Angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättningar för åt tulltjänstemän lämnad tandvård
9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:16, Angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättningar för åt tulltjänstemän lämnad tandvård
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.
1
Nr 16.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande av
återbetalningsskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättningar
för åt tulltjänstemän lämnad tandvård; given Stockholms
slott den 31 december 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén. statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter. Larsson,
Wigforss, Möller, Le vinson.
Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför:
Genom beslut av kammarrätten och regeringsrätten hava en del tjänstemän
i generaltullstyrelsen, som under åren 1919—1922 deltagit i beslut
rörande utanordnande av ersättningar för åt tulltjänstemän lämnad tandvård,
ådömts återbetalningsskyldighet beträffande de utbetalda beloppenI
särskilda hos Kungl. Maj:t gjorda ansökningar hava emellertid vederbörande
tjänstemän anhållit att av nåd varda befriade från dem sålunda
ådömd betalningsskyldighet; och anhåller jag nu att få för Kungl. Maj:t
till behandling upptaga frågan härom.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 12 höft. (Nr 16.)
1
2
Kungl. Maj ds proposition Nr 16.
Riksräkenskapsverkets
anmärkningar
vid generaltullstyrelsens
räkenskaper
för åren 1919
och 1920.
Avgivna förklaringar.
Av vederbörande
revisor
avgivna
påminnelser.
Vid granskning av generaltullstyrelsens räkenskaper för åren 1919 och
1920 anmärktes inom riksräkenskapsverket, att ersättningar utbetalats för
åt tulltjänstemän av tandläkare verkställda tandfyllningar med följande
sammanlagda belopp, nämligen 308 kronor, 160 kronor, 11,222 kronor och
100 kronor. Enär dylik behandling av tandläkare icke kunde inbegripas
i sådan kostnadsfri läkarvård, som enligt avlöningsbestämmelserna för
tullverkets lokalförvaltning m. m. meddelades vissa verkets befattningshavare,
anmärktes respektive belopp till betalning av de tjänstemän vilka
voro ansvariga för utbetalningarna.
I över anmärkningarna avgivna förklaringar bestredo vederbörande
tjänstemän de framställda kraven och yttrade bland annat:
I 15 § i avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910 stadgades, bland
annat, att vid sjukdom eller kroppsskada lämnades enligt de närmare föreskrifter,
Kungl. Maj:t meddelade, kostnadsfri läkarvård åt ordinarie tjänsteman
av lägre grad ävensom åt e. o. sådan tjänsteman i fall, då han ådragit
sig sjukdomen eller kroppsskadan under tid, då han varit i tjänstgöringanvänd.
Jämlikt Kungl. Maj:ts skrivelse till generaltullstyrelsen den 2
december 1910 skulle denna kostnadsfria läkarvård i regel lämnas genom
av generaltullstyrelsen särskilt antagna eller vidtalade läkare. Enligt samma
skrivelse ägde emellertid generaltullstyrelsen i särskilda fall pröva, huruvida
vård och behandling, som lämnades av annan än sålunda utsedd läkare,
jämväl finge bekostas av tullmedlen. I de anmärkta fallen hade vederbörande
tulltjänsteman för botande av befintlig tandskada behandlats av
tandläkare, och vederbörande på förut nämnt sätt antagna eller vidtalade
läkare hade förklarat behandlingen nödvändig. Sådant uttalande hade förklarandena
ansett avgörande.
I häröver avgivna påminnelser anförde vederbörande revisor följande:
Tandsjukdom eller tandskada av den art, att den kunde hävas eller hämmas
medelst tandfyllning, syntes ej vara hänförlig till sådan sjukdom eller kroppsskada,
som åsyftades i 15 § i avlöningsbestämmelserna för tullverkets lokalförvaltning
m. m. Enligt sakens natur och då för inträde i tullverkets
tjänst fordrades friskbetyg måste i allt fall bestämmelserna om fri läkarvård
för alla ifrågavarande tjänstemän avse allenast sådan sjukdom eller kroppsskada,
som uppkommit efter det vederbörande kommit i tullverkets tjänst.
