Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor

1926-02-25 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:113, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

1

Nr 113.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 om

sjukkassor; given Stockholms slott den 25 februari

1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

4 juli 1910 om sjukkassor.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 saml. 94 käft. (Nr 118.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om

sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 117 § i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor skall

upphöra att gälla ävensom att 2, 4, 6 och 9 §§, 11—14 §§, 15 § mom. 8, 17—- 23 §§, 26, 62, 84, 92 och 94 §§ samt 116 § inom. 3 i samma lag skola, 6, 12,

13, 17, 18, 19, 62 och 94 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade

lydelse:

2 §.

Registrerad sjukkassa vare ej tillåtet att meddela högre begravningshjälp

än femhundra kronor, ej heller att utöva verksamhet, som uppenbarligen är

främmande för det ändamål kassan enligt 1 § har att fullfölja.

Registrerad sjukkassa må med begivande av tillsynsmyndigheten övertaga

skyldighet att bestämma och utgiva ersättningar till skadad arbetare jämlikt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete ävensom moderskap sunderstöd åt

kvinnor i industriellt arbete enligt vad därom må vara särskilt stadgat. Verksamhet

som nu sagts må avse även andra än kassans medlemmar.

4 §■

Sjukkassa skall för att kunna vinna registrering bestå av minst etthundra

medlemmar samt i enlighet med denna lag hava antagit stadgar och utsett

styrelse. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, kan registrering

beviljas jämväl sjukkassa med mindre medlemsantal än nyss nämnts, därvid

tillsynsmyndigheten skall bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal

ej må nedgå.

6 §.

Sjukkassas stadgar -—• -— -—• skall förfaras.

Avser sjukkassa att utöva verksamhet, som i 2 § andra stycket sägs, skall

detta angivas i stadgarna.

9 §.

I sjukkassa må icke någon vinna inträde allenast för beredande av begravningshjälp.

Dock äge sjukkassa i stadgarna bestämma, att medlems make

kan vinna inträde i kassan uteslutande för nämnda ändamål.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 113.

3

11 §•

Medlem av sjukkassa kan icke därur uteslutas av andra grunder än i stadgarna

eller denna lag bestämts.

Stadgarna må ej innehålla, att medlem kan uteslutas på den grund, att han

överskridit viss ålder, eller att hans hälsotillstånd försämrats, eller att han

redan i någon viss utsträckning bekommit sjukhjälp. Ej heller må i stadgarna

upptagas bestämmelse, som innebär rätt att utesluta medlem, vilken tillhört

kassan fem år eller, där han uppnått fyrtiofem års ålder, två år, på grund

därav att hans medlemskap i viss förening eller annat samfund upphört eller

att han lämnat visst yrke eller viss anställning.

12 §.

Å samma tid må icke någon vara medlem av mer än en sjukkassa. Dock

utgör medlemskap i sjukkassa, som är under likvidation eller i konkurstillstånd,

eller medlemskap allenast för beredande av begravningshjälp ej hinder

för inträde i annan kassa.

Varder, efter ---• •— vunnit inträde.

13 §.

Har medlem •— — -— honom belöper.

Då medlem utträtt eller uteslutits ur sjukkassa, må han ej utbekomma något

av kassans tillgångar; dock må i stadgarna kunna föreskrivas, att, därest medlemmen

i sammanhang med utträdet eller uteslutningen vinner inträde i annan

sjukkassa, visst belopp skall för hans räkning till denna utbetalas.

14 §.

Där ej sjukkassas stadgar bestämma annorlunda, åligger det medlem, som

avflyttar från kassans verksamhetsområde eller utom samma område ombyter

boningsort eller återflyttar till ort inom nämnda område, att om den nya boningsorten

ofördröjligen göra skriftlig anmälan, vid äventyr att varda förlustig

rått till understöd från kassan för den tid, som förflyter, intill dess

sådan anmälan skett.

15 §.

Mom. 8. Sjukhjälpstiden skall utgöra minst nittio dagar för varje tidsperiod

av tolv månader. Dock må i stadgarna bestämmas, att, där en sjukdom

ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra

väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, redan föranlett meddelande

av sjukhjälp för tid, ej understigande nittio dagar, ytterligare sjukhjälp

ej skall utgå för nämnda sjukdomar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

17 §.

Därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes

hälsotillstånd icke fordras, må understöd ej utgå i anledning av sjukdom eller

dödsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet. Vad nu

stadgats galle dock icke, om sjukdomen eller dödsfallet orsakats av olycksfall,

som inträffat efter inträdet i kassan, och äge ej heller tillämpning beträffande

medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan

eller enligt bestämmelse i kassans stadgar varit berättigad att i sammanhang

med utträde eller uteslutning ur annan sjukkassa vinna inträde i kassan.

Upptages i--— ■— i kassan.

18 §.

Är sjukkassas sjukhjälpstid längre än den enligt denna lag kortaste tilllåtna,

må genom föreskrift i stadgarna bestämmas, att rätten till sjukhjälp för

den överskjutande tiden skall vara på visst sätt inskränkt.

I sjukkassas — ---av tillsynsmyndigheten.

19 §•

Skola inom -— -— -— i 6 § vid 5), 6) och 7).

Tillsynsmyndigheten skall, i samband med registrering av sådan bestämmelse

i sjukkassas stadgar som avses i nästföregående stycke, fastställa det minsta

för utfästande av sjukhjälp eller begravningshjälp tillåtna antalet sjukhjälps-

eller begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i varje klass. Tillsynsmyndigheten

må ock på särskild framställning bestämma sadant antal.

Vidare skall---— övergången skett.

20 §.

Mom. 1. Sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande

av kostnaderna för sjukhjälpsverksamheten och, därest sjukkassan meddelar

begravningshjälp, särskilda fasta medlemsavgifter för nämnda verksamhet.

De fasta avgifterna må icke göras olika för olika grupper av sjukkassans

medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna

emellan i avseende å understödsrätt eller sjukdoms- eller dödsfallsrisk eller

ock betingas av sådan bestämmelse i stadgarna, som angives i 21 §. De avgifter,

som äro avsedda för sjukhjälpsverksamheten eller förekommande begravningshjälpsverksamhet,

skola vara så avvägda, att de i förening med andra

kassans inkomster, vilka kunna vara bestämda för enahanda ändamål, må antagas

förslå till täckande av kassans löpande utgifter för den verksamhet, för

vilken avgifterna äro avsedda, ävensom till fondbildning, som må erfordras

för denna verksamhet, samt till därå belöpande förvaltningskostnad.

Mom. 2. De inkomster, vilka äro bestämda för sjukhjälpsverksamheten,

må ej i vidare mån än som kan föranledas av stadgarnas bestämmelser i ämne,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 5

vilket angives i 6 § vid 11), användas för annat ändamål än nämnda verksamhetsgren

samt avsättning till i 23 § omförmäld, för verksamhetsgrenen

avsedd fond.

ad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande de inkomster,

vilka äro bestämda för begravningshjälpsverksamheten.

Mom. 3. Skall enligt sjukkassas stadgar uttaxering å medlemmarna kunna

äga rum, må sådan beslutas allenast i den händelse, att kassans för dess sjukhjälps-

eller dess begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster finnas otillräckliga

för det ändamål, vartill de skola användas. Genom uttaxering erhållna

medel ma användas allenast för samma ändamål som de inkomster, vilkas

otillräcklighet föranlett uttaxeringen.

Mom. 4. Där sjukkassa enligt sina stadgar utövar moderskapshjälpsverksamhet.

skall denna hänföras till sjukhjälpsverksamheten. Lag samma vare

beträffande sådan verksamhet, som avses i 2 § andra stycket.

Mom. 5. Sjukkassas för sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten gemensamma

förvaltningskostnader skola på de inkomster, som inflyta av sjukhjälpsverksamheten,

och de inkomster, som inflyta av begravningshjälpsverksamheten,

fördelas i förhållande till de olika inkomsternas storlek.

21 §.

Utgår till sjukkassa bidrag från staten eller från kommun, eller har arbetsgivare

till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,

vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas

eller av kassan meddelat understöds storlek, må i stadgarna föreskrivas, att

för medlemmar, för vilka av staten eller av kommun beviljat bidrag enligt

fastställda bestämmelser icke må beräknas eller vilka enligt vid gåva eller utfästelse

knutet villkor ej äga tillgodonjuta förmån därav, de fasta avgifterna

skola utgå med högre belopp än för övriga medlemmar, därvid skillnaden skall

skäligen motsvara vad å en var av de senare belöper av bidraget eller av förmånen

av gåvan eller utfästelsen.

22 §.

Sjukkassa är pliktig föra ordentliga räkenskaper. Meddelar sjukkassa begravningshjälp,

skola räkenskaper föras särskilt för sjukhjälpsverksamheten

och särskilt för begravningshjälpsverksamheten.

I avseende å förandet av räkenskaperna skola särskilda föreskrifter meddelas

av tillsynsmyndigheten att gälla jämte dem, som kassan jämlikt förordningen

den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar har att

iakttaga. Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår.

Räkenskaperna skola föras så, att av desamma framgår, vilka kassans tillgångar

utgöra fond, samt, i händelse både sjukhjälpsfond- och begravningshjälpsfond

skola finnas, av vilka tillgångar vardera fonden består.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

23 §.

Då bokslut är uppgjort för sjukkassa, skall vad av de för kassans sjuklijälpsverksamhet

bestämda inkomster och genom uttaxering erhållna medel enligt

bokslutet återstår från det år, bokslutet avser, ingå till en sjukhjälpsfond.

Motsvarande återstod av de för begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster

och uttaxerade medel skall avsättas till en begravningshjälpsfond.

Sjukhjälpsfondens kapital och avkastning ma tagas i anspråk allenast för

sjukhjälpsverksamheten samt begravningshjälpsfondens kapital och avkastning

allenast för begravningshjälpverksamheten.

26 §.

Den, som mot sjukkassa har fordran å begravningshjälp, äge ej rätt till betalning

för denna fordran ur de för sjukhjälpsverksamheten bestämda tillgångar,

och den, som har fordran a sjukhjälp, äge ej rätt till betalning därför

ur de för begravningshjälpsverksamheten bestämda tillgångar.

I vidare mån än som framgår av vad nu föreskrivits må vad i 20 § mom. 2

och 3 samt 23 § stadgas i fråga om användning av vissa sjukkassas tillgångar

icke åberopas mot tredje man, med mindre han insett eller bort inse, att stadgandet

ägt tillämpning.

62 §.

Sjukkassa skall — •--tre månader;

2) då medlemsantalet, där tillsynsmyndigheten funnit skäligt lämna sådant

medgivande, som nyss angivits, eller kassan registrerats med mindre antal medlemmar

än etthundra, nedgått under det av tillsynsmyndigheten för kassan bestämda

minsta medlemsantal och detta tal ej åter uppnåtts inom tre månader;

3) då förhållande----sin verksamhet.

84 §.

Beviljas sjukkassas registrering, läte tillsynsmyndigheten i sjukkasseregistret

införa:

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) där kassan avser att utöva verksamhet som i 2 § andra stycket sägs,

uppgift därom;

4) den ort, där styrelsen har sitt säte;

5) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam eller

gemensamt med annan, är berättigad att teckna sjukkassans firma, dennes fullständiga

namn och hemvist;

6) där befogenhet att teckna firman e.] skall utövas allenast av styrelsen,

vilken eller vilka, var för sig eller gemensamt, sådan befogenhet tillkommer;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 113.

7

7) huruvida uttaxering å medlemmarna skall kunna äga rum;

8) det sätt, varpå kallelse till sjukkassesammanträde skall ske och andra

meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde,

då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.

Det ena exemplaret av stadgarna skall förses med bevis om registreringen

cell återställas till sökanden.

92 §.

Ned går antalet medlemmar av sjukkassa under etthundra eller, där kassan

registrerats med mindre antal medlemmar, under det av tillsynsmyndigheten

jämlikt 4 § för kassan bestämda minsta medlemsantal, åligger det styrelsen

att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. I anledning

av anmälan, som avser förstnämnda fall, har tillsynsmyndigheten att, så snart

ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara sjukkassan medgivet att med

mindre medlemsantal än etthundra fortsätta sin verksamhet. Lämnas sådant

medgivande, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket

kassans medlemsantal ej må nedgå. Därest medlemsantalet sedermera nedgår

under det bestämda minsta antalet, skall anmälan därom av styrelsen ofördröjligen

göras hos tillsynsmyndigheten.

Har i klassindelad sjukkassa antalet medlemmar av en klass nedgått under

vad, på sätt i 19 § sägs, är för utfästande av sjukhjälp eller av begravningshjälp

från klassen bestämt, åligger det likaledes styrelsen att om förhållandet

ofördröjligen göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

94 §.

Om tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som icke avser registrering, så ock

om beslut, varigenom registrering vägrats, skall skriftlig underrättelse ofördröjligen

överlämnas eller med allmänna posten försändas till någon, vilken

äger företräda sjukkassan. Innefattar beslutet anvisning enligt 24 eller 93 §,

eller har genom beslutet av sjukkassa gjord ansökning avslagits eller med stöd

av 25 § lämnat medgivande återkallats eller registrering av anmält förhållande

vägrats, skola i underrättelsen om beslutet skälen därför angivas.

År sjukkassa---beslutets dag.

116 §.

Mom. 3. Är någon vid tiden för denna lags utfärdande medlem av särskilda

registrerade sjukkassor, äge han utan hinder av bestämmelsen i första punkten

av 12 § första stycket kvarstå i dessa kassor, jämväl sedan desamma blivit

registrerade enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927 utom såvitt angår 20, 22, 23, 26

och 117 §§, i vilka delar lagen skall träda i kraft den 1 januari 1928.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Härvid skall emellertid gälla:

1. Har före lagens ikraftträdande sjukkassa registrerats med mindre medlemsantal

än etthundra eller jämlikt 92 § erhållit medgivande att med mindre

medlemsantal, än nyss sagts, fortsätta sin verksamhet, skall vad för sådant

fall är i 62 och 92 §§ i deras nuvarande lydelse stadgat fortfarande äga till

lämpning beträffande kassan.

2. Hinnas enligt sjukkassas vid tiden för lagens ikraftträdande registrerade

stadgar inom kassan skilda klasser för beredande av sjukhjälp, skall vad i 19 §

andra stycket och 92 § andra stycket i deras nuvarande lydelse stadgas fortfarande

äga tillämpning beträffande sådan klass, intill dess att särskilt minsta

medlemsantal blivit, på sätt i 19 § enligt dess i denna lag stadgade lydelse sägs,

för klassen bestämt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december

1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Le vinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

Jag anhåller nu att få anmäla fråga om vissa ändringar i lagen den 4 juli Inledning.

1910 om sjukkassor, vilka ändringar sammanhänga med ifrågasatt nyorganisation

av det statsunderstödda sjukkasseväsendet.

Den 19 februari 1925 avgav statens besparingskommitté betänkande med ut- Statens bespareaning

och förslag angående socialförsäkringens organisation. ”"mittå1*''''

I detta betänkande hade besparingskommittén till behandling upptagit frågan

om organisationen såväl av den sociala sjukförsäkringen som ock av den

obligatoriska olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen. I viss mån

hade i betänkandet berörts frågor även rörande samhällets fattigvård. I fråga

om olycksfallsförsäkringen gick kommitténs förslag huvudsakligen ut på att

medelst en ny förvaltningsorganisation och vissa materiella ändringar i gällande

lag åstadkomma besparingar i förvaltningskostnaderna för statsverket liksom

för samhället i dess helhet. Beträffande pensionsförsäkringen föreslog kommittén

såsom den väsentligaste förändringen ett avsevärt stärkande av avgiftspensioneringen

genom pensionsavgifternas höjande ävensom en överflyttning av en

väsentlig del av kostnaderna för de s. k. pensionstilläggen från staten till primärkommunerna.

Det förslag, varuti kommitténs betänkande rörande sjukförsäkringen

utmynnade, innebar i korthet följande.

Kommittén förklarar sig av kostnadsskäl anse det omöjligt att ens i en

begränsad omfattning för det närvarande genomföra en obligatorisk sjukförsäkring.

I stället förordar kommittén åtgärder i syfte att konsolidera den

frivilliga sjukförsäkringen, giva den en större omfattning än för närvarande

samt bereda den möjlighet att genom ökade prestationer — särskilt längre sjukhjälpstid

—• mera än hittills fylla den uppgift, som inom ett enhetligt socialförsäkringssystem

bör tillkomma sjukförsäkringen. Såsom det viktigaste medlet

för åstadkommande av en förbättrad frivillig sjukförsäkring föreslår kommittén

övergång från den nuvarande splittringen på ett mycket stort antal, del
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Yttranden

8ver besparingskommitténs

betänkande.

vis alltför små sjukkassor till ett s. k. enhetskassesystem, d. v. s. ett system, enligt

vilket å varje ort allenast en sjukkassa är verksam. Endast där så blir fallet

bliva enligt kommittén sjukkassorna tillräckligt bärkraftiga för att allmänt

kunna lämna sjukhjälp under en mera avsevärd sjukhjälpstid, och endast då

kunna de erhålla den allmänna anslutning från de ekonomiskt svagare befolkningslagren,

som är önskvärd. På samma gång utgör ett dylikt system enligt

kommittén en oundgänglig förutsättning för att sjukkasseväsendet skall kunna

tjäna som organ jämväl för andra socialförsäkringsgrenar; i fråga om olycksfallsförsäkringen

och pensionsförsäkringen anser nämligen kommittén väsentliga

fördelar vara att vinna genom att den omedelbara förbindelsen med de försäkrade

decentraliseras till sjukkassorna, så att utbetalning av ersättningarna

och kontroll över att vederbörliga förutsättningar för dessas erhållande föreligga

ombesörjes av dem. Vägen för att med bibehållande av sjukförsäkringens

frivillighet nå fram till ett enhetskassesystem är enligt kommittén, att det statsbidrag,

som för närvarande utgår till understödjande av sjukkassornas verksamhet,

endast lämnas åt en kassa å varje ort. Därigenom .skulle sjukkassorna

förmås att sammansluta sig eller uppgå i den på orten starkaste kassan.

Med en sådan åtgärd, tillika förbunden med en viss höjning av statsbidragets

storlek, skulle man vidare enligt kommittén kunna ålägga sjukkassorna att bereda

sjukhjälp under en till minst tre år förlängd sjukhjälpstid. En sådan förlängning

skulle enligt kommittén bland annat medföra, att sjukförsäkringen

komme att lämna understöd under första delen av den tid, för vilken nu i allmänhet

pensionstillägg sökes; sjukförsäkringen skulle därigenom komma att

tjäna som en garanti mot att oberättigade anspråk på pensionstillägg kunna vinna

beaktande och alltså underlätta prövningen av pensionsanspråk. Beträffande

olycksfallsförsäkringen skulle enligt kommittén åt dylika enhetskassor kunna

anförtros att på egen risk bestämma och utgiva ersättning för kortare sjukdomstider.

— Jämte de nu återgivna grundlinjerna innehöll kommitténs betänkande

uppslag till ändringar i olika hänseenden beträffande nu gällande regler

för sjukförsäkringen, men torde det icke vara anledning att i detta sammanhang

ingå på desamma. Något förslag till författningstext var ej bilagt kommitténs

betänkande, och kommittén hade icke heller närmare angivit, huru med

genomförandet av dess förslag lämpligen skulle förfaras.

Över nämnda betänkande avgåvos till följd av remiss yttranden av socialstyrelsen,

försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

försäkringsinspektionen samt statens fattigvårdsinspektör, varjämte,

sedan vissa enskilda sammanslutningar beretts tillfälle att yttra sig

över betänkandet, yttranden inkommit från Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening, Svenska fattigvårdsförbundet, Rilcssjukkassornas

centralorganisation, Sveriges allmänna sjukkasseförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Sveriges köpmannaförbund och Svenska

försäkringsföreningen. De sålunda avgivna yttrandena finnas i tryck sammanförda

i ett särskilt häfte, vilket som bilaga fogats vid protokollet i det

förut denna dag behandlade ärendet angående förslag till lag om försäkring för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 113.

