Sök i Ratio Lex

Angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättningar för åt tulltjänstemän lämnad tandvård

9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:16, Angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättningar för åt tulltjänstemän lämnad tandvård

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.

1

Nr 16.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande av

återbetalningsskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättningar

för åt tulltjänstemän lämnad tandvård; given Stockholms

slott den 31 december 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén. statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter. Larsson,

Wigforss, Möller, Le vinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför:

Genom beslut av kammarrätten och regeringsrätten hava en del tjänstemän

i generaltullstyrelsen, som under åren 1919—1922 deltagit i beslut

rörande utanordnande av ersättningar för åt tulltjänstemän lämnad tandvård,

ådömts återbetalningsskyldighet beträffande de utbetalda beloppenI

särskilda hos Kungl. Maj:t gjorda ansökningar hava emellertid vederbörande

tjänstemän anhållit att av nåd varda befriade från dem sålunda

ådömd betalningsskyldighet; och anhåller jag nu att få för Kungl. Maj:t

till behandling upptaga frågan härom.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 12 höft. (Nr 16.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds proposition Nr 16.

Riksräkenskapsverkets

anmärkningar

vid generaltullstyrelsens

räkenskaper

för åren 1919

och 1920.

Avgivna förklaringar.

Av vederbörande

revisor

avgivna

påminnelser.

Vid granskning av generaltullstyrelsens räkenskaper för åren 1919 och

1920 anmärktes inom riksräkenskapsverket, att ersättningar utbetalats för

åt tulltjänstemän av tandläkare verkställda tandfyllningar med följande

sammanlagda belopp, nämligen 308 kronor, 160 kronor, 11,222 kronor och

100 kronor. Enär dylik behandling av tandläkare icke kunde inbegripas

i sådan kostnadsfri läkarvård, som enligt avlöningsbestämmelserna för

tullverkets lokalförvaltning m. m. meddelades vissa verkets befattningshavare,

anmärktes respektive belopp till betalning av de tjänstemän vilka

voro ansvariga för utbetalningarna.

I över anmärkningarna avgivna förklaringar bestredo vederbörande

tjänstemän de framställda kraven och yttrade bland annat:

I 15 § i avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910 stadgades, bland

annat, att vid sjukdom eller kroppsskada lämnades enligt de närmare föreskrifter,

Kungl. Maj:t meddelade, kostnadsfri läkarvård åt ordinarie tjänsteman

av lägre grad ävensom åt e. o. sådan tjänsteman i fall, då han ådragit

sig sjukdomen eller kroppsskadan under tid, då han varit i tjänstgöringanvänd.

Jämlikt Kungl. Maj:ts skrivelse till generaltullstyrelsen den 2

december 1910 skulle denna kostnadsfria läkarvård i regel lämnas genom

av generaltullstyrelsen särskilt antagna eller vidtalade läkare. Enligt samma

skrivelse ägde emellertid generaltullstyrelsen i särskilda fall pröva, huruvida

vård och behandling, som lämnades av annan än sålunda utsedd läkare,

jämväl finge bekostas av tullmedlen. I de anmärkta fallen hade vederbörande

tulltjänsteman för botande av befintlig tandskada behandlats av

tandläkare, och vederbörande på förut nämnt sätt antagna eller vidtalade

läkare hade förklarat behandlingen nödvändig. Sådant uttalande hade förklarandena

ansett avgörande.

I häröver avgivna påminnelser anförde vederbörande revisor följande:

Tandsjukdom eller tandskada av den art, att den kunde hävas eller hämmas

medelst tandfyllning, syntes ej vara hänförlig till sådan sjukdom eller kroppsskada,

som åsyftades i 15 § i avlöningsbestämmelserna för tullverkets lokalförvaltning

m. m. Enligt sakens natur och då för inträde i tullverkets

tjänst fordrades friskbetyg måste i allt fall bestämmelserna om fri läkarvård

för alla ifrågavarande tjänstemän avse allenast sådan sjukdom eller kroppsskada,

som uppkommit efter det vederbörande kommit i tullverkets tjänst.

