Sök i Ratio Lex

Angående ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Upp sala och Lund samt karolinska institutet m. m

1926-01-22 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:103, Angående ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Upp sala och Lund samt karolinska institutet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition Nr 103.

1

Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning åt

sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Upp

sala och Lund samt karolinska institutet m. m.; given

Stockholms slott den 22 januari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22

januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Olsson, yttrar härefter: Ersättning it

Vid anmälan den 7 januari 1926 av anslagsäskandena under åttonde hu- sakkunniga

vudtiteln för budgetåret 1926—1927 hemställde jag, det Eders Kungl. Maj:t 1 trenden88

täcktes föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående anslag till vid universiersättning

åt sakkunniga vid tillsättning av professors- m. fl. befattningar sala och Lund

vid universiteten och karolinska institutet, för ändamålet beräkna för bud- samt karogetåret

1926—1927 ett ordinarie förslagsanslag av 2,000 kronor. Denna tutet^m

min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 85 käft. (Nr 103.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Jag anhåller nu att få återupptaga denna fråga.

Genom beslut den 15 november 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom

departementet biträda med uppgörande av förslag i syfte att befordra ett

skyndsammare tillsättande av lediga professors- in. fl. befattningar vid rikets

universitet och karolinska institutet. Såsom sakkunniga för ändamålet tillkallades

i december 1918 rektorn vid universitetet i Lund, professorn J. C.

W. Thyrén, tillika ordförande, professorn vid universitetet i Uppsala O. von

Friesen och professorn vid karolinska institutet E. Muller ävensom i februari

1922 ledamoten av riksdagens andra kammare, numera generalkrigskommissarien

V. Rydén.

I juli 1922 avgåvo de sakkunniga sitt betänkande, över vilket sedermera

infordrade yttranden avgivits av vederbörande akademiska myndigheter

ävensom av statskontoret. Härjämte hava docentföreningarna vid universiteten

i Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet inkommit med

särskilda framställningar i ämnet.

Innan jag närmare ingår på den anslagsfråga, vars lösning påkallar riksdagens

medverkan, anser jag mig böra för densammas förstående och belysande

uppdraga huvudlinjerna i det akademiska befordringsväsendets nuvarande

struktur och redogöra såväl för de av de sakkunniga framlagda

ändringsförslagen och för de yttranden, som från akademiskt håll framkommit

mot desamma, som även för min egen ståndpunkt till ifrågavarande

spörsmål. Då det ankommer på Kungl. Maj;t att meddela beslut

i anledning av de framställda ändringsförslagen, har jag för avsikt att,

sedan riksdagen avgjort anslagsfrågan, framlägga förslag till sådana ändringar

i universitetsstatuterna och karolinska institutets stadgar, som må föranledas

av den i ämnet verkställda utredningen.

Nuvarande Nu gällande bestämmelser ifråga om tillsättning av akademiska lärostobe8tämmelser.

]ar återfinnas i universitetsstatuternas §§ 52—68 och karolinska institutets

stadgar §§ 37—51.

Den konstitutiva bestämmelsen beträffande befordringsgrunder lyder:

För befordran till akademiska lärarbefattningar må ej andra grunder avses

eller åberopas än graden av ådalagd vetenskaplig skicklighet. Vid bedömandet

av den vetenskapliga skickligheten skall hänsyn tagas jämväl till

ådagalagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning. Prövas den

vetenskapliga skickligheten hos två eller flera sökande vara lika, då må ock

tjänstålder åberopas såsom befordringsgrund.

Professorsbefattning tillsättes antingen genom kallelse eller efter ansökan.

Kallelseförfarandet förutsätter, att vederbörandes skicklighet till ämbetet

är uppenbar och han anses förtjänt till ämbetet nämnas framför varje annan

svensk man, som till detsamma kan komma i åtanke. Då professorsbefattning

blivit ledig, äger ledamot av vederbörande fakultet eller sektion

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Eungl. Maj. ts proposition Nr 103.

respektive vid karolinska institutet lärarkollegiet att inom 14 dagar därefter

väcka fråga om att till befattningen kalla viss uppgiven vetenskapsman. Skulle

tiden för kallelsefrågas väckande börja att löpa eller komma att utgå under

ferier, skall den utsträckas till 14:e dagen av nästa lästermin, där ej fakultets

eller sektions samtliga till kallelsefrågas väckande berättigade ledamöter

förklara sådan utsträckning icke vara behövlig.

Har kallelsefrågan vederbörligen blivit väckt, skall fakulteten eller sektionen,

respektive lärarkollegiet, efter att hava inhämtat yttrande av sakkunniga

i det eller de läroämnen, som den lediga befattningen omfattar, inom 30

dagar, efter det tiden för kallelsefrågans väckande''tilländagått, företaga frågan

till avgörande. Skulle denna tid av 30 dagar komma att utlöpa under

ferier, kan densamma av fakulteten eller sektionen utsträckas till 30:e dagen

av nästa lästermin.

Då kallelsefrågan företages till behandling, skola fakultetens eller sektionens,

respektive lärarkollegiets ledamöter var för sig avgiva bestämt yttrande,

huruvida tillräckliga skäl för kallelsen föreligga. Förena sig minst två

tredjedelar av de i. omröstningen deltagande ledamöterna om kallelseförslaget

och hava därvid för detsamma avgivits så många röster, att deras antal

överstiger hälften av antalet professurer inom fakulteten eller sektionen,

skola, därest den föreslagne förklarar sig villig antaga kallelsen, handlingarna

i ärendet överlämnas till större konsistoriet, som snarast möjligt insänder

desamma jämte eget yttrande till kanslern, vilken med eget utlåtande

underställer ärendet Kungl. Maj:ts avgörande. Vid karolinska institutet

motsvaras i förevarande avseende både fakultet och konsistorium av

lärarkollegiet.

Har fråga om kallelse icke blivit inom behörig tid väckt eller har kallelseförslag

fallit, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos rektor, som

äger att sörja för befattningens ledigförklarande. Ansökningstiden är 30

dagar.

Sedan, ansökningstiden gått till ända, skola ofördröjligen utses minst tre

sakkunniga i det eller de läroämnen, som det lediga ämbetet omfattar. Om

ansökningstiden utgår under ferier, må dock härmed kunna anstå till början

av nästa lästermin. Sakkunniga utses av det större konsistoriet, till vilket

fakulteten eller sektionen skall i sådant hänseende inkomma med förslag.

. Vid karolinska institutet utses de sakkunniga av lärarkollegiet.

Till sakkunniga skola helst utses svenska vetenskapsmän. Professor samt

annan ordinarie lärare vid universiteten och karolinska institutet är, då

han utses till sakkunnig inom eget vetenskapsområde, skyldig att emottaga

uppdraget, så framt han ej till stöd för befrielse kan visa giltigt förfall.

Erhåller någon till sakkunnig utsedd ordinarie lärare vid universitetet eller

karolinska institutet tjänstledighet för sakkunniguppdragets fullgörande, äger

nan, därest han inom sex månader efter tjänstledighetens början inkommer

med utlåtande., åtnjuta ersättning för tjänstgöringspenningar, som han på

grund av ledigheten avstått, dock ej för längre tid än två månader. Vid

flera tillfällen har Kungl. Maj:t dessutom, på därom gjorda ansökningar,

anvisat rese- och traktamentsersättning åt såväl inländska som utländska

sakkunniga.

Efter ansökningstiden — 30 dagar — löper den s. k. specimenstiden,

vilken omfattar 90 dagar, varunder sökande äger att genom vetenskapliga

arbeten, andra lärdomsbevis samt lärarprov ytterligare ådagalägga sin skicklighet.

Lärarprov få icke avläggas under ferier. Skulle specimenstiden helt

s. 4 Kontrollera mot PDF

Sakkunnigas

förslag.

Allmän

översikt.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

eller delvis infalla under ferier och befinnas lärarprov av denna anledning

icke kunna försiggå under specimenstiden, må de kunna även därefter

avläggas; dock skola de i varje fall vara avslutade inom 180 dagar efter

ansökningstidens utgång. De utsedda sakkunniga skola underrättas om tid

och ställe för lärarprov. Förklara samtliga sökande, att de icke vilja begagna

sig av specimenstid, förfaller all fråga om sådan tid. Framställningar

om förlängd specimenstid hava sedan länge nästan undantagslöst av

Kungl. Maj:t avslagits; endast vid ett tillfälle har på grund av särskilda

omständigheter — arbetsinställelse vid boktryckerierna — medgivande

härutinnan givits.

Då ansökningshandlingarna inkommit, skall rektor ofördröjligen översända

dem till vederbörande sektion eller fakultet, som det åligger att utan tidsutdräkt

tillställa de sakkunniga handlingarna. Vid karolinska institutet

skall rektor utan tidsutdräkt översända ansökningshandlingarna till de sakkunniga.

De sakkunniga skola, så snart ske kan, var för sig till fakulteten

eller sektionen, respektive lärarkollegiet inkomma med förberedande skriftligt

utlåtande om sökandes skicklighet till befattningen och, där flera sökande

finnas, anställa jämförelse dem emellan.

Efter att hava tagit kännedom om ansökningshandlingarna och de sakkunnigas

utlåtande skall fakulteten eller sektionen företaga befordringsärendet

till prövning. Därvid skall varje ledamot för sig avgiva yttrande om

avlagt lärarprov samt bestämt utlåta sig, ej blott om, huruvida sökande, en

eller flera, anses skickliga till befattningen, utan även, där de äro flera, om den

enes företräde framför den andre i den mån sådant utan hänsyn till tjänstålder

kan ske. Därefter skall större konsistoriet, så snart ske kan, företaga

ärendet till prövning, därvid varje ledamot skall yttra sig om sökandes kompetens

och, där flera sökande finnas, anställa bestämd jämförelse dem emellan

samt därefter, i följd av jämförelsen och med hänsyn tillika till vederbörandes

tjänstålder, uppföra tre av de sökande, om så många finnas och

prövas kompetenta, på förslag i den ordning, han anser dem förtjänta att

nämnas. Konsistoriet skall slutligen upprätta ett samfällt förslag på det

sätt, att omröstning anställes om vart och ett av de tre förlagsrummen för

sig med början på första rummet och vidare nedåt. Vad sålunda vid universiteten

gäller för såväl fakultet, respektive sektion och konsistorium äger

vid karolinska institutet motsvarande tillämpning i avseende å lärarkollegiet.

Konsistoriets, respektive lärarkollegiets förslag jämte samtliga handlingar i

befordringsärendet insändas därpå till kanslern, som överlämnar ärendet jämte

sitt utlåtande till Kungl. Maj:t.

Beträffande tillsättande av laborators-, prosektor- och observatorstjänst

förhålles i tillämpliga delar på enahanda sätt, som föreskrivits i fråga om

professorsbefattningar.