Men därjämte vore, såsom framginge av paragrafens innehåll, för e. o.
tjänstemän den begränsningen stadgad, att han för förmånens åtnjutande
skulle hava ådragit sig sjukdomen eller kroppsskadan under den tid han
varit i tjänstgöring använd. Då emellertid för inträde i tullverkets tjänst
ej särskilt fordrades, att aspirant skulle hava felfria tänder, och förty speciell
undersökning av hans tänder vid antagandet ej behövde ifrågakomma, samt
anmärkta beloppen i de ojämförligt flesta fallen utanordnats för tandfyllningar
åt e. o. eller tillfälligt anställda e. o. vaktmästare, alltså merendels
helt unga män, syntes det i åtminstone dessa fall ej med visshet kunna
avgöras, huruvida tandsjukdomen uppkommit före eller efter det vederbörande
antagits i tullverkets tjänst. Dock syntes med kännedom om den ofta mycket
Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.
3
tidigt påbörjade och långsamma tändernas förstörelseprocess, varom här vore
fråga, med fog kunna antagas, att tandsjukdomen eller tandskadan i åtminstone
många av dessa fall härledde sig från tiden redan före vederbörandes
antagande i tjänst. Att åter beträffande sådana e. o. tjänstemän,
som ej ständigt vore inkallade i tjänst, ens kunna ifrågasätta, att ifrågavarande
tandskador skulle hava uppkommit under viss tjänstgöringsperiod,
särskilt om denna ej varit av längre varaktighet, syntes uppenbarligen vara
orimligt. Visserligen hade tullverkets läkare i Stockholm och övriga här
ifrågakomna orter i samtliga anmärkta fall intygat, att »behandlingen varit
nödvändig», men även om ett dylikt stereotypt uttalande i och för sig i vart
och ett av dessa fall vore riktigt, kunde det allenast innebära direktiv för
patienten-tulltjänstemannen personligen och ej inverka på de objektiva grunderna
för tillämpligheten av 15 § i avlöningsbestämmelserna, varför dessa
läkarintyg i ifrågavarande fall måste frånkännas den betydelse som förklarandena
velat tillmäta desamma.
Sedan riksräkenskapsverket hos kammarrätten yrkat, att kammarrätten
måtte ålägga vederbörande tjänstemän att gemensamt eller vilken av dem
gälda gitte till statsverket inbetala respektive belopp, yttrade kammarrätten
i särskilda utslag den 1 februari 1923, att som det icke visats, att
generaltullstyrelsen genom anmärkta utbetalningarna handlat i strid mot
gällande föreskrifter eller eljest överskridit sin befogenhet, funne kammarrätten
skäligt lämna riksräkenskapsverkets yrkanden utan bifall.
Riksräkenskapsverket fullföljde hos Kungl. Maj:t i särskilda besvär sin
hos kammarrätten förda talan.
Genom fyra särskilda utslag i regeringsrätten den 21 september 1923
fann Kungl. Maj:t, enär, så vitt handlingarna utmärkte, den tandvård,
som ifrågavarande tulltjänstemän åtnjutit, icke vore hänförlig till sådan
kostnadsfri läkarbehandling, som avsåges i 15 § avlöningsreglementet för
tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
den 18 juni 1910, skäligt att med ändring av kammarrättens utslag förplikta
vederbörande tjänstemän såsom för respektive utbetalningar ansvariga
att gemensamt eller vilken av dem gälda gitte ersätta statsverket
anmärkta beloppen, envar av dem öppet lämnat att av vederbörande söka
sitt åter efter befogenhet.
De tjänstemän, som sålunda på grund av Kungl. Maj:ts förenämnda
utslag ålagts att ersätta statsverket omförmälda belopp, sammanlagt
11,790 kronor, inkommo sedermera i december 1923 med en till Kungl.
Maj:t ställd skrift däri de hemställde, att Kungl. Maj:t måtte befria
dem från ådömd betalningsskyldighet samt förklara att vid de skedda
utbetalningarna finge bero. Till stöd för sin ansökning anförde sökandena
bland annat följande:
Det beslut, varmed generaltullstyrelsens av riksräkenskapsverket påtalade
praxis i mål av nu ifrågavarande beskaffenhet inleddes, meddelades av sty
-
Kamin a rrättens
utslag
deri 1 februari
1923.
Regeringsrättens
utslag
den 21 september
1923.
-di* vederbörande
tjänstemän i
december 1923
gjord ansökning
om befrielse
från
återbetalning
sskyldighet
för anmärkta
belopp.