Men därjämte vore, såsom framginge av paragrafens innehåll, för e. o.

tjänstemän den begränsningen stadgad, att han för förmånens åtnjutande

skulle hava ådragit sig sjukdomen eller kroppsskadan under den tid han

varit i tjänstgöring använd. Då emellertid för inträde i tullverkets tjänst

ej särskilt fordrades, att aspirant skulle hava felfria tänder, och förty speciell

undersökning av hans tänder vid antagandet ej behövde ifrågakomma, samt

anmärkta beloppen i de ojämförligt flesta fallen utanordnats för tandfyllningar

åt e. o. eller tillfälligt anställda e. o. vaktmästare, alltså merendels

helt unga män, syntes det i åtminstone dessa fall ej med visshet kunna

avgöras, huruvida tandsjukdomen uppkommit före eller efter det vederbörande

antagits i tullverkets tjänst. Dock syntes med kännedom om den ofta mycket

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.

3

tidigt påbörjade och långsamma tändernas förstörelseprocess, varom här vore

fråga, med fog kunna antagas, att tandsjukdomen eller tandskadan i åtminstone

många av dessa fall härledde sig från tiden redan före vederbörandes

antagande i tjänst. Att åter beträffande sådana e. o. tjänstemän,

som ej ständigt vore inkallade i tjänst, ens kunna ifrågasätta, att ifrågavarande

tandskador skulle hava uppkommit under viss tjänstgöringsperiod,

särskilt om denna ej varit av längre varaktighet, syntes uppenbarligen vara

orimligt. Visserligen hade tullverkets läkare i Stockholm och övriga här

ifrågakomna orter i samtliga anmärkta fall intygat, att »behandlingen varit

nödvändig», men även om ett dylikt stereotypt uttalande i och för sig i vart

och ett av dessa fall vore riktigt, kunde det allenast innebära direktiv för

patienten-tulltjänstemannen personligen och ej inverka på de objektiva grunderna

för tillämpligheten av 15 § i avlöningsbestämmelserna, varför dessa

läkarintyg i ifrågavarande fall måste frånkännas den betydelse som förklarandena

velat tillmäta desamma.

Sedan riksräkenskapsverket hos kammarrätten yrkat, att kammarrätten

måtte ålägga vederbörande tjänstemän att gemensamt eller vilken av dem

gälda gitte till statsverket inbetala respektive belopp, yttrade kammarrätten

i särskilda utslag den 1 februari 1923, att som det icke visats, att

generaltullstyrelsen genom anmärkta utbetalningarna handlat i strid mot

gällande föreskrifter eller eljest överskridit sin befogenhet, funne kammarrätten

skäligt lämna riksräkenskapsverkets yrkanden utan bifall.

Riksräkenskapsverket fullföljde hos Kungl. Maj:t i särskilda besvär sin

hos kammarrätten förda talan.

Genom fyra särskilda utslag i regeringsrätten den 21 september 1923

fann Kungl. Maj:t, enär, så vitt handlingarna utmärkte, den tandvård,

som ifrågavarande tulltjänstemän åtnjutit, icke vore hänförlig till sådan

kostnadsfri läkarbehandling, som avsåges i 15 § avlöningsreglementet för

tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning

den 18 juni 1910, skäligt att med ändring av kammarrättens utslag förplikta

vederbörande tjänstemän såsom för respektive utbetalningar ansvariga

att gemensamt eller vilken av dem gälda gitte ersätta statsverket

anmärkta beloppen, envar av dem öppet lämnat att av vederbörande söka

sitt åter efter befogenhet.

De tjänstemän, som sålunda på grund av Kungl. Maj:ts förenämnda

utslag ålagts att ersätta statsverket omförmälda belopp, sammanlagt

11,790 kronor, inkommo sedermera i december 1923 med en till Kungl.

Maj:t ställd skrift däri de hemställde, att Kungl. Maj:t måtte befria

dem från ådömd betalningsskyldighet samt förklara att vid de skedda

utbetalningarna finge bero. Till stöd för sin ansökning anförde sökandena

bland annat följande:

Det beslut, varmed generaltullstyrelsens av riksräkenskapsverket påtalade

praxis i mål av nu ifrågavarande beskaffenhet inleddes, meddelades av sty
-

Kamin a rrättens

utslag

deri 1 februari

1923.

Regeringsrättens

utslag

den 21 september

1923.

