Sök i Ratio Lex

Angående avskrivning av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag

1926-02-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:148, Angående avskrivning av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

1

tfr 148.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskrivning

av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge

järnvägsaktiebolag; given Stockholms

slott den 20 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Viktor Larsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför:

Den 24 april 1908 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg om

0.891 meters spårvidd från Yäderstads (Karleby) station å den koncessionerade

järnvägen Mjölby—Hästholmens hamn över Skänninge till Gillberga

hållplats å Mellersta Östergötlands järnvägsaktiebolags järnväg mellan Linköping

och Fågelsta. Såsom villkor för koncessionen stadgades bland

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 123 höft. (Nr 148.)

451 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

annat, att svenska statsverket vore berättigat att inlösa järnvägen med

tillhörigheter och trafikmateriel mot ett penningbelopp, som för det fall,

att yrkande om inlösen framställdes efter tio år från banans öppnande för

allmän trafik, skulle antingen beräknas motsvara två gånger summan av hela

den under de närmast föregående tio åren uppkomna nettobehållningen av

trafiken eller, därest vare sig från statens eller från koncessionshavarens

sida sådant fordrades, bestämmas av fem gode män, av vilka Kungl. Maj:t

utsåge två och koncessionshavaren två, varefter de fyra sålunda valda tillkallade

den femte.

Därefter fastställde Kungl. Maj:t den 6 maj 1910 ny plan för järnvägen,

enligt vilken järnvägen skulle anslutas till järnvägslinjen Linköping—

Fågelsta vid Bränninge station i stället för Clillberga hållplats. Sedan

koncessionen å järnvägen jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande överlåtits å

Yäderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag, fastställde Kungl.

Maj:t den 22 juni 1911 kostnadsberäkning för ifrågavarande järnvägsanläggning

att, såvitt kostnaden skulle tagas till grund för sökt statslån,

sluta å 1,577,000 kronor samt beviljade för utförande av järnvägsanläggningen

ett lån ur allmänna järn vägslånefonden av 788,500 kronor. För

detta lån stadgas bland annat följande villkor:

Annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem procent

å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras

ränta efter fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden

utgöra avbetalning därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs

för tre år från lyftningsdagarna, dock icke utöver ett år från den dag, eller

den 1 april 1914, då järnvägen senast skulle vara färdig och öppnad för trafik;

och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd sålunda medgivits,

genom fortsatt annuitetslikvid erläggas till staten först sedan i stadgad

ordning såväl all annan ränta som ock hela lånekapitalet inbetalts. Kapitalavbetalningen

skulle vidtaga den 1 april 1917 och i sammanhang därmed

gottgörelse ske av därförinnan upplupen obetald ränta, för så vitt uppskov

med densammas erläggande icke beviljats; och skulle annuiteten sedermera

erläggas samma dag varje år, till dess försträckningen och all därå upplupen

ränta blivit till fullo guiden. Därest till betalning förfallet belopp icke bleve

i föreskriven ordning erlagt, skulle bolaget därå gälda fem procent årlig

ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen

Yäderstad—Skänninge—Bränninge med alla därtill hörande byggnader

och materiel ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet

för den av staten lämnade försträckning och staten till säkerhet för sin

fordrans utbekommande erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt framför

varje annan fordran.

Sedermera liar Kungl. Maj: t den 25 oktober 1918 beviljat bolaget ett

lån ur handels- och sjöfartsfonden av 250,000 kronor. För detta lån har

såsom villkor stadgats bland annat, att staten till säkerhet för lånet skulle

erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt närmast efter ovan berörda

statslån å 788,500 kronor samt såsom säkerhet för lånets behöriga återgäldande

skulle avlämnas dels borgensförbindelser, av beskaffenhet att

kunna av statskontoret godkännas, av Appuna, Bjälbo, Allhelgona, Yaller
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 148.

3

stads, Normlösa, Yästerlösa, Björkebergs och Ledbergs kommuner samt

Skänninge och Linköpings städer i förhållande till vederbörandes innehav

av aktier i järnvägsbolaget, dels ock av Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,

svenska statens eller Stockholms stads obligationer i proportion

till bolagets aktieinnehav i bolaget.

