar utöver
den nu medgivna ersättningen för två månaders tjänstgöringspenningar.
Vad först beträffar förslaget om särskilt sakkunnighonorar, vill jag erinra,
att för närvarande professor samt annan ordinarie lärare vid universiteten
och karolinska institutet är, då han utses till sakkunnig inom eget vetenskapsområde,
skyldig att emottaga uppdraget, så framt han ej till stöd för
befrielse kan visa giltigt förfall. Denna bestämmelse om skyldighet för ordinarie
universitetsprofessor att emottaga sakkunniguppdrag är i departementssakkunnigas
förslag bibehållen. Ett dylikt sakkunniguppdrag anser jag
emellertid, då det gives, vara att betrakta såsom ingående i en universitetsprofessors
ämbetsåligganden, och lika med vad som göres gällande av minoriteten
inom Lunds universitets filosofiska fakultet finner jag något särskilt
honorar för ordinarie universitetsprofessors fullgörande av detta uppdrag
icke böra ifrågakomma. Så mycket mindre kan jag ifrågasätta en dy hk ersättning,
som jag anser, att sakkunniguppdraget bör såsom nu begränsas
till avgivande av skriftligt utlåtande och för min del avstyrker förslaget om
de sakkunnigas genom säte och stämma i vederbörande fakultet och sektion
fortsatta deltagande i befordringsärendets behandling.
I hittills förekommande tillsättningsprocedurer har den praxis utvecklat
sig, att den avgående professorn i regel plägat utses såsom sakkunnig
— alltså en professor emeritus, för vilken en skyldighet i berörda hänseende
icke kan anses vara stipulerad eller kunna föreskrivas. Ett särskilt
honorar skulle därför för dessa fall kunna tänkas, och det har även inträffat,
att såsom sakkunniga fungerande professores emeriti gjort anspråk på särskild
ersättning för detta uppdrag. Jag vill emellertid erinra, att emeritiinstitutionen
vid universiteten är tillkommen i syfte att betona de avgående
professorernas ställning att vara, icke för detta befattningshavare i egentlig
mening, utan alltjämt vetenskapligt verksamma; pensionsålderns inträde för
eu universitetsprofessor innebär icke samma skilsmässa från de till ämbetet
hörande uppgifterna, som det innebär för andra statsämbetsmän. Sagda
förhållande har också tagit sig uttryck i den högre pension — i viss mån
betraktad såsom en emeritilön — vilken tillkommer professor emeritus.
Denna pension, efter 1925 års lönereglering uppgående till 7,500 kronor, är
högre än vad i pension tillkommer tjänstemän med avlöning efter avlöningsreglementets
lönegrad B 30. Under sådana förhållanden synes mig
fullgiltig anledning förefinnas för den uppfattningen att det skäligen bör
åligga en professor emeritus att fullgöra de sakkunniguppdrag, som må
komma att anförtros honom. Något särskilt honorar synes mig ej heller
för detta fall böra ifrågasättas.
Vidare inträffar i icke ringa utsträckning, att personer utanför universi
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 85 käft. (Nr 103.) 3
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
teten och karolinska institutet anlitas såsom sakkunniga — företrädesvis
professorer vid de enskilda högskolorna i Stockholm och Göteborg, intendenter
vid naturhistoriska riksmuseet och andra för att ej nämna utländska
vetenskapsidkare. För dessa fall kunna givetvis icke samma synpunkter
som ovan anläggas. Att emellertid tillerkänna sådana sakkunniga särskild
ersättning utan att låta samma förmån komma såsom sakkunniga fungerande
ordinarie universitetsprofessorer eller professores emeriti till del synes
mig innebära en inkonsekvens och en anordning, som icke torde vara tillrådlig.
Jag finner mig ej heller för dessa fall böra ifrågasätta något särskilt
honorar.
Vad vidare beträffar frågan om ersättning för mistade tjänstgöringspenningar,
är nu stadgat, att, om någon till sakkunnig utsedd ordinarie lärare
vid universiteten eller karolinska institutet erhåller tjänstledighet för sakkunniguppdragets
fullgörande, denne äger, därest lian inom sex månader
efter tjänstledighetens början inkommer med sakkunnigutlåtande, åtnjuta
ersättning för tjänstgöringspenningar, som han på grund av ledigheten avstått,
dock ej för längre tid än två månader. I departementssakkunnigas
förslag är denna bestämmelse i så måtto bibehållen, att berörda ersättning
för mistade tjänstgöringspenningar är begränsad att avse högst två månader.
Denna princip har vunnit en ökad tillämpning, i det att även vid universitet
ej anställd statsämbetsman, som för fullgörande av sakkunniguppdrag
åtnjutit tjänstledighet, plägat tillerkännas ersättning för mistade tjänstgöringspenningar.