Efter en redogörelse för tillsättningsförfarandet i vissa främmande länder

och en utförlig berättelse över det akademiska befordringsväsendets utveckling

i Sverige hava de sakkunniga gjort en statistisk undersökning av befordringsärendena

i landet åren 1877—1919 eller den tid, det akademiska befordringsväsendet

i huvudsak haft sin nuvarande gestaltning. Denna undersökning

giver vid handen, att det stora flertalet lediga professurer vid universiteten

och karolinska institutet tillsatts efter ansökan samt vidare att

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kung!. Maj:ts proposition Nr 103.

detta tillsättningsförfarande hittills i medeltal tagit i anspråk en tid, obetydligt

överstigande ett och ett halvt år. Någon tendens till snabbare behandling

under de senare åren förmena de sakkunniga icke hava gjort sig gällande,

snarare kunde en benägenhet till förlängning spåras.

De sakkunniga utveckla vidare behovet av ett skyndsammare tillsättningsförfarande,

framhålla hurusom icke blott undervisning och examination utan

även den vetenskapliga forskningen vid universiteten kan påvisas bliva lidande

av de långvariga ledigheterna samt komma till den slutsatsen, att

härutinnan en svår brist föreligger och följaktligen ett verkligt behov av

ett skyndsammare tillsättningsförfarande förefinnes.

Vid bedömande av frågan om orsakerna till tidsutdräkten hava de sakkunniga

sökt påvisa, om och i vilken mån de särskilda leden i den akademiska

tillsättningsproceduren på ett mera avsevärt sätt bidraga till den

långsamhet, varmed proceduren i allmänhet fortskrider. Härvid har det

moment i befordringsordningen, som utgöres av sakkunniggranskningen,

visat sig vara själva huvudkällan till tidsutdräkten. Befordringsordningen

lämnar på flera andra punkter tillfällen till ett uttänjande av behandlingen.

Specimenstiden, prövningen i fakultet och konsistorium, besvärsinstitutet äro

i detta hänseende bevisligen faktorer av betydelse. Det synes de sakkunniga

naturligt, att ett reformarbete i syfte att åvägabringa skyndsammare tillsättningar

framför allt inriktar sig på de nu nämnda leden i tillsättningsförfarandet.

De sakkunniga angiva sin ståndpunkt på följande sätt:

En reform av det akademiska befordringsväsendet i syfte att förkorta

tillsättningstiden bör ske på det beståendes grund, därför att de för den nu

gällande befordringsordningen grundläggande principerna enligt vår mening

äro bäst ägnade att främja ett ur såväl allmän som enskild synpunkt gynnsamt

resultat. Vår avsikt är alltså icke att söka lösa den oss förelagda

uPPgiften genom att föreslå en genomgripande omläggning av tillsättningsproceduren.

Vad vi åsyfta är att, med bibehållande i stort sett av det system,

som under åratal prövats och befunnits utan andra allvarliga fel än

att det fungerar oskäligt långsamt, framlägga förslag till ändrade anordningar

i de delar, där huvudorsakerna till tidsutdräkten äro att söka,

De partiella reformer av den nuvarande befordringsordningen, vilka de

sakkunniga ansett nödiga och lämpliga, innebära dels ändringar i vissa avseenden

av hittillsvarande anordningar, dels ock införande av helt nya

sådana.

Ändringarna beröra först och främst det moment av proceduren, som

visat sig vara den huvudsakliga anledningen till tidsutdräkten, alltså sakkunniggranskningen.

Såsom medel till förkortning föreslå de sakkunniga

utsättande av viss tid, inom vilken de sakkunniga hava att inkomma med

sina utlåtanden, detta kombinerat med ersättning åt de sakkunniga för uppdragets

fullgörande. Den andra förändring, som föreslås, är specimenstidens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

borttagande. Lärarproven bibehållas likväl, men tiden för deras avläggande

fixeras. En åtgärd till påskyndande av ärendenas avgörande innebär även

förslaget om skyldighet för den, som ämnar anföra besvär, att därom göra

anmälan inom viss kort tidrymd.

Av föreslagna nya anordningar är först att nämna igångsättandet av befordringsproceduren,

innan ännu ledighet å den ifrågavarande befattningen

uppkommit. Detta förfarande, som av de sakkunniga kallats »förtidsproceduren»,

är visserligen användbart uteslutande i de fall, där befattningen blir

ledig genom innehavarens avgång vid uppnådd pensionsålder, men då dessa

fall utgöra det övervägande flertalet, innebär förtidsproceduren en synnerligen

verksam åtgärd till beskärande av de långa vakanserna. Såsom ett nödvändigt

komplement härtill sluter sig förslag om ändrade bestämmelser med

avseende å professorers och därmed likställda befattningshavares skyldighet

att avgå ur tjänsten, gående ut därpå, att sådan skyldighet skulle inträda

först med utgången av det kalenderår, under vilket den i lagen stadgade

pensionsåldern blivit uppnådd, men utan möjlighet för vederbörande att erhålla

rätt till kvarstående vid befattningen utöver sagda tid. En annan nyhet

är förslaget om en utsträckt användning av ett mera summariskt tillvägagångssätt,

närbesläktat med kallelse. Det nya institutet kalla de sakkunniga

för korthetens skull »enmansförslaget». Det innebär, att i vissa

fall, där väl icke förutsättningarna för kallelse föreligga men likväl omständigheterna

äro sådana, att en sökandes överlägsenhet över medsökande eller

i allt fall hans kompetens till befattningen är otvivelaktig, en kortare väg

än den vanliga kunde anlitas, så att sakkunnigprövningen icke behövde

taga längre tid i anspråk, än vad som är förhållandet vid kallelse. Någon

ingående jämförelse emellan de sökandes skicklighet skulle icke förekomma,

utan på förslaget till befattningen skulle endast den uppföras, vilken redan

vid en summarisk granskning befunnits bäst skickad att erhålla den lediga

platsen. Vid infogande i det gällande systemet av den nu omtalade nya

anordningen har det vidare befunnits lämpligt att låta tillsättningsåtgärderna

taga sin början med platsens ledigförklarande — icke, såsom nu, med kallelseproceduren.

Denna skulle komma att löpa jämsides med ansökningsförfarandet

och kallelsefrågan komme att sammankopplas med frågan om

enmansförslag, sålunda, att båda skulle i ett sammanhang bringas till avgörande.

Då samma personer skulle fungera såsom sakkunniga i bägge frågorna,

föreslås jämväl ändring beträffande tidpunkten för de sakkunnigas

utseende.

Förtidsproceduren och enmansförslaget äro de båda väsentliga nyheter,

vilka de sakkunniga bestämt förorda. Härjämte hava de sakkunniga emellertid

funnit anledning att till befordringsordningens förenkling, dock endast

alternativt, framlägga ett förslag, varigenom universitetsinstanserna, för närvarande

tre — sakkunniga, fakultet och konsistorium -— skulle minskas till

två. Fakultet och konsistorium skulle nämligen ersättas av en »beford
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

ringsnämnd», sammansatt av de sakkunniga i befordringsärendet samt representanter

för fakulteten och universitetet såsom sådant, vilken nämnd skulle

hava att utöva den ledande funktionen med avseende å ärendets handläggning

vid universitetet. Förslaget om befordringsnämnd har föranlett, att

de sakkunniga utarbetat författningsförslag i två olika textredaktioner. Den

författningstext, där nämnda förslag inarbetats, bär beteckningen alternativ

II, varemot det författningsförslag, som bibehåller den nuvarande ordningen

med fakultet och konsistorium såsom var för sig självständigt prövande

organ, betecknats såsom alternativ I. De sakkunniga framhålla emellertid,

att de anse alternativ I vara det reformförslag, som under nuvarande förhållanden

torde äga de större förutsättningarna för att kunna på ett lyckligt

sätt lösa frågan om en förkortning av befordringsproceduren.

De akademiska myndigheternas yttranden röra sig endast om det av de

sakkunniga såsom alternativ I betecknade förslaget. Förslaget angående en

särskild befordringsnämnd (alternativ II) avstyrkes enhälligt, därvid på vissa

håll betonas, att befordringsärendenas handläggning i två universitetsinstanser

och särskilt det större konsistoriets befattning därmed erbjuder vida tillförlitligare

garantier för dessa ärendens allsidiga utredning och objektiva avgö

rande än den föreslagna befordringsnämnden. Jag vill dock erinra, att docentföreningen

i Uppsala livligt uttalat sig för att förslaget alternativ II i

sina huvuddrag måtte läggas till grund för den blivande reformen samt

hemställt om en förnyad utredning på grundvalen av detta alternativ.

Av de mera principiella och allmänna uttalanden, som gjorts i det före

liggande ämnet, vill jag erinra om följande:

Det större akademiska konsistoriet i Uppsala yttrar bland annat:

I likhet med sakkunniga vill konsistoriet först betona, att en reform av

det akademiska befordringsväsendet är ett synnerligen ömtåligt och svårlöst

problem. De meriter, som det vid akademiska lärarplatsers besättande

gäller att bedöma och väga emot varandra, äro ofta svåra att i sig värdesätta

på grund av svårigheten att finna en objektiv måttstock för dylik

värdesättning och än mer att sins emellan jämföra, när, såsom oftast är

fallet, den vetenskapliga produktionen ligger på ganska skilda områden.

Därtill kommer att utgången av en akademisk konkurrens kan hava stor

betydelse för en viss vetenskapsgrens representerande vid ett av våra universitet

under kanske en mansålder och därmed också för hela det vetenskapliga

livet i vårt land. Det kräves därför en mer än vanligt hög grad

av omsorg, objektivitet och insikt för bedömandet av de sökandes till en

akademisk lärarbefattning kompetens och inbördes förtjänster.

De former, som utbildats för tillsättningen av dylika platser och som

innehållas i nu gällande universitetsstatuters relativt vidlyftiga föreskrifter

härom, vila på en redan långvarig hävd och en under långa tider förvärvad

erfarenhet. Syftet med dessa former, att garantera att de akademiska lärostolarna

bliva vid varje tillfälle besatta med de mest förtjänta vetenskapsmän

i facket, som vid tillsättningen stå att förvärva, torde också i stort sett

hava nåtts. De svenska akademiska lärartillsättningarna torde i objektivitet

Myndigheternas

yttranden.

Allmänna

uttalanden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

och omsorgsfull prövning av sökandes rent vetenskapliga meriter stå framför

de flesta andra länders. Dessa gamla tillsättningsformer böra därför icke

utan tvingande skäl frångås och böra över huvud ej ändras, om ej säker

utsikt att finna något bättre i det utdömdas ställe föreligger.

