Angående förslag till bestämmelser angående de icke råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor
1926-02-25 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:167, Angående förslag till bestämmelser angående de icke råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
1
Nr 167.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående förslag till bestämmelser
angående de icke råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor; given Stockholms slott
den 25 februari 1926.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande över det förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade
domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som
av föredragande departementschefen förordats.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Torsten Nothin.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlytek, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler ett av tillkallade
sakkunniga den 16 januari 1926 avgivet betänkande angående de icke
råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor
Föredraganden anför:
Vid 1920 års riksdag, då Kungl. Maj:t i proposition nr 334 begärde anslag
till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och till bestridande
av vissa resekostnadsbidrag åt dessa befattningshavare, hemställdes i särskilda
inom riksdagen väckta motioner dels att riksdagen i sammanhang
med besvarandet av nämnda proposition ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Majt måtte låta verkställa en utredning rörande frågan
om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare samt
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 139 höft. (Nr 167.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda,
och dels att riksdagen ville besluta, att vid domsagas kansli skulle
fast ^anställas erforderligt antal skrivbiträden såsom statstjänstemän med
understöd, utom av ersättning för renskrivning från domhavanden, med
vissa bidrag av statsverket såsom en mindre grundlön jämte ersättning för
sjukhjälp och semester samt pension.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1920, nr 457, däri riksdagen
anmälde, att riksdagen beviljat medel till partiell löneförbättring för häradshövdingarna
jämte bestridande av vissa resekostnadsbidrag i enlighet med i
propositionen angivna grunder, yttrade riksdagen beträffande den motionsvis
väckta frågan rörande sportelsystemets avskaffande, att riksdagen funne en
utredning i ämnet önskvärd och fördenskull ansåge sig böra hos Kungl.
Maj:t''anhålla om sådan utredning, varjämte riksdagen förmälde sig kunna
förutsätta, att vid en utredning i nyss angivna syfte frågan om beredande
av statsanställning åt å domsagokanslierna tjänstgörande skrivbiträden komme
att tagas under omprövning.
Den av riksdagen sålunda begärda utredningen har verkställts av sakkunniga,
som tillkallats åren 1920 och 1922 och avgivit förslag i ämnet
respektive den 24 september 1921 och den 28 februari 1923. Dessa sakkunniga
föreslogo en omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna,
och skulle till följd härav kostnaderna för domsagoförvaltningen, således
även avlöningen till de icke rättsbildade biträdena, övertagas av staten och
dessa biträden alltså bliva statsanställda. De förslag, som av nämnda sakkunniga
avgivits, hava icke av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1925 har jag
samma dag tillkallat ledamoten av riksdagens första kammare riksbanksfullmäktigen
Carl Gustaf Ekman, häradshövdingen Knut Axel Gustaf Olivecrona
samt revisionssekreteraren Gustaf Styrbjörn Dahlqvist att såsom sakkunniga
biträda inom justitiedepartementet med utredning huruvida — utan
föregripande av frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna underdomstolarna
i samband med en rättegångsreform — redan nu kunde beredas
en mera tryggad och i avlöningshänseende tillfredställande ställning för de
icke rättsbildade domsagobiträdena; och anförde jag vid ärendets föredragning
i statsrådet bland annat:
''Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de vid domsagokanslierna
anställda icke rättsbildade biträdena har länge varit aktuell. Att
detta spörsmål ännu icke funnit sin lösning torde till väsentlig del vara att
tillskriva den omständigheten, att man i avvaktan på den förestående rättegångsreformen
icke velat vidtaga några mera genomgripande förändringar
i avlönings- eller organisationsavseende beträffande de allmänna underdomstolarna.
Det torde ej heller låta sig göra att nu upptaga frågan om inrättandet
av ordinarie statsavlönade skrivbiträdesbefattningar å domarekanslien. Såsom
jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 av frågan an
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
gående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning (propositionen nr 173) framhållit, lärer nämligen frågan
om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande av fasta löner för häradshövdingarna
icke böra för närvarande upptagas till någon slutlig omprövning.
På grund av det intima samband, som denna fråga äger med spörsmålet om de
icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor,
måste vid sådant förhållande anstå med en definitiv reglering av detta
senare spörsmål.
Emellertid synes det mig böra undersökas, huruvida man icke redan nu
skulle kunna, utan att föregripa frågan om organisationen av arbetet vid
de allmänna underdomstolarna vid en rättegångsreform, finna en anordning,
som avlägsnade de värsta bristerna med avseende å de icke rättsbildade
domsagobiträdenas ställning.
Då den till häradshövdingarna utgående expeditionslösen (sportlerna) avvägts
med hänsyn bland annat därtill, att det åligger dem att själva avlöna
erforderliga skrivbiträden, måste den provisoriska lösningen av förevarande
spörsmål givetvis sökas genomförd utan att ökade kostnader för statsverket
uppstå eller den rättssökande allmänheten ytterligare betungas.’
