Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 117

1926-02-08 · 286 sidor, varav 266 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 266 av 286 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:117, Kungl. Maj:ts proposition nr 117

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

1

tfr 117.

Kutig!. Maj:ts propositicm till riksdagen angående anslag till sjukkasseväsendets

befrämjande m. m.; given Stockholms

slott den 25 februari 1926.

Kung], Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de

förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926,

1 samt.

96 käft. (Nr 117.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1926.

N är varan de:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,

Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför:

Inledning. Vid anmälan i statsrådet den 31 december 1925 av ärende rörande inhämtande

av lagrådets yttrande över förslag till vissa med en ifrågasatt nyorganisation

av det statsunderstödda sjukkasseväsendet sammanhängande ändringar i

lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor har jag anfört, att det vore min avsikt att

föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga förslag, avseende, jämte

ökade bidrag från det allmännas sida till sjukkasserörelsen, väsentligt skärpta

villkor för åtnjutande av statsbidrag såväl i fråga om sjukkassornas organisation

som med avseende å deras prestationer beträffande sjuk- och moderskapshjälp.

Vid anmälan den 7 januari 1926 av de frågor, som tillhöra regleringen för

budgetåret 1926—1927 av utgifterna under riksstadens femte huvudtitel, omfattande

anslagen till socialdepartementet, har jag vidare anfört, att omförmälda

förslag till nya grunder för den av staten understödda frivilliga sjukkasseförsäkringen

byggde på den principen att inom varje område statsbidrag skulle

lämnas till allenast en sjukkassa, samt att i förslaget inginge, att sjukkassorna

skulle mot erhållande av höjda statsbidrag åläggas att lämna betydligt större

sjukhjälpsförmåner än som för närvarande vore föreskrivna såsom de minsta

tillåtna för registrerade kassor och som vore de allmännast förekommande, ävensom

att det enligt förslaget skulle göras till en skyldighet för statsunderstödda

kassor att lämna moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar. I överens1

stämmelse med min, med åberopande av nämnda förhållanden, gjorda hemstäl
lan

beslöt Kungl. Maj :t samma dag, bland annat, att i avbidan på särskild proposition

i ämnet i riksstaten beräkna det ordin?*rie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets

befrämjande till kronor 3,070,000 samt för understödjande av

sjukkassor som meddela moderskapsunderstöd beräkna ett extra förslagsanslag

av kronor 170,000.

Sedan numera, på sätt jag förut i dag anmält, lagrådet avgivit utlåtande över

berörda lagförslag samt Kungl. Maj:t beslutat till riksdagen avlåta proposition

(nr 113) angående de föreslagna lagändringarna, anhåller jag att få anmäla

frågan rörande det avsedda organisationsförslaget samt angående definitivt

äskande av anslag för omförmälda båda ändamål.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

3

Vid behandlingen av omförmälda den 31 december 1925 anmälda ärende har Ärendets freja?

i korthet angivit gången av det förberedande arbetet beträffande den refor- handUng.

mering av det statsunderstödda sjukkasseväsendet, varom jag nu vill framlägga

förslag. I dessa hänseenden tillåter jag mig alltså att hänvisa till vad sålunda

anförts. Här vill jag endast erinra, att den närmaste utgångspunkten för arbetet

varit det av statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivna betänkandet

med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation

jämte de över detta betänkande avgivna utlåtanden och yttranden. I överensstämmelse

med vad som tidigare skett tillåter jag mig att beträffande innehållet

av dessa utlåtanden och yttranden, i den mån redogörelse därför ej lämnas

i det följande, hänvisa till den tryckta samling därav som finnes bilagd statsrådsprotokollet

den 31 december 1925 i ärende angående remiss till lagrådet av

förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete jämte visst annat lagförslag.

i vilken fråga Ivungl. Maj :t förut i dag beslutat avlåta proposition (nr

109) till riksdagen.1 Det fortsatta arbetet inom socialdepartementet med ifrågavarande

ärende har bedrivits med biträde i första hand av tre järn likt. Kungl.

Maj:ts beslut den 20 juli 1925 tillkallade sakkunniga, nämligen sekreteraren i

socialstyrelsen, filosofie licentiaten K. A. Rydin, assessorn i hovrätten över

Skåne och Blekinge, t. f. revisionssekreteraren N. E. Sandberg samt ledamoten

av sociala rådet och ordföranden i Sveriges allmänna sjukkasseförbund, faktorn

A. G. Lindberg. Sedan med biträde av dessa sakkunniga inom departementet

verkställts ytterligare utredning angående de av besparingskommittén

behandlade ävensom vissa andra frågor på sjukförsäkringens område samt

utkast utarbetats till bestämmelser angående nyorganisation av den statsunderstödda

sjukhjälpsverksamheten, ansåg jag nästa stadium i frågans behandling

böra vara, att dessa utkast underkastades granskning av en större grupp

inom departementet tillkallade sakkunniga, representerande erfarenhet å sjukkasseväsendets

område samt beträffande sociala och ekonomiska frågor i allmänhet.

I överensstämmelse härmed bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut

den 16 oktober 1925 på min hemställan chefen för socialdepartementet

att tillkalla högst fjorton sakkunniga för att inom departementet biträda med

granskning av de sålunda utarbetade utkasten. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallade jag samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens

andra kammare, pensionsfullmäktigen Bernhard Eriksson, tillika ordförande,

samt ledamoten av riksdagens första kammare, verkställande direktören hos

Sveriges allmänna sjukkasseförbund J. E. Berglund, landstingsdirektören, rådmannen

E. Eriksson, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn,

medicine doktorn I. Holmgren, sjukkasseexpeditören S. Holmgren, ledamoten av

riksdagens andra kammare, hemmansägaren C. P. Jansson i Edsbäcken, sekreteraren

i svenska stadsförbundet, filosofie kandidaten G. H. Karlsson, ledamoten

av riksdagens andra kammare, fabriksförvaltaren E. Laurén, centralkassören

hos Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begravningskassa A. L.

Lindhagen, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren G. Strind
1

Där i det följande hänvisning göres till Bilaga (Bil.) utan angivande av särskild beteckning å

bilagan, avser hänvisningen berörda vid Kungl. Majtts proposition nr 109 såsom bilaga fogade samling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tidigare redogörelse

för

grunddragen

av förevarande

organisationsförslag.

lund, ordföranden i sjuk- och begravningskassan Aldersdomsförbundet, filosofie

licentiaten E. O. Wiklund, föreståndaren för svenska landskommunernas förbunds

byrå J. A. Zander och ledamoten av riksdagens andra kammare, fru

Agda Östlund.

Tillika inhämtades utlåtande över utkasten från socialstyrelsen — som avgav

sitt svar efter börande av sociala rådets sjukkassesektion — samt, dock

allenast beträffande vissa delar, från medicinalstyrelsen och försäkringsinspektionen.

Sedan omförmälda utkast, av vilka bestämmelserna om statsbidrag och villkoren

för åtnjutande därav •—- vilka bestämmelser för större överskådlighets

skull givits formen av den kungörelse, som, därest riksdagens godkännande av

de föreslagna grunderna därför erhölles, skulle komma att utfärdas — torde

få som bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende, blivit

för de den 16 oktober 1925 utsedda sakkunniga — i det följande benämnda

granskning snämnden — föredragna, därvid nämnden även tagit del av de av

nyss angivna ämbetsverk avgivna yttrandena, samt granskningen av utkasten

avslutats, inkom granskningsnämnden den 5 december 1925 med yttrande i

frågan, därvid funnos fogade reservationer på särskilda punkter av vissa

ledamöter. För innehållet av detta yttrande ävensom av de därvid fogade reservationerna

skall i det följande redogöras i samband med de särskilda däri

behandlade frågorna.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet vid behandlingen den 31 december

1925 av frågan om ändringar i lagen om sjukkassor lämnade jag inledningsvis

en kort översikt ej mindre av grunddragen av besparingskommitténs förslag

samt yttrandena däröver än även av innehållet i de inom socialdepartementet

utarbetade författningsutkasten och de däröver avgivna utlåtandena. Sedan

jag vidare angivit de skäl, som enligt min mening talade för behovet av en genomgripande

reform av sjukkasseväsendet, har jag i fråga om sättet för den

nyorganisation, som alltså syntes böra ske, i huvudsak anslutit mig till grundprinciperna

för de inom departementet utarbetade utkasten. Grunderna för

dessa utkast hava i yttrandet angivits sålunda:

»I likhet med besparingskommitténs förslag byggde nu omförmälda utkast

på den grundsatsen, att statsbidrag skall meddelas allenast åt en sjukkassa

inom varje område. Genom en höjning av statsbidraget, som ansågs böra göras

större än besparingskommittén föreslagit, åsyftade utkasten vidare att åstadkomma,

att de statsunderstödda sjukkassorna skulle kunna åläggas att lämna

betydligt större minimiförmåner än för närvarande. I motsats mot i besparingskommitténs

betänkande föreslogs enligt utkasten även, att statsbidragen

till sjukkassornas verksamhet för beredande av läkarvård åt medlemmarna

skulle böjas samt omläggas efter nya linjer, detta i syfte att stimulera till en

väsentlig utvidgning av denna verksamhet. Genomförandet av enhetskassesystemet

skulle enligt utkasten medföra, att endast sjukkassor med lokalt begränsade

verksamhetsområden och alltså icke de s. k. rikssjukkassorna, d. v. s. sjukkassor,

vilkas verksamhet sträcker sig över hela riket eller större delar därav

och utövas genom förmedling av ett stort antal underavdelningar, skulle erhålla

statsbidrag. Rikssjukkassorna skulle eventuellt erhålla tillfälle till fortsatt

verksamhet i form av kassor för återförsäkring av viss del av de lokala

kassornas sjukrisker, ävensom för utövande av begravningshjälpsverksamhet.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

5

Emellertid tilläde jag, att jag ansett en ändring i utkasten i den riktning

att rikssjukkassorna skulle kunna inpassas i enhetskassesystemet vara

befogad.

I berörda anförande till statsrådsprotokollet gavs härefter en orientering

beträffande grunddragen av den sålunda ifrågasatta nyorganisationen och anfördes

därom följande:

^ »Vid den nu ifrågasatta nyorganisationen har, i anslutning till vad förut anförts,

den viktigaste reformuppgiften ansetts vara att söka så småningom

komma fram till ett enhetskassesystem. Enligt gällande lag skall i registrerad

sjukkassas stadgar finnas bestämmelse om dess verksamhetsområde. Intet

hindrar emellertid, att kassa såsom verksamhetsområde upptager hela riket,

något som också ej sällan förekommer, och å samma ort kan sjukkasseverksamhet

bedrivas av hur mango kassor som helst. Genomförandet av den eftersträvade

koncentrationen inom sjukkasseväsendet innebär nu, att det som villkor

för åtnjutande av statsbidrag föreskrives, att en kassa skall hava sin

verksamhet begränsad till ett på visst sätt lokalt bestämt område, så att

kassan som regel ej skall äga som medlemmar mottaga eller behålla personer,

vilka höra hemma inom annan statsunderstödd kassas område. Å andra sidan

skall tillträde till en kassa i princip vara öppet för envar inom kassans verksamhetsområde

mantalsskriven person, vars försäkring ej på grund av hans ålder

eller sjuklighet måste anses innebära en alltför betungande risk. Såsom en

konsekvens av systemet med allenast en statsunderstödd sjukkassa å varje ort

måste regler om överflyttning av medlemmar vid ändring av mantalsskrivningsorten,

liksom vid ändring av sjukkassas verksamhetsområde, införas.

^ ad angår förslagets innehåll angående de prestationer, som en kassa skall

lämna för att kunna erhålla statsunderstöd, är först att märka, att sjukhjälpstiden

för samma sjukdom eller en sammanhängande följd av sjukdomar skall

vara minst tre år och den minsta dagliga sjukpenning, för vilken statsbidrag

må erhållas, en krona. Moderskapshjälp med minst en krona om dagen under

en i förhållande till den nu stadgade väsentligt förlängd tid har ansetts böra

göras till en obligatorisk prestation av sjukkassorna. Därjämte torde särskilda

bestämmelser böra meddelas för den statsunderstödda sjukkasseverksamhetens

avgränsning mot annan socialförsäkring.

Såsom ersättning för att kraven på sjukkassorna så väsentligt skärpas, som

detta förslag innebär, har statsbidraget ansetts böra ökas, det i förhållande

till antalet medlemmar beräknade bidraget från 2 kronor till 3 kronor för år

och sjukdagsbidraget från 25 öre till 50 öre för sjukdag, därvid bidrag må

utgå jämväl för söndagar och begränsningen till högst 2 kronor för år och

medlem borttagits. Därjämte ingår i förslaget, att nya bestämmelser införas

rörande bidrag till kassornas sjukvårdande verksamhet. Dessa bestämmelser

innebära, att den andel av kostnaden för denna verksamhet, som ersättes av

staten, ökas, men att å andra sidan i olika avseenden garantier skapas för att

varken^sjukkassan eller dess medlemmar missbruka förmånen av understödet till

läkarvården. Bidrag till meddelad moderskapshjälp skall enligt förslaget

utgå för varje understödsdag enligt samma regler som till sjukhjälp, och till

vad kassan utbetalat för barnmorskehjälp skall kassan erhålla bidrag på samma

sätt som för läkarvårdskostnader. I syfte att åstadkomma en jämnare fördelning

pa samtliga sjukkassor av risken för de långvariga sjukdomsfallen

skall enligt förslaget i samband med utbetalande av statsbidraget anordnas eu

utjämning sjukkassorna emellan av utgifterna därför.

Då med det ökade statsbidraget och de ökade prestationerna sagda bidrag

kommer att bliva av mera avgörande betydelse än hittills för kassornas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

ekonomi, har det ansetts lämpligt att utbyta det nuvarande systemet, enligt

vilket frågan om sjukkassas rätt till statsunderstöd prövas efter utgången av

den tid, vars sjuklighetsförhållanden äro avgörande för statsbidragets storlek,

mot en annan anordning. Denna innebär, att en kassa, som uppfyller betingelserna

för att erhålla statsunderstöd och i övrigt anses lämpad att tilldelas

den centrala ställning å en viss ort, som är tillämnad de statsunderstödda

kassorna, skulle i förväg av tillsynsmyndigheten antagas till statsunderstödd

och därigenom erhålla säkerhet för att bekomma statsbidrag, så länge sådant

av riksdagen beviljas; dock endast så länge antagandet icke återkallas. Eftersätter

statsunderstödd sjukkassa de förpliktelser, som utgjort förutsättning för

att antagande skulle kunna ske, och vidtager den ej efter meddelad varning

påyrkad rättelse, bör nämligen antagandet kunna återkallas; men statsbidraget

skall ändock utgå för tiden intill dess enligt återkallandebeslutet antagandet

skall upphöra att gälla. Då, alltefter som sjukkasseväsendet utvecklas, en

försiktig omreglering av de statsunderstödda kassornas verksamhetsområden

kan bliva önskvärd, liar tillsynsmyndigheten tillerkänts rätt att kräva sådan

förändring. — Med den ifrågasatta förlängningen av sjukhjälpstiden hava fortsättningskassorna

— d. v. s. de sjukkassor, vilka hava till ändamål att som

påbyggnad på de andra kassorna bereda sjukhjäip under längre sjukhjälpstid

än dessa — ansetts komma att sakna betydelse, och statsbidrag skulle därför

enligt förslaget icke utgå till dem.»

Formen för Det skall nu bliva min uppgift att framlägga närmare utförda förslag i såden

nya orga- iunc[a angivna hänseenden ävensom att angiva skälen för den ståndpunkt som

msationens . . 0

genomro- intagits pa de olika punkterna.

rande. Innan jag ingår på behandling av de särskilda frågorna, vill jag emellertid

erinra om vad som beträffande formen för den nya organisationens genomförande

anfördes vid behandlingen den 31 december 1925 av frågan om ändringar

i sjukkasselagen. Då framhölls nämligen, att det kunde tänkas,

att vissa sjukkassor ville fortsätta sin verksamhet under nuvarande former

också utan statsbidrag samt att, så länge de kassor vilka hyste dylik

önskan uppfyllde sjukkasselagens bestämmelser, det ej syntes kunna sättas i

fråga att beröva dem den genom registreringen tillerkända rättssubjekti vi teten.

Ej heller syntes tillräckliga skäl föreligga att förhindra bildande av nya sjukkassor

med rättssubjektivitet men utan rätt till statsbidrag. En lagstiftning

rörande registrerade sjukkassor, avseende jämväl de icke statsunderstödda

kassorna, syntes sålunda böra upprätthållas. Gällande sjukkasselags bestämmelser

kunde i stort sett tillämpas även på de föreslagna statsunderstödda

sjukkassorna. De ifrågasatta skärpta bestämmelserna för dessa vore alla sådana,

att de med bindande kraft kunde intagas i kassornas stadgar. I de utarbetade

utkasten hade man på dessa grunder utgått ifrån att åt ifrågavarande

skärpta föreskrifter ej borde givas karaktären av allmän lag utan att erforderliga

bestämmelser i dylikt syfte lämpligen kunde inarbetas i den kungörelse

om statsbidrag åt sjukkassor, som i händelse av att omorganisation komine till

stånd syntes böra utfärdas. Till denna uppfattning hade jag anslutit mig, i

följd varav de ifrågasatta bestämmelserna icke föreslagits till införande vare

sig i lagen om sjukkassor eller i annan författning av allmän lags karaktär.

Emellertid påkallade de ifrågasatta förändringarna ändring i vissa särskilda

av sjukkasselagens stadganden, och det behandlade förslaget avsåg allenast

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

7

dylika lagändringar. Sedan denna uppfattning av de ifrågasatta bestämmelsernas

rättsliga karaktär lämnats utan erinran av lagrådet, har Kungl. Maj:t

i dag beslutat avlåta proposition till riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse

med det till lagrådet remitterade förslaget. I enlighet härmed komma normerna

för den ifrågasatta omorganisationen allenast att bestå i vissa bestämmelser,

avsedda att underställas riksdagen såsom grundval för dess beviljande

av anslag för ändamålet. De avsedda bestämmelserna äro sammanställda i 27

särskilda punkter, och torde denna sammanställning — på vilken en blivande

författning i ämnet kommer att grundas — få fogas som bilaga (Bilaga A)

vid statsrådsprotokollet i detta ärende. I dessa bestämmelser hava ej intagits

vissa i kungörelseutkastet intagna regler av rent administrativ karaktär, vilka

ej ansetts böra underställas riksdagen.

Såsom torde hava framgått av de den 31 december 1925 angivna grundlinjerna

sönderfaller det föreliggande reformförslaget i tre huvuddelar, nämligen
-

Huvudmomenten

av

reformförslaget.

1) genomförande av nyorganisation av sjukkasseväsendet, varmed sammanhänger

reglering av de statsunderstödda sjukkassornas verksamhet, såväl i vad

avser den territoriella utsträckningen därav som beträffande omfattningen av

deras rätt och skyldighet att intaga och behålla medlemmar (i det följande behandlade

under avd. A och B) ;

2) förbättring av de av sjukkassorna lämnade förmånerna, däri inbegripna

obligatorisk moderskapsförsäkring (avd. C); samt

3) förhöjning av statsbidragen (avd. D).

Dessa tre moment skola, ehuru de ömsesidigt betinga varandra, i det följande

i möjligaste mån behandlas var för sig. Till desamma komma som i viss

mån självständiga kapitel frågan om riskutjämning (avd. E) och kostnadsfrågan

(avd. F).

Jag anhåller nu att få begynna med själva organisat.ionsförslaget. Därvid

torde jag som en bakgrund få lämna en något utförligare redogörelse för gällande

förhållanden beträffande sjukkasseväsendet, än som gavs vid förutnämnda

tillfälle den 31 sistlidna december.

A. Sjukkasseväsendets organisation.

Det befintliga sjukkasseväsendet.

Gällande bestämmelser.

Den nuvarande svenska sociala sjukförsäkringen, som regleras av lagen den Olika slag av

1 juli 1910 om sjukkassor, vilar på frivillighet. Statsmakternas åtgärder be- sjuk assor‘

träffande försäkringen i fråga hava inskränkt sig till att dels reglera de privata

sjukkassornas organisation och verksamhet och dels lämna sjukkassorna

visst ekonomiskt understöd.

Enligt lagen om sjukkassor förstås med sjukkassa »förening för inbördes

understöd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Registrering.

Rätt till inträde

i samt

uteslutning ur

sjukkassa.

bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl sjukhjälp som begravningshjälp».

Lagen medgiver emellertid sjukkassa att utöva även annan än nu

nämnd verksamhet, dock icke verksamhet som är uppenbarligen främmande för

dess egentliga ändamål. En särskild typ av sjukkassor utgöra de s. k. fortsättningskassorna.

Dessa hava till ändamål att bereda allenast sjukhjälp och detta

endast åt medlemmar av andra sjukkassor samt uteslutande eller huvudsakligen

för tid, för vilken medlemmarna till följd av stadgarnas föreskrifter på grund

av redan åtnjuten sjukhjälp icke äro berättigade till ytterligare sjukhjälp

från sina kassor.

Lagen skiljer mellan registrerade och oregistrerade sjukkassor. Något tvång

till registrering har icke stadgats. Genom registreringen vinner kassan full

rättskapacitet jämte vissa andra rättsliga förmåner; oregistrerad sjukkassa

däremot saknar förmåga av rättshandlingar. Statsbidrag kan också utgå endast

till de registrerade sjukkassorna.

För registrering kräves, utom att stadgarna äro avfattade i överensstämmelse

med lagen, att kassan har minst 100 medlemmar. Under särskilda omständigheter

kan dock registrering beviljas sjukkassa med ned till 25 medlemmar.

För att registrering av fortsättningskassa skall kunna erhållas fordras

som regel ett medlemsantal av minst 500.

Den svenska sjukkasselagen innehåller icke något förbehåll med hänsyn till

ålder och hälsotillstånd i fråga om rätten till inträde i registrerad sjukkassa.

Icke heller uppställes i lagen något sådant villkor med hänsyn till inkomsteller

förmögenhetsförhållanden. Den enda inskränkning med avseende på rätten

till medlemskap i registrerad sjukkassa, som lagen innehåller, är den att

ingen må å samma tid vara medlem i mer än en dylik kassa, dock att medlemskap

i sjukkassa som är under likvidation eller i konkurstillstånd ej utgör

hinder för inträde i annan kassa. Jämlikt övergångsbestämmelserna till lagen

äger emellertid den, som vid tiden för lagens utfärdande var medlem av särskilda

registrerade sjukkassor, utan hinder av nyssnämnda föreskrift kvarstå

i dessa kassor, jämväl sedan desamma blivit registrerade enligt lagen.

I princip är alltså anslutningen till sjukkasseverksamheten fullständigt fri

och utan någon inskränkning. Men lagen lägger å andra sidan icke hinder i

vägen för sjukkassorna själva att genom stadgarna reglera sin medlemskrets.

Ett icke ringa antal av de registrerade sjukkassorna är därför också s. k. slutna

kassor, d. v. s. kassor, som lämna tillträde exempelvis endast för ettdera könet,

endast för personer tillhörande visst yrke eller viss sammanslutning, för anställda

vid visst företag eller hos viss arbetsgivare, för »absolut nyktra», för

»religiöst troende» o. s. v. Särskilda förbehåll med avsende på inträdesrätten

äro dock icke regel. De registrerade sjukkassorna stå i allmänhet öppna för

alla inom det område, där kassan enligt stadgarna skall bedriva verksamhet,

det s. k. verksamhetsområdet, boende personer, som icke med avseende på ålder

och hälsotillstånd kunna antagas komma att för kassan medföra en särskilt stor

sjuklighetsrisk.

Med avseende på rätten att utesluta medlem stadgas i lagen, att uteslutning

icke må ske av andra grunder än i stadgarna eller sjukkasselagen bestämts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

‘I

1 följande hänseenden är genom föreskrift i lagen uteslutningsrätten begränsad.

Sjukkassas stadgar få icke innehålla, att medlem uteslutes på grund av

att han överskridit viss ålder eller hans hälsotillstånd försämrats eller han

redan i viss utsträckning uppburit sjukhjälp från kassan. Vidare gäller, att

medlem, som tillhört kassan ett år, icke kan uteslutas på grund därav att han

avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket. Medlem,

vilken tillhört kassan 5 år — eller i fråga om den, som uppnått 45 års ålder,

2 år — må icke heller uteslutas på grund därav att hans medlemskap i viss

förening eller annat samfund upphört eller att han lämnat visst yrke eller viss

anställning.

Beträffande åldersgränserna gäller för närvarande, att viss lägsta och

högsta inträdesålder föreskrivas i alla registrerade sjukkassors stadgar. Den

lägsta ålder, vid vilken inträde beviljas, utgör som regel 15 ä 16 år och den

högsta 40 ä 45 år. Endast mera sällan medgives inträde för barn under

15 år (s. k. barnklasser) och personer, som överskridit 50 års ålder.

I fråga om sjukhjälpstidens längd råder en bestämd skillnad mellan å ena Sjukhjälpssidan

de sjukkassor, som begagnat sig av den i sjukkasselagen anvisade utvägen tldens längd,

att på visst sätt begränsa sjukhjälpstiden för en och samma sjukdom, och å

andra sidan de kassor, som i detta hänseende icke tillämpa någon inskränkning.

I förra fallet upphör rätten till sjukhjälp i fråga om denna sjukdom, så snart

den i stadgarna fastställda sjukhjälpstiden i sin helhet förbrukats, oavsett om

sjukdomen även därefter fortvarar eller eventuellt återkommer. I de senare

kassorna däremot utgår sjukhjälpen under den i stadgarna fastställda tiden år

från år, så länge sjukdomen varar och stundom även sedan sjukdomstillståndet

övergått till invaliditetsstadiet. Överhuvudtaget kan man säga, att i den svenska

sjukkasserörelsen någon skarp åtskillnad knappast göres mellan sjukdom

och av sjukdom förorsakad invaliditet.

Det understöd, som det enligt lagen är obligatoriskt för registrerad sjuk- Sjukhjälpens

kassa att lämna, är sjukhjälp. Sjukkassa är emellertid icke pliktig att meddela omfattning,

sjukhjälp vid varje sjukdomsfall, utan endast vid sådana sjukdomsfall, som medfört

»väsentlig nedsättning av arbetsförmågan». Å andra sidan kan sjukkassas

förpliktelse att meddela sjukhjälp icke med avseende på sjukdomens art

inskränkas annat än i bestämda i lagen angivna hänseenden eller i vidare mån

än att genom stadgarna må bestämmas, att sjukhjälp ej skall utgå för sjukdom,

som den sjuke ådragit sig avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken

straff ådömts honom. — Genom föreskrift i stadgarna kan dock sjukhjälpsplikten

utvidgas utöver den i lagen .såsom obligatorisk stadgade och

då gälla exempelvis alla sjukdomsfall, oavsett deras inverkan på arbetsförmågan.

Sjukhjälp skall minst omfatta antingen vård å sjukhus, läkarvård jämte

läkemedel eller visst belopp i penningar för varje dag, för självförsörjande

medlem icke understigande 90 öre. Någon maximigräns med avseende på den

kontanta sjukhjälpens belopp har icke stadgats.

Något hinder att på samma gång bereda sjukhjälp enligt mer än ett av de

angivna alternativen finnes icke.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sjukhjälp, som består av vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel,

skall meddelas så snart ske kan. Sjukhjälp i penningar däremot får icke givas,

med mindre sjukdomen varat minst 3 dagar, men må i så fall utgå från sjukdomens

början. Karenstiden kan å andra sidan utsträckas till 6 dagar.

Därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes

hälsotillstånd icke fordras, må understöd ej utgå i anledning av sjukdom eller

dödsfall, som inträffar under de första 60 dagarna efter inträdet. Vad sålunda

stadgats äger dock icke tillämpning i fråga om medlem, vilken på grund av

sin anställning varit pliktig inträda i kassan. Bestämmelsen gäller icke heller,

om sjukdomen eller dödsfallet orsakats av olycksfall, som inträffat efter inträdet

i kassan. Den sålunda i lagen föreskrivna väntetiden kan genom stadgarna

utsträckas till 120 dagar.

Sjukhjälpstiden skall enligt lagen utgöra minst 90 dagar för varje tidsperiod

av 12 månader. Dock må i sjukkassas stadgar bestämmas, att för en sjukdom

ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra

väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, sjukhjälp skall utgå

för högst 90 dagar. Utan hinder av de begränsningar i fråga om sjukhjälpstiden

som stadgarna innehålla, skall dock medlem som träffats av olycksfall

vara berättigad till sjukhjälp för de första 60 dagarna efter olycksfallet.

Utom sjukhjälp bereda flertalet registrerade sjukkassor även begravningshjälp,

d. v. s. ett kapitalunderstöd som utfaller vid den försäkrades död. Det

högsta belopp, med vilket begravningshjälp må av registrerad sjukkassa utgivas,

är 500 kronor. Bland övriga understöd må vidare nämnas moderskapshjälp,

var,med förstås understöd vid barnsbörd under tid som ej är att hänföra

till sjukdomstid i vanlig mening samt i några få fall konvalescentvård ävensom

sjukvård i hemmet.

Registrerad sjukkassas utgifter för sjuk- och eventuellt begravningshjälp

ävensom för förvaltning och nödig fondbildning skola, i den mån icke andra

inkomster såsom räntor, stats- eller kommunbidrag stå till förfogande, bestridas

genom i stadgarna angivna fasta avgifter och få sålunda icke uttagas

exempelvis genom uttaxering bland medlemmarna. Därest uttaxering överhuvudtaget

är enligt stadgarna tillåten, får den tillgripas endast subsidiärt,

då kassans inkomster icke förslå att täcka dess utgifter för sjuk- och begravningshjälp.

Enligt gällande kungörelse den 11 oktober 1920 angående statsbidrag åt

sjukkassor med däri genom kungörelse den 2 december 1921 gjord ändring utgår

varje år statsbidrag till registrerad sjukkassa enligt följande grunder,

nämligen a) med 2 kronor för varje medlem i sjukkassa och med 50 öre för

varje medlem i fortsättningskassa den 31 december nästföregående år, det s. k.

medlemsbidraget; dock att för den, som är medlem jämväl i annan registrerad

sjukkassa, bidraget utgår med allenast 1 krona; b) med 25 öre för varje

sjukdag, söndagar oriiknade, för vilken under nästföregående år kontant sjukhjälp

från kassan utgått med minst 90 öre eller vård å sjukhus av kassan

bekostats, dock för sjukkassa med minst 50 öre och högst 2 kronor och för

fortsättningskassa högst 50 öre per år och medlem, det s. k. sjukdag sbidraget;

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

11

samt c) med ett belopp lika med V« av de utgifter, kassan under nästföregående

år fått vidkännas för bekostande av läkarvård och läkemedel åt medlemmarna;

dock för sjukkassa högst 1 krona och för fortsättningskassa högst 25 öre per

år och medlem, det s. k. sjukvårdsbidraget.

statsbidrag, till den del detsamma utgår i förhållande till medlemsantalet,

beräknas icke för medlem, som tillförsäkrats antingen begravningshjälp enbart

eller sjukhjälp i mindre omfattning än sådant understöd enligt sjukkasselagen

skall utgå till självförsörjande medlem, eller ock kontant sjukhjälp till

belopp, överstigande 8 kronor per dag. Statsbidrag i förhållande till antalet

sjukdagar eller kassans kostnader för läkarvård och läkemedel åter skall icke

beräknas för medlem, vilken tillförsäkrats kontant sjukhjälp, överstigande 8

kronor per dag.

Enligt nu gällande kungörelse av den 30 juni 1913 angående statsbidrag

åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, är villkor för dylikt statsbidrags

erhållande, att bestämmelsen om moderskapshjälp intagits i stadgarna, att

moderskapshjälpen utgår för viss, med barnsbörden sammanhängande tid av

minst 11 dagar, att moderskapshjälpen utgår endast till medlem, som omedelbart

före nedkomsten under oavbrutet minst 270 dagar varit sjukhjälpsförsäkrad

medlem i registrerad sjukkassa samt att medlemmen under den tid moderskapshjälpen

utgår avhåller sig från förvärvsarbete. Bidraget utgår med

00 öre för varje dag, för vilken moderskapshjälp om minst 90 öre eller vård

å förlossningsanstalt av kassan utgivits, dock för högst 42 dagar för varje

barnsängsfall.

Översikt över sjukkasseväsendets nuvarande ställning.

Inom ramen av den sålunda angivna lagstiftningen rörande den frivilliga

sjukförsäkringen hava de nu rådande förhållandena beträffande sjukkassornas

organisation utbildat sig.

I organisatoriskt hänseende kunna urskiljas tvenne huvudtyper av kassor,

som till sin allmänna karaktär väsentligen skilja sig från varandra, nämligen

å ena sidan lokala sjukkassor och å andra sidan s. k. rikssjukkassor.

I 6 § sjukkasselagen föreskrives, att sjukkassas stadgar skola angiva,

bland annat, vilket område kassans verksamhet skall omfatta. Intet hinder

möter emellertid att bestämma verksamhetsområdet så stort som helst, t. ex. att

bestämma att det skall omfatta hela riket.

Såsom utmärkande för de lokala kassorna framstår, att dessa hava sitt verksamhetsområde

på ett eller annat sätt begränsat, så att detsamma omfattar

exempelvis viss stad, viss eller vissa socknar o. s. v. Denna begränsning av

verksamhetsområdet medför, bland annat, att styrelsen för en sådan kassa i

detalj kan leda och övervaka kassans hela verksamhet. Sjukkontrollen inom

en lokal kassa skötes, i den mån den icke direkt utövas av styrelsen, i regel

av sjukbesökare, som antingen i viss ordning utses bland medlemmarna själva

eller väljas å sammanträde. I en del fall, särskilt i de större städerna, förekomma

fast anställda sjukbesökare, som hava denna uppgift till yrke, och i

vissa städer hava därstädes verkande kassor förenat sig om anställande av

Lokala

sjukkassor

och rikssjukkassor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunql. Maj:ts proposition nr 117.

sjukbesöka,re, som alltså sköta sjukkontrollen för samtliga kassor efter särskilt

uppgjord plan. Genom dessa anordningar kommer sjukkontrollen över kassornas

medlemmar att ligga direkt i kassastyrelsens händer.

I organisatoriskt avseende utmärkande för rikssjukkassorna är, att dessa

hava sitt verksamhetsområde angivet att omfatta hela riket eller viss större

del därav. Av detta följer, att styrelsen för en sådan kassa icke är i stånd

att personligen leda och övervaka kassans arbete i detalj. I regel hava

därför dessa kassor organiserats så, att huvudledningen av kassans arbete utövas

av en styrelse (centralstyrelse) samt att kassans verksamhetsområde efter

olika grunder indelats i områden (lokalavdelningar) med en särskild styrelse.

(lokalstyrelse) eller andra särskilda organ (kassaförvaltare) för varje

lokalavdelning. Hos de större lokalavdelningarna skötes sjukkontrollen genom

särskilda sjukbesökare liksom inom lokalkassorna.

Inbetalningen av avgifter för rikssjukkassornas del sker i regel så, att medlemmarna

erlägga sina avgifter till vederbörande lokalavdelnings kassör eller

föreståndare. De sålunda erlagda avgifterna införas i dagbok. Vissa kassor

hava dagboken kompletterad med ett kortsystem eller en uppbördsbok, däri varje

lokalavdelningen tillhörande medlem har sitt kort eller sitt konto, och å vilket

kort eller konto samtidigt med införande i uppbördsboken anteckning göres

om de erlagda avgifterna. Genom dylik anordning vinnes, att vederbörande,

som handha uppbörden, när som helst utan onödig omgång kan vinna kännedom

om för vilka månader avgift av vederbörande medlem erlagts. Samtidigt

med erläggande av avgiften kvitteras densamma i medlemmens medlemsbok.

Utbetalningen av sjukhjälp är i huvudsak ordnad på tvenne olika sätt. Inom

vissa kassor avgöras sjukhjälpsfrågorna av avdelningsstyrelsen själv, som

alltså prövar och beslutar, huruvida sjukhjälp skall utgå. Andra kassor hava

det så ordnat, att sjukanmälan skall insändas till kassans centralstyrelse, som

avgör sjukhjälpsfrågan samt därefter lämnar vederbörande lokalavdelningmeddelande

om, huruvida sjukhjälp i det förekommande fallet skall utbetalas

eller icke. De kortvarigare sjukdomsfallen behöva i regel icke styrkas med

läkarintyg. Men för sjukdomsfall av viss varaktighet kräves sådant intyg.

I det fall läkarintyg icke kräves, åtföljes vanligen sjukanmälan av en av sjukbesökare

gjord till- eller avstyrkan av sjukhjälp.

Med viss tids mellanrum sker sedermera redovisning från lokalavdelningen

till centralstyrelsen. Redovisningen kan ske exempelvis varje månad eller varje

kvartal. I redovisningen angivas i specificerad form samtliga in- och utbetalningar,

som skett under den tid, redovisningen omfattar. Hava inbetalningarna

till sin summa överstigit utbetalningarna, redovisas i rapporten ett överskott,

vilket vanligen samtidigt med rapporten insändes till centralstyrelsen. Hava

däremot utbetalningarna överstigit inbetalningarna, föreligger givetvis en summa,

lokalavdelningen till godo, som måste täckas från centralstyrelsen.

För att möta de fall, då utbetalningarna överstiga inbetalningarna, medgives

stundom, att lokalavdelning ej behöver samtidigt med rapporten insända

hela den summa, som i överskott kan under perioden hava uppstått, och i så

fall redovisas denna summa i rapporten såsom innehållet överskott.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Mai ds proposition nr 117.

13

De avgivna redovisningarna åtföljas i regel, såsom ovan anförts, av specificerade

uppgifter rörande av varje medlem erlagda avgifter samt uppburen

sjukhjälp, vartill kommer förteckning å den ersättning, lokalavdelningen såsom

sådan eller viss eller vissa av dess funktionärer hava att tillgodoräkna sig.

Med ledning av dessa rapporter uppgöres bokföringen å huvudkontoret. För

att kontrollera varje medlems ställning till kassan i fråga om erlagda avgifter

och uppburen sjukhjälp föreligga olika system. Vanligen sker detta så, att

å ett särskilt kort eller en särskild lista de i rapporten upptagna, såsom av

medlemmen erlagda avgifterna inprickas för den månad varje avgift avser,

samt å ett annat kort anteckning sker om den tid, varunder medlemmen, enligt

rapportens uppgifter, uppburit sjukhjälp, samt sjukhjälpens belopp. Lokalavdelningens

ekonomiska ställning till kassan i dess helhet övervakas i regel

genom på ett eller annat sätt ordnad reskontra.

Lokalavdelningarna hålla i regel själva sammanträden, skilda från kassans

sammanträden i dess helhet. Å dessa sammanträden utses vanligen i förekommande

fall lokalavdelningens styrelse, dess revisorer och sjukbesökare.

Då det ligger i sakens natur, att en rikssjukkassa med dess oftast stora medlemsantal,

fördelat å ett område, omfattande hela riket, icke kan sammanträda

med hela sin medlemsstock, utses vanligen, efter varierande system, ombud,

som sammanträda och utöva de befogenheter, som enligt lagen tillkomma sjukkassesammanträde.

En i organisatoriskt avseende från dessa huvudtyper avvikande grupp ut- Fortsättningsgöra

fortsättningskassorna, vilkas ändamål, såsom förut angivits, är att bereda kassornasjukhjälp

endast åt medlemmar av andra sjukkassor samt uteslutande eller

huvudsakligen för tid, för vilken medlemmarna i dessa kassor på grund av

redan åtnjuten sjukhjälp icke äro berättigade till ytterligare sjukhjälp från

sina kassor. Dessa kassor äro sålunda till sin natur en påbyggnad på

andra kassor, avsedd att övertaga de längre sjukhjälpsriskerna. Anslutning till

fortsättningskassa kan ske dels individuellt, dels kollektivt, i senare fallet genom

att viss kassa med hela sin medlemsstock ansluter sig till fortsättningskassa.

Fortsättningskassa kan vara upprättad för såväl en enda som flera

kassor.

För de medlemmars del, som äro individuellt anslutna till fortsättningskassa,

sköter kassan i fråga direkt såväl upptagande av avgifter, reglerande av sjukhjälp

och sjukkontroll. Däremot är sjukkassa, som kollektivt är ansluten till

fortsättningskassa, på grund härav, enligt sjukkasselagens föreskrifter, pliktig

att utöva nödig sjukkontroll och uppbära medlemsbidrag för fortsättningskassans

räkning ävensom att i övrigt på sätt som i fortsättningskassans stadgar

må vara föreskrivet tillhandagå fortsättningskassan vid åtgärder i dess

förvaltning.

Statistiska uppgifter angående det nuvarande sjukkasseväsendet.

I besparingskommitténs betänkande återfinnes (sid. 62—90) en översikt över

sjukkasseväsendets nuvarande ställning. Denna redogörelse har i olika, viktiga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Anslutningen

till sjukkasseväsendet.

hänseenden kompletterats genom de inom socialdepartementet tillkallade sakkunnigas

försorg. Resultaten av utredningen hava sammanförts i en av amanuensen

i socialstyrelsen J. G. R. Engström upprättad promemoria, vilken torde

få såsom bilaga (Bilaga C) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. I

övrigt torde i fråga om statistiska uppgifter om sjukkassorna kunna hänvisas

till Sveriges Officiella Statistik: »Registrerade sjukkassor åren 1919—1921.»

Till belysande av den nuvarande ställningen på ifrågavarande område må

emellertid här lämnas några uppgifter rörande dessa förhållanden.

Ser man till en början på storleken av anslutningen till sjukkasseväsendet,

finner man följande tal.

Antal sjukkassemedlemmar vid slutet av ''åren 1910—1924.1

År

Antal med-

Därav

lemmar

kvinnor

1910 . . .

. . . 591,315

147,933

1911 . . .

. . . 587,167

152,134

1912 . . .

. . . 595,576

163,181

1913 . . .

. . . 609,253

171,242

1914 . . .

. . . 625,046

180,480

1915 . . .

. . . 572,133

178,012

1916 . . .

. . . 608,995

192,232

År

Antal med-

Därav

lemmar

kvinnor

1917 . . .

. . . 646,602

206,071

1918 . . .

. . . 692,265

223,592

1919 . . .

. . . 722,211

240,384

1920 . . .

. . . 738,154

251,211

1921 . . .

. . . 727,999

254,194

1922 . . .

. . . 728,004

258,782

1923 . . .

. . . 742,365

266,984

1924 . . .

. . . 768,040

277,452

Dessa siffror torde visa, att anslutningen till sjukkasseverksamheten under

nuvarande regim i det hela vuxit ganska obetydligt. Tillväxten kommer till

övervägande del på kvinnorna, medan densamma för männens vidkommande

är föga märkbar. I siffrorna ingå s. k. flermedlemskap, enbart begravningshjälpsförsäkrade

m. fl. Detta inverkar dock icke i nämnvärd grad på ökningens

storlek.

I förhållande till rikets folkmängd ter sig anslutningen till sjukkasseverksamheten

under samma tid på följande sätt:

År

Medlemmar

%

År

Medlemmar

%

År

Medlemmar

%

1910 . . .

.... 10.7

1915 . . .

. . . . 10.0

1920 . . .

. . . . 12.5

1911 . . .

.... 10.6

1916 . . .

. . . . 10.6

1921 . . .

. . . . 12.2

1912 . . .

.... 10.6

1917 . . .

. . . . 11.2

1922 . . .

. . . . 12.2

1913 . . .

. . . . 10.8

1918 . . .

. . . . 11.9

1923 . . .

. . . . 12.4

1914 . . .

.... 11.0

1919 . . .

. . . . 12.4

1924 . . .

. . . . 12.7

På grund av förekomsten av s. k. flermedlemskap torde dessa procenttal för

erhållande av de sjukförsäkrades verkliga antal i förhållande till folkmängden

få minskas med ungefär en enhet för de senaste årens vidkommande.

1 Minskningen i antalet medlemmar år 1915 sammanhänger väsentligen därmed, att åtskilliga enligt

fornt gällande lag registrerade sjukkassor, vilkas medlemmar inräknats i siffrorna för de föregående

åren, före övergångstidens slut underlåtit att registrera sig enligt 1910 års lag och därför

icke vidare redovisats i statistiken.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

15

I anseende till den omständigheten, att en fördelning av medlemsantalet på

a ena »idan städerna och a andra landsbygden icke utan större svårigheter kan

erhållas för de s. k. rikssjukkassornas vidkommande, föreligga icke fortlöpande

siffror motsvarande de förut meddelade för olika år beträffande anslutningen

till sjukkassorna för städer och landsbygd var för sig. Sådana siffror finnas

dock att tillgå för åren 1910. 1921 och 1924 samt hänvisas härom till Bilaga

C tabell 5.

Ehuru de olika årens siffror av olika anledningar varken äro fullt jämförbara

sinsemellan eller kunna göra anspråk på större grad av noggrannhet,

torde dock av dem framgå, att anslutningen till sjukkassorna är relativt god i

städerna men för landsbygdens del är så ringa, att den måste betecknas såsom

mj eket otillfredsställande. I omförmälda Bilaga C tabell 10 äro angivna

förhållandena i förevarande avseende för år 1924 inom de olika länen. Därav

framgår med tydlighet sjukkasseverksamhetens ojämna utbredning i rikets

olika delar.

Anmärkningsvärt ringa är anslutningen till sjukkasseverksamheten inom de

yngre åldersgrupperna. Till belysande härav må anföras följande siffror, utvisande

jämväl den relativa anslutningen inom olika åldersgrupper av befolkningen,

i och för sig och i jämförelse med åldersgrupperingen inom rikets arbetsföra

befolkning överhuvudtaget,'' i förstnämnda hänseende föreligga uppgifter

för tvenne olika tidpunkter, den ena infallande något före den nu gällande

lagstiftningens tillkomst, den andra liggande den nuvarande tiden ganska

nära.

Anslutning till sjulckasserörelsen inom olika åldrar.

Ålder

Medlemmar

Medlemmar

Den aktiva be-

1904

1921

tolkningen1

%

%

%

intill 20 år . . .

4.7

16.0

20—25 > . . .

...... 8.9

9.1

14.2

25-30 » . . .

...... 13.2

11.4

12.4

30—35 » . . .

...... 14.0

12.6

11.1

35 -40 » . . .

...... 13.5

12.5

9.1

tf*

O

1

tf-

...... 13.3

11.9

9.2

45—50 > . . .

...... 11.2

10.2

8.4

50—55 > . . .

...... 8.8

8.0

7.0

55—60 > . . .

...... 5.8

7.2

5,6

60—65 » . . .

...... 3.8

56

3.9

65—70 > . . .

...... 2.0

3.5

2.1

över 70 > . . .

...... 1.5

3.4

1.0

Summa 100.0

loo.o

100.0

Enligt de nu meddelade siffrorna har åldersfördelningen inom sjukkassornas

sammanlagda medlemsbestånd under den jämförelsevis långa tidsperiod, som

1 Beräknad enligt uppgifter, meddelade i Alderdomsförsäkringskommitténs betänkande del 2, sid.

dV nen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

ligger emellan de båda olika skeden uppgifterna avse, förhållit sig tämligen stationär.

En förskjutning i riktning mot växande medelålder är dock märkbar.

Medelåldern år 1904 befinnes sålunda utgöra omkring 39 år, 1921 däremot

ungefär 41 år.

Med avseende å sjukkassemedlemmarnas gruppering i fråga om inkomst- och

förmögenhetsförhållanden föreligga i den officiella statistiken icke några som

helst uppgifter. Under för handen varande förhållanden torde ej heller finnas

möjlighet att införskaffa sådana. Däremot har jag låtit infordra upplysningar

beträffande medlemmarnas fördelning på yrken. En sammanställning av sålunda

inkomna uppgifter återfinnes i omförmälda Bilaga C (tabellerna 26—

28). Enligt vad tabellerna utvisa torde omkring halva antalet sjukkassemedlemmar

utgöras av yrkesarbetare, därav ungefär 1/8 kvinnor. En jämförelsevis

stor medlemsgrupp bilda kvinnor, sysselsatta med husligt arbete, uppgående till

cirka 20 procent av hela antalet. Jordbruksbefolkningen ingår med omkring

11 procent, däri dock inberäknade självständiga jordbrukare och deras hemmavarande.

Att draga några säkrare slutsatser angående huruvida sjukkasseverksamheten

lyckats i någon större grad tränga ned bland de fattigare befolkningslagren

är emellertid icke möjligt. Det torde emellertid kunna antagas och

synes vara en ganska allmän uppfattning, att sa icke är fallet. Däremot framgår

rätt så tydligt, att den mera burgna befolkningen icke i nämnvärd grad

deltager i sjukkasserörelsen.

Sjukkassornas Vad angår sjukkassornas prestationer, torde lämpligen böra anstå med redoprestationer.

g<jrejsen för det nuvarande tillståndet till behandlingen av de särskilda frågorna

om utveckling av desamma. Här må blott anmärkas, att medan verksamheten

i vad avser sjukhjälpstid och sjukpenningsbelopp är jämförelsevis väl

utvecklad, det är påfallande vilken ringa utveckling, som under nu rådande

regim kommit till stånd i fråga om sjukkassornas omhändertagande av de sjukvårdande

uppgifterna — enligt en allt mera allmänt omfattad mening den

sociala sjukförsäkringens måhända viktigaste. Statistiska uppgifter i sådant

avseende återfinnas i nämnda bilaga C tabellerna 31 och 32 samt i fråga om

sjukkassornas moderskapshjälpsverksamhet i tabell 33.

Vid bedömandet av vårt nuvarande sjukkasseväsen är det ett förhållande, som

genast faller i ögonen, nämligen splittringen på ett mycket stort antal organisationer.

De registrerade sjukkassorna äro visserligen i förhållande till rikets

storlek och folkmängd icke anmärkningsvärt många, för närvarande icke

fullt 1,300. Emellertid kommer i betraktande, att de s. k. rikssjukkassorna,

för närvarande 30 till antalet, äro styrande i ett stort antal över hela riket

spridda lokalavdelningar. Antalet dylika avdelningar uppgår för närvarande

till 5,170. Sammanlagt förefinnas på detta sätt alltså nära 6,500 särskilda

lokala sjukkasseorganisationer. Fördelas hela antalet sjukkasseinedlemmar

lika på dem alla, kommer i genomsnitt ej mera än något över 100 medlemmar

på varje organisation. Medlemsantalet växlar emellertid i verkligheten rätt

betydligt, såsom framgår av följande siffror.

Fördelning

på olika

organisationer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

17

Antal organisationer

Antal medlemmar Självständiga Lokalavdelningar

lokala kassor av rikssjukkassor

Mindre än 25.....

25— 49 .....

50— 74 .....

75— 99 .....

100— 149 .....

150- 199 .....

200— 299 .....

300— 399 .....

400— 499 .....

500— 699 .....

700— 999 .....

1.000- 1,999 .....

2.000- 4,999 .....

5,000 eller mera

—

2,048

43

1,534

71

700

101

319

244

296

161

103

210

81

125

32

76

23

84

18

41

7

39

7

15

1

11

1

I fråga om mera specificerade uppgifter hänvisas till omförmälda Bilaga C,

tabellerna 6—8.

I många fall, särskilt i de norrländska länen, betingas visserligen det ringa

medlemsantalet av befolkningens gleshet i respektive orter. Ofta nog, särskilt

i större städer och andra folkrikare samhällen, har dock sjukkasseverksamheten

uppdelats på ett flertal kassor eller lokalavdelningar, bedrivande sin rörelse

vid sidan av varandra under en livlig, ej sällan hård inbördes konkurrens.

I nu berörda hänseenden tillåter jag mig hänvisa till Bilaga C, tabellerna 15

och 16.

Till följd av konkurrensen sjukkassorna emellan har det inom många kassor

mött avsevärda svårigheter att nöjaktigt sörja för den fortgående tillströmning

av nya medlemmar, som med sjukkasseverksamhetens enkla organisation i försäkringstekniskt

hänseende utgör en oundgänglig förutsättning för vidmakthållande

av verksamhetens ekonomiska stabilitet och solvens. Ett betydande antal

sjukkassor befinna sig på grund härav i ett läge, karaktäriserat av sinande

nyanskaffning av medlemmar, med ty åtföljande stegring i medelåldern inom

medlemsantalet, medförande i sin ordning tilltagande genomsnittssjuklighet och

därav vållade ekonomiska svårigheter. Av en företagen undersökning har sålunda

framgått (Bilaga C, tabell 24), att av de registrerade sjukkassor som

voro i verksamhet under år 1924 ett antal av 120 vid nyssnämnda års utgång

sedan längre eller kortare tid tillbaka icke eller endast undantagsvis lyckats

förvärva nya medlemmar och att dessa kassor i samband härmed hade att uppvisa

en ovanligt hög medelålder. Tydligt är, att verksamhetens ekonomi i dessa

kassor måste hava av dessa skäl försvårats därhän att ställningen får anses i

längden ohållbar. Sannolikt torde även inom ett större eller mindre antal andra

kassor den ekonomiska situationen vara mindre tillfredsställande, om också icke

i samma utpräglade grad som i de nu åsyftade fallen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 höft. (Nr 117.)

Ny
rekrytering.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

Utrednings
beslat
31

december

1913.

Social
försäkrings
kommittén.

Tidigare reformförslag.

Såsom förut erinrats var det år 1910 som nu gällande system för sjukförsäkringens

organisation genomfördes.

Redan den 31 december 1913 fattades sedermera beslut rörande anordnande

av utredning om införande i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring. IV id

ärendets föredragning framhöll vederbörande departementschef, att genomförandet

av en obligatorisk sjukförsäkring icke borde uppskjutas längre än som

vore absolut nödvändigt. En rationellt ordnad dylik sjukförsäkring vore ett

viktigt underlag för den samma år antagna lagstiftningen om allmän pensionsförsäkring,

varjämte erinrades om de då på dagordningen stående frågorna om

beredande av moderskapshjälp samt om en förbättrad lagstiftning om ersättning

för olycksfall i arbete, vilka båda frågor ansågos nära sammanhänga med frågan

om den obligatoriska sjukförsäkringen.

Ifrågavarande utredning hade anförtrotts åt socialstyrelsen. Den 31 december

1915 tillsattes emellertid en särskild kommitté med uppdrag att verkställa

utredning och avgiva förslag angående införande av en obligatorisk sjukförsäkring

för arbetare. Denna kommitté, som antog namnet socialförsäkringskommittén,

avgav den 14 oktober 1919 betänkande och förslag angående allmän

sjukförsäkring. En överarbetning av förslaget verkställdes sedermera inom

socialdepartementet med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga. Överarbetat

förslag i ämnet avgavs den 2 oktober 1920. De avvikelser detsamma innehöll

från det ursprungliga förslaget voro knappast av principiell natur och hade närmast

till syfte att nedbringa de kostnader, som den obligatoriska försäkringens

genomförande skulle medföra.

Sjukförsäkringen skulle enligt båda förslagen vara i princip allmän och sålunda

icke omfatta endast arbetare och anställda i annans tjänst. Utom dem,

som vore varaktigt oförmögna till arbete, skulle från försäkringen undantagas

endast personer med viss högre inkomst eller förmögenhet av viss storlek samt

innehavare av ordinarie statstjänst. Enligt det överarbetade förslaget skulle

försäkringen dessutom icke gälla den, vars inkomst av arbete understege 540

kronor om året. Försäkringen skulle gälla beredande av såväl sjuk- som moderskapshjälp

men däremot icke begravningshjälp. Såsom sjukhjälp skulle

utgivas dels erforderlig läkarvård och läkemedel och dels sjukpenning. Den

förra prestationen skulle utgå till såväl den försäkrade själv som hans barn under

IG års ålder. Enligt kommittébetänkandet skulle hela kostnaden för sjukvården

betalas av sjukkassan, men enligt det överarbetade förslaget skulle l/s av

dessa kostnader bestridas av den försäkrade själv, med rätt dock för kassan att,

då den försäkrade befunne sig i behövande omständigheter, helt eller delvis bestrida

även denna del. Enligt sistnämnda förslag skulle även försäkrads hustru,

som icke själv vore försäkrad, på samma villkor erhålla sjukvård genom försäkringen;

genom bestämmelsen om inkomstminimum för medlemskap skulle

nämligen hustrurna i andra hänseenden i stor omfattning ställas utanför

försäkringen. Sjukpenningen skulle utgöra vid förlust av arbetsförmågan 2/> och

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

19

vid nedsättning av arbetsförmågen */3 av den försäkrades dagliga arbetsförtjänst.

Enligt kommittéförslaget skulle sjukpenning utgå utan annan begränsning

med avseende på tiden än att vid förlust av arbetsförmågan under mer än

180 dagar av en tidsperiod av 12 på varandra följande månader halv sjukpenning

skulle utgå för den återstående delen av perioden. Enligt det överarbetade

förslaget däremot var sjukhjälpstiden begränsad till 24 på varandra följande

månader, efter vilken tid försäkringen upphörde.

Vid barnsbörd skulle till försäkrad kvinna och — enligt det överarbetade

förslaget — till försäkrad mans hustru, som själv icke vore försäkrad, utgivas

ej mindre erforderlig vård av barnmorska än även för femtiosex dagar moderskapshjälp

till belopp, motsvarande hel sjukpenning, dock minst 1 krona per dag.

Till försäkrad kvinna, som för sitt uppehälle vore av arbete för arbetsgivares

räkning huvudsakligen beroende, skulle dessutom utgivas för högst 50 dagar

ampenning till belopp motsvarande halv sjukpenning.

Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas genom försäkringsavgifter av

de försäkrade och bidrag av statsmedel samt riskavgifter i vissa fall av arbetsgivare.

Statens bidrag hade i kommittébetänkandet fastställts till dels 45 öre

för varje kalendermånad för envar under månaden i kassan försäkrad och dels

hälften av kassans utgifter under månaden för läkarvård och läkemedel. Dessutom

skulle staten lämna ett bidrag, motsvarande för varje månad 5 öre för

envar under månaden försäkrad. Dessa medel skulle användas för bildandet

av en regleringsfond för understöd eller lån åt kassor, vilkas utgifter på grund

av särskilda förhållanden vore särskilt betungande. Enligt det överarbetade

förslaget åter skulle statens bidrag utgöra för varje kalendermånad 1 krona

för envar under månaden försäkrad. Till regleringsfonden skulle staten bidraga

för varje månad med 10 öre för envar under månaden försäkrad.

Riskavgifter skulle utgå för försäkrad, som användes till arbete för arbetsgivares

räkning, och för vilken, på grund av arbetets art eller de förhållanden,

under vilka arbetet bedreves, sjukdomsrisken vore väsentligt ökad.

Försäkringen skulle handhavas av särskilda för ändamålet inrättade territoriella

sjukkassor, omfattande en eller flera kommuner. För den närmare tillsynen

över sjukkassornas verksamhet skulle finnas en för hela riket gemensam

sjukförsäkringsöverstyrelse, varjämte besvär samt vissa andra ärenden, som rörde

försäkringen, skulle handläggas av försäkringsrådet.

Statsverkets kostnader för försäkringen beräknades för 1919 års förslag till

omkring 37,5 miljoner kronor årligen samt för 1920 års förslag till omkring

30 miljoner kronor årligen.

Berörda förslag hava emellertid icke föranlett någon åtgärd. I skrivelse till

riksdagen den 19 mars 1920 meddelade Kungl. Maj:t, att förslag till lag om allmän

sjukförsäkring icke komme att, såsom förut bebådats, föreläggas sagda

riksdag. I anförande till statsrådsprotokollet rörande statsverkspropositionen

till 1921 års riksdag uttalade sedermera dåvarande chefen för socialdepartementet

att omförmälda förslag av ekonomiska och statsfinansiella skäl icke

heller vid sistnämnda riksdag kunde upptagas till prövning. Vid avlåtande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Kommittén

för socialförsäkringens

organisation.

Framställningar

med

ändringsförslag.

av statsverkspropositioner till 1922 och 1923 års riksdagar förklarades även

med åberopande av enahanda skäl hinder föreligga för sjukförsäkringsfrågans

framläggande.

I anledning av riksdagsskrivelse år 1920 tillsatte Kungl. Maj :t en kommitté

med uppdrag bland annat att verkställa utredning rörande åstadkommande av

samarbete och enhetlighet å socialförsäkringens område, den s. k. kommittén

för socialförsäkringens organisation. Denna kommittés uppdrag slutfördes

emellertid ej men dess arbetsutskott uttalade i ett den 2 november 1923 avgivet

yttrande såsom sin åsikt, att det med hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden

vore ofrånkomligt, att frågan om genomförande i vårt land av en allmän

obligatorisk sjukförsäkring måste vänta på sin lösning, och att man sannolikt

syntes, när tidpunkten härför kunde anses vara inne, få inskränka sig till en

sjukförsäkring i endast begränsad omfattning. Det kunde vid sådant förhållande

enligt utskottets mening ifrågasättas, huruvida det ur allmänna synpunkter

kunde vara riktigt och klokt att låta den frivilliga sjukförsäkringen under

en måhända rätt avsevärd väntetid vara fastlåst i sitt nuvarande läge, vilket

skulle innebära ett hämmande av och sannolikt även en tillbakagång i denna

sjukförsäkrings utveckling. Det kunde emellertid, framhöll utskottet vidare,

också ifrågasättas, om de helt visst i och för sig vägande skäl, som av socialförsäkringskommittén

anförts mot sjukförsäkringens byggande på frivillighetens

grund, numera vore av samma betydelse, eller huruvida det icke skulle

finnas möjligheter att vid en etappvis genomförd sjukförsäkring kunna i början

bygga denna på den redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen för att sedan

efter hand övergå till en fullständigt genomförd obligatorisk sjukförsäkring.

Vid flera tillfällen hava framställningar gjorts om upptagande av frågan

om ändrade grunder för sjukförsäkringen. Dessa förslag hava dels avsett själva

organisationen och då framför allt gått ut på hemställan om genomförande av

obligatorisk försäkring, dels angått ändrade grunder för och höjning av statsbidraget.

Bland framställningarna i förstnämnda hänseende må här endast

nämnas följande. Den 8 september 1923 gjorde Sveriges allmänna sjukkassefUrkund

hemställan, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för framläggande

så snart ske kunde av förslag, om möjligt alternativa, till en vidare utveckling

och slutlig lösning av frågan om den sociala sjukförsäkringen. I denna skrivelse

framhöll styrelsen bland annat, att den jämförelsevis livliga reformverksamhet,

som efter genomförandet av 1910 års sjukkasselagstiftning till en början

gjort sig gällande i ändamål särskilt att konsolidera den alltför mycket

splittrade sjukkasseverksamheten, efter hand mattats och slutligen alldeles upphört

i avvaktan på en sådan lösning, att den nuvarande sjukkasseverksamhetens

brister och vårt lands efterblivenhet på förevarande område under de senare

åren framträtt i en allt starkare dager, samt att genom undanskjutandet av

sjukförsäkringens lösning till en oviss framtid även den bestående frivilliga

sjukkasseverksamhetens utveckling komme att förlamas, bland annat på grund

av otillräckligt bidrag från det allmänna. Även om förhållandena icke lämpade

sig för ett omedelbart genomförande av en längre gående lagstiftning på om
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

21

rådet, syntes det styrelsen, som om det borde vara möjligt att framlägga förslag,

vilka utan att draga alltför stora kostnader löste frågan om sjukförsäkringen,

visserligen icke fullständigt och uttömmande men dock på ett i stort

sett nöjaktigt sätt.

Y tterligarc har sjuk 1: a s s e för b i1 n de t s styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t den

1 november 1924, däri en utförligare redogörelse lämnats för sjukförsäkringsfrågans

läge och de behov och önskemål, som synts styrelsen därav föranledda,

ånyo framhållit önskvärdheten, ja nödvändigheten av att åtgärder snarast möjligt

vidtoges för införandet av en förbättrad och mera effektiv sjukförsäkring.

I sin skrivelse uttalade förbundsstyrelsen, att behovet av en förbättrad sjukförsäkring

för vårt land gjort sig starkt gällande. Bland mera framträdande

brister i det nuvarande systemet anfördes, hurusom lagstiftningen medgivit och

alltjämt medgåve bildandet av huru många sjukkassor som helst å samma ort

och, vad än värre vore, även tilläte sjukkassa att hava hur stort verksamhetsområde

som helst. Detta hade haft till följd, att särskilt på folkrika platser en

mängd sjukkassor uppstått, vilkas konkurrens förlamade hela sjukkasseverksamheten.

När sålunda på en och samma plats flera sjukkassor funnes, vågade

den ena kassan icke av hänsyn till de andra att vidga och utveckla sin verksamhet,

t. ex. genom utsträckning av sjukhjälpstiden, lämnande av läkarvård

och läkemedel eller ordnande med sjukvård i hemmen, familjehjälp etc. Då

detta måste leda till förhöjda avgifter men allmänheten framför allt satte värde

på låga sådana, kunde nämligen kassan därigenom lätt försättas i en ogynnsam

ställning i konkurrensen med de andra kassorna. Resultatet av det hela bleve,

att en utvidgning av sjukkasseverksamheten aldrig komme till stånd, utan att

tvärtom sjukkassorna sökte genom nedpressning så långt som möjligt av understöden

bereda sina medlemmar lägsta möjliga avgifter. Sjukhjälpen inom kassorna

vore därför till såväl storlek som varaktighet otillräcklig. I synnerhet

eftersattes dock de sjukvårdande uppgifterna.

Yrkanden angående höjning av statsbidragen hava gjorts dels av sjukkasseförbundet

och dels av rikssjukkassorna, därvid i vissa fall samtidigt hemställts

om förändrade grunder för bidragens utgående. Sålunda har styrelsen för

sjukkasse förbundet i sådant syfte gjort framställning i skrivelser av den 28

november 1921 och den 2 september 1922 och rikssjukkassornas centralorganisation

i två den 12 februari 1918 och den 28 augusti 1924 ingivna framställningar.

I

I riksdagen hava vid åtskilliga tillfällen motionsvis framställts förslag om

ändrade grunder för statsbidragens utgående. Jag återkommer i annat sammanhang

såväl till dessa som till nyssnämnda framställningar och vill här endast

angiva, att de avsedda motionerna framställts dels år 1920 (I: 60, II: 62),

dels år 1921 (I: 111, II: 162), dels år 1923 (I: 18), dels slutligen år 1925

(1: 49. II: 45). Sist avsedda motioner behandlades av statsutskottet i dess utlåtande

n:r 131, i vilket återfinnes en redogörelse för huvuddragen av ärendets

tidigare behandling.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 117,

Besparingskommitténs organisationsförslag.

Bristerna i det nuvarande sjukkasseväsendet och behovet av reformer till dessas

avhjälpande hava senast framhållits av statens besparingskommitté, som i

sitt förutnämnda betänkande angående socialförsäkringens organisation utförligt

och med belysning av statistiska uppgifter upptagit frågan till behandling.

Den svåraste bristen i den nuvarande organisationen har kommittén funnit vara

den starka splittringen med ofta ett flertal kassor på varje plats. Denna splittring

framkallade, anför kommittén, konkurrens om låga avgifter, vilket föranledde

korta sjukhjälpstider, slappade sjukkontrollen och på åtskilliga platser

förhindrade uppkomsten av kassor med den bärkraft och prestationsförmåga,

som den sammanlagda anslutningen till sjukkasserörelsen på platsen eljest skulle

medgiva. Till den allmänna splittringen hade, anförde kommittén, icke minst de

s, k. rikssjukkassorna med sina många små lokalavdelningar bidragit. Vidare

har kommittén framhållit, hurusom man inom sjukkassorna i främsta rummet

haft benägenhet att tillförsäkra sig en relativt hög sjukpenning per dag; huruvida

sjukhjälpen blivit tillräckligt varaktig eller icke hade fått komma i andra

rummet. Ytterligare har berörts den ringa förekomsten inom sjukkassorna av

sjukhjälp i form av läkarvård, läkemedel och andra slag av sjukvård, varav

enligt kommittén följde, att sjukdomstiden ofta förlängdes och ökade kostnader

i form av sjukpenning vållades. Även har kommittén påpekat sjukkasseverksamhetens

synnerligen ojämna lokala utbredning samt anfört, att nyanslutningen

till sjukkassorna tidvis företett tillbakagång.

Vidare har besparingskommittén, vilken på grund av sitt allmänna uppdrag

vid behandlingen av hithörande spörsmål i särskild grad haft uppmärksamheten

fäst vid de ekonomiska synpunkterna, speciellt de statsfinansiella, uttalat

såsom sin bestämda uppfattning, att genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring

i deri i socialförsäkringskommitténs förslag av år 1919 ifrågasatta omfattningen

skulle medföra utgifter för statsverket, överstigande dess nuvarande

bärkraft.

Då sålunda andra sätt måste sökas att ordna sjukförsäkringen hade enligt

kommittén två vägar erbjudit sig; den ena en obligatorisk sjukförsäkring av

mindre omfattning och den andra en utveckling av den befintliga frivilliga

sjukförsäkringen.

Beträffande den förra av dessa vägar läge tanken på en obligatorisk försäkring,

begränsad till lönarbetarnas klass, närmast till hands. Men då en

sådan försäkring beräknats medföra omkring GO % av kostnaderna för hela

den av socialförsäkringskommittén föreslagna sjukförsäkringen, d. v. s. 70 miljoner

av de beräknade 120, därav ungefär en tredjedel ansetts böra falla på

statsverket, syntes redan detta förhållande göra det uteslutet att för närvarande

tänka på en lösning efter dessa linjer. Men därtill komme ett lika starkt

principiellt skäl, nämligen att behovet av sjukförsäkring för åtskilliga kategorier

utom lönearbetarnas klass syntes vara lika starkt som för dessa. Därest

man av hänsyn till sålunda avsedda kategorier ville bibehålla den statsunder
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 117.

23

stödda frivilliga försäkringen, skulle härigenom den totala kostnaden för sjukförsäkringen

ytterligare ökas.

Möjligen skulle man enligt kommittén i detta sammanhang kunna tänka sig

möjligheten av kollektiv sjukförsäkring för lönarbetare. Men då en sådan

försäkrings konsekvenser syntes leda till ett system, sorn starkt avveke från

sjukförsäkringens karaktär av självhjälp, hade icke heller denna försäkringsform

befunnits innefatta något tillräckligt bärande skäl för att välja den

obligatoriska lönarbetarförsäkringen såsom ett första led för lösningen av hela

sjukförsäkringsfrågan.

Då man alltså vore hänvisad till en utveckling av den frivilliga .sjukförsäkringen,

måste man, framhöll kommittén, hava i tankarna, att denna försäkrings

svåraste brist vore dess starka splittring med ofta ett flertal kassor

på varje plats samt konkurrensen mellan de lokala sjukkassorna och rikssjukkassorna.

Av de nämnda sjukkassetyperna lede rikssjukkassorna av stora

svagheter, i följd varav dessa icke kunde tagas till utgångspunkt för en reorganiserad

frivillig sjukförsäkring. Den typ, som enligt kommitténs mening

hittills inom den svenska sjukförsäkringen uppnått det bästa resultatet, vore

en lokal kassa, vilken arbetat sig fram till att faktiskt vara ensam inom ett

visst område. Denna typ talade för att sjukförsäkringsverksamheten decentraliserades

i lokala kassor, med iakttagande av att endast en kassa inom varje

verksamhetsområde erhölle statsunderstöd. Någon annan väg till sjukförsäkringens

stärkande gåves för närvarande icke. Därest detta förslag genom-,

fördes, öppnade sig möjligheter till en rationell utveckling av den frivilliga

sjukförsäkringen och skapades en grundval för obligatorisk sjukförsäkring,

om framdeles omständigheterna skulle medgiva övergången till ett sådant

system.

Den föreslagna organisationen skulle också på ett helt annat sätt än den

nuvarande bliva användbar i hela socialförsäkringens tjänst för att främja ett

rättvist och sparsamt handhavande av försäkringen i den dagliga praktiken.

En sådan organisationsform skulle även passa att anlitas för samverkan med

såväl pensionsförsäkringen som olycksfallsförsäkringen.

Huru stort område varje sjukkassa borde omfatta, syntes enligt kommitténs

mening icke på förhand kunna angivas utan måste överlämnas till avgörande

i varje särskilt fall. Grundades anslutningen på frivillighet, vore

det klart, att man i ett stort antal fall finge sjukkasseområden, som sträckte

sig över ett flertal mindre kommuner. Området borde dock icke vara större,

än att erforderlig vård och annan sjukhjälp utan oskälig omgång och kostnad

kunde beredas åt de försäkrade. Ej heller borde områdets utsträckning

förhindra effektiv kontroll. Den nödiga elasticiteten syntes enligt kommitténs

mening bäst kunna vinnas, om det nuvarande minimum, 100 medlemmar,

bibehölles och man bildade en återförsäkringskassa, i vilken samtliga sjukkassor

med medlemsantal under viss gräns borde vara skyldiga, samt övriga

kassor berättigade att ingå. Det syntes ock enligt kommitténs mening ligga

nära till hands att antaga det av socialförsäkringskommittén föreslagna antalet,

300 medlemmar, såsom minimum för de kassor, som skulle vara befriade från

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

skyldigheten att tillhöra återförsäkringskassa. Indelningen i sjukkasseområden

borde i första hand ankomma på sjukkassornas egna beslut, men med

hänsyn till kassornas bärkraft måste man dock föreskriva, att besluten skulle

underställas tillsynsmyndighetens fastställelse.

Förslaget att inom varje område endast skulle finnas en sjukkassa, som åtnjöte

statsunderstöd, ledde till att de personer inom detta område, som vilja

ansluta sig till sjukkasserörelsen, borde tillhöra områdets sjukkassa. Härmed

sammanhängde frågorna om överflyttningsrätt och överflyttningsplikt samt

om huruvida den faktiska bosättningen eller mantalsskrivningen borde vara avgörande

för tillhörigheten till viss kassa. Till kommitténs ståndpunkt i dessa

frågor återkommer jag i annat sammanhang.

Omorganisationen komme enligt kommitténs mening att medföra åtskilliga

svårigheter under övergångsperioden för vissa sjukkassor. Rikssjukkassorna

kunde icke bibehållas i nuvarande form. Det syntes emellertid kommittén både

önskvärt och sannolikt, att dessa kassors många lokalavdelningar på platser,

dit icke någon annan sjukkasserörelse trängt fram, kunde bilda stommen till

nybildade lokala sjukkassor.

Yttranden över besparingskommitténs organisationsförslag.

Översikt.

Särskilda

yttranden.

Riks
försäkrings
anstalten.

Av de myndigheter och andra vederbörande, som i sina yttranden över besparingskommitténs

betänkande överhuvud taget ingått på här förevarande

spörsmål, hava pensionsstyrelsen, statens fattigvårdsinspektör, svenska landstingsförbundet

styrelse, svenska stadsförbundets styrelse, svenska landskommunernas

förbunds styrelse, Sveriges allmänna sjukkasseförbund, svenska

fattigvårdsförbundet och kommunalarbetarförbundet — somliga visserligen

under tillkännagivande av en större eller mindre grad av tveksamhet —

ställt sig gynnsamt till tanken på en nyorganisation av sjukförsäkringsfrågan,

åtminstone tillsvidare, på frivillighetens grund, eller i varje fall

icke avvisat denna tanke. Rikssjukkassornas centralorganisation har avstyrkt

varje ändring i organisationen. För säkring srådet och svenska arbetsgivarföreningen

hava till synes ansett, att i avvaktan på att förhållandena framdeles

skola medgiva genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring reformer

på sjukförsäkringens område böra tillsvidare anstå. Socialstyrelsen, försäkringsrådet

och riksför säkring sanstalten däremot hava givit uttryck åt den uppfattningen

att man utan att inlåta sig på en omorganisation av den frivilliga

sjukkasseverksamheten nu borde skrida till genomförande av en obligatorisk

sjukförsäkring i den ena eller andra formen eller omfattningen.

Ur de avgivna yttrandena må här vidare anföras följande.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör nu tiden vara inne att äntligen

förverkliga det länge eftersträvade målet att införa obligatorisk sjukförsäkring.

Ehuru anstalten anser, att början bör göras med obligatorisk lönarbetarförsäkring,

är anstalten dock av den meningen, att denna så snart lämpligen ske

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

25

kan bör utvidgas till en allmän sjukförsäkring. Så snart förhållandena medgiva,

böra ock försäkringens prestationer utsträckas att omfatta läkarvård och

läkemedel m. m. — Till anstaltens organisationsförslag återkommer jag i det

följande (Bil. sid 8).

Enligt försäkringsrådets mening synes det vara bättre att ställa sig avvak- Försäkringstande

någon tid än att nu inlåta sig på en reform, som sannolikt icke ledde till rä^et.

önskat resultat och som i alla händelser komme att kräva åratal, innan den

medförde någon högre grad av effektivitet. Innan något beslut fattades, syntes

i alla händelser detta böra föregås av en ny sakkunnig utredning, som ingående

vägde möjligheterna att, med bidrag av stat och kommun, erhålla en mer

tillfredsställande lösning av frågan, än kommitténs förslag innebure (Bil.

sid. 72).

Försäkring sinspektionen har för sin del uttalat starka betänkligheter mot att FSrsäkringsålägga

de frivilliga sjukkassorna en utsträckning av sjukhjälpstiden till tre år. m3PektlonenSjukförsäkring

med så lång sjukhjälpstid lämpade sig av försäkringstekniska

skäl icke annat än undantagsvis för frivilliga sjukkassor. Den syntes ej kunna

genomföras annat än som obligatorisk.

Försäkringsinspektionen anser, att förslaget att statsbidrag skall lämnas endast

åt lokalt begränsade sjukkassor och endast åt en sådan kassa på varje

ort, innebure ett alltför starkt ingripande. Många av de slutna sjukkassorna

vore säkerligen synnerligen lämpliga för sin uppgift, och vilka brister rikssjukkassorna

än kunde hava för närvarande, syntes man icke kunna påstå,

att de representerade en organisationsform, som vore i och för sig undermålig.

Försäkringsinspektionen ansåge därför att, om sjukkasseväsendet behövde saneras,

detta borde kunna ske med bibehållande av större frihet än enligt kommitténs

förslag (Bil. sid. 98).

Två olika linjer kunde enligt pensionsstyrelsens yttrande komma un- Pensions

der övervägande, båda åsyftande att så småningom leda till det mål, som en- styrelsen,

ligt styrelsens uppfattning måste anses vara det riktiga såväl ur sociala synpunkter

som med tanke på en enhetlig och rationellt ordnad organisation av

socialförsäkringen i dess helhet, nämligen en allmän obligatorisk sjukförsäkring.

Den ena av dessa linjer avsåge att utnyttja, ordna och uppmuntra den

nuvarande frivilliga sjukförsäkringen samt att, i den mån detta vore möjligt,

bringa denna i samverkan med den redan bestående socialförsäkringen och

därigenom så småningom bereda mark för en obligatorisk sjukförsäkring. Den

andra linjen innebure att redan nu införa en begränsad, obligatorisk sjukförsäkring,

som sedan kunde successivt utvecklas till en mera fullständig och

allmän sådan.

Pensionsstyrelsen anser, att hela spörsmålet om den utvecklingslinje för befrämjande

av sjukförsäkringsverksamheten, som borde i nuvarande läge tillgripas,

icke kunde slutgiltigt bedömas utan en vida mer fullständig och ingående

utredning än den besparingskommittén framlagt. Styrelsen föreslår

därför, att i fråga om detta spörsmål en fortsatt utredning måtte igångsättas,

som toge sikte på båda de berörda utvecklingslinjerna. Styrelsen framhåller

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Social
styrelsen.

Statens

fattigvårds
inspektör.

Medicinal
styrelsen.

vikten av, att statsmakterna snarast beredas tillfälle att få taga ståndpunkt till

denna för hela vårt land så viktiga fråga, som redan alltför länge fått vänta

på sin lösning (Bil. sid. 146).

En väl ordnad och effektiv sjukförsäkring utgjorde, anför socialstyrelsen,

själva förutsättningen för icke blott de av kommittén föreslagna reformerna,

utan överhuvud taget varje rationell organisation av såväl allmänna pensionsförsäkringen

som olycksfallsförsäkringen. Vid sådant förhållande och då eu

så beskaffad sjukförsäkring icke syntes vara att vinna genom de av kommittén

föreslagna reformerna i fråga om den frivilliga sjukkasseverksamheten

utan allenast på den obligatoriska försäkringens väg, har styrelsen hemställt,

att frågan om införande av obligatorisk sjukförsäkring nu måtte upptagas till

förnyad och allsidig utredning. Flertalet av kommitténs förslag förelåge icke

i det skick och syntes ej heller vara av den brådskande natur, att de icke

mycket väl kunde anstå i avvaktan på genomförandet av en rationellt organiserad

sjukförsäkring. Skulle man emellertid vid ingående omprövning av

frågan om obligatorisk sjukförsäkring komma till den uppfattningen, att avgörande

hinder reste sig mot realiserandet inom närmare framtid av denna försäkring,

borde även enligt styrelsens uppfattning en omorganisation av den

frivilliga sjukförsäkringen omedelbart företagas, därvid beaktande borde ägnas

såväl åt kommitténs förslag härutinnan som ock åt styrelsens gjorda erinringar

och framförda uppslag (Bil. sid. 176).

Det vore sannolikt, anför statens fattig vårdsinspektör, att om kommitténs

förslag, i vad det avsåge sjukhjälpstidens utsträckning till minst tre år, kunde

i stor omfattning realiseras, icke allenast en stor avlastning av pensionsförsäkringen

borde kunna åstadkommas, utan jämväl många understödstagare inom

fattigvården skulle kunna erhålla hjälp av sjukkassorna.

Frågan huruvida sjukförsäkringen borde vara obligatorisk eller alltjämt bibehålla

sin frivilliga karaktär, vore måhända för närvarande av mindre intresse,

då väl de nuvarande ekonomiska förhållandena omöjliggjorde genomförandet av

åtminstone en allmän obligatorisk försäkring. Av vikt vore emellertid att, om

man nu åtnöjde sig med en omorganiserad frivillig försäkring, inga åtgärder

vidtoges, som kunde förhindra eller försvåra en Iramtida övergång till obligatorisk

försäkring.

Kommitténs förslag att söka framskapa en sådan organisation, att inom

varje arbetsområde allenast skulle finnas en statsunderstödd sjukkassa, tillstyrkes

av fattigvårdsinspektören på det livligaste. Det vore dock att beklaga,

att kommittén icke ägnat någon större uppmärksamhet åt huru detta mål skall

kunna nås. Såsom slutomdöme anföres, att själva den framförda tanken vore

god, men att, innan man skrede till beslut, cn prövning borde ske, huru densamma

skulle genomföras med hänsyn till de nu existerande sjukkassorna (Bil.

sid. 224).

Medicinalstyrelsen förklarar sig kunna helt instämma med kommittén i dess

omdöme om bristerna i sjukförsäkringens nuvarande organisation. Sjukkasseväsendet

saknade den fasta organisation, som borde eftersträvas, och sjuk
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

27

hjälpstiden vore i regel för kort. Reformer vore därför behövliga, men om

kommitténs förslag i sådant syfte vore det bästa, syntes vara tvivel underkastat.

Det syntes styrelsen, som om sjukkasseväsendet borde göras till föremål

för en grundlig, fullt sakkunnig utredning. Enligt styrelsens mening

borde stat och kommun stödja och övervaka den enskilda sjukkasseverksamheten

(Bil. sid. 245).

Styrelsen för svenska landstingsförbundet förklarar sig med tillfredsställelse

hälsa förslag, som kunde vara ägnade att utveckla en på självhjälpsprincipen

i största möjliga utsträckning byggd sjukkasserörelse, och styrelsen ansåge för

sin del, att den av kommittén föreslagna utsträckningen av tiden, under vilken

sjukkassa skulle omhändertaga de sjuka, ävensom förslaget till åstadkommande

av ett enhetligt sjukkassesystem, borde, medföra en sådan verkan samt väl

motivera den föreslagna ökningen av statsbidragen till sjukkassorna (Bil. sid.

256).

Svenska stadsförbundets styrelse har anfört, att vissa förhöjningar av statsbidraget

syntes medföra ökade krav på kommunala bidrag, som dock torde

kompenseras av lättnader för fattigvård och pensionsförsäkring. Tanken att

genom sjukförsäkringen, där självhjälpsmomentet vore särskilt framträdande,

lätta de andra försäkringsformernas uppgifter syntes i och för sig tilltalande.

Invaliditetens bedömande medförde många vanskligheter, och det skulle helt

visst vara till stort gagn, att under de första åren en sjukkassa finge mera personligt

följa invalidfallen och deras utveckling. Tanken att man genom detta

samarbete skulle kunna avlasta pensionsförsäkringens invali ditetsunderstöd

på sjukkassorna för de tre första åren i varje uppkommande fall syntes riktig

och betydelsefull. Stora svårigheter syntes dock möta att få in

rörelsen på nya banor enbart med de medel, kommittén tänkt sig. Försök från

kommunalt håll att genom uppställande av villkor för bidragens åtnjutande

söka dirigera ett lämpligt anordnande av sjukkasseverksamheten inom ett visst

samhälle hade visat sig stöta på stora och oöverkomliga svårigheter. Man

syntes därför hava all anledning att ställa sig skeptisk emot de av kommittén

förväntade resultaten. Inom sjukkassorna vore intressena så olikartade, att

sammanslagning icke så lätt läte sig genomföras. I avvaktan på möjligheten

att genomföra en obligatorisk sjukförsäkring borde de av kommittén föreslagna

försöken att göra den frivilliga försäkringen mera effektiv böra, så snart ske

kunde, försöksvis igångsättas (Bil. sid. 269).

Mot de riktlinjer kommittén uppdragit för det statsunderstödda sjukkasseväsendet

syntes, i vad de kunde sägas intimare beröra landskommunerna -—

endast en statsunderstödd sjukkassa inom1 varje område, väsentligt utsträckt

sjukhjälpstid — enligt styrelsen för landskommunernas förband intet vara att

erinra (Bil. sid. 276).

Svenska fattigvårds förbundet anför, att förbundet kunde i huvudsak tillstyrka

kommitténs förslag till organisation av| och understöd åt den frivilliga

sjukförsäkringen. Under förutsättning att allt gjordes för att främja an
-

Svenska

landstings
förbundets
styrelse.

Svenska

stads
förbundets
styrelse.

Svenska

lands
kommunernas
förbnnds
styrelse.

Svenska

fattigvårds
förbundet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Styrelsen för

Sveriges

allmänna

sjukkasseförbund.

slutningen till sjukkassorna, syntes förslaget innebära en utveckling i rätt riktning.

Begränsandet av statsunderstöden till endast en kassa för ett visst område

liksom även sjukhjälpstidens utsträckning vore åtgärder, vilka måste betecknas

som synnerligen angelägna. Sistnämnda åtgärd hade för en effektiv samverkan

mellan sjukkassorna och pensionsförsäkringen den största betydelse

(Bil. sid. 282).

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasse förbund har angående behovet av

en sjukkassereform till en början anfört följande:

»Den omständigheten, att en mera genomgripande reform beträffande vårt

sjukkasseväsen länge ansetts förestående, jämte det långa dröjsmålet med ett

avgörande, ägnat att klarlägga riktlinjerna för utvecklingen, har lagt en stark

hämsko på företagsamheten och även på andra sätt utövat ett i hög grad

ogynnsamt inflytande på verksamheten inom sjukkassorna. En tydligt framträdande

stagnation har på grund härav vida omkring gjort sig gällande. Därest

icke dessa förhållanden mycket snart kunna bringas att upphöra, torde detta

inom kort kunna medföra högst menliga eller rent av ödesdigra följder. Det

ligger därför, enligt förbundsstyrelsens förmenande, stor vikt uppå, icke blott

att avgörandet mycket snart kommer till stånd, utan även att den blivande lagstiftningen,

om den icke kan grundas på tvång, dock kommer att vara av beskaffenhet

att kunna kraftigt inbjuda till eller indirekt framtvinga en större

livaktighet i utvecklingsarbetet. Önskvärt eller nödvändigt synes därför vara,

att ett fullständigt utarbetat lagförslag kan framläggas till antagande av riksdagen

med det snaraste eller redan under nästkommande år. Ett längre dröjsmål

skulle möjligen kunna medföra, att kravet på omedelbart införande av

en tvångsvis ordnad sjukförsäkring icke låter sig avvisas.»

Endast under den förutsättning, att tanken på genomförande av en obligatorisk

försäkring ovillkorligen för en avsevärdare tid framåt uppgåves, kunde

förbundsstyrelsen för sin del tillstyrka ett lagstiftningsförslag, som, i likhet

med det föreliggande, vore uppbyggt på grundvalen av frivillig försäkring.

Dock borde, enligt styrelsens avgjorda mening, en obligatorisk sjukförsäkring

i alla händelser uppställas såsom det slutliga målet för utvecklingsarbetet

på detta område, som icke genom nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder borde

på något sätt undanskjutas. Den av besparingskommittén föreslagna lagstiftningen

kunde styrelsen därför icke betrakta såsom annat än ett provisorium.

På ett sådant syntes då den fordran böra ställas, att detsamma skulle kunna

icke blott nöjaktigt och snabbt nog råda bot på de inom den nuvarande sjukkasseverksamheten

förekommande missförhållandena utan jämväl länka utvecklingen

in på en väg, vilken, då gynnsammare förhållanden inträdde, kunde

leda till nyssnämnda mål med så obetydliga förändringar i de av lagstiftningen

skapade interimistiska förhållandena som möjligt. En ny lagstiftning, innebärande

en mera genomgripande omgestaltning av den nu bestående sjukkasseverksamheten

men utan tillräcklig anknytning till den tingens ordning, som

en framtida obligatorisk sjukförsäkring måste medföra, och vilken därför icke

skulle kunna efterträdas av en försäkring av sistnämnda slag utan nya vittgående

förändringar, komme att inverka alltför störande på utvecklingens gång

och bleve därigenom måhända mera till skada än till gagn. Ur dessa synpunk
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 117. 29

ier synes besparingskommitténs förslag besitta obestridliga förtjänster (Bil.

sid. 299).

Totalintrycket av besparingskommitténs hastigt hopkomna och därför bristfälliga

förslag rörande sjukförsäkringen vore, enligt rikssjukkassornas centralorganisation,

att det ville utgöra ett experiment, där hela den nuvarande frivilliga

sjukförsäkringen, uppbyggd av intresserade och varmhjärtade personer

huvudsakligast ur småfolkets leder och under decenniers hängivet arbete,

sattes på ett kort. Centralorganisationen ansåge, att utsikterna till ett lyckligt

ordnande av denna fråga på det föreslagna sättet ej vore stora och att resultatet

i bästa fall bleve lokalt begränsade, dyrbara sjukkassor, i vilka flertalet ej

kunde söka sig in, och vid sidan av dem en tynande tillvaro för alla övriga frivilliga

sjukkassor, som ej skulle få något stöd av staten och slutligen skulle

se sina medlemmar försvinna, sedan det på grund av den av kommittén föreslagna

förhöjda pensionsavgiften ej funnes möjlighet för dem att hålla sig ens

med en billig sjukförsäkring.

h r statens och de många sjukkassemedlemmarnas synpunkt ville det emellertid

synas, som om det vore lyckligast och tryggast, att, innan experimentet med

detta farliga och till stor del på antaganden byggda förslag utfördes, ett allvarligt

försök gjordes att gå fram på den linje, som sedan åratal varit centralorganisationens

och som avsåge att genom ett effektivare och mera rättvist

avvägt statsbidrag göra de nuvarande frivilliga sjukkassorna bärkraftigare

samt bättre än nu rustade att fylla en väl ordnad, frivillig folksjukförsäkrings

plikter mot stat, kommuner och dem, som i främsta rummet borde beredas möjlighet

att skydda sig och de sina mot de ekonomiska verkningarna av kortare

eller längre sjukdomstillstånd (Bil. sid. 308).

Svenska arbetsgivarföreningen förklarar sig i de flesta delar icke kunna

giva sitt förord åt kommitténs förslag. Förslaget vore icke ägnat att utgöra

en tjänlig grundval för omorganisation av socialförsäkringen. Denna

försäkring kunde enligt föreningens övertygelse icke rationellt ordnas, förrän

obligatorisk sjukförsäkring blivit genomförd, enär en sådan försäkring måste

vara basen för hela systemet. Då kommittén försökt att utan sådan grundval

uppbygga en förändrad organisation av socialförsäkringen, hade kommittén

enligt föreningens mening stått inför ett olösligt problem. Visserligen mötte det

av både statsfinansiella och nationalekonomiska skäl svårigheter att för närvarande

hos oss införa en obligatorisk sjukförsäkring i större omfattning. Men

vid detta förhållande syntes det föreningen bättre att tillsvidare låta bero vid

de nuvarande organisationsformerna än att experimentera med ett nytt system,

som ändock i praktiken komme att visa sig förfelat (Bil. sid. 322).

Landsorganisationen i Sverige förklarar sig hava den uppfattningen, att den

frivilliga sjukkasseverksamheten icke kunde få den organisation och omfattning,

som krävdes för att sjukförsäkringen skulle kunna fylla sin uppgift. Det syntes

därför klart, att man måste genom lagstiftning åstadkomma obligatorisk

och allmän sjukförsäkring för att få sjukförsäkringen till vad den borde vara

(Bil. sid. 333).

Rika
sjukkassornas
central
organisation.

Svenska

arbetsgivar
föreningen.

Landsorganisationen

i

Sverige.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Framställda

förslag

rörande partiell

obligatorisk

försäkring.

Social
styrelsen.

Försäk ringsinspektionen.

Riks
försäk

ringsan

stalten.

Vad sedan angår de av olika myndigheter framställda förslagen om partiell

obligatorisk försäkring må anföras följande:

Socialstyrelsen har för sin del gjort gällande, att en obligatorisk sjukförsäkring

endast innebure en utjämning och fördelning av de risker, som betingades

av sjukligheten och därmed sammanhängande ekonomiska konsekvenser, vilka

för de samhällsgrupper, som vore hänvisade att i allt väsentligt leva på avkastningen

av sin arbetskraft, alltid förefunnes, och att för den skull denna försäkring

icke medförde en ökning av samhällsutgifterna i egentlig mening, utan

tvärt om ledde till en lättnad av samhällsbördorna genom minskad invaliditet

och ökad fysisk styrka hos befolkningen. Genom en lämplig fördelning av kostnadsbördan,

därvid bland annat arbetsgivarna ävensom kommunerna borde kunna

övertaga en del av denna, skulle det, synes styrelsen förmena, bliva möjligt

att reducera den på staten belöpande delen till ett överkomligt belopp. Huru försäkringen

i övrigt borde ordnas, angives icke närmare. Till synes har styrelsen

tänkt sig, att detta skulle klarläggas genom'' särskild utredning, i samband med

vilken borde framläggas en enhetlig finansplan, omfattande socialförsäkringens

samtliga grenar.

För säkring sinspektionen förordar såsom en rationell lösning av sjukförsäkringsfrågan

införande av obligatorisk sjukförsäkring med relativt lång karenstid,

förslagsvis 90 dagar, och lång sjukhjälpstid, närmare bestämt 3 år. [Vid

sidan av denna obligatoriska försäkring skulle dock, synes inspektionen mena,

fortfarande förefinnas en frivillig sjukkasseverksamhet, på vilken det skulle

ankomma att bereda erforderlig sjukhjälp under den nyssnämnda karenstiden.

Yad slutligen beträffar riks för säkring sanstaltens förslag, anser anstalten tiden

nu vara inne att äntligen förverkliga det länge eftersträvade målet att införa

obligatorisk sjukförsäkring. Detta borde, enligt anstaltens mening, ske på så

sätt, att för det närvarande början gjordes med en obligatorisk lönarbetarförsäkring,

vilken dock så snart lämpligen ske kunde borde utvidgas till en allmän

sjukförsäkring. Närmare bestämt skulle denna försäkring i första hand erhålla

samma omfattning som 1916 års olycksfallsförsäkringslag, d. v. s. i

huvudsak alla lönarbetare. Antalet försäkrade komme därigenom att uppgå till

omkring 1,300,000. Försäkringens prestationer skulle till arten tillsvidare inskränkas

till meddelande av kontant sjukhjälp till belopp, motsvarande två

tredjedelar av den dagliga arbetsförtjänsten, dock att vid olycksfall i arbete även

läkarvård och medicin borde utgivas. Sjukhjälpstiden skulle vidare begränsas

till två år, med en karenstid om tre dagar, dagen för arbetsoförmågans inträdande

oberäknad — vid olycksfall i arbete dock till en tid, omfattande endast

de 35 första dagarna efter olycksfallet, under vilken tid sjukkassorna finge

övertaga ansvaret för sjukersättningar. Härförutom skulle sjukkassorna äga

skyldighet att ombesörja vissa åligganden i olycksfallsförsäkringens tjänst.

Meddelande av moderskapsförsäkring skulle däremot icke ingå i sjukförsäkringens

uppgift. Beträffande försäkringens organisation tänker sig riksförsäkringsanstalten

offentliga sjukkassor upprättade för varje kommun eller

sjukkasseområde, i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag, därvid

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

31

om möjligt och under vissa förutsättningar redan befintliga sjukkassor borde

såsom sådana antagas. Med den sålunda föreslagna anordningen skulle, enligt

anstaltens beräkningar, de totala kostnaderna för den obligatoriska försäkringen

komma att stanna vid ett belopp av 41.3 miljoner kronor för år. Om, såsom

anstalten vidare ifrågasätter, två tredjedelar av kostnaderna lades på de

försäkrade, med avrundning nedåt till ett belopp av i runt tal 25.7 miljoner kronor

— varigenom de försäkrades månadsavgifter skulle kunna bestämmas till

0.1 procent av den årliga arbetsförtjänsten — och på arbetsgivarna dels vad

som belöper på olycksfallsersättningarna, inbegripet läkarvård och läkemedel,

eller sammanlagt 4.1 miljoner kronor, dels vissa riskavgifter till täckande av

förekommande översjukligbet inom särskilda yrken, beräknade till 1 miljon

kronor årligen, samt vad därefter återstode på staten, skulle statens andel i

kostnaderna komma att uppgå till omkring 10.5 miljoner kronor per år. Härtill

skulle emellertid ytterligare komma bidrag till en regleringsfond, varigenom

sistnämnda belopp bleve utökat till cirka 11.6 miljoner kronor. Eventuellt

skulle dock någon del av kostnadsbördan kunna påläggas kommunerna.

I den resolution, som med anledning av besparingskommitténs förslag senare

fattades av sjukkasseförbundet vid dess kongress i Hälsingborg under förlidet

år, betonades först och främst nödvändigheten av att en ny lagstiftning för den

sociala sjukförsäkringen med det snaraste komme till stånd. Med hänvisning

till hurusom förbundet vid kongressen i Gävle 1919 uttalat sig för en övergång

från frivillig till obligatorisk sjukförsäkring förklarade sig kongressen vidare

även denna gång vilja bestämt hävda såsom sin uppfattning, att endast en försäkring

av sistnämnda slag vore i stånd att skapa en tillfredsställande tingens

ordning på förevarande område i vårt land. För den händelse emellertid åtgärder

i sådant syfte skulle befinnas icke kunna vidtagas omedelbart, yrkade kongressen,

att om möjligt redan till detta års riksdag förslag måtte framläggas

till sådan lagstiftning, som möjliggjorde en stark centralisering av verksamheten;

därvid ville kongressen särskilt understryka behovet av ett rikligare tillmätt

bidrag från såväl stat som kommun. De blivande åtgärderna i denna riktning

borde dessutom i sin mån vara ägnade att underlätta en övergång från

frivillig till obligatorisk försäkring i vårt land.

I sitt den 11 maj samma år avgivna utlåtande har rikssjukkassornas centralorganisation

för sin del visserligen ställt sig i det stora hela avvisande gentemot

besparingskommitténs förslag vad sjukförsäkringen beträffar; däremot

framhålles bland annat, att en fortsatt avvaktande hållning i den för rörelsen så

betydelsefulla statsbidragsfrågan, med tanke på en ny ordning av sjukförsäkringen,

icke längre syntes vara tillrådlig. Några genomförbara ändringsförslag

hade ej kunnat åstadkommas efter tio års utredningar, och rörelsen hämmades

i sin utveckling icke endast genom det alltför knappa statsbidraget utan även

genom den osäkerhet, som vållats under senare åren och som gjort, att många

ställa sig avvaktande.

Vid hållen kongress med rikssjukkassornas centralorganisation den 16 och 17

augusti samma år i Malmö har kongressen i allt väsentligt biträtt den i förutnämnda

utlåtande intagna ståndpunkten.

Senare

fram
ställningar.

Sjukkassekongressen

i

Hälsingborg

1925.

Rikssjnk
kassornas
central
organisation.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departements
chefen.

Olägenheter

med nuvarande

förhållanden.

Skäl för

reformering

av sjukkasserörelsen.

Grunderna för föreliggande organisationsplan.

Av den i det föregående lämnade statistiska redogörelsen samt de återgivna

uttalandena av besparingskommittén samt olika myndigheter och sammanslutningar

torde hava framgått, att den nuvarande sjukkasserörelsen är behäftad

med väsentliga olägenheter. .Vid behandlingen den 31 december 1925 av omförmälda

förslag till ändringar i sjukkasselagen har jag också angivit såsom

min uppfattning, att jag funnit fullgiltig utredning föreligga rörande behovet

av en genomgripande reform av sjukkasseväsendet. Därvid har jag tillika

angivit, att de huvudsakliga brister som synts mig vara förenade med den nuvarande

sjukkasserörelsen vore följande. Rörelsen hade icke lyckats vinna anslutning

bland så stor del av rikets befolkning, som önskvärt vore, och den hade

under senare tid väsentligen stagnerat i sin utveckling. Den tid, under vilken

sjukhjälp lämnats, vore i allmänhet för kort för att sjukförsäkringen skulle kunna

anses på ett tillfredsställande sätt fylla sin sociala uppgift, och vidare hade

kassornas verksamhet för beredande av läkarvård och moderskapshjälp icke erhållit

önskvärd omfattning. Med den synnerligen stora splittring på olika organisationer,

som kännetecknade sjukkasseväsendet, vore detta dessutom för

närvarande endast i ytterst ringa omfattning i stånd att, på sätt som ur olika

synpunkter vore eftersträvansvärt, medverka som organ för andra socialförsäkringsgrenar.

Denna splittring hade även medfört vissa andra betänkliga

följder. Konkurrensen kassorna emellan hade ofta icke tagit den riktningen,

att kassorna strävat att genom ökning av de lämnade sjukhjälpsförmånerna erhålla

större anslutning, utan mångenstädes hade kassorna sökt draga medlemmar

till sig genom att erbjuda lägre premier än konkurrentkassorna, varav naturligen

följt mera otillfredsställande sjukhjälp eller mindre soliditet hos kassorna.

Särskilt syntes konkurrensen på detta sätt hava motverkat en välbehövlig

ökning av sjukhjälpstiden. Konkurrensen hade också ej sällan medfört,

att befintliga kassor gått miste om den normala nyrekryteringen från de yngre

åldersklasserna, varav följt, att dessa kassors sjuklighetsförhållanden och alltså

deras ekonomi undan för undan försämrats.

Av åtskilligt att döma synas förhållandena i förevarande avseende i ganska

stor utsträckning vara sådana, att anledning finnes till ganska allvarliga farhågor

för sjukkasseverksamhetens framtida utveckling, så framt ej ett ingripande

från statsmakterna snart kommer till stånd till förebyggande av en fortsatt utveckling

i antydd riktning.

I detta samband må också framhållas de alltmera kännbara olägenheter som

avsaknaden av en välordnad och utvecklad sjukförsäkring medför för vår socialförsäkring

i dess helhet.

På grund av nu anförda skäl är det min bestämda uppfattning, att en reform

på ifrågavarande område bör komma till stånd så snart som möjligt. Ett ytterligare

uppskov vore, såvitt jag kan finna, icke förenat med några fördelar

men skulle i olika hänseenden än mer försvåra reformens genomförande. Med

ett uppskov skulle också svårigheter inträda för åstadkommande av förbättrade

förhållanden på angränsande områden av socialförsäkringen. Härutinnan vill

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kling1. Mai ds proposition nr 117. 83

jag erinra om att en reform av sjukkasserörelsen förutsatts vid framläggande

av de förut denna dag anmälda förslagen till nyorganisation beträffande olycksfallsförsäkringen

samt i fråga om beredande av moderskapsunderstöd åt kvinnor

i visst industriellt arbete.

Med den uppfattning som jag sålunda givit till känna bär jag haft att fatta

ståndpunkt till frågan om de allmänna principer, som böra läggas till grund

vid en nyorganisation av sjukförsäkringen. I denna fråga hava, som känt är

och som också framgått av den föregående redogörelsen, skilda åsikter gjort

sig gällande. Framför allt hava meningarna varit delade därom huruvida en

obligatorisk, d. v. s. tvångsvis ordnad försäkring bör genomföras eller om reformen

bör inskränkas till en omgestaltning av det bestående sjukkasseväsendet

med bibehållande av försäkringens frivilliga karaktär. Meningsskiljaktigheterna

torde dock mindre gälla själva principen. Såvitt framgår av gjorda

framställningar eller andra uttalanden synes man, ehuru väl undantag finnas,

ganska allmänt vara av den uppfattningen att en rationellt ordnad obligatorisk

sjukförsäkring innebär den bästa lösningen. Bland uttalanden i annan riktning

erinras om det som gjorts av rikssjukkassornas centralorganisation och

här förut återgivits. Jag påpekar å andra sidan, att såväl Sveriges allmänna

sjukkasseförbund som jämväl de hörda ämbetsverken bestämt uttalat sig till

förmån för den obligatoriska försäkringen, därvid vissa av dem emellertid

framställt förslag till obligatorisk försäkring av en på olika sätt begränsad

omfattning. ,

För egen del ansluter jag mig också till den uppfattningen att ur principiell

synpunkt en obligatorisk försäkring måste anses innebära den bästa lösningen.

Man lärer knappast kunna hoppas att med en frivillig försäkring nå fram till

alla dem som skola omfattas av en obligatorisk försäkring, och ofta torde det

just vara de som bäst skulle behöva komma i åtnjutande av försäkringens förmåner,

som på grund av oföretagsamhet eller bristande tillgångar eller av annan

anledning icke ansluta sig till den frivilliga försäkringen. Först med en obligatorisk

försäkring torde vidare förutsättningar finnas för ett fullständigt genomfört

och fullt rationellt ordnat samarbete mellan sjukförsäkringens och

andra sociala försäkringsorgan.

Emellertid har jag funnit, att den avvisande hållning som besparingskommittén

gjort gällande i förevarande punkt för närvarande måste anses fullt befogad.

Det synes mig uteslutet, att statsverket under en närmare framtid

skulle kunna ikläda sig de betydande kostnader, vilka måste komma att bliva

förenade redan från början med genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring.

De kostnadsskäl som föranlett att varken socialförsäkringskommitténs

ursprungliga eller det överarbetade förslaget lagts till grund för framställning

till riksdagen synas mig alltså alltjämt äga sin fulla kraft.

Vad sålunda anförts har närmast avsett en obligatorisk sjukförsäkring av

den allmänna omfattning som avsetts med socialförsäkringskommitténs förslag

såväl i dess ursprungliga som i dess överarbetade skick. Beträffande de mera

begränsade förslag i enahanda riktning som återgivits i det föregående må anföras

följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.) 3

Obligatorisk

försäkring

eller icke?

Obligatorisk

försäkring av

begränsad

omfattning?

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj ds proposition urin.

Den anordning av den obligatoriska sjukförsäkringen, som socialstyrelsen

synes avse, är i yttrandet över besparingskommitténs betänkande endast i

vissa delar antydd men icke närmare klarlagd. Ett upptagande och vidare

fullföljande av styrelsens tankegång skulle, såvitt jag kunnat finna, komma

att föranleda nya ingående och måhända långvariga utredningar, bl. a.

beträffande möjligheterna för den obligatoriska försäkringens finansiering enligt

väsentligen andra grunder än de tidigare föreslagna, och därmed sammanhängande

spörsmål. Huruvida på den anvisade vägen gående ut pa en medverkan

i större utsträckning från kommunernas och arbetsgivarnas sida — positiva

och i övrigt tillfredsställande resultat skulle kunna ernås, synes mig ock

synnerligen ovisst. Redan på grund härav anser jag, att vad socialstyrelsen i

förevarande hänseende anfört icke för närvarande bör föranleda till någon

åtgärd.

Den av försäkring sinspektionen till grunddragen skildrade, begränsade obligatoriska

sjukförsäkringen synes mig, ehuru väl innefattande beaktansvärda

moment, dock i viktiga hänseenden otillfredsställande. Enligt inspektionens

förslag skulle sålunda det sjukförsäkringsbehov, som förefinnes beträffande

sjukdomstid, fallande inom den i förslaget ifrågasatta karenstiden av 90 dagar,

icke bliva tillgodosett i annan mån än som för närvarande sker, d. v. s. genom

den redan förefintliga sjukasseverksamheten med alla densamma vidlådande, i

det föregående påvisade brister. En dylik anordning kan jag ur förut anförda

synpunkter icke förorda. Det kan för övrigt knappast vara lämpligt eller ekonomiskt

rimligt att bygga upp en organisation för uppbärande av premier till så

låga belopp och för utgivande av så sällan förekommande ersättningar.

Lika litet kan jag ansluta mig till den ståndpunkt, som riksför säkring sanstalten

i denna fråga intagit. Att på sätt anstalten föreslagit begränsa försäkringen

till meddelande av allenast kontant sjukhjälp, utom vid olycksfall i

arbete, synes mig icke tillfyllest, Moderskapsförsäkringens uteslutande ur

sjukförsäkringen innebär dessutom en påtaglig svaghet i förslaget. Härtill

kommer, att kostnaderna för försäkringen till den del. som skulle komma att

påvila det allmänna, ehuruväl jämförelsevis låga, ändock åtminstone för den

närmaste framtiden, torde ställa sig alltför betungande för statsverket. Om

någon del av dessa kostnader, av mera avsevärd storlek eller överhuvudtaget,

lämpligen skulle kunna tvångsvis överflyttas på kommunerna finner jag, på skäl

som skola återgivas i annat sammanhang, i hög grad tvivelaktigt. Därjämte

kommer i betraktande, såsom ock riksförsäkringsanstalten påpekat, att staten

jämsides med dessa kostnader allt fortfarande finge lämna ett låt vara något

minskat bidrag till den kvarvarande frivilliga sjukförsäkringen. En av allmänna

medel bekostad försäkring som, ehuru flera befolkningsgrupper är i lika

behov av densamma, begränsas till endast vissa av dessa, torde för övrigt sta

i direkt strid mot de principer som hittills allmänt lagts till grund för vår socialförsäkring

och vilkas riktighet allmänt erkänts.

Ytterligare vill jag i detta sammanhang anföra, att jag ej funnit mig övertygad

om möjligheten och lämpligheten av en lösning av sjukförsäkringsfrågan

i enlighet med en i den offentliga diskussionen under senare tid framförd tanke,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

35

gående ut på införande av en tvångsvis anordnad kollektiv sjukförsäkring för

lönarbetare. Utan att här närmare ingå på denna fråga tillåter jag mig endast

hänvisa till vad besparingskommittén haft att erinra emot en sådan anordning.

Vad kommittén därvid anfört synes mig nämligen äga sin riktighet.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag- under för handen varande förhållanden

och med nuvarande framtidsutsikter den enda framkomliga vägen

till ernående av förbättrade förhållanden på sjukförsäkringens område i vårt

land vara, att en nyorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet genomföres.

I denna min uppfattning har jag ytterligare styrkts av vissa av granskningsnämnden

gjorda uttalanden. Det lärer vara möjligt att så organisera en reformerad

frivillig sjukförsäkring, att densamma, långt ifrån att — såsom från

vissa håll befarats — hindra eller fördröja genomförandet av eu obligatorisk

försäkring, skulle kunna underlätta införandet därav, därest detta i en framtid

skulle befinnas böra ske. Grundvalen för ifrågavarande organisationsförslag,

det s. k. enhetskassesystemet, måste nämligen bliva grunden även för en obligatorisk

försäkring, och genom de nya uppgifter och den centrala ställning, som

enligt förslaget skulle tillkomma enhetskassorna, komma dessa småningom att

bliva allt mera lämpade som organ för en obligatorisk försäkring.

Enhet,skassesystem.

Då jag nu går att redogöra för de bestämmelser rörande sjukkassornas or- Grundlinjer.

ganisation och statens understöd åt dem, vilka enligt föreliggande förslag skola

vara normerande för de sjukkassor, som kunna erhålla statsunderstöd, blir

utgångspunkten tydligen, i anslutning till vad förut anförts, ej blott att dessa

kassor skola bereda sina medlemmar en ur social synpunkt tillfredsställande

hjälp vid sjukdom utan även att de i viss utsträckning skola kunna tjäna såsom

organ för andra socialförsäkringsgrenar samt slutligen att den nya organisationen

icke får komma att stå hindrande i vägen för ett eventuellt genomförande

i en framtid av en obligatorisk sjukförsäkring. Vid förverkligandet av

dessa önskemål måste dock städse hänsyn tagas till de nu bestående förhållandena.

Värdet av en frivillig sjukförsäkring är i sista hand beroende av den

anslutning som den kan vinna. Med alla sina i det föregående påpekade brister

utövar dock den bestående sjukkasserörelsen en i hög grad gagnerik verksamhet.

Vid genomförandet av nyorganisationen får man således ej å de statsunderstödda

sjukkassornas verksamhet lägga sådana band, att en större del

av de redan befintliga kassorna kunna tänkas vilja ställa sig utanför den nya

organisationen, något varigenom — i brist på det understöd som statsbidraget

innebär — sjukförsäkringen för deras medlemmar skulle försämras eller premierna

höjas.

Beträffande först själva organisationen av de statsunderstödda sjukkassorna

hade besparingskommittén, såsom förut anförts, som centralpunkten i sitt

reformprogram ställt genomförande av ett system med lokala enhetskassor. vil
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

ket innebär alt a varje ort allenast en sjukkassa skulle vara statsunderstödd

och att varje statsunderstödd sjukkassa skulle hava sin verksamhet begränsad

till ett — i viss mån — inskränkt område. Kommittén har såsom motiv

för sitt förslag härutinnan anfört:

»Den typ inom den svenska sjukkasserörelsen, som hittills uppnått det bästa

resultatet, är enligt de av kommittén inhämtade upplysningarna en lokal kassa,

vilken arbetat sig till att faktiskt vara ensam inom ett visst område. _ Där kan

effektiv omvårdnad åstadkommas samtidigt med effektiv kontroll, sjukkassan

ställer relativt högre fordringar på sina medlemmar, men den kan också lämna

prestationer, som vinna erkännande och tillförsäkra kassan anslutning.

Denna typ talar för att sjukförsäkringsverksamheten decentraliseras i lokala

kassor, med iakttagande av att endast en kassa inom varje arbetsområde erhåller

statsunderstöd. I princip skulle detta överensstämma med socialförsäkringskommitténs

plan för den obligatoriska sjukförsäkringen, vilken i detta avseende

vann anslutning.

Även kommittén för socialförsäkringens omorganisation torde varit inne på

samma tankegång, då dess arbete avbröts.

Den här förordade förändringen av sjukkassornas yttre organisation har

enligt kommitténs uppfattning avgörande betydelse för deras inre verksamhet.

Någon annan väg till sjukförsäkringens stärkande gives icke för närvarande,

och vägen måste därför beträdas oaktat de svårigheter och det motstånd, som

otvivelaktigt möta kommitténs förslag. Blir förslaget genomfört, öppna sig

möjligheter till en rationell utveckling av den frivilliga sjukförsäkringen och

skapas en grundval för obligatorisk sjukförsäkring, om framdeles omständigheterna

medgiva övergången till ett sådant system.

Den nya organisationen blir också på ett helt annat sätt än den nuvarande

användbar i hela socialförsäkringens tjänst för att främja ett rättvist och sparsamt

handha vande av försäkringen i den dagliga praktiken. Nuvarande knapphet

på medel tvingar till skärpt kontroll över arbetsoförmågan, såväl den definitiva

som den övergående, och sjukförsäkringens organ torde vara särskilt

användbara för detta ändamål. En väl ordnad frivillig sjukförsäkring vilar

till väsentlig del på de försäkrades egna avgifter. Sjukhjälpen inverkar på avgifternas

storlek. Kassans valda förtroendemän hava därför intresse av både

att utöva kontroll och att sörja för att de försäkrade utfå sina förmaner enligt

försäkringen. En sådan organisation passar först och främst att anlitas

för pensionsförsäkringen, vars största vanskligheter härleda sig från de lokala

organens svaghet och den därmed sammanhängande starka centralisa
tionen.

_

Såsom framgår av redogörelsen i avdelning X. har denna möjlighet hittills

så gott som alls icke kommit till användning. En av huvudorsakerna därtill

torde vara den nuvarande lokala splittringen bland sjukkassorna. Det är säkerligen

med rätta, som pensionsstyrelsen icke ansett sig för pensionsförsäkringen

kunna använda ett flertal inom samma kommun verkande sjukkassor. Det

låter ju visserligen tänka sig, att man bland ett flertal på samma ort verksamma,

statsunderstödda sjukkassor utvalde cn med uppdrag att handhafva

kontrollen över pensionstagarna och samarbetet i övrigt med pensionsförsäkringens

organ, men långt ifrån alltid finnes en sjukkassa med den ställning och

betydelse, att den framför andra skulle kunna ifrågakomma för uppdraget

och dessutom skulle det möta stora svårigheter att åt en pa detta sätt utsedd

kassa överlåta kontrollen ur pensionsförsäkringssynpunkt även av pensionstagare.

tillhörande andra sjukkassors medlemsklientel. För utövande av denna

kontroll skulle nämligen saknas just den erfarenhet och personalkännedom, som

särskilt motiverade sjukkassornas utnyttjande som kontrollorgan. Från Övriga

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

37

statsunderstödda sjukkassors sida skulle tillsyn av en med dem konkurrerande

kassa säkerligen ses med mycket oblida ögon och betraktas som icke opartisk.

På enahanda sätt förhåller det sig med samverkan med olycksfallsförsäkringen.

Enligt kommitténs uppfattning är det således av hänsyn både till sjukförsäkringens

egen framtid och till utvecklingen av de övriga socialförsäkringens grenar

nödvändigt att organisera den frivilliga sjukförsäkringen så, att inom

varje område endast finnes en sjukkassa med statsunderstöd.»

I de över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrandena har i förevarande

hänseende anförts i huvudsak följande.

Socialstyrelsen har i sitt över besparingskommittén avgivna betänkande beträffande

enhetskassesystemet visserligen förklarat, att detsamma kunde anses

som ett postulat, grundat på verksamhetens egenart och bekräftat av erfarenheten.

men tillika anfört, att det syntes styrelsen kunna starkt ifrågasättas,

huruvida de reformer i fråga om sjukkasserörelsen som. kommittén föresloge

verkligen komme att leda till det avsedda målet. Det vore snarare att befara

att en lagstiftning enligt de av kommittén angivna grundlinjerna skulle i väsentlig

grad spoliera den sjukkasseverksamhet som redan funnes utan att sätta

något nytt och bättre i dess ställe. Styrelsen har därefter utvecklat hurusom

man borde mer än kommittén gjort taga hänsyn till rikssjukkassorna. (Bil.

sid. 176.)