11

olycksfall i arbete m. m. I detta sammanhang torde jag beträffande yttrandenas

innehåll kunna åtnöja mig med att hänvisa till denna protokollsbilaga.

På grundval av besparingskommitténs betänkande och däröver avgivna yttranden

och med beaktande jämväl av tidigare utredningar, särskilt socialförsäkringskommitténs

den 14 oktober 1919 avgivna och sedermera överarbetade

förslag till lag om allmän sjukförsäkring, har därefter inom socialdepartementet

med biträde av särskilda sakkunniga verkställts ytterligare utredning av de

av besparingskommittén behandlade ävensom ett antal andra frågor på sjukförsäkringens

område, varjämte utarbetats utkast till författningar angående

nyorganisation av den statsunderstödda sjukförsäkringsverksamheten. I dessa

utkast hade även upptagits förslag angående ändrade grunder för statsbidragen

till den av sjukkassorna bedrivna frivilliga moderskapsförsäkringen.

I likhet med besparingskommitténs förslag byggde nu omförmälda utkast på

den grundsatsen, att statsbidrag skall meddelas allenast åt en sjukkassa inom

varje område. Genom en höjning av statsbidraget, som ansågs böra göras större

än besparingskommittén föreslagit, åsyftade utkasten vidare att åstadkomma,

att de statsunderstödda sjukkassorna skulle kunna åläggas att lämna betydligt

större minimiförmåner än för närvarande. I motsats mot i besparingskommitténs

betänkande föreslogs enligt utkasten även, att statsbidragen till sjukkassornas

verksamhet för beredande av läkarvård åt medlemmarna skulle höjas

samt omläggas efter nya linjer, detta i syfte att stimulera till en väsentlig utvidgning

av denna verksamhet. Genomförandet av enhetskassesystemet skulle

enligt utkasten medföra, att endast sjukkassor med lokalt begränsade verksamhetsområden

och alltså icke de s. k. rikssjukkassorna, d. v. s. sjukkassor, vilkas

verksamhet sträcker sig över hela riket eller större delar därav och utövas genom

förmedling av ett stort antal underavdelningar, skulle erhålla statsbidrag.

Rikssjukkassorna skulle eventuellt erhålla tillfälle till fortsatt verksamhet i

form av kassor för återförsäkring av viss del av de lokala kassornas sjukrisker

ävensom för utövande av begravningshjälpsverksamhet.

Över dessa utkast har därefter utlåtande avgivits av tretton inom socialdepartementet

s^tterligare tillkallade personer — av mig i det följande kallade

granskningsnämnden -— representerande erfarenhet på sjukkasseväsendets

område samt beträffande sociala och ekonomiska frågor i allmänhet. Därjämte

har utlåtande över utkasten avgivits av socialstyrelsen efter hörande av sociala

rådets sjukkassesektion samt — dock allenast beträffande vissa delar — av

medicinalstyrelsen och försäkringsinspektionen.

Granskningsnämnden säger sig i sitt utlåtande vilja förorda principen

att endast en sjukkasseorganisation inom samma verksamhetsområde må antagas

till statsunderstödd sjukkassa. Då det emellertid utan tvivel vore av

stort värde för utbredande av den nuvarande sjukförsäkringen, om även rikssjukkassorna

vid den nya lagens genomförande kunde godtagas som bärare av

sjukförsäkringen, och då det förefölle icke vara omöjligt att finna en organisationsform,

varigenom, utan att nyssnämnda system skulle sönderbrytas, antingen

en lokal sjukkassa eller en avdelning av rikssjukkassa inom ett visst

område skulle bliva bärare av den statsunderstödda sjukförsäkringen, har

Inom socialdepartementet

utarbetade utkast.

Utlåtanden

över socialdepartementets

utkast.

Gransknings

nämnden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Eungl. May.ts proposition nr 1]3.

Socialstyrel
sen.

Grundlinjerna

av

förslag till

nyorganisation

av

den statsunderstödda

frivilliga

sjukförsäkringen.

Departe
mentschefen.

granskningsnämnden dock tillika föreslagit en närmare undersökning, huruvida

icke med tillämpning av principen med endast en statsunderstödd sjukkassa

inom ett och samma verksamhetsområde en organisationsform .skulle kunna skapas,

som medgåve inpassande av rikssjukkassorna som organ för sjukförsäkringen.

I anledning av dessa uttalanden — vilka omfattas av det stora flertalet

av granskningsnämndens ledamöter — hava två av dessa förklarat sig vara

tveksamma rörande enhetskassesystemets lämplighet, varjämte två andra av

nämndens ledamöter i stället förordat ett system, enligt vilket det inom varje

område skulle kunna finnas en lokal sjukkassa och en rikssjukkasseavdelning.

—• På vissa av de särskilda punkterna av utkasten har granskningsnämnden

eller några dess ledamöter därjämte framställt erinringar, vilka emellertid icke

på något sätt äro av beskaffenhet att rubba grunderna för det i utkasten ifrågasatta

systemet.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande hänvisat till sin förut i olika sammanhang

uttalade uppfattning, att en verklig lösning av den sociala sjukförsäkringsfrågan

kunde vinnas endast på den obligatoriska försäkringens grund samt att en

lösning i sådan riktning vore obetingat påkallad jämväl med hänsyn till sambandet

mellan sjukförsäkringen och övriga grenar av socialförsäkringen. Styrelsen

sammanfattar emellertid sitt utlåtande över utkasten så att styrelsen,

oaktat viss i yttrandet närmare motiverad tvekan, funne sig kunna i princip

biträda de grunder, på vilka reformförslaget byggde men att styrelsen förutsatte,

att de föreliggande författningsutkasten komme att före framläggandet

för riksdagen underkastas en ingående och grundlig omarbetning.

Sedan de nu angivna förarbetena verkställts, har jag haft att taga ståndpunkt

till den behandlade frågan. Beträffande behovet av en genomgripande

reform av sjukkasseväsendet har jag funnit fullgiltig utredning föreligga. De

huvudsakliga brister, som synts mig vara förenade med den nuvarande sjukkasserörelsen,

äro följande. Rörelsen har icke lyckats vinna anslutning bland

så stor del av rikets befolkning, som önskvärt vore, och har under senare tid

väsentligen stagnerat i sin utveckling. Den tid, under vilken sjukhjälp lämnas,

är i allmänhet för kort för att sjukförsäkringen skulle kunna anses på ett

tillfredsställande sätt fylla sin sociala uppgift, och vidare har kassornas verksamhet

för beredande av läkarvård och moderskapshjälp icke erhållit önskvärd

omfattning. Med den synnerligen stora splittring på olika organisationer, som

kännetecknar sjukkasseväsendet, är detta dessutom för närvarande endast i

ytterst ringa omfattning i stånd att, på sätt som ur olika synpunkter är eftersträvansvärt,

medverka som organ för andra socialförsäkringsgrenar. Denna

splittring har även medfört vissa andra betänkliga följder. Konkurrensen kassorna

emellan har ofta icke tagit den riktningen, att kassorna strävat att genom

ökning av de lämnade sjukhjälpsförmånerna erhålla större anslutning, utan

mångenstädes hava kassorna sökt draga medlemmar till sig genom att erbjuda

lägre premier än konkurrentkassorna, varav naturligen följt mera otillfredsställande

sjukhjälp eller mindre soliditet hos kassorna. Särskilt torde konkurrensen

på detta sätt hava motverkat en välbehövlig ökning av sjukhjälpstiden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

13

Konkurrensen liar också ej sällan medfört, att befintliga kassor gått miste om

den normala nyrekryteringen från de yngre åldersklasserna, varav följt, att

dessa kassors sjuklighetsförhållanden och alltså deras ekonomi undan för undan

försämrats.

1 fråga om sättet för den nyorganisation, som alltså synes böra ske, har

jag funnit, att jag kunde i huvudsak ansluta mig till grundprinciperna för

de i de senast utarbetade utkasten avsedda reformförslagen ävensom till den i

utkasten föreslagna närmare utformningen därav. En ändring i den riktning,

att rikssjukkassorna skola kunna inpassas i enhetsliassesystemet, har emellertid

synts mig befogad. På grund av det nu anförda har jag för avsikt att framdeles

föreslå Kungl. Maj:t att för 192G års riksdag framlägga förslag, vilka,

jämte ökade bidrag från det allmännas sida till sjukkasseväsendet, avse väsentligt

skärpta villkor för bidragens åtnjutande, detta sagt såväl med avseende

å försäkringens organisation som i fråga om kassornas prestationer beträffande

sjuk- och moderskapshjälp. Utkasten hava emellertid inom departementet gjorts

till föremål för överarbetning och, i vissa punkter, kompletterande utredning,

varvid jämväl beaktats de av granskningsnämnden ävensom de hörda ämbetsverken

anförda synpunkterna. För innebörden av de nu avsedda förslagen anhåller

jag i det följande att få redogöra, därvid jag emellertid torde böra förutskicka

en något närmare redogörelse för gällande regier.

btatsbidrag till sjukkassors sjukhjälpsverksamhet utgår för närvarande enligt

kungörelsen den 11 oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor. Enligt

denna kungörelse ma statsbidrag kunna för varje år tilldelas registrerad

sjukkassa med dels 2 kronor för varje medlem, dels 25 öre för varje sjukdag,

söndagar oräknade, för vilken kontant sjukhjälp från kassan utgått med minst

90 öre eller vård å sjukhus av kassan bekostats, dock minst 50 öre och högst

2 kronor för medlem, dels ock eu fjärdedel av de utgifter, kassan fått vidkännas

för bekostande av läkarvård och läkemedel åt medlemmarna, dock högst 1 krona

för medlem. För de s. k. fortsättningskassorna, d. v. s. sjukkassor, vilka hava till

ändamål att som påbyggnad på de andra kassorna bereda sjukhjälp under längre

sjukhjälpstid än dessa, är dock bidraget för medlem 50 öre samt maximum av

bidrag, beräknat efter sjukdagar, 50 öre och av bidrag, beräknat efter kostnader

för läkarvård och läkemedel, 25 öre för år och medlem. Statsbidrag erhålles

■\ arken i vanliga sjukkassor eller fortsättningskassor för sjukkassemedlem, som

tillförsäkrats högre kontant sjukhjälp än 8 kronor för dag. Statsbidraget utbetalas

årsvis i efterskott efter ansökan, som ingives till och prövas av socialstyrelsen

i egenskap av tillsynsmyndighet över sjukkasseväsendet (K. K. den

31 december 1921 angående handläggningen av frågor om statsbidrag åt sjukkassor).

Statsbidrag ma alltså kunna tilldelas — och tilldelas även såsom regel —

varje sjukkassa, som registrerats enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.

Nämnda lag innehåller i första hand för registrerade sjukkassor bestämmelser

a\ föreningsrättslig natur, avseende att åt sådana kassor giva den fasthet i

organisationen, .som erfordras för den med registreringen följande rättssubjekti

v iteten. Då sjukkassas verksamhet är en art av försäkringsrörelse och med
-

Gällande

regler.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Grunddragen

av den ifrågasatta

nyorganisationen.

lemmarna i allmänhet, icke kunna anses äga möjlighet eller förmåga att tillfyllest

övervaka denna verksamhet, hava även meddelats bestämmelser rörande

kontroll från tillsynsmyndighetens sida över densamma. Regleringen av sjukkassas

förhållande till medlemmarna är i princip överlämnad åt stadgarnas

bestämmelser. Stadgarna skola sålunda innehålla föreskrifter om villkoren

för inträde i och uteslutning ur kassan, sjukhjälpens beskaffenhet och storlek

samt avgifternas storlek eller erforderliga grunder för deras beräknande. Emellertid

innehåller lagen i sådant hänseende även vissa bestämmelser av tvingande

natur. Så får ej till medlem antagas den, som är medlem i annan sjukkassa,

och uteslutning av medlem på vis.sa angivna grunder är förbjuden. För

sjukhjälpens omfattning finnas minimibestämmelser stadgade. Vid sjukdom,

som medför väsentlig nedsättning i arbetsförmågan, skall nämligen enligt lagen

sjukhjälp utgå med vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel eller

visst belopp i penningar för varje dag, vilket belopp för självförsörjande medlem

ej får understiga 90 öre. Sjukhjälpstiden skall utgöra minst 90 dagar för

varje tidsperiod av 12 månader; dock må bestämmas, att för varje sjukdom

jämte i omedelbar följd därefter följande sjukdomar sjukhjälp skall utgå under

allenast 90 dagar.

Statsbidrag åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, d. v. s. understöd

åt kvinnor vid barnsbördsfall, utgår enligt kungörelse av den 30 juni 1913.

Under det att, såsom nämnts, bestämmelser om de minsta prestationer beträffande

sjukhjälp, som kassa skall lämna för att kunna registreras och alltså

även för att kunna erhålla statsunderstöd, meddelats i sjukkasselagen, hava

föreskrifter om villkoren för erhållande av statsbidrag till moderskapshjälpsverksamheten

allenast lämnats i denna kungörelse. Dessa villkor äro, att

moderskapshjälpen skall utgå under minst 14 dagar vid varje barnsbörd och

med minst 90 öre om dagen eller vård å förlossningshem, samt att hjälpen ej

må utbetalas till annan än den, som omedelbart före barnsbörden varit sjukförsäkrad

i registrerad sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Statsbidraget

utgår med G0 öre för dag, dock högst under 42 dagar och ej för tid,

då kvinnan åtnjutit sjukhjälp eller då hon icke avhållit sig från förvärvsarbete.

Vid den nu ifrågasatta nyorganisationen har, i anslutning till vad förut an''

förts, den viktigaste reformuppgiften ansetts vara att söka så småningom

komma fram till ett enhetskassesystem. Enligt gällande lag skall i registrerad

sjukkassas stadgar finnas bestämmelse om dess verksamhetsområde. Intet

hindrar emellertid, att kassa såsom verksamhetsområde upptager hela riket,

något som också ej sällan förekommer, och å samma ort kan sjukkasseverksamhet

bedrivas av hur många kassor som helst. Genomförandet av den eftersträvade

koncentrationen inom sjukkasseväsendet innebär nu, att det som

villkor för åtnjutande av statsbidrag föreskrives, att en kassa skall hava sin

verksamhet begränsad till ett på visst sätt lokalt bestämt område, så att

kassan som regel ej skall äga som medlemmar mottaga eller behålla personer,

vilka höra hemma inom annan statsunderstödd kassas område. Å andra sidan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

15

skall tillträde till en kassa i princip vara öppet för envar inom kassans verksamhetsområde

mantalsskriven person, vars försäkring ej på grund av hans ålder

eller sjuklighet måste anses innebära en alltför betungande risk. Såsom en konsekvens

av .systemet med allenast en statsunderstödd sjukkassa å varje ort måste

regler om överflyttning av medlemmar vid ändring av mantalsskrivningsorten,

liksom vid ändring av sjukkassas verksamhetsområde, införas.

Vad angår förslagets innehåll angående de prestationer, som en kassa skall

lämna för att kunna erhålla statsunderstöd, är först att märka, att sjukhjälpstiden

för samma sjukdom eller en sammanhängande följd av sjukdomar skall

vara minst tre år och den minsta dagliga sjukpenning, för vilken statsbidrag

må erhållas, en krona. Moderskap.shjälp med minst en krona om dagen under

en i förhållande till den nu stadgade väsentligt förlängd tid har ansetts böra

göras till en obligatorisk prestation av sjukkassorna. Därjämte torde särskilda

bestämmelser böra meddelas för den statsunderstödda sjukkas.severksamhetens

avgränsning mot annan socialförsäkring.

Såsom ersättning för att kraven på sjukkassorna så väsentligt skärpas, som

detta förslag innebär, har statsbidraget ansetts böra ökas, det i förhållande

till antalet medlemmar beräknade bidraget från 2 kronor till 3 kronor för år

och sjukdagsbidraget från 25 öre till 50 öre för sjukdag, därvid bidrag må

utgå jämväl för söndagar och begränsningen till högst 2 kronor för år och

medlem borttagits. Därjämte ingår i förslaget, att nya bestämmelser införas

rörande bidrag till kassornas sjukvårdande verksamhet. Dessa bestämmelser

innebära, att den andel av kostnaden för denna verksamhet, som ersättes av

staten, ökas, men att å andra sidan i olika avseenden garantier skapas för att

varken sjukkassan eller dess medlemmar missbruka förmånen av understödet till

läkarvården. Bidrag till meddelad moderskapshjälp skall enligt förslaget

utgå för varje understödsdag enligt samma regler som till sjukhjälp, och

till vad kassan utbetalat för barnmorskehjälp skall kassan erhålla bidrag

på samma sätt som för läkarvårdskostnader. I syfte att åstadkomma en jämnare

fördelning på samtliga sjukkassor av risken för de långvariga sjukdomsfallen

skall enligt förslaget i samband med utbetalande av statsbidraget anordnas

en utjämning sjukkassorna emellan av utgifterna därför.

Då med det ökade statsbidraget och de ökade prestationerna sagda bidrag

kommer att bliva av mera avgörande betydelse än hittills för kassornas

ekonomi, har det ansetts lämpligt att utbyta det nuvarande systemet, enligt

vilket frågan om sjukkassas rätt till statsunderstöd prövas efter utgången

av den tid, vars sjuklighetsförhållanden äro avgörande för statsbidragets storlek,

mot en annan anordning. Denna innebär, att en kassa, som uppfyller betingelserna

för att erhålla statsunderstöd och i övrigt anses lämpad att

tilldelas den centrala ställning å en viss ort, som är tillämnad de statsunderstödda

kassorna, skulle i förväg av tillsynsmyndigheten antagas till statsunderstödd

och därigenom erhålla säkerhet för att bekomma statsbidrag, så länge

sådant av riksdagen beviljas; dock endast så länge antagandet icke återkallas.

Eftersätter statsunderstödd sjukkassa de förpliktelser, som utgjort förutsättning

för att antagande skulle kunna ske, och vidtager den ej efter meddelad

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Sättet för

meddelande

av bestämmelserna

om den

ifrågasatta

nya organisationen.

Icke statsunderstödda

sjukkassor.

Socialdepartementets

utkast.

varning påyrkad rättelse, bör nämligen antagandet kunna återkallas; men statsbidraget

skall ändock utgå för tiden intill dess enligt återkallandebeslutet antagandet

skall upphöra att gälla. Då, allt efter som sjukkasseväsendet utvecklas,

en försiktig omreglering av de statsunderstödda kassornas verksamhetsområden

kan bliva önskvärd, har tillsynsmyndigheten tillerkänts rätt att kräva sådan

förändring. — Med den föreslagna förlängningen av sjukhjälpstiden hava fortsättningskassorna

ansetts komma att sakna betydelse, och statsbidrag skulle

därför enligt förslaget icke utgå till dem.

Innan jag ingår på redogörelse för de särskilda ändringar i sjukkasselagen,

som ansetts erforderliga för genomförandet av ifrågavarande reformförslag,

torde ett par frågor av mera principiell betydelse böra beröras.

Det är endast ett fåtal av de nu existerande sjukkassorna, som utan en

mer eller mindre genomgripande ändring i sina stadgar eller i hela sin organisation

kunna övergå till det ifrågasatta njm systemet. I förra avseendet torde

i allmänhet ändring erfordras framför allt beträffande bestämmelserna om

kassans verksamhetsområde, rätten till inträde i kassan och de lämnade

förmånerna. Såsom exempel på kassor, vilkas organisation ej kan inpassas

i nämnda system, må anföras de kassor, som pläga benämnas

slutna, d. v. s. som äro tillgängliga allenast för personer, anställda vid

visst företag eller tillhörande viss förening eller viss åsiktsriktning o. d.

