Angående pension åt f d. lärarinnorna Matilda Wilhelmina Almqvist och Maria Elisabet Almqvist
1926-02-19 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:139, Angående pension åt f d. lärarinnorna Matilda Wilhelmina Almqvist och Maria Elisabet Almqvist
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 139.
1
Nr 139.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pension åt f d.
lärarinnorna Matilda Wilhelmina Almqvist och Maria
Elisabet Almqvist; given Stockholms slott den 19 februari
1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majestäts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Olof Olsson.
Utdrag av protokoll över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Olsson anför härefter:
Hos Kungl. Maj:t hava f. d. lärarinnorna vid S:t Katarina svenska för- Pension åt
samlings kyrkoskola i retrograd Matilda Wilhelmina Almqvist och Maria noiaSda
Elisabet Almqvist anhallit, att Kungl. Maj:t måtte bevilja envar av dem Wilhelmina
en årlig pension eller ett årligt understöd till det belopp, som Kungl. Maj:t Man^Elta*
kunde anse skäligt. het Almqvist.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 116 käft. (Nr 139.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 139.
Såsom stöd för sin ansökning hava sökandena åberopat, att de barn,
som de undervisat under sin 25-åriga verksamhet vid sagda skola, varit
svenska barn, vilka till stort antal numera vore bosatta i Sverige, att den
svenska skolan under dessa år haft ett årligt elevantal av omkring 200—
300, fördelade på 8 klasser, att skolan förfogade över vissa av svenskar
skänkta fonder, från vilka sökandena varit berättigade att erhålla pension,
som de nu på grund av de yttre förhållandena gått förlustiga, att de
likaledes blivit berövade sina tillgångar, så att de för sitt uppehälle icke
hade något annat, än vad de genom eget arbete kunde förtjäna, samt att det
på grund av deras ålder och arbetsbristen på lärarinnebanan varit dem
omöjligt att få någon anställning i Sverige.
Avhandlingarna i ärendet inhämtas huvudsakligen följande:
Ifrågavarande skola, som grundats omkring år 1800, hade varit en åttaklassig
samskola för gossar och flickor, två förberedande klasser inberäknade.
Undervisningsspråket i skolan hade varit svenska. Skolan hade till största
delen underhållits genom avkastningen från en församlingen tillhörig större
fastighet, vartill kommit vissa donationsmedel och ett mindre understöd
från svenska och finska staterna. Skolan hade förvaltats av ett skolråd,
däri kyrkoherden varit ordförande. Kyrkoherden hade tillika varit skolans
rektor. Antalet rikssvenska barn hade utgjort omkring 10 procent av
hela elevantalet. På grund av sov jetmyndigheternas åtgöranden hade skolans
verksamhet upphört den 1 maj 1918. De båda sökandena, av vilka Matilda
Wilhelmina Almqvist, född den 23 januari 1869, genomgått pedagogiska institutet
i retrograd och Maria Elisabet Almqvist, född den 4 januari 1871,
genomgått gymnasium och gymnastikinstitutet i retrograd, hade tjänstgjort
vid ifrågavarande skola i retrograd från den 1 september 1892 till den 1
maj 1918, varvid den förstnämnda undervisat i matematik i skolans alla
klasser och i ryska språket i de högre klasserna, den sistnämnda i ryska
och tyska språken samt gymnastik. Enligt för svenska skolans lärarpersonal
gällande pensionsbestämmelser skulle sökandena efter 25 års tjänstgöring
varit berättigade till erhållande av pension, vilket emellertid omöjliggjorts
på grund av att i samband med den ryska revolutionen svenska
församlingens egendom gått förlorad. Sökandena hade förutom sin arbetsförtjänst
såsom lärarinnor icke ägt någon enskild förmögenhet.
Enligt intyg av f. d. kyrkoherden i församlingen A. Malin hade sökandena
utövat sitt kall med stor hängivenhet, kärlek och plikttrohet samt med
god framgång.
Båda sökandena äro svenska medborgare.
I ärendet hava yttranden avgivits den 15 januari 1926 av skolöverstyrelsen,
den 22 januari 1926 av styrelsen för statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl. och den 28 januari 1926 av statskontoret.
Skolöverstyrelsen har anfört följande:
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 139.
På grund av de omständigheter, som anföras i ansökningen och i övrigt
framgå av de till densamma fogade handlingarna, anser överstyrelsen det
synnerligen önskvärt, att någon form av understöd kunde igenom statens
försorg beredas sökandena. Och vill överstyrelsen särskilt framhålla, att
sagda omständigheter äro av alltför säregen natur för att man skulle behöva
riskera, att ett sådant understöd skulle medföra några vittgående konsekvenser.