Inom sociala rådets sjukkassesektion voro samtliga ledamöter utom en eniga

härutinnan att den föreslagna organisationsformen med endast en statsunderstödd

sjukkassa å samma ort vore den enda riktiga men ock i det hänseende att

en obligatorisk sjukförsäkring vore att föredraga framför den av kommittén

föreslagna anordningen. Under tillkännagivande av någon tvekan dels huruvida

under sådana förhållanden genomförande av den föreslagna lagstiftningen

kunde anses obetingat välbetänkt dels även med avseende å de nuvarande sjukkassornas

villighet att inordna sig under berörda lagstiftning gåve dessa medlemmar

dock enstämmigt uttryck åt den uppfattningen att sagda lagstiftning

innebure ett framsteg. Ledamoten C. A. II. Björklund var däremot av den

uppfattningen att en lagstiftning i enlighet med förslaget skulle innebära en stor

olycka för sjukkasseverksamheten. Inemot en tredjedel av nuvarande sjukkassemedlemmar

komme förmodligen åtminstone i första hand att bliva stående

utanför de föreslagna sjukkassorna. I de glesast befolkade trakterna av riket

skulle det vidare möta avsevärda svårigheter att organisera en sjukförsäkring

på sätt besparingskommittén föreslagit. (Bil. sid. 215.)

Riksförsäkriunsaustaltcn har i förevarande hänseende anfört, att sjukkasseväsendets

koncentrering i en enda kassa för varje område otvivelaktigt vore

ett steg i rätt riktning. Fråga vore emellertid om en sådan åtgärd lämpligen

kunde vidtagas utan samband med införande av försäkringstvång. Det vore

synnerligen svårt att förutse huru den föreslagna åtgärden komme att verka i

fråga om anslutningen till det frivilliga sjukkasseväsendet och dess vidare utbredning.

(Bil. sid. 8.)

Försäkrinc/srådet har framhållit, att ifrågavarande förslag vid en omorganisation

av sjukförsäkringen vore ett steg i rätt riktning; dock syntes det kunna

ifrågasättas om kommitténs förslag vore ägnat att föra fram sjukförsäkringen

till önskvärd utsträckning. Sin tvekan i detta hänseende synes försäkringsrådet

huvudsakligen grunda på uppfattningen om att de föreslagna statsbidragen

vore otillräckliga. (Bil. sid. 74.)

Försök ring sins/icktionen har förklarat sig anse, att förslaget innebure ett

Yttranden

över

bespar-inc/s
kommittens
förslag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

allt för starkt ingripande, i det att såväl många av de slutna sjukkassorna som

rikssjukkassorna finge anses hava vissa ej ringa fördelar framför andra sjukkassor.

Därest sjukkasseväsendet behövde saneras, borde detta kunna ske med

bibehållande av större frihet än enligt kommitténs förslag. (Bil. sid. 98.)

Pensionsstyrelsen har funnit starka skäl tala för kommitténs uppfattning att

ett enhetskassesystem vore nödvändigt med hänsyn såväl till sjukförsäkringens

egen framtid som till utvecklingen av de övriga socialförsäkringsgrenarna.

(Bil. sid. 146.)

Sjukkasseförbundet har förklarat, att med införande av enhetskassesystem en

av de väsentligaste bristerna i det nuvarande sjukkasseväsendet och därmed

sammanhängande olägenheter av flera slag skulle kunna efter hand avhjälpas.

På samma gång vore en fast och bestående grund lagd för sjukkasseverksamhetens

vidare utveckling i rätt riktning, och dess framtida utbyggande till

en obligatorisk försäkring utan allt för genomgripande organisatoriska reformer

skulle bliva möjliggjord. Det vore önskvärt eller nödvändigt, att ett fullständigt

utarbetat lagförslag kunde framläggas redan för 1926 års riksdag.

(Bil. sid. 300.)

Rikssjukkassornas centralorganisation har förmenat, att det icke vore möjligt

att nu draga några bestämda slutsatser om den ökade effektivitet som förslaget

skulle medföra för sjukförsäkringen. Man finge nämligen alltid räkna

med att många av de sjukkassor som lämnades utanför komme att fortsätta

med verksamheten fastän med förminskade sjukhjälpsförmåner i förhållande till

det indragna statsbidraget. I stället för det ifrågasatta ingripandet vore det

vida bättre att direkt övergå till tvångssjukförsäkringen. Med införandet av

ett enhetskassesystem skulle sjukkassornas förvaltningskostnader bliva större

än inom rikssjukkassorna. Systemet skulle i bästa fall leda till lokalt begränsade.

dyrbara sjukkassor i vilka flertalet icke kunde söka sig in, och vid sidan

av dem en tynande tillvaro för alla övriga frivilliga sjukkassor, som ej skulle

få något stöd av staten och slutligen se sina medlemmar försvinna. (Bil. sid.

308 ff.)

De sak- J anslutning till besparingskommitténs nyss återgivna uppfattning utarbekunmga.

|a(jes aven förslagen inom socialdepartementet. De av de tillkallade sakkunniga

upprättade utkasten upptogo sålunda bestämmelser av innehåll, att för

verksamhet inom samma område allenast en statsunderstödd sjukkassa finge

antagas, samt att statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde skulle, där

så lämpligen kunde ske, vara begränsat till en kommun eller till annat sådant

område, att ledningen av kassans verksamhet och tillsynen över sjuka medlemmar

kunde utövas omedelbart genom kassans styrelse.

Statsbidrag Den av de sakkunniga sålunda föreslagna organisationsformen innefattar tyd
endast

åt en j:a_en f huvudsak två särskilda nyheter, nämligen dels att statsbidrag skulle

Kassa a t t 0 ~

varje ort. givas åt allenast en sjukkassa å varje ort och dels att verksamhetsområdet för de

statsunderstödda kassorna skulle vara noggrant lokalt begränsat.

Yttranden

angående de

sakkunnigas "

utkast:

Socialstyrelsen yttrade i sitt utlåtande över utkasten beträffande dessa prin
-

»För att en på frivillighet grundad sjukkasseverksamhet skall kunna ! görliSociaistyrei-

gaste måtto fylla de anspråk, som samhället måste ställa på en effektiv sjuksen.

försäkring, kräves ovillkorligen, att denna verksamhet underkastas en långt

gående både formell och materiell reglering. Svårigheten är emellertid att

finna den punkt, däri de enskilda och allmänna intressena sammanfalla eller

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

39

åtminstone icke motverka varandra. Uppställas från det allmännas sida alltför

stora krav, hämmas därigenom utvecklingen och motverkas sålunda försäkringens

ändamål. Tages åter alltför stor hänsyn till de enskilda intressena,

minskas i samma man försäkringens sociala värde och betydelse. Ur dessa

synpunkter sett kan det onekligen ifrågasättas, huruvida icke föreliggande reformförslag

går väl hårt fram gentemot de nu existerande sjukkassorna. Reformens

genomförande skulle ju först och främst innebära, att de nuvarande

s. k. rikssjukkassorna — 31 till antalet med (1921) inalles 268,347 medlemmar

— i det stora hela nödgas skrida till upplösning av sin verksamhet, åtminstone

vad beträffar sjukhjälpsverksamheten. Samma öde skulle även de

361 lokala, slutna sjukkassorna med sina 115,010 medlemmar i stort sett gå

till mötes. Av de nuvarande sjukkassorna återstå därefter endast 897 i egentlig

mening lokala sjukkassor med tillhopa 344,642 medlemmar. Med hänsyn

till de föreslagna stränga bestämmelserna angående verksamhetsområdets begränsning

skulle emellertid icke på långt när alla dessa kunna vinna antagande

som statsunderstödda. Till belysning härav vill styrelsen till en början

anföra, att för närvarande exempelvis i Stockholm, frånsett rikssjukkassor

och deras lokalavdelningar, finnas 63, i Göteborg 68 och i Malmö 56 sjukkassor,

av denna senare tjrp. Även i de fall. då en lokal sjukkassa är ensam

på orten, skulle dock som regel krävas en justering av verksamhetsområdet.

Detta är nämligen mycket ofta även för dylika kassors vidkommande icke

mera bestämt preciserat, utan angives på exempelvis följande sätt: N. N. socken

med omnejd. X. X. in. fl. socknar o. s. v. Utan överdrift kan därför sägas,

att reformens genomförande skulle innebära, att praktiskt taget hela den nuvarande

sjukkasserörelsen kastades i stöpsleven och först efter en mer eller

mindre grundlig reorganisation skulle kunna inpassas i den nya ordningen.

Styrelsen känner sig icke för sin del övertygad om, att de registrerade sjukkassorna

i gemen äro villiga att även mot de förmåner reformen bjuder offra

sig för det allmänna bästa. Den svenska sjukkasserörelsen har i stor utsträckning

tagits om hand av och utvecklats i samband med andra strävanden, och

intressen och torde icke vara villig att utan vidare släppa detta samband. Även

i fall. där dylika speciella synpunkter icke förelegat, har erfarenheten visat,

att sjukkassorna envist fasthålla vid det nuvarande tillståndet och icke uppgiva

sin självständighet även mot ganska betydande reella fördelar. Utan

anslutning från sjukkassornas sida blir emellertid även den bästa lagstiftning

utan värde.

Styrelsen vill erinra om, att styrelsen redan i sitt ovan åberopade utlåtande

den 14 maj 1925 (över besparingskommitténs betänkande) framhållit, hurusom

sjukkasseverksamhetens lokala begränsning kunde anses såsom ett postulat,

grundat på verksamhetens egenart och bekräftat genom erfarenheten, samt att

endast genom en dylik organisation möjliggjordes den inbördes kontroll och

känsla av gemensamt ansvar, som utgjorde själva förutsättningen för all sund

sjukkasseverksamhet. De invändningar, som styrelsen ansett sig böra på denna

punkt rikta mot reformutkastet, gäller därför på intet sätt den föreslagna,

organisationsformen, vilken styrelsen tvärtom finner ofrånkomlig, utan endast

möjligheten att med den utveckling sjukkasserörelsen tagit här i Sverige nu

kunna med den i föreliggande utkast anvisade metoden inom rimlig tid och

med tillräckligt stor anslutning genomföra densamma på frivillighetens väg.»

Efter en granskning av de särskilda punkterna i organisationsförslaget har

socialstyrelsen slutligen sammanfattat sin ståndpunkt i organisationsfrågan

så att en verklig lösning av den sociala sjukförsäkringsfrågan kunde vinnas

allenast på försäkringspliktens väg, varefter styrelsen fortsatt:

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Gransknings
nämnden.

»Skall emellertid nu ett försök göras att såsom ett steg mot det slutliga,

målet — den obligatoriska sjukförsäkringen — reorganisera den på frivillighet

grundade sjukkasseverksamheten, vill det förefalla styrelsen som om de

grunder, på vilka de remitterade utkasten vila. vore i princip riktiga och ändamålsenliga.

Huruvida möjligen även andra, för den nuvarande sjukkasseorgauisationen

mindre ingripande grunder skulle kunna tänkas, är styrelsen, i saknad

av alla utredningar härom, givetvis icke nu i tillfälle att uttala sig om.

Så mycket torde dock kunna sägas, att uppgörandet av dylika grunder torde

kräva ganska ingående undersökningar samt att den sjukkasseorganisation,

som på detta sätt skulle kunna tänkas framkomma, sannolikt skulle bliva mera

invecklad och måhända också ur samhällets synpunkt mindre effektiv än den,

till vilken förslag nu utarbetats. Ytterst blir det egentligen en fråga om anslutningen.

Kommer det att gå så, som styrelsen för sin del fruktar, nämligen

att de djupa ingrepp i sjukkassornas fria organisationsrätt, som reformförslaget

innebär, kommer att åtminstone till en början i avsevärd grad minska

anslutningen till den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, kunde det naturligtvis

förtjäna tagas i övervägande, huruvida klokheten icke bjöde att hellre

söka en annan, låt vara ur allmän social synpunkt mindre effektiv lösning

än den nu ifrågasatta. Då det gäller att taga ståndpunkt i denna fråga, har

man emellertid att taga hänsyn jämväl till de båda andra, redan fullständigt

genomförda grenarna av socialförsäkringen. Ses frågan ur denna synvinkel,

kan man näppeligen komma till annat resultat än att vid sjukkasseverksamhetens

ordnande det allmännas intresse måste ställas före de enskildas.

Utan att så sker nödgas man nämligen sannolikt för alltid uppgiva tanken

på en enhetlig organisation av socialförsäkringens olika grenar och förenklingar

i dess förvaltning, varom riksdagen i skrivelse den 18 maj 1920 anhöll om

utredning skyndsammast möjligt. Styrelsen finner sig därför visserligen kunna

i princip biträda de grunder, på vilka reformförslaget bygger. Men å

andra sidan kan dock icke styrelsen — med hänsyn bland annat till de i det

föregående framställda erinringarna •— förorda de nu föreliggande författningsutkasten,

utan förutsätter att desamma komma att underkastas en ingående

och grundlig omarbetning.»

Granskning snämndens flesta ledamöter anförde i organisationsfrågan följande:
»Då

det av ekonomiska skäl icke torde vara möjligt att under de närmasteåren

i vårt land genomföra en obligatorisk sjukförsäkring, är det, enligt de

sakkunnigas uppfattning, angeläget att den frivilliga sjukkasserörelsen reformeras

och att stat och kommun på ett mera effektivt sätt än vad nu är förhållandet

stödja verksamheten.

Vid en reform av sjukkasserörelsen och höjande av det allmännas bidrag till

densamma är det emellertid av vikt, att frågan om sambandet mellan denna

och övriga grenar av socialförsäkringen icke släppes ur sikte, och vid en omläggning

av sjukkasseverksamheten bör man därför till befordrande av socialförsäkringens

enhetlighet i möjligaste mån söka åstadkomma en koncentration

av rörelsen. Icke minst då det gäller att väcka och underhålla det lokala,

kommunala intresset för sjukkasserörelsen torde denna centralisering visa sig

vara av största värde. Härvid må dock påpekas, att denna försäkringsgren är

irivillig, vilket givetvis gör, att den i vissa fall kommer att intaga en något

annan ställning än andra grenar av socialförsäkringen. De sakkunniga ansluta

sig sålunda till principen om, att endast en sjukkasseorganisation inom samma

verksamhetsområde må antagas till statsunderstödd sjukkassa.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 117.

41

Vid genomförande av denna omorganisation är det likväl av största betydelse,

. att hänsyn tages, så långt det är möjligt utan att systemet sönderbrytes,

till nu existerande organisationsförhållanden och att man söker erhålla de nuvarande

sjukkassornas välvilliga medverkan vid reformens genomförande. I

det remitterade utkastet föreslås — med ett undantag —- att endast lokala

sjukkassor skola godkännas som bärare av den statsunderstödda sjukförsäkringen.

Beträffande förenämnda, såsom undantag angivna, i punkt 18 omförmälda

kassor, finna de sakkunniga icke tillräckliga skäl tala för att dessa

skola intaga en särställning och åtnjuta statsbidrag i annan ordning än övriga

kassor. För rikssjukkassorna har man icke tänkt sig någon annan verksamhet

än att de eventuellt skulle ombildas till återförsäkringskassor. Med

den omfattande verksamhet, som dessa kassor bedriva, i synnerhet på landsbygden.

vore det emellertid utan tvivel av stort värde för bibehållande och utbredning

av den nuvarande sjukförsäkringen, om även denna organisationsform

vid den nya lagens genomförande kunde godtagas som bärare av sjukförsäkringen.

Det vill synas de sakkunniga, vilket även antytts av socialstyrelsen, som

om det icke skulle vara omöjligt finna en organisationsform, varigenom, utan

att systemet sönderbrytes, antingen en lokal sjukkassa eller en avdelning av

rikssjukkassa inom ett visst område kunde bliva bärare av den statsunderstödda

sjukförsäkringen. De sakkunniga äro dock medvetna om att icke oväsentliga

svårigheter resa sig för realiserande av denna tanke.

Då de sakkunniga sålunda förorda förslagets grundprincip om endast en

statsunderstödd sjukkassa inom samma verksamhetsområde, anse sig de sakkunniga

tillika böra föreslå en närmare undersökning, huruvida icke med tilllämpning

av denna princip en bärande organisationsform kan skapas, som medgiver

inpassandet av rikssjukkassorna som organ för sjukförsäkringen.»

Inom granskningsnämnden hava emellertid två ledamöter, herrar Laurén och

Strindhmd, uttalat tvivelsmål om lämlpligheten av den föreslagna centralisationen,

därvid den sistnämnde såsom skäl för sin ståndpunkt anfört, att konkurrens

mellan kassorna näppeligen kunde anses vara till men, förrän den dreves

så långt att kassornas ekonomiska soliditet äventyrades, en risk som kunde

förebyggas genom skärpta fordringar beträffande kassornas fondbildning.

A idare hava två av nämndens ledamöter, herrar Jansson och Lindhagen, på

denna punkt yttrat:

»I fråga om centralisation av den frivilliga sjukkasserörelsen, så torde denna

icke böra gå längre, än att båda nu erkända sjukkassetyper, lokala sjukkassor

och rikssjukkassor, tillerkännas rätt att uppehålla ett organ vardera inom varje

sjukkasseområde. De sakkunnigas beslut innebär monopol för sjukkassa att

utöva verksamhet, vilket icke torde bliva till gagn för rörelsens framtida utveckling.

Därtill skulle de stora rikssjukkassorna genom ett godtagande av

de sakkunnigas beslut komma att högst väsentligt beskäras i sin organisation,

samt härvid få avstå från fördelaktiga risker i ett större antal städer och i

landskommunerna, men få behålla de större riskerna i Norrland — där huvudsakligast

rikssjukkassor arbeta — och vid bruken i Mellansverige. Verkningarna

av en anordning, sådan som den här förordade, kunna visserligen icke nu

överskådas, men grundad anledning finnes befara, att rörelsen härigenom komme

att lida svårt avbräck.»

Även dessa ledamöter godkänna alltså i princip centralisationstanken och förorda

allenast en modifikation däri, vilken kan betecknas som tvåkassesystem

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

och vilken påkallats av önskvärdheten att kunna inordna rikssjukkassorna i

den statsunderstödda sjukkasserörelsen, ett spörsmål, till vars lösning i en annan

form jag i det följande skall återkomma.

Sociala rådets J ämväl flertalet medlemmar av sociala rådets s j u k k as s e sektion anslöto sig

^sektion* till de principer på vilka utkastet byggt i fråga om kassornas organisation.

Departe- Det må beträffande frågan om enhetskassesystemet till en början frainmentschefeB.

att denna princip allmänt godtagits och i så stor utsträckning som möj
ligt

genomförts inom den obligatoriska sjukförsäkringen.

I själva verket torde ock denna organisationsform vara den enda, som nöjaktigt

undanröjer de förut påpekade missförhållandena inom den nuvarande

sjukkasserörelsen. Denna organisation skulle på samma gång i fullt tillfredsställande

grad medgiva den obehindrade tillväxt i omfattning, som kräves

för att en sjukkasseorganisation skall icke blott ernå erforderlig ekonomisk

bärkraft utan även i administrativt hänseende kunna så ordna sin verksamhet,

att det blir möjligt att på ett allsidigt och rationellt sätt bedriva och utveckla

densamma. Tillika skulle erforderliga förutsättningar uppstå för ett samarbete

med organen för den övriga socialförsäkringen. En uppdelning av sjukkasseverksamheten

i en ort på flera organisationer är enligt sakens natur avgjort

till hinder för ett samarbete av sistnämnda slag.

De betänkligheter- som framförts, rikta sig också så gott som uteslutande åt

annat håll. Man ryggar sålunda tillbaka för den omvälvning i bestående förhållanden,

som den ifrågasatta nyorganisationen måste medföra. De nuvarande

sjukkassorna skulle därigenom, menar man, se sig hänvisade att antingen upphöra

med sin förutvarande självständiga verksamhet och uppgå i nybildade organisationer

eller att fortsätta verksamheten såsom icke statsunderstödda kassor.

Frånsett det starka motstånd, som till följd härav sannolikt komme att

resas mot reformen, förelåge ock möjligheten, bland annat, att ett större antal

kassor kunde välja den senare utvägen, i vilket fall reformen, om den över

huvud läte sig genomföra, skulle bliva i övervägande grad till skada i stället

för till gagn. Till synes gälla dessa betänkligheter i främsta rummet rikssjukkassorna,

vilka för närvarande räkna omkring 280,000 medlemmar, d. v. s.

omkring 40 procent av de nuvarande registrerade sjukkassornas sammanlagda

medlemsantal, och alltså omfatta en väsentlig del av hela sjukkasserörelsen.

Men även slutna kassor med stöd av arbetsgivare eller sammanhållna av

annat gemensamt intresse hava på sina håll ansetts bliva lidande genom förslaget.

Utan tvivel äro dessa invändningar av beskaffenhet att påkalla den största

uppmärksamhet.

Vad emellertid beträffar de sjukkassor vilkas verksamhet redan är inskränkt

till ett lokalt begränsat område vill det synas att opinionen bland dem gentemot

en koncentration av ifrågasatt slag är i övervägande grad gynnsamt

stämd. I detta hänseende kan jag åberopa det yttrande, som i anledning av besparingskommitténs

förslag avgivits av styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund,

vilken organisation närmast företräder de lokala sjukkassornas

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 43

intressen. I detta nyss återgivna yttrande uttalas sålunda anslutning till enhetskasseprincipen.

Jag vill även erinra om att under årens lopp och ej minst under senaste tid

en ganska stark strävan gjort sig gällande att i större eller mindre utsträckning

få till stånd sammanslagningar av sjukkassor, verkande i samma ort, och att

dessa strävanden även i många fall krönts med goda resultat. Denna företeelse

synes mig vittna om att man på detta håll rätt allmänt börjat komma

till insikt om fördelarna med en koncentration av sjukkasseverksamheten. Det

sista exemplet på dylik sammanslagning är den som kommit till stånd i Stockholm,

där redan 16 sjukkassor med ett medlemsantal av över 50,000 sammanslutit

sig till en enda kassa, vilken meddelar sjukhjälp under obegränsad tid.

Visserligen har socialstyrelsen i sitt nyss återgivna uttalande uttryckt tvivel

om att sjukkassorna i gemen skulle vara villiga att även mot de förmåner den

föreslagna reformen bjuder offra sig för det allmänna bästa.

För min del hyser jag däremot en bestämd förhoppning om möjligheten

att på den föreslagna vägen i väsentlig omfattning åvägabringa ett enhetskassesystem.

Såsom jag nyss anfört, hava på många platser omfattande sammanslagningar

redan kommit till stånd på frivillig väg, trots att fördelarna

därmed icke i något fall varit så påtagliga som fallet skulle bliva vid

den nu föreslagna omorganisationen. Jag kan icke tro annat än att denna utveckling

skall kraftigt befrämjas, då fråga nu blir om en allmän omorganisation,

påkallad av en ny lagstiftning, varigenom man inom sjukkassorna ställes

inför valet mellan å ena sidan avsevärt ökade förmåner, som i väsentlig omfattning

icke skulle föranleda ökade ekonomiska uppoffringar från de försäkrades

sida — i varje fall skulle så bliva förhållandet inom de lägre sjukhjälpsklasserna

— och å andra sidan en fortsatt verksamhet under betydligt ogynnsammare

förhållanden än hittills. Med avseende å den omständigheten att den

verksamhet, som för närvarande utövas av åtskilliga sjukkassor är anknuten till

vissa för medlemmarna inom respektive kassor gemensamma strävanden och

intressen, utgörande ett föreningsband dem emellan, som de enligt socialstyrelsens

förmenande skulle vara obenägna att släppa, vill jag vidare anföra,

att åtminstone i de många fall, där det sammanhållande intresset är av övervägande

ekonomisk natur och dess praktiska betydelse ligger huvudsakligen

däri, att medlemmarna samfällt eller genom utomståendes medverkan kunnat

inom sin kassa bereda sig särskilda sjukhjälpsförmåner, exempelvis fri läkarvård

eller medicin, eller en relativt billig försäkring — såsom ej sällan är förhållandet

i fråga om de s. k. arbetsgivarekassorna, avsedda för arbetare vid

visst företag — dessa nu tilltänkta reformer som regel icke torde lägga hinder

i vägen för vederbörande att även i fortsättningen åtnjuta samma fördelar, låt

vara genom förmedling av annan sjukkassa än förut. Till detta ämne återkommer

jag emellertid i det följande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sjukkassornas

lokala

begränsning.

Socialstyrel
sen.

Gransknings
nämnden.

Fråga» om lokal begränsning av de statsunderstödda kassornas

verksamhet.

Beträffande den andra huvudpunkten i organisationsformen — den lokala

begränsningen av kassornas verksamhet — hava ganska starka betänkligheter

gjort sig gällande bland dem som yttrat sig i frågan. Dessa betänkligheter

hava väl i allmänhet ej varit av principiell natur utan hänfört sig till den omständigheten

att en stor del av den befintliga sjukkasserörelsen, nämligen rikssjukkas.

sorna, äro organiserade efter motsatt princip, d. v. s. utan lokal begränsning;

man bär nämligen fruktat, att dessa kassor ej skulle vilja vidtaga den

omorganisation som krävdes för ett inordnande i det nya systemet. En sådan

ståndpunkt är helt naturlig redan med hänsyn därtill att reformen, sådan den

av besparingskommittén utformats, skulle innebära en upplösning av dessa

kassors nuvarande organisation, vilket i sin ordning bland annat skulle medföra

ett försättande ur funktion av den stora administrativa apparat, vilken inom de

större av rikssjukkassorna småningom vuxit fram och intimt sammanknutits

med verksamheten. På dessa skäl och i anseende till den starka sammanhållning,

som synes utmärkande för dessa kassor, och omfattningen av deras till rikets

olika delar utsträckta verksamhet har man trott sig här hava att räkna

med ett starkt och vittutgrenat motstånd mot reformen. Därvid har ansetts

böra tagas i betraktande, att inom vissa större rikssjukkassor det sammanhållande

bandet utgöres icke blott av försäkringsintresset utan jämsides därmed

även av andra starka intressen, även sådana av stor social betydelse —

jag syftar här närmast på nykterhetsintresset. Härtill kommer så även, att

rikssjukkassorna hittills fyllt en viktig plats inom vårt sjukkasseväsende.

Tack vare just sin speciella organisation har det sålunda lyckats dessa sjukkassor

att i avsevärd omfattning utbreda sjukkasseverksamheten även till de

trakter inom riket, där på grund av befolkningens gleshet förutsättningar saknats

för bildandet av sjukkassor med lokalt begränsat verksamhetsområde.

Angående de ytterligare skäl, som rikssjukkassorna anfört till stöd för sin

avvisande hållning, hänvisar jag till det yttrande deras centralorganisation avgivit

över besparingskommitténs betänkande. (Bil. sid. 308—313. )

Under det fortsatta utredningsarbetet hava de av nyssnämnda förhållanden

vållade svårigheterna från olika håll påpekats.

Socialstyrelsen har, såsom redan nämnts, i sitt över de sakkunnigas utkast

avgivna utlåtande i princip givit sin bestämda anslutning till den föreslagna

organisationsformen men tillika uttalat sina tvivelsmål rörande möjligheten

att på frivillighetens väg allenast genom ökade statsbidrag genomföra densamma.

Dessa sina tvivelsmål synes styrelsen i första hand bygga på svårigheten

att vinna rikssjukkassornas medverkan till en omorganisation, vilken

skulle medföra deras förintande som enhetliga organisationer.

Granskning snämnden har på denna punkt i sitt nyss återgivna yttrande anfört,

att man borde kunna finna en organisationsform, varigenom utan att

systemet sönderbrötes antingen en lokal sjukkassa eller en avdelning av riks
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117. 45

sjukkassa inom visst område kunde bliva bärare av den statsunderstödda sjukförsäkringen.

I detta sammanhang erinras även om herrar Janssons och Lindhagens i det

föregående återgivna särskilda yttrande inom granskningsnämnden.

Även inom sociala rådets sjukkassesektion har en ledamot, herr Björklund,

förordat bibehållande av rikssjukkassorna såsom organisationsform för den

statsunderstödda sjukkasserörelsen.

Förut har jag framhållit, att förverkligandet av de med enhetskassesystemet

åsyftade önskemålen måste modifieras med hänsyn till de bestående förhållandena.

Skulle ett strängt fasthållande vid enhetskasseprincipen medföra, att

rikssjukkassornas hela medlemsstock, d. v. s. cirka 40 procent av alla sjukkassemedlemmar,

ej blott ställdes utanför de med reformen avsedda förbättringarna

utan rent av finge sin sjukförsäkring försämrad, måste tydligen de modifikationer

göras som — utan att sönderbryta reformens innebörd — kunna förhindra

denna konsekvens. Jag har därför under utredningsarbetets fortgång

haft min uppmärksamhet fäst på spörsmålet om möjligheten att bereda rikssjukkassorna

en sådan plats i den nya organisationen, att deras medverkan för

densammas genomförande kunde påräknas.

En sådan möjlighet hade antjdts redan av socialstyrelsen i dess i anledning

av besparingskommitténs betänkande avgivna yttrande. På tal om en av besparingskommittén

framkastad tanke om bildande av en återförsäkringskassa

till s1 öd för de små lokala sjukkassorna anförde styrelsen sålunda, att det synts

styrelsen icke vara uteslutet, att samma tankegång skulle kunna tillämpas i

fråga om den sjukhjälpsverksamhet, som utövades av rikssjukkassorna, och

att alltså även dessa kassor, ehuru visserligen efter väsentliga ändringar i sin

konstitution, skulle kunna användas inom den nya organisationen Förutsättningen

härför skulle emellertid enligt styrelsens mening vara, att de nu

existerande, rättsligt osjälvständiga och formellt endast som ombud för kassastyrelsen

verkande lokalavdelningarna kunde konstitueras såsom inom vissa

gränser självständiga och med en viss grad av rättskapacitet utrustade organ.

Rikssjukkassorna skulle på samma gång såsom sådana bibehållas som huvudförening,

med uppgift bland annat att fungera som återförsäkringskassa för de

till densamma hörande underföreningarna (de ombildade lokalavdelningarna).

Med anknytning till denna tanke har därför inom socialdepartementet företagits

närmare utredning i ämnet. Därvid togs visserligen under övervägande

huruvida ej, med bibehållande av rikss.jukkassan såsom sådan som den principala

försäkringsgivaren mot medlemmarna, dess ansvarighet för sjukhjälpen

-— eller viss del därav — åt varje lokalavdelnings medlemmar kunde begränsas

till vad av kassans inkomster och tillgångar kunde anses belöpa på lokalavdelningen.

Det befanns emellertid, att utkrävandet av en sålunda begränsad

ansvarighet genom utmätning eller konkurs skulle kräva ganska invecklade

regler, vilka skulle kunna vålla kassorna betydande svårigheter. En sådan

begränsning i lokalavdelningarnas medlemmar tillkommande rätt till sjukhjälp

måste därjämte såsom konsekvens medföra en vidsträckt autonomi be
-

Sociala rådets

sjukkassesektion.

JRikssjukkassans

inpassande

i

enhetskassesystemet.

Socialstyrel
sen.

De sakkunniga.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departements
chefen.

träffande fondbildning och medelsförvaltning, vilken skulle göra lokalavdelningarna

praktiskt taget oberoende av huvudorganisationen, åtminstone för den

del av deras tillgångar och inkomster som motsvarade den till dem begränsade

ansvarigheten. Svårigheter komme vidare att uppstå beträffande fördelningen

av statsbidraget på kassan och dess lokalavdelningar.

En nära liggande väg befanns däremot framkomlig och ledde även till ett

preliminärt förslag, innebärande i huvudsak, att den förutvarande sjukkasseverksamheten

i sjukhjälpshänseende omorganiserades med tillämpning av ett

konsekvent genomfört lokalkassesystem och att samtidigt till beredande av det

stöd, som i anseende till den väsentligt utsträckta sjukhjälpstiden vore behövligt

åtminstone för de mindre lokalkassorna, skulle genom sammanslutning av lokalkassor

bildas särskilda återförsäkringskassor. De förutvarande rikssjukkassornas

lokalavdelningar skulle, enligt detta förslag, visserligen antingen införlivas

i lokalkassesystemet genom sammanslagning med övriga på samma ort

förut verkande lokala sjukkassor eller med lokalavdelningar till andra rikssjukkassor

eller, eventuellt, där lokalavdelning varit ensam sjukkasseorganisation

i sin ort, där bilda en självständig lokalkassa. Emellertid låg på

samma gång den tanken till grund att för de större rikssjukkassornas vidkommande

i dessas ställe och med deras förutvarande administrativa centralorgan

såsom kärna skulle upprättas en återförsäkringskassa av nyss angivet

slag. Meningen var vidare, att i förekommande fall med återförsäkringsverksamheten

skulle kunna kombineras den begravningshjälpsverksamhet,

som tidigare till äventyrs utövats av den ifrågavarande rikssjukkassan.

I sistnämnda fall komme alltså en viss kontinuitet med rikssjukkassans

förutvarande verksamhet att bevaras och den sammanhållning, som ägt rum

mellan medlemmarna, komme följaktligen att kunna vidmakthållas.

Om jag också ur flera synpunkter funnit den sålunda föreslagna anordningen

förenad med vissa olägenheter, är det dock min uppfattning, att densamma

skulle hava inneburit en i principiellt hänseende riktig och praktiskt genomförbar

lösning av problemet. I sitt yttrande över de inom socialdepartementet

utarbetade utkasten har socialstyrelsen visserligen på angivna skål

förklarat sig anse förslaget outförbart. Jag har dock icke kunnat finna de

av styrelsen åberopade skälen bindande; anledning saknas emellertid att nu

ingå på denna fråga.

Förslaget har nämligen även ur andra synpunkter mött motstånd. Rikssjukkassorna

synas ej hava varit tillfredsställda med den ställning de enligt utkastet

skulle intaga. Och från den lokalt organiserade sjukkasserörelsen har

försports motvilja mot att anlita rikssjukkassornas centralorganisationer såsom

organ för återförsäkring. Då därtill kommer, att den föreslagna anordningen

måste bliva behäftad med vissa organisatoriska svagheter och skulle ställa sig

förhållandevis dyr, har jag ansett mig böra låta detta förslag falla.

Under sådana omständigheter har jag till förnyat övervägande upptagit frågan,

huruvida rikssjukkassorna skulle kunna jämte de lokala kassorna göras

till bärare i första hanel av den nya statsunderstödda sjukförsäkringen. Innan

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

47

jag redogör för det resultat vartill jag därutinnan kommit, vill jag något,

utförligare redogöra för dessa kassors organisation och verksamhet samt de

anmärkningar, som framställts däremot. Statistiska uppgifter rörande dessa

kassor återfinnas i förutnämnda Bilaga C, tabell 34.

Jag har redan utförligt berört den starka splittring, som under nuvarande

förhållanden är rådande inom vårt sjukkasseväsende. Av vad sålunda anförts

torde hava framgått, hurusom rikssjukkassorna genom sina många lokalavdelningar

på platser, där lokala sjukkassor funnits eller förutsättningen för bildande

av sådana kassor varit för handen, i väsentlig grad bidragit till densamma.

Det är till och med långt ifrån sällsynt, att flera än en lokalavdelning

av en och samma rikssjukkassa äro i verksamhet på en ort. Med avseende

härå tillåter jag mig ännu en gång hänvisa till den tabell (Bilaga C, tabell 20),

som jag i nu berörda hänseende förut åberopat. I ett flertal landskommuner

i mellersta Sverige och Norrland finnas lokalavdelningar till ett antal av mellan

25 och 30 i varje. Tydligt är, såsom jag i det föregående framhållit, att

genom dessa förhållanden tillkomsten av lokala kassor försvåras eller att de

kassor av detta slag, som redan finnas å respektive orter, i större eller mindre

grad hindras i sin tillväxt och utveckling till större och mera bärkraftiga organisationer,

och härigenom blir sjukkasserörelsen i sin helhet lidande. I varje fall

kunna de lokala kassorna tydligen icke utvecklas i den grad, som eljes kunnat

bliva fallet — ett förhållande som innebär en kännbar olägenhet.

En omständighet, som i detta sammanhang torde böra särskilt framhållas

såsom innebärande en förklaring till rikssjukkassornas stora konkurrenskraft

är följande. För bestridande av de kostnader, .som äro förenade med utgivande

av sjukhjälp till medlemmarna inom viss lokalavdelning av rikssjukkassa, är

man inom lokalavdelningen icke hänvisad allenast till de medel, som i form

av avgifter influtit från lokalavdelningens egna medlemmar, utan för sådant

ändamål kan, om sagda medel därtill icke förslå, vad som ytterligare erfordras

rekvireras från centralkassan, vilken i dylika fall äger att ställa till förfogande

de överskott, som uppstått inom andra lokalavdelningar på grund av där rådande,

gynnsammare förhållanden. De merkostnader, som under ett visst år eller

mera stadigvarande uppkomma inom särskild lokalavdelning, i förra fallet på

grund av tillfällig över sjuklighet i orten i fråga — exempelvis i samband med

uppträdande sjukdomsepidemier — i senare fallet på grund av där rådande

hälsofarliga förhållanden av mera permanent beskaffenhet, utjämnas sålunda på

övriga lokalavdelningars medlemmar, speciellt dem, bland vilka sjukligheten

under året i fråga eller som regel varit relativt ringa. I de orter där större

sjuklighet uppträder, innebär detta givetvis för där befintliga lokalavdelningar

av rikssjukkassorna en styrka i konkurrensen med de på platsen verkande lokala

sjukkassorna, vilkas medlemmar själva helt och hållet måste bära sjukhjälpskostnaderna.

Denna omständighet jämte den benägenhet för bildande av nya

sjukkassor, som ofta göra sig gällande, och den större lätthet, varmed en lokalavdelning

av en redan bestående rikssjukkassa kan bildas, jämfört med vad

fallet är i fråga om bildandet av ny lokalkassa, alldenstund de besvärligheter

som äro förenade med avfattandet av stadgar, registrering m. m. i förra fallet

Rikssjnkkassomas

nuvarande

organisation

och

verksamhet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kuntjl. Maj:is proposition nr 117.

undvikas —- allt detta gör, att rikssjukkassorna lätt få försteget i konkurrensen

om medlemmar framför de lokala kassorna. Det har också visat sig, att nyanslutningen

till sjukkasseverksamheten allt mer och mer utlallit till rikssjukkassornas

förmån. En verkan härav har blivit, att pa flera orter bildandet av

lokala sjukkassor blivit nära nog en omöjlighet och att förut befintliga sådana

kassor äro stadda i utdöende, i det att tillslutningen av nya medlemmar mer

eller mindre fullständigt upphört, medelåldern bland de kvarvarande, och i samband

därmed även genomsnittssjukligheten, blivit oroväckande hög, och såsom

en följd härav har ekonomien blivit otillfredsställande. Till belysande härav

vill jag anföra följande siffror, utvisande för ett antal stadssamhällen rikssjukkassornas

övervikt över de lokala kassorna och sistnämnda kassors genom

konkurrensen med rikssjukkassorna försämrade ställning i anseende till medelåldern

inom försäkringsbeståndet.

Lokala kassor

Rikssjukkasseavdelningar

Tillhopa

antal

kassor

antal

medlem-

mar

medel-

ålder

antal

avdelnin-

gar

antal

medlem-

mar

medel-

ålder

medel-

ålder

Sollefteå......

... i

47

60,6

n

O

215

45,8

48,4

Avesta.......

. . . 2

154

55,2

9

982

42,6

44,3

Motala.......

. . . 2

348

54,9

7

1,289

43,5

45,9

Varberg.......

p,

255

54,4

7

837

36,5

40,7

Visby........

. . . 3

854

53,9

9

774

41,5

48,0

Skara........

. . . 1

81

53,5

8

414

42,5

44,3

Örnsköldsvik.....

. . . 1

101

52,1

7

832

39,4

40,8

Arboga.......

• ■ ■ j 1

164

51,9

5

558

40,5

43,1

Sala........

. . . | l

222

50,3

11

738

43,0

44,7

Falköping......

... 4

313

50,1

7

791

34,7

39,1

Hässleholm.....

. . . 2

251

49,7

8

487

.43,6

45,7

Nässjö.......

2

234

48,8

14

840

41,0

42,7

Härnösand......

2

355

48,4

12

992

43,5

44,8

Umeå........

... i i

225

47,6

10

831

43,3

44,2

Köping.......

... 1 i

383

47,5

9

1,049

43,1

44,3

Dessa siffror, vilka avse 1924 års slut, äro icke i sitt slag fullständiga och

uttömmande utan äro att betrakta såsom mer eller mindre typiska exempel på

förhållandena i förevarande avseende. De torde emellertid tydligt visa, att

den fortgående nybildningen av rikssjukkasseavdelningar kan utöva en ogynnsam

inverkan på de lokala sjukkassornas verksamhet. Då medelåldern inom

rikets sjukkassor, såsom redan nämnts, utgör omkring 41 år. finner man att de

här ifrågavarande lokalkassorna genomgående förete en medelålder, i betänklig

grad överstigande den normala, medan medelåldern inom lokalavdelningarna

genomsnittligt sett är normal, detta tydligen på den grund att de få mottaga

de nya åldersgrupper, som inträda i sjukförsäkringen. Betraktar man samtliga

organisationer på respektive platser tillhopa, finner man, att även i detta fall

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

49

medelåldern i stort sett är tillfredsställande, om ock i vissa fall en övernormal

medelålder kan konstateras.

Även oavsett nu angivna förhållanden har man ansett rikssjukkasserörelsen

förete vissa svagheter i förhållande till lokalsjukkassorna. Det skulle föra för

långt att här ingå på en undersökning av huruvida och i vad mån dylika anmärkningar

äga berättigande; jag vill blott erinra, att de avse att förvaltningskostnaderna

inom rikssjukkassorna skulle genomsnittligt vara högre än hos övriga

kassor ävensom och framför allt att rikssjukkassorna skulle förete högre

sjuktal, vilket sistnämnda förhållande å ena sidan hänförts till bristande

sjukkontroll inom rikssjukkassorna men av dessa kassor förklarats med en hänvisning

till att de i relativt stor utsträckning hade sin verksamhet i trakter av

landet — framför allt i Norrland — där sjukligheten faktiskt vore större än

den genomsnittliga och bland arbetare i mera hälsofarliga yrken.

Även om den faktiskt konstaterade översjukligheten inom rikssjukkassorna

väsentligen skulle kunna föras tillbaka på dylika förhållanden, lärer det vara

obestridligt, att ur sjukkontrollens synpunkt de lokala kassorna måste äga ett

bestämt företräde. Då inom en avdelning av en rikssjukkassa kostnaderna för

den översjuklighet, som på grund av försummad sjukkontroll kan förekomma,

enligt nu tillämpade regler icke komma att drabba avdelningens övriga medlemmar

i form av höjda premier eller minskade förmåner, är det nämligen fara värt

att intresset för en effektiv sjukkontroll icke kan hållas uppe. Centralstyrelsen

äger endast i inskränkt omfattning möjlighet att övervaka sjukkontrollens

fullgörande inom de många, i skilda delar av landet verkande lokalavdelningarna.

Även ur andra synpunkter torde rikssjukkassorna vara mindre än lokala kassor

lämpade som organ i ett enhetskassesystem. Lokalavdelningarnas ledning

har ofta icke den styrka och självständighet, som göra dem lämpade för ett

samarbete med andra socialförsäkringsgrenar och med kommunala organ. Det

kan väntas att, även om det kan garanteras att bidrag från viss ort blott kommer

sjukkasseverksamheten å denna ort till godo, kommunerna komma att visa sig

mera villiga att understödja eu självständig lokalkassa, på vars ledning de

hava större möjlighet att inverka i kommunens intresse. Vidare har den likformighet

i stadgebestämmelser mellan olika lokalavdelningar, som hittills varit

genomförd i samtliga rikssjukkassor, icke lämnat möjlighet till den anpassning

av verksamheten efter de speciella förhållandena i olika orter, vilken särskilt

inom en frivillig sjukkasseverksamhet är av stor betydelse. En följd härav

lärer bland annat vara, att de sjukvårdande uppgifterna, såsom beredande av

läkarvård m. m. icke, såvitt jag känner, på något håll omhändertagits av rikssjukkassorna.

Ä andra sidan bör det, såsom jag redan framhållit, icke förnekas, att rikssjukkassorna

gjort den svenska sjukförsäkringen stora tjänster, särskilt genom

sin verksamhet å orter, där lokala sjukkassor av brist på förutsättningar eller

möjligen allenast av brist på initiativ ej kommit att bildas. Det är visserligen

icke enbart ur denna synpunkt, som frågan om deras fortsatta verksamhet såsom

bärare av den sociala sjukförsäkringen skall bedömas. Men man kan ej för
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

bise den ovilja mot den föreslagna reformen, so;m skulle kunna alstras av uppfattningen

att någon orätt skulle ske rikssjukkassorna genom deras uteslutande

från sådan verksamhet. Och vidare kunna inom stora delar av vårt land på grund

av befolkningens gleshet ej bildas lokala sjukkassor, vilka äga på samma gång

nödigt medlemsantal för utjämningens verkställande och en sådan begränsning

av verksamhetsområdets lokala omfattning, som erfordras för utövande av nödig

sjukkontroll. En lokalavdelning av en rikssjukkassa kan däremot bildas med

ytterst obetydligt medlemsantal, då utjämningen av risken sker inom hela kassan.

De brister, som enligt vad nyss anförts torde få anses förenade med rikssjukkassorna

som organ för enhetskassesystemet, böra därför vägas mot fördelarna

dels av utsikten att vinna rikssjukkassornas intresserade aktiva medverkan

för reformens genomförande i stället för ett mer eller mindre kraftigt

motstånd, som bland annat toge sig uttryck i en för hela sjukkasserörelsen skadlig

konkurrens, dels utsikten att genom rikssjukkassornas användande få systemet

med statsunderstödda enhetskassor mycket snabbare och mycket fullständigare

genomfört i vårt land. Vid denna avvägning synas mig de skäl som

tala för rikssjukkassornas medtagande avgjort väga tyngst, särskilt som, enligt

vad jag senare skall anföra, de å andra sidan anförda olägenheterna torde kunna

väsentligen undanröjas.

I överensstämmelse med vad nu anförts har jag principiellt ställt mig på den

ståndpunkten, att rikssjukkassorna såvitt möjligt böra införlivas med enhetskassesystemet.

Grundsatsen att allenast en sjukkassa skall vara statsunderstödd

å varje ort synes mig emellertid icke kunna eftergivas utan att hela systemet

upprives. Den inom granskningsnämnden av herrar Jansson och Lindhagen

förordade lösningen med en lokalkassa och en rikssjukkasseavdelning

på varje ort kan jag alltså ej förorda. Det förtjänar för övrigt anmärkas, att

bakom även detta förslag måste ligga ett erkännande av nödvändigheten av en

centralisering, och det torde med denna utgångspunkt vara svårt att påstå, att

ett tvåkassesystem skulle äga företräde framför enhetskassesystemet. Det behöver

i sådant hänseende endast pekas på att man med förstnämnda system

skulle väsentligen gå miste om möjligheten till samarbete med andra socialförsäkringsgrenar.

Därest man alltså erkänner rikssjukkassornas fulla berättigande inom vissa

trakter, torde det emellertid icke vara rimligt om ens möjligt att inskränka

deras verksamhet till de ur sjukförsäkringssynpunkt mest svårarbetade områdena,

där lokala sjukkassor helt enkelt icke kunna bildas. Till stöd för denna

sin verksamhet böra rikssjukkassorna tydligen få äga lokalavdelningar å mera

gynnsamt lottade orter. Konsekvensen blir alltså, att rikssjukkassorna genom

sina lokalavdelningar skola äga samma rätt och möjlighet att bliva antagna till

statsunderstödda som lokalkassorna. Till frågan huru en dylik likställighet

skulle tillämpas i praktiken, då lokalkassor och rikssjukkassor tävla om att bliva

statsunderstödda, återkommer jag i annat sammanhang.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har jag låtit vidtaga vissa jämkningar

i de utarbetade utkasten i den av granskningsnämnden förordade riktningen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 117.

51

Det av mig nu framlagda förslaget innefattar alltså icke den i punkt 2 av

de sakkunnigas utkast upptagna regeln, att statsunderstödd sjukkassa skall

vara lokalt begränsad. Till statsunderstödd för visst område skall följaktligen

enligt förslaget kunna antagas antingen en lokal kassa eller en rikssjukkassa,

vilken sistnämnda i sådant fall naturligtvis får utöva verksamheten

genom en till området begränsad lokalavdelning. Förutsättningen för rikssjukkassas

antagande bör givetvis vara, att kassan meddelar en sådan sjukförsäkring

som anses socialt tillfredsställande och som på sådan grund enligt

förslaget uppställts som ett allmänt minimum. Tillika bör tydligen fordras,

att även rikssjukkassa är villig att till avdelningar i sig upptaga andra å

orten befintliga lokalkassor och lokalavdelningar i annan rikssjukkassa, vilka

kunna vilja ansluta sig till den statsunderstödda sjukkasserörelsen. För att

en lokalavdelning av en rikssjukkassa skall kunna intaga en sådan ställning

som nyss sagts kommer i de flesta fall en viss koncentration att bliva nödvändig.

Ej blott samtliga lokalavdelningar av samma rikssjukkassa inom området

komma att få sammanslutas, utan även ett visst samgående mellan de olika rikssjukkassorna

torde bliva erforderligt. Emellertid äro redan nu de flesta av de

större rikssjukkassorna sammanslutna till en centralorganisation. Och något

starkare motstånd mot ett ytterligare samgående — vare sig detta skulle få

formen av en fullständig sammanslagning eller en genom utbyte av medlemmar

kassorna emellan verkställd uppdelning av landet i olika rikssjukkasseområden

— synes från dessa kassors sida ej vara att förvänta. Redan nu äro planer å

bane att åstadkomma en viss enhetlighet i kassornas verksamhet.

Vilken åtgärd i dylikt hänseende som bör vidtagas torde kunna få bero på

vederbörande rikssjukkassor själva. Det har alltså icke ansetts erforderligt

att uppställa några särskilda kvalifikationer i fråga om storlek, verksamhetsområde

o. d. för rikssjukkassa, som skall kunna bliva statsunderstödd, utan

i dylikt hänseende skall liksom i fråga om lokala kassor avgörandet bero på

tillsynsmyndighetens i enlighet med de utfärdade bestämmelserna verkställda

prövning.

I ett hänseende torde emellertid en viss jämkning i rikssjukkassornas frihet

att ordna sin verksamhet böra föreskrivas. I punkt 4 i de ifrågasatta bestämmelserna

har upptagits stadgande om skyldighet för statsunderstödd sjukkassa

att enligt tillsynsmyndighetens föreskrift ändra sitt verksamhetsområde.

Huvudsj-ftet med denna bestämmelse är, såsom i annat sammanhang skall

närmare utvecklas, att de statsunderstödda sjukkassorna skola kunna förmås

att vidtaga de ändringar därutinnan, som kunna påkallas för sjukkasseväsendets

utveckling. Det i stadgarna bestämda verksamhetsområdet skall nämligen

enligt denna föreskrift överensstämma med det område, för vilket kassorna antagits

till statsunderstödda, och i detta område måste jämkning kunna ske, allt

efter som förhållandena på sjukförsäkringsområdet påkalla det. Av tillika

föreslagna bestämmelser om inskränkning i medlems rätt att kvarstå i kassan

följer därför, att kassan i regel icke får driva verksamhet inom område, där

annan sjukkassa är statsunderstödd. En sådan bestämmelse är tydligen erforderlig,

om enhetskassesystemet skall kunna uppehållas. Visserligen har det

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

ansetts erforderligt att i förslaget upptaga ett par undantagsföreskrifter

härutinnan, sammanhängande med övergången till den nya organisationen.

Och i punkt 19 i förslaget finnes den regeln, att statsbidrag ej utgår för medlem

tillhörande annan statsunderstödd sjukkassas område, varjämte i punkt 23

stadgas, att medlem för vilken statsbidrag ej utgår ej må tillgodoföras andel

i statsbidraget. Men full kontroll över att så ej sker kan näppeligen upprätthållas.

I varje fall lärer det icke kunna undvikas, att en allmän rätt för

kassa att hava — visserligen icke statsunderstödda — medlemmar inom området

för annan statsunderstödd kassa skulle kunna bereda kassan konkurrensmöjligheter,

som kunde avsevärt skada den statsunderstödda verksamheten å

den andra orten.

En följd av de principer som sålunda böra gälla bliver tydligen för rikssjukkassornas

del, att lokalavdelningar som icke antagits till statsunderstödda i

princip icke skola få finnas. Jag vill dock genast tillägga, att detta endast skulle

gälla med avsevärda modifikationer. Helt skulle det äga tillämpning endast

beträffande nyrekrytering av medlemmar liksom beträffande bildande av avdelningar

av nya medlemmar på orter där andra kassor antagits till statsunderstödda.

Att de vid övergången till det nya systemet befintliga medlemmarna

skola äga att — även på dylika orter — stå kvar i sina gamla avdelningar

har förut omnämnts och kommer i annat sammanhang att närmare utvecklas.

Vidare komma rikssjukkassorna att enligt de allmänna reglerna få

med statsunderstöd fortsätta verksamheten å orter, där annan statsunderstödd

kassa ej finnes. Därvidlag lärer emellertid förhållandet bliva det, att då å

viss ort finnes en lokalavdelning eller förutsättningar för bildande av on sådan,

rikssjukkassan kommer att antagas till statsunderstödd för denna ort.

Regler av den innebörd som nu angivits torde över huvud taget icke komma

att inverka menligt för rikssjukkassorna. Ett betydande medlemsantal skulle

under alla omständigheter återstå för dessa kassor. Utom alla de orter, där

de äro allenarådande, finnas ett flertal platser där de tillsammantagna hava

den förhärskande ställning, att de med säkerhet kunna räkna på att antagas

till statsunderstödda. Då en lokal kassa knappast utom i rena undantagsfall

såsom med starkt stöd av arbetsgivare eller dylikt kan tänkas utan statsunderstöd

lyckas att konkurrera med en statsunderstödd lokalavdelning av en rikssjukkassa,

hava rikssjukkassorna för övrigt tydligen att emotse anslutning från

sådana lokala kassors medlemmar.

För att komma till en något så när tillförlitlig föreställning i dessa hänseenden

har i samband med de inom departementet gjorda utredningarna på grundvalen

av inom socialstyrelsen föreliggande eller särskilt infordrade uppgifter

upprättats en statistik, avsedd att visa, i vilken utsträckning inom rikets olika

kommuner sjukkasseorganisationer av olika slag äro i verksamhet, alltså dels

lokala kassor, dels lokalavdelningar av rikssjukkassor, samt storleken av respektive

organisationers medlemsbestånd. Ett sammandrag av denna statistik

föreligger i ett antal tabeller, vilka torde få biläggas protokollet i detta ärende

(Bilaga C tabellerna 10—13 och Bilaga D). I det jag i övrigt i detta sammanhang

tillåter mig hänvisa till dessa tabeller, vill jag här endast anföra, att

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

53

under förutsättning att den nu antydda omorganisationen försigginge enligt

den grund, att den å viss ort ifrågakommande nya organisationen konstituerades

såsom en självständig lokal kassa eller en lokalavdelning av rikssjukkassa,

beroende på huruvida sammanlagda medlemssummorna inom å ena sidan de

förut i orten befintliga lokalkassorna och å andra sidan där arbetande lokalavdelningar

vore övervägande, resultatet skulle bliva att inom 807 kommuner

med en folkmängd av 2,800,000 personer lokalkassornas, inom 1,015 kommuner

däremot med en folkmängd av 2,656,000 personer rikssjukkasseavdelningarnas

numerär vore den större, vadan alltså vid en sträng tillämpning av nyssnämnda

princip den statsunderstödda sjukkasseverksamheten i orten inom de

förra kommunerna skulle komma att representeras av en lokal kassa, inom de

senare av en lokalavdelning av rikssjukkassa. Ser man, i stället för på kommunerna,

på mera naturligt avgränsade områden för sjukkassornas verksamhet,

s. k. sjukkasseområden, finner man, att lokalkassorna skulle erhålla områden

med 2,833,000 invånare och rikssjukkassorna områden med 2,592,000 invånare.

För de lokala kassornas del, samfällt betraktade, skulle omorganisationen komma

att medföra en vinst i medlemsantal, jämfört med nuvarande förhållanden, av

omkring 70,000 medlemmar — vid uppgörelse efter kommunindelningen cirka

5,000 mindre och efter områdesindelningen cirka 5,000 mera — detta huvudsakligen

inom städerna, för rikssjukkassorna däremot en motsvarande förlust.

Nyss åsyftade s. k. majoritetsprincip vid fördelning av sjukkasseområden torde

emellertid icke böra tillämpas utan vissa modifikationer, genom vilka förlusterna

för rikssjukkassorna skulle begränsas till högst 60,000 medlemmar, huvudsakligen

i städerna. Vidare bör bemärkas följande.

Vid nu återgivna beräkningar är förutsatt, att samtliga nu existerande registrerade

sjukkassor komma att med alla sina medlemmar inordna sig i det

nya systemet. Skulle detta icke bliva fallet men skulle dock förhållandet bliva,

att de fåtaliga rikssjukkassorna för sin del gå med under det att — såsom man

sannolikt har att i varje fall till en början vänta — ett större eller mindre

antal lokala kassor underlåta detta, blir förhållandet givetvis helt annorlunda.

I betraktande av rikssjukkassornas starka medlemsökning på landsbygden,

vilken de senaste åren uppgått till omkring 5,000 medlemmar per år, torde för

övrigt nämnda förlustsiffra för rikssjukkassorna redan under övergångstiden

bliva förbytt i ett överskott. Även andra omständigheter, på vilka det skulle

föra för långt att här ingå, peka i samma riktning.

Det har anförts, att även om i överensstämmelse med vad nu anförts lokalkassor

och rikssjukkassor formellt bleve likställda i fråga om rätten att bliva

antagna till statsunderstödda, resultatet i praktiken skulle bliva, att rikssjukkassorna

bleve hänvisade till orter med de ogynnsammaste förhållandena, där

lokalkassor ej kunde eller ej önskade komma till stånd; därigenom skulle rikssjukkassornas

ställning i ekonomiskt hänseende alltmera försvagas.

Dylika farhågor torde emellertid komma att visa sig ogrundade. För de

principer, vilka enligt min mening böra gälla vid prövning av ansökningar om

antagande, kommer jag att redogöra i annat sammanhang; här må blott anföras,

att dessa grundsatser gå ut på att full likställighet skall råda därut
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sättet för

rikssjukkassornus

inordnande

i enhet

skas sesystemet.

Departe
mentschefen.

innan mellan de båda slagen av sjukkassor. Huru tillämpningen av nämnda

principer skulle i detta hänseende utfalla i verkligheten är tydligen omöjligt

att närmare förutse; det beror helt och hållet på den omfattning, i vilken ansökningar

inkomma från de olika hållen. En närmare granskning av de uppgifter,

som ligga till grund för den omförmälda utredningen, visar emellertid,

att det knappast är så att enligt en dylik fördelning rikssjukkassorna

i övervägande grad skulle till verksamhetsområde erhålla trakter med ogynnsamma

sjuklighetsförhållanden. Detta framgår för övrigt redan av en jämförelse

mellan tabellerna i Bilaga D samt de vid Bilaga H fogade tabellerna

angående sjuklighetsförhållandena inom sjukkassor i olika län. Därjämte komme

det att ligga i sakens natur, att rikssjukkassorna skulle få en väsentlig

del av sin verksamhet å orter, där de redan nu hava sitt största medlemsantal.

Någon avsevärd försämring i deras ställning torde alltså ej vara att befara.

Vidare må i detta sammanhang kraftigt understrykas, att i samma mån som

vid den ifrågasatta utjämningen av sjukkassornas risker systemet med s. k.

enhetliga premier kommer till tillämpning, de variationer beträffande sjukligheten

som kunna spela någon avsevärdare roll för en sjukkassas ekonomi, nämligen

de som angå de långvariga sjukdomsfallen, komma att utjämnas vid statsbidragens

tillmätande. Detta skulle gälla även för riksjukkassorna; och de

nackdelar som skulle kunna uppstå, därest dessa kassor mot all förmodan skulle

få de genomsnittliga sjuklighetsförhållandena försämrade i förhållande till de

nuvarande, skulle alltså under denna förutsättning bliva i allt väsentligt undanröjda.

Den första fråga som möter vid tillämpningen av den nu angivna principen

att rikssjukkassorna skola på enahanda villkor som lokalsjukkassorna inordnas

i enhetskassesystemet är deri, huru förhållandet bör ordnas mellan rikssjukkassans

centralorganisation och dess lokalavdelningar. I sådant hänseende hava

framkommit olika förslag, bland vilka blott må erinras om socialstyrelsens

nyss återgivna uppslag (Bil. sid. 177). Allvarliga olägenheter hava emellertid

befunnits vara förenade med samtliga dylika förslag.

Vid det fortsatta utredningsarbetet inom socialdepartementet hava alltså

ånyo verkställts undersökningar i olika riktningar rörande bästa sättet för

ordnandet av förhållandet mellan rikssjukkassorna och deras lokalavdelningar.

Därvid har befunnits, att det torde vara möjligt att utan någon genomgripande

ändring i rikssjukkassornas konstruktion åstadkomma de garantier som kunna

anses erforderliga för deras inordnande i det nya systemet. I och för sig torde

det väl också få anses såsom en väsentlig fördel, därest någon större rubbning

icke behöver ske i rikssjukkassornas organisation. Under sådana förhållanden

lärer det nämligen kunna förväntas, att desamma mycket snabbare och i väsentligt

större omfattning än i motsatt fall komma att ansluta sig till det

ifrågasatta systemet. Rikssjukkassorna skola alltså enligt förslaget ingå i

systemet med lokalavdelningar av i huvudsak oförändrad konstitution som

organ.

Den främsta av de nyss åsyftade garantier, som böra vara villkor för rikssjukkassors

antagande, tager sikte på den i det förut anförda berörda mindre

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

55

gynnsamma egenskapen i rikssjukkassornas organisation att de lokala organen

knappast äga tillräckligt intresse för en effektiv tillsyn över dem som åtnjuta

sjukhjälp. För åstadkommande av nödig rättelse härutinnan torde emellertid

någon särskild lagstiftningsåtgärd icke vara erforderlig. I sådant hänseende

må nämligen erinras om att i 20 § mom. 1 i sjukkasselagen finnes föreskrivet,

att de fasta avgifter som sjukkassa skall upptaga till bestridande av kostnaderna

för sin verksamhet icke må göras olika för olika grupper av kassans

medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av vissa angivna orsaker.

Bland dessa finnes angiven olikhet medlemmarna emellan i avseende å understödsrätt

eller sjukdomsrisk. Vid behandlingen i statsrådet den 31 december

1925 av det förslag till vissa ändringar i sjukkasselagen, vilket genom proposition

(nr 113) denna dag förelagts riksdagen, anförde jag, att enligt min mening

detta stadgande lämnade rum för tillämpning av ett system med olika premier

på grund av skiljaktigheter i sjuktal exempelvis mellan lokala avdelningar

av rikssjukkassa, ävensom att en tillämpning av olika premier i dylikt fall

under vissa förutsättningar kunde bliva av betydelse för rikssjukkassornas inordnande

i den föreslagna nyorganisationen.

Vad som med denna uppfattning erfordras för vinnande av det åsyftade

målet att lokalavdelningarna skola själva bära viss risk för och alltså erhålla

intresse av hur verksamheten inom varje avdelning bedrives, är tydligen endast,

att rikssjukkassan i sina stadgar skall hava inryckt bestämmelse därom

att för samma sjukhjälpsförmåner olika premier kunna bliva gällande för

olika avdelningar, beroende på skiljaktigheter i fråga om sjukligheten. Den

olikhet i sjukdomsrisk, varom här är fråga, kan tydligen, såvitt den skall

avse ej en enda medlem utan en hel medlemsgrupp, allenast grundas på en

statistisk erfarenhet. Härvidlag kommer naturligtvis främst i fråga den konstaterade

olikheten i sjuklighet för olika åldersgrupper. Men även anställning

i visst yrke och bosättning å ort med ogynnsamt klimat kan statistiskt påvisas

föranleda översjuklighet. Något hinder torde ej heller möta att för en lokalavdelning,

där ett komplex av dylika faktorer åstadkommer översjuklighet, tilllämpa

högre avgifter. Huruvida en sådan statistiskt konstaterad översjuklighet

ej beror på några dylika faktorer utan allenast på en slappare sjukkontroll, är

en fråga som ej alltid låter sig besvara. Tydligt är emellertid, att ur rättvisans

synpunkt i sistnämnda fall föreligga än starkare skäl för avgiftsförhöjning.

Det kan i enlighet med vad nyss anförts icke anses strida mot sjukkasselagen,

att då en viss medlemsgrupp, här en lokalavdelning, genomgående visar högre

sjuktal — grunden härtill må vara vilken som helst —- avgifterna för denna

medlemsgrupp höjas. Medvetandet om att en sådan höjning kan ske får antagas

utgöra en kraftig sporre för lokalavdelningarna att hålla sina sjukhjälpskostnader

nere.

Den bestämmelse, som i enlighet med vad nu sagts synes böra finnas i statsunderstödd

rikssjukkassas stadgar, torde i allmänhet lämpligen kunna utföras

så att visserligen en enhetsavgift blir gällande för rikssjukkassan i dess helhet

men att vid i stadgarna angivna förhållanden viss tilläggsavgift skall uttagas.

Den föreslagna regeln i sådant hänseende (punkt 18) innebär ock möjligheter

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

för olika former av bestämmelsernas närmare utformande i stadgarna. Naturligtvis

behöver ej varje olikhet i sjukdagstalet medföra olika avgifter, och den

tid under vilken olikheten skall vara konstaterad kan ock variera.

Enligt de allmänna grunderna för de statsunderstödda kassornas organisation

och verksamhet kommer det att ingå i socialstyrelsens tillsyn över rikssjukkassorna

att vaka över att en stadgebestämmelse av nu angiven innebörd, som gjorts

till villkor för kassans antagande till statsunderstödd, verkligen efterleves och

att alltså tilläggspremien kommer att uttagas då så bör ske. Socialstyrelsen har

alltså på detta sätt möjlighet att hålla uppsikt över att förvaltningen inom

lokalavdelningarna sker på tillbörligt sätt.

Såsom nyss anförts hava rikssjukkassorna hittills icke i sin verksamhet upptagit

lämnande av läkar- eller annan sjukvård. En av huvudpunkterna i den

föreslagna nyorganisationen är emellertid, att denna form av sjukhjälpsverksamhet

skall kraftigt understödjas. Härav lärer följa, att även de rikssjukkassor,

som antagas till statsunderstödda, i så stor utsträckning som möjligt

böra bedriva sådan verksamhet. Detta lärer väl näppeligen kunna ske för en

kassa i dess helhet — vilket torde hava varit en av anledningarna till att sådana

förmåner icke för närvarande beredas — men det synes icke böra möta

hinder, att vissa av avdelningarna upptaga läkarvård på sitt program och att

alltså för dessa avdelningar premien liöjes i förhållande till nämnda förmåner.

1 själva verket blir förhållandet detsamma som om hela rikssjukkassan hade

en klass för läkarvård, ehuru i denna klass medlemmar funnes endast inom

vissa lokalavdelningar.

Med de skiljaktigheter, som på nu angivna sätt komma att råda mellan olika

lokalavdelningar, blir det vidare erforderligt, att kassans stadgar innehålla bestämmelser

om till vilken lokalavdelning en medlem skall räknas — en omständighet

som naturligtvis ej inverkar på det förhållandet, att han genom sitt medlemskap

är direkt berättigad och förpliktad mot kassan i dess helhet. Reglerna

i detta hänseende torde lämpligen böra ansluta sig till de regler för medlemmars

tillhörighet till lokala kassor, sorn i det följande komma att behandlas.

Kontrollen

över rikssjukkassornas

lokalav

delningar.

Departementschefen.

Med några ord bör måhända beröras de speciella förhållanden som komma

att uppstå i de fall, då enhetskassorna komma att vara lokalavdelningar i en

rikssjukkassa. Formellt blir det tydligen rikssjukkassan såsom helhet betraktad,

vilken antages till statsunderstödd för vissa bestämda områden, som motsvara

de särskilda lokalavdelningarnas områden. Kassan såsom sådan blir

ansvarig för rörelsen gentemot tillsynsmyndigheten, och kassan liar att ansöka

om och uppbära statsbidragen. Det blir kassans sak att utöva kontroll över sina

underavdelningar, men det bör tydligen stå socialstyrelsen öppet att genom

undersökning av de handlingar, som ligga till grund för avräkningarna mellan

centralstyrelsen och lokalavdelningarna, kontrollera de uppgifter som åberopas

vid rekvisitionen av statsbidrag. Av särskild vikt blir det tydligen i sådant

hänseende att kontrollera, att icke bidrag kräves för avdelningar eller för personer,

för vilka enligt de angivna grunderna bidrag ej må utgå. — Vidare blir

det tydligen rikssjukkassan såsom sådan, som kommer att, på sätt som förut
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

57

satts i det omförmälda förslaget till ändringar i sjukkasselagen, träda i förbindelse

med den ifrågasatta nya riksförsäkringsanstalten för slutande av

avtal om övertagande av viss olycksfallsförsäkringsverksamhet samt verksamhet

för bestämmande och utgivande av moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst

industriellt arbete. Klart är dock, att dylikt avtal jämväl må slutas endast

för viss eller vissa avdelningar, något som också framgår av formuleringen av

den föreslagna bestämmelsen i sådant hänseende i 3 § i det för riksdagen

framlagda förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag.

Ännu en särskild grupp av sjukkassor torde böra i detta sammanhang något Fortsättningsberöras,

nämligen de s. k. fortsättningskassorna, av vilka för närvarande fin- kassornas

ett trettiotal med sammanlagt omkring 80,000 medlemmar.

Sjukhjälpstiden inom fortsättningskassorna är för närvarande i de flesta

fall icke tilltagen längre, än att densamma jämte den tid, för vilken sjukhjälp

av den sjuke förut åtnjutits inom vederbörande primärkassa, faller helt inom

den sjukhjälpstid, vilken enligt det nu föreliggande författningsförslaget skulle

komma att utgöra det obligatoriska minimum i detta hänseende för statsunderstödd

sjukkassa. Åtminstone såvida dessa kassors verksamhet hålles inom den

nuvarande ramen, skulle densamma följaktligen bliva överflödig i och med den

nu tilltänkta nyorganisationen av sjukkasseväsendet.

Det torde under sådana förhållanden få anses helt naturligt, att fortsättningskassorna

enligt förslaget icke vidare skola komma i åtnjutande av statsbidrag.

Det kan visserligen tänkas, att man även inom det nya systemet lämnade

rum för dylika kassor, i vilket fall alltså deras uppgift skulle bliva att bereda

sjukhjälp åt medlemmar inom sådana statsunderstödda sjukkassor, vilkas sjukhjälpstid

icke sträckte sig utöver de obligatoriska tre åren, för den sjuktid

alltså som infaller efter utgången av tredje sjukåret under ett sjukdomsfall.

Det synes mig emellertid, som om knappast tillräckliga skäl finnas för en

dylik anordning. Flertalet av de existerande fortsättningskassorna äro till

finnandes i städer eller andra mera folkrika platser. Med den koncentration

av sjukkasseverksamheten, som den nya organisationen skulle komma att medföra,

torde, därest behov av utsträckt sjukhjälpstid därstädes skulle finnas,

detta kunna tillgodoses av de statsunderstödda sjukkassorna själva, utan tillhjälp

av för sådant ändamål bildade särskilda organ.

På anförda grunder hava i förslaget icke upptagits bestämmelser om statsunderstödda

sjukkassor av sist antytt slag.

Förmena frågor rörande organisationsförslaget.

Enligt 80 § i 1910 års sjukkasselag handhaves registrering av och tillsyn å Tillsynssjukkassor

av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Enligt 95 § äger

Konungen meddela närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation dess föröda

verksamhet. läggning.

Genom instruktion den 23 december 1910 för tillsynsmyndigheten över sjuk- bes^^ger

kasseväsendet i riket förordnade Kungl. Majrt, att tillsynsmyndighet skulle

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Besparings
kommittén.

Yttranden

över bespara

gskommitténs

betänkande.

Departe
mentschefen.

tillsvidare vara kommerskollegium, och att för ändamålet skulle vara upprättad

en särskild byrå inom kollegium, sjukkassebyrån. Genom kungörelse samma

dag angående handläggningen av frågor om statsbidrag åt sjukkassor förordnades,

att sådana frågor skulle handläggas och beviljat statsbidrag utbetalas

av kommerskollegium i egenskap av tillsynsmyndighet. Ansökan om statsbidrag

skulle ingivas före den 30 juni varje år och vara åtföljd av dels ett exemplar

av kassans stadgar och dels enligt av tillsynsmyndigheten fastställt formulär

avfattade och av styrelsen styrkta uppgifter, som erfordrades för bedömande

till vilket belopp statsbidrag skulle beviljas.

Vid inrättandet av socialstyrelsen år 1912 överfördes sjukkassebyrån dit

från kommerskollegium (Instruktion för socialstyrelsen den 8 november 1912;

ny instruktion den 30 juni 1920). Genom kungörelse den 29 november 1912

förordnades, att kommerskollegii befattning med frågor om statsbidrag åt sjukkassor

skulle övertagas av socialstyrelsen.

Den 31 december 1921 utfärdades en ny kungörelse angående handläggningen

av frågor om statsbidrag åt sjukkassor. Beträffande sättet för ansökan

om statsbidrag innehöll denna kungörelse enahanda bestämmelser som 1910 års

kungörelse. Rätten till reell prövning av ansökningarna var däremot högst

väsentligt utvidgad. Enligt 1910 års kungörelse synes denna rätt hava varit begränsad

till prövning huruvida kassan i sina stadgar upptagit bestämmelser,

vilka med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift

vore obehöriga, och om kassan på sådan grund ej kunde anses berättigad

till statsbidrag. Enligt 1921 års kungörelse åter äger socialstyrelsen besluta,

huruvida och till vilket belopp kassa må tillerkännas statsbidrag, vilket stadgande

lärer innebära en allmän prövningsrätt beträffande kassans lämplighet

att understödjas av det allmänna.

Enligt 34 § i instruktionen för socialstyrelsen äger den som icke åtnöjes med

socialstyrelsens beslut att anföra besvär däröver — alltså även sjukkassa som

ej alls eller allenast med mindre belopp än som begärts erhållit statsbidrag.

Besparing skommittén har föreslagit, att socialstyrelsens sjukkassebyrå skulle

överföras till pensionsstyrelsen. Detta förslag motiverades med önskvärdheten

av närmare samverkan mellan de båda försäkringsgrenarna.

Besparingskommitténs förslag i sådant hänseende har avstyrkts av socialstyrelsen

(Bil. sid. 186), varemot pensionsstyrelsen förklarat sig under vissa

förutsättningar icke hava något att invända däremot (Bil. sid. 145).

Vid behandling i statsrådet den 31 december 1925 av förslag rörande nyorganisation

av den sociala olycksfallsförsäkringen har jag utförligt angivit min

ståndpunkt till frågan om socialförsäkringens enhetlighet och om samverkan

mellan olika försältringsgrenar, och tillåter jag mig att därutinnan hänvisa

till detta mitt anförande (proposition nr 109 sid. 31 ff.). Här må blott erinras,

att jag där framhållit betydelsen av samverkan mellan organen för de olika försäkringsgrenarna

såväl beträffande den centrala ledningen som även och än

mera i den lokala organisationen. I fråga om den centrala organisationen har

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

59

jag emellertid ej funnit skäl föreslå något sammanförande eller någon överflyttning

av olika grupper av ärenden. Bland skälen härför må här endast framhållas,

att dylika åtgärder torde böra ses i ett större sammanhang, omfattande

även andra spörsmål än bästa formen för handläggning av socialförsäkringsfrågor.

Vad särskilt angår behandlingen av frågor rörande sjukförsäkringen

är att tillägga, att socialstyrelsen genom sin sjukkassebyrå är tillsynsmyndighet

ej blott för sjukkassorna utan även för andra sammanslutningar för icke

affärsmässig personförsäkring, understödsföreningarna (lag den 29 juni 1912).

Kungl. Maj :t har vidare på min föredragning beslutat för den nu samlade riksdagen

framlägga förslag till lagstiftning angående återförsäkringskassor (proposition

n:r 114), varjämte förslag föreligger rörande åtgärder till motverkande

av följderna av arbetslöshet, i vilka åtgärder skulle såsom en väsentlig

del ingå statsunderstöd åt frivillig försäkring för arbetslöshet i därför bildade

arbetslöshetskassor. Särskilt beträffande organ av sistnämnda beskaffenhet

torde det ligga i sakens natur, att tillsynen över dem bör förläggas till socialstyrelsen.

I viss mån är tillsynen över samtliga nu nämnda slag av sammanslutningar

så likartad, att detta samband måste tagas i betraktande vid bedömande

av frågan om den bästa formen för handläggningen.

Emellertid torde vissa förändringar med avseende å formen för handläggnin- Sättet för

gen av frågor rörande tillsynen över sjukkassor och tilldelande av statsbidrag handlägget

dem vara erforderliga. Det statsbidrag som nu utgår till sjukkassorna för frågor**™

varje år beräknas efter förhållanden, nämligen medlemsantal och sjuklighet, som statsbidrag.

avse nästföregående år. Något annat sätt för beräkningen än ett dylikt hän- Gällande befarande

till förfluten tid torde ej heller vara möjligt. Statsbidraget kan så- stammelserlunda

redan med nuvarande regler anses vara ett genom föregående verksamhet

intjänat belopp, som utbetalas i efterskott, ehuru för närvarande bidraget synes

i praktiken betraktas såsom avseende det år, då ansökan därom göres och utbetalning

sker. Svagheten med detta system är att en sjukkassa, då den meddelar

sjukhjälp i viss omfattning, ej med säkerhet kan veta, huruvida statsbidrag

därför kommer att utgå, liksom ej heller om premierna kunna beräknas

med hänsyn till att en del av risken kan komma att täckas av dylikt bidrag.

Lnder de hittillsvarande förhållandena har denna omständighet emellertid ej

spelat så stor roll. Även efter det socialstyrelsens prövningsrätt utvidgats

genom 1921 års kungörelse, lärer vägran av statsbidrag hava hört till undantagsfallen.

En kassa, som efterlever lag och stadgar, har alltså kunnat med

något så när säkerhet påräkna statsbidrag.

Annorlunda skulle saken tydligen med bibehållande av samma anordning Departeför

statsbidragens tillmätande komma att ställa sig under ett enhetskassesystem. mentschefeu.

Det torde för övrigt ligga i öppen dag, att en konsekvens av detta system måste

vara. att det på förhand angivits, vilken kassa som under ett visst år kommer

att vara statsunderstödd inom varje område; det är av betydelse för den som

ämnar ingå i en sjukkassa att veta i vilken kassa han kan påräkna statsbidrag

för sin sjukförsäkring. Med det föreslagna ökade statsbidraget blir det även

av större betydelse för kassornas ekonomi och därmed även för premieberäkningen

för ett visst år, huruvida man kan räkna med dylikt bidrag. Det samlade

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

statsbidraget skulle ju, enligt vad i annat sammanhang kommer att anföras,

kunna uppgå till över elva kronor för år och medlem, vilket för den lägsta medlemsklassen

skulle utgöra cirka två tredjedelar av kostnaden för försäkringen.

Vad sålunda anförts gäller närmast en förhandsprövning år för år av rätten

till statsbidrag. Emellertid torde omfattningen såväl av de enligt stadgarna

statsunderstödda kassor åvilande förpliktelserna som å andra sidan av dessa

statsbidrag göra det i hög grad önskvärt, att kassorna kunna inrätta sig med

hänsyn därtill även för längre tid än endast ett år i sänder.

Innebörden På grund av nu anförda omständigheter innefatta de föreslagna bestämmel^de^försfag.

11 serna den regeln, att sjukkassa skall i förväg antagas till statsunderstödd av

tillsynsmyndigheten. Denna regel skulle innebära, att sedan en kassa gjort

ansökan i sådant hänseende, socialstyrelsen skulle pröva, dels huruvida kassans

stadgar innehålla sådana bestämmelser, att enligt de fastslagna reglerna statsbidrag

må meddelas, dels huruvida kassan är lämpad — eller, där flera kassor

söka antagande för samma område, mest lämpad — att vara enhetskassa. Om

så anses vara fallet, skulle kassan genom ett socialstyrelsens beslut förklaras

berättigad att tills vidare åtnjuta statsbidrag enligt gällande regler, därvid

styrelsen tillika skulle bestämma det eller de lokalt begränsade områden, för

vilka kassan skulle vara enhetskassa. Därest det sålunda bestämda enhetskasseområdet

ej överensstämde med kassans i stadgarna fastslagna verksamhetsområde,

skulle det åligga kassan att genom stadgeändring snarast åvägabringa

överensstämmelse därutinnan.

Ett antagande till statsunderstödd i denna form skulle alltså medföra, att

den antagna kassan skulle hava säkerhet för att under den tid kassan kvarstode

som statsunderstödd — att antagandet bör kunna återkallas skall omnämnas

i det följande — och i förhållande till antalet medlemmar samt till

lämnade förmåner erhålla statsbidrag. Bidrag för sådan tid skulle alltså —

i motsats till vad för närvarande anses vara fallet ■— utgå oavsett huruvida

kassan vid den tid då utbetalning sker fortfarande är antagen till statsunderstödd

eller ens utövar verksamhet. Detta sista tillägg kan möjligen anses

överflödigt. Men ett fasthållande vid principen leder ovillkorligen därtill,

och vissa praktiska synpunkter kunna också anföras därför. Det är möjligt

att kassan upptagit lån för verksamhetens bedrivande, och den bör då

erhålla de medel till betalning därav, som den vid lånets upptagande bort kunna

påräkna. Vidare kan förekomsten av tillgångar vid en kassas upplösning bereda

medlemmarna vissa förmåner -—- särskilt beträffande begravningshjälpsförsäkring

(se sid. 98) — vid övergång till annan kassa.

Grunder för Prövningen efter nu angivna grunder av ansökning om kassas antagande till

sas^antä sfatsunderstödd torde, särskilt vid övergången till det nya systemet, kunna

gande till bliva ganska maktpåliggande. Såsom förut nämnts bör enhetskassesystemet

8tattfödd som konsekvens medföra, att en kassa som antagits till statsunderstödd för visst

område ej får driva icke-statsunderstödd verksamhet inom annan statsunderstödd

kassas område. I allmänhet torde de kassor som komma att ansöka om

antagande hava för undvikande av tidsutdräkt och tvistigheter verkställt uppdelning

av verksamhetsområdena sinsemellan, innan ansökning göres.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

61

Vad emellertid angår de grunder som enligt min mening böra gälla, då flera

sjukkassor tävla om antagande till statsunderstödd för ett och samma område,

må anföras följande. Finnes en sjukkassa — eller lokalavdelning av rikssjukkassa

— som inom sin ort intager en absolut ledande ställning, och söker förstnämnda

kassa eller, i senare fallet, vederbörande rikssjukkassa antagande såsom

statsunderstödd samt fyller villkoren därför och i övrigt anses lämplig,

blir antagandet ju enkelt; det gäller då endast att på bästa sätt avgränsa verksamhetsområdet.

Där så ej är fallet och alltså ingen av kassorna har ett absolut

företräde, bör naturligtvis icke en sådan omständighet som tiden för ansökans

ingivande vara av avgörande betydelse. Äger sålunda socialstyrelsen

— som torde väl känna till sjukkasseförhållandena å de olika orterna — kännedom

om att det å viss ort varifrån en ansökan inkommit finnes eller är under

bildande en annan kassa, som önskar bliva statsunderstödd, torde socialstyrelsen

böra vänta med prövningen av förstnämnda ansökan till dess även sist avsedda

ansökan inkommit och en avvägning mellan kassorna alltså kali ske; på

det att genom ett sådant dröjsmål någon orätt icke skall vederfaras den kassa

som förut gjort ansökan, bör antagande kunna beviljas i viss mån retroaktivt,

d. v. s. för tid innan socialstyrelsen meddelar sitt beslut.

Föreligga alltså ansökningar om antagande för samma ort av två eller flera

kassor, vilka alla uppfylla villkoren för antagande och av vilka ingen på sätt

nj ss anförts bör äga absolut företräde, kunna tydligen tänkas i viss mån olika

principer för de grunder som böra vara avgörande för bedömandet. I sådant

hänseende må först avskiljas den möjligheten, att där tävlan står mellan en

lokal sjukkassa och en lokalavdelning av rikssjukkassa, endera organisationsformen

principiellt skulle äga företräde. Av vad förut anförts om den nya

organisationen och rikssjukkassornas inordnande i denna följer, att någon dylik

företrädesrätt icke skall förefinnas i någondera riktningen. Prövningen

bör alltså i dylikt fall ske efter samma grunder som om ansökningarna gjorts

av flera lokala kassor, dock med den modifikation som i fortsättningen skall

angivas.

Givetvis bör vid nu ifrågavarande prövning stor betydelse tillmätas sådana

omständigheter som huru de konkurrerande kassornas verksamhetsområden låta

inpassa sig i enhetskassesystemet, huru kassornas ekonomiska ställning är beskaffad,

i vad mån kassorna lämna förmåner utöver de för erhållande av statsbidrag

minsta föreskrivna och hava verksamheten uppdelad på de olika sjukoch

begravningshjälpsklasser, som enligt vad i annat sammanhang anföres böra

förekomma, o. s. v.

Även om det skulle bliva möjligt att efter dylika grunder i varje fall komma

till en bestämd uppfattning om vilken kassa som bör tillerkännas företräde,

något som knappast är tänkbart, torde härvidlag en annan modifierande synpunkt

böra spela in. Ett av skälen till att föreliggande förslag bygger på

att även rikssjukkassornas organisationsform skall inpassas i det nya enhetskassesystemet

har, såsom förut anförts, varit en önskan att genom rikssjukkassornas

positiva medverkan detta s5Tstem måtte i större omfattning och snabbare

takt komma till genomförande. Förslaget avser alltså att söka ena de båda orga
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Återkallande

av antagande.

nisationsformerna i gemensamt arbete för sjukförsäkringens utveckling. Det

lärer tydligen vara önskvärt, att den sålunda eftersträvade samverkan icke

störes av en konkurrens på de olika orterna om antagande till erhållande av

statsunderstöd. Alla förutsättningar synas mig, om förslaget genomföres,

föreligga för att en uppgörelse i godo bör komma till stånd mellan de sammanslutningar

som representera de båda organisationsformerna, rörande de orter

där den ena eller den andra av dem bör ansöka om statsunderstöd. En lämplig

utgångspunkt för en uppgörelse i dylikt hänseende synes mig föreligga i en

metod som, därest uppgörelse ej träffas, enligt min mening bör tillämpas inom

socialstyrelsen vid avgörandet i de fall då ett alldeles bestämt företräde icke

kan tillerkännas en av flera konkurrerande kassor. Den åsyftade metoden

innebär endast, att i fall då båda de konkurrerande formerna av sjukkassor

äro väsentligen lika kompetenta, antagandet bör lämnas åt lokal sjukkassa,

respektive rikssjukkasseavdelning, alltefter vilkendera organisationsformen som

inom det geografiskt lämpliga verksamhetsområdet vid viss tidpunkt -—■ exempelvis

den för den nya organisationens genomförande — kunde redovisa det

största antalet anslutna medlemmar. Detta skulle vara huvudregeln, från vilken

givetvis modifikationer i olika riktningar kunna vara önskvärda. Bland

dylika jämkningar må nämnas, att regeln icke bör strängt tillämpas, då organisationerna

äro ungefär jämnstarka, samt att hänsyn tydligen bör tagas till

vilkendera organisationsformen, som har de största utsikterna att få med flertalet

medlemmar från sin egen sida.

En verkställd, förut åberopad utredning (Bilaga D) har givit vid handen,

att ett allmänt genomförande av denna princip skulle lämna ett resultat, som

sannolikt i det stora hela innebure endast obetydlig förskjutning i de nuvarande

styrkeförhållandena de olika organisationsformerna emellan, i varje fall

vad angår landsbygden, där rikssjukkassorna synas hava de bästa utvecklingsmöjligheterna

samt sitt största berättigande.

Ehuru jag sålunda är av den uppfattningen, att den nu antydda majoritetsprincipen

bör vara utgångspunkten såväl vid uppgörelse mellan sjukkasseorganisationerna

som vid bedömandet i tveksamma fall hos tillsynsmyndigheten av

ansökningar från konkurrerande kassor, och ehuru jag anser det vara till gagn

att klarhet vinnes hos sjukkassefolket i de olika orterna om att denna princip

kommer att på detta sätt tillämpas, har jag icke ansett det lämpligt att intaga

någon regel i sådant hänseende bland de bestämmelser som skola gälla för

statsbidrags beviljande. Genom en sådan regel skulle lätt uppkomma en stelhet

i tillämpningen som givetvis icke är önskvärd. Därest riksdagen lämnar

utan gensägelse de av mig nu angivna riktlinjerna, torde desamma kunna anses

utgöra tillräckligt direktiv i frågan.

Socialstyrelsen har rörande de sakkunnigas utkast framställt anmärkning

om att i detsamma ej angivits grunderna för prövning av ansökningar om understöd.

Av det senast anförda torde hava framgått den ställning jag ansett

böra intagas i detta hänseende.

Statsunderstödet bör naturligtvis utgå allenast för tid då kassan uppfyller

villkoren därför. Bryter kassa mot sjukkasselagen eller sina stadgar — vilka

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr in.

63

ju i vad angar statsunderstödda kassor skola vara avfattade i överensstämmelse

med de för antagandet gällande bestämmelserna — och vidtages ej på tillsägelse

rättelse, äger tillsynsmyndigheten jämlikt 93 § sjukkasselagen påfordra,

att kassan skall träda i likvidation. Skulle tillsynsmyndigheten på grund

av omständigheterna anse detta vara ett för långt gående ingripande, bör tydligen

den mindre vitt gående åtgärden att indraga rätten till statsbidraget stå

till buds. — Vidare är sjukkassa enligt 57 § sjukkasselagen berättigad att i där

stadgad ordning vidtaga ändring i sina stadgar, även sådan varigenom sjukhjälpen

för ännu ej inträdd sjukdom nedsättes. Härigenom kunna stadgarna

— ehuru de vid tiden för antagandet överensstämt med sagda bestämmelser —- komma i strid med dessa. I sådant fall föreligger ej någon rätt att påkalla

kassans likvidation; om blott de nya stadgebestämmelserna ej stå i strid med

lagen, äger kassan kvarleva såsom registrerad sjukkassa. Men statsbidraget

bör tydligen ej vidare utgå.

Ytterligare en grund för indragande av statsbidraget torde böra införas i bestämmelserna.

Det kan nämligen tänkas, att vid starten av det nya systemet -—- vilket ju bör alltifrån början omfatta så stora delar av landet som möjligt ■—

det blir nådigt att fastställa större sjukkasseområden än som vid ett fullt genomfört

system är lämpligt. Allteftersom nya kassor uppstå, vilka uppfylla

\illkoren

ning ske efter den mera lämpliga indelningen i områden. Detta kan uppenbarligen

komma att medföra, att en viss del av ett område, för vilket viss kassa antagits,

bär överföras till en ny kassa. I andra fall kan det vara lämpligt att

viss omreglering sker mellan två befintliga statsunderstödda kassors områden

eller att, exempelvis därför att en av dem upphör —- helt eller såsom statsunderstödd

den andra kassan anses böra övertaga verksamheten jämväl inom den

först avsedda kassans verksamhetsområde. Visserligen torde kassorna som

regel komma att finna med sin fördel förenligt att självmant vidtaga av utvecklingen

betingade förändringar i verksamhetsområdet, eller komma de att

exter påstötning från socialstyrelsen göra den omläggning av dessa områden, som

ur nu angiMia synpunkter kan anses önskvärd. Då något sådant dock icke

lärer kunna påräknas för alla fall, torde ett visst tvångsmedel vara erforderligt.

Därför har bland bestämmelserna upptagits en föreskrift om rätt för tillsynsmyndigheten

att även efter det en kassa antagits till statsunderstödd påkalla,

att kassan skall ändra sitt verksamhetsområde — och därmed det område, för

vilket kassan är antagen till statsunderstödd — vid äventyr att statsbidraget

förloras. Denna rätt bör dock naturligtvis utövas med stor försiktighet. Noga

bör tillses, att den påkallade ändringen ej kan få några menliga följder för

kassan eller dess medlemmar, exempelvis genom att kassans ekonomi rubbas

eller medlemmarnas möjlighet att få de försäkringsformer de önska försämras

eller premierna avsevärt höjas.

Ännu ett fall då förlust av statsbidraget bör inträda är tydligen, då kassan

vid ansökan om antagande eller vid begäran om utanordnande av statsbidrag

genom oriktiga uppgifter sökt eller söker föra tillsynsmyndigheten bakom ljuset.

Denna regel gäller redan enligt nuvarande bestämmelser.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Formen

för återkallande.

De sakkunniga.

Av vad förut anförts därom att enligt det nya systemet kassorna böra genom

ett formligt beslut av tillsynsmyndigheten antagas till statsunderstödda lärer

böra följa, att en indragning av statsbidraget bör taga formen av antagandets

återkallande. Detta torde emellertid ej böra äga rum omedelbart. Ett sådant

förfaringssätt skulle ofta verka hårt mot kassans medlemmar. Vidare kan en

omständighet, som enligt vad förut sagts bör medföra statsbidragets indragande,

visserligen understundom hava sin grund i ren tredska hos kassan eller dess

styrelse eller avsikt att ställa sig utanför den statsunderstödda sjukkasserörelsen.

Men den kan ock tänkas komma att bero på oförstånd eller rent av på

ett tillfälligt trångmål, som gjort att en kassa ej förmått fullgöra sina förpliktelser.

1 fall sådana som de båda sistnämnda bör naturligtvis den felande

kassan hava möjlighet att verkställa rättelse, innan rätten till statsunderstöd

avklippes.

I de sakkunnigas utkast både i detta hänseende föreslagits följande föreskrifter.

Sedan tillsynsmyndigheten erhållit kännedom om en kassas försummelse i

något hänseende, skulle tillsynsmyndigheten först förelägga kassan att inom

skälig, i föreläggandet angiven tid vidtaga rättelse, vid äventyr att antagandet

eljest återkallades. Ställde kassan sig ej föreläggandet till efterrättelse, skulle

tillsynsmyndigheten äga återkalla antagandet. Återkallandet skalle dock ej

träda i kraft omedelbart efter beslutet. På det att, i medlemmarnas intresse,

kassan skulle äga tid att inordna sig i de förhållanden, som betingades av förlusten

av statsbidraget — mindre sjukhjälp, kortare sjukhjälpstid eller dylikt

.— föreskrevs enligt utkastet, att återkallandet ej skulle gälla förrän efter viss

i beslutet angiven tid, minst 3 månader efter det beslutet delgivits kassan; för

verksamheten intill utgången av sagda tid skulle alltså statsbidrag alltjämt

utgå.

Såväl socialstyrelsen som granskning snämnden anförde i sina yttranden, att

dessa bestämmelser ej vore betryggande för sjukkassemedlemmarnas rätt.

Social- Socialstyrelsen anförde:

styrelsen. »Erfarenheten liar visat, att en styrelse av tredska eller maktlystnad vägrat

att ställa sig av tillsynsmyndigheten meddelad föreskrift till efterrättelse.

Följden härav skulle ju bliva nog så kännbar för medlemmarna i den kassa, vars

antagande till statsunderstödd återkallas, särskilt då ju dessa, därest ej annan

dylik kassa omedelbart bildades, vore avskurna från möjligheten att över huvud

taget ingå i en statsunderstödd sjukkassa. För att förebygga dylika eventualiteter

böra om möjligt andra utvägar än den här föreslagna _ utfinnas. ^ En

sådan vore, att tillsynsmyndigheten erhölle befogenhet att tillsvidare avstänga

kassastyrelsen från tjänstgöring och förordna annan att i dess ställe handhava

kassans angelägenheter. Medlemmarna skulle därefter få tillfälle att själva

å sammanträde taga ståndpunkt till frågan.

Med avseende på detta stadgande i utkastet vill styrelsen slutligen erinra om,

att redan sjukkasselagen i 93 § 2 :dra och 3 :clje styckena innehåller bestämmelser

angående påföljd för sjukkassa vid avvikelser från sjukkasselagen eller kassans

stadgar. Det senare av här berörda stadganden har dock i praktiken visat

sig endast föga effektivt och skulle väl bliva för framtiden obehövligt.»

Gransknings- Glranskningsnämnden yttrade.

nämnden. »j an(jra stycket av denna punkt föreslås, att, därest statsunderstödd sjukkassa

åsidosätter vissa närmare angivna föreskrifter, tillsynsmyndigheten skall

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

65

äga förelägga kassan att härutinnan vidtaga rättelse, vid äventyr att antagandet

såsom statsunderstödd kassa eljest återkallas.

Då det synes kunna befaras, att i något fall det organ som företräder kassan

och alltså skall mottaga detta föreläggande, d. v. s. kassans styrelse, av eu

eller annan anledning skulle kunna, utan att delgiva kassans medlemmar föreläggandet

ifråga, framhärda i det påtalade förfarandet och dymedelst äventyra

medlemmarnas intresse av att kassan bibehölles såsom statsunderstödd, torde det

vara påkallat, att i detta sammanhang införes en bestämmelse om att statsunderstödd

sjukkassas stadgar skola innehålla, att därest föreläggande varom i

detta fall är fråga meddelats kassan det skall åligga kassans styrelse att omedelbart

sammankalla kassans medlemmar till sammanträde, å vilket föreläggandet

skall delgivas medlemmarna.»

En bestämmelse av den art som socialstyrelsen föreslagit synes mig innebära

ett allt för långt gående ingrepp i kassornas självbestämningsrätt. Det måste

ihagkommas, att sjukkasserörelsen alltjämt skall vara en frivillig verksamhet.

\ isar det sig, att en kassas styrelse i sitt förfarande har medlemmarnas flertal

bakom sig, komma även med en bestämmelse av föreslagen innebörd alla försök

från socialstyrelsens sida att kvarhålla kassan inom den statsunderstödda

sjukkasserörelsen att i längden visa sig fruktlösa.

Det torde emellertid böra undersökas, huruvida kassans majoritet i en sådan

situation verkligen star på styrelsens sida. I varje fall bör kassan såsom sådan

äga tillfälle att i en situation av den åsyftade allvarliga beskaffenheten taga

ställning till frågan. Lika med granskningsnämnden anser jag alltså, att

kassans medlemmar böra erhålla del av givet föreläggande. Enligt 51 § andra

stycket sjukkasselagen äger tillsynsmyndigheten, när helst den finner nödigt,

anmoda styrelsen att utlysa sjukkassesammanträde. En sådan anmaning kan

i förevarande fall lämpligen ske i samband med föreläggandets meddelande.

Emellertid kan det vara lämpligt, att styrelsen oavsett dylik anmaning har

skyldighet att utlysa sjukkassesammanträde. I enlighet med vad granskningsnämnden

förordat, synes mig därför böra föreskrivas, att statsunderstödd sjukkassa

skall hava bestämmelse i sådant hänseende intagen i stadgarna (punkt

17). Efterkommer styrelsen ej av tillsynsmyndigheten lämnad anmaning, kan

myndigheten själv utlysa sjukkassesammanträde.

Upphör en sjukkassa att vara statsunderstödd, ankommer det tydligen på tillsynsmyndigheten

att söka på annat sätt få statsunderstödd sjukkasseverksamhet

ordnad inom dess verksamhetsområde. Detta kan ske genom att annan inom

området verkande kassa förmås att inrätta sig efter de för statsunderstödda

kassor gällande reglerna eller genom att bildande av en ny kassa understödjes

eller, i sista hand. genom att det med stöd av punkt 3 i bestämmelserna ålägges

statsunderstödd sjukkassa i angränsande område att utvidga sin verksamhet

till det ifrågavarande området. Angående rätt för medlemmarna i den gamlä

kassan att vinna inträde i dess på dylikt sätt åstadkomna, efterträdare återkommer

jag i det följande.

Till slut torde i detta sammanhang böra nämnas något om den rättsliga

innebörden av de nu återgivna bestämmelserna om sjukkassas antagande till

statsunderstödd och om återkallande av dylikt antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1986. 1 samt. 96 käft. CNr 117.)

Departe
mentschefen
-

Ordnande

av sjukkasseverksamheten,

sedan antagande

återkallats.

Den rättsliga

innebörden

av

sjukkas
-

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

sas antagande

till

statsunaerstödd

samt

återkallande

av dylikt

antagande.

Övergången

till det nya

systemet.

Lika litet som nu gällande bestämmelser om statsbidrag skapa någon rätt

för registrerad sjukkassa att erhålla statsbidrag, lika litet komma de nu föreslagna

bestämmelserna att medföra någon rätt för sjukkassa, som inrättar sig

efter dom, att bliva antagen till statsunderstödd, detta icke ens om den är ensam

inom sitt verksamhetsområde. Bestämmelserna om vilka kassor som kunna

antagas innebära endast av statsmakterna fastställda grunder, efter vilka

socialstyrelsen har att gå vid bedömande av hithörande frågor, och de utgöra

alltså ingalunda något slags förhandlingsbasis för ett avtal mellan staten och

sjukkassan. Ett avslag å ansökan om antagande till statsunderstödd eller antagande

för annat område än det begärda är visserligen ett socialstyrelsens

beslut, som kan överklagas i därför stadgad ordning. Men prövningen av

sådana besvär skall ske uteslutande ur synpunkten av vad samhällsnyttan kräver

i den föreliggande frågan.

Däremot -— och detta är det nya i anordningen — skapar själva antagandet

en rätt att utfå statsbidrag efter de bestämda grunderna. Denna rätt fortfar

till dess att återkallande i stadgad ordning därav trätt i kraft. Beträffande

återkallandet gäller detsamma som nyss sagts om antagande. Genom antagandet

skapas visserligen ett rättsförhållande mellan staten och kassan. Men staten

har förbehållit sig att få uppsäga det i viss ordning. Bestämmelserna om

de skäl som skola föreligga för att återkallande må ske innebära liksom förutsättningarna

för antagandet allenast en instruktion för socialstyrelsen.

Givet är, att då kassa antages till statsunderstödd på obestämd tid, en allmän

förutsättning för antagandet och kassans rätt till statsbidrag är att medel

för ändamålet beviljas av riksdagen, liksom också att, därest riksdagen fastställer

ändrade grunder för statsbidragets beräknande, nedsättning av statsbidraget

måste, oavsett antagandet, ske i enlighet med riksdagens beslut. Denna

reservation är av den betydelse, att den synes höra komma till uttryck i de nu

behandlade bestämmelserna. Fasthåller man vid denna förutsättning, lärer det

icke behöva möta något hinder att i de förevarande bestämmelserna, när de bliva

utfärdade i författningsform, inrycka för övergången till det nya systemet erforderliga

stadganden, även då dessa gripa längre fram i tiden än till nästkommande

budgetår.

Övergången till det nya systemet bör kunna bliva tämligen enkel och tillgå

på följande sätt. Under år 1927 utbetalas statsbidrag efter de äldre bestämmelserna,

beräknat efter medlemsantalet den 31 december 1926 och efter den

under år 1926 meddelade sjukhjälpen. Efter dessa bestämmelser skall bidrag

kunna utgå för hela övergångstiden — vilken i enlighet med yrkande från

granskningsnämnden synts mig böra utsträckas till och med år 1930 och

alltså utbetalas sista gången under år 1931. Från och med den 1 januari 1927

kunna kassor antagas till statsunderstödda. En kassa, som under något av

aren 1927—1930 antages till statsunderstödd, åtnjuter för de inom nämnda tid

fallande år och delar av år som föregå antagandet bidrag efter de äldre reglerna

och för tiden därefter enligt de nya bestämmelserna. Härvid är dock att

märka, att allenast sjukhjälp som lämnas och bidrag som åtnjutes enligt de nya

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

reglerna komma att inbegripas i den utjämning av sjukkassornas risker för vilken

jag kommer att redogöra i annat sammanhang. Under övergångsåret kommer

alltså en kassa att allenast för viss kvotdel av året ingå i denna utjämning.

En viss tvekan skulle kunna uppstå, huruvida statsbidrag enligt de äldre

reglerna skall, såsom nyss sagts, utgå för verksamhet under det år, då en kassa

under övergångstiden uppgår i annan, statsunderstödd kassa. Enligt nu gällande

regler anses nämligen, att för att statsbidrag skall kunna utbetalas till en kassa,

denna skall vara verksam vid tiden för utbetalandet. En följd härav skulle

måhända kunna anses bliva, att för den verksamhet, en sådan kassa före sammanslagningen

utövat såsom icke statsunderstödd, något statsbidrag icke skulle

utgå. En riktig tolkning torde dock leda till motsatt resultat. Även om man

fasthåller vid den nu relaterade uppfattningen, lärer det i sådant fall vara orimligt

att anse annat än att kassan kvarlever, om ock uppgången i en annan. Att

detta resultat är det materiellt riktiga lärer ligga i öppen dag; har den nya

kassan övertagit den gamlas förpliktelser och övriga tillgångar, bör den även

aga fa på sig överflyttad rätten till statsbidrag. Denna rätt regleras tydligen

av de äldre grunderna.

I detta sammanhang må även erinras att sjukhjälp kan även efter antagandet

komma att av statsunderstödd sjukkassa meddelas enligt de äldre grunderna,

nämligen då sjukdomsfallet inträffat före den aväfedda tidpunkten. För sådan

sjukhjälp bör naturligtvis statsbidrag utgå efter de sist avsedda grunderna,

dock längst för tid intill övergångsårens slut.

Själva övergången kan möjligen tänkas bereda en del kassor svårigheter med

avseende å möjligheten att fullgöra de nya, vidsträcktare förpliktelserna. Statsbidrag

till täckande av de därigenom vållade utgifterna skulle efter vanliga

regler utgå först efter — och kanske ganska långt efter — nästföljande årsskifte.

Jag har därför ansett mig böra föreslå, att det möjliggöres för kassorna

att under aren 1927 och 1928 erhålla statsbidraget enligt de nya grunderna

utbetalt kvartalsvis i efterskott.

B. Medlemskap i statsunderstödd sjukkassa.

Rätten till inträde i statsunderstödda sjukkassor.

Kan medverkan av rikssjukkassorna — eller åtminstone de betydligare bland Statsdem

vinnas för den föreslagna omorganisationen, synes det mig antagligt, understöd åt

att statsunderstödd sjukkasseverksamhet skulle så småningom kunna bliva an- alu

ordnad i så gott som hela riket. mänhet?

Härnäst av betydelse blir då att tillse, att alla personer, för vilka behov av

statsunderstödd sjukförsäkring kan anses föreligga, kunna vinna inträde i

statsunderstödd sjukkassa.

fejukkasselagen — i vilken någon ändring i denna del ej föreslagits —

medger kassorna själva rätt att i sina stadgar bestämma de villkor, som skola

gälla för inträde i kassan (6 § 5). Några tvingande begränsningar i rätten

att fastställa sådana villkor finnas ej upptagna i lagen. Ett stort antal sjuk
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Fabriksm.

fl. kassör.

De sakkunniga.

68 Kungi. Maj:ts proposition nr 117.

kassor ha dock begagnat sig av rättigheten att begränsa sitt medlemsbestånd

till vissa kategorier av personer. Allt efter arten av den gräns som dragits

för rätten till medlemskap kan man bland dylika s. k. slutna kassor skilja

mellan fabriks- och brukssjukkassor, yrkes- och fackkassor, föreningskassor,

nykterhetskassor, religiösa kassor och kassor för endast män eller endast kvinnor.

En utredning om förekomsten av slutna sjukkassor förekommer i socialstyrelsens

utlåtande över besparingskommitténs förslag (Bil. sid. 177). Därav

framgår, att år 1921 av samtliga sjukkassemedlemmar ej mindre än 225,342

tillhörde dylika kassor, därav nära 100,000 voro medlemmar av nykterhetskassor

och nästan lika många medlemmar av fabriks-, bruks-, yrkes- eller fackkassor.

Att slutna kassor icke — åtminstone icke ensamma — kunna bliva bärare av

en sjukförsäkring enligt de av mig förordade grundlinjerna är uppenbart. Och

såsom socialstyrelsen i sitt yttrande över besparingskommitténs betänkande anfört

(Bil. sid. 177), synes beträffande ett stort antal av dem några särskilda

skäl för deras bibehållande i den nya organisationen ej föreligga. Vilja deras

medlemmar fortfarande åtnjuta statsbidrag för sin sjukförsäkring, få de alltså

med begagnande av den överflyttningsrätt som under övergångstiden skall stå

dem öppen övergå till de statsunderstödda, öppna sjukkassorna.

En i viss män särskild ställning intaga emellertid några slag av dessa slutna

sjukkassor, nämligen dels fabriks- och brukssjukkassor och dels yrkes- och

fackkassor. Sådana kassor förekomma i utländsk lagstiftning saväl vid obligatorisk

som frivillig sjukförsäkring vid sidan av de öppna sjukkassorna såsom

bärare av försäkringen.

Besparingskommittén hade icke upptagit någon undantagsbestämmelse för

dessa kassor. Socialstyrelsen ifrågasätter emellertid i sitt nyssnämnda utlåtande,

att så skulle kunna ske åtminstone beträffande fabriks- och brukssjukkassorna,

vilka alltså skulle kunna erhålla statsbidrag. (Bil. sid. 178.) Jämväl

för säkring sins pelitionen (Bil. sid 99) anser, att åtskilliga av dessa kassor

skulle vara synnerligen lämpliga för en dylik uppgift. Sociala rådets sjukkassesektion

(Bil. sid. 216) har däremot ansett det vara varken lämpligt eller

nödvändigt, att dessa kassor tillerkändes någon undantagsställning.

I det inom socialdepartementet upprättade utkastet fanns även i punkt 18

såsom alternativ intagen en bestämmelse om visst statsbidrag till kassor, som

ej antagits till statsunderstödda, varmed avsågos just ifrågavarande slutna

kassor. Förutsättningen var att kassan vore av synnerlig betydelse för sjukhjälpsverksamheten

å viss ort (fabriks- och brukssjukkassor) eller bland anställda

inom visst yrke (yrkes- och fackkassor). Härmed avsågs tydligen, att

kassa genom stöd från vederbörande arbetsgivare eller fackorganisation eller

på grund av de ensartade förhållandena inom en begränsad krets i fråga om

sjukrisk och levnadsstandard kunde bereda sina medlemmar en fördelaktigare

sjukförsäkring än dessa kunde erna i en öppen kassa. Da sadana kassor emellertid

ej kunde anses vara av den betydelse för det allmänna som de öppna, hade

statsbidraget begränsats till det nu utgående; allenast om de angivna förde
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

69

lama med den slutna kassan vore så stora, att de övervägde en sådan skillnad i

statsbidrag, förmenades alltså skäl föreligga för undantagsbestämmelse.

I avgivet utlåtande lämnade socialstyrelsen detta förslag i princip utan Yttranden

anmärkning, varemot granskningnämnden ej fann tillräckliga skäl tala för att 6v^n^®g^k

ifrågavarande kassor skulle intaga en särställning och åtnjuta statsbidrag i förslag,

annan ordning än övriga kassor.

Vid behandling av frågan om bibehållande i det nya systemet av vissa typer

av slutna sjukkassor torde utgångspunkten böra vara, att dylikt bibehållande

alltid måste, såsom brytande enhetligheten, medföra vissa olägenheter och att

alltså särskilda skäl måste föreligga, som överväga dessa olägenheter. Vad

då först angår yrkes- och fackka.ssorna, torde det huvudsakliga skäl som kan

anföras för deras bibehållande vara de på grund av likartade arbetsförhållanden

i viss mån likartade sjukriskerna och särskilda behov av sjukhjälp ävensom

möjligheten av viss medverkan från fackförbunds sida till verksamhetens ordnande.

Detta skäl synes emellertid ej vara av tillräcklig betydelse. Vidare

är att märka, att de mest betydande av dylika kassor äro rikssjukkassor, och i

fråga om dem torde alltså böra gälla vad i allmänhet sagts om denna organisationsform.

Beträffande fabriks- och brukssjukkassorna är det tydligen riktigt, såsom

socialstyrelsen anför, att dessa, som ofta bildats på initiativ av och med understöd

av arbetsgivare, i så fall bygga på en godtagbar princip om samverkan på

detta område mellan arbetsgivare och arbetare. Ej mindre än 75 kassor — väl

huvudsakligen tillhörande denna grupp — med 34,391 medlemmar uppbära enligt

från sjukkassorna insamlade uppgifter arbetsgivarbidrag årligen, varjämte

tillfälliga bidrag förekomma. Vidare funnos vid slutet av 1923 vid 42 kassor,

avsedda för personalen vid visst arbetsföretag eller viss anläggning, donationer

till ett sammanlagt kapitalbelopp av 453,046 kronor 91 öre, vilka väl i de flesta

tall härröra från arbetsgivare. Mot den föreslagna undantagsbestämmelsen

talar emellertid, att vissa av dessa kassor och troligen de mest betydelsefulla

av dem. nämligen de som bildats vid fabrik eller bruk å landsbygden, omfatta

en så stor del av ortens befolkning, att svårigheter skulle kunna uppstå för bildande

av en lokal öppen sjukkassa vid sidan av den slutna kassan. På grund

härav skulle den övriga befolkningen bliva lidande, därest den slutna kassan

bibehölles som statsunderstödd. Med hänsyn särskilt därtill har jag ej funnit

skäl att för ifrågavarande kassor föreslå någon undantagsställning av den ifrågasatta

innebörden. Det synes mig mycket väl möjligt för arbetsgivare som

vill medverka till sina arbetares sjukförsäkring, att göra detta även inom en

öppen sjukkassa. Vill arbetsgivaren betala ett årligt belopp till arbetarnas

sjukvård, kan detta erläggas till kassan och helt enkelt avräknas å hos honom

anställda arbetares avgifter. Och föredrager han att lämna bidraget i annan

form, exempelvis såsom belopp en gång för alla eller genom inrättande av sjukvårdsanstalt,

finnes även laglig möjlighet att begränsa förmånen härav till hos

honom anställda arbetare. 21 § i sjukkasselagen medger redan i sin nu gällande

lydelse möjlighet att av den som vunnit inträde i en arbetsgivarkassa och

därefter slutat anställningen hos arbetsgivaren uttaga den högre premie, som

Departe
mentschefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Mai:ts proposition nr 117.

Inskränkningar

i rätten

till inträde

i statsunderstödd

sjukkassa.

betingas därav att gåva eller utfästelse från arbetsgivaren till kassan är

avsedd att komma allenast hos honom anställda arbetare till godo. I förenämnda

förut i dag behandlade förslag till ändring i vissa delar av sjukkasselagen

har upptagits sådan ändring i nämnda paragraf, att alla kassor •—

jämväl de öppna — skola äga sådan möjlighet. Har alltså exempelvis en arbetsgivare

donerat ett belopp till en sjukkassa under villkor, att avkastningen

skall komma allenast hos honom anställda arbetare till godo och äro kassans

utgifter — frånräknat vad som motsvaras av statsbidrag — 3,000 kronor,

avkastningen av donationen 1,000 kronor, hos arbetsgivaren anställda medlemmar

100 och övriga medlemmar 100, få dessa sistnämnda medlemmar först

betala vad som motsvarar avkastningen av donationen, 1,000 kronor eller 10

kronor per man, och därefter samtliga 200 medlemmar dela den återstående

utgiften 1,000 kronor eller 5 kronor per man, d. v. s. avgiften blir för hos

arbetsgivaren anställd person 5 kronor och för annan 15 kronor, allt för samma

förmåner. Är arbetsgivarens bidrag av avsevärd betydelse för kassans ekonomi,

synas några betänkligheter ej möta mot att giva honom visst inflytande på

kassans förvaltning, därtill sjukkasselagen 28 §, 45 § andra stycket och 53 §

giva möjlighet. Beträffande vissa arbetsgivarkassor lärer arbetsgivaren förbehålla

sig, att kassans medel helt eller delvis skola innestå hos honom. Sådant

torde väl ej kunna tillåtas för de statsunderstödda kassornas del. Men skulle

arbetsgivaren beträffande egna donationer önska en sådan anordning, kan

saken ordnas så att donationen ej med äganderätt tillfaller kassan. En stiftelse,

stående under gemensam förvaltning av arbetsgivaren och kassans styrelse,

vars avkastning skall komma kassans verksamhet till godo, kan för

dylikt fall inrättas under ganska enkla former.

På sålunda anförda skäl har jag i förslaget till bestämmelser om statsbidrag

icke upptagit några bestämmelser om undantag för ifrågavarande kassor.

Även om man sålunda fasthåller vid att inträdet i statsunderstödd sjukkassa

i princip skall vara tillgängligt för envar, torde det dock böra fastställas

. vissa inskränkningar i denna rätt dels av tvingande natur och dels beroende på

kassornas eget bestämmande. Inskränkningar i sådant avseende kunna ifrågakomma

på följande grunder:

1. Fördelarna av den statsunderstödda sjukförsäkringen böra endast tillkomma

de ekonomiskt sämre ställda befolkningslagren.

2. Kassorna böra ej vara skyldiga eller — med hänsyn till övriga medlemmars

intressen — ens berättigade att mottaga personer, som på grund av

ålder eller hälsotillstånd måste anses medföra allt för betungande risk för

kassan.

3. En avgränsning bör finnas de olika kassorna emellan beträffande medlemsrekryteringen,

så att konkurrens förhindras (sammanhänger med enhetskasseprincipen).

I det följande skola inskränkningarna på dessa skäl behandlas var för

sig.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr in.

71

Nu gällande sjukkasselag stadgar icke någon förmögenhetsgräns för rätt till

inträde i registrerad sjukkassa. Detta är helt naturligt, redan på den grund att

något absolut samband mellan registreringen och statsunderstödet ej uppställts.

Ej heller i bestämmelserna om statsunderstöd finnes någon sådan regel. Det

enda korrektivet mot missbruk är, att statsbidrag ej utgår för medlem som tillförsäkrat

sig högre daglig sjukpenning än 8 kronor •— före år 1922 4 kronor.

Den obligatoriska sjukförsäkringen i utlandet är såsom regel begränsad till

lönarbetare inom olika näringsgrenar. Härigenom har vunnits en naturlig

avgränsning av de befolkningslager vilka böra vara delaktiga av den sociala

sjukförsäkringen. Emellertid är i allmänhet en frivillig anslutning — på

egen bekostnad — tillåten. För sådan anslutning är inkomstgräns då fastställd

— exempelvis i Tyskland 2,700 mark årlig inkomst.

Även vid frivillig försäkring har emellertid förmögenhetsgräns fastställts.

Enligt den danska »Sygekasseloven» 6 § kunna såsom »nydende» medlemmar

blott antagas obemedlade personer. Vart tredje år fastställer inrikesministeriet

de gränser, innanför vilka personer kunna anses för obemedlade.

Enligt kungörelse den 28 november 1923 varierar inkomstgränsen mellan

2,300 och 3,900 kronor, beroende på boningsorten. Högsta tillåtna förmögenhet

är för ensamstående 10,800 kronor och för familjeförsörjare 15,500

kronor.

Enligt det förutnämnda förslaget av år 1919 till allmän sjukförsäkring

undantogos från försäkringen personer med högre arbetsförtjänst än 5,400

kronor, högre förmögenhet än 15,000 kronor eller högre årlig inkomst av pension

eller dylikt än 1,000 kronor, och skulle person som sålunda undantagits

fortfarande vara undantagen, intill dess inkomsten eller förmögenheten nedgått

till *l5 av ifrågavarande belopp. Sjukpenningen skulle utgöra 2/3 av den

försäkrades dagliga arbetsförtjänst eller sålunda högst 10 kronor. I det överarbetade

förslaget undantogos personer med högre årsinkomst av arbete än

8,100 kronor samt större förmögenhet än 25,000 kronor.

I besparingskommitténs betänkande fanns ej någon förmögenhetsgräns föreslagen,

och någon sådan gräns upptogs ej heller i de inom socialdepartementet

utarbetade utkasten.

