Sök i Ratio Lex

Angående befrielse från inbetalning till kyrkofonden av vissa för avlöning åt extraordinarie präster i Stockholm utbekomna medel

11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:138, Angående befrielse från inbetalning till kyrkofonden av vissa för avlöning åt extraordinarie präster i Stockholm utbekomna medel

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr 138.

1

Nr 138.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse från inbetalning

till kyrkofonden av vissa för avlöning åt extraordinarie

präster i Stockholm utbekomna medel; given

Stockholms slott den 19 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majestäts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

_ Olof Olsson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden; hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19

februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Larsson,

Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Olsson, anför härefter:

Enligt § 1 i förordningen den 1 november 1872 angående ordnande av

prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm avlöning skulle

lönerna för detta prästerskap beräknas så, att det extraordinarie prästerskapet

kunde, såsom dittills, av det ordinarie avlönas. Enahanda bestämmelse

var meddelad i § 1 i förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande

av prästerskapets inkomster, vilken förordning gällde det territoriella

prästerskapet i riket utom Stockholm.

Genom den nya lagstiftning rörande det ecklesiastika avlöningsväsendet,

som beslöts år 1910, har bland andra ändringar införts även en förändring

i avseende å sättet för det extraordinarie prästerskapets avlönande. Detta

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 115 käft. (Nr 138.) 1

Befrielse från

inbetalning

till kyrkofonden

av

vissa för avlöning

åt

extraordina

rie präster i

Stockholm

utbekomna

medel.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

prästerskap skall ej längre avlönas av adjunktstagaren utom så vitt angår

dels tillhandahållande av bostad och vivre samt skjuts i tjänstärenden och

dels utgörandet av vikariearvode. Den egentliga avlöningen, som utgår i

form av adjunktsarvode, skall gottgöras adjunkten av kyrkofonden.

Bestämmelsen härutinnan skall enligt 25 § första stycket lagen om reglering

av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)

lända till efterrättelse för prästerskapet inom varje särskilt stift, så snart på

grund av samma lag fastställd lönereglering vunnit tillämpning beträffande

något till samma stift hörande pastorat. Härvid avsågs emellertid icke att

bereda de ordinarie prästerna i icke nyreglerade pastorat någon lindring i

deras förpliktelser med hänsyn till adjunkternas avlöning. Det stadgades

därför i sagda författningsrum bland annat, att ordinarie präst, vars lön

utginge enligt äldre lönereglering, skulle till kyrkofonden inbetala vad honom

enligt gällande prästmötesbeslut ålåge att för avlöning av extraordinarie

präst utgiva utöver förmånerna av bostad och vivre samt skjuts i tjänstärenden.

En häremot svarande bestämmelse har intagits i 8 § kyrkofondslagen.

Genom kungörelse den 10 april 1915 (nr 97) hava bestämmelser meddelats

angående inbetalning till kyrkofonden av medel av ifrågavarande slag. Enligt

dessa bestämmelser åligger det vederbörande domkapitel att årligen länsvis

upprätta längder över präster inom stiftet, vilka jämlikt 25 § löneregleringslagen

hava att för det tilländagångna ecklesiastikåret till kyrkofonden

inbetala sådana avlöningsmedel, som i berörda paragraf omförmälas. I

längderna skola angivas alla sådana omständigheter, som äro av beskaffenhet

att inverka på betalningsskyldigheten eller beloppets storlek. Sedan en var

av de i längderna upptagna tjänstinnehavarna fått tillfälle att yttra sig i

ärendet, skola längderna, åtföljda av de avgivna yttrandena av domkapitlet

med eget utlåtande överlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som

har att, efter verkställd granskning, för en var tjänstinnehavare fastställa

beloppet av de honom åliggande avgifterna. Uppbörden av avgifterna verkställes

genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg.

Sedermera har genom en den 9 juni 1916 utfärdad lag (nr 233), innefattande

tillägg till löneregleringslagen, stadgats att beträffande rättigheter

och skyldigheter, som omförmälas i 25 § första stycket löneregleringslagen,

skola för prästerskapet i Stockholms stad från och med den 1 maj 1916

gälla enahanda bestämmelser som för prästerskapet i Uppsala stift.