Den egentliga bristen hos det svenska akademiska befordringsväsendet

torde vara en viss långsamhet vid platsers återbesättande, men vikten av att

i varje fall besätta en ledig lärarplats med den mest kvalificerade vetenskapsmannen

är av den art, att en tids uppskov med tillsättningen i tvistiga

fall knappt kan undvikas och är vida att föredraga framför eu hastigare

procedur, som icke garanterar samma säkra och i regel obestridda resultat.

Därjämte äro de vakansförordnanden, som ju i regel blott med långa tiders

mellanrum kunna för varje särskild professur ifrågakomma, ingalunda utan

värde för de yngre vetenskapsmännen av facket på grund av de tillfällen

de bereda dem till vidgad erfarenhet och till ådagaläggande av deras lärarförmåga

och hava ofta betytt insatser av stort värde för universitetsundervisningen,

medan däremot något egentligt men för universiteten av dessa

professorsvakansförordnanden under en eller annan termin eller till och med

ett eller annat läsår med undantag för enstaka fall ej kunnat påvisas. Bristerna

i nuvarande tillsättningsmetod äro följaktligen icke sådana, att en reform

av densamma är behövlig mer än på någon enstaka punkt.

Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att de sakkunniga på ett

erkännansvärt sätt sökt lösa uppgiften att vinna avkortning av hittillsvarande

tid för tillsättning av professorsbefattningar.

Att, även om det föreliggande förslaget skulle bliva i huvudsak antaget,

vårt land kommer att i avseende på tiden för ifrågavarande befattningars

tillsättande allt framgent intaga en särställning bland flertalet andra kulturländer,

där motsvarande befordringsärenden icke tillnärmelsevis kräva ens

den nu föreslagna avkortade tiden, är givetvis betingat just därav, att den

hävdvunna uppfattningen och det traditionella åskådningssättet i vårt land

rörande formerna för akademiska befordringsfrågors handläggning även i det

nu framlagda förslaget varit bestämmande principer. Ifrågavarande uppfattning

och åskådningssätt, som utan tvivel främst tager sikte på individens

rätt att vinna en eftersträvansvärd befordran och vida mindre på statens

rätt att tillförsäkra sig de bästa krafterna, torde ock utgöra oöverstigliga

hinder för akademiska befordringsärendens handläggning i vårt land

på sådant sätt, att icke allt framgent avsevärt större tid kommer att krävas

för sådana ärendens slutgiltiga avgörande än annorstädes är förhållandet.

Kanslern erinrar, att en reform av det akademiska befordringsväsendet

för åvägabringande av en förkortning av tillsättningstiden redan länge varit

påkallad och utan tvivel från olika synpunkter vore mycket önskvärd. Men

å andra sidan är det dock enligt kanslerns mening utan tvivel en ytterst

ömtålig sak att rubba den vedertagna och i det stora hela väl fungerande

tillsättningsproceduren, vilken, genom den garanti den lämnade för att de

akademiska lärostolarna vid varje tillfälle bleve besatta med do mest förtjänta

vetenskapsmännen, säkerligen utgjorde en kraftig hävstång för det vetenskapliga

livet i vårt land, på samma gång densamma, så långt möjligt, tillförsäkrade

de enskilda sökande till dessa professurer en omsorgsfull och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

objektiv prövning av deras kompetens och inbördes skicklighet. De gamla

tillsättningsformerna borde därför icke utan tvingande skäl frångås, och

om en ändring vidtoges, borde icke mera ändras, än nödvändigheten

krävde, och ändring borde överhuvud ej ske, om ej säker utsikt förelåge

att i det utdömdas ställe finna något bättre.

Jag vill slutligen ej underlåta att nämna, att på några håll rent avstyrkande

yttranden reservationsvis framkommit.

Det mål sakkunnigförslaget närmast åsyftar, nämligen att vinna ett snabbare

förfarande i avseende å tillsättningen av de akademiska professurerna,

finner jag vara värt allt erkännande. Den genomsnittstid, som åtgår för

tillsättning av universitetsprofessurer, vilka besättas efter ansökning, tenderar

att närma sig två år. En alltför lång vakanstid måste onekligen inverka

menligt på den akademiska undervisningen och den vetenskapliga forskningen

vid universiteten. Såväl det allmännas krav som även det intresse,

som för enskilda vetenskapsidkare i många fall kan förefinnas för att de

akademiska befordringsfrågorna få ett snabbare avgörande synes mig påkalla

en större uppmärksamhet för hithörande angelägenheter.

Fråga är, hur djupa ingrepp som erfordras för att råda bot på det påtalade

missförhållandet. Sakkunnigförslaget bygger på det beståendes grund,

och i de akademiska myndigheternas yttranden framträder kravet på anknytning

till nu rådande förhållanden än starkare. Det är mig ingalunda

obekant, att understundom röster höjas för eu ny ordning, som innebär en

fullständig brytning med det nuvarande systemet.

Jag är emellertid med de sakkunniga ense därutinnan, att vår befordringsordning,

sådan den för närvarande är inrättad, äger sina stora förtjänster

just däri, att den innebär goda förutsättningar för att prövningen bliver sakkunnig,

grundlig, objektiv och allsidig. Om också det nuvarande systemet

fungerar långsamt, erbjuder det näppeligen någon motsvarighet med hänsyn

till saklighet och noggrannhet. Med all sin tungroddhet är det en frukt av

genérationers erfarenhet och arbete, det är framvuxet på eu nationell rättsgrund,

i överensstämmelse med våra krav på att den enskildes rätt såväl

som det allmännas intressen skall tillgodoses. Jag är därför av samma

uppfattning som de sakkunniga och de akademiska myndigheterna, nämligen

att en reform i syfte att förkorta tillsättningstiden bör ske på det beståendes

grund.

Departe
mentschefen.

Jag övergår härefter till granskning av de utav de sakkunniga framlagda

olika reformförslagen.

Sakkunnigförslaget i avseende å förtidsproceduren innebär, att i sådana Förtidsprocefall,

där professorsbefattning blir ledig genom innehavarens avgång på grund duren.

av uppnådd pensionsålder — vilka fall enligt de sakkunnigas statistiska un- a^unn''ga‘

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

dersökningar intill år 1920 utgjort omkring 70 procent av samtliga vakanstillfällen

— tillsättningsförfarandet igångsättes så lång tid i förväg, som

normalt motsvaras av vad som behöves för ärendets beredning före utnämningen,

varigenom således i regel någon vakansperiod icke skulle behöva

förekomma. Nämnda beredningstid beräknas av de sakkunniga till

11 månader, varför alltså tillsättningsförfarandet skulle taga sin början med

ledigförklaring den 1 februari, för att den ledigblivande professuren skulle

kunna bliva återbesatt från och med början av året näst efter det, under

vilket pensionsåldern uppnåtts. Den avgående befattningshavaren skulle

vara skyldig kvarstå i tjänst till slutet av det år, varunder pensionsåldern

uppnås, men då också vara ovillkorligen pliktig att avgå från densamma.

Förslaget innebär — frånsett härav betingad ändring i civila pensionslagen

— att sakkunniga för befordringsärendets behandling skulle utses

omedelbart efter ledigkungörandet.

Då nu föreslagna bestämmelser icke kunna utan vidare göras tillämpliga

på dem, som vid den tid, då bestämmelserna träda i kraft, redan äro

innehavare av professorsbefattningar, skulle dessas egna medgivanden härtill

erfordras. Ifråga om dem, som icke lämna dylikt medgivande, måste

särskilda övergångsbestämmelser meddelas.

I avseende å de av de sakkunniga till stöd för förslaget om förtidsproceduren

anförda motiven tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid.

168—178.

ligheter- Den av de sakkunniga föreslagna förtidsproceduren tillstyrkes i stort sett

Len™" av akademiska myndigheterna, dock med vissa modifikationer och under

vissa förutsättningar.

Sakkunnigförslaget innebär, att tillsättningsförfarandet skulle taga sin

början med ledigförklarande den 1 februari. Om tidpunkten för förtidsprocedurens

begynnande äro meningarna delade.

På flertalet håll uttalas den uppfattningen, att tillsättningsförfarandet bör

igångsättas redan vid kalenderårets början.

Av medicinslca fakulteten i Uppsala föreslås, att förtidsproceduren begynner

redan vid höstterminens slut. Inom juridiska fakulteten i Lund har en

ledamot gjort gällande, att förtidsproceduren borde byggas på den grundvalen,

att professorernas avgång ur tjänsten på grund av ålder anknytes

till slutet av kalenderhalvår eller till slutet av termin. En annan ledamot

av fakulteten har instämt häri, dock att professor, som fyllde 65 år

under ferier, skulle vara skyldig att omedelbart avgå i hittills vanlig

ordning.

Härjämte må erinras, hurusom docentföreningen vid karolinska institutet

till övervägande anbefallt frågan, om ej två årliga perioder av professorsskiften

— en avslutad i juni och en i december — vore att föredraga

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

framför hopförandet av dem till en enda period — med avslutning i december,

såsom förslaget innebär.

I fråga om tidpunkten för avgången ur tjänst, vilken fråga beröres i sistnämnda

yttrande, innebär såsom nämnts sakkunnigförslaget, att den avgående

befattningshavaren skulle vara skyldig kvarstå till kalenderårets slut

men då ovillkorligen avgå.

Häremot göres på sina håll gällande, att med skyldigheten att avgå vid

kalenderårets slut bör kombineras rätt att avgå vid uppnådda 65 år.

Till stöd härför har anförts i huvudsak: Ur allmän synpunkt bör icke

under alla förhållanden föredragas, att avgående professor själv uppehåller

tjänsten efter sextiofemårsdagen, framför att yngre vikarie förordnas till

kalenderårets slut. Varje allmänt intresse saknas att i tjänsten kvarhålla en

professor, som själv önskar avgå. Därest hans önskan i detta avseende

dikteras av syftet att koncentrera återstående arbetskrafter på fullföljandet

av vissa vetenskapliga uppgifter, kräver det allmännas intresse tvärtom, att

denna önskan respekteras. Skyldighet för professor att efter uppnådda 65

levnadsår kvarstå i tjänst till det löpande årets slut, kan alltefter personliga

förhållanden te sig såsom en förmån eller såsom en börda. En dylik

föreskrift kan i vilketdera fallet som helst verka ojämnt och orättvist. “Att

förtidsprocedurens syfte vid avgång före årets slut icke fullt uppnås, utgör

icke någon grund för att upphäva en dylik rätt för professor, då förordnande

för annan vetenskapsman icke torde medföra någon större olägenhet.

Universitetets intresse att undvika ombyte av lärare under pågående lästermin

bör dock därvid tillvaratagas.

Aven kanslern förordar en sådan jämkning, att professor må medgivas

rätt att avgå vid 65 års ålder.