I sitt yttrande över nämnda utkast framställde emellertid socialstyrelsen

anmärkning på detta förhållande. Efter framhållande att de i utkasten upptagna

statsbidragen (se Bilaga B) icke vore att anse såsom i och för sig för

höga utan motsvarade vad styrelsen för egen del i utlåtande över besparingskommitténs

betänkande förordat (Bil. sid. 182—184), anförde styrelsen vidare:

Förmöge nhetsstreck.

Utländsk

lagstiftning

m. m.

Besparingskommittén.

De sakkunniga.

Social
styrelsen.

»Då styrelsen vid sagda tillfälle tänkte sig så pass rikliga bidrag till sjukkasseverksamheten,

förutsatte emellertid styrelsen tillika, att tillträde till den

statsunderstödda sjukkasseverksamheten framdeles icke, såsom nu är fallet,

skulle stå utan vidare öppet för alla och envar, utan att, såsom städse skett

och alltjämt sker i Danmark, en viss reglering skulle genomföras med hänsyn

till medlemmarnas ekonomiska villkor. Utan att en dylik regulator införes,

skulle nämligen med de nu föreslagna bidragen det allmännas understöd

bliva under vissa förhållanden för stort eller dess behövlighet kunna helt

ifrågasättas. Denna åsikt har styrelsen vid upprepade tillfällen uttalat bl. a.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departe
mentschefen.

senast i sitt utlåtande till riksdagens statsutskott den 25 april 1925 över inom

riksdagens båda kamrar väckta motioner om ändring i gällande föreskrifter

angående statsbidrag åt sjukkassor. Efter att först ha framhållit, att något

behov av ytterligare restriktioner på denna punkt näppeligen hittills förelegat,

anförde styrelsen i detta utlåtande i fråga om särskilt föreliggande punkt

bl. a. följande: ''Emellertid har otvivelaktigt på de allra senaste åren framträtt

en viss tendens till ökad anslutning till sjukkasserörelsen även från

samhällselement, för vilka en statsunderstödd sjukkasseverksamhet näppeligen

torde kunna anses direkt behövlig. Uteslutet är därför icke, att denna tillströmning

skulle komma att betydligt ökas, därest statsbidraget komme att

utgå med i motionerna föreslagna belopp. I sådant hänseende må erinras om,

att statsbidraget vid sjukhjälp om fyra kronor och däröver per dag skulle

komma att belöpa sig till 10 ä 12 kronor per år, en summa som måhända

skulle locka in i sjukkasserörelsen även dem, som eljest icke reflekterat därpå.

’»

Vidare har styrelsen verkställt en beräkning av kostnaden för en försäkring

till en sjukpenning av 1 krona under den föreslagna minsta sjukhjälpstiden

av tre år och kommit till det resultatet, att kostnaden härför skulle

uppgå till 18 kronor 55 öre. Föreslagna stats- och kommunbidrag skulle uppgå

till 11 kronor 27 öre för medlem, vadan premien skulle bliva allenast 2 kronor

28 öre för år. Detta vore ett genomsnitt för hela riket; på landsbygden, där

sjukligheten vore lägre och förvaltningskostnaderna billigare, skulle enligt styrelsen

en sådan försäkring kunna lämnas kostnadsfritt eller i det närmaste

kostnadsfritt.

»Förefanns blott», fortsatte styrelsen, »garanti, att denna möjlighet till billig

sjukförsäkring utnyttjades endast av de ekonomiskt sämst ställda, behövde

detta förhållande icke i och för sig ingiva några större betänkligheter. Styrelsen

vill i sådant hänseende erinra om, att enligt den engelska lagen om försäkring

för sjukdom och invaliditet (National Insurance Act) försäkringen är

helt och hållet kostnadsfri för de lägsta inkomstklasserna, i det att premierna för

dessa i sin helhet betalas av arbetsgivarna och statsverket.

Utan reglerande bestämmelser härutinnan skulle man möjligen komma därhän,

att denna billiga sjukförsäkring i stor utsträckning utnyttjades av de

jämförelsevis bättre ställda samhällsgrupperna och bland dem särskilt av gifta

kvinnor och andra utan eget förvärvsarbete, för vilka en sjukpenning av 1

krona om dagen dock kunde äga sin betydelse. Om sjukkassorna bliva skyldiga

att utan kontant sjukhjälp lämna ersättning även för sjukvård, kommer

det här påpekade förhållandet visserligen icke att bli lika starkt framträdande.

Men å andra sidan kan det antagas, att sjukkassorna just härigenom

komma att verka mera lockande.

På denna punkt liksom också beträffande anslutningen över huvud taget

till sjukkasserörelsen torde krävas reglerande bestämmelser i ändamål att förhindra,

att sjukkasseverksamheten i alltför hög grad utnyttjas av personer

med relativt god ekonomisk ställning och för vilka en statsunderstödd sjukförsäkring

alldeles icke eller i alla händelser endast i mindre grad kan anses behövlig.

»

På skäl som jag senare skall anföra kommer jag att föreslå bibehållandet

av beloppet 8 kronor såsom den högsta dagliga sjukpenning, varför statsbidrag

skall utgå. Det lärer ej kunna göras gällande, att den som i händelse av

sjukdom är för sitt och — i de flesta fall — sin familjs uppehälle uteslutande

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

73

hänvisad till sjukförsäkring och därvid ej ansett sig kunna bekosta ett högre

försäkringsbelopp än 8 kronor om dagen, skulle befinna sig i de ekonomiska omständigheter,

att han ej bör få tillgodonjuta statsbidrag till sin sjukförsäkring.

Socialstyrelsens farhågor gå också ut på att person som vid sjukdom har

andra tillgångar att lita till exempelvis försäkring hos försäkringsbolag, inkomst

av kapital o. d., skulle anlita sjukkassa allenast för erhållande av ett

tillskott från det allmänna till dessa, övriga inkomster.

Dessa farhågor synas mig emellertid överdrivna. För det första kräva de

av socialstyrelsen åberopade siffrorna en viss justering. Styrelsen har räknat

med ett — i utkasten föreslaget — obligatoriskt kommunbidrag om 3 kronor

för år och medlem. Framläggande för riksdagen av förslag om obligatoriskt

dylikt bidrag anser jag mig emellertid på skäl som i annat sammanhang skola

anföras ej kunna förorda. Vidare har styrelsen räknat med ett sjukdagstal av

9.42 sjukdagar för år och medlem. Vid utarbetande av nu ifrågavarande förslag

har jag emellertid ansett mig böra räkna med ett sjukdagstal av 10.17 och även

styrelsen synes på annat ställe i sitt utlåtande räkna med högre sjuktal. Ändras

beräkningarna i enlighet härmed kommer man till det resultat, att även av

kostnaden för en försäkring på de av socialstyrelsen antagna villkoren över

Va får bäras av den försäkrade. Och för det sjukpenningbelopp som tillkommer

över 1 krona får den försäkrade bära hela kostnaden. Även om det förhölle

sig så, att under vissa omständigheter en sjukpenning av 1 krona för dag kunde

erhållas så gott som utan avgift, synes emellertid risken för att denna fördel

skulle missbrukas av bättre situerade personer vara ganska ringa. Det

bör nämligen ihågkommas, att medlemskapet i en sjukkassa medför skyldighet

att underkasta sig kontroll av kassans sjukbesökare. Och denna kontroll torde

nog inom de åsyftade klasserna kännas såsom ett band, vilket man ej för

vinnande av de ur vederbörandes synpunkt dock ganska ringa fördelarna av

statsbidraget skulle vilja underkasta sig. Såsom jag redan anfört, visar även

erfarenheten, att någon nämnvärd anslutning till sjukkasserörelsen från den

mera burgna delen av befolkningen ej förekommit. Jag hänvisar härom till

uppgifterna om yrkesfördelningen bland sjukkassemedlemmarna (Bilaga C, tabellerna

26—28). Det enda exempel på motsatsen, som mig veterligen kan anföras,

är att på senare tid bildats en sjukkassa för läkare. Men denna har på

grund av den höga sjukhjälpen aldrig åtnjutit statsbidrag.

Jag anser mig sålunda ej böra föreslå, att de statsunderstödda sjukkassorna

för medlemskap skola åläggas eller ens tillåtas uppställa några betingelser

i fråga om medlemmarnas förmögenhetsförhållanden.

I detta sammanhang vill jag redogöra för ytterligare en bestämmelse. Att Minimum för

någon förmögenhetsgräns nedåt för medlemskap ej får förekomma är ju tydligt. ^fassa^ecP

Emellertid äro sjukkassorna enligt lagen berättigade att själva bestämma delade sjuksjukhjälpens

beskaffenhet och storlek. Det skulle alltså kunna tänkas, att en hJälPsjukkassa

bestämde sig för att meddela allenast så hög sjukhjälp, att avgifterna

därför faktiskt komme att förhindra mindre bemedlades inträde. Ett dylikt förfaringssätt

får tydligen ej ifrågakomma inom ett enhetskassesystem. Jag

föreslår därför, att de statsunderstödda sjukkassorna skola vara skyldiga att

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Maximiålder

för

rätt till

inträde.

meddela försäkring å deri lägsta sjukpenning för vilken statsbidrag åtnjutes —•

enligt vad jag ämnar föreslå 1 krona om dagen. Detta belopp utgör också den

kontanta sjukpenningen för en stor del av sjukkassornas medlemsbestånd, varom

jag hänvisar till i det följande (sid. 128) meddelade siffror. Bestämmelsen är

analog med stadgande i den danska lagen, där den lägsta sjukpenningen är 40

öre, vartill dock komma sjukvårdande åtgärder i ganska betydande omfattning.

Såsom förut visats, komme nära 2/3 av avgiften för en sådan försäkring att bekostas

av statsbidrag, och premien för den försäkrade komme å landsbygden

att hålla sig omkring 6 kronor om året. Fastställande av lägre minimum kan

vid sådant förhållande icke anses erforderligt.

En allmän erfarenhet är, att sjukligheten, särskilt vad avser de längre sjukdomsfallen,

ökas vid mera framskriden ålder. En försäkringsteknisk beräkning

av premier för sjukförsäkring medför också, att premien ökas vid högre

inträdesålder. Sjukkasselagen 20 § 1 mom. giver även möjlighet för en sådan

gradering av medlemsavgifterna. Emellertid begagna sig sjukkassorna i allmänhet

ej av denna möjlighet utan använda genomsnittsavgifter lika för alla

inträdesåldrar och beräknade efter kassans hela medlemsbestånd. Vid sådant förhållande

är det tydligen för undvikande av allt för stora orättvisor nödvändigt,

att en viss maximiålder för inträde fastställes. Bestämmelser om sådan maximiålder

finnas också regelbundet i kassornas stadgar. Vid fastställande av

reglerna för de statsunderstödda sjukkassornas verksamhet torde det gälla att

finna en högsta inträdesålder, som utan att kassans karaktär av öppen förryckes

förebygger orättvisor mot dem, som redan vid yngre år börjat att sörja

för sin sjukförsäkring. Betydelsen av en rättvis reglering av denna fråga blir

tydligen större med den väsentliga utsträckning av sjukhjälpstiden, som jag

förordar. Att, såsom en medlem av granskningsnämnden, herr Strindlund, förordat,

som regel föreskriva efter inträdesåldern försäkringstekniskt uträknade

medlemsavgifter torde förorsaka kassorna allt för stora svårigheter. Särskilt

för den första tiden efter genomförande av en sådan reform, intill dess

vederbörlig premiereserv — som för närvarande allmänt saknas och därför

måste genom särskilda åtgärder tillskapas även för de nuvarande medlemmarna

— för sjukförsäkringen bildats, torde med ett sådant system ökningen

av medlemsavgifterna bliva högst avsevärd. En sådan regel skulle ock säkerligen

hos kassorna mottagas med allmän ovilja.

Vid socialförsäkringskommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring

fanns fogad en på uppgifter från sjukkassorna grundad utredning om sjuklighetsförhållandena

inom kassorna. I denna utredning fanns uträknad sjukfallsfrekvensen

inom olika åldersgrupper, vardera om 5 år, med början vid 14.5

års ålder, ävensom i viss omfattning sjukdomarnas varaktighet inom olika åldersgrupper,

vardera om 10 år, med början vid 15 års ålder. Av denna utredning

framgår, att sjukfallsfrekvensen, som till en början är sjunkande, för

män når sitt minimum inom åldersgruppen 34.5—39.5 år, varefter den är jämnt

stigande. För kvinnor åter uppnår frekvensen sitt minimum först i åldersgruppen

44.5—49.5 år, varefter den emellertid till nästa åldersgrupp företer

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

7,5

eu synnerligen stark ökning — t. o. m. överstigande hela ökningen för män

från åldersgruppen 34.5—39.5 år ända till åldersgruppen 49.5—54.5 år. Sjukdomsfallens

varaktighet företer en fortgående ökning för de högre åldersgrupperna.

Av dessa uppgifter torde framgå, att den lämpliga maximiåldern för in- De sakträde

ligger vid 40—50 års ålder. Detta torde ock i stort sett överensstämma knnmSa
med

sjukkassornas — på erfarenheten grundade — stadgebestäminelser i fråga

om inträdesålder. I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade också

föreslagits såsom lägsta tillåtna maximiålder för inträde alternativt 40 och

45 år och såsom högsta tillåtna maximiålder 50 år.

Socialstyrelsen har ej gjort någon erinran mot förslaget på denna punkt. Vid Yttranden

sammanträde med sociala rådets sjukkasscsektion uttalade sig två av dess med- ”''kunnigas

lemmar för en lägsta tillåten maximiålder för inträde av 40 år, därvid en av utkast,

dem emellertid anförde, att högre maximiålder kunde sättas, därest avgifterna

graderades efter inträdesåldern, exempelvis efter 5-årsgrupper.

Granskning snämnden har vid denna punkt anfört:

»Beträffande högsta åldern för rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassa

vilja de sakkunniga förorda fyrtiofem år. Någon större sjukrisk för kassorna

synes därigenom icke föreligga.

Att stadga förbud för statsunderstödd kassa att till medlem antaga person

över femtio års ålder synes de sakkunniga icke lämpligt. Kassorna böra icke

förhindras att såsom medlem antaga person även av högre ålder, därest i förhållande

till åldern sjukkasseavgiften avpassas, men för att erhålla en garanti

för att avgiften i förekommande fall rätt avväges, synes det böra överlåtas åt

tillsynsmyndigheten att i varje särskilt fall vid registrering av statsunderstödd

sjukkassas stadgar eller ändring av desamma pröva och fastställa den högsta

medgivna inträdesåldern.»

Vad granskningsnämnden sålunda anfört synes mig förtjänt av beaktande. DeparteOm

det tillkommer socialstyrelsen att granska de villkor, på vilka personer mentschefen.

äldre än 50 år må vinna inträde i kassorna — vilka villkor framför allt torde

komma att innebära, att medlemmar som inträda vid denna ålder skola betala

en tilläggspremie — synes det mig ej föreligga någon risk, att de övriga medlemmarnas

intressen trädas för nära, därigenom att kassorna bevilja, sådana

äldre personer inträde.

I fråga om den lägsta tillåtna maximiåldern, d. v. s. den lägsta åldersgränsen

uppåt som kassorna skola äga fastställa för den allmänna rätten till in-,

träde, anser jag lika med granskningsnämnden övervägande skäl tala för gränsens

fastställande till 45 år.

Att sjukkassa ej kan vara pliktig mottaga en person som medlem under tid Inträdesdå

han lider av sjukdom torde vara uppenbart. Under andra omständigheter fafrMfandg

skulle troligen envar vänta med sin sjukförsäkring, till dess han bleve sjuk. hälsotillSamma

synes böra vara förhållandet, då han utan egentlig sjukdom lider av m- m•

— varaktig eller tillfällig — arbetsoförmåga. Bestämmelser härom upptogos i

de sakkunnigas utkast efter förebild av den danska lagen.

Granskningsnämnden erinrade mot bestämmelsen, att även om vare sig

sjukdom eller invaliditet vid inträdesansökningen förelåge, det dock undersyn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inträdesriittens

sammanhang

med kassas

verksamhetsområde.

(Tullande bestämmelser

om verksamhetsområde.

7H Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

dom på grund av den inträdessökandes kroppskonstitution med tämligen stor

sannolikhet kunde förutses, att han bleve en allt för betungande risk för kassan.

På grund härav föreslog nämnden en omformulering av stadgandet, till vilken

jag vid förslagets slutliga utformning anslutit mig.

I motsats till beträffande åldern har i förslaget ej upptagits någon minimifordran

beträffande hälsotillståndet för rätten till inträde utan allenast de

strängaste regler kassorna i sådant hänseende få uppställa. Att någon sjukkassa

genom att bevilja inträde åt sjuka personer skulle kränka övriga medlemmars

rätt synes mig icke vara att befara.

Jag har i det föregående redogjort för principerna för enhetskassesystemet

och uttalat min anslutning till detsamma. Systemet innebär ju, att inom varje

område endast en kassa skall vara verksam, och därav följer, att varje person,

som vill tillhöra statsunderstödd sjukkassa, endast bör hava rätt att tillhöra en

viss kassa. Då det gäller att närmare utforma enhetskassesystemet, måste det

alltså fastslås, vilken av enhetskassorna varje sjukkassemedlem har att tillhöra.

Och då detta i första hand är frågan om i vilken kassa han skall äga rätt att inträda,

synes mig spörsmålet böra upptagas till behandling i detta sammanhang.

Rätten för en person att tillhöra viss enhetskassa bör sammanhänga med tillhörigheten

till dess verksamhetsområde. Enligt sjukkasselagen 6 § 3) skall

sjukkassas stadgar innehålla bestämmelse om vilket område kassans verksamhet

skall omfatta. Enligt lagens bestämmelser är emellertid en sådan bestämmelse

utan nämnvärd rättslig betydelse; allenast förekommer i 14 § en bestämmelse

om skyldighet för sjukkassa att biträda annan kassa med nödig sjukkontroll

över medlemmar, som flyttat från den senare kassans till den förras

verksamhetsområde. Stadgarna kunna väl tillerkänna verksamhetsområdet större

betydelse; i ett fall är emellertid även detta av lagen förbjudet, i det att enligt

11 § i dess nuvarande lydelse medlem som tillhört kassan ett år ej må uteslutas

på grund av att han avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort

inom riket.

Verksamhetsområdet kan för närvarande vara ganska lösligt bestämt. Sålunda

förekomma i stadgar sådana bestämmelser om verksamhetsområdet som

»X jämte närmaste omnejd» eller »X jämte angränsande socknar» o. d. Och i

stadgarna för den nya sammanslagningskassan i huvudstaden, Centrals jukkas•san

Vänfast — Stockholm, heter det i 3 § 2 stycket: »Kassans verksamhetsområde

är avsett att huvudsakligen omfatta Stockholms stad med dess närmaste

omgivningar, dock att å annan ort verkande lokalavdelningar av anslutna kassor

fortfarande må kunna tillhöra kassan; och är verksamhetsområdet alltså

tills vidare hela riket.» Men enligt 6 § av samma stadgar tillkommer rätt till

inträde allenast inom Stockholms stad eller dess närmaste omgivningar bosatta

personer.

Själva begreppet verksamhetsområde synes alltså vara något oklart. I sistnämnda

stadgar tyckes därmed avses varje område, där någon kassans medlem

är bosatt. Men med en sådan uppfattning skulle enligt hittills gällande lag

varje kassa hava hela riket till verksamhetsområde, då kassan ej kan förhindra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

att eu medlem kvarstår i kassan, var inom riket lian än är bosatt. Den riktigare

uppfattningen torde vara, att verksamhetsområdet är lika med området

för kassans medlemsrekrytering. Men kassan kan antaga medlemmar med hur

löst samband med verksamhetsområdet som helst; ej blott de som äro bosatta

där utan även sådana, som där hava arbetsanställning o. d.

För de statsunderstödda enhetskassorna blir tydligen begreppet verksamhetsområde

av långt större betydelse. I den förut i dag av Kungl. Maj:t avlåtna

propositionen (nr 113) om vissa ändringar i sjukkasselagen, föreslås borttagandet

av förutnämnda i 11 § stadgade inskränkning av begreppets betydelse.

I dessa kassors stadgar måste alltså verksamhetsområdet vara klart

bestämt och den rättsliga innebörden därav tydligen angiven. Frågan om huru

verksamhetsområdet skall bestämmas har jag i det föregående behandlat; här

är närmast fråga om personernas anknytning till det sålunda bestämda området

och därmed om deras tillhörighet till den ena eller den andra kassans intressesfär.

Den grundläggande bestämmelsen därvidlag bör nämligen uppenbarligen vara,

att stadgarnas bestämmelse om verksamhetsområde skall för statsunderstödd

kassa innebära, att person som ej tillhör verksamhetsområdet ej heller äger

tillhöra kassan. — Att härifrån, särskilt under övergångstiden, då statsunderstödda

sjukkassor ej ännu finnas på alla orter, böra gälla vissa undantag är en

t råga, till vilken jag återkommer i det följande. — För det närmare utformandet

av huvudregeln gäller först att fastslå, på vilket sätt en person skall tillhöra

en kassas verksamhetsområde för att få tillhöra kassan.

Härvid kunna olika system tänkas. En persons rättsliga samhörighet med

visst område bestämmes i allmänhet av hans mantalsskrivning. Denna bestämmer

hans personliga forum i tvistemål, utövande av politisk och kommunal rösträtt,

erläggande av skatt o. s. v. Jämväl vid erhållande av pension enligt lagen

om allmän pensionsförsäkring är pensionstagaren hänvisad till sin mantalssknvningsort.

Därifrån bekostas även fattigvård, om ock den understödsberättigade

äger för dess utfående vända sig till fattigvårdsstyrelsen å den ort.

där han är bosatt. Och i 1919 års förslag till allmän sjukförsäkring stadgades

i 1 §, att den försäkrade skulle tillhöra den allmänna sjukkassa, inom vars område

han vore mantalsskriven.

Verksamhetsområdets

betydelse

för de

statsunderstödda

kas
-

Mantalsskrivning

eller bosättning

inom

verksamhetsområdet

avgörande?

Med mantalsskrivningsorten som avgörande vinnes ordning och reda samt

undvikas tvister. Emellertid medför denna anordning ej endast fördelar. Mantalsskrivning

äger rum allenast en gång om året. Om sjukkassemedlem under

året flyttar, kan hans kvarstående i den gamla kassan intill nästa mantalsskrivning

vålla åtskilligt besvär med betalning av avgifter — vilka i regel

betalas månadsvis — och vid erhållande av sjukhjälp.

Den andra möjligheten är anknytning till den ort, där en person är bosatt.

oavsett om han är där mantalsskriven eller ej. Emellertid kan det ofta vålla

vissa svårigheter att bestämma, var en person är eller skall anses bosatt. Och

da personer, som ofta flytta, av kassorna kunna anses som mindre önskvärda

medlemmar, kan en sådan anordning även föranleda tvister mellan kassorna.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

De sakkunniga.

Socialstyrel
sen.

Gransknings

nämnden.

En medelväg vore att låta kyrkobokföringen bliva avgörande. Härigenom

skulle en fast grund finnas för bestämmande av till vilken sjukkassa en person

finge höra, på samma gång som medlemmens intresse av att vid flyttning omedelbart

kunna komma in i kassan å den ort dit lian flyttar skulle vara tillgodosett.

Emellertid anses denna bokföring på grund av den bristande kontrollen

över att vederbörande fullgöra sina skyldigheter beträffande densamma i allmänhet

mindre lämplig för avgöranden av dylikt slag.

I de av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga utarbetade utkasten

hade mantalsskrivningsorten tillerkänts avgörande betydelse: statsunderstödd

sjukkassa skulle vara pliktig mottaga inom dess verksamhetsområde

mantalsskrivna personer — i den mån de i övrigt fjdlde angivna betingelser

— men skulle ej äga rätt att mottaga personer, som vore mantalsskrivna inom

annan statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde.

I sitt utlåtande över utkasten anförde socialstyrelsen i denna del:

»Den här föreslagna regeln för tillhörighet till sjukkassa torde visserligen

äga sitt berättigande, då det gäller en obligatorisk sjukförsäkring, särskilt

med hänsyn till det önskvärda sambandet mellan sjuk- och pensionsförsäkringen.

Härav följer dock icke, att samma regel även lämpar sig för en på frivillighet

uppbyggd sjukkasseverksamhet. I fråga om denna kommer bestämmelsen

om mantalsskrivningen som grundval för försäkringen snarare att verka

såsom ett alltför tyngande band. Författningsenligt äger mantalsskrivning

rum endast en gång årligen mot slutet av året. Vid flyttning till annan ort

än mantalsskrivningsorten skulle sjukkassemedlemmen därför, även om avflyttningen

ägde rum exempelvis i början av året, ändock kvarstå och erlägga

samt, i förekommande fall, uppbära sjukhjälp i sin gamla kassa intill nästa

mantalsskrivningsförrätt.ning. Särskilt då fråga är om beredande av sjukvård

och vid långvariga sjukdomsfall vore detta givetvis en föga praktisk anordning.

Med den rörlighet, som i vår tid utmärker särskilt de arbetande klasserna,

skulle olägenheterna av en dylik organisation otvivelaktigt bli mycket betydande.

Såsom en antydan om de dimensioner omflyttningen inom landet har,

kan förtjäna anföras, att under år 1917 — motsvarande uppgifter för senare

år hava icke offentliggjorts — antalet till rikets kommuner från annan inrikes

ort inflyttade uppgick till 491.481 och antalet från kommunerna utflyttade

till 485,579. Dessa siffror angiva emellertid endast omflyttningens så att säga

slutresultat. Antalet fall, då vistelseorten faktiskt ändrats, utan att ny kyrkoskrivning

ägt rum, äro givetvis långt flera.

Styrelsen är icke beredd att utan föregående utredning föreslå en annan,

lämpligare grund för tillhörighet till viss sjukkassa. Styrelsen är nämligen

medveten om, att den faktiska vistelseorten — förutsatt att vistelsen icke är

av rent tillfällig natur — vilken norm styrelsen för sin del helst skulle se godtagen,

även den i praktiken erbjuder vissa svårigheter. Dessa svårigheter

sammanhänga emellertid framför allt därmed, att sjukkasseverksamheten skall

vara frivillig och att sålunda statsunderstödda sjukkassor ingalunda alltid

kunna förväntas existera på varje ort, dit en medlem av dylik kassa flyttaT.

T varje fall är det enligt styrelsens mening nödvändigt att genom lagbestämmelser

närmare reglera sjukkassornas inbördes rättigheter och skyldigheter i

fråga om. mera varaktiga ombyten av vistelseorten, även da dylikt ombyte

sker utan samband med ny mantalsskrivning.»

Granskningsnämnden förordade för sin del, att den föreslagna bestämmelsen

bibehölles men jämkades i sådant avseende att en nyinflyttad person kunde

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

79

vinna inträde i ortens sjukkassa, så snart han vore kyrkobokförd och bosatt

inom kassans verksamhetsområde.

Reservation på denna punkt avgavs av herr Karlsson, vilken yttrade, att

han icke kunde biträda nämndens förslag i denna punkt, detta bland annat

av det skäl, att som villkor för kommunbidrag vanligen förutsattes mantalsskrivning

inom kommunen i fråga.

I denna reservation instämde herrar Jansson och Lanrén.

Såsom avgörande för tillhörigheten till viss statsunderstödd sjukkassa synes Departemig

mantalsskrivningsorten i princip böra upprätthållas. De skäl som ligga men t schefen,

till grund för denna min uppfattning äro, utom vad i det föregående anförts till

förmån för en sådan anordning, i huvudsak följande.

I besparingskommitténs betänkande har föreslagits samarbete mellan pensionsförsäkringen

och sjukförsäkringen. Ett sådant samarbete har jämväl

pensionsstyrelsen funnit synnerligen önskvärt. Det är min avsikt att med det.

.maraste upptaga till fortsatt utredning frågan om ändringar beträffande pensionsförsäkringen,

och kommer då även frågan om sådant samarbete under

övervägande. Att samarbete skulle kunna ske jämväl med en frivillig sjukförsäkring

synes mig ställt utom allt tvivel. Det torde emellertid därvid vara

av största betydelse, att de båda försäkringsgrenarna å varje ort räkna med

— i^ största görliga mån — samma medlemsbestånd, d. v. s. att en sjukkassa

ej såsom organ för pensionsförsäkringen kommer att behandla frågor om en

annan sjukkassas medlemmar.

Vad reservanterna inom granskningsnämnden anfört synes mig jämväl förtjänt

av beaktande. Då, såsom i annat sammanhang skall anföras, en utökning

av de kommunala bidragen skall eftersträvas, bliva dessa synpunkter av än

större betydelse.

Om jag oekså^ sålunda ej anser, att det bör kunna åläggas en statsunderstödd

sjukkassa att såsom medlemmar upptaga personer, mantalsskrivna utom dess

verksamhetsområde, synes mig dock till förekommande av praktiska olägenheter

en viss frihet därtill kunna medgivas dem. Om en medlem i viss statsunderstödd

sjukkassa flyttar till verksamhetsområdet för en annan sådan kassa

och den förstnämnda kassan utfärdar något slags flyttningsbevis, torde det kunna

medgivas kassan å den nya boningsorten rätt att, om stadgarna så bestämma,

mottaga honom såsom medlem redan före mantalsskrivningen, blott han

bosatt sig och blivit kyrkoskriven inom den senare kassans verksamhetsområde.

Om däremot en person, som förut ej varit sjukförsäkrad, såsom nyinflyttad

söker inträde i statsunderstödd sjukkassa å den nya boningsorten, synas icke

några motsvarande skäl tala emot att han får vänta med inträdet, till dess han

hunnit bliva mantalsskriven å orten.

Det är. såsom i olika sammanhang framhållits, givet, att hela riket icke kan Person bo

omedelbart bliva uppdelat i verksamhetsområden för statsunderstödda sjukkas- satt å ort

sor. ^ Även om dessa områden till en början göras relativt stora, kommer det understödd

3Utså alltid att finnas personer, bosatta å ort som ej ligger inom verksamhets- sjukkassa ej

området för någon dylik kassa. Rättvisan kräver uppenbarligen, att dessa finnes''

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

personer ändock kunna bliva delaktiga av de förmåner, som medlemskap i statsunderstödd

sjukkassa innebär, och därför har den modifikationen ansetts böra

göras i systemet att personer, mantalsskrivna å dylik ort, skola få gå in i

statsunderstödd kassa. Detta är anledningen till att, som av det föregående

framgått, förbudet att intaga medlemmar begränsats till personer, mantalsskrivna

inom annan statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde. Någon

skyldighet att mottaga nu avsedda personer bör emellertid icke någon kassa

hava. Ä andra sidan äro kassorna skyldiga att underkasta sig att ifrågavarande

ort av tillsynsmyndigheten tillägges deras eller annan kassas verksamhetsområde.

Utländska Nu gällande sjukkasselag innehåller, såsom förut nämnts, inga tvingande

medborgare. regier om rätt till, lika litet som om förbud mot inträde i sjukkassa — frånsett

då förbudet mot s. k. flermedlemskap. Förbud mot att utländska medborgare

vinna inträde finnes alltså ej heller, och i de sjukkassor som i princip äro

öppna plägar hinder för deras intagande ej möta. Kontroll över medlemmarnas

nationalitet kan ju också vara ganska svår att utöva för kassorna. Då nu

rätten till inträde i de statsunderstödda sjukkassorna skall regleras, torde emellertid

spörsmålet böra ägnas någon uppmärksamhet.

Jämväl ur en annan synpunkt bör emellertid frågan beaktas. Mellan de

nordiska länderna äger en ganska betydlig omflyttning rum. Särskilt mellan

Danmark och Skåne sker ett rätt livligt utbyte av yrkesarbetare; och dessa

äro i regel medlemmar i sjukkassor. För tillvaratagande av dessas rätt gäller

alltsedan den 1 januari 1912 en överenskommelse mellan Sveriges allmänna

sjukkasseförbund och »De samverkande danska centralföreningarna av sjukkassor»

om ömsesidig överflyttning av medlemmar. Sedan ett mera planmässigt

samarbete mellan sjukkassemyndigheter och sjukkassesammanslutnmgar

i Sverige, Danmark och Norge anordnats, har frågan om utvidgad överflyttningsrätt

mellan dessa länder upptagits. Såsom representanter för Sverige

i ett för detta samarbete bildat arbetsutskott hava byråchefen Theofil Andersson

samt herrar J. E. Berglund och Gast. Lindberg i en till Konungen ställd, den -1

Framställning juli 1925 dagtecknad skrift härom anfört, att sedan det första nordiska sjukförfrån

delege- säkringsmötet i Oslo den 20—22 augusti 1923 beslutat uppdraga åt arbetsutraadrbeter

med skottet att »utarbeta förslag till och söka genomföra regler för överförande av

Danmark och medlemsrätt från och till sjukkassor inom de nordiska länderna», ett dylikt förNorge''

slag blivit utarbetat angående ömsesidig överflyttning. I motsats till den

förut omförmälda överenskommelsen med den danska sjukkasseorganisationen,

vilken gällde endast för sjukkassor, som frivilligt biträdde densamma, ifrågasattes

i det sålunda utarbetade förslaget, att överflyttningen skulle gälla obligatoriskt

för alla till respektive organisationer anslutna sjukkassor. Fn överenskommelse

av dylik natur hade emellertid befunnits med hänsyn till gällande

sjukkasselagstiftning icke vara för Sveriges vidkommande möjlig. Da åstadkommandet

av ömsesidighet i detta hänseende skulle vara av stor betydelse

för särskilt vissa delar av vårt land, för vilka en ganska livlig folkomsättning

ägde rum med närmaste grannland, hemställde de delegerade, att Kungl. Maj:t,

i samband med den reform av den sociala sjukförsäkringen som syntes förestå.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts proposition nr 117.

81

ville taga under övervägande, huruvida och i vilken form genom bestämmelser

i lagen möjlighet skulle kunna beredas för ingående av avtal med övriga länder

angående fri och obehindrad överflyttningsrätt för sjukkassemedlemmar i

samtliga nordiska länder.

Det sålunda väckta spörsmålet synes mig lämpligen böra behandlas i samband

med frågan om utländska medborgares rätt till inträde i statsunderstödda

sjukkassor, överflyttning är rättsligen en form av inträde, därvid emellertid

de för inträde i allmänhet gällande villkor samt bestämmelserna om inträdesavgifter

o. d. ej äga giltighet. Då de svenska sjukkassorna själva äga bestämma

sina inträdesvillkor, möter intet hinder för dem att på frivillighetens väg

ordna ett överflyttningsförfarande — något som ju också skett de svenska

och danska sjukkassorna emellan. I 17 § av nu gällande sjukkasselag stadgas

visserligen för kassor, där läkarintyg ej kräves vid inträde, en väntetid av 60

dagar från det inträde vunnits, under vilken sjukhjälp ej må utgå. En sådan

bestämmelse är tydligen ej fullt förenlig med den särskilda form av inträde,

som överflyttningen innebär. I det av mig förut i dag för Kungl. Maj:t anmälda

förslaget till vissa ändringar i sjukkasselagen har emellertid bland annat

stadgats, att nämnda väntetid ej skulle tillämpas å medlem, som enligt kassans

stadgar varit berättigad att i sammanhang med utträde eller uteslutning ur

annan sjukkassa vinna inträde i kassan. Då uttrycket »annan sjukkassa» tydligen

kan tillämpas jämväl å utländsk sjukkassa, torde, därest detta förslag

bifalles. något lagligt hinder ej vidare föreligga för att på frivillighetens väg

ordna ett verkligt överflyttningsförfarande.

Förutberörda framställning synes emellertid syfta längre, nämligen till ett

sjukkassorna i lag givet föreläggande att biträda den ifrågasatta överflyttningen

och alltså att som medlemmar mottaga i överenskommelse av dylik art avsedda

utlänningar. Då några skyldigheter för de registrerade sjukkassorna i

allmänhet, alltså även de icke statsunderstödda, att vara öppna ens för svenska

medborgare ej stadgats eller ens ifrågasatts, synes något lagligt tvång för dem

att mottaga medlemmar från utländska sjukkassor ej böra ifrågakomma. Annorlunda

ställer sig frågan för de statsunderstödda sjukkassornas del, i det att

ju särskilda regler skola gälla för inträde i dem och det alltså är möjligt att

bland dessa även taga upp bestämmelser beträffande utlänningars rätt i sådant

hänseende.

I de av de sakkunniga utarbetade utkasten var de statsunderstödda sjukkassornas

skyldighet att mottaga medlemmar i allmänhet begränsad till svenska

medborgare. Huruvida utländska medborgare, som i övrigt uppfyllde de allmänna

betingelserna för inträdesrätt, skulle äga sådan, berodde på kassornas

eget avgörande. För tillmötesgående av nyssberörda framställning hade emellertid

därjämte intagits en bestämmelse om rätt för utländsk medborgare att i

händelse av utav tillsynsmyndigheten — alternativt Konungen — godkänd

överenskommelse med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation på i

överenskommelsen angivna villkor vinna inträde i statsunderstödd sjukkassa,

inom vars verksamhetsområde han mantalsskrives. Någon bestämmelse om

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 höft. (Nr 117.) 6

Överflyt.tningsfärlärande

beträffande

utlänningar.

Skyldighet

att som med

lemmar mottaga

utlänningar.

De sakkunniga.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Socialstyrel
sen.

(rranskuings
nämnden.

Departe
mentschefen.

vem som å svensk sida skulle träffa överenskommelsen, fanns ej upptagen.

Överenskommelse av dylik natur har hittills träffats av Sveriges allmänna

sjukkasseförbund å de till detsamma anslutna kassornas vägnar. Förbundets

befogenhet att träffa för kassorna bindande överenskommelser torde emellertid

kunna ifrågasättas. Sin bindande verkan skulle alltså överenskommelsen få

genom godkännandet av vederbörande myndighet. Något hinder för kassorna

att genom bestämmelse i sina stadgar på förhand underkasta sig ett sådant

beslut synes ej föreligga. Betänkligheter av praktisk natur mot ett sådant tillvägagångssätt

synas ej heller föreligga; tvärtom lära väl kassornas intressen

därigenom bliva på bästa sätt tillgodosedda.

I sitt utlåtande över utkasten har socialstyrelsen i denna fråga avstyrkt, att

svenskt medborgarskap uppställdes som fordran för medlemskap. Visserligen

vore denna bestämmelse, anförde styrelsen, icke tvingande, men dess upptagande

i författningen skulle sannolikt medföra, att den bleve vägledande för kassorna.

Ett stadgande av denna natur skulle emellertid vara ett avgjort steg tillbaka

från nuvarande förhållanden, då inträde i svensk sjukkassa i princip stode öppet

även för inom landet bosatta utlänningar. Styrelsen har framhållit, att i länder

med obligatorisk sjukförsäkring i detta hänseende någon åtskillnad icke

gjordes mellan landets egna medborgare och utlänningar.

Rörande den föreslagna möjligheten till överenskommelse om överflyttning

har styrelsen, efter ytterligare påpekande av att det för närvarande ej funnes

några restriktioner i fråga om rätten att tillhöra sjukkassa utöver den att

ingen finge vara medlem av mer än en sjukkassa, yttrat:

»Här i Sverige kan därför i full överensstämmelse med den strävan att inom

socialförsäkringen icke göra någon åtskillnad mellan landets egna medborgare

och utlänningar, för vilken bl. a. de internationella arbetskonferenserna gjort''

sig till tolk, i princip även utländsk medborgare, som är bosatt inom registrerad

sjukkassas verksamhetsområde, bliva medlem av kassan. Pa denna punkt

skulle ett godtagande av utkastets ståndpunkt därför innebära ett avgjort steg

tillbaka. Enligt utkastet skulle nämligen utländsk medborgare icke kunna

bliva medlem av statsunderstödd sjukkassa, med mindre han vistades åtminstone

så länge på orten, att han där blev mantalsskriven.

Då utkastet i detta sammanhang förutsätter, att överenskommelse om överflyftning

av sjukkassemedlemmar mellan Sverige och annat land fortfarande

skulle kunna träffas, vill styrelsen endast framhålla, att en dylik överenskommelse,

vilken givetvis förutsätter reciprocitet, skulle bli utan större värde, för

exempelvis utländska arbetare, vilka uppehålla sig här i Sverige endast jämförelsevis

kort tid. Intill dess mantalsskrivningen skett skulle i alla händelser

någon överflyttning till statsunderstödd sjukkassa icke kunna ske. Den

nu existerande överenskommelsen om överflyttning mellan svenska och danska

sjukkassor måste vid sådant förhållande med all sannolikhet uppsägas.»

Granskningsnämnden har på denna punkt framhållit, att det borde uttryckligen

utsägas, att sjukkassa äger att mottaga utländska medborgare som medlemmar.

Den begränsning i fråga om utländska medborgares rätt till inträde i statsunderstödd

sjukkassa som innehålles i de sakkunnigas utkast synes mig vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

So

alltför snäv. Nägra betänkligheter torde ej möta att åt utländsk medborgare,

som är så pass bofast här i landet att han här blivit mantalsskriven, tillerkänna

samma rätt till inträde i sådan kassa som en svensk medborgare, även om

någon överenskommelse av antytt slag ej träffats. Och har en sådan överenskommelse

träffats, bör icke den omständigheten att han ej hunnit bliva mantalsskriven

inom riket utgöra hinder för honom att vinna inträde i statsunderstödd

sjukkassa. Vilken sådan kassa rätten skall avse torde kunna avgöras i

överenskommelsen — i regel lärer det bliva kassan å den ort, där han bosätter

sig. Likformighet med inträdesreglerna i övrigt bör naturligtvis råda därutinnan,

att utländsk medborgare som är mantalsskriven här i landet ej får vinna

inträde i sjukkassa å annan ort än mantalsskrivningsorten. Men detta kommer

tydligen att iakttagas vid godkännandet av överenskommelsen. Detta godkännande

synes mig med full trygghet kunna överlämnas åt socialstyrelsen.

Den del av lappbefolkningen, som kringflyttar utan stadiga boningsplatser,

skall enligt förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning 16 §

3:o) mantalsskrivas stam- eller byvis och alltså ej inom något visst område.

Enligt de nu refererade, av de sakkunniga föreslagna reglerna för rätt till inträde

i statsunderstödd sjukkassa kan sålunda den, som tillhör denna befolkning,

ej vinna sådant inträde.

Detta förhållande har påpekats av granskningsnämnden, som hemställt, att

vid frågans vidare behandling måtte tagas under övervägande, hur det lämpligast

borde ordnas för att denna befolknings intressen i detta avseende skulle

bliva bättre tillgodosedda.

Någon anslutning till den nuvarande sjukkasserörelsen från den kringflyttande

lappbefolkningen förekommer mig veterligen icke. Och denna befolknings

intresse av sjukförsäkring kan tydligen ej vara stort. Någon läkarvård

eller annan sjukvård kan näppeligen beredas dem utan kostnader, vilka skulle

göra avgifterna avskräckande stora. Med deras utpräglade naturahushållning

kan kontant sjukhjälp ej vara av synnerlig betydelse för uppehället vid sjukdom.

och möjligheten för dem att med tillhjälp av sådan förmån vid sjukdom

bereda sig arbetshjälp för deras speciella näringsfång, renskötseln, måste anses

skäligen obetydlig. Att under sådana omständigheter betunga de lokalt

begränsade sjukkassorna med medlemmar, över vilka sjukkontroll vore praktiskt

taget omöjlig att utöva och av vilka läkarintyg rörande sjukdomen icke

rimligen kunde fordras, synes mig ej lämpligt. Visar sig emellertid behov av

sjukförsäkring för den nomadiserande lappbefolkningen och kunna en eller

flera för denna befolkning speciellt inrättade, efter tillfredsställande grunder

arbetande sjukkassor upprättas, torde det böra tagas under övervägande,

huruvida statsbidrag i viss omfattning kan, ehuru dessa kassor skulle falla

utom ramen för det nya systemet, tillerkännas desamma.

Medlems uteslutande ur statsunderstödd sjukkassa.

Även med nu angivna bestämmelser om rätt till inträde skulle tydligen

eu sjukkassas öppenhet kunna göras mera eller mindre illusorisk, beroende

Lapparna

De sakkunniga.

Gransknings

nämnden.

Departe
mentschefen
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Innebörden

av begreppet

överflyttning.

Redan tilläm

pade flverflyttningsregler.

på vilka bestämmelser om rätt till uteslutning stadgarna innehölle. Inskränkning

synes alltså böra ske i rätten att uppställa uteslutningsgrunder. En fullständig

uppräkning av de uteslutningsgrunder, som kunna anses vara befogade

för en statsunderstödd sjukkassa, lärer emellertid knappast vara möjlig att

åstadkomma. Jag inskränker mig därför till att föreslå en bestämmelse om

att grunder, som strida mot kassans i dess regler om rätt till inträde uttryckta

karaktär av att vara öppen, ej få intagas i stadgarna. En sådan regel innebär

tydligen, bland annat, att inträffande av omständighet som ej fått utgöra hinder

för inträde ej heller får göras till anledning till uteslutning. Den närmare

prövningen kommer att bero på tillsynsmyndigheten.

överflyttning.

Genomförandet av principen om lokala enhetskassor medför, såsom förut påpekats,

ej allenast begränsning av rätten till inträde till att omfatta allenast

kassans verksamhetsområde på ena eller andra sättet tillhöriga personer; även

rätten att i fortsättningen kvarstå i kassan måste vara beroende av att någon

förändring i sådant hänseende ej inträder. Eör det behöriga iakttagandet av

medlemmarnas rätt kräves emellertid, att vid upphörande av medlemskapet

möjlighet finnes för inträde i annan sjukkassa av ungefär lika valör. Den som

hindras att kvarstå i sin gamla kassa får tydligen icke på denna grund bliva

ställd utanför sjukförsäkringen, såsom kunde bliva fallet därigenom att hans

ålder eller hälsotillstånd skulle utgöra hinder för hans inträde på vanligt sätt

i ny sjukkassa. Ett dylikt inträde skulle också kunna bliva förenat med väntetid

och erläggande av inträdesavgift. Till undvikande bland annat av dylika

olägenheter lärer ett system för överflyttning mellan de statsunderstödda sjukkassorna

bliva erforderligt, något som även framhållits av besparingskommittén.

De i det föregående berörda fördelarna av att sjukkassemedlem tillhör kassan

på sin boningsort och att alltså, då medlem byter boningsort, han går

över till en ny sjukkassa, hava redan för närvarande beaktats av sjukkassorna.

Sveriges allmänna sjukkasse förbund har sålunda sedan år 1912 tillämpat vissa

regler för överflyttning av medlemmar mellan till förbundet anslutna kassor,

vilka godkänt reglerna i fråga. Enligt dessa regler är medlem i ansluten kassa

berättigad att vid flyttning omedelbart inträda som understödsberättigad medlem

i annan ansluten kassa, utan erläggande av inträdesavgift, utan hänsyn till

ålder och hälsotillstånd samt utan väntetid i fråga om kassans ordinarie prestationer

och med rätt till samma understöd som kassans övriga medlemmar.

Förutsättningarna i övrigt äro, att ifrågavarande medlem vid inträdet i den

gamla kassan ägt god hälsa och ej varit över 40 år, att han tillhört kassan fyra

månader och betalt sina medlemsavgifter, samt att han upphört att vara bosatt

i sin förutvarande hemort och styrker sig vara bosatt inom den nya kassans

verksamhetsområde. Vid överflyttningen skall företes över flyttning sbok eller

attest, innefattande erforderliga uppgifter, och skall denna avlämnas till den

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

85

uya kassan senast 15 dagar efter dess utfärdande. Överflyttningen skall ske

till närmast motsvarande sjukhjälpsklass. Den överflyttade skall vara skyldig

underkasta sig den nya kassans särskilda bestämmelser. Överflyttning skall

vara ogiltig, om flyttning skett i avsikt att skaffa sig vissa fördelar i fråga om

sjukvård o. d. Har medlemmen av den gamla kassan erhållit högsta stadgeenliga

sjukhjälp, är han ej berättigad att av den nya bekomma ytterligare

hjälp för samma sjukdom. Sedan överflyttning skett, äger medlemmen icke

några vidare anspråk mot den gamla kassan.

Detta överflytfningssystem är emellertid helt frivilligt, detta icke blott så

att det står i kassornas fria val att ansluta sig därtill eller ej, utan även medlemmarna

kunna, oavsett vad stadgarna föreskriva härom, motsätta sig en

överflyttning. I 11 § i nu gällande sjukkasselag stadgas nämligen, att medlem.

vilken tillhört kassan ett år, ej må uteslutas på grund därav att han

avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket.

Det är uppenbart, att i det nya systemet överflyttningsreglerna måste vara Överjiyttav

tvingande natur. Genomförandet av den lokala begränsningen av kassornas

verksamhet kan tydligen icke få vara beroende av medlemmarnas god- tvingande

tycke. Rättsligt sett måste alltså kassorna äga uteslutningsrätt gentemot med- natur.

lemmar, som icke godvilligt ställa sig överflyttningsreglerna till efterrättelse.

Den första åtgärden för genomförande av det antydda överflyttningsinstitutet

blir alltså vidtagande av de för stadgande av uteslutningsrätt i dylika fall

erforderliga jämkningarna i sjukkasselagen. I det förut i dag anmälda förslaget

till vissa ändringar i lagen om sjukkassor bär därför, på skäl som vid

behandlingen av förslaget närmare utförts, föreslagits borttagande av nyssnämnda

bestämmelse i 11 § i nämnda lag. Jämväl i ett annat hänseende innehåller

gällande lag hinder för ett rationellt överflyttningsförfarande, nämligen

ilråga om de i 17 § givna bestämmelserna om s. k. väntetid. Om undanröjande

av detta hinder har jag i det föregående uttalat mig.

Jag bär förut påpekat, att förutsättningen för ett påbjudande av att med- jjn^anta 8

lemskapet i eu sjukkassa skall under nu ifrågavarande omständigheter upphöra bestcimär

att möjligheten säkerställes för medlemmen att vinna inträde i annan sjuk- melser.

kassa. Då det torde vara anledning att hoppas på att ganska snart en övervägande

anslutning till det föreslagna nya systemet från hela sjukkasserörelsen

— även rikssjukkassorna — skall komma till stånd, torde möjlighet att

vinna överflyttning till statsunderstödd sjukkassa på flertalet platser inom

riket snart nog komma att förefinnas. Emellertid bör man dock icke helt förbise

möjligheten att så ej skulle bliva fallet. Den undantagsbestämmelsen synes

alltså böra meddelas, att om medlem i statsunderstödd sjukkassa avflyttar

från kassans verksamhetsområde och blir mantalsskriven å ort, där verksamhet

ej bedrives av statsunderstödd sjukkassa, han får kvarstå i sin förutvarande

kassa.

Ett par andra undantagsbestämmelser hava föreslagits av granskningmämn- Granskningsdoi.

som anfört: nämnden.

»Det synes även de sakkunniga vara önskvärt, att bestämmelserna om överflyttning

till annan sjukkassa göras så litet betungande som, utan sönderbry
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

Departe
mentschefen.

81)

tände av enhetligheten, är möjligt att medgiva. Inom större samhällen med

t. ex. mera utvecklad industriell verksamhet hava måhända ett avsevärt antal

sjukkassemedlemmar sitt förvärvsarbete inom den sjukkassas verksamhetsområde,

som de länge tillhört, ehuru de numera äro bosatta inom angränsande

sjukkasseområden. Den omflyttning som i våra dagar äger rum vilja de

sakkunniga fästa uppmärksamheten på, och bör man givetvis hava detta förhållande

för ögonen, då man skall ordna bestämmelserna rörande överflyttning

av medlemmar. En annan omständighet, då en medlem synes böra äga rätt

att kvarstå i sin förutvarande sjukkassa, är vid ombyte av mantalsskrivningsort,

då överflyttning till sjukkassa, som lämnar avsevärt sämre förmåner, äger

rum. Om t. ex. en person under en lång följd av år tillhört en sjukkassa, som

vid sjukdomsfall tillförsäkrar honom en kontant sjukhjälp av 4 kr. för dag

under obegränsad tid och den kassa, till vilken han skall överflyttas, i sin högsta

sjukhjälpsklass endast utbetalar i sjukhjälp 3 kr. för dag under en tid av

högst tre år. vore det måhända obilligt, om han genom att överflyttas mot

sin vilja .skulle förlora sina förut tillförsäkrade förmåner. På anförda skäl

anse de sakkunniga, att det bör bli föremål för övervägande, huruvida icke en

medlem, därest kassan kan utöva tillsyn över honom, bör få kvarstå i statsunderstödd

sjukkassa, även om han flyttar till angränsande sjukkasseområde,

eller om den sjukkassa, varifrån han avflyttar, i den klass, han vid flyttningen

tillhör, lämnar väsentligen högre sjukhjälp eller sjukhjälp under avsevärt längre

tid än sjukkassans i den nya mantalsskrivningsorten högsta klass (t. ex. 25

procent högre sjukhjälp eller längre sjukhjälpstid).»

De undantag, som granskningsnämnden sålunda ifrågasatt skulle i själva

verket komma att medföra avsevärda rubbningar i enhetskassesystemet. Redan

införandet av valrätt för medlemmarl mellan att kvarstå i den gamla eller

övergå till en ny kassa innebär en klar brytning mot systemet. Vidare lärer

det kunna antagas, att i varje fall under den första tiden, innan standardisering

av kassornas klassindelning hunnit i större omfattning genomföras, antalet

mot systemets principer kvarstående medlemmar skulle bliva ganska

stort. Utöver vad som förut anförts angående nackdelarna av att den lokala

begränsningen av kassornas verksamhet sålunda mera allmänt rubbas, vill jag

här blott påpeka sambandet mellan sjukkasseverksamheten och annan socialförsäkring.

De bidrag, som kommunerna i ganska stor utsträckning lämna

sjukkassorna — jag hänvisar härom till uppgifterna i Bilaria C, tabellerna 29

och 30 — torde huvudsakligen hava motiverats med den lättnad i kommunernas

utgifter för fattigvård och pensionstillskott, som kassornas verksamhet medför.

Då dessa understödsgrenar sammanhänga med mantalsskrivningsorten, avse bidragen

i allmänhet blott inom vederbörande kommun mantalsskrivna personer.

Meddelas nu undantag från principen om mantalsskrivningen såsom grundval

för tillhörighet i, sjukkassa, skulle för ett större antal kassamedlemmar dylikt

bidrag ej komma att utgå och alltså skiljaktigheter i avgiftsberäkningen medlemmarna

emellan uppstå, vilket naturligtvis — såsom i annat sammanhang

framhållits — i görligaste mån bör undvikas.

Vad särskilt angår förhållandena vid flyttning mellan städer och förortssamhällen

eller andra angränsande . orter lärer det väl ofta bliva så, att det

blir samma sjukkassa som är verksam inom hela området. Även där så ej är

fallet, torde det ej behöva befaras att ett smidigt avpassat överflyttningssystem

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 117.

87

— detaljerna böra i stort sett överlämnas åt överenskommelser mellan kassorna

— skulle behöva- verka för sjukkassemedlemmarna betungande. Försäkringsvillkoren

torde i dessa angränsande kassor som regel vara tämligen ensartade. Och

att en person skall hysa det intresse för sin sjukförsäkring, att han vid flyttning

anmäler sig till inträde hos kassan å den nya boningsorten inom föreskriven

tid synes mig ej vara för mycket begärt.

A ad angår flyttning till kassa som endast lämnar mindre sjukhjälp än den

\ ederbörande i sin gamla kassa tillförsäkrat sig, vill jag framhålla, att, i och

för underlättande av överflyttningen, i förslaget så till vida föreslagits en

standardisering av klassindelningen inom de statsunderstödda sjukkassorna, att

sjukpenning obligatoriskt skall meddelas i klasser med intervall av 50 öre.

Då — på sätt anförts vid behandlingen av förslaget rörande ändringar i sjukkasselagen

— åtminstone för de högre klasserna i en kassa ett visst minsta

medlemsantal i varje klass kommer att krävas för ernående av erforderlig

utjämning, torde visserligen även med detta förslag inom en del kassor de

högre klasserna komma att saknas. Emellertid lärer i regel kassornas klassindelning

inrätta sig efter ''arbetslönerna och levnadskostnaderna å orten. Visserligen

kommer en person med nu tillämpade metod för avgiftsberäkning -—- enhetliga premier oberoende av medlemmarnas ålder vid inträdet — att i sina

yngre år, då behovet av sjukhjälp är mindre, betala mer än den på ersättningen

till honom belöpande andelen i kassans kostnader under det året, under det att

han vid mera framskriden ålder, då behovet av sjukhjälp är större, betalar mindre

än motsvarande andel för detta år. Härigenom är det som den obillighet

som granskningsnämnden påtalat skulle uppstå. Men principiellt är dock sjukhjälp

från sjukkassa ej detsamma som en ålderdoms- eller invaliditetspensionering

utan i stället ett medlemmarna emellan årligen utjämnat understöd,

avseende att tillförsäkra dem deras uppehälle vid sjukdom. Om en person flyttar

från eu ort med högre levnadskostnader och arbetslön och följaktligen

högre sjukhjälp till en ort med en kassa med allenast lägre sjukhjälp, kan det

ej anses vara något socialt önskemål, att lian där — låt vara till större delen på

egen bekostnad — får vid sjukdom åtnjuta en sjukpenning måhända överstigande

hans arbetsinkomst. Detta gäller så mycket mer som den kassa vilken

har att bära utgifterna därför saknar möjlighet att själv kontrollera att

sjukhjälpen ej missbrukas.

På nu anförda skäl har jag ej funnit anledning att föreslå några ytterligare

undantag från överflyttningsregeln i av granskningsnämnden antydd riktning.

Jag vill emellertid även i detta sammanhang erinra om en i samband med annan

fråga utförligare behandlad omständighet, nämligen att överflyttningsreglerna

icke komma att gälla person, som redan vid tiden för antagandet av

de nya stadgarna är medlem av kassa som erhåller statsunderstöd. Han skall

alltså äga kvarstå var han än bor och vart han än flyttar; blott att statsbidrag

icke utgår för den som enligt de allmänna reglerna ej haft rätt att kvarstå,

varav jämlikt 21 § i sjukkasselagen i dess föreslagna nya lydelse lärer följa,

att sådana medlemmar få erlägga högre avgifter än andra.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

När skall

överflyttning

ske?

Villkoren

för överflyttningen.

Tillhörigheten — på sätt nyss utvecklats — till viss statsunderstödd sjukkassas

verksamhetsområde kan för en medlem av kassa» komma att upphöra

1) genom hans avflyttning från verksamhetsområdet; samt

2) genom att verksamhetsområdet ändras.

I båda fallen skall han upphöra att vara medlem av kassan; dock äger han

kvarstå, om ej annan statsunderstödd sjukkassa finnes eller i samband med

förändringen av verksamhetsområdet kommer att bildas å hans mantalsskrivningsort,

vare sig nu denna ändrats eller, såsom i fallet 2), är densamma

som förut. Kvarstår han sålunda ehuru bosatt utom kassans verksamhetsområde,

och antages en annan kassa till statsunderstödd med verksamhet å hans

mantalsskrivningsort, bör han tydligen överflyttas till denna kassa; alltså

tillkommer som överflyttningsgrund

3) ändring av annan statsunderstödd kassas verksamhetsområde, eller

4) tillkomst av ny statsunderstödd kassa med verksamhet å ort där han är

mantalsskriven.

Med ändring i kassans verksamhetsområde bör tydligen jämställas att

5) kassan alldeles upphör med sin verksamhet; den befinnes exempelvis

för liten och dess verksamhetsområde tillägges annan statsunderstödd sjukkassa.

I så fall böra tydligen medlemmarna äga rätt att övergå till denna.

Jämväl ett ytterligare fall skulle kunna tänkas, nämligen då antagandet

som statsunderstödd återkallades men kassan det oaktat fortsatte sin verksamhet.

Medlemmarnas intresse skulle i sådant fall kunna anses kräva, att de ej

gånge förlustiga statsbidraget och att de följaktligen finge överflyttningsrätt

till den kassa, som tilläventyrs bleve antagen till statsunderstödd för området.

Emellertid kräves enligt förslaget för återkallande av ett sådant antagande

att kassan ej ställt sig gällande föreskrifter till efterrättelse eller eljest vanskötts.

Vilja medlemmarna bevara sin rätt till statsbidraget, få de tillse, att

•sådan vanskötsel ej förekommer. Garantin för att de statsunderstödda sjukkassorna

förvaltas på ett tillfredsställande sätt skulle i hög grad försämras,

därest deras styrelser och medlemmar skulle äga visshet att medlemmarna, hur

förhållandena än utvecklade sig, alltid skulle äga rätt till inträde i en annan

statsunderstödd sjukkassa. Jag anser mig följaktligen ej böra föreslå någon

överflyttningsrätt i detta fall.

I enlighet med grunden för införandet av ett överflyttningsinstitut ■— tillgodoseende

av de medlemmars intressen, vilka på grund av att de icke längre

tillhöra viss sjukkassas verksamhetsområde ej heller få vidare tillhöra kassan

— bör överflyttning naturligtvis ske utan erläggande av något slags inträdesavgift,

utan någon tidsintervall mellan medlemskapet i den förra och den senare

kassan och utan någon väntetid i fråga om rätten till sjukhjälp i den senare.

Vidare böra tydligen för den flyttande medlemmen ej upprätthållas de inträdesvillkor,

som exempelvis beträffande ålder och hälsotillstånd kunna gälla

för tillträde till statsunderstödd sjukkassa överhuvud; har han vid sitt inträde

i den första kassan uppfyllt dessa betingelser bör detta vara tillräckligt.

Märkas må väl, att skiljaktigheter möjligen kunna förekomma mellan de olika

kassornas inträdesfordringar, och att det sålunda skulle kunna hända, att till

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

89

följd av överflyttningssystemet eu person på grund av tidigare medlemskap

i kassa med mindre stränga inträdesfordringar — t. ex. högre maximiålder

för inträdesrätten — skulle äga ingå i en kassa, där han aldrig direkt kunnat

vinna inträde. Med de föreslagna, i det föregående återgivna bestämmelserna

om de inskränkningar som få göras i inträdesrätten torde emellertid fordringarna

härvidlag bliva tämligen ensartade för de flesta statsunderstödda sjukkassorna,

och de skiljaktigheter som eventuellt komma att förefinnas torde bliva

av allenast ringa praktisk betydelse.

Sjukkassemedlem som överflyttas bör vidare kunna vinna samma förmåner

i den nya kassan som i den gamla. Helt kan denna princip visserligen ej

upprätthållas; man kan ej föreskriva, att särskild sjukhjälpsklass som förut

ej finnes skall upprättas för överflyttad medlem; och äro avgifterna på grund

av sämre medlemsbestånd eller av annan anledning högre i den nya kassan,

måste medlemmen tydligen finna sig i att betala denna högre avgift. Med

dessa och likartade begränsningar bör emellertid medlemmen tillförsäkras lika

rätt i den nya kassan som i den gamla. Förslaget stadgar alltså, att överflyttning

skall ske till närmast motsvarande sjukhjälpsklass •— högre eller

lägre — i den nya kassan. Motsvarigheten olika klasser emellan har härvidlag

närmast avsetts skola gälla den kontanta sjukhjälpen, och den förut omförmälda

bestämmelsen till befrämjande av en enhetlig klassindelning har även

haft till syfte att minska antalet fall, då sådan motsvarighet ej skulle bliva

rådande. Skiljaktigheter kunna emellertid förekomma även i andra hänseenden.

exempelvis beträffande sjukhjälpstidens längd och omfattningen av den

sjukvårdande verksamheten. Några särskilda regler för behandlingen av sådana

skiljaktigheter synas icke kunna givas; i fall av tvist mellan sjukkassa

och överflyttad medlem angående inplaceringen i sjukhjälpsklass torde avgörandet

få träffas med hänsyn tagen till alla lämnade förmåner, betraktade såsom

en enhet, därvid det sammanlagda premiebeloppet i allmänhet torde kunna

anses som en någorlunda tillförlitlig mätare.

Då såväl medlemmarna som kassorna i regel hava intresse av att överflyttning

sker, torde densamma i regel komma att ske frivilligt. För dessa fall

skulle alltså några särskilda regler ej behövas; överenskommelser därom kunna

träffas av kassorna själva och vägledande föreskrifter i fall av behov meddelas

av socialstyrelsen. För underlättande av en frivillig överflyttning torde, i

överensstämmelse med vad i annat sammanhang anförts, böra stadgas ett undantag

från bestämmelsen om mantalsskrivning inom kassas verksamhetsområde

såsom villkor för inträde; överflyttning må alltså, om medlemmen och

båda kassorna så önska, vinnas så snart medlemmen är kyrkobokförd inom området

för den nya kassan. Då kyrkobokföring kan ske omedelbart efter flyttningen,

skulle genom detta tillägg bättre överensstämmelse med nu gällande

förhållanden vinnas.

Vidtager emellertid ej flyttande medlem själv åtgärder för överflyttning,

detta antingen därför att en överflyttning i något hänseende skulle strida mot

hans intressen eller på grund av oföretagsamhet, förbiseende eller dylikt, måste

det åligga den kassa han förut tillhört att därvidlag handla i hans ställe. Ut
-

Formen för

överflyttningen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

De sakknnniga.

Social
styrelsen.

Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen.

90 Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

träder ej medlemmen frivilligt, kan medlemskapet tydligen ej upphöra på

annat sätt än att kassan utesluter honom, och en sådan åtgärd bör alltså i dessa

fall åligga hans gamla kassa. Sådan uteslutning skall då emellertid för honom

skapa en rätt till inträde i kassan på den nya orten, så vida han inom viss

tid anmäler sig därtill. Sambandet mellan dessa båda moment konstituerar överflyttning

srätten.

I enlighet med nu angivna synpunkter var det inom socialdepartementet utarbetade

utkastet redigerat. Däri föreskrevs alltså, att medlem som upphörde

att vara mantalsskriven inom viss kassas verksamhetsområde skulle uteslutas

och att sålunda utesluten medlem skulle äga rätt att utan hinder av i övrigt stadgade

inskränkningar vinna inträde i kassan å den nya mantalsskrivningsorten.

Därjämte förekommo bestämmelser till förhindrande av att överflyttningsfrågan

allt för länge hölles svävande.

Mot dessa bestämmelser anförde socialstyrelsen i sitt utlåtande följande:

»Att medlem, som mantalsskrives inom verksamhetsområdet för annan statsunderstödd

sjukkassa, icke längre får tillhöra sin gamla kassa är givetvis med

den ståndpunkt utkastet intager fullt befogat. Att han för den skull skall ''uteslutas’

kommer dock säkerligen att betraktas som en obillighet och svarar dessutom

knappast mot vad utkastet avsett. En mjukare formulering vunnes, om

det stadgades, att medlemskapet i här berörda fall ''överfördes’ till sjukkassan

på den nya mantalsskrivningsorten med öppen rätt givetvis för medlemmen att

inträda i den nya sjukkassan eller helt utgå ur sjukkasserörelsen. I varje fall

torde meddelande om ''uteslutningen’ och grunden därför böra sändas till den

sjukkassa, inom vars område medlemmen skall mantalsskrivas på nytt.»

Jämväl granskning snämnden förordade, att överflyttningen finge formen av

en överföring och ej av uteslutning. Överföringen borde kunna ordnas utan

större olägenhet genom korrespondens mellan kassorna.

Vilket uttryckssätt man väljer för ifrågavarande procedur är naturligtvis

utan betydelse, blott innebörden — att medlemmen ej vidare får kvarstå i den

gamla men äger rätt att ingå i den nya kassan — är fullt klar. Huru socialstyrelsen

och granskningsnämnden tänkt sig den av dem föreslagna överföringen:

om denna skulle ordnas helt och hållet mellan kassorna eller om medlemmens

medverkan i någon form skulle erfordras, är ej fullt klart. Tydligt bör

emellertid vara, att medlemmen ej mot sin vilja kan tvingas in i den nya kassan;

genom enbart av kassorna vidtagna åtgärder kan ej något rättsanspråk

mot honom skapas för den nya kassan. Ett avgörande från medlemmens sida

måste alltså alltid krävas. Detta behöver visserligen ej taga formen av en direkt

uttryckt viljeförklaring, utan avgörandet kan komma till uttryck även

genom hans handlingssätt — exempelvis genom betalning respektive underlåtenhet

att erlägga betalning av medlemsavgiften till den nya kassan. Genom

att man alltid skulle avvakta ett sådant avgörande från medlemmens sida skulle

emellertid frågan om överflyttningen hållas svävande allt för länge

och svårigheter skulle uppstå såväl för medlemmen som för kassorna, särskilt

i vad angår bestämmande av tidpunkten när övergången från den ena till den

andra kassan skall anses hava skett, vilken tidpunkt t5’dligen är av vikt därest

sjukdom skulle inträffa. Det synes mig vara eu rimlig fordran, att till und
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

91

vikande av dylika svårigheter vederbörande själva utveckla en viss aktivitet

och att detta i förekommande fall sker utan onödigt dröjsmål. Garantier måste

naturligtvis å andra sidan skapas för att ej medlemmarna genom okunnighet

om gällande bestämmelser eller föreliggande förhållanden gå förlustiga sin

rätt. Från dessa synpunkter har jag utgått vid det närmare utformandet av de

sakkunnigas utkast. Förevarande förslag innehåller alltså i nu berörda hänseenden

följande.

Vidtager ej medlem själv i fall då överflyttningsskyldighet föreligger erforderliga

åtgärder för överflyttning, skall initiativ därtill tagas av den kassa han

förut tillhör. Förutsättningen för att så skall kunna ske är tydligen, att kassan

erhåller kännedom om de ändrade förhållandena. Då anledningen till överflyttningen

är ändring av kassas verksamhetsområde, äger kassan väl bättre

kännedom härom än medlemmen; jag vill i detta sammanhang förutskicka, att

därest den nu av mig förordade njmrganisationen vinner riksdagens bifall.

Kungl. Maj:t enligt min mening torde böra utfärda bestämmelser om förande

hos socialstyrelsen av ett register över statsunderstödda sjukkassor och deras

verksamhetsområden samt möjligen även över deras klassindelning, vilket registers

innehåll på lämpligt sätt skulle bringas till kassornas kännedom. Härigenom

skulle de vinna upplysning jämväl angående förändringar i andra statsunderstödda

sjukkassors verksamhetsområden.

Större svårigheter kunna uppstå, då grunden till överflyttningen är medlemmens

ombyte av mantalsskrivningsort. Enligt 14 § i sjukkasselagen är

visserligen medlem skyldig att vid avflyttning från sjukkassas verksamhetsområde

göra anmälan därom hos kassan. Påföljden av underlåtenhet därutinnan

är emellertid allenast förlust av sjukhjälp intill dess sådan anmälan

gjorts, d. v. s. först vid sjukdomsfall behöver praktiskt taget anmälan göras.

Att anmälningsskyldigheten eftersättes lärer också vara synnerligen vanligt.

Men kassan äger även andra medel att ernå kännedom om dylik flyttning. Särskilt

vid betalningen av avgifterna, vilken i regel sker månatligen, torde det

i många fall visa sig huruvida medlem avflyttat. Det är vidare att märka,

att iakttagande av överflyttningsreglerna är en kassornas skyldighet såsom

statsunderstödda, och eftersättande av denna skyldighet kan alltså medföra antagandets

återkallande.

Då medlemmens gamla kassa vunnit upplysning om att flyttningsskyldighet

föreligger, skall kassan vidare enligt förslaget i rekommenderat brev underrätta

såväl medlemmen som den kassa, i vilken han antages vara berättigad till

inträde, om den inträdda flyttningsskyldigheten. I brevet till medlemmen skall

angivas vad han för bevarande av sin rätt har att iakttaga, d. v. s. uppgift om

den kassa till vilken han äger överflyttas, tid inom vilken han skall anmäla

sig till inträde i den anvisade kassan samt påföljden av försummelse därutinnan.

Den nya kassan bör lämpligen erhålla de uppgifter om medlemmens rättigheter

mot den gamla kassan, vilka kunna vara av betydelse för hans ställning

i den nya. Formulär till sådana underrättelser kunna eventuellt tillhandahållas

av socialstyrelsen. Efter mottagandet av sådan underrättelse skall det

åligga medlemmen att inom utgången av nästföljande månad anmäla sig hos

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

den nya kassan för erhållande av överflyttning. Det har nämligen ansetts

lämpligt, att överflyttningar alltid ske vid månadsskifte, något som även föreslagits

i socialförsäkringskommitténs förslag till allmän sjukförsäkring. Kassornas

medlemsavgifter pläga nämligen utgå för månad, och uppdelning därav

mellan kassorna kan medföra besvärligheter. Vid utgången av den sålunda

fastställda tiden upphör medlemskapet i den gamla kassan och börjar —

därest föreskriven anmälan skett -— medlemskapet i den nya. Sådan rätt till

inträde hör alltid tillkomma medlem i förhållande till den anvisade nya kassan.

Skulle i något fall den nya kassan anse anvisningen felaktig, torde ur medlemmarnas

synpunkt den bästa utvägen vara att de få kvarstå i den nya kassan

till dess saken blir uppklarad, då åter en överflyttning får ske till den rätta

kassan. Några särskilda bestämmelser torde ej erfordras för åstadkommande

av en sådan ordning. Ej heller hava några bestämmelser om anstånd vid laga

förfall ansetts behövliga, då det kan förutsättas, att såväl kassorna som socialstyrelsen

i sådant fall komma att laga efter lägligheten.

Överföring Besparingskommittén, vilken såsom förut nämnts förordat det lokala enhetsvid

^assesystemet oc’k s^som en konsekvens därav föreslagit ett överflyttningsför
överflytt-

farande, har antagit, att detta skulle även i fråga om sjukförsäkring nödvändigmng.

gorå, att kassan å avflyttningsorten till inflyttningskassan utbetalade den tillgång,

som svarade mot den överflyttande medlemmens avgifter och sjukrisk.

För underlättande av de för sådana överföringar erforderliga avräkningarna

kassorna emellan borde tillsynsmyndigheten enligt kommittén upprätta en särskild

tabell.

En sådan kapitalöverflyttning skulle emellertid förutsätta, att sjukkassorna

för varje sjukförsäkrad medlem avsatte en försäkringstekniskt uträknad premiereserv,

motsvarande det överskott å premierna, som vid hans yngre år med

mindre sjuklighet borde uppstå och som sedan vid hans äldre år med ökad sjuklighet

kunde användas för utfyllande av brist å premierna. Ett sådant system

användes emellertid, såsom förut i olika sammanhang framhållits, ej inom de

svenska sjukkassorna. För alla medlemmar i en kassa oavsett ålder och inträdesålder

upptagas genomsnittspremier, motsvarande — allenast med viss

säkerhetsmarginal — kassans löpande utbetalningsrisk. Överskottet på de yngre

medlemmarnas premier användes sålunda ej till avsättning för deras framtida

behov utan för täckande av överskottsrisken beträffande de äldre medlemmarnas

försäkring. Kassans möjlighet att vid deras högre ålder och ökade sjuklighet

— utan höjande av avgifterna — fullgöra sina skyldigheter mot dem blir

sålunda beroende på tillkomsten av yngre årsklasser, vilka i sin ordning få

bidraga till de äldres sjukhjälp. Den fondbildning för sjukhjälpsverksamhet,

som ändock i viss utsträckning förefinnes inom sjukkasserörelsen, är alltså

grundad endast på en försiktig premieberäkning och kan allenast tjäna att möta

tillfälliga påfrestningar.

Någon överföring av kapital, motsvarande överflyttade medlemmars sjulchjälpsavgifter

och sjukrisk, har jag sålunda ej ansett mig böra föreslå. Några

olägenheter av betydelse torde enligt min mening ej bliva förenade med att så

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 11",.

93

ej sker. För de större riskerna, de längre sjukdomsfallen, föreslår jag på sätt

jag i det följande kommer att närmare utveckla en utjämning kassorna emellan,

som kommer att i väsentlig grad förringa vådan för en kassa att på detta sätt

utan vederlag mottaga även äldre personer från eu annan kassa. Ett starkt

stöd för uppfattningen att överflyttning ej bör ske har jag funnit i det förhållandet,

att kassorna själva, såsom förut nämnts, ansett sig kunna genomföra

ett överflyttningssystem utan att någon kapitalöverflyttning därvid — med

hänsyn till bestämmelserna i nu gällande lag — ens kunnat föreskrivas. Jag

vill bär tillägga, att enligt en i förslaget till ändringar i sjukkasselagen ingående

ändring av § 13 i nämnda lag det emellertid skall stå kassorna öppet att,

därest någon grund för kapitalöverflyttning av nu antytt slag av dem kan

fastställas, överenskomma om sådan överflyttning.

Försäkring sinspektionen bär visserligen i sitt utlåtande över utkasten förordat

en viss överföring av kapital. Med hänsyn till att, såsom av det följande

kommer att framgå, beträffande kassornas utgifter för läkarvård och annan

sjukvårdande verksamhet någon sådan riskutjämning mellan kassorna, som

föreslagits för den kontanta sjukhjälpens del, ej skulle äga rum, har inspektionen

förordat, att kassorna skulle vara skyldiga att för sådan verksamhet

avsätta erforderlig premiereserv, som vid överflyttning skulle kunna överföras.

Enligt de föreslagna reglerna för kassornas verksamhet i sådant hänseende,

för vilka jag i det följande kommer att närmare redogöra, skulle kassorna emellertid

äga stor frihet beträffande prestationernas storlek. Med hänsyn härtill

och till svårigheten att för denna verksamhet införa ett särskilt system för

premieberäkningen har jag emellertid ej ansett mig böra upptaga något sådant

stadgande i bestämmelserna.

I ett avseende har jag dock ansett mig böra förorda en bestämmelse till motverkande

av uppkomsten av risker för kassorna som följd av överflyttningssystemet.

I förslaget hava nämligen upptagits bestämmelser dels om att, därest

medlem vid inträdande av överflyttningsskyldighet på grund av redan inträffad

sjukdom eller barnsbörd var berättigad till understöd, överflyttning skall

ske först efter utgången av den löpande understödstiden, d. v. s. den gamla kassan

skall under denna tid ej blott betala understödet utan även uppbära de avgifter

som belöpa på understödstiden, därest avgifter då uttagas. Att detta ur

synpunkten av ekonomisk rättvisa kassorna emellan är riktigt, torde ej behöva

närmare utvecklas. Däremot innebär bestämmelsen otvivelaktigt ett avsteg

från en av de principer, som ligga till grund för det lokala enhetskassesystemet,

nämligen att den kassa som har att bära kostnaden för understödet jämväl

skall kunna utan anlitande av annan kassa kontrollera, att rätten därtill ej

missbrukas. Enligt de av sjukkasseförbundet antagna överflyttningsbestämmelserna

var förhållandet också det motsatta, d. v. s. överflyttning kunde enligt

dem ske jämväl under pågående sjukdom. Den nu föreslagna bestämmelsen

är emellertid ej avsedd att vara av tvingande beskaffenhet. Vilja kassorna

alltså i fortsättningen åtaga sig den risk, som skyldighet att mottaga

flyttande medlemmar under pågående understödslijälpstid innebär, skall detta

stå dem fritt.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Bland sjukkasseförbundets överflyttningsregler finnes också den, att överflyttning

skulle betraktas verkställd endast pro forma och sålunda vara ogiltig,

när vederbörande flyttade endast i avsikt att konsultera en läkare eller

vinna inträde på en sjukvårdsanstalt o. s. v. Med de bestämmelser som enligt

vad förut anförts ingå i förevarande förslag, nämligen att rätt till överflyttning

uppkommer först vid mantalsskrivning inom den nya kassans verksamhetsområde

och först efter utgången av löpande understödstid, blir tydligen en

dylik inskränkning utan betydelse. Och begagnar sig en kassa av rätten att i

nyss angivna hänseenden utsträcka mottagandet av överflyttade medlemmar

till att avse medlem redan då han blivit kyrkobokförd inom verksamhetsområdet

och under löpande understödstid, äger kassan även göra de inskränkningar

i detta sitt åtagande, sonr ej komma i strid med de tvingande överflytt
r.

ingsreglerna; och kassan kan alltså för detta fall i stadgarna intaga en bestämmelse

i enlighet med sjukkasseförbundets regler.

Överflytt- Den föregående framställningen har avsett allenast överflyttning av sjukrum/

av be- kassemecllemmarnas sjukförsäkringar. Emellertid meddela över 90 procent

hjälp. av de registrerade sjukkassorna även begravningshjälp. De synpunkter, som

för sjukhjälpsverksamhetens del göra ett lokalt enhetskassesystem önskvärt,

äro för begravningshjälpsverksamheten utan betydelse. Försäkringsfatlet är

här ett lätt konstaterbart faktum, som ej kräver någon kontrollerande verksamhet

från sjukkassans sida, lika litet som något bedömande ifrågakommer

av det belopp som skall tillfalla medlemmen. Det skulle sålunda i och

för sig ej möta några betänkligheter att låta sjukkassemedlem för beredande

av begravningshjälp kvarstå i sjukkassa å annan ort än boningsorten. Men

för medlemmarna själva är det tydligen av intresse att hava sin sjukhjälp och

begravningshjälp i samma kassa. I den mån det är möjligt bör sålunda överflyttning

av båda försäkringarna ske.

Emellertid torde på grund av de olika former, vari de båda arterna av försäkring

bedrivas, samma överflyttningsregler ej kunna gälla beträffande begravningshjälpsverksamheten.

Denna är nämligen i motsats mot sjukförsäkringen

väsentligen baserad på fondbildning. Även om jämväl för begravningshjälpen

genomsnittspremier oberoende av inträdesåldern upptagas, äro dessa

enligt gällande praxis så avvägda att de förslå till avsättande av premiereserv,

som för medlemsbeståndet i dess helhet motsvarar skillnaden mellan utfästelsernas

kapitalvärde, beräknat på vanligt sätt efter livslängdstabeller, och kapitalvärdet

av de nettopremier, vilka återstå att erlägga. Socialstyrelsen lärer ock

tillse, att en kassas tillgångar motsvara erforderlig sådan premiereserv, och i

fall så ej är förhållandet förelägga kassan att genom ökning av avgifterna

skapa en sådan reserv. Denna upptages visserligen ej vid likvidation eller konkurs

såsom en skuld till försäkringstagarna, men deras särskilda rätt till de

genom deras avgifter skapade fonderna kan dock anses vara i princip uttalad

i lagen; sjukhjälpen kan nedsättas i den för stadgeändring föreskrivna ordningen,

men begravningshjälp åt dem som redan tillförsäkrats sådan kan endast

nedsättas, om socialstyrelsen prövat sådant nödigt för bevarande av kassans

förmåga att fullgöra sina förbindelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

!)5

L lider sådana omständigheter synas övervägande skäl tala för att principiellt

vid överflyttning av begravningshjälpsförsäkrad medlem jämväl på honom belöpande

premiereserv överföres till den nya kassan. En sådan överföring möter

ej tillnärmelsevis samma svårigheter som en överföring beträffande sjukhjälpsförsäkring.

Eör ytterligare underlättande av de erforderliga uträkningarna

kan lämpligen en tabell upprättas genom socialstyrelsens försorg.

Emellertid är begravningslijälpsverksamheten för närvarande och skulle jämväl

med den föreslagna nyorganisationen komma att vara en verksamhet, som

icke är obligatorisk för kassorna och icke heller utövas av alla kassor. Vidare

meddelas begravningshjälp i skilda klasser med belopp växlande från 30 till

500 kronor. Det kan alltså tänkas, att klassindelningen ej bleve densamma i de

kassor, mellan vilka i ett visst fall överflyttning skall äga rum. Visserligen

bär jag för underlättande av överflyttningen föreslagit en viss standardiseringav

de statsunderstödda sjukkassornas klassindelning även i fråga om begravningshjälpsverksamheten.

Begravningshjälp skulle sålunda få meddelas allenast

i hela 100-tal kronor. Men på samma skäl som i det föregående anförts

rörande sjukhjälpsverksamheten, kan det ej fordras, att alla kassor med begravningshjälp

hava klasser för alla de möjliga beloppen. En sjukkassa kan

icke heller till en överflyttad medlem meddela begravningshjälp i en för honom

ensam inrättad klass. Såsom förut nämnts möter intet principiellt hinder

för honom att kvarstå i sin gamla kassa för begravningshjälpen. Och skulle

hans rätt genom en överflyttning försämras, bör han även tillåtas detta.

Er de sålunda angivna synpunkterna synas de olika fall böra behandlas, som

i nu berörda hänseenden kunna uppkomma vid överflyttning av begravningshjälpsförsäkrad

medlem. Dessa fall äro följande:

1. Båda kassorna meddela begravningshjälp och till samma belopp. Överflyttning

av försäkringen med överföring av premiereserv bör tydligen ske, där

så är möjligt. Undantag synes nämligen böra göras, då av någon anledningbrist

förefinnes i den äldre kassans försäkringstekniskt beräknade totala premiereserv.

Denna kassa kan då ej åläggas att utbetala mer än medlemmens

andel i den befintliga premiereserven, och därmed behöver den nya kassan ej

nöjas. I sådant fall bör alltså medlemmen äga att för begravningshjälpen

kvarstå i sin gamla kassa. Detta utesluter naturligen ej att även denna försäkring

överflyttas, därest han så önskar och den nya kassan åtnöjes med det

lägre premiereservbeloppet.

2. Den nya kassan meddelar ej alls begravningshjälp. Medlemmen bör få

för begravningshjälpen kvarstå i den gamla kassan.

3. Den nya kassan meddelar begravningshjälp allenast till lägre belopp än

den gamla. Medlemmen bör gentemot såväl den nya som den gamla kassan

äga valrätt, om han vill kvarstå i sistnämnda kassa eller överflyttas till den

nya för det lägre begravningshjälpsbeloppet; i sistnämnda fall bör en mot detta

belopp svarande premiereserv överföras.

4. Den nya kassan meddelar begravningshjälp men allenast till högre belopp

ön den gamla. Medlemmen bör äga kvarstå i den gamla kassan. Vill han

gå över till den nya kassan med dess högre begravningshjälp och tager denna

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

kassa emot honom, bör den mot den äldre försäkringen svarande premiereserven

överföras.

Förslag till de ändringar i gällande sjukkasselag, som påkallas av detta överflyttningssystem,

har jag förut i dag anmält för Kungl. Maj :t. Såsom därvid

anförts innebära överföringsreglerna i fråga om kapital endast utbetalningar

kassorna emellan; till medlemmar skall liksom enligt gällande lag kapitalutbetalning

aldrig kunna äga rum, förrän försäkringsfallet inträffat.

Övergångstiden.

Övergångs- Den föreslagna nyorganisationen kommer uppenbarligen att för de flesta nu

tl<i'' existerande kassor föranleda väsentliga ändringar i organisationen. För de

kassor, som vilja ansluta sig till den nya ordningen, blir det för övrigt redan

på grund av de senast återgivna överflyttningsreglerna, vartill på grund av

gällande lag någon motsvarighet ej nu kan finnas, nödvändigt att vidtaga omfattande

stadgeändringar. Men sådana ändringar kräva enligt 57 § i sjukkasselagen

beslut å minst två sjukkassesammanträden. En viss tid bör även lämnas

kassorna för övervägande ej blott om de önska övergå till den nya organisationen

utan även huru de inom de gränser som uppdragas av de nu ifrågavarande

bestämmelserna lämpligast böra ordna sin verksamhet. Därtill kommer,

att på ett flertal platser finnas flera olika sjukkassor, av vilka ingen intager

den centrala ställning som gör den framför de andra skickad att bliva

statsunderstödd. Vilja å en sådan ort flera kassor gå in för nyanordningen, få

de tydligen sammansluta sig. En sådan sammanslutning kan ofta komma att

kräva vidlyftiga förhandlingar.

Eu övergångstid för organisationens genomförande torde alltså bliva nödvändig.

I de sakkunnigas utkast upptogs denna övergångstid till två år. Av

såväl socialstyrelsen som granskningsnämnden har denna övergångstid ansetts

vara för kort. Sålunda bär socialstyrelsen yrkat, att övergångstiden måtte

utsträckas, utan att därvid angivits någon viss tid, och granskningsnämnden

har föreslagit, att övergångstiden måtte förlängas med ett år.

Departe- Ehuru starka skäl tala för att genom en kort övergångstid anslutning till

mentachefen. den nya organisationen snabbt och allmänt skulle kunna åstadkommas, bär

jag ansett mig böra tillmötesgå dessa önskemål och i överensstämmelse med

vad granskningsnämnden förordat föreslå övergångstidens förlängning med ett

år. Då de nya bestämmelserna lämpligen synas kunna träda i kraft den 1

januari 1927, skulle alltså övergångstiden utgå med år 1929.

Överflytt- Under nämnda tid torde — utom det att statsbidrag efter nu gällande grunömf-

*åifer ^er s^u^e kunna tilldelas samtliga registrerade sjukkassor, ett förhållande som

tiden! redan i föregående avdelning behandlats — möjlighet böra finnas för medlemmar

i sjukkassor, vilka ej omedelbart anslutit sig till nyorganisationen, att

kunna övergå till denna utan hinder därav att medlemmarna ej i fråga om

ålder o. d. fylla stadgade betingelser för inträde i statsunderstödd sjukkassa.

Av särskild betydelse blir tydligen denna bestämmelse på orter, där jämte en

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

97

central öppen kassa, som med vederbörliga ändringar i sina stadgar väl lämpar

sig för att bliva statsunderstödd, även finnas andra, exempelvis slutna

kassor. Dessa sistnämnda kassors medlemmar böra givetvis, oaktat de överskridit

den stadgade inträdesåldern eller deras hälsotillstånd försämrats, kunna

vinna inträde i förstnämnda kassa.

Såsom förutsättning för denna rätt till övergång har föreslagits, att den

kassa, som ifrågavarande medlemmar förut tillhört, skall träda i likvidation,

eventuellt på annat sätt upphöra med sin verksamhet. Det skulle visserligen

kunna tänkas, att även om i en kassa funnes så många medlemmar, vilka

önskade fortsätta kassans verksamhet, att ett beslut om likvidation ej kunde

komma till stånd, de övriga medlemmarna skulle äga rätt att övergå till den

statsunderstödda kassan. En sådan anordning skulle emellertid kunna medföra,

att en kassa, som ville fortsätta sin verksamhet, skulle kunna övervältra

den sämre delen av sitt medlemsbestånd på den statsunderstödda kassan

och sålunda pa dennas bekostnad öka sin egen konkurrenskraft. Därför

har den regeln ansetts böra fastställas, att dylik övergång vid sidan av de

allmänna reglerna far äga rum allenast i samband med upplösning av kassa,

då alltså utsikt finnes att den statsunderstödda kassan skall få mottaga gamla

och unga, friska och sjukliga medlemmar i någorlunda jämn blandning. För

övrigt må anmärkas, att regeln har betydelse endast för de sjukliga och överåriga;

de övriga hava givetvis den allmänna rätten att vinna inträde i kassan.

I de av de sakkunniga utarbetade utkasten var denna särskilda överflyttningsrätt

under övergångstiden begränsad till överflyttning till den lägsta

sjukhjälpsklassen d. v. s. till en klass med en kontant sjukhjälp av en krona

för dag. Motivet härför var tydligen omsorgen om att de statsunderstödda

kassorna ej från början skulle belastas med dåliga risker med hög sjukpenning.

Detta förslag mötte emellertid invändningar. Sålunda anförde gransknings- Yttranden

nämnden som sin uppfattning, att rätten till inträde i annan kassa borde ut- över de

sträckas att gälla inträde i klass närmast motsvarande den klass medlemmarna utkast*

vid likvidationens inträde tillhörde i den förutvarande kassan. Med en sådan

förändring av inträdesvillkoren skulle den enskilde medlemmens rätt bättre

tillvaratagas än som skedde genom utkastets bestämmelse, och en anledning till

många misshälligheter skulle säkerligen bortelimineras.

Jämväl inom sociala rådets sjukkassesektion uttalades önskemål av enahanda

innebörd.

Den i utkasten intagna ståndpunkten skulle onekligen understundom kunna Departehava

en obillig verkan. Särskilt inom en del slutna kassor torde den genom- ments<ä>efen.

snittliga dagliga sjukpenningen väsentligen överstiga en krona. Skulle dessa

kassors medlemmar ej kunna tillförsäkra sig mer än sistnämnda sjukpenning

i de statsunderstödda kassorna, torde det vara att befara, att de komme att

ställa sig utanför. Ehuru en överflyttningsrätt, som ej är begränsad till rätt

till inträde i den lägsta klassen, givetvis kan medföra betydande ekonomiska

konsekvenser, synas dessa mig dock ej kunna vara av den omfattning att

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117). 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

Kollektiv

anslutning

efter övergångstiden?
-

Begravning

shj älp sförsakring

vid övergången.

Särskilda

bestämmelser

för nu

varande

medlemmar

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

man bör tillerkänna dem avgörande betydelse. På sjultkassehåll synes man i

varje fall ej hysa några betänkligheter mot en sådan utsträckning. Jag har

därför i det nu framlagda förslaget jämställt överflyttning under övergångstiden

från vilken registrerad sjukkassa som helst i likvidation med överflyttning

från statsunderstödd sjukkassa i likvidation, varav följer att övergång

får ske till närmast motsvarande klass.

I socialstyrelsens utlåtande ävensom i ett uttalande inom sociala rådets sjukkassesektion

har vidare gjorts gällande, att registrerade kassor även efter övergångstidens

slut borde äga rätt till kollektiv anslutning till de statsunderstödda

sjukkassorna, d. v. s. att en registrerad sjukkassa skulle kunna med hela eller

eventuellt en större del av sitt medlemsantal vinna inträde i statsunderstödd

sjukkassa, oavsett att medlemmarna i övrigt ej fyllde föreskrivna inträdesbestämmelser.

Någon bestämmelse av sådan innebörd har emellertid ej upptagits i förslaget.

Ett generellt stadgande av dylik innebörd skulle kunna förlänga övergångstiden

i det oändliga. Förefinnes något verkligt behov i denna riktning,

torde detsamma kunna tillgodoses genom den socialstyrelsen medgivna rätten

att på fastställda villkor medgiva dispens från förbudet att intaga medlemmar

av över 50 års ålder.

Några särskilda bestämmelser om överflyttning av begravningshjälpsförsäkring

vid övergången hava ej föreslagits. Vid sjukkassas likvidation skall med

tillgångarna förfaras i enlighet med stadgarnas föreskrifter. Det kan alltså för

närvarande ej — åtminstone ej med säkerhet — paräknas, att erforderlig premiereserv

för ifrågavarande försäkring kommer att bliva tillgänglig för överlämnande

åt den statsunderstödda kassan. Och att ålägga en statsunderstödd

kassa att, utan att något vederlag därför gives, såsom begravningshjälpsförsäkrade

mottaga personer av ofta hög ålder torde ej böra ifrågasättas. Skulle

däremot överföring av tillräcklig premiereserv kunna ske, lärer det vara att

förvänta, att kassorna komma att utan därom särskilt lämnade föreskrifter

tillmötesgå medlemmarnas önskan om överflyttning.

Även utöver den föreslagna övergångstiden torde emellertid de nu för kassorna

gällande bestämmelserna i vissa hänseenden komma att äga tillämpning.

Enligt förut omnämnd bestämmelse i 11 § i sjukkasselagen må ej i stadgarna

upptagas bestämmelse, som innebär rätt att utesluta medlem, vilken tillhört

kassan ett år, pa grund därav att han avflyttat flan kassans verksamhetsområde

till annan ort inom riket. Och i 57 § stadgas, att för stadgeändring,

som innebär upptagande av någon förut icke i stadgarna angiven grund för

medlems uteslutande ur sjukkassan och som skall avse jämväl dem, som redan

äro medlemmar i kassan, erfordras samtliga medlemmars samtycke. Såsom

förut nämnts torde vid övergången till den nya ordningen på många platser

få bildas nya kassor genom sammanslagning av de gamla. Dessa nya kassor

komma väl i regel att bliva registrerade först sedan det av mig förut

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

99

i dag för Kungl. Maj:t anmälda förslaget till ändringar i lagen om sjukkassor

trätt i kraft och kunna följaktligen i sina stadgar redan från början hava angivna

de uteslutningsgrunder som skola gälla, Härvidlag blir det alltså icke

någon svårighet. Men för de sjukkassor, vilka utan nybildning, allenast med

ändring av stadgarna kunna vinna statsunderstöd, torde det vara praktiskt

taget omöjligt att vinna ett sådant enhälligt beslut, att angivna uteslutningsgrund

i 11 § och följaktligen systemet med tvångsöverflyftning kan bliva

generellt gällande även för redan befintliga medlemmar. Särskilt torde

de medlemmar, som redan avflyttat från verksamhetsområdet, ej vilja underkasta

sig sådana nya regler. Att genom en ändring i 57 § möjliggöra

för kassan att i enklare former införa uteslutningsgrunder lärer strida

mot allmänna regler för civillags giltighet i tiden. Och att för överflyttningssystemets

generella genomförande tvinga kassan till något slags proformalikvidation,

varigenom medlemmarna skulle mista sina hittillsvarande rättigheter,

skulle icke heller vara tilltalande. Jag har därför ansett mig böra föreslå

ett medgivande, att i sådana äldre kassor — registrerade före de föreslagna

lagändringarnas ikraftträdande den 1 januari 1927 — de som varit medlemmar

redan vid ingivandet av ansökan om antagande till statsunderstöd — då

erforderliga stadgeändringar senast måste vara klara och anmälas till registrering

— ej behöva vara underkastade systemet med tvångsöverflyttning. Befintligheten

av dylika medlemmar skall ej utgöra hinder för en kassas antagande

till statsunderstödd. För att för nu avsedda medlemmars del befrämja

anslutning till en frivillig överflyttning föreslår jag emellertid, att statsbidrag

ej utgår för medlem, som enligt den nya organisationens principiella bestämmelser

ej bör få tillhöra kassan, ehuru han på grund av denna övergångsbestämmelse

är berättigad därtill. Då sådan medlem ej vid avgifternas bestämmande

må tillgodoräknas andel i statsbidraget och följaktligen får vidkännas

högre avgift än om han tillhörde kassan å sin mantalsskrivningsort, torde han

i de flesta fall finna med sin fördel förenligt att ansluta sig till sistnämnda

kassa. I

I 14 § i nu gällande sjukkasselag finnes föreskriven skyldighet för sjukkassa

att beträffande medlem i annan kassa, vilken medlem är bosatt inom

den förstnämnda kassans verksamhetsområde, på anmodan utan ersättning utöva

nödig sjukkontroll. Det förut omförmälda förslaget till vissa ändringar i sjukkasselagen

innefattar bland annat ett upphävande av nämnda stadgande, och

hänvisar jag beträffande skälen härför till vad jag därvid anfört.

Såväl på grund av nyss berörda övergångsbestämmelse som på grund av

de övriga regler i förevarande hänseende i förslaget, för vilka jag nyss redogjort,

nämligen att överflyttningsrätt ej ovillkorligen inträder före mantalsskrivning

inom den nya kassans verksamhetsområde och ej heller under löpande

understödstid, lärer det trots det föreslagna överflyttningssystemet ej så sällan

kunna förekomma, att en statsunderstödd sjukkassa vid sjukdom ej kan utöva

vederbörlig kontroll över den sjuke, därför att han är bosatt å annan ort. Härför

behöver kassan då annan kassas biträde. I de statsunderstödda sjukkas
-

Skyldighet

att biträda

annan

kassa.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Enhetlig

socialförsäk
ring.

sornas stadgar bör därför intagas stadgande om skyldighet för kassorna att

biträda varandra med sjukkontroll i överensstämmelse med förut gällande bestämmelse

i 14 § sjukkasselagen.

C. De statsunderstödda sjukkassornas prestationer.

Sjukförsäkringens förhållande till andra socialförsäkringsgrenar.

En socialt tillfredsställande sjukförsäkring skall åt den försäkrade vid sjukdom

bereda åtminstone sådant understöd, att han och av honom för sitt uppehälle

beroende personer ej behöva lida nöd eller anlita fattigvården, samt därjämte

i den mån så ske kan medel till hälsans återställande så snabbt som

möjligt. I ett fullt genomfört socialförsäkringssystem skola dessa fördelar

komma envar, som på grund av kroppsligt fel är urstandsatt att försörja sig,

till godo. Då såsom hos oss socialförsäkringen arbetar på olika grenar: pensions-,

sjuk- (inklusive moderskaps-) och olycksfallsförsäkring, måste det tydligen

tillses, att dessa gemensamt täcka hela detta område. Men därjämte måste

iakttagas, att de olika grenarna äro så "avgränsade mot varandra, att vederbörande

ej erhåller understöd från mer än ett håll.

Vid tillkomsten av 1910 års sjukkasselag var allenast olycksfallsförsäkringen

reglerad. Enligt den då därom gällande lagen av år 1901 var arbetsgivare

inom industrien skyldig bland annat att till arbetare som pa grund av

olycksfall i arbete ådragit sig sjukdom, som varat mer än 60 dagar, eller invaliditet

utgiva viss ersättning. Beträffande sjukförsäkringens förhållande till

denna olycksfallsförsäkring stadgades i 18 § andra stycket i sjukkasselagen rätt

för sjukkassa att i sina stadgar föreskriva inskränkning i rätten till sjuklijälp

för sjukdom, i anledning varav den sjuke jämlikt lag eller utfästelse vore berättigad

att av annan erhålla ersättning eller sjukvård, som ej utgjorde fattigvård.

I motiven till lagen anfördes särskilt såsom skäl för denna bestämmelse

hänsyn till nyssnämnda, arbetare tillkommande rätt i händelse av olycksfall.

X övrigt innehöll lagen (15 § 8 inom., 17 och 18 §§) bestämmelser till tryggande

av rätten till sjukhjälp under den vid olycksfall pa sätt nyss sagts stadgade

karenstiden av 60 dagar.

Efter tillkomsten av sjukkasselagen har vår socialförsäkring högst väsentligt

utvidgats. År 1913 infördes allmän pensionsförsäkring, och år 1916 genomfördes

en utvidgad försäkring för olycksfall i arbete. Socialförsäkringens

komplettering genom obligatorisk sjukförsäkring har ock länge ansetts vara

allenast en tidsfråga. Sålunda ålades det i 1916 års lag om försäkring för

olycksfall i arbete arbetsgivaren att under den till 35 dagar förkortade karenstiden

utgiva ersättning till skadad arbetare »intill dess särskild lag om sjukförsäkring

må varda genomförd».

På skäl som jag förut anfört anser jag mig ej nu kunna förorda införandet

av en obligatorisk sjukförsäkring. Redan på denna grund är det, såsom jag

förut yttrat vid behandling av det förslag till ny lag om försäkring för olycks
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

101

fall i arbete, vilket enligt Kungl. Maj:ts beslut denna dag förelagts riksdagen,

icke möjligt att nu genomföra ett enhetligt socialförsäkringssystem. På sätt

jag redan vid behandlingen av nyssnämnda proposition framhållit syfta emellertid

de reformer av den frivilliga sjukkasserörelsen, som av mig nu förordas,

till en sådan utveckling av densamma, att den skall kunna i viss mån fylla

den obligatoriska sjukförsäkringens plats i ett dylikt system. Vid bestämmandet

av de statsunderstödda sjukkassornas minimiprestationer har jag alltså

ansett böra å ena sidan eftersträvas, att desamma för sjukkassemedlemmarna

skola utfylla det område som ej täckes av den befintliga obligatoriska pensionsoch

olycksfallsförsäkringen, men å andra sidan tillses, att sjukhjälpen icke

kommer någon till godo, för vilken det sörjes genom dessa andra försäkringsgrenar.

För sistnämnda ändamål kan tydligen det nyss anförda stadgandet i 18 §

andra stycket sjukkasselagen tillämpas. Hittills lärer emellertid detta stadgande

ej hava spelat någon nämnvärd roll i sådant hänseende; kassorna hava

med andra ord ej gjort undantag från rätten till sjukpenning för sjukdomar,

förorsakade av olycksfall, liksom ofta sjukhjälp även utgått vid sådan oförmåga

till arbete som berättigat till pension från pensionsförsäkringen. 1 enlighet

med vad nyss anförts bör emellertid tydligen skyldighet att i sådant

syfte använda omfömiälda bestämmelser föreskrivas för de statsunderstödda

sjukkassorna. Innan jag närmare ingår på hur denna avgränsning skall ske,

vill jag i korthet redogöra för de andra ifrågavarande försäkringsgrenarna.

Närmast sjukförsäkringen ligger pensionsförsäkringen. Enligt lagen den 30

juni 1913 om allmän pensionsförsäkring är varje svensk man eller kvinna genom

erläggande av årliga pensionsavgifter och med bidrag av allmänna medel

försäkrad till erhållande av pension vid varaktig oförmåga till arbete och senast

vid 67 års ålder.

De förmåner, pensionsförsäkringen erbjuder, äro av två slag: den ena en med

hänsyn till erlagda — obligatoriska eller frivilliga — pensionsavgifter utgående

avgiftspension, den andra ett av allmänna medel utgående understöd, som,

om det tilldelas en person vilken tillika uppbär avgiftspension, benämnes pensionstillägg.

Ett särskilt slag av pensionstillägg eller understöd är s. k. barntillägg

eller pensionstillägg för barn.

Varje avgiftspliktig person har att årligen erlägga en grundavgift av 3 kronor.

Uppgår hans årsinkomst till 600 kronor eller därutöver, tillkommer en tillläggsavgift,

vars storlek är beroende av inkomstens belopp.

Avgiftspensionens storlek är beroende av den avgiftspliktiges ålder vid tiden

för avgiftens påförande, så att å erlagda pensionsavgifter årlig pension utgår

med följande procent, nämligen:

å avgifter, påförda en man i ålder av

16—19 år.......70 procent 35—44 år.......30 procent

20—24 ».......60 > 45—54 >.......20 >

25—29 >.......50 » 55—66 >.......15 >

30—34 >.......40 »

Procenttalet för kvinna har överallt satts till åtta tiondelar av det för man

utgående, således i yngsta åldersklassen till 56 och i äldsta till 12 procent.

Pensions
försäkringen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Rätt till avgiftspension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast

vid fyllda 67 år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen.

Några andra villkor för rätt till sådan pension äro icke uppställda.

Varaktig oförmåga till arbete skall enligt 2 § pensionsförsäkringslagen anses

vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom

sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Utöver avgiftspensionen utgår av allmänna medel ett tillägg till pensionen

för pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst

ej uppgår för man till 425 och för kvinna till 400 kronor, dock i vissa

fall för man till 300 kronor och för kvinna till 283 eller 280 kronor.

Pensionstillägget utgör för år räknat i förra fallet för man 225 och för kvinna

210 kronor samt i senare fallet för man 150 och för kvinna 140 kronor,

i båda fallen med avdrag av %o av det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst

överstiger 50 kronor. En inkomst av intill 50 kronor medför således icke

minskning av pensionstillägget. Utgår sådan förmån till person, som icke jämväl

uppbär avgiftspension, benämnes den understöd.

Med årsinkomst förstås i detta sammanhang all den inkomst av fast egendom,

kapital eller arbete, som vederbörande skäligen kan antagas komma att

tillsvidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke avgiftspension på

grund av obligatoriska avgifter och ej heller, intill ett belopp av högst 300 kronor,

pension på grund av frivilliga avgifter. Såsom inkomst räknas ej heller

fattigvårdsunderstöd eller sådant underhåll, som utgår på grund av föräldrars

och barns försörjningsplikt gentemot varandra. Däremot gör lagen intet

undantag för sjukhjälp från sjukkassa.

I fråga om äkta makar skall i regel årsinkomsten för envar av dem beräknas

utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst.

Upphör invaliditeten, indrages pensionstillägget (understödet) och, om pensionstagaren

icke fyllt 67 år, även avgiftspensionen. ökas eller minskas den

beräknade årsinkomsten, skall jämkning eller indragning av pensionstillägg

(understöd) ske.

Pensionsförsäkringen är alltså å ena sidan en ren försäkringsverksamhet, i

det att envar försäkrad i sinom tid har rätt till en pension med hänsyn till

sina under årens lopp inbetalade pensionsavgifter. Å andra sidan utdelar den

under vissa förutsättningar understöd av allmänna medel i enlighet med behovsprincipen.

Denna princip är dock ej fullt genomförd, ty vid bedömande av

behovet skall, såsom förut anmärkts, hänsyn icke tagas exempelvis till pension

på grund av obligatoriska avgifter eller till försörjningsbidrag, som föräldrar

och barn lämna varandra på grund av lagstadgad försörjningsplikt.

Av kostnaderna för pensionstilläggen och understöden betalar staten 3A,

landstingen 1/s och kommunerna 1/s.

Prövning av frågan om rätt till pension på grund av invaliditet sker i första

hand hos en lokal pensionsnämnd, över vars beslut klagan får föras hos pensionsstyrelsen.

Då försäkringen ännu varit i kraft så kort tid, kunna naturligtvis ej de ge
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

103

nom avgifter bildade pensionerna spela någon mera betydande roll. Till sin

huvudsakliga del utgå pensionerna alltså nu i form av tillägg och understöd,

och kostnaden härför uppgår för närvarande till cirka 40 miljoner kronor årligen.

Så småningom kommer dock en utjämning att ske, så att i jämviktsläge

avgiftspensionerna beräknas uppgå till ungefär samma belopp, cirka 70

miljoner kronor om året, som de av allmänna medel utgående pensionsförmånerna.

Yad angår sjukförsäkringens förhållande till pensionsförsäkringen synes Förhållandet

det ur principiell synpunkt klart, att gränsen dem emellan bör sammanfalla “Pensions

med gränsen mellan sjukdom och invaliditet i pensionsförsäkringslagens me- försäkring,

ning, d. v. s. varaktig oförmåga till arbete. Denna gräns är emellertid långt

ifrån alltid fullt klar. Då invaliditeten ej förorsakats av olycksfall, härleder

den sig i allmänhet ur en sjukdom. Att säga om och när denna övergått till

varaktig arbetsoförmåga är ofta ej lätt. Ett visst gränsområde mellan pensions-

och sjukförsäkringen kommer sålunda ständigt att finnas.

Vart gränsfallen skola hänföras är med den organisation av sjukförsäkringen

som nu ifrågasättes och med de statsbidrag till sjukkassorna som jag ämnar

föreslå, ur statsfinansiell synpunkt tämligen likgiltigt i vad angår dessa

fall. Det statliga bidraget — frånsett till sjukkassorna utgående bidrag efter

medlemsantalet, vilket bidrag anses skola motsvara sjukkassornas förvaltningskostnader

— blir nämligen i händelse av en medlems medellöshet efter

de av mig föreslagna nya grunderna tämligen lika för de båda försäkringsgrenarna.

Av betydelse är alltså allenast att tillse, att ifrågavarande personer

ej komma att åtnjuta statsbidrag från båda hållen.

Vad angår det tekniska utförandet av avgränsningen lärer särskild åtgärd

ej behöva vidtagas, då densamma automatiskt sker, därest den förut omförmälda

regeln iakttages om att sjukkassebidrag skall inräknas i inkomsten vid bestämmande

av rätten till pensionstillägg eller understöd. Var gränsen går kommer

alltså att bero på lösningen av frågorna om sjukpenningens storlek,

sjukhjälpstidens längd och om de sjukdomstillstånd, som skola omfattas

av sjukförsäkringen. Vid behandlingen av sistnämnda frågor kommer det nu

berörda sammanhanget med pensionsförsäkringen att beaktas, och hänvisar jag

därvidlag särskilt till redogörelsen för spörsmålet om sjukhjälpstidens längd.

Den obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete går ut på att tillför- Olycksfallssäkra

de arbetare, som drabbas av dylikt olycksfall, viss ersättning i anledning försäkringen.

därav. Enligt det förut omförmälda förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag

skall skadad arbetare från en för olycksfallsförsäkringens handhavande särskilt

bildad, för hela riket gemensam anstalt, åtnjuta dels, då i följd av olycksfallet

invaliditet inträffat, en på visst sätt bestämd livränta, dels under av

olycksfallet föranledd sjukdom som varat mera än tre dagar läkarvård ävensom

dylik sjukpenning från och med dagen näst efter olycksfallet med ett belopp

som i princip skall motsvara två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst

men är bestämt efter ett s. k. intervallsystem, innebärande att sjukpenningen

vid fullständig arbetsoförmåga utgör 1 krona för årlig arbetsförtjänst av upp

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

till 675 kronor, 1 krona 50 öre för årlig arbetsförtjänst upp till 945 kronor

o. s. v. upp till högst 6 kronor för en årlig arbetsförtjänst överstigande 3,105''

kronor. Är nedsättningen av arbetsförmågan ej fullständig, utgår sjukpenning

med ett lägre belopp alltefter storleken av nedsättningen. Försäkringen

bekostas i sin helhet av arbetsgivaren.

Det är tydligt, att en riktig avgränsning av sjukförsäkringen gentemot försäkringen

för olycksfall i arbete är av minst lika stor betydelse som avgränsningen

mot pensionsförsäkringen. I enlighet med sin — om skadestånd erinrande

— karaktär utgår olycksfallsersättningen i förhållande till den av olycksfallet

vållade skadan eller förlusten för arbetaren. Den statsunderstödda sjukhjälpen

däremot har, på sätt jag vid behandlingen av förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag

anfört, till uppgift att vid arbetsoförmåga bereda — förutom

sjukvård — den nödvändiga försörjningen. Behov därav kan tydligen i

allmänhet ej föreligga i de fall då olycksfallsersättning utgår. Möjlighet har

också, såsom förut nämnts, förefunnits för sjukkassorna att med stöd av bestämmelsen

i 18 § andra stycket sjukkasselagen utesluta de sålunda ersättningsberättigade

från sjukhjälp, ehuru kassorna allenast i ringa grad begagnat sig

därav. En med ledning av sjukkassornas statistiska uppgifter för år 1924 verkställd

undersökning rörande den omfattning, i vilken kassorna av denna anledning

inskränkt rätten till sjukhjälp har givit följande resultat:

Antal kassor

1) Ingen sjukhjälp vid olycksfall i arbete............25

2) Ingen sjukhjälp efter 35:e olycksfallsdagen:

a) sjukhjälpen utgår t. o. m. 35:e dagen med samma belopp per

dag som vid vanlig sjukdom...............62

b) sjukhjälp utgår t. o. m. 35:e dagen med minskat belopp per dag 17

Summa 104

3) Övriga kassor .....................1,139

Summa 1,243

Antal medlemmar

7,875

26,390

6,942

41,207

707,815

749,022

För den sjukhjälp, som sålunda lämnats vid olycksfall i arbete, har statsbidrag

utgått. Det bär också beräknats (se byråchefen von Schulzenheims

särskilda yttrande vid riksförsäkringsanstaltens utlåtande över besparingskommitténs

förslag; Bil. sid. 59—60), att statens utgifter för bidrag till sjukhjälp

åt personer, som samtidigt åtnjöte ersättning för olycksfall i arbete, med

nuvarande statsbidrag uppginge till 140,000 kronor årligen. En annan beräkning,

som utförts inom socialstyrelsen, har givit ungefär motsvarande

resultat eller 150,000 kronor. Med den av mig föreslagna höjningen av de efter

antalet sjukdagar beräknade statsbidragen, tillika med förlängningen av den

obligatoriska sjukhjälpstiden, skulle denna summa betydligt mera än fördubblas.

Av vad i olika sammanhang anförts därom att dubbelersättning inom socialförsäkringen

bör undvikas lärer hava framgått, att det icke kan vara riktigt

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

105

att staten genom sina bidrag lämnar understöd därtill. På sätt från olika

håll framhållits, synes därför en sådan ändring böra vidtagas, att statsbidrag,

beräknat efter sjukdagar, ej utgår för tid då ersättning från olycksfallsförsäkringen

åtnjutes.

Det har befarats, att iakttagandet av en dylik regel skulle medföra svårigheter

för sjukkassorna. Sålunda har socialstyrelsen, som i sitt utlåtande över

besparingskommitténs betänkande (Bil. sid. 195) ur principiell synpunkt uttalat

sig för ifrågavarande begränsning av sjukkassornas rätt till statsbidrag, särskilt

om sjukhjälpstiden utsträcktes på ifrågasatt sätt, framhållit, att iakttagandet

av begränsningen skulle förutsätta en ingående kontroll av sjukhjälpsutbetalningarna

samt att det av sjukkassorna tillämpade systemet med genomsnittspremier

icke vore förenligt därmed, då minskningen i statsbidraget måste

medföra en avgiftsförhöjning och denna skulle drabba ej blott dem, som erhölle

understöd från olycksfallsförsäkringen utan alla kassans medlemmar.

Dessa farhågor synas mig väsentligen obefogade. Enligt det förut i dag anmälda

förslaget till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete skola sjukkassorna

kunna efter avtal med riksförsäkringsanstalten övertaga skyldigheten

att bestämma och utgiva ersättning för de första 63 dagarna efter olycksfallet.

Kassör, som slutit sadana avtal, maste alltså alltid få kännedom om när sjukdom

föranletts av olycksfall och kunna följaktligen i sina bidragsrekvisitioner

utan vidare göra avdrag för dylika sjukdagar. Det är emellertid, såsom vid

behandlingen av nämnda lagförslag anförts, icke säkert att ett dylikt övertagande

kan komma till stånd i hela riket. Men det blir tydligen i allmänhet

de mindre kassorna som ej få taga hand om sådan verksamhet, och i dessa

kassor är möjligheten att hålla kontroll över sjukdomsanledningen och över

huruvida olycksfallsersättning utgår tydligen bättre än i större kassor. Sjukkassorna

hava dessutom redan förut ålagts en kontrollplikt i detta hänseende.

För åren 1918—1921 utgick nämligen ett extra statsbidrag åt sjukkassor. Enligt

bestämmelserna härom (K. K. den 31 maj 1918, S. F. S. 1918:289, den

13 juni 1919, S. F. S. 1919:314. den 9 juli 1920, S. F. S. 1920:568, och den

2 december 1921, S. F. S. 1921: 697), för vilka bestämmelser jag i det följande

skall närmare redogöra, utgick bidraget, vilket var beräknat efter sjukdagar, icke

för sjukdagar för vilka ersättning skulle utgivas enligt lagen den 17 juni 1916

om försäkring för olycksfall i arbete. Ehuru konstaterandet av för vilka sjukdagar

sådan ersättning utgått lärer ha medfört ett visst extra arbete för såväl

sjukkassorna som tillsynsmyndigheten, synas svårigheterna dock ej ha varit

avskräckande.

Vad socialstyrelsen anfört om den ifrågasatta begränsningens oförenlighet med

systemet med genomsnittspremier gäller tydligen endast under den förutsättning

att sjukhjälp skulle, oavsett att statsbidrag därtill ej erhölles, utgå, då olycksfallsersättning

åtnjutes. Då enligt vad förut anförts, statsbidrag principiellt

synes ej böra utgå för sjukdom, för vilken ersättning från olycksfallsförsäkringen

utgår, återstår alltså frågan, huruvida kassorna över huvud taget böra

få utbetala —- av medlemmarna i sin helhet bekostad — sjukhjälp för sådan

tid. Det kan tydligen härvidlag allenast bliva fråga om kontant sjukhjälp;

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

då full ersättning för läkar- och annan sjukvård skall utgå från olycksfallsförsäkringen,

kommer det tydligen ej i fråga att dylika förmåner därjämte skola

lämnas på grund av sjukförsäkring.

Jag har i det föregående behandlat frågan om korrektiv mot att personer,

som rätteligen ej borde tillhöra den statsunderstödda sjukförsäkringen, ändock

ansluta sig till densamma och därigenom komma att åtnjuta fördelarna av

statsbidragen. Därvid uttalade jag, att enligt min mening risken för att ett dylikt

utnyttjande skulle bliva allmänt vore så obetydlig, att några bestämmelser

i ämnet ej vore erforderliga. En likartad risk är, att sjukkassemedlem

från sjukkassan jämte från annat håll vid sjukdom kommer att åtnjuta ersättning

överstigande eller fullt motsvarande hans inkomst som frisk. Detta skulle

tydligen — liksom all överförsäkring — medföra fara för missbruk.