Berörda tilläggslag har sin upprinnelse i en vid kyrkomötet år 1915 väckt

motion, däri en bestämmelse av sagda innebörd föreslogs. Till stöd för detta

förslag hade bland annat erinrats, att det extraordinarie prästerskapet i

riket med undantag allenast för Stockholms stad och Visby stift, där någon

ny lönereglering då ännu ej trätt i kraft, kommit i åtnjutande av den förbättrade

avlöning, som den nya lagstiftningen medfört, samt framhållit den

ogynnsamma ställning, i vilken de extraordinarie prästerna i Stockholm till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition Nr 138. 3

följd därav befunne sig i jämförelse med de extraordinarie prästerna ute i

stiften.

Lönereglering, fastställd enligt förordningen den 1 november 1872 upphörde

att gälla i samtliga församlingar i Stockholm den 1 maj 1925, med

undantag för Storkyrkoförsamlingen samt Katarina och Sofia församlingar,

där sådan lönereglering upphör först den 1 maj 1926, ävensom för de under

senare tid med staden införlivade Bromma och Brännkyrka församlingar, i

vilka lönereglering, fastställd enligt förordningen den 11 juli 1862, gällde till

respektive den 1 maj 1919 och den 1 maj 1921.

Angående de belopp, som ordinarie präst i Stockholm haft att före ikraftträdandet

av lagen den 9 juni 1916 erlägga till adjunkt, lämnas vissa upplysningar

dels i vederbörande sakkunnigas betänkande den 19 december 1912

angående reglering av det extraordinarie prästerskapets avlöning och dels

i det statsrådsprotokoll över ecklesiastikärenden den 14 april 1916, som finnes

i utdrag fogat vid den till 1916 års riksdag avlåtna propositionen nr 201

angående förenämnda tillägg till den prästerliga löneregleringslagen. Därav

framgår, att några allmänna föreskrifter och beslut rörande de under Stockholms

stads konsistorium lydande extra prästmännens löneförhållanden icke

funnes, att överenskommelse rörande avlöningen så gott som undantagslöst

träffats mellan vederbörande samt att adjunkt vanligen plägat från adjunktstagaren

åtnjuta i ett för allt omkring 1,200 kronor med undantag för senaste

tiden, då ersättningen i allmänhet utgått med förhöjt belopp.

I och med ikraftträdande av förenämnda lag den 9 juni 1916 skulle

Uppsala stifts prästmötesbeslut den 30 juni samt den 1 och 2 juli 1885

hava följts i förevarande avseende även beträffande Stockholms stad.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december 1921 meddelade kyrkofondskommittén,

att, såvitt kommittén inhämtat, några medel av här ifrågavarande

slag aldrig blivit till kyrkofonden inbetalade från ordinarie präster i Stockholms

icke nyreglerade församlingar. Kommittén anförde vidare, att, ehuru

adjunktsarvoden för extraordinarie präster i sådana församlingar i åtskilliga

fall utbetalats från kyrkofonden, denna fond alltså icke från adjunktstagarna

erhållit den häremot svarande gottgörelse, som lagligen tillkomme fonden.

Det kunde enligt kommitténs mening icke föreligga något skäl för kyrkofonden

att i avseende å prästerskapet i Stockholm efterskänka de skyldigheter,

som eljest överallt i riket fullgjordes, varför det finge anses skäligt,

att de avlöningsbidrag, som det på grund av 25 § första stycket löneregleringslagen

och bestämmelsen i lagen den 9 juni 1916 ålegat ordinarie

präst att utbetala under tiden för ingången av ecklesiastikåret 1921—1922,

efterräkningsvis uttoges från vederbörande. På grund härav hade kommittén

velat bringa nu ifrågavarande förhållande till Kungl. Maj:ts kännedom för

vidtagande av de åtgärder, Kungl. Maj:t kunde finna erforderliga för ändamålet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kuugl. May.ts proposition Nr 138.

I anledning av kyrkofondskommitténs berörda skrivelse hava infordrade

yttranden avgivits den 7 februari 1922 av Stockholms stads konsistorium,

den 6 september 1922 av överståthållarämbet, den 21 oktober 1922 av statskontoret

och den 12 december 1923 av kammarkollegiet.

Konsistoriet anförde huvudsakligen följande:

Konsistoriet hade kommit till den uppfattningen, att då intet prästmötesbeslut

förelåge, innefattande bestämmelser om vad ordinarie präst i Stockholm

skulle åligga att för avlöning av extraordinarie präst utgiva utöver

förmånerna av bostad och vivre samt skjuts i tjänstärenden, nu ifrågavarande

bestämmelser icke vore tillämpliga på Stockholm. Skulle denna konsistoriets

uppfattning icke kunna av Kungl. Maj:t godkännas, ville konsistoriet

särskilt framhålla såväl svårigheten att utbekomma avgifter från befattningshavare,

som antingen avlidit utan att lämna efter sig tillräckliga medel

till avgifternas betalande eller av annan anledning lämnat sin tjänst, som

även de ekonomiska svårigheter, som skulle åsamkas vederbörande befattningshavare,

därest de skulle åläggas att inbetala avgifter från och med den

1 maj 1916. I Stockholm hade sällskapet för främjande av kyrklig själavård

i sin verksamhet haft flera präster tjänstgörande med full prästerlig

tjänstgöring. Sällskapet hade avlönat dessa prästmän i god tro, att, då år

efter år inga avgifter till kyrkofonden infordrats, sådana ej skulle förekomma.