Bolaget, som aldrig kunnat erlägga vare sig ränta eller kapitalavbetalning

å förberörda statslån å 788,500 kronor gjorde under åberopande av

en på föranstaltande av fullmäktige i riksgäldskontoret verkställd granskning

av ifrågavarande järnvägs förvaltning och ekonomi framställning om

efterskänkande av bolagets oprioriterade ränteskuld vid utgången av år

1923 å omförmälda statslån å 788,500 kronor, eller, därest detta icke

bifölles, att järnvägsföretaget måtte stödjas genom teckning av aktier i

bolaget till belopp motsvarande statens oprioriterade fordringar hos bolaget

vid utgången av år 1923.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrkte bolagets framställning under

villkor att garanterna för bolagets ovan omförmälda lån å 250,000 kronor

ur handels- och sjöfartsfonden antingen avstode från de fordringar hos

järnvägsbolaget, som uppkomme genom att de fullgjorde annuiteterna å

detta lån, eller ock övertoge lånet. Däremot avstyrktes framställningen

av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka framhöllo, att den av bolaget ifrågasatta

avskrivningen vore otillräcklig för att bringa bolagets ekonomi på

en solid basis och efter allt att döma endast skulle innebära ett uppskov

med en i varje fall oundviklig likvidation.

Kungl. Maj:t fann den 22 februari 1924 framställningen icke föranleda

någon åtgärd.

I skrivelse den 16 januari 1926 har bolaget åter gjort framställning Framställning

om reglering av bolagets skuld till staten. Till stöd härför har bolaget i

huvudsak anfört följande: Bränninge

I enlighet med bolagets därutinnan gjorda hemställan hade garanterna för

bolagets lån å 250,000 kronor ur handels- och sjöfartsfonden beslutat helt

övertaga betalningsskyldigheten för nämnda lån samt avskriva de fordringar,

de därigenom erhölle hos bolaget, vadan bolaget ännu icke jämlikt 97 § i

aktiebolagslagen blivit skyldigt att träda i likvidation.

Emellertid hade, huvudsakligen på grund av ökad automobilkonkurrens

och minskad betodling, järnvägsdriften under 1924 givit till resultat ett underskott

av 18,254 kronor 5 öre. Besultatet för 1925 förelåge icke förrän i

slutet av februari, men torde komma att ställa sig något gynnsammare än

1924 på grund av ytterligare minskade omkostnader; dock torde icke driftkostnaderna

helt komma att täckas.

På denna grund vore bolagets rörelsekapital i det närmaste förbrukat och

likvidation omedelbart förestående, därest icke en rekonstruktion av bolaget

inom närmaste tiden kunde genomföras.

På begäran av bolaget hade fullmäktige i riksgäldskontoret låtit värdera

järnvägen genom en nämnd av fem personer, varav tre ledamöter utsetts av

fullmäktige och två av bolagets styrelse. I utlåtande den 13 november 1925

hade denna nämnd framlagt två alternativ för en uppgörelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Väg- och

vattenmygg11

adsstyrelseii.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Alternativ I innebure att, sedan bolaget gått i likvidation, järnvägen efter

av Kungl. Maj:t och riksdagen givet tillstånd försåldes till ett nytt bolag

för en köpeskilling av 70,000 kronor och att genom aktieteckning minst

30,000 kronor anskaffades till rörelsekapital.

Enligt alternativ II ifrågasattes, att järnvägsbolaget för undvikande av

likvidation ansökte om nedskrivning av bolagets statslån till 70,000 kronor

mot villkor, att för fullgörande av inbetalningarna å det nedskrivna lånebeloppet

ställdes borgen samt bolaget beslutade viss nedskrivning av sitt

aktiekapital och anskaffande av nytt rörelsekapital om minst 30,000 kronor.

Alternativ I medförde den icke oväsentliga svårigheten för de kommuner,

som tecknat borgen för bolagets lån från handels- och sjöfartsfonden, att

dessa omedelbart måste inbetala nämnda lån. Även torde icke kunna undgås,

att med likvidationen och bildandet av ett nytt bolag vissa kostnader

måste uppstå.

Det vore därför för bolagets intressenter och den trakt, järnvägen genomlöpte,

önskligt, att alternativ II kunde genomföras.