Också för rikss.jukkassorna skulle en eventuell övergång till den nya

organisationen kräva avsevärda förändringar. Även om åtgärder i olika

riktningar vidtagas för underlättande av övergången för kassorna och deras

medlemmar till denna organisation, kan det tänkas, att vissa sjukkassor -— och

detta även sådana som kunnat antagas till statsunderstödda under förutsättning

av ökade prestationer —- vilja fortsätta sin verksamhet under nuvarande former

också utan statsbidrag. Så länge de kassor, vilka hysa dylik önskan, uppfylla

sjukkasselagens bestämmelser, torde det ej kunna sättas i fråga att beröva dem

den genom registreringen tillerkända rättssubjektiviteten. Och ej heller synas

tillräckliga skäl föreligga att förhindra bildande av nya sjukkassor med rättssubjektivitet

men utan statsbidrag, exempelvis bland personer, vilka på grund

av de höga förmåner, de vilja tillförsäkra sig, ej kunna anses berättigade till

statsbidrag till sin sjukförsäkring. En lagstiftning rörande registrerade sjukkassor,

avseende jämväl de icke statsunderstödda kassorna, synes sålunda böra

upprätthållas.

Nu gällande sjukkasselags bestämmelser kunna i stort sett tillämpas även

på de föreslagna statsunderstödda sjukkassorna. De skärpta bestämmelserna

för dessa rörande verksamhetsområde, rätt till inträde och understöd o. s. v.,

äro alla sådana, att de med bindande kraft kunna intagas i kassornas stadgar.

Att kassa intagit sådana bestämmelser i stadgarna och i följd därav antagits till

statsunderstödd medför ej någon förändring i kassans privaträttsliga ställning.

I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade man på dessa grunder

utgått från att åt ifrågavarande skärpta föreskrifter ej borde givas karaktären

av allmän lag utan att erforderliga bestämmelser i dylikt syfte lämpligen kunde

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

17

inarbetas i clen kungörelse om statsbidrag åt sjukkassor, som, i händelse omorganisation

komme till stånd, syntes böra utfärdas. Då alltså de grundläggande

föreningsrättsliga bestämmelserna alltjämt borde bliva gemensamma för

alla sjukkassor, statsunderstödda eller icke, hade det ansetts, att sjukkasselagen

fortfarande borde reglera båda grupperna av kassor och att alltså stats-,

understödd sjukkassa icke enligt lag skulle vare sig genom sin firma eller annorledes

i rättsligt hänseende särskiljas från andra registrerade sjukkassor.

Hot en anordning av nu antydda innebörd har emellertid socialstyrelsen

i sitt yttrande över utkasten gjort anmärkning och därvid anfört följande:

»Att som skett i utkastet till ''kungörelse med villkor och bestämmelser rörande

statsunderstöd åt registrerade sjukkassor’ i en och samma författning

sammanföra bestämmelser av civillags natur och rena bevillningsbestämmelser

är enligt stj''relsens uppfattning en legislativ oformlighet. På detta sätt skulle

ju exempelvis sådana för sjukkasseverksamheten grundläggande stadganden

som de, vilka röra antagande såsom statsunderstödd sjukkassa, statsunderstödd

sjukkassas verksamhetsområde, inträde i och uteslutning ur samt överflyttning

mellan statsunderstödda sjukkassor, sjuk-, moderskaps- och begravningshjälp

samt återförsäkring, rörande vilkas karaktär av civillag någon tvekan

icke torde kunna råda, kunna komma att, i förekommande fall, avgöras

genom gemensam omröstning. Här kräves enligt styrelsens mening en rationell

uppdelning, så att samtliga ovannämnda stadganden intagas såsom ett särskilt

kapitel i sjukkasselagen — förutsatt att denna fortfarande skall gälla för

alla registrerade sjukkassor. Eller också böra hithörande bestämmelser bilda

själva huvudinnehållet i en särskild lag om statsunderstödda (erkända) sjukkassor.

I författningen angående statsunderstöd, vilken skulle vara av kungörelses

natur, skulle därefter komma att kvarstå endast föreskrifterna angående

statsbidraget samt villkoren och grunderna för dess utgående. Denna senare

utväg finner styrelsen vara den mest rationella och den, som bäst motsvarar de

faktiskt rådande förhållandena.»

Socialstyrelsen har i yttrandet i annat sammanhang vidare anfört, att de

jämförelsevis fåtaliga specialbestämmelser utöver de rent föreningsrättsliga,

som kunde anses behövliga för reglering av de icke statsunderstödda men dock

registrerade sjukkassorna, lämpligen kunde inarbetas i lagen den 29 juni 1912

om understödsföreningar.

Detta socialstyrelsens uttalande, vilket vunnit anslutning av en av granskningsnämndens

ledamöter, synes mig bero på ett missförstånd av grunderna för

den föreslagna anordningen. Härom må anföras följande.

Antagandet till statsunderstödd sjukkassa är en administrativ åtgärd för

fördelning av anslaget till sjukkasserörelsen. Det innefattar en —- enligt utkasten

i förväg i stället för såsom nu efteråt verkställd — prövning, huruvida

kassan utövar verksamhet av det sociala värde, som kan motivera .statsanslag.

Den blivande kungörelsen om villkor för statsbidrag innefattar normerna för

denna prövning. Att fastställande av dylika normer faller inom riksdagens

anslagsbeviljande verksamhet synes mig ställt utom allt tvivel. Antagandet till

statsunderstödd kassa — liksom återkallandet av sådant antagande -—■ medför

ej någon förändring i kassans privaträttsliga ställning: dess karaktär av rätts
Bihang

till riksdagens protokoll 19S6- 1 samt. 9-4 käft. (Nr 113.) 2

Socialstyrel
sen.

Departe
mentschefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majsts proposition nr 113.

subjekt, dess förpliktelser mot medlemmarna enligt lag och stadgar, dess skyldighet

att vara underkastad tillsynsmyndighetens kontroll o. s. v. Den myndighet,

som tillsynsorganet enligt utkasten skall få gentemot en statsunderstödd

sjukkassa, exempelvis beträffande ändring av kassas verksamhetsområde,

har tillsynsorganet att utöva genom att påkalla ändring av sjukkassans stadgar.

Underlåtenhet att följa tillsynsmyndighetens maning därutinnan berättigar

alltså denna att i stadgade former återkalla antagandet. Ej heller detta

förhållande kan vara av beskaffenhet att inverka pa den rättsliga karaktären

av de ifrågasatta reglerna.

Att alla regler om rätt till inträde i och om uteslutning ur kassa, om understödets

omfattning o. s. v. äro av privaträttslig karaktär, d. v. s. reglera rättsförhållandet

mellan sjukkassan och dess medlemmar, är visserligen riktigt.

Men därav följer icke att ett riksdagsbeslut, som blott tillerkänner sjukkassor

av en viss rättslig struktur statsunderstöd, skulle hava karaktär av civillag.

De nämnda reglerna bliva nämligen för kassorna och medlemmarna lika bindande

genom att intagas i kassans stadgar som genom att införas i lagen. Förutsättningen

för antagande till statsunderstödd kassa har avsetts skola vara,

att kassan i sina stadgar intagit bestämmelser i angivna hänssenden, motsvarande

vad i kungörelsen om statsbidrag sägs. Stadgarna kunna visserligen av kassan,

på sätt i lagen föreskrives, ändras, men sker detta i .sådan riktning, att stadgarna

komma i strid mot kungörelsens bestämmelser, blir naturligtvis följden,

att antagandet till statsunderstödd kassa kan och bör återkallas.

Såsom jag redan framhållit, är det meningen att vid sidan av de statsunderstödda

sjukkassorna skola kunna existera sjukkassor utan statsbidrag. Även

om det icke är uteslutet att i själva lagen upptaga olika regler för dessa båda

grupper av sjukkassor, torde det ur lagteknisk synpunkt framstå såsom mest

önskvärt, att lagen blott upptager de för alla sjukkassor gemensamma bestämmelserna,

medan det åt den anslagsbeviljande riksdagen överlåtes att såsom

villkor för åtnjutande av statsunderstöd uppställa, att sjukkassorna i sina stadgar

upptagit dels vissa skärpta förpliktelser mot sina medlemmar, dels ock

sådana bestämmelser i övrigt som anses främjande för sjukkasserörelsens utveckling

utan att de dock behöva göras obligatoriska för alla sjukkassor. Det

är så långt ifrån en'' »legislativ oformlighet» att förfara på nämnda sätt, att

fastmera en anordning, varigenom bestämmelserna om kassans minimiprestationer

erhölle lags natur, medan beloppet av det statsbidrag som utgjorde förutsättningen

för dessa prestationer skulle prövas som en anslagsfraga, knappast

skulle kunna anses lämplig, då det därigenom skulle kunna inträffa, att anslaget

vägrades eller nedsattes av en gemensam voteringsmajoritet i riksdagen, medan

en däremot svarande lagändring strandade på ena kammarens motstånd.

På grund av vad sålunda anförts har jag ej funnit skäl att i anledning av

socialstyrelsens anmärkning införa de föreslagna bestämmelserna vare sig i lagen

om sjukkassor eller i annan författning av allmän lags karaktär. Följaktligen

har anledning icke heller förefunnits att, såsom socialstyrelsen förordat,

överföra de för de icke statsunderstödda sjukkassorna gällande lagbestämmelserna

till lagen om understödsföreningar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

De mera materiella förhållandena för statsunderstödda kassor skulle alltså De icke

komma att regleras av deras på kungörelsen om villkor för statsbidrag ba- statJjundrserade

stadgar. Dessa skulle alltså komma att innebära en skärpning av de kassornas

minimikrav beträffande sjukhjälps tid och andra sjukhjälpsprestationer m. m., ställning.

som gällande sjukkasselag uppställer. Lagens även för de statsunderstödda

kassorna gällande minimikrav skulle alltså för dem bliva utan praktisk betydelse,

men för eventuellt kvarstående registrerade, icke statsunderstödda sjukkassor

skulle de även i fortsättningen bliva normgivande, därest lagen bibehålies

i sin nuvarande lydelse. Det har emellertid ifrågasatts, huruvida icke

bortfallandet av statsbidraget borde föranleda en lindring i eller rent av ett helt

borttagande av dessa lagens minimikrav, d. v. s. införande av ren avtalsfrihet

beträffande försäkringsförmånernas omfattning.

För att denna fråga må kunna bedömas, torde det vara lämpligt att en Förarbeten till

kort redogörelse lämnas för vissa uttalanden i samband med tillkomsten av de 191,°0.ärs

därutinnan gällande bestämmelserna. a°’

Lagbestämmelser av materiellträttslig art för sjukkassorna infördes först

genom 1910 års lag om sjukkassor. I sammanhang med antagandet av nämnda

lag ökades statsbidraget till sjukkassorna i avsevärd grad, och under förarbetena

till lagstiftningen sattes nu ifrågavarande bestämmelser i samband med

detta ökade statsbidrag. Så hava de sakkunniga, på vilkas förslag lagstiftningen

är bjggd, i motiven till förslaget i denna del —■ som dock ej av dem

gjordes beroende av att ökat statsbidrag komme att beviljas —■ bland annat

anfört:

»Särskilt bär med utgående därifrån, att staten skall finnas böra i sammanhang

med införande av en ny lagstiftning avsevärt öka sitt ekonomiska understöd

till sjukkassorna, en del materiellt reglerande bestämmelser ansetts betogac

e, vilka till äventyrs eljest icke bort ifrågakomma vid ett ordnande av det

ilhga sjukkasseväsendet. Har nämligen det allmänna i större omfattning

vidkänts ekonomiska uppoffringar för denna verksamhet, måste härav och av

verksamhetens vikt auses följa såväl rätt som plikt att påfordra garantier för

verksamhetens behöriga utövande.»

. 0ch 1 Kungl; iIaJ:ts i sammanhang med framläggande av nämnda lagförslag

till 1910 års riksdag avlåtna proposition nr 202 angående anvisande av medel

till sjukkasseväsendets främjande — vilka medel äskades under förutsättning

av att det framlagda förslaget till lag om sjukkassor antoges -— bär sedermera,

efter en redogörelse för lagförslagets innehåll och ett påpekande av

att detsamma innebure ett kännbart ingripande i kassornas frihet och självbestämningsrätt

samt vore ägnat att åsamka dem i många fall avsevärt ökade

kostnader, anförts följande:

»Skall ett dylikt ingripande från statens sida icke inverka hämmande på

den frivilliga sjukkasseverksamhetens utveckling eller bliva mer än skäligt

betungande för sjukkassornas medlemmar, vill det synas- påkallat och med

billighetens fordringar överensstämmande, ej mindre att sjukkassorna av staten

beredas sadana fördelar, som kunna anses uppväga den inskränkning de

fa vidkännas i sin frihet, än även att staten i skälig mån bidrager till bestridandet

av de ökade kostnader, som komma att tillskyndas kassorna. Detta

torde da lämpligen böra åstadkommas därigenom, att sjukkassorna bliva tillförsäkrade

statsbidrag i större utsträckning än hittills ägt rum.»

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Socialstyrelsen

angående

besparingskommitténs

förslag.

Socialdepartementets

utkast.

Socialstyrelsen

angående

socialdepartementets

utkast.

Departe
mentschefen.

I sitt utlåtande över besparingskommitténs förslag har socialstyrelsen yttrat

sig rörande den ställning, som vid ett genomförande av förslaget om statsunderstöd

åt allenast vissa sjukkassor borde tillkomma övriga registrerade sjukkassor.

Jämte det styrelsen uttalat sig mot att beröva sist avsedda kassor

deras rättssubjektivitet, har styrelsen anfört såsom sin mening, att det vore

eu uppenbar orimlighet att, om statsbidraget helt bortfölle, ändock upprätthålla

i obeskuret skick 1910 års lagstiftning, vars många materiellt tvingande bestämmelser

just motiverats med hänsyn till det väntade ökade statsbidraget.

De icke statsunderstödda sjukkassorna borde erhålla full frihet att efter förekommande

behov ordna sin verksamhet.

I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade emellertid någon ändring

beträffande de icke statsunderstödda sjukkassornas ställning i berörda

hänseende icke föreslagits.

I sitt utlåtande över dessa utkast har socialstyrelsen ytterligare understrukit

sin nyss angivna uppfattning i frågan. Efter att hava citerat de återgivna yttrandena

från förarbetena till 1910 års lagstiftning anför nämligen styrelsen,

att det skulle utgöra ett klart avsteg från förutsättningarna för tillkomsten av

1910 års sjukkasselag, om staten utan att upphäva de tvingande bestämmelser

i fråga om verksamhetens materiella ordnande, som lagen pålade de registrerade

sjukkassorna, ändock indroge statsbidraget till dessa kassor. Sa länge

staten upprätthölle lagen i obeskuret skick, sa länge syntes staten också hava

en åtminstone moralisk skyldighet att bevilja statsbidrag åt de sjukkassor,

som inordnat sig under lagen. Endast genom att upphäva lagen och återgiva

åt sjukkassorna deras frihet att efter eget gottfinnande men med bibehållande

av den rättskapacitet, som registreringen skänkte, ordna sm verksamhet, syntes

staten kunna fritaga sig från skyldigheten att lämna statsbidrag.

Mot den av socialstyrelsen sålunda intagna ståndpunkten torde följande vara

att anföra.

Registrering av en sjukkassa medför ej allenast rättssubjektivitet för kassan.

Därmed följer även en i medlemmarnas intresse utövad statlig kontroll

över kassans verksamhet, vilken kontroll —• i motsats till vad som är fallet

beträffande den affärsmässiga försäkringsverksamheten — bekostas av allmänna

medel. Förutsättningen såväl för att lagstiftaren tillerkänt kassorna

rättssubjektivitet som för att dylik kontroll anordnats torde fa anses vara, att

de fylla ett ur social och ekonomisk synpunkt berättigat ändamål. Lagen kan

då tydligen föreskriva en minimigräns för prestationerna, under vilken detta

ändamål ej anses fyllt, och alltså sätta uppnående av denna gräns som villkor

för registrering. Vilja personer träffa avtal för ömsesidigt beredande av

sjukhjälp av mindre omfattning än den sålunda i lagen föreskrivna, står detta

dem naturligen fritt, men ett sådant avtal får då vara baserat på deras förtroende

till varandra inbördes; såsom underlag för ett särskilt, av staten kontrollerat

och därigenom gentemot medlemmarna i viss mån garanterat rättssubjekt

är emellertid en dylik överenskommelse alltför svag.

Om det också på nu anförda skäl synes tydligt, att fullgiltig anledning alltjämt

finnes att i lagen uppehålla vissa minimikrav på de prestationer, som en

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 113.

21

sjukkassa, också då den ej erhåller statsbidrag, skall lämna för att kunna registreras

och erhålla rättssubjektivitet, kan det naturligtvis sättas i fråga,

huruvida icke den nu enligt sjukkasselagen gällande minimigränsen i sådant

hänseende är för hög i händelse av ett borttagande av statsbidraget för en del

sjukkassor. I detta hänseende torde emellertid vara att märka följande.

Något behov av registrerad sjukkasseverksamhet med lägre prestationer än

de i lagen nu föreskrivna och utan statsbidrag lärer ej hava försports med det

nuvarande systemet. Tvärtom lärer det hava hänt, att sjukkassor, vilkas prestationer

varit sådana, att de med allenast mindre betydande förändringar i sina

stadgar haft möjlighet att bliva registrerade, underlåtit att förskaffa sina medlemmar

de obestridliga förmåner, som registreringen innebär. Och då den höjning

av statsbidraget, som jag har för avsikt att förorda, åtminstone för de

lägre sjukhjälpsklasserna skulle väsentligen motsvara den av de ifrågasatta

större minimiprestationerna föranledda ökningen i kostnader, så att någon höjning

av premierna knappast skulle behöva ifrågakomma, synes ej heller med

det nu påtänkta systemet något sådant behov komma att föreligga. — Det

har vidare plägat anföras, att ett stort antal personer vid sjukförsäkring huvudsakligen

fästa sig vid att få understöd för kortare sjukdomsfall; risken för

ett längre sjukdomsfall syntes dem så mycket mindre, att de icke hade samma

intresse att försäkra sig däremot. Skulle nu anspråken på sjukhjälpstidens

längd nedsattas för de icke statsunderstödda sjukkassorna, kunde det därför

tänkas, att dessa kassor skulle, oaktat de icke hade statshjälp, kunna -— med

en kortare sjukhjälpstid än den nuvarande lägsta — tillhandahålla en till synes

billigare sjukförsäkring, vilken dock i förhållande till prestationens storlek

nuturligen skulle vara för medlemmarna dyrare. Det skulle alltså av dessa

kassor, så att säga under statens hägn, kunna etableras en konkurrens, som

för den statsunderstödda -— socialt tillfredsställande — sjukförsäkringen kunde

vålla väsentligt avbräck. Att de befintliga kassornas intressen i denna punkt

skulle kräva ett hänsynstagande, varigenom framgången av den föreslagna reformen

i högre grad motverkades, torde väl ej kunna göras gällande, och att

genom en sänkning av minimigränsen uppmuntra till nybildning av sjukkassor,

som icke skulle kunna erhålla statsunderstöd och vilkas prestationer vore sådana,

att kassorna knappast ansåges socialt berättigade, synes icke kunna ur

någon synpunkt anses befogat. För sjukkass^medlemmarnas intresse torde vara

tillfyllest sörjt genom de övergångsbestämmelser, som äro avsedda att tillämpas

i händelse av ^''organisation och genom vilka de allmänt skulle äga möjlighet

att vinna inträde i de statsunderstödda kassorna och alltså komma i åtnjutande

av väsentligt högre statsbidrag än för närvarande.