Bestämmelser om korrektiv mot överförsäkring förekomma ock allmänt i

lagstiftning beträffande socialförsäkring. Här må först erinras om den i 18 §

andra stycket sjukkasselagen sjukkassa medgivna rätten att på grund av från

annat håll stammande sjukhjälp göra avdrag å understödet, vilken visserligen

är inskränkt till de fall då den sjuke på grund av lag eller utfästelse är

berättigad att av annan erhålla ersättning i anledning av sjukdom.

Ill och 15 §§ i lagen om försäkring för olycksfall i arbete — motsvarande

bestämmelser finnas i 15 och 18 §§ i det av mig förut i dag för Kungl. Maj:t

anmälda förslaget till ny sådan lag —- kan beträffande de arbetsgivare som

sysselsätta ett större antal arbetare riksförsäkringsanstaltens ersättningsplikt

vid olycksfall och i följd därav arbetsgivarens premie minskas ej blott på grund

av arbetaren enligt lag eller utfästelse tillkommande rätt till ersättning eller

sjukvård utan jämväl då sådana förmåner tillkomma honom från kassa eller

pensionsinrättning; det sistnämnda dock allenast därest arbetsgivaren med

minst en tredjedel bidragit till försäkringen hos kassan eller inrättningen.

I 1919 års förslag till lag om allmän sjukförsäkring medförde ock enligt 11 §

såväl understöd på grund av lag eller utfästelse som ock på grund av annan

försäkring avdrag å sjukpenningen, i sistnämnda fall dock allenast så mycket

att summan för dag ej överstege den dagliga arbetsförtjänsten.

Den danska »Sygekasseloven» 25 § föreskriver, att sjukkassa ej må utgiva

sjukhjälp, då medlem har anspråk på understöd enligt lagstiftning om försäkring

mot olycksfall. — Att märka är emellertid härvid, att den danska

»Ulykkesforsikringsloven» låter den särskilda ersättningsskyldigheten inträda

för sjukkassemedlemmar först efter en karenstid av upp till 14 veckor. Åtnjuter

medlem av arbetsgivare eller på grund av försäkring dagspenning vid

sjukdom, utgår kontant sjukhjälp högst med sådant belopp, att summan av

understöden uppgår till hans dagliga arbetsförtjänst.

Såvitt erfarenheten visat torde praktisk anledning att till reglering upptaga

detta ämne finnas allenast i vad angår den förut berörda frågan om förhållandet

till olycksfallsförsäkringen. Det kunde även bliva ganska betungande

för sjukkassorna, om de ålades kontrollskyldighet beträffande andra former

av understöd.

Vad angår den ekonomiska innebörden för kassorna av denna fråga vill jag

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

107

först lämna följande med ledning av de nuvarande sjukkassornas erfarenheter

uträknade uppgifter rörande antalet sjukdagar på grund av olycksfall i arbete

vid olika alternativ beträffande sjukhjälpstiden, nämligen:

a) sjukhjälpstiden = 365 dagar under loppet av 12 på varandra följande

månader och ävenså för en och samma sjukdom;

b) sjukhjälpstiden = 365 dagar under loppet av 12 på varandra följande

månader och 730 dagar (2 år) för en och samma sjukdom;

c) sjukhjälpstiden = 365 dagar under loppet av 12 på varandra följande,

månader och 1,095 dagar (3 år) för en och samma sjukdom;

d) sjukhjälpstiden obegränsad;

I. Vid en karenstid av endast 1 dag (insjuknandedagen).

a) b) c)

Antal sjukdagar per år (.med nuvarande omfattning

av medlemsbeståndet =722,000 medlemmar) . 823,000 838,000 852,000

Sjuktal.................. 1.14 1.16 1.18

II. Vid en karenstid av 3 dagar (insjuknandedagen inberäknad).

a) b) c) d)

Antal sjukdagar............... 751,000 765,000 780,000 794,000

Sjnktal................... 1.04 1.06 1.08 1.10

Om sjukhjälp på grund av olycksfall i arbete skall utgå endast till och med

63:e dagen, erhållas i stället följande sjuktal:

Alt. I Alt. II

Antal sjukdagar........ 653,000 Antal sjukdagar......... 563,000

Sjuktal............ 0.88 Sjuktal............. 0.78

Då sjuktalet utgör det beräknade antalet sjukdagar för varje medlem, blir

alltså ökningen i premie, därest olycksfallen medtagas, sjuktalet — enligt det

nu av mig framlagda förslaget 1.18 — gånger den dagliga sjukpenningen.

I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade framlagts fyra olika De sakkunalternativ

för frågans lösning, samtliga byggande på principen att statsbidrag nlga''

ej skulle utgå för tid då ersättning åtnjutes från olycksfallsförsäkringen, nämligen

:

1. Kassorna skulle själva äga rätt att bestämma, huruvida de ville meddela

försäkring vid olycksfall i arbete.

2. Kassorna skulle helt förbjudas att meddela sjukhjälp under av oljmksfall

i arbete föranledd sjukdom.

3. Kassorna skulle äga utgiva sjukhjälp allenast under 63 dagar efter

olycksfallet, d. v. s. under den tid då de på grund av avtal med riksförsäkringsanstalten

ändock skulle taga befattning med den skadade.

4. Kassorna skulle äga utbetala allenast det belopp, varmed den av dem

utfästa dagliga sjukpenningen överstege det belopp, som utginge enligt olycksfallsförsäkringen

för dag räknat.

d)

866,000

1.20

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Social
styrelsen.

Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen
-

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig anse, att en rationell lösning

av frågan ej kunde vinnas annat än i samband med genomförandet av eu

obligatorisk sjukförsäkring. Skulle sådan ändring i gällande lag om olycksfallsförsäkring

göras, att den s. k. karenstiden helt borttoges eller avsevärt

nedsattes, ville styrelsen förorda det sista av de nyss anförda alternativen.

Granskningsnämnden har i detta hänseende anfört:

»Av de i denna punkt angivna olika möjligheterna för reglerande av den

kontanta sjukhjälpen, då ersättning till den sjuke utgår enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, vilja de sakkunniga förorda det sista av de i

utkastet angivna alternativen, d. v. s. att sjukhjälp må under sådana förhållanden

utgå allenast med sjukpenning till belopp, svarande mot skillnaden mellan

den sjukpenning, den sjuke från sjukkassan tillförsäkrat sig, samt den ersättning

för dag räknat, som han jämlikt nämnda lag åtnjuter. Vid det förhållandet,

att den från sjukkassorna utgående sjukhjälpen allenast i ringa utsträckning

torde överstiga den ersättning för dag räknat, som den sjuke jämlikt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete åtnjuter, torde den ekonomiska risken

för en sådan bestämmelses införande för kassornas vidkommande vara ringa eller

ingen. Mot det förordade alternativets införande synes möjligen kunna anföras,

att sjukhjälpen från sjukkassorna i förevarande fall skulle kunna regleras

först efter det ersättningen från olycksfallsförsäkringsanstalten fastställts,

varigenom ett utanordnande i god tid av sjukhjälpen måhända i vissa fall skulle

omöjliggöras. Beträffande sagda omständighet hava emellertid de sakkunniga

tänkt sig, att sjukkassorna i stor utsträckning skulle komma att åtaga sig

reglerandet av olycksfallsersättningen under den första tiden efter olycksfallet,

vid vilket förhållande något dröjsmål med utanordnandet av sjukhjälp icke

torde vara att befara.»

Även enligt min mening synes det sist anförda av de fyra alternativen vara

att föredraga. En sådan regel torde nämligen bäst stå i överensstämmelse

med utgångspunkten för frågans behandling, nämligen undvikande av dubbeleller

överförsäkring.

I praktiken torde nu avsedda bestämmelse ofta komma att verka som ett förbud

för sjukkassa att utbetala sjukhjälp, då samtidigt ersättning utgår från

olycksfallsförsäkringen. Att arbetare hos sjukkassa tillförsäkrar sig högre

sjukpenning än de belopp, som enligt vad förut nämnts skola utgå från olycksfallsförsäkringen,

torde nämligen vara ganska sällsynt. Det kan dock tänkas,

att särskilt högt avlönade yrkesarbetare vilja försäkra sig för högre sjukpenning

än olycksfallsförsäkringens maximum eller 6 kronor — statsbidrag

skall enligt nu föreliggande förslag såsom jag i det följande skall nämna utgå

till sjukförsäkring upp till en daglig sjukpenning av 8 kronor. Vidare är det

tänkbart, att en arbetare, som tidigare haft god arbetsförtjänst och i följd

därav hållit hög sjukförsäkring, vid nedgång i konjunkturerna och därmed

följande lägre förtjänst bibehållit den tidigare försäkringen. I båda dessa fall

synes det mig rimligt att därest arbetaren drabbas av olycksfall i arbete den

högre sjukpenningen kommer honom till godo, d. v. s. att kassan får utbetala

mellanskillnaden. Enligt såväl gällande lag om försäkring för olycksfall i

arbete som det förut i dag anmälda förslaget till ny sådan lag skall därjämte

vid nedsättning av arbetsförmågan utgå en i förhållande till nedsättningens

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

109

storlek jämkad sjukpenning. I en del av sådana fall torde, enär sjukförsäkringen

ofta kommer att avse allenast sjukdom, som förorsakar väsentlig nedsättning

av arbetsförmågan, rätt till sjukhjälp ej föreligga; men där sådan rätt

finnes, kan det icke anses obilligt, att den skadade får tillgodonjuta ett sammanlagt

understöd, motsvarande den tillförsäkrade sjukpenningen i dess helhet.

Ersättningar med skillnadsbelopp komma dock sannolikt att bliva så pass

sällsynta, att de ej behöva inverka på kassornas premieberäkning. Vid denna

kommer alltså att kunna bortses från den särskilda risk som för vissa medlemmar

förefinnes på grund av olycksfall. I ett enhetskassesystem blir detta

förhållande av stor betydelse, i det att med den föreslagna anordningen

sjukdomsriskerna bliva väsentligt desamma oavsett yrkesfördelningen, något

som underlättar bibehållande av sjrstemet med genomsnittspremier för alla medlemmar

i samma sjukhjälpsklass.

Sj uklijiilpsherättigade personer.

Då det härefter gäller att inom det sålunda avgränsade området bestämma

sjukförsäkringens prestationer, uppstå frågorna: till vem, när och i vilken

omfattning sjukhjälp skall meddelas.

I förstnämnda hänseende stadgar 1910 års sjukkasselag i 15 § 1 mom.,

att sjukhjälp må meddelas allenast åt sjukhjälpsförsäkrad medlem av kassan.

Till stöd för lagens ståndpunkt i frågan anfördes i motiven:

»Bestämmelsen i första stycket av denna paragraf (15 §) avser närmast att

förebygga att, såsom nu understundom sker, sjukunderstöd meddelas åt

sådana medlemmarna närstående personer (anhöriga), vilka icke själva äro

medlemmar av kassan. Denna bestämmelse är ingalunda att uppfatta såsom

härrörande från ett underskattande av betydelsen därav, att sjukkasseverksamhetens

förmåner må kunna omedelbart tillgodokomma även medlems anhöriga.

Möjligheten att bereda dem tillgång till sjukunderstöd från sjukkassa

är icke avskuren genom bestämmelsen i fråga; den utvägen står alltid öppen

att lämna dem tillträde såsom medlemmar, eventuellt till viss för deras behov

lämpad klass inom kassan. — Givet är, att sjukhjälp bör av sjukkassa meddelas

allenast mot vederlag av behörigen avvägd avgift. Avser denna avgift

beredande av sjukhjälp åt medlems utom kassan stående anhöriga, torde densamma

svårligen kunna på ett för kassans ekonomi tillförlitligen betryggande

och tillika rättvist sätt bestämmas .att utgå annorledes än såsom en särskild

beräknad tilläggsavgift för envar anhörig, för vilken anspråk på här avsedda

understöd skall förefinnas. Vid sådant förhållande torde det erkännas vara

naturligast och redigast, att var och en, för vilken sjukhjälp skall utgå, också

är medlem av kassan. Sjukhjälpsförpliktelsen förutsätter, för att icke bliva

alltför obestämd till sin innebörd, en viss kännedom om dem, vilka kunna

föranleda dess tagande i anspråk; och den grad av sådan kännedom, som normalt

ansetts nödig för kassan, avser just medlemskapet att trygga. Även ur

andra synpunkter synes fordran på medlemskap såsom betingelse för sjukhjälps

meddelande vara att anbefalla. I sådant hänseende må framhållas,

hurusom varje obestämdhet rörande dem; som kunna föranleda sjukhjälps meddelande,

skulle vara menlig för det statistiska arbetet till vinnande av kännedom

om sjukkasseväsendet samt vålla särskilda svårigheter för uppställandet

av rationella grunder för statens understödjande därav.»

Sjukhjälp.

allenast till

medlemmar

eller även

till anhöriga

?

Gällande

lagstiftning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Vidare framhölls, att de svenska sjukkassorna allenast i försvinnande liten

omfattning meddelade sjukhjälp åt medlemmarnas familjer.

1919 års Enligt 1919 års förslag till allmän sjukförsäkring skulle läkarvård utgå

aUmänSsjuk- jämväl åt försäkrads barn under 16 år — övriga familjemedlemmar skulle vara

försäkring obligatoriskt försäkrade själva. Enligt det överarbetade förslaget, där

°ChdärBver.nde s^som förut nämnts hustrur i stor utsträckning voro undantagna från den

obligatoriska försäkringen, skulle sådan hjälp även utgå till försäkrad mans

hustru.

I utlåtande den 23 december 1919 över socialförsäkringskommitténs förslag

anförde socialstyrelsen på denna punkt:

_ »Styrelsen har i det föregående haft tillfälle betona, hurusom de med en

sjukförsäkring enligt kommitténs förslag förenade stora kostnaderna för det

allmänna icke behövde i och för sig verka avskräckande, men att det såväl

ur kostnadssynpunkt som även på andra grunder vore av den största betydelse,

att de förmåner, som skulle beredas de mindre bemedlade genom sjukförsäkringen,

lämpligt avvägdes och bestämdes med hänsyn till vad som kunde

anses rationellt och av verkligt behov påkallat. Med avseende härå anser sig

styrelsen hava befogade erinringar att anföra ifråga om medtagandet i försäkringen

av familjeförsörjares hustrur och minderåriga barn.

I det stora flertalet utländska lagar på förevarande område omfattas familjemedlemmar

icke av den obligatoriska försäkringen i vidare man än att

vederbörande familjeförsörjare medgivits rätt att inom den obligatoriska försäkringens

ram med egna avgifter frivilligt bestrida deras försäkring. Ledmotivet

i den utländska sociala sjukförsäkringen bar sålunda varit och synes fortfarande

i allmänhet vara att säkerställa familjeförsörjaren under de tider han

genom sjukdom är oförmögen att förtjäna uppehället för sig och de sina. Det

vill synas styrelsen föreligga desto mindre anledning att för Sveriges vidkommande

göra avsteg från denna allmänt antagna princip och i den obligatoriska

sjukförsäkringen medtaga även familjeförsörjares hustrur och barn, som det

enligt kommitterades förslag torde vara bättre sörjt för ersättning till familjeförsörjaren

själv under hans arbetsoförmåga än i något annat land. Det må

sålunda erinras, att vederbörande familjeförsörjare genom det svenska lagförslaget

skulle i regel tillförsäkras två tredjedelar av sin normala inkomst såsom

sjukpenning jämte fri läkarvård och medicin och att dessa förmåner, i olikhet

med vad fallet är i den utländska lagstiftningen, skulle utgå under hela den tid

sjukdomen varar.»

Besparings- Någon ändring i lagens bestämmelser på denna punkt ifrågasattes ej av

ml n'' besparingskommittén och upptogs ej heller i de inom socialdepartementet utk

an niga. arbetade utkasten.

Social- I sitt utlåtande över dessa utkast har socialstyrelsen anfört:

tyre! sen

»Ordalagen angiva, att statsbidrag icke skulle utgå för utgifter för läkarvård

eller läkarvård jämte läkemedel, som av statsunderstödd sjukkassa meddelas

åt medlemmarnas familjer. En dylik begränsning synes stå i uppenbar

strid mot sjukkasseverksamhetens eget ändamål men även och framför allt

mot samhällets intressen. Skall nämligen denna verksamhet kunna helt fylla

sitt ändamål, är det icke minst av vikt. att även det uppväxande släktet blir

i största möjliga utsträckning föremål för en rationell omvårdnad. Några

mera betydande kostnader torde en utvidgning i här angiven riktning av rätten

till statsbidrag icke heller komma att medföra.»

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

111

Från utlåtandet i denna del var byråchefen Bergsten skiljaktig och uttalade

under åberopande av de i socialstyrelsens utlåtande den 23 december

1919 anförda skälen sin anslutning till den i utkasten intagna

ståndpunkten.

De skäl som vid tillkomsten av 1910 års sjukkasselag anfördes till stöd för ^epartedess

i förevarande fråga intagna ståndpunkt synas mig fortfarande äga giltighet.

Något annat understöd åt familjemedlemmar — som ej äro medlemmar i

kassan — än läkar- och annan sjukvård lärer överhuvud ej kunna komma i

fråga. På grunder som jag längre fram skall anföra, anser jag mig ej för närvarande

kunna föreslå sådan vård såsom en för de statsunderstödda sjukkassorna

obligatorisk prestation ens i förhållande till medlemmarna. Det skulle då

vara inkonsekvent att göra sådan vård obligatorisk för deras anhöriga. Finnes

inom sjukkassorna tillräckligt starkt intresse för en sådan frivillig försäkring,

möter intet hinder att taga in även minderåriga som medlemmar och att alltså

bilda s. k. barnklasser, vilkas medlemmar erhålla allenast läkarvård och läkemedel

— naturligtvis mot därefter avpassade premier. Statsbidrag till denna

verksamhet kommer då enligt förslaget att utgå enligt i övrigt gällande grunder

för bidrag till läkarvård och per medlem. Jag finner sålunda intet skäl att i

anledning av socialstyrelsens i dess sista utlåtande uttalade uppfattning göra

något tillägg till förslaget.

Det sjukhjälpsberättigande tillståndet.

Sjukkasselagen innehåller ej någon definition på begreppet sjukdom. Ej hel- Gällande

ler i 1919 års förslag till lag om allmän sjukförsäkring förekom någon sådan. lagstlftmng''

I motiven till nämnda förslag framhölls, att fastställandet av begreppet mött

de största svårigheter, varför man i lagstiftningen i allmänhet avstått från sådana

bestämningar och i stället överlämnat åt tillämpningen att uppdraga gränserna

för begreppets räckvidd. I allmänhet förstås — hette det i dessa motiv

— med sjukdom ett onormalt kroppsligt eller andligt tillstånd, som kräver läkarvård

och vanligen medför förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Hit

skulle sålunda ej vara hänförlig för framtiden bestående invaliditet, vilken i

allmänhet ej krävde vidare läkarbehandling.

I sjukkasselagen göres dock i ett fall uttryckligen inskränkning i begreppet

sjukdom, nämligen för ålderdomssvaghet eller, som lagen uttrycker det, »sjukdomsliknande

tillstånd, som allenast beror av hög ålder» (15 § 2 mom.).

I fråga om sjukdomens art får enligt lagen sjukkassas skyldighet att meddela

sjukhjälp ej inskränkas i vidare mån än att medelst föreskrift i stadgarna

må bestämmas, att sjukhjälp ej skall utgå för sjukdom, som den sjuke avsiktligt

eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom, ådragit

sig. Att jämväl de statsunderstödda sjukkassorna böra vara berättigade göra

sådan inskränkning i fråga om sin skyldighet att meddela sjukhjälp är utan

vidare motivering tydligt.

Inskränkningar

i

fråga om

sjukdomens

art.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

Inskränk- Beträffande sjukdomens grad stadgar lagen (15 § 5 mom.), att sjukkassa ej

fråga om Paltig meddela sjukhjälp, med mindre sjukdomen medfört väsentlig nedsjukdomens

sättning av arbetsförmågan. Sjukkassa kan dock genom bestämmelse i stadgi

a . gärna åtaga sig längre gående förpliktelser.

»Väsentlig Uttrycket »väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» har medfört tolkningsaveaSrbeta»i

svårigheter för sjukkassorna. Uttrycket, som är hämtat ur 1901 års lag

mågan.» angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, är ej närmare

definierat i motiven. Där säges allenast, att det till sin innebörd torde ungefär

motsvara de bestämmelser, som tillämpades av flertalet sjukkassor, vilka

bestämmelser i regeln ginge ut på att medlem för att erhålla sjukhjälp skulle

vara arbetsoduglig, oförmögen att sköta sitt yrkesarbete eller sina dagliga

sysslor.

Socialatyrel- För underlättande av tolkningen av uttrycket utfärdade socialstyrelsen i maj

a^mapl''914.1914 ett cirkulär till sjukkassorna. I detta cirkulär hänvisades till den tolkning

av motsvarande uttryck i olycksfallsersättningslagen, som givits genom kungörelse

den 17 november 1905 angående anmälan om olycksfall i arbete. Enligt

denna kungörelse skulle väsentlig nedsättning av arbetsförmågan anses vara

för handen, »da den skadade till följd av olycksfallet är oförmögen att utföra

sådant arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarat hans krafter och färdigheter».

Med ledning av denna definition framhölls i cirkuläret,

att såsom villkor för sjukhjälp ej finge uppställas, att den sjuke skulle vara

helt oförmögen till arbete utan blott att han skulle vara oförmögen till sitt vanliga

arbete;

att icke varje nedsättning i hans förmåga att utföra detta arbete berättigade

till sjukhjälp — kunde han utföra det i mindre omfattning än vanligt, erhölles

icke sådan hjälp;

att om han på grund av sjukdomen vore oförmögen utföra sitt vanliga arbete

men kunde utföra annat därmed jämförligt arbete, sjukhjälp ej borde utgå:

samt att beträffande s. k. självständiga (hantverkare, handlande, jordbrukare,

m. fl.), hustrur utan eget förvärv 0. s. v. skulle gälla samma regler,

d. v. s. för sjukhjälps erhållande vore de urståndsätta att utföra sitt vanliga

arbete eller sina vanliga sysslor, eller därest denna regel ej kunde tillämpas,

urståndsätta att utföra verkligt arbete.

sakkunniga. Såsom förut nämnts avsågs vid utarbetandet av de föreliggande utkasten att

andra ändringar ej skulle göras i gällande bestämmelser än som direkt påkallades

av den föreslagna nyorganisationen. I anslutning härtill hade uttrycket

»väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» bibehållits. Mot uttryckets kvarstående

framställdes emellertid erinringar.

Gransknings- Granskningsnämnden yttrade:

nämnden.

»Den från sjukkasselagen överflyttade karaktäristiken på det sjukdomstillstånd,

som medför sjukhjälp från sjukkassa och som innefattas i uttrycket Väsentlig

nedsättning av arbetsförmågan’ har enligt vad erfarenheten visat av

läkare och sjukkassestyrelser tolkats på olika sätt. Läkarne ställas icke sällan

inför tveksamma fall, da väsentlig nedsättning av arbetsförmågan visserligen

icke kan anses föreligga, men då det för läkaren står klart, att den sjuke, för att

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

113

återvinna full hälsa och framtida arbetsförmåga, nödvändigtvis måste avhålla

sig från arbete. I sadana fall kan läkaren på grund av lagens formulering föranledas

att, i strid med verkliga förhållandet, förklara, att väsentlig nedsättning

av arbetsförmågan föreligger, för att patienten skall kunna åtnjuta den

sjukhjälp, som är nödvändig. Det synes de sakkunniga som om bättre överensstämmelse

med verkliga förhållandet skulle vinnas, om förenämnda uttryck, utbyttes

mot följande: ’som föranleder väsentlig nedsättning av arbetsförmågan

eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla

sig från arbete’.»

Socialstyrelsen avstyrkte i sitt utlåtande, att uttrycket »väsentlig nedsätt- Socialning

av arbetsförmågan» bibehölles och anförde därom i huvudsak följande: styrelsen.

_ Om också omförmälda cirkulär bidragit att i någon mån klarlägga lagens mening,

vore det otvivelaktigt, att uttrycket, som ju i och för sig vore något obestämt

och sålunda gåve ett relativt stort utrymme för den subjektiva uppfattningen,

i praktiken tolkats på mycket olika sätt, beroende på medlemsstockens sammansättning,

sjukkassestyrelsernas uppfattning o. s. v. Svårigheterna i detta

hänseende ökades i väsentlig grad därigenom, att sjukkassornas medlemmar utgjordes

och väl även i framtiden skulle komma att utgöras till en betydande del

av personer utan eget förvärvsarbete ävensom av s. k. självständiga. I fråga om

alla dessa syntes det över huvud taget icke vara möjligt att tillämpa den anförda

bestämmelsen absolut efter ordalydelsen. Tillsynsmyndigheten hade för

sill del utgått ifrån, att lagstiftaren med uttrycket avsett oförmåga till verkligt

arbete.

Den måhända värsta olägenheten är emellertid, att sjukkassorna här som regel

vore ställda inför ett antingen — eller, att bevilja eller helt avslå begäran om

sjukhjälp. Styrelsen hade sig dock bekant, att på sina håll inom sjukkassorna

den praxis framtvingats, att den i stadgarna fastställda sjukhjälpen utgåves

endast för fall, då fullständig oförmåga till arbete förelåge. Då arbetsförmågan

endast vore nedsatt, lämnades däremot sjukhjälp till nedsatt belopp (oftast

till hälften).

Styrelsen ansåge för sin del, att sjukkasselagstiftningen borde på denna punkt

ansluta sig till olycksfallsförsäkringen enligt vilken ersättning lämnades i proportion

till omfattningen av arbetsförmågans nedsättning. I fråga om1 sjukkasseverksamheten

syntes dock icke kunna ifrågasättas en lika långt gående

differentiering i detta hänseende som i olycksfallsförsäkringen, utan syntes det

vara tillräckligt att, såsom socialförsäkringskommittén för sin del ifrågasatte,

skilja endast mellan hel sjukhjälp, som skulle utgå vid förlust av arbetsförmågan,

samt halv sjukhjälp, att utgå vid endast nedsättning av arbetsförmågan.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande jämväl beträffande andra uttryck i lagen Departementsän

det nu närmast behandlade förordat en omformulering, dock utan att därvid chefensjälv

framlägga några utförda förslag. Vidare har styrelsen uttalat det önskemålet,

att vid den nu pågående omarbetningen av sjukkasselagen vissa ej

direkt med nyorganisationen sammanhängande men av vunnen erfarenhet påkallade

ändringar måtte företagas, därvid styrelsen såsom önskemål särskilt

framhållit ett förenklat förfaringssätt för likvidation och upplösning av sjukkassa

ävensom lagfästade regler angående sammanslagning och uppdelning av

sjukkassor. Av skäl som jag den 31 december 1925 vid behandlingen av frågan

om remiss till lagrådet av förslaget till vissa ändringar i lagen om sjukkassor

anfört, har jag ej ansett mig kunna i detta sammanhang upptaga de av sty
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 Käft. (Nr 117.) 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

relsen sålunda framkastade frågorna; därmed torde, enligt vad jag då anförde,

böra anstå till den allmänna revision av sjukkasselagen, som förr eller senare

syntes böra komma till stånd. Vad det nu ifrågavarande förslaget rörande förändring

av uttrycket »väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» angår, synes

mig vid sådant förhållande anledning icke föreligga att till särskild prövning

upptaga frågan om ett utbyte därav. Genom socialstyrelsens förutberörda cirkulär

torde begreppets innebörd hava blivit tämligen klarlagd för sjukkassorna,

och en 15-årig tillämpning av bestämmelsen lärer även hava bidragit till att

allt mera undanröja de därmed förknippade svårigheterna. Härtill kommer,

att styrelsen satt sitt reformförslag i samband med ett annat förslag av betydligt

större räckvidd, nämligen införande av två olika sjukdomsgrader: förlust

och nedsättning av arbetsförmågan. En sådan omläggning skulle givetvis medföra

vissa fördelar men å andra sidan göra sjukkassornas verksamhet betydligt

mer invecklad än hittills; då därigenom skapades två gränser mellan olika sjukdomsgrader

i stället för den enda — som nu ansetts medföra avsevärda svårigheter

— skulle givetvis större krav än hittills komma att ställas på utredningen

om sjukdomsgraden. I den mån sjukkassorna genom det ifrågasatta biträdandet

med tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen vinna erfarenhet om bedömande

av olika sjukdomsgrader, kan det möjligen senare låta sig göra att

införa en viss gradering av olika sjuklighetstillstånd.

Om'' jag sålunda ej är beredd att föreslå ett ersättande av uttrycket »väsentlig

nedsättning i arbetsförmågan» med ett annat, har jag däremot ansett mig böra

taga hänsyn till den av granskningsnämnden framförda, nyss återgivna anmärkningen.

En ändring i sålunda antydd riktning innebär en skärpning av kassans

förpliktelser utöver lagens föreskrifter. Härför kräves ej någon lagändring

utan allenast upptagande bland villkoren för statsbidrag, att kassorna skola

hava sådana bestämmelser intagna i sina stadgar. Jag har alltså låtit omredigera

villkoren i förevarande hänseende i överensstämmelse med nämndens

önskemål.

Såsom jag förut nämnt, kan enligt sjukkasselagen en sjukkassa oberoende av

sjukdoms art eller grad friskriva sig från utgivandet av sjukhjälp, då ersättning

utgår från annat håll. Vidare äger sjukkassa vid epidemier inskränka

sjukhjälpen, dock endast med tillsynsmyndighetens tillstånd. Denna bestämmelse

(18 § tredje stycket), som tydligen avser att skydda kassorna för rent

abnorma risker, bör uppenbarligen få gälla även för de statsunderstödda sjukkassorna.

Sjukhjälp En fråga rörande det sjukhjälpsberättigande tillståndet, vilken nära samman™oförmÅ

hunger med det i nästa avdelning behandlade spörsmålet om sjukhjälp stidens

till arbete, längd, är det huruvida sjukhjälp skall utgå endast vid akut sjukdom eller därjämte

under tid då sjukdomstillståndet övergått till invaliditet.

Besparings- Besparingskommittén anförde i detta hänseende:

kommittén. »Huruvida sjukkassorna böra belastas med försörjningen av definitiva invalider,

synes ur principiell synpunkt tvivelaktigt. Har ett sjukdomstillstånd

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

115

varat tre år på grund av samma sjukdom, torde i de allra flesta fall kunna

antagas, att oförmågan till arbete kommer att fortfara, och att den sjuke således

får sig tilldelad folkpension. Det kan då med skäl sättas i fråga, om

statsbidrag bör utgå till understöd åt sjukförsäkring för samma person. Enligt

1919 års kommittéförslag undantogs från sjukförsäkringen den, som var till

arbete varaktigt oförmögen. Dock är det att märka, att sjukpenningen i regel

utesluter pensionstillägg, samt att statens understöd åt sjukförsäkringen därför

i allmänhet innebär en mindre statsutgift och starkare främjande av självförsörjningen

i jämförelse med folkpensioneringen. Härmed sammanhänger också

den frågan, huruvida man bör lämna sjukkassorna frihet att låta dem, som

pa grund av ålder erhållit invalidpension, kvarstå såsom medlemmar i sjukkassorna

och låta kassorna uppbära vanligt bidrag för dessa medlemmar.

Da det nu endast är fråga om ett ordnande av den frivilliga sjukförsäkringen,

bär kommittén icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en indragning av

statsbidraget till sjukhjälp åt de ifrågavarande medlemmarna, helst som en dylig

åtgärd sannolikt skulle inverka menligt på det fåtal kassor, som hittills bäst

sörjt för sina medlemmar.»

I de sakkunnigas utkast hade i överensstämmelse med besparingskommitténs

uppfattning intagits bestämmelse om att de statsunderstödda sjukkassorna

.-kulle vara skyldiga att bereda sjukhjälp även vid invaliditet, förorsakad av

sjukdom, detta i motsats mot åldersinvaliditet.

Socialst yreisen anförde i sitt yttrande över utkasten härom:

»Den skyldighet, som här ålagts sjukkassa, går utöver vad sjukkasselagen

torde, avse, även om det å andra sidan må medgivas, att sjukkassorna på vissa

håll i praktiken handlat i enlighet med den här angivna grundsatsen. Genom

förevarande bestämmelse kommer emellertid de statsunderstödda sjukkassornas

verksamhet att delvis bliva av samma natur, som jämlikt första paragrafen

i lagen om understödsföreningar den 29 juni 1912 konstituerar en sammanslutning

såsom understödsförening. Med understödsförening förstås nämligen

enligt nämnda lagrum sammanslutning för inbördes understöd, vilken avser att

bereda bland annat understöd vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan

(invaliditet). Å andra sidan bliva de statsunderstödda sjukkassorna

icke heller understödsföreningar i understödsföreningslagens mening, då dylik

förening ju icke äger bereda sjukhjälp.»

\ ad angår den av socialstyrelsen gjorda anmärkningen att det av de sakkunniga

föreslagna stadgandet skulle innebära en utvidgning av begreppet

sjukdom, vill jag påpeka, att någon fast definition å detta begrepp ej kan

anses föreligga. Den föreslagna regeln skulle måhända gå utöver den av mig

förut efter 1919 års förslag citerade definitionen. Men intet hindrar, att åt

begreppet i olika fall gives en mer eller mindre vidsträckt innebörd. Och

vad föreliggande spörsmål angår, kan man tydligen ålägga de statsunderstödda

sjukkassorna att enligt sina stadgar meddela sjukhjälp i fall, då de kanhända

enligt lagens bestämmelser ej varit absolut förpliktade därtill. Av det föregående

framgår vidare, att redan nu sjukkassor i stor utsträckning meddela

sjukhjälp vid invaliditetsfall, utan att socialstyrelsen gjort någon erinran däremot.

Beträffande den sakliga innebörden av frågan torde det böra vara en konsekvens

av den förut uttalade uppfattningen rörande förhållandet mellan sjukoch

pensionsförsäkringen, att sjukkassorna övertaga understödsverksamheten

De sakkunniga.

Social
styrelsen.

Departe
mentschefen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

Sjukhjälpstidens

längd.

Gällande

bestämmelser.

Besparings
kominittén.

under hela den gentemot vederbörande medlem utfästa sjukhjälpstiden, också då

vårdbehovet övergått till att bero på invaliditet.

Jag har alltså icke funnit anledning att i förevarande hänseende i anledning

av socialstyrelsens anmärkning frångå de sakkunnigas förslag.

Sjukhjälpstidens längd m. m.

Enligt gällande sjukkasselag får sjukhjälp i penningar givas allenast om

sjukdomen varat minst 3 dagar. En karenstid av högst 6 dagar får föreskrivas.

Vidare får föreskrivas, att sjukhjälp ej utgår förrän anmälan om sjukdomen

skett (15 § 7 inom.).

Sjukhjälpstiden skall, enligt sjukkasselagen, utgöra minst 90 dagar för varje

tidsperiod av 12 månader. I stadgarna får dock föreskrivas, att där en sjukdom

ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra

väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, redan föranlett sjukhjälp

under minst 90 dagar, ytterligare sjukhjälp ej skall utgå för nämnda

sjukdomar (15 § 8 mom.).

Med utgångspunkt från den sålunda föreskrivna minimitiden förete sjukkassornas

stadgar en mycket stor variation av sjukhjälpstiden ända upp

till obegränsad sjukhjälpstid. Ej blott rätten att begränsa sjukhjälpen för

samma sjukdom användes i olika utsträckning utan även sjukhjälpstiden för

varje 12-månadersperiod är högst olika (90, 100, 120, 150, 180 dagar).

Enligt de av mig i det föregående angivna principerna bör i ett genomfört

socialförsäkringssystem sjukförsäkringen täcka hela tiden till dess pensionsförsäkringen

ingriper, med andra ord sjukhjälp bör utgå för hela tiden, intill

dess rätt till pension från sistnämnda försäkring inträder; å andra sidan bör rätten

till sjukhjälp då upphöra. Från denna utgångspunkt äro tydligen nuvarande

förhållanden högst otillfredsställande. Långt ifrån alltid kan efter 3 månaders

sjukdom avgöras, huruvida hälsan kan återvinnas eller om invaliditet föreligger.

Sträcker sig sjukdomen längre tid och utgår sjukhjälp ej vidare samt ej

heller pension, måste den sjuke tydligen, därest han ej har andra resurser vare

sig i form av egna tillgångar eller av understöd från närstående, falla fattigvården

till last. Och att han möjligen efter en längre tids uppehåll kan för

en kommande 12-månadersperiod vara berättigad till ytterligare sjukhjälp

är ej så mycket värt. År han nämligen övertagen till stadigvarande försörjning

av fattigvården, äger nämligen denna enligt 62 § fattigvårdslagen rätt

till den inkomst — här sjukhjälpen — som kan tillfalla honom.

Besparingskommitténs enda reformförslag beträffande sjukkassornas prestationer

avsåg sjukhjälpstidens längd, varom kommittén anförde:

»Vad härefter beträffar sjukförsäkringens prestationer och i första rummet

sjukhjälpstiden hava nog hittills sjukkassornas medlemmar, särskilt under rådande

konkurrens, i främsta rummet haft benägenhet att tillförsäkra sig en

relativt hög sjukpenning per dag och att hålla avgifterna låga. Huruvida

sjukhjälpen blir tillräckligt varaktig eller icke, har fått komma i andra rum
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

117

niet. Man liar fäst sig vid, att det blott är ett mindre antal medlemmar, som

få gagn av en mera utsträckt sjukhjälpstid. Från vissa frivilliga sjukkassor

finnas dock redan praktiska exempel på, att det går för en väl organiserad

kassa att lämna sjukhjälp under obegränsad tid, och det torde vara klart, att

själva huvudändamålet med sjukförsäkring — att rädda den sjuke och hans

familj från alltför ogynnsamma ekonomiska följder av sjukdomen — icke

uppnås utan väsentligt utsträckt sjukhjälpstid.

För en dylik förändring talar även förhållandet till pensionsförsäkringen.

Om man vill få ett verkligt resultat av samarbetet mellan sjukförsäkring och

pensionsförsäkring, är det icke nog att använda sjukkassorna endast som upplysningsorgan,

utan man måste fördela omvårdnaden mellan sjukförsäkringen

och pensionsförsäkringen, så att den förra tager hand om sjukdomsfallen under

en tillräckligt lång tid, för att deras eget intresse skall göra sig gällande och

för att det skall kunna konstateras, huruvida definitiv arbetsoförmåga föreligger

eller icke.

Om sjukkassorna få ansvar för en långvarig sjukdomsperiod, komma de att

verka som ett slags filter mot obehöriga anspråk på understöd. Men sjukkassorna

hava också genom sin personkännedom och sin möjlighet att anställa

undersökning den största utsikten att kunna taga hänsyn till de individuella

omständigheterna i föreliggande fall. Man undviker således all stelhet i behandlingen

och vinner de försäkrades fulla förtroende.

Huru långt man bör gå i avseende å sjukhjälpstidens utsträckning torde vara

en lämplighetsfråga. Efter undersökning av olika möjligheter har kommittén

stannat vid att förorda, att sjukkassorna skola åtaga sig sjukhjälp under en

period av tre år i följd, men att sjukkassa icke bör vara skyldig att meddela

sjukhjälp på grund av en och samma sjukdom eller en sjukdom i förening med

annan under längre tid än sammanlagt tre år. Kommittén har således här gått

längre än man gjorde vid bearbetningen av 1919 års förslag. Därvid stadgades

nämligen, att den, som lidit förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under

mer än 21 på varandra följande månader, skulle vara undantagen från försäkringen

så länge förlusten eller nedsättningen varade. Sistnämnda bestämmelse

var föreslagen i syfte att förebygga, att de definitiva arbetsinvaliderna skulle

falla under den obligatoriska sjukförsäkringen.»

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över besparingskommitténs betänkande

anfört, att utvidgningen av sjukhjälpstiden till att omfatta minst tre år skulle

bliva av mycket stor betydelse icke blott för sjukkassemedlemmarna själva

utan även för samhället i dess helhet. Med den nuvarande, som regel alltför

korta sjukhjälpstiden sviktade nämligen sjukkassornas stöd just vid de långvariga

sjukdomsfallen, då detta stöd framför allt behövdes. Genom en dylik

utsträckning bleve det också möjligt att skapa en på många punkter direkt

anknytning mellan pensionsförsäkringen och sjukkassornas understödsverksamhet.

Därest den ifrågasatta utvidgningen verkställdes, kunde det emellertid

övervägas, huruvida man icke lika gärna borde taga steget fullt ut och

ålägga sjukkassorna obegränsad understödsplikt, oberoende av sjukdomstidens

längd. En dylik sjukhjälpstid förekomme redan i vissa sjukkassor. Skillnaden

i kostnader för sjukförsäkringen genom en sådan utvidgning vore icke heller

alltför betydande. Med ledning av verkställda utredningar kunde kostnaden

vid en daglig sjukpenning av 2 kronor beräknas till 2 kronor 50 öre för år

och sjukförsäkrad medlem. (Bil. sid. 180—181.)

Yttranden

över

besparings
kommitténs
betänkande.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 117 ■

Do sakkunniga.

Departe
mentschefen
Utgångspunkten

för

sjukhjälpstidon.

Inom sociala rådets sjukkassesektion uttryckte samtliga ledamöter den uppfattningen,

att sjukhjälpstiden helst borde vara obegränsad; i varje fall borde

det stå alla kassor fritt att meddela sjukhjälp utan tidsbegränsning. (Bil.

sid. 218.)

Enligt pensionsstyreisens mening skulle det innebära en stor avbelastning

saväl ekonomiskt som i andra avseenden för pensionsförsäkringen, om sjukkassorna

ålades ansvar för en mera1 långvarig sjukdomsperiod. Detta dock

under förutsättning, att den frivilliga sjukförsäkringen kraftigt utvecklades

och komme att omfatta allt större och större delar av befolkningen, och att

ett intimt och enligt väl avvägda grunder anordnat samarbete mellan pensionsförsäkringen

och .sjukkassorna komme till stånd. Men denna princip bör då

enligt styrelsens mening genomföras fullt ut, så att sjukförsäkringen ensam får

taga hand om vederbörande under viss tid. Därefter torde sjukhjälpen böra

ersättas med invalidpension, även om vederbörande i ett eller annat undantagsfall

icke skulle kunna anses vara invalid i pensionsförsäkringslagens nuvarande

mening. (Bil. sid. 146.)

Enligt det i socialdepartementet utarbetade organisationsutkastet skulle sjukhjälpstiden

ej få i avseende å utgångspunkten för sjukhjälpstiden i vidare

mån begränsas, än att kassa finge föreskriva en karensdag; eventuellt skulle

dock karenstid få gälla, tills anmälan om sjukdomsfallet gjorts. Sjukhjälp

skulle alltså utom i sist avsedda fall utgå för hela sjukdomstiden utom dagen

för insjuknandet. Med avseende å sjukhjälpstidens utsträckning framåt i tiden

innehöll utkastet såsom enda medgivna begränsning, att där i följd av en

sjukdom ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den

föregående väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, sjukhjälp

utgått i sammanlagt tre år, vidare sjukhjälp ej skulle utgå för nämnda sjukdomar.

Detta var minimiprestationen och innebar, att en tre års sjukhjälpstid

gjordes obligatorisk; något hinder att meddela sjukhjälp under längre och

t. o. m. obegränsad tid skulle ej finnas. Därjämte föreslogs, att varaktig

oförmåga till arbete, som föranletts av sjukdom, skulle med hänsyn till rätt

till sjukhjälp jämställas med sjukdom, .samt att sjukkassa ej skulle äga inskränka

rätten till sjukhjälp på grund av att den sjuke vore berättigad till pension

eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen. Denna sistnämnda regel skulle

dock tydligen gälla allenast för den obligatoriska 3-årstiden; prestationer därutöver

skulle sjukkassorna få meddela i den utsträckning och följaktligen även

med de begränsningar, de funne för gott.

Vid behandlingen av spörsmålet om sjukhjälpstiden torde böra hållas i sär

flera särskilda punkter.

Vad först angår utgångspunkten för sjukhjälpstiden har de sakkunnigas

utkast icke mött någon gensaga. Bestämmelsen därom att sjukhjälp som regel

skall för sjukdom, som varat mera än tre dagar efter insjuknandet, utgå från

och med dagen näst efter insjuknandedagen överensstämmer med motsvarande

stadgande i det förut omförmälda förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag.

En sådan överensstämmelse är givetvis en fördel med hänsyn till att sjukkas
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

119

sorna skola komma att tillämpa även sistnämnda lag. De sakkunnigas förslag

har alltså oförändrat upptagits i föreliggande förslag.

Besparingskommitténs av de sakkunniga upptagna förslag om en obligatorisk

sjukhjälpstid av minst tre år har i de av socialstyrelsen och granskning snämnden

över de sakkunnigas utkast avgivna yttrandena lämnats utan erinran. De

av besparingskommittén åberopade, nyss återgivna synpunkter som ligga till

grund för detta förslag sammanfalla med de av mig i det föregående utvecklade

principerna för förhållandet mellan sjuk- och pensionsförsäkring. Har

en person lidit av en och samma eller sammanhängande sjukdomar oavbrutet

under tre år, torde i allmänhet tvekan icke kunna råda om att han är mogen

att förklaras för invalid och alltså omhändertagas av pensionsförsäkringen.

På sätt pensionsstyrelsen i sitt nyss återgivna yttrande över besparingskommitléns

förslag framhållit, borde efter tre års sjuklijälpstid invalidpension kunna

tilldelas också i de undantagsfall, då det ej kan konstateras, att arbetsoförmågan

är bestående.

Detta är den ena sidan av saken. A andra sidan kan det anföras, att den

stadigvarande arbetsoförmågan ofta kan konstateras före utgången av de tre

åren. Genom en sjukhjälpstid av sådan längd skulle emellertid pensionsförsäkringen

för sjukkassemedlemmar praktiskt taget fullständigt uteslutas för

de första tre åren av sjukdom, som medförde invaliditet. Med en sjukpenning

av en krona om dagen skulle visserligen, därest inga andra tillgångar finnas,

ett pensionstillägg eller understöd av 36 kronor om året för man — eventuellt

jämte visst barntillägg —• komma att utgå, men så snart en inkomst från

annat håll av 60 kronor finnes eller sjukpenningen uppgår ungefär till 1 krona

20 öre, skulle dylik förmån bortfalla. Ett dylikt förhållande måste tydligen

bliva en följd av att en fix minimigräns fastställes för sjukhjälpstidens

längd.

Visserligen må tilläggas, att den som kan förklaras för invalid ovillkorligen

är berättigad att utfå sin avgiftspension. Men som förut påpekats är denna

för närvarande och kommer även för framtiden att för de ej på hög ålder beroende

invaliditetsfallen bliva helt obetydlig.

Ett konsekvent tillämpande av här antydda principer skulle tydligen föranleda,

att sjukkassorna ej finge meddela eller i varje fall ej åtnjuta statsbidrag

för sjukhjälp, som lämnats efter 3-årstidens utgång, detta enär då rätt

till pension från pensionsförsäkringen i regel kunde anses föreligga.

Eör närvarande finnas icke några bestämmelser, som beträffande tiden inskränka

kassornas rätt att meddela sjukhjälp. Någon inskränkning i rätten

till statsbidrag på grund av att medlem redan åtnjutit sjukhjälp under viss tid

är ej heller föreskriven. Emellertid är det efter meddelad kontant sjukhjälp

eller sjukhusvård beräknade statsbidraget, 25 öre för dag, begränsat till högst

2 kronor för år och medlem, d. v. s. sådant statsbidrag utgår allenast för 8 sjukdagar

för år och medlem — eller rättare, då statsbidraget ej utgår för söndagar,

något över 9 — vilket som regel torde fullt motsvara sjukdagstalet för nu föreskrivna

minsta sjukhjälpstid. Under en minsta sjukhjälpstid av tre år hava

Minsta sjukhjälpstid.

Rätt för

sjukkassa att

meddela

sjukhjälp

under obegränsad

sjukhjälpstid.

Rätt till

statsbidrag

för sådan

verksamhet.

Gällande

bestämmelser.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:is proposition nr 117.

De sakkunniga.

Departe
mentschefen.

de sakkunniga, såsom framgår av Bilaga E, med stöd av offentlig statistik och

verkställd ytterligare utredning ansett sig böra räkna, med 10.17 sjukdagar för

år och medlem. Skulle sjukhjälpstiden bliva obegränsad, skulle sjukdagstalet

enligt samma beräkningar i genomsnitt uppgå till omkring 13.50. Frågan huruvida

statsbidrag skall utgå för sjukvård under obegränsad tid kan alltså

praktiskt taget sägas sammanfalla med spörsmålet om nuvarande system med

maximum av sjukdagsbidrag per medlem skall bibehållas.

Vad angår nuvarande förhållanden lärer socialstyrelsen visserligen hava

sökt förmå sjukkassorna att begränsa sjukhjälpstiden till tid intill dess pension

från pensionsförsäkringen kan komma att utgå. Men härtill hava kassorna

ej visat sig villiga. Vidare har det befunnits vara ett kommunalt intresse

med lång sjukhjälpstid, då därigenom kommunernas kostnader för såväl fattigvård

som pensionstillägg nedbringas — jag återkommer till denna fråga vid

behandling av spörsmålet om kommunala bidrag till sjukkassorna. Med stöd

av kommunala bidrag har redan nu på sina ställen obegränsad sjukhjälpstid

införts.

Eskilstuna sjuk- och begravningskassa, som omfattar en förhållandevis stor

procent av stadens befolkning — medlemsantalet var den 31 december 1923

7,980 — arbetar sedan år 1911 med obegränsad sjukhjälpstid och åtnjuter ett

årligt kommunbidrag av 3 kronor för varje inom staden mantalsskriven medlem.

Samma blir förhållandet med den genom sammanslagning av ett flertal

sjukkassor bildade Centralsjukkassan Vänfast — Stockholm, vilken torde kamma

att omedelbart omfatta över 50,000 medlemmar. I ett inom socialstyrelsen

utarbetat förslag till stadgar för denna kassa fanns biand annat följande bestämmelse.

»Medlem, som uppburit sjukhjälp 1,095 dagar (3 år) i följd eller

under loppet av fyra på varandra följande kalenderår, vare, om arbetsoförmågan

därefter fortfar, pliktig att utan uppskov hos vederbörande pensionsnämnd

göra ansökan om pension (understöd) enligt lagen om allmän pensionsförsäkring;

och inställes i ty fall utbetalningen av sjukhjälp i avvaktan på pensionsärendets

slutliga avgörande. Bifalles pensionsansökan, upphör därmed all rätt

till sjukhjälp från kassan för den tid pension utgår. Avslås pensionsansökan

utbetalas sjukhjälp från den dag räknat, då rätt därtill inträdde.» Förslaget

väckte emellertid på denna punkt stark opposition, och bestämmelsen ströks i

de slutligen antagna stadgarna. Enligt dessa är sjukhjälpstiden i princip obegränsad.

Sådan sjukhjälpstid är även villkor för ett av Stockholms stad kassan

tillerkänt bidrag av 3 kronor för år och i Stockholm mantalsskriven medlem.

I de sakkunnigas utkast hade icke upptagits någon begränsning av sjukhjälpstiden

för de statsunderstödda sjukkassorna eller av den tid, för vilken

statsbidrag utgår, liksom ej heller maximum per år för sjukdagsbidraget.

Jag har förut anfört de skäl på vilka jag ansett mig böra förorda, att gränsfall

mellan pensions- och sjukförsäkringen skola hänföras till den senare. Att

därutöver låta den statsunderstödda sjukförsäkringen övertaga understöd sverksamhet

i fall av tydlig invaliditet är visserligen en helt annan sak. Emellertid

må därutinnan märkas följande. Enligt de grunder, efter vilka vår pen
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj ds proposition nr 117.

121

sionsförsäkring verkar, kan tydligen vid en under yngre år inträffad invaliditet

avgiftspensionen ej bliva av nämnvärd betydelse för invalidens försörjning,

utan huvudvikten måste falla på pensionstillägg eller understöd. De belopp

varmed dessa utgå äro emellertid åtminstone i städerna och på dyrare orter

å landsbygden otillräckliga för försörjning — jag hänvisar härutinnan till

en sammanställning som lämnats i ett vid pensionsstyrelsens utlåtande över besparingskommitténs

betänkande fogat yttrande av byråchefen hos styrelsen

K. Dickman (Bil. sid. 151). Av besparingskommittén åberopade utredningar

(sid. 53—54 samt bil. 15) giva också vid handen, att pensionsförsäkringen å

dylika orter ej åstadkommit någon mera betydande avlastning för fattigvården.

Nödvändigheten att hålla statens utgifter för detta ändamål inom rimliga gränser

torde ock göra det svårt att i nuvarande former åstadkomma en mera betydande

förbättring. Överhuvud taget lär det knappast vara möjligt att utan en

kraftigare medverkan från de försäkrade själva åstadkomma en tillfredsställande

ordning av invaliditetsförsäkringen. Lagen om pensionsförsäkring 34 §

möjliggör visserligen en ökning av pensionen genom frivilliga avgifter. Men

denna försäkringsform har vunnit endast ytterst obetydlig anslutning.

Däremot torde erfarenheten från de sjukkassor, vilka arbeta med obegränsad

sjukhjälpstid, hava gått i gynnsam riktning. Jag hänvisar härom till en

utredning om den obegränsade sjukhjälpstidens i Eskilstunakassan inflytande

på fattigvårdskostnaderna, som återfinnas i Bilaga I. Inom sjukkassorna

i städerna lär ock en tendens att utsträcka sjukhjälpstiden till obegränsad

göra sig gällande; jag behöver endast erinra om bildandet av sammanslagningskassan

i Stockholm. Även från kommunernas sida uppmuntras, såsom av det

föregående framgår, en dylik utsträckning av sjukhjälpstiden.

Ur statsfinansiell synpunkt är det, såsom jag förut framhållit, i stort sett

likgiltigt, huruvida pensionstillägg respektive understöd eller sjukdagsbidrag

för obegränsad tid utgår.

Ehuru denna invaliditetsförsäkring i viss mån kan anses falla utanför sjukkassornas

naturliga verksamhetsområde, har jag på nu anförda skäl icke velat

föreslå något förbud för kassorna att driva verksamhet under obegränsad tid.

Sjukkassornas motvilja mot att begränsa sjukhjälpstiden till tid intill dess

pension från pensionsförsäkringen kan1 komma att utgå, torde väsentligen

grunda sig på uppfattning om folkpensionens otillräcklighet. Såsom av det

föregående framgår, saknar denna uppfattning ej fog. Under sådana omständigheter

kan det ej anses oberättigat att genom statsbidrag uppmuntra en frivillig

försäkring utöver tre-år.stiden, även om statsbidrag på detta sätt

måhända skulle kunna komma att utgå i fall, där behovet av understöd ej vore

absolut tvingande. Huvudsakligen på dessa skäl har i föreliggande förslag

icke upptagits någon som helst maximering av sjukdagsbidraget, utan detta

skall utgå med det fastställda beloppet för varje dag då sjukhjälp lämnats.

En viss avgränsning av sjukförsäkringens verksamhetsområde gentemot Sjukhjälp

pensionsförsäkringen innehölls emellertid i de sakkunnigas utkast. Däri före- ^ålderhlleskrevs

nämligen det undantaget från de allmänna reglerna, att sjukkassa näst vid akut

skulle äga rätt att ej utbetala sjukhjälp till person över 67 års ålder med sjukdom.

4/0 ödii“

kunniga.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. May.ts proposition nr in.

Gransknings
nämnden.

mindre akut sjukdom förelåge. Såsom konsekvens därav föreslogs, att statsbidrag

ej skulle utgå för sjukhjälp, som meddelats i dylika fall. Grunden

för denna särbestämmelse torde vara tämligen klar. Efter 67 års ålder skall

en person under alla omständigheter erhålla avgiftspension. Med den så småningom

skeende utvecklingen av pensionsförsäkringen kommer denna pension

att stiga i ekonomisk betydelse. Beträffande personer av denna ålder är det

också lättare att avgöra, huruvida invaliditet föreligger eller om arbetsförmåga

kan väntas återinträda efter sjukdom, vadan frågan om valet mellan pensionstillägg

eller sjukhjälp blir lättare att avgöra efter rationella grunder. Vidare

behöver enligt sjukkasselagen ålderdomssvaghet ej räknas såsom sjukdom. Men

om en person vid denna höga ålder blir sjuk och sjukdomen förorsakar invaliditet,

torde denna utan någon märkbar övergång sammansmälta med åldersdomssvagheten.

Låter man nu sjukhjälp utgå även under invaliditeten, kan sjukförsäkringen

sålunda komma att ingripa även på den rena ålderdomspensioneringen.

Angående utkasten i denna del yttrade granskningsnämnden följande:

Vägande skäl syntes tala såväl för som emot den ifrågasatta bestämmelsen.

För densamma talade dels den omständigheten, att det understöd, som för allenast

varaktig oförmåga till arbete utginge till medlem, som fyllt sextiosju år,

till sin karaktär näppeligen kunde kallas sjukhjälp vadan sjukkassorna genom

att lämna sådant understöd komme att gripa in på området för den allmänna

folkpensioneringen, dels även den omständigheten, att sjukkassornas ekonomi

givetvis komme att i icke ringa utsträckning betungas, därest de icke i sina

stadgar skulle äga rätt att upptaga ifrågavarande begränsning. Å andra

sidan måste det framstå för sjukkassornas medlemmar som en obillighet och

orättvisa, om de, efter att måhända hava tillhört kassan under flera årtionden,

utan att under tiden hava uppburit sjukunderstöd, på ålderns dag vid inträffad

■varaktig arbetsoförmåga skulle gå miste om understödet. Av sistnämnda

skäl hemställde majoriteten inom granskningsnämnden, att ifrågavarande inskränkande

bestämmelser måtte helt utgå.

I anslutning till detta yrkande hemställde även nämnden, att statsbidrag

skulle utgå för sjukhjälp, som meddelats under den ifrågakomna tiden.

Reservation anfördes på denna punkt av herr Bernhard Eriksson, vilken

yttrade:

»Förhållandet mellan sjukförsäkringen och den allmänna folkpensioneringen,

då det gäller frågan om understöd till personer, som blivit till arbete varaktigt

oförmögna, är av synnerligen svårlöst natur. Den naturligaste och enklaste

lösningen är givetvis, att då sådan oförmåga konstateras föreligga en överflyttning

av understödsrätten från sjukförsäkringen till folkpensioneringen

äger rum. Med den stora skillnaden i understödsbeloppens storlek, som föreligger

mellan dessa försäkringsgrenar, möter dock en sådan ordning givetvis

mycket stora betänkligheter och motstånd från sjukkassornas medlemmar.

Då fråga är om yngre eller medelålders invalider, är den ekonomiska synpunkten

av mindre betydelse. Genom den prövning av hälsotillståndet, som

föregår inträde i sjukkassa, blir antalet sådana invalider inom sjukkassorna

relativt litet. Annorlunda ställer sig frågan beträffande äldre personer. Vid

en obegränsad sjukhjälpstid och med den stora svårighet, som föreligger att

avgränsa varaktig oförmåga till arbete, beroende på ett fqrutvarande sjukdomstillstånd,

från samma förhållande beroende på ålderdomssvaghet, kommer

med en kraftig utveckling av sjukkasserörelsen antalet gamla invalida

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

123

sjukkassemedlemmar att bliva jämförelsevis betydande. Om dessa erhålla.understöd

från sjukkassan eller icke är, i den mån det allmänna icke därigenom

betungas, uteslutande en sjukkassans angelägenhet. Vad som i nu förevarande

sammanhang föranlett uppmärksamheten på detta spörsmål, är emellertid det

i utkastet till kungörelse punkt 15 intagna förbehållet, att statsbidrag icke skall

utgå till medlem, som fyllt 67 år och som åtnjuter sjukhjälp allenast på grund

av varaktig oförmåga till arbete. Till de sakkunnigas hemställan, att detta förbehåll

skall utgå har jag icke kunnat ansluta mig. Den omständigheten^ att

statsbidraget, 50 öre för sjukdag, till en ständigt arbetsoförmögen är något

högre för år än statens del i nu utgående pensionstillägg till obemedlad pensionstagare

behöver icke ingiva betänklighet, då sjukunderstödet utgår till

sjukkassemedlemmar med ingen eller endast en ringa inkomst från annat håll.

Annorlunda ställer sig förhållandet, om detta invalidunderstöd från sjukkassan

utgår till medlemmar med sådan ekonomisk ställning, att de icke kunna erhålla

pensionstillskott från folkpensioneringen. Då jag varit tveksam om lämpligheten

av att förorda ett borttagande av nämnda förbehåll, utgör detta icke

något ställningstagande från min sida till denna mycket ömtåliga och svårlösta

fråga, vilken, jämte andra spörsmål berörande förhållandet mellan sjukförsäkringen

och pensionsförsäkringen bör bliva föremål för en ingående utredning.

Under de närmaste åren har det en mycket ringa ekonomisk betydelse,

om detta förbehåll finnes eller icke, men det kan vara tveksamt, om det

är välbetänkt att i kungörelsen införa stadgande om statsbidrag, därest statsmakterna

sedermera, då frågan blivit mera ingående prövad, måhända skulle

finna, att stadgandet icke bör bibehållas.»

I detta uttalande instämde herrar Karlsson och Strindlund.

Inom sociala rådets sjukkassesektion uttalades enahanda mening som av Sociala rådets

granskningsnämnden, därvid särskilt framhölls, att för närvarande ej inom Aktion,

sjukkassorna gjordes någon uppdelning av i utkastet föreslagen art.

Såsom anförts i ett av de återgivna yttrandena, är ifrågavarande detalj ur

principsynpunkt av svårlöst beskaffenhet, i det att densamma berör icke blott

invaliditets- utan även den rena ålderdomspensioneringen. Starka skäl tala

onekligen för utkastets, av reservanter inom granskningsnämnden förordade lösning.

I samma riktning talar den omständigheten, att enligt vad som framgår

av Bilaga E till dagens statsrådsprotokoll i detta ärende ett borttagande av

denna inskränkning beräknats höja det genomsnittliga sjuktalet med 0.75 och

alltså premierna och storleken av statsbidragen i förhållande härtill. Vad

granskningsnämndens majoritet anfört om att en dylik bestämmelse skulle vara

obillig gent emot kassornas medlemmar, skulle vid en teoretiskt riktig tillämpning

av stadgandet sakna betydelse; de genomsnittliga premierna för alla medlemmar

av alla åldrar skulle givetvis beräknas med hänsyn till att sjukhjälp

icke skulle utgå i de av stadgandet omfattade fallen. Då emellertid, särskilt

under den första tiden, det möjligen kan befaras, att tillräcklig hänsyn till

denna omständighet icke allestädes komme att tagas vid premiebestämningen,

och då i varje fall flertalet sjukkassemedlemmar möjligen skulle leva i den tron,

att de finge erlägga premier för en sjukhjälp, som de sedan ej bekomme, har

jag funnit övervägande skäl tala för att sjukkassornas skyldighet att lämna

sjukhjälp skulle fortfara utan inskränkning oavsett medlemmarnas ålder.

Därest kassorna åläggas en dylik skyldighet, torde de även böra äga rätt att

erhålla statsbidrag jämväl för sådan sjukhjälpstid.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Samarbete

mellan pensionsförsäkringens

organ och

sjukkassorna.

Den avlastning från pensionsförsäkringen som enligt det föregående beräknats

bliva en följd av den föreslagna utsträckningen av sjukhjälpstiden förutsätter

tydligen, att den omständigheten att sjukhjälp utgår kommer till vederbörande

pensionsnämnds och pensionsstyrelsens kännedom. I detta hänseende

torde det åtminstone på sina håll hittills hava brustit rätt avsevärt. Av rent

praktiska skäl lärer det också med den nuvarande splittringen å sjukförsäkringens

område knappast hava varit möjligt att åstadkomma en planmässig kontroll

i detta hänseende. Helt annat blir tydligen förhållandet med enhetskassesystemets

genomförande; därigenom uppkomma å de olika orterna organ med

vilka pensionsnämnderna kunna med fördel samarbeta. Besparingskommittén

föreslog jdterligare utveckling av samarbetet, bland annat därigenom att sjukkassestyrelsen

skulle vara representerad i pensionsnämnden. Denna punkt tillhör

emellertid tydligen frågan om pensionsförsäkringens organisation och kan

alltså icke upptagas i detta sammanhang. Det torde emellertid kunna förväntas

att, såsom å vissa orter redan sker, sjukkassa och pensionsnämnd komma att

mer än hittills finna det med ömsesidig fördel förenligt att även utan lagbestämmelse

uppehålla ett nära samarbete sinsemellan.

Besparingar Avlastningen från pensionsförsäkringen kommer tydligen att medföra en

/Ö^“S''avsevärd minskning av statens och kommunens utgifter för pensionsförsäkrinringen.

gen — visserligen delvis till priset av höjda utgifter för sjukförsäkringen. Omfattningen

av denna belastningsminskning beror av en mångfald ännu ovissa

faktorer och kan alltså icke uppgivas; jag hänvisar i sådant hänseende dels

till vad nyss anförts om att i normalfallen statens utgifter för de båda understödsformerna

kunna antagas väga ungefär jämnt, dels till vad som anförts

i besparingskommitténs betänkande sid. 243 ff. Som exempel på betydelsen

av förevarande spörsmål må nämnas, att bland medlemmar i Eskilstuna sjukoch

begravningskassa, vilka ju åtnjuta sjukhjälp både för invaliditet och för

obegränsad tid, knappast någon lärer hava uppburit pensionstillägg eller understöd.

Sjuklijsilpsprestationernas omfattning.

Den sjukhjälp, som sjukkassa minst skall meddela för att kunna vinna registrering

— och följaktligen för att kunna komma i åtnjutande av statsbidrag

— är enligt sjukkasselagen vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel

eller visst belopp i penningar för varje dag, vilket belopp för självförsörjande

medlem ej får understiga 90 öre (15 § 3 mom.). Sjukhjälpen kan alltså

utgå enbart i sjukvård eller enbart i kontant sjukhjälp (sjukpenning). Enligt

de av mig förut angivna önskemålen för en tillfredsställande sjukförsäkring

böra samtidigt båda dessa understödsformer utgå.

Obligatorisk Den kontanta sjukhjälpen har inom den svenska sjukkasserörelsen varit och

^ller^ieke3 är fortfarande den huvudsakliga understödsformen. Att densamma ej enligt

Avdrag för lagen gjorts obligatorisk sammanhänger emellertid med formerna för verksamS^vårdS

beten. Den obligatoriska sjukförsäkringen i utlandet är i allmänhet inskränkt

Gällande

förhållanden.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

125

till lönarbetare, d. v. s. personer som för sin utkomst äro beroende av viss lön

från arbetsgivare. För sådana personer är tydligen ett vid sjukdom utgående

kontant understöd, vilket kan förslå till den sjukes och hans familjs uppehälle,

en nödvändig prestation. Därjämte förekommer understundom sjukvård åt

den försäkrades familjemedlemmar. I Sverige åter är försäkringen frivillig,

och prestationerna utgå allenast åt sjukkassemedlemmarna. Under sådana

förhållanden kan det vara önskvärt, att personer, vilka ej äga någon egentlig

arbetsförtjänst, som vid sjukdom bör kompenseras av understöd, men vilkas

sjukdom dock för deras försörjare innebär kostnader för sjukvård, kunna tillförsäkras

sådan vård i sjukkassorna. Såsom i motiven till sjukkasselagen

framhållits, kan det vidare i vissa fall vara av betydelse för sjukkassorna att

kunna ersätta den kontanta sjukhjälpen med sjukhus- eller läkarvård, ett

spörsmål till vilket jag i det följande skall återkomma.

Även i system av allmän sjukförsäkring har emellertid kontant sjukhjälp

gjorts obligatorisk. I den danska sjukförsäkringen — som är allmän med begränsning

allenast i fråga om förmögenhetsförhållanden — är en daglig sjukpenning

av 40 öre en obligatorisk prestation; dock behöver denna ej alls utgå

eller kan den utgå med mindre belopp till kvinnliga sjukkassemedlemmar och

till manliga medlemmar under 18 års ålder. Och enligt 1919 års svenska förslår/

skulle sjukpenning med viss del av arbetsinkomsten obligatoriskt utgå

(6 §), därvid arbetsinkomsten för hustru och huvudsakligen till naturaförmåner

berättigade personer skulle beräknas till högst 270 kronor (23 §).

Besparingskommitténs betänkande innehöll icke något ändringsförslag i förevarande

hänseende.

I de sakkunnigas utkast hade bestämmelserna om understödet utförts på

följande sätt:

Statsunderstödd sjukkassa skall, där ej annat föranledes av sådant förbehåll

i kassans stadgar, som omförmäles i 18 § andra och tredje stycket i lagen

om sjukkassor, vid sjukdom, som föranleder väsentlig nedsättning av arbetsförmågan,

i sjukhjälp till självförsörjande medlem utgiva visst belopp i penningar,

ej understigande en krona om dagen, för varje dag, insjuknandedagen

oberäknad, under den här nedan stadgade minsta sjukhjälpstiden. I stadgarna

må dock föreskrivas, att kassan äger rätt att bereda den sjuke vård å

sjukvårdsanstalt och till täckande av kostnaden härför av honom tillförsäkrad

sjukpenning avdraga högst hälften. Den sjuke må likväl ej utan sitt medgivande

intagas å sådan anstalt, såvida ej sjukdomen enligt läkares intyg

kräver dylik vård. Vidare må i stadgarna föreskrivas såsom villkor för

sjukhjälpens utbetalande, att den sjuke skall vara skyldig underkasta sig av

kassan bekostad vård och föreskrift av läkare.

Sjukhjälpstiden må ej i vidare mån begränsas än att, där i följd av en sjukdom

ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den

föregående väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, sjukhjälp

utgått i sammanlagt tre år, vidare sjukhjälp ej skall utgå för nämnda sjukdomar.

Därjämte må dock i kassans stadgar föreskrivas, att anmälan om sjukdomsfall

skall vara villkor för erhållande av sjukhjälp samt att sjukhjälpstiden

begränsas till tid efter det sådan anmälan gjorts.

I statsunderstödd sjukkassa skall tillfälle finnas för medlem att tillförsäkra

sig sjukhjälp, bestående av allenast sjukpenning om en krona för dag

under en på sätt ovan sagts begränsad sjukhjälpstid.

Besparings
kommittén.

De sakkunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Obligatorisk

sjukpenning

för självförsörjande

medlemmar.

! Socialstyrelsen.

Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen.

12 (i

Den dagliga sjukpenningen för självförsörjande medlemmar skall vara bestämd

i hela krontal samt i hela krontal ökade med 50 öre.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har gjorts till föremål för erinran i

olika hänseenden.

I fråga om begränsningen av sjukpenningens obligatoriska karaktär till

»självförsörjande medlemmar» har socialstyrelsen anmärkt, att detta uttryck

— vilket är hämtat ur sjukkasselagen — syntes kräva en närmare precisering.

Hittills hade uttrycket visserligen icke vållat större svårigheter vid tillämpningen,

eftersom sjukkassorna som regel icke lämnade annat än kontant sjukhjälp.

Annorlunda bleve emellertid förhållandet, om sjukkassorna mera allmänt

komme att tillhandahålla även sjukvård och i all synnerhet om, såsom styrelsen

för sin del ifrågasatte, sjukvården bleve i princip obligatorisk. I så fall uppstode

säkerligen hos många av dem, som numera räknades som »självförsörjande»,

en önskan att försäkra sig för erhållande av endast sjukvård.

Granskning snämnden har i detta hänseende anfört:

»Uppdelningen av en kassas medlemmar i självförsörjande och icke självförsörjande

synes de sakkunniga böra undvikas. Dels är uttrycket självförsörjande

till sin innebörd obestämt, och dels verkar uppdelningen måhända stötande,

om t. ex. till icke självförsörjande komma att hänföras gifta kvinnor utan

eget förvärvsarbete.»

De sakkunnigas förslag i förevarande punkt grundade sig tydligen på den

uppfattningen, att då formerna för sjukkassornas verksamhet i stort sett lämnades

oförändrade, det ej vore lämpligt att föreskriva sjukpenning såsom obligatorisk

prestation åt alla sjukkassemedlemmar, men att det borde vara en

konsekvens av de principer som skulle gälla för sjukförsäkringen, att de sjukkassemedlemmar,

vilka för sitt uppehälle vore uteslutande eller huvudsakligen

beroende av sin egen arbetsförtjänst, ovillkorligen skulle vara tillförsäkrade

kontant sjukhjälp; endast därigenom kunde förhindras, att de vid sjukdom komme

att falla fattigvården till last. Samma behov av kontant sjukpenning förelåge

icke beträffande andra personer.

Denna uppfattning torde vara principiellt riktig. Även om alltså en avgränsning

mellan olika grupper av sjukkassemedlemmar i förevarande hänseende

har skäl för sig, kan emellertid, såsom i de återgivna yttrandena anförts, den

föreslagna bestämmelsen därom knappast anses tillfredsställande. Att säga

huruvida en person genom sitt eget arbete förtjänar eller bidrager till sitt uppehälle

är ej alltid lätt. Mer och mer torde den uppfattningen göra sig gällande,

att arbete i hemmet, även om det ej medför någon inkomst, rent ekonomiskt

sett kan anses som ett bidrag till familjens uppehälle. Särskilt bland

den jordbrukande befolkningen kan hustrus och hemmavarande barns arbete

ofta vara av största betydelse för familjens ekonomi. Ett uttryck för denna

uppfattning ligger i stadgandet i 1919 års sjukförsäkringsförslag att hustru

och hemmavarande barn utan kontant avlöning skola anses äga viss arbetsförtjänst;

beloppet av denna arbetsförtjänst hade dock i förslaget, huvudsakligen

av kostnadsskäl, bestämts mycket lågt. Och tydligt uttalas åsikten i nya

giftermålsbalken, då i dess 5 kap. 2 § verksamhet i hemmet jämställes med

tillskott i penningar som bidrag till familjens underhåll.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

127

Ej heller någon annan tillfredsställande bestämning av de personer, för vilka

kontant sjukpenning bör vara obligatorisk, lärer kunna uppställas. Den danska

lagens regel därom får betraktas såsom rent godtycklig. Vid sådant förhållande

har jag ansett mig böra låta förslaget om obligatorisk sjukpenning för

vissa personer falla. Några praktiska olägenheter av att så sker torde knappast

behöva befaras. Därest en person med arbetsinkomst över huvud taget

sörjer för sin sjukförsäkring, kommer han ganska säkert i allmänhet att i första

hand se till att tillförsäkra sig den sjukpenning, varav han kan vara i behov

och först i andra hand att tillförsäkra sig sjukvård. Däremot har, såsom i annat

sammanhang skall beröras, fasthållits vid att, därest sjukpenning utgår,

den skall utgöra minst en krona.

Mot vad de sakkunnigas utkast innehöll angående skyldighet för medlem- Förpliktelse

töv medlem
mar

att som villkor för sjukpenningens utfående underkasta sig sjukhus- och.Jmar att unläkarvård

har någon saklig erinran ej framkommit. Av granskningsnämnden derkasta sig

i förtydligande syfte yrkade ändringar i avfattningen hava, med viss jämk- eifer lakarning,

iakttagits i föreliggande förslag. vård.

Beträffande de sakkunnigas förslag rörande avdrag å sjukpenning, då vård Ändring_ i

å sjukhus beredes, förklarar sig granskningsnämnden hålla före, att där den vig beredansjuke

icke hade familj eller andra, som vore för sitt uppehälle av honom vä- deav vård å

sentligen beroende, kassan borde äga att utan av de sakkunniga föreslagna in- anstalt.

skrankande bestämmelser själv uppgöra de regler för ändring av sjukpenningen, Granskningssom

kassans medlemmar funne vara lämpliga. nämnden.

Ej blott för kassans egen ekonomi utan även för det allmänna är det av Departestörsta

betydelse, att den sjuke så snart som möjligt återställes till sin hälsa. mentscliefen

Skulle den sjuke motsätta sig de åtgärder i sådant syfte, som påkallas av sjukkassan,

bör tydligen denna befrias från skyldigheten att utgiva sjukhjälp. Med

nu gällande lagbestämmelser är sjukkassa berättigad att i sina stadgar föreskriva,

att tillförsäkrad sjukpenning under vissa omständigheter kan utbytas

mot läkar- eller sjukhusvård, något som även uttalas i motiven till lagen. I

flertalet kassors stadgar finnas även bestämmelser av denna innebörd. Om

sjukpenning gjordes obligatorisk, vore emellertid en uttrycklig bestämmelse

erforderlig, för att kassa skulle kunna uppställa sådana villkor. Detta var

huvudskälet till att i de sakkunnigas utkast upptagits uttryckliga bestämmelser

i ämnet.

Med den ändring som nu förordats därutinnan att sjukpenning icke skall

vara obligatorisk för några medlemmar, skulle stadgandet om kassans rätt att

ersätta sjukpenning med sjukhusvård eller att föreskriva läkarbehandling såsom

villkor för åtnjutande av sjukpenning möjligen synas kunna utgå såsom

överflödigt. Den föreslagna begränsningen i kassans nu ifrågavarande rätt

torde emellertid böra intagas i villkoren för statsbidrag. Beträffande denna

begränsning synes mig i överensstämmelse med vad granskningsnämnden anfört

densamma böra gälla allenast då den sjuke har familj eller andra, som för

sitt uppehälle äro väsentligt beroende av honom. Jag kan alltså ansluta mig

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Minsta sjukpenning

för

erhållande

av statsunderstöd.

Nuvarande

förhållanden.

till den av granskningsnämnden föreslagna bestämmelsen. Särskilt vill jag i

detta sammanhang framhålla, att den i förslaget upptagna bestämmelsen ej

medger kassa rätt att fordra, att den sjuke skall anlita viss av kassan anvisad

läkare. Anlitar den sjuke allenast läkare, vilken som helst, torde kassans intressen

vara tillräckligt tillgodosedda, och avdragsrätten inträder alltså icke.

Den minsta sjukpenning, för vilken för närvarande statsbidrag utgår, är 90

öre. Så låg sjukpenning förekommer emellertid endast sällan. Enligt den officiella

statistiken var sjukkassemedlemmarnas fördelning efter olika sjukpenningbelopp

vid 1921 års utgång följande:

Sjukkassemedlemmarna fördelade efter den tillförsäkrade kontanta sjukhjälpen

den 31 december 1921

Lokala sjukkassor

Rikssjuk-

Samtliga sjuk-

1916 års

siffror för

samtliga

kassor i

%

Kontant sjukhjälp

per dag

i städerna

på landsbygden

kassor

kassor

absolut

%

absolut

»/

7*

absolut

%

absolut

%

Under 1

— kr.....

2,185

0.8

7,532

4.4

'' _

_

9,717

1.4

1.9

1

— > . . . .

32,632

12.1

63,486

37.8

84,178

31.4

180,296

25.5

33.5

1

50 > . . . .

61,304

22.7

27,127

15.9

25,312

9.4

113,743

16.1

19.7

2

- > . . . .

72,724

26.9

35,319

20.8

84,129

31.4

192,172

27.1

27.3

2

50 > . . . .

14,680

5.4

5,186

3.1

2,815

1.1

22,681

3.2

2.8

3

- > . . . .

50,153

18.6

21,504

12.6

51,885

19.3

123,542

17.4

11.7

4

— > ... .

32,336

11.9

6,876

4.1

18,207

6.8

57,419

8.1

2.7

Mer än 4: — > .

2,939

1.1

508

03

1,646

0.6

5,093

0.7

—

I % av avlöningen . .

1.262

0.5

2,612

1.5

—

—

3,874

0.6

0.4

Samma

270,215

100.0

170,150

100.0

208,172

100.0

708,537

100.0

lOO.o

Att det emellertid icke varit kassorna möjligt att genom ökade prestationer

i nöjaktig grad möta de stegrade krav på sjukhjälp, som givetvis uppstått på

grund av det minskade penningvärdet, framgår av följande siffror, som utvisa

den ringa stegringen i den genomsnittliga kontanta sjukhjälpen per dag alltifrån

år 1915 •— då förhållandena före kristiden ännu alltjämt voro förhärskan
-

inom sjukkassorna -

- till och med år

1921.

År

Genomsnittlig sjuk-

År

Genomsnittlig sjuk-

h jälp per dag

hjälp per dag

1915.......

. . . . 1:67

1919 ....

.......1:85

1916.......

. . . . 1:70

1920 ....

.......1:87

1917.......

. . . . 1:72

1921 ....

.......1:93

1918.......

. ... 1:82

Ökningen i det genomsnittliga sjukhjälpsbeloppet per dag under de angivna

åren uppgick sålunda ej till mera än omkring 16 procent, vilket icke på långt

när motsvarar nedgången av penningvärdet under samma tid. Trots att en

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

129

stegring är märkbar, utgjorde ännu år 1928 den genomsnittliga dagliga sjukpenningen

ej mera än 2:02.

Besparing skommitténs förslag innehöll icke någon ändring i gällande bestämmelser

i förevarande hänseende.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle, som förut nämnts, den minsta sjukpenning

som skulle lämnas självförsörjande medlemmar, vara en krona om

dagen.

Socialstyrelsen anförde om utkasten i denna del:

»Att som förutsättning för karaktären statsunderstödd kräva, att kassan

ovillkorligen skall lämna en sjukpenning av en krona om dagen, synes icke styrelsen

behövligt eller ens lämpligt. Särskilt för det fall, att sjukkassan lämnar

även sjukvård, synes minimisjukpenningen mycket väl kunna nedsättas

till samma belopp, som i utkastet föreslagits för den, som erhåller vård å sjukhus,

eller 50 öre per dag. Såsom stöd för en dylik bestämmelse kunna åberopas

förhållandena i Danmark, där sjukpenningen normalt icke behöver överstiga

40 öre om dagen och i fråga om gifta kvinnor samt yngre personer kan helt bortfalla.

»

Granskning snämnden lämnade förslaget utan erinran.

Vid bestämmande av ifrågavarande minimibelopp torde en avvägning böra

ske mellan olika synpunkter. Å ena sidan är det tydligen önskvärt, att sjukpenningen

alltid har ett sådant belopp, att den blir till verklig betydelse för den

sjuke. Därutinnan kan erinras, att en höjning till en krona ingalunda ens

motsvarar penningvärdets fall sedan den tid, då gränsen bestämdes till 90 öre;

dock är att märka att även med en sjukpenning av allenast nämnda minimistorlek

sjukhjälpen i varje fall blir större än det högsta utgående pensionstillägget

för ensamstående person. Ä andra sidan måste beaktas, att varje höjning

av sjukpenningen medför högre premier — vilken ökning, när man kommer

över den gräns, intill vilken stats- och andra bidrag utifrån verka, står i

direkt förhållande till sjukpenningens ökning. Därest man skall kunna hoppas

på en ökad anslutning till sjukkasserörelsen på landsbygden, där ej blott

levnadskostnaderna utan även behovet av kontanta medel är mindre än i städerna,

torde det vara nödvändigt att sörja för att tillgång finnes till en verkligt

billig försäkring. I detta hänseende må här anmärkas vad som närmare

framgår av Bilaga F, nämligen att för en normal kassa på landsbygden premien

— med de ifrågasatta statsbidragen — för en sjukpenning av en krona

om dagen jämte läkarvård samt bidrag till moderskapsförsäkring kan hållas

under 50 öre i månaden. I städerna erhållas normalt för samma sjukpenning

enahanda förmåner med undantag av läkarvård.

Det har på dylika skäl synts mig lämpligt att icke föreskriva ett högre minimum

än de sakkunniga föreslagit. Att över huvud en höjning av denna

ringa omfattning synes mig böra ske, beror huvudsakligen på önskan att

söka ernå en redig och enhetlig klassindelning inom sjukkassorna samt att

vinna överensstämmelse med förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag, enligt

vilket lägsta sjukpenningen vid full arbetsoförmåga är en krona om dagen.

Då enligt förevarande förslag föreskrifter om obligatorisk sjukpenning för

självförsörjande medlemmar icke upptagas, kan det synas som om bestämmelse

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.) 9

Besparings
kommittén,

De sakkunniga.

Social
styrelsen.

Gransknings
nämnden.

Departeme

ntschefen.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

om minimisjukpenning endast erfordrades med hänsyn till bestämmande av

statsbidragets omfattning. Men det bar synts mig lämpligt att, huvudsakligen i

intresse av redig klassindelning och till undvikande av svårigheter vid statsbidragets

bestämmande, bibehålla föreskriften om att sjukpenningen — då

sådan lämnas, vilket ju blir frivilligt — minst skall uppgå till en krona.

Socialstyrelsens förslag, att sjukpenningen, då sjukvård därjämte lämnas,

skulle kunna vara lägre än en krona kan jag alltså ej biträda. Det fall, då kassan

ombesörjer den sjukes intagande på sjukvårdsanstalt, kan ej anses vara

därmed analogt. Nämnda fall torde nämligen i regel innebära, att kassan för

sjukhjälpstidens förkortande underkastar sig en högre daglig utgift än sjukpenningen

för den sjuke. Och då det får anses vara ett allmänt intresse att den

tid då sjukhjälp utbetalas ej onödigt förlänges, bör denna utgiftsökning ej göras

så stor, att kassan därigenom kan avhållas från åtgärden; detta är grunden till

avdragsrätten i detta fall. Vill en person däremot tillförsäkra sig såväl sjukhusvård

som sjukpenning, kan en krona om dagen i sistnämnda hänseende ej

anses vara för mycket. Att något intresse för en försäkring bestående i en

lägre sjukpenning än en krona jämte sjukhusvård skulle förefinnas torde dessutom

kunna betvivlas.

Obligatorisk

sjukvård ?

Nuvarande

förhållanden.

Då 1910 års sjukkasselag gjorde läkarvård jämte läkemedel till en med den

kontanta sjukhjälpen jämställd prestation, framhölls i motiven, att denna understödsform

inom den svenska sjukkasseverksamheten dittills mer än önskligt

fått stå tillbaka för sjukunderstöd i penningar, och att man i lagen velat

hävda densammas betydelse. Samtidigt infördes ock särskilt statsbidrag för

sådan sjukhjälp. Någon större utveckling har emellertid denna del av sjukkassornas

verksamhet ej heller efter lagens genomförande vunnit. I vilken

omfattning sjukvårdande verksamhet utövas inom de svenska sjukkassorna

framgår av Bilaga C tabellerna 31 och 32. Sådan sjukhjälp meddelas sålunda

allenast åt cirka V7 av samtliga sjukkassemedlemmar eller omkring 100,000

personer, och till över hälften av dessa utgår sjukhjälpen endast i begränsad

omfattning. Fördelas de angivna kostnadssiffrorna på det motsvarande antalet

medlemmar, finner man, att den genomsnittliga kostnaden per år och medlem

under senare år utgjort för läkarvård ungefär 3 kronor 50 öre och för läkemedel

ungefär 2 kronor 50 öre, vilket ger vid handen, att även i de sjukkassor,

där dessa förmåner överhuvudtaget beredas de sjukförsäkrade, detta

dock i allmänhet skett långt ifrån i den utsträckning, som kan fylla behovet.

På vissa håll inom sjukkasserörelsen har man rent av ställt sig principiellt

avvisande till denna verksamhetsform; beredande av sjukhus- och läkarvård

för mindre bemedlade skulle, har det sagts, vara en statlig eller kommunal

uppgift, och de enskilda borde ej vara skyldiga att genom försäkring själva

sörja därför. Särskilt är att märka, att inom rikssjukkassorna försäkring för

sjukvård icke torde förekomma.

I den obligatoriska sjukförsäkringen plägar sjukhus- och läkarvård ingå i

försäkringens obligatoriska prestationer. Detsamma är förhållandet inom den

frivilliga sjukförsäkringen i Danmark. Och enligt 1919 års svenska förslag

skulle — i likhet med enligt bestämmelserna i 1916 års lag om försäkring för

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

131

olycksfall i arbete — såsom sjukhjälp jämte sjukpenning utgivas erforderlig

läkarvård jämte viss annan sjukvård.

Besparing skommittén yttrade i denna fråga:

»Det är obestridligt, att bristen på läkarvård i många fall förlänger sjukdomstiden

och vållar ökade kostnader i form av sjukpenning, och det är därför

jämväl ur ekonomisk synpunkt ett önskemål att sjukkassorna kunna sörja för

läkarvård. Fri läkarvård från annat håll torde ej heller, såvitt kommittén

kunnat inhämta, för närvarande lämnas annat än såsom fattigvård och vid

universitetens polikliniker. De mindre bemedlade lära således numera icke

ens i de s. k. landstingsstäderna hava säkerhet att åtnjuta fri läkarvård. Här

finnes utan tvivel ett ur olika synpunkter betydelsefullt behov att fylla. Åi

andra sidan synes en förpliktelse att sörja för erforderlig läkarvård icke i verkligheten

kunna fullgöras överallt i vårt land på grund av bristen på läkare

och transportmedel. Den anmärkningen, som särskilt från läkarhåll med ganska

mycken styrka framfördes mot 1919 års förslag, att man icke genom den

fria läkarvården borde öka arbetsbelastningen på de fåtaliga läkarna till förfång

för sådana sjuka, vilkas behov av läkare är mera allvarligt, torde också

ha mycket fog för sig. Det synes ej heller vara lämpligt att överlämna åt

sjukkassorna att inlåta sig på frågan om nya läkardistrikt, läkarvården i ödebygderna

och dylika administrativa uppgifter.

Förpliktelsen att sörja för erforderlig läkarvård kan anses innefatta skyldighet

att skaffa sjukkassornas medlemmar vård å sjukhus, för så vitt läkarvården

är av beskaffenhet att endast kunna lämnas å sådan anstalt, och skyldigheten

skulle därför även skapa ett behov av ökat platsantal på sjukhusen. Detta behov

torde dock endast kunna fyllas så småningom, och det bör fyllas såvitt

möjligt utan sönderbrytande av den nuvarande sjukvårdsorganisationen.

På grund av dessa omständigheter har det icke förefallit kommittén tillrådligt

för närvarande att ålägga sjukkassorna förpliktelse att sörja för läkarvård

eller ens att föreslå särskilt bidrag utöver det nuvarande för kassor, som

meddela fri läkarvård. Däremot torde sjukkassorna böra äga befogenhet att

ålägga sina sjuka medlemmar att på kassans bekostnad anlita legitimerad läkare

vid äventyr att den sjuke eljest förlorar sin rätt till sjukpenning samt att,

om sjukdomen enligt läkares intyg kräver vård å sjukhus, vid samma äventj^r

besluta att den sjuke skall intagas å sådan anstalt.

Fria läkemedel och liknande hjälpmedel torde i regel icke för närvarande tillhandahållas

av sjukkassorna. Mad som i detta avseende är lämpligt är i hög

grad föremål för olika meningar. Enligt kommitténs mening bör man icke för

närvarande ålägga sjukkassorna skyldighet att lämna sjukhjälp av detta slag.»

Enligt besparingskommitténs förslag skulle således sjukkassornas skyldighet

icke komma att sträcka sig längre än till att lämna kontant sjukhjälp. Men

kommittén har framhållit, att med förslaget att sjukkassorna skulle bliva ansvariga

för sjukhjälp under en period av tre år, deras intresse syntes bliva

inriktat på att i förekommande fall sörja för såväl läkarvård och läkemedel

som sjukhusvård, i den mån dessa vårdformer kunde anses behövliga för att

påskynda den sjukes tillfrisknande. Indirekt komme således förslaget att

befordra sjukförsäkringens utveckling på denna punkt.

Mot denna negativa ståndpunkt gjordes från flera håll gensagor i de över

betänkandet avgivna yttrandena. Sålunda ansåg försäkring srådet (Bil.

sid. 741, att kommittén underskattat betydelsen fiir sjukförsäkringen av läkar
-

Besparings
kommittén.

Yttranden

över beaparingskommitténs

betänkande.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

De sakkunniga.

Social
styrelsen.

Gransknings
nämnden.

vård och sjukvård. Det torde väl numera vara satt utom allt tvivel, yttrade

försäkringsrådet, att denna del av sjukförsäkringens prestationer vore kanske

den viktigaste av dem alla. Och socialstyrelsen (Bil, sid. 181) förklarade, att

det närmast vore till skada för sjukkasserörelsen att utvidga sjukhjälpstiden

utan att samtidigt sörja för sjukvården. Härigenom skymdes nämligen blicken

för det, som vore den sociala sjukförsäkringens främsta och förnämsta uppgift,

nämligen att medverka till att den sjuke snarast möjligt återställdes till hälsan.

Läkarvårdsförsäkringen borde omedelbart genomföras i alla de statsunderstödda

sjukkassor, där detta läte sig göra. Även sociala rådets sjukkassesektion (Bil.

sid. 217) och styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund (Bil. sid. 302)

framhöllo vikten av att denna gren av sjukkassornas verksamhet ytterligare

uppmuntrades och stöddes. Till de positiva förslag, som framställdes i de avgivna

yttrandena, återkommer jag vid behandlingen av frågan om statsbidrag.

I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten bibehölls den sjukvårdande

verksamheten som en frivillig prestation för kassorna. Med hänsyn

till denna verksamhets stora betydelse föreslogs emellertid en omläggning och

väsentlig förhöjning av statsbidraget därtill.

I sitt utlåtande över utkasten anförde socialstyrelsen i huvudsak följande

:

Utan att sjukvården i princip uppställdes såsom en fordran, som sjukkasseverksamheten

hade att uppfylla, kunde denna verksamhet icke anses

motivera de jämförelsevis dryga ekonomiska uppoffringar från det allmännas

sida, som nu ifrågasattes. Styrelsen ställde sig visserligen tveksam inför tanken

att omedelbart stadga ovillkorlig förpliktelse för varje statsunderstödd

sjukkassa att bereda även sjukvård, men styrelsen ville hemställa, att själva

grundsatsen nu lagfästes för alla statsunderstödda sjukkassors vidkommande,

men att på samma gång tillsynsmyndigheten eller eventuellt Kungl. Maj :t bemyndigades

att på ansökan tillsvidare meddela sjukkassa dispens från bestämmelsen.

Förpliktelsen borde givetvis icke gälla i fråga om medlem,

som redan i annan ordning (på grund av föreskrift i avlöningsreglemente, utfästelse

av arbetsgivare o. s. v.) hade rätt till nödig sjukvård.

Granskningsnämnden anslöt sig till principen att den sjukvårdande verksamheten

skulle vara frivillig. Reservation häremot anfördes av en ledamot,

herr Israel Holmgren, vilken yttrade:

»Om staten skall med så betydande belopp, som i förslaget förutsättes, understödja

sjukkassornas verksamhet, så bör staten tillse, att den får valuta för

sina pengar. Det som härvid för samhället har den största betydelsen är påtagligen,

att de sjuka bli återställda till hälsan så fort som möjligt. Det måste

därför stadgas skyldighet för kassorna att understödja de sjukas återställande

till hälsan genom att bidraga till deras kostnader för sjukvård.»

På dessa skäl föreslog herr Holmgren, att sjukkassa skulle vara skyldig att

lämna medlem sjukhjälp, som skulle minst omfatta kostnaden för vård å allmänt

rum å sjukhus eller däremot svarande kostnad för andra sjukvårdande

åtgärder eller visst belopp i penningar, ej understigande 1 krona för varje dag

efter den sjukes fria val,

s. 133 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr ll7.

133

Följden av en otillfredsställande utveckling av kassornas sjukvårdsverksamhet

måste bliva, att omvårdnaden om de sjuka, som befinna sig i obemedlade

omständigheter, försummas, vilket i sin ordning leder till att de inträffade

sjukdomarna icke kunna hävas så snart eller så fullständigt som under

andra förhållanden vore möjligt. Men härigenom ökas kostnaden icke endast

för sjukförsäkringen utan även för invaliditetsförsäkringen, liksom även givetvis

för fattigvården.

Tydligt är alltså, att det skulle vara ytterst önskvärt att kunna göra sjukvården

till en obligatorisk prestation för de statsunderstödda sjukkassorna. Då jag

ej ansett mig böra förorda en sådan föreskrift, hava skälen därtill varit huvudsakligen

följande.

Redan vid nu bestående förhållanden möta allvarliga hinder mot en obligatorisk

läkarvård. Den sjukvårdande verksamheten är såsom framgått av vad nyss

anförts föga utbredd inom de svenska sjukkassorna och mötes på sina håll av bestämt

motstånd. Dess föreskrivande skulle — även med ett rikligt tillmätt

statsbidrag — fördyra premierna. Risk förefinnes alltså, att ett obligatoriskt

införande därav skulle komma vissa sjukkassor att ställa sig utanför det statsunderstödda

systemet. Men även om kassorna skulle vara villiga införa sådan

verksamhet, kan detta särskilt i Norrland med dess stora avstånd möta avsevärda

svårigheter. Därest prestationen ej där skulle komma att sakna all praktisk

betydelse, måste den innefatta även läkares resekostnader, och dessa kunna

lätt springa upp till sådana belopp att fördyringen av kassans premier bleve

högst avsevärd. Vidare förekommer det ofta, att medlemmarna på annat sätt

äro tillförsäkrade sjukvård. Jag hänvisar härom till en av socialstyrelsen i

dess yttrande över besparingskommitténs betänkande (Bil. sid. 175) gjord utredning

rörande förekomsten i gällande kollektivavtal av bestämmelser angående

understöd åt arbetare vid sjukdom, vaTav framgår att enbart enligt sådana

avtal 239,669 arbetare, därav 123,261 jämte familjer, varit tillförsäkrade viss

sjukhjälp, i de flesta fall sjukvård. Enligt av sjukkassorna lämnade uppgifter

hava vidare inom 192 sjukkassor med sammanlagt 70,169 medlemmar dessa i

större eller mindre omfattning varit tillförsäkrade sjukunderstöd av arbetsgivare

utan kassans förmedling, detta i form av läkarvård, medicin eller sjukhusvård,

vilka förmåner ofta åtnjutas även av familjemedlemmar. Personer,

vilka hava sin sjukvård ordnad på detta sätt, bör man tydligen ej påtvinga

sjukvård i sjukkassa. Och i vissa kassor torde sådana personer vara det övervägande

flertalet, vadan det skulle vara svårt att ernå erforderlig utjämningav

sjukvårdskostnaderna för de övriga.

Jag har alltså ansett mig böra stanna vid att genom ett rikligare än för

närvarande tillmätt statsbidrag söka befrämja utvecklingen av en efter rationella

grunder verkande sjukvårdsförsäkring. Till sättet för anordnandet av

denna försäkring återkommer jag vid behandlingen av frågan om statsbidragen.

Det är min förhoppning, att man på denna väg så småningom skall nå

därhän, att på de platser, där överhuvud möjlighet finnes för sjukkassa att

på ett effektivt sätt ordna sjukvården för medlemmarna, de även skola taga

hand därom. En fördel som kan vinnas med frivillighet på detta område är

Departe
mentschefen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Klassindel
ning.

Social
styrelsen.

Departe
mentschefen.

följande. Det liar visat sig, att inom så gott som alla länder, där obligatorisk

sjukförsäkring med läkarvård införts, svåra slitningar uppkommit mellan

kassorna och läkarkåren. Det skulle möjligen kunna befaras, att fallet skulle

bliva så även här. Är läkarvården däremot frivillig, torde den komma att

anordnas endast på platser, där lämpliga överenskommelser med läkarna kunna

träffas. Den avtalsfrihet, som på detta sätt kan uppehållas, synes innebära

en garanti för att båda parternas skäliga intressen bliva tillgodosedda.

Vad angår herr Holmgrens förslag om valrätt för den sjuke mellan sjukvård

och sjukpenning, kan jag icke förorda detsamma. En sådan valrätt mellan

ekonomiskt olikvärdiga prestationer skulle stå i strid med den ekonomiska

grunden för försäkringen. Och äro prestationerna likvärdiga, finnes ju intet

hinder för den sjuke att använda sjukpenningen för sjukvård.

Vid behandlingen av frågan om de statsunderstödda kassornas organisation

har jag omnämnt två bestämmelser rörande kassornas klassindelning, som böra

något utförligare behandlas i denna avdelning.

Den ena frågan innebär, att i statsunderstödd kassa alltid skall finnas tillfälle

att försäkra sig för daglig sjukpenning av en krona och sammanhänger

med kravet på kassornas öppenhet, och den andra avser, att intervallerna mellan

den dagliga sjukpenningen i de olika klasserna skall vara 50 öre eller hela

krontal och sammanhänger med överflyttningssystemet.

Beträffande den första av dessa bestämmelser har socialstyrelsen anfört, att

den kunde komma i konflikt med en tvingande föreskrift i sjukkasselagen. Jämlikt

19 §, sådan denna skulle lyda i sitt reviderade skick, tillkomme det tillsynsmyndigheten

att på framställning bestämma det minsta tillåtna antalet

medlemmar i klass för beredande av bland annat sjukhjälp. Det kunde med

den föreslagna bestämmelsen givetvis lätt hända, att antalet personer, som önskade

sådan minimiförsäkring, särskilt i mindre sjukkassor understege den minimisiffra

för medlemsantalet i viss klass, som tillsynsmyndigheten för sin del

fastställt.

Såsom jag anfört vid behandling av frågan om remiss till lagrådet av förslaget

till vissa ändringar i lagen om sjukkassor kan enligt förslaget medlemsantalet

i en sjukkassas lägsta sjukhjälpsklass ur försäkringsmässig synpunkt

vara hur lågt som helst. Och att socialstyrelen utan tvingande skäl skulle

fastställa medlemsantalet så högt, att kassans stadgar därigenom skulle komma

i strid med nyssnämnda bestämmelse, får väl anses uteslutet. Socialstyrelsens

betänkligheter synas alltså sakna grund.

Beträffande den andra regeln •— som ju föranletts av önskvärdheten av att

sjukkassornas klassindelning så vitt möjligt standardiseras — kan möjligen anmärkas,

att denna regel gör det omöjligt för kassorna att, på sätt sjukkasselagen

15 § 4 mom. medgiver, bestämma sjukpenning i förhållande till sjukförsäkrad

medlems inkomst. Ett sådant bestämmande kan visserligen anses

vara principiellt sett riktigt. Men det har i mycket ringa omfattning kommit

till användning inom den svenska sjukkasserörelsen; under år 1921 voro

allenast 3,874 sjukkassemedlemmar eller cirka en halv procent av hela antalet

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

135

tillförsäkrade sjukhjälp efter sådana grunder. Det har vid sådant förhållande

förefallit mig, att denna möjlighet av praktiska skäl skulle kunna lämnas åsido.

Det må för övrigt påpekas, att också enligt förslaget till ny lag om försäkring

för olycksfall i arbete sjukpenning skall utgå i jämna 50-tal ören.

Moderskapshjälp.

Moderskapshjälp, d. v. s. understöd åt kvinna under den tid vid barnsbörd,

då hennes förvärvsförmåga är nedsatt och hon kan anses vara i behov av särskild

vård eller ledighet för att ägna barnet nödiga omsorger är visserligen principiellt

ej att likställa med sjukhjälp. Det förutsattes nämligen i vår civillagstiftning,

att barnafadern under nämnda tid skall bära kostnaderna för

moderns underhåll och vård. Men dels kan denna hans skyldighet ej alltid

utkrävas, dels kan det, också om skyldigheten utkräves, dröja alltför länge

innan vårdbidrag utgår och dels kan det vara ett intresse även för barnafadern

att försäkring finnes för dessa utgifter. Moderskapsförsäkring ingår också i

ett genomfört socialförsäkringssystem, och av praktiska skäl har denna försäkring

allmänt anförtrotts åt sjukkassorna. Så har även varit fallet i Sverige.

Principerna

för moderskapsförsäkring.

En särskild fråga beträffande moderskapshjälp är den huruvida kvinnor i Moderskapsindustriellt

arbete, vilka på grund av gällande arbetarskyddslagstiftning äro Wnfndustrpt

förhindrade att under viss tid vid barnsbörd utöva sådant arbete, skola på arbeterslcor.

grund härav komma i åtnjutande av särskild ersättning. Då inskränkningen

i kvinnans förvärvsmöjligheter i sådana fall bottnar i en — oavsett hennes fysiska

förmåga — tvingande lagbestämmelse, vilken införts icke blott i hennes

utan också i barnets och alltså samhällets intresse, bör det tydligen åligga det

allmänna att tillse, att hon ej genom dessa bestämmelser försättes i något nödtillstånd.

Kungl. Maj:t har på min på dylika skäl grundade hemställan förut

i dag beslutat avlåta proposition (nr 112) till riksdagen om moderskapsunderstöd

åt kvinnor i visst industriellt arbete. Beträffande innebörden i detta

förslag hänvisar jag till vad jag vid föredragningen därav anfört.

Moderskapsförsäkringen i övrigt synes alltjämt böra sammanhänga med sjuk- Moderskapsförsäkringen

och följaktligen vara frivillig i samma utsträckning som denna, nuvarande

Hittills har moderskapsförsäkringen även inom sjukkasserörelsen varit fri- omfattning.

villig, d. v. s. det har stått i sjukkassornas fria val, huruvida de ville

meddela sådan försäkring eller ej. År 1910 hade endast 28 sjukkassor

med 2,420 kvinnliga medlemmar i sina stadgar bestämmelser om moderskapshjälp.

Sedan från år 1913 ett förhållandevis rikligt tillmätt statsbidrag till

denna verksamhetsgren börjat utgå, har emellertid verksamheten högst väsentligt

utvecklats så att år 1921 187,121 kvinnliga sjukkassemedlemmar eller

73.6 procent av hela antalet voro tillförsäkrade sådan hjälp. Antalet understödda

moderskapsfall under året uppgick till 10,125 och antalet understödsdagar till

287,375, motsvarande en genomsnittlig understödstid av ungefär 28 dagar eller

4 veckor. I moderskapshjälp utgavs i det allra närmaste 300,000 kronor, motsvarande

ett genomsnittligt understödsbelopp per dag av något över en krona.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Närmare uppgifter om verksamhetens omfattning återfinnas i Bilaga C tabell

33.

Moderskaps- Besparing skommittén hade ej på denna punkt ifrågasatt någon ändring i nu
Uugåtorisk

varande förhållanden.

prestation? I sitt yttrande över kommitténs förslag har emellertid socialstyrelsen förordat,

att denna understödsform måtte göras obligatorisk för alla statsunderstödda

sjukkassor, med andra ord att moderskapshjälp skulle tillkomma alla

kvinnliga medlemmar av sådan kassa.

Departe- Denna ståndpunkt har jag ansett mig böra biträda. Förslaget, som upptamentschefen.

gj^g • cje sakkunnigas utkast, har vunnit anslutning från granskning snämnden.

Det synes uppenbart, att en sjukförsäkring, som icke tillgodoser hjälpbehovet

i moderskapsfall, icke kan fylla måttet. Den tillkommande premiekostnaden

för denna försäkringsform, vilken kostnad, såsom för närvarande tillämpas,

i allmänhet torde komma att fördelas på alla medlemmarna, kan vid sådant förhållande

icke bliva avsevärd. Jag hänvisar i sådant hänseende till beräkningar,

återgivna i Bilaga F. Till frågan om behovet av utjämning av kassans utgifter

för ifrågavarande ändamål återkommer jag vid behandlingen av utjämningsfrågan

i dess helhet.

Moderskaps- Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag till moderskapshjälp, som

^fattning. meddelas åt kvinna, vilken minst 270 dagar före barnsbörden varit sjukhjälpsGailande

be- försäkrad, dock ej för kvinna, som varit tillförsäkrad högre kontant sjukhjälp

stämmelser. eller moderskapshjälp än 8 kronor om dagen — före 1921 4 kronor. Moderskapshjälpen

skall utgå under minst 14 dagar vid varje barnsbörd, och statsbidrag

utgår ej för längre tid än 42 dagar och ej heller för tid, då kvinnan

åtnjutit sjukhjälp eller utför förvärvsarbete. Moderskapshjälpen skall

utgå med ett kontant belopp av minst 90 öre om dagen eller vård å förlossningsanstalt.

Statsbidraget utgar med 60 öre för varje dag, kvinna åtnjutit

sådan förmån.

Den tid under vilken sjukkassorna för närvarande meddela moderskapshjälp

är högst varierande. Genomsnittligt uppgår den, som nyss sagts, till 28 dagar.

Understödet utgår med i medeltal ungefär 1 krona för dag.

. Enligt de av de sakkunniga utarbetade utkasten skulle moderskapshjälp utg

ga till kvinna, som under 270 dagar omedelbart före barnsbörden varit sjukhjälpsförsäkrad

i statsunderstödd sjukkassa för minst de förmåner som stadgades

för självförsörjande medlem, d. v. s. för en kontant sjukpenning av en

krona om dagen. Hjälptiden skulle — i anslutning till vad som föreslagits rörande

moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete — vara 56

dagar. Moderskapshjälp skulle dock ej utgå för tid, då kvinnan utövade förvärvsarbete

eller åtnjöte sjukhjälp från kassan. Alternativt föreslogs dock,

att kassan skulle själv äga bestämma i sist angivna båda hänseenden, men att

statsbidrag ej skulle utgå, därest kassan lämnade understöd för sådan tid.

Stadgandet om högsta dagliga hjälp för erhållande av statsbidrag bibehölls.

Hjälpen skulle utgå med minst en krona om dagen. Statsbidraget skulle liksom

vid sjukhjälp utgå med 50 öre om dagen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

137

Förhållandet till understödet åt kvinnor i visst industriellt arbete, vilket understöd

skulle utgå helt av allmänna medel, föreslogs reglerat på samma

sätt som då sjukhjälp från kassan utgick; för tid då sådant understöd utgick

skulle alltså rätt till moderskapshjälp från kassan ej finnas.

Socialstyrelsen anförde i förevarande punkt i sitt utlåtande i huvudsak följande

:

»I ett till styrelsen för avgivande av utlåtande remitterat utkast till förordning

angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete har

i 4 § intagits ett stadgande, vars innebörd lärer vara bland annat, att sagda

av allmänna medel utgående moderskapshjälp skall minskas med ett belopp

motsvarande statsbidraget för den moderskapshjälp hon eventuellt ägt uppbära

av registrerad sjukkassa. Godtages en dylik ståndpunkt i fråga om den offentliga

moderskapshjälpen, höra givetvis orden ''eller åtnjutit moderskapsunderstöd

av allmänna medel’ i andra stycket av förevarande punkt utgå. Förhållandet

emellan de båda slagen av moderskapshjälp skulle följaktligen bliva,

att sjukkassa på vanligt satt meddelade moderskapshjälp i enlighet med sina

stadgar och uppbar statsbidrag i förhållande härtill. Vid sidan härav skulle

emellertid, i förekommande fall, till barnsängskvinnan utgivas moderskapsunderstöd

av allmänna medel, minskat med det belopp, varmed det allmänna bidraget

till sjukkasseunderstödet (d. v. s. enligt föreliggande utkast punkt 14)

skulle utgå.

En sådan ordning synes styrelsen vara att föredraga framför båda de i föreliggande

punkt av utkastet anförda alternativen. Ett stadgande, tvingande

eller icke. varigenom sjukkassa förhindrades att lämna moderskapshjälp åt

industriarbeterskor, medan sådant utgick till andra barnaföderskor, skulle säkerligen

betraktas som en stor obillighet och måhända verka hämmande i fråga

om anslutningen till sjukkasserörelsen från förstnämnda kvinnors sida.

I analogi med vad som stadgas i fråga om sjukhjälp (jämför punkt 6) torde

även i fråga om moderskapshjälpen böra stadgas, att den alternativt kan utgöras

av vård å förlossningsanstalt jämte ett kontant belopp av minst 50 öre.»

Granslcningsnämnden yttrade:

»Vid det förhållande, att lämnande av moderskapshjälp hittills icke varit

obligatoriskt och att tiden för moderskapshjälpens utgående i de kassor, som

nu lämna sådan hjälp, växlar från lägst 14 till högst 42 dagar, anse de sakkunniga.

att den obligatoriska skyldigheten bör begränsas till 42 dagar, men

att sjukkassa må kunna bestämma att tiden utsträckes till 56 dagar. Moderskapshiälpstiden

bör sålunda enligt de sakkunnigas mening sättas till lägst

42 och högst 56 dagar. Vid angivna förhållande synes det höra lämnas öppet

för de kassor, som lämna moderskapshjälp under endast 42 dagar att förlägga

viss del av moderskapshjälpstiden före barnsbörden, men att det icke för dessa

införes någon tvingande bestämmelse i detta hänseende.

De sakkunniga kunna för sin del icke förorda det i utkastet angivna alternativet,

att sjukkassa förhindras att lämna moderskapshjälp åt industriarbeterskor,

under det att sådan utgår till andra barnaföderskor, enär införandet av

en sådan bestämmelse skulle komma att betraktas såsom en obillighet och även

verka hämmande på anslutningen till sjukkassorna från industriarbeterskornas

sida. Beträffande spörsmålet om hur utbetalningen lämpligast bör ordnas, då

barnaföderska erhåller såväl moderskapshjälp från sjukkassa som moderskapsunderstöd

av allmänna medel, synes den lämpligaste formen vara den, att

sjukkassan utbetalar moderskapshjälp i vanlig ordning och att vid utbetalande

av understödet av allmänna medel detta understöd minskas med ett belopp

motsvarande statens bidrag till sjukkassans moderskapshjälp.»

Social
styrelsen.

Gransknings
nämnden.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departe
mentschefen.

Mot gransknmgsnämndens yttrande på denna punkt hava reservationer avgivits

av herr Karlsson, vilken förordade, att statsbidrag skulle utgå för bidrag

under högst 42 dagar, och av herr Strindlund, vilken ville förorda obligatorisk

försäkring under minst 25 dagar.

Vad först beträffar frågan till vem moderskapshjälp skall utgå, hava inga

anmärkningar gjorts mot förslaget. Då emellertid vid bestämmelserna om

sjukhjälpens omfattning begreppet »självförsörjande» borttagits såsom normgivande,

har en motsvarande ändring ansetts böra vidtagas i denna punkt.

Vidare har, särskilt med hänsyn till övergångstiden för de föreslagna reformerna,

föreskrivits, att hjälpen skall utgå till kvinna som under havandeskapstiden

varit medlem i »registrerad» i stället för »statsunderstödd» sjukkassa.

Beträffande den tid, under vilken hjälpen skulle utgå, är måhända den till

grund för sakkunnigas utkast liggande analogien med det ifrågasatta moderskapsunderstödet

åt kvinnor i industriellt arbete ej fullt tillämplig. För kvinnor,

som utöva dylikt arbete, må väl en vilotid av 56 dagar vid barnsbörd anses

påkallad, bland annat för att de må kunna ägna barnet erforderlig vård.

Men därav följer ej, att man bör föreskriva samma tid för kvinnor, vilka hava

exempelvis husliga sysslor att sköta. Det synes mig därför befogat att, såsom

granskningsnämnden föreslagit, medgiva kassorna frihet att bestämma moderskapshjälpstiden

till allenast 42 dagar. Valfrihet för kassorna skall alltså finnas

att fastställa en tid av lägst 42 och högst 56 dagar.

Att minimibeloppet per dag bör vara en krona lärer följa av vad jag nyss

anfört om den lägsta sjukpenningens belopp.

Prestationen en krona om dagen bör emellertid såsom minimum kunna ersättas

med vård å förlossningshem. En sådan anordning har förordats av Sveriges

läkarförbund i yttrande över utkasten. Emellertid bör i försäkringsavtalet,

d. v. s. i kassans stadgar, vara bestämt att försäkringen avser sistnämnda prestation.

Socialstyrelsen tyckes emellertid vilja ifrågasätta, att kassan skulle

vara berättigad att, på samma sätt som då det är fråga om sjukpenning, ersätta

en utfäst kontant moderskapshjälp med sådan vård. En dylik motsvarighet

lärer emellertid ej föreligga. Grunden till sjukkassas rätt att låta intaga sjuk

medlem på sjukvårdsanstalt är risken att sjukdomen på grund av bristande

skötsel skall kunna draga ut på tiden och alltså orsaka kassan onödiga kostnader.

Att en normalt förlöpande barnsbörd skulle kunna utsätta kassan för en

risk i sådant hänseende, som kunde motivera en rätt för kassan att mot kvinnans

vilja låta intaga henne å förlossningshem, är väl knappast riktigt. Det

må erinras, att därest vid förlossningen tillstöta komplikationer, som kunna

äventyra hennes hälsa för framtiden, detta skall anses som sjukdom i sjukförsäkringens

mening, och kassan kan och bör alltså i sådant fall ersätta moderskap.

shjälpen med sjukhjälp. Följaktligen kommer kassan enligt de förut återgivna

reglerna för sjukförsäkring att i dessa fall äga den ifrågavarande rätten

att påkalla sjukhusvård.

Det understöd, staten enligt det av mig förut anmälda förslaget skulle utgiva

till kvinnor i visst industriellt arbete, är till sin natur ganska likt den ersättning,

som skadad arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen erhåller från

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

139

arbetsgivare. Ersättningsbeloppen skola också enligt föreliggande förslag vara

desamma i båda fallen. Under sådana omständigheter synes förhållandet mellan

detta moderskapsunderstöd och den frivilliga moderskapsförsäkringen inom

sjukkassorna lämpligen böra regleras på samma sätt som förhållandet mellan

ersättningen för olycksfall i arbete och sjukhjälp från kassorna. Anledningen

till att samma bestämmelser i förstnämnda fall som i sistnämnda ej upptogos

i det av de sakkunniga utarbetade förslaget lärer också allenast ha varit, att

det förutsattes, att moderskapshjälpen från sjukkassa knappast någonsin skulle

komma att överstiga det föreslagna moderskapsunderstödet.

Yad socialstyrelsen anfört därom att vid utbetalning av det föreslagna moderskapsunderstödet

åt industriarbeterskor avdrag skulle ske för statsbidrag

till moderskapshjälp från sjukkassa torde bero på ett missförstånd av 4 § i

utkastet till förordning om moderskapsunderstöd, motsvarande 5 § i det för

riksdagen framlagda förslaget. Yad där stadgas om »underhåll av allmänna

medel» syftar icke på olika former av socialförsäkring, även om staten bidrager

med viss del av kostnaden.

Socialstyrelsens och granskningsnämndens uppfattning, att det kunde betraktas

som en obillighet, därest kvinnor, vilka åtnjöte moderskapsunderstöd

av allmänna medel, ej skulle erhålla moderskapshjälp från sjukkassa, kan jag

ej dela. Visserligen utesluter förevarande förslag icke sjukkassa från rätt att

av kvinnor upptaga en extra riskavgift för denna försäkring. Det torde emellertid,

såsom nyss antytts, ej vara troligt, att kassorna i nämnvärd utsträckning

komma att begagna sig av denna rätt. Under sådana omständigheter

skulle det snarare kunna anses såsom obilligt, om i enlighet med vad socialstyrelsen

och granskningsnämnden föreslagit en kvinna, som på grund av understöd

av statsmedel har sin försörjning under ifrågavarande tid betryggad,

skulle erhålla andel av sjukkassornas moderskapsförsäkring, somj bekostas av

kassornas alla medlemmar. Då i de flesta fall det statliga understödet också

kommer att utbetalas genom kassan, kommer en industriarbeterska enligt dessa

regler att aldrig tillsammans utfå mindre än den försäkring hon tagit, och anledning

till berättigat missnöje från hennes sida lärer alltså icke förefinnas.

Jag har på nu anförda skäl vid förslagets slutliga utformning upptagit

samma bestämmelser om avgränsning mellan de olika slagen av moderskapshjälp

som mellan ersättning för olycksfall i arbete och sjukhjälp. Då, såsom

nyss anmärkts, utbetalandet av detta understöd i allmänhet torde komma

att anförtros åt sjukkassorna, lärer anordningen ej för de understödsberättigade

medföra några praktiska olägenheter. Enahanda avgränsning synes även vara

lämplig mellan kassans sjukhjälp och moderskapshjälp inbördes, d. v. s. att då

sjukdom tillstöter under moderskapshjälpstiden, skall understödet från kassan

sammanlagt utgå med det belopp, som motsvarar det högsta av de tillförsäkrade

understöden.