Ifrågavarande rätt anser jag givetvis böra bibehållas; dock
vill jag med hänsyn till den av mig förordade begränsningen av tiden för
sakkunniguppdragets fullgörande och det på grund härav forcerade arbete,
som uppenbarligen måste av en sakkunnig presteras, tillstyrka, att rätten
till ersättning för avstådda tjänstgöringspenningar må utsträckas att avse
en tid av högst tre månader. Det torde vara befogat, att, då en motsvarande
direkt inkomstförlust genom uppdraget åsamkas annan än svensk
statsämbetsman, möjlighet finnes för Kungl. Maj:t att intill ett belopp motsvarande
nyss angivna begränsning kunna efter förslag av kanslern disponera
medel från samma anslag.
Såsom statskontoret erinrat, hava dessa ersättningar hittills anvisats å
växlande titlar; de hava utgått från vederbörande universitets reservfonder,
från de till Kungl. Maj:ts disposition stående, å vederbörande universitetsstater
särskilt anvisade medel, från åttonde huvudtitelns anslag till extra
utgifter eller, före avskaffandet av huvudtitlarnas besparingsfonder, från
åttonde huvudtitelns allmänna besparingar. Lika med statskontoret anser
jag denna fråga böra ordnas efter enhetliga grunder i så måtto, att dessa
ersättningar må komma att avföras å ett och samma anslag. För ändamålet
bör ett särskilt ordinarie anslag upptagas å riksstaten. Storleken av detsamma
torde vara vanskligt att nu beräkna. I avvaktan å närmare vunnen
erfarenhet vill jag förorda ett belopp av 2,000 kronor. Anslaget bör givet
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 27
vis hava förslagsanslags natur, och torde anvisningarna å anslaget böra
göras av kanslern på grundvalen av till honom ställda ansökningar.
I avseende å rese- och traktamentsersättning till sakkunnig vid resor för
åhörande av lärarprov biträder jag vad statskontoret föreslagit, nämligen
att en generell föreskrift bör utfärdas därom att sakkunnig skall åtnjuta
sådan ersättning enligt klass I B i allmänna resereglemente!. Frågan härom
torde få upptagas till avgörande i samband med de utav sakkunnigförslaget
föranledda ändringarna i universitetsstatuterna och karolinska institutets
stadgar.
Jag vill vidare omnämna, att departementssakkunniga föreslagit skyldighet
för den, som ämnar anföra besvär i befordringsmål, att härom göra
anmälan inom tio dagar efter anslagsdagen. Häremot torde intet vara att
erinra.
Vidare gälla särskilda bestämmelser för tillsättning av vissa professurer,
av vilka jag endast vill erinra om de med vederbörande överläkartjänster
förenade professurerna i psykiatri. Dessa bestämmelser torde böra ändras i
överensstämmelse med vad som kan bliva fastställt ifråga om tillsättning
av övriga professorsbefattningar.
Slutligen må påpekas, att sakkunnigförslaget innehåller en hel del detaljföreskrifter,
liksom ock att dessa blivit av de akademiska myndigheterna
vederbörligen granskade och kritiserade. Jag har icke ansett nödigt att nu
upptaga dessa till skärskådande, utan torde jag, vid min kommande anmälan
av eventuellt erforderliga författningsändringar, få anledning återkomma
till dessa. Dock vill jag redan nu hava uttalat, att ett uppställande av
alltför detaljerade föreskrifter för mötande av olika tänkbara fall icke synes
mig lämpligt eller önskligt liksom även stridande mot andan i gällande
universitetsstatuter, som kännetecknas av en benägenhet att lämna de akademiska
myndigheterna en relativt vidsträckt frihet att utan hinder av alltför
ingående föreskrifter fatta beslut med tillämpning av de i statuterna givna
allmänna reglerna.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag nu allenast,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att å åttonde huvudtiteln under avdelningen Gemensamma
universitetsändamål och rubrik: Ersättningar åt sakkunniga
i akademiska befordringsärenden uppföra ett ordinarie förslagsanslag
av 2,000 kronor, från vilket anslag må enligt
av Kungl. Maj:t lämnade närmare föreskrifter utgå ersättningar
för förlust av tjänstgöringspenningar eller för annan
direkt inkomstminskning, som sakkunnig måst vidkännas
på grund av tjänstledighet för fullgörande av sakkunniguppdrag.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall ävensom
förordna, att proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
C. A. Löivenhielm.
Stockholm. 1926, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
200141
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:225 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Uppsala och Lund sam s. 9 i texten
- SU 1926:113 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga i beford,ringsärenden vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska s. 10 i texten