Ortsbefolkningen och de kommuner, som hade intresse av banan och

som tecknat större delen av aktiekapitalet, 795,425 kronor, samt sedan stött

järnvägen med borgen för ovanberörda lån å 250,000 kronor, för vilket lån

de nu helt övertagit betalningsskyldigheten, hyste även den förhoppningen,

att genom ett sådant förfaringssätt järnvägen helt skulle kunna bevaras i

de gamla intressenternas ägo.

Av uttalanden att döma hade man även anledning tro, att det icke skulle

vara omöjligt att från dessa erhålla borgen för ett sålunda nedskrivet statslån

ävensom anskaffa ett rörelsekapital av minst 30,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts har bolaget hemställt, att bolagets skuld

till staten måtte nedskrivas till 70,000 kronor under villkor att för fullgörande

av inbetalningar å detta nedskrivna belopp ställdes borgen, som av vederbörande

myndigheter kunde godkännas, eller ock, därest detta icke bifölles

utan bolaget nödgades träda i likvidation, att järnvägen med rullande materiel

och vad som till densamma nu hörde måtte få försäljas till ett nytt

bolag, bestående huvudsakligen av intressenter i nuvarande bolaget, till

ett pris av 70,000 kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 5 februari 1926

meddelat, att styrelsen vid inspektioner av järnvägen och dess rullande

materiel funnit underhållet någorlunda tillfredsställande. Vidare yttrar styrelsen

:

Av handlingarna i ärendet samt av verkställda utredningar framginge, att

järnvägen Väderstad—Skänninge—Bränninge genom sitt läge till andra järnvägar

samt på grund av de goda förutsättningarna för motordriven landsvägstrafik

kommit i ett läge, där driften endast med stor svårighet kunde

upprätthållas och icke kunde ingiva några förhoppningar om statslånets

frilla, återbetalande. Järnvägen hade uppenbarligen mycket små förutsättningar

att fortfarande existera såsom självständigt järnvägsföretag, och önskvärt

vore, att åtgärder för att införliva detsamma med Mellersta Östergötlands

järnväg, som i viktiga avseenden redan skötte dess funktioner, bleve

vidtagna. Med avseende på driften vore det uppenbart, att, trots redan

vidtagna besparingar, ytterligare inskränkningar erfordrades för att skäl

skulle anses föreligga att genom direkta uppoffringar upprätthålla trafiken.

Förslagen att å sträckan Väderstad—Skänninge nedlägga persontrafiken samt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 5

att i övrigt än ytterligare reducera trafikpersonalen borde bland annat upptagas

till omedelbar prövning.

Ehuru styrelsen ej hade något mot bolagets förevarande förslag att erinra

ur den synpunkten, att möjlighet knappast syntes föreligga att genom järnvägsdriftens

upprätthållande erhålla avkastning å större belopp än 70,000

kronor, så måste dock styrelsen känna sig betänksam mot att nu formellt

nedskriva statens fordran till ett avsevärt lägre belopp än som uppenbarligen

skulle tillgodokomma statsverket, om järnvägen nu realiserades. Enligt

verkställd värdering skulle järnvägens nuvarande realisationsvärde uppgå

till 317,000 kronor. Då enligt uppgift järnvägens lån ur handels- och sjöfartsfonden

numera i sin helhet övertagits av garanterna, skulle sålunda det

angivna realisationsvärdet vara vad staten nu kunde påräkna såsom ersättning

för sin fordran vid järnvägens nedläggande. Det syntes styrelsen olämpligt,

att statsverket till förmån för andra nu formellt frånhände sig detta

eventuella mervärde av 247,000 kronor. Statslånet syntes sålunda ej nu

böra nedskrivas under det verkliga realisationsvärdet, även om förräntning

av detsamma ej krävdes till högre belopp än vad av bolaget ifrågasatts.

Under nu angivna förutsättningar och då det ej syntes lämpligt, att staten

övertoge järnvägen, tillstyrker väg- och vattenbyggnadsstyrelsen statsmakternas

medverkan till frågans ordnande i angiven riktning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra i yttrande den 16 februari 1926 i

huvudsak följande:

Såsom framginge av bolagsstyrelsens årsberättelser, hade driften å bolagets

järnväg knappast under något år lämnat ett tillfredsställande ekonomiskt resultat.