Statkontorets
utlåtande den
29 januari
1924.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.
relsen den 12 april 1918. Dessförinnan hade ersättning av tullmedel för
dylik tandvård icke beviljats. Detta grundläggande beslut, liksom även
de ytterligare beslut i samma riktning som tilläventyrs kunde hava blivit
meddelade senare under år 1918, både av vederbörande granskande myndighet
lämnats utan anmärkning; och att den ståndpunkt styrelsen däri intoge
måste hava åtminstone något fog ansåge sökandena framgå därav, att kammarrätten
funnit skäligt lämna riksräkenskapsverkets yrkande utan bifall.
Enligt regeringsrättens utslag skulle det stå envar av sökandena öppet
att av vederbörande söka sitt åter efter befogenhet. Möjlighet härtill torde
emellertid i många fall vara utesluten. Under den tid, då utbetalningarna
ägde rum, både i följd av de då enormt ökade kraven på tullverkets verksamhet
ett betydande antal bevakningstjänstemän antagits, vilka sedermera
i mån av personalbehovets minskning entledigats. Bland dessa torde åtskilliga
av de personer som av tullmedel åtnjutit ersättning för tandvård
vara att söka; men att i de fall där detta skulle vara möjligt av dessa nu
åt olika håll spridda personer utsöka vad på dem belöpte av de sökandena
ådömda ersättningsbelopp torde, även där beloppen tilläventyrs skulle kunna
från dem uttagas, bliva förenat med så betydande kostnader, att sökandena
säkerligen måste avstå från tanken därpå. Vad anginge sådana personer som
fortfarande kvarstode såsom tjänstemän i tullverket vore visserligen möjligheten
att av dem uttaga ersättningsbeloppen större; men ville sökandena
framhålla, dels att många av dem för visso endast med stor svårighet och
stundom kanske blott med verkliga umbäranden skulle kunna nu vidkännas
dylika oförutsedda efter kristidens priser beräknade utgifter, dels ock att de
utdömda beloppen nu representerade ett betydligt högre värde än samma belopp
vid tiden för respektive utbetalningar ägde, i följd varav statsverket,
därest beloppen nu skulle erläggas av sökandena och i den mån sådant
vore möjligt av dem utkrävas från vederbörande, otvivelaktigt måste anses
gorå en såvitt sökandena kunde finna oberättigad vinst på sökandenas eller
tjänstemännens bekostnad vilket sökandena betecknade såsom en påfallande
obillighet.
över berörda ansökning avgav statskontoret den 29 januari 1924 infordrat
utlåtande, så lydande:
»Statskontoret tillåter sig erinra, att Eders Kungl. Maj:t i ett flertal fall,
där återbetalningsskyldighet ålagts redogörare eller andra för oriktigt utbetalda
avlöningsmedel, eftergivit det sålunda uppkomna fordringsanspråket
eller anvisat medel till ersättande av vad vederbörande i anledning av den
honom ålagda ersättningsskyldigheten inlevererat till statskassan (t. ex. resolution
den 30 december 1922 på besvär av förre sysslomannen vid veterinärhögskolan
C. M. Thelander och utslag den 14 september 1923 på besvär av
assistenten vid centralfängelset i Malmö B. Wange). Så har givetvis skett
endast i sådana fall, där särskilda omständigheter talat för ersättningspliktens
eftergivande.
Jämväl i förevarande fall torde emellertid sådana särskilda omständigheter
kunna anses föreligga.
Främst torde i sådant avseende böra åberopas det förhållandet, att den
rättsfråga, som avgjorts genom regeringsrättens i ärendet omförmälda utslag,
uppenbarligen varit ganska tvistig. Att så varit förhållandet lärer framgå
bland annat av den omständigheten, att kammarrätten vid sagda frågas be
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 16. 5
handling kommit till annat slut än det, som kommit till uttryck i nyssnämnda
utslag.
Ett ytterligare stöd för den gjorda ansökningen torde jämväl ligga i den
av sökandena åberopade omständigheten, att det numera i de flesta fall
skulle bliva omöjligt att av vederbörande befattningshavare återbekomma
de av dem oriktigt utbekomna medlen.
Med stöd av det anförda får statskontoret i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte i anledning av förevarande ansökning medgiva
sökandena rätt att utfå ersättning för vad de visa sig hava utgivit på grund
av regeringsrättens ifrågavarande utslag ävensom anbefalla generaltullstyrelsen
att utbetala sagda ersättning från det i tullverkets utgiftsstat för innevarande
budgetår under titel D. Omkostnadsstaten uppförda förslagsanslaget
till diverse utgifter.»