På nu anförda grunder har jag ej funnit skäl att i sist behandlade hänseende

föreslå ändringar i gällande sjukkasselag. I

I detta sammanhang torde vidare böra upptagas ett annat uttalande av so- Ifrågasatt

cialstyrelsen i dess sista utlåtande i frågan. Styrelsen har nämligen däri an- visionärtätört.

att det redan tidigt efter tillkomsten av gällande sjukkasselagstiftning 9en om sjukvisat

sig, att lagen i vissa hänseenden vore både bristfällig och mindre läinp- ^assot.

ligt avvägd. Styrelsen hade ock vid upprepade tillfällen varit betänkt på att SoclggSntyre1''

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

göra framställning till Kungl. Maj:t om en allmän revision av lagen men avhållits

därifrån av hänsyn till de alltjämt fortgående utredningarna angående

dels införande av obligatorisk försäkring, dels socialförsäkringens enhetliga organisation.

Då nu ifrågasattes att införa en ny sjukkasselagstiftning, skulle,

anför styrelsen, styrelsen för sin del helst hava sett, att omarbetningen blivit

med ledning av vunnen erfarenhet mera grundlig, än som nu syntes bliva förhållandet.

Styrelsen anför vissa exempel på av styrelsen åsyftade reformönskeinål,

nämligen bland annat ett förenklat förfaringssätt för likvidation och

upplösning av sjukkassa ävensom lagfästade regler angående sammanslagning

och eventuell uppdelning av sjukkassor. I annat sammanhang har socialstyrelsen

i sitt utlåtande vidare anfört, att vissa särskilda uttryck i lagen vore

till sin innebörd svävande och föranlett skilda tolkningar, ävensom framställt

anmärkningar mot den sakliga innebörden i en del stadganden i lagen.

Gransknings- I sitt över de inom socialdepartementet utarbetade utkasten avgivna yttrannämnden.

,je jemväl granskningsnämnden anfört, att en del uttryck, som i det utarbetade

utkastet till kungörelse angående statsunderstöd åt registrerade sjukkassor

upptagits från sjukkasselagen, borde till följd därav att de gåve och

i praktiken givit rum för osäkerhet i tillämpningen föranleda en undersökning,

huruvida de icke skulle kunna ersättas med mera preciserade och tydligare

ordalag. I ett par punkter har granskningsnämnden även föreslagit, att

i berörda kungörelse skulle intagas nya uttryck för begrepp, som nu i sjukkasselagen

finnas betecknade på annat sätt.

Departe- Det synes antagligt, att, i enlighet med vad socialstyrelsen sålunda anfört

mentschefen. ocjj granskningsnämnden jämväl synes förmena, sjukkasselagen i olika hänseenden

är i behov av förtydligande och komplettering. Emellertid äro de för

sjukkassorna gällande rättsregler, beträffande vilka socialstyrelsen i främsta

rummet påkallat ändring, nämligen rörande likvidation och upplösning

med vilka frågorna om sammanslagning och uppdelning höra samman — likartade

med de för all svensk associationsrätt gällande. Av förarbetena till

sjukkasselagen framgår ock, att denna lag satts i nära samband med annan

sådan lagstiftning. Att i detta sammanhang1 för hela ifrågavarande rättsområde

ändra på bestämmelser av så central beskaffenhet som dessa torde ej

kunna ifrågasättas. Jämväl frågan, huruvida någon sjukkassornas speciella karaktär

skulle kunna anses i dessa avseenden motivera undantag från de i övrigt

gällande reglerna, synes ej kunna avgöras utan en synnerligen ingående utredning.

Även andra av de av styrelsen framkastade spörsmålen torde påkalla

ytterligare grundlig undersökning. Någon utredning i nu berörda hänseenden

har icke verkställts av besparingskommittén eller eljest under de hittills bedrivna

förarbetena till en sjukkassereform; såsom framgår av socialstyrelsens

yttrande bär ju icke heller socialstyrelsen förrän i anledning av de nu remitterade

utkasten givit till känna sin uppfattning om behovet av lagens omarbetning.

På grund av det anförda synes det uppenbart, att sådana ändringar i

lagen, som skulle bliva en följd av en dylik genomgripande revision av densamma,

icke kunna utan avsevärt uppskov företagas. Dessa frågor äro icke

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

23

heller av den beskaffenhet, att de behöva lösas i samband med den nu ifrågasatta

omorganisationen av sjukkasselagstiftningen, något som socialstyrelsen

för övrigt knappast lärer hava avsett. Särskilt tydligt blir detta frågornas

oberoende av varandra därest, såsom avsett är, de flesta bestämmelserna rörande

omorganisationen utfärdas i administrativ ordning i form av villkor för

erhållande av statsbidrag och därest således ändringarna i sjukkasselagen inskränkas

till ett fåtal jämkningar av mindre betydelse. Det synes icke på något

sätt kunna medföra en avsevärd olägenhet, att de bestämmelser i

lagen, som för närvarande gälla, komma att få tillämpas även av de ombildade

sjukkassorna, intill dess en fullständig omarbetning av lagstiftningen

hunnit bliva verkställd.

Såsom framgått av det anförda, bör enligt min mening en övergång till nyorganisation

av förut angiven innebörd icke ur någon av nu behandlade synpunkter

föranleda ändring i lagen om sjukkassor. Däremot torde, såsom förut

antytts, de ifrågasatta förändringarna påkalla ändring i vissa särskilda av

lagens stadganden. Med hänsyn till den allmänna revision av sjukkasselagen,

som alltså synes i en framtid böra företagas, hava de ifrågasatta ändringarna

inskränkts till sådana, som hava omedelbart sammanhang med nyorganisationen.

Då lagrådets utlåtande bör inhämtas över de lagändringar, som sålunda

synas böra ifrågakomma, torde det tillåtas mig att, ehuru jag icke ännu är beredd

att i detalj framlägga förslag till den nya organisationen, nu anmäla frågan

om dessa lagändringar.

Jag övergår alltså till att paragrafvis behandla ifrågasatta ändringar i lagen

den 4 juli 1910 om sjukkassor. Därvid vill jag förutskicka, att, där annat

icke framgår av vad som yttras, dessa ändringar i sak överensstämma med

de tidigare inom socialdepartementet utarbetade utkasten och av granskningsnämnden

och socialstyrelsen lämnats utan anmärkning.

Specialmotivering''.

2 §•

2 § i sjukkasselagen innehåller det stadgandet, att registrerad kassa icke äger

utöva verksamhet, som uppenbarligen är främmande för dess ändamål. Enligt

15 § mom. 1 och 16 § sista stycket i lagen äger vidare sjukkassa utgiva understöd

allenast åt sina medlemmar.

Till förstnämnda bestämmelse synes på i det följande angivna grunder ett

tillägg nu böra göras.

Vid sidan av de spörsmål, som röra sjukförsäkringen, hava inom socialdepartementet

upptagits till behandling vissa andra socialförsäkringsgrenar,

nämligen olycksfalls- och moderskapsför.säkringen. Ett inom departementet

utarbetat förslag till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete har jag förut

i dag för Kungl. Maj:t anmält, och över ett därstädes utarbetat utkast till

förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete

hava yttranden inhämtats från vederbörande myndigheter. Det är min

förhoppning, att i båda nämnda avseenden proposition skall kunna föreläggas

1926 års riksdag.

Föreliggande

förslag

till

ändringar

i sjukkasselagen.

Förslag angående

olycksfallsförsäkring

och moderskapsnnderstöd.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Enligt nämnda förslag till lag om den sociala olycksfallsförsäkringen skall

denna försäkring centraliseras hos en riksförsäkringsanstalt av väsentligt annan

karaktär än den nuvarande anstaltens. Försäkring i den nya anstalten skall

avse ersättning under hela den tid olycksfall medfört förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan, vilket innebär, att särbestämmelserna för den nuvarande

s. k. karenstiden, d. v. s. den tid av 35 dagar närmast efter olycksfallet, under

vilken försäkringen är frivillig och arbetsgivaren, därest han ej tagit dylik

frivillig försäkring, själv står risken för inträffade olycksfall, skola uteslutas

ur lagstiftningen. Enligt förslaget skall emellertid riksförsäkringsanstalten äga

att med statsunderstödd sjukkassa träffa avtal därom att kassan skall inom sitt

verksamhetsområde eller viss del därav mot vederlag av anstalten på eget ansvar

övertaga skyldigheten att bestämma och utgiva å tiden till och med den

sextiotredje dagen efter inträffat olycksfall belöpande ersättningar till skadad

arbetare, med undantag dock av livräntor och ersättning för vissa särskilda

hjälpmedel. I samband med behandlingen av nämnda lagförslag har jag haft

tillfälle att utveckla de skäl, som legat till grund för förslaget i sistberörda

hänseende. Därutinnan har förslaget funnit gillande hos flertalet inom den

granskningsnämnd, som tillkallats inom socialdepartementet för att granska

utarbetat förslag i ämnet. Förenämnda för sjukförsäkringsfrågan tillkallade

granskningsnämnd har enhälligt lämnat förslaget om samarbete med sjukkassorna

utan anmärkning.

Enligt förslaget rörande moderskapsunderstöd -—• vilket förslag hos de däröver

hörda myndigheterna och vederbörande granskningsnämnd principiellt

vunnit övervägande tillslutning —■ skall till kvinnor, vilka på grund av stadgande

i arbetarskyddslagen äro förhindrade att under viss tid i sammanhang

med barnsbörd utföra industriellt arbete, utgå understöd av allmänna medel, beräknat

efter samma grunder som skola gälla för bestämmande av olycksfallsersättning.

Understödet skall enligt utkastet bestämmas och utgivas av riksförsäkringsanstalten,

vilken dock skall äga att med statsunderstödd sjukkassa

träffa avtal därom att kassan skall inom sitt verksamhetsområde eller viss

del därav mot vederlag av anstalten övertaga skyldigheten att bestämma och

utgiva understödet. Jämväl enligt detta förslag förutsättes alltså, att sjukkassorna

skola efter träffat avtal anlitas vid understödets bestämmande och utgivande.

De skal, som legat till grund för förslaget i denna del, äro i huvudsak

desamma som åberopats som stöd för att kassorna böra kunna tjäna som organ

för olycksfallsförsäkringen. Till dem kommer, att den utredning, som blir

erforderlig för fastställande av understödsrätt och understödsbelopp, med väsentligt

större lätthet torde kunna verkställas av sjukkassorna; dessa torde för

övrigt ofta redan på förhand äga kännedom om ifrågavarande kvinnor såsom

medlemmar av sjukkassan. Då vidare bestyret med handhavande av moderskapsunderstöden

måste anses vara av enklare beskaffenhet än en medverkan vid

olycksfallsförsäkringen, har det förutsatts, att de statsunderstödda sjukkassorna

skulle i mycket stor utsträckning kunna medverka vid förstnämnda slags

verksamhet, detta även å orter, där samarbete med olycksfallsförsäkringen

icke lämpligen kan komma till stånd.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

25

Ifrågavarande utkast till förordning om moderskapsunderstöd har även i

vad angår sjukkassornas medverkan lämnats utan erinran av vederbörande

granskningsnämnd. Jämväl nämnden för granskning av utkasten rörande

sjukförsäkringen har icke haft något att ur sjukkasseverksamhetens synpunkt

anföra mot kassornas medverkan vid förvaltningen av denna understödsgren.

Socialstjuelsen har i ifrågavarande punkt icke haft något annat yttrande än

att styrelsen ifrågasatt, huruvida icke förslaget att sjukkassa skulle äga efter

särskilt avtal övertaga uppdrag att medverka till ifrågavarande verksamhet

borde utvidgas, så att sjukkassa skulle vara pliktig att efter tillsynsmyndighetens

prövning övertaga dylikt uppdrag.

Därest en sjukkassa träffar avtal om att medverka vid olycksfallsförsäkrings-

eller moderskapsunderstödsverksamheten, innebär detta, att sjukkassan

skall ombesörja dylik försäkring eller dylikt understöd ej allenast åt kassans

medlemmar utan även åt andra personer inom dess verksamhetsområde. Då

tvekan skulle kunna uppstå, huruvida dylik medverkan faller inom de av

lagen enligt dess gällande lydelse uppdragna gränserna för sjukkassas verksamhet,

har det ansetts lämpligt att i den nu behandlade paragrafen i lagen

intaga ett uttryckligt stadgande om rätt för kassa att utöva medverkan beträffande

olycksfallsförsäkring och moderskapsunderstöd.

Emellertid har ur sjukkasseverksamhetens synpunkt en inskränkning ansetts

höra stadgas i denna rätt, i det att i överensstämmelse med utkasten föreslagits,

att en sjukkassa allenast med tillsynsmyndighetens medgivande skall äga att

träffa avtal om övertagande av dylik verksamhet. Genom en sådan bestämmelse

har man velat skapa garanti för att en sjukkassas styrelse icke på grund

av oerfarenhet eller av annan anledning åtager kassan förpliktelser, som skulle

kunna komma att verka rubbande på dess förmåga att fullfölja sin huvudsakliga

uppgift, den att lämna sjukhjälp. I detta sammanhang är att märka,

att, såsom framgått av förslaget till olycksfallsförsäkringslag och vad därom

anförts, sjukkassa visserligen ansetts böra själv bära viss risk på grund av

den övertagna olycksfallsförsäkringsverksamheten. Endast därigenom har

nämligen sjukkassa ansetts erhålla det intresse av en noggrann tillämpning

av gällande bestämmelser, som erfordras för att ett av ändamålen med sjukkassornas

anlitande -—- kontrollen över att ersättning icke obehörigen utgår —

skall kunna vinnas. Men tillika är det avsett, att man skall tillse, att denna

risk icke kommer att stiga över ett visst mått och bliva farlig för den egentliga

sjukkasseverksamheten. Det oaktat kan det enligt min uppfattning icke under

nuvarande förhållanden vara lämpligt att gå så långt, som socialstyrelsen ifrågasatt,

eller till att stadga skyldighet för sjukkassorna att enligt tillsynsmyndighetens

bestämmande bliva organ för andra socialförsäkringsgrenar. Någon

fara för att kassa, som äger den stadga och omslutning, att den rimligen bör

bliva organ för sådan verksamhetsgren, skulle undandraga sig att på

skäliga villkor åtaga sig uppgifter i dylikt hänseende torde för övrigt i praktiken

knappast komma att föreligga. Det lärer nämligen få anses som en

Social
styrelsen.

Departe
mentschefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

väsentlig fördel för en sjukkassa att på detta sätt komma i beröring med

andra personer än sina medlemmar, i det kassan därigenom kommer att äga

stor utsikt att vinna ytterligare utveckling i sin sjukhjälpsverksamhet. Även

de personer, som redan anslutit sig till sjukkasseverksamheten, torde för övrigt

också för egen del komma att anse det såsom en fördel, därest de också i fråga

om sin rätt till ersättning vid olycksfall och barnsbörd hava att vända sig till

sjukkassan.

4 §.

I nu gällande lag stadgas i 4 §, att sjukkassa för att kunna vinna registrering

skall bestå av minst 100 medlemmar; men må registrering undantagsvis kunna

beviljas för kassa med mindre medlemsantal, dock ej under 25. Har kassan

vid registreringen haft 100 medlemmar men nedgår medlemsantalet sedan under

detta tal, åligger det enligt stadgande i 92 § kassan att därom ofördröjligen

göra anmälan hos tillsynsmyndigheten, som prövar, huruvida kassan må fortsätta

sin verksamhet eller om den jämlikt 62 § skall träda i likvidation.

Därest kassan registrerats med mindre medlemsantal än 100 eller fått tillstånd

att fortsätta sin verksamhet med sådant mindre antal, och medlemsantalet

sedan nedgår under 25, skall liknande anmälan göras hos tillsynsmyndigheten

och kassan träda i likvidation, såvida ej sistnämnda tal uppnåtts inom tre

månader.

Såsom redan nämnts, torde av den ifrågasatta nyorganisationen av sjukkasseverksamheten

böra följa en utjämning av de i viss mån ökade risker,

som de statsunderstödda sjukkassorna kunna komma att löpa på grund av den

tilltänkta väsentliga utvidgningen av sjukhjälpstiden. En dylik utjämning har

särskilt ansetts bliva betingad därav, att enhetskassornas verksamhetsområden

i princip torde böra sammanfalla med den kommunala indelningen, varav åtminstone

till en början i vissa delar av landet kan komma att följa, att medlemsantalet

i kassorna blir ganska obetydligt. Utjämningen torde emellertid

icke böra göras fullständig, utan det lärer böra tillses, att varje sjukkassa även

för de långvariga sjukdomsfallen bär så pass stor del av risken, att kassan icke

förlorar intresset för en effektiv sjukkontroll. Bestämmelser i nu berörda syften

uro avsedda att intagas i den blivande organisationsplanen.

Även med ett utjämningsförfarande av antydd beskaffenhet sjukkassor

emellan torde medlemsantalet i kassorna icke böra få nedgå alltför långt. Med

hänsyn till den risk, som alltid skulle komma att bäras av kassorna själva,

och då de kassor, som till äventyrs ej bliva statsunderstödda, icke bliva delaktiga

i den förutnämnda utjämningen, synes registrering av kassa med mindre

medlemsantal än 100 endast med viss försiktighet böra beviljas, och registrering

med det i lagen bestämda absoluta minimiantalet 25 lärer endast i rena undantagsfall

böra tillåtas. Ur sådan synpunkt kan ett borttagande av detta minimiantal

ur förevarande paragraf anses önskvärt. Därest det kvarstår i lagen, kan

detta nämligen föranleda till den uppfattningen, att sagda medlemsantal mera

allmänt skulle kunna tillåtas. Om i lagen endast stadgas, att tillsynsmyndigheten

äger avgöra, huruvida registrering må medgivas med mindre medlems
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

27

antal än 100, lärer det kunna förväntas, att tillsynsmyndigheten prövar frågan

med hänsynstagande till alla inverkande faktorer; ett uttryckligt förbud

mot registrering med mindre medlemsantal än 25 synes vid sådant förhållande

vara överflödigt.

Särskilt torde emellertid ändring vara påkallad i den av de nyss återgivna

reglerna, enligt vilken, därest dispens från huvudregeln om 100 medlemmar

skett vid registreringen, kassans medlemsantal kan nedgå ända till 25, utan att

tillsynsmyndigheten äger någon befogenhet att inskrida mot densamma. Detta

förhållande lärer nämligen knappast kunna anses tillfredsställande. Om inom

en kommun det ej kan uppbringas mer än exempelvis 90 sjukkassemedlemmar,

må det väl under vissa förhållanden anses försvarligt att låta dessa bilda

en registrerad sjukkassa. Men därav följer ej, att en kassa med allenast 25

medlemmar bör få existera inom kommunen. Om också en viss minskning

under det vid registreringen befintliga medlemsantalet lärer böra medgivas,

kan alltså en nedgång till 25 vara alltför stor, varför 25-medlemsgränsen även

i sist berörda sammanhang ansetts böra uteslutas ur lagen och ersättas med ett

av tillsynsmyndigheten för varje fall, då dispens från medlemsantalet 100

beviljas, bestämt tal.

En anordning, liknande den här berörda, har beträffande minsta antalet

medlemmar i sjukhjälpsklass föreslagits till införande i 19 §; detta på skäl

som vid nämnda paragraf skola anföras. Av nu ifrågasatta lagändringar föranledas

vissa ändringar även i 62 och 92 §§.

6 §.

Bland de förhållanden, som enligt 6 § skola regleras i sjukkassas stadgar, är

huruvida sjukkassan jämte sin sjukhjälpsverksamhet skall bedriva begravningshjälpsverksamhet.

Då övertagande av skyldighet att bestämma och utgiva

ersättning för olycksfall i arbete och moderskapsunderstöd på samma sätt

som meddelande av begravningshjälp är en visserligen sekundär uppgift, som

emellertid för sjukkassans struktur och medlemmarnas rätt är av ganska stor

vikt, torde för det fall att kassan skall kunna utöva dylik verksamhet uppgift

därom alltid böra finnas i stadgarna. Bestämmelse om skyldighet att i stadgarna

intaga dylik uppgift har därför intagits i 6 §.