Att moderskapshjälpen förlorar sitt sociala berättigande, därest densamma

ej användes till att bereda modern vila utan allenast betraktas som ett tillskott

till hennes eller familjens ekonomi, är tydligt. Det torde emellertid vara att

gå för långt, om man såsom villkor för dess utbetalande skulle föreskriva, att

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

kvinnan under tiden ej skulle få utföra något som helst arbete. Fullständig

kontroll över att ett sådant villkor efterlevdes torde dessutom vara nära nog

omöjlig. I förslaget har därför — i anslutning till vad nu gäller som villkor

för utbetalande av statsbidrag och som även föreslagits beträffande moderskapsunderstöd

åt industriarbeterskor -—- föreskrivits, att moderskapshjälp

ej utgår för tid då kvinnan utövat förvärvsarbete. Innebörden av nämnda uttryck

har ej i förslaget närmare angivits. Såsom förut framhållits, kan en

hustrus arbete, som ej direkt medför inkomst, vara av väsentlig betydelse för

en familjs ekonomi. Till förvärvsarbete bör tydligen räknas en hustrus hjälp

åt sin man i lantbruk eller kreatursskötsel. Däremot böra ej dit hänföras lättare

sysslor inom hemmet. Den närmare uttolkningen av begreppet torde såsom

hittills böra överlämnas åt praxis.

Begravningshjälp.

Vid föredragningen av ärendet angående remiss till lagrådet av det förut i

dag anmälda förslaget till ändring i vissa delar av lagen om sjukkassor har jag

utförligt behandlat frågan om förhållandet mellan sjukkassornas sjukhjälps- och

begravningshjälpsverksamhet. I detta förslag har särskilt beaktats behovet

av att i de statsunderstödda kassorna sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten

hölles strängt åtskilda. Några ytterligare bestämmelser i detta hänseende

än lagen i dess föreslagna lydelse kommer att innehålla synas ej vara

erforderliga för de statsunderstödda sjukkassorna. Granskning snämnden har

visserligen ifrågasatt, att de mindre kassorna skulle åläggas hava sina begravningshjälp

sutfästelser återförsäkrade, åtminstone i vad de överstege visst belopp.

Emellertid stadgar 19 § i sjukkasselagen, att tillsynsmyndigheten äger

fastställa minsta antalet begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i klass för

utfästande av sådant understöd. Vid sådant fastställande kan tydligen tillsynsmyndigheten

såsom villkor för medgivande av visst medlemsantal i klass med

hög begravningshjälp föreskriva, att utfästelserna skola vara helt eller till viss

del återförsäkrade. Jag har förut i dag anmält förslag till lag om återförsäkringskassor,

vilket förslag syftar till att möjliggöra sådan återförsäkring i enklare

former än som hittills varit medgivna.

De av mig nu föreslagna bestämmelserna innehålla sålunda i allmänhet icke

några föreskrifter beträffande kassornas begravningshjälpsverksamhet. Det

har allenast föreslagits, att såsom villkor för medlemskap ej må föreskrivas,

att medlemmen skall vara begravningshjälpsförsäkrad — en regel som sammanhänger

med principen om kassornas öppenhet — samt att begravningshjälp

skall meddelas i jämna hundratal kronor, vilken bestämmelse avser att underlätta

överflyttningsförfarandet.

Övergångsbestämmelser.

Vid tiden Enligt 59 § tredje stycket i sjukkasselagen äger beslut om stadgeändring,

gången sjuk-som inne^är inskränkning av sjukkassas skyldighet att meddela sjukhjälp,

hjälpsberät- icke tillämpning i fråga om sjukhjälp för sjukdom, på grund av vilken rätt

^lemmars till erhållande av sådant understöd redan inträtt. De bestämmelser för statsställning.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

141

understödda sjukkassor, för vilka här redogjorts, äro i allmänhet minimibestämmelser,

vadan även om en kassa för att i visst hänseende kunna uppnå dessa

bestämmelser sänker sina prestationer i ett annat, bestämmelserna ej utgöra

hinder för att mot redan sjuk medlem tillämpa den äldre — högre — prestationen.

I ett fall kunna dock de nya bestämmelserna medföra sänkning i

eller rent av borttagande av sjukhjälp, som enligt förut gällande regler bort

utgå, nämligen vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall i arbete.

Huruvida å andra sidan vidtagen förhöjning av kassas minimiprestationer

skall tillämpas å dem, som vid beslutets fattande eller rättare sagt vid dess

registrering voro berättigade till sjukhjälp, torde bero på innehållet i kassans

stadgar. Men om kassan fattar beslut om att höjningen jämväl skall gälla

dem som på grund av inträffat sjukdomsfall redan äro berättigade till sjukhjälp,

kommer väl kassan i regel att av dem fordra den högre medlemsavgift,

som föranledes av den ökade prestationen. Ett sådant beslut må emellertid

enligt nyssnämnda paragraf andra stycket ej tillämpas mot medlem, som

ej biträtt beslutet och som anmäler sig till utträde inom fyra veckor från

det beslutet fattades. Nu kan det visserligen anses såsom ett mera teoretiskt

fall, att den redan sjukhjälpsberättigade skulle motsätta sig den avgiftsökning,

som omedelbart tillförde honom högre sjukhjälp -—- hans rätt att efter sjukhjälpstidens

slut avgå kvarstår ju. Men skulle dock någon sådan medlem

motsätta sig avgiftsförhöjningen, bör kassan — oavsett att omförmälda bestämmelser

som regel icke tillåta en försäkring för ifrågavarande förmåner -—- äga rätt att låta honom kvarstå för den lägre sjukhjälpen mot den lägre avgiften.

Vidare böra bestämmelserna medgiva, att en sjukkassa, då den övergår

till det nya systemet, äger bestämma, att den högre sjukhjälpen ej skall

utgå till dem, som redan vid beslutets registrering voro berättigade till sjukhjälp.

Det kan nämligen anses obilligt mot övriga kassemedlemmar — särskilt

i en mindre kassa — om en medlem, som hela sin medlemstid betalat

avgifter, beräknade efter en sjukhjälpstid av exempelvis 90 dagar, och kort

före övergången till det nya systemet blivit invalid, skulle få åtnjuta — en

kanske hög — sjukhjälp under tre år, varefter han möjligen utträdde ur kassan.

Av nu nämnda skäl har föreslagits, att hinder ej skall möta för att en

kassa blir antagen till statsunderstödd, oaktat den åt de medlemmar som redan

vid tiden för ansökningen om antagande voro sjuka meddelar sjukhjälp i

större eller mindre omfattning än som i bestämmelserna föreskrivits. Detsamma

bör naturligtvis äga motsvarande tillämpning beträffande moderskapshjälp.

För de sålunda utgående lägre prestationerna torde det förutvarande

lägre statsbidraget böra utgå.

Beträffande begravningshjälp är i 57 § tredje stycket sjukkasselagen föreskrivet,

att stadgeändring, som nedsätter beloppet av redan utfäst begravningshjälp,

ej må utom under särskilda förhållanden ske utan att alla berättigade

samtyckt därtill. På denna grund och då en höjning av utfäst begravningshjälp

i brist på erforderlig premiereserv ej kan ske utan en avsevärd ökning av

avgifterna, bör den föreslagna standardiseringen av klassindelningen för begravningshjälp

endast gälla för utfästelser, meddelade efter övergången till det

Klassindelningen

för

begravningshjälpsutfästelser.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tillkomsten

av gällande

bestämmelser.

nya systemet. Och då en statsunderstödd sjukkassa mottager begravningslijälpsförsäkrade

medlemmar från en annan kassa antingen på grund av övergångsbestämmelserna

eller överflyttningsreglerna, är detta visserligen formellt

en ny utfästelse, men då det reellt allenast innebär ett övertagande av redan befintlig

utfästelse, bör vad nyss sagts gälla även för dessa fall.

D. Statsbidrag:.

Historik.

Då jag nu övergår till frågan om statsbidrag åt de efter förut angivna

grunder arbetande sjukkassorna, vill jag till en början beröra den tidigare behandlingen

av denna fråga och beträffande densamma framställda önskemål,

därvid jag dock anser mig böra begränsa mig till vad i sådant hänseende förekommit

vid tillkomsten av 1910 års sjukkasselag och därefter samt lämna åsido

bestämmelser om bidrag åt s. k. fortsättningskassor, vilka, såsom förut anförts,

med den väsentligt utsträckta sjukhjälpstiden torde komma att sakna betydelse

för den statsunderstödda sjukkas.seröreisen.

I samband med tillkomsten av nämnda lag fastställdes genom kungörelsen

om statsbidrag åt sjukkassor den 4 juli 1910 nya grunder för statsbidragets

utgående, likartade med de nu gällande, för vilka i det föregående redogjorts.

1 denna kungörelse hade emellertid den del av statsbidraget, som utgår i förhållande

till antalet medlemmar, fastställts till en krona per medlem — för den

som samtidigt tillhörde jämväl annan registrerad sjukkassa dock endast 50 öre.

Det maximum av kontant sjukhjälp, som skulle gälla vid statsbidragets beräkning,

hade vidare bestämts till 4 kronor per dag.

De ändringar i de ursprungliga bestämmelserna, vilka sedermera kommit till

stånd, genomfördes beträffande höjningen av medlemsbidraget vid 1920 ars

riksdag i anledning av väckta motioner (I: 60, II: 62). Den andra ändringen

vidtogs av 1921 års riksdag på grund av framställning av socialstyrelsen, som

därvid upptagit ett av Sveriges allmänna sjukkasseförbund framfört1 yrkande.

Även den förstnämnda ändringen hade förordats av socialstyrelsen, som i

avgivet yttrande över motionerna anfört följande:

Förevarande del av statsbidraget hade till huvudsaklig uppgift att täcka

sjukkassornas förvaltningsutgifter, vilka det ansetts rimligt att staten skulle

bestrida eller i väsentlig grad övertaga. Vid tiden för sjukkasselagens tillkomst

syntes ock de dittills utgående beloppen hava något sa när motsvarat

de faktiska förhållandena, beräknade i genomsnitt för samtliga sjukkassor;

det betydligt ökade förvaltningsarbete som'' 1910 års sjukkasselag medfört

hade dock väsentligt stegrat dessa utgifter. Härtill hade så kommit dyrtiden

med dess våldsamt ökade arbets- och materialpris. Enligt en inom styrelsen

verkställd utredning hade år 1918 förvaltningskostnaderna i själva verket uppgått

till i genomsnitt 1 krona 92 öre per medlem; sedermera hade stegringen

fortgått, och en liknande beräkning för det år, då yttrandet avgavs, d. v. s. år

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr in. X43

1920, skulle, enligt styrelsens uppfattning, sannolikt hava uppvisat betydligt

högre siffror.

A letare har under vissa ar utgått s. k. extra statsbidrag. Dessa bidrag, som Extra

i anledning av framställning under år 1918 av Sveriges allmänna sjukkasse- statsbidra9- förbund beviljades av riksdagen första gången för tiden 1 maj—31 december

1918 och därefter på grund av särskilda framställningar för ett år i sänder

för tiden fr. o. m. 1919 t. o. in. ar 1922, utgingo i form av ett direkt tillägg

till den av sjukkassorna meddelade sjukhjälpen med ett som regel för alla

medlemmar, vars kontanta sjukbjälp berättigade till ordinarie statsbidrag, lika

belopp per sjukdag — närmare bestämt 50 öre för dag — undantagandes visst

antal sjukdagar under varje sjukdomsfall, nämligen de 7 första sjukdagarna

för åren 1918—1921 och de 14 första sjukdagarna för år 1922. Vid sjukdom,

berättigande till ersättning jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

utgick dock intet sadant bidrag. Tillsammans med det ordinarie statsbidraget

fick envar registrerad sjukkassa under denna tid alltså av allmänna medel uppbära

såsom tillskott till den av medlemmarna själva bekostade sjukhjälpen ett

belopp av 75 öre per sjukdag fr. o. m. den 8:e, respektive 15 :e dagen av varje

sjukdomsfall, med undantag för sjukdagar, för vilka- vederbörande sjuka vore

berättigade till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, för söndagar dock

endast 50 öre. Fördelat på veckans alla dagar motsvarar detta fullt 70 öre

per dag.

Vid 1921 års riksdag yrkades i motion i andra kammaren av herr Jönsson 1921 års

i Fridhill en nedsättning av det extra statsbidraget med 1 miljon kronor. riksdaS
1

sitt yttrande med anledning av denna motion anförde statsutskottet, att då

hittills utgående anslag förut lämnats, detta enligt utskottets mening icke föranletts

enbart av hänsyn till dyrtiden, utan hade därtill även medverkat insikten

om behovet i allmänhet av ökat statsbidrag till ifrågavarande sjukhjälpsverksamhet.

Därjämte uttalade utskottet, att det skulle verka i hög grad

desorganiserande och nedstämmande på denna verksamhet, därest de fördelar,

som sjukkassemedlemmarna trott sig jämväl framdeles kunna påräkna, bleve

genom bifall till den väckta motionen reducerade. Utskottet fann sig därför

icke kunna tillstyrka en sådan åtgärd. Riksdagens beslut utföll även i enlighet

härmed.

Påföljande års riksdag fann emellertid, med hänsyn till statsfinansernas 1922 åra

tryckta läge, skäligt — på därom av Kungl. Maj :t gjord framställning — vid- riksdaS
taga

den sänkning av det extra statsbidraget, att den tid i början av varje sjukdomsfall,

för vilken sådant bidrag icke skulle utgå, utsträcktes från förutvarande

7 till 14 dagar, på sätt jag redan omnämnt. Härigenom skulle det extra

statsbidraget, som för åren 1919 och 1920 utgått med 1,500,000 kronor för

vartdera året samt för 1921 med 1,800,000 kronor, kunna nedsättas till 900,000

kronor för år.

Vid 1923 års riksdag borttogos de extra statsbidragen helt och hållet. 1923 års

riksdag.

De positiva reformförslag i övrigt, som hittills framställts beträffande stats- Framställda

bidragen, hava ej föranlett någon statsmakternas åtgärd. De hava — frånsett °förslag*

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

en av Sveriges allmänna sjukkasseförbund år 1913 gjord framställning att statsbidrag

skulle utgå jämväl för söndagar — i huvudsak följt två olika riktlinjer.

Den ena innebar, att det i förhållande till sjukdagar utgående statsbidraget ej

skulle utgöra ett bestämt belopp för varje dag utan stå i förhållande till den

utbetalta sjukhjälpens belopp. Den andra gick ut på att bidraget till kassornas

sjukvårdande verksamhet måtte höjas.

Bikssjuk- I förstnämnda hänseende framförde rikssjukkassornas centralorganisation i

^ central- skrivelse den 12 februari 1918 det yrkandet, att statsbidraget till den del delorganisation.

samma utginge i förhållande till av sjukkassa meddelad kontant sjukhjälp måtte

komma att utgå med 25 procent av kassans utgifter för sådant ändamål.

Tillika hemställdes, att den med förevarande del av statsbidraget förknippade

inskränkningen till visst i förhållande till sjukkassas medlemsantal bestämt

maximum måtte bortfalla. Genom en dylik ändring skulle, framhölls i skrivelsen,

de krav på förhöjd sjukhjälp, som under den rådande dyrtiden gjort

sig starkt gällande, lättare kunna tillgodoses.

I en senare den 28 augusti 1922 inkommen skrivelse, framförde samma organisation

ånyo enahanda yrkande, endast med den ändring att för sjukhjälp, som

lämnats med högre belopp än 4 kronor för dag, statsbidraget skulle beräknas

såsom om sjukhjälpen utgått med nyssnämnda belopp.

Socialstyrelsen, som haft att yttra sig rörande båda dessa framställningar,

utlät sig emellertid i avstyrkande riktning. Ingendera av framställningarna

ledde heller till någon åtgärd.

Motioner vid J motioner vid 1920 års riksdag av A. Modig in. fl. (I: 60) och F. Hamrin

åra ^riksdagar! m- fl- (ID 62) samt vid 1921 års riksdag av A. Modig m. fl. (I: 111) och J. A.

Hellberg in. fl. (II: 162) hade föreslagits en förhöjning av den i förhållande

till antalet sjukdagar utgående delen av statsbidraget. Motionärerna hemställde

sålunda, att bidraget i denna del måtte utgå enligt motionerna 1920 med 25

procent av utbetald kontant sjukhjälp, dock högst en krona för sjukdag, samt

enligt motionerna 1921 med dels 25 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade,

för vilken under nästföregående år eller den del därav, då kassan varit registrerad,

kontant sjukhjälp utgått med minst 90 öre och högst 1 krona 99 öre eller

vård å sjukhus av kassan bekostats, dock minst 50 öre per medlem den 31 december

nästföregående år, dels 50 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade,

för vilka under nästföregående år eller del därav, då kassan varit registrerad,

kontant sjukhjälp utgått med minst 2 kronor och högst 6 kronor eller vård ä

sjukhus av kassan bekostats, dock minst 50 öre per medlem den 31 december

nästföregående år. En förhöjning av gränsen för den kontanta sjukhjälpen

till 6 kronor per dag blev alltså i senare fallet ifrågasatt.

Statsutskottet avstyrkte emellertid de båda motionerna i förevarande delar

med hänvisning till det statsfinansiella läget, under framhållande dock samtidigt

att utskottet funnit ändamålet behjärtansvärt och socialt betydelsefullt.

Riksdagens beslut fattades i överensstämmelse med vad utskottet sålunda

hemställt.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

145

Vid 1923 års riksdag påyrkades i motion av herr Edvard Larsson i första

kammaren (nr 18) en förhöjning av den i förhållande till utbetald sjukhjälp

utgående delen av statsbidraget till 25 procent av sjukkassas utgifter för sådant

ändamål i penningar med lägst 90 öre och högst 4 kronor om dagen, dock att,

där kontant sjukhjälp utgått med högre belopp än sist nämnts, sådant bidrag

ock skulle få beräknas, ehuru till belopp, som motsvarade en sjukhjälp av 4

kronor per dag. Även för meddelad vård å sjukhus skulle sjukkassa komma i

åtnjutande av samma bidrag, med begränsning likväl till högst 1 krona per

dag.

Motionen vann ej riksdagens bifall.

Samma yrkande framfördes slutligen vid 1925 års riksdag i motioner av herr

Laurén m. fl. (A. K. nr 45) samt herr Jonsson m. fl. (F. K. nr 49). Motionärerna

gjorde gällande, att man numera så gott som allmänt vore

av den uppfattningen, att vid en framtida nydaning av sjukförsäkringen de

frivilliga sjukkassorna även därvid skulle komma att utnyttjas och uttalade

bland annat, att de tryckta förhållanden varunder sjukkassorna för närvarande

utövade sin verksamhet främst berodde på den ringa hjälpen från det allmännas

sida, ävensom att ett avgörande i förevarande viktiga samhällsfråga för den

närmaste tiden nu icke längre borde uppskjutas. Det vore, framhölls vidare, en

livssak för de frivilliga sjukkassorna, att grunderna för sjukbidragets utgående

ändrades därhän, att detta bidrag lämnades i förhållande till sjukhjälpens

effektivitet och samhällsnytta.

I yttrande, som infordrats från socialstyrelsen i anledning av dessa motioner,

anförde styrelsen bland annat: Den av motionärerna föreslagna ökningen av den

del av bidraget, som utginge i förhållande till antalet sjukdagar, hade avsett att

möjliggöra en förhöjning av den kontanta sjukhjälpen inom sjukkassorna, men

en dylik förhöjning vore knappast numera behövlig eller önskvärd. Den stora

mängden av sjukkassemedlemmar hade sålunda hittills åtnöjts med en relativt

låg sjukpenning. Mera behövlig vore enligt styrelsens mening en förhöjning

av statsbidraget till lindring i sjukkassornas utgifter för sjukvårdande ändamål.

Ett eventuellt bifall till motionerna i nu berörda hänseende borde i varje

fall, enligt styrelsens mening, förknippas med garantier mot sjukkasseverksamhetens

obehöriga utnyttjande till beredande av för hög sjukhjälp.

Under hänvisning till vad socialstyrelsen sålunda anfört och i betraktande

jämväl av statsfinansernas tryckta läge hemställde statsutskottet, dock under

uttalande att vissa skäl kunde åberopas för höjning av sjukdagsbidraget, om

avslag å motionerna, vilken hemställan av riksdagen bifölls.

Motion vill

1923 års

riksdag.

1925 års

riksdag.

Det andra önskemålet, som framburits huvudsakligen av Sveriges allmänna

sjukkas se förbund och även vunnit understöd hos socialstyrelsen, nämligen angående

ökat bidrag till sjukkassornas sjukvårdande verksamhet, framfördes av

förbundet i skrivelse den 28 november 1921, däri förbundet, under framhållande

av att en utvidgning och förbättring av sjukkassornas sociala verksamhet i

allmänhet och speciellt i fråga om beredande av .sjukhus- och läkarvård samt

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 Käft. (Nr 117.) 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

läkemedel vore starkt av behovet påkallad, hemställde om sådan förhöjning i

förevarande del av statsbidraget, att detsamma komme att motsvara 60 procent

av sjukkassornas utgifter för ifrågavarande ändamål.

Därefter har förbundet i skrivelse den 2 september 1922, under uttalande,

att en förbättrad sjukvård otvivelaktigt vore själva kärnpunkten i hela

den moderna hälso- och sjukvårdens problem samt att sjukkassorna på detta

område hade en viktig mission att fylla, hemställt om sådan ändring i kungörelsen

om statsbidrag åt sjukkassor, att sådant statsbidrag måtte tillerkännas

sjukkassorna med belopp, motsvarande 60 procent av deras utgifter för beredande

av sjukvård i hemmet genom fullt utbildade sjuksköterskor.

I infordrat yttrande, avgivet den 30 september 1922, upptog socialstyrelsen

till behandling, jämte andra yrkanden beträffande ändring i grunderna för de

ordinarie statsbidragens utgående, sjukkasseförbundets nu nämnda framställningar.

I nu avsedda hänseenden ifrågasatte styrelsen, att sjukvårdsbidrag som

regel borde utgå med 2/5 av sjukkassas kostnader för sagda ändamål, däri inbegripen

sjukvård i form av såväl läkarvård som läkemedel samt hemsjukvård.

Däremot borde däri ej inbegripas sjukhusvård, utan skulle sjukkassa för

utgiven kostnad för sådan vård enligt förslaget åtnjuta statsbidrag enligt hittillsvarande

bestämmelser. Beträffande det i förhållande till sjukkassas sjukvårdskostnader

utgående bidraget föreslog styrelsen vissa per medlem beräknade

maximibelopp, nämligen för läkarvård 3 kronor, för läkemedel 1 krona samt

för hemsjukvård 50 öre.

Intet av de gjorda yrkandena vann emellertid riksdagens bifall. Riksdagen

anslöt sig därutinnan till den mening, som vederbörande departementschef tillkännagivit

i statsverkspropositionen och vilken även statsutskottet för sin del

biträtt. .Vid dess avlåtande hade departementschefen yttrat, att, huru önskvärt

det med hänsyn till den frivilliga sjukförsäkringens sociala och humanitära

bets^delse än vore att sjukkassorna kunde erhålla den ifrågasatta förstärkningen

i statsunderstödet, något sådant, med hänsyn till den rådande

statsfinansiella situationen, icke kunde förordas.

Besparings- Samtliga i det föregående nämnda ändringsförslag beträffande grunderna

kommittén. för statsbidragen hava avsett, att dessa bidrag skulle undergå en förhöjning

utan att samtidigt någon tvångsvis föreskriven utökning i sjukkassornas prestationer

eller annat ingrepp i deras verksamhet skulle ifrågakomma. Då

besparingskommittén sedermera upptog frågan, skedde detta däremot i samband

med kommitténs förslag angående en omorganisation av sjukkasseväsendet

och i viss mån utvidgade skyldigheter för sjukkassorna i fråga om deras

sjukhjälpsprestationer. En naturlig följd av en utsträckning av sjukhjälpstiden

fann kommittén då vara, att hittillsvarande maximum beträffande det

i förhållande till antalet sjukdagar utgående statsbidraget bortfölle, varigenom

förevarande del av statsbidraget komme att automatiskt ökas i förhållande

till det större antal sjukdagar, som den förlängda sjukhjälpstiden måste medföra.

En sådan utökning av statsbidraget ansåg kommittén dock otillräcklig.

Den föreslagna förlängningen av sjukhjälpstiden beräknade kommittén komma

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

147

att medföra en ökning av sjuktalet med omkring 1/a. Synbarligen med tanke

på att söka förebygga att därigenom en allmän förhöjning av medlemsavgifterna

till sjukkassorna i motsvarande grad skulle bliva nödvändig ifrågasatte

kommittén även en ökning av statsbidraget per sjukdag med en tredjedel

eller från nu gällande 25 öre till 33 öre. Kommittén ansåg emellertid, att en

ytterligare ökning av statens bistånd vore behövlig till befordrande av en icke

minst tfr det allmännas synpunkt önskvärd, mera snabb och kraftig utveckling

av sjukkasseväsendet. För sådant ändamål förordade kommittén en höjning av

medlemsbidraget med 1 krona; en ökning i samma syfte av nu utgående bidrag

till läkarvård fann kommittén däremot icke lämplig. Det betonades

emellertid i kommittébetänkandet uttryckligen, att någon höjning av sjukkassornas

statsbidrag icke borde ske under annan förutsättning än att den av

kommittén förordade omorganisationen genomfördes.

I de yttranden, som blivit avgivna med anledning av besparingskommitténs

betänkande, hava särskilt Sveriges allmänna sjukkasseförbund och socialstyrelsen

uppehållit sig vid den nu föreliggande frågan. Sjukkasseförbundet biträdde

därvid för sin del vad besparingskommittén föreslagit beträffande medlemsbidraget

men ansåg den av kommittén föreslagna förhöjningen av statsbidraget

per sjukdag för knappt tilltagen. I detta hänseende påyrkade förbundet,

att ifrågavarande del av bidraget måtte utgå med 50 öre per sjukdag,

söndagar inräknade; i likhet med besparingskommittén förordade förbundet

dessutom att begränsningen av sjukdagsbidraget till visst maximum borttoges.

Slutligen påyrkade förbundet ett rikligare tillmätt bidrag till sjukkassornas

sjukvårdskostnader, så att det skulle utgöra exempelvis tredjedelen av dessa

kostnader. I sitt utlåtande betonade sjukkasseförbundet vidare särskilt nödvändigheten

av att medlemsavgifterna till de statsunderstödda sjukkassorna

till följd av tillräckligt bidrag från det allmänna skulle kunna sättas så lågt,

att de icke statsunderstödda sjukkassor, som till äventyrs kunde komma att också

finnas, betoges möjligheten att i avgiftshänseende konkurrera med de förra

kassorna, detta trots de ökade prestationer som enligt besparingskommitténs

förslag komme att åligga dessa kassor (Bil. sid. 303).

Socialstyrelsen framhöll, att även med de av besparingskommittén föreslagna

förhöjningarna i statsbidraget den andel av kostnaderna för sjukförsäkringen,

som skulle åvila sjukkassemedlemmarna själva, bleve relativt större än i flertalet

andra länder med en högre utvecklad social sjukförsäkring. Ville man

nå fram till ett verkligt resultat i fråga om den frivilliga sjukkasserörelsens

utveckling, syntes det styrelsen därför, att sjukdagsbidraget icke kunde sättas

lägre än 50 öre per sjukdag, söndagar inräknade. Än viktigare vore emellertid

enligt styrelsens mening, att en väsentlig förhöjning av bidraget till kassornas

sjukvårdande verksamhet komme till stånd, och styrelsen ansåge, att

dylikt bidrag borde lämnas till belopp, motsvarande två femtedelar av sjukkassornas

sammanlagda utgifter för sådant ändamål (Bil. sid. 182). Av socialstyrelsens

yttrande vidfogat protokoll från sammanträde med sociala rådets

sektion för sjukkasseväsen framgick, att sektionens majoritet, omfattande

Yttranden

över besparingskommitténs

betänkande.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Utländsk

lagstiftning.

Statsbidragens

storlek

i Sverige,

jämfört

med i vissa

andra

länder.

samtliga ledamöter utom en, i det väsentliga intagit samma ståndpunkt som

socialstyrelsen (Bil. sid. 219).

Innan jag övergår att utveckla de synpunkter, som i förevarande fråga legat

till grund för det föreliggande förslaget, torde det förtjäna att även i någon

mån beröras, om ock i största korthet och mera exempelvis, huru förhållandena

i förevarande avseende ordnats i vissa andra länder. Jag kan därvid förbigå

länder med obligatorisk lönarbetarförsäkring, där bidragen från annat håll —

främst från arbetsgivare — måste bedömas ur helt andra synpunkter och ej

kunna lämna någon ledning vid avgörandet av frågan om den lämpliga storleken

av statsbidrag till en frivillig — till sin verksamhetskrets obegränsad

-— sjukförsäkring. En undantagsställning i detta hänseende intager emellertid

den obligatoriska försäkringen i Norge, som bekostas till 6/10 av de försäkrade,

*/io av staten, 1/io av kommunen och allenast Vio av arbetsgivaren.

Av länder med frivillig försäkring är Danmark det som ur jämförelsesynpunkt

erbjuder det största intresset. Dels äro de sociala och ekonomiska förhållandena

där mest likartade med dem i Sverige, dels torde också detta land

vara det, som på frivillighetens väg uppnått det bästa resultatet i fråga om anslutning

till den sociala sjukförsäkringen. Av landets hela befolkning äro

nämligen ej mindre än cirka 40 procent medlemmar i sjukkassorna. Som jämförelse

må nämnas, att enligt 1919 års svenska förslag till allmän sjukförsäkring

denna skulle omfatta omkring 50 procent av befolkningen — i förslagets

överarbetade skick omkring 40 procent. Den danska staten bidrager till de

s. k. erkända sjukkassorna med dels 3 kronor årligen per medlem, dels vidare

fjärdedelen av kassornas utgifter till läkarvård, sjukvård utom hemmet, kontant

sjukhjälp, medicin, tandvård, hemsjukvård och vistelse på rekonvalescenthem,

dels även s/8 av det belopp, varmed sjukkassornas genomsnittliga utgift

per kroniskt sjuk medlem överstiger den genomsnittliga utgiften för övriga

medlemmar.

I sitt förutnämnda yttrande den 25 april 1925 med anledning av vissa inom

riksdagen väckta motioner har socialstyrelsen bl. a. framhållit, hurusom den relativa

andel av kostnaderna för sjukförsäkringen, som bäres av sjukkassemedlemmarna

själva, i vårt land är långt större än i flertalet andra länder med en

högre utvecklad social sjukförsäkring. Den hjälp, som i Danmark lämnas de frivilliga

sjukkassorna är, såsom styrelsen i sitt uttalande vidare angivit, och

även framgått av min nyss lämnade redogörelse, likaledes mycket betydande.

Statens bidrag uppgick sålunda där under år 1923 till 29.8 procent av sjukkassornas

sammanlagda inkomster och i förhållande till sjukkassemedlemmarnas

egna avgifter utgjorde statsbidraget 46.9 procent. Härtill kommer, såsom styrelsen

även framhållit, att de danska sjukkassorna av vederbörande kommuner

uppbära högst betydande understöd såväl i penningar som in natura.

I motsats härtill uppgick statsbidraget till de svenska sjukkassorna under år

1921 till endast 15 procent av sjukkassornas samtliga inkomster samt till omkring

20 procent av de sammanlagda medlemsavgifterna.

I huru ringa grad den svenska sjukkasseverksamheten kommit i åtnjutande

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

149

av ekonomiskt stöd från det allmänna framgår än tydligare av följande siffror,

utvisande förhållandena i Sverige vid jämförelse med Danmark och Norge,

i samtliga fall för år 1923.

Statens bidraq ...

a per for
absolut

taget per inv. säkrad Invånarantal

kr. kr. kr.

Sverige................ 2,850,000 0.48 4.17 5,996,640

Danmark............... 12,659,630 3.78 9.14 3,348,000

Norge................ 6,939,700 2.54 11.71 2,724,100

I samtliga fall har här inräknats statens bidrag till den med sjukförsäkringen

kombinerade moderskapsförsäkringen.

Sant är visserligen, att de svenska sjukkassornas prestationer äro jämförelsevis

små, jämförda med de inom de danska och norska sjukkassorna förekommande,

beroende framför allt därpå, att våra sjukkassor, såsom förut påpekats,

endast i ringa mån utvidgat sin verksamhet till omhändertagande av de sjukvårdande

uppgifterna. Belysande i detta hänseende äro följande uppgifter

beträffande sjukkassornas kostnader till sjukhjälp av olika slag i de tre länderna

(år 1923).

Sverige

Danmark

Norge1

Kr.

Kr.

Kr.

Kontant sjukhjälp......

..... 11,905,700.

6,993,600.—

13,782,000—

Sjukhusvård.........

..... 23,700.

5,479,400.—

5,318,700.—

Läkarvård..........

| 402,400.—

13,847,200.—

9,965,700—

Läkemedel.........

3,829,500.—

287,100—

Annan sjukvård.......

.....

2,146,300.—

1,505,100—

Det torde dock kunna med skäl sägas, att de svenska sjukkassornas här påvisade

mindre omfattande prestationer icke så mycket kunna gälla såsom ett

motiv för de låga statsbidragen, utan fast mera äro en följd därav och sålunda

i själva verket utgöra ett skäl för ökade statsbidrag.

Måhända skulle även kunna anmärkas, att medlemmarnas avgifter i de svenska

sjukkassorna äro jämförelsevis låga och att större understöd från det allmänna

böra erhållas endast i den mån sjukkassornas medlemmar själva mera

kraftigt bidraga till sin sjukförsäkring. Emellertid äro medlemsavgifterna

inom våra sjukkassor icke avsevärt lägre än inom de danska sjukkassorna.

Enligt uppgift i socialstyrelsens förutnämnda utlåtande uppgick sålunda år

1924 sjukkasseavgiften i Danmark till i medeltal 18:70 kronor per medlem, medan,

såsom framgår av den svenska officiella sjukkassestatistiken, den genomsnittliga

avgiften per medlem inom de svenska sjukkassorna år 1921 utgjorde

18:03 kronor — däri visserligen, till skillnad från den danska siffran, inräknad

en mindre avgift till begravningshjälp. I Norge uppgå däremot sjukkasseavgifterna

i genomsnitt till mer än dubbla beloppet av den nyssnämnda svenska.

1 I de norska kostnaderna för sjukhushjälp och läkarvård hava även inräknats kostnader för

sjuktransport resp. läkarskjnts.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Å andra sidan finner man emellertid, att såväl i Danmark som i Norge den

valuta, som medlemmar från sjukkassorna erhålla för sina avgifter, tack vare

de bidrag från staten eller annat håll, vilka tillkomma kassorna, proportionsvis

är väsentligt mycket större än i Sverige; detta visas tydligt av följande av

senast föreliggande statistik för respektive länder framgående siffror.

I genomsnitt per medlem erlagd avgift........

Kostnader för understöd av olika slag i genomsnitt per

medlem.....................

Sverige

Danmark

Norge

(1921)

(1924)

(1924)

kr.

kr.

kr.

18.03

18.70

39.40

16.21

22.80

56.50

Förslagen j detta sammanhang vill jag även erinra om de bestämmelser rörande statens

torMsjuk- understödjande av sjukförsäkringen, som upptagits i de tidigare föreliggande

försäkring, förslagen rörande obligatorisk sjukförsäkring för vårt land. Enligt socialf

ör säkring skommitténs förslag till allmän sjukförsäkring skulle, som förut inledningsvis

nämnts, till bestridande av allmän sjukkassas utgifter lämnas ett bidrag

av staten, motsvarande för varje kalendermånad fyrtiofem öre för envar

i kassan försäkrad jämte ett belopp motsvarande hälften av kassans utgifter

under månaden för läkarvard och läkemedel, bekostade i enlighet med lagförslagets

bestämmelser. Utöver detta bidrag skulle av staten även lämnas bidrag,

motsvarande för varje kalendermånad fem öre för var och en enligt lagen försäkrad,

till bildande av en regleringsfond för beredande av understöd och lån

åt kassorna under vissa omständigheter. Härförutom skulle enligt förslaget

vissa riskavgifter till sjukkassorna åligga de försäkrades arbetsgivare. — Enligt

det förslag till lag om sjukförsäkring, som år 1920 upprättades vid en inom

socialdepartementet verkställd överarbetning äv socialförsäkringskommitténs

förslag, skulle statens bidrag till de allmänna sjukkassorna utgå med belopp

motsvarande en krona för varje kalendermånad för envar under månaden försäkrad,

för hustru, å vilken särskilda i förslaget upptagna bestämmelser ägde

tillämpning, dock endast 50 öre per månad. Därutöver skulle av staten lämnas

bidrag till en regleringsfond med belopp motsvarande 10 öre per månad och

försäkrad. Även detta förslag föreskrev dessutom vissa riskavgifter av arbetsgivarna.

Departc- Såsom den föregående framställningen giver vid handen, har den svenska

mcntschefen. f.ju]c][assergre]sen efter tillkomsten av 1910 års sjukkasselag ej utvecklat sig

till ett tillfredsställande organ för den sociala sjukförsäkringen. Detta gäller

ej blott med hänsyn till den förhållandevis ringa tillslutningen utan även i fråga

om försäkringens prestationer. Särskilt anmärkningsvärd är, som förut framhållits,

den obetydliga omfattning kassornas ur samhällets synpunkt måhända

viktigaste verksamhet, den sjukvårdande, fått. Detta beror naturligtvis ej

blott på brister i organisationen. Lagen lämnar kassorna frihet att ovanför de

däri angivna minimigränserna anordna sin verksamhet på sätt de själva finna

för gott, och därest intresse för en utveckling av verksamheten förefunnits,

.skulle säkerligen den erforderliga organisationsförmågan stått till buds. Vid

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

151

sådant förhållande skulle naturligtvis ett rikligare tillmätt statsbidrag utgöra

ett medel till åstadkommande av bättre förhållanden. Blotta medvetandet om att

vederlaget för utgifterna tack vare sådant bidrag kunde sättas högre än utgifterna

själva måste verka uppmuntrande. Att det nuvarande statsbidraget ej

haft tillräcklig sådan verkan framgår tydligt av utvecklingen.

Om sålunda en förhöjning av statens bidrag till sjukkasseverksamheten redan

under nuvarande förhållanden är av behovet starkt påkallad, blir en sådan

höjning givetvis än mer nödvändig vid en omorganisation av verksamheten på

sätt nu ifrågasättes. Den föreslagna utsträckningen av sjukhjälpstiden skulle

nämligen i motsatt fall komma att betydligt öka kassornas utgifter för kontant

sjukhjälp. Medlemsavgifterna inom sjukkassorna, som genomsnittligt sett sedan

1915 stegrats från 14:05 kronor till 18:03 kronor år 1921, skulle enbart

därigenom, om statsbidragen icke höjdes, sannolikt komma att stiga till omkring

24 kronor, vilket innebär en ökning om 70 procent eller mera, jämfört med

förhållandena år 1915. En avsevärd ytterligare avgiftsökning bleve tydligen

nödvändig, därest sjukkassornas prestationer skulle kunna mera allmänt utvidgas

till beredande av sjukvård under olika former, såsom önskvärt och behövligt

är.

Det är vidare uppenbart att, såsom i olika sammanhang anförts, medlemsavgifterna

inom de statsunderstödda sjukkassorna måste hållas inom vissa tämligen

snäva gränser, på det att icke först och främst de nuvarande sjukkassorna

skola avskräckas från att med uppgivande av sin nuvarande självständiga

verksamhet uppgå i de nyssnämnda kassorna och att ej heller i fortsättningen

rekryteringen av nya medlemmar till dessa kassor försvåras, samt till undvikande

även av att de statsunderstödda sjukkassorna försättas i en ogynnsam

ställning i konkurrensen med andra vid sidan av dem möjligen förekommande

sjukkassor. Den omständigheten att en stor del av de nu befintliga sjukkassornas

medlemmar äro mycket lågt försäkrade tyder på att stort avseende fästes

vid att försäkringen är billig och sålunda kan erhållas för en ringa avgift.

Av stor vikt är tydligen, att de många medlemmar — se tabellen å sid. 128 —

som nu hava en försäkring av högst en krona om dagen och av allt att döma

befinna sig i den ekonomiska ställning, att deras förhjälpande till en betryggande

och effektiv sjukförsäkring måste anses utgöra en synnerligen betydelsefull

social uppgift, icke genom för höga medlemsavgifter i stor utsträckning

låta sig avhållas från att ingå i de statsunderstödda sjukkassorna. Med

hänsyn till den föreslagna långa sjukhjälpstiden och i betraktande av att statens

sjukdagsbidrag, såsom i det följande skall nämnas, alltjämt skall vara

oberoende av sjukhjälpens storlek, till följd varav varje förhöjning av sjukförsäkringen

måste helt bestridas genom ökning av medlemsavgifterna, bör om

möjligt även tillses, att icke genom att statsbidraget sättes alltför lågt en sådan

utökning ställer sig kännbar redan vid en tämligen blygsam förhöjning av

sjukhjälpsbeloppet utöver minimum, exempelvis till 2 eller 3 kronor per dag.

Den minsta fordran som i alla händelser, enligt mitt förmenande, måste ställas

beträffande statens bidrag till sjukkassorna är emellertid, att de möjliggöra,

att åtminstone för den lägsta sjukhjälpsklassen avgifterna trots den förläng
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

da sjukhjälpstiden i varje fall icke nämnvärt överstiga den inom våra sjukkassor

nu vanliga avgiften för en sjukpenning av motsvarande belopp.

Yad angår det sätt, på vilket den förhöjning av statsbidragen bör åvägabringas,

som på nu anförda skäl bör ske, synes det mig lämpligast, att ökningen

göres med bibehållande i allt väsentligt av de hittillsvarande formerna

för statsbidraget ävensom såvitt möjligt av proportionerna mellan dem. Den

nuvarande tredelningen av bidraget, innebärande att detsamma beräknas i förhållande

till dels antalet medlemmar, dels antalet sjukdagar för vilka kontant

sjukhjälp utgivits eller sjukhusvård meddelats, dels; slutligen i en eller annan

form bekostad sjukvård, bör alltså enligt min mening fortfarande bestå,

och höjningen bör fördelas på alla bidragsformerna. Såvitt jag kunnat finna

hava mera vägande invändningar icke blivit gjorda gentemot denna anordning.

Medlemsbidraget.

I fråga om den förstnämnda delen av statsbidraget, medlemsbidraget -— understundom

även kallat förvaltningsbidraget såsom närmast avsett till täckande

helt eller delvis av sjukkassans förvaltningskostnader —- har besparingskommittén,

såsom jag redan nämnt, ifrågasatt en förhöjning från nuvarande 2 till

3 kronor. I den motion, som vid nästföregående års riksdag väcktes av herrar

Laurén och Jonsson m. fl., ifrågasattes samma förhöjning. I sitt i anledning

av dessa motioner avgivna yttrande uttalade socialstyrelsen betänkligheter i

detta hänseende och ansåg, att en höjning av förevarande del av statsbidraget

i varje fall borde förknippas med vissa villkor, ägnade att förhindra en obehövlig

stegring i sjukkassornas förvaltningskostnader. Dessa hade, anförde

styrelsen, varit stadda i oavbruten tillväxt, nämligen från 1:14 kronor årligen

i genomsnitt per medlem år 1915 till 2: 94 kronor år 1921.

Departe- Jag kan för min del icke finna dessa betänkligheter befogade. Även om nu

mentschefen. ifrågavarande bidrag i första hand avser att täcka kassornas förvaltningskostnader,

synes det mig icke innebära någon oegentlighet, om någon del därav

kommer understöden till godo. Visserligen utgår ej bidraget i förhållande till

kostnaden för dessa, men denna kostnad torde dock i allmänhet tämligen nära

rätta sig efter medlemsantalet. Då bidraget utgår med ett fast belopp för varje

medlem, synes detsamma vidare ej rätt gärna kunna uppmuntra till en dyrbar

administration. Kunna kostnaderna för förvaltningen hållas lägre än bidraget,

blir skillnaden en förtjänst för medlemmarna, överstiga de åter detsamma blir

det en medlemmarnas utgift. Någon anledning att överflytta ifrågavarande

del av bidragshöjningen till annan bidragsform föreligger alltså enligt min mening

icke.

Enligt företagen undersökning uppgingo för övrigt förvaltningskostnaderna

inom de registrerade sjukkassorna under år 1923 till 2:93 kronor per medlem

Vid sådant förhållande och då det synes knappast kunna undvikas, att den föreslagna

omorganisationen av sjukkasseväsendet, med ty åtföljande utvidgning av

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

153

verksamheten kommer att i viss mån stegra förvaltningskostnaderna, finner

jag den av besparingskommittén föreslagna förhöjningen fullt motiverad, redan

på den grund att bidraget enligt sitt ändamål bör ungefärligen motsvara kassornas

normala kostnader för förvaltningen.

Sjukdagsbidraget.

Beträffande den i förhållande till antalet sjukdagar utgående delen av stats- Bidrag fö,

bidraget eller det s. k. sjukdagsbidraget har från sjukkassehåll uttalats den

önskan, att detta bidrag skulle få beräknas med hänsyn tagen även till söndagar.

Då ett bidrag av förevarande slag, utgående för alla sjukdagar utom söndagar,

såväl räknemässigt som praktiskt taget ger samma resultat som ett för

sjukveckans alla dagar utgående bidrag, vars belopp per dag räknat är en sjundedel

mindre än i förra fallet, innebär ett tillmötesgående av berörda önskemål

egentligen endast en formell ändring av den nuvarande bestämmelsen. I samband

med en förestående omgestaltning av förhållandena synes all anledning

förefinnas att företaga en ändring i antydd riktning. De missförstånd, som

uppstått på grund därav att i nu gällande författning söndagarna undantagits

från beräkningen av sjukdagsbidraget, trots att sjukkassa är skyldig att utgiva

sjukhjälp för veckans alla dagar, skulle härigenom för framtiden förebyggas.

Det återstår då att avgöra, till vilket belopp under sådana omständigheter

söndagar.

Bidrag

det per sjukdag utgående bidraget lämpligen och rimligen bör bestämmas. Så- ^[ui^sjuksom

i det föregående anförts har såväl av rikssjukkassornas centralorganisation hjälpensr

som av olika motionärer inom riksdagen påyrkats, att sjukdagsberäkningen

borde frångås och den ifrågavarande delen av statsbidraget i stället bestämmas

i visst förhållande till den utbetalade sjukhjälpen. En sådan beräkningsgrund

skulle tydligen innebära, att bidraget utginge med proportionsvis samma del

av den dagliga sjukpenningen, oavsett dennas storlek, i stället för, såsom för

närvarande, med lika belopp, oberoende av om sjukpenningen är hög eller låg.

Såsom skäl för den föreslagna ändringen har man, under hänvisning till hurusom

den kontanta sjukhjälpen inom vissa sjukkassor i allmänhet är alltför låg

-— i genomsnitt ungefärligen 2 kronor per dag (se sid. 128) — anfört, att medlemsavgiften

just till följd av det påtalade nu gällande sättet för statsbidragets

beräkning förhållandevis starkt stegrades med sjukhjälpens storlek, vilket avhölle

sjukkassemedlemmarna från att bereda, sig en tillräckligt hög sjukförsäkring.

Man har vidare åberopat förhållandena i Danmark, där statens bidrag,

frånsett ett fixt belopp per medlem, utgår i förhållande till den meddelade

sjukhjälpens storlek, närmare bestämt med en fjärdedel.

Ett bidrag från statens sida för ifrågavarande ändamål bör uppenbarligen Departei

första hand komma de ekonomiskt sämst ställda till godo. Och som regel får mentsctelen

man väl antaga, att en person väljer storleken av sin sjukförsäkring med hänsyn

till sin förmåga att betala kostnaden därför. Det må visserligen vara rik
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

tigt, att det är ett socialt intresse, att levnadsstandarden ej allt för mycket nedpressas

vid sjukdom och att en uppmuntran till en den vanliga arbetsinkomsten

något så när motsvarande sjukhjälp sålunda vore befogad. Men å andra sidan

måste det tillses, att statens utgifter för ändamålet hållas inom rimliga gränser.

1919 års förslag till allmän sjukförsäkring ävensom det överarbetade förslaget

av år 1920 intog ock den ståndpunkten att — frånsett kostnaderna för

läkarvård och läkemedel — statsbidraget utgick i förhållande till antalet medlemmar

utan avseende å deras olika rätt till sjukhjälp.

Under den allmänna diskussionen i sjukkassekretsar liar man å andra sidan

på många håll ställt sig avvisande till principen om statsbidragets utgående i

förhållande till sjukhjälpens storlek, då detta innebure ett gynnande av dem,

vilkas jämförelsevis goda ekonomiska omständigheter medgåve att de tillförsäkrade

sig en högre sjukhjälp. Jämväl ur denna synpunkt, som icke torde

sakna berättigande, lärer det hittills tillämpade, i nu föreliggande förslag bibehållna

systemet med ett fixt, av sjukhjälpens storlek oberoende sjukdagsbidrag

äga företräde. Detta system, som likställer alla försäkrade, täcker en förhållandevis

stor del av sjukpenningen, där denna är liten, till följd varav systemet

bidrager att underlätta tillträdet till sjukförsäkringen för de mindre

bemedlade. Då, såsom jag redan anfört, det måste anses, att anslutningen till

sjukförsäkringen bland dessa befolkningslager är jämförelsevis ringa, synes

mig en dylik anordning även ur denna synpunkt ändamålsenlig. Enligt en utredning,

som återfinnes i Bilaga F, torde enligt förslaget i en genomsnittskassa

på landet för en premie av 50 öre i månaden kunna erhållas en försäkring

å 1 krona om dagen jämte läkararvode. Därest motsatt system skulle

tillämpas, skulle med de belopp, staten kan anses böra allt som allt utgiva för

sjukförsäkringen, premierna för de lägsta sjukhjälpsklasserna komma att få

sättas väsentligt högre.

På nu anförda grunder finner jag det lämpligaste vara, att den nuvarande

bestämmelsen om ett fixt, av sjukhjälpens storlek oberoende sjukdagsbidrag

bibehålies.

Därvid skulle emellertid på skäl som jag förut anfört sjukdagar vid sjukdom

på grund av olycksfall i arbete och vid sjukdom, som varit så lindrig att kassan

ej varit lagligen skyldig att utge ersättning, icke komma med i beräkningen.

Sjukdagsbidraget.

s

belopp.

Då besparingskommittén ansåg sig kunna begränsa bidragshöjningen till

allenast 8 öre eller från 25 till 33 öre per dag, lärer detta hava åtminstone delvis

berott på särskilda omständigheter. Frånsett det förhållandet, att de sjukdagstal,

som böra läggas till grund för avgiftsberäkningen med hänsyn till den

föreslagna utökningen av sjukhjälpstiden, torde ställa sig något högre än de tal,

varmed kommittén räknat — beroende bland annat därpå, att enligt nu föreliggande

förslag sjukhjälp skulle komma att utgå även vid av sjukdom föranledd

invaliditet, vilken förutsättning till synes icke ingått i kommitténs beräkningar

— lärer kommittén dessutom hava lämnat en annan omständighet ur räkningen,

då det gällt att bedöma den erforderliga storleken av statsbidraget. Kommittén,

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1]7.

155

som icke ansett sig kunna förorda en förhöjning av bidraget till de sjukvårdande

utgifterna inom sjukkassorna, torde sålunda i samband härmed hava räknat

med att dessa utgifter även framdeles i stort sett skulle komma att hålla sig

inom den nuvarande ramen och att i detta hänseende en stegring i medlemsavgifterna

därför icke vore att räkna med. Det föreliggande förslaget syftar

däremot till att åvägabringa en starkare utveckling av sjukkasseverksamheten

även i förevarande avseende, vilket tydligen förutsätter ökning i medlemsavgifterna,

då ju sjukvårdsbidraget aldrig kan täcka mera än en del av försäkringen

för dylikt ändamål. Skola avgifterna ändock kunna bibehållas vid nuvarande

belopp eller skall åtminstone en alltför avsevärd avgiftsökning kunna

undvikas, erfordras tydligen även härutinnan en kompensation genom förhöjda

statsbidrag, vilken kompensation lämpligen synes böra ske i fråga om sjukdagsbidraget.

Ur dessa synpunkter och på grund vidare av de beräkningar rörande de behövliga

medlemsavgifternas storlek, som blivit gjorda och för vilka redogöres i

en promemoria, vilken upprättats av en av de inom socialdepartementet tillkallade

sakkunniga och som torde få som bilaga (Bilaga F) fogas vid protokollet

i detta ärende, har jag kommit till den uppfattningen, att ett sjukdagsbidrag

av 50 öre — det belopp alltså som av såväl sjukkasseförbundet som

socialstyrelsen, med instämmande av sociala rådets sektion för sjukkasseväsen,

föreslagits •—• är ett lämpligt belopp men på samma gång ett nödvändigt minimum.

Vid jämförelse med de yrkanden, som framkommit från rikssjukkassornas

centralorganisation samt förutnämnda motionärer inom riksdagen, ävensom med

de ofta åberopade statsbidragen till de danska sjukkassorna finner man ock, att

ett sjukdagsbidrag av 50 öre ungefär motsvarar en fjärdedel av den genomsnittliga

kontanta sjukhjälpen inom våra sjukkassor för närvarande. Ett dylikt

bidrag skulle alltså om också icke individuellt så dock genomsnittligt sett

motsvara, vad från nämnda håll påyrkats.

Sjukdagsbidrag

vid

vård å

sjukhus.

Enligt förslaget skulle sjukdagsbidraget utgå med oförändrat belopp även

för sjukdagar, då sjukkassa bekostat vård å sjukhus. Så är även för närvarande

förhållandet. I sin förut omnämnda skrivelse den 28 november 1921

har sjukkasseförbundet visserligen påyrkat, att i förevarande fall statens bidrag

måtte utgå med 60 procent av den utgivna kostnaden för sjukhusvården.

I sitt yttrande över denna framställning avstyrkte emellertid socialstyrelsen

detta och förordade bidragets utgående enligt oförändrade grunder,

under framhållande av hurusom de taxor som i allmänhet tillämpades å de

offentliga sjukhusen i regel vore så låga, att rimliga krav på en billig sjukhusvård

därigenom kunde anses uppfyllda. Med biträdande av denna enligt min

mening riktiga synpunkt har jag ansett, att sjukdagsbidraget för tid, då sjukkassemedlem

vårdas å sjukhus, icke bör utgå med högre belopp än för annan

sjuktid. Det synes mig å andra sidan att beloppet icke bör sättas lägre än i

nyssnämnda fall, allra helst saken att döma av hittills vunnen erfarenhet torde

vara av underordnad betydelse ur statsfinansiell synpunkt.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Inledning.

De bidragsberättigande

prestationerna.

Sjuk vårdsbidraget.

Vid behandlingen av frågan om de prestationer, som skola föreskrivas för

de statsunderstödda sjukkassorna, har jag framhållit, att sjukkassornas sjukvårdande

verksamhet synes mig höra till deras viktigaste uppgifter samt att

allenast hänsyn till rådande förhållanden beträffande möjligheten för alla

sjukkassor att bereda läkar- och annan sjukvård föranlett mig att ej föreskriva

dylik verksamhet såsom obligatorisk för nämnda kassor. Även har jag anfört,

att man vid sådant förhållande enligt min mening syntes få åtnöjas med att

genom förhöjda statsbidrag söka uppnå en kraftig utveckling av ifrågavarande

verksamhet. Av förut återgivna uttalanden framgår också, att såväl socialstyrelsen

som Sveriges allmänna sjukkasseförbund ansett, att ökning av statsbidraget

till denna verksamhet vore önskvärd, detta till och med framför en

ökning av de andra formerna av statsbidrag.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag med en fjärdedel av de

utgifter, en sjukkassa fått vidkännas för bekostande av läkarvård och läkemedel

åt medlemmarna, dock högst med en krona för år och medlem. Några

bestämmelser om i vilken omfattning eller på vilket sätt sådana förmåner skola

meddelas för att bidraget må utgå, äro ej givna i vidare mån än att, såsom

nämnts, statsbidraget •— om man bortser från sjukhusvård — utgår allenast

för meddelad läkarvård och läkemedel och alltså ej för andra sjukvårdande

åtgärder. Statsbidrag utgår alltså såväl då en kassa ersätter allt slags läkarvård

med fulla beloppet som då den exempelvis lämnar ersättning blott för

viss kvotdel av kostnaden för ett begränsat antal konsultationer eller dylikt.

I detta sammanhang bör emellertid erinras, att då sjukkasselagen medgivit

>;läkarvård jämte läkemedel» som en godkänd minimiprestation av sjukhjälp, i

detta tydligen ligger ett krav på att vården skall hava varit av socialt tillfredsställande

beskaffenhet. Närmare uppgifter i dessa hänseenden återfinnas

i Bilaga G tabellerna 31, 32, 35—39.

Till belysning av frågan om de bidragsberättigande prestationernas nuvarande

omfattning må återgivas den i de kommitterades motiv till den gällande

sjukkasselagen givna definitionen å begreppet läkemedel. Dit skulle enligt

kommitterades uppfattning ej hänföras s. k. terapeutiska hjälpmedel såsom

bråckband, kryckor, konstgjorda lemmar och dylikt; ej heller manuell eller annan

mekanisk behandling av härför speciellt utbildade personer, såsom massage,

sjukgymnastik och dylikt; ej heller från den direkta sjukdomsbehandlingen

fristående eller blott för det fysiska tillståndets höjande avsedda bad-, lufteller

ljuskurer m. m. Däremot synes enligt lagen under läkemedel inbegripas

för den sjukes rationella vård omedelbart nödiga förbandsvaror och därmed

jämförliga artiklar.

Därest en mera väsentlig utökning av statsbidraget för ifrågavarande ändamål

skall äga rum, synes böra ifrågakomma meddelande av bestämmelser rörande

omfattningen av de prestationer, som skola lämnas för att bidraget skall

utgå.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

157

Vid bestämmande av denna omfattning bör först beaktas, att en obegränsad

rätt till läkarvård och läkemedel lätt kan framkalla missbruk. Det kan

nämligen tänkas, att vissa sjukkassemedlemmar skulle anlita läkarhjälp i

större omfattning än behovet påkallade, såvida de ej själva skulle drabbas av

någon kostnad därför. Erfarenheten har ock givit vid handen, att särskilt rätten

till fri medicin i rätt stor utsträckning missbrukats. Korrektiv mot sådana

missbruk hava även plägat anses erforderliga. I socialförsäkringskommitténs

överarbetade förslag föreskrevs sålunda, att endast två tredjedelar av den av

sjukkassorna förmedlade läkarvården skulle bekostas av kassorna, medan medlemmarna

själva skulle få vidkännas den återstående delen av kostnaden. I

Norge, där kassorna tidigare varit skyldiga bekosta all läkarvård, har man

senare infört den regeln, att kassorna skola gälda kostnaden »enligt tariffer,

som uppställas i departementet». Har den verkliga kostnaden överstigit dessa

tariffer, får alltså den sjuke själv betala skillnaden.

Det inom socialdepartementet utarbetade utkastet upptog i detta hänseende

en kombination av båda dessa system. Såsom villkor för statsbidrag föreskrevs

nämligen där, att kassan skulle åt medlemmar meddela ersättning för läkarvård

jämte läkemedel med viss kvotdel, minst två tredjedelar och högst fyra

femtedelar, av det belopp, vartill kostnaden därför utgått, dock beträffande

läkarvård högst av kostnaden därför enligt av tillsynsmyndigheten fastställd

taxa.

Socialstyrelsen anförde på denna punkt, att även om åtskilliga skäl onekligen

talade för den föreslagna begränsningen till viss kvotdel av kassas rätt

att ersätta sjukvårdskostnader, det å andra sidan syntes styrelsen tvivelaktigt,

om en dylik föreskrift borde göras tvingande. Den innebure i varje fall en

avsevärd försämring gent emot nuvarande förhållanden, då sjukkassorna i

många fall betalade hela sjukvårdskostnaden eller åtminstone hela denna kostnad

intill ett visst belopp. Även för de fall, då exempelvis en arbetsgivare

utfäst sig att bestrida sjukvårdskostnaderna för de medlemmar av kassan, som

vore anställda vid hans företag, skulle bestämmelsen sannolikt vålla åtskilliga

svårigheter. Vidare förordade styrelsen, att den föreslagna taxan skulle fastställas

av Konungen.

Medicinalstyrelsen yttrade i avgivet utlåtande, att styrelsen funne särskild

taxa icke vara erforderlig. Ansåges dock en sådan böra fastställas, borde den

för varje kassa uppgöras efter överenskommelse mellan sjukkassan och vederbörande

läkareförening. Kunde på detta sätt överenskommelse ej träffas, borde

taxan lämpligen fastställas av medicinalstyrelsen efter samråd med tillsynsmyndigheten.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anförde i ett av medicinalstyrelsen

infordrat yttrande:

»I första hand vill Centralstyrelsen beröra bestämmelsen, att kassornas bidrag

till bestridande av kostnaderna skall beräknas enligt en av tillsynsmyndighet

fastställd taxa. Av handlingarna framgår det icke, enligt vilka normer

•denna taxa av tillsynsmyndighet skall uppgöras. Då grunden för ersättandet

av läkarvården torde komma att bliva föremål för avtal mellan vederbörande

sjukkassa och läkarorganisation och då taxesatserna i dessa avtal komma att

De sakkunniga.

Yttranden

över de

sakkunnigas

utkast.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departe
ments
chefen.

växla alltefter levnadskostnaderna och andra förhållanden i olika delar av

landet, synes det, som skulle en för hela landet enhetlig taxa knappast skapa

rättvisa förhållanden. Det synes därför Centralstyrelsen att denna bestämmelse

borde ändras därhän, att sagda bidrag måtte beräknas enligt taxa, varom

vederbörande sjukkassor och läkarorganisationer träffat avtal.

Fullmäktige för Läkarförbundet hava tidigare uttalat sig för att en viss

del av kostnaden för läkarvård och läkemedel skulle betalas av den försäkrade

själv, så att både läkaren och apotekaren skulle ha att av den försäkrade uppbära

en viss del av ersättningen och att i övrigt föra räkning med sjukkassorna.

Med detta förslag avsågo fullmäktige att skapa ett korrektiv mot missbruk

av ifrågavarande förmåner. Onekligen kan emellertid en sådan anordning

föranleda praktiska olägenheter. Det kan därför ifrågasättas, om icke

sjukkassan skulle kunna få rätt att utgiva hela kostnaden för läkarvården, under

det att i stället en större del, om ej hela kostnaden för läkemedlen lades på

de försäkrade. Mer och mer gör sig bland läkarna den uppfattningen gällande,

att ett av de bästa korrektiven mot missbruk av fri sjukvård är den omständigheten,

att medicinen ej är kostnadsfri, utan av den sjuke själv särskilt skall

betalas. Erfarenheterna från exempelvis sjukkasseverksamheten i Göteborg

och Linköping har ock ådagalagt, att några påtagliga missförhållanden i detta

avseende ej förekommit, oaktat att ersättningen för läkarvården odelat erlagts

av sjukkassorna. Centralstyrelsen anser därför, att det önskade korrektivet

enklast kan vinnas genom att man läte de försäkrade betala hela eller åtminstone

en avsevärd del av medicinkostnaden själva.»

Granskning snämnden yttrade:

»Då sjukkassa lämnar läkarvård och läkemedel till sina medlemmar och

statsbidraget för denna sjukhjälpsform ökas, har det synts de sakkunniga, att

ett starkare korrektiv mot missbruk än vad i utkastet föreslås vore påkallat.

Detta synes i önskvärd'' omfattning kunna åstadkommas, om medlemmarna, i

större omfattning än vad i utkastet föreslagits själva nödgades bidraga till

kostnaderna för sådan vård. I sådant avseende vilja de sakkunniga föreslå,

att medlem av statsunderstödd sjukkassa, som av kassan erhåller läkarvård

jämte läkemedel, själv skall bidraga med minst en tredjedel av kostnaderna

härför.»

Inom sociala rådets sjukkassesektion anfördes betänkligheter mot att hindra

de statsunderstödda sjukkassorna från att ersätta all medlemmarnas läkarvårdskostnad.

I fråga om de åberopade förhållandena beträffande sjukkasseverksamheten

i Göteborg torde jag få hänvisa till en genom de sakkunnigas försorg verkställd

utredning rörande den sjukvårdande sjukkasseverksamheten hos vissa kassor,

vilken utredning synes böra biläggas statsrådsprotokollet i detta ärende

(Bilaga G).

Vad till en början angår den föreslagna taxan, vill jag framhålla, att tanken

att på detta sätt begränsa kassornas kostnader för läkarvården synes riktig.

En sådan taxa bör emellertid naturligtvis med denna utgångspunkt vara så

avvägd, att den motsvarar den normala kostnaden för läkarvård, och den bör

innehålla specifikation på de olika vårdmoment, som vanligast förekomma,

exempelvis besök i hemmet, telefonkonsultation o. s. v. Visst material för bedömandet

av normalkostnaden föreligger i de redan befintliga avtal mellan sjukkassor

och läkare, för vilka redogöres i nyssnämnda bilaga. Skulle kostnaderna

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

159

på viss ort komma att ställa sig lägre än enligt en sålunda, fastställd taxa, kominer

kassans ersättningsskyldighet att regleras av de verkliga kostnaderna. Den

föreslagna bestämmelsen syftar allenast till att förhindra, att en sjukkassemedlem

genom sitt val av läkare — vilket i princip bör vara fritt — skulle onödigt

tördyra kassans kostnader. Medicinalstyrelsen bär till stöd för taxans obehövlighet

åberopat, att medelkostnaden för sjukvård inom sjukkassorna uppginge

till allenast 4 kronor 64 öre för medlem. Denna kostnad synes visserligen

ganska låg, men det bör ihågkommas, att den hänför sig till kassornas nuvarande

utgifter, och för närvarande meddela även de sjukkassor, som infört

läkarvård, sådan i delvis ganska begränsad omfattning. Även om kassorna

för framtiden skulle få frihet beträffande den meddelade vårdens omfattning,

är det dock att antaga, att deras genomsnittliga kostnader skola bliva avsevärt

högre än kassornas nuvarande medelkostnad för samma ändamål.

Jag anser mig sålunda böra bibehålla den av de sakkunniga förordade bestämmelsen

om taxa. Dock synes mig beträffande sättet för taxans fastställande

den jämkning böra göras, att densamma skall fastställas av tillsynsmyndigheten

efter samråd med medicinalstyrelsen.

Det bör måhända understrykas, att innebörden av en dylik taxebestämmelse

ingalunda är att läkarna icke skola äga att kräva högre betalning än enligt

taxan, liksom ej heller att medlemmarna skola gå förlustiga läkarbidraget, om

de erlägga sådan högre betalning. Taxan innebär allenast en norm för begränsning

av sjukkassornas rätt att lämna ersättning till vad som kan anses

skäligt. Den nödvändiggör alltså på intet sätt ett avtal mellan läkarna och

sjukkassan men kan möjligen •— genom den specifikation på olika slag av vård,

som den kommer att innehålla — tjäna som underlag för en dylik överenskommelse.

Att de försäkrade själva skola, såsom de sakkunniga förordat, bestrida en skyldighet för

del av kostnaden ej blott för läkemedel utan även för läkarvård synes mig väl- ,]e försäkrade

betänkt. Den av socialstyrelsen framförda betänkligheten mot en sådan be- del aTkoststämmelse

beträffande kassor, där arbetsgivarna betala sina arbetares läkar- naden.

vårdskostnader, synes mig ej innebära något hinder mot en regel av sådan

innebörd. Även om arbetsgivarens betalning går genom kassan, behöver densamma

— eller den del därav som motsvarar sådan andel av sjukvårdskostnaden,

som icke täckes av kassans allmänna försäkring för detta ändamål -— ej

anses utgöra en kassans försäkringsprestation gentemot dess medlemmar. I

stället kan förhållandet uppfattas så, att arbetarna hos kassan äro försäkrade

för kontant sjukpenning och att kassan därjämte på uppdrag och mot vederlag

av arbetsgivaren tillhandahåller dem läkarvård. Den stadgade inskränkningen

kommer alltså ej att gälla i sådana fall.

Hänvisningen till de kassor, som nu lämna full ersättning för sjukvården,

synes mig icke heller vara bindande. Den omständigheten att vissa sjukkassor

i större städer lyckats utan anmärkning genomföra ett dylikt system innebär

nämligen icke någon garanti för att icke å andra orter med större avstånd

och sämre kontroll de mot systemet anförda betänkligheterna skulle

besannas.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Andra sjukvårdande

åtgärder

och

läkarvård.

De sakkunniga.

Yttranden

över de sakkunnigas

utkast.

Beträffande storleken av den kostnadsandel, som kassorna ma lämna, har

jag anslutit mig till granskningsnämndens förslag.

De prestationer, för vilka enligt nu gällande bestämmelser bidrag atnjutas,

hava från flera håll ansetts vara alltför begränsade. Bland de önskemål, som

i förut återgivna framställningar framförts beträffande statsbidragen, hava

oek funnits krav på bidrag till andra sjukvårdande åtgärder än dessa.

I det av de sakkunniga utarbetade utkastet bibehöllos emellertid förutvarande

bestämmelser i sådant hänseende.

Mot denna ståndpunkt framfördes anmärkningar. Sålunda yttrade socialstyrelsen

följande:

»I detta sammanhang vill styrelsen fästa uppmärksamheten på, att det varken

i utkastet till ändringar i sjukkasselagen eller i utkastet till kungörelse angående

statsunderstöd meddelats bestämmelser om vad som skall innefattas i å

ena sidan läkarvård och å andra sidan läkarvård jämte läkemedel. I samma

mån som sjukvården kommer att upptagas av sjukkassorna, blir givetvis denna

fråga av stor betydelse. Det kommer ju här att gälla utbetalning av betydande

belopp av statsmedel och sjukkassornas räkenskaper måste därför, till förekommande

av missbruk, underkastas en mycket ingående granskning. Härvid

behöver klargöras, huruvida »läkarvård», såsom i England, innefattar endast

sådan vård, som kan lämnas av en vanlig praktiserande läkare, eller om

däri, såsom i Tyskland, ingår all slags läkarbehandling och .sålunda även specialistbehandling.

En annan fråga är, om exempelvis massage, bad o. s. v.

skola ingå i den sjukvård, som sjukkassorna må lämna. Skola vidare i kostnaderna

för läkarvården inga även utgifterna för läkarens hämtning eller den

sjukes transport till läkaren? Det är givetvis icke styrelsens mening, att detaljerade

bestämmelser härom böra intagas i själva författningstexten. Det

synes dock kunna fordras, att sjukkassorna liksom också tillsynsmyndigheten

redan i själva författningen erhåller någon vägledning härutinnan.^

Styrelsen får vidare i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på, att

frågan om sjukvård i hemmen på sista tiden börjat ådraga sig allt större uppmärksamhet

från sjukkassornas sida och att denna vårdform redan finnes införd

på en del håll. Styrelsen anser sig icke behöva framhålla, vilken betydelse

denna vårdform har såsom ett komplement till sjukkassornas övriga

understödsverksamhet. Särskilt för äldre och ensamstående sjuklingar, liksom

också för mera avlägset liggande trakter, torde betydelsen av hemsjukvården

icke kunna skattas nog högt. Såsom ett medel att sprida kunskap om och förståelse

för den personliga hygienen och dess vikt är denna vårdform måhända

den allra värdefullaste. Att tillerkänna sjukkassorna statsbidrag även för denna

vårdform torde vara endast en gärd av klok förtänksamhet.

Ett annat understöd, som likaledes synes förtjäna uppmuntran av det allmänna,

är beredandet i viss grad av tandvård. Erågan härom har redan i viss grad

ådragit sig sjukkassornas uppmärksamhet. I våra grannländer, Norge och Danmark,

har tandvård i viss utsträckning redan upptagits bland sjukkassornas

prestationer.»

Granskning snämnden anförde:

»I detta sammanhang vilja de sakkunniga, på grund av vad under överläggningarna

från flera håll framförts, ifrågasätta, huruvida icke alla av läkare

föreskrivna sjukvårdande åtgärder borde få inräknas i kostnaderna för läkarvård

jämte läkemedel, och kassan alltså för meddelad, sådan vård komma i åtnjutande

av statsbidrag. Genom vad sålunda föreslagits, torde icke statens bidrag

komma att ökas, då statsbidragets maximum är begränsat till 3 kronor

för medlem och år.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. Kil

Det är tydligt, att alla av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder böra vara

av betydelse för hälsans återställande och därigenom jämväl för sjukkassan

liksom även för samhället. I flera fall torde rent av utgifter till läkarvård

vara ganska betydelselösa, därest vården ej kompletteras av annan behandling,

såsom bad, massage o. d. Att de sakkunniga på angivet sätt begränsat rätten

till statsbidrag lärer också hava berott allenast på att det maximum av statsbidrag

till denna sjukkassornas verksamhet som av statsfinansiella skäl ansetts

böra uppställas, beräknats att allenast kunna täcka den bestämda kvotdelen

av kostnaderna för läkarvård och läkemedel (Bilaga E.). Kan en kassa ordna

läkarvården så billigt för sina medlemmar, att en del av det maximistatsbidrag,

som må komma att fastställas, skulle kunna användas för dylika åtgärder, synes

det emellertid befogat, att detsamma får utgå för annat sådant ändamål. Jag har

sålunda på denna punkt anslutit mig till granskningsnämndens hemställan, varmed

socialstyrelsens önskemål torde sammanfalla. Någon inskränkande bestämmelse

beträffande arten av de sjukvårdande uppgifter, varför statsbidrag må

utgå, finnes alltså ej upptagen i förslaget; dock stadgas att de skola vara föreskrivna

av läkare, vilken bestämmelse tydligen är nödvändig till förekommande

av missbruk.

I förevarande hänseende vill jag särskilt understryka betydelsen av en av

dessa övriga sjukvårdande uppgifter, nämligen hemsjukvården. Det synes mig,

att åtminstone för landsbygdens vidkommande möjligheten till en utveckling av

denna verksamhet utan större kostnader till förmån även för sjukkassorna redan

finnes i stor utsträckning genom kungörelsen den 30 april 1920 — sedermera

vid olika tillfällen i vissa hänseenden ändrad — angående statsbidrag

till avlöning åt distriktssköterskor. Genom en samverkan mellan sjukkassorna

och kommunerna, vartill med den nu ifrågasatta omorganisationen av sjukkasseväsendet

vida bättre förutsättningar än hittills torde komma att förefinnas,

synes i berörda hänseende åtskilligt kunna åstadkommas.

I anledning av vad socialstyrelsen vidare i förevarande sammanhang anfört

ma framhållas, att med den utformning förslaget slutligen fått, det i överensstämmelse

med vad nyss sagts är tydligt att sjukkassa •— inom den föreskrivna

maximigränsen — är berättigad till statsbidrag i förhållande till

all den ersättning den i enlighet med sina stadgar meddelar åt sina medlemmar

för deras utgifter för läkarvård och angivna sjukvårdande åtgärder. Hit är

alltså även specialistvård att hänföra. Jämväl läkares resekostnader få anses

höra till medlemmarnas läkarvård, ehuru de givetvis icke skola ingå i den

föreslagna taxan. Ej heller är det föreskrivet, att läkarvården skall meddelas

allenast vid sjukdom, som medför sjukhjälp i övrigt.

Å andra sidan är något minimum ej bestämt för den läkarvård, kassa skall

tillförsäkra sina medlemmar för att få åtnjuta statsbidrag därtill. Detta kan

möjligen anses som en brist. Att så ej skett beror emellertid på samma i annat

sammanhang omförmälda omständigheter, som enligt min mening göra det

omöjligt att göra läkarvården till en obligatorisk prestation. Möjligheten att

bereda erforderlig läkarvård är väsentligt olika på olika platser. Att kassor,

vilka ej utan allt för betungande kostnader kunna bereda läkarvård i önsk
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 Käft. (Nr 117) 11

Departe
mentschefen.

Minimum

för läkarvård?
-

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bidragets

storlek.

Bidrag i förhållande

till

kassans utgifter?
-

De sakkunniga.

Gransknings
nämnden.

vard utsträckning, skulle uteslutas från statsbidrag för de mera begränsade

prestationer därutinnan, som de kunna åtaga sig, vore tydligen obilligt. Och

en föreskrift att statsbidrag skulle utgå allenast till kassor, som meddelade

all erforderlig läkarvård — möjligen med undantag för specialistbehandling

och kostsammare operationer — skulle troligen avskräcka ett stort antal kassor

från att upptaga denna understödsform. Att en sjukkassa ej kan tillförsäkra

sina medlemmar »av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder» utan att

därjämte meddela läkarvård, faller av sig själv. Förutsättningen för att

statsbidrag till dylik verksamhet skall utgå måste sålunda vara, att jämväl

läkarvård, åtminstone i någon omfattning, meddelas.

Enligt nu gällande regler utgår statsbidraget i förhållande till kassans utgifter

därför. Detsamma skulle bliva fallet enligt förevarande förslag. Man

skulle måhända häremot kunna invända, att en sådan regel står i motsättning

till reglerna för statsbidrag till kontant sjukhjälp. Denna motsättning är dock

endast skenbar. Bidraget till kontant sjukhjälp utgår i förhållande till kassans

utgifter för en sjukhjälp, som antages motsvara det erforderliga existensminimum.

Beträffande kassans sjukvårdande verksamhet kan det näppeligen

tänkas, att densamma i någon mån skulle överskrida vad som är erforderligt

för den sjukes återställande till hälsan snarast möjligt. Tvärtom förutsätter

det nu föreliggande förslaget, att den sjuke alltid själv skall bekosta någon

del därav. Några skiljaktiga principer kunna alltså ej sägas vara tillämpade.

Statsbidraget skulle enligt det inom socialdepartementet utarbetade utkastet

utgå med tre femtedelar av kassans utgifter för ifrågavarande ändamål, d. v. s.,

enligt reglerna om maximum för vad kassorna skulle få lämna, med lägst 2/5 och

högst 12/25 av medlemmarnas egna utgifter för ändamålet.

Granskningsnämnden förordade emellertid en nedsättning av bidraget till

hälften av kassans utgifter.

Reservation mot nämndens utlåtande beträffande kassornas sjukvårdande

verksamhet anfördes av herrar Jansson och Lindhagen, vilka yttrade:

»I fråga om läkarvård och läkemedel till kassornas sjuka medlemmar, så

anse undertecknade de sakkunnigas beslut härom icke vara det bästa. En

lång erfarenhet har ådagalagt, att det icke går att i vidare mån införa dessa

prestationer hos de svenska sjukkassorna. Kostnaden härför på grund av de

långa avstånden till läkare å landsbygden torde utgöra ett väsentligt hinder.

I allmänhet torde också sjukkassemedlemmarna helst önska erhålla en någorlunda

tillräcklig kontant sjukhjälp för att sedan på denna själva kunna ordna

om sin sjukvård. Man har därför inom sjukkassorna nöjt sig med att som

regel avfordra de sjuka läkares intyg efter viss kort sjuktid, exempelvis 10 ä

15 dagar. Kassorna ha härigenom haft en viss garanti för att sakkunnig

vård anlitats. Vid en nyordning av den sjukvårdande verksamheten på i huvudsak

allmän bekostnad bör denna lämpligen ske så, att alla härav verkligen

behövande få del, men också endast de. Men inriktas verksamheten blott på

sjukkassorna, ställes större delen av svenska folket utanför, under det att

många icke behövande få del av förmånen. Lämpligast torde därför vara, att

denna viktiga fråga, när den med hänsyn till kostnaden kan bli föremål för

en lösning, göres till en kommunal angelägenhet med stöd av det allmänna i

övrigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

1S3

Emellertid må det redan nu utgående statsbidraget till ifrågavarande verksamhet

fortfarande utgå, dels på grund av dess litenhet och dels även på grund

av svårigheten att göra indragningar i redan beviljade anslag.»

De synpunkter, som anförts i det sist återgivna uttalandet, synas mig icke

vara av beskaffenhet att böra inverka på den däri berörda principiella frågan

huruvida sjukkassorna böra meddela läkarvård eller icke. Är man på det klara

med att sådan vårdverksamhet bör uppmuntras, lära vidare de anförda skälen

ej kunna hava betydelse för frågan om bidragsandelens storlek. Jag har på

andra grunder därutinnan kommit till samma resultat som granskningsnämnden.

Verkan av en regel i överensstämmelse med nämndens förslag blir tydligen,

att statsbidraget kommer att utgå med högst en tredjedel av medlemmarnas

utgifter för vården.

Det bör fasthållas, att det belopp, varav kassan och statsverket enligt nu

angivna grunder skola bidraga med de föreslagna kvotdelarna, är det belopp

medlemmen — enligt taxan — utgivit och alltså icke det belopp som vårdkostnaden

överhuvud gått till. Detta är av betydelse icke blott i det nyss

angivna fallet, då arbetsgivare bekostar läkarvården utan även då vårdkostnaden

eller del därav bestrides från annat håll. Särskilt må i sådant hänseende

erinras om följande. På min föredragning har Kungl. Maj :t den 5 innevarande

februari beslutat förelägga riksdagen proposition (nr 76) angående lindring i

mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader. Enligt denna

proposition skall statsbidrag utgå med tre femtedelar av resekostnad och arvode

för läkare, dock i sistnämnda hänseende blott med tre femtedelar av den del av

arvodet som överstiger sju kronor. Statsbidrag utgår allenast för den del av

läkarens resa som faller utanför ett avstånd av tio kilometer från läkarstationen,

och bidrag utgår endast för personer som på närmare angivna grunder

kunna anses såsom mindre bemedlade.

Då, såsom framgått av den lämnade redogörelsen, ifrågavarande patienter

alltid själva skola bära viss del av läkarkostnaden, lärer det icke kunna anses

oberättigat, att därest i något fall personer i deras ekonomiska ställning komme

att genom sjukförsäkring kunna ytterligare i någon mån minska dessa sina

egna utgifter för läkarvården, statsbidrag i förhållande till dessa utgifter utgår

enligt vanliga grunder. Emellertid torde man kunna utgå ifrån att endast

i mycket få fall personer med den förmögenhetsställning och boende på de orter,

som avses i förenämnda proposition, komma att vara tillförsäkrade läkarvårdsförmån

från någon sjukkassa. Några åtgärder till undvikande av dubbelersättning

hava på dessa skäl icke varit erforderliga.

Ehuru, på sätt jag nyss anfört, några direkt inskränkande bestämmelser ej

synas mig lämpliga beträffande de former av sjukvård, som kassorna få med

statens bidrag bedriva, torde det dock kunna sägas, att kassorna för närvarande

böra i första hand inrikta sig på beredande av tillfyllestgörande läkarvård.

I överensstämmelse härmed synes det maximum för varje sjukkassa, som

tydligen bör även för framtiden gälla i fråga om sjukvårdsbidrag, böra bestämmas

så att det ungefärligen uppgår till statens normala andel — en tredje
-

Departe
mentschefen.

Statsbidrag

till lindring

i mindre bemedlade

patienters

å

landsbygden

sjukvårdskostnader.

Maximum

av statsbidrag.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

Bidrag till

moderskapspenning.

Bidrag till

barnmorskehjälp.

Departe
mentschefen.

del — av det belopp som kan kalkyleras motsvara erforderlig vård av läkare.

Med stöd av beräkningar, för vilka redogöres i Bilaga E, har detta belopp —

med inräknande av någon säkerhetsmarginal — ansetts kunna bestämmas till

3 kronor per år och medlem. I den mån hela detta belopp ej åtgår till läkarkostnaden,

skall såsom nyss anförts utrymme finnas till statsunderstöd av

annan sjukvård.

Statsbidrag till moderskapshjälp.

I det föregående har jag icke berört frågan om statsbidrag till den av sjukkassorna

meddelade moderskapshjälpen. Da enligt vad jag förut anfört denna

prestation enligt förslaget skall bliva i det väsentliga likställd med sjukhjälpen,

synes det — vilket även föreslagits i det av de sakkunniga utarbetade

utkastet och lämnats utan anmärkning av dem som hörts i frågan — lämpligt,

att statsbidraget till den obligatoriska minimiprestationen, en krona om dagen

eller vård å förlossningsanstalt, utgår med samma belopp som för motsvarande

sjukhjälpsprestation, d. v. s. 50 öre för varje dag sådant understöd meddelats.

Detta innebär visserligen en minskning av nu utgående statsbidrag, 60 öre

om dagen. Sänkningen har dock förordats från sjukkassehåll och torde icke

böra väcka några betänkligheter. Ur redovisningssynpunkt är det uppenbarligen

redigast att kunna i båda fallen räkna med samma belopp.

Vidare upptogs i det inom socialdepartementet utarbetade utkastet bestämmelse

om statsbidrag till sjukkassa, som vid barnsbörd meddelade barnmorskehjälp.

Denna bestämmelse anslöt sig till reglerna för statsbidrag till läkarvård

och läkemedel; dock fanns ej någon regel om skyldighet för medlemmarna att

själva betala viss del av kostnaden. Däremot skulle kassan ej i sådan ersättning

få utbetala större belopp än som följde av en av tillsynsmyndigheten bestämd

taxa.

Medicinalstyrelsen förklarade sig varmt tillstyrka upptagandet av denna

understödsform.

Granskning snämnden däremot ansag sig av kostnadsskäl ej kunna förorda

bestämmelsen.

Kostnaderna för det sist behandlade understödet hava emellertid beräknats

till allenast 20 kronor per fall och för staten 149,000 kronor om året (se Bilaga

E), ett i förhållande till de fördelar som därmed vinnas ringa belopp. Då

understödet i fråga avser en verksamhetsgren, som far anses vara i hög grad

förtjänt av uppmuntran, har jag alltså upptagit förslaget. Bidraget skall i likhet

med bidraget till utgifter för sjukvårdande åtgärder enligt förslaget utgå

med hälften av kassas utgifter för ändamålet. Någon särskild taxa torde emellertid

ej behöva upprättas för detta fall. Enligt 5 § i lagen den 28 mars 1919

om anställande av distriktsbarnmorskor skall nämligen barnmorskestyrelse fastställa

taxa för sådan barnmorska. Dessa taxor böra i förekommande fall kunna

användas. — Liksom vid läkarvård bör statsbidraget utgå även i förhållande

till bekostad reseersättning åt barnmorska.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

165

Inskränkningar i de allmänna reglerna rörande rätten till statsbidrag.

Med avseende å de föreslagna grunderna för statsbidragens utgående vill

jag slutligen påpeka, att det maximum av tillförsäkrade försäkringsförmåner,

som i nu gällande författning uppställts såsom villkor för rätt till delaktighet

överhuvud taget av statsbidrag — utgörande 8 kronor per dag i kontant sjukhjälp

— i det föreliggande författningsförslaget bibehållits.

Granskning snämnden har visserligen ifrågasatt en sänkning av detta maximum

till 6 kronor per dag i kontant sjukhjälp, under framhållande att de skäl,

som på sin tid föranledde att ifrågavarande maximum höjdes från 4 till 8 kronor

per dag, nu icke med samma styrka gjorde sig gällande.

En dylik sänkning skulle emellertid enligt erfarenheten innebära en mindre

tilltalande inskränkning i tidigare medgiven rätt. Då frågan vidare enligt vad

det visat sig praktiskt taget icke är av någon statsfinansiell betydelse — endast

ett relativt ytterst ringa antal sjukkassemedlemmar hava tillförsäkrat sig en

sjukpenning av över 6 kronor per dag — har jag icke funnit tillräcklig anledning

föreligga att företaga den av granskningsnämnden ifrågasatta ändringen.

Övriga inskränkningar i rätten till statsbidrag äro i det föregående motiverade.

Till undvikande av missförstånd vill jag påpeka, att inskränkningen i

punkt 20 tredje stycket av förslaget endast avser det fall, då sjukhjälp åtnjutits

på grund av sjukdom, därför kassa ej varit pliktig meddela sjukhjälp,

och ej sådana fall då sjukhjälp meddelats för sådan sjukdom, att kassan varit

pliktig meddela sjukhjälp, men givits för längre tid än kassan enligt de nu

behandlade allmänna bestämmelserna haft skyldighet till.

Extra statsbidrag i samband med kommunbidrag.

Under gången av det inom departementet verkställda utredningsarbetet har

jag haft under övervägande att föreslå, att även landsting och kommuner

skulle genom särskild lag åläggas att lämna bidrag till de statsunderstödda

sjukkassorna. Av de sakkunniga hade i detta hänseende utarbetats förslag till

särskild lag, enligt vilken bidrag skulle utgå med för landstingens del 2 kronor,

för städer, icke deltagande i landsting, 3 kronor, och för övriga kommuner

1 krona, allt per år och inom vederbörande kommun mantalsskriven medlem.

En sådan åtgärd syntes mig kunna ifrågasättas med hänsyn till den betydelse

ett utvecklat och väl organiserat sjukkasseväsen otvivelaktigen måste äga för

kommunerna ur såväl social som ekonomisk synpunkt. Till belysande av denna

betydelse har jag även låtit verkställa vissa utredningar. Bland dessa utredningar

har varit en undersökning, åsyftande att utgöra ett försök att vinna

upplysning om den inverkan på fattigvårdskostnaderna, som en genomförd

sjukförsäkring kan hava. Resultaten av undersökningen hava sammanförts i

en promemoria, vilken torde få som bilaga (Bilaga I) fogas vid detta protokoll.

Här må endast anföras, att utredningen synes mig giva vid handen, att denna

inverkan kan bliva ganska betydande.

De sakkunniga.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Gransknings
nämnden.

Att en sjukförsäkring med lång sjukhjälpstid i hög grad bidrager att minska

kommunernas utgifter för pensionstillägg och understöd har berörts i annat

sammanhang. Den omständigheten, att de statsunderstödda sjukkassorna enligt

förslaget skulle i viss utsträckning meddela sjukhjälp vid fall av invaliditet

syntes mig alltså även motivera en åtgärd i antydd riktning.

På sätt av den föregående redogörelsen torde hava framgått, förekommer

även i utlandet, att sjukförsäkringen tillförsäkrats understöd från kommunerna,

antingen på lagstiftningens väg eller genom frivilligt åtagande från

deras sida. Så är t. ex. fallet i våra båda grannländer Danmark och Norge.

Förhållandet är dessutom, att ett ganska stort antal av våra egna kommuner

redan på frivillighetens väg utfäst sig att utgiva kontanta understöd i större

eller mindre utsträckning till de inom respektive samhällen verksamma sjukkassorna,

i vilket hänseende jag tillåter mig hänvisa till Bilaga C tabellerna

29 och ''SO.

Det berättigade och lämpliga uti ett understödjande av sjukkasseverksamheten

från kommunernas sida har ock framhållits särskilt av Sveriges allmänna

sjukkasseförbund ävensom av socialstyrelsen, med instämmande av sociala rådets

sektion för sjukkasseväsen. Även riksförsäkringsanstalten hade i sitt över

besparingskommitténs betänkande avgivna utlåtande i samband med sitt däri

skisserade, förut omnämnda förslag till obligatorisk sjukförsäkring pekat på

möjligheten av att kommunerna skulle kunna övertaga någon del av kostnaderna

för sjukförsäkringen.

Rörande förslaget angående obligatoriska kommunbidrag anförde emellertid

granskningsnämnden:

»Enligt uppgift från socialstyrelsen lämna för närvarande närmare 200 kommuner

större eller mindre bidrag till sjukkasserörelsen, och de sakkunniga vilja

kraftigt betona den stora betydelsen av att kommunala bidrag även i fortsättningen

och i större omfattning komma att lämnas. Utsträckes sjukhjälpstiden till

tre år eller lämnas sjukhjälp under obegränsad tid, blir det ett ökat intresse för

kommunerna att kraftigt stödja kassorna. Av hänsyn till den hårda belastning,

som flertalet landsting och primärkommuner förut äro underkastade, med, under

de senare åren, ständigt stigande kommunalutskylder, kunna de sakkunniga

dock icke förorda införande av obligatorisk bidragsskyldighet för kommunerna.

Den stora betydelsen för det allmänna av att kassorna införa i sitt arbete

en obegränsad sjukhjälpstid synes emellertid motivera att staten, genom lämnande

av ett mindre tilläggsbidrag, stimulerar kommunerna till lämnande av

anslag. En obegränsad sjukhjälpstid med sjukhjälp i förekommande fall av

högst två kronor per sjukdag beräknas åsamka kassorna en kostnad av omkring

tre kronor per medlem. De sakkunniga vilja sålunda förorda, att ett extra årligt

statsbidrag av 50 öre för medlem utgår till de sjukkassor, som lämna sjukhjälp

under obegränsad tid och under villkor, att vederbörande primärkommun

eller landsting eller båda tillsammans lämna kassan ett medlemsbidrag av

minst kronor 2:50 per år.»

Mot detta uttalande anfördes reservation av herrar Jansson och Lindhagen,

vilka yttrade:

»De sakkunnigas beslut att utöka medlemsbidraget 3 kronor med 50 öre i de

fall, då kommun genom anslag till verksamhet möjliggör ständig sjukhjälp,

torde icke vara tillräckligt motiverat. Utsträckes sjukhjälpstiden såsom före
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mairis proposition nr 117.

167

slås till minimum 3 år (1,095) (lagar i följd, torde det sedan endast bli rena

undantagsfall, då man intresserar sig för en längre sjukhjälpstid. Och där så

sker, lär den föreslagna 50-öringen icke komma att bli avgörande härför. Någon

åtgärd från statsmakternas sida uti ifrågavarande avseende synes därför

icke böra ifrågakomma.»

Visserligen synes det mig alltjämt, att mycket starka skäl tala för att kommunerna

få bära viss del av bördan för sjukkasseväsendet; så stor betydelse

har nämligen en väl organiserad sjukförsäkring ur olika synpunkter för en

kommun, att ett dylikt bidrag måste anses fullt befogat. Emellertid synes det

vara praktiskt omöjligt att för närvarande komma fram på denna väg. Det

återstår då den av granskningsnämnden angivna utvägen, nämligen att staten

genom ett särskilt bidrag uppmuntrar kommunerna att också giva bidrag. Därest

man anknyter till den punkt i sjukkassornas verksamhet, där värdet för kommunen

är störst, nämligen sjukhjälpstidens längd, synes mig granskningsnämndens

förslag innebära en framkomlig väg i förevarande hänseende. Ett med

50 öre förhöjt medlemsbidrag skulle alltså utgå under förutsättning ej blott att

kommunbidrag till belopp av minst 2 kronor 50 öre per medlem utgår utan

även att dessa understödsbelopp direkt användas till förlängning av sjukhjälpstiden

från den obligatoriska 3-årsperioden till obegränsad tid. Den stora vinsten

för kommunerna såväl ur fattigvårdssynpunkt som med hänsyn till sjukvårdsoch

pensionsförsäkringskostnader behöver icke här närmare utvecklas.

Man torde kunna förvänta, att en utsträckning av sjukhjälpstiden, på sätt

här sagts, omedelbart skall kunna komma till genomförande i vissa större stadssamhällen.

För närvarande tillämpas en obegränsad sjukhjälpstid endast på

fyra platser, nämligen Stockholm, Malmö, Norrköping och Eskilstuna. Den

föreslagna utfästelsen från statens sida torde emellertid näppeligen vara ägnad

att tillskynda statsverket mera avsevärda utgifter. I de fall, där utfästelsen

kan komma att tagas i anspråk, synes densamma emellertid kunna bliva av en

social betydelse, som mer än väl lärer uppväga kostnaden.

E. Utjämning av sjukkassornas risker.

En fråga, som på grund av det sätt varpå densamma blivit ordnad enligt

nu föreliggande förslag nära sammanhänger med den senast behandlade frågan

om statsbidragen, är den rörande återförsäkring eller utjämning till viss del av

de statsunderstödda sjukkassornas risker — en fråga som redan i någon mån

förut berörts i olika sammanhang.

Besparing skommittén, som med hänsyn till önskvärdheten ur olika synpunkter

av att sjukkasseområdena icke bleve alltför stora funnit, att det i gällande

sjukkasselag fastställda minimum för medlemsantalet i registrerad sjukkassa,

nämligen i regel 100 medlemmar, vid den föreslagna omorganisationen av sjukkasseväsendet

borde bibehållas, ifrågasatte emellertid i samband därmed bildandet

av en återförsäkringskassa, i vilken samtliga statsunderstödda sjukkassor

med medlemsantal under en viss gräns — förslagsvis 500 ■— borde vara

Departe
mentschefen.

Behovet av

återförsäkring

eller

utjämning.

Besparings
kommittén.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

skyldiga samt övriga dylika kassor berättigade att ingå. Meningen härmed

var, att de små sjukkassorna därigenom skulle kunna tillförsäkras den ekonomiska

stabilitet, som eljest lätt skulle äventyras vid ett ringa medlemsantal, icke

minst med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av sjukhjälpstiden.

Yttranden Socialstyrelsen har i sitt utlåtande över besparingskommitténs förslag i viss

ringskommU- man anslutit sig till den sålunda framkastade tanken, därvid styrelsen dock

téns betan- förklarat sig i förslagets outförda skick icke kunna närmare uttala sig om

kaude- detsamma (Bil. sid. 179).

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande rörande samma förslag också

för sin del såtillvida antytt behovet av en återförsäkring, att ämbetsverket

under framhållande visserligen av att en väsentlig utsträckning av sjukhjälpstiden

vore önskvärd, på samma gång dock förklarat sig hysa starka betänkligheter

mot att ålägga de frivilliga sjukkassorna en utsträckning av nämnda

tid till tre år. Sjukförsäkring med så lång sjukhjälpstid lämpade sig nämligen,

enligt inspektionens mening, av försäkringstekniska skäl icke annat än undantagsvis

för frivilliga sjukkassor (Bil. sid. 98).

Försäkrings- Då det torde vara lämpligt till underlättande av en bättre förståelse av sak^ngående11

sammanhanget att något närmare klargöra de omständigheter, varav behovet

grunderna till av återförsäkring eller utjämning av vissa risker betingas, vill jag för sådant

återförsäk^ ändamål återgiva vad försäkringsinspektionen härutinnan anfört i ett senare

ring eller avgivet utlåtande angående vissa delar av de inom socialdepartementet av de

utjämning sakkunniga upprättade utkasten. På tal om den ifrågasatta förlängningen av

sjukhjälpstidens minimum från nu gällande nittio dagar till tre år yttrar sig

inspektionen sålunda:

»Att denna förlängning av sjukhjälpstiden medför stor risk för en kassa

beror av följande:

1) de långvariga sjukdomarnas frekvens är väsentligt högre bland äldre

än bland yngre medlemmar. Om kassans rekrytering är frivillig och sålunda

det kan befaras, att medlemmarnas medelålder kan komma att ökas, växa därför

kassans utgifter år från år för sjukhjälpen efter den 90 :e dagen. Kassan

måste då höja medlemsavgiften, vilket i sin ordning försvårar rekryteringen

och kommer medelåldern att än hastigare stiga och tvingar kassan att höja

avgifterna ytterligare. Det hotar här alltså samma fara, som bragt så många

uttaxeringsföreningar för livförsäkring på fall;

2) om kassans omslutning ej är mycket stor, kunna tillfälligheterna medföra,

att kassans utgifter för ifrågavarande sjukhjälp bliva abnormt höga,

oaktat medelåldern ej är hög. Detta ligger i öppen dag, då ju kostnaden för

ett enda långvarigt sjukdomsfall kan uppgå till mycket stort belopp. Kassans

lugna utveckling äventyras alltså, även om medelålderns stegring förhindras

genom lämplig rekrytering;

3) risken av sjukhjälpstidens förlängning ökas därigenom, att en ortskassas

medlem, som flyttar till annan ort, skall oberoende av hans ålder och hälsotillstånd

hava rätt att ingå i den nya boningsortens kassa och i den sjukhjälpsklass

däri, som närmast motsvarar hans klass i den förra kassan. Den förra

kassan skall icke hava skyldighet att till den senare överföra någon försäkringsfond

för medlemmens sjukförsäkring. Det är uppenbart, att denna rätt

för de flyttande kan komma att medföra stor fara för en kassa, som ej har

mycket stort medlemsantal.»

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

169

I det av de sakkunniga upprättade utkastet ingick som ett väsentligt moment,

att antingen en återförsäkring eller ett annat slags utjämning av större

delen av riskerna för de långvariga sjukdomsfallen skulle äga rum. Till de

olika alternativa förslag, som i sådant syfte utarbetats, återkommer jag i det

följande.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande över de sakkunnigas utkast vitsordat,

att då det förutsattes, att den nya sjukkasseorganisationen skulle så nära som

möjligt ansluta sig till den kommunala indelningen och det sålunda kunde

antagas, att många av de statsunderstödda kassorna skulle bliva ganska små,

det särskilt med hänsyn till den långa sjukhjälpstiden varit nödvändigt att,

på sätt i utkasten skett, sörja för en riskutjämning i någon form dessa kassor

emellan.

För säkring sinspektionen har på de nyss angivna grunderna ansett det nödvändigt,

att kassornas risk för de långvariga sjukdomarna utjämnades mellan

dem, så att envar kassas belastning komme att motsvara den för alla kassor

beräknade genomsnittliga kostnaden per medlem.

Även granskning snämnden har ansett, att vid införande av en obligatorisk

sjukhjälpstid av minst tre år någon form för riskutjämning kassorna emellan

vore nödvändig.

En riskutjämningsanordning av ett eller annat slag är till synes något för

vårt sjukkasseväsende ganska nytt. En dylik anordning har emellertid i vissa

länder med frivillig sjukförsäkring vunnit vidsträckt tillämpning under formen

av återförsäkring, och dess nytta och ändamålsenlighet vitsordas oförbehållsamt

i facklitteraturen på området. På livförsäkringens område tillämpas,

som känt är, återförsäkring i stor utsträckning även inom understödsföreningsväsendet,

om också i Sverige ännu blott i ringa omfattning; jag vill emellertid

erinra om det förslag till lag om återförsäkringskassor, avsedda för återförsäkring

av sjukkassors och understödsföreningars utfästelser, som enligt Kungl.

Maj:ts beslut denna dag genom proposition (nr 114) förelagts riksdagen. I

Danmark förefinnes en återförsäkringskassa av stor omfattning för övertagande

av begravningshjälpskassornas risker.

I grunden är återförsäkring icke heller för vårt sjukkasseväsende något så

alldeles främmande. En tämligen likartad idé ligger sålunda till grund för

fortsättningskassornas verksamhet.

I socialjörsäkringskommitténs ursprungliga förslag liksom i det överarbetade

förslaget hade även riskutjämningstanken kommit till uttryck, nämligen i

de förut återgivna bestämmelserna om bildande av en regleringsfond. Detta hade

ansetts erforderligt trots att i båda förslagen föreskrivits, att allmän sjukkassas

medlemsantal skulle uppgå till minst 500.

Rörande lämpligheten och behovet av en anordning av ifrågavarande slag i

samband med den tilltänkta omorganisationen av sjukkasseväsendet synes mig

något tvivel icke kunna råda. Med den långa sjukhjälpstid, som skulle bliva

obligatorisk, samtidigt som minimum för medlemsantalet i kassorna av förut

angivna skäl bibehålies, skulle uppenbarligen i många fall sjukkassornas sta
-

De sakkunniga.

Yttranden

6ver de sakkunnigas

utkast.

Departe
mentschefen.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sättet för

återförsäkring

eller

utjämning.

De sakkunniga.

A. Principen

för riskutj amningen.

B. Enhetliga

eller differentierade

premier

?

bilitet och därigenom medlemmarnas rätt komma att äventyras, därest kassorna

själva skulle bära hela risken.

Vad sedermera angår det lämpligaste sättet för åstadkommande av den önskvärda

riskutjämningen råder icke samma klarhet. Flera vägar äro nämligen

i detta hänseende tänkbara. Härutinnan hava ingående undersökningar i

skilda riktningar företagits i samband med det försiggångna utredningsarbetet,

därvid olika förslag i sådant hänseende hava utarbetats.

För samtliga dessa förslag låg den tanken till grund, att envar statsunderstödd

sjukkassa, till mötande av risken att under ett visst år på grund av sjukdomsfall

bland medlemmarna, vilka fall varade över viss tid — lika bestämd för

alla kassor, antingen 63 eller 90 dagar från insjuknandet -— och för de sjukdagar,

som under dessa sjukdomsfall infölle efter sagda tid, få utgiva mera i

kontant sjukhjälp än som i sådant hänseende vore normalt, skulle erlägga en

årlig premie, åter försäkringspremie, till en återförsäkringskassa. De medel,

som för visst år sålunda influtit i återförsäkringspremier, skulle enligt för

återförsäkringen avtalade grunder av återförsäkringskassan fördelas bland kassorna

i förhållande till deras av berörda risker betingade faktiska sjukhjälpsutgifter.

Om återförsäkringspremierna beräknats rätt, d. v. s. så att de exakt

motsvarade den normala sjukh.jälpsutgiften, skulle de för ett bestämt år av

samtliga sjukkassor erlagda återförsäkringspremierna jämnt räcka till att

täcka utgifterna under samma år inom alla kassorna. Detta skulle nu enligt

de sakkunnigas utkast ernås därigenom, att man för året i fråga fastställde den

genomsnittliga sjukligheten för omförmälda del av sjukhjälpstiden inom samtliga

i återförsäkringen deltagande sjukkassor och betraktade denna genomsnittssjuklighet

såsom normal sjuklighet för året. Denna sjuklighet skulle därefter

läggas till grund såväl för beräkningen av återförsäkringspremierna för

året — vilka sålunda finge bestämmas och erläggas i efterskott — som för bedömande

av sjukligheten inom varje särskild sjukkassa och dess rätt till försäkringsbelopp.

Begreppet normal sjukhjälpsutgift för varje kassa liksom även

återförsäkringspremiernas storlek skulle tydligen på detta sätt kunna i någon

mån växla år från år, sannolikt dock helt obetydligt, därest samtliga statsunderstödda

sjukkassor deltoge i återförsäkringen och denna sålunda komma att omfatta

ett mycket stort medlemsbestånd. De årliga förändringarna i återförsäkringspremierna

behövde emellertid icke medföra, att sjukkassorna till deras

täckande i sin ordning också finge upptaga medlemsavgifter, föränderliga

från ett år till ett annat. Till undvikande härav var det nämligen meningen,

att i medlemsavgifterna skulle inläggas en säkerhetsmarginal, tillräckligt stor

att inrymma växlingarna i återförsäkringspremierna. Då dessa växlingar under

nyss angivna förutsättning som sagt kunde antagas bliva mycket små, behövde

berörda marginal icke tilltagas särskilt bred. I varje fall kunde den

tydligen bliva avsevärt smalare än den, som kassorna utan återförsäkring finge

tillämpa för mötande av abnorma risker.

Den utjämning av sjukhjälpsutgifterna, som på nu antytt sätt skulle äga

rum med tillhjälp av återförsäkringspremierna, kan emellertid utföras på olika

sätt. Gemensamt för dem alla är visserligen, att premien icke — såsom vid

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

171

återförsäkring för begravningshjälp och annan kapitalförsäkring alltid i viss

mån är fallet — kan beräknas med hänsyn tagen till varje hos sjukkassa försäkrad

risk. Dock kan utjämningen verkställas särskilt för olika, grupper av

försäkrade, därvid de grupper av medlemmar inom olika sjukkassor, vilka i

riskhänseende — exempelvis med hänsyn till sjukhjälpens storlek, sjukhjälpstidens

längd, medlemmarnas ålder, yrke, boningsort o. s. v. — äro likställda,

behandlas var för sig. En dylik gruppindelning av sjukkassemedlemmarna

kan emellertid drivas mer och mindre långt.

I förevarande hänseende hade de sakkunniga utarbetat två olika förslag. Vid

det ena och enklare alternativet, betecknat såsom återförsäkring med enhetliga

premier, skulle sålunda gruppindelningen — och alltså bestämmandet av de

olika sjukkassornas återförsäkringspremier — ske med hänsyn endast till

den inom kassorna förekommande uppdelningen av medlemmarna i medlemsklasser,

med olika tillförsäkrade förmåner beträffande sjukpenning och sjukhjälpstid,

medan vid det andra alternativet, betecknat såsom återförsäkring

med differentierade premier, indelningen i medlemsgrupper skulle bliva mera

ingående och hänsyn alltså även tagas framför allt till medlemsbeståndens

inom de olika sjukkassorna ålderssammansättning, men eventuellt även till

sammansättningen med avseende å yrken o. s. v. Det senare alternativet begränsar,

strängt genomfört, utjämningen till att avse växlingarna år från år i

varje kassas egen risk, medan ett system med enhetliga premier innebär en utjämning

även kassorna emellan, så att kassor med goda sjuklighetsförhållanden

få bidraga till sämre ställda kassors utgifter. Enligt systemet med differentierade

premier komme alltså i viss mån större rättvisa att skipas mellan olika

kassor och medlemsgrupper i fråga om såväl premiesättning som sjukhjälpsutbetalning.

Å andra sidan skulle en alltför stark differentiering i detta hänseende

ställa sig ganska invecklad i den praktiska tillämpningen.

Såsom framgått av det anförda, var förutsatt, att i samband med återförsäkringen

skulle årligen företagas utredning rörande den genomsnittliga sjukligheten

inom de i återförsäkringen deltagande sjukkassorna eller rättare sagt

inom de ifrågakommande skilda medlemsgrupperna. En sådan utredning bleve

emellertid icke av den vidlyftiga beskaffenhet som vid ett första påseende kan

förefalla. De sjukdomsfall, utredningen komme att omfatta, alltså, enligt de alternativa

gränser som uppdragits i utkasten, de fall som varat mera än 63 respektive

90 dagar, äro nämligen förhållandevis rätt fåtaliga. Enligt socialförsäkringskommitténs

statistiska undersökningar utgöra sålunda dessa sjukdomsfall,

i fråga exempelvis om manliga försäkrade, endast omkring 6 (mer än 60

dagar) respektive 3 procent av samtliga överhuvud taget förekommande sjukdomsfall.

Då t. ex. under år 1921 hela antalet sjukdomsfall inom samtliga registrerade

sjukkassor uppgick till omkring 200,000, skulle sålunda för detta år

återförsäkringsproceduren hava, om den skolat omfatta alla kassorna, krävt en

statistisk bearbetning av ej mer än omkring 12,000 respektive 6,000 sjukdomsfallsuppgifter

— eller ett något lägre antal med hänsyn till att olycksfallen i

arbete så gott som fullständigt skola bortgå. Alldenstund vidare de uppgifter,

på vilka en utredning av här ifrågavarande slag måste grundas, i allt väsentligt

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

C. Riskutjämning

för

alla statsunderstödda

sjukkassor.

D. Utjämning

av hela risken

för de långvariga

sjukdomsfallen

eller blott en

del?

höra vara desamma som nu årligen avgivas av sjukkassorna till tillsynsmyndigheten,

framgår härav att — särskilt för det fall att riskutjämningen komme att

omhänderhavas av nämnda myndighet, såsom ifrågasattes enligt en av de inom

socialdepartementet utarbetade linjerna — återförsäkringsanordningen icke

skulle åsamka sjukkassorna något nämnvärt merarbete i fråga om avgivande av

statistiska uppgifter utöver det under nuvarande förhållanden förekommande.

De sakkunnigas utkast innebar vidare, att samtliga sjukkassor, sålunda icke

blott de mindre utan även de större och största, skulle deltaga i återförsäkringen.

Detta hade ansetts nödvändigt, då i anseende till de långvariga sjukdomsfallens

fåtalighet en effektiv och med stabila förhållanden arbetande återförsäkring

eljest icke bleve möjlig. Därigenom skulle bland annat vinnas likformighet

och enhetlighet beträffande regleringen av de långvariga sjukhjälpsriskerna,

i enlighet med vad som sker inom folkpensioneringen beträffande invaliditetsriskerna.

I fråga särskilt om nödvändigheten av en så omfattande anslutning

som möjligt till återförsäkringen må framhållas, att enligt socialförsäkringskommitténs

förutnämnda statistik — som visserligen icke mera fullständigt

inbegriper egentliga invaliditetsfall — bland 200,000 sjukdomsfall,

lika många alltså som alla under år 1921 inom samtliga sjukkassor överhuvud

taget inträffade sjukdomsfall tillhopa, endast omkring 000 torde fortvarat i 3

år, d. v. s. under hela den i förslaget stadgade minimisjukhjälpstiden, och

mindre än 100 i 10 år. Härav framgår, att det för en tillfredsställande utjämning

av sjukligheten, särskilt för olika klasser och medlemsgrupper på sätt

förut nämnts och därest sjukhjälpstiden dessutom understundom skulle komma

att utsträckas till det obegränsade, måste krävas ett betydande medlemsbestånd.

Regleringen av de sjukhjälpsavgifter, vilka avse sjuktid, fallande inom de

63 respektive 90 första dagarna av varje sjukdomsfall, skulle enligt utkasten icke

beröras av återförsäkringen. Den på dessa sjukdomsfall eller sjukdomsstadier

belöpande sjukdomsrisken skulle följaktligen varje kassa stå helt på eget

ansvar, vadan alltså den översjuklighet, som kunde inträffa inom förevarande

sjukhjälpsområde, helt och hållet skulle drabba kassan själv, såväl där denna

översjuklighet betingats av ogynnsamma faktiska sjuklighetsförhållanden av

tillfällig eller stadigvarande natur inom verksamhetsområdet som då densamma

varit skenbar och allenast berott på försummad sjukkontroll. Återförsäkringen

skulle sålunda i detta fall icke giva anledning till sjukkontrollens

eftersättande. Enligt vad erfarenheten visat, skulle å andra sidan den risk

för rubbningar i sjukkassornas ekonomi, som kunde finnas med avseende å

sjukhjälpsansvarigheten för denna tid, även vid förekommande växlingar i medlemsbeståndets

sammansättning icke bliva större, än att densamma syntes kunna

nöjaktigt bäras även av jämförelsevis små sjukkassor. Det bör ihågkommas,

att enligt gällande lag, vars minimigräns för kassornas medlemsantal för övrigt

enligt det förut i dag anmälda förslaget till ändringar i sjukkasselagen i

vissa fall kommer att höjas, minsta sjukhjälpstiden är 90 dagar, utan att någon

anordning för riskutjämning ifrågasatts.

Med avseende å den sjukhjälpsrisk, som belöper sig på de långvariga sjuk
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

173

domsfallen efter förloppet av de 63, respektive 90 första sjukdagarna och vilken

alltså skulle bliva föremål för återförsäkring, syntes man enligt de sakkunniga

kunna utgå från att sjukdomen i allmänhet vore av den utpräglade

beskaffenhet, att sjukkontrollen beträffande dem skulle ställa *sig jämförelsevis

lätt. Även om sålunda hela översjuklighetsrisken i dessa fall återför.säkrades,

vid vilket förhållande det direkta ansvaret för sjukkontrollen alltså avlyftes

från kassorna, skulle risken för att återförsäkringen skulle ställa sig ekonomiskt

ofördelaktig på grund av bristande sjukkontroll inom kassorna förmodligen icke

bliva alltför stor. Emellertid hade det för åstadkommande av full säkerhet

därutinnan ansetts lämpligt med en särskild anordning, avsedd att i väsentlig

grad förebygga något sådant. Detta skulle ske därigenom att endast en del av

översjuklighetsrisken för de nu ifrågavarande långvariga sjukdomsfallen återförsäkrades.

Enligt utkastet skulle alltså sjukkassorna på eget ansvar svara

för en fjärdedel av berörda risk, och alltså skulle endast tre fjärdedelar därav

återförsäkras. Härutinnan hade det gällt att göra en lämplig uppdelning, så

att å ena sidan icke alltför stor del måste av primärkassorna behållas på eget

ansvar, i vilket fall återförsäkringen icke i erforderlig grad finge den utjämnande

verkan som åsyftats, och att å andra sidan icke kassornas självrisk reducerades

i den mån, att man löpte fara för att deras självansvar och intresse

för effektiv sjukkontroll bleve alltför ringa.

De av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga verkställda undersökningarna

angående sättet för det yttre anordnandet av riskutjämningen

resulterade i huvudsakligen tre alternativa förslag, vilka upptagits i de utkast

som varit underställda ämbetsverkens och granskningsnämndens prövning. Alla

de tre förslagen åsyftade en mer eller mindre försäkringsmässig anordning av

riskutjämningen. För innebörden av ett av dessa förslag, som i huvudsak gick

ut på att de nuvarande rikssjukkassorna skulle omorganiseras till återförsäkringskassor,

med bibehållen rätt att bedriva begravningshjälpsförsäkring, har

jag i det föregående (sid. 46) i allmänna drag redogjort. Då jag emellertid

på förut anförda skäl med hänsyn till den ställning som enligt föreliggande

organisationsförslag är tillämnad rikssjukkassorna ansett mig böra avstå från

att på denna väg genomföra en återförsäkring, lämnar jag här detta alternativ

å sido.

Det andra förslaget till återförsäkringens anordnande innebar, att för ändamålet

skulle upprättas en särskild, jämförelsvis fristående institution, eventuellt

flera sådana av mer eller mindre offentlig karaktär eller en kassa av

offentlig karaktär vid sidan av mera enskilda kassor. Man kunde därvid

tänka sig, att kostnaderna för återförsäkringsverksamhetens administrerande

skulle bestridas av sjukkassorna förmedelst ett i återförsäkringspremierna ingående

särskilt tillägg, som visserligen i anseende till återförsäkringens stora

omfattning icke behövde bliva mera avsevärt. En anordning av dylikt slag

syntes dock förenad med avsevärda olägenheter. För återförsäkringens bedrivande

finge sålunda återförsäkringspremierna särskilt redovisas, och för regleringen

av riskerna skulle likaledes krävas en särskild vidlyftig procedur. I

flera hänseenden skulle dessutom samtidigt vållas ett ganska omfattande dubbel
-

E. Det yttre

anordnandet

av riskutjämningen

:

a) Rikssjukkassorna

som

återförsäkringskassor.

b) Särskilda

återförsäkringskassor

för sjukhjälpsförsäkring.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

c) Riskutjämning

hos tillsynsmyndigheten

i samband

med

statsbidragets

bestämmande.

arbete. Detta skulle bliva fallet främst för sjukkassorna, vilka finge stå i

förbindelse med tvenne olika institutioner, nämligen dels tillsynsmyndigheten

dels även vederbörande återförsäkringskassa, och lämna uppgifter av i flera

hänseenden likartad beskaffenhet till dem båda. Även för tillsynsmyndigheten

skulle anordningen medföra avsevärt arbete, då myndigheten givetvis måste

övervaka och i viss mån leda återförsäkringskassans eller återförsäkringskassornas

verksamhet, varigenom myndigheten skulle nödgas att i dubbel måtto

och åt olika håll ägna sin uppmärksamhet åt diverse med avgiftsbestämmandet

och sjukhjälpsregleringen inom sjukkassorna sammanhängande spörsmål.

Den enklaste utvägen att ordna den med återförsäkringen åsyftade riskutjämningen

befanns vara följande. Utjämningen skulle ombesörjas av tillsynsmyndigheten

i nära samband med den sagda myndighet åliggande tilldelningen

av statsbidragen åt sjukkassorna. De uppgifter för statistiskt ändamål eller för

erhållande av statsbidrag, som för närvarande av sjukkassorna ingivas till tillsynsmyndigheten,

skulle sålunda — om också i något modifierat skick —■ läggas

till grund även för återförsäkringens reglerande. Proceduren med debiteringen

och uppbörden av återförsäkringsavgifterna liksom med fördelningen av ifrågavarande

premiemedel, på sätt förut angivits, bland sjukkassorna skulle vidare

ske i samband med statsbidragens ^anordnande. Detta skulle så tillgå, att de

enligt de fastställda grunderna beräknade statsbidragen till respektive kassor

å ena sidan minskades med ett belopp, motsvarande vederbörande kassas återförsäkringspremie,

och å andra sidan ökades med det belopp, som borde tillkomma

kassan såsom utjämningsandel. Statsbidragen skulle alltså utbetalas

med belopp, som framgått genom detta avräkningsförfarande. Denna anordning

syntes i hög grad ägnad att medföra en minskning i arbetet på olika händer

i och för återförsäkringen och föreföll även ur andra synpunkter ändamålsenlig.