För sällskapet skulle det medföra stora svårigheter att inbetala årliga

avgifter från den 1 maj 1916. Kyrkoherdarna i de församlingar, inom

vilka här avsedda prästmän tjänstgjort, hade visserligen anmält dem hos

konsistoriet till erhållande av förordnande som pastorsadjunkter men kunde

rimligtvis ej åläggas att inbetala de ifrågavarande avgifterna, alldenstund

dessa prästmän ej avlönats av kyrkoherdarna och ej heller som pastorsadjunkter

biträtt kyrkoherdarna i deras ämbete. På grund av det anförda

hemställde konsistoriet att, därest bestämmelser i nu ifrågavarande avseende

av Kungl. Maj:t meddelades, desamma icke måtte givas retroaktiv verkan.

Vid konsistoriets yttrande var fogat utdrag av konsistoriets den 7 mars

1922 hållna protokoll, vartill kyrkoherden G. W. Larsson till belysande av

de skäl, som enligt hans uppfattning borde vara bestämmande för konsistoriets

ståndpunkt, låtit anteckna, bland annat, följande:

I Stockholm har, såsom kyrkofondskommitterade också uppgiva, så vitt

känt är, före den 1 maj 1916 icke funnits några allmänna föreskrifter eller

beslut rörande de under stadens konsistorium lydande extraordinäre prästmännens

löneförhållanden, utan har överenskommelse rörande avlöningen

träffats mellan vederbörande. Det har därvid även så gott som undantagslöst

varit så, att bostad och vivre aldrig lämnats in natura, ej heller vid

avlöningen skilts mellan vad som skulle vara ersättning för bostad och vivre

och vad som skulle vara därutöver utgående löneförmåner, utan ett visst

belopp har lämnats i ett för allt. Vid bestämmandet av detta belopp har hänsyn

tagits ej blott därtill, att de mången gång efter stockholmslorhållandena knappt

avlönade ordinarierna ej kunnat komma ut med större avbränning å sina

egna inkomster, än även därtill, att de extraordinarie prästerna låtit sig

nöja med en jämförelsevis liten avlöning, då tillfälle stått dem öppet i

Stockholm att förskaffa sig eu tillökning i sina inkomster från andra håll.

Förhållandena hava sålunda varit så olika som möjligt i jämförelse med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition Nr 138. 5

det på Uppsala stift tjänstgörande extraordinarie prästerskapets, som i regel

uppburit bostad och vivre in natura och därutöver måst tillförsäkras en avlöning,

som i vanliga fall varit dess enda kontanta inkomst.

Då lagen den 9 juni 1916 kom till, var det, såsom av hela dess förhistoria

framgår, dess egentliga syfte att bereda det extraordinarie prästerskapet

i Stockholm samma förmåner, som redan tillkommit det extraordinarie

prästerskapet i samtliga stift (utom Visby). Att bereda det ordinarie

prästerskapet i Stockholm någon lindring i deras skyldigheter med avseende

på avlöningen av deras biträden eller vikarier har aldrig varit avsett; men

icke heller att pålägga det ordinarie prästerskapet några nya bördor, som

aldrig förut ålegat detsamma. Efter den 1 maj 1916 finge de extraordinarie

prästerna i Stockholm, som därtill voro berättigade, sitt adjunktsarvode ur

kyrkofonden. Ersättningen för bostad och vivre m. m. utgick till dem från

ordinarierna. Men denna ersättning sattes redan från början så högt, att

ordinarierna utbetalade till de extraordinarie lika mycket i sådan ersättning

som de förut hade betalat i ett för allt, eller i allmänhet 1,200 kronor per

år. Konsistorium har under årens lopp gång på gång höjt detta belopp

— till 1,500 kronor, 1,800 kronor, 2,400 kronor och slutligen till 3,000 kronor.