Regeringsrätten vars yttrande i ärendet inhämtades hemställde, enligt Regeringsfinansdepartementet
tillhandakommet protokollsutdrag för den 21 mars ^manåenai
1924, att Kungl. Maj:t måtte med avseende å i målet förekomna omstän- mars 1924.
digheter bereda sökandena ersättning för vad de visade sig hava. utgivit
på grund av Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag.
Vid granskning av generaltullstyrelsens räkenskaper för år 1921 fram- Riksräkenställdes
inom riksräkenskapsverket enahanda anmärkningar som vid 1919 anmärkningar
och 1920 års räkenskaper, och anmärktes till betalning sammanlagt vid generai16,
617 kronor som under år 1921 i olika poster utbetalats såsom ersätt- Vätfjnskape"8
ning för tandvård åt tulltjänstemän. för år 1921.
Sedan vederbörande i avgiven förklaring bestritt kravet samt riksräkenskapsverket
hos kammarrätten framfört yrkande av liknande innehåll
som det riksräkenskapsverket framförde på grund av de vid 1919
och 1920 års räkenskaper framställda anmärkningarna, yttrade kammarrätten
i utslag den 6 februari 1924, att enär den tandvård, varom i
målet vore fråga, icke visats vara hänförlig till sådan läkarbehandling,
som enligt 15 § avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910 kostnadsfritt
finge åtnjutas av nämnda tjänstemän, kammarrätten funne
skäligt att med gillande av riksräkenskapsverkets yrkande förplikta vederbörande
tjänstemän såsom för respektive utbetalningar ansvariga att gemensamt
eller vilken av dem gälda gitte ersätta statsverket anmärkta beloppen,
envar av dem dock öppet lämnat att hos vederbörande söka sitt
åter efter befogenhet.
Kammarrättens
utslag
den 6 februari
1924.
De tjänstemän, som på grund av kammarrättens berörda utslag den 6 Besvär och anfehruari
1924 ådömts betalningsskyldighet, yrkade i besvär hos Kungl. °°ud"ing av”
Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte med undanröjande av kammarrättens utslag kammarogilla
ifrågavarande anmärkningar. Till stöd för sin talan härutinnan ^enTfeblt^i
1924.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.
Kammarrättens
utlåtande
den
11 september
1924.
Riksräkenskapsverkets
förklaring i
anledning av
besvären.
Generaltullstyrelsens
utlåtande
den
17 oktober
1924.
Regeringsrättens
beslut
den 14 november
1924.
åberopade klagandena vad som anförts i av vissa bland dem till riksräkenskapsverket
avgivna förklaringar i de anmärkningsmål, som blivit
av Kungl. Maj:t genom berörda utslag i regeringsrätten den 21 september
1923 slutdömda. Då klagandena med hänsyn till innehållet i nyssnämnda
utslag knappast kunde hoppas, att deras talan skulle föranleda ändring i
kammarrättens utslag, hemställde klagandena, att Kungl. Maj:t måtte,
därest deras yrkande icke skulle kunna bifallas, medgiva dem befrielse
från betalningsskyldighet för de anmärkta beloppen, och åberopade klagandena
till stöd för denna sin ansökning vad som anförts i förenämnda
till Kungl. Maj:t i december 1923 ingivna ansökning i anledning av
Kungl. Maj:ts utslag den 21 september 1923.
I anledning av dessa besvär infordrades utlåtanden från kammarrätten,
efter vederbörandes hörande, samt generaltullstyrelsen.
Kammarrätten, som avgav utlåtande den 11 september 1924 och därvid
överlämnade från riksräkenskapsverket infordrad förklaring, fann sig, med
hänsyn’till i målet förekomna omständigheter, böra tillstyrka klagandenas
ansökan att varda befriade från betalningsskyldighet.
Såsom förklaring åberopade riksräkenskapsverket såväl vad från ämbetsverkets
sida förut i målet anförts som Kungl. Maj:ts meromnämnda beslut
den 21 september 1923. I fråga om den i samband med besvären gjorda
ansökningen ansåge sig riksräkenskapsverket icke kunna förorda bifall till
densamma.