Statskontoret har i princip intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i

avseende å professors avgång från tjänsten. I avseende å den av de akademiska

myndigheterna gjorda modifikationen om rätt för professor att avgå

vid fyllda 65 år men skyldighet att avgå vid löpande kalenderårs utgång

framhåller statskontoret, att avgångsskyldighetens inträde ansetts i allmänhet

böra sammanfalla med pensionsåldern, så att det icke skulle bero

endast av befattningshavarens eget avgörande att avgå eller kvarstå. Det

enda, av särskilda skäl föranledda undantaget härifrån i 1907 års pensionslag

gällde innehavare av domarbefattningar. Med hänsyn emellertid till

de omständigheter, som anförts till stöd för förslaget att även beträffande

professorerna medgiva avvikelse från den allmänna regeln, och då därmed

avsett ändamål syntes komma att uppnås genom en bestämmelse om ovillkorlig

skyldighet att avgå vid utgången av det kalenderår, varunder 65 års

ålder uppnåtts, men däremot icke med nödvändighet krävde, att professor

kvarstode efter uppnådd ålder av 65 år, syntes anledning knappast förefinnas att

motsätta sig den ifrågasatta modifikationen i de sakkunnigas förslag. Vid

bifall till det sålunda modifierade förslaget skulle någon ändring av 5 § i

civila pensionslagen icke erfordras; men i 6 § borde intagas ett särskilt stadgande

om professors avgångsskyldighet i enlighet med vad de sakkunniga i

sådant avseende föreslagit.

Emellertid erinrar statskontoret, att förslag till ny civil tjänstepensionslag

vore under utarbetande av 1921 års pensionskommitté för att föreläggas 1926

års riksdag. Enligt vad statskontoret inhämtat, vore den nya lagen visser
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung1. Maj:ts proposition Nr 103.

ligen avsedd att utan vidare äga tillämpning endast å innehavare av befattning,

å vilken 1921 års avlöningsreglemente blivit gällande; och på grund

härav skulle professorerna, vilka väl åtnjöte nyreglerad avlöning men enligt

andra grunder än dem, som vunnit tillämpning i nämnda avlöningsreglemente,

icke bliva underkastade bestämmelserna i den nya lagen. För att

1907 års civila pensionslag icke alltjämt skulle i fortsättningen bliva gällande

jämsides med den nya lagen, hade kommittén i lagförslaget intagit ett stadgande

av innehåll att, i den mån Konung och riksdag så beslöte och i enlighet

med de särskilda föreskrifter, som därvid kunde varda stadgade,

lagens bestämmelser skulle gälla jämväl ifråga om innehavare av andra

befattningar än sådana, å vilka nämnda avlöningsreglemente blivit gällande.

Kommittén föresloge tillika, att beslut i sådant syfte meddelades beträffande

professorerna. Utom andra särskilda föreskrifter, exempelvis om pensionsunderlag,

pensionsavgifter och för hel pension erforderligt antal tjänstår,

skulle vid bifall till kommitténs sistnämnda förslag bestämmelser kunna

meddelas därom, att pensionsåldern för professor inträder vid utgången av

den månad, varunder han uppnår 65 levnadsår, samt att skyldighet att från

tjänsten avgå inträder för professor vid utgången av det kalenderår, varunder

han uppnått 65 års ålder.

Enligt nu gällande, av de sakkunniga bibehållna bestämmelser gäller, att

därest inom fakultet eller sektion två eller flera professorsbefattningar, vilkas

ämnen hava nära sammanhang med varandra, äro på en gång lediga, fakulteten

eller sektionen må, innan åtgärder för tillsättandet vidtagas, kunna

väcka förslag om uppskov med tillsättandet av någon eller några av dessa

befattningar. Enligt sakkunnigförslaget kan dylikt förslag om uppskov väckas

vid början av vårterminen före den 1 februari. Vidare gäller nu och är i

de sakkunnigas förslag den bestämmelsen bibehållen, att åtgärder med återbesättande

av professur icke må vidtagas, innan beslut meddelats i anledning

av väckt förslag om ändring i fördelningen av läroämnen emellan olika

lärarbefattningar eller förslag om närmare bestämmande av någon lärarbefattnings

ämnesomfång eller av förhållandet emellan olika till befattningen

hörande ämnen. Enligt de sakkunniga må senast berört förslag ej väckas

under tiden från och med förtidsprocedurens igångsättande till och med professurens

återbesättande.

Av åtskilliga myndigheter göres gällande, att eventuellt förslag angående

uppskov med professorsbefattnings tillsättande med anledning av ifrågasatt

omorganisation av ämbetet skall väckas i så god tid, att frågan härom kan

vara avgjord före ledigförklarandet. Från flera håll påyrkas att betryggande

föreskrifter givas i ändamål att frågor om uppskov, när det gäller förtidsproceduren,

bliva avgjorda före höstterminens slut.

Vidare må erinras därom, att docentföreningen i Uppsala uttalat sig för

att förtidsproceduren så anordnas, att professor som hittills avgår den dag,

han fyller 65 år. Docentföreningen i Lund förordar samma bestämmelse,

»möjligen med uppskov till utgången av pågående termin». Tidsutdräkten

på grund av mellankommande ferier kunde hävas därigenom, att förtids
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition Nr 103.

proceduren började ej 11 månader utan exempelvis 14 månader före en

professors beräknade avgång.

Såsom framgår av min nu lämnade redogörelse tillstyrkes förslaget angående

förtidsproceduren under i stort sett tre närmare angivna förutsättningar,

nämligen dels att tillsättningsförfarandet igångsättes redan vid årets början,

dels att professor må äga rätt avgå vid fyllda 65 år även före det löpande

årets slut, dels ock att förslag angående uppskov med professurs tillsättande

i anledning av ifrågasatt omorganisation av ämbetet skall väckas i så god

tid, att frågan kan vara avgjord före ledigförklarandet.

Den föreslagna förtidsproceduren är givetvis i hög grad ägnad att främja

det syftemål, de sakkunniga velat vinna. Med hänsyn till vad de sakkunniga

anfört och dessutom till vad som kommit till uttryck i de akademiska

myndigheternas utlåtanden har jag ansett mig böra i princip förorda det

framlagda förslaget.

De invändningar, vilka framkommit i form av vissa jämkningar i förslaget,

synas mig emellertid värda att närmare uppmärksammas.

Vad först beträffar förslaget, att tillsättningsförfarandet igångsättes vid

årets början och ej, såsom sakkunnigförslaget innebär, den 1 februari, har

detta på sina håll kombinerats med förslaget att tillsättningen av sakkunniga

sker först efter ansökningstidens utgång. Departementssakkunnigas förslag

innebär, att sakkunniga skola utses, innan det är bekant, vilka som

söka eller blivit anmälda till kallelse. Häremot hava nästan samtliga akademiska

myndigheter inlagt en bestämd gensaga och yrkat på att sakkunnigvalet

må ske först efter ansökningstidens utgång. Jag återkommer i det följande

härtill men vill redan nu tillkännagiva, att jag ansluter mig till denna

de akademiska myndigheternas uppfattning. Härigenom uppstår givetvis en

viss tidsförlust, men denna synes mig lämpligen kunna kompenseras genom

att skjuta tillsättningsprocedurens begynnelse en månad tillbaka.

Jag räknar sålunda med en tillsättningstid av ett kalenderår. Frågan

huruvida tidpunkten för tillsättningsförfarandets igångsättande bör, såsom

sakkunniga föreslagit, göras fix för alla fall, synes mig emellertid böra närmare

undersökas. Den sammanhänger med spörsmålet om professors avgångstid.

Sakkunniga hava tänkt sig denna vara ovillkorligen förlagd till

utgången av det kalenderår, varunder de 65 åren uppnås. Jag har för min

del icke funnit övertygande skäl vara anförda, varför icke såsom nu avgången

bör ske med den dag, då vederbörande fyller 65 år. Uppskov med

avgång har medgivits så ytterst sällan, att en på grund härav uppkommen

förlängning av tillsättningstiden icke synes böra tagas i betraktande. Genom

att sålunda anordna förtidsproceduren, att tillsättningsförfarandet i varje fall

börjar ett kalenderår, innan vederbörande professor uppnår 65 års ålder,

undviker man den olägenheten, att tillsättningsärendena för den beslutande

myndigheten hopas till eu viss tid av året.

Departe
mentschefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj:ts proposition Nr 103.

Kallelse.

Sakkunniga.

Myndig
heternas
yttranden.

Fall kunna givetvis nu inträffa, då i enlighet med detta förslag tillsättningsförfarandet

begynner under ferier och även ansökningstiden utgår

under ferier. Fakulteten skulle enligt förslaget omedelbart efter ansökningstidens

utgång sammanträda för att föreslå sakkunniga. Såsom jag

i det följande får anledning utveckla, anser jag emellertid, att frågan om

kallelse bör inom fakulteten föregå sakkunnigvalet. Infaller nu ansökningstidens

utgång under ferier, torde något fakultetssammanträde för behandling

av senast berörda frågor icke lämpligen kunna anordnas förrän efter feriernas

slut, och tillsättningsförfarandet varder därigenom förskjutet i tiden.

Denna olägenhet, vilken kan för ifrågavarande fall innebära en förskjutning

med högst två månader, synes mig dock ej böra inverka på den uppfattning

jag ovan angivit.

I enlighet med denna min uppfattning torde någon ändring icke tarvas i

gällande eller föreslagna pensionsbestämmelser.

Vad slutligen beträffar den jämkningen, att uppskovsförslag i anledning

av ifrågasatt omorganisation av professur skall väckas i så god tid, att

frågan kan vara avgjord före ledigförklarandet, finner jag denna välbetänkt.

Jag får anledning närmare återkomma till dessa frågor i sammanhang med

det förslag till ändring av universitetsstatuterna och karolinska institutets

stadgar, som jag har för avsikt att sedermera framlägga.

Det första ledet i nu gällande befordringsordning är avgörandet av frågan,

huruvida den befattning, det gäller, skall tillsättas genom kallelse. Kommer

kallelse ej i fråga, vidtager ansökningsförfarandet. Sakkunnigas förslag innebär,

att kallelsefrågan behandlas parallellt med ansökningsproceduren. Tillsättningsförfarandet

inledes med befattningens kungörande till ansökning.

Sedan kungörandet skett, skall, så snart ske kan, fakultet eller sektion sammanträda

för att föreslå sakkunniga. Å detta sammanträde skulle fakultetens,

respektive sektionens ledamöter äga rätt att väcka förslag om kallelse.

Väckes dylikt kallelseförslag, går frågan, sedan ansökningstiden utgått, till

prövning av utsedda sakkunniga, vilka skulle inom fyrtio dagar yttra sig

över förslaget, varefter fakultet, respektive sektion snarast möjligt skulle

företaga kallelsefrågan till avgörande. I övrigt äro reglerna för kallelse lämnade

oberörda.