Det torde med sanning kunna sägas, att de ordinarie tjänstinnehavarna

svårligen kunna belastas med större utgift för extraordinarie prästs avlöning

än som sålunda utgår. Och att tänka sig att detta belopp skulle kunna

uppdelas, så att eu del därav ginge in till kyrkofonden, vore att beröva

den extraordinarie prästen eu för honom synnerligen väl behövlig del av

hans inkomst, då man kan taga för givet, att det belopp, han bekommer

av ordinarien, i alla händelser icke är tillräckligt att betäcka kostnaderna

för bostad och vivre med däri ingående kostnad för värme, lyse, uppassning

och tvätt.

Under sådana förhållanden torde det få anses hårt, om genom en bokstavlig

och formell tolkning av lagen den 9 juni 1916 de bestämmelser, som

fattats på prästmöten i ärkestiftet och som aldrig varit gällande för Stockholm,

skulle ålägga prästerskapet där skyldigheter, som aldrig förut ålegat

dem.

Överståthållarämbetet anförde i sitt utlåtande bland annat:

Vad först beträffade själva rättsfrågan vore det visserligen sant, att i

motiveringen till lagen den 9 juni 1916 endast framhölles önskvärdheten

av att det extraordinarie prästerskapet i Stockholm tidigare än förhållandet

skulle bliva vid allenast tillämpning av prästlöneregleringslagen komme

i åtnjutande av de fördelar, som i sistnämnda lag vore det extra ordinarie

prästerskapet tillförsäkrade, men det syntes dock vara tydligt att avsikten

varit att samtidigt de skyldigheter, som genom prästlöneregleringslagen blivit

det ordinarie prästerskapet ålagda, skulle gälla för samma prästerskap i

Stockholm. Härför talade såväl ordalagen i lagen den 9 juni 1916 med

dess omnämnande av de »skyldigheter», vilka omförmäldes i 25 § första

stycket i prästlöneregleringslagen, som det förhållandet, att man hade svårt

att tänka sig, att lagstiftaren skulle velat ålägga kyrkofonden ifrågavarande

förpliktelser utan att samtidigt tillerkänna fonden däremot svarande rättigheter.

Att sådan grund för beräkningen av beloppen skulle gälla det prästmötesbeslut

i förevarande avseende, som gällde för ärkestiftet, syntes icke

böra vara föremål för tvekan.

Måste således rättsfrågan vara tydlig och klar, ställde det sig något annor
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. 3faj:ts proposition Nr 138.

lunda beträffande spörsmålet rörande den tidpunkt, från vilken det belopp,

som det sålunda ålåge det ordinarie prästerskapet i Stockholm att gälda,

borde beräknas. Enligt kungörelsen den 10 april 1915 hade det tydligen

ålegat Stockholms stads konsistorium att efter utgången av ecklesiastikåret

1917—1918 upprätta längd över de ordinarie präster inom staden, vilka

hade att för det tilländagångna ecklesiastikåret inbetala ifrågavarande avlöningsmedel.

Detta hade icke gjorts av konsistoriet, beroende därpå att

enligt konsistoriets lagtolkning någon betalningsskyldighet i detta hänseende

icke ålegat stadens ifrågavarande ordinarie präster. Att under sådana förhållanden

och då dessa präster eller andra vederbörande under en längre

följd av år i god tro underlåtit att gälda dessa avlöningsmedel fordra att

de eller deras stärbhus nu skulle, på sätt av kyrkofondskommittén blivit

ifrågasatt, efterräkningsvis gälda dessa belopp, syntes ingalunda vara med

billighet överensstämmande.

Överståthållarämbetet hemställde därför, att skyldigheten att erlägga förevarande

avgifter förklarades skola inträda med ingången av det ecklesiastikår,

som inträtt närmast efter det kyrkofondskommitténs skrivelse ingivits

eller således från och med ecklesiastikåret 1922—1923.

Statskontoret framhöll i sitt utlåtande, att ett uttagande efterräkningsvis

hos vederbörande präster eller eventuellt deras stärbhus av ifrågavarande

avlöningsmedel knappast kunde anses vara med billighet överensstämmande

och anslöt statskontoret sig därför till den av överståthållarämbetet gjorda

hemställan.