De sakkunniga hava, såsom nämnts, den 16 januari 1926 avgivit sitt betänkande,
och hava utlåtanden över detsamma inkommit från rikets hovrätter,
statskontoret, pensionsstyrelsen och häradshövdingarna ävensom styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar.
Den provisoriska anordning med avseende å ifrågavarande biträdens avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor, som de sakkunniga funnit kunna
vidtagas, avser vissa reglerande bestämmelser beträffande biträdenas avlöning
samt om beredande av semester, sjukhjälp och pension. Biträdena skulle
allt fortfarande äga anställning hos häradshövdingarna, som även under
tiden för den provisoriska anordningen skulle hava att med inkomsterna av
domsagan svara för kostnaderna jämväl för denna del av domsagoförvaltningen.
I fråga om lönebeloppet hava de sakkunniga ansett föreskrift böra meddelas
om att lönen icke må sättas lägre än ett visst angivet belopp; och
har härvid föreslagits det lönebelopp, som finnes angivet i löneklass 1 av
löneplanen avdelning B i 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, enligt reglementets lydelse i kungörelsen
den 6 juni 1925 (nr 270). Detta lönebelopp utgör i ortsgrupp A 1,500
kronor, ortsgrupp B 1,566 kronor, ortsgrupp C 1,632 kronor, ortsgrupp D
1,698 kronor, ortsgrupp E 1,764 kronor, ortsgrupp F 1,830 kronor och ortsgrupp
G 1,896 kronor. Å nämnda belopp skulle jämväl åtnjutas dyrtidstillägg
enligt de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna
grunder beträffande nyreglerade verk.
För tillgodonjutande av denna lön har förutsatts en daglig arbetstid av i
De sakkunnigas
förslag.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
allmänhet sju timmar. För kortare arbetstid skulle lönen utgå med ett i
förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Skyldighet att
gälda minimilönen skulle icke inträda förrän biträde innehaft anställningen
minst ett år. En nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp
har ansetts böra kunna äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund
av hög ålder eller eljest är nedsatt.
För biträde, som tillika är förordnat till kommissionär i domsagan, har
föreslagits en i viss mån avvikande anordning. För sådant biträde skulle
å den enligt eljest stadgade grunder beräknade lönen nedsättning kunna få
äga rum med belopp, motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst, biträdet
åtnjuter såsom kommissionär; och skulle då kommissionärsuppdraget
få ombesörjas under den bestämda arbetstiden.
Bestämmelserna om minimilönen skulle gälla för de stadigvarande biträden
med viss daglig arbetstid, som oundgängligen erfordrades i domsagorna.
Antalet sådana biträden skulle, enligt den mening, som omfattats av de
sakkunnigas majoritet, för varje domsaga, efter förslag av häradshövdingen,
bestämmas av hovrätten, som även skulle äga att, där sådant av särskilda
omständigheter funnes påkallat, efter framställning av häradshövdingen medgiva
att i stället för anställande av stadigvarande biträde annan anordning
för ombesörjande av sådant biträdes göromål finge äga rum, varjämte hovrätten
skulle äga medgiva nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp.
Enligt ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av häradshövdingen
Olivecrona skulle hovrättens befattning med hithörande frågor allenast avse
att, där på grund av särskilda omständigheter anledning förekomme till
nedsättning av lönen under vad som stadgats, hovrätten därtill skulle kunna
lämna medgivande.
I förevarande frågor skulle det tillkomma hovrättens president att å hovrättens
vägnar ensam fatta beslut.
Ett stadigvarande biträde, som innehaft anställningen minst ett år, skulle
årligen äga att, när sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, åtnjuta semester under 20 dagar å tid, som häradshövdingen bestämde,
och skulle, därest biträdet av behörigen styrkt sjukdom hindrades att tjänstgöra,
biträdet under bortovaro från tjänstgöring av sådan anledning äga
åtnjuta lönen oavkortad sammanlagt 25 dagar av ett och samma kalenderår.
För beredande av pension åt biträdena har föreslagits pensionsförsäkring
av biträdena i enlighet med den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring
omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring. Och skulle för
biträde, som innehaft anställningen minst ett år, genom häradshövdingens
försorg inbetalning, för år räknat, äga rum med 100 kronor, varav en tredjedel
finge avdragas å biträdets lön. För biträde med kortare arbetstid
finge försäkringsavgiften i förhållande därtill reduceras.
Den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167. 5
avgifter grundade försäkring kan anordnas antingen såsom enskild försäkring
eller gruppförsäkring.
De sakkunniga hava utformat alternativa förslag, det ena för enskild försäkring
och det andra för gruppförsäkring. Den inom enskild försäkring
fastställda pensionsåldern, 67 år, har synts de sakkunniga väl hög, om den
också med hänsyn till pensionsrätten vid tidigare inträdande varaktig oförmåga
till arbete icke synts dem vara alldeles oantaglig som ett provisorium.