I avseende å den närmare motiveringen hänvisar jag till sakkunnigbetänkandet

sid. 178—182.

Frånsett den teologiska fakulteten i Uppsala, som anser någon anledning

till ändring av nu gällande bestämmelser rörande kallelse icke förefinnas,

hava de akademiska myndigheterna i stort sett ställt sig tillmötesgående mot

förslaget i nu ifrågavarande del. Dock hava vissa jämkningar i förslaget

framställts.

Det har av flera myndigheter uttalats, att man utan olägenhet kunde be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

gränsa kretsen av dem, med vilka en till kallelse föreslagen vetenskapsman

skall jämföras, till sökande och eventuellt andra till kallelse föreslagna.

Den andra punkten, där jämkningar ifrågasatts, avser tiden för kallelseförslags

väckande. Enligt departementssakkunniga skulle sådant förslag

kunna framställas samtidigt med förslag till utseende av sakkunniga och

omedelbart efter kungörandet. De akademiska myndigheterna hava, såsom

jag förut erinrat, allmänt uttalat sig för att sakkunniga skola utses först

efter ansökningstidens utgång. I nu förevarande avseende har av vissa

myndigheter gjorts gällande dels att kallelseförslaget bör vara bragt å bane

före ansökningstidens utgång, dels ock att kallelseförslaget bör vara väckt

efter ansökningstidens utgång och senast å det fakultets- eller sektionssammanträde,

då sakkunniga föreslås.

Erinras må, att docentföreningen i Uppsala uttalat sig för att förslag om

kallelse bör såsom hittills väckas och slutligt avgöras, innan ämbetet kungöres

till ansökan ledigt.

Den tredje punkten, där en erinring göres mot förslaget, avser tiden för

sakkunnigas prövning av kallelsefrågan. I betänkandet sättes denna till

40 dagar.

Filosofiska fakulteten i Uppsala finner denna tid onödigt lång och vill sätta

tiden för den sakkunnige till 30 dagar från den dag, då handlingarna till

honom avsänts.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att kallelsefrågan icke bör såsom

nu inleda tillsättningsproceduren utan skjutas fram i tiden. Då de sakkunniga

föreslå, att kallelsefrågan skall löpa parallellt med ansökningsförfarandet,

är detta dikterat av önskvärdheten att ernå största möjliga tidsvinst.

Jag beaktar till fullo denna synpunkt och anser den böra vara den

vägledande även vid införande av de jämkningar jag finner ofrånkomliga i

sakkunnigförslaget.

Tillsättningsförfarandet anser jag böra inledas med befattningens kungörande

till ansökan. Ansökningstiden bör bibehållas vid 30 dagar. I likhet

med flertalet av de akademiska myndigheterna ansluter även jag mig till

den uppfattningen, att sakkunniga böra av fakultet och sektion föreslås

först sedan kännedom vunnits om de sökande, d. v. s. efter ansökningstidens

utgång. En odisputabel fördel är att samma sakkunniga få pröva

befordringsärendet såväl då ansökningar föreligga som då kallelseförslag

väckts. I anslutning härtill anser jag att kallelsefråga bör vara bragt

på tal, innan förslag till utseende av sakkunniga föreligger. Helst bör

den vara väckt i så god tid, att rådrum föreligger mellan det frågan blivit

bragt å bane och förslag till sakkunniga skall avgivas, men jag vill ej

motsätta mig vad från ett flertal håll yrkats, nämligen att kallelse bör

Departe
mentschefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Specimenstiden

och

lärarprov.

Sakkunniga.

Myndigheternas

yttranden.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

ifrågasättas senast å sammanträde, då sakkunniga föreslås. Genom att

framskjuta kallelsefrågan till tiden efter ansökningstidens utgång vinner

man, såsom myndigheterna påpekat, den synnerligen betydelsefulla fördelen,

att kallelsefrågan kan grundas på en jämförelse, som är begränsad

till kretsen av de sökande, och undviker den hittills tillämpade praxis

med privata förfrågningar hos olika vetenskapsidkare, huruvida de vilja

ifrågakomma vid platsens besättande.

Har sålunda, medan ansökningstiden löper eller omedelbart efter dess utgång,

förslag om kallelse väckts, hänskjutes befordringsärendet till de utsedda

sakkunniga. Dessa hava givetvis att först behandla kallelsefrågan,

för vilket ändamål föreslagits en tid av 40 dagar. Jag saknar anledning

förorda ändring härutinnan. Däremot finner jag det av vissa myndigheter

framförda förslaget beaktansvärt, att kretsen av dem begränsas, med vilka

en till kallelse föreslagen vetenskapsidkare skall av de sakkunniga jämföras,

och synes mig hänsyn icke behöva tagas till andra än de sökande och eventuellt

andra till kallelse föreslagna.

Specimenstiden är nu bestämd till 90 dagar. Endast för det fall, att

denna tid helt eller delvis infaller under ferier, kan under viss förutsättning

eu utsträckning intill 180 dagar förekomma.

Departementssakkunniga föreslå specimenstidens borttagande. De till

denna tid nu förlagda lärarproven skulle försiggå vid slutet av befordringsärendets

handläggning; därvid skulle de sakkunniga närvara vid proven och

över dem avgiva utlåtande; vidare skulle särskilda ersättare för de sakkunniga

för detta ändamål utses ävensom i fall av flera sökande ett gemensamt

(= ett och samma) ämne för föreläsningsprov föreläggas. Beträffande motiven

hänvisar jag till betänkandet sid. 184—188.

I fråga om specimenstidens borttagande har endast teologiska fakulteten i

Uppsala avstyrkt förslaget härutinnan.

I övrigt har av nästan samtliga myndigheter den anordningen föreslagits,

att specimenstiden avskaffas vid förtidsprocedur, då tiden för ledigblivandet

kunnat på förhand beräknas, men att den bibehålies eller på

annat sätt kompenseras vid ledigblivande i förtid på grund av dödsfall, utnämning

till annat ämbete o. s. v. Till stöd härför åberopa myndigheterna

i stort sett samma skäl, vilka av juridiska fakulteten i Uppsala formuleras

så, att vid professors avgång i förtid frånvaron av specimenstid synes införa

ett icke önskvärt moment av slump i konkurrensen. En sökande, som

vid oförutsedd ledighet är sysselsatt med mera stort anlagda forskningar,

måste i saknad av skäligt rådrum till deras utgivande eller framläggande

i läsbar form försättas utom tävlan i en grad, som icke svarar mot hans

verkliga kapacitet.

Bibehållandet av specimenstiden för de fall, då förtidsprocedur icke före
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 17

kommer, påyrkas även av docentföreningarna i Uppsala och Lund samt vid

karolinska institutet.

Vad de sakkunniga föreslagit om lärarproven har nära nog enhälligt avstyrkts

av de akademiska myndigheterna.

I* fråga om borttagande av specimenstiden är jag ense med de sakkunniga

därutinnan, att särskild specimenstid i regel icke bör ifrågakomma.

Däremot hava enligt min mening de akademiska myndigheterna anfört vägande

skäl för bibehållande av en viss specimenstid i sådana fall, då förtidsproceduren

icke skulle komma till tillämpning. Till frågan om längden

av denna specimenstid torde jag sedermera få anledning återkomma i samband

med avgivande av förslag till ändring av vissa paragrafer i universitetsstatuterna

och karolinska institutets stadgar.

De sakkunnigas förslag beträffande lärarprov har av majoriteten av myndigheterna

avstyrkts. Jag delar denna uppfattning och saknar vid sådant

förhållande anledning att förorda ändring i nu rådande förhållanden.

Vid sidan av kallelseförfarandet föreslå departementets sakkunniga eu ny

tillsättningsform, det s. k. enmansförslaget, vilket innebär, att de för befordringsfrågan

tillkallade sakkunniga skulle kunna, inom viss kort tid, 40

dagar, eller jämte det de yttra sig över eventuellt kallelseförslag, avgiva

antingen, där flera sökande anmält sig, förklaring, huruvida »utan mera ingående

jämförelse» mellan de sökande det är uppenbart, att en av dem är

icke blott skicklig till befattningen utan även övriga sökande överlägsen, eller och,

där endast en sökande finnes, förklaring, huruvida »utan ytterligare granskning

av ansökningshandlingarna» hans skicklighet till befattningen anses

otvivelaktig. Beträffande motiven till detta förslag tillåter jag mig hänvisa

till betänkandet sid. 188—192.

Beträffande detta förslag hava bland de akademiska myndigheterna olika

meningar gjort* sig gällande.

Ett par fakulteter, nämligen medicinska fakulteten i Uppsala och filosofiska

fakulteten i Lund ävensom karolinska institutets lärarkollegium hava obetingat

tillstyrkt förslaget.

Förslaget förordas av eu majoritet inom juridiska fakulteten i Lund, under

förutsättning att proceduren anordnas på ett för full rättvisa betryggande

sätt. Säkerhet för att fullt objektiv rättvisa lägges till grund för enmansförslag

syntes emellertid icke kunna vinnas, därest icke ett av fakulteten

förordat förslag till medverkan från systeruniversitetets, karolinska institutets

och de enskilda högskolornas sida vid sakkunnigval (jfr sid. 20—24 i

det följande) skulle vinna beaktande.

flertalet av de akademiska myndigheterna ävensom docentföreningarna

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 85 höft. (Nr 103.) 2

Departe
mentschefen.

Enmansfor
slag.

Sakkunniga.

Myndigheternas

yttranden.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

i Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet hava emellertid ställt sig

avvisande mot det s. k. enmansförslaget.

Så till exempel yttrar juridiska fakulteten i Uppsala bland annat:

Därest de sakkunniga, såsom här förutsättes, skola utan mera ingående

jämförelse avgiva förklaring, att det är uppenbart, att en av de sökande är

skicklig till befattningen samt övriga sökande överlägsen, torde vanskligheten

uti ett dylikt bedömande föranleda dem att dessförinnan samråda

med varandra på ett sätt, som icke erfordras, då de sakkunniga kunna

grunda sina omdömen på egna definitiva undersökningar. Därigenom uppkommer

lätt en icke önskvärd ändring i den hittills allmänt tillämpade

praxis, att de sakkunniga var för sig utreda ärendet. Vidare uppstå vid

det efterföljande bedömandet, sedan fråga om enmansförslag förfallit, uppenbara

svårigheter såväl för en sakkunnig, som avgivit förklaring av ovannämnda

innehåll, som för övriga sakkunniga att fullt förutsättningslöst

slutföra den definitiva utredningen.