Teoretiskt tänkbart vore, att om en sjukkassa ett visst år haft exceptionellt

gynnsamma sjuklighetsförhållanden, den återförsäkringspremie, som bleve sjukkassan

debiterad, enligt de antagna grunderna kunde komma att till beloppet

överstiga det kassan tillkommande statsbidraget jämte utjämningsandelen. I

sådant fall borde det principiellt åligga kassan att direkt inbetala skillnaden.

På grund av företagna beräkningar ansågs emellertid en dylik eventualitet —

som innebure att undersjukligheten inom kassan motsvarat ett belopp, större

än hela det kassan enligt de allmänna grunderna tillkommande statsbidraget •—

högst osannolik. För den skull bestämdes i utkastet, att av sjukkassa ej finge

uttagas återförsäkringspremie till större belopp än det för året i fråga till kassan

utgående statsbidraget jämte utjämningsandelen. Det underskott som härigenom

skulle komma att uppstå vid riskutjämningen var avsett att täckas av

staten. Med hänsyn till den ringa risken för en dylik eventualitet skulle en

sådan anordning icke vara ägnad att giva anledning till betänkligheter ur statsfinansiell

synpunkt.

Den sålunda föreslagna anordningen finge visserligen anses med sannolikhet

komma att påfordra en utvidgning av tillsynsmyndighetens verksamhet, dock

säkerligen icke av mera avsevärd omfattning. I varje fall ansågos kostnaderna

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ris proposition nr 117.

175

härför komma att ställa sig väsentligt lägre än vid varje annan diskuterad

organisation av utjämningen.

Rörande den ekonomiska och försäkringstekniska innebörden av de olika

förslagen beträffande riskutjämning har verkställts en särskild utredning av

en av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga. Resultaten av denna

utredning hava sammanförts i en promemoria, vilken torde få såsom bilaga

fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga H).

De över de sakkunnigas utkast avgivna yttrandena innehålla angående sättet

för riskutjämningen följande.

Granskning snämnden ansåg tanken på en riskutjämning hos socialstyrelsen

förtjänt av beaktande.

Granskningsnämnden bär vidare fäst uppmärksamheten på en viss punkt

i de sakkunnigas förslag. Alldenstund för regleringen av de återförsäkrade

riskerna skulle erfordras ett bestämmande av den genomsnittliga sjukligheten

inom samtliga sjukkassor och ifrågakommande olika grupper av medlemmar,

skulle nämligen denna reglering icke kunna äga rum, innan de för nyssnämnda

ändamål behövliga statistiska sjukdomsfallsförteckningarna inkommit från

samtliga i återförsäkringen deltagande kassor och dessa uppgifter kunnat underkastas

fullständig bearbetning. På grund härav skulle med ifrågavarande sätt

för återförsäkringens organisation utanordnandet av statsbidragen kunna försenas,

om utjämningen av de återförsäkrade sjukhjälpsriskerna komme att ske i

samband därmed. I anledning av detta påpekande har granskningsnämnden

anfört:

»Då det är av stor betydelse för sjukkassorna att de snarast möjligt erhålla

dem tillkommande statsbidrag, och då det i alla händelser lärer åtgå en icke

oväsentlig tid, innan socialstyrelsen har utjämningsresultatet färdigt, vill det

synas, som om denna svårighet skulle bliva undanröjd därigenom att utjämningen

verkställes under det andra året i ordningen efter det år utjämningen

avser, med tillhjälp av då utgående statsbidrag. Att svårigheter vid utförandet

av här berörda utjämningsförfarande komma att uppstå äro de sakkunniga

fullt medvetna om, varför frågan ytterligare torde böra undersökas för att om

möjligt finna en bättre lösning av detta spörsmål.»

Beträffande de båda alternativen enhetliga eller differentierade återförsäkringspremier

vore enligt granskningsnämndens mening det senare att föredraga,

under förutsättning att detsamma icke komme att medföra allt för betungande

arbete för sjukkassorna och socialstyrelsen.

Försäkring sinspektionen framhöll såsom förut nämnts nödvändigheten av en

sådan utjämning, att belastningen för envar av kassorna komme att motsvara

den för alla kassorna beräknade genomsnittliga kostnaden per medlem. Detta

uttalande innebär alltså ett förordande i princip från inspektionens sida av den

föreslagna anordningen enligt systemet med enhetliga återförsäkringspremier.

Inspektionen ansåg emellertid den föreslagna utjämningen otillräcklig och tillstyrkte

alltså, att utjämningen skulle gälla icke blott 3/4 av sjukhjälpsrisken för

de ifrågavarande långvariga sjukdomsfallen utan hela denna risk. Gentemot

den eventuella invändningen häremot, att den enskilda kassan genom att utjäm
-

Yttr anden

över de sakkunnigas

utkast:

Gransknings
nämnden.

Försäkrings
inspektiouen.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kung!.. Maj:ts proposition nr 117.

ningen utsträcktes till hela risken skulle förlora allt ekonomiskt intresse av att

genom noggrann sjukkontroll och sjukvård hålla sjukhjälpskostnaderna nere,

gjorde inspektionen gällande, att detta vore av ringa betydelse, när det gällde

de långvariga sjukdomarna, alldenstund dessa vore jämförelsevis föga talrika

och sjukkontrollen beträffande dessa fall ställde sig tämligen lätt. Om denna

kontroll ändock eftersattes på ett grövre sätt, skulle detta förhållande ej undgå

tillsynsmyndighetens uppmärksamhet vid den granskning, som tid efter annan

måste ske för kontroll å uppgifterna om utbetalad sjukhjälp.

Försäkringsinspektionen föreslog vidare, att utjämningen skulle begränsas

till att avse sjukhjälpsrisken för sjuktid mellan nittionde dagen samt utgången

av tredje sjukåret under ett sjukdomsfall. Beträffande sjukhjälpsrisken för sjuktid

till och med den nittionde dagen erfordrades, enligt vad inspektionen funnit

erfarenheten utvisa, icke någon utjämning; denna tid hade ju hittills varit stadgad

som ett minimum för kassorna. Med avseende å sjukhjälpsrisken för sjuktid

efter tredje sjukårets utgång anförde inspektionen, att endast kassor med tillräckligt

stor anslutning borde medgivas utsträcka sjukhjälpstiden längre än

till tre år, samt att dessa kassor för sjukrisken för tiden efter tredje sjukåret

borde upptaga försäkringstekniskt beräknade premier och avsätta försäkringsteknisk

premiereserv. Vid medlems övergång från sådan kassa till annan, skulle,

ansåg inspektionen, för honom sålunda avsatt premiereserv överföras till den nya

kassan. Då längre sjukhjälpstid än tre år ej skulle vara obligatorisk, borde

en kassa, som icke utsträckt sjukhjälpstiden längre, icke vara skyldig att bidraga

till kostnaden för andra kassors sjukhjälp för den längre tiden.

Beträffande den alternativt föreslagna riskutjämningsanordningen med differentierade

återförsäkringspremier anförde inspektionen till en början, att det

vore nödvändigt att taga hänsyn till medlemmarnas fördelning på sjukhjälpsklasser.

Vidare framhöll inspektionen, att en differentiering av premierna med

hänsyn tagen till medlemmarnas ålder vore ägnad att motverka syftet med utjämningen.

En sjukkassa med hög medelålder bleve därigenom mera betungad

än en kassa med gynnsam åldersfördelning.

Därest kassorna skulle kunna trots sjukhjälpstidens förlängning bibehålla

sitt nuvarande enkla system med avgifter, i regel oberoende av inträdesåldern,

och fortfarande vara fritagna från försäkringsteknisk beräkning av sjukförsäkringsfonden,

måste det ställas så, att deras utgifter för de långvariga sjukdomarna

bleve oberoende av medlemsbeståndets ålderssammansättning. Det

måste alltså åstadkommas en sådan riskgemenskap, att kostnaden för de långvariga

sjukdomarna bleve utslagna lika på alla medlemmar, oberoende av deras

ålder.

Försäkringsinspektionen synes i sitt utlåtande utgå från riskutjämning hos

socialstyrelsen såsom den lämpligaste anordningen.

I enlighet med de framställda erinringarna föreslog inspektionen följande

lydelse av bestämmelsen om utjämning:

»För utjämning av de statsunderstödda sjukkassornas utgifter för sjukpenningar,

belöpande på den del av en och samma sjukhjälpstid, som

infaller efter nittionde dagen därav samt före utgången av det tredje sjuk
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kung!. }.iaj:ts proposition nr 117. 177

året och för vilken statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, må utgå,

skall här ovan angivna statsbidrag för varje år ökas eller minskas med det

belopp, varmed kassans utgifter för sådana sjukpenningar, minskade med såHant

statsbidrag, må hava överstigit eller understigit vad utgifterna skulle vant,

om sjukpenningen inom varje sjukhjälpsklass varit 50 öre lägre och sådana

sjukdagars antal inom varje sjukhjälpsklass varit, per medlem räknat, det för

alla kassorna under året genomsnittliga för klassen.»

Socialstyrelsen slutligen förklarade sig visserligen på anförda skäl — bland

lika ma nämnas, att med de tva första alternativen en efter vanliga grunder

arbetande återförsäkring efter styrelsens uppfattning skulle bliva i förvaltningshänseende

alltför oformlig och betungande, särskilt i betraktande av de

obetj dliga premiebelopp det här skulle gälla -— anse den föreslagna riskutjämningen

inom tillsynsmyndigheten efter försäkringsmässiga grunder givetvis

vara att föredraga, men styrelsen fann sig dock icke kunna förorda sistnämnda

förslag, enär detsamma synts styrelsen alltför invecklat och för sjukkassorna

själva svårförståeligt. Styrelsen anmärkte dessutom mot detta system,

att enär detsamma förutsatte ett konstaterande av den genomsnittliga

sjukligheten bland samtliga sjukkassor, det skulle komma att fördröja statsbidragens

utanordnande, samt att systemet vidare skulle kunna leda till den

konsekvensen, att sjukkassa ginge förlustig hela sitt statsbidrag. Under

påpekande av att man med den föreslagna utjämningsmetoden skulle nödgas

att för de risker utjämningen avsåge räkna med genomsnittspremier för hela

landet och sålunda utan hänsyn till den skillnad i riskhänseende, som rådde

exempelvis mellan stad och land, mellan industriorter och jordbruksbygder

o. s. v., gav styrelsen ytterligare uttryck åt den meningen, att ett dylikt beräkningssätt

kunde vara möjligt, då det gällde en obligatorisk sjukförsäkring men

föga lämpade sig för en frivillig försäkring; man riskerade nämligen, att statsunderstödda

sjukkassor visserligen upprättades på orter med hög sjuklighet men

däremot icke där sjukligheten vore relativt låg. Ty tack vare genomsnittstariflen

skulle de förra erhålla lägre, de senare däremot högre avgifter än som motsvarade

faktiska sjuklighetsförhållandena på orten. Det kunde ock inträffa,

anförde Styrelsen, att sjukkassa, som exempelvis genom effektiv sjukkontroll

och ett rationellt och framsynt ordnande av sjukvården lyckats hålla sjuktalet

relativt lågt, icke själv finge njuta frukterna av en dylik klok förvaltning utan

nödgades avsta huvudparten till förmån för andra kassor, som kanske handlat

i rakt motsatt anda. Styrelsen hade icke funnit det möjligt att utan föregående

utredning lämna anvisning pa det sätt, varpå en rationell lösning av utjämningsfrågan

lämpligen bör sökas. Det hade dock förefallit styrelsen, som om den

metod som för motsvarande ändamål användes i Norge vore värd att tagas i

övervägande. Enligt denna metod, anförde styrelsen, innehölles av det till

sjukkassorna utgående statstillskottet årligen viss procent — 1923 10 %. Av de

sålunda innehållna medlen bildades eu regleringsfond, ur vilken sjukkassor,

vilkas årsresultat visade underskott, efter prövning av förhållandena erhölle

försträckning med eller utan återbetalningsskyldighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 Käft. (Nr 117.) 12

Social
styrelsen.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

Departe
mentschefen.

Principen för

riskntjämn

ingen.

Såsom framgått av det föregående, byggde de inom socialdepartementet utarbetade

utkasten vad angår riskutjämningen på principen att utjämningen

skulle i en eller annan form ske genom en återförsäkring; det skulle med andra

ord vara en efter försäkringstekniska grunder verkställd utjämning. Vad beträffar

den av granskningsnämnden uttalade önskan om ytterligare undersökning

i ämnet i och för utfinnande av en om möjligt bättre lösning av återförsäkringsfrågan,

vill jag nämna, att i samband med de inom departementet verkställda

utredningarna, såväl tidigare som sedan granskningsnämnden avgivit

åberopade uttalande olika utvägar i förevarande avseende varit under övervägande

men att därvid emellertid synts framgå, att det föreslagna utjämningsf

erfarande t vore det utan jämförelse enklaste och bästa.

Eu av de sålunda avsedda andra anordningarna bör måhända upptagas till

något närmare skärskådande, nämligen det av socialstyrelsen åberopade norska

systemet med en regleringsfond i och för stödjande av de sjukkassor, inom

vilka ogynnsamma sjuklighetsförhallanden inträffat, vilket system i viss mån

överensstämmer med vad socialförsäkringskommittén för vårt vidkommande

föreslagit. Denna fond skulle tillkomma så att viss andel av statsbidraget

till kassorna icke utbetalades utan lades till fonden. Ur denna skulle sedermera

efter ansökan utbetalas ett. såsom skäligt befunnet belopp, antingen som

definitivt bidrag eller allenast som lån. Enligt det norska systemet skullevidare,

samtidigt som en kassa får ett räntefritt lån ur fonden, kassan åläggas

att vidtaga en premieförhöjning, så kraftig att den räckte icke blott till att

bringa inkomsterna i höjd med utgifterna utan även att inom loppet av fa år

täcka bristen och återbetala lånet. — Det synes mig uppenbart, att en dylik anordning

näppeligen kan vara att föredraga framför den av de sakkunniga ifrågasatta

utjämningen. Detta gäller i varje fall under de omständigheter, som

skulle uppkomma genom den nu tilltänkta nyorgonisationen av vart frivilliga

sjukkasseväsende. Det är nämligen här fråga om att avägabnnga en utjämning

inom en sjukförsäkring som dels är grundad på frivillighet och dels arbetar

med en obligatorisk sjukhjälpstid av ej mindre än 3 ar. Man torde till följd av

båda dessa omständigheter hava att förvänta fluktuationer i sjukligheten inom

de särskilda sjukkassorna av väsentligen annan storleksordning än inom den norska

sjukförsäkringen, som är obligatorisk — varigenom sjukkassorna garanteras

en regelbundet fortlöpande rekrytering av nya medlemmar och inom

vilken sjukhjälpstiden dessutom omfattar endast ett halvt ar. Den erforderliga

utjämningsfonden skulle under sådana förhållanden behöva vara relativt stor.

Till jämförelse må nämnas, att den norska regleringsfonden år 1924 uppgick

till omkring 8,100,000 kronor; den norska sjukförsäkringen omfattade då omkring

600,000 personer.

Att för de blivande svenska förhållandena tillämpa det norska systemet

skulle med all sannolikhet medföra, att vederbörande myndighet finge att omhänderhava

en mycket omfattande utlåningsrörelse ävensom i samband därmed

förvaltningen av betydande kapital. Äro redan dessa utsikter mindre tilltalande,

måste en dylik anordning väcka betänkligheter även av den anledning,

att det till synes bleve en särdeles vansklig och maktpåliggande uppgift for

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

179

ifrågavarande myndighet att i alla de särskilda fall, då framställning gjordes

om hjälp ur fonden, nöjaktigt bedöma behovet och rättmätigheten av de sannolikt

ofta nog icke obetydliga låneanspråken, utan att därvid hava till sitt rättesnöre

oomtvistligt objektiva grunder. Mot en dylik anordning skulle med långt

större fog än mot den av de sakkunniga föreslagna metoden kunna göras den

invändningen, att beloppstilldelningen bleve svårbegriplig för kassorna och att

de icke kunde känna trygghet för ett riktigt förfaringssätt.

På nu anförda grunder har jag ansett socialstyrelsens erinringar i förevarande

avseende icke böra medföra frångående av de sakkunnigas förslag.

Nästa fråga blir då, huruvida till grund för utjämningen skola läggas enhetliga

eller differentierade premier. Med avseende å denna fråga har det

synts mig svårt att på ärendets nuvarande stadium fatta en ståndpunkt, som

innebär att man helt går in för den ena eller den andra linjen. Det senare systemet,

som med visst förbehåll förordats av granskningsnämnden, förefaller

onekligen mera tilltalande, såsom möjliggörande en rättvisare fördelning av de

för utjämningen disponibla medlen, och har jag därför varit benägen att även

för min del förorda detsamma.

Dock torde det enligt min mening under inga förhållanden vara lämpligt att

vid sjukkassemedlemmarnas indelning i grupper även taga hänsyn till exempelvis

vederbörandes yrke och ålder. Dylik hänsyn har icke tagits inom den

allmänna folkpensioneringen i fråga om invaliditetsriskerna, som dock äro

nära jämförliga med de här ifrågavarande sjukdomsriskerna, i vilka ju ock

invaliditet i viss utsträckning skulle inbegripas.

A andra sidan förefaller mig vad försäkringsinspektionen i ämnet anfört

förtjäna det största beaktande. Systemet med enhetliga premier torde ock i

tillämpningen komma att ställa sig väsentligt enklare och kräva ett mindre

arbete. Då det ännu torde vara i huvudsak outrett, huruvida större olikheter med

avseende å sjukligheten på grund av långvariga sjukdomar råda emellan olika

befolkningsgrupper, annat än på grund av åldern, torde med hänsyn till den

med tiden växlande ålderssammansättningen inom de enskilda sjukkassorna

systemet med enhetliga premier för alla kassor ej heller med nödvändighet innebära

ett orättvist gynnande av vissa kassor på andras bekostnad, om man tager

förhållandena under en längre tidrymd i betraktande. En differentiering av

återförsäkringspremien med hänsyn till medlemsklasser lärer emellertid även

med detta system vara oundgänglig; icke ens med ett fullt genomfört enhetlighetssystem

kan återförsäkringspremien sålunda bestämmas direkt i förhållande

till medlemsantalet.

Vid angivna förhållanden synes det mig icke nödvändigt att nu göra en

bestämd åtskillnad emellan de båda systemen. Frågan gäller ju i grunden endast,

hur långt man skall gå i differentiering, d. v. s. till vilka olikheter kassorna

emellan man därvid skall taga hänsyn. Möjligen kan därvidlag en medelväg

i praktiken befinnas vara den bästa. Under sådana omständigheter har

jag ansett lämpligt att låta bestämmelsen rörande utjämningen erhålla en sådan

avfattning, att densamma visserligen utsäger, att hänsyn skall tagas till olik
-

Euhetliga

eller differentierade

premier?
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 117

heterna kassorna emellan beträffande medlemsbeståndet, men dock icke uttryckligen

binder vid det ena eller andra systemet utan medgiver den tillämpning,

som med hänsyn till förhållandenas utveckling, sedan omorganisationen av sjukkasseväsendet

blivit genomförd, och enligt efter hand vunnen erfarenhet befinnes

vara det ändamålsenligaste. Med en sådan regel skall det tydligen ankomma

på tillsynsmyndigheten — som i sin statistik har samlade de för differentiering

erforderliga uppgifterna — att avgöra till vilka av dessa uppgifter

den anser sig böra taga hänsyn.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har bestämmelsen i ämnet utformats

i föreliggande förslag.

Mot principen att alla sjukkassor, även de största, böra deltaga i riskutjämningen,

har icke framkommit någon anmärkning. De i det föregående återgivna

skälen för en dylik anordning synas mig också övertygande. Att enligt

föreliggande förslag rikssjukkassorna kunna komma med i den nya organisationen

och alltså även i riskutjämningen synes mig därvidlag icke medföra

någon skillnad. Visserligen sker i viss mån en utjämning redan inom dylika

kassor själva, men därest deras genomsnittliga sjuklighet är mindre eller större

än genomsnittssjukligheten inom hela sjukkasseväsendet, finnes icke någon anledning

varför icke också rikssjukkassorna skulle bidraga till, respektive erhålla

bidrag från utjämningen. Det sista skulle, såsom i annat sammanhang

anförts, med mera eller mindre enhetliga premier bliva av betydelse, därest,

mot förmodan, farhågorna skulle besannas för att med den föreslagna organisationen

ställningen för rikssjukkassorna skulle försämras.

______^__ Vad försäkringsinspektionen i sitt nyss återgivna yttrande anfört därom att

fåttST- ''hela utjämningen borde omfatta hela risken och ej blott viss kvotdel därav synes mig

eller blott viss visserligen beaktansvärt. I olikhet med inspektionen befarar jag emellertid,

kvotdel av att därest hela sjukhjälpsrisken för sjuktid efter viss dag under varje sjukdomsfall

bleve inbegripen i riskutjämningen och sålunda intet självständigt ansvar

för denna risk skulle åligga sjukkassorna, detta kunde komma att leda till

ett ekonomiskt menligt eftersättande av sjukkontrollen beträffande ifrågavarande

risker från sjukkassornas sida. Från sjukkassehåll har ock gjorts gällande,

att till och med en fjärdedel av risken vore en allt för liten andel för

kassorna att själva bibehålla. Jag har därför icke ansett tillrådligt att vidtaga

den av försäkringsinspektionen sålunda förordade utvidgningen.

Riskntjärn- Genom att som försäkringsinspektionen föreslagit framflytta nskutjämnmgens

om- ingens ingripande från efter den sextiotredje till efter den nittionde dagen under

ken (fel av ett sjukdomsfall skulle visserligen — såsom framgått av förut anförda siffror

sjukhjälps- angäende sjuktidens längd — det med riskutjämningen förenade arbetet icke

tlden oväsentligt reduceras. Men om samtidigt, i enlighet med vad jag nyss anfört,

sjukkassorna på eget ansvar behölle en fjärdedel av sjukhjälpsrisken för sagda

sjuktid, kan det enligt min mening befaras, att den risk kassorna hade att själva

ansvara för tillsammans bleve mera än kassorna kunde utan större olägenhet

bära. För övrigt torde hela risken för sjuktid före den sextiotredje sjukdagen

Risk utjämningens

omfattning

med

avseende å

deltagande

kassor.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

181

jämte en fjärdedel av risken för den därefter följande sjuktiden ungefär motsvara

kela risken för sjuktid från den nittionde dagen. (Se Bilaga E.) Den

med ifrågavarande förslag kvarstående risken för sjukkassorna skulle sålunda

knappast komma att överstiga den som försäkringsinspektionen ansett motsvara

vad man utan fara kan ålägga sjukkassorna att själva bära — och so.m redan

nu åvilar dem.

Att, på sätt försäkringsinspektionen ifrågasatt, försäkring för sjukrisker,

belöpande på sjuktid efter utgången av tredje sjukåret, medgives endast sjukkassor

av den storlek att de själva kunna bära dessa risker helt och hållet,

och att dessa kassor för dylika risker upptaga avgifter och verkställa premiereservavsättning

enligt försäkringstekniska grunder, synes mig med hänsyn

till befintlig erfarenhet från sjukkasseväsendet knappast nödvändigt. Då

därigenom sjukkassornas verksamhet skulle kompliceras på ett sätt, som sannolikt

gjorde att de avstode från denna försäkringsform, anser jag vid sådant

förhållande förslaget icke böra genomföras. Genom detta bleve ock tillsynes

påkallat, att de sjukkassor, vilka redan nu meddela sjukförsäkring i angivna

utsträckning, skulle förbjudas att fortsätta med denna verksamhet, med mindre

de upptoge avgifter för ändamålet som vore försäkringstekniskt beräknade,

och därjämte kunde uppvisa försäkringsteknisk premiereserv för ifrågavarande

risker. En sådan omläggning synes mig icke böra ifrågasättas. Jag kan å

andra sidan icke finna annat, än att även sjukhjälpsrisker för sjuktid efter

tredje sjukårets utgång kunna, utan nackdel för sjukkassor med kortare sjukhjälpstid,

bliva föremål för utjämning enligt samma grunder som övriga härtill

ifrågakommande risker, blott därvid iakttages att dessa risker behandlas såsom

en grupp för sig. En sådan anordning förutsättes ock enligt föreliggande

förslag. På nu anförda skäl har jag ansett försäkringsinspektionens yrkande

i förevarande hänseende icke böra föranleda någon ändring i vad utkasten härutinnan

innehålla.

Vad angår sättet för riskutjämningens genomförande i praktiken synes mig Riskutjämvad

som förekommit otvetydigt giva vid handen, att anordningen med en ut- "anordnande1*

jamning hos tillsynsmyndigheten i samband med statsbidragens bestämmande

äger ett bestämt företräde med hänsyn till arbetsbesparing, enkelhet och billighet

för staten liksom för sjukkassorna,

Socialstyrelsens uppfattning angående de olägenheter, som skulle vara förenade

även med denna metod, kan jag icke dela. Proceduren vid utjämningen

lärer försäkringstekniskt sett ingalunda kunna betecknas såsom i någon särskild

grad invecklad. Icke heller torde vara att befara, att anordningen skulle bliva

svår att förstå för kassorna. Det torde icke möta svårighet för vederbörande

inom sjukkassorna att inse anledningen till att en sjukkassa, inom vilken ett visst

ar gynnsamma sjuklighetsförhållanden varit rådande, får proportionsvis lägre

statsbidrag än under motsatt förutsättning. Så mycket klarare kommer saken

att ligga, som det torde komma att tillgå så, att vid statsbidragets utanordnande

en avräkning bifogas, varigenom kassan omedelbart kan se, med vilket belopp

statsbidraget skulle hava utgått enligt de allmänna grunderna och hur stor

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

•del av detta belopp som hållits inne för utjämningsändamål. Fullt förtrogna

som sjukkassorna redan äro med det förhållandet, att den ena sjukkassemedlemmen,

på grund av att han varit frisk eller endast obetydligt sjuk, utan någon

som helst eller endast ringa nytta för egen del under ett år måste offra sitt

sjukkassebidrag till förmån för andra medlemmar vilka under samma år varit

sjuka i större eller mindre utsträckning, bör det för sjukkassornas målsmän icke

vara så svårförståeligt, att en sjukkassa, inom vilken under ett år sjukligheten

varit ringa och verksamheten därför utfallit gynnsamt, på detta sätt får avstå

något till förmån för andra sjukkassor, där ett motsatt förhållande ägt rum.

Sjukkassorna komma också säkert att, lika väl som den enskilde medlemmen,

förlika sig med tanken att under ett år få vidkännas en uppoffring, inför utsikten

att under ett annat år få full ersättning och kanske mera därtill, för den händelse

sjuklighetsförhållandena då gestalta sig oförmånliga. Utjämningsförfarandet

innebär ju i själva verket endast en konsekvent och försäkringsmässigt

sett fullt berättigad tillämpning av sjukkasseverksamhetens idé, ehuru i större

skala och kollektivt. — Att med det föreslagna systemet kassorna skulle, som

socialstyrelsen vidare antytt, förlora intresset för en rationell sjukvård, kan

väl knappast antagas, då en dylik vård lärer kunna i hög grad nedbringa

kostnaderna även för de kortvarigare sjukdomsfallen samt kassorna ju dessutom

alltid skulle bekosta en fjärdedel av sjukhjälpen under den längre vårdtiden.

Det lärer väl för övrigt knappast vara rättvist att förutsätta, att sjukkassorna

på sin sjukvårdande verksamhet skulle lägga övervägande affärsmässiga

synpunkter.

Socialstyrelsen har vidare befarat, att man inför utsikten att möjligen fa

erlägga en något för hög återförsäkringspremie — därest denna premie skulle

beräknas på grundval av genomsnittssjukligheten inom samtliga sjukkassor,

d. v. s. enligt systemet med enhetliga premier, — koinme att avhålla sig från att

bilda statsunderstödda sjukkassor å platser, där gynnsamma sjuklighetsförhållanclen

vore rådande, och att sådana kassor av motsatt skäl företrädesvis komme

till stånd i orter eller bland befolkningsgrupper med stor sjuklighet. Dessa

farhågor jävas, enligt mitt förmenande, fullständigt av förhållandena inom

rikssjukkassorna, Inom dessa sjukkassor äger det nämligen i mycket vidsträckt

omfattning rum, att medlemsgrupper, bland vilka råder en relativt liten

sjuklighet, få vidkännas en något för hög avgift till förmån för medlemmarna å

de orter eller inom de yrken, där sjukligheten är jämförelsevis stor. Trots detta

är det så långt ifrån att man avhållit sig att ingå i rikssjukkassorna eller att

bilda lokalavdelningar till dessa kassor, att i själva verket, enligt vad jag förut

anfört, rikssjukkassorna under senare tid kunnat uppvisa en betydligt större nyanslutning

än de lokala kassorna, Vid den föreslagna riskutjämningen skulle

ändock en fördelning av sjukhjälpsutgiftema komma att ske endast beträffande

sjukdagar, belöpande på senare skeden av långvariga sjukdomsfall, under det att

inom rikssjukkassorna en fördelning äger rum i fråga om all sjukhjälp. Fasthåller

man härvid, torde det för övrigt kunna ifrågasättas, huruvida någon

mera utpräglad skillnad i normal —- ej tillfällig — sjuklighet olika orter emellan,

alltså med bortseende från ålders- och yrkesfördelning m. m., verkligen

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

183

existerar. Med det föreslagna utjämningssättet kan man för övrigt, därest så i

tillämpningen skulle med hänsyn till befunna större differenser i sjukligheten

befinnas önskvärt, genom tillämpning av i lämplig omfattning differentierade

premier mycket väl taga behörig hänsyn till de olika sjuklighetsförhållandena

•exempelvis mellan å ena sidan städerna och å andra sidan landsbygden, eller

mellan å ena sidan kassor som vid sidan av kontant sjukhjälp meddela sjukvård

enligt rationella grunder och å andra sidan kassor, där sådant icke förekommer,

o. s. v.

I en punkt symes mig emellertid jämkning böra ske i den av de sakkunniga

föreslagna anordningen. Med avseende å de uttalade farhågorna för att denna

skulle komma att oskäligt fördröja statsbidragens utanordnande har jag efter

verkställd undersökning ansett, att i enlighet med vad granskningsnämnden

förordat utjämningen bör uppskjutas till året efter det, under vilket statsbidragen

utgå för det år utjämningen avser. Ett exempel torde belysa förhållandet.

Under år 1928 utanordnas statsbidragen för den verksamhet kassorna bedrivit

under år 1927. När alla rekvisitioner å bidrag för år 1927 inkommit under år

1928, kan socialstyrelsen med tillhjälp av de då även föreliggande statistiska

sjukdomsfallsförteckningarna för förstnämnda år bedöma dels vilken den genomsnittliga

sjukligheten varit under år 1927 dels huru varje sjukkassas sjuklighet

under samma tid förhållit sig till genomsnittssjukligheten. Med ledning

av dessa uppgifter bestämmes ett tillägg eller avdrag, som iakttages när statsbidragen

under år 1929 utbetalas för år 1928. Med denna anordning kan utjämningen

icke komma att det minsta fördröja statsbidragens utanordnande;

arbetet med utjämningsandelarnas uträkning kan då fullgöras under den tid av

året, då granskning av bidragsrekvisitioner icke pågår. — En modifikation av

denna anordning är tänkbar sålunda, att den utjämningsandel som utbetalas,

respektive innehålles exempelvis år 1929 väl beräknas efter varje kassas sjuklighetsförhållanden

år 1928 men dessa jämförda med genomsnittssjukligheten

för år 1927. En sådan anordning saknar i viss mån den nyss omnämnda förmånen

av jämn fördelning av arbetet inom socialstyrelsen men äger det företrädet,

att en sjukkassa som visst år drabbats av översjuklighet snabbare erhåller

gottgörelse härför. Med de obetydliga variationer i genomsnittssjukligheten

som kunna väntas förekomma från det ena året till det andra, synas de

båda anordningarna ur försäkringsteknisk synpunkt vara likvärdiga. Emellertid

har i föreliggande förslag det första av dem erhållit företräde.

Den föreslagna utjämningen avser, såsom av det föregående framgått, allenast

sjukkassornas utgifter till kontant sjukhjälp och sålunda ej utgifter för

läkarvård och andra sjukvårdande åtgärder. Det är tydligt, att med de föreslagna

reglerna för sistnämnda verksamhet — som enligt förslaget ej blott

skulle vara frivillig utan även, där den förekomme, kunna variera högst avsevärt

i fråga om prestationernas storlek — en utjämning därvidlag skulle möta

svårigheter. Då vidare kassornas egna utgifter för sådan verksamhet enligt

förslaget skulle inskränka sig till eu tredjedel av kostnaden, torde det ej vara

nödvändigt att nu införa en utjämning i sådant hänseende. Det är visserligen

Riskutjämning

allenast

av utgifter /Br

kontant ajukhjälp.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Särskild utjämning

vid

övergången.

De sakkunnig»-
-

sant, att kassorna genom att upptaga denna verksamhet i större utsträckning

på grund av begränsningen av statsbidraget möjligen få bära en avsevärd del

av kostnaden. Skulle därför i framtiden behov yppa sig av en återförsäkring

i detta hänseende, torde det icke vara omöjligt att anordna densamma.

För säkring sinspektionen har visserligen förklarat sig anse, att dessa kostnader

kunde bliva mycket betungande för kassorna. Inspektionen har emellertid

ej ■— lika litet som andra som hörts över förslagen — förordat någon ändring

i utkastets ståndpunkt i detta hänseende.

Icke heller har jag ansett nödigt att, på sätt från visst håll ifrågasatts, anordna

en utjämning beträffande moderskapsförsäkringen. Sant är visserligen,

att därest kvinnornas antal i förhållande till sammanlagda antalet medlemmar

i en kassa är stort, utgifterna per medlem för sådant ändamål kunna vara

ganska betydande. Däremot torde växlingarna år från år icke vara stora, och

kassornas ekonomi kan alltså ej rubbas, därest de hålla tillräckliga premier.

Vid sådant förhållande och då en utjämning härutinnan skulle rätt avsevärt öka

arbetet i socialstyrelsen, har jag icke ansett mig böra föreslå en sådan.

I detta sammanhang må slutligen beröras frågan om särskilt statsbidrag för

underlättande av övergången till den nya ordningen. Denna fråga upptogs av

besparing skommittén, som härom yttrade:

»Då kommittéförslaget närmast är inriktat på att giva en väl ordnad ram

för utvecklingen av den fria sjukkasserörelsen, har kommittén icke ansett sig

böra föreslå några nya vare sig restriktioner eller prestationer i dessa avseenden.

Åtskillig olikhet kommer således till en början att stå kvar mellan sjukkassornas

bestämmelser inbördes, och det torde icke kunna undvikas, att dessa

olikheter komma att medföra vissa svårigheter, särskilt vid sammanslagningen

av lokala kassor och överflyttningen av medlemmar från sjukkassa på en ort

till sjukkassa på en annan.

Det vore därför önskvärt, om staten kunde lämna sjukkassor, vilka hava

mindre fördelaktigt försäkringsbestånd, något stöd vid övergången till det av

kommittén förordade systemet med lokala enhetskassor. Om kommitténs förslag

i fråga om olycksfallsförsäkringen genomföres, torde en tillgång yppa sig, vilken

synes kunna användas för detta ändamål. Genom riksförsäkringsanstalten

har nämligen samlats en s. k. premieutjämnings- och säkerhetsfond, vilken vid

1923 års utgång uppgick till i runt tal 4,037,500 kronor. Sedan dess torde

fonden hava nedgått, men det synes med säkerhet kunna antagas, att vid

den tid, då enligt kommitténs förslag riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall

upphöra, fonden kommer att visa ett avsevärt överskott över de utgifter, som

på grund av riksförsäkringsanstaltens försäkringsavtal möjligen drabba densamma.

Då de i riksförsäkringsanstalten försäkrade och sjukkassornas medlemmar

till stor del äro samma personer samt det ifrågavarande överskottet

härigenom synes på bästa sätt komma socialförsäkringen till godo, torde knappast

några invändningar med fog kunna riktas mot den sålunda föreslagna användningen.

»

I enahanda syfte hade i det av de sakkunniga utarbetade utkastet förutsatts,

att särskilt statsbidrag skulle beviljas i och för underlättande av övergången

till den nya organisationen. Angående användandet av dylikt statsbidrag innehöll

utkastet, att detsamma skulle för varje år fördelas på de statsunderstödda

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

185

sjukkassor, vilkas årliga betalningsrisk per medlem, beräknad efter den lägsta

för självförsörjande medlem tillåtna sjuklijälp, överstege den för samtliga registrerade

sjukkassor genomsnittliga, under enahanda förutsättningar uträknade

betalningsrisken, och skulle fördelningen ske i förhållande till antalet medlemmar

samt överskottets storlek. Bidraget skulle få användas allenast till

kassans sjukhjälps- och moderskapshjälpsverksamhet.

Att sådant understöd kan komma att behövas synes mig antagligt, ehuru

behovets storlek icke kan närmare beräknas, då det beror på en så oviss faktor

som i vad man till en början kassor med god eller med dålig ställning övervägande

ansluta sig till den nj''a organisationen. De av besparingskommittén

anvisade tillgångar, som skulle kunna användas för ändamålet, synas emellertid

i första hand böra komma den sociala olycksfallsförsäkringen till godo. Beviljande

av särskilda medel för nu ifrågavarande ändamål torde alltså vara erforderligt.

Den i de sakkunnigas förslag upptagna regeln om fördelning av nu ifrågavarande

statsbidrag lärer hava utarbetats under förutsättning att den i det

föregående närmare beskrivna utjämningen kassorna emellan komme att ske

efter ett system, baserat på återförsäkringspremier, differentierade ej blott efter

medlemmarnas understödsrätt utan även i viss mån efter deras sjuklighetsrisk.

Denna anordning skulle sålunda huvudsakligen innebära utjämning allenast av

varje kassas egna risker under en längre tidsperiod. Då alltså varje kassa skulle

betala efter den i sjukriskhänseende mer eller mindre fördelaktiga sammansättningen

av dess medlemsbestånd, komme detta att medföra, att i kassor med

dåligt medlemsbestånd högre avgifter finge upptagas såväl för den sjukhjälpstid

kassan hade att bära på eget ansvar som för den vilken omfattades av

utjämningen. Statsbidraget i fråga skulle tjäna till att lindra dessa avgifter.

Skulle däremot återförsäkringspremierna ej differentieras i vidare mån än beträffande

medlemmarnas understödsrätt, d. v. s. skulle utjämning av sjuklighetsriskerna

ske mellan de olika kassorna, komme för den del av kassornas utgifter,

som omfattas av utjämningen, något sådant statsbidrag ej att bliva

erforderligt. Ty samtliga kassors utgifter i sådant hänseende komme genom

utjämningen att bliva lika. Och det är huvudsakligen för de i utjämningen ingående

längre sjukdomsfallen, som den olikhet mellan de olika kassornas medlemsbestånd,

vartill man i första hand vid en differentiering har att taga hänsyn,

nämligen åldersfördelningen, inverkar i fördelaktig eller ofördelaktig riktning.

För s ä k rin g sin spek tionen har också framhållit, att med ett system, baserat

på — i stort sett -— enhetliga återförsäkringspremier, detta särskilda

statsbidrag ej behövde utgå.

Den hjälp, som de sämre sammansatta kassorna skulle behöva, komme i så

fall att i stället för av statsmedel gäldas av kassor med bättre medlemsbestånd.

Jag har redan förut nämnt, att vid utjämningen eu viss differentiering av återförsäkringspremierna

synts mig böra tillämpas. Vill man verka för en allmän

frivillig anslutning till den nya organisationen, torde det ej vara lämpligt

att gynna de svagare kassorna — vilka bäst äro i behov av statens stöd — på

Departe
mentschefen.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

bekostnad av de bättre, vilka snarast kunna tänkas reda sig utan detsamma.

Komme någon större del av de statsunderstödda sjukkassorna att hava ett dylikt

sämre medlemsbestånd, kunde nämligen utjämningsförfarandet bliva

ganska betungande för de bättre kassorna, och det kunde befaras, att de av

denna anledning komme att ställa sig utanför. Det torde därför vara lämpligt,

att vid ett utjämningsförfarande, som sker efter ett system med mera enhetliga

premier, nu ifrågavarande statsbidrag användes för att i görligaste mån sätta

dessa bättre kassors återförsäkringspremier i relation till deras egna risker

d. v. s. bidraget skulle kompensera dem för det understöd de genom utjämningen

gåve åt de svagare kassorna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har åt ifrågavarande bestämmelse givits

en formulering, som möjliggör, att med vilket utjämningssystem man än använder

placera detta statsbidrag, där det behöves. På grund av den olika användningen

i olika fall har socialstyrelsen måst tillerkännas en friare prövningsrätt

vid anslagets fördelning.

Ett särskilt starkt stöd för beviljande av dylikt extra bidrag måste anses

ligga i kassornas skyldighet att under övergångstiden från andra kassor mottaga

sämre än normala risker. I anslutning till att denna skyldighet där var

begränsad till den lägsta sjukhjälpsklassen hade i utkastet föreslagits, att vid

understödets bestämmande hänsyn skulle tagas blott till utjämning beträffande

denna klass.

Häremot invände försäkringsinspektionen, att understödet i så fall ej komme

att utgå i förhållande till kassans behov.

Då jag frångått utkastets ståndpunkt i fråga om rätten till överflyttning

till statsunderstödd kassa under övergångstiden och förordat utsträckning av

denna rätt till att avse övergång icke blott till lägsta utan till närmast motsvarande

sjukhjälpsklass, blir tydligen — vilket ock påpekats av granskningsnämnden

— en konsekvens härav, att vid tilldelning av ifrågavarande understöd

hänsyn måste tagas till utgifterna för medlemmarna i alla klasser —- i

den mån tillgängliga medel förslå därtill. Detta skulle visserligen öka kostnaderna

för understödet men måste ur billighetssynpunkt. anses nära nog ofrånkomligt.

I enlighet härmed är det nu framlagda förslaget redigerat. Härmed

torde ock försäkringsinspektionens anmärkning förfalla.

För att giva en föreställning om storleken av de belopp, varom här kan

vara fråga, vill jag, trots osäkerheten i beräkningarna, nämna, att enligt gjorda

överslagsberäkningar — med avseende å vilka jag tillåter mig hänvisa till

förut åberopade särskilda P. M. angående verkställda kostnadsberäkningar

m. m. (Bilaga E) —• man torde kunna räkna med att ett årligt anslag av i genomsnitt

omkring 200,000 kronor under loppet av 10 år skall visa sig tillräckligt

för nu omförmälda ändamål. Ett något högre belopp kommer dock möjligen

att erfordras under de första åren och endast ett mindre under 10-årsperiodens

senare del. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att här ifrågavarande

anslagskrav, såsom av det anförda framgått, delvis och förmodligen

i väsentlig grad skulle betingas av det förhållandet, att de nuvarande sjuk
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

187

kassorna i vissa orter till större eller mindre antal underläte att inordna sig i

<let statsunderstödda sjukkassesystemet. Men under sådana omständigheter kan

man räkna med ett mindre anslag till beredande av ordinarie statsbidrag åt de

statsunderstödda sjukkassorna, än som erfordras därest samtliga nu befintliga

registrerade sjukkassor ansluta sig till systemet. Om, såsom vid de verkställda

kostnadsberäkningarna skett, statsverkets kostnader för den nu föreslagna

reformen beräknats under sistnämnda förutsättning, böra dessa kostnader

alltså i verkligheten ställa sig lägre än de sålunda beräknade, för den händelse

särskilda medel för nyss antydda ändamål komma att visa sig behövliga.

Denna minskning i de ordinära kostnaderna bör mer än väl uppväga kostnaden

för nämnda ändamål.

De närmare bestämmelser, som kunna erfordras rörande anslagets fördelning,

torde det böra ankomma tillsynsmyndigheten att utfärda. Anslagets storlek för

varje särskilt år torde i anslutning till vad förut anförts böra bestämmas av

Kungl. Maj:t och riksdagen efter framställning av berörda myndighet.

F. Statens kostnader för den nya organisationen.

Kostnaderna sedan nyorganisationen trätt i kraft.

Innan jag övergår till att lämna en översikt över de sammanlagda kostnader,

som den föreslagna reformen skulle komma att medföra för staten, återstår

att nämna följande.

Det torde vara att förutse, att genomförandet av den tilltänkta nyorganisa- Ökning av

tionen av sjukkasseväsendet kommer att ställa vissa ökade krav på tillsynsmyndigheten.

I anseende till den genomgripande omgestaltning av sjukkasse- myndigheverksamheten.

som därmed måste följa och vilken givetvis bör försiggå under ten''

tillsynsmyndighetens ledning i stor utsträckning, och på grund även av den

jämförelsevis korta övergångstid, som är föreslagen, lärer därför en utökning

av myndighetens arbetskrafter bliva nödvändig under övergångsåren. Jag har

på grund härav ansett mig böra räkna med en ökad administrationskostnad av

70,000 kronor för år under sagda tid. Jag vill erinra, att denna kostnad måste

anses som obetydlig, särskilt i betraktande av att genomförandet av socialförsäkringskommitténs

förslag ansågs kräva ett helt nytt ämbetsverk.

Även efter omorganisationens slutförande torde tillsynsmyndighetens arbete

sannolikt komma att bliva mera omfattande än under nuvarande förhållanden.

Med hänsyn till den halvofficiella ställning, som de statsunderstödda kassorna

skulle få, och den av staten dem lämnade monopolställningen var på sin ort,

torde större krav än hittills komma att ställas på tillsynens kontinuitet och

effektivitet. Även riskutjämningen kommer att kräva i viss mån ökat arbete.

Å andra sidan kan det förväntas, att förvaltningen av kassorna genomsnittligt

kommer att förbättras, varigenom tillsynen blir enklare. Tillika bör beaktas,

att det antal kassor, med vilket socialstyrelsen har att stå i direkt förbindelse,

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Översikt

över statsverkets

kostnader

i

framtiden.

sannolikt kommer att väsentligt nedgå. I vilken utsträckning med hänsyn till

dessa i olika riktningar verkande omständigheter en permanent kostnadsökning

för statsverket kan bliva erforderlig, synes dock icke möjligt att bedöma, innan

någon erfarenhet vunnits beträffande de genom omorganisationen av sjukkasseväsendet

skapade förhållandena.

Till en närmare beräkning av merkostnadens belopp under instundande budgetår

återkommer jag vid ett senare tillfälle vid behandlingen av frågan om

anslag till socialst yreisens verksamhet.

Beträffande uppskattningen av statens kostnader måste det vidare förutskickas,

att en beräkning av de verkliga kostnaderna under ett visst år icke för

närvarande är möjlig att genomföra. Man måste utgå från vissa antaganden,

vilka alltså måste hållas i minnet, då man bedömer kostnadssiffrorna.

De omständigheter av oviss beskaffenhet som här spela in äro framför allt

osäkerheten dels om det antal sjukkassemedlemmar, som komma att gå över

till den nya organisationen, dels om den omfattning som den sjukvårdande

verksamheten kommer att få i de statsunderstödda kassorna. Härtill kommer

för framtiden den kalkyl, som redan under nuvarande förhållanden göres,

angående den sannolika tillväxten av medlemsantalet.

I båda förstnämnda hänseenden är det tydligen endast möjligt att komma

till ett slags maximum, nämligen om man utgår från att alla nuvarande sjukkassemedlemmar

omedelbart gå över och att alla sjukkassor bereda läkar- och

sjukvård i full utsträckning. Osannolikheten av förstnämnda antagande uppväges

vid kostnadsberäkningen beträffande de närmaste åren delvis av den

omständigheten att då skola utgå bidrag enligt de hittillsvarande bestämmelserna

till de kassor, som ej anslutit sig till den nya organisationen. Beträffande

läkar- och sjukvård får emellertid en uppfyllelse av nyssnämnda antagande

anses för den närmare framtiden absolut utesluten, varför det torde vara lämpligast

att räkna med ett från utgångspunkt från nuvarande förhållanden uppskattat

sannolikhetstal.

Vidare må framhållas, att jag icke anser lämpligt att här ingå på detaljer,

liksom ej heller på frågan, i vad mån kostnaderna kunna ökas eller minskas

genom modifikationer i olika riktningar beträffande berörda grunder. I dessa

hänseenden tillåter jag mig att hänvisa till den särskilda, förut åberopade utredning

i ärendet, som återfinnes i Bilaga E.

Slutligen må understrykas, att de följande kostnadssiffrorna även i andra hänseenden

än i fråga om de försäkrades antal, såsom beträffande sjukligheten

in. in., måst härledas från de för närvarande inom sjukkasseväsendet rådande

förhållandena. I den mån dessa förhållanden undergå förändring i samband

med sjukkasserörelsens utveckling, komma givetvis även kostnaderna för statsverket

att ändras, detta dock på ett sätt, som icke kan på förhand bedömas.

Man torde i sistberörda avseende icke kunna säga mera, än att kostnadssiffrorna

i det stora hela komma att variera jämnlöpande med antalet försäkrade.

I fråga om medlemsbeståndet har det ansetts lämpligt att utgå från ställ
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

189

ningen vid 1924 års slut, den sista tidpunkt från vilken noggrannare siffror

föreligga. Det bör dock bemärkas, att medlemsantalet i kassorna sedan dess

ökats, dock ovisst huru mjmket.

Medlemsbeståndets storlek är naturligtvis av särskild betydelse i fråga om

statsverkets utgift till den del, som avser statsbidrag i förhållande till sjukkassas

medlemsantal, alltså det s. k. medlemsbidraget. Då detta bidrag föreslagits

skola utgå med 3 kronor per år och medlem och antalet i de registrerade

sjukkassorna sjukförsäkrade personer — frånsett de s. k. fortsättningkassornas

medlemmar; med s. k. flermedlemmar behöver man enligt det nya systemet ej

räkna — vid 1924 års slut lärer kunna uppskattas till 722,000, kan förevarande

statsutgift under förut gjorda antagande alltså beräknas till 2,166,000

kronor årligen.

För erhållande av den kostnad, vilken betingas av sjukdag sbidrag et, erfordras

kännedom om det antal sjukdagar, som komma på var och en sjukförsäkrad

i genomsnitt under loppet av ett år inom sjukkassornas sammanlagda

medlemsbestånd, eller alltså bland förutnämnda antal av 772,000 personer.

Enligt de verkställda utredningar, som återfinnas i Bilaga E, torde berörda

genomsnittliga sjukdagsantal eller sjuktal utgöra 10.17. Med utgående härifrån

kommer man till en kostnadssiffra av i runt tal 3,671,000 kronor årligen.

Ifrågavarande bidrag hänför sig till den föreslagna obligatoriska sjukhjälpstiden

av 3 år. Bland sjukdagarna äro jämlikt förslagets bestämmelser icke

sådana inbegripna, som äro en följd av olycksfall i arbete, men väl de dagar,

då varaktig arbetsoförmåga, uppkommen genom sjukdom, är för handen.

I den mån sjukhjälpstiden inom vissa sjukkassor kommer att utsträckas utöver

de obligatoriska 3 åren, ökas därigenom kostnadsbeloppet. Att på förhand

bedöma huru förhållandena i detta hänseende kunna komma att gestalta

sig är icke möjligt. Sannolikt synes dock, att en dylik utökning av sjukhjälpstiden

tillsvidare skall bliva jämförelsevis sällan förekommande. För den närmaste

tiden efter omorganisationens genomförande torde man därför näppeligen

behöva räkna med en mera avsevärd kostnadsökning av här antytt slag. I omförmälda

Bilaga E har man i sådant hänseende kommit till ett årligt belopp

av 200,000 kronor, varmed alltså nyssnämnda kostnadssiffra för sjukdagsbidraget

bör höjas. Därest för alla de 722,000 medlemmarna sjukhjälpstiden bleve

obegränsad, skulle samma kostnadssiffra ökas med ungefär 1.2 miljoner årligen.

Betydligt vanskligare ställer sig en uppskattning av bidraget till understödjande

av sjukkassornas sjukvårdande verksamhet. Förhållandet är nämligen,

att sjukkassornas utgifter för här ifrågavarande ändamål kunna i hög

grad växla, beroende på arten och omfattningen av de meddelade sjukvårdsförmånerna,

i fråga varom något tvång icke skulle råda utan prestationerna

kunna varieras inom tämligen vida gränser, efter var och en kassas eget gottfinnande.

Kostnaderna för olika slag av sjukvård kunna dessutom ställa sig

ganska olika å skilda orter. Därtill kommer så även, att meddelande av

sjukvård skulle vara en frivillig sak, som därför kan tänkas förekomma mer

■eller mindre allmänt inom sjukkassorna.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. May.ts proposition nr 117.

Skulle man utgå från att de statsunderstödda sjukkassorna över lag kommaatt

införliva de sjukvårdande uppgifterna med sin verksamhet och detta i en

utsträckning som motsvarade behovet, torde man få räkna med, att för varje

sjukkassa skulle komma att tagas i anspråk hela det maximum, som i förslaget

uppställts för förevarande del av statsbidraget, eller 3 kronor per år och

medlem. Under denna förutsättning skulle man tydligen komma till en årlig

kostnad för statsverket av 2,166,000 kronor.

Med all säkerhet kommer dock den verkliga kostnaden under den närmare

framtiden efter reformens genomförande att högst väsentligt understiga den sålunda

uträknade. Därvidlag kommer i betraktande dels den omständigheten, att

den sjukvårdande sidan av sjukkasseverksamheten för närvarande, såsom jag i

det föregående framhållit, i mycket ringa utsträckning beaktats av sjukkassorna,

dels även de svårigheter som; mångenstädes torde möta att nyorganisera denna

verksamhet.

Man torde därför sannolikt komma sanningen närmast, om man räknar med

att under den närmaste framtiden statens sjukvårdsbidrag kommer att utgå

huvudsakligen till de sjukkassor, vilka redan nu meddela sjukvård under en

eller annan form, dock med viss omedelbar ökning, särskilt i de större städerna.

Under antagande att så blir fallet, och under förutsättning därjämte,

att var och en av dessa kassor erhåller sådant bidrag till högsta möjliga

belopp — något som dock icke alltid torde bliva fallet — reduceras den anförda

kostnadssiffran, om man beräknar antalet medlemmar inom avsedda kassor

till i runt tal 200,000, till ett belopp av 600,000 kronor årligen.

Även beträffande det statsbidrag, som är avsett att utgå till stödjande av

de statsunderstödda sjukkassornas moder skaps för säkring sv erksamhett möta vissa

svårigheter att prestera en noggrannare kostnadsberäkning. Dessa svårigheter

betingas särskilt av den omständigheten, att statsbidrag av omförinälda slag

icke skulle utgå för moderskapshjälp i penningar, som meddelats kvinnlig

sjukkassemedlen, vilken samtidigt är berättigad till moderskapsunderstöd av allmänna

medel på grund av att hon genom arbetarskyddslagens bestämmelser

hindras från sysselsättning inom industriellt yrke. I vilken utsträckning sistnämnda

kategori av kvinnor är representerad inom det nuvarande kvinnliga

beståndet av sjukkassemedlemmar, känner man sålunda icke med säkerhet. Med

ledning av föreliggande uppgifter angående sjukkassemedlemmamas fördelning

på yrken har jag emellertid ansett mig kunna räkna med att detta antal är omkring

35,000.

En annan till storleken icke närmare känd faktor, som inverkar på kostnadskalkylen

i detta fall, är understödstiden, vilken enligt förslaget skall vara

minst 42 och högst 56 dagar.

Med utgående från att understödstiden genomgående kommer att vara 56

dagar samt — med ledning av därutinnan gjorda undersökningar — att moderskapsfrekvensen

bland de försäkrade utgör 0,054, kommer man da till en årlig

utgift för statsverket av 364,000 kronor.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

191

I fråga om moderskapsförsäkringen tillkommer den kostnad, som skulle avse

att till hälften täcka sjukkassornas utgifter för barnmorskehjälp enligt gällande

taxa. Även i detta fall har man att röra sig med vissa osäkra faktorer.

Meddelande av barnmorskehjälp skulle sålunda enligt förslaget vara en frivillig

prestation för sjukkassorna och torde på grund härav näppeligen bliva allmänt

förekommande. Dessutom lära taxepriserna för sådan hjälp vara något

olika på olika orter. Man torde emellertid vara på den säkra sidan, om man

antager kostnaden per fall utgöra 20 kronor och på samma gång räknar med

att barnmorskehjälp kommer att meddelas av samtliga sjukkassor. Statens

andel i sjukkassornas utgifter av förevarande slag befinnas under berörda förutsättningar

uppgå till 149,000 kronor om året.

Den särskilda kostnad, som skulle uppstå för statsverket, i händelse vissa Extra med

sjukkassor under medverkan från respektive kommuner komma att utsträcka

sjukhjälpstiden i det obegränsade, på sätt i det föregående är sagt, därigenom med kommunatt

då ett särskilt statsbidrag med 50 öre per år och medlem, som tillförsäkrats bidrag*

utsträckt sjukhjälp under berörda förhållanden, skulle komma att utgå, är givetvis

svår att beräkna, då det icke kan med tillräcklig säkerhet bedömas, i vilken

omfattning en anordning av antytt slag kan bliva förekommande. Med all

sannolikhet torde dylika fall under den närmaste framtiden icke bliva vanliga.

En uppskattning av den sannolika omfattningen därav under den närmare framtiden

har givit vid handen, att årskostnaden torde kunna uppskattas till

60,000 kronor.

Jag har i anslutning till vad tidigare anförts icke ansett mig i detta sammanhang

böra räkna med särskilda kostnader för staten till kompenserande av den

reduktion i sjukkassornas återförsäkringspremier i och för utjämning av sjukhjälpsriskerna

vid långvariga sjukdomsfall, som skulle uppstå därigenom att

dessa premier möjligen komma att överstiga statsbidragens belopp. De fall,

där sådant kan tänkas förekomma, torde nämligen kunna antagas bliva mycket

sällsynta och de eventuella kostnaderna på grund därav utan praktisk betydelse.

Enligt vad jag nyss förut anfört torde man däremot höra räkna med en utgift

för statsverket för beredande av särskilda statsbidrag åt vissa sjukkassor

till underlättande av övergången till den nya ordningen jämlikt punkt 27 av författningsförslaget,

vartill, såsom jag förut nämnt, torde få beräknas ett kostnadsbelopp

för år tillsvidare under högst 10 år av omkring 200,000 kronor. Av

förut anförda skäl bör detta belopp dock icke medtagas i en sammanställning av

kostnaderna.

Efterföljande tablå, som jag till sist vill meddela, innehåller en sammanställning

av övriga i det föregående anförda kostnadssiffror, ävensom till jämförelse

de motsvarande siffror, vilka äro upptagna i förslaget till riksstat för

budgetåret 1926—1927, med sannolik uppdelning på olika bidragsposter, jämte

den beräknade utgiftsökningen.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

Uppskattning

av kostnaderna

enligt

nuvarande

grunder

f ör bidrag

till

sjufckasseväsendets

befrämjande.

Socialstyrel
sen.

Ungefärlig uppskattning av statens utgifter för sjukkasse verksamheten.

Beräknade utgifter för statsverket under förut gjorda antagayiden i fråga om

medlemsantalet m. m. och under förutsättning att villkoren för statsbidrag i

framtiden bliva de i föreliggande förslag bestämda.

Medlemsbidrag............

Extra medlemsbidrag........

Sjukdagsbidrag...........

Bidrag till moderskapsförsäkring . . .

Bidrag till läkarvård........

Bidrag till läkemedel........

Ökade administrationskostnader (max.) .

Nuvarande

utgifter1

kr.

. 1,600,000

. . 1,400,000

. . 170,000

. . 52,000 (

. . 18,000 |

Uppskattade

utgifter

kr.

2,166,000

60,000

3,871,000

513.000

600.000

70,000

Utgifts-

ökning

kr.

566.000

60,000

2,471,000

343.000

530.000

70,000

Summa 3,240,000

7,280,000

4.040,000

Kostnaderna för nästkommande budgetår.

Förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande har för vart och ett av

budgetåren 1923—1924, 1924—1925 och 1925—1926 i riksstaten uppförts med

ett belopp av 2,470,000 kronor. Nettoutgifterna från anslaget hava för budgetåret

1924—1925 enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning uppgått till

2,469,637 kronor.

Beträffande anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål under budgetåret 1926

-—1927 har socialstyrelsen i skrivelse den 5 september 1925 framlagt beräkningar.

Styrelsen har därvid till en början erinrat att anslaget, som för år

1922 varit upptaget med 2,800,000 kronor, ansetts kunna för därefter följande

budgetår nedsättas med hänsyn till den ekonomiska depressionens beräknade

verkningar med avseende å sjukkassornas medlemsantal. Styrelsen bär härefter

anfört följande:

Det hade emellertid visat sig, att sjukkasseverksamheten förmått snabbare

övervinna depressionens verkningar än vad tidigare antagits. Medan sålunda

antalet sjukkassemedlemmar gått icke obetydligt tillbaka under år 1921 och under

år 1922 förblivit stationärt, hade redan med år 1923 inträtt en vändning till

det bättre, och från denna tidpunkt syntes rörelsen åter befinna sig i en jämförelsevis

kraftig utveckling.

På ansökningar för år 1924, vilka ansökningar grundade sig på medlemsantalet

den 31 december 1923 och kassornas sjukhjälpsverksamhet under sistnämnda

år, hade styrelsen till den 5 september 1925 utanordnat kronor

2,525,904: 24. Lades härtill eventuellt statsbidrag för en större sjukkassa, vars

ansökan ännu icke slutligt prövats av styrelsen, komme man till en totalsumma

för 1924 års undersökningar av kronor 2,669,2 97 : 49.

Enligt verkställd approximativ beräkning representerade 1925 års statsbidragsansökningar

ett sammanlagt belopp av kronor 2,835,060 : 86, d. v. s. de

överstege 1924 års med kronor 165,763: 37 (6.21 %). Under antagande av att utvecklingen

komme att fortgå i samma tempo även under åren 1926 och 1927

och under antagande vidare av normal sjuklighet, kunde anslagsbehovet för år

1926 beräknas till kronor 3,011,119 och för år 1927 till kronor 3,198,109.

1 Uppdelningen approximativ.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kringi. Maj:ts proposition nr 117.

193

Under budgetåret 1926—1927 skulle enligt hittills följd praxis utbetalas två

tredjedelar av ansökningsbeloppet för år 1926 och en tredjedel av ansökningsbeloppet

för år 1927. Det för budgetåret 1926—1927 behövliga anslaget kunde

därför beräknas till kronor 3,073,449 eller i runt tal kronor 3,070,000.

Hot socialstyrelsens beräkningar av anslagsbehovet till sjukkasseväsendets

befrämjande för nästkommande budgetår, vilka äro uppgjorda under förutsättning

av oförändrade grunder för anslagets disposition, har jag intet att erinra.

I enlighet med dessa beräkningar blev anslaget i statsverkspropositionen till

innevarande års riksdag preliminärt uppskattat till 3,070,000 kronor, då nämligen

den ifrågasatta förhöjningen av statsbidragen till sjukkassorna antogs

knappast komma att göra sig märkbar under tiden före den 1 juli 1927.

Det extra förslagsanslaget för understödjande av sjukkassor, som meddela

moderskapsunderstöd, har i riksstaten för vart och ett av de tre senaste budgetåren

varit uppfört med 170,000 kronor. Nettobelastningen å anslaget utgjorde

för budgetåret 1924—1925 enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning

141,608 kronor.

I skrivelse den 5 september 1925 har socialstyrelsen föreslagit, att anslag för

ändamålet måtte för nästkommande budgetår äskas med oförändrat belopp

170,000 kronor.

Enligt vad i början av november 1925 meddelats från socialstyrelsen hade

vid nämnda tidpunkt av anslaget för innevarande budgetår disponerats ett

belopp av i Tunt tal 159,000 kronor. Med hänsyn till denna belastningssiffra

och i betraktande av vad förut anförts beträffande ökningen av sjukkassornas

medlemsantal finner jag anslaget — med oförändrade grunder för användningen

— böra för nästkommande budgetår upptagas till det av socialstyrelsen föreslagna

beloppet 170,000 kronor, till vilket belopp anslaget jämväl preliminärt

beräknats i riksstaten.

Enligt vad förut anförts är föreliggande organisationsförslag avsett att träda

i kraft den 1 januari 1927, vilket innebär, att först för tid från och med nämnda

dag bidrag skall kunna utgå enligt de nya grunderna. För sjukkassornas verksamhet

under tid dessförinnan, d. v. s. även den tid som avses med vad socialstyrelsen

betecknar såsom t. o. m. »1927 års ansökningar», skall bidrag utgå efter

de nu gällande grunderna. Samma grunder skola enligt övergångsbestämmelserna

rörande det nya systemet i vissa fall gälla även för verksamhet efter den

1 januari 1927, framför allt för kassor som icke övergått till detta system.

Enligt de allmänna reglerna skall statsbidrag, beräknat efter sjukkassornas

verksamhet under år 1927, utbetalas först under år 1928. Med denna regel skulle

alltså i intet fall bidrag enligt de nya grunderna komma att utgå under nästkommande

budgetår.

Emellertid har, såsom jämväl förut omförmälts, av viss anledning ansetts,

att under de närmaste åren bidrag enligt de nya grunderna borde till de kassor,

som så önskade, kunna utbetalas kvartalsvis i efterskott. Enligt denna bestämmelse

skall alltså under budgetåret 1926——1927 kunna komma ifråga att utanordna

statsbidrag enligt de nya grunderna för första kvartalet 1927.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.)

Departe
mentschefen.

Uppskattning

av kostnaderna

enligt

nuvarande

grunder

för understödjande

av

sjukkassor,

som meddela

moderskapsunderstöd.

Departe
mentschefen.

Nyorganisationens

inverkan

på

kostnaderna.

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

De kassor som redan under sistnämnda kvartal kunna börja verksamhet såsom

statsunderstödda och önska begagna sig av förmånen av kvartalsersättning,

torde dock bliva högst fåtaliga, och den verksamhet, efter vilken bidraget

för denna tid skall beräknas, blir säkert obetydlig. Vid sådant förhållande

torde det icke vara erforderligt att för detta budgetår begära särskilt eller

förhöjt anslag för detta ändamål, utan det torde vara tillräckligt att det bestämmes,

att det efter de gamla grunderna beräknade bidraget må, i den mån så

befinnes erforderligt, användas till utgivande av bidrag enligt nu föreslagna

nya bestämmelser. Då i de ifrågasatta bestämmelserna ingå övergångsstadganden,

som uttömmande reglera frågan i vad mån 1920 års kungörelse skall

tillämpas för tid efter den 1 januari 1927, torde det vara tillfyllest att beträffande

anslagets användande i fråga om bidragsansökningar, som avse verksamhet

efter nämnda dag, hänvisa till de nya bestämmelserna.

Då för framtiden en uppdelning med ett särskilt anslag till bidrag till moderskapsförsäkringens

understödjande icke lärer bliva lämplig, synes från förstnämnda

anslag få utgå bidrag även i vad avser nämnda försäkring, såvitt angår

understöd, som utbetalas i enlighet med de nya grunderna.

Depai’tementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det förut omförmälda

förslaget till bestämmelser, avsedda att enligt den föreslagna nyorganisationen

i huvudsak ligga till grund för statsbidragens utgående, av den lydelse Bilaga A

vid detta protokoll utvisar.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att

dels under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och

inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie

förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande, nu

2,470,000 kronor, med 600,000 kronor till . . kronor 3,070,000;

dels medgiva, att för användningen av nämnda anslag skola

i fråga om bidragsansökningar, som avse verksamhet efter den

1 januari 1927, gälla ändrade grunder i huvudsaklig överensstämmelse

med det upplästa förslaget;

dels ock under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk

och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, för understödjande

av sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd,

för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslag

av ............................ kronor 170,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

195

Bilaga A.

F ordlag

till

bestämmelser angående statsbidrag åt registrerade sjukkassor.

I. Antagande till statsunderstödd sjukkassa och återkallande av sådant

antagande.

1. Till erhållande av statsunderstöd må registrerad sjukkassa antagas av Antagande

tillsynsmyndigheten för sådana kassor. Kassa som sålunda antagits benäm- understödd

nes i det följande statsunderstödd sjukkassa. sjukkassa.

Till erhållande av statsunderstöd må antagas allenast sjukkassa, som i sina

stadgar har bestämmelser i överensstämmelse med vad nedan under II—IV

föreskrives.

Antagande sker för visst eller vissa bestämda områden. Utövar kassan verksamhet

i underavdelningar, skall för varje underavdelning särskilt område vara

bestämt. För verksamhet inom samma område må allenast en sjukkassa antagas.

2. Åsidosätter statsunderstödd sjukkassa någon i lagen om sjukkassor eller

i dess stadgar given eller av tillsynsmyndigheten med stöd av lag, stadgar eller

dessa bestämmelser meddelad föreskrift, eller vidtager kassan ändring i sina

stadgar, varigenom dessa komma att stå i strid mot här nedan under II—IV

meddelade föreskrifter, skall tillsynsmyndigheten äga förelägga kassan att inom

skälig, i föreläggandet angiven tid vidtaga rättelse, vid äventyr att antagandet

eljest återkallas. Ställer kassan sig ej sådant föreläggande till efterrättelse, må

antagandet återkallas att upphöra inom viss tid, minst tre månader från det

beslutet om återkallelse blev kassan delgivet.

Antagandet må ock återkallas att upphöra inom tid som nyss sagts, därest

kassan uppsåtligen eller av vårdslöshet till tillsynsmyndigheten lämnar oriktiga

uppgifter om förhållanden, som kunna inverka på kassans rätt till statsbidrag.

Ändå att skäl för återkallande av antagandet ej föreligga, må tillsynsmyndigheten

företaga sådana ändringar i det område för vilket kassa antagits till

statsunderstödd, som betingas av sjukkasserörelsens utveckling. Sådana ändringar

må dock ej företagas, som kunna antagas bliva betungande för kassans

medlemmar.

3. Tillsynsmyndigheten må såsom villkor för sjukkassas antagande eller bi- Ändringar

behållande såsom statsunderstödd föreskriva kassan att vidtaga sådana änd- vlrksamhets

ringar i stadgarnas bestämmelser om kassans verksamhetsområde, att detsam- område.

ma kommer att sammanfalla med det eller de områden, för vilka kassan är antagen

till statsunderstödd.

Återkallande

av antagande.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 117.

Inträde i

statsunderstödd

sjukkassa.

Uteslutning

ur statsunderstödd

sjukkassa.

Överflyttning

av sjukförsäkring.

II. Inträde i och avgång ur statsunderstödd sjukkassa.

4. Rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassa skall tillkomma varje inom

kassans verksamhetsområde mantalsskriven person i åldern 15—45 år, som ej

vid tiden för inträdesansökningen lider av sjukdom eller är av kroppsbeskaffenhet,

som medför eller kan väntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan.

Dock må i kassans stadgar föreskrivas särskilda villkor för inträde

i klass med högre sjukhjälp i penningar än en krona om dagen.

Till medlem må ej, där sådant icke föranledes av här nedan i punkt 6 meddelade

stadganden om överflyttning, antagas någon som ej är mantalsskriven

inom kassans verksamhetsområde, ej heller person över 50 års ålder. Dock må

efter tillsynsmyndighetens prövning och på av tillsynsmyndigheten fastställda

villkor rätt till inträde tillerkännas även personer över 50 års ålder.

Rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassa skall ock, där överenskommelse

i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation

och godkänts av tillsynsmyndigheten, utan hinder av ovan stadgade inskränkningar

tillkomma i överenskommelsen avsedd person.

5. I statsunderstödd sjukkassas stadgar må ej intagas uteslutningsgrund,

som strider mot grunderna för de i punkt 4 intagna stadganden. Ej heller må

i vidare mån än som följer av vad i punkt 6 sägs medlem uteslutas på den

grund att han ej längre är mantalsskriven inom kassans verksamhetsområde.

6. Kommer medlem i viss statsunderstödd sjukkassa genom flyttning eller

på grund av förändring i denna eller annan sjukkassas verksamhetsområde att

bliva mantalsskriven inom verksamhetsområdet för annan statsunderstödd sjukkassa,

äge han ej rätt att kvarstå i den förstnämnda kassan, men skall han äga

på sätt nedan sägs utan kostnad bliva överflyttad till närmast motsvarande

sjukhjälpsklass i den sist avsedda kassan.

Vidtager ej sjukkassemedlem som i nästföregående stycke avses själv erforderliga

åtgärder för överflyttningen, skall den kassa, varifrån han bör överflyttas,

omedelbart efter det kassan erhållit kännedom om förhållande som bör

medföra sådan åtgärd i rekommenderat brev under medlemmens sista kända

adress underrätta honom om vad han för sådan överflyttning har att iakttaga

samt om påföljden för underlåtenhet därutinnan.

Medlem som erhållit sådant meddelande skall äga att före utgången av månaden

näst efter den, under vilken meddelandet erhållits, hos den nya kassan

anmäla sig till överflyttning. Vid utgången av nämnda tid skall medlemskapet

i den förra kassan anses hava upphört och, därest föreskriven anmälan skett,

överflyttning till den senare kassan anses hava ägt rum. Var medlemmen vid

den tid, då enligt vad sålunda stadgats överflyttning skulle anses hava skett, på

grund av redan inträffad sjukdom eller barnsbörd berättigad till sjukhjälp eller

inoderskapshjälp, skall överflyttningen, därest annat ej överenskommes mellan

kassorna, anses hava skett först vid utgången av den månad, under vilken

löpande sjukhjälps- eller moderskapshjälpstid gått till ända.

Vad i punkt 4 stadgas skall ej utgöra hinder för att, därest båda kassorna

och medlemmen äro därom ense, överflyttning som skall ske i anledning av

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

197

medlems flyttning må äga rum. så snart medlemmen blivit kyrkobokförd inom

den nya kassans verksamhetsområde.

Antages, i samband med att statsunderstödd sjukkassa upphör med sin verksamhet,

annan sjukkassa till statsunderstödd för verka,mhet inom den förstnämnda

kassans verksamhetsområde eller del därav, skall enahanda rätt till

överflyttning som ovan sagts tillkomma medlem i den första kassan, som är

mantalsskriv en inom den nj a kassans verksamhetsområde, dock endast där han

inom tre månader från kassans antagande anmäler sig till överflyttning.

_ Intm den 1 januari 1930 skall rätt till överflyttning till statsunderstödd

sjukkassa pa enahanda villkor tillkomma medlemmar i varje registrerad sjukkassa

som upphör med sin verksamhet, därvid tid för anmälan om inträde som

i tredje stjcket av denna punkt sägs skall räknas från det sistnämnda kassa

enses upplöst. Intill samma dag skola medlemmar i registrerad sjukkassa vilka

aro mantalsskrivna utom denna kassas verksamhetsområde äga rätt till överflyttning

till statsunderstödd sjukkassa.

7. År medlem som överflyttas tillförsäkrad jämväl begravningshjälp i den Överflyttförra

kassan och meddelas sådan hjälp även av den senare kassan, skall med- nin9

lemmen, där hinder ej möter för överflyttning av premiereserv på sätt nedan ^jälpsförsägs,

vara berättigad att från samma tidpunkt, som gäller beträffande över- säkring.

flyttning av sjukförsäkring, jämväl för begravningshjälpsförsäkringen överflyttas

till samma klass eller, om sådan klass ej finnes, närmast lägre klass i den

nya kassan. Sker dylik överflyttning, skall den förra kassan vara pliktig att

omedelbart till den senare kassan överlämna premiereserven för utfästelsen vid

tiden för överflyttningen, beräknad enligt grunder som bestämmas av tillsynsmyndigheten,

eller så stor del av nämnda premiereserv, som svarar mot det

lägre begravningshjälpsbelopp han i den nya kassan tillförsäkrar sig. Meddelar

ej den nya kassan begravningshjälp till samma belopp som han i den förut\

arande kassan tillförsäkrat sig, eller möter hinder för överflyttning av premieleserv

på sätt ovan sagts, vare medlemmen berättigad att för begravningshjälpen

kvarstå i sistnämnda kassa.

8. Statsunderstödd sjukkassa skall vara pliktig att på anmodan biträda Biträde »ned

annan sådan sjukkassa med nödig sjukkontroll över sjuk medlem, vilken vistas sjukkontroll.

inom den förstnämnda kassans verksamhetsområde.

9. Söker sjukkassa, som registrerats före den 1 januari 1927, att bliva Undantagsantagen

till statsunderstödd, skall den omständigheten att bestämmelser som t>ostäm
•

i * 411 p I QpW*

i överensstämmelse med föreskrift i punkt 6 intagits i stadgarna, på grund av

stadgandet i 57 § första stycket i lagen om sjukkassor ej äga tillämpning å

dem som vid tiden för ansökningen voro medlemmar i kassan icke utgöra hinder

för kassans antagande till statsunderstödd. III.

III. Understöd, som meddelas av statsunderstödd sjukkassa.

10. statsunderstödd sjukkassa skall vara skyldig att, där ej annat föranle- Sjukhjälp.

des av bestämmelserna i 15 § 2 mom. samt 18 § andra och tredje styckena i

lagen om sjukkassor, meddela sjukhjälp vid sjukdom, som föranleder väsentlig

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sjukhjälp

vid invaliditet.

Sjukhjälp

vid olycksfall

i arbete.

Moderskaps

hjälp.

nedsättning av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares

föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.

Sjukhjälp i penningar må ej vara bestämd till lägre belopp än en krona för

dag.

I stadgarna må såsom villkor för sjukhjälpens utbetalande föreskrivas, att den

sjuke skall vara skyldig att söka läkare, om kassan så påfordrar, samt att underkasta

sig av kassan bekostad vård och föreskrift av läkare. I stadgarna må

ock föreskrivas, ej mindre att, om enligt läkares intyg det för sjukdomens lyckliga

utgång eller för sjukdomstidens förkortande är av betydelse, att den sjuke

vårdas på sjukvårdsanstalt, den sjuke skall vara skyldig underkasta sig sådan

vård, för så vitt kassan kan bereda plats på en för vården lämplig anstalt, än

även att när sådan vård beredes, kassan må äga att minska sjukhjälpen i penningar

med belopp, motsvarande kassans kostnader för vården, däri inbegripna

kostnaderna för den sjukes transport till sjukvårdsanstalten. Har den sjuke

familj eller andra, som äro för sitt uppehälle av honom väsentligen beroende,

må dock högst hälften av den kontanta sjukhjälpen på detta sätt avdragas.

Sjukhjälpstiden må ej vara i vidare mån begränsad än

a) att sjukhjälp i penningar ej utgår för ins juknandedagen;

b) att där i följd av en sjukdom ensam eller i förening med annan, som inträffat

medan i följd av den föregående väsentlig nedsättning av arbetsförmågan

ännu förefanns, sjukhjälp utgått i sammanlagt tre år, vidare sjukhjälp ej

utgår för nämnda sjukdomar; samt

c) att, därest anmälan om sjukdomsfallet föreskrivits såsom villkor för erhållande

av sjukhjälp, sjukhjälpstiden räknas från och med den dag, då sådan

anmälan skett.

I statsunderstödd sjukkassa skall finnas tillfälle för medlem att tillförsäkra

sig sjukhjälp, bestående av allenast sjukpenning om en krona för dag under

en på sätt ovan under b) sagts begränsad sjukhjälpstid.

Den dagliga sjukpenningen skall vara bestämd i hela krontal samt i hela

krontal ökade med 50 öre.

11. Med sjukdom skall i de hänseenden som avses i dessa bestämmelser vara

likställd av sjukdom föranledd varaktig oförmåga till arbete; och må ej föreskrivas

inskränkning i rätten till sjukhjälp på grund av att den sjuke må vara

berättigad till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

12. Sjukhjälp må för sjukdom eller oförmåga till arbete, som den sjuke

. ådragit sig under sådana omständigheter, att ersättning därför utgår enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete, utgivas med högst det belopp, för

dag räknat, varmed den sjukpenning han från sjukkassan tillförsäkrat sig

överstiger den ersättning, för dag räknat, som han jämlikt nämnda lag åtnjuter.

13. Statsunderstödd sjukkassa skall med de inskränkningar varom nedan

sägs till medlem som tillförsäkrats sjukhjälp, bestående av minst daglig sjukpenning

om en krona eller vård å sjukhus, meddela moderskapshjälp med minst

en krona om dagen eller vård å förlossningsanstalt under minst fyrtiotvå

dagar vid varje barnsbörd, därav högst fjorton dagar före barnsbörden. Mo
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

199

derskapshjälp må ej utgivas till kvinna, som ej omedelbart före barnsbörden

varit sjukhjälpsförsäkrad medlem av registrerad sjukkassa under oavbrutet

minst tvåhundra sjuttio dagar, och ej heller för längre tid än femtiosex dagar,

därav högst fyrtiotvå dagar efter barnsbörden, eller för tid då kvinnan utövat

förvärvsarbete.

Har kvinnan åtnjutit moderskapsunderstöd av allmänna medel eller sjukhjälp

från kassan, må moderskapshjälp utgivas med högst det belopp, för dag räknat,

varmed den dagliga moderskapshjälp hon tillförsäkrat sig från kassan

överstigit vad i sådant understöd eller sjukhjälp för dag räknat utgår.

14. Ej må såsom villkor för medlemskap i sjukkassa stadgas, att medlemmen

skall vara begravningshjälpsförsäkrad hos kassan eller hos annan sjukkassa

eller hos understödsförening.

15. Begravningshjälp, som meddelas av statsunderstödd sjukkassa, skall vara

bestämd i hela hundratal kronor. Vad sålunda stadgats gäller dock icke beträffande

utfästelse, som innebär övertagande av en av annan sjukkassa meddelad

utfästelse.

16. Söker sjukkassa, som registrerats före den 1 januari 1927, antagande till

statsunderstödd, skall den omständigheten att bestämmelser, vilka i överensstämmelse

med föreskrifterna i punkterna 10—13 och 15 intagits i kassans

stadgar, enligt stadgarna ej äga tillämpning vid sjukdom eller barnsbörd som

inträffat före ansökningens ingivande eller å begravningshjälp som utfästs

dessförinnan, ej utgöra hinder för kassans antagande.

Begrav
ningshjälp.

Begrav
ningshjälps
belopp.

Undantags
bestäm
melser.

IV. Särskilda bestämmelser.

17. Erhåller statsunderstödd sjukkassa föreläggande som i punkt 2 sägs, Skyldighet

skall det åligga kassans styrelse att omedelbart kalla kassans medlemmar till

sjukkassesammanträde för fattande av beslut angående åtgärder, vilka kunna sammanpåkallas

av föreläggandet. träde.

18. Utövar statsunderstödd sjukkassa verksamhet i underavdelningar, skola Särskildabei

stadgarna finnas bestämmelser dels för fastställande av till vilken underavdelning

medlem hör, skolande dessa regler i tillämpliga delar överensstämma sjukkassor.

med vad ovan under II sägs, dels ock angående sådan olikhet i de fasta avgifterna

underavdelningarna emellan, som må föranledas av omständighet som

avses i 20 § 1 mom. i lagen om sjukkassor. V.

V. Statsbidrag.

19. Statsbidrag utgår till statsunderstödd sjukkassa, så länge anslag att Statsbidrag.

användas i överensstämmelse med dessa grunder av riksdagen beviljas, för den

verksamhet kassan utövat under tid, då densamma varit antagen till statsunderstödd,

och utbetalas efter ansökan i efterskott för varje kalenderår.

Bidraget utgår — med iakttagande av vad i punkterna 20 och 21 sägs —

med

dels 3 kronor för varje medlem, därvid antalet medlemmar för varje år skall

beräknas efter förhållandena den 31 december;

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Inskränkningar

i

rätten till

statsbidrag.

dels 50 öre för var och en av de under tid då kassan varit antagen till statsunderstödd

infallande dagar för vilka kassan utbetalat sjukpenning eller moderskapshjälp

med minst en krona eller bekostat vård å sjukvårds- eller förlossningsanstalt;
dels

ett belopp motsvarande hälften av vad kassan under den tid densamma

varit antagen till statsunderstödd fått vidkännas för bekostande av läkarvård

och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder åt medlemmarna, dock

högst ett belopp motsvarande 3 kronor för varje medlem, som ägt rätt till vård

av angivet slag, därvid antalet medlemmar för varje år skall beräknas efter

förhållandena den 31 december;

dels ock — därest kassan vid barnsbörd meddelar ersättning för barnmorskevård

enligt av vederbörande barnmorskestyrelse fastställd taxa — hälften av

vad kassan sålunda utgivit.

20. Till den del statsbidraget utgår i förhållande till antalet medlemmar, må

sådant bidrag icke beräknas för medlem, vilken enbart ägt rätt till begravningshjälp

eller som ägt uppbära högre daglig sjukpenning eller moderskapshjälp

än 8 kronor, och ej heller för medlem, vilken varit såväl mantalsskriven som

kyrkobokförd inom annan statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde,

ifrågavarande del av statsbidraget skall, därest kassan icke varit statsunderstödd

under hela året, utgå allenast i förhållande till det antal hela månader,

kassan varit statsunderstödd. Har kassan under året upphört att vara statsunderstödd,

skall bidraget för den tid för vilken detsamma skall utgå beräknas

efter antalet medlemmar den dag, då kassan upphörde att vara statsunderstödd.

Statsbidrag i förhållande till kassas kostnader för läkarvård och andra sjukvårdande

åtgärder utgår allenast till kassa, som ersätter medlemmars utgifter

därför med högst två tredjedelar, dock beträffande arvode till läkare med högst

två tredjedelar av vad kostnaden därför enligt en av tillsynsmyndigheten efter

samråd med medicinalstyrelsen fastställd taxa bort uppgå. Till den del statsbidraget

utgår i förhållande till nämnda kostnader eller kostnader för barnmorskevård,

må statsbidrag icke beräknas för! medlem, vilken tillförsäkrats

högre daglig sjukpenning eller moderskapshjälp än 8 kronor för dag eller vilken

varit såväl mantalsskriven som kyrkobokförd inom annan statsunderstödd sjukkassas

verksamhetsområde. Beträffande det belopp varmed sådant bidrag årligen

må högst utgå skall, därest kassan icke varit statsunderstödd under hela

året, vad i föregående stycke för sådant fall stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Till den del statsbidraget utgår i förhållande till antalet sjukhjälpsdagar, utgår

bidrag icke för medlem som i nästföregående stycke sagts, ej heller för insjuknandedag

eller för tid, för vilken sjukhjälp åtnjutits på grund av sjukdom,

därför kassan ej enligt här ovan meddelade bestämmelser varit pliktig att meddela

sjukhjälp.

Till den del statsbidraget utgår i förhållande till antalet moderskapshjälpsdagar,

utgår bidrag icke för medlem, som i andra stycket i denna punkt sagts,

och ej heller för tid, då kvinnan åtnjutit moderskapsunderstöd av allmänna medel

eller .sjukhjälp från kassan.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

201

21. Åtnjuter statsunderstödd sjukkassa för vissa medlemmar, vilka tillför- Extra statssäkrats

sjukhjälp under obegränsad sjuktid, bidrag av landsting eller kommun sambandm d

med belopp, motsvarande minst 2 kronor 50 öre för år och medlem, skall utöver kommunde

i punkt 19 angivna statsbidrag till kassan utgå statsbidrag med 50 öre om bidrag.

året för varje sådan medlem.

22. Utjämning av de statsunderstödda sjukkassornas utgifter skall varje Riskutjämår

äga rum i samband med statsbidragets utbetalande. Utjämningen skall avse nlnf,‘

kassornas utgifter för sjukpenningar, som belöpa på den del av en och samma

sjukhjälpstid som infaller efter sextiotredje dagen och för vilken statsbidrag

efter antalet sjukdagar må utgå. För utjämningen skall kassans statsbidrag

ökas eller minskas med tre fjärdedelar av det belopp, varmed kassans utgifter

under nästföregående år — den del av sjukpenningarna som motsvarar på ifrågavarande

sjukdagar belöpande statsbidrag oberäknad — må hava överstigit

eller understigit, vad kassan med hänsyn till sammansättningen av sitt medlemsbestånd

beräknas skola hava — utöver vad som motsvarar dylikt statsbidrag

— utgivit i sjukpenningar för sådan tid under de sjuklighetsförhållanden,

som under året varit för samtliga statsunderstödda sjukkassor genomsnittligen

gällande.

23. Statsbidrag må användas allenast till sjukkassas sjukhjälps- och moder- Statsbidrags

skapshjälpsverksamhet. användning.

Medlem för vilken statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas må ej

heller vid bestämmande av de fasta avgifternas storlek tillgodoföras andel i sådant

bidrag eller del därav. VI.

VI. Övergångsbestämmelser.

24. Statsbidrag enligt dessa bestämmelser utgår för tid från och med den

1 januari 1927. Efter nämnda dag utgår ej statsbidrag enligt kungörelserna

den 11 oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor och den 30 juni 1913

angående statsbidrag åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, i vidare

mån än i punkt 26 här nedan sägs.

25. Bidrag till statsunderstödd sjukkassas verksamhet under åren 1927 och

1928 må på framställning av kassan betalas kvartalsvis i efterskott.

26. Registrerad sjukkassa, så ock registrerad fortsättningskassa, må under

åren 1927—1930 kunna tilldelas statsbidrag enligt de i kungörelsen den 11 oktober

1920 och kungörelsen den 30 juni 1913 stadgade grunder, beräknat efter

medlemsantalet vid slutet av vart av åren 1926—1929 samt efter under nämnda

år meddelad sjukhjälp och moderskapshjälp, dock allenast för verksamhet under

tid då kassan ej varit antagen till statsunderstödd; och skall, därest kassan

under visst år antagits till statsunderstödd, efter medlemsantalet beräknat bidrag

därvid för det år utgå i förhållande till antalet hela månader då kassan

ej varit statsunderstödd och beräknas efter antalet medlemmar den dag från

vilken antagandet räknas. Bidrag enligt dessa kungörelser må dock icke utgå

för medlem, som tillika är medlem i statsunderstödd sjukkassa. För sjukhjälp

och moderskapshjälp, som statsunderstödd sjukkassa meddelat på grund av ti
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

digare inträffat sjukdomsfall eller barnsbörd, må kassan jämväl erhålla statsbidrag

efter de i nämnda kungörelser stadgade grunder.

27. Särskilt statsbidrag må till underlättande av övergången till den nya

organisationen av tillsynsmyndigheten på framställning tilldelas statsunderstödd

sjukkassa., vars medlemsavgifter på grund av sjuklighetsförhållandena

inom kassan skulle väsentligt överstiga de inom registrerade sjukkassor föl

motsvarande understöd genomsnittligen gällande, eller som på grund av den i

punkt 22 föreskrivna utjämningen komme att i väsentlig grad få vidkännas

avdrag å statsbidraget. Bidraget må användas allenast till kassans sjukhjälpsoch

moderskapshjälpsverksamhet.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

203

Bilaga B.

Av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga

utarbetade utkast

till

Kungörelse

med villkor och bestämmelser rörande statsunderstöd åt registrerade

sjukkassor.

I. Statsunderstödda sjukkassors organisation.

1. Registrerad sjukkassa, som uppfyller nedan stadgade villkor, må av

tillsynsmyndigheten för registrerade sjukkassor antagas till statsunderstödd

sjukkassa. För verksamhet inom samma område må allenast en statsunderstödd

sjukkassa antagas.

Åsidosätter statsunderstödd sjukkassa någon i lagen om sjukkassor, i denna

kungörelse eller i kassans stadgar given eller av tillsynsmyndigheten med stöd

av lag, kungörelse eller stadgar meddelad föreskrift, skall tillsynsmyndigheten

äga förelägga kassan att inom skälig, i föreläggandet angiven tid vidtaga rättelse,

vid äventyr att antagandet eljest återkallas. Ställer kassan sig ej sådant

föreläggande till efterrättelse, må antagandet återkallas att upphöra inom viss

tid, minst tre månader från det beslutet om återkallelsen blev kassan delgivet.

[Över statsunderstödda sjukkassor och deras verksamhetsområden skall tillsynsmyndigheten

upprätta en förteckning, som skall offentliggöras i den i

86 § i lagen om sjukkassor omförmälda samling. Ändring i vad sålunda blivit

offentliggjort skall på enahanda sätt offentliggöras. (Stadgandet avsett att

införas i kungl. kungörelsen den 23 december 1910 om sjukkasseregistrets

förande.)]

2. Statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde skall, där så lämpligen

kan ske, vara begränsat till en kommun eller till annat sådant område, att

ledningen av kassans verksamhet och tillsynen över sjuka medlemmar kan

utövas omedelbart genom kassans styrelse. Kassa vare pliktig att, där det

kan ske utan förringande av medlemmarnas rätt, vidtaga de förändringar beträffande

kassans verksamhetsområde, som tillsynsmyndigheten med hänsyn

till sjukkasserörelsens utveckling kan finna skäligt föreskriva.

3. Rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassas lägsta klass för självförsörjande

medlem skall tillkomma varje inom kassans verksamhetsområde mantalsskriven

svensk medborgare i åldern femton—-fyrtiofem [alt. 40] år, som ej

vid tiden för inträdesansökningen lider av sjukdom eller på grund av kroppsfel

måste anses äga väsentligt nedsatt arbetsförmåga. Till medlem må ej antagas

person över femtio års ålder eller person, som ej är mantalsskriven inom kassans

verksamhetsområde, (såvida han ej är bosatt inom kassans verksamhetsområde

och mantalsskriven å ort, där verksamhet icke bedrives av statsunderstödd

sjukkassa.)

Antagande

till statsunderstödd

sjukkassa.

Statsunderstödd

sjukkassas

verksamhetsområde.

Inträde i

statsunderstödd

sjukkassa.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Uteslutande

ur statsunderstödd

sjukkassa.

Överflyttning

m. in.

Rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassa skall ock i händelse av utav

tillssmsmyndigheten (Konungen) godkänd överenskommelse i sådant hänseende

med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation tillkomma i överenskommelsen

avsedd person, som mantalsskrives inom kassans verksamhetsområde.

4. Medlem i viss statsunderstödd sjukkassa skall uteslutas, om han mantalsskrives

inom annan statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde eller om

genom förändring av sådan kassas verksamhetsområde eller antagandet av ny

statsunderstödd sjukkassa hans mantalsskrivningsort kommer att ligga inom

verksamhetsområdet för annan än förstnämnda kassa. Uteslutes medlem på

grund, som nu sagts, skall underrättelse därom omedelbart avsändas under

medlemmens sista kända adress.

I kassas stadgar må ej intagas uteslutningsanledning, som strider mot grunderna

för de i punkt 3 intagna stadganden.

5. Har medlem i statsunderstödd sjukkassa på grund, som i första stycket

av punkt 4 sagts, uteslutits ur kassan, eller upplöses kassan, vare han utan

hinder av i punkt 3 stadgade inskränkningar berättigad att för tid från det

medlemskapet upphörde vinna inträde i närmast motsvarande sjukhjälpsklass

i statsunderstödd sjukkassa å sin mantalsskrivningsort, såvida han inom en

månad från nämnda tidpunkt anmäler sig därtill. Var sålunda överflyttad

medlem på grund av redan inträffat sjukdomsfall eller barnsbörd vid överflyttningen

berättigad till sjukhjälp eller moderskapshjälp, skall, därest ej annat

överenskommes mellan kassorna, hjälpen för den löpande hjälptiden bestridas

av den förutvarande kassan, och vare alltså ej den nya kassan skyldig att

betala dylik hjälp för sådant fall eller för sjukdomsfall, som inträffat, medan

i följd av det förra väsentlig nedsättning i arbetsförmågan ännu förefanns.

Yar överflyttad medlem tillförsäkrad begravningshjälp i den förutvarande

kassan och meddelas sådan hjälp jämväl av den nya kassan, skall medlemmen,

där hinder ej möter för överflyttning av premiereserv på sätt nedan

sägs, vara berättigad att för begravningshjälpsförsäkringen överflyttas till

samma eller närmast lägre klass i den nya kassan. Sker dylik överflyttning,

skall den äldre kassan vara pliktig att till den nya kassan gälda premiereserven

för utfästelsen vid tiden för överflyttningen, beräknad enligt grunder,

som bestämma.s av tillsynsmyndigheten, eller så stor del av nämnda premiereserv,

som svarar mot det lägre begravningshjälpsbelopp, han i den nya kassan

tillförsäkrar sig. Meddelar ej den nya kassan begravningshjälp till samma

belopp, som han i den förutvarande kassan tillförsäkrat sig, eller möter hinder

för överflyttning av premiereserv på sätt ovan sagts, vare medlemmen berättigad

att för begravningshjälpen kvarstå i sistnämnda kassa.

Statsunderstödd sjukkassa skall vara pliktig att på anmodan biträda annan

sådan sjukkassa med nödig sjukkontroll över sjuk medlem, som vistas inom

den förstnämnda kassans verksamhetsområde.

Tvister mellan statsunderstödda sjukkassor rörande tillämpningen av i denna

punkt intagna stadganden avgöras av tillsynsmyndigheten.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

205

II. Understöd.

6. Statsunderstödd sjukkassa skall, där ej annat föranledes av sådant för- Sjukhjälp.

behåll i kassans stadgar, som omförmäles i 18 § andra och tredje stycket i lagen

om sjukkassor, vid sjukdom, som föranleder väsentlig nedsättning av arbetsförmågan,

i sjukhjälp till självförsörjande medlem utgiva visst belopp i

penningar, ej understigande en krona om dagen, för varje dag, insjuknandedagen

oberäknad, under den här nedan stadgade minsta sjukhjälpstiden. I stadgarna

må dock föreskrivas, att kassan äger rätt att bereda den sjuke vård å

sjukvårdsanstalt och till täckande av kostnaden härför av honom tillförsäkrad

sjukpenning avdraga högst hälften. Den sjuke må likväl ej utan sitt medgivande

intagas å sådan anstalt, såvida ej sjukdomen enligt läkares intyg

kräver dylik vård. Vidare må i stadgarna föreskrivas såsom villkor för

sjukhjälpens utbetalande, att den sjuke skall vara skyldig underkasta sig av

kassan bekostad vård och föreskrift av läkare.

Sjukhjälpstiden må ej i vidare mån begränsas än att, där i följd av en sjukdom

ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den

föregående väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, sjukhjälp

utgått i sammanlagt tre år, vidare sjukhjälp ej skall utgå för nämnda sjukdomar.

Därjämte må dock i kassans stadgar föreskrivas, att anmälan om sjukdomsfall

skall vara villkor för erhållande av sjukhjälp samt att sjukhjälpstiden

begränsas till tid efter det sådan anmälan gjorts.

I statsunderstödd sjukkassa skall tillfälle finnas för medlem att tillförsäkra

sig sjukhjälp, bestående av allenast sjukpenning om en krona för dag

under en på sätt ovan sagts begränsad sjukhjälpstid.

Den dagliga sjukpenningen för självförsörjande medlemmar skall vara bestämd

i hela krontal samt i hela krontal ökade med 50 öre.

7. Med sjukdom, som avses i punkt 6, skall likställas av sjukdom föranledd

varaktig oförmåga till arbete; och må i stadgarna ej föreskrivas inskränkning

i rätten till sjukhjälp på grund av att den sjuke må vara berättigad

till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

I stadgarna må bestämmas, att sjukhjälp allenast på grund av varaktig

oförmåga till arbete ej skall utgå till medlem, som fyllt sextiosju år.

Särskilda

bestämmelser

om

sjukhjälp

vid

invaliditet.

(8. Sjukhjälp må ej utgå för sjukdom eller oförmåga till arbete, som den

sjuke ådragit sig under sådana omständigheter, att ersättning därför utgår enligt.

lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Alt.: Sjukhjälp ma för sjukdom eller oförmåga till arbete, som den sjuke

ådragit sig under sådana omständigheter, att ersättning därför utgår enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete, ej utgivas för längre tid än sextiotre

dagar;

eller: Sjukhjälp må för sjukdom eller oförmåga till arbete, som den sjuke

ådragit sig under sådana omständigheter, att ersättning därför utgår enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete, utgivas allenast med sjukpenning till

Sjukhjälp

vid olycksfall

i arbete.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Moderskaps
hjälp.

Medlemmar

med lägre

sjukhjälp.

Begrav
ningshjälp.

Begrav
ningshjälps
belopp.

belopp, svarande mot skillnaden mellan den sjukpenning, han från sjukkassan

tillförsäkrat sig, samt den ersättning, för dag räknat, som han jämlikt nämnda

lag åtnjuter.)

9. Statsunderstödd sjukkassa skall till medlem, som tillförsäkrats sjukhjälp

minst i den omfattning, som i punkt 6 sägs, utbetala moderskapshjälp

med minst en krona om dagen under sammanlagt femtiosex dagar vid varje

barnsbörd, därav fjorton dagar närmast före och fyrtiotvå dagar närmast

efter barnsbörden. Moderskapshjälp må ej utgivas för längre tid än nu sagts

och icke till kvinna, som ej omedelbart före barnsbörden varit sjukhjälpsförsäkrad

medlem av statsunderstödd sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio

dagar.

Moderskapshjälp må ej utgå för tid, då kvinnan utövat förvärvsarbete eller

åtnjutit moderskapsunderstöd av allmänna medel eller sjukhjälp från kassan.

(Alt. till sista stycket: I stadgarna må föreskrivas, att moderskapshjälp

ej skall utgå för tid, då kvinnan utövat förvärvsarbete eller åtnjutit moderskapsunderstöd

av allmänna medel eller sjukhjälp från kassan.)

10. Icke självförsörjande person må intagas i statsunderstödd sjukkassa

för beredande av understöd i mindre omfattning än i punkt 6 sägs.

Självförsörjande medlem, som fyllt sextiosju år, må kunna kvarstå i kassan

för beredande av sjukhjälp allenast i sådan mindre omfattning, som nyss sagts.

11. Ej må såsom villkor för medlemskap stadgas, att medlemmen jämväl

skall vara begravningshjälpsförsäkrad.

12. Meddelar statsunderstödd sjukkassa begravningshjälp, skall för utfästelse,

som ej innebär övertagande av en utav annan sjukkassa meddelad

utfästelse, begravningshjälpen vara bestämd i hela hundratal kronor. III.

III. Återförsäkring.

13. Statsunderstödd sjukkassas ansvarighet för sjukpenningar, belöpande

på den del av en och samma sjukhjälpstid, som infaller efter sextiotredje

dagen därav och för vilken statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, må

utgå, skall, till den del ansvarigheten ej motsvaras av sådant statsbidrag,

till tre fjärdedelar vara återförsäkrad hos återförsäkringskassa (statens anstalt

för återförsäkring av sjukhjälp och begravningshjälp). Kassans ansvarighet

för sjukhjälp må ej återförsäkras i vidare mån än som nu sagts.

(Alternativ, se punkt 16.)

[Meddelar statsunderstödd sjukkassa (vars medlemsantal ej uppgår till

500) begravningshjälp, skall kassans ansvarighet för sådan hjälp vara återförsäkrad

i anstalt, som ovan sagts, till den del ansvarigheten ej motsvaras av

kassans för begravningshjälpsverksamhet avsedda fonder.]

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

207

IV. Statsbidrag.

14. Statsbidrag till statsunderstödd sjukkassa utgår för varje år med

dels 3 kronor för varje medlem, därvid antalet medlemmar skall beräknas

efter förhållandena den 31 december nästföregående år;

dels 50 öre för var och en av de dagar under den tid av nästföregående år,

då kassan varit antagen till statsunderstödd, för vilka kassan utbetalat sjukpenning

eller moderskapshjälp med minst en krona eller jämte sjukpenningom

minst 50 öre bekostat vård å sjukvårdsanstalt;

dels — därest kassan åt medlemmar meddelar ersättning för läkarvård

eller för läkarvård jämte läkemedel med viss kvotdel, lägst två tredjedelar och

högst fyra femtedelar, av det belopp, vartill kostnaden därför uppgått, dock beträffande

läkarvård högst av kostnaden därför enligt av tillsynsmyndigheten

fastställd taxa — tre femtedelar av vad kassan för den tid av nästföregående

år, då kassan varit antagen till statsunderstödd, sålunda utgivit, dock högst ett

belopp motsvarande 3 kronor för varje läkarvård tillförsäkrad medlem, därvid

antalet medlemmar skall beräknas efter förhållandena den 31 december nämnda

år;

dels ock, därest kassan vid barnsbörd meddelar ersättning för barnmorskevård

enligt av tillsynsmyndigheten fastställd taxa, tre femtedelar av vad kassan

i sådant hänseende utgivit.

15. Till den del, statsbidrag utgår i förhållande till antalet medlemmar, må

statsbidrag icke beräknas för medlem, vilken är tillförsäkrad enbart begravningshjälp

eller sjukhjälp i mindre omfattning än den, vari sådant understöd

enligt punkt 6 minst skall utgå till självförsörjande medlem, eller som varit

försäkrad för sjukpenning till belopp överstigande 8 kronor. Ifrågavarande

del av statsbidraget skall, därest kassan icke varit statsunderstödd under hela

det nästföregående året, utgå allenast i förhållande till det antal hela månader,

kassan under sagda år varit statsunderstödd.

Till den del, statsbidrag utgår i förhållande till kassans kostnader för läkarvård

och läkemedel eller barnmorskevård, må statsbidrag icke beräknas för

medlem, vilken tillförsäkrats kontant sjukhjälp eller moderskapshjälp till belopp

överstigande 8 kronor för dag.

Till den del, statsbidrag utgår i förhållande till antalet sjukhjälp sdagar, skall

bidrag icke utgå för medlem, som i nästföregående stycke sagts, och icke för

insjuknandedagar samt ej heller för tid,

då sjukhjälp åtnjutits på grund av sjukdom, som ej medfört väsentlig nedsättning

av arbetsförmågan;

då medlem, som fyllt sextiosju år, åtnjutit sjukhjälp allenast på grund av

varaktig oförmåga till arbete; (eller

då medlem åtnjutit sjukhjälp på grund av sjukdom, därför han varit berättigad

till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.)

Till den del, statsbidrag utgår i förhållande till antalet moderskapshjälpsdagar,

utgår bidrag icke för kvinna, som tillförsäkrats sjukhjälp eller mo
-

Grunder för

statsbidrag

åt statsunderstödda

sjukkassor.

Inskränkningar

i rätten till

statsbidrag.

Alt. till

punkt 8.

Alt. till

punkt 9

sista stycket.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Riskutjäm
ning.

Stats
bidragets
användning
-

Statsbidrag

åt andra

sjukkassor.

derskapshjälp till belopp överstigande 8 kronor för dag (dock icke för tid, då

kvinna utövat förvärvsarbete eller varit berättigad till moderskapsunderstöd

av allmänna medel eller sjukhjälp från kassan.)

16. (Olika alternativ för utjämning av sjukhjälpsrisken hos socialstyrelsen;

jämför punkt 13:)

A. Differentierade återförsäkringspremier. För utjämning av de statsunderstödda

sjukkassornas utgifter för sjukpenningar, belöpande på den del av en

och samma sjukhjälpstid, som infaller efter sextiotredje dagen därav och för

vilken statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, må utgå, skall här ovan

angivna statsbidrag för varje år ökas eller minskas med tre fjärdedelar av det

belopp, varmed kassans utgifter för sådana sjukpenningar —■ den del, som

motsvarar sådant statsbidrag, oberäknad — må hava överstigit eller understigit,

vad kassan med hänsyn till sammansättningen av sitt medlemsbistånd beräknas

skola hava — utöver vad som motsvarar dylikt statsbidrag — utgivit

i sjukpenningar för sådan tid under de sjuklighetsförhållanden, som under

året varit för samtliga statsunderstödda sjukkassor genomsnittligen gällande.

B. Enhetliga återförsäkringspremier. För utjämning av de statsunderstödda

sjukkassornas utgifter för sjukpenningar, belöpande på den del av en och

samma sjukhjälpstid, som infaller efter sextiotredje dagen därav och för vilken

statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, må utgå, skall här ovan angivna

statsbidrag för varje år ökas eller minskas med tre fjärdedelar av det belopp,

varmed kassans utgifter för sådana sjukpenningar -— den del, som motsvarar

sådant statsbidrag, oberäknad — må hava överstigit eller understigit, vad kassan

beräknas skola hava —- utöver vad som motsvarar dylikt statsbidrag —

utgivit i sjukpenningar för sådan tid under de sjuklighetsförhållanden, som

under året varit för samtliga statsunderstödda sjukkassor genomsnittligen

gällande.

17. Statsbidrag må användas allenast till sjukkassas sjukhjälps- och moderskapshjälpsverksamhet.

Medlem, för vilken statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas, må

ej heller vid bestämmande av de fasta avgifternas storlek tillgodoföras andel

i sådant bidrag eller del därav.

(18. Finnes registrerad sjukkassa, som meddelar sjukhjälp i den omfattning,

som för statsunderstödd sjukkassa minst är föreskriven, men som ej antagits

till statsunderstödd, vara av synnerlig betydelse för sjukhjälpsverksamheten

å viss ort (eller bland anställda inom visst yrke), må kassan kunna tilldelas

statsbidrag, till sjukhjälpsverksamhet enligt de i kungl. kungörelsen den

11 oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor meddelade bestämmelser

och till moderskapshjälp enligt de i denna kungörelse angivna grunder. Bidragmå

dock icke utgå för medlem, som tillika är medlem i sjukkassa, vilken antagits

till statsunderstödd.)

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

209

V. Besvär.

19. Om delgivning av tillsynsmyndighetens enligt denna kungörelse meddelade

beslut samt om besvär däröver galle vad i 94 § i lagen om sjukkassor

är för där avsedda fall stadgat.

VI. Övergångsbestämmelser.

20. Vad i punkterna 6 och 8 är stadgat skall, där ej annat må anses avtalat,

icke gälla beträffande .sjukkassas skyldighet att utgiva sjukhjälp eller moderskapshjälp

på grund av sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före kassans

antagande till statsunderstödd.

Yad i punkt 12 är föreskrivet skall icke äga avseende å begravningshjälpsutfästelse,

som meddelats före kassas antagande till statsunderstödd.

21. Statsbidrag enligt denna kungörelse utgår för tid från och med den

1 januari 1927. För nämnda tid utgår ej statsbidrag enligt kungörelsen den 11

oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor i vidare mån än som i punkt

18 bär ovan avses samt i punkt 23 bär nedan sägs och ej heller statsbidrag

enligt kungörelsen den 30 juni 1913 angående statsbidrag åt sjukkassor, som

meddela moderskapshjälp, i vidare mån än som i punkt 23 här nedan sägs.

22. Bidrag till statsunderstödd sjukkassas verksamhet under åren 1927 och

1928 må på framställning av kassan betalas kvartalsvis i efterskott.

23. För tid intill den 1 januari 1929 skall gälla:

Träder registrerad sjukkassa i likvidation, skall medlem därav, såvida han

inom en månad från det kassan skall anses upplöst anmäler sig till inträde i

statsunderstödd sjukkassa, inom vars verksamhetsområde han är mantalsskriven,

äga rätt att utan hinder av ovan stadgade inskränkningar vinna inträde

i kassans lägsta klass för självförsörjande medlem.

Registrerad sjukkassa, som icke blivit antagen till statsunderstödd, så ock

registrerad fortsättningskassa må kunna tilldelas statsbidrag enligt de i kungörelsen

den 11 oktober 1920 och kungörelsen den 30 juni 1913 stadgade grunder.

Bidrag må dock icke utgå för medlem, som tillika är medlem i sjukkassa,

vilken antagits till statsunderstödd.

Tillsynsmyndigheten må för ovan angivna tid meddela statsunderstödd sjukkassa

anstånd med den i punkt 13 stadgade skyldigheten att hava viss del av

sin ansvarighet återförsäkrad.

24. Statsbidrag, som beviljas till underlättande av övergången till den nya

organisationen, skall för varje år fördelas på de statsunderstödda sjukkassor,

vilkas årliga betalningsrisk per medlem, beräknad efter den lägsta för självförsörjande

medlem tillåtna sjukhjälp, överstiger den för samtliga registrerade

sjukkassor genomsnittliga, under enahanda förutsättningar uträknade betalningsrisken,

och skall fördelningen ske i förhållande till antalet medlemmar

samt överskottets storlek. Bidraget må användas allenast till kassans sjukhjälps-

och moderskapshjälpsverksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.)

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. May.ts proposition nr 117.

Bilaga C.

P. M.

innehållande statistiska uppgifter rörande de registrerade sjukkassorna.

De tabeller, som ingå här nedan, hava, i den mån så varit möjligt,

utarbetats med ledning av sjukkassornas till tillsynsmyndigheten ingivna

statistiska redogörelser för de senaste åren. 1 betydande utsträckning grunda

sig siffrorna dessutom på uppgifter, som lämnats av sjukkassorna efter

anmodan av Socialdepartementets sjukförsäkringssakkunniga och som därefter

gjorts till föremål för granskning och bearbetning. Sålunda äro

bland annat tabellerna rörande sjukkassemedlemmarnas fördelning på kommuner,

sjukkasseområden och bosättningsort ävensom samtliga yrkesuppgifter

jämte specialtabellerna för läkarvård uppgjorda efter inkommet primärmaterial.

Av K. Statistiska Centralbyrån och- Kiksförsäkringsanstalten hava

en del mindre yrkessammandrag ställts till förfogande.

Samtliga under rubrik »Allmänna statistiska uppgifter» angivna siffror för

år 1924 äro att anse såsom preliminära, enär statistikredogörelserna för nämnda

år ännu ej slutgranskats av tillsynsmyndigheten. Samma är delvis förhållandet

med åren 1922 och 1923. De uppgifter för 1921 och tidigare år, som

medtagas för att möjliggöra jämförelse, äro hämtade ur den publicerade

officiella sjukkassestatistiken.

I. Allmänna statistiska uppgifter.

De registrerade sjukkassornas antal under åren 1910—1924 framgår tilllika

med antalet medlemmar av följande tabell.

Tab. 1. Antal registrerade sjukkassor och deras medlemmar vid slutet av

åren 1910-11124.

Å r

3 Kassor

M e

d 1 e m m a

r

hela

antalet

därav kvinnliga

absolut

%

1910.......

2,400

591,315

147,933

25.0

1911.......

2,190

587,167

152,134

25.9

1912.......

2,037

595,576

163,181

27.4

1913.......

1,949

609,253

171,242

28.1

1914.......

1,883

625,046

180,480

28.9

1915.......

1.255

572,133

178,012

31.1

1916.......

1,278

608,995

192,232

31.6

1917.......

1,284

646,602

206,071

31.9

1918.......

1,284

692,265

223,592

32.3

1919.......

1,284

722,211

240,384

33.3

1920 .......

1,291

738,154

251,211

34.0

1921.......

1,289

727,999

254,194

34.9

1922 .......

1,281

728,004

258,782

35.5

1923 .......

1,270

742,365

266,984

36.0

1924 .......

1,264

768,040

277,452

36.1

Medlemsökningen utgör för hela tidsperioden 1910—1924 i runt tal 177,000

eller ungefär 30 %. För enbart kvinnorna äro siffrorna 130,000 och 88 %.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 117. 211

Vid årsskiftet 1924—1925 utgjordes något mer än V8 av hela medlemsantalet

av kvinnor.

För att ej innebära relativ tillbakagång, böra siffrorna ej blott utvisa

absolut ökning i antalet medlemmar utan även i förhållande till folkmängden

i hela riket. Beräknad på detta sätt är ökningen enligt tabell 2 jämförelsevis

obetydlig utom vad kvinnorna beträffar.

Tab. 2. Antal sjnkkassemedlemmnr i procent av rikets befolkning vid slutet av åren

1910-1924.

M e d 1

m m a r

Å r

hela

, därav

antalet

kvinnliga

%

%

1910......

10.7

2.7

1911......

10.6

2.7

1912......

10.6

2.9

1913......

10.8

3.0

1914......

11.0

3.2

1915......

10.0

3.1

1916......

10.6

3.3

. 1917 ......

11.2

3.6

1918......

11.9

3.9

1919......

12.4

4.1

1920 ......

12.5

4.3

1921......

12.2

4.3

1922 ......

12.2

4.3

1923 ......

12.4

4.5

1924 ......

12.7

4.6

Såsom tabellen utvisar, har utvecklingen ej varit strängt kontinuerlig.

Under den senaste 10-årsperioden gick rörelsen särskilt under åren 1921 och

1922 tillbaka vad totala medlemsantalet beträffar. För kvinnornas del har

däremot sedan år 1915 en allt större procent av befolkningen omfattats av

sjukkasserörelsen.

Det övervägande flertalet registrerade sjukkassor äro enligt tabell 3 lokala

och av dessa åter de flesta verksamma på landsbygden.

Tab. 3. Antal lokala sjukkassor och rikssjukkassor vid slutet av åren 1918, 1921 och 1924;

1 9

1 8

1 9

2 1

1 9

2 4

absolut

%

absolut

%

absolut

%

Lokala sjukkassor:

i städerna.........

478

37.2

485

37.6

462

36.6

på landsbygden......

776

60.5

773

60.0

770

60.9

Rikssjukkassor........

30

2.3

31

2.4

32

2.5

Summa

1,284

100.0

1,289

100.0

1,264

100.0

Medlemsantalet fördelar sig, såsom framgår av tabell 4, med 63 % på de lokala

sjukkassorna och 37 % på rikskassorna. Av de förras medlemmar äro något mer

än Va att hänföra till landsbygden, för rikskassorna nära 2/s. Från år 1921 till

1924 hava rikskassorna endast obetydligt ökat sitt medlemsantal i städerna.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tab. 4. Antal medlemmar i lokala sjukkassor och rikssjukkassor vid slutet av åren

1918, 1921 och 1924.

1 9

1 8

1 9

2 1

1 9

2 4

absolut

%

absolut

%

absolut

%

Lokala sjukkassor:

i städerna .........

pä landsbygden ......

Rikssjukkassor:

i städerna .........

pä landsbygden.....

274,471

175,147

| 242,647

39.fi

25.3

35.1

284,517

175,135

107,015

161,332

39.1

24.0

14.7

22.2

302,221

181,089

109,360

175,370

39.4

23.6

14.2

22.8

Summa

692,265

100.0

727,999

100.0

768,040

100.0

Vid eu jämförelse rörande medlemmarnas fördelning på städer och landsbygd

bör antalet helst ställas i relation till hela befolkningen inom stads

respektive landskommuner. Härigenom undvikes inverkan av eventuellt förekommande

inkorporeringar till städerna av förorter och förstadssamhällen.

Tabell 5 innehåller medlemsantalet dels absolut och dels i procent av befolkningen.

Tab. 5. Antal sjukkassemedlennnar i städerna och på landsbygden vid slutet av åren

1910, 1921 och 1924.

Lokala sjukkassor

Rikssjukkassor

''Samtliga

i % av

i % av

i % av

absolut

befolk-

ningen

absolut

befolk-

ningen

absolut

befolk-

ningen

Städerna 1910 .......

297,054

21.7

1921.......

284,517

16.1

107,015

6.1

391,532

22.2

1924 .......

302,221

16.3

109,360

5.9

411,581

22.2

Landsbygden 1910 .......

—

—

—

—

294,261

7.1

1921.......

175,135

4.2

161,332

3.8

336,467

8.0

1924 .......

181,089

4.3

175,370

4.2

356,459

8.5

Enligt ovanstående tabell tillhör var 4:e eller 5:e invånare i städerna en

sjukkassa, men endast var 12:e på landsbygden. Hikssjukkassorna hava

sedan år 1921 gått relativt tillbaka i städerna; procenttalet visar nämligen

nedgång från 6. i % medlemmar i förhållande till befolkningen i slutet av år

1921 till endast 5.9 år 1924.