Under åren 1914, 1915, 1917, 1920, 1922 och 1924 hade inkomsterna

understigit driftkostnaderna. Övriga år utvisade visserligen driftöverskott,

men hade dessa med undantag för år 1919 varit så obetydliga, att de endast

i ringa män kunnat förslå till täckande av bolagets räntekostnader.

Järnvägsbolagets ställning vore sådan, att bolaget när som helst kunde

bliva nödsakat att träda i likvidation. Vid sådant förhållande vore det nödvändigt,

att statsmakterna nu toge ställning till frågan om järnvägens framtida

öde. Att staten skulle förvärva järnvägen och för framtiden själv ombesörja

driften torde ej kunna ifrågakomma. Däremot kunde ifrågasättas,

att staten efter järnvägens övertagande nedlade densamma och realiserade

tillgångarna, i vilket fall staten syntes kunna räkna med att återfå en ej

oväsentlig del — omkring 300,000 kronor — av sin fordran hos bolaget.

Värderingsnämnden hade emellertid i sitt ovan berörda utlåtande anfört

skäl, som enligt dess mening talade för att järnvägsdriften trots det svaga

resultatet även för framtiden borde uppehållas. De sålunda anförda skälen

torde ej kunna frånkännas ett visst värde, varför fullmäktige åtminstone för

närvarande ej ansåge sig böra påyrka järnvägens nedläggande.

Med anledning av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrat ville fullmäktige

framhålla, att det ej syntes föreligga stor utsikt för att Mellersta

Östergötlands järnvägsaktiebolag med sin ej särdeles starka ekonomiska ställning

skulle vara villigt att på antagliga villkor övertaga järnvägen i fråga.

Även om förutsättningarna saknades för en lönande drift å järnvägen, hade

dock trafikinkomsterna under perioden 1914—1924 såsom helhet varit i det

allra närmaste tillräckliga för driftutgifternas bestridande. Vissa ytterligare

förenklingar och besparingar kunde möjligen vidtagas och förhållandet mellan

inkomster och utgifter därigenom något förbättras. Det framkomna förslaget

att å sträckan Väderstad—Skänninge nedlägga persontrafiken syntes

ock böra upptagas till prövning. Det torde emellertid ej vara lämpligt att

Fullmäktige

i riksgäldskontoret.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Dcparteraonts
chefon.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

uppställa några åtgärder i detta syfte såsom villkor för en nu uppenbarligen

oundgänglig reglering av bolagets skuldförhållande till staten.

Bolagets framställning avsåge en nedskrivning till 70,000 kronor av skulden

för lånet från allmänna järnvägslånefonden under villkor, att borgen ställdes

för behörig förräntning och amortering av detta belopp. Då förenämnda

skuld för närvarande uppginge till c:a 1,300,000 kronor, skulle ett bifall till

framställningen innebära efterskänkande av inemot 95 procent av berörda

fordran. Aven om möjlighet knappast torde föreligga att — även efter

genomförande av möjliga ytterligare förenklingar —- genom järnvägsdriftens

uppehållande erhålla avkastning å större belopp än 70,000 kronor, delade

fullmäktige de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalade betänkligheterna

mot att nu nedskriva statens fordran till detta belopp; och ville fullmäktige

ansluta sig till styrelsens förslag att begränsa nedskrivningen till det realisationsvärde,

som framkommit vid förenämnda värdering, eller 317,000 kronor,

vilket belopp lämpligen kunde avrundas till 320,000 kronor. Då borgen för

amortering och förräntning ej torde kunna erhållas för större belopp än

70,000 kronor, borde den överskjutande skulden, 250,000 kronor, för vilken

staten givetvis skulle hava inteckningssäkerhet, enligt fullmäktiges mening

ej löpa med ränta och någon viss årlig amortering ej vara föreskriven. Bolaget

borde däremot efter fullmäktiges beprövande vara skyldigt att i den

män, driftresultatet därtill frainledes kunde giva möjlighet, verkställa avbetalningar

å ifrågavarande skuldbelopp. — Kegleringen av skulden torde böra

räknas från och med 1926 års början och annuitet efter 5 procent, varav 4.6

procent ränta, å förenämnda skuldbelopp 70,000 kronor första gången erläggas

den 31 december 1926 och därefter samma dag varje år. Prövning

och godkännande av borgenssäkerheten borde verkställas av Kungl. Maj:t.