Under 15) i förevarande paragraf finnes stadgat, att i sjukkassas stadgar

skall finnas bestämmelse om huru vid kassans upplösning skall förfaras med

behållna tillgångar. I sitt utlåtande över de inom socialdepartementet utarbetade

utkasten har socialstyrelsen om denna bestämmelse anfört, att på grund

därav något hinder icke funnes att, därest stadgarna så föreskreve, tillgångarna

fördelades mellan kassans medlemmar. Om också en sådan bestämmelse varit

förklarlig, så länge sjukkasseverksamheten uppehållits väsentligen endast genom

medlemmarnas egna avgifter, syntes en dylik frihet dock styrelsen få

anses mindre naturlig i sådana fall, då, såsom'' avsett vore, det allmänna i mera

avsevärd grad bidroge till sjukkasseverksamhetens finansiering. På föreva
-

Social
styrelsen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Departe
mentschefen.

rande rum i lagen syntes därför böra införas ett stadgande av huvudsakligt

innehåll, att vid statsunderstödd kassas upplösning tillgångarna skulle användas

för något allmännyttigt, sjukkasseverksamheten närstående ändamål. Därest

detta skulle anses vara att gå för långt, borde det föreskrivas, att på nyss

nämnt sätt skulle förfaras med den del av tillgångarna, som skäligen kunde

anses motsvara det allmännas andel i sjukhjälpsverksamheten. I händelse

efter den upplösta kassan en ny statsunderstödd sjukkassa bildades för verksamhetsområdet,

borde denna givetvis vara självskriven till att övertaga tillgångarna.

Socialstyrelsen har tillagt, att en föreskrift av sålunda angivet

innehåll funnes intagen i de av tillsynsmyndigheten för sjukkassorna utfärdade

normalstadgarna och efter dem införts i praktiskt taget alla registrerade sjukkassors

stadgar, men tillika anfört, att det syntes styrelsen mera betryggande,

att bestämmelser i ämnet intoges i själva sjukkasselagen och sålunda bleve av

tvingande natur.

Inom socialdepartementet verkställd utredning har givit vid handen, att om

också antalet sjukkassor, enligt vilkas stadgar tillgångarna i händelse av upplösning

skola fördelas på medlemmarna, icke är synnerligen stort, så utgöra

dock de sjuklcassemedlemmar, som beröras av dylikt stadgande, ett mycket stort

antal; detsamma återfinnes nämligen i ett flertal av de största rikssjukkassornas

stadgar. Om också en föreskrift av den av socialstyrelsen angivna innebörden

ur vissa synpunkter kan anses befogad beträffande statsunderstödda

sjukkassor, kan det vid sådant förhållande knappast anses lämpligt att införa

ett stadgande därom i själva sjukkasselagen, vilket skulle innebära, att samtidigt

som en del sjukkassor icke vidare erhölle statsbidrag, en ny inskränkning

i kassornas självbestämningsrätt av så väsentlig beskaffenhet som denna

skulle föreskrivas. Vidare må det påpekas, att i sjukkassa, vilken driver begravningshjälpsverksamhet,

större delen av tillgångarna torde motsvara premiereserv

för denna verksamhet. Vid kassans likvidation och upplösning upptages

denna premiereserv ej såsom en kassans skuld till medlemmarna, utan

deras rätt att återfå kapitalbeloppet av försäkringarna är helt beroende på

stadgarnas bestämmelser. Enda möjligheten för medlemmarna att få nytta

av sina inbetalningar till begravningshjälp skulle alltså, därest en regel

sådan som den av socialstyrelsen föreslagna bleve tvingande, vara, att den

kassa, till vilken tillgångarna enligt socialstyrelsen skulle överlåtas, övertoge

förpliktelserna mot dem. Men det kan väl ej alltid med säkerhet beräknas, att så

komme att ske. Vill kassan till annan sjukkassa eller till ett allmännyttigt

ändamål överlämna sina tillgångar, synes detta böra bero på dess frivilliga — i

stadgarna uttryckta — beslut. Jag anser mig alltså icke kunna förorda ett

införande i sjukkasselagen av ett stadgande i enlighet med socialstyrelsens förslag.

Till frågan huruvida dylik föreskrift i stadgarna bör göras till villkor

för erhållande av statsbidrag torde jag lämpligen få återkomma, då frågan om

övriga villkor i sådant hänseende skall behandlas. Här vill jag endast förutskicka,

att det väl näppeligen kommer att bliva möjligt att, som socialstyrelsen

antytt, ens ungefärligt fastslå vilken del av de behållna tillgångarna, som härrör

från bidrag från det allmänna.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

29

9 § samt 11—13 §§.

^ 12 §§ i sjukkasselagen innehålla bestämmelserna om medlems inträde Gällande

i och avgång ur sjukkassa. I sådant hänseende stadgas i 9 §, att i sjukkassa bestämmelser.

icke någon må vinna inträde eller kvarstå allenast för beredande av begravningshjälp.

Dock skall sjukkassa äga i stadgarna bestämma, att medlems

make kan vinna inträde i kassan uteslutande för nämnda ändamål ävensom

att medlem, vilken på grund av stadgarnas föreskrift icke äger att för viss

eller vissa sjukdomar bekomma ytterligare sjukhjälp från kassan, må kunna

uteslutande för beredande av begravningshjälp kvarstå i densamma. I 11 §

heter det vidare, att medlem av sjukkassa icke kan därur uteslutas av andra

grunder än som bestämts i stadgarna eller i sjukkasselagen. I samma paragraf

stadgas även, att stadgarna ej få innehålla, att medlem kan uteslutas på den

grund att han överskridit viss ålder eller att hans hälsotillstånd försämrats

eller att han redan i någon viss utsträckning bekommit sjukhjälp. Enligt

samma paragraf må icke heller i stadgarna upptagas bestämmelse, som innebär

rätt att utesluta medlem, vilken tillhört kassan ett år, på grund därav att han

avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket eller

medlem, vilken tillhört kassan 5 år eller, där han uppnått 45 års ålder, 2 år,

på grund därav att hans medlemskap i viss förening eller annat samfund

upphört eller att han lämnat visst yrke eller viss anställning. 12 § innehåller

förbud mot att någon å samma tid är medlem av mer än en sjukkassa. Dock

skall enligt samma paragraf medlemskap i sjukkassa, som är under likvidation

eller i konkurstillstånd, icke utgöra hinder för inträde i annan kassa.

I 13 §, som innehåller bestämmelserna om rättsförhållandet mellan en sjukkassa

och medlem därav, vilken utträtt ur sjukkassan eller därur uteslutits eller

vilken avlidit, heter det i andra stycket, att då medlem utträtt eller uteslutits

ur en sjukkassa, han ej må utbekomma något av kassans tillgångar. I

I de sålunda gällande bestämmelserna synas i anledning av den ifrågasatta

nyorganisationen av sjukkasserörelsen jämkningar böra göras i följande hänseenden.

Av ett system av lokalt begränsade kassor följer i första hand, att varje Rätt till utekassas

verksamhetsområde blir på det sätt begränsat, att kassan icke äger till

medlemmar upptaga personer eller såsom medlemmar behålla personer, bosatta

inom annan sådan enhetskassas verksamhetsområde. Även om av praktiska

hänsyn vissa uppmjukningar skulle komma att göras i denna grundregel, blir

det alltså i allmänhet en följd av densamma, att personer, som flytta från verksamhetsområdet

för en sjukkassa till en annan kassas område, måste upphöra

att vara medlemmar av den förra kassan för att i stället ingå i den nya. Rörande

dylik överflyttning mellan olika sjukkassor finnas icke några regler i sjukkasselagen.

Stadganden i sådant hänseende torde emellertid böra med det ifrågasatta

systemet införas i de statsunderstödda kassornas stadgar.

Att en medlem sålunda skall i händelse av flyttning övergå från en sjukkassa

till en annan innebär, rättsligt sett, att han frivilligt utgår eller också

uteslutes ur sin gamla kassa och i stället tager inträde i den nya kassan. Över
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

flyttningen utgör alltså från den tidigare kassans ståndpunkt endast en speciell

form av uteslutning. För att regeln om överflyttning skall kunna följas,

måste alltså tydligen de statsunderstödda kassorna i sina stadgar hava inryckt

en bestämmelse om att medlemmar skola, om de ej frivilligt avgå, uteslutas i

nu avsedda fall. Då en sådan uteslutningsmöjlighet står i strid med en av de

nyss återgivna, i 11 § i sjukkasselagen stadgade inskränkningarna i uteslutningsrätten,

torde en jämkning i nämnda paragraf vara en förutsättning för

nyorganisationens genomförande. Ehuru nu åsyftade inskränkning står i nära

samband med det därstädes jämväl stadgade förbudet mot uteslutning i vissa

fall av medlem på grund av att förhållande som föranlett hans medlemskap i

s. k. sluten kassa upphört, har sist avsedda förbud det oaktat förmenats böra

kvarstå i lagen. Anledningen härtill är närmast, att, enligt vad förut anförts,

ändringarna i sjukkasselagen ansetts böra inskränkas till sådana, som direkt

påfordras av den ifrågasatta nyorganisationen, vartill kommer, att berörda

undantag kan tänkas komma att för icke statsunderstödda kassor hava viss

betydelse.

En annan konsekvens av överflyttningssystemet blir naturligen, att de inskränkningar

med avseende å ålder och hälsotillstånd, som eljest stadgats för

rätten till inträde i viss sjukkassa, ej kunna få upprätthållas för den särskilda

form av inträde, som överflyttningen innebär. Då överflyttningssystemet

skulle bliva obligatoriskt allenast för de statsunderstödda kassorna, böra emellertid

bestämmelser i nämnda hänseende icke inflyta i lagen.

Öv erflyttning Det har, bland annat av besparingskommittén, ifrågasatts, att såsom en följd

av kapital- av reglerna om överflyttning borde stadgas, att då en person överföres till en

(13S1). ny kassa, till denna skall överflyttas visst kapitalbelopp. Detta skulle tjäna

till motvägande av den särskilda risk, som den nya kassan kommer att löpa till

följd av att ifrågavarande person kanske vid relativt hög ålder inträder i kassan.

Samma sak kan också uttryckas så, att kapitalöverflyttning skulle utgöra vederlag

för att en person, med hänsyn till det av sjukkassorna allmänt tillämpade

systemet med enhetliga premier för alla medlemmar, oavsett deras olika ålder,

under sina yngre, friskare år faktiskt erlagt en överskottspremie, motsvarande

förskottsbetalning på den försäkringsmässiga. årspremien för försäkringen vid

mera framskriden ålder, då sjukdomsrisken är större.

Vid behandling av denna fråga måste emellertid skillnad göras mellan sjukhjälps-

och begravningshjälpsverksamheten. Förstnämnda verksamhet är nämligen

inom den svenska sjukkasserörelsen icke baserad på fondbildning enligt

försäkringstekniska grunder utan allenast på en för varje år inom det befintliga

medlemsbeståndet verkställd utjämning av riskerna. Den avsättning, som

stundom sker, har alltså ur denna synpunkt icke annat ändamål än att i någon

mån utjämna sjukrisken för ett mindre antal år. Något stadgande om kapitalöverflyttning

i dylika fall har på nu anförda skäl icke ifrågasatts.

Annat blir förhållandet, då fråga är om överflyttning till ny sjukkassa av

en person, vilken i sin gamla kassa försäkrat sig för erhållande av begravningshjälp

och i den kassa, vari han inträder, jämväl får sådan försäkring.

Begravningshjälpsverksamheten kan i stort sett anses vara baserad på fond
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

31

bildning, så att för en utelöpande begravningshjälpsutfästelse finnes en premiereserv,

motsvarande skillnaden mellan utfästelsens kapitalvärde, beräknat

på vanligt sätt efter livslängdstabeller, och kapitalvärdet av de nettopremier,

vilka återstå att erlägga, till dess försäkringsfallet inträffar. Den sålunda befintliga

premiereserven för viss försäkring bör tydligen, då sjukkassa ålägges

att mottaga en tvångsvis överflyttad medlem, överföras till den nya kassan.

på det att icke orättvisa skall inträda i förhållandet kassorna emellan. En

uträkning av premiereserven möter i dessa fall icke några svårigheter. Då

emellertid eu dylik kapitalöverföring torde fa anses möta hinder i det återgivna

stadgandet i andra stycket av 13 § i sjukkasselagen, torde en jämkning böra

ske i detta stadgande, i syfte att i nu angivna fall bestämmelser om överflyttning

av kapitalbelopp må kunna intagas i sjukkassas stadgar. Denna jämkning

har dock ansetts böra göras så inskränkt som möjligt, och bestämmelsen

därom har därför avfattats sa, att utbetalning ma ske icke till medlemmen själv

utan för hans räkning till den nya sjukkassan och endast i sammanhang

med hans övergång till denna. Från denna nya kassa kan medlemmen enligt

huvudregeln i 13 § icke utfå beloppet. Då de statsunderstödda sjukkassorna

i stort sett kunna anses utgöra ett enda sammanhängande system, så att en

övergång från en statsunderstödd sjukkassa till en annan icke kan likställas

med ett ^ aniigt utträdande ur sjukkassa, torde ett undantag av denna innebörd

knappast kunna anses rubba den till grund för gällande stadgande i 13 § liggande

principen.

Emellertid är begravningshjälpsverksamheten för närvarande och skulle den Rätt att kvarjämväl

med den föreslagna anordningen komma att vara en verksamhet, som kassa^aUMast

icke är obligatorisk för sjukkassorna. Det kan alltså tänkas förekomma, för begrayatt

efter det ifrågasatta nya systemets genomförande en person blir skyldig (9n“fJ|,ä£)

att flytta från en sjukkassa, där han varit försäkrad för begravningshjälp, till

en kassa, som icke bedriver dylik verksamhet. Den utväg, som, då man icke

vill helt uppgiva förbudet mot kapitalutbetalning till medlemmar, i sådant

fall erbjuder sig till förhindrande av att medlemmen till följd av tvångsöverflyttningen

lider ekonomisk förlust, är att tillåta, att han för begravningshjälpsförsäkringen

kvarstår i sin gamla kassa. Ur de synpunkter, som beträffande

sjukhjälpsverksamheten ansetts kraftigt tala för den lokala begränsningen

av sjukkassornas verksamhet, möter intet hinder mot ett dylikt kvarstående.

Detsamma är emellertid för närvarande uteslutet på grund av vissa

av de nyss återgivna bestämmelserna i sjukkasselagen. Till undanröjande av

dessa hinder torde för den skull i första hand förbudet i 9 § mot att medlem

kvarstår i sjukkassa allenast för beredande av begravningshjälp böra upphävas.

Och vidare lärer från huvudregeln i 12 §, att ingen må vara medlem

av mer än en sjukkassa, böra göras undantag för det nu åsyftade fallet, så att

denna regel icke skall stå i vägen för en persons kvarstående i sjukkassa allenast

för beredande av begravningshjälp.

De nu ifrågasatta jämkningarna i 9—13 §§ i sjukkasselagen hava, såsom

framgått av det anförda, till syfte att möjliggöra genomförandet av systemet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 113.

O 7)

OZ

med statsunderstödda enhetskassor. Ändringarna bliva emellertid tydligen

gällande även för de kassor, som möjligen komma att efter det den nya organisationen

mera allmänt trätt i verksamhet finnas kvar utan att vara statsunderstödda.

Detta synes dock icke behöva väcka betänkligheter, då de ifrågasatta

jämkningarna icke torde kunna anses vara av den natur, att de skulle medföra

risker eller olägenheter för de icke statsunderstödda kassorna eller dessas medlemmar.

I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade upptagits förslag

till en ändring i stadgandet i 12 § tredje stycket om att, därest någon obehörigen

finnes tillhöra mera än en sjukkassa, han äger kvarstå allenast i den

kassa, i vilken han först inträtt, och att han alltså skall uteslutas ur den

kassa, i vilken han senare vunnit inträde. Ändringsförslaget avsåg att genom

införande av ett undantag från denna regel bereda möjlighet för tillämpning

av överflyttningsförfarandet i de fall, då flyttande sjukkassemedlem rätteligen

inträtt i ny kassa men felaktigt icke uteslutits ur sin gamla kassa. Då emellertid

förevarande regel icke torde utgöra hinder för rättande av en dylik felaktighet,

har nämnda stadgande i föreliggande förslag ansetts kunna bibehållas

oförändrat.

14 §.

I första stycket av 14 § stadgas skyldighet för registrerad sjukkassa att

tillhandagå annan sådan kassa med nödig sjukkontroll över sjuk medlem, då

medlemmen bosatt sig inom förstnämnda kassas verksamhetsområde. Bestämmelsen

motiverades vid lagens tillkomst med den enligt 11 § — såsom framgår

av vad nyss anförts — medlemmarna i regel tillkommande rätten att även efter

avflyttning från en sjukkassas verksamhetsområde kvarstå i kassan. Såsom

jag i det föregående utvecklat, torde, vad angår statsunderstödda sjukkassor,

denna ovillkorliga rätt att kvarstå i viss sjukkassa böra helt eller huvudsakligen

upphöra som följd av enhetskassesystemets genomförande. Vid sådant

förhållande skulle alltså för dessa sjukkassor den förutsättning, som legat

till grund för stadgandet, knappast vidare finnas. För de kassor, som icke

inordna sig under det nya systemet, skulle däremot regeln om den ömsesidiga

sjukkontrollen kunna tänkas alltjämt bliva av betydelse. En följd av bestämmelsens

kvarstående bleve då emellertid, att de statsunderstödda sjukkassorna

skulle utan motsvarande vederlag åläggas en förpliktelse till förmån för de

icke statsunderstödda — ur social synpunkt mindre berättigade — sjukkassorna.

Medlem i statsunderstödd kassa, som flyttade bort från dess verksamhetsområde,

skulle ju i regel uteslutas, varför utrymme icke funnes för bistånd

från annan kassa med tillsyn över honom. Men i motsatt fall kunde en medlem

i en icke statsunderstödd kassa kvarstå i kassan, också om han flyttar till den

statsunderstödda kassans område; och sistnämnda kassa skulle alltså hava att

utöva tillsyn i dylika fall.

På nu anförda grunder har jag ansett övervägande skäl tala för att nyss

omförmälda bestämmelser upphävas för alla sjukkassor. Det stadgande, som,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

33

därest så sker, skulle kvarstå i 14 §, avser skyldighet för medlem att, om han

avflyttar från sjukkassas verksamhetsområde eller utom samma område ombyter

vistelseort eller återflyttar till ort inom nämnda område, ofördröjligen

göra skriftlig anmälan om den nya boningsorten. I förstnämnda hänseenden

torde med det föreslagna systemet med skyldighet för kassa att till annan kassa

överflytta medlem, som flyttar till sådan kassas verksamhetsområde, denna

anmälningsskyldighet erhålla ökad betydelse. I anledning av en anmärkning

från socialstyrelsen i dess sista utlåtande må här erinras, att denna anmälningsskyldighet

ingalunda står i motsats mot den skyldighet att utesluta flyttande

medlemmar, som ansetts böra åläggas statsunderstödda kassor, utan endast

utgör ett medel för kassorna att få den kännedom om medlems flyttning,

som är en förutsättning för att de skola kunna fullgöra denna sin skyldighet.

15 §.