Kammarkollegiet anförde, att det syntes kollegiet otvivelaktigt hava författningsenligt

ålegat konsistoriet att efter utgången av ecklesiastikåret 191G

—1917 och därefter vid varje påföljande ecklesiastikårs utgång upprätta

längder över de ordinarie präster inom staden, vilka hade att för det tilländagångna

ecklesiastikåret till kyrkofonden inbetala de i 25 § prästlöneregleringslagen

omförmälda avlöningsmedel. Lika med kyrkofondskommittén

hölle kollegiet därför före, att nu ifrågavarande avlöningsmedel för de

sedan den 1 maj 1916 förflutna ecklesiastikåren borde efterräkningsvis uttagas

från vederbörande. Huruvida av billighetsskäl anledning förefunnes

till efterskänkande av kyrkofondens rätt i förevarande avseende syntes böra

få bero på prövning i värjo särskilt fall. För bedömande härav saknades

i allt fall för det dåvarande tillräckligt material, och för ett efterskänkande

av kyrkofondens rätt torde erfordras samtycke av riksdag och kyrkomöte.

Kollegiet hemställde alltså, det täcktes Kungl. Maj:t anbefalla konsistoriet

att omedelbart för tiden från och med den 1 maj 1916 upprätta sådana

längder, varom förmäldes i kungörelsen den 10 april 1915, ävensom i övrigt

förfara i enlighet med föreskrifterna i sagda kungörelse.

Enligt brev den 13 februari 1925 förordnade Kungl. Maj:t, att de åligganden,

som enligt bestämmelserna i kungörelsen den 10 april 1915 åvilade

Kungl. Maj:ts befallningshavande, skulle beträffande Stockholms stad tillkomma

statskontoret. Därjämte anbefallde Kungl. Maj:t Stockholms stads

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

konsistorium att så snart ske kunde, för ecklesiastikåret 1916—1917 och

varje följande ecklesiastikår, för vilket sådant icke i den uti förberörda kungörelse

stadgade ordning ägt rum, med tillämpning av Stockholms läns

markegångstaxor upprätta sådana längder, som i samma kungörelse avsåges,

ävensom, efter inhämtande av yttranden från de i längderna upptagna

tjänstinnehavarna eller deras rättsinnehavare, med eget utlåtande överlämna

handlingarna till statskontoret, som hade att efter avgiftsbeloppens fastställande

ånyo underställa ärendet i denna del Kungl. Maj:ts prövning.

Till åtlydnad härav har konsistoriet upprättat sådana längder samt inhämtat

yttranden från de i längderna upptagna tjänstinnehavarna och deras

rättsinnehavare. Flertalet av de sålunda hörda vederbörande hava endera

bestritt skyldigheten för dem att erlägga ifrågavarande avgifter eller förklarat

sig oförmögna därtill eller slutligen anhållit att bliva befriade från betalningsskyldighet.

■

I skrivelse den 15 september 1925 har därefter lconsistoriet anfört, bland

annat, följande:

Som av handlingarna framgår hava längder jämväl upprättats beträffande

pastoratsadjunkter, vilka under angivna tider haft vikarier. Då emellertid

pastoratsadjunkterna vid fastställande av löneregleringar, i enlighet med lagen

om reglering av prästerskapets avlöning, för prästerskapet i Stockholms

församlingar icke betraktats som ordinarie prästmän, synes enligt konsistoriets

förmenande sagda befattningshavare icke kunna anses skyldiga att till kyrkofonden

inbetala här ifrågavarande belopp. Att arvode från kyrkofonden för

hos pastoratsadjunkt anställd extraordinarie prästman rekvirerats har givetvis

grundats därå, att dessa befattningshavare tidigare ansetts intaga en

ordinarie prästmans ställning.

Av de upprättade längderna och till dessa hörande yttranden torde framgå,

att, om de uträknade beloppen skulle efterräkningsvis indrivas, en betydande

svårighet skulle i många fall uppstå vid denna indrivning, och, där en sådan

indrivning läte sig göra, en icke ringa hårdhet göras gällande dels mot änkor

och stärbhus efter avlidna präster, dels mot ännu levande ordinarie^ vilka

förutom den i förhållande till deras lön ganska betungande summa, vilken

de hittills till sina adjunkter utgivit och måhända alltjämt årligen måste

Utgiva, skulle ytterligare betungas med eu utgift på en gång av belopp,

som skulle åsamka dem största bekymmer att anskaffa, dels mot prästerskapets

änke- och pupillkassa, vilken skulle gälda alla belopp för sådana

tjänster vilka stått lediga för kassans räkning och för vilka full redovisning

till kassan av vederbörande församlingar lämnats, dels slutligen mot det av

Stockholms kyrkliga angelägenheter högt förtjänta, av frivilligt insamlade

medel helt beroende sällskapet för befrämjande av kyrklig själavård, vi 1 k et

i sista hand måste anses skyldigt att gälda beloppen för alla de präster,

vilka stått i sällskapets tjänst och av detsamma avlönats, ehuru de formellt

haft förordnande som adjunkter bos en eller annan kyrkoherde.