-di* vederbörande

tjänstemän i

december 1923

gjord ansökning

om befrielse

från

återbetalning

sskyldighet

för anmärkta

belopp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Statkontorets

utlåtande den

29 januari

1924.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.

relsen den 12 april 1918. Dessförinnan hade ersättning av tullmedel för

dylik tandvård icke beviljats. Detta grundläggande beslut, liksom även

de ytterligare beslut i samma riktning som tilläventyrs kunde hava blivit

meddelade senare under år 1918, både av vederbörande granskande myndighet

lämnats utan anmärkning; och att den ståndpunkt styrelsen däri intoge

måste hava åtminstone något fog ansåge sökandena framgå därav, att kammarrätten

funnit skäligt lämna riksräkenskapsverkets yrkande utan bifall.

Enligt regeringsrättens utslag skulle det stå envar av sökandena öppet

att av vederbörande söka sitt åter efter befogenhet. Möjlighet härtill torde

emellertid i många fall vara utesluten. Under den tid, då utbetalningarna

ägde rum, både i följd av de då enormt ökade kraven på tullverkets verksamhet

ett betydande antal bevakningstjänstemän antagits, vilka sedermera

i mån av personalbehovets minskning entledigats. Bland dessa torde åtskilliga

av de personer som av tullmedel åtnjutit ersättning för tandvård

vara att söka; men att i de fall där detta skulle vara möjligt av dessa nu

åt olika håll spridda personer utsöka vad på dem belöpte av de sökandena

ådömda ersättningsbelopp torde, även där beloppen tilläventyrs skulle kunna

från dem uttagas, bliva förenat med så betydande kostnader, att sökandena

säkerligen måste avstå från tanken därpå. Vad anginge sådana personer som

fortfarande kvarstode såsom tjänstemän i tullverket vore visserligen möjligheten

att av dem uttaga ersättningsbeloppen större; men ville sökandena

framhålla, dels att många av dem för visso endast med stor svårighet och

stundom kanske blott med verkliga umbäranden skulle kunna nu vidkännas

dylika oförutsedda efter kristidens priser beräknade utgifter, dels ock att de

utdömda beloppen nu representerade ett betydligt högre värde än samma belopp

vid tiden för respektive utbetalningar ägde, i följd varav statsverket,

därest beloppen nu skulle erläggas av sökandena och i den mån sådant

vore möjligt av dem utkrävas från vederbörande, otvivelaktigt måste anses

gorå en såvitt sökandena kunde finna oberättigad vinst på sökandenas eller

tjänstemännens bekostnad vilket sökandena betecknade såsom en påfallande

obillighet.

över berörda ansökning avgav statskontoret den 29 januari 1924 infordrat

utlåtande, så lydande:

»Statskontoret tillåter sig erinra, att Eders Kungl. Maj:t i ett flertal fall,

där återbetalningsskyldighet ålagts redogörare eller andra för oriktigt utbetalda

avlöningsmedel, eftergivit det sålunda uppkomna fordringsanspråket

eller anvisat medel till ersättande av vad vederbörande i anledning av den

honom ålagda ersättningsskyldigheten inlevererat till statskassan (t. ex. resolution

den 30 december 1922 på besvär av förre sysslomannen vid veterinärhögskolan

C. M. Thelander och utslag den 14 september 1923 på besvär av

assistenten vid centralfängelset i Malmö B. Wange). Så har givetvis skett

endast i sådana fall, där särskilda omständigheter talat för ersättningspliktens

eftergivande.

Jämväl i förevarande fall torde emellertid sådana särskilda omständigheter

kunna anses föreligga.

Främst torde i sådant avseende böra åberopas det förhållandet, att den

rättsfråga, som avgjorts genom regeringsrättens i ärendet omförmälda utslag,

uppenbarligen varit ganska tvistig. Att så varit förhållandet lärer framgå

bland annat av den omständigheten, att kammarrätten vid sagda frågas be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 16. 5

handling kommit till annat slut än det, som kommit till uttryck i nyssnämnda

utslag.

Ett ytterligare stöd för den gjorda ansökningen torde jämväl ligga i den

av sökandena åberopade omständigheten, att det numera i de flesta fall

skulle bliva omöjligt att av vederbörande befattningshavare återbekomma

de av dem oriktigt utbekomna medlen.