Generaltullstyrelsen yttrade i utlåtande den 17 oktober 1924, att besvären
med hänsyn till innehållet i Kungl. Maj:ts utslag den 21 september 1923
icke torde föranleda ändring i det överklagade beslutet. Vad åter anginge
nådeansökningen syntes redan den omständigheten, att kammarrätten genom
den 1 februari 1923 meddelat enhälligt beslut funnit av riksräkenskapsverket
framställt yrkande av liknande innebörd böra lämnas utan bifall,
giva vid handen, att omständigheterna i nu förevarande fall icke vore av
beskaffenhet att böra föranleda utkrävande av det ekonomiska ansvar som
genom kammarrättens utslag blivit vederbörande ålagt. Generaltullstyrelsen
funne sålunda mycket starka skäl tala för bifall till ansökningen.
Regeringsrätten som förehade målet till behandling den 14 november
1924 fann därvid icke skäl att göra ändring i kammarrättens utslag. Vidkommande
ansökningen hemställde regeringsrättens flesta ledamöter, att
Kungl. Maj:t måtte med avs ‘ende å i målet förekomna omständigheter
bereda klagandena ersättning för vad de visade sig hava utgivit på grund
av Kungl. Maj:ts beslut. En av regeringsrättens ledamöter hemställde
dock, att den föreliggande ansökningen ej måtte av Kungl. Maj:t bifallas.
Kungl. May.ts proposition Nr 16. 7
Vid granskning inom riksräkenskapsverket av generaltullstyrelsens
räkenskaper för år 1922 hava jämväl framställts anmärkningar över av
generaltullstyrelsen under sistnämnda år gjorda utbetalningar för tandvård
varvid till betalning anmärkts sammanlagt 5,779 kronor.
Riksräkenskapsverket, som på grund av föreskrift i 2 § i kungörelsen
den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan
i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. från och med den 1 januari
1925 bar att såsom första instans upptaga och avgöra anmärkningsmål,
förpliktade genom särskilda utslag den 20 februari 1925 vederbörande för
utbetalningarna ansvariga tjänstemän att gemensamt eller vilken av dem
gälda gitte ersätta statsverket anmärkta beloppen, dock med öppen lämnad
rätt för envar av dem att av vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.
Sedan vederbörande häröver besvärat sig hos kammarrätten, fann kammarrätten
enligt särskilda utslag den 5 juni 1925 icke skäl att göra ändring
i riksräkenskapsverkets utslag.
På grund av bestämmelse i 3 § b) i nyssnämnda kungörelse må kammarrättens
ifrågavarande utslag icke överklagas.
Under erinran härom hava de tjänstemän som blivit ådömda betalningsskyldighet
på grund av dessa kammarrättens utslag i en till Kungl. Maj:t
ställd, den 29 augusti 1925 dagtecknad skrift hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte befria dem från den genom utslagen ådömda betalningsskyldighet
samt förklara, att vid de skedda utbetalningarna finge bero.
Statskontoret har i häröver den 8 september 1925 avgivet utlåtande
endast åberopat vad statskontoret i sitt förenämnda utlåtande den 29 januari
1924 anfört och hemställt.
De belopp, som enligt generaltullstyrelsens särskilda beslut utbetalats
såsom ersättning under åren 1919—1922 för åt tulltjänstemän av tandläkare
verkställda tandfyllningar m. m. och som de för utbetalningarna
ansvariga tjänstemännen förpliktats ersätta statsverket med rätt att av
vederbörande söka sitt åter efter befogenhet, uppgå till sammanlagt 34,186
kronor.
Enligt vad jag inhämtat hava såsom ersättning för tandvård åt tulltjänstemän
icke av generaltullstyrelsen beslutats några utbetalningar efter
utgången av år 1922.
Antalet befattningshavare i tullverket (extra vaktmästare och tullvakter,
kustvakter, uppsyningsman, tillsyningsmän, gränsuppsyningsmän, överuppsyningsmän
samt tullkontorister) som under åren 1919—1922 på tullverkets
bekostnad erhållit tandvård utgör 385, och hava de ersättningar
Riksräkenskapsverkets
anmärkningar
v d generaltullsiyrelsens
räkenskaper
för år 1922.
Riksräkenskapsverkets
utslag den 20
februari 1925.
Kammarrättens
utslag
den 5 juni
1925.