Gruppförsäkring med en särskilt för dessa biträden medgiven pensionsålder
av t. ex. 62 år skulle enligt de sakkunnigas mening måhända ur
denna synpunkt vara att föredraga. Å andra sidan skulle, enligt gällande
bestämmelser, vid gruppförsäkring skriftligt avtal om försäkringsvillkoren
ingås mellan pensionsstyrelsen och vederbörande, och vissa svårigheter hava
i nu föreliggande fall synts erbjuda sig härför, då det icke torde finnas
kontrahent, som kunde ingå ett dylikt avtal med pensionsstyrelsen. De sakkunniga
tänka sig därför möjligheten, att i förevarande fall avtalet kunde
ersättas av särskilda, av Kungl. Maj:t med stöd av 34 § i lagen om allmän
pensionsförsäkring utfärdade föreskrifter. Vid enskild försäkring skulle vid
inbetalningen av första försäkringsavgiften mellan häradshövdingen och
biträdet träffas överenskommelse om val av tariff för försäkringen.
Efter framställning av häradshövdingen kunde annan betryggande anordning
med avseende å tillförsäkrande av pension åt biträde medgivas av
hovrättspresidenten.
Enligt betänkandet skulle biträde anställas av häradshövdingen, som även
skulle äga att, när skäl därtill förekomme, entlediga biträde. Entledigande
av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten skulle ske efter
skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt borde ske senast tre månader
före anställningens upphörande.
I fråga om sättet för genomförandet av den provisoriska anordningen innehåller
betänkandet, att såsom villkor för rätten att från och med den 1 juli
1926 tillgodonjuta den förhöjning av expeditionslösen, som provisoriskt medgavs
åren 1918 och 1919 och enligt kungl. kungörelserna den 21 november
1924 (nr 491) och den 20 juli 1925 (nr 362) gäller tillsvidare intill den
1 juli 1926, häradshövding skall vara skyldig att underkasta sig ifrågavarande
bestämmelser beträffande de vid domsagans kansli anställda icke rättsbildade
biträdena, dock att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning i
domsaga, där häradshövdingen anmält, att han icke ville begagna sig av
förhöjningen av expeditionslösen, som i så fall skulle redovisas till statsverket.
I de inkomna utlåtandena har i allmänhet icke framställts någon erinran Avgivna utlåmot
att åtgärder redan nu vidtagas för att bereda de icke rättsbildade tanden.
domsagobiträdena, som utföra ett för rättsskipningen oumbärligt arbete, PrinclP
frågan.
en tryggare ställning än de hittills intaga, och hava i många fall dylika
åtgärder framhållits såsom välbetänkta och synnerligen behjärtansvärda,
därvid särskilt åsyftats lösningen av biträdenas pensionsfråga.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
I en del av de från häradshövdingarna inkomna utlåtandena har emellertid
uttalats, att den verkställda utredningen icke ådagalade, att missförhållanden
skulle föreligga i sådan utsträckning, att ett statsingripande vore av nöden.
De skäl, som anförts mot de sakkunnigas förslag vad principfrågan angår,
torde i stort sett bliva framhållna genom återgivande av vad Svea hovrätt
härutinnan anfört. Hovrätten, som håller före, att ett tvångsmässigt
reglerande av de icke rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden icke
bör komma till stånd, så länge dessa biträden skola anställas och avlönas
av häradshövdingarna, yttrar bland annat:
Utan att i detta fall äga någon säker vägledning hade hovrätten dock
trott sig kunna antaga, att de föreslagna lönesatserna mångenstädes överstege
den årsinkomst, som under nuvarande konjunkturer kunde uppnås av
en ordinär renskriverska, och att i alla händelser mången häradshövding
skulle finna det med sin fördel förenligt att, i stället för anställande av
fasta biträden med sådan avlöning, som förslaget åsyftade, anlita tillfällig
skrivhjälp. Ett dylikt antagande finge väl ock anses ligga bakom de sakkunnigas
förslag. Att å offentlig väg reglera minimiavlöningen för visst
arbete kunde näppeligen ifrågasättas från annan utgångspunkt än att de
påbjudna minimitaxorna kunde väntas i många fall överstiga den arbetslön,
som skulle framgå ur en av staten icke reglerad prisbildning.