Med stöd av det anförda får statskontoret i underdånighet hemställa, att

Eders Kungl. Maj:t måtte i anledning av förevarande ansökning medgiva

sökandena rätt att utfå ersättning för vad de visa sig hava utgivit på grund

av regeringsrättens ifrågavarande utslag ävensom anbefalla generaltullstyrelsen

att utbetala sagda ersättning från det i tullverkets utgiftsstat för innevarande

budgetår under titel D. Omkostnadsstaten uppförda förslagsanslaget

till diverse utgifter.»

Regeringsrätten vars yttrande i ärendet inhämtades hemställde, enligt Regeringsfinansdepartementet

tillhandakommet protokollsutdrag för den 21 mars ^manåenai

1924, att Kungl. Maj:t måtte med avseende å i målet förekomna omstän- mars 1924.

digheter bereda sökandena ersättning för vad de visade sig hava. utgivit

på grund av Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag.

Vid granskning av generaltullstyrelsens räkenskaper för år 1921 fram- Riksräkenställdes

inom riksräkenskapsverket enahanda anmärkningar som vid 1919 anmärkningar

och 1920 års räkenskaper, och anmärktes till betalning sammanlagt vid generai16,

617 kronor som under år 1921 i olika poster utbetalats såsom ersätt- Vätfjnskape"8

ning för tandvård åt tulltjänstemän. för år 1921.

Sedan vederbörande i avgiven förklaring bestritt kravet samt riksräkenskapsverket

hos kammarrätten framfört yrkande av liknande innehåll

som det riksräkenskapsverket framförde på grund av de vid 1919

och 1920 års räkenskaper framställda anmärkningarna, yttrade kammarrätten

i utslag den 6 februari 1924, att enär den tandvård, varom i

målet vore fråga, icke visats vara hänförlig till sådan läkarbehandling,

som enligt 15 § avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910 kostnadsfritt

finge åtnjutas av nämnda tjänstemän, kammarrätten funne

skäligt att med gillande av riksräkenskapsverkets yrkande förplikta vederbörande

tjänstemän såsom för respektive utbetalningar ansvariga att gemensamt

eller vilken av dem gälda gitte ersätta statsverket anmärkta beloppen,

envar av dem dock öppet lämnat att hos vederbörande söka sitt

åter efter befogenhet.

Kammarrättens

utslag

den 6 februari

1924.

De tjänstemän, som på grund av kammarrättens berörda utslag den 6 Besvär och anfehruari

1924 ådömts betalningsskyldighet, yrkade i besvär hos Kungl. °°ud"ing av”

Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte med undanröjande av kammarrättens utslag kammarogilla

ifrågavarande anmärkningar. Till stöd för sin talan härutinnan ^enTfeblt^i

1924.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.

Kammarrättens

utlåtande

den

11 september

1924.

Riksräkenskapsverkets

förklaring i

anledning av

besvären.

Generaltullstyrelsens

utlåtande

den

17 oktober

1924.

Regeringsrättens

beslut

den 14 november

1924.

åberopade klagandena vad som anförts i av vissa bland dem till riksräkenskapsverket

avgivna förklaringar i de anmärkningsmål, som blivit

av Kungl. Maj:t genom berörda utslag i regeringsrätten den 21 september

1923 slutdömda. Då klagandena med hänsyn till innehållet i nyssnämnda

utslag knappast kunde hoppas, att deras talan skulle föranleda ändring i

kammarrättens utslag, hemställde klagandena, att Kungl. Maj:t måtte,

därest deras yrkande icke skulle kunna bifallas, medgiva dem befrielse

från betalningsskyldighet för de anmärkta beloppen, och åberopade klagandena

till stöd för denna sin ansökning vad som anförts i förenämnda

till Kungl. Maj:t i december 1923 ingivna ansökning i anledning av

Kungl. Maj:ts utslag den 21 september 1923.

I anledning av dessa besvär infordrades utlåtanden från kammarrätten,

efter vederbörandes hörande, samt generaltullstyrelsen.

Kammarrätten, som avgav utlåtande den 11 september 1924 och därvid

överlämnade från riksräkenskapsverket infordrad förklaring, fann sig, med

hänsyn’till i målet förekomna omständigheter, böra tillstyrka klagandenas

ansökan att varda befriade från betalningsskyldighet.

Såsom förklaring åberopade riksräkenskapsverket såväl vad från ämbetsverkets

sida förut i målet anförts som Kungl. Maj:ts meromnämnda beslut

den 21 september 1923. I fråga om den i samband med besvären gjorda

ansökningen ansåge sig riksräkenskapsverket icke kunna förorda bifall till

densamma.