Sjukkasselagens 15 § innehåller de huvudsakliga bestämmelserna rörande de

förmåner, som registrerade sjukkassor minst skola lämna. Såsom jag anfört

i det föregående, har jag icke funnit anledning att på grund av det ifrågasatta

enhetskassesystemet föreslå någon ändring i dessa bestämmelser. Oberoende

av sjukkasseväsendets omorganisation synes emellertid en mindre jämkning

i paragrafen nu vara befogad. Andra stycket i paragrafens mom. 8 innehåller

nämligen ett stadgande om att utan hinder av de begränsningar beträffande

sjukhjälpstiden, som sjukkassas stadgar må innehålla, medlem, vilken

träffats av olycksfall, skall vara berättigad till sjukhjälp för olycksfallet för

de första sextio dagarna därefter. Detta stadgande sammanhänger med den

enligt vid tiden för införande av sjukkasselagen gällande olycksfallsförsäkringslagstiftning

stadgade karenstiden av sextio dagar, under vilken arbetare

icke skulle äga rätt till olycksfallsersättning. Det ansågs nämligen, att

under den tid en arbetare sålunda icke genom nämnda försäkring kunde få

ersättning på grund av olycksfallet, sådan ersättning borde tillkomma honom

i sjukkassa, oavsett de inskränkningar i sjukhjälpstiden, som eljest kunde vara

stadgade. Redan i och med genomförandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

varigenom arbetsgivarna, då försäkring för den s. k. karenstiden ej skett,

blevo direkt ansvariga för ersättning till arbetaren för hela tiden närmast

efter olycksfall, förlorade detta skäl väsentligen i betydelse. Då enligt det i

det föregående omförmälda förslaget till ny lag om försäkring för olycksfall

i arbete, som enligt Kungl. Maj:ts denna dag fattade beslut skall underställas

lagrådet och som är avsett att föreläggas 1926 års riksdag, arbetarna

skola redan från och med dagen efter olycksfallet vara försäkrade i

riksförsäkringsanstalten, kommer, därest förslaget i denna del vinner riksdagens

bifall, anledning till särbestämmelse i förevarande hänseende i sjukkasselagen

att helt bortfalla. Härtill kommer, att bestämmelsen, därest den

skulle kvarstå, direkt skulle föranleda till att ersättning i ett och samma fall

utginge såväl från olycksfallsförsäkringen som i form av sjukersättning. Då

ett av syftemålen med strävandena efter enhetlighet i socialförsäkringen just

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 9h käft. (Nr 113.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

är att söka undvika dylik dubbelersättning, har jag även på denna grund ansett

mig böra föreslå, att ifrågavarande stadgande, det andra stycket i 15 §

mom. 8, må uteslutas ur sjukkasselagen.

17 §.

I 17 § i sjukkasselagen lämnas föreskrifter om den s. k. väntetiden, d. v. s.

därom att, därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes

hälsotillstånd ej erfordras, understöd icke må utgå i anledning av sjukdom

eller dödsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet. Det

har ansetts, att därest bestämmelse om dylik väntetid icke förefunnes, det skulle

kunna befaras, att en person sökte inträde i en sjukkassa först då han funne

sjukdom yppa sig eller då han trodde sig hava att vänta sådan. Från huvudregeln

om sådan väntetid har emellertid stadgats undantag bland annat för det

fall att sjukdomen eller dödsfallet förorsakats av olycksfall, som inträffat efter

inträdet i kassan.

En jämkning i de sålunda återgivna bestämmelserna lärer böra vidtagas i anledning

av de i det föregående återgivna reglerna angående tvångsöverflyttning

i händelse av medlems flyttning mellan olika statsunderstödda sjukkassors

verksamhetsområden. Det synes nämligen icke vara riktigt att upprätthålla

bestämmelserna om väntetid i händelse av sådan överflyttning; detta skulle

kunna för medlemmarna medföra en avsevärd nackdel, och något behov av väntetid

kan i dylika fall icke föreligga ur den nya kassans synpunkt, då ju enligt

vad förut anförts denna kassa bör vara skyldig att mottaga överflyttande

personer oavsett deras hälsotillstånd. Från reglerna angående väntetiden

har alltså ansetts böra stadgas ett ytterligare undantag, nämligen för sjukkassemedlem,

vilken enligt bestämmelse i sjukkassans stadgar varit berättigad

att i sammanhang med utträde eller uteslutning ur annan sjukkassa vinna

inträde i kassan.

I detta sammanhang torde få anmärkas, att socialstyrelsen i sitt utlåtande

anfört, att i konsekvens med uteslutandet ur 15 § mom. 8 av undantagsbestämmelsen

beträffande av olycksfall föranledd sjukdom det nyss berörda undantaget

från väntetidsreglerna för det fall att sjukdom förorsakats av olycksfall

jämväl borde uteslutas. Tillräckliga skäl för en sådan ändring synas mig

dock icke föreligga. Båda bestämmelserna avse visserligen enligt sin ordalydelse

såväl olycksfall i arbete som annat olycksfall. Men även om det oaktat

båda stadgandena till huvudsaklig grund haft hänsyn till försäkringen för

olycksfall i arbete, synes undantaget i 17 § hava starka skäl för sig även

för andra olycksfall, i det att grunden för den nyss återgivna huvudregeln i

17 § icke kan anses hava någon tillämplighet beträffande sjukdomar, förorsakade

av olycksfall.

18 §.

Såsom följd av den i det föregående berörda ändringen i 15 § mom. 8 bör

den i andra punkten av första stycket i 18 § intagna hänvisningen till förstnämnda

lagrum utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

oo

19 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående sjukkassor, vilka äro indelade

i klasser för meddelande av understöd i olika omfattning. Bland dessa

bestämmelser finnas jämväl vissa regler rörande det minsta medlemsantalet

i varje klass. För sjukhjälpsklass är härutinnan stadgat, att sjukhjälp icke

må meddelas, med mindre antalet sjukhjälpsförsäkrade medlemmar i klassen

uppgår till minst 25, därvid dock gäller det undantag, att sjukhjälp fortfarande

må meddelas åt den, som tillförsäkrats sådan hjälp vid tid, då klassen

omfattade minst nämnda antal medlemmar. Beträffande begravningshjälpsverksamheten

är föreskrivet, att tillsynsmyndigheten har att bestämma det minsta

för utfästande av sådant understöd tillåtna medlemsantalet.

För upprätthållande av principen om att de blivande statsunderstödda

sjukkassorna skola vara öppna för alla torde såsom villkor för statsbidrag

böra föreskrivas, att inom sådan kassa alltid skall finnas tillfälle till sjukförsäkring

för en sjukpenning av det belopp, som skall vara det minsta för

vilket statsbidrag utgår, eller 1 krona om dagen. Fn sådan föreskrift, som

tydligen förutsätter att antalet medlemmar i dylik klass kan vara hur litet

som helst, kan alltså uppenbarligen komma i konflikt med nyssnämnda stadgande

om minsta antalet medlemmar i sjukhjälpsklass. Detta stadgande

kan även vara hinderligt för den obligatoriska överflyttningen av medlemmar

mellan sjukkassor.

Avsikten med gällande minimibestämmelser har givetvis varit att åstadkomma

erforderlig utjämning av riskerna inom de olika sjukhjälpsklasserna.

Stadgandet därom synes emellertid numera icke behöva upprätthållas i hela

sin utsträckning. Inom socialstyrelsen lärer man nämligen vid kontrollen av

tillräckligheten av premier för olika sjukhjälpsklasser tillämpa ett system,

enligt vilket först uträknas premien för den lägsta förekommande sjukhjälpsklassen,

d. v. s. den klass där de minsta förmånerna erhållas, till vilken klass

då hänföras alla kassans medlemmar, alltså även de som tillhöra högre klass.

Därefter uträknas premien för en prestation, motsvarande skillnaden mellan

sjukhjälpen i den näst lägsta och den lägsta klassen, varvid såsom försäkrade

för en sådan prestation räknas samtliga medlemmar, som äro försäkrade enligt

den näst lägsta och högre klass. Summan av premien i lägsta klassen

och premien för berörda prestation blir då premien i den näst lägsta klassen.

På samma sätt förfares vidare vid uträkning av premien för varje högre klass.

Med ett dylikt beräkningssätt, vilket torde vila på teoretiskt riktig grund,

kräves tydligen ej för utjämningen annat än att tillräckligt antal medlemmar

finnas i den — eller de •—- högsta klasserna; i de lägre klasserna kan antalet

få vara hur litet som helst, om blott det för kassan i dess helhet gällande minsta

medlemsantalet upprätthålles. På nu anförda skäl har jag ansett mig kunna

föreslå att — liksom redan nu är stadgat i fråga om begravningshjälpsförsäkringen

— tillsynsmyndigheten skall bestämma minsta för utfästande av sjukhjälp

tillåtna antalet medlemmar i varje sjukhjälpsklass. Bestämmande bör

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

kunna ske såväl i saraband med registrering av kassan eller ändring i stadgarna

som eljest på särskild framställning.

I samband med den sålunda förordade ändringen har av i det följande angivna

skäl avfattningen av 19 § ansetts böra undergå viss förändring. I det

av särskilda kommitterade uppgjorda lagförslag, som ligger till grund för

gällande lag, stadgades i 19 § ett absolut förbud mot att meddela sjukhjälp

i klass med mindre medlemsantal än 25. Det nu i lagen intagna undantaget

från motsvarande regel fanns alltså icke i nämnda förslag. Undantaget infördes

sedermera på framställning av lagrådet, som i sitt yttrande över nämnda

paragraf anförde följande. En följd av den föreslagna regeln bleve, att om

medlemsantalet i en klass exempelvis nedginge till 15, dessa medlemmar förlorade

sin rätt till sjukhjälp i klassen. Då man ej kunde räkna med möjligheten

att enstaka nya medlemmar skulle ingå i en klass, som vid deras inträde

vore förhindrad att meddela sjukhjälp, skulle således de kvarstående

medlemmarna aldrig kunna åter bliva berättigade till understöd i sin klass,

såvida ej minst 10 medlemmar samtidigt vunne inträde däri. Till undvikande

av de missförhållanden, som härav kunde uppkomma, syntes beträffande

klass, som skulle bereda sjukhjälp, böra införas ett stadgande, motsvarande

vad som enligt förslaget skulle gälla i fråga om klass, som vore avsedd att

bereda begravningshjälp, eller att i klassen icke finge meddelas sjukhjälp,

med mindre antalet medlemmar i klassen uppginge till 25, dock att, där medlemmarnas

antal varit minst 25 men sedermera nedgått därunder, sjukhjälp finge

i klassen fortfarande tilldelas däri kvarvarande medlemmar. På grund av

denna lagrådets anmärkning erhöll 19 § sin nuvarande lydelse, vilken torde

innebära, att såväl sjukhjälp som begravningshjälp väl må, förutsatt att medlemsantalet

vid utfästandet varit lagenligt, utbetalas, även då medlemsantalet

är under 25, respektive för begravningshjälpsklass under det fastställda minsta

antalet, men att icke sådan hjälp må utfästas, d. v. s. avtal om försäkring därför

träffas, förrän medlemsantalet åter uppnått det bestämda talet. Även

om ordalydelsen av bestämmelsen om begravningshjälpsklasser ej med tydlighet

utsäger, att en utfästelse om sådan hjälp, vilken gjorts medan antalet

medlemmar i klassen icke uppgick till det fastställda minimiantalet, blir rättsligen

gällande, då detta antal sedermera uppnås, torde dock en sådan innebörd

kunna inläggas i stadgandet; genom att sjukkassan efter nämnda tid

mottager försäkringsavgifter får den nämligen, oaktat formellt något nytt

avtal icke slutes, anses hava godkänt en, visserligen mot lagens ordalydelse,

dessförinnan gjord begravningshjälpsutfästelse. Att en motsvarande regel

gäller beträffande sjukhjälp framgår omedelbart av lagens formulering.

Då således innebörden av de i 19 § meddelade bestämmelserna angående

sjukhjälp och begravningshjälp synes vara ensartad, har, när nu skillnaden i

själva sättet för avgränsningen ansetts böra bortfalla, anledning förmenats icke

finnas att bibehålla uppdelningen av stadgandet i två stycken, utan har

detsamma i förslaget sammanförts i en punkt.

De nu ifrågasatta ändringarna i 19 § föranleda en jämkning i 92 § andra

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

37

stycket. Därjämte torde i övergångsbestämmelserna böra införas ett stadgande

av innebörd, att för klasser, varom bestämmelse i stadgarna registrerats

före lagändringens ikraftträdande, hittills gällande bestämmelser skola tilllämpas,

intill dess minsta medlemsantal må bliva fastställt för klassen enligt

den nya lydelsen av 19 §.

20—23 §§ samt 26 §.

Den begravningshjälpsverksamhet, som utövats av de svenska frivilliga

sjukkassorna, har sedan gammalt varit av mycket stor omfattning. Denna

sammankoppling av de båda försäkringsgrenarna har också accepterats av lagstiftningen.

Emellertid har det sedan länge erkänts, att begravningshjälpen i

avseende å sin sociala betydelse i olika hänseenden icke kan jämställas med

sjukhjälp. Som jag redan förut framhållit, hava vidare begravningshjälpsförsäkringen

och sjukförsäkringen ur försäkringsteknisk synpunkt utvecklat sig

ganska olika. Under förarbetena till 1910 års lagstiftning om sjukkassor

togs också under övervägande, huruvida begravningshjälpsverksamheten

fortfarande borde få vara så intimt som dittills sammanförd med

den statsunderstödda sjukhjälpsverksamheten. Dock stannade de sakkunniga,

vilka utarbetade det förslag som ligger till grund för sjukkasselagen, slutligen

vid att förorda, att sjukkassorna alltjämt skulle få bedriva begravningshjälpsverksamhet,

De skäl som anfördes för denna uppfattning voro, utom en hänvisning

till de bestående förhållandena, — redan då meddelade det övervägande

flertalet av sjukkassorna begravningshjälp — att en dylik hjälpverksamhet

icke kunde anses vara en för sjukkassorna alldeles främmande eller obehörig

uppgift. Då ett dödsfall vanligen föreginges av sjukdom, hade det fallit sig

naturligt att betrakta begravningskostnaderna såsom sammanhängande med

och förorsakade av sjukdomen. Begravningshjälpen hade för den skull kommit

att uppfattas såsom allenast ett komplement till sjukunderstödet. Meddelande

av begravningshjälp i viss omfattning syntes under dessa förhållanden

vara en för sjukkassorna helt naturlig och därför tillåtlig anordning. Att

fullständigt förvägra sjukkassorna att utfästa begravningshjälp hade icke

ifrågasatts vid tidigare lagstiftningsarbeten i vårt land, och en dylik grundsats

hade icke heller upptagits i de system för obligatorisk sjukkasseförsäkring,

vilka genomförts i andra länder.

Emellertid ansågo de sakkunniga sjukkassornas frihet beträffande begravningshjälpsverksamheten

icke kunna lämnas obegränsad. Den borde icke

få sträcka sig längre än som kunde finnas rationellt påkallat och lämpligt.

Ur sådan synpunkt föreslogos begränsningar i två olika riktningar

i begravningshjälpsverksamheten. Dels sattes sålunda en högsta gräns

för det begravningshjälpsbelopp, för vilket sjukkassa skulle äga meddela

försäkring, vilket belopp — som det vill synas huvudsakligen med

hänsjm till bestående förhållanden ■—- bestämdes till 500 kronor, och dels

föreslogs, i syfte att begravningshjälpsverksamheten icke skulle medföra

ekonomisk risk för sjukhjälpsverksamheten, att de kassor, vilka meddelade

begravningshjälp till högre belopp än 200 kronor, skulle vidtaga ett

Ekonomiskt

särskiljande

av sjuklijälps-

och

hegravningshjälpsverksamheten.

Kommitté
betänkande
1908.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.

ekonomiskt särskiljande av de båda verksamhetsgrenarna. Som skäl för bestämmelser

av sistnämnda innebörd anfördes, att sjukkassorna säkerligen ofta

nog vore för svagt byggda eller i övrigt knappast ägde erforderliga förutsättningar

för att motsvara de större krav i avseende å iakttagandet av ekonomiskt

riktiga grunder, som en verksamhet med en något högre begravningshjälp

fordrade, vadan ett sammanförande till en ekonomisk enhet av en

sådan verksamhet och sjukhjälpsverksamheten kunde vara förenat med stor fara

för den senare. Härtill komme, att av liknande skäl en begravningshjälpsverksamhet

av större omfattning oftast måste anses vara i särskilt behov av att

städse kunna noggrant överskådas och kontrolleras, och en sådan översikt

och kontroll underlättades, om verksamheten bedreves skild från sjukförsäkring.

Sjukkassornas målsmän själva hade också uttalat sig för ett dylikt åtskiljande.

De bestämmelser som föreslogos i syfte att åstadkomma ett ekonomiskt

åtskiljande av de båda verksamhetsgrenarna voro i huvudsak, att särskilda

avgifter skulle upptagas för de båda verksamhetsgrenarna, att inkomster

endast skulle få användas för det ändamål för vilket de influtit, och att uttaxerade

medel skulle få användas allenast för samma ändamål som de inkomster,

vilkas otillräcklighet föranlett uttaxering. Den som mot kassan hade fordran

på begravningshjälp skulle vidare ej äga rätt till betalning för denna fordran

ur de för sjukhjälpsverksamheten bestämda tillgångarna, och den som hade

fordran på sjukhjälp skulle ej äga rätt till betalning därför ur de för begravningshjälpsverksamheten

avsedda tillgångarna. Slutligen föreslogs, att

särskilda räkenskaper skulle föras för de båda försäkringsgrenarna, att överskott

å vardera försäkringsgrenen skulle föras till en sjukhjäipsfond, respektive

en begravningshjälpsfond samt att sjukhjälpsfonden och dess avkastning

finge tagas i anspråk allenast för sjukhjälpsverksamheten samt begravningshjälpsfonden

och dess avkastning allenast för begravningshjälpsverksamheten.

Lagrådet. Angående de sålunda återgivna bestämmelserna, vilka med allenast formell

jämkning inflöto i det till lagrådet remitterade förslaget, hade lagrådet icke

annat att anmärka, än att uttryckligt stadgande borde införas om att en sjukkassas

räkenskaper skulle föras så, att därav framginge, av vilka kassans

tillgångar dels sjukhjälpsfonden och dels begravningshjälpsfonden bestode.

1910 års riks- Riksdagen nedsatte emellertid sedermera den högsta tillåtna begravningshjälpen

till 200 kronor, detta huvudsakligen på det skäl, att en verksamhet för

meddelande av sjukhjälp otvivelaktigt vore av annan karaktär än en verksamhet

för beredande av begravningshjälp och att jämväl de ekonomiska villkoren

för ett utövande av den ena verksamheten vore skilda från dem, som måste uppställas

för den andra. Då nu sjukkassornas egentliga uppgift folie inom sjukhjälpsverksamheten,

borde dennas utövande icke tyngas eller äventyras genom

förenande därmed av en verksamhet för meddelande av begravningshjälp till

högre belopp. Genom den i lagförslaget ifrågasatta ekonomiska tudelningen

hade visserligen de svårare olägenheterna av en förening av sjukhjälpsverksamheten

med beredande av högre begravningshjälp inom samma sjukkassa blivit

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 113.

39

avlägsnade, men redan en sådan tudelning av en sjukkassa syntes i och för

sig innebära vissa olägenheter. Därest högre begravningshjälp än 200 kronor

skulle meddelas, borde ett särskiljande av de två verksamhetsgrenarna ske på

två särskilda, fristående kassor. — Såsom en följd av den sålunda verkställda

nedsättningen av maximibeloppet utmönstrade riksdagen också ur lagen de nyss

återgivna bestämmelserna, som avsågo det fall, att begravningshjälp meddelades

till belopp av över 200 kronor. Genom en i 117 § införd övergångsbestämmelse

medgavs emellertid, att de kassor, som vid tiden för lagens utfärdande

beredde begravningshjälp av över 200 men högst 500 kronor, skulle få fullgöra

utfästelser i dylikt hänseende, som gjorts före lagens införande. För kassor,

som ville begagna sig av denna möjlighet, stadgades också i sistnämnda paragraf

en uppdelning av sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten, i huvudsak

överensstämmande med de av Kungl. Maj.-t föreslagna, i det föregående

återgivna bestämmelserna med det av lagrådet förordade tillägget.