Från en sådan utgångspunkt inställde sig emellertid i viss mån samma
betänkligheter, som gjort sig gällande i fråga om en offentlig reglering av
prisförhållandena å det rent privata området. När staten, såsom för närvarande
vore fallet, i stället för att själv åtaga sig alla med rättsskipningen
i domsagorna förbundna kostnader, ålade häradshövdingen att mot uppbärande
av sportler själv bekosta avlönandet av de icke rättsbildade biträden,
som han funne vara nödvändiga, så kunde ett dylikt entreprenadsystem
förvisso sägas vara mindre tilltalande; men, så länge det Unge äga bestånd,
syntes man ej lätt kunna frånkomma den konsekvensen av systemet, att
häradshövdingarna, inom de gränser som kunde utstakas av domareämbetets
värdighet, finge i sitt organiserande av det till domsageförvaltningen hörande
skrivarbetet anlägga ekonomiska synpunkter. Skulle staten härvidlag
ingripa genom att för de fast anställda biträdena fastställa en ininiiniavlöning,
som ej stode i skäligt förhållande till de på orten gällande arbetspriserna,
och på samma gång söka motverka skrivarbetets överlämnande åt
annan arbetshjälp än fasta biträden, så kunde det väl förväntas, att de
häradshövdingar, som drabbades av en dylik lagstiftning, i de flesta fall
skulle lojalt böja sig för densamma och därvid särskilt taga i betraktande,
att den förmån, som sedan några år tillbaka tillgodokomme häradshövdingarna
i form av förhöjd expeditionslösen, stode i sammanhang med en såsom
nödig betraktad förbättring av skrivbiträdenas avlöningsförmåner; men det
skulle ej väcka större förvåning, om mången häradshövding skulle finna
den fastställda minimitaxan oskäligt betungande, och om lian, så långt detta
lagligen läte sig göra, skulle söka undgå densammas verkningar. Skulle
det i något fall rent av inträffa, att en häradshövding, med åsidosättande
av den fastställda taxan, med ett biträde träffade överenskommelse om
lägre avlöning, vore ett dylikt förfarande av en rättvisans handhavare
helt visst högeligen klandervärt och ägnat att bestraffas; men vissa,
ännu ej föråldrade erfarenheter från andra områden, där offentlig prissättning
ägt rum, syntes dock innebära eu maning till statsmakten att, av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167. 7
omtanke om rättsordningens helgd, avhålla sig från en dylik prissättning,
så länge densamma ej påkallades av ett verkligt nödläge. Förbises borde
måhända ej heller, att av förslagets genomförande skulle kunna bliva en
följd, att en eller annan häradshövding, som för närvarande avlönade sina
biträden med högre belopp än de föreslagna, kunde i de fastställda lönetaxorna
se en anledning till minskning av de nuvarande beloppen. Skulle,
såsom ej vore uteslutet, en dylik minskning drabba vissa mera kvalificerade
biträden, läge häri eu ej oväsentlig olägenhet även för det allmänna.
Det kunde jämväl befaras, att en eller annan häradshövding skulle för
en honom påtvingad höjning av biträdets årslön söka vinna kompensation
genom ett utnyttjande till det yttersta av biträdets arbetskraft.
I fråga om den föreslagna minimiavlöningen har i det övervägande antalet
utlåtanden någon erinran icke framställts.
I en del utlåtanden har beträffande denna fråga gjorts anmärkningar i
huvudsakligen följande avseenden: Systemet med minimiavlöning kunde
alltför lätt föranleda att minimilönen även komme att anses såsom maximilön,
så att mera förtjänta och kvalificerade biträden kunde befaras icke
komma i åtnjutande av högre lön. Häradshövdingarnas egna löneförmåner
vore icke bestämda med hänsyn till olika ortsgrupper, vadan skyldighet för
häradshövdingarna att avlöna biträdena efter sådan grund bleve kännbarare
för häradshövdingar, som vore bosatta å de dyrare orterna. Minimilönen
borde därför vara lika i alla domsagor och av biträdets duglighet, dyrortsförhållandena
och andra inverkande omständigheter betingad högre avlöning
bero på överenskommelse mellan häradshövdingen och biträdet. I varje fall
borde endast dyrtidstilläggen utgå efter ortsgruppering eller beräknas å ett
för alla lika lönebelopp. Skulle biträdenas lön utgå efter olika ortsgrupper
förutsatte detta en omreglering av häradshövdingarnas tjänstgöringspenningar
och förvaltningskostnadsbidrag. Minimilönen vore högre än som
i vissa fall stode i lämpligt förhållande till biträdes kompetens och duglighet
och den vore högre än den lön, som bereddes på andra håll anställda
biträden i motsvarande ställning. Särskilt bestämmelsen att biträde redan
efter ett års anställning skulle vara berättigat åtnjuta minimilönen vore
icke lämplig eller skälig, enär biträdena understundom anställdes vid mycket
ung ålder, redan vid 17 och 18 år, och knappast kunde anses fullt kompetenta
efter endast ett års anställning. I statstjänst behövde biträdena i allmänhet
tjänstgöra längre tid än ett år såsom extra. Förslag hava framställts om
att för rätt till åtnjutande av minimilönen borde föreskrivas en anställningstid
av 2, 3 eller 5 år. Om minimilönen sänktes, eller längre anställningstid
såsom villkor att komma i åtnjutande därav föreskreves, borde lönen
sedan med lämpliga mellantider höjas, till fördel för de äldre biträdena,
som ägnade sig åt yrket och icke endast under kortare tid antoge plats.