En sjukkassas ekonomiska stabilitet beror i tämligen hög grad på medlemsantalets

storlek. Ju mindre antalet är, desto större är risken för att

en tillfällig eller varaktig anhopning av långvariga sjukdomsfall inom kassan

skall äventyra dess ekonomi. En ej obetydlig de! av sjukkassorna hava,

såsom tabell 6 visar, endast 100 medlemmar eller mindre. År 1924 utgjorde

procenten 17.8 emot 17.i i slutet av år 1918. Antalet större kassor med mer

än 500 medlemmar uppgick år 1924 till 213.

De lokala sjukkassorna äro i avseende på medlemsantalet genomgående

mindre på landsbygden än i städerna. Ungefär 11 % av stadskassorna hade

enligt tabell 7 år 1924 mindre än 100 medlemmar, medan cirka 21 % av landskassorna

folio under denna gräns.

Antalet lokalavdelningar i rikssjukkassorna uppgick, såsom tabell 8 å

sid. 214 utvisar, vid 1924 års slut till 5,170, av vilka nära 40 % hade mindre

än 25 medlemmar. Under 100 medlemmar hade 4,601 avdelningar, motsva

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr It7. 213

Tab. C. Registrerade sjukkassor, fördelade efter medlemsantal.

Antal medlemmar

Antal registrerade sjukkassor

1 9

1 8

1 9

2 1

1 9

2 4

absolut

%

absolut

%

absolut

%

Högst 50..........

43

3.4

39

3.1

46

3.7

50— 75 ..........

76

6.0

83

6.5

74

5.9

75— 100 ..........

98

7.7

92

7.2

102

8.2

100— 150 ..........

261

20.4

262

20.5

245

19.6

150— 200 ..........

185

14.5

182

14.3

156

12.5

200— 300 ..........

215

16.8

203

15.9

209

16.7

300— 400 ..........

121

9.5

125

9.8

127

10.2

400— 500 ..........

75

5.9

79

6.2

78

6.2

500 - 700 ..........

82

6.4

84

6.6

85

6.8

700—1,000 ..........

46

3.6

51

4.0

43

3.4

1,000—2,000 ..........

32

2.5

36

2.8

42

3.4

2,000 -5,000 ..........

27

2.1

23

1.8

23

1.8

över 5,000 ..........

16

1.2

17

1.8

20

1.6

Summa

J 1,277

100.0

21,276

100.0

31,250

100.0

Tab. 7. Registrerade lokala sjukkassor i städerna och på landsbygden samt rikssjnkkassor,

fördelade efter medlemsantalet den 31 dec. 1924.

Antal medlemmar

Lokala sjukkassor

Riks-

sjukkassor

städerna

landsbygden

absolut

%

absolut

%

absolut

%

Intill 50..........

10

2.2

33

4.3

1

3.5

50— 75 ..........

17

3.7

54

7.1

—

—

75— 100 ..........

25

5.5

76

10.0

_

—

100— 150 ..........

75

16.4

169

22.2

_

_

150— 200 ..........

43

9.4

118

15.5

—

—

200— 300 ..........

83

18.1

127

16.7

_

_

300— 400 ..........

Öl

11.1

74

9.7

2

6.9

400— 500 ..........

36

7.9

40

5.2

3

10.3

500— 700 ..........

41

8.9

43

5.6

1

3.5

700—1,000 ..........

24

5.2

17

2.2

2

6.9

1,000—2,000 ..........

28

6.1

11

1.4

3

10.3

2,000—5,000 ..........

14

3.1

1

0.1

8

27.6

5,000 o. däröver........

11

2.4

—

—

9

31.0

Summa

4 458

100.0

6 763

100.0

6 29

10Ö.O

rande 89 / av samtliga. I 34 avdelningar eller endast % av hela antalet

var medlemsantalet 500 eller mer. Flertalet av rikskassornas större avdelningar

äro att finna i städerna, varibland en i Stockholm med 7,800 medlemmar.

I bl. a. en lokal sjukkassa i Stockholm förekommer, att en mindre del

av verksamheten är organiserad på lokalavdelningar i likhet med i rikskassorna.

Dessa avdelningar äro av oväsentlig betydelse, vad medlemsantalet

beträffar, och ingå ej i tabellerna. 1

1 Uppgifter saknas för 7 kassor. 4 Uppgifter saknas för 4 kassor.

2 > > > 13 > 5 * > > 7 >

> » > 14 > 6 > » » 3 »

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Tab. 8. Rikssjukkassornas lokalavdelningar, fördelade efter medlemsantalet

den 31 dec. 1924.

Antal medlemmar

Lokalavdelningar

absolut

i % av

hela antalet

Intill 25......

2 048

39.6

25— 50 ......

1534

29.7

50- 75 ......

700

13.6

75— 100 ......

319

6.2

100- 150 ......

296

5.8

150— 200 ......

103

2.0

200— 300 ......

81

1.6

300- 400 ......

32

0.6

400— 500 .....

23

0.4

500— 700 ......

18

0.3

700—1,000 ......

7

0.1

1,000—2,000 ......

7

0.1

2,000—5,000 ......

1

—

5.000 o. däröver ....

1

—

Summa

5170

100.0

Tab. 9. Antal sjnkkassemedlemmar den 31 dec. 11)24 inom de olika länen jämte invånarantalet

den 1 januari 1925.

L ä n

Invånare

Sjukkassemedlemmar

absolut

i % av länets

befolkning

Stockholms stad.....

438,896

133,179

30.3

Stockholms län . .

258,496

19,229

7.4

Uppsala > . .

139.895

19,616

14.0

Södermanlands > . .

192,421

34,564

18.0

Östergötlands > . .

309,846

64,755

20.9

Jönköpings » . .

230,823

27,300

11.8

Kronobergs > . .

158,641

9,853

6.2

Kalmar > . .

231,363

22,797

9.9

Gotlands » . .

56,752

4,327

7.6

Blekinge » . .

148,458

13,715

9.2

Kristianstads > . .

244,147

26,625

10.9

Malmöhus > . .

499,644

92,956

18.6

Hallands » . .

149,818

8,822

5.9

Göteborgs o. Bohus > . .

439,266

53,846

12.3

Älveborgs » . .

309,324

25,059

8.1

Skaraborgs > . .

246,422

13,887

5.6

Värmlands » . .

270,667

20,374

7.5

Örebro > . .

222,951

23,939

10.7

Västmanlands > . .

166,664

23,586

14.2

Kopparbergs > . .

254,723

24,790

9.7

Gävleborgs » . .

275,796

37,342

13.5

Västernorrlands » . .

272,179

29,688

10.9

Jämtlands > . .

136,281

8,013

5.9

Västerbottens > . .

193,080

16,719

8.7

Norrbottens > . .

189,565

13,059

6.9

Summa

6,036,118

768,040

12.7

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

215

Sjukkassérörelsens utbredning är betydligt olika i de olika länen. Bortses

från Stockholms stad, som enligt tabell 9 med 30.3 % visar den högsta

siffran sjukkassemedlemmar i förhållande till antalet invånare, kommer Östergötlands

län främst med 20.9 %, därefter Malmöhus och Södermanlands län

med respektive 18.6 och 18.o %. över 12 % hava dessutom Västmanlands,

Uppsala, Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus län. Minst är utbredningen

i Skaraborgs, Hallands och Jämtlands län där ej fullt 6 % av befolkningen

äro sjukkassemedlemmar.

Tagas endast städerna i betraktande, finner man enligt tabell 10 för

Södermanlands län en något högre procentsiffra än för Stockholms stad, nämligen

31.4 %. Närmast kommer Östergötlands, Uppsala, Malmöhus och Kristianstads

län, medan Jämtlands och Norrbottens län visa den minsta anslutningen.

För landsbygden är procenttalet högst i Östergötlands, Malmöhus,

Gävleborgs och Södermanlands län; i Hallands och Skaraborgs län däremot

mycket lågt, respektive 3.i och 3.6 %.

Tab. 10. Sjukkassemedlemmarnas antal i städerna och pa, landsbygden inom de olika

länen rid slutet av år 1924.

Län

Städer

L

and

b y g

d

Lokala

sjuk-

kassor

Riks-

sjuk-

kassor

Tillsammans

Lokala

sjuk- |

kassor

Riks-

sjnk-

kassor

Tillsammans

absolut

i % av

länets

befolk- ning

absolut

i % av

länets

befolk- ning

Stockholms stad .

115,936

17,243

133,179

30.3

Stockholms

län . . .

3,575

2,316

5.891

18.3

5,335

8,003

13,338

5.9

Uppsala

>

5,634

3,281

8,915

25.0

6,66 L

4.040

10,701

10.3

Södermanlands

» ...

12,837

5,686

18,523

31.4

11,379

4,662

16,041

12.0

Östergötlands

> ...

25,535

6,305

31,840

29.5

27,990

4,925

32,915

16.3

Jönköpings

7,750

6,346

14,096

20.7

5,955

7,249

13,204

8.1

Kronobergs

> ...

1,993

230

2,223

22.9

3,304

4,326

7,630

5.1

Kalmar

>

2,090

3,439

5,529

12.6

11,063

6.205

17,268

9.2

Gotlands

»

854

774

1,628

16.3

1,533

1,166

2,699

5.8

Blekinge

> ...

3,574

3,587

7,161

16.6

3,354

3,200

6,554

6.2

Kristianstads

> ...

3,576

2,270

5,846

24.5

16,084

4,695

20 779

9.4

Malmöhus

>

46,248

13,381

59,629

24.7

27,569

5,758

33,327

12.9

Hallands

> ...

2.420

2,881

5,301

14.8

1,991

1,554

3,545

3.1

Göteborgs o. Bohus

» ...

38,562

7,023

45.585

16.8

4,128

4,109

8,237

4.9

Älvsborgs

> ...

8,597

4,095

12,692

17.3

7,932

4,435

12,367

5.2

Skaraborgs

>

1,416

5,169

6,585

14.7

3,606

3,696

7,302

3.6

Värmlands

> ...

3,046

2,573

5,619

12.8

4,608

10,147

14,755

6.5

Örebro

> ...

3,721

3,427

7,148

16.2

6,396

10,395

16,791

9.4

Västmanlands

>

4,726

5,140

9,866

20.0

3,346

10,374

13,720

11.7

Kopparbergs

> ...

1,276

3,447

4,723

16.5

7,091

12,976

20,067

8.9

Gävleborgs

> ...

7,385

3,528

10,913

18.7

13,701

12,728

26,429

12.1

Västernorrlands

> ...

1.245

3,088

4,333

12.1

3,088

22,267

25,355

10.7

Jämtlands

> ...

—

815

815

5.6

289

6,909

7,198

5.9

Västerbottens

Tf ...

225

1,516

1,741

13.5

2,237

12,741

14,978

8.3

Norrbottens

> ...

—

1,800

1,800

7.6

2,449

8,810

11,259

6.8

Summa

302.221

109,360

411,5S1

22.2

181,089

175,370

356,459

8.5

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

II. Lokala sjukkassor och rikssjukkassor i städerna och på landsbygden.

Förekomsten av sjukkassor i städerna belyses av tabell 11. Inom samtliga

städer i riket äro antingen lokala kassor eller rikskassor verksamma.

En av städerna har endast lokal kassa och 23 städer endast rikskasseavdelningar.

Medeltalet invånare i sistnämnda städer är endast något över 4,000. I de

övriga ''87 städerna, vilkas sammanlagda invånarantal uppgår till 1,755,209,

förekomma de båda slagen av sjukkasseorganisationer samtidigt. I

Talj. 11. Städerna i de olika länen, fördelade efter förekomsten av lokala sjukkassor

och rikssjukkassor vid slutet av år 1924.

Endast lokala

Endast

Både lokala sjukkassor och

sjukkassor

rikssjukkassor

rikssjukkassor

Län

antal

städer

med-

in-

antal

städer

med-

in-

antal

städer

medlemsantal

in-

lerns-

antal

vånar-

antal

lems-

antal

vån ar- antal

lokala

kassor

riks-

sjuk-

kassor

vånar-

antal

Stockholms stad

1

115,936

17,243

438,896

Stockholms

län .

—

—

—

2

276

1,990

5

3,575

2,040

30,217

Uppsala

»

—

—

—

—

—

—

2

5,634

3,281

35,730

Södermanlands

>

—

—

—

—

—

—

7.

12,837

5,686

59,070

Östergötlands

)

—

—

—

1

177

1,798

6

25,535

6,128

106,250

Jönköpings

>

—

—

—

—

—

—

8

7,750

6,346

67,972

Kronobergs

—

—

—

—

—

—

1

1,993

230

9,702

Kalmar

—

—

—

2

563

4,354

3

2,090

2,876

39,608

Gotlands

>

—

—

—

—

—

1

854

774

9,989

Blekinge

—

—

—

2

1,251

7,475

2

3,574

2,336

35,579

Kristianstads

—

—

—

—

—

__

4

3,576

2,270

23,895

Malmöhus

—

—

—

1

10

1,171

7

46,248

13,371

240,001

Hallands

y

—

—

—

2

94

3,958

3

2,420

2,787

31,767

Göteb. o. Bohus

>

1

2G3

1,782

—

—

—

6

38,299

7,023

268,946

Alvsborgs

>

—

—

1

227

3,687

5

8,597

3,868

69,837

Skaraborgs

>

—

—

_

2

2,519

14,510

5

1,416

2,650

30,384

Värmlands

>

—

—

—

1

349

4,896

3

3.046

2,224

39,058

Örebro

—

—

—

1

601

2,123

3

3,721

2,826

42,092

Västmanlands

>

—

—

—

—

—

—

4

4,726

5,140

49,433

Kopparbergs

—

—

—

2

695

5,436

3

1,276

2,752

23,222

Gävleborgs

>

—

—

—

—

—

—

3

7,385

3,528

58,210

Västernorrlands

>

—

—

—

—

—

—

4

1,245

3,088

35,827

Jämtlands

>

—

—

—

1

815

14,562

—

—

—

—

Västerbottens

»

—

—

—

1

685

3,412

1

225

831

9,524

Norrbottens

>

—

—

—

4

1,800

23,539

—

—

—

Summa

1

2<;a

1,782 2s| 10,062

92,9111 87

301,958

99,2981,755,209

I Stockholms stad och 14 av länen äro de lokala sjukkassornas sammanlagda

medlemsantal större än rikssjuklcassornas, medan förhållandet är omvänt i Kalmar,

Blekinge, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, tillsammans 10.

Invånarantalet är betydligt större i den förra gruppen, nämligen 1,517,312

emot 332,590 i de senare 10 länen.

De 111 städerna fördela sig, enligt vad tabell 12 angiver, efter sammanlagda

medlemsantalet i 55, i vilka övervägande antalet tillhöra lokala sjukkassor

och 56, där rikskassemedlemmarna äro i flertal. De förstnämnda

städerna äro de mest betydande i fråga om såväl antalet invånare som medlemmar.

Medeltalet invånare per stad är för de båda grupperna respektive

27,000 och 6,450 samt medeltalet medlemmar respektive 6,530 och 930.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

217

Tal». 12. Fördelning av städerna länsvis efter relativa antalet lokala sjukkasse- respektive

rikskassemedlemmar.

Län

Flertalet sjukkassemedlem- mar tillhöra lokala kassor.

Flertalet sjukkassemedlem- mar tillhöra rikskassor.

Hela

antalet

städer

Antal

städer

Antal medlemmar

Antal

städer

Antal medlemmar

lokala

kassor

riks-

kassor

lokala

kassor

riks-

kassor

Stockholms stad......

i

115,936

17,243

1

Stockholms län . . .

3

3,401

1,714

4

174

602

7

Uppsala > ...

2

5,634

3,281

—

—

—

2

Södermanlands > ...

5

10,596

2,895

2

2,241

2,791

7

Östergötlands > ...

4

25,039

4,627

3

496

1,678

7

Jönköpings » ...

6

5,454

2,063

2

2,296

4,283

8

Kronobergs » ...

1

1,993

230

—

—

—

1

Kalmar > ...

1

956

397

4

1,134

3,042

5

Gotlands > ...

1

854

774

—

—

—

1

Blekinge > ...

2

3,574

2,336

2

—

1,251

4

Kristianstads > ...

3

3,325

1.783

1

251

487

4

Alalmöhus > ...

7

46,248

13,371

1

—

10

8

Hallands » ...

1

667

294

4

1,753

2,587

5

Göteborgs o. Bohus > ...

7

38.562

7,023

—

—

—

7

Alvsborgs > ...

5

8,597

3,868

1

—

227

6

Skaraborgs » ...

—

—

—

7

1,416

5,169

7

Värmlands > ...

2

2,874

1,687

2

172

886

4

Örebro > ...

i

3,446

2,442

3

275

985

4

Västmanlands > ...

i

3,957

2,851

3

769

2,289

4

Kopparbergs » ...

—

—

—

5

1,276

3,447

5

Gävleborgs > ...

2

6,784

2,765

1

601

763

3

Västernorrlands > ...

—

—

—

4

1,245

3,088

4

Jämtlands > ...

—

—

—

1

—

815

1

Västerbottens > ...

—

—

—

2

225

1,516

2

Norrbottens > ...

—

—

—

4

—

1,800

4

Summa

55

287,897

71,644

56

14,324

37,716

in

En motsvarande sammanställning för landsbygden, meddelad i tabell 13,

visar, att sjukkasseverksamhet bedrives i 437 kommuner endast av lokala

sjukkassor, i 751 endast av rikskassor och i 523 av såväl lokala kassor som

rikskassor. I 700 kommuner, av vilka flertalet i Skaraborgs, Alvsborgs,

Göteborgs och Bohus, Hallands och Gotlands län, finnes ingen sjukkasseverksamhet.

Antalet invånare uppgår i de kommuner, som sakna sjukkasseverksamhet

till 580,503, motsvarande ej fullt 14 / av hela landsbygdens

befolkning. Medeltalet invånare per kommun är:

i kommuner, där endast lokala kassor eller endast rikskassor bedriva verksamhet.....1,737

> > » både lokala kassor och rikskassor bedriva verksamhet.........2,948

» > > sjukkasseverksamhet ej bedrives................... 829

Av tabell lé framgår, hur landskommunerna fördela sig på storlelcsgrupper

efter antalet invånare. De större kommunerna med 2,000 invånare eller

mer äro till antalet 616. I 301 av dessa utövas verksamhet endast av lokala

kassor eller endast rikskassor, medan 279 hava båda slagen av kassor och

36 ingen sjukkasseverksamhet. Av de 700 kommuner, som stå utanför sjukkasserörelsen,

hava 510 mindre än 1,000 invånare.

De lokala lantkassorna äro till ett antal av 764 verksamma i 960 kommuner.

I 355 av dessa finnes enligt tabell 15 inom kommunen sjukkassemedlemmar

från 2 eller flera lokala sjukkassor.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tal». 13. Landskommuner i de olika länen, fördelade efter i kommunen verksamma

sjukkassor.

Län

Endast lokala

sjukkassor utöva

verksamhet

inom kom- munen.

Endast riks- kassor ntöva

verksamhet

inom kom- munen.

Både lokala sjuk- kassor och riks- kassor utöva

verksamhet

inom kom- munen.

Ingen

sjukkasse-

verksamhet.

Hela

antalet

kom-

muner.

Antal

kom-

muner

Invånar-

antal

Antal

kom

muner

Invånar-

antal

Antal

kom-

muner

Invånar-

antal

Antal

kom-

muner

Invånar-

antal

Stockholms......

19

23,965

43

129,323

23

48,749

28

24,252

113

Uppsala.......

10

8,262

28

24,721

18

46,429

30

24,753

86

Södermanlands ....

23

23,597

20

25,512

35

75,716

12

8,526

90

Östergötlands.....

76

74,801

11

13,968

42

100,126

17

12,903

146

Jönköpings......

8

10,416

57

69,234

37

65,867

24

17,334

126

Kronobergs......

5

6,033

38

65,126

19

46,710

25

31,070

87

Kalmar.......

16

22,758

25

42,456

37

103,052

26

19,135

104

Gotlands.......

12

6,016

21

11,912

8

8,006

51

20,829

92

Blekinge.......

2

1,365

15

43,695

14

53,760

4

6.583

35

Kristianstads.....

53

60,601

16

29,333

59

112,866

17

17,452

145

Malmöhus......

154

139,323

10

9,648

49

92,890

25

16,612

238

Hallands.......

3

5,005

31

49,642

5

17,405

47

42,041

86

Göteb. o. Bohus....

5

12,167

23

51,038

11

39,485

48

65,848

87

Älvsborgs ......

7

7,782

47

63,940

24

64,525

141

99,553

219

Skaraborgs ......

30

29,071

68

59,666

17

25,276

147

87,515

262

Värmlands......

—

_

50

115,879

21

84.533

18

26,301

89

Örebro........

9

15,367

15

34,084

24

107,775

13

21,510

61

Västmanlands ....

2

2,733

38

69,795

15

31,305

11

13,398

66

Kopparbergs.....

2

5,146

29

88,361

20

132,558

—

—

Öl

Gävleborgs......

—

—

25

68,571

23

142,625

4

6,390

52

Västernorrlands ....

—

—

46

151,977

16

83,020

1

1,355

63

Jämtlands......

1

397

53

115,440

1

1,290

5

4,592

60

Västerbottens.....

—

—

23

136,199

4

42,389

1

1,556

28

Norrbottens.....

—

—

19

139,401

1

15,625

5

11,000

25

Summa

437

454,805

751

1,608,921

523

1,541,982

700

580,508

2,411

Tab. 14. Landskommuner, fördelade efter antal invånare.

Invånare

Kommuner, inom vilka

sjukkasseverksamhet

bedrives av

Kommuner

utan

sjukkasse-

verksamhet

Hela

antalet

kommuner

endast lokala

kassor eller

endast

rikskassor

både lokala

kassor och

rikskassor

Intill 500 ....

140

12

252

404

500— 1,000 ....

351

65

258

674

1,000— 1,5C0 ....

246

82

106

434

1,500— 2,000 ....

150

85

48

283

2,000— 2,500 ....

83

62

17

162

2,500 - 3,000 ....

69

42

9

120

3,000— 4,000 ....

58

70

7

135

4,000— 5,000 ....

31

37

2

70

5,000- 7,000 ....

27

33

1

61

7,000-10,000 ....

23

18

—

41

10,000— ....

10

17

—

27

Summa

1,188

523

700

2,411

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

219

Tab. 15. Landskommuner, fördelade efter antalet i kommunen verksamma lokala

sjukkassor.

Lokala kassor

Antal

kommuner

Medeltal

invånare

per kommun

i.......

605

1.740

2.......

232

2,336

3.......

81

2,507

4.......

24

4,282

5.......

13

3,783

G.......

4

8 624

9.......

1

12,317

Summa

Otid

2,080

Lokalavdelningar av rikssjukkassor förekomma i sammanlagt 1 274 landskommuner,

av vilka 536 hava endast en avdelning (tabell 16). Inom 39 kommuner

är antalet avdelningar 15 eller fler.

Tab. 16. Landskommuner, fördelade efter antalet rikskasseavdelningar inom kommunen.

Rikskasse-

avdelningar

Antal

kommuner

Medeltal

invånare

pr kommun

1......

536

1,331

2

260

1.969

3......

136

2,463

4......

96

2,740

5......

57

3,634

6......

43

3,755

7......

27

4,308

8......

23

4,632

9......

11

4,679

10......

11

6,644

11......

12

6,576

12......

10

6,556

13......

6

6,653

14......

7

6,282

15 o. däröver .

39

9,699

Summa

1,274

2,473

En jämförande översikt rörande riks- och lokala kassors medlemsantal i

landskommunerna, analog till den i tabell 11 för städerna lämnade, kan upprättas

med utgående från antingen de lokala kassornas verksamhetsområden

eller rikskassornas. I det förra fallet utgöras de geografiska enheter, inom

vilka jämförelsen anställes, av 1, 2 eller flera kommuner allteftersom den

på orten verkande lokala kassan har sitt område mer eller mindre begränsat.

I det senare fallet blir enheten i regel en enda kommun. För den förra

indelningsgrunden redogöres särskilt under rubrik »Sjukkasseområden».

Den i tabell 17 meddelade sammanställningen visar, att rikskassornas medlemsantal

är relativt lågt, räknat per landskommun, inom vilken verksamhet

utövas. För de lokala kassorna och rikskassorna enbart motsvaras summa
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tub. 17. Antal medlemmar i sjukkasseområdena på landsbygden.

Län

Endast

lokala sjuk- kassor inom

området

Endast

rikssjukkassor

inom

området

Både lokala sjukkassor och

rikssjukkassor inom området

Summa

Lokala

kassor

Rikssjuk-

kassor

Stockholms.......

1,414

6,906

3,921

1,097

13,338

Uppsala.........

559

1,298

6,102

2,742

10,701

Södermanlands.....

3,(142

1,432

7,737

3,230

16,041

Östergötlands......

13,555

1,092

14,435

3,833

32,915

Jönköpings .......

711

4,349

5,244

2,900

13,204

Kronobergs.......

469

2,406

2,835

1,920

7,630

Kalmar.........

3,044

2,916

8,019

3,289

17,268

Gotlands........

544

866

989

300

2,699

Blekinge........

—

2,256

3,354

944

6,554

Kristianstads......

6,282

1,978

9,802

2,717

20,779

Malmöhus........

15,188

—

12,381

5,758

33,327

Hallands........

202

973

1,789

581

3,545

Göteborgs o. Bohus . . .

2,092

2,902

2,036

1,207

8,237

Älvsborgs ........

954

2,342

6,978

2,093

12,367

Skaraborgs........

1,448

3,054

2,158

642

7,302

Värmlands.......

—

5,512

4,608

4,635

14,755

Örebro.........

733

2,492

5,663

7.903

16,791

Västmanlands......

212

7,040

3,134

3,334

13,720

Kopparbergs.......

107

5,128

6,984

7,848

20,067

Gävleborgs.......

—

5,105

13,701

7,623

26,429

Västernorrlands.....

—

13,745

3,088

8,522

25,355

Jämtlands........

128

6,855

161

54

7,198

Västerbottens......

—

8,798

2,237

3,943

14,978

Norrbottens.......

—

7,773

2,449

1,037

11,259

Summa

51,284

97,218

129,805

78,152

350,459

siffrorna för medlemsantalet, respektive 51,284 och 97,218, enligt tabell 19

av resp. 327 och 815 kommuner. Medeltalet medlemmar är:

per kommun, i vilken endast lokala kassor äro verksamma.......157

3 > » > 3 » .......119 III.

III. Sjukkasseområden.

Inom de lokala sjukkassorna förekommer i betydande utsträckning, att

verksamhetsområdet i stadgarna fastställts att omfatta ej blott en viss stad

eller landskommun utan även närmaste omnejd eller också, i fråga om landsbygden,

en eller flera angivna kommuner eller helt härad.

För stadskassorna är själva staden i regel huvudområde för verksamheten,

även om sådan dessutom utövas i kringliggande landskommuner. Bland de

lokala kassorna på landsbygden förekommer däremot ej sällan, att medlemmarna

äro i antal jämnt fördelade på två eller flera närbelägna kommuner,

ehuru endast en av dessa enligt kassans stadgar är att anse såsom huvudområde

och de övriga tillhöra omnejden. A andra sidan förekommer också,

att medlemmar ''i det närmaste saknas i kommuner, vilka tillsammans med

en eller flera andra i stadgarna angivas såsom verksamhetsområde för en

viss lokal kassa.

Med ledning av kommunvis sammanställda medlemsuppgifter, ingivna till

departementets sakkunniga från de lokala lantkassor, som ej hava verk
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

221

samhetsområdet fixerat i stadgarna till endast en viss kommun, har det på

ett par undantag när varit möjligt att fastställa, inom vilka kommuner de

olika kassorna huvudsakligen bedriva sin verksamhet. Därvid visar sig, att

för 220 av de 770 lokala lantkassorna utgöres det naturligt utbildade verksamhetsområdet

av 2 eller flera kommuner. De vunna resultaten hava lagts till

grund för en indelning i sjukkasseområden, som så nära som möjligt ansluter

sig till de lokala kassornas nuvarande utbredning och där varje sådan

kassa för utövande av sin verksamhet erhållit sina nuvarande faktiska verksamhetsområden.

Yarje kommun, som är utan sjukkasseverksamhet eller i

vilken endast lokalavdelningar av rikskassor finnas, har fått utgöra ett område

för sig.

De 2,411 landskommunerna fördela sig på sammanlagt 2,189 områden, av

vilka 725, omfattande lika många kommuner, sakna sjukkassor (tabell 18). I

sistnämnda antal ingå 25 kommuner, som ej äro helt utan sjukkassemedlemmar,

men för vilka antalet är för litet, för att kommunen skall kunna sägas

tillhöra någon lokal kassas naturliga verksamhetsområde.

Av de 1,464 områden, inom vilka sjukkasseorganisationer finnas, äro 1,316

en-kommunsområden med i genomsnitt 2,362 invånare och 226 medlemmar

per område. För 2-kommunsområdena, vilkas antal är 108, äro siffrorna

respektive 3,113 och 395. Medeltalet invånare per sjukkasseområde uppgår

till 2,442 och medeltalet medlemmar till 243.

Tab. 18. Fördelning’ av sjukkasseområdena på landsbygden efter antalet kommuner,

som området omfattar.

Antal

! kommuner

Antal

sjnk-

kasse-

om-

råden

Hela

antalet

kom-

muner

Invånare

Sj ukkasse- medlemmar

Antal lokala

sjukkassor

Antal rikskasse- avdelningar

absolut

per om- råde

absolut

per om- råde

absolut

per om- råde

absolut

per om- råde

1.....

1,316

1,316

3,109,410

2,362

297.653

226

595

0.5

3.882

2.9

2.....

108

216

336,210

3,113

42,670

395

130

1.2

220

2.0

3.....

19

57

63,800

3,358

7,343

586

21

1.1

31

l.fi

4.....

15

60

41.780

2,785

5,044

336

17

1.1

23

1.5

5.....

i

5

3,500

3,500

857

857

1

1.0

—

—

6.....

4

24

14.500

3,625

1.834

459

4

1.0

5

1.3

8.....

1

8

5,900

5,900

719

719

2

2.0

3

3.0

Samtliga

1,404

1.6S0

3,575,100

2,442

350,120

243

770

0.5

4,164

2.8

Tabell 19 är analog till tabell 13. I 232 områden med tillsammans 327

kommuner förekomma endast lokala sjukkassor och i 815 endast rikskassor.

Båda slagen av kassor finnas i 417 områden med 544 kommuner.

I områden med endast lokala sjukkassor är antalet medlemmar enligt

tabell 17 51,284, motsvarande 221 medlemmar per område. För områden med

endast rikskassor äro motsvarande siffror respektive 97,218 och 119. Räknas

åter medeltalet medlemmar per område, där lokala kassor över huvud förekomma,

blir talet 279, för rikskassorna endast något mer än hälften eller 142.

Aven i fråga om sjukkasseområdena framträder den starka splittringen på

lokalavdelningar inom rikskassorna (tabell 20).

Inom 84 områden med tillsammans 63,402 medlemmar uppgår antalet lokalavdelningar

till 10 eller mer. Högsta antalet lokalavdelningar, som förekommer

i något område på landsbygden är 32.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 19. Sjukkasseområden på landsbygden i de olika länen, fördelade efter förekomsten av lokala sjukkassor och rikssjuk
kassor

inom området.

Län

Endast lokala sjuk- kassor

Endast rikssjukkassor

Både lokala sjukkassor

och rikssjukkassor

Sjukkassor saknas

Summa

Antal

om-

råden

Kom-

muner

inom

områ-

dena

Invånare

1jan.1925

Antal

om-

råden

Kom-

muner

inom

områ-

dena

Invånare

1jan.1925

Antal

om-

råden

Kom-

muner

inom

områ-

dena

Invånare

1jan. 1925

Antal

om-

råden

Kom-

muner

inom

områ-

dena

Invånare

1jan.1925

Antal

om-

råden

Kom-

muner

inom

områ-

dena

Invånare

1 jan. 1925

Stockholms ....

5

6

12,290

48

48

137,890

13

31

51,820

28

28

24,300

94

113

226,300

Uppsala......

4

6

6,090

31

31

29,530

13

22

45,440

27

27

23,140

75

86

104,200

Södermanlands . . .

13

16

18,220

24

24

31,780

26

38

75,910

12

12

7,490

75

90

133,400

Östergötlands . . .

52

67

67,320

17

17

23,930

34

43

94,960

19

19

15,590

122

146

201,800

Jönköpings ....

3

4

6,000

63

63

76,560

30

35

62,310

24

24

18,030

120

126

162,900

Kronobergs ....

4

5

(i,000

40

40

65,890

17

17

46,300

25

25

30,710

86

87

148,900

Kalmar......

12

13

18,900

31

31

54,310

29

32

92,690

28

28

21,500

100

104

187,400

Gotlands .....

6

8

3,590

24

24

14,410

6

11

8,690

49

49

20,110

85

92

46,800

Blekinge......

—

—

—

22

22

65,400

7

9

33,400

4

4

6,600

33

35

105,400

Kristianstads ....

38

46

54,500

25

25

42,760

49

55

103,310

19

19

19,730

131

145

220,300

Malmöhus.....

66

120

113,480

—

—

—

50

79

118,010

39

39

26,910

155

238

258,400

Hallands.....

1

2

4,400

30

30

47,480

5

6

19,500

48

48

42,720

84

86

114,100

Göteborgs o. Bohus .

2

2

8,200

25

25

56,120

9

9

34,400

51

51

69,780

87

87

168,500

Älvsborgs .....

4

4

4,000

48

48

67,690

19

21

55,510

146

146

108,600

217

219

235,800

Skaraborgs.....

14

19

19,010

73

73

67,750

10

23

26,770

147

147

87,970

244

262

201,500

Värmlands.....

—

—

—

50

50

116,520

18

21

83,700

18

18

26,480

86

89

226,700

Örebro.......

5

6

10,900

18

18

40,290

18

23

104,890

14

14

22,620

55

61

178,700

Västmanlands . . .

1

1

1,200

40

40

71,410

10

14

31,000

11

11

13,590

62

66

117,200

Kopparbergs ....

1

1

3,100

33

33

108,210

16

17

114,790

—

—

—

50

Öl

226,100

Gävleborgs ....

_

_

_

29

29

83,100

19

19

128,090

4

4

6,410

52

52

217,600

Västernorrlands . .

—

—

—

49

49

157,090

13

13

77,910

1

1

1,400

63

63

236,400

Jämtlands.....

1

1

400

53

53

115,310

1

1

1,300

5

5

4,690

60

60

121,700

Västerbottens . . .

—

—

—

23

23

136,100

4

4

42,400

1

1

1,600

28

28

180,100

Norrbottens ....

—

—

—

19

19

139.300

1

1

15,600

5

5

11,100

25

25

166,000

Hela landsbygden

232

327

357,600

815

815

1,748,830

417

544

1,468,700

725

725

611,070

2,ISO

2,411

4,186,200

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

223

Tab. iM. Fördelning av sjnkkasseområdenn efter antalet

rikskasseavdeiningar inom området.

Rikskasseavdelningar

Antal

sjukkasse-

områden

Medlemmar

1..........

502

15,282

2.........

254

18,969

3..........

129

14,667

4.........

95

15,642

5..........

59

• 12,569

6..........

43

11,856

7..........

31

9,277

8.........

21

8,505

9..........

14

5.201

10—32........

84

63,402

Summa

1,232

175,370

Jämförelse mellan medlemsantalet i lokala kassor och rikskassor inom

varje kommun erfordrar kännedom om sj’ukkassemedlemmarnas bosättningsort.

En undersökning härom, utförd enligt specificerade uppgifter från 438

lokala lantkassor rörande antalet inom versamhetsområdet bosatta medlem
-

Tab. 21. Antalet medlemmar i vissa lokala lantsjnkkassor, fördelat efter

bosättningsort.

Län

Antal

kasssor,

för

vilka

uppgift

lämnats

Antal medlemmar

inom verk- samhets- området

avflyttade

eller till

närbelägna

städer

inflyttade

summa

1 Stockholms.....

15

2,726

378

3,104

i Uppsala........

19

5 449

6’094

Södermanlands.....

26

5,761

1,103

6,864

Östergötlands ........

52

12jö92

2,047

14,639

Jönköpings.....

25

3,685

275

3,960

Kronobergs......

6

872

128

1,000

Kalmar.....

30

7,403

482

7,885

Gotlands......

7

''713

99

812

Blekinge.......

8

2,630

105

2,735

Kristianstads.....

43

7,821

478

8,299

Malmöhus......

89

20,978

2,907

23,885

Hallands.......

5

1,714

239

1,953

Göteborgs och Bohus ....

8

1,984

170

2,154

Alvsborgs ......

14

4,347

265

4,612

1 Skaraborgs......

15

2,162

170

2,332

Värmlands......

6

b634

52

1,686

Örebro.......

18

2,764

124

2,888

Västmanlands.....

9

2j339

137

2,476

1 Kopparbergs......

19

4,662

206

4,868

Gävleborgs......

15

4,831

888

5,719

Västernorrlands.....

5

662

23

685

Västerbottens......

3

1,342

18

1,360

Norrbottens.....

1

1,288

1.288

Summa

438

100,359

10,939

111,298

Procent

—

90.2

9.8

100.0

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

mar, har givit till resultat, att 9.8 % av medlemmarna äro antingen avflyttade

från orten eller inflyttade till närbelägna städer (tabell 21). Procenten

för de senare enbart är ungefär 4.

För 43 städer med tillsammans 159 lokala sjukkassor har på samma sätt

undersökts, till vilken del medlemmarna äro avflyttade från orten eller bosatta

i kringliggande landskommuner. Enligt tabell 22 tillhöra 11.6 % endera

kategorin. För endast de avflyttade är siffran sannolikt cirka 5 %.

T till. 22. Antalet medlemmar i vissa lokala stadskassör, fördelat efter bosättningsort.

Län

Antal

städer

Antal

kassor

Antal medlemmar

för vilka

uppgift

lämnats

inom

staden

i kring- liggande

kommu- ner

av-

flyttade

avflyttade

eller i kring- liggande

kommunar

boende (spe- cifikation ej

lämnad)

Samma

Stockholms stad1). .

1

1

10.755

1,120

225

_

12,100

Stockholms

län .

1

1

2,025

119

68

—

2,212

Uppsala

S>

2

10

4.555

424

268

88

5.335

Södermanlands

>

4

5

8,731

580

1,141

—

10,452

Östergötlands

>

3

9

5,075

236

745

—

6,056

Jönköpings

1

1

838

—

—

117

955

Kronobergs

»

1

2

931

322

73

—

1,326

Kalmar

»

2

4

1,005

62

33

—

l,10ö

Gotlands

7>

1

1

416

46

—

—

462

Blekinge

>

2

9

2,739

131

152

—

3,022

Kristianstads

1

1

638

57

26

—

721

Malmöhus

f

2

6

2,750

3

29

153

2,935

Hallands

>

2

3

710

6

70

12

798

Göteb. o. Bohus

*

4

79

32,575

58

45

3,570

36,248

Älvsborgs

>

2

9

4,661

11

26

135

4,833

Skaraborgs

*

4

5

991

18

24

70

1,103

Värmlands

>

1

1

743

—

—

64

807

Örebro

>

1

1

314

60

35

—

409

Västmanlands

2

2

1,044

36

62

81

1,223

Kopparbergs

1

2

363

36

25

—

424

Gävleborgs

>

3

4

5,328

183

378

30

5,919

Västernorrlands

)

2

3

707

164

53

10

934

Summa

43

159

87,894

3,672

3,478

4,330

99,374

Procent

—

—

88.4

3.7

3.5

4.4

100.0

De resultat, som sålunda framkommit, utvisa, att procenten utflyttade är

för stor för att mer exakta uppgifter om antalet i de olika kommunerna

bosatta medlemmar skall kunna erhållas. Ett försök att, så långt tillgängligt

primärmaterial medgivit, uppdela de lokala lantkassornas 181,089 medlemmar

kommunvis, har iett till en fördelning av 164,103 av medlemmarna.

Antalet organ för sjukförsäkringen vid olika organisationsformer framgår

av tabell 23. i)

i) Uppgift är lämnad för en lokal kassa, som delvis är organiserad på lokalavdelningar: medlemmarna

i dessa äro här ej medräknade.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 225

Tab. 23. Organ för sjukförsäkringen vid olika organisationsformer.

Nuvarande sjukkasseorga- nisation (lok. kassor och

rikskasseavdeln.)

En sjukkassa varje

kommun''

Städer

Landsbygd

Städer

Landsbygd

Antal sjnkförsäkringsorgan......

Medeltal medlemmar per sjukförs. organ .

1,468

281

4,934

72

in

3 708

1,711

208

IV. Nyrekrytering.

Om nya medlemmar ej tillföras en sjukkassa eller ingå i otillräckligt

antal, blir resultatet eu stegring i medelåldern inom kassan, varmed följer

större utbetalningar av sjukhjälp och minskning i fonderna samt vanligen

ökade avgifter. I tabell 24 har sammanställts resultaten av en undersökning

av berörda förhållanden vid 1924 års slut.

Tab. 24. Lokala sjukkassor och rikssjukkassor, för vilka rekrytering av nya medlemmar

avstannat.

Lokala sjukkassor i:

Antal kassor d. 31. 12. 1924, för

vilka rekryteringen avstannat

sedan år:

Därav med:

otillr.

avg.

men

tillr.

fonder

otillr.

fonder

men

tillr.

avg.

både

avg. o.

fonder

otillr.

dessutom

ogynn- sam ål- dersför- delning

1912

1915

1918

1921

till-

sam-

mans

Stockholms stad......

1

2

3

6

i

5

4

Stockholms län.....

3

2

—

—

5

i

2

2

3

Uppsala >.....

2

1

—

1

4

2

—

2

3

Södermanlands >.....

—

1

—

—

1

—

—

1

1

Östergötlands >.....

2

2

—

1

5

1

2

2

2

Jönköpings >.....

3

5

2

—

10

1

1

8

6

Kronobergs ».....

—

2

1

—

3

1

—

2

2

Kalmar >.....

3

8

1

1

13

1

2

10

10

Gotlands >.....

—

4

1

—

5

—

1

4

5

Blekinge >.....

1

1

—

—

2

1

1

—

2

Kristianstads >.....

2

2

1

_

5

_

2

3

4

Malmöhus ».....

10

5

—

—

15

—

5

10

15

Hallands >

—

1

—

—

1

1

_

_

1

Göteb. o. Bohus >.....

2

7

2

—

11

_

2

9

11

Alvsborgs > .....

—

1

—

—

1

—

—

1

1

Skaraborgs ».....

1

3

4

—

8

2

2

4

7

Värmlands >.....

—

—

—

_

—

_

_

_

Örebro ».....

3

4

—

_

7

1

_

6

5

Västmanlands >.....

1

—

1

_

2

2

_

2

Kopparbergs >.....

1

3

—

—

4

1

1

2

4

Gävleborgs >.....

—

6

—

_

6

1

_

5

5

Västernorrlands >.....

2

2

—

_

4

2

_

2

2

Jämtlands >.....

—

1

—

_

1

1

_

1

Västerbottens >.....

—

—

—

_

__

_

_

Norrbottens >.....

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Summa

37

63

16

3

119

20

21

78

96

Rikssjukkassor......

—

—

—

1

1

—

—

1

1

Summa

37

63

16

4

120

20

21

79

97

Medelålder den 31 dec. 1924 för samtliga ovanstående kassor: 53.0 år.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 96 käft. {Nr 117.)

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

För ungefär 10 % av alla registrerade sjukkassor hade i slutet av år 1924

rekryteringen av nya medlemmar i det närmaste eller helt och hållet upphört

sedan minst 3 år tillbaka. I 37 av kassorna är enligt tabellen medlemsantalet

stillastående eller visar tillbakagång sedan år 1912. Flertalet

kassor eller tillsammans 79 hava både brist i fonderna och otillräckliga avgifter.

I 97 av de 120 kassorna är åldersfördelningen dessutom ogynnsam,

vilket även framgår av medelåldern, som uppgår till 53 år mot cirka 41 år

i genomsnitt för alla rikets sjukkassor.

I de städer, som finnas upptagna i tabell 25 är rikskassornas sammanlagda

medlemsantal i regel större än de lokala kassornas samt antalet avdelningar

betydande; medelåldern är utan undantag lägre i rikskasseavdelningarna.

De anförda exemplen synas tyda på, att sjukkasseverksamhetens

splittring på ett flertal organ orsakat tillbakagång för ortens lokala kassor.

Tab. 25. Sjiikkasseinedlemmariias antal och medelålder den 31 dee. 1924 i vissa städers

lokala sjukkassor och llkssjukkasseavdelningar.

Stad

Lokala kassor

Rikskassor

Lokalkassor

o. rikskassor

Antal

kassor

Antal

medl.

Medel-

ålder

Antal

avd.

Antal

medl.

Medel-

ålder

Medel-

ålder

Sollefteå..........

i

47

60.5

3

215

45.8

48.4

2

154

55.2

9

982

42.6

44.3

2

348

54.9

7

1289

43.5

45.9

3

255

54.4

7

837

36.5

40.7

Visby............

3

854

53.9

9

774

41.5

48.0

1

81

53.5

8

414

42.5

44.3

Örnsköldsvik ........

1

101

52.1

7

832

39.4

40.8

1

164

51.9

5

558

40.5

43.1

1

222

50.3

11

738

43.0

44.7

Falköping..........

4

313

50.1

7

791

34.7

39.1

Hässleholm.........

2

251

49.7

8

487

43.6

45.7

2

234

48.8

14

840

41.0

42.7

Härnösand..........

2

355

48.4

12

992

43.5

44.8

1

225

47.6

10

831

43.3

44.2

köping...........

1

383

47.5

9

1049

43.1

44.3

V. Sjukkassemedlemmarnas yrken.

De i tabellerna 26 och 27 ingående yrkessammandragen äro uppgjorda

enligt uppgifter från 1,152 registrerade sjukkassor med ett sammanlagt medlemsantal

av 711,689 sjukförsäkrade. För 36 av kassorna med 27,912 medlemmar

datera sig uppgifterna från den dag, de upprättades inom respektive

kassor, för de övriga däremot per den 31 december 1924.

Siffrorna torde böra anses såsom approximativa, enär förmodligen l^en del

fall endast äldre yrkesuppgifter stått till buds för vissa av kassorna. Nämnda

förhållande synes emellertid ej vara av större betydelse för uppgifternas riktighet

i sin helhet.

Antalet industriarbetare bland sjukhjälpsförsäkrade medlemmar är i de

lokala kassorna sammanlagt 187,727, motsvarande 42.6 / av hela antalet

medlemmar, och i rikskassorna 109,409 eller 40.3 %. För jordbrukare och

deras hemmavarande är procentsiflran 10,9, för affärsanställda och kontorspersonal

i enskild tjänst 5.2. Näst industriarbetarna är gruppen med »husligt

arbete sysselsatta» störst med 19.6 %. För militärer, lärare och f. d.

yrkesutövare är procenten tillsammans 2.7 och för gruppen »diverse per
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

227

Tafo. 26. Sjuklijälpsförsäkrade medlemmars fördelning: på yrken i lokaln sjukkassor

och rikssjnkkassor.

!

Tillsammans

Yrke

Lokala

kassor

Riks-

kassor

hela antalet

därav

kvinnor

| absolut

%

absolut

%

1.

Jordbrukare ock jordbruksarbetare......

36,014

30,801

66,815

9.4

5,177

0.7

o

Jordbrukares och jordbruksarbetares hemma- varande .................

6,327

4,447

10,774

1.5

5,495

0.8

3.

Fiskare..................

1,375

1,138

2,513

0.4

103

0.0

4.

Arbetare i skogsbruk............

2,439

6,688

9,127

1.3

46

0.0

5.

Järnverksarbetare.............

7,912

9,131

17,043

2.4

38

0.0

6.

Arbetare vid mekaniska verkstäder, järn- och

stålmanufakturindustri, elektromekanisk in- dustri och skeppsbvggeri.........

48,696

13,666

62,362

8.8

1,315

0.2

7.

Arbetare i malmbrott............

3,548

2,886

6,434

0.9

5

0.0

8.

> > jord- och stenindustri......

11,767

8,396

20,163

2.8

267

0.0

9.

» •> sågverk och hyvlerier......

9,396

12,626

22,022

3.1

108

0.0

10.

> annan trävaruindustri......

9,794

9,190

18,984

2.7

168

C.o

11.

> » pappers- och grafisk industri . . .

10,742

8,890

19,632

15,261

2.8

1,803

0.3

12.

5 > närings- och njutningsmedelsindustri

9,221

6,040

2.1

4,118

0.6

13.

Skrädderiarbetare och sömmerskor......

12,298

6,636

18,934

2.7

13,600

2.0

14.

Arbetare i annan textil- och beklädnadsindustri

14,859

2,783

17,642

2.5

9,870

1.4

15.

Skomakeriarbetare.............

6,930

3,656

10,586

1.5

985

0.2

16.

Arbetare i annan läder-, hår- och gummivaru- industri ............

2.944

1,079

4,023

06

655

0.1

17.

> > kemisk-teknisk industri.....

3,042

660

3,702

0.5

965

0.1

18.

» > byggnadsverksamhet och vid belys-

nings- och vattenledningsarbeten . .

20,650

13,823

34,473

4.8

52

0.0

19.

Övriga industriarbetare...........

15,928

9,947

25,875

3.6

3,811

0,5

20.

Affärsanställda...............

16,757

8,807

25,064

3.5

10,261

1.4

21.

Inom restaurant- och hotellrörelse anställda . .

2,029

889

2.918

0.4

2,042

0.3

22.

Vid post, telegraf och telefon anställda . . .

5,314

1,765

7,079

1.0

2,914

0.4

23.

Järnvägspersonal..............

9,682

6,688

16,370

2.3

143

0.0

24.

Spårvägspersonal..............

3,592

233

3,825

0.5

24

0.0

25.

Åkare, kuskar, chaufförer, stadsbud och bärare

8,879

3,427

12,306

1.7

17

0.0

26.

Stuveri- och transportarbetare........

3,739

1,242

4,981

0.7

—

—

27

Sjöfolk..................

2,949

1,083

4,032

0.6

64

0.0

28.

Kontorspersonal i allmän tjänst.......

4,183

972

5,155

0.7

1,378

0.2

29.

> > enskild 5 .......

10,214

2,105

12,319

1,7

4,928

0.7

30.

Militärer..................

1,728

280

2,008

0.3

_

_

31.

Lärare...................

5,371

1,589

6,960

1.0

4,999

0.7

32.

Med husligt arbete sysselsatta .......

76,335

63,062

139,397

19.6

139,252

19,6

3o.

F. d. yrkesutövare.............

7,303

2,746

10,049

1.4

1,914

0.3

34.

Ankor utan särskilt yrke..........

7,102

4,644

11,746

1.6

11,746

1.6

35.

Diverse personer, ej hänförliga till förestående

kategorier................

33,640

17,958

51,598

7.2

10,758

1.5

36.

Yrke obekant ...............

7,765

1,952!

9,717

1.4

5,007

0.7

440,464

271,425

711,889 100.0

244,028 34.3;

söner» 7.2. Tabell 28 ger en viss uppfattning om, i vilken utsträckning industriarbetarna

i riket tillhöra sjukkassor. För övriga yrkesgrupper är endast

ungefärlig jämförelse möjlig, eftersom även icke-yrkesanställda ingå i

sjukkassornas medlemssiffror.

VI. Kommunbidrag.

Under år 1923 utgick enligt tabell 30 kommunbidrag till 292 lokala kassor

i 44 olika städer med ett sammanlagt belopp av nära 230,000 kronor, mot
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 117

Tab. 27. Procentuell fördelning på yrken av sjuklijälpsförsäkrade medlemmar i lokala

sjukkassor och rikssjukkassor.

Lokala sjukkassor

Rikssjukkassor

Yrke

Män

%

Kvin-

nor

%

Till-

sam-

mans

%

Män

%

Kvin-

nor

%

Till-

sam-

mans

%

1.

Jordbrukare och jordbruksarbetare......

7.5

0.7

8.2

10.6

0.7

11.3

2.

Jordbrukares och jordbruksarbetares hemma- varande .................

0.6

0.8

1.4

0.9

0.7

1.6

3.

Fiskare..................

0.3

0.0

0.3

0.4

0.0

0.4

4.

Arbetare i skogsbruk............

0.6

0.0

0.6

2.5

0.0

2.5

5.

Järnverksarbetare..............

1.8

0.0

1.8

3.4

0.0

3.4

6.

Arbetare vid mekaniska verkstäder, järn- och

stålmannfakturindustri, elektromekanisk in- dustri och skeppsbyggeri.........

10.8

0.3

11.1

5.0

0.0

5.0

7.

Arbetare i malmbrott............

0.8

—

0.8

1.1

0.0

1.1

8.

> » jord- oeh stenindustri.......

2.7

0.0

2.7

3.1

0.0

3.1

9.

» > sågverk och hyvlerier.......

2.1

0.0

2.1

4.6

0.1

4.7

10.

» » annan trävaruindustri......

2.2

0.0

2.2

3.4

0.0

3.4

11.

> > pappers- och grafisk industri . . .

2.1

0.3

2.4

3.1

0.2

3.3

12.

x- > närings- och njutningsmedelsindustri

1.7

0.4

2.1

1.4

0.8

2.2

13.

Skrädderiarbetare och sömmerskor......

0.8

2.0

2.8

0.7

1.7

2.4

14.

Arbetare i annan textil- och beklädnadsindustri

1.5

1.9

3.4

0.4

0.6

1.0

15.

Skomakeriarbetarc..............

1.4

0.2

1.6

1.3

0.0

1.3

16.

Arbetare i annan läder-, hår- och gummivaru- industri .............

0.6

0.1

0.7

0.3

0.1

0.4

17.

> > kemisk-teknisk industri......

0.5

0.2

0.7

0.2

O.o

0.2

18.

> t> byggnadsverksamhet och vid belys-

nings- och vattenledningsarbeten . .

4.7

0.0

4.7

5.1

0.0

5.1

19.

Övriga industriarbetare...........

3.0

0.6

3.6

3.3

0.4

3.7

20.

Affärsanställda...............

2.1

1.7

3.8

2.0

1.1

3.1

21.

Inom restaurant- och hotellrörelse anställda . .

0.2

0.3

0.5

0.0

0.3

0.3

22.

Vid post, telegraf och telefon anställda ....

0.7

0.5

1.2

0.3

0.3

0.6

23.

Järnvägspersonal..............

2.2

0.0

2.2

2.4

0.1

2.5

24.

Spårvägspersonal..............

0.8

0.0

0.8

0.1

—

0.1

25.

Åkare, kuskar, chaufförer, stadsbud och bärare

2.0

0.0

2.0

1.3

—

1.3

26.

Stuveri- och transportarbetare........

0.8

0.0

0.8

0.5

—

0.5

27.

Sjöfolk...................

0.7

0.7

0.4

o.o

0.4

28.

Kontorspersonal i allmän tjänst.......

0.6

0.3

0.9

0.3

0.1

0.4

29.

> » enskild > .......

1.3

1.0

2.3

0.5

0.3

0.8

30.

Militärer..................

0.4

—

0.4

0.1

—

0.1

31.

Lärare...................

0.3

0.9

1.2

0.2

0.4

0.6

32.

Med husligt arbete sysselsatta........

0.0

17.3

17.3

0.0

23.2

23.2

33.

F. d. yrkesutövare .............

1.4

0.3

1.7

0.8

0.2

1.0

34.

Änkor utan särskilt yrke..........

—

1.6

1.6

—

1.7

1.7

35.

Diverse personer, ej hänförliga till förestående

kategorier................

5.8

1.8

7.6

5.5

1.1

6.6

36.

Yrke obekant ................

0.9

0.9

1.8

0.3

0.4

0.7

65.9

34.1

100.0

| 65.5

34.5

100.0

svarande något över 1 krona per medlem. Till totala beloppet var bidraget

störst i Stockholm, Gröteborg, Eskilstuna och Norrköping. Bidraget per medlem

är räknat per den 31 december samma år, det utbetalas, och överstiger

i 5 städer 2 kronor.

Av landsbygdens lokala sjukkassor åtnjöto 117 kommunbidrag år 1923 till

ett belopp av 34,289 kronor, motsvarande 1 krona i genomsnitt per sjukförsäkrad

medlem (tabell 29). Sammanlagda antalet medlemmar var i slutet

av år 1923 i kassor, som åtnjöto kommunbidrag, 253,073.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

229

Tab. 28. Jämförelse mellan yrkesfördelningen inom de registrerade sjukkassorna (1

slutet av år 1924) och antalet årsarbetare, soin omfattades av olycksfallsförsilkringslagen

år 1922 (män och kvinnor, samtliga arbetsgivare).

Yrkesgrupp

Antal årsarbetare

1922 enl. olycks- fallsförsäkrings- lagen '')

Antal sjukförsäkrade medlemmar i

sjukkassor, som lämnat yrkesuppgift

Större

arbets-

givare

Mindre

arbets-

givare

Män

Kvinnor

Tillsammans

absolut

%

1. Jordbruk, boskapsskötsel och skogs- bruk ..............

2. Industri............

3. Handel, varulager och kontor . .

4. Hushåll, hotell-, restaurant- och

laférörelse samt hälsovårdsinrätt- ningar2) ............

5. Diverse yrken.........

Summa

149,545

385,550

105,821

53,072

235,558

c:a

196.000

26,000

23.000

128.000

19.000

75,998

259,376

22,194

1,021

109,272

10,718

37,760

15,189

141,294

39,067

86,716

297,136

37,383

142,315

148,339

12.2

41.7

5.3

20.0

20.8

929,646 | 392,000

467,861

244,028 711,889 | 100.0

*) Antal årsarbetare har erhållits på följande sätt:

för större arbetsgivare: en årsarbetare = 300 dagsverken.

> mindre > : antal årsarbetare = antalet nnder hela året anställda arbetare

minskat med halva antalet under del av året anställda.

2) För sjukkassorna ingå ej de vid hälsovårdsinrättningar anställda medlemmarna, varemot samtliga

med husligt arbete sysselsatta personer äro inräknade, oavsett om de äro yrkesanställda eller ej.

Tab. 29. Kommunbidrag till lokala sjukkassor på landsbygden är 1923.

Län

Kassor med kommun- bidrag

Kommunbidrag

Antal

kassor

Sjukhjälps- försäkrade

medlemmar

d. 31 dcc.

Totalt

Kr.

Pr medlem

d. 31 dec.

Kr.

Stockholms..........

3

1,054

812: 35

0: 77

Uppsala...........

—

—

—

—

Södermanlands.........

9

3,171

2,651: —

0: 84

Östergötlands.........

4

1,272

1,228: 75

0:97

Jönköpings..........

9

1,402

1,148: 50

0: 82

Kronobergs..........

2

242

220: —

0: 91

Kalmar............

3

788

450: —

0: 57

Gotlands...........

—

—

—

—

Blekinge...........

1

34

10:-

0: 29

Kristianstads.........

24

4.277

4,728: —

1: 11

Malmöhus...........

26

8,508

9,058: 90

1: 06

Hallands...........

2

264

170: —

0: 64

Göteborgs o. Bohus.......

2

511

150: —

0: 29

Alvsborgs ...........

o

o

875

828: —

0: 95

Skaraborgs ..........

2

242

155: 50

0: 64

Värmlands..........

3

482

600: —

1: 24

Örebro............

6

961

1.131: 50

1: 18

Västmanlands.........

4

702

326: SO

0: 47

Kopparbergs..........

9

3,354

8,917: 50

2: 66

Gävleborgs..........

3

850

700: —

0: 82

Västernorrlands........

1

294

300: —

1: 02

Jämtlands...........

—

—

—

_

Västerbottens.........

—

—

—

—

N orrbottens..........

1

1,202

702: 50

0: 58

Samtliga

117

30.485

34,289: —

1: 12

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tab. 30. Kommunbidrag till lokala sjukkassor i städerna år 1933.

Stad

Kassor med kommun- bidrag

Kommunbidrag

Antal

kassor

Sjukhjälps- försäkrade

medlemmar

den 31 dec.

Totalt

Kr.

Pr medlem

den 31 dec.

Kr.

Örnsköldsvik . . .

1

103

300

_

2: 91

Eskilstuna ....

1

7,980

20,485

50

2: 57

Malmö......

2

2,230

5,618

—

2: 52

Vaxholm.....

1

133

300

—

2: 26

Var berg......

1

94

212

—

2: 26

Mölndal......

4

975

1,898

—

1: 95

Västerås.....

2

3,108

6,041

—

1: 94

Växjö.......

3

1,817

3,306

—

1: 82

Göteborg.....

73

27,988

48,986

—

1: 75

Arvika ......

1

174

300

—

1: 72

Katrineholm ....

1

1,024

1,634

—

1: 60

Falun.......

4

771

1,105

50

1: 43

Halmstad.....

10

1,188

1.638

—

1: 38

Karlskrona ....

6

1,509

2,052

50

1: 36

Jönköping.....

7

1,921

2,574

—

1: 34

Tranås......

1

903

1,190

—

1:32

Borås.......

6

3,394

4,324

50

1: 27

Härnösand ....

2

376

400

—

1: 06

Hjo........

1

148

150

1:01

Eksjö.......

2

824

808

—

0: 98

Trälleborg.....

5

1,750

1,721

10

0: 98

Trollhättan ....

3

1,740

1,630

—

0: 94

Mariestad.....

1

464

429

—

0: 92

Nässjö......

2

232

206

—

0: 89

Uddevalla .....

4

1,810

1,617

—

0: 89

Södertälje.....

2

2,244

1.906

—

0: 85

Hälsingborg ....

15

4,804

4,075

—

0: 85

Ystad.......

4

1,224

1,039

—

0:85

Örebro......

5

2,855

2,351

50

0: 82

Kristinehamn . . .

3

1,081

866

10

0: 80

Linköping.....

6

4,423

3,505

50

0: 79

Stockholm.....

72

113,134

87,832

35

0: 78

Eslöv.......

5

962

753

50

0: 78

Oskarshamn ....

4

956

675

75

0: 71

Uppsala......

10

4,737

3.19S

99

0: 68

Norrköping ....

8

14,190

9,226

28

0: 65

Kristianstad ....

3

1,422

878

—

0: 62

Torshälla.....

1

622

365

—

0: 59

Karlstad.....

4

1,609

899

50

0: 56

Norrtälje.....

1

390

200

—

0: 51

Djursholm.....

1

407

200

—

O: 49

Landskrona ....

1

3,078

1,366

—

0: 44

Alingsås.....

2

1,038

461

—

0: 44

Västervik.....

1

756

250

—

0: 33

Samtliga

292

222,588

228,976

57

1:03

I tabelLerna 29 och 30 ovan hänför sig det per medlem uträknade kommunbidragets

belopp till samtliga sjukbjälpsförsäkrade medlemmar den 31 december

1923. Enligt de av resp. kommuner tillämpade grunderna för bidragets

utgående är däremot 1923 års kommunbidrag för flertalet kommuner att hänföra

till antalet i kommunen mantalskrivna medlemmar i slutet av år 1922.

För sådana kommuner kan det i beräkningsgrunderna fastställda beloppet

per medlem beräknas vara i genomsnitt cirka 15 % högre än det i tabellerna

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

231

angivna beloppet. Exempel härpå utgör Eskilstuna, där kommunbidraget

utgår med 3 kronor per i staden mantalskriven medlem, medan däremot totala

kommunbidraget år 1923, fördelat på samtliga sjukhjälpsförsäkrade medlemmar

samma år endast uppgår till 2,57 kr.

VII. Läkarvård och moderskapshjälp.

En översikt rörande läkarvård och läkemedel inom de registrerade sjukkassorna

under tiden 1911—1923 innehålles i tabellerna 31 och 32. Antalet

medlemmar, som varit tillförsäkrade sådant understöd, har under denna_ tid

fluktuerat från år till år och visar ej någon större ökning år 1924 i jämförelse

med åren 1911—1913. Understödets totalbelppp har däremot stigit

från cirka 139,000 kronor år 1911 och 150,000 år 1916 till 332.000 år 1924,

motsvarande en ökning från 1 kr. 59 öre till 3 kr. 22 öre per medlem.

Tab. 31. Understöd i form av läkarvård och läkemedel inom reg. sjukkassor under

åren 1911—1915

(kassor, registrerade ealigt 1891 eller 1910 års lag).1)

År

Enligt 1891 års lag

Enligt 1910 års lag

Tillsammans

Antal

kassor

Antal

med-

lemmar

Belopp

kr.

Antal

kassor

Antal

med-

lemmar

Belopp

kr.

Antal

kassor

Antal

med-

lemmar

Belopp

absolut

kr.

per

medl.2)

kr.

1911 . .

370

62,898

116,420: 55

Öl

24,460

22,650: 86

421

87,358

139,071:41

1: 69

1912 . .

274

37,269

79,940: 44

121

41,787

77,162: 77

395

79,056

157,103: 21

1: 99

1913. .

253

39,318

83,722: 31

169

73.207

111,642: 92

422

112,525

195,365: 23

1: 74

1 1914 . .

202

37,192

59,979: 48

212

76,708

137,725: 35

414

113,900

197,704: 83

1: 74

| 1915 . .

—

—

—

286

97,333

172,430: 02

286

97,333

172,430: 02

1: 77

Tab. 8*2. Understöd i form av läkarvård och läkemedel inom registrerade sjukkassor

under åren 1916—1923. l

År

Läkarvård och läkemedel

Därav läkarvård

Antal

kassor

Antal

med-

lemmar

Belopp

Antal

kassor

Antal

med-

lemmar

Belopp

absolut

kr.

per

med-

lem2)

kr.

absolut

kr.

per

läkarvårds-

försäkrad

medlem2)

kr.

1916.....

272

74,890

149,801: 47

2: 00

241

68,454

138,582: 66

2: 02

1917.....

272

80,451

160,017: 47

1: 99

240

73,604

147,490: 71

2: 00

1918.....

276

88,702

228,349: 78

2: 67

247

78,522

203,451: 57

2: 59

1919.....

276

95,584

284,953: 19

2: 98

247

84,770

256,605: 23

3: 03

1920 .....

272

97,182

316,515: 53

3: 26

243

86,489

286,012: Öl

3: 31

1921.....

275

97,085

330,304: 32

3: 40

244

85,140

303,751: 86

3:57

1922 .....

271

91,379

338,345: 37

3: 70

244

80,794

310,172: 51

3: 84

1923 .....

278

103,314

332,226: 22

3:22

253

92,395

304,494: 76

3:30

l) Förutom vad i tabellen upptages, bekostades understöd av sjukkassa och arbetsgivare gemensamt:
år

1911 i 50 kassor med 14,830 medlemmar kr. 68,608: 57

»'' 1912 > 42 » 11,769 » » 67,989: 94.

-) Räknat pr den 31 december respektive år.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Eungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tab. 33. Moderskapsförsiikringeus utbredning och omfattning åren 1913—1923.

År

Antal

kassor,

som

meddela

moder-

skaps-

hjälp

Antal moderskaps- försäkrade kvinn- liga medlemmar

Antal moderskaps- fall

Antal moder- skapshjälps- dagar

Moderskapshjälpens

belopp

absolut1)

i % av

samt- liga

kvinnor

absolut

per

moder-

skaps-

försäk-

rad

absolut

per

fall

absolut

kr.

per

fall

kr.

1913 . . .

70

52,163

31.2

1,882

0.036

40,430

21.5

42,646: 85

22: 66

1914 . . .

145

73,736

41.9

3,146

0.043

74,383

23.6

76,050: 55

24: 17

1915 . . .

213

92,351

51.5

4,088

0.044

99,890

24.4

102,648: 90

25: 11

1916 . . .

375

118,789

64.2

5,007

0.042

129,030

25.8

132,661: —

26: 50

1917 . . .

396

127,988

64.3

5,925

0.046

157,994

26.7

162,568: 65

27:44

1918 . . .

405

144 967

67.5

6,712

0.046

181,791

27.1

187,152: 30

27:88

1919 . . .

455

171,728

71.4

7,591

0.047

208,724

27.5

215,335: 37

28: 37

1920 . . .

462

181,609

72.3

10,535

0.060

298,374

28.3

308,631: 55

29: 30

1921 . . .

462

187,121

73.6

10,125

0.055

287,375

28.4

298,688: 10

29: 50

1922 . . .

476

189,395

73.2

9,620

0.051

270,959

28.2

284,764: —

29: 60

1923 . . .

479

201,879

75.6

9,500

0.049

275,604

29.0

301,930: 75

31:78

I6* Moderskapsförsäkringen kar från år 1913 befunnit sig i oavbruten utveckling.

Antalet kassor, som meddela moderskapshjälp, bar stigit från 70 år

1913 och 405 år 1918 till 479 år 1923. Totala antalet moderskapsförsäkrade

var vid samma tidpunkter respektive 52,163, 144,967 och 201,879 och procenten

försäkrade i förhållande till kela antalet kvinnliga medlemmar respektive

31.2, 67.5 och 75.6. Moderskapshjälpsdagarnas och understödsbeloppets

ökning per fall från 21.5 resp. 22.66 år 1913 till 29.0 resp. 31.78 år

1924 är att tillskriva en fortgående ökning i kassornas stadgeenliga utfästelser.

VIII. Specificerade uppgifter för 28 rikssjukkassor.

Tabell 34 (sid. 24) innehåller uppgifter om medlemsantal, understödsdagar

och ekonomiska förhållanden för 28 rikssjukkassor, för vilka fullständiga

uppgifter för år 1924 föreligga.

I 15 av de kassor, som ingå i tabellen, förekomma särskilda begränsningar

i inträdesrätten med hänsyn till yrke, medlemskap i nykterhetssammanslutningar

e. d. Antalet yrkes- eller fackkassor är 8 med sammanlagt 13,069 medlemmar

och nykterhetskassorna tillsammans 6 med ett medlemsantal av 95,980.

I en kassa med 699 medlemmar är anslutningen på annat sätt särskilt inskränkt.

Verksamhetsområdet utgöres i regel av hela riket; dock hava 5 av kassorna

med tillsammans 6,042 medlemmar sin verksamhet koncentrerad till huvudsakligen

ett län eller landskap.

I tabellen ingå ej 4 rikssjukkassor, för vilka statistiska uppgifter antingen

saknas eller äro avgivna i ofullständigt skick. Av dessa äro 2 yrkes- eller

fackkassor och 2 utan särskild inskränkning i inträdesrätten. En av de sistnämnda

har verksamhetsområdet begränsat till endast ett län.

*) Siffrorna avse för åren 1913—1918 årsmedeltal, för åren 1919—1923 däremot antalet den 31

december.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tält. 84. Ifegislrenidc rikssjiikkiiMSors medlemmar, sjukdagar, modorskapslijlllp och ekonomiska fUrliAllandon År 11)24.''

Medlemmar

Antal

baru-

börds-

fall

1 n

komat

r

U t g

i f t e r

Tillgångar

över

skulder

Kr.

N a m n

hela

antalet

därav

kvinn-

liga

Antal

sjuk-

dagar

medlems-

avgifter

Kr.

stats-

bidrag

Kr.

övriga

Kr.

H.j ti k -

hjälp

Kr.

moder-

skaps-

bjälp

Kr.

förvalt-

nings-

kost-

nader

K r.

Övriga

Kr.

! Sv. folkets sk......

Sv. kakelugnsmakareförb.

28,975

8,217

234,828

821

588,589: 75

116,029:4 0

29,347: 96

514,559: 10

30,576: —

92,439: 39

3,699: 34

545,904: 95

sbk..........

Nykterlietsvännernas allm.

368

—

2,256

—

6,325: 85

1,053: 75

380: 89

4,842: —

—

—

942: 69

805:-

8,683: 99

sbk..........

33,621

13,696

324,124

736

680,603: 64

133,235: 15

81,809: 84

496.983: 50

17,872

_

113,025: 06

87,054: 50

1,585,753: 97

Sv. träarb.-förb. sbk. . .

3,439

390

22,661

22

83,274: 25

11,320: 65

7,029: 96

61,134

40

883

_

15,546: 29

UK,891: 77

Sv. arb. allm. sbk. . . .

40,481

8,755

397,952

561

940,309: 04

"157,580: 40

50,009: 10

770,499

__

11,838

_

88,448: 83

51,479: 16

1,334 620: 85

Sveriges allm. sk. och bf. .

22,979

4.121

194,354

279

400,994: 50

85,501: 25

25,903: 49

360,212

G0

5,359

_

41,696: 46

772: —

595,327: 96

124,194: 57

Sveriges godtemplars sbk.

5,146

2,069

41,579

134

81,108: 23

20,364: 75

6,163: 45

65,025

50

4,U03

_

16,702: 85

4,185: 66

Nykterhetsfolkets sbk.

56,278

23,766

583,994

1,350

1,073,574: 17

244,684: 40

107,717: 42

888,442

—

32,205

_

170,344: 75

133,587: 80

1,369^933: 27!

Allm. sv. sbk......

6,209

1,450

59,274

62

159,274: 07

22,389: —

10,586: 61

130,151

_

1,550

_

22,718: 75

4,827: 97

174j552: 89

Sv. folkets väl, sbk. . .

4,244

1,107

39,871

—

77,093: —

15,956: 25

4,185:81

69,941

40

_

_

12,321: 93

4,700: 30

79,783: 66

Skånes skoarb. sbk. . . .

702

2 260

4,191

6

22,534: —

1,930: 75

2,876: 50

14,949

_

167

_

2,861: 14

1,351; -

67|848- Öl

Sv. sjukhjälpsför. sbh-k. .

2,887

1,247

22,965

66

79,980: 08

18,226: 10

2,794: 45

64,330

04

2,395

_

17,441: 56

3,065: 82

17,068: 64

Sv, typografförb. sbh-k. .

3,540

379

21,878

10,262

—

191,578: 65

10,938: 50

21,777: 32

114.948

—

_

_

22,838: 04

10,595: 26

414,539: 22

Sv. postmannaförb. sbk. .

Dalarnes nykterbetsvän-

1,317

156

3

21,200: 50

4,648: 35

3,182: 40

17,706: 50

176

40

3,640: 86

1,525: —

46,970: 17

nors allm. sbk.....

471

162

3,578

5

5,660: 05

1,806: 60

263: 22

4.689

_

105

_

1,041:07

100: —

5,748: 07

25,092: 06

Sk. Verdandi......

Sv. tobaksmonopolets arb.

1,344

457

7,711

32

25,127: 70

3,715: 25

2,044: 58

20,486: 50

975: —

7,157: 04

265: 80

sbk..........

Västergötlands nykterhets-

2,295

1,755

26,208

57

69,233: 05

11,803: 80

4 28,149: 71

84,039: 78

2,595: -

10,980: 03

2,301: 50

56,246: 73

vänners sbk......

415

170

3,813

11

6,860: 90

1,687: 75

350: 06

4,998

_

275

_

1,384: 67

1,400: -

7,565: 37

239,279: 92

18,252: 52

205,000: 58i

Framtidsförbund., allm. sk.

16,962

3,309

105,660

228

294,606: 05

46,463: 50

23,857: 56

282,134

_

4,843

_

63^799: 44

4^806: 21

Sv. bokbindareförb. sbk. .

301

151

1,812

4

5,262: 58

1,076: 45

840: 43

3,489

15

141

50

1,455: 51

100: -

Sbk. Ålderdomsförbundet

42,363

23,406

355,030

1,007

930,613: 40

—: —

3 75,407: 29

706,050

25

58,833

50

224,258: 45

69,609: 44

Sbk. Stabil......

2,873

793

25,025

54

96,451:18

11,254: 60

8,699:71

71,822

_

2,265

_

12,683: 92

12,945: 94

177,331: 70

92,608:46

28,154: 14

58,749:10

De dövstummas allm. sbk.

699

327

4,709

10

10,947: 83

2,765: 90

6 4,882: 08

10,884

80

420

_

2,740: 17

1,595: 92

Medelpads allm. sbk. . .

2,352

644

22,082

53

44,159: 60

8,692: 10

7 2,208: 89

44,059

—

1,277

50

7,140: 06

3,176: 10

Jönköpings läns sbk. . .

2,102

49

545

14,817

27

50,153: 56

5,805: 95

4,104: 47

39,438

_

378

_

7.148: 84

1,837: 45

Sk. Absolutisten ....

—

277

—

1,147:50

333: -

105: 10

838

_

_

_

370: 57

3,196: 41

-^-4,818: 25

52,300: 79

Sk. Enighet, Karlstad . .

411

132

4,330

12

11,695:45

—:-

1,677: 14

8,691

_

457

_

3,302: 52

177: 70

Sv. bagenarb.-förb. sbh-k.

1,107

210

7,361

9

29,805: 10

2,991: 50

3,079: 87

25,255

-

375

—

1,995: 09

1,193: 41

Summa

283,930

97,674

2,542,602

5,549 5,988,164: 28

3lH2,2o5:10

509,435: 31 4,880,598

52

179,964

90'' 966,425: 88

410,524:34I

7,453,599: 77

4,818: 25

1 Uppgifter ingå ej för 4 kassor, för vilka tillgänglig statistik är ofullständig eller saknas; för 5 av kassorna äro de ekonomiska uppgifterna ej fullt

definitiva. — Därav 125 enbart bly. fors. — 3 Dessutom i statsbidrag för föregående år: ordinarie 155,678: 30 extra 84,669: —. — 4 Därav extra uttax. 27: 25

— Därav uttax. 50,870: 84. — 6 Därav uttax. 35: 50. — 7 Därav uttax. 557: —.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 233

opaginerad Kontrollera mot PDF

2o4

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

IX. Specificerade uppgifter angående omfattningen av lämnad läkarvård.

I tabellerna 35—39 hava sammanförts resultaten av verkställda specialundersökningar

rörande omfattningen av lämnad läkarvård i vissa sjukkassor, som

enligt sina stadgar bereda sådan förmån.

Tab. 35. Vanlig läkarvård i 2 större sjukkassor under tiden ‘/i 1924—“/e 1925.

Kassa

Antal

sjuk- na] ps- försäk- rade

med- lemmar

S1/l2

1924

Vanlig läkarvård

Antal

fall

Antal

läkar-

be-

hand-

lade

med-

lem-

mar

Antal konsultationer

Totalkostnad

abso-

lut

per år

och

med- lem

per år

och

läkar- be- hand- lad

abso-

lut

kr.

per år

och

fall

kr.

per år

och

sjuk- försäk- rad

med- lem

kr.

En allmän sjnkkassa i Göteborg

> fabrikssjukkassa » >

6,037

1,625

5,107

1,328

3,009

804

10,396

2,163

1.2

0.9

2.3

1.8

49,219

10,753

6: 43

5: 40

5: 44

4: 41

Tab. 36. Spccialvård i 2 större sjukkassor under tiden ‘/i 1924—1“/• 1925.

Kassa

Antal

sjukhjälps- försäk- rade med- lemmar

den 81/is

1924

Special vård

Antal fall

Antal

behand-

lade

med-

lemmar

Totalkostnad

Max.

per fall

enligt

stad- garna

kr.

absolut

per år

och 100

medl.

31/x2 1924

absolut

kr.

per år

och fall

kr.

En allm. sjukkassa i Göteborg

» fabrikssj ukkassa i >

6,037

1,625

208

59

2.3

2.4

204

58

3,253

1,530

10: 43

17: 29

25

75

Tab. 37. Specialv&nl under tiden */i 1924—5% 1925 i en allmän sjukkassa i Göteborg

med fastställd maxiinikostnad av 25 kr. per fall.

Kostnad för

specialvården

Kr.

Antal fall

Hela kostnaden

absolut

%

absolut

kr.

%

Intill 5......

15

7.2

35

_

1.1

5-10.......

48

23.0

294

—

9.0

10—15.......

22

10.5

228

—

7.0

15-20.......

35

16.7

542

50

16.7

20-25 .......

16

7.7

328

50

10.1

25 (max.)......

73

34.9

1,825

—

56.1

Summa

209

100. o

3,253

—

100. o

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 235

Tab. 38. Speeialvård under tiden ''/i 1324—3% 1925 i en fabrikssjukkassa i Göteborg’

med fastställd maximikostnad av 75 kr. per fall.

Kostnad för

specialvården

Er.

Antal fall

Hela kostnaden

absolut

%

absolut

kr.

%

Intill 5.......

5—10.......

6

10.2

37

2.4

10-15.......

9

15.3

105

6.9

15—20.......

11

18.6

168

11.0

20—25 .......

5

8.4

100

6.5

25—35 .......

13

22.0

358

23.4

35—50 .......

9

15.3

352

23.0

50—75 .......

2

3.4

no

7.2

75 (max.)......

4

6.8

300

19.6

Samma

59

100.0

1,530

100.0

Tab. 39. Läkarkonsnltationer under tiden Vi 1924—3% 1925 1 en allmän sjukkassa i

Göteborg. * *

(Sbk. Reform med omkr. 6,000 medlemmar.)

Konsultation

Kostnad

per kon- sultation

enl. taxa

Kr.

Antal kon- sultationer

Totalkostnad

abs.

%

abs.

kr.

#

Hemma hos läkaren:

dagbesök, l:a besöket jämte intyg för sjukanmälan . .

5

1,540

14.8

7,700

20.2

> 2:a och följande besök vid samma sjukdoms-

fall med undersökning eller behandling . .

3

6,610

63.6

19,830

52.1

» 2:a och följande besök vid samma sjukdoms-

fall utan undersökning eller behandling .

2

556

5.3

1,112

2-9

> receptpåskrift utan annan ordination ....

2

175

1.7

350

0.9

> läkarintyg för sjukkassa utan undersökning

eller behandling............

2

228

2.2

456

1.2

nattbesök (9 e. m.—8 f. m.)............

8

3

0.0

24

0.1

I den sjukes hem:

dagbesök, l:a besöket jämte intyg för sjukanmälan . .

8

796

7.7

6,368

16.8

> 2:a och följande besök vid samma sjukdoms-

fall..................

5

301

2.9

1,505

4.0

| nattbesök.....................

1

28

0.3

361

1.0

t Rådfrågning per telefon om dagen...........

2

158

1.5

316

0.8

> » » nattetid............

5

1

0.0

5

0.0

Summa

—

10,396

100. o

2 38,027

100. o

1 Ersättas enligt Göteborgs hälsovårdsnämnds bestämmelser.

* Dessutom 11,192 kr. i ersättning för bilskjuts (ä 4 kr.) vid 2,798 konsultationer.

I ovan införda tabeller hänföra sig samtliga medlemsuppgifter till slutet

av år 1924 och invånarsiffrorna, där sådana förekomma, till den 1 januari

1925, för så vitt ej annat särskilt angives. Antalet invånare har i vissa

tabeller avrundats till jämnt 10- eller 100-tal. Bland landskommunerna inbegripas

alltid köpingar.

Stockholm den 8 februari 1926.

Ragnar Engström.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Eungl. Maj:is proposition nr 117.

Bilaga D.

Tabeller utvisande verkningarna av lokal sammanslagning av sjukkassor

under olika förutsättningar,

med utgångspunkt från att lokalkassa, respektive rikssjukkasseavdelning skulle bliva

statsunderstödd, alltefter vilkendera organisationsformen som inom ifrågavarande område

hade de flesta medlemmarna (jfr sid. 53 och 62).

Tabell A. Ökning resp. minskning i rikssjukknssornas medlemsantal vid omflyttning

av samtliga sjukkasseinedlemmar till eu kassa i varje sjukkasseområde.

Län

Städer

Landskommuner

(inkl. köpingar)

Städer och landsbygd

tillsammans

ökning

minskning

ökning

minskning

ökning

minskning

Stockholms stad.....

15,931

_

_

_

15,931

Stockholms län . .

—

1,540

—

535

—

2,075

Uppsala > . .

—

3,281

—

1,528

—

4,809

Södermanlands » . .

—

654

—

2,031

—

2,685

Östergötlands > . .

—

4,131

—

3,833

—

7,964

Jönköpings > . .

233

—

—

446

—

213

Kronobergs > . .

—

230

10

—

—

220

Kalmar > . .

737

—

—

1,269

—

532

Gotlands > . .

—

774

—

300

—

1,074

Blekinge > . .

—

2,336

—

721

—

3,057

Kristianstads > . .

—

1,532

—

1,528

—

3,060

Malmöhus > . .

—

13,371

—

1,918

—

15,289

Hallands » . .

1,459

—

—

581

878

—

Göteborgs o. Bohus > . .

—

7,023

—

437

—

7,460

Alvsborgs > . .

—

3,868

—

870

—

4,738

Skaraborgs > . .

1,416

—

—

277

1,139

—

Värmlands > . .

—

1,515

—

370

—

1,885

Örebro > . .

—

2,167

681

—

—

1,486

Västmanlands > . .

—

2,082

395

—

—

1,687

Kopparbergs > . .

1,276

—

774

—

2,050

—

Gävleborgs » . .

—

2,164

—

5,267

—

7,431

Västernorrlands > . .

1,245

—

2,219

—

3,464

—

Jämtlands > . .

—

—

—

54

—

54

Västerbottens > . .

225

—

956

—

1,181

—

Norrbottens > . .

—

—

—

1,037

—

1,037

Summa

6,591

62,599

5,035

23,002

8,712

82,687

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

237

Tabell B. Ökning resp. minskning i rikssjukkassornas medlemsantal vid omflyttning

av samtliga sjukkassemedleinmar kommunvis till en kassa.

Län

Städer

Landskommuner

(inkl. köpingar)

Städer och landsbygd

tillsammans

ökning

minskning

ökning

minskning

ökning

minskning

Stockholms stad.....

_

15,931

_

_

_

15,931

Stockholms län . .

—

1,540

—

666

—

2,206

Uppsala » . .

—

3,281

—

1,127

—

4,408

Södermanlands > . .

—

654

—

1,906

—

2,560

Östergötlands > . .

—

4,131

—

3,304

—

7,435

Jönköpings » . .

233

—

—

594

—

361

Kronobergs > . .

—

230

467

—

237

—

Kalmar > . .

737

—

—

1,206

—

469

Gotlands > . .

—

774

—

315

—

1,089

Blekinge > . .

—

2,336

—

785

—

3,121

Kristianstads > . .

—

1,532

—

1,654

—

3,186

Malmöhus > . .

—

13,371

—

1,947

—

15,318

; Hallands > . .

1,459

—

—

215

1,244

—

Göteborgs o. Bohus > . .

—

7,023

542

—

—

6,481

Alvsborgs > . .

—

3,868

—

829

—

4,697

Skaraborgs » . .

1,416

—

—

206

1,210

—

Värmlands > . .

—

1,515

586

—

—

929

Örebro » . .

—

2,167

923

—

—

1,244

Västmanlands > . .

—

2,082

1,043

—

—

1,039

Kopparbergs > . .

1,276

—

1,611

—

2,887

—

Gävleborgs > . .

_

2,164

—

551

—

2,715

Västernorrlands > . .

1,245

—

2,205

—

3,450

—

Jämtlands » . .

—

—

—

54

—

54

Västerbottens » . .

225

—

946

—

1,171

—

Norrbottens > . .

—

—

—

1,037

—

1,037

Summa

6,591

62,599

8,323

16,396

10,199

74,280

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposiiicn nr 117,

Tabell C. Ökning resp. minskning i rikssjukkassornas medlemsantal Tid omflyttning

kommunvis.1

Län

Städer

Landsbygd

Ökning

Minskning

Ökning

Minskning

Stockholms stad...............

_

15,931

_

_

Stockholms län .............

—

1,671

—

394

Uppsala > ............

—

2,767

—

911

Södermanlands » ............

—

1,714

—

1,332

Östergötlands » ............

—

4,131

—

3,255

Jönköpings » ............

233

—

—

143

Kronobergs > ............

—

230

515

—

Kalmar > ............

737

—

—

653

Gotlands » ............

—

—

—

105

Blekinge > ............

—

1,732

—

582

Kristianstads > ............

—

1,532

—

1,003

Halmöhns > ............

—

13,371

—

1,091

Hallands > ............

—

39

—

215

Göteborgs o. Bohus > ............

—

6,753

542

—

Alvsborgs > ..... .......

—

3,868

—

595

Skaraborgs » ............

1,416

—

—

20

Värmlands > ............

—

1,515

881

-

Örebro » ............

—

2,378

1,125

—

Västmanlands > ............

—

2,082

2,175

—

Kopparbergs » ............

1,276

—

3,422

—

Gävleborgs » ...........

—

1,415

—

1,636

Västernorrlands » ............

1,245

—

2,205

—

Jämtlands > ............

—

—

—

54

Västerbottens » ............

225

—

1,795

—

Norrbottens » ............

—

—

—

1,037

Summa

5,132

61,129

12,660

13,026

1 För kommuner, för vilka skillnaden mellan de lokala kassornas och rikssjukkassornas medlemsantal

är mindre än 10 % av hela antalet, är omflyttning ej beräknad.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

239

Bilaga E.

P. M.

angående statsverkets kostnader för utgivande av statsbidrag åt de

statsunderstödda sjukkassorna in. in.

I det följande lämnas en redogörelse i allmänna drag för de beräkningar,

som företagits rörande de kostnader, vilka i samband med den föreslagna nyorganisationen

av sjukkasseväsendet skulle komma att åsamkas statsverket.

Beräkningarna, jämte till grund för dem lagda statistiska utgångssiffror,

hava, i vad de avse statsverkets kostnader för utgivande av det nedan s. k. sjukdagsbidraget,

till grunddragen varit underställda förste aktuarien i försäkringsinspektionen,

G. Stoltz, för granskning. Denne har i avgivet utlåtande i

det väsentliga förklarat sig intet hava haft »att anföra med anledning av det

sätt, varpå beräkningarna utförts» samt därjämte uttalat, att beräkningsresultaten

synts »i det stora hela vara rätt så sannolika». I det följande relaterade,

för andra ändamål utförda beräkningar hava icke varit föremål för sådan särskild

granskning.

Enligt föreliggande förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt re- Föreliagistrerade

sjukkassor skulle sådant bidrag komma att utgå för varje år till gande försjukkassa,

som antagits såsom statsunderstödd, med följande belopp, nämligen ^*''

a) 3 kronor för varje medlem i kassan den 31 december ifrågavarande år;

b) 50 öre för var och en av de dagar, utoni insjuknandedagar, för vilka

kassan utbetalt sjukpenning eller moderskap sb jälp med minst en krona eller

bekostat vård å sjukvårds- eller förlossningsanstalt, med undantag dock i fråga

om tid, då sjukhjälp åtnjutits på grund av sjukdom, för vilken kassan författningsenligt

icke varit pliktig att meddela sjukhjälp (huvudsakligen sjukdom

till följd av olycksfall i arbete och sjukdom som ej medfört väsentlig nedsättning

av arbetsförmågan);

c) hälften av kassans kostnader för läkarvård eller för läkarvård jämte läkemedel

samt andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder -—- under förutsättning

att dessa kostnader utgått med högst två tredjedelar av de belopp medlemmarna

för sådant ändamål utgivit, beträffande läkarvårdskostnad beräknade

enligt härför fastställd taxa; dock högst 3 kronor för varje medlem den 31

december ifrågavarande år;

d) hälften av kassans kostnader på grund av meddelad ersättning för barnmorskehjälp

enligt fastställd taxa; samt

e) 50 öre per år för varje medlem, som tillförsäkrats sjukhjälp under obegränsad

tid, under förutsättning att landsting eller kommun samtidigt lämnat

liknande bidrag med belopp av minst 2 kronor 50 öre per år och medlem.

Sjukhjälpstiden skall enligt förslaget vara minst tre år för varje sjukdom

ensam eller i förening med andra i oavbruten följd fortgående sjukdomar. Statsbidrag

skall utgå även då sjukhjälp lämnats i obegränsad tid eller på grund

av tillstånd, som är att hänföra till av sjukdom föranledd varaktig nedsättning

av arbetsförmåga.

Moderskapshjälp skall utgå under minst 42 och högst 56 dagar vid varje

barnsbördsfall, dock högst under 14 dagar före barnsbörden.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bidrag som ovan sägs skulle dock icke få beräknas för medlem, tillförsäkrad

kontant understöd till högre belopp per dag än 8 kronor, eller enbart begravningshjälp.

Därjämte skulle vissa villkor gälla beträffande mantals- och

kyrkoskrivning samt för det fall, att sjukkassa icke för hela året i fråga varit

antagen såsom statsunderstödd. Beträffande statsbidrag för dagar, för vilka

moderskapshjälp utgått, skulle vidare intet sådant bidrag utgå för tid, då kvinnan

icke avhållit sig från förvärvsarbete eller åtnjutit moderskapsunderstöd av

allmänna medel eller sjukhjälp från kassan.

Allmänna Vid (}e följande beräkningarna hava i allmänhet lagts till grund, särskilt vad

synpunkter. ail^aje^- gjukkassemedlemmar beträffar, förhållandena vid 1924 års slut — tillförlitliga

uppgifter för en senare tid föreligga nämligen icke — under antagande

därjämte, att samtliga vid denna tidpunkt befintliga registrerade sjukkassor

komma att med samtliga sina dåvarande medlemmar införlivas med det statsunderstödda

sjukkassesystemet. I den mån ett sådant antagande visar sig icke

överensstämma med verkligheten, och att sålunda ett större eller mindre antal

a,v de nuvarande sjukkassorna eller medlemmarna underlåta att inordna sig under

den nya organisationen, komma de beräknade kostnadssiffrorna att ställa

sig för höga. A andra sidan gäller, att kostnadssiffrorna år för år komma att

växa samtidigt med eu förväntad småningom försiggående ökning i de statsunderstödda

sjukkassornas medlemsnumerär. Kostnadsförhöjningen torde därvid

i stort sett stegras i samma proportion som antalet sjukkassemedlemmar.

Åtminstone skulle så bliva fallet i fråga om det statsbidrag, som utgår i förhållande

till sjukkassornas medlemsantal och av dem utgiven sjukhjälp eller moderskapshjälp

i penningar.

Vid beräkningarna har bortsetts från de modifikationer i statsbidragens belopp,

vilka betingas av de i förslaget upptagna restriktionerna i fråga om mantals-

och kyrkoskrivning, beträffande sjukkassemedlemmar tillförsäkrade sjukhjälp

eller moderskapshjälp i penningar till högre belopp per dag än 8 kronor,

eller i andra hänseenden, där dessa restriktioner enligt sakens natur måste komma

att få en rent tillfällig eller på annat sätt oberäknelig verkan.

Medlems- Enligt vad ovan sagts skulle vid beräkningen av kostnaden för den del av

bidraget, statsbidraget, som skall utgå i förhållande till statsunderstödd sjukkassas medlemsantal,

läggas till grund antalet medlemmar inom de registrerade sjukkassorna

den 31 december 1924. Fullt exakta uppgifter härom föreligga ännu

icke. Eu nöjaktig uppskattning har dock kunnat verkställas med tillhjälp av

de statistiska årsredogörelser, som hittills inkommit till socialstyrelsen för nyssnämnda

år. Vid denna uppskattning hava givetvis lämnats ur räkningen dels

enbart begravningshjälpsförsäkrade medlemmar, dels även fortsättningskassornas

medlemmar. Det återstående sammanlagda medlemsantalet har ytterligare,

med ledning av närmast föregående års erfarenhet, reducerats med hänsyn

till förekomsten av s. k. flermedlemskap. På detta sätt.har erhållits en

medlemssiffra av i runt tal 722,000. Med avseende a denna siffra ma här påpekas,

att i den redogörelse för vad i riket sig tilldragit, vilken lämnats, i samband

med avlåtandet av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag,

antalet medlemmar i de registrerade sjukkassorna uppgivits till omkring 880,000,

en siffra som alltså betydligt överstiger den nyssnämnda, låt vara att densamma

avser en tidpunkt infallande ett år senare än den, till vilken de nu gjorda beräkningarna

närmast hänföra sig. Den skenbara motsägelsen emellan dessa båda

siffror finner emellertid, enligt vad från socialstyrelsen inhämtats, sin fullständiga

förklaring däri, att i antalssiffran 880,000 inräknats, förutom flermedlemmar,

såväl enbart begravningshjälpsförsäkrade som också fortsättningskassornas

medlemmar, varförutom även inlagts den förmodade^ ökningen (omkring

30,000 medlemmar) i sjukkassornas medlemsantal under året 1925. Även so
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

241

cialstyrelsen har i själva verket för sin del beträffande det antal sjukkassemedlemmar,

varom här är fråga, räknat med den ovan först angivna siffran.

Beräknad på grundval av medlemssiffran 722,000 efter ett belopp av 3 kronor

per medlem, befinnes den årliga utgift för statsverket, som belöper på det

s. k. medlemsbidraget uppgå till 722,000 X 3 kr. eller . . .-..... 2,166,000 kr.

Skulle anslutningen till det statsunderstödda sjukkassesystemet icke bliva

allmän, utan ett större eller mindre antal av de nu befintliga registrerade

sjukkassorna stanna utanför, reduceras beloppet i förhållande därtill; dock så,

att under övergångstiden för de ännu utomstående medlemmarna komme att

utgå 2 kronor för varje medlem, för s. k. flermedlemmar likväl endast 1 krona

per medlem. A andra sidan kommer, såsom redan sagts, ltostnadssiffran i

framtiden att stiga i samma mån som antalet medlemmar inom de statsunderstödda

sjukkassorna.

Det för år 1924 enligt nu gällande grunder utgivna medlemsbidraget utgör

i runt tal ................................. ....... kr. 1,535,000.

Det av socialstyrelsen för budgetåret 1926—1927 beräknade medlemsbidraget

uppgår till .......■................................ kr. 1,600,000.

För en beräkning av de på sjukdagsbidraget belöpande kostnaderna erfordras Sjukdagsen

uppskattning av det antal sjukdagar, som under loppet av ett år inträffar bidraget.

inom ett försäkringsbestånd av 722,000 personer. En sådan uppskattning har

verkställts på grundvalen av dels de uppgifter rörande frekvensen och varaktigheten

av sjukdomsfall bland de registrerade sjukkassornas medlemmar, vilka

äro meddelade i socialförsäkringskommitténs betänkande, del II, dels även de

sjukdomsfallsförteckningar och andra statistiska uppgifter, som inkommit till

socialstyrelsen från sjukkassorna, speciellt Eskilstuna sjuk- och begravningskassa

och åtskilliga andra med denna i vissa hänseenden jämförliga sjukkassor.

Till förstärkning av beräkningsunderlaget hava vidare, i samband

med det inom socialdepartementet försiggångna utredningsarbetet, infordrats

detaljerade sjukdomsfallsuppgifter från nyssnämnda Eskilstuna sjuk- och begravningskassa

för åren 1917—1924 omfattande 13,833 sjukdomsfall, därav

13,565 fall, som tagit sin början under något av de nyssnämnda åren.

Av detta material har det från socialförsäkringskommitténs betänkande

hämtade kommit till användning i fråga närmast om sjuklighetsförhållandena

under sjukdomsfallens tidigare skeden, intill en duration av ett år, för jämförelses

skull även vad beträffar sjukligheten under det närmast följande sjukåret,

varemot för uppskattningen av sjukligheten under tredje sjukåret och även

senare år, i viss mån även andra sjukåret, de förutnämnda uppgifterna från

Eskilstuna sjuk- och begravningskassa m. fl. sjukkassor huvudsakligen lagts

till grund.

Förhållandet är nämligen, att praxis inom sjukkassorna vid beviljande av

sjukhjälp för tid under sjukdomsfallens senare skeden torde vara ganska växlande.

Ofta meddelas sålunda icke sjukhjälp, om sjukdomen övergått till ett

stadium, då invaliditet i mera inskränkt bemärkelse är för handen, när alltså de

tidigare förefintliga patologiska symptomen upphört och en bestående, varaktig

förlust eller väsentlig nedsättning av arbetsförmågan medförande defekt

kvarstå — t. ex. obotlig blindhet, uppkommen efter föregående sjukdom

eller skada i synorganen •— eller sedan ett sjukdomsliknande tillstånd

inträtt, som på grund av framskriden ålder hos den sjuke icke kan av honom

övervinnas utan alltjämt fortbestår under former, vanligen karaktäriserade såsom

ålderdomsbräcklighet. I dylika fall förefinnes nämligen icke laglig skyldighet

för registrerad sjukkassa att meddela sjukhjälp. Å andra sidan anses

sådan kassa därtill oförhindrad, där så föreskrives eller medgives i kassans

stadgar. Inom vissa sjukkassor förekommer ock, att sjukhjälp lämnas i hit
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117). 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

hörande fall. Socialförsäkringskoinmitténs förutnämnda statistik torde beträffande

sjuktider, som hänföra sig till de långvariga sjukdomsfallens senare

skeden, vara grundad på ett något heterogent material i förevarande hänseende,

i det att uppgifter kommit till användning, härrörande från sjukkassor med

olika praxis i ovanberörda avseende. I fråga om de kortvariga sjukdomsfallen

och de långvariga fallens tidigare skeden torde däremot socialforsäkringskommitténs

statistik besitta en ganska stor grad av tillförlitlighet. Också har

denna statistik kommit till användning för försäkringsändamål. Den finska

socialförsäkringskoinmitténs kostnadsberäkningar, i vad de röra sjukförsäkringen,

hava sålunda väsentligen byggts på ifrågavarande svenska statistik.

Aven inom den privata försäkringsverksamheten i vårt land har man på vissa

håll begagnat sig av densamma.

Då det emellertid här gällt att uppskatta sjukdomsrisken, däri inbegripen

jämväl invaliditet på grund av sjukdom och i samband därmed även, i viss utsträckning,

sjukdomsliknande tillstånd, som i mer eller_ mindre väsentlig grad

bero allenast av hög ålder, har socialförsäkringskommitténs statistik av ovan

antydda skäl icke ansetts erbjuda tillräcklig säkerhet, utan hava för den skull

i fråga om de långvariga sjukdomsfallens senare stadier utnyttjats de uppgifter,

som förelegat eller direkt erhållits från Eskilstuna sjuk- och begravningskassa

samt vissa andra med denna i förevarande hänseende jämförliga

sjukkassor.

Enligt inhämtade uttryckliga upplysningar tillämpas inom den förstnämnda

kassan sedan lång tid tillbaka den praxis, att sjukhjälp meddelas vid alla med

sjukdom sammanhängande tillstånd, då väsentlig nedsättning av arbetsförmågan

föreligger, sålunda även då tillståndet har konstaterats som ren invaliditet

eller ålderdomssvaghet. Anledningen till att denna liberala och därför självfallet

med jämförelsevis dryga sjukhjälpskostnader förenade praxis har uppgivits

vara den, att då, såsom här är fallet, sjukhjälpen skall utgå utan tidsbegränsning,

sjukkontrollen visat sig vara förknippad med mycket avsevärda

vanskligheter, om det gäller att skilja på sjukdom i vanlig mening och andra

sjukdomsliknande tillstånd av förut angivet slag. För övrigt må anmärkas,

att sjukdom sammanhängande med olycksfall — som inträffat i eller utom

arbetet— behandlas såsom annan sjukdom; hithörande sjukdomsfall hava dock

i de statistiska uppgifterna redovisats särskilt.

Sistberörda material, vilket sålunda till övervägande del hänför sig till erfarenheten

inom en enda sjukkassa — låt vara under flera år, företeende växlande

sjuklighetsförhållanden — torde av denna anledning måhända kunna anses

väl ensidigt sammansatt och därjämte något för litet. Bedömt i den man

sådant varit möjligt med ledning av en inom socialstyrelsen vunnen mångårig

erfarenhet på detta visserligen mycket vanskliga område, har detsamma dock

synts i sitt slag ganska betryggande och snarast ägnat att ställa därpå grundade

beräkningar på den säkra sidan. Tillfälle har givits till vissa jämförelser

i detta hänseende, bland annat med de konstaterade sjuklighetsförhållandena

inom de registrerade sjukkassorna i staden Norrköping, vilka även sedan lång

tid tillbaka lämnat sjukhjälp i obegränsad tid och utsträckning under i stort

sett enahanda förhållanden med avseende å sjukhjälpspraxis, som inom Eskilstuna

sjuk- och begravningskassa.

Något annat material, ägnat att läggas till grund för beräkningarna i förevarande

avseende, har i alla händelser icke funnits att tillgå. Från utlandet

har man sålunda härutinnan föga eller intet att hämta, beroende på att sjukförsäkringen

i främmande länder i regel icke bereder sjukunderstöd av den

varaktighet, som här ifrågakommer. Endast från England föreligga statistiska

data av beskaffenhet, att ett utnyttjande av dem i detta fall skulle

kunna tänkas. Denna statistik, som är grundad på en omfattande erfarenhet

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

243

inom de engelska friendly societies, är dock antingen av ganska gammalt datum

eller iöreter med hänsyn till bearbetningsmetod eller uppställning vissa

egenheter, som näppeligen medgiva dess utnyttjande för här ifrågavarande ändamål.

Härtill kommer att denna statistik, såsom avseende sjuklighetsförhållandena

i ett främmande land, knappast torde kunna anses tillämplig för vårt

lands vidkommande. _ Åtskilliga ehuru tämligen sparsamma uppgifter föreligga

även rörande vissa svenska försäkringsanstalters erfarenhet på förevarande

område. Av flera skäl torde emellertid icke heller dessa uppgifter kunna

här komma till användning.

Det läge till synes nära till hands att vid de beräkningar, varom här är fråga

alldenstund de sjukdomsfall som här avses även innefatta invaliditet —

använda sig av det beräkningsunderlag, som begagnas inom den allmänna pensionsförsäkringen

beträffande invalider. Frånsett den omständigheten, att de

där tillämpade grundtabellerna i väsentlig grad äro härledda ur utländskt erfarenhetsmaterial

— alldenstund den på området hittills vunna svenska erfarenheten

icke ännu kunnat bliva föremål för bearbetning — möter emellertid

därvidlag även den svårigheten, att berörda grundtabeller helt och hållet hänföra

sig till tiden efter invaliditetens inträdande och att man icke känner, huru

långt efter det grundläggande sjukdomsfallets början invaliditeten kan anses

hava begynt.

Här ifrågavarande beräkningar äro alltså, såsom redan sagts, utförda på

grundvalen av ett statistiskt underlag hämtat, dels från socialförsäkringskommitténs

betänkande, dels även från inom socialstyrelsen tillgängliga statistiska

uppgifter rörande sjukligheten inom vissa speciella sjukkassor, i främsta rummet

Eskilstuna sjuk- och begravningskassa.

I fråga om det från sjuklighetserfarenheten inom sistnämnda sjukkassa

härrörande uppgiftsmaterialet må här anföras, att de förut omnämnda särskilt

infordrade uppgifterna — vilka kommit de sakkunniga till hända jämförelsevis

sent och för den skull icke kunnat underkastas en mera ingående och allsidig

behandling — av denna anledning kommit till användning huvudsakligen i och

för vissa kontrollberäkningar eller direkta jämförelser. Då emellertid detta

material, i det skick detsamma efter genomgången bearbetning i vissa hänseenden

föreligger, väl lämpar sig att giva en föreställning om den allmänna beskaffenheten

av den sjuklighetserfarenhet, som vunnits inom ifrågavarande

sjukkassa, må här lämnas en sammanställning av vissa därur framgående

siffror.

Med^ sju Jet cd förstås här liksom i det följande det antal sjukdagar, som kommer

på varje medlem, då samtliga sjukdagar vilka under ett år inträffat bland

medlemmarna inom viss grupp, som är i fråga, fördelas lika på alla dess medlemmar.

En beräkning av det slag, som här är i fråga, på grundvalen av senast anförda

material skulle lämpligen kunnat tillgå, så, att de för olika åldersgrupper

redovisade sjukdagarna underkastades en bearbetning i ändamål att erhålla

motsvarande antal sjukdagar för olika sjukhjälpstider jämte tillhörande sjuktal.

Med den kännedom om den relativa fördelningen på kön och åldersgrupper

av de registrerade sjukkassornas sammanlagda medlemsantal, som kan hämtas

ur den senast föreliggande officiella redogörelsen för de registrerade sjukkassornas

verksamhet — avseende år 1921 -—- kunde sedan med tillhjälp av de

förutnämnda sjuktalen erhallas sjuktalet för de registrerade sjukkassornas

alla sjukförsäkrade medlemmar tillhopa vid 1924 års slut under olika förutsättningar

beträffande sjukhjälpstidens längd.

Emellertid äro de anställda kostnadsberäkningarna genomförda med användande

icke av nyssnämnda uppgiftsmaterial från Eskilstuna sjuk- och begravningskassa

utan i stället med tillhjälp av inom socialstyrelsen förefintliga sta
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Åldersgrupp

Antal med- lemmar

under ettårig

observation

Antal sjuk- dagar på

grund av

vanlig

sjukdom

Motsvarande

sj uktal

Antal sjuk- dagar på

grund av

invaliditet

Motsvarande

sjuktal

Män.

15-19 år........

2,898

8,335

2 88

730

0.26

20—24 .........

5,523

31,496

5.70

1,237

0.22

25—29 »........

5,887

42,037

7.14

3,021

0.51

30-34 .........

5,157

35,285

6.84

7,341

1.42

35—39 » ........

4,688

30.641

6.54

7,935

1.69

40-44 >........

4,841

38,301

7.91

13,784

2.85

45—49 >........

4,639

38,274

8.‘2 5

6,956

1.50

50-54 »........

4,186

35,160

8.40

6,651

1.59

55-59 »........

3,371

39,848

11.82

10,061

2.98

60—64 >........

2,288

34,819

15.22

17,076

7.46

65—69 .........

1,388

40,987

29.53

21,547

15.52

70-74 »........

727

33,172

45.63

30,983

42.62

75—79 »........

390

24,130

61.87

37,713

96.70

SO- »........

188

20,321

108.09

35,262

187.56

Summa

46,171

452,806

9.81

200,297

4.34

Kvinnor.

15—19 år........

670

5,187

7.74

365

0.54

20-24 >........

1,607

11,252

7.00

—

—

25-29 >........

1,796

11,680

6.50

1,377

0.77

30—34 »........

1,785

11,582

6.49

366

0.21

35-39 »........

1,637

10,580

6.46

—

—

40—44 .........

1,979

14,908

8.88

731

0.44

45-49 >........

1,465

12,435

8.49

2,922

1.99

50—54 >........

1,425

12,519

8.79

2,922

2.05

55-59 >........

1,218

15,459

12.69

1,824

1.50

60-64 »........

828

15,366

18.56

3,653

4.41

65—69 >........

577

12,067

20.91

3,681

6.38

70-74 »........

369

14,441

39.14

8,532

23.12

75-79 »........

272

19,621

72.14

13,611

50.04

80- ,........

126

11,895

94.40

15,991

126.91

Summa

15,454

178,992

11.58

55,975

3.62

tistiska uppgifter från dels sistnämnda dels även andra kassor. Emedan dessa

uppgifter varit mera svåråtkomliga för en bearbetning enligt ovan angivna

grunder, har ett annat tillvägagångssätt måst tillgripas, för vars närmare beskaffenhet

här icke lämpligen kan redogöras. Till belysande av i vad mån

överensstämmelse förefinnes mellan de förut anförda sjuklighetsförhållandena

inom Eskilstuna sjuk- och begravningskassa och de motsvarande sjuklighets
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

245

siffror, som deducerats på nu senast antydda sätt, må här meddelas en sammanställning

av de sjuktal, som erhållits i ena och andra fallet under förutsättning

att sjukhjälpstiden är obegränsad. Dessa sjuktal gälla för män och kvinnor

tillsammans — därvid den inbördes proportionen mellan de båda olika könen

varit den i respektive fall faktiskt förekommande — och inbegripa jämväl

sjukdom på grund av olycksfall i arbete ävensom invaliditet.

Sjuktal vid obegränsad sjukhjälpstid.

111

det använda

det infordrade järn-

materialet

före! sematerialet

15-

-19

år.....

............ 3.58

5.12

20-

-24

>.....

............ 8.30

7.15

25—29

>.....

............ 8.44

8.53

30-

-34

>.....

............ 9.17

8.84

35-

-39

>.....

8.65

40-

-44

>.....

............11.33

11.54

45-

-49

>.....

............10.46

10.91

50-

-54

>.....

............11.84

11.29

55-

-59

>.....

............15.38

16.10

60-

-64

>.....

............21.91

24.10

65—69

».....

............39.01

40.82

70-

-74

».....

81.25

75-

-79

».....

............143.32

144.51

so

-

>.....

............ 245.15

268.90

Samtliga grupper 15.64

15.49

Den veterligen enda på utländsk erfarenhet grundade siffra, vilken erbjuder

tillfälle till en säkrare jämförelse, är det motsvarande sjuktal, som kan beräknas

med ledning av föreliggande sjukstatistik rörande den stora engelska föreningen

Manchester Unity of Oddfellows, vilken statistik hänför sig till åren

1892—1897 och är fotad på ett primärmaterial omfattande omkring 3,000,000

personer under ettårig observation. Ifrågavarande sjuktal, beräknat emellertid

på grundvalen av berörda förenings egen åldersfördelning, befinnes — såsom

ock påpekats av förste aktuarien Stoltz i förutnämnda, av honom avgivna

utlåtande — uppgå till omkring 16 sjukdagar. Detta sjuktal avviker

sålunda icke mycket från de i föregående tabell för samtliga grupper angivna.

En liknande jämförelse för de sjuktal, vilka motsvara andra sjukhjälpstider

—- t. ex. ett, två eller tre sjukår — bär icke varit möjlig av den anledning

bland annat, att i den ifrågavarande engelska statistiken två olika sjukdomsfall

äro sammanförda till ett, då ej en friskperiod av minst ett år förefunnits mellan

de båda fallen.

På grundval av det primärmaterial som förelegat från Eskilstuna sjuk- och

begravningskassa m. fl. sjukkassor hava härletts följande sjuktal •— innefattande

jämväl olycksfall i arbete och invaliditet på grund av sjukdom — för

olika sjukhjälpstider samt män och kvinnor tillhopa.

Ålders-

grupp

Sjukhjälpstid.

2 år

3 år

obegrän- sad tid

15—19 år........

........ 5.66

6.06

6.86

20-24 >........

........ 7.31

8.14

8.30

25—29 .........

........ 7.50

8.23

8.44

30—34 > ........

........ 8.10

8.46

9.17

s. 246 Kontrollera mot PDF

246 Kun yl. Maj:ts proposition nr

117.

Ålders-

grupp

2 år

Sjukhjälpstid.

3 år

obegrän- sad tid

35—39 ».............

. . . 7.80

8.10

8.55

40—44 > .............

. . . 8.40

9.39

10.50

45-49 ».............

. . . 8.87

9.72

11.30

50—54 ».............

.... 9.76

10.27

11.84

55—59 >.............

. . . 11.45

12.26

15.38

00—64 >.............

. . . 14.65

17.43

21.91

65—69 >.............

. . . 20.45

25.30

39.01

70—74 >............

. . . 49.34

63.94

95.01

75-79 >.............

97.45

143.30

80- >.............

. . . 110.20

130.00

245.00

Dessa sjuktal hava därefter tillämpats på ett försäkringsbestånd med föl- jande relativa ålderssammansättning — beräknad för tidpunkten den 31. de- cember 1924 ■— med ledning av de åldersuppgifter, som finnas meddelade i den

officiella sjukhjälpsstatistiken för år 1921.

Åldersgrupp

Procentiskt antal.

15-19 år.......

20—24 ».......

... 8.9

25-29 >.......

30—34 >.......

35—39 ».......

. . . 12.4

40-44 ........

. . . 12.1

45—49 ........

. . . 10.4

50—54 >.......

... 8.1

55-59 >.......

... 7.1

60-64 >.......

... 5.6

65-69 >.......

... 3.6

70-74 ».......

... 2.1

75—79 ».......

... 1.1

80— ».......

... 0.6

Tillsammans 100.0

Ur de sålunda erhållna sjuktalen har vidare för längre sjukhjälpstider än 1

eller alternativt 2 år, avdelats vad som beräknats belöpa på en sjukhjälpstid av

1 respektive 2 år. De sålunda avdelade sjuktalen hava ersatts med de motsvarande

sjuktal, som framgått genom användning av socialförsäkringskommitténs

statistik. Till sist hava de därvid erhållna sjuktalen reducerats med hänsyn

till ingående sjukdagar på grund av sjukdom genom olycksfall i arbete, för vilket

ändamål använts dels sjukkassornas egen erfarenhet dels även riksförsäkringsanstaltens

erfarenhet.

Bland de sjuktal, som på detta sätt till sist framgått för olika sjukhjälpstider

och sjukhjälpsvillkor i övrigt, må här anföras följande, avseende män och

kvinnor tillhopa, inklusive — där ej annat uttryckligen säges — invaliditet

men exklusive sjukdagar hänförliga till sjukdom genom olycksfall i arbete,

ävensom insjuknandedagar.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

247

Förutsatta in skrän kningar

Sjuktal

för en sjukhjälpstid av

2 år

3 år

obegrän
-

a) Ingen inskränkning med hänsyn till ålder eller i övrigt . . 8.73

bl Endast åldrar t. o. m. 69 år inberäknade, eljes ingen inskränkning

.....................8.07

c) Endast åldrar t. o. m. 66 år inberäknade, eljes ingen in
skränkning

.....................7.84

d) Invalider över 67 år erhålla ej sjukhjälp för invaliditeten,

men väl för tillstötande akuta sjukdomar.......8.48

e) Inga invalider erhålla sjukhjälp för invaliditeten, men väl

för tillstötande akuta sjukdomar............8.43

f) Invalider över 67 år erhålla ingen sjukhjälp.......8.26

g) Inga invalider erhålla sjukhjälp.............8.17

10.171

13.49

9.02

10.79

8.71

10.20

9.42

11.20

9.04

10.51

9.15

10.76

8.72

9.95

Motsvarande sjuktal under förutsättning av att sjukhjälp ej utgår för de första

fyra sjukdagarna under ett sjukdomsfall, insjuknandedagen inberäknad,

kunna erhållas genom att minska de ovanstående sjuktalen med 1.07.

Genom att multiplicera de anförda sjuktalen med 722,000 erhåller man antalet

sjukdagar per år för ett medlemsbestånd av den storlek, som sistnämnda

siffra angiver, motsvarande alltså antalet sjukförsäkrade medlemmar inom de

registrerade sjukkassorna vid 1924 års slut — i respektive fall hänfört till

den sjukhjälpstid och sjukhjälpsvillkor i övrigt, för vilka det sjuktal, som är

i fråga, gäller.

Multipliceras därefter det för de olika fallen sålunda framkomna antalet

sjukdagar med det belopp per sjukdag, varmed sjukdagsbidraget skall utgå,

erhåller man det belopp, som i respektive fall bör av statsverket utgivas för

beredande av sjukdagsbidrag åt sjukkassorna.

Här nedan angivas de på nu antytt sätt beräknade kostnadsbeloppen för de

fall, vilka i ovan anförda tablå över olika sjuktal äro betecknade med a) och d)

— vilka fall närmast varit under övervägande vid det inom socialdepartementet

verkställda utredningsarbetet — i vart och ett fall under olika förutsättningar

dels beträffande sjukhjälpstidens längd dels även i fråga om det per sjukdag

utgående sjukdagsbidragets storlek, samt för tvenne olika alternativ med avseende

å den tid från sjukdoms början fr. o. m. vilken sjukdagsbidraget må beräknas,

nämligen dels då denna tid räknas fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen,

dels då densamma räknas fr. o. m. fjärde dagen efter nyssnämnda dag.

Statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, under olika förutsättningar

(kronor per år).