Vad åter angår det belopp, som skulle kunna ifrågakomma för ett dylikt
understöd, synes det ligga närmast till hands att jämföra sökandena ''med
lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter. Ämneslärarinnor med
full tjänstgöring vid dylika läroanstalter äro skyldiga att tillhöra lärarinnornas
pensionsanstalt. Nu har denna pensionsanstalt icke varit i verksamhet längre
än från och med den 1 januari 1911, och de lärarinnor, som före denna
tid varit anställda vid läroanstalter av ifrågavarande slag, hava i regel tillhört
antingen pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor
för kvinnlig ungdom eller svenska lärarinnornas pensionsförening; och funnos
för lärarinnor i denna ställning vid pensionsanstaltens inrättande olika möjligheter
att ordna sina pensionsförhållanden. En uträkning av den pension,
som skulle komma sökandena till del, ifall de först hade tillhört endera av
de båda äldre pensionsinrättningarna och sedan använt någon av de olika
möjligheterna att efter den nya pensionsanstaltens inrättande ordna sina
pensionsförhållanden, skulle således erbjuda dera olika alternativ, alla dktiva,
och utan någon hållpunkt för valet dem emellan. Under sådana omständigheter
anser överstyrelsen det mera vägledande att utgå från det förhållandet,
att de till lärarinnornas pensionsanstalt utgående avgifterna, på vilka pensionen
bygges, äro så avpassade, att delägare med full tjänstgöring i normala
fall äger att från och med den 1 juli det år, under vilket hon uppnår 60
års ålder, uppbära en årlig pension av 1,500 kronor, av vilket belopp 900
kronor motsvara de avgifter, som för henne erlagts av stat och kommun,
600 kronor dem, som erlagts av lärarinnan själv (nådiga kungörelserna nr
145/1910 och 704/1921). Om emellertid en lärarinna avgår tidigare, dock
tidigast vid 55 års ålder, avkortas pensionen i viss proportion till levnadsåldern
(nådiga kungörelsen nr 704/1921). Om man i nu förevarande fall
beräknar, att en efter anförda grunder bestämd pension skulle till sökandena
utgå från och med den 1 juli 1926, borde den för Matilda Almqvist avkortas
till det belopp, som motsvarar avgång vid 57 års ålder, eller 760 kronor
motsvarande avgifter av stat och kommun och 506 kronor motsvarande
egna avgifter, således tillsammans 1,266 kronor, samt för Elisabet Almqvist
till det belopp, som motsvarar avgång vid 55 års ålder, eller 713 kronor
motsvarande avgifter av stat och kommun och 475 kronor motsvarande
egna avgifter, således tillsammans 1,188 kronor. Till denna pension skulle
komma tilläggspension. Denna beräknas efter olika grunder för sådana
lärarinnor, som avgått före år 1921, och för dem, som avgå tidigast med
utgången av sagda år (nådiga kungörelserna nr 965/1917, 702/1921 och
703/1921); i vilketdera fallet som helst utgår den först från och med den
1 juli det kalenderår, under vilket vederbörande fyller 60 år. Då nu sökandena
uppnå sagda ålder Matilda Almqvist år 1929 och Elisabet Almqvist
år 1931 men de började sin tjänstgöring samtidigt, skulle längre tid komma
att förflyta mellan tjänstgöringens början och tilläggspensionens utgående
för Elisabet Almqvist än för Matilda Almqvist; och detta förhållande skulle
medföra den följden, att Elisabet Almqvist skulle i tilläggspension erhålla
4
Kung!. Maj:ts proposition Nr 139.
ett något högre belopp (900 kronor) än Matilda Almqvist (851 kronor).
Sammanlagda beloppet av pension och tilläggspension skulle alltså utgöra
för Matilda Almqvist 2,117 kronor och för Elisabet Almqvist 2,088 kronor.
Härtill skulle komma pensionsförhöjning I enligt §§ 3 och 7 mom.5 av nådiga
kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension
för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer.
Denna förhöjning skulle enligt den till sagda kungörelse fogade
tabell A utgöra för Matilda Almqvist före tillträdandet av tilläggspensionen
221 kronor, efter tillträdandet av densamma 279 kronor samt för Elisabet
Almqvist respektive 204 kronor och 275 kronor. Sammanlagda pensionsbeloppet
skulle alltså utgöra för Matilda Almqvist före tillträdandet av tillläggspensionen
1,487 kronor, efter tillträdandet av densamma 2,396 kronor
samt för Elisabet Almqvist respektive 1,392 kronor och 2,363 kronor. Till
dessa belopp skulle slutligen komma dyrtidstillägg. Under förutsättning av
nu gällande bestämmelser skulle sådant utgå före och efter tilläggspensionens
tillträdande till Matilda Almqvist med respektive 372 och 492 kronor, till
Elisabet Almqvist med respektive 360 och 492 kronor. Slutsummorna skulle
alltså bliva för de olika tidpunkterna för Matilda Almqvist respektive 1,859
kronor och 2,888 kronor, för Elisabet Almqvist respektive 1,752 kronor och
2,855 kronor.