Generaltullstyrelsen yttrade i utlåtande den 17 oktober 1924, att besvären

med hänsyn till innehållet i Kungl. Maj:ts utslag den 21 september 1923

icke torde föranleda ändring i det överklagade beslutet. Vad åter anginge

nådeansökningen syntes redan den omständigheten, att kammarrätten genom

den 1 februari 1923 meddelat enhälligt beslut funnit av riksräkenskapsverket

framställt yrkande av liknande innebörd böra lämnas utan bifall,

giva vid handen, att omständigheterna i nu förevarande fall icke vore av

beskaffenhet att böra föranleda utkrävande av det ekonomiska ansvar som

genom kammarrättens utslag blivit vederbörande ålagt. Generaltullstyrelsen

funne sålunda mycket starka skäl tala för bifall till ansökningen.

Regeringsrätten som förehade målet till behandling den 14 november

1924 fann därvid icke skäl att göra ändring i kammarrättens utslag. Vidkommande

ansökningen hemställde regeringsrättens flesta ledamöter, att

Kungl. Maj:t måtte med avs ‘ende å i målet förekomna omständigheter

bereda klagandena ersättning för vad de visade sig hava utgivit på grund

av Kungl. Maj:ts beslut. En av regeringsrättens ledamöter hemställde

dock, att den föreliggande ansökningen ej måtte av Kungl. Maj:t bifallas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 16. 7

Vid granskning inom riksräkenskapsverket av generaltullstyrelsens

räkenskaper för år 1922 hava jämväl framställts anmärkningar över av

generaltullstyrelsen under sistnämnda år gjorda utbetalningar för tandvård

varvid till betalning anmärkts sammanlagt 5,779 kronor.

Riksräkenskapsverket, som på grund av föreskrift i 2 § i kungörelsen

den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan

i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. från och med den 1 januari

1925 bar att såsom första instans upptaga och avgöra anmärkningsmål,

förpliktade genom särskilda utslag den 20 februari 1925 vederbörande för

utbetalningarna ansvariga tjänstemän att gemensamt eller vilken av dem

gälda gitte ersätta statsverket anmärkta beloppen, dock med öppen lämnad

rätt för envar av dem att av vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.

Sedan vederbörande häröver besvärat sig hos kammarrätten, fann kammarrätten

enligt särskilda utslag den 5 juni 1925 icke skäl att göra ändring

i riksräkenskapsverkets utslag.

På grund av bestämmelse i 3 § b) i nyssnämnda kungörelse må kammarrättens

ifrågavarande utslag icke överklagas.

Under erinran härom hava de tjänstemän som blivit ådömda betalningsskyldighet

på grund av dessa kammarrättens utslag i en till Kungl. Maj:t

ställd, den 29 augusti 1925 dagtecknad skrift hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte befria dem från den genom utslagen ådömda betalningsskyldighet

samt förklara, att vid de skedda utbetalningarna finge bero.

Statskontoret har i häröver den 8 september 1925 avgivet utlåtande

endast åberopat vad statskontoret i sitt förenämnda utlåtande den 29 januari

1924 anfört och hemställt.

De belopp, som enligt generaltullstyrelsens särskilda beslut utbetalats

såsom ersättning under åren 1919—1922 för åt tulltjänstemän av tandläkare

verkställda tandfyllningar m. m. och som de för utbetalningarna

ansvariga tjänstemännen förpliktats ersätta statsverket med rätt att av

vederbörande söka sitt åter efter befogenhet, uppgå till sammanlagt 34,186

kronor.

Enligt vad jag inhämtat hava såsom ersättning för tandvård åt tulltjänstemän

icke av generaltullstyrelsen beslutats några utbetalningar efter

utgången av år 1922.

Antalet befattningshavare i tullverket (extra vaktmästare och tullvakter,

kustvakter, uppsyningsman, tillsyningsmän, gränsuppsyningsmän, överuppsyningsmän

samt tullkontorister) som under åren 1919—1922 på tullverkets

bekostnad erhållit tandvård utgör 385, och hava de ersättningar

Riksräkenskapsverkets

anmärkningar

v d generaltullsiyrelsens

räkenskaper

för år 1922.

Riksräkenskapsverkets

utslag den 20

februari 1925.

Kammarrättens

utslag

den 5 juni

1925.