Konsistoriet vill icke bestrida, att en bokstavlig tolkning av ordalydelsen

i § 25 av lagen om prästerskapets avlöning och lagen den 9 juni 1916

angående tillägg till förstnämnda lag synes giva vid handen att de omförmälda

beloppen bort uttagas. Men konsistoriet vill i underdånighet anhålla,

att, om Kungl. Maj:t icke skulle anse sig kunna efterskänka beloppen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

på de grunder vilka konsistoriet i sitt yttrande den 7 februari 1922 anfört,

Kungl. Maj:t ville göra framställning till riksdag och kyrkomöte om beloppens

efterskänkande helt eller åtminstone till och med det ecklesiastikår,

som slutar med den 30 april 1922, och detta på följande grunder: l:o) vad

konsistoriet nyss anfört om svårigheten att utkräva beloppen; 2:o) det är

obestridligt, att konsistoriet intill den dag, då kyrkofondskommitterades skrivelse

den 17 december 1921 delgavs detsamma, varit i god tro att de ifrågavarande

beloppen icke skulle uttagas och för denna mening haft stöd hos

andra vederbörande myndigheter, samt att vederbörande betalningsskyldig

varit i god tro att de icke hade någon skyldighet att erlägga något till

kyrkofonden; 3:o) det är obestridligt, att vid ärkestiftets prästmötes beslut

år 1885 icke någon hänsyn tagits till förhållandena i Stockholm, vilka dock

i det ifrågavarande ärendet äro betydligt olika förhållandena på ärkestiftet;

4:o) det är obestridligt, att adjunktstagarna i Stockholm icke därigenom att

adjunkterna erhöllo arvoden från kyrkofonden bereddes någon lindring i

sina förpliktelser med avseende på adjunkternas avlöning. Några allmänna

stadganden om det extraordinarie prästerskapets i Stockholm avlöning hava

veterligen icke före den 1 juni 1916 funnits, utan har frivillig överenskommelse

därom träffats, varvid någon skillnad ej såsom i ärkestiftet gjorts

mellan ersättning för bostad och vivre och annan avlöning utan har en

summa i ett för allt lämnats. Någon minskning i denna summa inträdde ej,

sedan adjunkterna fingo arvoden från kyrkofonden, utan har den i stället såsom

ersättning för bostad och vivre utgått ej endast med det gamla beloppet,

utan jämväl genom konsistoriets ingripande med alltjämt ökade belopp, så

pass betungande att det torde få anses hårt att av adjunktstagarna utkräva

mera. Hela förhistorien om tillkomsten av lagen den 9 juni 1916 visar

ock, att dess syfte varit att bereda de i Stockholm tjänstgörande adjunkterna

en förmån, som deras likar i de övriga stiften redan kommit i åtnjutande

av, och ingalunda att bereda det ordinarie prästerskapet i Stockholm

någon lättnad.

Konsistoriet anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes finna dessa skal tala för

billigheten av ett efterskänkande ej blott i särskilda fall utan av samtliga

nu ifrågavarande medel på den väg och intill den tid, Kungl. Maj:t kan

finna lämpligt. Konsistoriet åberopar sig till stöd för denna anhållan även

på de yttranden, som av överståtliållarämbetet och statskontoret i ämnet

avgivits respektive den 6 september 1922 och den 21 oktober 1922.

Sedan statskontoret från konsistoriet mottagit behöriga handlingar lurf

statskontoret fastställt de avgiftsbelopp, som framgå av följande av statskontoret

uppgjorda sammandrag.

Sammandrag

av längder över de ordinarie präster i Stockholms stad, som under ecklesiastikåren

1916—1925 hos sig haft ordinarie eller extraordinarie präst anställd

samt hava att jämlikt 25 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning

den 9 december 1910 till kyrkofonden inbetala i nämnda § omförmälda

avlöningsmedel.

Kyrkoherden i Katarina församling C. A. Landquist.......

Kyrkoherden i Maria Magdalena församling K. A. Eklund . .

Kyrkoherden i Kungsholms församling C. V. Larsson......