Svea hovrätt har föreslagit, att undantag från bestämmelsen om minimilön
borde göras för de fall, att kansligöromålen utfördes av nära anhöriga
till häradshövdingen. I detta sammanhang har en häradshövding även
uttalat, att förslaget ej reglerade avlöningen för sådana biträden, som arbetade
Förslaget
detaljer.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
mot viss betalning för timme eller sida, en avlöningsform, som särskilt
vid brådskande arbete och vid anhopning förekomme och vore ändamålsenlig.
Att helt avskaffa denna avlöningsform, om detta avsåges, syntes ej
lämpligt.
I fråga om den föreslagna nedsättningen av minimilönen för det fall, att
biträde är förordnat till kommissionär i domsagan, med två tredjedelar av
den nettoinkomst, biträdet åtnjuter såsom kommissionär, har i några utlåtanden
framhållits, att hela nettoinkomsten eller mera än två tredjedelar
därav borde få avräknas, enär uppdraget utfördes å häradshövdingens
arbetstid och med användande av hans materialier samt ett dylikt biträde i
regel icke ägde större kvalifikationer än andra biträden. Avräkning med
hela nettoinkomsten betingades även av hänsyn till de mindre domsagorna,
där inkomsten av kommissionsuppdrag vore ringa. Å andra sidan har en
häradshövding ifrågasatt, huruvida häradshövdingarna borde få draga någon
fördel av kommissionärens verksamhet.
Beträffande de föreslagna bestämmelserna om biträdes entledigande har i
några utlåtanden framhållits, bland annat, att dessa vore föga betryggande
för biträdena, att en minimilängd för avtalet och längre uppsägningstid
skulle kunna föreskrivas, att ömsesidig uppsägningstid borde stadgas, att
bestämmelse saknades angående rätt att klaga över entledigande, samt att
biträde, som förhölle sig olämpligt, även om det icke kunde räknas såsom
fel eller försummelse i tjänsten, borde kunna entledigas utan uppsägning.
Förslagets bestämmelser om semester och kostnadsfri sjukledighet hava
i några utlåtanden föranlett erinringar i följande avseenden: Semestern
syntes för äldre biträden vara väl kort och borde rätten till semester vara
ovillkorlig. En längre anställningstid än ett år torde kunna föreskrivas
för rätt till minimisemestern. Den tid, varunder biträdet borde äga åtnjuta
kostnadsfri ledighet vid sjukdom, skulle däremot kunna något inskränkas,
så att denna tid och semestern sammanlagt ej överstege 45 dagar. Förslaget
skulle kunna föranleda, att för biträden, som nu åtnjuta längre semester än
20 dagar, denna minskades till nämnda antal dagar. En häradshövding
har föreslagit, att under ledighet för sjukdom å biträdets lön skulle avdragas
någon del såsom lämpligt korrektiv mot missbruk.
Förslaget i fråga om pensionsbestämmelserna har styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar ansett mycket behjärtansvärt och har förslaget i
denna del vunnit anslutning från de flesta häradshövdingar och övriga
hörda myndigheter.
Nämnda styrelse har för sin del tillstyrkt det senare alternativet, som avser
gr uppför säkring.
I en del av från häradshövdingarna inkomna utlåtanden har emellertid
även gjorts erinringar mot förslaget i denna del, därvid huvudsakligen anförts:
Det syntes tvivelaktigt, huruvida häradshövdingarna borde åläggas denna
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
9
förpliktelse, då biträdenas anställning icke sträckte sig över särdeles mänga
år. Häradshövdingarna borde icke drabbas av så högt bidrag till pensioneringen
som föreslagits. Bidrag från häradshövdingarna borde ej ifrågakomma
förrän biträde fyllt 25 eller 30 år och 3 eller 5 år innehaft sin
anställning. Endast sådana, som verkligen ägnade sig åt yrket, borde
nämligen beredas pension. Pensionförsäkringen borde äga rum endast då
biträdena därom gjorde framställning. I övriga fall borde beloppet insättas
på kapitalräkning att lyftas vid biträdets avgång eller annan giltig
anledning. Det kunde ifrågasättas, huruvida ett biträde mot sin vilja
kunde tvingas att bidraga till den föreslagna pensioneringen. Om häradshövdingen
och biträdet därom vore ense, borde pensionsförsäkringen icke
påtvingas. I åtskilliga utlåtanden har särskilt berörts de äldre biträdenas
pensionsfråga, som i endast ringa mån tillgodosåges genom förslaget,
och har härvid framhållits, att dessa biträden borde direkt pensioneras av
staten.
Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:
Den i förslaget behandlade frågan om de icke rättsbildade domsagobiträdenas
pensionering vore enligt hovrättens mening icke nödvändigt förknippad
med övriga delar av förslaget. En pensionering, byggd på den av
de sakkunniga förordade principen om skyldighet för häradshövdingar och
biträden att för vinnande av försäkring enligt 34 § i lagen om allmän pensionsförsäkring
inbetala vissa jämförelsevis obetydliga belopp, syntes kunna
komma till stånd utan rubbning av biträdenas karaktär av privatanställda.
De farhågor för den föreslagna lagstiftningens effektivitet, åt vilka hovrätten
givit uttryck, när det gällt själva avlöningsförmånerna, kunde knappast
sägas vara för handen, när fråga vore om de obetydliga pålagor, som pensioneringen
skulle betinga. A andra sidan medförde en pensionering av
även blygsamma mått så stora fördelar ej blott för biträdena och häradshövdingarna
utan även för det allmänna, att åtgärder för dess genomförande
syntes högeligen önskvärda. Hovrätten ansåge sig alltså böra tillstyrka, att
för varje i domsaga anställt biträde ett årsbelopp av 100 kronor av häradshövdingen
inbetalades till allmänna pensionsfonden. Att, såsom förslaget
avsåge, låta beloppet bero av den dagliga arbetstidens längd, så att, när
arbetstiden understege sju timmar, beloppet i mån därav minskades, borde
så vitt möjligt undvikas, då eljest pensionsbeloppen kunde komma att nedgå
till orimligt låga siffror.
I fråga om arten av den försäkring, som skulle motsvara den föreslagna
årspremien av 100 kronor, innebure förslaget två särskilda alternativ —
enskild försäkring och gruppförsäkring.
Hovrätten ansåge för sin del, att redan från början borde — om så erfordrades
genom ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring — bestämmas,
vilken försäkringstyp härvidlag borde komma till användning; och
föreställde sig hovrätten, att en lämplig anordning skulle vara att finna i
en gruppförsäkring, omfattande samtliga icke rättsbildade domsagobiträden
och medförande rätt till ålderspension vid 62 års ålder samt en lägre pension
vid tidigare inträdande varaktig arbetsoförmåga.
En pensionering av detta slag ledde, i förening med den i pensionsförsäkringslagen
förutsatta obligatoriska försäkringen, till en nödtorftig bärgning
för de försäkrade, som vid yngre år började erlägga avgifter och
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
därmed fortfore, till dess pensionsåldern inträdde. För dem, som vid
anordningens ikraftträdande redan uppnått en något högre ålder, bleve
däremot de pensionsbelopp, som komme att utgå för 100 kronors årspremier,
synnerligen obetydliga. Skulle för dessas del pensioneringen
över huvud hava någon mening, syntes det oundgängligt, att staten
utfyllde vad som erfordrades för beredande av eu till det minsta möjliga
begränsad försörjning. En dylik partiell pensionering av de äldre årsklasserna,
förslagsvis de biträden, som vid den tillämnade anordningens ikraftträdande
redan uppnått 40 år, torde ej bliva alltför betungande för staten.
Hovrätten ansåge det skäligen kunna ifrågasättas att, när domsagobiträde
uppnådde 62 år eller därförinnan bleve varaktigt oförmöget till arbete, staten
understödde biträdet med ett belopp, motsvarande det, varmed den enligt
34 § pensionslagen till biträdet utgående pensionen tilläventyrs understege
pensionen för ett biträde, som hade att tillgodoräkna sig erlagda avgifter
från en ålder av 39 år. För de biträden, som vid anordningens ikraftträdande
redan uppnått 62 års ålder, syntes staten böra ensam åtaga sig att
betala så stor pension, som skulle hava utgått, om avgift erlagts alltifrån
39 års ålder.
Statskontoret har anfört att, då onekligen en^ pensionsålder av 67 år för
dessa biträden finge anses för hög, syntes det’ statskontoret önskligt, att
pensionsfrågan ordnades genom gruppförsäkring.
Pensionsstyrelsen har erinrat om det förslag till ändringjav 34 § i lagen
om allmän pensionsförsäkring, varom pensionsstyrelsen i skrivelse den 24
februari 1925 gjort framställning till Kungl. Maj:t, vilket förslag^ innebure,
bland annat, att skillnaden mellan enskild försäkring och gruppförsäkring
skulle upphävas, att frågan om pensionsåldern skulle ställas på framtiden
och överlämnas åt den försäkrades avgörande med endast den inskränkningen,
att rätten till dylik ålderspension skulle inträda tidigast vid fyllda 55
år och senast vid fyllda 70 år, samtjatt något avtal med pensionsstyrelsen
om försäkringsvillkoren icke skulle ifrågakomma.
Härefter anför pensionsstyrelsen vidare, bland annat :|
Pensionsstyrelsen ansåge för sin del i likhet med de sakkunniga, att den
rivilliga pensionsförsäkringen väl lämpade sig för ett provisoriskt ordnande
av ifrågavarande biträdens pensionering, särskilt efter en omläggning enligt
det av styrelsen den 24 februari 1925 framlagda förslag, och ville styrelsen
understryka vikten av att detta förslag snarast möjligt upptoges till behandling.