Den föreslagna nedskrivningen borde enligt fullmäktiges uppfattning medgivas

vare sig det nuvarande järnvägsbolaget komme att äga bestånd eller

efter bolagets likvidation järnvägen överlätes å nytt bolag, huvudsakligen

bestående av delägare i det nuvarande bolaget.

I anslutning till vad förenämnda värderingsnämnd föreslagit syntes såsom

ytterligare villkor för nedskrivningen böra krävas, att bolaget medgåve

sådan ändring av de i koncessionen för järnvägen fastställda inlösningsvillkoren,

att statsverket berättigades inlösa järnvägen för 320,000 kronor,

ökat med belopp, som framdeles kunde komma att bindas i järnvägens fasta

anläggningar och rullande materiel, men minskat med behöriga avdrag på

grund av slitning och annan teknisk värdeminskning. Det syntes fullmäktige

principiellt riktigt, att, så snart staten medgåve avskrivning å sin fordran

hos ett järnvägsbolag, bolaget å sin sida medgåve staten inlösningsrätt efter

berörda grunder, även om detta, såsom i nu förevarande fall, ej alltid skulle

hava särdeles stor praktisk betydelse.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa fullmäktige, att till

den nu församlade riksdagen måtte framläggas förslag till reglering av bolagets

skuld till staten på sätt av fullmäktige angivits.

Av vad ovan anförts och av handlingarna i ärendet i övrigt framgår, att

Yäderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolags ekonomiska ställning

numera är sådan, att bolaget redan innevarande år kan bliva nödsakat att

träda i likvidation. En följd härav skulle sannolikt bliva, att staten nödgades

övertaga och trafikera järnvägen, en anordning, som ej minst med

hänsyn till järnvägens från statens järnvägar avvikande spårvidd om möjligt

synes böra undvikas. Då det icke torde vara möjligt, att staten någonsin

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

skulle kunna erhålla full likvid för sin fordran hos bolaget, gäller det närmast

att söka finna en sådan form för regleringen av bolagets skuldförhållande

till staten, att förlusten för statsverket blir så liten som möjligt.

Att nedlägga järnvägen och avyttra dess tillgångar synes dock åtminstone

icke för närvarande böra ifrågasättas, då banan trots motorfordonstrafikens

starka utveckling alltjämt torde hava en viss betydelse för näringslivet i de

bygder, den genomlöper. Möjlighet att låta banan övertagas av annat järnvägsföretag

och därigenom vinna ett bättre driftresultat synes knappast

förefinnas. Ej heller torde de besparingar och förenklingar, som hittills

genomförts och ytterligare lära kunna vidtagas, komma att medföra en sådan

förbättring av rörelsen, att därigenom en reglering av skuldfrågan undvikes.

Den lämpliga lösningen av detta spörsmål lärer därför vara, att staten för

att undvika bolagets trädande i likvidation nu nedskriver sin fordran hos

bolaget. I sådant hänseende finner jag mig kunna biträda fullmäktiges i

riksgäldskontoret förslag, enligt vilket statens fordran skulle nedskrivas till

320,000 kronor, motsvarande järnvägens realisationsvärde, samt förräntning

och amortering krävas endast i fråga om ett belopp av 70,000 kronor, vara

vid fortsatt järnvägsdrift avkastning synes kunna påräknas. För den sålunda

ifrågasatta regleringen av bolagets skuldförhållande till staten torde lämpligen

böra föreskrivas villkor i huvudsaklig överensstämmelse med vad fullmäktige

i riksgäldskontoret föreslagit.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att statens den 31 december 1925 beräknade kapital- och

räntefordran hos Väderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag

på grund av det bolaget beviljade statslån å 788,500

kronor må till den del, berörda fordran överstiger 320,000

kronor, avskrivas under de i statsrådsprotokollet förordade

villkor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenBegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:128 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående avskrivning av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebo a1 i texten
  2. SU 1926:72 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag. a1 i texten