De sålunda verkställda beräkningarna röra sig emellertid med till stor del
fingerade förutsättningar och kunna fördenskull icke giva någon direkt och
fullständig vägledning för att avgöra, vilka understödsbelopp som skulle
kunna ifrågakomma. Sålunda synes det överstyrelsen, som om man borde
bortse från den olikhet i ålder, som förefinnes mellan de båda sökandena;
de befinna sig båda i den ålder, att det för dem i ett land, för vilket de
äro väsentligen främmande, torde bliva omöjligt att erhålla något arbete av
det slag, som motsvarar deras utbildning och tidigare verksamhet, och
synnerligen svårt att överhuvudtaget erhålla något arbete. Av samma skäl
synes det olämpligt att låta en del av understödet dröja på det sätt, som
skulle bli en följd, om man på sökandena tillämpade bestämmelserna angående
tilläggspension. Slutligen synes det icke kunna ifrågasättas, att staten
vid beviljande av understöd skulle taga i beräkning det pensionsbelopp,
som under vanliga förhållanden motsvarar en lärarinnas egna avgifter. Om
man således till utgångspunkt för understödets beräknande tager dels den
del av pensionen, som motsvarar avgifter av stat och kommun, dels en med
hänsyn till för tidigt utgående något reducerad tilläggspension, skulle man
komma till ett belopp av omkring 1,500 kronor. Då sökandena varken
varit i statens tjänst eller tillhöra någon av de övriga kategorier f. d. befattningshavare,
som enligt gällande bestämmelser om pensionsförhöjning och
dyrtidstillägg äro berättigade till förhöjning och tillägg av sådana slag,
torde dylika icke böra till dem utgå.
Styrelsen för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. har
under vitsordande, att sökandena icke kunna för sin ifrågavarande tjänstgöring
erhålla pension från vare sig nämnda anstalt eller någon annan under
anstaltens styrelse lagd pensionskassa, förklarat sig icke hava något att
erinra mot skolöverstyrelsens förslag i ämnet.
Statskontoret har anfört följande:
5
Kungl. May.ts proposition Nr 139.
Då den läroanstalt, i vilken ifrågavarande lärarinnor tjänstgjort, icke varit
någon i egentlig mening svensk skola, synes det under normala förhållanden
knappast hava kunnat ifrågakomma att tilldela dem pension av statsmedel.
Med hänsyn till att de på grund av i Ryssland rådande tillstånd otvivelaktigt
blivit försatta i nödläge vill dock statskontoret icke motsätta sig skolöverstyrelsens
förslag i ärendet.
Mot det av skolöverstyrelsen för envar av dem föreslagna pensionsbeloppet,
1,500 kronor, har statskontoret i och för sig intet att erinra. Det lärer
dock kunna ifrågasättas, huruvida icke det kan anses lämpligare att, i stället
för att fastställa ett bestämt pensionsbelopp, varå dyrtidstillägg eller annan
förhöjning icke må utgå, avpassa pensionen enligt de ,i Kungl. Maj:ts
kungörelse den 18 juni 1925 (nr 280) angivna grunderna, i vilket fall dyrtidstillägg
bör å pensionsbeloppet åtnjutas i enlighet med de för sådant
tillägg till tjänstepension efter den 1 juli 1925 gällande bestämmelser. I
dylikt fall torde pensionen för en var av ifrågavarande lärarinnor skäligen böra
fastställas till 1,200 kronor, å vilket belopp dyrtidstillägg enligt gällande
grundtal utgör 252 kronor.
Den läroanstalt, vid vilken sökandena tjänstgjort, bar visserligen, såsom Departestatskontoret
påpekat, icke varit någon uteslutande svensk skola, och dess mentschefe
verksamhet har varit av huvudsakligen privat karaktär. En stor del av
skolans lärjungar har dock varit rikssvenska barn och undervisningsspråket
vid skolan har varit svenska.
Det synes mig under sådana förhållanden, att sökandenas långvariga och
plikttrogna arbete bland landsmännen i Retrograd måste tillerkännas betydelse
såsom en värdefull faktor i strävandena att åt svenskar i utlandet
bevara sambandet med svenskt språk och svensk kultur. Då nu sökandena
icke genom eget förvållande utan endast genom de yttre händelsernas tvång
gått förlustiga de pensionsförmåner, de eljest varit berättigade att åtnjuta
från församlingen, tinner jag starka billighetsskäl tala för att den svenska
staten här träder hjälpande emellan och genom understöd i form av årliga
pensioner bereder dem gottgörelse för deras förlust.
Vad beloppet av ifrågavarande pensioner beträffar, ansluter jag mig till den
av statskontoret uttalade uppfattningen och finner det lämpligast, att pensionerna
avpassas efter de i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) angivna
grunderna, i vilket fall dyrtidstillägg bör å pensionsbeloppet åtnjutas i enlighet
med de för sådant tillägg till tjänstepension efter den 1 juli 1925
gällande bestämmelser. För envar av ifrågavarande lärarinnor finner jag
således pensionen böra fastställas till 1,200 kronor.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
medgiva,
att till vardera av förra lärarinnorna vid S:t Katarina
svenska församlings kyrkoskola i Retrograd Matilda Wilhelmina
Almqvist och Maria Elisabet Almqvist må från och
med den 1 juli 1926 under deras återstående livstid från
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 116 käft. (Nr 139.) 2
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 139.
allmänna indragningsstaten utgå ett årligt understöd av
1.200 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
E. Meurling.
Stockholm 1926, Ivar Haoggströms Boktryckeri A. B.
260598
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.