Av vederbörande
tjänstemän
i augusti
1925 gjord ansökning
om
befrielse från
åt erbetalningsskyldighet
för anmärkta
belopp.
Statskontorets
utlåtande den
8 september
1925.
Departements
chefen.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.
som i de särskilda fallen utbetalats uppgått till lägst 3 högst 307 kronor.
Av ifrågavarande befattningshavare äro numera 38 ej längre i tullverkets
tjänst. Fem befattningshavare hava nämligen avgått med pension, fem
hava avlidit och tjuguåtta hava erhållit avsked.
Enligt vad som meddelats från generaltullstyrelsen har hittills icke
någon av de tjänstemän som ådömts betalningsskyldighet, bland dem
framlidne generaltulldirektören H. Themptander, ersatt statsverket någon
del av de utdömda beloppen.
Vid ställningstagande till spörsmålet, huruvida vederbörande tjänstemän
som varit ansvariga för ifrågavarande utbetalningar må befrias från dem
ådömd betalningsskyldighet, synes mig i första hand böra tagas hänsyn
därtill, att de i det nu ej längre gällande avlöningsreglementet för tjänstemän
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den
18 juni 1910 meddelade föreskrifterna i ämnet icke varit avfattade med
önskvärd tydlighet. Kammarrätten har, såsom förut nämnts, vid frågans
behandling den 1 februari 1923 ansett utbetalningarna icke stå i
strid med sagda föreskrifter. Det är jämväl att märka, att det grundläggande
beslut som inom generaltullstyrelsen den 12 april 1918 fattades
om utbetalande av ersättning för tandvård ävensom ytterligare dylika av
ämbetsverket under samma år meddelade beslut blivit vid i vederbörlig
ordning verkställd granskning av tullverkets räkenskaper för nyssnämnda
år lämnade utan anmärkning. Vidare torde beaktas, att det säkerligen
skulle bliva förenat med avsevärda svårigheter och kostnader att av vederbörande
befattningshavare som åtnjutit tandvård återbekomma för sådan
vård oriktigt utbetalda ersättningsbelopp samt att de tjänstemän som
ådömts betalningsskyldighet skulle, därest de av en eller annan anledning
ej kunde beträffande mera betydande ersättningsbelopp göra sin regressrätt
mot vederbörande gällande, komma i verkligt ekonomiskt trångmål.
Vad angår de befattningshavare som åtnjutit ersättning för tandvård
är det att antaga, att en del av dem icke skulle hava låtit sig behandlas
av tandläkare, därest ej generaltullstyrelsen beslutat utanordnande av ersättning
i dylika fall, och synes det mig vid sådant förhållande knappast
vara med billighet överensstämmande att av dem utkräva återbetalning
av utbekommen ersättning. Tillika torde kunna framhållas, att därest
ersättningsbeloppen återfordrades säkerligen många av befattningshavarna
endast med verkliga uppoffringar skulle kunna vidkännas dylika utgifter.
För en del av dem till vilka ersättning för tandvård utbetalats med
endast mindre belopp borde det ju visserligen ej vara förenat med några
större svårigheter att nu återbetala beloppen i fråga, men att, därest överhuvudtaget
något efterskänkande av betalningsskyldighet i förevarande
fall skall äga rum, göra någon skillnad med hänsyn till storleken av de
utbetalda beloppen synes mig knappast vara riktigt. Den felaktiga tolkning
som vederbörande i generaltullstyrelsen givit åt bestämmelserna i
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 16.
förenämnda avlöningsreglemente ligger ju till grund för samtliga de av
styrelsen fattade beslut på grund av vilka ersättning för tandvård utbetalats.
Ansvarigheten för utbetalningarna bör således vara densamma,
vare sig besluten gällt större eller mindre belopp.
Med beaktande av de synpunkter jag nu framhållit samt under åberopande
av statskontorets och regeringsrättens hemställanden finner jag mig
alltså böra hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
medgiva,
att Kungl. Maj:t må efterskänka betalningsskyldigheten beträffande förenamnda
under åren 1919—1922 med sammanlagt 34,186 kronor utbetalda
ersättningar för åt tulltjänstemän av tandläkare verkställda tandfyllningar
m. m.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bil. litt. vid detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
1 samt
12 höft. (Nr 16.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:90 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättninga a1 i texten
- SU 1926:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande oriktigt utbetalda ersättningar för åt tullt s. 1 i texten