Inom Lunds filosofiska fakultet har professor M. P. Nilsson, med instämmande

av professorerna 8. Wallengren och E. Hellqnist, avstyrkt förslaget

under framhållande, att det även vore ett allmänt intresse, att yngre vetenskapsidkare

finge tillfälle att deltaga i en konkurrens om eu professur

och få sina vetenskapliga meriter bedömda. Häri läge ett av de få yttre

incitamenten till vetenskaplig verksamhet och i en kompetensförklaring det

enda tillfälle till ett konstaterande av vetenskaplig förmåga med reell innebörd

för vederbörandes levnadsbana även utanför universiteten. Man finge

icke betrakta vetenskapliga meriter från en så trång synpunkt, som om de

blott vore åtkomsthandlingar till professur. Det vore av största betydelse

för vår vetenskapliga odling att kunna ge ett erkännande med reell verkan

åt dylika meriter, även när de ej ledde till en professur.

Liknande synpunkter hava framförts även av andra av de hörda myndigheterna.

I sitt yttrande i denna fråga har ävenledes kanslern avstyrkt förslaget i

nu förevarande del.

Enmansförslaget innebär införande i den redan förut invecklade akademiska

befordringsproceduren av en variant till kallelse. I betraktande av

vad i de akademiska myndigheternas yttranden kommit till uttryck har jag

ej kunnat undgå att finna fördelarna av det nya institutet tämligen ovissa,

medan däremot nackdelarna synas mig påtagliga. Jag vill endast framhålla

det vanskliga för den objektiva sakkunnigprövningen att kunna bestämt skilja

mellan förutsättningarna för kallelse och för enmansförslag. Gränserna äro

tämligen osäkra, och oklarheten kan leda till icke önskvärda resultat. Den

nuvarande, av erfarenheten prövade anordningen med tillsättning efter kallelse

eller efter ansökan synes mig på ett tillfredsställande sätt tillgodose de intressen,

som i detta hänseende böra tagas i betraktande. Införande av det

nya institutet torde endast i undantagsfall kunna leda till befordringsärendets

påskyndande men under alla förhållanden införa ett nytt och oprövat

irritationsmoment av tvivelaktigt värde i den omständliga tillsättningsproceduren.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts proposition Nr 103.

Jag vill dessutom särskilt understryka eu annan omständighet. Medan de

sakkunniga såsom motiv för sina förslag om tillsättningsprocedurens förkortning

åberopa de viktiga allmänna och enskilda intressen, som härvid äro

för handen, synas mig de sakkunniga knappast hava tillräckligt beaktat

dessa vid framläggandet av sitt förevarande förslag. Det måste enligt min

mening fästas en avsevärd vikt vid vad som framhållits, exempelvis av vissa

reservanter inom Lunds filosofiska fakultet, därom att det såväl från allmän

synpunkt som för de enskilda vetenskapsidkarna måste anses vara av betydelse

att samtliga sökande till en professur få sina vetenskapliga prestanda

bedömda av den högsta sakkunskapen inom landet. Jag har därför icke

ansett mig kunna förorda förslaget om s. k. enmansförslag.

Den från äldre utredningsarbeten återupptagna frågan om samverkan Sakkunniga.

mellan de olika universiteten vid tillsättande av sakkunniga har av departementssakkunniga

berörts men icke givit anledning till något förslag från kunniga,

deras sida.

För antalet sakkunniga gäller nu allenast en minimigräns, nämligen 3.

Departementssakkunniga föreslå, att sakkunnigas antal skall kunna uppgå

till minst 3 högst 4. Till sakkunniga skola utses företrädesvis svenska

vetenskapsidkare..

Beträffande tiden för avgivande av sakkunnigutlåtande — varom nu intet

finnes stadgat — innebär förslaget, att denna granskningstid skall omfatta

först 40 dagar, varunder sakkunniga hava att yttra sig om eventuellt väckt

kallelseförslag och rörande frågan om enmansförslag, samt sedermera 4

månader, inom vilken tid det skall åligga de sakkunniga att avgiva utförligt

motiverade utlåtanden med anställande av jämförelse mellan de sökande.

Departementssakkunniga föreslå vidare såsom en nyhet införande av bestämmelser

om särskild ersättning åt de sakkunniga. Beloppet skulle prövas

för varje särskilt fall och utgå med högst 1,500 kronor. Beslutanderätten

i ersättningsfrågan skulle ligga hos kanslern. Enligt förslaget skulle

erfordras ett anslag av 42,000 kronor, vilket tänkts såsom särskilt förslagsanslag

skola för ändamålet uppföras å riksstaten.

Slutligen innebär departementssakkunnigas förslag, att vid befordringsärendenas

behandling i fakultet och sektion de sakkunniga skola såsom

adjungerade ledamöter där äga säte och stämma.

I avseende å övriga detaljförslag och beträffande motiven till vad i nu

berörda och andra hänseenden föreslagits beträffande sakkunniginstitutionen

hänvisar jag till betänkandet sid. 192—211.

Såsom redan förut nämnts, hava myndigheterna allmänt påyrkat, att Myndigheterde

sakkunniga skola utses först sedan officiell kännedom föreligger om de nas(i^nran‘

sökandes namn. Till stöd härför har i huvudsak anförts, att valet av sak
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

kunniga i befordringsärendet icke bör företagas utan kännedom om vilka

sökande bedömandet skall omfatta, såväl emedan en sökandes produktion

kan vara inriktad på . mera speciella arbetsområden som med hänsyn till

möjligheten av förefintliga jävsförhållanden. Åven om jäv i formell mening

icke föreligger, bör man givetvis undvika att till sakkunniga få personer,

vilkas personliga ställning till en eller flera av de sökande göra dem

mindre lämpliga för sitt uppdrag.

Det av departenlentssakkunniga berörda förslaget om samverkan mellan

de olika universiteten vid tillsättande av sakkunniga har på sina håll upptagits

och under olika former förordats dels av en fakultet, dels reservationsvis

inom andra fakulteter ävensom av docentföreningarna i Uppsala

och Lund.

Inom juridiska fakidteten i Uppsala hava professorerna V. Lundstedt, Ö.

Undén, och F. Broek i denna fråga anfört bland annat:

En befordringsfråga hör icke till sådana inre angelägenheter, å vilkas

handläggning vederbörande universitet har anspråk på att utöva särskilt inflytande.

Det är tvärtom ett allmänt vetenskapligt intresse, att ett befordringsärende

får samma utgång vid det ena universitetet som det, under i

övrigt lika förutsättningar, skulle ha fått vid det andra. Enligt vår mening

skulle sakkunniginstitutionen ytterligare stärkas genom en anordning, som

medgåve ett samarbete mellan de båda statsuniversiteten vid sakkunnigas

tillsättande. En sådan anordning kan, förslagsvis, innebära följande. Förslag

å sakkunnige avgives dels av den fakultet eller sektion, dit det ämbete

hör, som skall tillsättas, dels ock av motsvarande fakultet eller sektion

vid det andra universitetet. Det större konsistoriet vid det universitet, vid

vilket ämbetet skall tillsättas, utser därefter sakkunniga. En ändring i gällande

regler av denna begränsade räckvidd skulle tydligen icke kräva någon

genomgripande omläggning av det föreliggande förslaget, men skulle dock

sannolikt erbjuda värdefulla garantier för ett allsidigt sakkunnigval. För

konsistoriet, som icke sällan på grund av framkomna upplysningar rörande

någon av fakultet eller sektion föreslagen sakkunnigs ställning till en sökande

föranledes frångå fakultetens, respektive sektionens förslag, skulle det helt visst

Vara till fördel att ha tillgång till förslag från två fakulteter eller sektioner. Det

kan jämväl tänkas inträffa — såsom i något fall skett hittills — att högre

instans finner anledning föreligga, på grund av anförda besvär eller eljest,

att begära nytt sakkunnigval eller föranstalta om komplettering av sakkunnigutredningen,

och för sådana fall vore det av vikt att eventuellt ha tillgång

till ett redan vid ett tidigare stadium upprättat förslag.

Inom juridiska fakulteten i Lund har av dess majoritet framhållits ändamålsenligheten

att bereda båda universiteten tillfälle till medverkan vid utseendet

av sakkunniga. På sakkunniginstitutionen beror nämligen det

svenska akademiska befordringsväsendet i så hög grad, att ett försvagande

av densamma nödvändigt skulle föra med sig en sänkning av hela befordringsväsendets

nivå ifråga om vetenskaplig opartiskhet och vederhäftighet.

Även om i stort sett de akademiska myndigheterna städse låtit sig angeläget

vara att till sakkunniga utse de bästa och mest omdömesgilla förmågorna

inom vederbörande område, så kan å andra sidan ej blundas för det

förhållande, att det gjorts gällande, att personliga eller lokala synpunkter

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majits proposition Nr 103.

vunnit otillbörligt beaktande vid sakkunnigval, och att det ligger stor vikt

på att det akademiska befordringsväsendet framstår såsom höjt över varje

misstanke för vald och partiskhet.

I fråga om anordnandet av själva valet har fakulteten stannat för följande:

Förslag å sakkunniga avgives av dels den fakultet eller sektion, dit

det ämbete, som skall -tillsättas, hör, dels motsvarande fakultet vid rikets

andra universitet, dels och för professorsämbete inom juridisk fakultet statsoch

rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola, för professorsämbete

inom medicinsk fakultet lärarkollegiet vid karolinska institutet, för

professorsämbete inom humanistisk sektion lärarrådet vid Göteborgs högskola

samt för professorsämbete inom matematisk-naturvetenskaplig sektion

motsvarande avdelning vid Stockholms högskola. Det större konsistoriet

vid det universitet, vid vilket ämbetet skall tillsättas, utser därpå sakkunniga.

Givet är, att detta förslag angående institutets och högskolornas medverkan

vid sakkunnigval vid universiteten leder till den följdsats, att universiteten

böra tillerkännas motsvarande rätt vid institutets och högskolornas

befordringsärenden. Likaså bör skyldigheten att åtaga sig sakkunniguppdrag

utsträckas att gälla för de enskilda högskolornas befordringsärenden

och förbindas med en motsvarande skyldighet för dessa högskolors lärare

att mottaga sakkunniguppdrag vid universiteten.

Inom fakulteten uttalade sig professor E. Sommarin mot detta förslag,

såsom bland annat stridande mot syftet att befordra ett skyndsammare tillsättande

av lediga befattningar; professor E. A. Kallenberg förordade förslaget

utom i vad det avsåg att samverkan utsträcktes att omfatta jämväl

de privata högskolorna i Stockholm och Göteborg, vilken samverkan förutsatte

åtskilliga ändringar i deras stadgar, till vilka universiteten ej hade

anledning taga initiativ, och dessutom skulle avsevärt tynga och inveckla

bef ordringsproceduren.