Genom lag den 6 maj 1921 har sedermera maximum för sjukkassas begravningshjälp

höjts till 500 kronor. Vid denna höjning meddelades emellertid icke

några bestämmelser om uppdelning av sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten

på sätt som år 1910 ansetts vara en förutsättning för så högt begravningshjälpsbelopp.

Frågan om dylika bestämmelser synes överhuvud icke

hava berörts vid ärendets behandling. Höjningen motiverades huvudsakligen

med nedgången i penningvärdet.

I det år 1919 av socialförsäkringskommittén avgivna betänkandet med förslag

angående allmän sjukförsäkring hade föreslagits, att begravningshjälpsutfästelser

ej skulle få meddelas av de sjukkassor, som tänktes bliva bärare av

den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen. Huvudsakligaste skälet för förslagets

ståndpunkt därutinnan var, att en försäkring för begravningshjälp, anordnad

i samband med den obligatoriska sjukförsäkringen och efter analoga

regler med denna, icke kunde erhålla erforderlig effektivitet. Ville man åter

göra försäkringen fullt effektiv, skulle kostnaden bliva så betydande, att det

på goda grunder syntes kunna betvivlas, huruvida införandet av försäkringstvång

kunde anses lämpligt, åtminstone till en början. Meddelande av begravningshjälp

hade vidare tydligen icke samma stora sociala betydelse som beredande

av sjukförsäkringens övriga förmåner. Tills vidare syntes behovet

av försäkring för begravningshjälp kunna i tillräcklig omfattning tillgodoses

genom frivillig försäkringsverksamhet, utövad av begravningskassor eller

andra självhjälpsföreningar.

Besparingskommittén har ävenledes i sitt betänkande anfört, att begravningshjälpsverksamheten

principiellt ej hörde till sjukkassornas verksamhetsområde,

men kommittén ansåg det dock icke vara lämpligt att förhindra sjukkassorna

att lämna dylik förmån, detta framför allt på grund av den opposition, som

socialförsäkringskommitténs förslag i ämnet uppväckt. En förutsättning för

begravningshjälpsverksamhet borde emellertid även enligt besparingskommittén

vara, att begravningshjälpen icke menligt inverkade på sjukkassornas eko
-

Lagändring

1921.

Social
försäkrings
kommittéu.

Besparings
kommittén.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Departe
ments
chefen.

nomi. I detta syfte borde enligt kommittén föreskrivas, att avgifter och fonder

för begravningshjälp skulle beräknas och bokföras särskilt.

Då nu frågan om en nyorganisation i väsentliga avseenden av den statsunderstödda

frivilliga sjukkasseverksamheten kommit under behandling, uppkommer

naturligen också frågan om förhållandet mellan denna verksamhet och

begravningshjälpsverksamheten, och synes regleringen därav böra ske i 20—

23 §§ och 26 § i lagen. Utgångspunkten för bedömande av frågan ur principiell

synpunkt torde enligt min mening •—- som därutinnan lärer överensstämma

med vad som vid frågans tidigare behandling förekommit — böra ligga

däri, att begravningshjälpsverksamheten icke har lika stor social betydelse

som den verkliga sjukförsäkringen och att fördenskull staten, nu lika litet

som hittills, har samma intresse av att ekonomiskt stödja eller uppmuntra förstnämnda

verksamhet.

Vad angår den praktiska sidan av frågan är att märka, att begravningshjälpsverksamhet

för närvarande bedrives av över 90 % av de registrerade sjukkassorna

och att i ganska stor utsträckning begravningshjälpen uppgår till

över 200 kronor — ej sällan utgör den ända upp till 500 kronor. Vid sådant

förhållande torde det icke kunna ifrågasättas att utan tvingande skäl förhindra

de blivande enhetskassorna att bedriva begravningshjälpsverksamhet;

genom ett sådant förbud skulle enhetskassesystemets utveckling säkerligen

i hög grad försvåras.

Avgörande för begravningshjälpens ställning i det ifrågasatta nya systemet

lärer alltså böra bliva, huruvida dess bibehållande i nära samband

med sjukförsäkringen kan medföra olägenheter, vilka icke kunna avhjälpas.

En oavvislig förutsättning för bibehållande i nuvarande omfattning

av kassornas rätt att meddela begravningshjälp synes därvid böra

vara, att denna verksamhet icke på något sätt kan verka rubbande på sjukhjälpsverksamheten.

Med hänsyn till den väsentligt ökade omfattning, vari

enligt föreliggande förslag staten skulle komma att understödja sjukkassorna

i deras sjukhjälpsverksamhet, föreligger en särskild anledning för staten att nu

kräva fullgoda garantier för att de av staten sålunda lämnade bidragen icke

under några förhållanden kunna tagas i anspråk för begravningshjälpsverksamheten.

I samma mån som sjukhjälpsverksamheten utvecklas till att lämna

allt större prestationer under allt längre sjukhjälpstid, kommer också de båda

verksamhetsgrenarnas i det föregående berörda olikartade försäkringstekniska

utveckling att göra en rationell uppdelning alltmera erforderlig, framför allt

för åstadkommande av behövlig kontroll över premiesättning och fondbildning.

En ytterligare anledning till sådan uppdelning lärer uppkomma genom bifall

till de i det föregående vid 9 § samt 11—13 §§ omförmälda förslagen rörande

överflyttning av kapital i sammanhang med överflyttning av begravningshjälpsutfästelse.

Vid övervägande ur nu angivna synpunkter av föreliggande fråga har jag

kommit till den uppfattningen, att det är möjligt att uppställa sådana regler,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 113.

41

att den nuvarande föreningen av sjuklijälps- och begravningshjälpsverksamhet

kan bibehållas även för de statsunderstödda kassornas del.

Den nu uttalade uppfattningen överensstämmer med den, som legat till grund

för de inom socialdepartementet upprättade författningsutkasten i frågan. I

denna del har gensägelse mot utkasten icke försports vare sig från socialstyrelsen,

sociala rådets sjukkassesektion eller granskningsnämnden.

Här torde endast böra beröras de av de i nyssberörda syfte erforderliga regler,

vilka böra inflyta i sjukkasselagen. De överensstämma i allt väsentligt

med de för 1910 års riksdag framlagda och av lagrådet utan anmärkning lämnade

bestämmelserna. I föreliggande förslag hava sagda regler införts i 20,

22, 23 och 26 §§ i lagen. De innebära i huvudsak följande.

I 20 § stadgas nu, att de fasta medlemsavgifterna i en sjukkassa skola vara

så avvägda, att de i förening med andra kassans inkomster förslå till täckande

av kassans löpande utgifter för sjukhjälp, begravningshjälp och förvaltning

samt till nödig fondbildning. Kan enligt kassans stadgar uttaxering hos medlemmarna

äga rum, må sådan beslutas allenast i den händelse kassans för dess

sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster finnas otillräckliga

för sitt ändamål. Sistnämnda bestämmelse har ansetts innebära att,

även där kassans verksamhetsgrenar hållits åtskilda i bokföringen, uttaxering

för en av dem allenast bland de till denna verksamhetsgren anslutna medlemmarna

ej kan äga rum.

I och för särskiljandet av sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten i

ekonomiskt hänseende torde, i överenstämmelse med vad som föreslogs i det

förstberörda kommittéförslaget, i denna paragraf böra intagas ett stadgande av

den innebörd, att särskilda medlemsavgifter skola upptagas för vardera verksamhetsgrenen,

att inkomster få användas allenast för utgifter — däribland även

förvaltningsutgifter — och fondbildning för den verksamhetsgren, för vilken

de influtit, samt att uttaxering, där sådan må äga rum, skall för vardera verksamhetsgrenen

göras särskilt bland de därtill anslutna medlemmarna. Hela

statsbidraget blir tydligen hänförligt till inkomst för sjukhjälpsverksamheten.

Den verksamhet såsom lokala organ för den sociala oljmksfallsförsäkringen

och för moderskapsunderstödsverksamheten, som sjukkassorna enligt det föregående

skulle få övertaga gent emot riksförsäkringsanstalten, har ansetts till

sin natur vara närmast hänförlig till sjukhjälpsverksamheten och har följaktligen

vid den nu ifrågasatta uppdelningen hänförts till densamma. Det må

i detta sammanhang erinras, att sjukkassorna för sin medverkan i sådant hänseende

skola få full ersättning för skälig förvaltningskostnad, vadan frågan

vart denna verksamhet hänföres ur denna synpunkt saknar betydelse.

Med den föreslagna uppdelningen på de båda verksamhetsgrenarna synes en

bestämmelse jämväl böra meddelas därom att de för de båda grenarna gemensamma

förvaltningskostnaderna skola fördelas på desamma. Till dylika gemensamma

kostnader böra naturligtvis ej hänföras de uteslutande på sjukhjälpsverksamheten

beroende kostnaderna för kontroll över sjuka medlemmar.

30 §■

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

22 och 23 §§. 22 och 23 §§ innefatta bestämmelser om sjukkassas räkenskaper och om fond
bildning.

I dessa paragrafer föreslås ändring i överensstämmelse med vad

1910 års förslag i dessa hänseenden innehöll beträffande sjukkassor med högre

begravningshjälp än 200 kronor. Genom de föreslagna nya bestämmelserna

underlättas kontrollen över att för vardera försäkringsgrenen uttagas tillräckliga

premier och avsättes erforderlig fond.

Här lika litet som i 20 § hava tillräckliga skäl ansetts föreligga att begränsa

giltigheten av de ifrågasatta nya bestämmelserna till de fall, då begravningshjälpen

överstiger 200 kronor. Ur principiell synpunkt lärer anledning icke

finnas till en dylik åtskillnad, och av praktiska skäl synes densamma icke heller

vara betingad.

2® §• Slutligen har i 2G § tillagts ett, ävenledes från 1910 års regeringsförslag

hämtat, stadgande, vilket innefattar den juridiska konsekvensen av den föreslagna

uppdelningen.

l(iv Vatten 1 21 § llar därjämte föreslagits en ändring, som icke upptagits i de förtill

olika beredande utkasten och icke heller direkt betingas av nu närmast behandlade

ifter *V~ hånsyn- I 20 § finnes för närvarande stadgat, att de föreskrivna fasta

S samma ‘ försäkringsavgifterna ej få göras olika för olika grupper av kassans

klass. medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna

-’1 §■ emellan i avseende å understödsrätt eller sjukdoms- ocli dödsfallsrisk eller betingas

av sådan bestämmelse i stadgarna, som angives i 21 §. I denna paragraf

är föreskrivet, att i s. k. slutna kassor, som åtnjuta bidrag från arbetsgivare,

avgifterna för medlemmar, som avgått från sin anställning hos denne

arbetsgivare, må kunna höjas i förhållande till arbetsgivarbidragets storlek.

I sitt utlåtande över socialdepartementets utkast har nu socialstyrelsen påpekat,

att olika avgifter även kunde betingas av stats- eller kommunala bidrag.

Därmed förhåller sig så, att för vissa sjukkassemedlemmar statsbidrag ej må

beräknas, och enligt såväl de nu gällande som de ifrågasatta nya bestämmelserna

om statsbidrag må medlem, för vilken statsbidrag ej beräknas, icke vid avgifternas

bestämmande tillgodoföras andel i sådant bidrag. Vidare hava de till

en del kassor utgående kommunala bidragen i allmänhet begränsats till att avse

endast inom kommunen mantalsskrivna personer och lämnats under villkor, att

bidraget allenast kommer sådana personer till godo. I praktiken torde nu angivna

bestämmelser vanligen tillämpas så, att personer för vilka bidrag ej må

beräknas få erlägga en tilläggspremie, motsvarande det allmänna bidraget.

Vad socialstyrelsen sålunda anfört torde äga sin riktighet. Det påyrkade

tillägget lärer emellertid närmast sammanhänga med det nyss återgivna stadgandet

i 21 §. — Skall den föreslagna ändringen vidtagas, torde emellertid

nämnda paragraf även i ytterligare mån böra omarbetas. Såsom jag förut

anfört, skulle nämligen de däri avsedda slutna kassorna komma att ej vidare

tilldelas statsbidrag. Det är emellertid min förhoppning, att dessa kassors

medlemmar komma att ingå i de föreslagna, för alla öppna enhetskassorna och

att förstnämnda kassor alldeles upphöra med sin verksamhet. Därest arbetsgivarna,

vilket naturligtvis är synnerligen önskvärt, vilja bidraga till sina arbe
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

43

tares sjukförsäkring jämväl inom enhetskassorna, synes det böra beredas dem

garanti för att dessa deras bidrag komma allenast avsedda personer till godo,

även om bidraget ej finge formen av tillskott till dessas avgifter utan exempelvis

utgjorde ett kassan en gång för alla tilldelat belopp.

För underlättande av en dylik utveckling bar jag, jämte det jag låtit införa

det av socialstyrelsen förordade tillägget i 21 §, låtit omarbeta det i paragrafen

i övrigt givna stadgandet, sa att det kan tillämpas jämväl å öppna sjukkassor.

I delta sammanhang må anföras, att enligt min mening det sist avsedda

stadgandet i 20 § lämnar rum för tillämpning av ett system med olika premier

på grund av skiljaktiglieter i sjuktal exempelvis mellan lokala avdelningar

i en rikssjukkassa. Ehuru en tillämpning av olika premier i dylikt fall

under vissa förutsättningar kan bliva av betydelse för rikssjukkassornas inordnande

i den föreslagna nyorganisationen, har jag vid sådant förhållande icke

ansett nödigt att föreslå ändrade bestämmelser i dylikt hänseende.

62 §.

Denna paragraf innefattar i styckena 1) och 2) bestämmelser, vilka komplettera

bestämmelserna i 4 § beträffande det lägsta medlemsantal, med vilket

sjukkassa må registreras. För innehållet av dessa bestämmelser liksom för

de ifrågasatta ändringarna däri har redogjorts vid sistnämnda paragraf. Här

må endast tilläggas, att, därest sjukkassa före ikraftträdandet av nu föreslagna

lagändringar registrerats med mindre medlemsantal än 100 eller fått tillstånd

att fortsätta sin verksamhet med sådant medlemsantal, i följd varav visst minsta

medlemsantal ej fastställts för densamma, nu gällande bestämmelser om

23-medlemsgränsen naturligtvis böra gälla för kassan. Stadgande därom torde

böra införas i övergångsbestämmelserna.

84 §.

I)å övertagande av skyldighet att bestämma och utgiva ersättning för olycksfall

i arbete eller moderskapsunderstöd ej kan anses höra till de för sjukkassa

konstitutiva uppgifterna utan sätter sjukkassa, som utövar sådan verksamhet, i

en viss särställning, och då i allmänhet vid registrering av särskilt bildade rättssubjekt

anteckning om verksamhetens föremål plägar vara föreskriven, synes

upplysning om att kassa utövar dylik verksamhet böra finnas i sjukkasseregistret.

Förslaget innefattar ändring i förevarande paragraf i sådant syfte.

Att som en konsekvens av denna ändring föreskriva, att i registret jämväl skall

intagas uppgift om huruvida kassa skall meddela begravningshjälp lärer

vara överflödigt, då enligt lagen sådant förhållande omedelbart skall framgå av

kassans firma.

Socialstyrelsen har anmärkt, att jämväl det förhållandet att sjukkassa antagits

till statsunderstödd borde anmärkas i sjukkasseregistret.

Såsom jag förut framhållit, synes mig dock frågan om statsunderstöd åt sjukkassor

sakna direkt samband med den rättsliga regleringen av kassornas ställning.

Skulle den organisation av den statsunderstödda sjukkasserörelsen, som

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

jag har för avsikt att förorda, vinna Kungl. Maj:ts och riksdagen bifall torde

emellertid böra föreslås, att i samband med sjukkasseregistret erforderliga

uppgifter om de statsunderstödda sjukkassorna skola föras och offentliggöras.

92 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om viss anmälningsskyldighet, vilken

avser att trygga tillämpningen av 62 §, och torde böra ändras i överensstämmelse

med vad som föreslagits beträffande sistnämnda paragraf. I övrigt hänvisas

till vad som anföris vid 4 och 19 §§.

94 §.

I 94 § innehålles bland annat en hänvisning till 14 §. Med hänsyn till de

föreslagna ändringarna i nämnda paragraf bör denna hänvisning här utgå.

116 §.

Jämte bestämmelse om rätt för den som vid tiden för utfärdandet av gällande

lag om sjukkassor var medlem av flera kassor att kvarstå i samtliga

dessa, innehåller 116 § stadgande om rätt i vissa fall att kvarstå i kassa allenast

för beredande av begravningshjälp samt regler om skyldighet för sjukkassor

att biträda vid sjukkontroll över dem, som äro medlemmar av flera sjukkassor.

Såsom i det föregående anförts, ingår i föreliggande förslag införande

av allmän rätt att för beredande allenast av begravningshjälp kvarstå i viss

sjukkassa. Vidare har föreslagits, att bestämmelserna om skyldighet för sjukkassor

att öva sjukkontroll över andra sjukkassors medlemmar skola upphävas.

Med hänsyn till dessa förslag synas de nyss återgivna, för speciella

fall gällande bestämmelserna i 116 § böra utgå ur lagen.

117 §.

Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna i 20, 22, 23 och 26 §§ angående

begravningshjälpsverksamhetens avskiljande från sjukhjälpsverksamheten

torde de bestämmelser i enahanda syfte, som för ett visst fall finnas

meddelade i 117 §, komma att sakna betydelse. Paragrafen lärer därför böra

upphävas.

Övergångsbestämmelser.

Den ifrågasatta nyorganisationen av sjukförsäkringen är avsedd att träda

i kraft den 1 januari 1927, och följaktligen synes denna ikraftträdandetid

böra gälla även beträffande de nu behandlade ändringarna i sjukkasselagen.

Ett undantag härifrån torde emellertid böra göras beträffande de

ifrågasatta ändringarna i 20, 22, 23 och 26 §§. Då tillämpningen av dessa

ändringar kan påkalla omläggning av bokföringen och vissa andra åtgärder,

eventuellt även stadgeändring, från sjukkassornas sida, vilka åtgärder icke lämp
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

45

ligen torde hinna genomföras till nämnda tidpunkt, synes med tillämpning av

ändringarna i dessa paragrafer böra anstå till ingången av år 1928. Ändringarna

äro emellertid av sådan natur, att intet hindrar, att de tillämpas redan

före sistnämnda dag.

Angående de övergångsbestämmelser, som erfordras i anledning av de ifrågasatta

ändringarna i 19 och 62 §§, har talats i det föregående.

Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet utarbetat

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77)

om sjukkassor och hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler,

lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av protokollet

inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

46

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om

sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 117 § i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor skall

upphöra att gälla ävensom att 2, 4, 6 och 9 §§, 11—14 §§, 15 § mom. 8, 17—- 23 §§, 26, 62, 84, 92 och 94 §§ samt 116 § mom. 3 i samma lag skola,

6, 12, 13, 17, 18, 19, 62 och 94 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade

lydelse:

2 §•

Registrerad sjukkassa vare ej tillåtet att meddela högre begravningshjälp

än femhundra kronor, ej heller att utöva verksamhet, som uppenbarligen är

främmande för det ändamål kassan enligt 1 § har att fullfölja.

Registrerad sjukkassa må med begivande av tillsynsmyndighet varom i

80 § sägs träffa avtal om övertagande av skyldighet att bestämma och utgiva

ersättningar till skadad arbetare jämlikt gällande lag om försäkring för

olycksfall i arbete ävensom moderskapsunderstöd åt kvinnor i industriellt arbete

enligt vad därom må vara särskilt stadgat.

4§.