Kyrkoherden i Klara församling G. V. Bokander.........

kr. 5,628:47

» 4,951:80

» 336:38

» 4,062:61

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Komministern i Storkyrkoförsamlingen R. A. Brandel...... kr. 204: 05

Komministern i Johannes församling E. Lignell.......... » 103: 64

Komministern i Katarina församling C. Edquist.......... » 23: 87

Komministern i Kungsholms församling O. R. Blomquist ... » 3,669: 58

Komministern i Matteus församling A. J. Holmbäck....... » 24: 67

Komministern i Engelbrekts församling A. Lindh......... » 555: 73

Komministern i Oscars församling N. S. H. Algård i egenskap

av pastoratsadjunkt i samma församling ............. » 385: 92

Komministern i Engelbrekts församling E. W. Arbin i egenskap

av pastoratsadjunkt i samma församling ......... » 589: 12

Komministern i Gustav Vasa församling G. A. Ankar i egenskap

av pastoratsadjunkt i samma församling ......... » 216:95

Emeriti.

Komminister emeritus P. O. Westberg................. kr. 2,776:11

Komminister emeritus E. Lamell..................... » 1,344:41

Stärbhus.

Pastor primarius J. F. Håhls stärbhusdelägare............ kr. 1,654: 19

Kyrkoherden A. Strandells stärbhusdelägare............. » 1,058:57

Komminister K. B. F. Wadströms stärbhusdelägare........ » 794: 02

Komminister K. Gasslanders stärbhusdelägare............ » 745: 78

Komminister C. E. Fristedts stärbhusdelägare............ » 1,240: SO

Komminister A. Karlgrens stärbhusdelägare............. » 102:03

Komminister A. Svanbergs stärbhusdelägare............. » 1,004: 38

Pastoratsadjunktsbefattningen i Gustav Vasa församling .... kr. 385: 92

Komministersbefattningen i Sofia församling............. » 408: 10

Pastoratsadjunktsbefattningen i Engelbrekts församling .... » 446: 78

Pastoratsadjunktsbefattningen i Brännkyrka församling..... » 260: 61

Pastoratsadjunktsbefattningen i Kungsholms församling..... » 111: 70

Komministersbefattningen i Klara församling............ » 45: 91

Komministersbefattningen i Kungsholms församling....... » 223:39

Pastorsadjunktsbefattningen i Maria församling (sällskapet för

befrämjande av kyrklig själavård)................... > 3,169: 53

Kyrkoherdebefattningen i Storkyrkoförsamlingen.......... » 681: 20

Pastoratsadjunktsbefattningen i Kungsholms församling..... » 510: 97

Komministersbefattningen i Katarina församling.......... » 510: 97

Komministersbefattningen i Kungsholms församling....... » 334: 14

Komministersbefattningen i Matteus församling........... » 47:73

Komministersbefattningen i Klara församling............ » 157: 86

Stockholm, kungl. statskontorets fondbyrå den 2 december 1925.

L. Lindblad.

Slutligen har statskontoret i skrivelse den 2 december 1925 anfört:

I underdånigt utlåtande i ärendet den 21 oktober 1922 framhöll statskontoret,

att ett uttagande efterräkningsvis hos vederbörande präster eller

eventuellt deras stärbhus av ifrågavarande avlöningsmedel knappast kunde

anses vara med billighet överensstämmande. Sedan avgiftsbeloppen numera

föreligga uträknade, vill det visserligen förefalla, som borde en del av befatt
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 115 käft. (Nr 138.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

ningshavarna, vilka påförts jämförelsevis mindre avsevärda belopp, vara i

stånd att erlägga desamma. Med hänsyn emellertid till de omständigheter,

under vilka försummelserna i förevarande avseende ägt rum, och i betraktande

av de vanskligheter en prövning i varje särskilt fall nu måste medföra,

tillåter sig statskontoret ifrågasätta, huruvida icke konsistoriets anhållan

kunde i så måtto bifallas, att skyldigheten för vederbörande prästmän att

erlägga dessa avgifter inträdde, såsom statskontoret i ovanberörda underdåniga

utlåtande föreslagit, först från och med ecklesiastikåret 1922—1923.

För bifall härtill torde emellertid erfordras samtycke av riksdag och kyrkomöte.

Vad församlingarna beträffar, synes ett efterskänkande av kyrkofondens

rätt till förmån för dessa icke av behovet påkallat.

Av vad i detta ärende förekommit linner jag det ovedersägligt framgå, att

det författningsenligt hade ålegat Stockholms stads konsistorium att efter utgången

av ecklesiastikåret 1916—1917 och därefter vid varje påföljande

ecklesiastikårs utgång upprätta längder över de präster inom Stockholm,

vilka haft att för det tilländagångna ecklesiastikåret inbetala de i 26 §

prästlöneregleringslagen omförmälda avlöningsmedlen. Av vad konsistoriet

anfört måste icke desto mindre anses ådagalagt, att konsistoriet vid sin

underlåtenhet att så förfara varit i god tro. En naturlig följd härav

har även varit att flertalet av de betalningsskyldiga svävat i okunnighet

om att någon skyldighet att erlägga ifrågavarande belopp ålegat dem.