Inom teologiska fakulteten i Lund har professor Hj. Holmquist föreslagit,

att två sakkunniga utses av det universitet, vid vilket ledighet funnes, och

två av det andra universitetet. Inom filosofisha fakulteten i Lund har professor

M. P. Nilsson förordat ett liknande förslag.

Kanslern har förklarat sig sakna anledning förorda ändring i nu berörda

hänseende.

Förslaget att sakkunniga skola utgöra 3 eller 4, i stället för såsom nu

minst 3, tillstyrkes allmänt. Dock uttala.r sig karolinska institutets lärarkollegium

för ett bibehållande av nuvarande bestämmelse.

Att till sakkunniga skola företrädesvis utses svenska vetenskapsidkare,

förordar kanslern, under framhållande att utländska vetenskapsmän må

kunna anmodas, »där särskilda skäl det föranleda».

Förslaget rörande begränsning av tiden för avgivande av sakkunnigutlåtande

är utan tvivel det, som är ägnat att medföra den största effekten för

åstadkommande av en snabbare tillsättningsprocedur. Departementssakkunnigas

förslag tillstyrkes av de akademiska myndigheterna i Lund och av

karolinska institutets lärarkollegium.

Vid Uppsala universitet hava vissa uttalanden gjorts av de juridiska, medicinska

och filosofiska fakulteterna emot eu alltför snäv begränsning av

ifrågavarande tid.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maf.ts proposition Nr 103.

Det större akademiska konsistoriet i Uppsala framhåller, att tiden för avgivande

av sakkunnigas yttrande bör, ifall yttrandet gäller väckt kallelseförslag,

icke överskrida 30 dagar från den dag, då handlingarna till den

sakkunnige avsänts. I annat fall synes det konsistoriet som om fastställandet

av viss tid inom vilken han är skyldig inkomma med sitt utlåtande

endast är möjligt, om denna tid icke sättes så knapp, att ett omedelbart

itugripande med uppgiften med åsidosättande av allt annat arbete skulle

vara absolut nödvändigt för att medhinna densamma. Konsistoriet föreslår,

att de sakkunniga förpliktas att inom en tid av sex månader från den dag,

då handlingarna tillställas dem, eller i fall av väckt kallelsefråga den dag,

då sådan fråga förfallit, inkomma med yttrande i befordringsärendet, varvid

bör tilläggas att om denna tid utlöper under ferier densamma skall utsträckas

till dessas slut. Den sakkunnige kan emellertid även med bästa

vilja icke alltid inom den föreskrivna tiden fullgöra sitt uppdrag. Det

måste därföre finnas en utväg, som möjliggör för honom att erhålla en

förlängning av den utsatta tiden. Detta kan lämpligast ske därigenom att

den sakkunnige före den utsatta tidens slut inkommer till större konsistoriet

med en anhållan om viss förlängd tid för avgivande av yttrande och med

förklaring av skälen härtill, varefter konsistoriet efter fakultetens eller sektionens

hörande äger att, om det så finner skäligt; fastställa ny sådan tid.

I sitt utlåtande har kanslern förordat förslaget om 30 dagars granskningstid

vid kallelseförfarande. Beträffande granskningstiden vid prövning av

ansökningshandlingar anser kanslern en lämplig medelväg vara att bestämma

densamma till 5 månader, varigenom sakkunniggranskningen i fall, där

förtidsprocedur äger rum, skulle kunna i regel påräknas vara avslutad före

början av höstterminen eller åtminstone under september månad. I övrigt

gör kanslern i denna fråga gällande samma synpunkter, som uttalats av

det större akademiska konsistoriet i Uppsala.

Begränsningen av granskningstiden för de sakkunniga sammanhänger

nära med förslaget om utgående av särskild ersättning till dem.

Förslaget härom har i allmänhet förordats av de akademiska myndigheterna;

i vissa fall föreligga dock olika meningar och särskilda uttalanden.

Filosofiska fakulteten i Uppsala anser, att honorar och ersättning för förlorade

tjänstgöringspenningar böra utgå till sakkunnig endast under förutsättning,

att han ställt sig vederbörande stadga till efterrättelse.

Teologiska fakulteten i Uppsala anser arvodet böra till tvistigheters undvikande

alltid sättas lika, måhända till föreslagna 1,500 kronor.

Inom filosofiska fakulteten i Lund har majoriteten föreslagit, att universitetsprofessor,

som utsetts till sakkunnig, skulle ha rätt till två månaders

tjänstledighet och därutöver efter eget val antingen arvode intill 1,500 kronor

eller tjänstledighet intill två månader med bibehållna tjänstgöringspenningar.

Inom samma fakultet har av eu minoritet framhållits, att det vore

skäligt och, för att inom avsedd tid bekomma yttrande, nödvändigt, att en

viss, ej för högt tilltagen ersättning bestämdes åt sakkunniga, som icke tillhörde

de svenska statsuniversiteten, men att beträffande de vid statsuniversiteten

anställda det borde anses tillhöra deras ämbetsplikt att avgiva yttrande

över sökande till professur i ämne, som de själva företrädde. Ersättningen

kunde i och för sig ej öka en professors arbetsprestation; den tid, som behövdes

för att utarbeta ett sakkunnigutlåtande, måste tagas från andra äm
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

betsåligganden, inbegripet vetenskapligt forskningsarbete. Till följd härav

vore tjänstledighet med rätt att återfå förlorade tjänstgöringspenningar nödvändig.

Denna borde ej sättas till mindre än tre månader och borde av

sakkunnig kunna uttagas även efter det han avlämnat sitt utlåtande, vilket

med hänsyn till hans vetenskapliga arbetes behov ofta kunde vara lämpligt

och fördelaktigt, Man hade medel att införskaffa utlåtande i avsedd tid

genom en föreskrift, att utlåtandet skulle vara inkommet före en viss dag,

om sakkunnig skulle erhålla ersättning för avstådda tjänstgöringspenningar,

eventuellt ha rätt till tjänstledighet.

Kanslern tillstyrker departementssakkunnigas förslag, dock med den modifikationen,

att ersättningsbeloppet icke bör på något sätt fixeras i statuterna.

Då nämligen synnerligen olikartade fall torde kunna förekomma, i vilka

stor meningsskiljaktighet råder i avseende å omfattningen av de sakkunnigas

arbete, borde åt den beslutande myndigheten överlämnas att på förslag

av vederbörande akademiska myndigheter bestämma ersättningsbeloppet,

Kanslern hemställer om utverkande hos riksdagen av anslag till erforderligt

belopp för ifrågavarande ändamål.

Statslcontoret biträder departementssakkunnigas förslag och räknar med

ett. antal sakkunniga av i genomsnitt 20 årligen och eu ersättning till varje

av 1,000 kronor. På grund härav skulle för ändamålet erfordras ett belopp

av 20,000 kronor. Emellertid skulle allt fortfarande såsom hittills vederbörande

sakkunniga erhålla ersättning för mistade tjänstgöringspenningar

under tjänstledighet, högst två månader, för uppdragets fullgörande. Dylika

ersättningar hava hittills bestritts från växlande titlar, och det syntes

lämpligt, att denna fråga ordnades efter enhetliga grunder, och torde det

föreslagna ersättningsanslaget kunna för sådant ändamål lämpligen anlitas.

Med antagande att för eu var av de av statskontoret beräknade 20 sakkunniga

erfordras två månaders tjänstledighet, skulle, då tjänstgöringspenningarna

för denna tid utgöra 666 kronor 66 öre, till ersättning för mistade

tjänstgöringspenningar årligen erfordras i runt tal 13,300 kronor. Anslagssumman

skulle alltså utgöra 33,300 kronor, vilket belopp emellertid, då anslaget

bör erhålla förslagsanslags natur, synes kunna nedsättas till 30,000

kronor. Under titeln »gemensamma universitetsändamål» torde alltså höra

uppföras ett ordinarie förslagsanslag »till ersättningar åt sakkuninga i bebo

rdringsärenden» å sistnämnda belopp.

Slutligen framhåller statskontoret, att frågan om rese- och traktamentsersättning

åt sakkunnig, vilken angelägenhet hittills plägat i varje förekommande

fall särskilt avgöras av Kungl. Maj:t — vanligen genom att dylik

ersättning tillerkänts från åttonde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar

— nu synes böra ordnas genom en generell föreskrift; och

hemställer statskontoret, det Kungl. Maj:t måtte förklara, att sakkunnig i

akademiskt befordringsärende skall åtnjuta rese- och traktamentsersättning

enligt klass I B i allmänna resereglementet.

Förslaget att de sakkunniga skola vid befordringsärendens behandling i

fakultet och sektion där äga säte och stämma har avstyrkts av samtliga de

myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, ävensom av docentföreningen i

Lund.

I detta sammanhang må erinras, att jämväl det förslaget framförts, att

den professor, som innehar den ledigförklarade professuren, icke må deltaga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departe
entschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

i ärendets behandling i fakultet eller sektion, om han tjänstgör såsom sakkunnig,

enär han vid förtidsprocedur skulle få ett alltför stort inflytande på

tillsättandet av sin efterträdare.

Jag har redan givit uttryck åt den meningen, att sakkunnigvalet bör ske

först efter ansökningstidens utgång. Givetvis bör dock valet äga rum omedelbart

efter nämnda tidpunkt.

Frågan om samverkan mellan universiteten vid tillsättande av sakkunniga

anser jag i sig innesluta ett önskemål, värt att särskilt uppmärksamma såsom

ägnat att skapa garantier för ett allsidigt sakkunnigval och motarbeta

de ensidiga synpunkter, som lätt annars kunna göra sig gällande. Så långt

möjligt bör därvid medverkan eftersträvas jämväl av de enskilda högskolorna

i Stockholm och Göteborg. Det synes mig lämpligt att förslag å sakkunniga

skall avgivas dels av den fakultet eller sektion, dit det lediga ämbetet

hör, dels av motsvarande fakultet eller sektion vid det andra universitetet,

dels ock beträffande befattning inom medicinsk fakultet dessutom, av

karolinska institutets lärarkollegium. I fråga om ledig befattning vid karolinska

institutet torde sådant förslag böra avgivas dels av lärarkollegiet därstädes,

dels ock av en var av de medicinska fakulteterna. Så långt motsvarighet

finnes vid de enskilda högskolorna till statsuniversitetens fakulteter

eller sektioner, bör även åt dessa högskolor beredas tillfälle att avgiva

sådant förslag. I fråga om utseendet kunna flera alternativ komma

under övervägande. Så finnes det skäl, som tala för att det lägges i kanslerns

händer. Personligen är jag emellertid närmast böjd för den anordningen,

att förslagen av kanslern omedelbart fastställas, därest antalet föreslagna

som åtaga sig uppdraget ej överstiger fem, men eljest av kanslern

till avgörande överlämnas till större konsistoriet vid det universitet, den

lediga befattningen tillhör, för utseende av minst fyra sakkunniga.