Sjukkassa skall för att kunna vinna registrering bestå av minst etthundra

medlemmar samt i enlighet med denna lag hava antagit stadgar och utsett

styrelse. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, kan registrering

beviljas jämväl sjukkassa med mindre medlemsantal än nyss nämnts, därvid

tillsynsmyndigheten skall bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal

ej må nedgå.

6 §.

Sjukkassas stadgar---skall förfaras.

Avser sjukkassa att utöva verksamhet, som i 2 § andra stycket sägs, skall

detta angivas i stadgarna.

9 §.

I sjukkassa må icke någon vinna inträde allenast för beredande av begravningshjälp.

Dock äge sjukkassa i stadgarna bestämma, att medlems make

kan vinna inträde i kassan uteslutande för nämnda ändamål.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

47

11 §.

Medlem av sjukkassa kan icke därur uteslutas av andra grunder än i stadgarna

eller denna lag bestämts.

Stadgarna må ej innehålla, att medlem kan uteslutas på den grund, att han

överskridit viss ålder, eller att hans hälsotillstånd försämrats, eller att han

redan i någon viss utsträckning bekommit sjukhjälp. Ej heller må i stadgarna

upptagas bestämmelse, som innebär rätt att utesluta medlem, vilken

tillhört kassan fem år eller, där han uppnått fyrtiofem års ålder, två år, på

grund därav att hans medlemskap i viss förening eller annat samfund upphört

eller att han lämnat visst yrke eller viss anställning.

12 §.

A samma tid må icke någon vara medlem'' av mer än en sjukkassa. Dock

utgör medlemskap i sjukkassa, som är under likvidation eller i konkurstillstånd,

eller medlemskap allenast för beredande av begravningshjälp ej hinder

för inträde i annan kassa.

Varder, efter---vunnit inträde.

13 §.

Har medlem---honom belöper.

Då medlem utträtt eller uteslutits ur sjukkassa, må han ej utbekomma något

av kassans tillgångar; dock må i stadgarna kunna föreskrivas, att, därest medlemmen

i sammanhang med utträdet eller uteslutningen vinner inträde i annan

sjukkassa, visst belopp skall för hans räkning till denna utbetalas.

14 §.

Där ej sjukkassas stadgar bestämma annorlunda, åligger det medlem, som

avflyttar från kassans verksamhetsområde eller utom samma område ombyter

boningsort eller återflyttar till ort inom nämnda område, att om den nya boningsorten

ofördröjligen göra skriftlig anmälan, vid äventyr att varda förlustig

rätt till understöd från kassan för den tid, som förflyter, intill dess

sådan anmälan skett.

15 §.

Mom. 8. Sjukhjälpstiden skall utgöra minst nittio dagar för varje tidsperiod

av tolv månader. Dock må i stadgarna bestämmas, att, där en sjukdom

ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra

väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, redan föranlett meddelande

av sjukhjälp för tid, ej understigande nittio dagar, ytterligare sjukhjälp

ej skall utgå för nämnda sjukdomar.

17 §.

Därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes

hälsotillstånd icke fordras, må understöd ej utgå i anledning av sjukdom eller

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

dödsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet. Vad nu

stadgats gälle dock icke, om sjukdomen eller dödsfallet orsakats av olycksfall,

som inträffat efter inträdet i kassan, och äge ej heller tillämpning beträffande

medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan

eller enligt bestämmelse i kassans stadgar varit berättigad att i sammanhang

med utträde eller uteslutning ur annan sjukkassa vinna inträde i kassan.

Upptages i--— i kassan.

18 §.

Är sjukkassas sjukhjälpstiel längre än den enligt denna lag kortaste tilllåtna,

må genom föreskrift i stadgarna bestämmas, att rätten till sjukhjälp för

den överskjutande tiden skall vara pa visst sätt inskränkt.

I sjukkassas---av tillsynsmyndigheten.

19 §.

Skola, inom---i 6 § vid 5), 6) och 7).

Tillsynsmyndigheten bestämmer det minsta för utfästande av sjukhjälp eller

begravningshjälp tillåtna antalet sjukhjälps- eller begravnmgshjälpsför
säkrade

medlemmar i varje klass.

Vidare skall---övergången skett.

20 §.

Mom. 1. Sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande

av kostnaderna för sjukhjälpsverksamheten och, därest sjukkassan meddelar

begravningshjälp, särskilda fasta medlemsavgifter för nämnda verksamhet.

De fasta avgifterna må icke göras olika för olika grupper av sjukkassans

medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna

emellan i avseende å understödsrätt eller sjukdoms- eller dödsfallsrisk eller

ock betingas av sådan bestämmelse i stadgarna, som angives i 21 §. De avgifter,

som äro avsedda för sjukhjälpsverksamheten eller förekommande begr

a vinn gsh j älp sverk samhet, skola vara sa avvägda, att de i förening med an ra

kassans inkomster, vilka kunna vara bestämda för enahanda ändamål, må antagas

förslå till täckande av kassans löpande utgifter för den verksamhet, för

vilken avgifterna äro avsedda, ävensom till fondbildning, som må erfordras

för denna verksamhet, samt till därå belöpande förvaltningskostnad.

Mom. 2. De inkomster, vilka äro bestämda för sjukhjälpsverksamheten,

må ej i vidare mån än som kan föranledas av stadgarnas bestämmelser i ämne,

vilket angives i G § vid 11), användas för annat ändamål än nämnda verksamhetsgren

samt avsättning till i 23 § omförmäld, för verksamhetsgrenen

avsedd fond. . , .

Yad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande de inkomster,

vilka äro bestämda för begravningshjälpsverksamheten.

Mom 3. Skall enligt sjukkassas stadgar uttaxering å medlemmarna kunna

äga rum, må sådan beslutas allenast i den händelse, att kassans för dess sjukhjälps-

eller dess begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster finnas otill
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

49

räckliga för det ändamål, vartill de skola användas. Genom uttaxering erhållna

medel må användas allenast för samma ändamål som de inkomster, vilkas

otillräcklighet föranlett uttaxeringen.

Mom. 4. Till sjukkassas sjukhjälpsverksamhet skola hänföras moderskapshjälpsverksamhet

samt sådan verksamhet, som avses i 2 § andra stycket.

Mom. 5. Sjukkassas för sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten gemensamma

förvaltningskostnader skola på de inkomster, som inflyta av sjukhjälpsverksamheten,

och de inkomster, som inflyta av begravningshjälpsverksamheten,

fördelas i förhållande till de olika inkomsternas storlek.

21 §.

Utgår till sjukkassa bidrag från staten eller från kommun, eller har arbetsgivare

till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,

vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas

eller av kassan meddelat understöds storlek, må i stadgarna föreskrivas, att

för medlemmar, för vilka enligt fastställda bestämmelser sådant bidrag icke

må beräknas eller vilka enligt vid gåvan eller förpliktelsen knutet villkor ej

äga tillgodonjuta förmån därav, de fasta avgifterna skola höjas med angivet

belopp, skäligen motsvarande vad å annan medlem belöper av bidraget eller

av förmån av gåvan eller utfästelsen.

22 §.

Sjukkassa är pliktig föra ordentliga räkenskaper. Meddelar sjukkassa begravningshjälp,

skola räkenskaper föras särskilt för sjukhjälpsverksamheten

och särskilt för begravningshjälpsverksamheten.

I avseende å förandet av räkenskaperna skola särskilda föreskrifter meddelas

av tillsynsmyndigheten att gälla jämte dem, som kassan jämlikt förordningen

den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar har att

iakttaga. Räkenskap savslutning skall ske för kalenderår. _

Räkenskaperna skola föras så, att av desamma framgår, vilka kassans tillgångar

utgöra fond, samt, i händelse både sjukhjälps- och begravningshjälpsfond

skola finnas, av vilka tillgångar vardera fonden består.

23 §.

Då bokslut är uppgjort för sjukkassa, skall vad av de för kassans sjukhjälpsverksamhet

bestämda inkomster och genom uttaxering erhållna medel enligt

bokslutet återstår från det år, bokslutet avser, ingå till en sjukhjälpsfond.

Motsvarande återstod av de för begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster

och uttaxerade medel skall avsättas till en begravningshjälpsfond.

Sjukhjälpsfondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast för

sjukhjälpsverksamheten samt begravningshjälpsfondens kapital och avkastning

allenast för begravningshjälpsverksamheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 91^ käft. (AV 113.) ^

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.

26 §.

Den, som mot sjukkassa har fordran å begravningshjälp, äge ej rätt till betalning

för denna fordran ur de för sjukhjälpsverksamheten bestämda tillgångar,

och den, som har fordran å sjukhjälp, äge ej rätt till betalning därför

ur de för begravningshjälpsverksamheten bestämda tillgångar.

I vidare mån än som framgår av vad nu föreskrivits må vad i 20 § mom. 2''

och 3 samt 23 § stadgas i fråga om användning av vissa sjukkassas tillgångar

icke åberopas mot tredje man, med mindre han insett eller bort inse, att stadgandet

ägt tillämpning.

62 §.

Sjukkassa skall ----tre månader;

2) då medlemsantalet, där tillsynsmyndigheten funnit skäligt lämna sådant

medgivande, som nyss angivits, eller kassan registrerats med mindre antal medlemmar

än etthundra, nedgått under det av tillsynsmyndigheten för kassan bestämda

minsta medlemsantal och detta tal ej åter uppnåtts inom tre månader;

3) då förhållande — — — sin verksamhet.

84 §.

Beviljas sjukkassas registrering, läte tillsynsmyndigheten i sjukkasseregistretinföra:
1)

dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) huruvida kassan skall kunna utöva verksamhet, som i 2 § andra stycket

sägs;

4) den ort, där styrelsen har sitt säte;

5) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam eller

gemensamt med annan, är berättigad att teckna sjukkassans firma, dennes fullständiga

namn och hemvist;

6) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen,

vilken eller vilka, var för sig eller gemensamt, sådan befogenhet tillkommer;

7) huruvida uttaxering å medlemmarna skall kunna äga rum;

8) det sätt, varpå kallelse till sjukkassesammanträde skall ske och andra

meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde,

då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.

Det ena exemplaret av stadgarna skall förses med bevis om registreringen

och återställas till sökanden.

92 §.

Nedgår antalet medlemmar av sjukkassa under etthundra eller, där kassan

registrerats med mindre antal medlemmar, under det av tillsynsmyndigheten

jämlikt 4 § för kassan bestämda minsta medlemsantal, åligger det styrelsen

att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. I anledning

av anmälan, som avser förstnämnda fall, har tillsynsmyndigheten att, så snart

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

51

ske kan. meddela beslut, huruvida det må vara sjukkassan medgivet att med

mindre medlemsantal än etthundra fortsätta sin verksamhet, därvid tillsynsmyndigheten

skall bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej

må nedgå. Har sadant medgivande lämnats, och nedgår sedermera medlemsantalet

under det bestämda minsta antalet, skall anmälan därom av styrelsen

ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten.

Har i klassindelad sjukkassa antalet medlemmar av en klass nedgått under

vad, pa sätt i 19 § sägs, är för utfästande av sjukhjälp eller av begravningshjälp

från klassen bestämt, åligger det likaledes styrelsen att om förhållandet

ofördröjligen göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

94 §•

Om tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som icke avser registrering, så ock

om beslut, varigenom registrering vägrats, skall skriftlig underrättelse ofördröjligen

överlämnas eller med allmänna posten försändas till någon, vilken

äger företräda sjukkassan. Innefattar beslutet anvisning enligt 24 eller 93 §§,

eller har genom beslutet av sjukkassa gjord ansökning avslagits eller med stöd

av 25 § lämnat medgivande återkallats eller registrering av anmält förhållande

vägrats, skola i underrättelsen om beslutet skälen därför angivas.

Är sjukkassa---beslutets dag.

116 §.

Mom. 3. Är någon vid tiden för denna lags utfärdande medlem av särskilda

registrerade sjukkassor, äge han utan hinder av bestämmelsen i första punkten

av 12 § första stycket kvarstå i dessa kassor, jämväl sedan desamma blivit

registrerade enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927. Härvid skall emellertid gälla:

1. Vad i 20, 22, 23 och 26 §§ i denna lag stadgas skall ej lända till efterrättelse

förr än från och med den 1 januari 1928.

2. Har före lagens ikraftträdande sjukkassa registrerats med mindre medlemsantal

än etthundra eller jämlikt 92 § erhållit medgivande att med mindre

medlemsantal, än nyss sagts, fortsätta sin verksamhet, skall vad för sådant

fall är i 62 och 92 §§ i deras nuvarande lydelse stadgat fortfarande äga tilllämpning

beträffande kassan.

3. Finnas enligt sjukkassas vid tiden för lagens ikraftträdande registrerade

stadgar inom kassan skilda klasser för beredande av sjukhjälp, skall vad i 19 §

andra stycket och 92 § andra stycket i deras nuvarande lydelse stadgas fortfarande

äga tillämpning beträffande sådan klass, intill dess att antal, som

avses i 19 § enligt dess i denna lag stadgade lydelse, må bliva för klassen

bestämt.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 februari

1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31 december 1925, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om sjukkassor.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Nils Evert Sandberg.

Lagrådet anförde:

De nu föreslagna ändringarna i sjukkasselagen påkallas av en tilltänkt omorganisation

av den statsunderstödda sjukförsäkringsverksamheten. Delvis

sammanhänga dessa ändringar därjämte med ifrågasatt ny lagstiftning om

försäkring för olycksfall i arbete samt om moderskapsunderstöd i vissa fall.

Under förutsättning att nämnda omorganisation kommer till stånd och att den

i övrigt ifrågasatta nya lagstiftningen genomföres, har lagrådet funnit det

remitterade förslaget ej föranleda vidare yttrande än som innefattas i nedanstående

mot vissa detaljbestämmelser däri gjorda erinringar.

2 §•

Det stadgande, som innehålles i det föreslagna nya andra stycket, utgör ett

undantag från den hittills gällande regeln att sjukkassas verksamhet endast

omfattar kassans egna medlemmar. Den åsyftade meningen att sådan verksamhet,

varom i detta stycke sägs, må avse även andra personer synes lämpligen

böra genom något tillägg bringas till direkt uttryck.

19 §.

Det föreslagna stadgandet i andra stycket synes böra fullständigas med

en föreskrift om när tillsynsmyndigheten skall beträffande sjukkassa med sär
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 113.

53

skilda klasser meddela bestämmelse angående det minsta tillåtna antalet medlemmar

i varje klass. Bestämmande av minimiantalet bör tydligen, såsom

också lärer vara avsett, ske i samband med sjukkassans registrering eller, om

klassindelningen införes senare eller befintlig sådan ändras, i samband därmed

att registrering äger rum av den stadgeändring, som därav föranledes. Sedan

i nu nämnd ordning minsta antalet medlemmar i varje klass blivit bestämt,

bör det, om förhållandena därtill giva anledning, vara tillsynsmyndigheten

ohetaget att på framställning från kassans sida bestämma antalet på annat

sätt. Utan sådan framställning torde det däremot icke böra tillkomma tillsynsmyndigheten

att genom nytt beslut ändra vad om antalet förut bestämts.

21 §-

Av en jämförelse med stadgandet i 20 § mom. 1 framgår, att här är fråga,

icke om ett tillägg till de fasta avgifterna, sådana dessa redan blivit bestämda,

utan om dessas fastställande till högre belopp för vissa medlemmar än för

de övriga. Detta synes komma till klarare uttryck, om åt stadgandet i förevarande

paragraf gives ungefär den avfattningen, att för medlemmar, för vilka

av staten eller av kommun beviljat bidrag enligt fastställda bestämmelser

icke må beräknas eller vilka enligt vid gåva eller utfästelse knutet villkor ej

äga tillgodonjuta förmån därav, de fasta avgifterna skola utgå med högre belopp

än för övriga medlemmar, därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad

å envar av de senare belöper av bidraget eller av förmånen av gåvan eller

utfästelsen.

84 §.

Den föreslagna tredje punkten i första stycket av denna paragraf innebär

efter ordalagen, att både för det fall att sjukkassa avser att utöva sådan verksamhet,

som i 2 § andra stycket sägs, och för det fall att dylik verksamhet icke

skall utövas uppgift därom skall införas i sjukkasseregistret. Enligt det

till intagande i 6 § föreslagna andra stycket skola däremot sjukkassas stadgar

innehålla bestämmelse i ifrågavarande hänseende endast för den händelse sjukka

ssan avser att utöva verksamhet av nämnda slag. Då denna bristande överensstämmelse

icke synes grundad och knappast heller är åsyftad, torde förevarande

punkt böra erhålla en sådan ändrad avfattning, att den kommer att

innehålla, att där sjukkassa avser att utöva verksamhet, som i 2 § andra stycket

sägs, uppgift därom skall införas i registret.

92 §.

Då, på anmälan att medlemsantalet i sjukkassa, som registrerats med minst

etthundra medlemmar, nedgått under etthundra, tillsynsmyndigheten givetvis

har att bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå,

endast i det fall att medgivande lämnas kassan att med mindre medlemsantal

än etthundra fortsätta sin verksamhet, synes för utmärkande härav någon omredigering

av första stycket vara erforderlig.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Övergångsbestämmelserna.

Då i förslaget stadgas, att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1927,

innebär detta, med hänsyn jämväl till ingressens innehåll, bland annat att 20,

22, 23 och 26 §§ i sin nuvarande lydelse nämnda dag upphöra att gälla. Emellertid

föreskrives i första punkten av övergångsbestämmelserna, att vad i berörda

paragrafer i denna lag stadgas ej skall lända till efterrättelse förr än

från och med den 1 januari 1928. Härav skulle således följa, att under år

1927 bestämmelser komme att saknas i de avseenden, som beröras i omförmälda

fyra paragrafer. Stadgandet torde böra avfattas ungefärligen sålunda,

att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1927 utom såvitt angår 20, 22, 23 och

26 §§, samt att ikraftträdandet i vad lagen rörer dessa paragrafer skall ske

den 1 januari 1928.

I konsekvens med att nämnda fyra paragrafer i sin nya lydelse skola erhålla

tillämpning först från och med den 1 januari 1928, lärer bestämmelsen

om att 117 § skall upphöra att gälla icke heller böra träda i kraft förrän från

och med sistberörda dag.

Enligt punkt 3 skall, om vid lagens ikraftträdande sjukkassa är indelad i

klasser för beredande av sjukhjälp, vad i 19 § andra stycket och 92 § andra

stycket i deras nuvarande lydelse stadgas fortfarande äga tillämpning beträffande

sådan klass, intill dess antal, som avses i 19 § enligt dess i den nya lagen

stadgade lydelse, må bliva för klassen bestämt. Då det icke torde böra tillkomma

tillsynsmyndigheten att i förevarande fall annat än på framställning

av sjukkassan bestämma minsta tillåtna antalet medlemmar i klassen, synes

ett tillägg till utmärkande härav vara att förorda.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

55

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans KungL

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wigeorss, Möller, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 8 februari 1926

avgivna utlåtande över det den 31 december 1925 till lagrådet remitterade förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om

sjukkassor samt anför:

Lagrådets anmärkningar, som allenast avse det formella utförandet av de

föreslagna lagändringarna, hava föranlett en omarbetning av förslaget i anmärkta

hänseenden. Vad lagrådet anmärkt beträffande punkt 3 av övergångsbestämmelserna

i det remitterade förslaget torde lämpligen föranleda sådan

omformuleTing, att i lagtexten utsäges att det nya medlemsantalet jämväl

under övergångstiden skall fastställas i den i 19 § i dess nya lydelse stadgade

ordning.

I samband med de av lagrådets yttrande föranledda ändringarna hava vissa

andra jämkningar av rent formell natur verkställts i förslaget.

Föredraganden uppläser det sålunda omarbetade förslaget samt hemställer

att förslaget måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:348 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner angående anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt med förslag till lag angående ä s. 6 i texten
  2. 2SärU 1926:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts propositioner angående anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt med förslag till lag angående ändring i vissa s. 5 i texten