Den uppfattning, konsistoriet sålunda hyst, har till en början varit förklarlig.

Emellertid har denna uppfattning ej gärna kunnat orubbad bibehållas

efter det innehållet i kyrkofondskommitténs skrivelse av den 17 december

1921 blivit bekant för konsistoriet. Även flertalet av de betalningsskyldiga

måste anses snart nog, efter det sagda skrivelse kommit konsistoriet tillhanda,

hava fått kännedom om dess innehåll. Det vill därför synas som

om konsistoriet, åtminstone såvitt rör tiden från och med ecklesiastikåret

1922—1923, saknat fog för sin underlåtenhet att upprätta sådana längder,

om vilka här är fråga. Beträffande tiden före sistnämnda ecklesiastikår

torde de skäl, som konsistoriet i sin skrivelse av den 15 september 1925

anfört till stöd för sin hemställan om efterskänkande helt eller delvis av

berörda avgifter vara väl värda att beaktas. Det vill nämligen synas som

om det ordinarie prästerskapet i Stockholm fått vidkännas jämförelsevis

stora utgifter för de extraordinarie präster, som hos dem varit anställda.

Härtill kommer att ett uttagande efterräkningsvis av resterande belopp för

en så lång tid måste hårt drabba dem, som slutligen hava att vidkännas

utbetalningen av desamma. Jag har därför ansett det riktigast att ansluta

mig till den av överståthållarämbetet och statskontoret företrädda uppfattningen

att vederbörande skäligen böra befrias från skyldighet att erlägga

de fastställda beloppen, så vitt avser tiden före ingången av ecklesiastikåret

1922—1923. Ett genomförande av detta förslag skulle medföra, att

de å sammandraget uppförda emeriti och flertalet där upptagna stärbhus

komme att befinna sig bland dem, som finge sin betalningsskyldighet efter
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

given. Summan av de belopp, som upptagits å nämnda inom statskontoret

uPPgjorda sammandrag utgör 38,767 kronor 89 öre. Summan av de belopp,

som avse tiden den 1 maj 1922—den 30 april 1925, vilka alltså skulle utkrävas,

utgör, enligt för dessa år av konsistoriet upprättade längder, 10,946

kronor 26 öre. Skillnaden mellan nämnda två belopp, eller 27,821 kronor

63 öre utgör alltså summan av de belopp som skulle efterskänkas. Emellertid

torde härvid böra ihågkommas att de vederbörande, som sålunda

skulle förbliva betalningsskyldiga, icke haft tillfälle att å tid, då det egentligen

bort ske, inbetala ifrågavarande belopp. Det gäller således för dem

att på en gång komma ut med en summa, som annars blivit fördelad på

flera år. I vissa fall kan detta komma att drabba synnerligen hårt, exempelvis

ett stärblius i knappa omständigheter. Det torde därför vara lämp
ligt

att Kungl. Maj:t tillerkännes befogenhet att, om särskilt ömmande

skäl därtill föreligga, nedsätta eller eftergiva belopp, som hänför sig till

tiden den 1 maj 1922—den 30 april 1925.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag alltså hemställa, det

Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för sin del medgiva,

att den jämlikt 25 § i lagen om reglering av prästerska
pets

avlöning den 9 december 1910 och bestämmelserna i

lagen den 9 juni 1916 innefattande tillägg till prästlöneregleringslagen

ordinarie präster i Stockholm åliggande skyldighet

att till kyrkofonden inbetala vad dem enligt gällande

prästmötesbeslut åligger att för avlöning av extraordinarie

präster utgiva utöver förmånerna av bostad och vivre samt

skjuts i tjänstärenden må eftergivas såvitt angår ecklesiastikåren

från och med den 1 maj 1916 till och med den 30

april 1922; med rätt tillika för Kungl. Maj:t att, om särskilt

ömmande skäl därtill föreligga, nedsätta eller eftergiva

belopp, som hänför sig till tiden från och med den 1

maj 1922 till och med den 30 april 1925.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnar, att

proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Meurling.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:224 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående befrielse från inbetalning till kyrkofonden av vissa för avlöning åt extra-ordinarie s. 7 i texten
  2. SU 1926:112 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från inbetalning till kyrkofonden av vissa för avlöning åt extra-ordinarie präster i Stock s. 8 i texten