Jag har för avsikt att låta utarbeta förslag till bestämmelser härom och

däröver höra universiteten och högskolorna. Först därefter anser jag mig

böra taga slutlig ståndpunkt i frågan.

Beträffande stipulerandet av en viss tid för avgivande av de sakkunnigas

yttranden kan jag ej underlåta giva uttryck åt den uppfattningen, att vissa

vansklighet.er här onekligen förefinnas. Då emellertid på denna punkt den

enligt min mening effektivaste reformen för tillsättningsprocedurens påskyndande

är att söka, har jag icke velat motsätta mig, att en bestämd tidsfrist

utsättes. I avseende å tillmätandet av densamma anser jag, att man bör

gå försiktigt fram och icke genom fastställande av en alltför snävt begränsad

tidrymd äventyra värdet av det mest betydelsefulla ledet i tillsättningsförfarandet,

som sakkunniggranskningen innebär. Jag är i princip böjd förorda,

att en tid av omkring sex månader må såsom regel stå de sakkunniga

till buds, och torde jag sedermera vid min anmälan av eventuella

ändringar i universitetsstatuterna och karolinska institutets stadgar få anled
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 25

ning återkomma till frågan och till de närmare detaljföreskrifter, som härvid

äro erforderliga.

Fixerandet av en maximitid för de sakkunnigas fullgörande av deras

uppdrag torde närmast hava föranlett förslaget om särskilt honorar utöver

den nu medgivna ersättningen för två månaders tjänstgöringspenningar.

Vad först beträffar förslaget om särskilt sakkunnighonorar, vill jag erinra,

att för närvarande professor samt annan ordinarie lärare vid universiteten

och karolinska institutet är, då han utses till sakkunnig inom eget vetenskapsområde,

skyldig att emottaga uppdraget, så framt han ej till stöd för

befrielse kan visa giltigt förfall. Denna bestämmelse om skyldighet för ordinarie

universitetsprofessor att emottaga sakkunniguppdrag är i departementssakkunnigas

förslag bibehållen. Ett dylikt sakkunniguppdrag anser jag

emellertid, då det gives, vara att betrakta såsom ingående i en universitetsprofessors

ämbetsåligganden, och lika med vad som göres gällande av minoriteten

inom Lunds universitets filosofiska fakultet finner jag något särskilt

honorar för ordinarie universitetsprofessors fullgörande av detta uppdrag

icke böra ifrågakomma. Så mycket mindre kan jag ifrågasätta en dy hk ersättning,

som jag anser, att sakkunniguppdraget bör såsom nu begränsas

till avgivande av skriftligt utlåtande och för min del avstyrker förslaget om

de sakkunnigas genom säte och stämma i vederbörande fakultet och sektion

fortsatta deltagande i befordringsärendets behandling.

I hittills förekommande tillsättningsprocedurer har den praxis utvecklat

sig, att den avgående professorn i regel plägat utses såsom sakkunnig

— alltså en professor emeritus, för vilken en skyldighet i berörda hänseende

icke kan anses vara stipulerad eller kunna föreskrivas. Ett särskilt

honorar skulle därför för dessa fall kunna tänkas, och det har även inträffat,

att såsom sakkunniga fungerande professores emeriti gjort anspråk på särskild

ersättning för detta uppdrag. Jag vill emellertid erinra, att emeritiinstitutionen

vid universiteten är tillkommen i syfte att betona de avgående

professorernas ställning att vara, icke för detta befattningshavare i egentlig

mening, utan alltjämt vetenskapligt verksamma; pensionsålderns inträde för

eu universitetsprofessor innebär icke samma skilsmässa från de till ämbetet

hörande uppgifterna, som det innebär för andra statsämbetsmän. Sagda

förhållande har också tagit sig uttryck i den högre pension — i viss mån

betraktad såsom en emeritilön — vilken tillkommer professor emeritus.

Denna pension, efter 1925 års lönereglering uppgående till 7,500 kronor, är

högre än vad i pension tillkommer tjänstemän med avlöning efter avlöningsreglementets

lönegrad B 30. Under sådana förhållanden synes mig

fullgiltig anledning förefinnas för den uppfattningen att det skäligen bör

åligga en professor emeritus att fullgöra de sakkunniguppdrag, som må

komma att anförtros honom. Något särskilt honorar synes mig ej heller

för detta fall böra ifrågasättas.

Vidare inträffar i icke ringa utsträckning, att personer utanför universi
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 85 käft. (Nr 103.) 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

teten och karolinska institutet anlitas såsom sakkunniga — företrädesvis

professorer vid de enskilda högskolorna i Stockholm och Göteborg, intendenter

vid naturhistoriska riksmuseet och andra för att ej nämna utländska

vetenskapsidkare. För dessa fall kunna givetvis icke samma synpunkter

som ovan anläggas. Att emellertid tillerkänna sådana sakkunniga särskild

ersättning utan att låta samma förmån komma såsom sakkunniga fungerande

ordinarie universitetsprofessorer eller professores emeriti till del synes

mig innebära en inkonsekvens och en anordning, som icke torde vara tillrådlig.

Jag finner mig ej heller för dessa fall böra ifrågasätta något särskilt

honorar.

Vad vidare beträffar frågan om ersättning för mistade tjänstgöringspenningar,

är nu stadgat, att, om någon till sakkunnig utsedd ordinarie lärare

vid universiteten eller karolinska institutet erhåller tjänstledighet för sakkunniguppdragets

fullgörande, denne äger, därest lian inom sex månader

efter tjänstledighetens början inkommer med sakkunnigutlåtande, åtnjuta

ersättning för tjänstgöringspenningar, som han på grund av ledigheten avstått,

dock ej för längre tid än två månader. I departementssakkunnigas

förslag är denna bestämmelse i så måtto bibehållen, att berörda ersättning

för mistade tjänstgöringspenningar är begränsad att avse högst två månader.

Denna princip har vunnit en ökad tillämpning, i det att även vid universitet

ej anställd statsämbetsman, som för fullgörande av sakkunniguppdrag

åtnjutit tjänstledighet, plägat tillerkännas ersättning för mistade tjänstgöringspenningar.

Ifrågavarande rätt anser jag givetvis böra bibehållas; dock

vill jag med hänsyn till den av mig förordade begränsningen av tiden för

sakkunniguppdragets fullgörande och det på grund härav forcerade arbete,

som uppenbarligen måste av en sakkunnig presteras, tillstyrka, att rätten

till ersättning för avstådda tjänstgöringspenningar må utsträckas att avse

en tid av högst tre månader. Det torde vara befogat, att, då en motsvarande

direkt inkomstförlust genom uppdraget åsamkas annan än svensk

statsämbetsman, möjlighet finnes för Kungl. Maj:t att intill ett belopp motsvarande

nyss angivna begränsning kunna efter förslag av kanslern disponera

medel från samma anslag.

Såsom statskontoret erinrat, hava dessa ersättningar hittills anvisats å

växlande titlar; de hava utgått från vederbörande universitets reservfonder,

från de till Kungl. Maj:ts disposition stående, å vederbörande universitetsstater

särskilt anvisade medel, från åttonde huvudtitelns anslag till extra

utgifter eller, före avskaffandet av huvudtitlarnas besparingsfonder, från

åttonde huvudtitelns allmänna besparingar. Lika med statskontoret anser

jag denna fråga böra ordnas efter enhetliga grunder i så måtto, att dessa

ersättningar må komma att avföras å ett och samma anslag. För ändamålet

bör ett särskilt ordinarie anslag upptagas å riksstaten. Storleken av detsamma

torde vara vanskligt att nu beräkna. I avvaktan å närmare vunnen

erfarenhet vill jag förorda ett belopp av 2,000 kronor. Anslaget bör givet
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 27

vis hava förslagsanslags natur, och torde anvisningarna å anslaget böra

göras av kanslern på grundvalen av till honom ställda ansökningar.

I avseende å rese- och traktamentsersättning till sakkunnig vid resor för

åhörande av lärarprov biträder jag vad statskontoret föreslagit, nämligen

att en generell föreskrift bör utfärdas därom att sakkunnig skall åtnjuta

sådan ersättning enligt klass I B i allmänna resereglemente!. Frågan härom

torde få upptagas till avgörande i samband med de utav sakkunnigförslaget

föranledda ändringarna i universitetsstatuterna och karolinska institutets

stadgar.

Jag vill vidare omnämna, att departementssakkunniga föreslagit skyldighet

för den, som ämnar anföra besvär i befordringsmål, att härom göra

anmälan inom tio dagar efter anslagsdagen. Häremot torde intet vara att

erinra.

Vidare gälla särskilda bestämmelser för tillsättning av vissa professurer,

av vilka jag endast vill erinra om de med vederbörande överläkartjänster

förenade professurerna i psykiatri. Dessa bestämmelser torde böra ändras i

överensstämmelse med vad som kan bliva fastställt ifråga om tillsättning

av övriga professorsbefattningar.

Slutligen må påpekas, att sakkunnigförslaget innehåller en hel del detaljföreskrifter,

liksom ock att dessa blivit av de akademiska myndigheterna

vederbörligen granskade och kritiserade. Jag har icke ansett nödigt att nu

upptaga dessa till skärskådande, utan torde jag, vid min kommande anmälan

av eventuellt erforderliga författningsändringar, få anledning återkomma

till dessa. Dock vill jag redan nu hava uttalat, att ett uppställande av

alltför detaljerade föreskrifter för mötande av olika tänkbara fall icke synes

mig lämpligt eller önskligt liksom även stridande mot andan i gällande

universitetsstatuter, som kännetecknas av en benägenhet att lämna de akademiska

myndigheterna en relativt vidsträckt frihet att utan hinder av alltför

ingående föreskrifter fatta beslut med tillämpning av de i statuterna givna

allmänna reglerna.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag nu allenast,

det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att å åttonde huvudtiteln under avdelningen Gemensamma

universitetsändamål och rubrik: Ersättningar åt sakkunniga

i akademiska befordringsärenden uppföra ett ordinarie förslagsanslag

av 2,000 kronor, från vilket anslag må enligt

av Kungl. Maj:t lämnade närmare föreskrifter utgå ersättningar

för förlust av tjänstgöringspenningar eller för annan

direkt inkomstminskning, som sakkunnig måst vidkännas

på grund av tjänstledighet för fullgörande av sakkunniguppdrag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall ävensom

förordna, att proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C. A. Löivenhielm.

Stockholm. 1926, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

200141

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:225 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Uppsala och Lund sam s. 9 i texten
  2. SU 1926:113 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga i beford,ringsärenden vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska s. 10 i texten