Av vederbörande

tjänstemän

i augusti

1925 gjord ansökning

om

befrielse från

åt erbetalningsskyldighet

för anmärkta

belopp.

Statskontorets

utlåtande den

8 september

1925.

Departements
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.

som i de särskilda fallen utbetalats uppgått till lägst 3 högst 307 kronor.

Av ifrågavarande befattningshavare äro numera 38 ej längre i tullverkets

tjänst. Fem befattningshavare hava nämligen avgått med pension, fem

hava avlidit och tjuguåtta hava erhållit avsked.

Enligt vad som meddelats från generaltullstyrelsen har hittills icke

någon av de tjänstemän som ådömts betalningsskyldighet, bland dem

framlidne generaltulldirektören H. Themptander, ersatt statsverket någon

del av de utdömda beloppen.

Vid ställningstagande till spörsmålet, huruvida vederbörande tjänstemän

som varit ansvariga för ifrågavarande utbetalningar må befrias från dem

ådömd betalningsskyldighet, synes mig i första hand böra tagas hänsyn

därtill, att de i det nu ej längre gällande avlöningsreglementet för tjänstemän

vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den

18 juni 1910 meddelade föreskrifterna i ämnet icke varit avfattade med

önskvärd tydlighet. Kammarrätten har, såsom förut nämnts, vid frågans

behandling den 1 februari 1923 ansett utbetalningarna icke stå i

strid med sagda föreskrifter. Det är jämväl att märka, att det grundläggande

beslut som inom generaltullstyrelsen den 12 april 1918 fattades

om utbetalande av ersättning för tandvård ävensom ytterligare dylika av

ämbetsverket under samma år meddelade beslut blivit vid i vederbörlig

ordning verkställd granskning av tullverkets räkenskaper för nyssnämnda

år lämnade utan anmärkning. Vidare torde beaktas, att det säkerligen

skulle bliva förenat med avsevärda svårigheter och kostnader att av vederbörande

befattningshavare som åtnjutit tandvård återbekomma för sådan

vård oriktigt utbetalda ersättningsbelopp samt att de tjänstemän som

ådömts betalningsskyldighet skulle, därest de av en eller annan anledning

ej kunde beträffande mera betydande ersättningsbelopp göra sin regressrätt

mot vederbörande gällande, komma i verkligt ekonomiskt trångmål.

Vad angår de befattningshavare som åtnjutit ersättning för tandvård

är det att antaga, att en del av dem icke skulle hava låtit sig behandlas

av tandläkare, därest ej generaltullstyrelsen beslutat utanordnande av ersättning

i dylika fall, och synes det mig vid sådant förhållande knappast

vara med billighet överensstämmande att av dem utkräva återbetalning

av utbekommen ersättning. Tillika torde kunna framhållas, att därest

ersättningsbeloppen återfordrades säkerligen många av befattningshavarna

endast med verkliga uppoffringar skulle kunna vidkännas dylika utgifter.

För en del av dem till vilka ersättning för tandvård utbetalats med

endast mindre belopp borde det ju visserligen ej vara förenat med några

större svårigheter att nu återbetala beloppen i fråga, men att, därest överhuvudtaget

något efterskänkande av betalningsskyldighet i förevarande

fall skall äga rum, göra någon skillnad med hänsyn till storleken av de

utbetalda beloppen synes mig knappast vara riktigt. Den felaktiga tolkning

som vederbörande i generaltullstyrelsen givit åt bestämmelserna i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.

förenämnda avlöningsreglemente ligger ju till grund för samtliga de av

styrelsen fattade beslut på grund av vilka ersättning för tandvård utbetalats.

Ansvarigheten för utbetalningarna bör således vara densamma,

vare sig besluten gällt större eller mindre belopp.

Med beaktande av de synpunkter jag nu framhållit samt under åberopande

av statskontorets och regeringsrättens hemställanden finner jag mig

alltså böra hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen

medgiva,

att Kungl. Maj:t må efterskänka betalningsskyldigheten beträffande förenamnda

under åren 1919—1922 med sammanlagt 34,186 kronor utbetalda

ersättningar för åt tulltjänstemän av tandläkare verkställda tandfyllningar

m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse bil. litt. vid detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt

12 höft. (Nr 16.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:90 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättninga a1 i texten
  2. SU 1926:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättningar för åt tullt s. 1 i texten