I. Sjuk d a g s hidr aj c t berälcnas från och med dagen efter insjuknandedagen.

Sjukhjälpstiden Sjukhjälpstiden Obegränsad

2 år 3 år sjukhjälpstid

A. Ingen inskränkning med avseende å ålder eller för invalider.

Statsbidrag ä 33 öre per sjukdag...... 2,080,000 2,423,000 3,214,000

Statsbidrag ä 50 öre per sjukdag...... 3,152,000 3,671,000 1 4,870,000

B. För invalid som fyllt 67 år utgår bidrag endast då vanlig sjukdom tillstöter.

Statsbidrag ä 33 öre per sjukdag...... 2,020,000 2,244,000 2,659,000

Statsbidrag ä 50 öre per sjukdag...... 3,061,000 3,401,000 4,043,000

Kursiv siffra betecknar det alternativ, varpå förslaget bygger.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

II. Sjukdagsbidraget beräknas från och med 4:de dagen efter insjuknandedagen.

A. Ingen inskränkning med avseende å ålder eller för invaliditet.

Statsbidrag ä 33 öre per sjukdag...... 1,825,000 2,168,000 2,959,000

Statsbidrag ä 50 öre per sjukdag...... 2,765,000 3,285,000 4,484,000

B. För invalid som fyllt 67 år utgår bidrag endast då vanlig sjukdom tillstöter.

Statsbidrag ä 33 öre per sjukdag...... 1,766,000 1,989,000 2,414,000

Statsbidrag ä 50 öre per sjukdag...... 2,675,000 3,014,000 3,657,000

Vid beräkningen av de anförda kostnadsbeloppen är förutsatt, att sjukdagsbidraget

skall utgå även för söndagar. För det fall, att söndagarna skola uteslutas

vid beräkningen, på sätt som sker enligt nu gällande grunder, erhållas

de motsvarande kostnadsbeloppen genom att minska de ovan anförda med en

sjundedel.

Enligt de i föreliggande förslag till bestämmelser upptagna reglerna skulle

ifrågavarande del av statsbidraget komma att utgå med 50 öre per sjukdag,

söndagar inberäknade, för tid fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen, därvid

sjukhjälpstiden fastställts till minst 3 år, med rätt emellertid för sjukkassorna

att utsträcka densamma längre.

Statsverkets kostnad för utgivande av sjukdagsbidraget skulle alltså kunna

beräknas till

vid en sjukhjälpstid av 3 år.................kr. 3,671,000

vid obegränsad sjukhjälpstid................» 4,870,000

Det belopp som utgivits för år 1924 enligt nu gällande grunder

uppgår till.......................» 1,234,000

Det av socialstyrelsen för budgetåret 1926—1927 äskade beloppet

utgör...............•.........» 1,400,000

Vid genomförandet av den föreslagna nyorganisationen av sjukkasseväsendet

skulle alltså med avseende å förevarande del av statsbidraget, under förutsättning

av att samtliga nuvarande sjukkassor och sjukkassemedlemmar inordna

sig under det nya systemet,

uppstå en utgiftsökning i förhållande till år 1924 av.....kr. 2,437,000

och i förhållande till budgetåret 1926—1927 av........» 2,271,000

för beredande av sjukdagsbidrag under den obligatoriska sjukhjälpstiden. I

händelse sjukhjälpstiden inom ett större eller mindre antal sjukkassor utsträckes

utöver det i författningsförslaget uppställda minimum av sjukhjälpstid,

uppkommer givetvis en större ökning. Att beräkna denna ökning är dock icke

möjligt, alldenstund man nu icke kan bedöma, i vilken utsträckning en längre

sjukhjälpstid än 3 år kan komma att tillämpas.

Gäller det en sådan beräkning för den allra närmaste framtiden, torde man

emellertid kunna utgå ifrån att en förhöjning av förevarande slag av sjukdagsbidraget

skall ifrågakomma för sjukkasseverksamheten i de orter, där sjukkassorna

— alla eller till övervägande del — för närvarande lämna sjukhjälp

under obegränsad tid. Sådant förekommer nu i Stockholm, Malmö, Norrköping

samt Eskilstuna, och utgör det nuvarande antalet sjukkassemedlemmar inom

de hithörande sjukkassorna omkring 125,000.

Den ifrågavarande uträkningen av statsbidraget för dessa fall skulle alltså

kunna beräknas till

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 117.

249

(13-49—10.17) x 125,000 eller i runt tal...........kr. 200,000

Med denna utökning skulle alltså statsverkets kostnad för

sjukdagsbidrag komma att uppgå till............» 3,871,000

innebärande en ökning i förhållande till den under år 1924

utgivna kostnaden av....................» 2,637,000

och i förhållande till den för budgetåret 1926—1927 beräknade av » 2,471,000

Här må inskjutas, att den ifrågasatta förlängningen av sjukhjälpstiden i förening

med statsbidragets höjning kommer att medföra en högst avsevärd avlastning

av statens och kommunernas kostnader på grund av pensionsförsäkringen.

En uppskattning av denna besparing är på grund av ovissheten av

flera väsentligt inverkande faktorer icke möjlig. I fråga om dessa faktorer

samt de kostnadsbelopp, varom frågan rör sig, hänvisas till en av besparingskommittén

i dess betänkande lämnad redogörelse (sid. 223—224).

Förut har anförts, att en ytterligare ökning av de beräknade kostnaderna för

staten kan motses även på grund av framtida tillväxt i de statsunderstödda

sjukkassornas medlemsnumerär, samt att denna kostnadsökning i stort sett

kommer att stå i proportion till medlemsnumerärens tillväxt. Med hänsyn till

att nyrekryteringen till sjukkassorna försiggår bland jämförelsevis unga personer,

för vilka sjuktalet är relativt lågt, torde dock i händelse den föreslagna

omorganisationen av sjukkasseväsendet kommer att medföra en starkare

tillströmning av nya medlemmar, kunna förväntas, att statsverkets här ifrågavarande

kostnader till en början skola stiga i något saktare tempo än tillväxten

i sjukkassornas medlemsantal.

Skulle en allmän anslutning till det statsunderstödda sjukkassesystemet från

de nuvarande kassornas sida icke genast komma till stånd, bliva, såsom jämväl

förut anförts, statsverkets kostnader för sjukbidrag till sjukkassorna att bliva

mindre än de ovan beräknade. Då det torde kunna antagas, att främst de sjukkassor,

vilka på grund av stor sjuklighet — beroende exempelvis av hög medelålder

bland medlemmarna ■— arbeta under jämförelsevis ogynnsamma förhållanden,

skola finna med sin fördel förenligt att ansluta sig till det nya systemet,

synes på grund härav vara att förmoda, att kostnaderna för sjukdagsbidrag

dock kommer att bliva jämförelsevis stora i förhållande till antalet sjukkassemedlemmar.

_ Den ovan beräknade kostnaden innefattar även sjukdagsbidrag för tid, då

sjukkassemedlem på sin kassas bekostnad åtnjutit vård å sjukvårdsanstalt. Bidraget

skulle nämligen i detta fall utgå efter samma grunder, som för annan

sjuktid. Sjukdagar då vård som ovan sägs meddelats, äro ock inberäknade i

de begagnade statistiska grundsiffrorna.

^Statens bidrag till understödjande av de statsunderstödda sjukkassornas sjuk- Sjukvårds

vårdande verksamhet skulle enligt de föreslagna bestämmelserna utgå med bidraget.

hälften av vad sådan kassa utgivit för läkarvård eller till läkarvård jämte

läkemedel samt andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder. Därvid

är dock uppställt det villkor, att sjukkassan utgivit högst två tredjedelar av

vad respektive medlemmar själva utlagt för nyssnämnda ändamål, men den modifikation

att beträffande läkarvården icke den faktiska kostnaden skulle läggas

till grund, utan i stället en enligt fastställd taxa beräknad kostnad.

Beträffande hithörande kostnader bör man dock bortse ifrån sådana, som äro

hänförliga till sjukdomsfall i .samband med olycksfall i arbete, alldenstund dessa

senare kostnader, som regel åtminstone, skulle bäras av olycksfallsförsäkringen

och för den skull icke drabba sjukkassorna. I övrigt skulle statens sjukvårdsbidrag.

därest man får antaga, att sjukkassorna övertaga två tredjedelar av

kostnaderna enligt taxan, i princip täcka praktiskt taget en tredjedel av sjukkassemedlemmarnas

verkliga utgifter för sjukvård.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.,

Ifrågavarande del av statsbidraget skulle emellertid för varje särskild sjukkassas

vidkommande begränsas till högst ett belopp motsvarande 3 kronor per

år för varje medlem i kassan.

Under antagande icke blott att samtliga nu befintliga sjukkassor införlivas

med det statsunderstödda sjukkassesystemet, utan även att alla statsunderstödda

sjukkassor komma att meddela sjukvård åt sina sjukförsäkrade medlemmar,

skulle man — på grunder, som i det följande skola närmare angivas — höra

räkna med att varje sjukkassa kommer i åtnjutande av sjukvårdsbidrag till

högsta belopp, som över huvud taget kan förekomma, d. v. s. 3 kronor per år

och medlem.

Statsverkets årliga kostnad av förevarande slag skulle alltså, om förutnämnda

för 1924 års slut gällande medlemssiffra -— 722,000 ■— lägges till grund,

böra beräknas till

722,000 x 3 kronor, eller................. kr. 2,166,000

För närvarande torde ifrågavarande kostnad kunna beräknas

till omkring...................... * 70,000

i förhållande till denna siffra företer den nyss beräknade en

ökning av....................... * 2,096,000

De antaganden, som enligt vad ovan sagts lagts till grund vid denna beräkning,

torde emellertid med stor sannolikhet ej motsvaras av de verkliga förhållandena.

Frånsett möjligheten av att icke alla de nu befintliga registrerade

sjukkassorna eller icke alla deras medlemmar inordna sig under det nya systemet

— något som skulle leda till att den ovan beräknade kostnaden komme att reduceras

ungefär i förhållande till antalet medlemmar inom de sjukkassor

vilka komme att stanna utanför — kommer här också i betraktande, att endast

ett fåtal sjukkassor för närvarande meddela sjukvård. Alldenstund även efter

den tilltänkta omorganisationen intet tvång härutinnan skulle förefinnas, torde

man då få förutsätta, att en jämförelsevis lång tid kommer att förflyta, innan

de statsunderstödda sjukkassorna allmänt och i full omfattning upptagit den

sjukvårdande verksamheten på sitt program. Redan att organisera denna för

flertalet av våra sjukkassor nya verksamhet lärer enligt sakens natur kräva

åtskillig tid. I många trakter av vårt land. särskilt å den mera glest befolkade

landsbygden, torde därvid icke så obetydliga svårigheter möta.

Man torde snarast kunna förutsätta, att en sjukvårdande verksamhet av här

antytt slag till en början kommer att utövas huvudsakligen på de platser, varest

för närvarande sådant förekommer inom sjukkassorna. Vill man bilda sig en

föreställning om den sannolika kostnaden för statsverket för beredande av sjukvårdsbidrag

till sjukkassorna under den tid, som skulle följa närmast efter genomförandet

av nu föreslagna lagstiftningsåtgärder, synes man därför lämpligast

böra utgå ifrån medlemsbeståndet inom de sjukkassor vilka för närvarande

meddela sjukvård. Detta medlemsbestånd torde kunna uppskattas till

något över 100,000. Lägges denna siffra till grund för en beräkning av samma

slag som den förut anförda kommer man till en årlig kostnad av 300,000

eller på sin höjd 400,000 kronor. Statsutgiften skulle alltså i första hand förmodligen

komma att inskränka sig till detta belopp för att sedermera under

den närmaste framtiden småningom, men troligen helt sakta växa. I den senare

meddelade kostnadsöversikten har för säkerhets skull räknats med ett belopp

av 600,000 kronor motsvarande 200,000 sjukvårdsförsäkrade medlemmar.

Beträffande den ovan antagna kostnaden för här ifrågavarande ändamål

per medlem och år av 3 kronor bör fastslås, att enligt förslaget sjukvård

under annan form än läkarvård skulle komma att understödjas med statsbi
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 117.

251

drag endast i sådana fall, då även läkarvård meddelas. Då sålunda läkarvård

alltid måste förekomma för att sjukvårdsbidrag må utgå och sistnämnda

bidrag skall utgöra hälften av vad vederbörande sjukkassa själv utgivit för

sådant ändamål, under förutsättning att kostnaden ej överstiger två tredjedelar

av respektive medlemmars utgift, beräknad enligt fastställd taxa, bör klargöras,

till vilket belopp den sistnämnda utgiften kan antagas komma att uppgå

i genomsnitt. En säkrare uppskattning av denna utgift är utan tvivel ganska

vansklig. Beträffande resultatet av ett härutinnan gjort försök må hänvisas

till efterföljande Bilaga G. Socialförsäkringskommittén, som även ställts

inför detta spörsmål, hade emellertid ansett sig böra räkna med en genomsnittlig

verklig kostnad av 8 kronor per år och försäkrad. Därvid hade, i likhet

med vad här skulle böra vara fallet, hithörande kostnad, avseende sjukdom

på grund av olycksfall i arbete, lämnats ur räkningen. Däremot förutsattes,

att också de försäkrades minderåriga barn skulle bliva delaktiga av läkarvården.

vilket icke komme att äga rum enligt det nu föreliggande förslaget. Från

läkarehåll gjordes visserligen gällande, att socialförsäkringskommitténs beräkning

i förevarande avseende vore alltför låg. Man har emellertid anmärkt, att

om också de invändningar, vilka sålunda blivit gjorda emot socialförsäkringskommitténs

nyssnämnda siffror, möjligen kunnat vara befogade under de exceptionella

förhållanden som voro rådande vid den tid, då socialförsäkringskommitténs

beräkning verkställdes, dessa invändningar dock knappast kunde

anses hava tillräcklig bärighet under mera normala förhållanden. Då härtill

kommer, att enligt de bestämmelser, vilka nu gällande eller föreslagna lagstiftning

innehåller, de försäkrades minderåriga barn icke såsom sådana utan

endast i den mån de ingå såsom medlemmar i vederbörande sjukkassor och då

även tillförsäkras kontant sjukhjälp i likhet med andra medlemmar, kunna bliva

delaktiga av läkarvård på sjukkassas bekostnad, samt vidare, att sjukkassa icke

skulle vara skyldig att alltid tillse, det medlem erhölle erforderlig läkarvård,

utan att detta skulle vara varje medlems ensak, ävensom att medlem själv —

i olikhet med vad socialförsäkringskommittén föreslagit — skulle bestrida minst

en tredjedel av läkarvårdskostnaden, samt att — likaledes i olikhet med socialförsäkringskommitténs

förslag — jämte läkarvården icke nödvändigtvis även

läkemedel skulle bekostas av sjukkassorna — vid vilket förhållande läkarvårdskostnaderna

enligt gängse uppfattning torde ställa sig något lägre än för

det fall, då båda dessa förmåner meddelas samtidigt på sjukkassas bekostnad

— torde man till synes kunna räkna med en något lägre kostnadssiffra än den

av socialförsäkringskommittén beräknade, förslagsvis kronor 7: 50 per medlem

och år. Vill man söka ernå en säker siffra, torde dock vara säkrast att icke

räkna med ett lägre belopp än det nyss nämnda. Därvid kommer i betraktande

att i städerna läkarvårclskostnaderna torde ställa sig jämförelsevis höga samt

att om å andra sidan å landsbygden själva läkarkonsultationen måhända blir

billigare, i detta fall dock — om en tillfyllestgörande läkarvård skall beredas

— kostnader tillkomma för skjuts till och hämtning av läkare, vilka kostnader

ofta kunna bliva dryga nog. Socialförsäkringskommittén torde dessutom

vid sin beräkning knappast hava i vidare mån räknat med s. k. specialvård —

kirurgisk behandling o. dyl. — såsom ingående i läkarvårdskostnaden. Skall

denna ändock ingå, vilket givetvis vore önskvärt, stegras därigenom den genomsnittliga

kostnaden per medlem icke obetydligt.

Räknar man emellertid sålunda med en genomsnittlig kostnad per år och medlem

å kronor 7: 50 och förutsätter, att därav två tredjedelar komma att bestridas

av respektive sjukkassor, skulle för täckande av hälften av sjukkassornas

kostnader, genom statens sjukvårdsbidrag, på sätt förut sagts, erfordras ett

belopp av kronor 2:50 per år och medlem.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bidrag till

moäerskapshjälp.

Härtill skulle nu eventuellt komma bidrag till annan sjukvårdande verksamhet

inom sjukkassorna. För en uppskattning av kostnaderna för sådant ändamål

torde kunna tjäna till ledning de uppgifter som föreligga rörande de danska

sjukkassornas verksamhet i förevarande avseende. Av det danska sjukkasseinspektoratets

berättelse för år 1924 framgår, att bland sjukkassornas sammanlagda

utgifter av olika slag under sagda år de på sjukvården belöpande in
-

gingo i följande proportion:

För vanlig läkarhjälp och specialistbehandling......32.8 proc.

> medicin...................... 9.7 »

> hemsjukvård.................... 1.4 »

» vistelse å rekonvalescenthem............. 0.2 >

> annan sjukvård (tandvård, bad, massage o. s. v.) . . . . 5.9 >

Att döma härav skulle det ovan beräknade sjukvårdsbidraget av kronor 3: —

per år och medlem, om därav kronor 2: 50 tages i anspråk för läkarvården, väl

medgiva att en del av ifrågakommande andra sjukvårdskostnader bleve täckta,

dock en förhållandevis mindre del än beträffande läkarvårdskostnaden.

Till understödjande av den av de statsunderstödda sjukkassorna bedrivna moderskapsförsäkringen,

i vad den skulle avse att bereda ett kontant understöd vid

fall av barnsbörd, har föreslagits ett bidrag av ävenledes 50 öre per dag. Dylikt

understöd skulle utgå obligatoriskt för en tid av 42 dagar, men kunna utsträckas

till 56 dagar. En förutsättning för rätt till ersättning skulle vara, att kvinnan

avhölle sig från förvärvsarbete. Då verkan av detta villkor icke kan på förhand

bedömas, lämnas detsamma här ur räkningen. Statens bidrag skulle emellertid

icke utgå för kvinna, som jämlikt föreskrift i föreslagen särskild författning

angående beredande av moderskapsunderstöd av allmänna medel åt kvinnor

i visst industriellt arbete vore berättigade till sådant understöd. I vilken

omfattning sistnämnda kategori av kvinnor är representerad inom beståndet av

kvinnliga medlemmar i sjukkassorna, därom torde man med ledning av föreliggande

uppgifter beträffande de kvinnliga sjultkassemedlemmarnas fördelning på

yrken kunna bilda sig en ungefärlig, ehuru icke vidare säker föreställning. I

det följande har räknats med att deras sammanlagda medlemsantal f. n. icke

uppgår till mera än omkring 35,000.

Hörande förekomsten av moderskapsfall bland de registrerade sjukkassornas

kvinnliga medlemmar finnas upplysningar att tillgå inom socialstyrelsen beträffande

dem som tillhöra de sjukkassor vilka meddela moderskapshjälp.

Antalet av dessa kvinnor torde f. n. uppgå till cirka 205,000. Samtliga kvinnliga

medlemmar i de registrerade sjukkassorna f. n. utgöra omkring 275,000.

Moderskapsfrekvensen inom förstnämnda grupp har under senare år tämligen

konstant hållit sig vid ungefär 0.052.

Med avseende å kvinnor, som äro sysselsatta i vissa industriella yrken och

å vilka förutnämnda nu föreslagna lagstiftning om moderskapsunderstöd av

det allmänna skulle äga tillämpning — på grund varav, såsom ovan sagts, statsbidraget

till sjukkassornas moderskapshjälpsverksamhet för dem icke skulle få

beräknas —■ hava, till utrönande av moderskapsfrekvensen bland dem, från statistiska

centralbyrån erhållits fullständiga uppgifter, hämtade från det föreliggande

primärmaterialet till nu pågående folkräkning, rörande samtliga kvinnor

i riket år 1920, tillhörande ifrågavarande grupp, innefattande deras fördelning

på åldrar och civilstånd. En sammanfattning av dessa uppgifter äro

meddelade i nedanstående tablå.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

253

Kvinnliga yrkesutövare inom industrien i hela riket år 1920, fördelade på

civilstånd och åldersgrupper.

Ogifta

Ålder Gifta (inkl. änkor

och frånskilda)

under 15 år............... — 985

15—20 »............... 78 25,744

20-25 ................ 1,359 27,676

25-30 >............... 2,678 18,440

30—40 »............... 5,725 24,203

40—50 >...............3,816 18,011

50—60 »............... 1,745 12,450

60—70 »............... 663 6,909

över 70 >............... 101 2,101

Summa 16,165 136 519

Antager man att moderskapsfrekvensen bland dessa kvinnor är densamma

som den för den kvinnliga befolkningen i riket överhuvud taget i respektive

åldrar och civilstånd konstaterade, finner man den genomsnittliga moderskapsfrekvensen

inom den ifrågavarande gruppen vara 0.039, alltså något understigande

den för hela beståndet moderskapsförsäkrade kvinnor i de registrerade

sjukkassorna beräknade. 1911 års moderskapsförsäkringssakkunniga hade beträffande

de i industriella yrken sysselsatta kvinnorna i riket på delvis andra

grunder kommit till siffran 0.055.

Under sådana omständigheter torde man för samtliga i sjukkassorna för närvarande

moderskapsförsäkrade kvinnor lämpligen kunna räkna med frekvenssiffran

0.054. Huru förhållandena i detta hänseende bliva i framtiden torde

icke med större säkerhet kunna bedömas. Tänkbart är, att de jämförelsevis

omfattande förmåner, som skulle komma att beredas genom den av de statsunderstödda

sjukkassorna förmedlade moderskapsförsäkringen, kan giva anledning

till en starkare tillströmning av gifta kvinnor i fruktsamhetsåldern till

sjukkassorna, i vilket fall moderskapsfrekvensen torde bliva större än nu bland

de försäkrade. Gäller det emellertid en beräkning för de närmare åren,

själas dock de nuvarande förhållandena i förevarande avseende kunna läggas

till grund.

Om man, på sätt förut nämnts, med ledning av de föreliggande statistiska

uppgifterna rörande sjukkassemedlemmarnas fördelning på olika yrken uppskattar

antalet i industriella yrken sysselsatta kvinnor däribland till åtminstone

35,000, skulle antalet övriga kvinnliga sjukkassemedlemmar f. n. uppgå till

omkring 240,000.

Tillämpar man beträffande dem den ovan angivna frekvenssiffran för

moderskapsfall, finner man, att antalet dylika fall per år bland ifrågavarande

kvinnliga medlemmar kan beräknas uppgå till cirka 13,000.

Räknar man för säkerhets skull med att tiden för moderskapshjälpens utgående

inom alla de statsunderstödda sjukkassorna kommer att utgöra 56 dagar,

eller den högsta tid, för vilken enligt föreliggande författningsförslag

statsbidrag för meddelad moderskapshjälp skulle få beräknas — ett antagande,

som med stor sannolikhet innebär en överskattning av den ifrågavarande understödstidens

längd — kommer man till ett antal understödsdagar per år, för

vilka statens bidrag skulle utgå, av 728,000.

Under förutsättning att statens bidrag för nu ifrågavarande ändamål skall

utgöra 50 öre per dag under berörda understödstid, skulle alltså statsver
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

Statsbidrag

för barnmorskehjälp.

Särskilt

statsbidrag

för sjukkassor,

vilka

med understöd

av kommuner

bevilja

sjukhjälp

i obegränsad

utsträckning.

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

kets årliga utgift för beredande av sådant bidrag komma att uppgå till

728,000 X 0,50 eller ...................................., . kr. 364,000

Skulle bidraget komma att utgå såsom för närvarande sker med 60 öre per

dag, erhåller man i stället kostnadssiffran....................kr. 436,800.

Det motsvarande i riksstaten för innevarande år upptagna kostnadsbeloppet

för nästkommande budgetår beräknades enligt nu gällande grunder utgöra

. .. ... ... ... . . .r. ... ... .i. .i........................ kr. 170.000.

Statsverkets ifrågavarande kostnad kommer i den mån anslutningen till de

statsunderstödda sjukkassorna bland kvinnorna växer tydligen att ökas i förhållande

därtill. I vilken omfattning eller huru hastigt en sådan ökning kan

inträda, därom är givetvis icke möjligt att göra en beräkning.

Utöver de bidrag varom ovan är nämnt, skulle enligt författningsförslaget

även utgå statsbidrag för av statsunderstödd sjukkassa bekostad vård genom

barnmorska. Detta bidrag har föreslagits till hälften av respektive sjukkassors

kostnader för ifrågavarande ändamål, utgivna i enlighet med av vederbörande

barnmorskestyrelse fastställd taxa. I olikhet med vad fallet skulle vara i fråga

om sjukkassors sjukvårdskostnader, enligt vad förut anförts, vore emellertid

här meningen att sjukkassan skulle kunna bestrida hela kostnaden enligt berörda

taxa.

De nu gällande taxebeloppen i förevarande avseende torde vara något olika

på olika orter. Socialförsäkringskommittén har för sin del ansett sig kunna

räkna med en kostnad per fall av 15 å 20 kronor.

Lägges här sistnämnda siffra till grund, erhåller man, om moderskapsfrekvensen

förutsättes vara densamma som den vid föregående beräkning antagna,

med utgående från det för 1924 års slut beräknade antalet kvinnliga

medlemmar, eller omkring 275,000, en årlig kostnad för staten av

275,000X0,054X20 eller i runt tal . ......................... kr. 149,000.

Härvid är att märka, att det statsbidrag, varom fråga är, enligt förslaget,

skulle kunna utgå även för i statsunderstödd sjukkassa moderskapsförsäkrade

kvinnor, vilka, emedan de äro sysselsatta i industriellt arbete, icke skulle

bliva delaktiga av statsbidraget på grund av åtnjuten moderskapshjälp i penningar

— i motsats vad fallet skulle vara beträffande statsbidraget för kontant

moderskapshjälp.

Vidare må bemärkas, att meddelande av barnmorskevård icke skulle utgöra

en obligatorisk prestation inom de statsunderstödda sjukkassorna — till skillnad

från vad fallet skulle vara beträffande moderskapshjälp i penningar, då

kvinnlig medlem icke är sysselsatt i industriellt arbete. På grund härav torde

den ovan beräknade kostnadssiffran få anses drygt tilltagen.

Med avseende å det särskilda statsbidrag av 50 öre per år och medlem, som

enligt förslagets punkt 21 skulle utgå för sjukkassemedlemmar, vilka tillförsäkrats

sjukhjälp under obegränsad tid, under förutsättning att landsting eller

kommun samtidigt lämnat liknande bidrag med belopp av minst kronor 2:50 per

år och medlem, låter sig statsverkets kostnad för utgivande av sådant bidrag

givetvis icke med någon större grad av säkerhet beräknas. Under antagande

emellertid, att samtliga sjukkassemedlemmar i riket skulle ifrågakomma till

delaktighet av sådant bidrag •— något som enligt sakens natur med all sannolikhet

icke tillnärmelsevis torde bliva fallet — skulle berörda statsutgift, om

de registrerade sjukkassornas nuvarande medlemsnumerär lägges till grund,

komma alt uppgå till cirka 360,000 kronor per år. Säkerligen torde kostnaden

under en närmare framtid dock stanna vid ett vida mindre belopp. Med utgångspunkt

från nuvarande förhållanden i fråga om kommunbidrag torde beloppet

under de närmaste åren kunna beräknas komma att uppgå till omkring

60,000 kronor.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

255

Enligt det tillvägagångssätt, som föreslagits till användning för utjämning

av de statsunderstödda sjukkassornas sjukhjälpsrisker i fråga om sjuktid, infallande

efter 63 :e sjukdagen under ett sjukdomsfall, skulle utjämningspremie

icke komma att debiteras sjukkassa med högre belopp än som motsvarar kassans

hela statsbidrag för året i fråga. Därest i något fall den beräknade premien

blivit högre, skulle den sålunda efterskänkta premiedelen i stället tillskjutas

av staten.

Såsom torde framgå av den utredning i ämnet vilken meddelats i annat sammanhang

(jfr P. M. angående utjämning av sjukhjälpsriskerna vid långvariga

sjukdomsfall. Bilaga H) är en eventualitet av här antytt slag föga sannolik och

torde därför få anses utan praktisk betydelse.

En beräkning av statsverkets kostnader för nu ifrågavarande ändamål -—■

som för övrigt icke synes möjlig — lärer under sådana förhållanden knappast

erfordras.

Vid genomförandet av den föreslagna nyorganisationen av sjukkasseväsendet

kan inträffa, att den statsunderstödda sjukkassa som kommer att bildas

å viss ort erhåller ett medlemsbestånd av jämförelsevis ogynnsam sammansättning

i anseende till medlemmarnas ålder eller annorledes. Så bleve förhållandet

exempelvis i det fall, att företrädesvis de ekonomiskt eller med hänsyn

till medlemsbeståndets sammansättning sämre ställda sjukkassorna på en plats

sammanslöte sig och bildade en statsunderstödd kassa, under det att de bättre

situerade kassorna av obenägenhet att uppgiva sin förutvarande självständiga

verksamhet och i förlitande på sin goda ställning föredroge att åtminstone tillsvidare

fortsätta verksamheten utan statsunderstöd. Situationen skulle under

sådana förhållanden möjligen kunna bliva sådan, att den statsunderstödda

sjukkassan, trots statsbidraget, måste upptaga högre medlemsavgifter än de

icke statsunderstödda, eller att avgifterna eljes måste tilltagas abnormt höga;

särskilt skulle detta kunna inträffa i händelse förutnämnda kassa även meddelade

sjukvård i större omfattning. Den ogynnsamma ställning, i vilken

den statsunderstödda kassan på detta sätt bleve försatt, skulle då väl kunna

tänkas medföra ganska menliga följder för den statsunderstödda sjukkasseverksamheten

på orten i fråga.

Till förebyggande av en dylik eventualitet har i punkt 27 (övergångsbestämmelser)

av föreliggande förslag upptagits en bestämmelse av innebörd, att särskilt

bidrag av staten skulle beredas de statsunderstödda sjukkassor, vilka på

grund av ovan antydda omständigheter därav vore i behov, till möjliggörande

exempelvis av en nedsättning av medlemsavgiften tillsvidare i erforderlig grad.

Att verkställa en mera noggrann beräkning av den statsutgift, som för nu

ifrågavarande ändamål kan erfordras, låter sig av lätt insedda skäl näppeligen

göra.

En överslagsberäkning har ändock företagits med anläggande av följande

synpunkter.

Som känt är, framlades för någon tid sedan förslag om sammanslagning av

samtliga i Stockholm verkande registrerade sjukkassor till en enda kassa, och

erbjöd sig i samband därmed Stockholms stad att på vissa villkor bevilja den

tilltänkta kassan ett visst årligt kontant bidrag till stöd för verksamheten. Det

visade sig emellertid att endast 15 kassor av samtliga omkring 80 voro benägna

att omedelbart gå med i sammanslagningen. Och såsom var att vänta

hade därvid ett urval gjort sig gällande, i det bland de till sammanslagningen

villiga kassorna ett tydligt märkbart inslag förefanns av kassor med jämförelsevis

ofördelaktig sammansättning av medlemsbeståndet. Av inom socialstyrelsen

verkställda beräkningar framgick, att, därest sammanslagningen inskränkte sig

till de ifrågavarande kassorna, medlemsavgifterna för beredande av sjukhjälp

Kostnad för

utfyllnad i

samband

med utjämningen

av

sjulcriskerna

vid långvariga

sjukdomsfall.

Särskilt bidrag

under

övergångstiden
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

25(5

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

Kostnaden

för utvidgad

verksamhet

för

tillsynsmyndigheten.

icke skulle kunna sättas till normala belopp, utan att överavgifter bleve erforderliga,

vilkas kapitalvärde, under antagande att den framtida rekryteringen

av nya medlemmar komme att bliva normal, kunde beräknas till ett

belopp av omkring 350,000 kronor.

Förutsatt då, att den koncentration av verksamheten under statens medverkan,

som kräve.s för den nu tilltänkta nyorganisationen av sjukkasseväsendet,

skulle komma att — i första hand — resultera i en situation, genomsnittligt

sett för hela riket, ungefärligen jämförlig med den i Stockholm i anledning av

sammanslagningsförslaget inträdda ■— ett antagande, som synes erbjuda nöjaktig

säkerhet —■ att sålunda i stället för de 15 kassorna i Stockholm med

tillhopa cirka 50,000 medlemmar av samtliga 80 med 118,000 medlemmar,

av hela rikets alla registrerade sjukkassor med omkring 720,000 medlemmar

endast en del av kassorna med 300,000 medlemmar — d. v. s. liksom

i förra fallet ungefär 42 % av samtliga medlemmar -— bilda statsunderstödda

sjukkassor, medan de övriga fortsätta sin fria verksamhet; att vidare de senare

i anseende till medlemsbeståndens sammansättning företedde i lika mån ofördelaktiga

förhållanden, som de nämnda 15 Stockholmskassorna, skulle tydligen

dessa kassor behöva upptaga medlemsavgifter utöver de normala, vilkas

sammanlagda kapitalvärde uppginge till det sexdubbla av det motsvarande

för Stockholmskassorna beräknade kapitalvärdet, d. v. s. till omkring 2 miljoner

kronor.

Om detta belopp skulle tillskjutas av staten till möjliggörande av en nedsättning

av medlemsavgifterna i de statsunderstödda sjukkassorna till normala

belopp under första tiden, intill dess normala förhållanden småningom inträtt

—- tilläventyrs 10 år —, skulle ifrågavarande belopp alltså kunna fördelas

på dessa år, därvid utgiften i genomsnitt per år tydligen skulle bliva omkring

200,000 kronor. Ett större belopp bleve visserligen erforderligt under de första

åren, medan under de senare åren av 10-årsperioden ett mindre kunde förslå.

Ehuru förutsättningarna i de båda här jämställda fallen, om ock närmelsevis

lika, dock icke äro fullt desamma, torde måhända den nu gjorda överslagsberäkningen

lämna en hållpunkt för ett ungefärligt bedömande av förevarande

kostnadsfråga. Också hava de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga

ansett sig kunna ifrågasätta ett anslagsbelopp för här ifrågavarande ändamål

av omkring 200.000 kronor för år under 10 år.

överslagsberäkningen bygger väsentligen på den uppfattning, att ett dylikt

anslag skall visa sig erforderligt närmast under den förutsättning, att anslutningen

till det statsunderstödda sjukkassesystemet från de nuvarande sjukkassornas

sida icke bliver mera allmän. I motsatt fall — d. v. s. om sjukkassorna

mera allmänt komme att övergå till enhetskassesystemet — torde abnorma

förhållanden i fråga om medlemsbeståndens sammansättning kunna antagas

förekomma endast mera undantagsvis.

I konsekvens med denna uppfattning skulle emellertid statens utgift till extra

understöd av ifrågavarande slag komma att kompenseras av en vida större reduktion

av de förut beräknade kostnaderna för de ordinarie statsbidragen till

sjukkassorna, då ju förutsättningen för de extra understödens utgående skulle

vara, att de nuvarande sjukkassorna i större utsträckning underlåtit att inordna

sig i det nya systemet och att det för dem beräknade ordinarie bidraget

följaktligen komme att inbesparas.

Med hänsyn till det omfattande arbete, som särskilt under övergångstiden

skulle komma att påvila tillsynsmyndigheten i samband med övervakandet och

ledningen av sjukkasseverksamhetens omorganisation, torde man få räkna med

att socialstyrelsens verksamhet i dess egenskap av tillsynsmyndighet över sjukkasseverksamheten

kommer att kräva ökade kostnader, jämfört med de nu
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

257

varande. Med ledning av den erfarenhet, som inom ämbetsverket vunnits i

samband med genomförandet av 1910 års sjukkasselagstiftning, har man där

beräknat, att en förhöjning av de nuvarande kostnaderna med omkring 70,000

kronor skulle bliva erforderlig.

I vad mån denna kostnadsökning bör antagas delvis bliva permanent, synes

f. n. icke möjligt att säkrare bedöma.

I efterföljande tablå meddelas en sammanfattning av de kostnadssiffror av

olika slag, som i det föregående beräknats för den uärmaste framtiden speciellt

för det fall, som avses i det nu föreliggande organisationsförslaget. Till jämförelse

anföras på samma gång de motsvarande siffror som av socialstyrelsen

beräknats för nästkommande budgetår beträffande statsverkets kostnader för

utgivande av statsbidrag till de registrerade sjukkassorna enligt nu gällande

grunder.

Beräknade utgifter för statsverket till sjukkasseverksamheten m. m.,

under förutsättning att villkoren för statsbidrag i framtiden bliva de i föreliggande

organisationsförslag bestämda.

Nuvarande

Blivande

Utgifts-

utgifter

utgifter

ökning

Kr.

Kr.

Kr.

Medlemsbidrag............

. . . . 1,600,000

2,166,000

566,000

Extra medlemsbidrag, där kommunbidrag

utgår . —

60,000*

60,000*

Sjukdagsbidrag...........

. . . . 1,400,000

3,871,000

2,471,000

Bidrag till läkarvård.........

.... 52,000

1600.0002

j-530,0003

Bidrag till läkemedel.........

.... 18,000

Bidrag till moderskapsförsäkring ....

. . . . 170,000

513,0003

343,000

Ökade administrationskostnader (max.) .

. . . . —

70,000

70,000

Summa 3,240,000

7,280,000

4,040,000

1 Sannolik siffra med hänsyn till den antagliga omfattningen av kommnnbidragen. Därest

till samtliga kommuner sådant bidrag skulle komma att utgå, utgör beloppet 360,000 kronor.

3 Sannolik siffra med hänsyn till den antagliga omfattningen av läkarvården. Därest för

samtliga nuvarande sjukkassemedlemmar skulle utgå läkarvårdsbidrag med högsta medgivna belopp,

skulle den blivande utgiften utgöra 2,166,000 kronor och utgiftsökningen 2,096,000 kronor.

3 Bidrag till barnmorskehjälp ingår med ett belopp av 149,000 kronor.

Härtill skulle komma, för särskilt bidrag enligt punkt 27 i författningsförslaget,

ett årligt belopp under 10 år av omkring 200,000 kronor, utgående dock

till allra största delen sannolikt under förhållanden, som torde komma att medföra

en sänkning i de ovan anförda ordinarie bidragen med väsentligt större

belopp.

Stockholm i januari 1926.

A. By din.

Samman
fattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 96 käft. (Nr 117).

17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bilaga F.

P. M.

med beräkningar rörande storleken av medlemsavgifterna inom de

statsunderstödda sjukkassorna m. m.

Här nedan skola anföras exempel på huruledes medlemsavgifterna kunna väntas

komma att ställa sig inom en statsunderstödd sjukkassa, inordnad under det

nya sjukkassesystemet, under olika förhållanden. Till jämförelse skola ock

meddelas avgifter lör dels sjukkassa, arbetande under nuvarande förhållanden,

med statsbidrag alltså enligt nu gällande grunder, dels även icke statsunderstödd

sjukkassa.

. Dessa avgifter gälla närmast lägsta klassen beträffande statsunderstödd sjukkassa

-— med kontant sjukhjälp av 1 krona per dag —- samt motsvarande klass

inom annan kassa. I fråga om statsunderstödd sjukkassa antages vidare, att

densamma även meddelar läkarvård åt medlemmarna, ej däremot andra förmåner

hörande till sjukvård. För annan kassa förutsättes, att sjukvårdsförmåner

icke lämnas. Moderskapsförsäkring antages förekomma i samtliga fall, därvid

förmånerna utgöra 1 krona per dag i moderskapshjälp under en tid av 56 dagar i

fråga om statsunderstödd kassa och 28 dagar inom annan kassa — den senare

ungefär motsvarande den genomsnittliga understödstiden f. n. inom de registrerade

sjukkassor som meddela moderskapshjälp; för statsunderstödd sjukkassa

antages att barnmorskehjälp även beredes.

Beträffande statsunderstödd sjukkassa antages ingen sjukhjälp utgå vid sjukdom

på grund av olycksfall i arbete; för annan kassa antages sjukhjälp i sådana

fall utgå såsom vid annan sjukdom.

Det förutsättes vidare i samtliga fall, att medlemsbeståndets sammansättning

med hänsyn till ålder är den för nu befintliga registrerade sjukkassor i

genomsnitt beräknade, densamma alltså som i Bilaga E lagts till grund vid beräkningen

av vissa sjuktal (sid. 246). Kvinnorna antagas utgöra en tredjedel

av hela medlemsbeståndet.

I övrigt äro de tillämpade beräkningsgrunderna följande:

för bestridande av kostnaderna för kontant sjukhjälp beräknas en avgift för

varje medlem lika med sjukpenningens dagliga belopp, multiplicerad med sjuktalet

;

till förvaltningskostnader beräknas 3 kronor per medlem och år;

läkarvårdskostnaden förutsättes utgöra kronor 7: 50 per år och medlem brutto;

kostnaderna för moderskapshjälp under ifrågakommande olika former antagas

jämnt fördelade på samtliga medlemmar, manliga som kvinnliga.

1. Medlemsavgift inom statsunderstödd sjukkassa med 3 års sjukhjälpstid.

för kontant sjukhjälp 1 x 10: 17..............kr. 10: 17

> sjukvård 2/sx7:50..................» 5: —

> moderskapshjälp 0: 054 x 56 x Va x 1:—.........» 1:01

» barnmorskevård 0: 054 x 20 x */s............» 0: 36

> förvaltning....................... 3:_

Summa kronor 19: 54

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

259

Avgående statsbidrag

medlemsbidrag.............kr. 3: —

sjnkdagsbidrag 0: 50 x 10:17.......» 5:08

sjukvårdsbidrag Va x 5: —........» 2: 50

för moderskapshjälp 0: 054 x 56 x Vs x 0: 50 . » 0: 50

> barnmorskevård Va x 0:36......» 0:18 11:26

Återstående avgift kronor 8: 28

Medlemsavgiften skulle sålunda böra utgöra i runt tal 70 öre i månaden.

Därest ej läkarvård lämnades, skulle medlemsavgiften uppgå till icke fullt

50 öre i månaden.

2. Medlemsavgift inom statsunderstödd sjukkassa med obegränsad sjuk
hjälpstid.

Beräkningen ställer sig i detta fall i övrigt på samma sätt som i det föregående,

men med den skillnad, att man här har att räkna med sjuktalet 13,49

samt på grund härav med ett sjukdagsbidrag av staten av kronor 6:74 per år

och medlem. Medlemsavgiften per år skulle därigenom i förevarande fall ställa

sig kronor 1: 66 dyrare än i förra fallet. Därtill torde dock komma en ökning i

avgiften till följd av fördyrad sjukvård.

Därest sjukkassan med hänsyn till den obegränsade sjukhjälpstiden komme

i åtnjutande av ett kommunalt bidrag av kronor 2: 50 per år och medlem och

sålunda enligt vad i förevarande förslag ifrågasättes, även ett särskilt statsbidrag

av kronor 0: 50 per år och medlem, skulle medlemsavgiften trots den längre

sjukhjälpstiden tydligen ställa sig omkring 1 krona 30 öre billigare än i föregående

fall, i den mån ej de ökade sjukvårdskostnaderna i sin ordning kräva någon

förhöjning av avgifterna. Bortser man från sistnämnda omständighet,

skulle tydligen kommunbidraget jämte det extra statsbidraget vara tillräckligt

för att premien vid en sjukpenning av i det närmaste 2 kronor om dagen

icke skulle behöva höjas, då sjukhjälpstiden utsträckes från 3 år till obegränsad

tid.

3. Medlemsavgift inom statsunderstödd sjukkassa å landsbygden, omfattande

i övervägande grad lantbruksbefolkning med 3 års sjukhjälpstid samt moderskapshjälp

i 42 dagar.

För detta fall torde man få räkna med ett något lägre sjuktal än i fallet 1.

Även förvaltningskostnaderna torde kunna antagas ställa sig något billigare

än i nämnda fall.

Med ledning av socialstyrelsens erfarenhet i dessa hänseenden bör här räknas

med ett sjuktal av 8,37 och en förvaltningskostnad av kronor 1: 50 per år och

medlem. Barnmorskevården beräknas dessutom till endast 15 kronor per fall.

Man erhåller under sådana förhållanden följande avgiftsberäkning.

avgift för kontant sjukpenning...............kr. 8: 37

> > sjukvård....................» 5: —

> » moderskapshjälp............ » 0:75

s i barnmorskevård.................> 0:28

> > förvaltning...................> 1:50

Summa kronor 15: 90

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Avgående statsbidrag

medlemsbidrag.......

......kr.

3:-

sjukdagsbidrag........

4:18

sjukvårdsbidrag........

.....»

2:50

för moderskapshjälp......

.....»

0; 37

» barnmorskevård......

0:14

Återstående avgift kronor 5:71

Alltså skulle krävas en månatlig avgift av icke fullt 50 öre.

Med avseende å avgifterna i de högre medlemsklasserna — vilka klasser torde

komma att skilja sig från den ovan åsyftade lägsta klassen huvudsakligen i

fråga om den dagliga sjukhjälpens belopp — är att nämna, att dessa avgifter i

förhållande till de förut beräknade ökas för varje förhöjning i den dagliga sjukpenningen

över 1 krona med ett belopp för år i kronor, som är lika med sjuktalet.

Avgifterna komma sålunda att höjas avsevärt med sjukpenningen, beroende

på att statsbidraget utgår med samma belopp oavsett sjukpenningens storlek.

Att märka är emellertid, att det inom de högre klasserna icke är nödvändigt, att

sjukpenningen utgår för hela den obligatoriska sjukhjälpstiden med det för klassen

gällande högre beloppet, utan möjlighet finnes att inskränka den sjukhjälpstid,

under vilken sjukpenning må utgå med högre belopp än i lägsta sjukhjälpsklassen

på godtyckligt sätt, exempelvis så att sjukpenningen för de första

90 dagarna utgör 2 kronor och sedan till de tre årens slut 1 krona. Premiehöjningen

i ett sådant fall jämfört med fallet 1 här ovan belöper sig till 50 öre

per månad. Medlemsavgiften behöver under sådana omständigheter vid övergång

till högre medlemsklass alltså icke stegras i högre grad än under nuvarande

förhållanden.

Med avseende å avgiften för beredande av moder skap skjäl? må vidare anmärkas,

att denna, i anseende till understödstidens större utsträckning och om jämväl

barnmorskehjälp skall meddelas, ställer sig icke oväsentligt högre än den

inom sjukkassorna för närvarande vanliga. Dess storlek är vidare beroende

av den inbördes proportionen mellan antalet manliga och kvinnliga medlemmar

inom kassan. Under sådana förhållanden kan ifrågavarande avgift komma att

växla rätt avsevärt olika sjukkassor emellan. Till belysande härav må anföras

följande avgiftsbelopp, beräknade för blivande statsunderstödda sjukkassor

på ett antal olika platser i riket, med utgående från, att alla nu å respektive

orter befintliga lokala sjukkassor ingå i den statsunderstödda sjukkassan, och

att sålunda medlemsbeståndens sammansättning i anseende till olika kön gestaltar

sig i överensstämmelse med nu rådande förhållanden i förevarande avseende

å ifrågavarande orter.

Nettoavgift för

moderskapsförsäkring

Marstrand

Uppsala

Borås . .

Landskrona

Eskilstuna

Trälleborg

Örebro . .

Västerås .

Jönköping .

kr. 1:94

> 1:81

» 1:59

» 1:42

» 0:96

> 0:91

» 0:72

» 0:53

» 0:22

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kvngl. Maj:ts proposition nr 117.

261

Såsom härav torde framgå, kan en jämförelsevis stark anslutning till den

statsunderstödda sjukkassan i en ort från det kvinnliga befolkningselementet

komma att icke obetydligt inverka på medlemsavgifternas storlek.

Med avseende å den ovan beräknade avgiften för beredande av sjukvård kan

bär förtjäna att hänvisas till efterföljande Bilaga G.

4. Medlemsavgift inom statsunderstödd registrerad sjukkassa för närvarande.

Sjukhjälpstiden antages här vara den för de registrerade sjukkassorna genomsnittliga.

I övrigt äro förutsättningarna för beräkningen de i det föregående

anförda. Sjuktalet har beräknats till 8.40, därvid även de genomsnittliga förhållandena

inom de nuvarande sjukkassorna lagts till grund, med hänsyn givetvis

tagen till sjukhjälpstidens längd.

för kontant sjnkhjälp

» moderskapshjälp .

> förvaltning . . .

......kr. 8: 40

......»0:56

......> 3:—-

Summa kronor It: 96

Avgående statsbidrag

medlemsbidrag..............kr. 2: —

sjukdagsbidrag..............» 1:80

för moderskapshjälp............> 0:35 kr. 4:15

Återstående avgift kronor 7: 81

Den månatliga avgiften kan sålunda beräknas uppgå till i runt tal 65 öre.

5. Medlemsavgift inom registrerad sjukkassa utan statsunderstöd.

Under samma förutsättningar i övrigt, som i förra fallet, men med bortseende

från statsbidraget, finner man med ledning av nästföregående beräkning, att

medlemsavgiften kan antagas komma att uppgå till ungefär 1 krona per månad.

Stockholm i januari 1926.

A. By din.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bilaga G.

P. M.

Undersökning rörande läkarvård enligt taxa.

I syfte att bereda en inblick i huru läkarvården inom sjukkassorna ekonomiskt

verkar, där den ordnats enligt avtal med läkare, gående nt på bl. a. läkarvårdskostnadens

gäldande enligt särskild taxa, och på samma gång för att söka

skaffa ett underlag för beräkning av läkarvårdsavgiften inom dylik kassa

alltefter olika taxepriser, hava av de sakkunniga införskaffats vissa uppgifter

från ett antal sjukkassor — närmare bestämt ett 20-tal kassor — av hithörande

slag, nämligen dels de sjukkassor i Göteborg, som beröras av där gällande avtal

mellan stadens läkarförening och sjukkassornas centralförsamling, dels vidare

vissa sjukkassor i Linköping, som under liknande förhållanden meddela läkarvård,

dels även sjuk- och begravningskassan Solid i Lund, som ock ordnat sin

verksamhet i förevarande avseende på enahanda sätt.

Av de ifrågavarande läkartaxorna må, såsom exempel, återgivas den i Göteborg

gällande (här bilagd). De övriga taxorna avvika från denna endast i

mindre väsentliga detaljer.

Omständigheterna hava icke medgivit en fullständig bearbetning av de erhållna

primäruppgifterna. Därtill kommer, att förhållandena på förevarande

område i Linköping och Lund av åtskilligt att döma torde vara i någon mån

egenartade, på grund varav de resultat, som kunnat erhållas genom en bearbetning

av de från dessa båda städer inkomna uppgifterna, knappast torde erbjuda

ett allmännare intresse.

Här skola sålunda till belysande av förevarande ämne endast anföras vissa

data, som framgått av det inkomna materialet från tvenne i Göteborg verkande

jämförelsevis stora sjukkassor, en allmän sådan och en fabrikssjukkassa. De

till grund för dem liggande primäruppgifterna omfatta tiden 1/1 1924—30/«

1925. Antalet medlemmar i kassorna den 31 december 1924 uppgick till i den

förra kassan 6,037 och i den senare 1,625. De redovisade konsultationernas

antal utgjorde resp. 10,396 och 2,163 och de för dessa konsultationer utgivna

kostnaderna belöpte sig till resp. kr. 49,219 och kr. 10,753.

Med avseende å den vanliga läkarvården, undantagandes alltså specialvården,

må här meddelas följande siffror:

Allmän

Fabriks-

sjukkassa

sjukkassa

Antal läkarbehandlade sjukdomsfall......

5,107

1,328

Antal läkarbehandlade medlemmar.......

3,009

804

Antal konsultationer per år och medlem ....

1.2

0.9

Antal konsultationer per år och läkarbehandlad

medlem................

2.3

1.8

Totalkostnad per år och fall, kr.........

6.43

5.40

» > > > sjukförsäkrad medlem, kr.

5.44

4.41

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

263

Beträffande åter specialvården ställa sig siffrorna sålunda:

Allmän

sjukkassa

Antal behandlade fall............ 208

> > medlemmar........204

» > fall per är och medlem.... 2.3

Totalkostnad, absolut, kr...........3,253

> , per år och fall, kr........ 10.43

Maxim ikostnad per fall enligt stadgarna, kr. . . 25

Fabriks
sjukkassa
59
58
2.

4

1,530

17.29

75

Kostnaden vad specialvården beträffar är alltså begränsad till visst maximum

per fall.

Såsom av de anförda siffrorna framgår, understiger i här ifrågavarande fall

läkarvårdskostnaden per år och medlem icke oväsentligt den i P. M. angående

statsverkets kostnader etc. (Bilaga E) antagna, nämligen kr. 7:50, även om

kostnaden för specialvården inberäknas.

Ytterligare må hänvisas till den vid bilaga C fogade tabell 39, däri meddelas

en statistik beträffande konsultationer av i läkartaxan angivna olika slag.

Med ledning av de data, som äro meddelade i berörda tabellbilaga, samt

kännedomen om frekvensen av läkarkonsultationer överhuvud taget, kan man

tydligen beräkna läkarvårdskostnaden per år och medlem vid tillämpning av

en taxa, uppställd i övrigt på samma sätt som den för Göteborg gällande, men

med andra priser än de i sistnämnda taxa fastställda.

Stockholm i januari 1926.

A. By din.

Avtal

mellan

Göteborgs läkareförening

och

Sjukkassornas Centralförsamling i Göteborg.

Ersättning till läkare utgår enligt nedanstående taxa.

1. Rådfrågning hemma hos läkare.

Första besöket.........................kr. 4: —

» jämte intyg för sjukanmälan...........» 5: —

Andra och följande besök vid samma sjukdomsfall.........» 3: —

» utan undersökning

och behandling . »2: —

Receptpåskrivning utan annan ordination............» 2: —

Rådfrågning per telefon.....................» 2: —

Läkarintyg för inträde i sjukkassa................»4: —

8 » sjukkassa utan undersökning och behandling .... » 2: —

Rådfrågning nattetid (kl. 9 e. m.—8 f. m.)............» 8: —

8 8 per telefon.................» 5: —

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Eungl. Maj.ts proposition nr 117.

2. Läkarbesök i den sjukes hem.

Första besöket (inklusive intyg för sjukanmälan).........kr- 8: —

(för rådfrågning för annan familjemedlem under sjukbesök i hemmet

utgår ersättning såsom vid konsultation å läkarens mottagning)

Efterföljande besök vid samma sjukdomsfall...........»5: —

För besök anmälda efter morgonmottagningen ökas taxan med ... » 3: —

Besök nattetid ersättes enligt Göteborgs Hälsovårdsnämnds bestämmelser.

I avtalet finnes inrymt följande förbehåll:

»Ovanstående taxa gäller dock icke vid mera omfattande specialundersökningar,

behandling av svårare kirurgiska åkommor, förlossningar eller annan

specialbehandling, ej heller för sjukkassemedlemmar, vilkas årsinkomst nästföregående

år överstigit 6,000 kronor.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

26»

Bilaga H.

P. M.

I tjlimning av sjukhjälpsriskerna vid långvariga sjukdomsfall.

Med hänsyn till dels den långa sjukhjälpstid, vilken enligt det föreliggande

förslaget skulle vara påbjuden beträffande de statsunderstödda sjukkassorna,

dels även den omständigheten, att inånga bland dessa kassor ofta torde komma

att omfatta ett tämligen litet medlemsantal, har ansetts nödvändigt att anordna

en utjämning av kassornas kostnader för beredande av kontant sjukhjälp under

långvariga sjukdomar. Denna utjämning skulle, närmare bestämt, avse de

skeden av de långvariga sjukdomsfallen, vilka följa efter det sådana sjukdomsfall

varat viss för alla kassor på samma sätt bestämd tid. Det har dessutom

ifrågasatts, att utjämningen skulle avse endast viss, för alla kassorna

lika bråkdel av den på berörda sjukdomsskeden belöpande utbetalningsrisken.

En dylik utjämning kan tydligen tänkas ordnad i form av en återförsäkring,

innebärande att sjukkassorna skulle hava att till ett gemensamt återförsäkringsinstitut

erlägga en viss årlig premie så bestämd, att densamma kan

anses täcka de ifrågavarande sjukhjälpsutbetalningarna vid normala sjuklighetsförhållanden.

Återförsäkringsinstitutet skulle därefter av de sålunda influtna

premiemedlen till var och en kassa utbetala det belopp, som erfordras för

att ersätta den faktiska sjukhjälpsutgiften under året. Därest inom en kassa

sjukligheten varit exakt lika stor som den såsom normal antagna —- vilket

givetvis sällan inträffar — skulle kassan sålunda från återförsäkringsinstitutet

återbekomma jämnt lika mycket som erlagts i återförsäkringspremier. Hade

sjukligheten understigit den normala, finge kassan tillbaka ett mindre belopp

än återförsäkringspremien uppgått till, vadan kassan alltså skulle få avstå

skillnaden. Om sjukligheten överstigit den normala, bleve förhållandet det omvända.

Till förenklande av denna återförsäkrings- eller utjämningsprocedur har man

nu tänkt sig, att tillsynsmyndigheten skulle fungera såsom återförsäkringsinstitut.

Vid det förhållande att sagda myndighet har att årligen till sjukkassorna

utanordna de dem tillkommande statsbidragen, skulle tydligen sagda procedur

kunna kombineras med statsbidragstilldelningen så, att återförsäkringspremierna.

avdroges å statsbidragen, innan dessa utbetalades, och att därjämte

utgivandet av kassornas utjämningsandelar skedde samtidigt med statsbidragens

utanordnande. Härvid skulle alltså till den enskilda sjukkassan komma

att utbetalas, i stället för det författningsenliga statsbidraget, ett belopp, framgående

genom, å ena sidan, bidragets minskande med vad som motsvarar den

debiterade återförsäkringspremien och, å andra sidan, dess ökande med den ifrågakommande

utjämningsandelen.

Sjukkassorna skulle sålunda, som regel åtminstone, icke behöva erlägga sina

återförsäkringspremier genom särskild inbetalning, liksom: ej heller någon särskild

utbetalningsåtgärd beträffande utjämningsandelarna behövde förekomma.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Endast för det fall, att återförsäkringspremien befunnes överstiga statsbidragets

och utjämningsandelens sammanlagda belopp, komme en inbetalning från

kassans sida att erfordras. Något sådant har man emellertid tänkt sig kunna

undvika genom att staten skulle ikläda sig skillnadsbeloppet; detta har emellertid

synts sällan eller aldrig behöva förekomma i anseende till det egentliga

statsbidragets storlek.

Det skulle emellertid då gälla att fastställa den normala sjuklighet, vilken

bör ligga till grund för återförsäkringspremiernas beräkning. Att detta sker

på ett så omsorgsfullt sätt som möjligt är naturligtvis av den största betydelse.

Därvidlag komma följande synpunkter i betraktande.

Om berörda sjuklighet bestämmes för hög, inträffar tydligen, att som regel

ett överskott uppstår å åter försäkringen. Antingen borde då detta överskott

återbördas till sjukkassorna på ett eller annat sätt, något som givetvis bleve

förenat med icke obetydligt arbete och andra besvärligheter; eller också finge

överskottsmedlen omhändertagas av tillsynsmyndigheten eller annan myndighet

och särskilt förvaltas, eventuellt kunde de tänkas överlämnade till statsverket,

vilket till synes bleve liktydigt med en reduktion av statsbidragen till sjukkassorna.

Bestämmes å andra sidan den s. k. normala sjukligheten för låg, komme

ett underskott att mer eller mindre regelbundet uppstå å återförsäkringen.

Detta underskott finge då antingen täckas genom en efterdebitering av tillskottspremier

eller utfyllas av staten, vilket ävenledes bleve otillfredsställande.

Till undvikande av nu antydda svårigheter har man tänkt sig, att till grund

för återförsäkringspremiernas beräkning skulle läggas icke en på förhand bestämd

sjuklighet utan i stället en särskild för varje år fastställd sjuklighet

lika med den genomsnittliga sjukligheten under året bland de av återförsäkringen

omfattade sjukkassorna. Denna skulle sålunda varje år genom särskild undersökning

utrönas och återförsäkringspremierna alltså på grundval därav bestämmas

i efterhand. Den s. k. normala sjukligheten och ävenså varje kassas

återförsäkringspremie komme sålunda att vara underkastad variationer år från

år. För den händelse samtliga sjukkassor inbegrepes i återförsäkringen och

det återförsäkrade beståndet alltså bleve mycket stort, torde dock dessa variationer

bliva tämligen obetydliga. Med denna anordning kan åstadkommas,

enligt vad en närmare undersökning utvisar, att de beräknade återförsäkringspremierna

jämnt täcka kassornas sjukhjälpsutbetalningar, och att en fullständig

utjämning alltså åvägabringas utan att vare sig överskott eller underskott

uppkommer.

Vid genomförandet av en utjämning av här antytt slag böra emellertid

vissa mått och steg vidtagas till undvikande av att utjämningen medför påtagliga

orättvisor. Hänsyn måste sålunda först och främst tagas till förekommande

olikheter mellan skilda sjukkassor i fråga om sjukhjälpsvillkoren m. m.,

i vilket avseende närmast sjukhjälpstiden kommer i betraktande. Vid olika

omfattning av de återförsäkrade riskerna i sådant hänseende, bör sålunda i

fråga om riskområde, som icke är gemensamt för alla kassor, i utjämningen

endast inbegripas de kassor, vilkas utfästelser sträcka sig över sagda riskområde.

Vidare måste fästas behörigt avseende vid sjukhjälpens olika storlek

inom förekommande olika medlemsklasser. I analogi med den nyss antydda

anordningen med hänsyn till olika sjukhjälpstider, bör utjämningen även i

detta fall utföras särskilt för de riskområden, som icke äro gemensamma för

alla medlemmar — riskområde här att fatta i annan bemärkelse än nyss, nämligen

såsom avseende viss del av den utfästa sjukpenningen i stället för viss

del av sjukhjälpstiden — därvid endast medlemmar eller medlemsklasser inbegripas.

i vilkas försäkring sagda riskområde ingår. Endast på detta sätt

kan ernås en tillräckligt rättvis och även ur andra synpunkter lämplig gra
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

267

dering av återförsäkringspremierna i förhållande till sjukhjälpstidens längd

och sjukpenningens storlek.

I den mån olika sjukkassor eller olika grupper av sjukkassemedlemmar förete

avgjorda specifika skiljaktigheter i fråga om sjuklighet, kan även med hänsyn

härtill ifrågakomma en gradering eller differentiering av återförsäkringspremierna

i ändamål att åstadkomma större rättvisa. I sådant fall bör utjämningen

utföras beträffande varje sådan speciell grupp av sjukkassor eller

sjukkassemedlemmar för sig tagen, med tillämpning emellertid i övrigt av nyss

angivna tillvägagångssätt. Till grund för en uppdelning i riskgrupper av

nu antytt slag kan läggas exempelvis medlemsbeståndens sammansättning med

avseende å åldrar, yrken o. s. v. En dylik gruppindelning kan givetvis, om

den drives alltför långt, i viss mån motverka utjämningens syfte och dessutom

vålla avsevärt arbete.

I det inom socialdepartementet tidigare upprättade författningsutkastet hade

gjorts en åtskillnad mellan å ena sidan den anordning beträffande utjämningen.

då en gradering av återförsäkringspremierna tänktes genomförd endast

med hänsyn till skiljaktigheter i fråga om sjukpenning och sjukhjälpstid, och

å andra sidan det utjämningsförfarande, då graderingen därjämte skulle ske

med hänsyn till ålderssammansättningen inom olika sjukkassor och eventuellt

även andra förhållanden. Förstnämnda anordning betecknades i utkastet såsom

återförsäkring med »enhetliga» premier, den senare såsom återförsäkring

med »differentierade» premier.

I vad män ett hänsynstagande till de mera specifika sjuklighetsförhållandena

inom olika sjukkassor, på sätt sistnämnda system avser, kan bliva av behovet

i större grad påkallat, förefaller svårt att på förhand säkrare bedöma. Av

verkställd utredning framgår sålunda, att såväl sjukligheten som ålderssammansättningen

inom sjukkassorna ställa sig icke oväsentligt olika, även om

förhållandena i gemen inom större områden av riket eller inom vissa mera folkrika

samhällen tagas i betraktande (se bilagda tabeller A och B).

Ehuru det nu skisserade utjämningsförfarandet givetvis medför ett icke obetydligt

arbete, särskilt i fallet med differentierade premier, må framhållas, att

detta arbete dock icke torde bliva så omfattande, som vid ett första påseende

kan synas. Därvid kommer i betraktande, att utjämningen skulle avse allenast

sjukhjälpsriskerna på grund av mycket långvariga sjukdomsfall -—■ förslagsvis

sådana som varat längre än 63, eller alternativt 90, dagar — och att

dylika sjukdomsfall äro förhållandevis fåtaliga, i det de icke torde utgöra mer

än omkring 12 respektive 6 procent av samtliga.

För sjukkassornas del skulle dock något nämnvärt merarbete icke krävas.

Till belysande av den föreslagna utjämningsanordningen skola här anföras

resultaten av diverse beräkningar rörande återförsäkringspremiernas storlek

m. m. under vissa mera enkla förutsättningar.

Lägges till grund ålderssammansättningen inom de nuvarande sjukkassornas

sammanlagda medlemsbestånd samt de sjuklighetssiffror, som kommit till användning

vid beräkningen av statsverkets kostnader för beredande av sjukdagsbidrag

åt de statsunderstödda sjukkassorna (Bilaga E sid. 247). framgå

följande sjuktal för olika sjukhjälpstider, då sjukhjälps villkoren med avseende

å olycksfall i arbete och i fråga om invaliditet äro de i författningsför
-

slaget bestämda.

Sjukhjälpstid Sjuktal

63 dagar.............. 6.99

90 > 7.63

3 år................ 8.73

3 >................10.17

Obegränsad.............13.49

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Med tillhjälp av dessa siffror erhåller man dels medlemsavgiften för den sjukhjälpsutfästelse,

som icke återförsäkras, för det nyssnämnda medlemsbeståndet

och under angivna förhållanden beträffande sjuklighet och sjukhjälpsvillkor,

dels den på den enskilda sjukkassemedlemmen belöpande återförsäkringspremien.

Såsom exempel må här anföras den ifrågavarande avgiften och premien

för 1 krona i sjukpenning under något olika förutsättningar beträffande

sjukhjälpstidens längd samt med avseende å den del av# sjukhjälpsrisken, som

återförsäkras.

De behandlade olika alternativen i sistnämnda hänseenden äro följande:

I. Sjukhjälpstiden 2 år; sjukkassan behåller på eget ansvar hela sjukhjälpsrisken

för de 63 första sjukdagarna av varje sjukdomsfall, men intet av risken

för sjukdomsfallens därefter följande skeden.

II. Sjukhjälpstiden 2 år; sjukkassan behåller på eget ansvar hela sjukhjälpsrisken

för de 63 första sjukdagarna och V4 av risken för senare sjukdomsskeden;

återstående 3/4 av sistnämnda risk återförsäkras.

III. Sjukhjälpstiden 2 år; sjukkassan behåller på eget ansvar hela risken

för de 90 första sjukdagarna; hela den övriga risken återförsäkras.

IV. Sjukhjälpstiden 2 år; sjukkassan behåller på eget ansvar hela risken

för de 90 första sjukdagarna samt V4 av risken för därefter följande sjukdagar;

återstående 3/4 av sistnämnda risk återförsäkras.

V.

I övrigt lika

med I,

men

sjukhjälpstiden

3 år,

VI.

» »

»

* II,

»

»

» »

VII.

» »

»

* in,

»

» »

VIII

» IV,

» »

IX.

» »

»

» i,

>>

»

obegränsad

X.

» »

»

» ii,

»

»

XI.

»

»

» in,

»

»

»

XII.

* »

»

3 iv,

»

»

Medlemsavgifter och återförsäkringspremier ställa sig i dessa olika fall på

följande sätt:

Alternativ

Medlemsavgift

för sjukkassas

självrisk

På medlem belö- pande återför- säkringspremie

Summa

i...................

kr. 6.99

kr. 1.74

kr. 8.73

ii...................

> 7.43

» 1.30

» 8.73 !

Ill...................

» 7.03

> 1.10

> 8.73

IV...................

> 7.91

» 0.82

» 8.73

V..................

» 6.99

> 3.18

» 10.17

VI...................

» 7.79

» 2.38

> 10.17

VII................

5 7.03

> 2.54

> 10.17 i

Vill...................

> 8.27

> 1.90

» 10.17

IX...................

> 6.99

> 6.50

» 13.49 !

X.................

» 8.62

> 4.87

» 13.49

XI...................

• 7.63

» 5.86

» 13.49

XII...................

> 9.io

> 4.39

> 13.49 1

Ett spörsmål, som här torde böra något närmare beröras, är följande.

Enligt förslaget skulle, såsom redan sagts, återförsäkringspremie icke komma

att uttagas av statsunderstödd sjukkassa med högre belopp, än som motsvarar

det sammanlagda statsbidrag, vartill sjukkassan för år, som är i fråga,

är berättigad. Därest det beräknade premiebeloppet överstege statsbidraget,

skulle staten utfylla skillnaden. Frågan är då, huruvida fall kunna väntas

inträffa, då staten på detta sätt måste träda emellan, och om så är, i vilken

utsträckning.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

269

Att på ett uttömmande sätt besvara denna fråga torde knappast vara möjligt.

Fall av här antydda beskaffenhet äro väl teoretiskt tänkbara. De betingas

dock av förhållanden av tämligen exceptionell art. Det gäller därför

att bedöma den sannolikhet, varmed dylika förhållanden kunna inträffa, något

som emellertid möter ganska stora svårigheter. Man synes härutinnan hänvisad

att söka genom exempel belysa frågan.

Här skall angivas ett sådant exempel, hänförande sig till den förutsättning,

att riskutjämningen sker med tillämpning av enhetliga premier samt avser

tre fjärdedelar av sjukhjälpsrisken efter 63 :e dagen av förekommande tillräckligt

långvariga fall. Det förutsattes vidare, att sjukhjälpstiden utgör 3 år.

Det må därvid antagas, att återförsäkringspremien per medlem för kontant

sjukhjälp av 1 krona per dag är densamma för samtliga klasser genomgående

och lika med den för det nuvarande sjukkassebeståndet inom hela riket beräknade.

Då sjuktalet för högre medlemsklasser enligt erfarenhet i regel är något

mindre än det för samtliga klasser genomsnittliga, är berörda antagande ägnat

att ställa beräkningarna på den säkra sidan. Enligt den tabell, som meddelas å

föregående sida innebär nyssnämnda antagande, att sagda premie utgör kronor

2.38.

För ytterligare säkerställande av beräkningarna förutsättes premien emellertid

vara kronor 2.50.

Det skall här dessutom tänkas hava inträffat, att inom sjukkassan i fråga

intet sjukdomsfall varat längre än 63 dagar •—- tydligen möjligast ogynnsamma

förutsättning, som i förevarande hänseende kan ifrågakomma. Samtidigt antages

att sjuktalet för den sjuktid, som faller inom de 63 första dagarna av

varje sjukdom, uppgår till endast 3.0. Oaktat sjukhjälpstiden utgör minst 3 år,

skulle alltså i genomsnitt komma sammanlagt endast 3 sjukdagar på varje

medlem. Då 10.17 dagar befunnits vara det normala, äro alltså de här antagna

förutsättningarna med avseende å sjukligheten så extrema som rimligen

kan tänkas.

I fråga om medlemmarnas fördelning på olika sjukhjälpsklasser må betraktas

tvenne skilda fall, det ena då denna fördelning antages överensstämma med

den år 1921 inom städernas lokala sjukkassor tillhopa rådande, det andra då

den motsvarande klassfördelningen samma år inom de lokala sjukkassorna å

landsbygden lägges till grund.

Den officiella sjukkassestatistiken visar i berörda hänseenden följande.

Kontant sjukhjälp Medlemsantal i de lokala sjukkassorna

per dag

i städerna

å landsbygden

%

%

Under 1 kr.........

......... 0.8

44

1: — kr..........

.........12.1

37.3

1:50 . .........

.........22.7

15.9

2: — > .........

.........26.9

20.8

2:50 j .........

......... 5.4

3.1

3: — > .........

.........18.6

12.6

4: — » .........

.........11.9

4.1

Jler än 4: — kr.......

......... 1.1

0.3

I % av avlöningen.....

......... 0.5

1.5

Summa 100.0

100.0

Föras de medlemmar, som enligt denna tabell varit tillförsäkrade lägre

sjukhjälp än 1 krona per dag, tillsammans med dem, som varit berättigade

till 1 krona i sjukhjälp, och antages att den i procent av avlöningen

utfästa sjukhjälpen i samtliga fall utgjort minst 1.50 kronor per dag, finner

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

man att, trots de ogynnsamma förutsättningarna rörande sjukligheten, statsbidraget

i båda fallen överstiger återförsäkringspremien, närmare bestämt sålunda.

Ordinarie Aterförsäkringa
statsbidrag

, premie

Förra fallet...... 450 kr. 316 kr.

Överskott

134 kr.

Senare »...... 450 >

234 > 216 »

Hela antalet medlemmar förutsättes i båda fallen vara 100.

Ovan gjorda antaganden beträffande medlemmarnas fördelning på medlemsklasser

äro visserligen icke i särskild grad ogynnsamma. Utför man beräkningen

under andra rimliga förutsättningar i detta hänseende — med ledning

t. ex. av de faktiska förhållandena inom enskilda kassor — torde man emellertid

även komma till ett gynnsamt resultat.

Även för det fall, att sjukhjälpstiden är obegränsad, torde man komma till

liknande resultat, om vederbörlig hänsyn tages till de särskilda förhållanden,

som kunna förutsättas vara till finnandes i dylika fall.

Man synes därför berättigad utgå ifrån, att återförsäkringspremien högst

sällan kommer att överstiga sjukkassas sammanlagda tillgodohavanden av

statsbidrag och utjämningsandel och då endast under mycket extraordinära förhållanden

beträffande sjuklighet och klassfördelning.

Stockholm i januari 1926.

A. Rydin.

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

271

Tabell A. Sjiikliglietsförhållandena inom de lokala sjukkassorna, länsvis.

!

Län

Antal dagar per fall

Antal fall per 100

medlemmar

Antal dagar per 100

medlemmar

Städer

Lands-

bygden

Tillsam-

mans

Städer

Lands-

bygden

Tillsam-

mans

Städer

Lands-

bygden

Tillsam-

mans

Stockholms stad . .

31.62

20.67

20.67

653.42

653.42

Stockholms lön . . .

34.77

26.37

29.47

19.85

22.50

21.44

690.17

593.19

631.90

Uppsala län ....

34.64

24.62

28.09

14.82

25.58

20.44

513.19

629.83

574.09

Södermanlands län .

54.81

26.54

41.34

22.88

23.87

23.34

1,253.88

633.39

964.75

Östergötlands län . .

47.84

29.73

37.00

18.70

20.61

19.80

894.48

612.71

732.36

j Jönköpings län . . .

28.31

25.18

26.97

24.66

25.06

25.08

698.03

646.15

676.37

| Kronobergs län . . .

27.67

24.57

25.45

18.17

25.48

22.85

502.62

625.99

581.63

Kalmar län ....

29.56

28.62

28.79

24.00

22.64

22.88

709.49

648.15

658.63

Gotlands län ....

35.18

30.42

32.35

18.69

16.88

17.57

657.44

513.56

568.48

Blekinge län ....

26.25

29.16

27.26

33.98

25.55

30.49

892.18

745.06

831.30

Kristianstads län . .

25.11

27.58

27.14

20.74

18.65

19.00

520.84

514.51

515.54

Malmö stad ....

34.62

—

—

20.59

—

20.59

712.74

—

712.74

Malmöhus län (övriga

städer + landsbygd)

29.59

28.91

31.17

21.25

20 42

20.67

628.64

590.39

644.31

Hallands län ....

30.33

27.19

29.31

22.25

13.96

18.64

674.83

379.56

546.43

Göteborgs stad . . .

25.25

—

—

29.62

—

29.62

747.95

—

747.95

Göteborgs och Bohus

län (övriga städer

+ landsbygd) . .

24.55

27.75

25.51

24.04

23.93

28.41

590.27

664.04

724.90

Älvsborgs län ....

24.71

21.09

23.18

28.21

23.77

26.15

697.02

501.40

606.14

Skaraborgs län . . .

27.53

21.44

22.69

19.59

29.54

26.75

539.25

633.42

607.01

Värmlands län . . .

30.65

21.17

24.27

22.46

34.08

29.15

688.51

721.43

707.47

Örebro län.....

29.41

23.42

25.28

25.07

30.42

28.53

737.36

712.47

721.27

Västmanlands län . .

30.29

26.89

28.70

25.79

29.97

27.58

781.12

805.81

791.73

Kopparbergs län . .

26.94

25.68

25.87

27.73

29.41

29.14

747.16

755.24

753.93

Gävleborgs län . . .

26.71

26.77

26.75

23.79

26.77

25.74

635.45

716.67

688.67

Västernorrlands län .

38.56

28.52

31.16

22.80

26.98

25.74

879.32

769.56

802.07

Jämtlands län . . .

—

54.91

—

—

10.75

10.75

—

590.23

590.23

Västerbottens län . .

35.52

25.08

25.73

19.35

35.19

33.48

687.50

882.60

861.51

Norrbottens län . . .

—

26.03

—

—

42.11

42.11

—

1,096.05

1,096.05

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tabell B. Sammandrag'' över åldersfördelningen inom de lokala sjukkassorna den

Bl december 11121 med fördelning länsvis på städer och landsbygd.

Intill

30-39

40—59

60 år och

Antal sjuk-

30 år

år

år

däröver

hjälpsförsäk- rade med-

%

%

%

%

lemmar

Stockholms stad.............

19.7

•25.5

40.0

14.8

112,658

Stockholms län:

Städer . .............

21.0

25.7

42.5

10.8

3,397

Landsbygd .............

26.3

23.2

38.9

11.6

5,248

Uppsala län:

Städer ...............

16.9

24.8

40.6

17.7

5,311

Landsbygd .............

23.1

20.5

39.2

17.2

5,693

Södermanlands län:

Städer ...............

26.5

21.6

38.3

13.6

12,531

Landsbygd .............

27.4

23.7

36.0

12.9

10,957

Östergötlands län:

Städer ...............

19.8

22.6

40.9

16.7

19,874

Landsbygd.............

23.0

23.5

38.1

15.4

26,687

Jönköpings län:

Städer ..............

25.2

21.7

38.8

14.3

7,628

Landsbygd .............

26.2

24.9

37.2

11.7

5,538

Kronobergs län:

Städer ...............

18.0

25.7

39.1

17.2

1,769

Landsbygd .............

25.6

22.0

39.0

13.4

3,123

Kalmar län:

Städer ...............

18.2

23.4

39.8

18.6

2,192

Landsbygd.............

20.4

19.8

40.2

19.6

10,921

Gotlands län:

Städer ...............

6.2

10.9

47.8

35.1

923

Landsbygd .............

14.1

20.7

41.3

23.9

1,533

Blekinge län:

Städer ...............

17.5

22.7

40.8

19.0

2,591

Landsbygd .............

19.3

18.8

43.4

18.5

1,717

Kristianstads län:

Städer...............

27.7

24.8

36.1

11.4

3,092

Landsbygd ............

23.2

23.9

37.2

15.7

15,859

Malmöhus län:

Malmö stad.............

21.1

27.9

39.0

12.0

22,718

Övriga städer............

16.9

22.7

43.5

16.9

13.723

Landsbygd.............

24.2

22.6

38.6

14.6

24,745

Hallands län:

Städer...............

18.3

22.0

40.6

19.1

2,206

Landsbygd.............

50.5

17.1

28.4

4.0

1,628

Göteborgs och Bohus län:

Göteborg..............

27.5

29.9

33.8

8.8

28,053

Övriga städer............

27.6

22.1

37.8

12.5

2,465

Landsbygd .............

40.9

20.8

29.0

9.3

5,065

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

273

Intill

30—39

40—59

60 är och

Antal sjuk-

30 är

år

år

däröver

bjälpsförsäk- rade med-

lemmar

%

%

%

%

Älvsborgs län:

Städer ...............

30.6

22.5

34.6

12.3

7,679

Landsbygd .............

45.9

20.8

25.2

8.1

6,754

1 Skaraborgs län:

Städer ...............

8.3

21.8

49.8

20.1

1,372

Landsbygd .............

26.7

23.3

36.3

13.7

3,506

Värmlands län:

Städer ...............

13.8

15.7

50.4

20.1

2,878

Landsbygd .............

28.4

23.2

37.5

10.9

3,898

j Örebro län:

Städer ...............

23.1

31.7

34.9

10.3

3,409

Landsbygd .............

22.0

22.3

40.7

15.0

6,249

| Västmanlands län:

Städer ...............

29.6

23.4

36.0

11.0

4,185

Landsbygd .............

21.7

20.3

38.4

19.6

3,466

! Kopparbergs län:

Städer ...............

26.5

21.0

40.1

12.4

1,394

Landsbygd .............

23.0

22.7

37.5

16.8

7,169

j Gävleborgs län:“

Städer ...............

18.4

21.0

42.7

17.9

6,704

Landsbygd ............

25.5

21.7

36.6

16.2

12,595

j Västernorrlands län:

Städer ...............

12.4

18.9

42.4

26.3

1,216

Landsbygd .............

28.0

23.5

33.3

15.2

2,853

! Jämtlands län:

Städer ...............

—

—

—

—

Landsbygd.............

34.1

26.2

30.8

8.9

302

i Västerbottens län:

Städer ...............

16.6

13.0

54.2

16.2

247

Landsbygd .............

36.1

22.0

31.3

10.6

2,057

i Norrbottens län:

Städer ...............

—

—

—

—

—

Landsbygd .............

32.1

25.3

36.5

6.1

2,587

! Hela riket:

Lokala kassor:

Städer ...............

21.3

25.1

39.4

14.2

270.215

Landsbygd.............

25.9

22.5

37.0

14.6

170,150

Städer och landsbygd ........

23.1

24.0

38.5

14.4

440,365

Rik ssjukkassor:

Städer och landsbygd ........

28.7

26.5

35.3

9.5

268,172

Samtliga kassor:

Städar och landsbygd ........

25.2

25.0

37.3

12.5

708,537

Antal sjukhjälpsförsäkrade medlemmar den 31 december 1921:

Lokala sjukkassor

Rikssjukkassor

Samtliga kassor

Städer......

270 215

106 945 (ngt ap-

377 160 (ngt ap-

prox.)

prox.)

Landsbygd ....

170 150

161227 >

331377 »

Summa

440 365

268172

708537

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 höft. (Nr 117.)

18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Bilaga I.

P. M.

Jämförelse mellan fattigvårdskostnaderna i Eskilstuna och övriga

större städer.

I och med att sjukkasseverksamheten inom en kommun centraliseras och obegränsad

sjukhjälpstid införes kan minskning i kommunens utgifter för fattigvården

beräknas inträda. Ehuru endast en mindre del av understödstagarna

inom fattigvården för närvarande torde tillhöra sjukkassor, förekommer det

givetvis i åtskilliga fall, att sjukkassemedlemmar på grund av långvarig sjukdom

och den i sjukkassorna vanliga begränsningen av sjukhjälpstiden till endast

3 månader per år, måste anlita fattigvårdens hjälp. Genom sjukhjälpstidens

utsträckning till obegränsad skulle på dessa understödstagare kommande

delen av fattigvårdskostnaderna i det närmaste helt och hållet bortfalla.

I vilken utsträckning understödstagarna i allmänhet äro medlemmar i sjukkassor

är ej bekant. Ett försök att komma till en uppfattning om, hur stor

minskningen i fattigvårdskostnaderna kan väntas bli efter en omläggning av

sjukkasseverksamheten inom en kommun i angiven riktning, stöter av denna anledning

på betydande svårigheter. Endast genom en jämförelse mellan å ena

sidan de städer, där obegränsad sjukhjälpstid sedan längre tid tillämpats, och å

andra sidan de övriga städer, som äro av ungefär samma storlek, synes det möjligt

att erhålla närmare kännedom härom.

En sådan jämförelse erbjuder emellertid avsevärda vanskligheter på den

grund, att fattigvården i de olika städerna, ehuru i stort sett likartad, dock torde

förete rätt väsentliga olikheter exempelvis i fråga om de yttre förhållanden,

under vilka den arbetar, eller beträffande tillämpningen av principerna för beviljande

av understöd. Till följd härav kan skillnaden de olika städerna emellan

i fattigvårdskostnad per invånare ej anses vara orsakad enbart av olikheter

i behovet av fattigvårdsunderstöd hos befolkningen utan fastmer framkommen

genom även andra lokala faktorers inverkan.

För att den nämnda jämförelsen skulle kunna ge exakt resultat, borde de

sistnämnda faktorernas del i fattigvårdskostnaden elimineras för varje stad

särskilt, så att vad som därefter återstode i kostnad per invånare kunde anses

motsvara det verkliga fattigvårdsbehovet inom staden. Först därefter vore det

möjligt att — sedan med tillhjälp av statistiska uppgifter om löne- och inkomstförhållanden

det för varje stad »specifika» fattigvårdsbehovet på teoretisk

väg uträknats — fastställa, i vilken mån behovet av fattigvårdsunderstöd

vore lägre i städer med obegränsad sjukhjälpstid inom sjukkassorna än i övriga

städer. Härur skulle slutligen motsvarande kostnadsminskning för kommunen

erhållas fullt exakt.

Någon möjlighet att ernå denna exakthet i resultatet finnes emellertid ej.

De omnämnda särskilda lokala faktorerna —- mer eller mindre rationell drift

av fattigvårdsanstalterna, större eller mindre liberalitet vid tilldelningen av

understöd m. m. — undandraga sig varje bedömande, och beräkningen av ett

»specifikt» fattigvårdsbehov för varje stad skulle erfordra särskilda statistiska

uppgifter, som ej finnas uppgjorda för andra städer än Stockholm. Det synes

med hänsyn härtill vara nödvändigt att låta sig nöja med en tämligen grov

approximation vid den jämförelse, som företages.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

275

Av de 4 städer •— Eskilstuna, Norrköping, Stockholm och Malmö — i vilka

sjukkassor med obegränsad sjukhjälpstid för närvarande finnas, kan endast

Eskilstuna beräknas ha eriant mer avsevärd minskning i sina fattigvårdsutgifter

såsom följd av den rationellt ordnade sjukkasseverksamheten. Sedan

mer än 15 år tillbaka är denna verksamhet i Eskilstuna praktiskt taget centraliserad

i en enda kassa; i slutet av ar 1924 tillhörde cirka 80 % av stadens samtliga

sjukkassemedlemmar kassan. Sjukhjälpens effektivitet är den största möjliga

; beloppet per dag reduceras ej under sjukdomens lopp utan medlemmen erhåller

under hela sjuktiden samma dagsersättning. Den enda inskränkning i

sjukhjälpstiden, som är fastställd, avser sinnessjukdom, varvid sjukhjälp utbetalas

endast i 2 år.

Närmast jämställd med Eskilstuna är Norrköping, där dock sjukkasseverksamheten

såväl i avseende å organisationen som sjukhjälpens effektivitet ligger

på ett annat plan. Verksamheten är ej centraliserad utan splittrad på flera

kassor; i flertalet fall av långvarig sjukdom utgår efter viss tid endast 50 ä 75

öre per dag i sjukhjälp. Under den tid, som undersökningen närmast avser,

d. v. s. 1920—-1924, var minimisjukhjälpen ännu lägre eller endast 25 öre per

dag. Norrköpingskassornas sjukhjälpsbelopp äro i de lägre klasserna över huvud

taget för obetydliga för att medellösa medlemmar skola kunna undvara fattigvårdshjälp

vid långvariga sjukdomar, och någon större minskning i stadens

fattigvårdsutgifter torde med därvarande organisation ej hava åstadkommits.

I den lokala sjukkassa i Stockholm, som infört obegränsad sjukhjälpstid, har

verksamheten ännu ej börjat efter de nya linjerna. I Malmö är den huvudsakliga

verksamheten uppdelad på ett stort antal kassor, vilkas medlemmar erhålla

utfyllnad i sjukhjälpen från en fortsättningskassa så att sjukhjälpstiden

härigenom blir obegränsad.

I den företagna undersökningen har bortsetts från, att obegränsad sjukhjälpstid

förekommer i Norrköping och Malmö.

Såsom av en sammanställning å sid. 9 framgår, är fattigvårdskostnaden jämförelsevis

mycket låg i Eskilstuna. Det skulle i anledning av vad ovan anförts

kunna ifrågasättas, huruvida den låga kostnadsnivån verkligen är orsakad av

mindre behov av fattigvårdsunderstöd än i övriga städer -— vilken minskning

i behovet i så fall med all sannolikhet kunde sättas i samband med sjukkassans

verksamhet — eller är en följd av andra lokala förhållanden.

Att det sistnämnda emellertid ej är fallet, framgår om jämförelsen rörande

fattigvårdskostnaderna kompletteras med en jämförelse i fråga om understödstagarnas

antal inom respektive fattigvårdssamhällen. Det visar sig därvid, att under

år 1921 — som närmast användes såsom jämförelseår — fattigvårdskostnaderna

per invånare i Eskilstuna uppgick till 76 % av medelkostnaden i de 14 största

städerna i riket, under det att antalet vuxna under stödstag are samtidigt var

77 % av de 14 städernas. Den låga kostnaden hade således år 1921 full motsvarighet

i ett lågt antal understödstagare, vilket synes bestyrka, att fattigvårdskostnadens

relativt ringa höjd i Eskilstuna verkligen i huvudsak beror på,

att befolkningens fattigvårdsbehov är mindre än i de övriga 13 städerna i genomsnitt.

Den ringa skillnaden mellan procentsiffrorna synes dessutom tyda på, att —

åtminstone vid en jämförelse mellan Eskilstuna och en större grupp städer —

fattigvårdsbehovet kan anses ungefärligt återgivet av respektive kostnadssiffror

per invånare.

Förutsattes då slutligen, att Eskilstunasjukkassans verksamhet är den huvudsakliga

orsaken till att fattigvårdsbehovet där är lägre än i övriga städer —

varemot någon mer vägande invändning knappast synes kunna göras — kan

skillnaden i kostnad per invånare mellan Eskilstuna och den till jämförelse uppställda

gruppen av städer anses utvisa, vad en med Eskilstuna i avseende på an
-

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

takt invånare och sjukkassemedlemmar ungefär likställd stad skulle kunna

påräkna såsom minskning i fattigvårdsbudgeten vid sjukkasseverksamhetens

centralisering och sjukhjälpstidens utsträckning till obegränsad.

Jämförelse rörande fattigvårdskostnaderna under tiden 1920—1924 har utförts

mellan å ena sidan Eskilstuna och å den andra närmast 6 utvalda städer,

som i fråga om invånarantal och befolkningens yrkessammansättning ej avvika

alltför mycket från Eskilstuna. I den slutliga jämförelsen som utföres

endast för åren 1920 och 1921, ingår förutom nyssnämnda 6 städers kostnadssiffror

även genomsnittskostnaden för dels rikets alla städer dels ock samtliga

städer exklusive Stockholm, Göteborg och Eskilstuna.

Jämförelsen mellan Eskilstuna och den sistnämnda gruppen av städer har

den största betydelsen. Endast då en större grupp utgör jämförelseobjekt kan,

enligt vad ovan anförts, de lokala förhållandena anses så utjämnade, att mer

exakt resultat kan påräknas. I nämnda grupp ingår ej — förutom Eskilstuna

— de två största städerna, som i invånarantal äro alltför skiljaktiga från

Eskilstuna för att fattigvårdsförhållandena skola kunna betraktas såsom likartade.

Resultatet av nämnda jämförelse torde få anses tämligen noga ansluta sig

till verkliga förhållandet, ehuru slutsiffran närmast är att betrakta såsom en

minimisiffra. Minskningen i Eskilstuna fattigvårdsutgifter kan, såsom å sidan

284 ar.gives, under åren 1920 och 1921 beräknas ha uppgått till cirka 36,500

''kronor per år, utgörande 1.21 kronor per invånare eller ungefär 5 kronor per i

staden mantalsskriven sjukkassemedlem. Tages hänsyn till penningvärdets Stegring

sedan år 1921, torde sistnämnda belopp reduceras till cirka 3.75 kronor

per medlem. Då kommunbidraget till sjukkassan i Eskilstuna utgår med 3

kronor per medlem, skulle således ett överskott av 75 öre per sjukkassemedlem

få beräknas uppkomma.

Det torde böra framhållas att en kommun, inom vilken sjukkasseverksamheten

på här förutsatt sätt omorganiseras, förmodligen ej omedelbart kan påräkna

fullt så stor minskning i fattigvårdsutgifterna, som den företagna undersökningen

synes utvisa, Först sedan verksamheten i likhet med i Eskilstuna

en längre tid varit rationellt ordnad med obegränsad sjukhjälpstid, torde resultatet

visa sig genom en avsevärd minskning i fattigvårdens kostnader.

I det följande lämnas en redogörelse för den utförda undersökningen.

Undersökningen avser tiden efter år 1919 och utföres närmast för vissa av

de 14 till invånarantalet största städerna i riket.

Antal invånare den

1 januari 1925

Stockholm........................ 438,890

Göteborg........................ 229,638

Malmö......................... 116,144

Norrköping....................... 59,917

Hälsingborg....................... 50,484

Gävle.......................... 39,018

Örebro......................... 36,323

Borås.......................... 31,439

Eskilstuna........................ 30,409

Västerås

Jönköping

Uppsala

Linköping .

Karlskrona

......... 29,920

......... 29,874

......... 29,829

......... 28,705

. . . . . . . , . 28,021

Samtliga 14 städer 1,178,(517

Rikets alla städer 1,849,902

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

277

Till en början bör avgöras, vilka av städerna, som i fattigvårdshänseende

lämpa sig för en jämförelse, inbördes och närmast i förhållande till Eskilstuna.

Givet är att uppmärksamheten därvid främst bör inriktas på befolkningens och

isynnerhet de mindre inkomsttagarnas levnadsnivå på de olika platserna och

den senare kategoriens relativa talrikhet uppskattas. Det hade fördenskull

vant önskvärt att för var och en av städerna kunna såsom utgångsmaterial erhålla

en statistik, utvisande hur invanarna fördela sig allt efter årsinkomstens

storlek, vilka uppgifter, ställda i relation till den genomsnittliga levnadskostnaden

å orten, skulle ha kunnat ge ett index för behovet av fattigvårdsunderstöd.

. Då emellertid, så vitt känt är, bearbetningar av ifrågavarande slag endast

finnas utförda för Stockholm men ej övriga städer, göres här i och för uppskattning

av det relativa fattigvårdsbehovet i stället det antagandet att — särskilt

för de egentliga industristädernas del — fattigvårdssamhällenas klientel

i övervägande grad härrör från kroppsarbetande grupper inom befolkningen.

Även om det häremot kan göras vissa invändningar, förfalla dessa i huvudsak

om endast sådana städer tagas upp till jämförelse, i vilka nämnda befolkningsgrupper

omfatta ungefär 50 % av hela invånarantalet eller mer.

Det skulle sålunda erfordras kännedom om befolkningens fördelning på yrkesgrupper

i de, olika städerna. De senaste uppgifter härom, som föreligga,

hänföra sig till år 1920 och äro framkomna genom bearbetning av folkräkningsstatistiken.

Tagas endast de två största huvudgrupperna av yrken, industri

och samfärdsel, i betraktande framgår, att städerna Malmö, Norrköping, Gävle,

Örebro, Borås, Eskilstuna, Västerås och Jönköping äro närmast jämförbara

i fråga om befolkningens sammansättning, vare sig enbart industrierna räknas

eller gruppen »samfärdsel» dessutom inbegripes. Totala industriprocenten

varierar från lägst 49.8 (Gävle) till högst 66.8 (Eskilstuna) och procenten för

»industri och samfärdsel» från lägst 61.2 (Örebro) till högst 73.3 (Eskilstuna).

Av de ovan angivna 8 städerna avviker eu, nämligen Malmö, till sin allmänna

karaktär betydligt från de övriga och torde därför böra uteslutas från jämförelse,

ehuru procentsiffrorna uppgå till respektive 50.1 och 63,5 och sålunda

överskrida minimiprocenten. Därefter återstå följande 7 städer, i ordning efter

invånarantalets storlek:

Norrköping,

Gävle,

Örebro,

Borås,

Eskilstuna,

Västerås,

J önköping.

De betecknas i fortsättningen för korthets skull industristäder.

Nyss anförda siffror angiva relativa yrkesfördelningen bland hela befollcningen,

således förutom arbetarna och deras hustrur och barn även företagarna

och förvaltningspersonalen jämte hustrur och barn till dessa. Enligt totalsiffrorna

för alla rikets städer utgöra de sistnämnda grupperna obetydligt mindre

än V5 av hela industribefolkningen, enbart arbetarna och deras familjer sålunda

*l5. Antages denna proportion gälla även för de enskilda städerna, erhållas,

sedan företagare och förvaltningspersonal undantagits, följande procentsiffror:

opaginerad Kontrollera mot PDF

.278

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Kroppsarbetande befolkningsgrupper i procent

av hela antalet invånare den sl/i21920

Industrin

Industri och samfärdsel

%

%

Norrköping.......

...... 42.7

50.7

Gävle.........

...... 39.8

50.9

Örebro.........

49.0

Borås.........

...... 47.7

53.3

Eskilstuna.......

...... 53.4

58.6

Västerås........

...... 48.1

52.6

Jönköping.......

...... 44.3

49.8

De kroppsarbetande befolkningsgrupperna skulle sålunda — enligt siffrorna

för »industri och samfärdsel» ovan — vara talrikast i Eskilstuna; enahanda är

förhållandet, om endast industriarbetarbefolkningen tages i betraktande. Lägst

är siffran för Örebro, obetydligt under 50 % liksom för Jönköping. För samtliga

övriga^ industristäder överskrides nämnda procentsiffra. Det villkor, som

i det föregående uppställts beträffande befolkningsförhållandena i de till jämförelse

upptagna städerna, kan därför anses vara uppfyllt.

Siffrorna ovan avse endast dem, som äro att hänföra till endera av yrkesgrupperna

industri eller samfärdsel. Några i lönehänseende jämställda men

i avseende å antalet yrkesutövare relativt obetydliga yrkesgrupper hava lämnats

ur räkningen.

En jämförelse mellan industristäderna och rikets städer i allmänhet i fråga

om fattigvårdskostnaderna per invånare ger såsom väntat genomgående högre

belopp för industristäderna. Skillnaden i kostnad och procent är:

Kr. pr invånare Procent

år 1920 .................. 1.23 7.8

> 1921 .................. 1.64 11.0

> 1922 .................. 1.13 8.5

» 1923 .................. 0.07 0.5

> 19241 ................. 0.74 5.5

I genomsnitt under hela tidsperioden var sålunda kostnaden per år och invånare

ungefär 1 kr. eller 6 ä 7 % högre i industristäderna.

En motsvarande jämförelse i fråga om antalet vuxna understödstagare inom

fattigvården per 10,000 invånare ger vid handen, att antalet under perioden

1920—1923 var i medeltal 101 — eller mer än 25 % — högre i industristäderna.

För respektive år äro siffrorna å skillnaden i antalet understödtagare:

Antal

Procent

år

1920 ..........

......... 75

21.6

>

1921.........

......... 93

25.9

»

1922 ..........

......... 137

36.1

>

1923 1 .........

........ 100

25.7

En mer allmän jämförelse mellan kostnaderna respektive antalet understödstagare

i Eskilstuna och de övriga 13 städerna, varvid, liksom i övrigt i denna

undersökning, bortses från differenserna i den allmänna prisnivån de olika

städerna emellan, ger följande resultat:

Siffrorna approximativa.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 279

Antal städer med högre fattigvårdskostnad per invånare än

i Eskilstuna.................

Antal städer med lägre fattigvårdskostnad per invånare än

i Eskilstuna.................

1930

11

2

1931

9

4

1922

8

5

1923

7

6

1924

7

6

Summa

13

13

13

13

13

1920

1921

1922

1923

Antal städer med större antal understödstagare per 10,000

invånare än i Eskilstuna........

13

12

3

3

Antal städer med mindre antal understödstagare per 10,000

invånare än i Eskilstuna.......

—

1

10

10

Summa

13

13

13

13

Jämförelsen utfaller som synes i allmänhet till Eskilstunas fördel oaktat att

befolkningsförhållandena i nämnda stad närmast kunna anses disponera för

större belastning å fattigvården än i de övriga städerna.

Siffrorna i sammanställningen utvisa emellertid en från år 1920 fortgående

relativ försämring i Eskilstunas fattigvårdsförhållanden. Tydligast framträder

denna vid jämförelse mellan antalet städer med mindre antal understödstagare

per 10,000 invånare åren 1920 och 1922 — resp. 0 och 10 — men även

de siffror, som beröra kostnaden per invånare peka i samma riktning. Antalet

städer med lägra fattigvårdskostnad per invånare än i Eskilstuna ökades från

år 1920 till 1923 från 2 till 6.

Förklaringen härtill är att söka i den under år 1921 inbrytande arbetslösheten,

vars inverkan på fattigvården därför torde få göras till föremål för

undersökning, innan den slutliga jämförelsen mellan Eskilstuna och de övriga

industristäderna företages.

Så vitt kunnat utrönas finnes för Sveriges del inga statistiska uppgifter att

tillgå, berörande förhållandet mellan fattigvård och arbetslöshet. Däremot äro

från England vissa siffror kända, som kunna tjäna som ledning vid frågans

bedömande.

I den av Socialstyrelsen utgivna publikationen »Sociala meddelanden» återfinnes

nämligen i årgångarna 1922 (sid. 248) och 1923 (sid. 761) uppgifter

om antalet understödstagare inom den engelska fattigvården åren 1920—

1922, som, sammanställda med siffrorna för arbetslösheten under samma tid,

ge en uppfattning om dennas verkningar.

1920 december .

1921 mars . .

» juni . . .

» september

> december

1922 mars . .

Arbetslöshet inom

fackorganisationerna

%

. . 6.1

. . 10.0

23.1 (max.: gruv.

. 14.8 konflikt)

. . 16.6 (max.)

. . 16.3

» juni.......... 15.7

> september....... 14.6

> december....... 14.0

Antal understödstagare

inom fattigvården1

570.000

650.000

1.300.000

1.240.000

1.400.000

1.470.000 (lockout i maskin
industrin)
1.

770.000 (max.)

1.450.000

1.420.000

Maximum för antalet understödstagare inträffade sålunda först någon tid

Cl* å 1 år) efter det arbetslösheten nått sin största utbredning.

1 Siffrorna delvis endast ungefarliga.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. May.ts proposition nr 117.

Till siffrorna fogar tidskriftens anmälare, social attachén i London, bland

annat -—- i ungefär citering — den reflexionen, att

fattigvårdssiffrorna under år 1922 visa på en stegrad pauperism, oaktat

arbetslösheten detta år i stort sett befann sig i sjunkande,

vilket

bekräftar, att arbetslöshetens följdverkningar äro svårare än som kan utläsas

ur arbetslöshetsstatistiken.

I Sverige inträffade, i likhet med i England, arbetslöshetens kulmen under

år 1921, nämligen i december månad. Enligt erfarenheten från England

borde sålunda antalet understödstagare inom fattigvården ha nått sin största

höjd under loppet av år 1922, vilket för industristäderna även är fallet, såsom

följande sammanställning visar:

Antal arbetslösa inom

fackorganisationerna i %

av hela antalet medlemmar

(hela riket)

Antal till Arb.lösh.kommissionen

anmälda arbetslösa

per 10,000 invän.

(samtl. 7 ind.städ.)

Antal vuxna fattigvårdsunderstödda

per

10,000 invånare

(samtl. 7 ind.städer)

1920 ... 5.5

1921 . . . 26.6 (max.)

1922 . . . 22.9

1923 . . . 12.5

240 (max.)

189

95

422

452

517 (max.)

489

Arbetslöshetens efterverkan på fattigvården bekräftas också i regel, då

industristäderna jämföras var för sig.

Norrköping

Gävle . .

Örebro . .

Borås . .

Eskilstuna

Yästerås .

Jönköping

Kulminationsår

för arbetslösheten

1921

1921

1921 (1922)

1921

1921

1921

1921

för antalet understödstagare

inom fattigvården

1922

1921

1922

1921

1922

1922

1923

Undantag från regeln äro Gävle, Borås och Jönköping, för vilka dock skillnaden

mellan understödstagarnas antal 1922 och respektive 1921 och 1923 ej

är mer avsevärd.

Beräknas vidare arbetslöshetens omfattning i genomsnitt under perioden

1921—1923 förutsatt att 1921 års 3 första kvartal i nämnda avseende jämställes

med 4:e kvartalet — vilket med hänsyn till att det gäller ett medeltal

för 3 år ej här innebär något större fel — blir resultatet för de 4 städer, i vilka

arbetslösheten varit störst, följande.

Arbetslöshet 1921—1923

(jämförelsetal, då arbetslösheten

sättes = 100 i Eskilstuna)

Eskilstuna............... 100

V ästerås................ 97

Jönköping............... 52

Göteborg................ 50

Enligt dessa med ledning av uppgifter från arbetslöshetskommissionen erhållna

ungefärliga siffror var sålunda arbetslöshetens omfattning ungefär

dubbelt så stor i Eskilstuna och Yästerås som i Jönköping och Göteborg;

samtliga övriga städer hade mindre arbetslöshet.

Vid en jämförelse mellan siffrorna å arbetslösheten och antalet understödstagare

böra enligt det föregående de respektive kulminationsåren närmast

s. 281 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 117.

281

komma i betraktande. Arbetslösheten år 1921 bör således jämföras med antalet

understödstagare 1922. Då emellertid de sistnämndas antal även influeras

av 1922 års arbetslöshet, är det motiverat att i andra hand utföra jämförelsen

med arbetslöshetssiffror, omfattande både 1921 och 1922, enklast medeltalet

mellan nämnda år.

Eskilstuna

Västerås .

Jönköping

Norrköping

Gävle . .

Örebro . .

Borås . .

rbetslöshe

(jämförelsetal då arbetslösheten

sättes

Samtliga 7 industristäder 47

4(5

Ökning i antalet understödstagare

från 1920

till 1922 i % av hela

— JLW

1921

I JLaKllsLUIlu)

1921—22

antalet år

100

100

99

82

90

102

64

54

27

38

37

2

32

30

16

16

18

0

11

9

15

23

På grund av olika lokala förhållanden i resp. städer äro visserligen dessa

siffror betydligt ojämna, men återspegla dock det naturliga förhållandet, att

de industristäder, som haft den mest omfattande arbetslösheten — Eskilstuna

och Västerås — även varit utsatta för de största påfrestningarna å fattigvården.

Det torde böra framhållas, att sambandet mellan arbetslöshet och antal

understödstagare ej kan väntas återgivet med någon större grad av noggrannhet

vid en jämförelse sådan som den ovan företagna. Därtill skulle ha erfordrats

att hänssm tagits bl. a. till tidpunkten för arbetskrisens början i de

olika industrigrenarna, förekomsten av familjeförsörjare inom arbetarestammen,

procenten industriarbeterskor, m. m. De lokala krigsåtgärdernas skiftande

karaktär lägga dessutom avsevärda hinder i vägen för uppnåendet av

precisa resultat.

Kostnaderna för fattigvården per invånare äro genomgående lägre under

den senare delen av perioden 1920—1924 än under de två första åren. Det

allmänna prisfallet under 1922 och efterföljande år var således mer än tillräckligt

för att kompensera fattigvårdssamhällena för den ökning i kostnaden,

arbetslösheten i och för sig medförde. Hur stor denna ökning i själva verket

var kan ej beräknas med ledning av det siffermaterial, som står till buds, men

att den för Eskilstuna och Västerås måste ha varit betydligt större än för de

övriga är utan vidare givet i betraktande av den ovan påvisade stegringen i

antalet understödstagare. Följande siffror bekräfta detta förhållande:

Ökning ( + ) eller minskning (—) i fattigvårdskostnaden

per invånare från 1920 till 1923

Absolut kr.

I % av kostna- derna år 1920

Norrköping.............

- 6,52

- 31.3

Örebro...............

— 3.31

- 23.3

Borås...............

- 2.82

- 20.5

Gävle...............

— 4.01

- 18.5

Jönköping .............

- 2.50

- 17.2

Eskilstuna.............

- 0.76

- 5.9

Västerås..............

+ 0.37

+ 2.2

Samtliga 7 industristäder

- 3.28

- 19.3

Även i fråga om kostnaderna för fattigvården intogo sålunda Eskilstuna och

Västerås under arbetslöshetstiden en särställning i förhållande till de övriga

städerna. Det nära sambandet mellan den ovan konstaterade försämringen i

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Eskilstunas fattigvårdsförhållanden under den senare delen av 5-årsperioden

1920—1924 och arbetslösheten under samma tid torde därmed få anses påvisat

såväl vad antalet understödstagare som kostnaden beträffar.

Av de erhållna resultaten framgår även, att verkningarna av arbetslösheten

voro alltför stora, för att en direkt jämförelse städerna emellan, avseende åren

1922—1924, skulle kunna ge ett ens tillnärmelsevis riktigt resultat. Med hänsyn

härtill bortses nedan helt och hållet från erfarenheten under 1922, 1923

och 1924.

Även under år 1921 påverkades givetvis fattigvården av den då inbrytande

arbetslösheten. Ökningen i antalet vuxna understödstagare per 10,000

invånare från 1920 till 1921 framgår uträknad med en decimal i avseende å

procenten, av följande siffror.

Ökning ( + ) eller minskning (—) i antalet understödstagare

per 10,000 invånare från 1920 till 1921

Antal

I % av antalet

år 1920

Västerås............... +65 + 21.2

Borås................ +74 + 18.8

Jönköping.............. +66 + 17.5

Gävle................ + 56 + 17.3

Eskilstnna.............. +40 + 16.3

Norrköping.............. — 5 — 0.8

Örebro............... — 41 — 8.3

Samtliga 7 industristäder +30 +7.1

>7 > exkl. Eskilstuna +28 + 6.3

Understödstagarnas antal stegrades sålunda från 1920 till 1921 i ungefär

samma grad i Borås, Jönköping, Gävle och Eskilstuna medan för Västerås

del ökningen var något större än för de nyssnämnda städerna. I Norrköping

och Örebro däremot minskades antalet.

I jämförelse med de övriga 6 industristäderna tillsammantagna var stegringen

i Eskilstuna betydlig:

ökning i antalet understödstagare i Eskilstuna.............16.3 %

> > > » > övriga 6 industristäder....... 6.3 >

1921 års arbetslöshet hör enligt dessa siffror ha i och för sig medfört större

kostnadsökning i Eskilstuna än i de övriga industristäderna i genomsnitt,

däremot något mindre ökning än i Västerås, Borås, Jönköping och Gävle var

för sig. De fyra sistnämnda städerna kunna emellertid i det närmaste jämställas

med Eskilstuna.

Av det ovan anförda torde framgå, att 1921 års siffror å fattigvårdskostnaderna

kunna — utan att resultatet genom arbetslöshetens inverkan blir missvisande

till Eskilstunas förmån — användas för jämförelse mellan å ena sidan

nämnda stad och å den andra de övriga, antingen tillsammantagna eller var

för sig. En mindre korrektion erfordras dock, innan jämförelsen med Eskilstuna

företages; om kostnaden per invånare minskas med nedanstående belopp

är därmed en fullt betryggande ändring utförd:

Korrektion

kr.

Borås...........................0.34

Jönköping..........................0.26

Västerås..........................0.25

Gävle............................0.16

Sedan arbetslöshetens inverkan på fattigvården i det föregående något belysts,

synes den slutliga jämförelsen mellan Eskilstuna och de övriga industristäderna

kunna företagas med ledning av erfarenheten åren 1920 och 1921.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

283

Nettokostnad för fattigvården i

medeltal 1920 och 1921

jämförelsetal, då

kr per invånare kostnaden sättes =

100 i Eskilstuna

Gävle.................. 21.80 173

Norrköping ............... 19.91 158

Västerås................. 16.55 132

Jönköping................ 14.53 116

Örebro................ 14.10 112

Borås.................. 13.54 108

Eskilstuna................ 12.58 100

Samtliga 7 industristäder......... 16.72 133

> > > exkl. Eskilstuna . . 17.30 138

Örebro, Borås och Jönköping tillsammantagna 14.07 112

Rikets alla städer............. 15.34 122

> > > exkl. Stockholm, Göteborg

och Eskilstuna .... 13.79 110

Av sammanställningen framgår, att fattigvårdskostnaden var minst i

Eskilstuna, där den per år och invånare var:

1) Kr 0.96 lägre än i Borås,

2) > 1.52 > > y Örebro,

3) >1.49 > > > Borås, Örebro och Jönköping tillsammantagna,

4) >4.14 > > > samtliga 7 industristäder,

5) >2.76 > > > rikets alla städer.

6) >1.21 > > > > > , > exkl. Stockholm, Göteborg och Eskilstuna.

Det är såsom förut framhållits ej möjligt, att utan vidare anse den konstaterade

låga fattigvårdskostnaden i Eskilstuna uteslutande vara en följd av att

sjukkasseverksamheten där centraliserats i huvudsakligen en enda stor kassa

med obegränsad sjukhjälpstid. I det föregående har emellertid påvisats

l:o) att befolkningsförhållandena i Eskilstuna närmast få anses disponera

för större belastning å fattigvården än i de övriga industristäderna,

2:o) att såväl antalet understödstagare inom fattigvården som kostnaden

per invånare likväl under ungefär normala arbetslöshetsförhållanden är lägre,

ej blott i jämförelse med de övriga industristäderna var för sig och tillsammantagna

utan även i förhållande till rikets alla städer i genomsnitt.

Siffrorna 1), 2) ... 6) nedan hänvisa till de ovan angivna olika alternativen.

Totalsiffrorna å fattigvårdskostnaden och kommunbidraget äro erhållna

med ledning av medeltalet invånare i Eskilstuna under 1920—1921,

som uppgick till 30,195 personer, och sjukkassans medlemsantal, som var i

runt tal 8,000 under nämnda tid. Såsom behållning är angivet, vad som skulle

återstå, stadskassan till godo, sedan kommunbidraget betalts med 3 kronor

per i staden mantalsskriven medlem eller i runt tal 21,500 kronor.

Kostnadsskillnad

Behållning för

Alter-

nativ

Fattigvårdskostnaden i

Eskilstuna jämföres

med:

Per in- vånare

Totalt för Eskils- tunas invånareantal

(30,195 personer)

Eskilstuna stad,

sedan i kommun- bidrag avräknats

21,500 kronor

Er.

Er.

Er.

1)

Borås..........

0.96

29,000

7,500

2)

Örebro..........

1.52

45,900

24,400

3)

Borås, Örebro och Jönköping

tillsammantagna.....

1.49

45,000

23,500

4)

Samtliga 7 industristäder . .

4.14

125,000

103,500

5)

Rikets alla städer.....

2.76

83,300

61,800

«)

Rikets alla städer exkl. Stock-

hota, Göteborg och Eskilstuna

1.21

36,500

15 000

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Om man utgår från den ovan beräknade lägsta kostnadsskillnaden (alternativ

1) d. v. s. förutsätter, att Eskilstuna, om sjukhjälpstiden i sjukkassan ej

varit obegränsad, skulle ha haft samma fattigvårdskostnad per invånare som

Borås, blir behållningen 7,500 kronor per år. Ändras förutsättningen så till

vida att Borås’ kostnad utbytes mot genomsnittskostnaden i städerna Borås,

Örebro och Jönköping blir däremot behållningen 24,400 kronor (alternativ 3

ovan). Om åter genomsnittskostnaderna för samtliga undersökta 7 industristäder

respektive rikets alla städer i stället införas i förutsättningen, belöper

sig behållningen till 103,500 respektive 61,800 kronor (alternativ 4 respektive

5 ovan). Slutligen erhålles i alternativ 6 beloppet till 15,000 kronor.

Den avsevärda skillnaden mellan beloppen i de olika alternativen visar, att

jämförelse rörande fattigvårdskostnaden är förenad med betydande vansklighet,

så snart endast två eller ett fåtal städer jämföras. Den säkrast grundade

siffran framkommer i alt. 6, enligt vilket kostnadsminskningen för Eskilstuna

stad i genomsnitt för åren 1920 och 1921 skulle uppgå till 36,500 kronor eller

1.21 kronor per invånare. Behållningen för staden blir 15,000 kronor, om

kommunbidraget till sjukkassan beräknas fråndraget med 3 kronor för varje

i staden mantalsskriven medlem. Beloppet motsvarar 0.50 kronor per invånare

eller 2.08 kronor per mantalsskriven medlem. Enligt dessa siffror skulle, med

hänsyn till den sannolika minskningen i fattigvårdsutgifterna, ett kommunbidrag

av 5 kronor per medlem hava varit motiverat under åren 1920 och 1921,

förutsatt att nämnda minskning i huvudsak får tillskrivas sjukkassans verksamhet.

Omräknat i nuvarande penningvärde torde sistnämnda belopp motsvara ungefär

3.75 kronor per medlem.

Stockholm, januari 1926.

Ragnar Engström.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

285

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning ........................... 2

A. Sjukkasseväsendets organisation................. 7

Det befintliga sjukkasseväsendet s. 7. Statistiska uppgifter s. 13. Tidigare

reformförslag s. 18. Besparingskommitténs organisationsförslag s. 22.

Yttranden s. 24. Grunderna för föreliggande organisationsplan s. 32.

Enhetskassesystem s. 35. Frågan om lokal begränsning av de statsunderstödda

kassornas verksamhet s. 44. Formella frågor rörande organisation s
-

förslaget s. 57.

B. Medlemskap i statsunderstödd sjukkassa............. 67

Rätten till inträde i statsunderstödda sjukkassor s. 67. Medlems uteslutande

ur statsunderstödd sjukkassa s. 83. överflyttning s. 84. övergångstiden

s. 96.

C. De statsunderstödda sjukkassornas prestationer ..........100

Sjukförsäkringens förhållande till andra socialförsäkringsgrenar s. 100.

Sjukhjälpsberättigade personer s. 109. Det sjukhjälpsberättigande tillståndet

s. 111. Sjukhjälpstidens längd s. 116. Sjukhjälpsprestationernas

omfattning s. 124. Moderskapshjälp s. 135. Begravningshjälp s. 140.

övergångsbestämmelser s. 140.

D. Statsbidrag ......................... . 142

Historik s. 142. Medlemsbidraget s. 152. Sjukdagsbidraget s. 153. Sjukvårdsbidraget

s. 156. Statsbidrag till moderskapshjälp s. 164. Inskränkningar

i rätten till statsbidrag s. 165. Extra statsbidrag i samband med

kommunbidrag s. 165.

E. Utjämning av sjukkassornas risker ............... 167

E. Statens kostnader för den nya organisationen .......... 187

Kostnaderna sedan nyorganisationen trätt i kraft s. 187. Ungefärlig uppskattning

av statens utgifter för sjukkasseverksamheten s. 192. Kostnaderna

för nästkommande budgetår s. 192. Departementschefens hemställan

s. 194.

Bilaga A: Förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt registrerade

sjukkassor...........................

Bilagor B—I:

B. Av sakkunniga inom socialdepartementet utarbetat utkast till kun
görelse

om sådana bestämmelser................

C. P. M. innehållande statistiska uppgifter rörande de registrerade sjuk
kassorna

...........................

I) Tabeller utvisande verkningarna av lokal sammanslagning av sjukkassor

under olika förutsättningar........... . . . .

195

203

210

236

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sid.

E. P. M. angående statsverkets kostnader för utgivande av statsbidrag

åt de statsunderstödda sjukkassorna m. m............289

F. P. M. med beräkningar rörande storleken av medlemsavgifter m. m. 258

Gr. P. M. rörande läkarvård enligt taxa . . . •...........262

H. P. M. angående utjämning av sjukbjälpsriskerna vid långvariga sjuk
domsfall

...........................265

I. P. M. innehållande jämförelse mellan fattigvårdskostnaderna i Eskils
tuna

och övriga större städer.................274

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

260227

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:348 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner angående anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt med förslag till lag angående ä s. 6 i texten
  2. 2SärU 1926:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt en i ämnet väckt motion. a1 i texten
  3. 2SärU 1926:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts propositioner angående anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt med förslag till lag angående ändring i vissa a1 i texten