Av de två alternativa förslag, vilka framlagts av de sakkunniga, syntes
den som alternativ I föreslagna enskilda försäkringen pensionsstyrelsen
under för handen varande förhållanden vara att föredraga framför gruppförsäkring.
Såsom de sakkunniga anmärkt torde de nu föreslagna åtgärdernas
provisoriska karaktär ävensom den vid varaktig oförmåga till
arbete före 67 års ålder inträdande rätten till en pension, vilkens belopp
enligt vissa av den enskilda försäkringens tariffer bleve högre än motsvarande
förtidspension enligt gruppförsäkringstariffer med lägre fastställd
pensionsålder, vara ägnad att göra den enskilda försäkringens pensionsålder
av 67 år antaglig. Det syntes icke heller innebära någon mera
allvarlig olägenhet, om i vissa fall ålderspension för allenast ett eller
annat års avgifter, erlagda till frivillig försäkring enligt nu gällande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
11
bestämmelser, skulle komma att utgå från en senare tidpunkt än den
pension, som kunde hava åstadkommits genom för samma personer efter
försäkringens omläggning verkställda inbetalningar. Styrelsen ansåge sig
dessutom kunna antaga, att möjligheter icke komme att saknas att i samband
med en omläggning av den frivilliga försäkringen bereda redan anslutna
personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring enligt
de nya villkoren, varmed här i främsta rummet avsåges rätt till lägre pensionsålder,
tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.
Emot gruppförsäkring enligt alternativ II ville pensionsstyrelsen anmärka,
att några tvingande skäl icke syntes nödvändiggöra tillskapandet för de icke
rättsbildade domsagobiträdenas räkning av en ny form av försäkring genom
det eljest föreskrivna avtalets ersättande med av Kungl. Maj:t särskilt för
detta fall utfärdade föreskrifter. Utan att vilja ifrågasätta möjligheten av
en sådan anordning ville pensionsstyrelsen dock framhålla, att densamma
utan tvivel skulle medföra vissa svårigheter ur förvaltningssynpunkt. Vid
en omläggning av den frivilliga försäkringen borde i alla händelser för
detta fall eventuellt utfärdade särskilda föreskrifter upphöra att gälla eller
möjligen ersättas av nya bestämmelser.
Generaldirektören af Jochnick anförde i särskilt yttrande:
Han vore såtillvida av skiljaktig mening, att enligt hans uppfattning
de icke rättsbildade domsagobiträdenas pensionsfråga borde utan alltför stor
olägenhet kunna ordnas inom gruppförsäkringen med en pensionsålder av
exempelvis 60 år enligt av Kungl. Maj:t härför särskilt utfärdade föreskrifter,
därest mot förmodan en omläggning av den enskilda frivilliga försäkringen
med i viss mån fakultativa pensionsåldrar icke under den närmaste
framtiden skulle komma till stånd. En obligatorisk pensionsålder av 67 år
syntes honom nämligen knappast lämplig i ett sådant fall som föreliggande.
I fråga om de av de sakkunnigas majoritet upptagna bestämmelserna om
åliggande för hovrättspresidenterna att för varje domsaga, efter förslag av
häradshövdingen, reglera anordningarna för skrivgöromålens utförande hava
de flesta häradshövdingarna och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
avstyrkt en dylik anordning och i stället uttalat anslutning till
den vid betänkandet fogade reservationen. Endast i ett 20-tal av de från
häradshövdingarna inkomna utlåtandena har någon erinran mot majoritetens
förslag icke framställts.
Till stöd för avstyrkandena i denna del hava häradshövdingarna väsentligen
anfört följande: Då häradshövdingarna vore ensamma ansvariga för
domsagoarbetets behöriga gång, jämväl beträffande utskrivandet av expeditioner,
och jämväl avlönade biträdena, måste de också hava full bestämmanderätt
över detta arbetes ordnande. Skulle någon jämkning i denna
princip ske, måste det åtminstone föreligga mycket starka skäl härför. Att
en enskild arbetsgivare, som häradshövdingen dock i förevarande fall vore,
skulle genom annan myndighets beslut kunna förpliktas att hålla visst antal
biträden med fastslagen minimiavlöning torde vara uttryck för en princip,
som kunde medföra betänkliga konsekvenser. Förhållandena inom en och
samma domsaga kunde växla och motivera växling i anordningarna. Växlingar
inträffade ofta även under ett och samma år och utan att kunna på
12
Kung!. Maj:ts proposition Xi 167.
förhand beräknas. Enda förutsättningen för att domsagoarbetet skulle kunna
fullgöras ordentligt och inom föreskriven tid vore att det i förevarande hänseende
lämnades häradshövdingarna fria händer. Arbetet utfördes i regel
utan någon på förhand fastslagen arbetsfördelning; denna måste i avsevärd
utsträckning lämpas efter beskaffenheten och myckenheten av det vid olika
tider inkommande arbetsmaterialet. Genom hovrättens bestämmanderätt kunde
ett för domsagoarbetets utförande och för häradshövdingens ekonomi högst
betänkligt ingrepp komma att ske. Hovrätterna vore ganska främmande
för ifrågavarande ärenden. Skulle någon kontroll erfordras, torde denna
kunna ske genom att häradshövdingarna angående sina biträden ålades
insända uppgifter till justitiedepartementet eller hovrätterna.
Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:
De garantier, man på detta sätt sökt uppnå mot ett befarat kringgående
av bestämmelserna om de fasta biträdenas minimiavlöning, torde i själva
verket vara mera skenbara än verkliga. En hovrättspresident kunde icke
i fråga om renskrivning och andra kansligöromål i de särskilda domsagorna
äga den ingående kännedom, som skulle erfordras för kontrollerande av
häradshövdingarnas förslag beträffande antalet fasta biträden eller lämpligheten
av att i stället för sådana biträden anlita tillfällig arbetskraft. Han
torde esomoftast finna sig föranlåten att taga ett förslag för gott, även i
fall, där han tilläventyrs hyste vissa tvivelsmål om förslagets vederhäftighet,
tvivelsmål, som ingalunda behövde beröra förslagsställarens heder utan
allenast hans förmåga av objektiv värdesättning i fall, där det egna intresset
vore i fråga. När skrivgöromålen i eu domsaga nått den omfattning, att
desamma endast med svårighet kunde av de fast anställda biträdena medhinnas
med 7 timmars dagligt arbete samt en ytterligare ökning av stadigvarande
art syntes vara att förvänta, vore det ett gradspörsmål, huruvida
ett nytt biträde borde anställas och, därest sådan anställning syntes nödig,
vilken arbetstid borde fastställas för detta biträde samt för de förutvarande.
Förklarligt vore, om häradshövdingen icke alltför mycket hastade med framställning
om anställande av ett nytt biträde, eu åtgärd, som för honom
kunde medföra en ej obetydlig ökning av kostnaderna för domsagans förvaltning.
Att hovrättens president skulle härvidlag taga initiativ förutsattes
icke i förslaget, och en bestämmelse i sådan riktning skulle i själva
verket bliva av föga värde, då presidenten vanligen vore ur stånd att bedöma,
huruvida en konstaterad ökning av skrivgöromålen vore bestående,
och än mindre kunde överblicka möjligheten och lämpligheten av att på
den ena eller andra platsen låta skrivgöromålen ombesörjas på annat siitt
än genom fasta biträden. Skulle emellertid en president av en eller annan
anledning hysa misstro till någon häradshövdings uppgifter och förslag
samt känna sig förpliktad att närmare kontrollera dessa genom inhämtande
av upplysningar från skrivbiträden och andra, måste en dylik kontroll, vare
sig den ledde till det ena eller andra resultatet, te sig tämligen odiös, och
skulle den leda till andra bestämmelser i fråga om skrivarbetets ordnande än
häradshövdingen tänkt sig, vore det måhända tvivel underkastat, huruvida
synnerligen mycket i själva verket vore vunnet genom dylika tvångsåtgärder
på ett område, där häradshövdingen dock alltjämt måste bära det
huvudsakligaste ansvaret för göromålens gång.
Från nu antydda synpunkter läge det närmast att ansluta sig till den
vid betänkandet fogade reservationen och således, med avstående från all
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
13
kontroll över antalet fasta biträden i domsagorna, inskränka sig till att
genom bindande föreskifter reglera häradshövdingens förpliktelser gent emot
de fasta biträden, han själv kunde finna lämpligt att anställa. Såsom hovrätten
i det föregående framhållit, läge visserligen fältet då öppet för det
kringgående av den föreslagna lagstiftningen, vartill densamma på ett eller
annat håll kunde vara ägnad att fresta; men om den kontroll, som kunde
ifrågakomma, i själva verket måste bliva så gott som värdelös och ur vissa
synpunkter skadlig, innebure dess uppgivande knappast någon förlust men
väl den fördel, som läge i att lagstiftningens vederhäftighet ej sattes
på spel.
Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge hava anslutit sig
till reservationen, den sistnämnda hovrätten under uttalande likväl, att med
hänsyn till det relativt ringa antalet häradshövdingar, som lydde under
denna hovrätt, det icke syntes kunna befaras, att det remitterade förslagets
godkännande skulle kunna föranleda oskälig ökning i arbetsbördan för
presidenten och sekreteraren.
I fråga om sättet för genomförandet av den ifrågasatta anordningen med
reglerande bestämmelser, nämligen att häradshövdingarna skulle vara skyldiga
att underkasta sig dessa bestämmelser för rätten att i fortsättningen få uppbära
den förhöjda expeditionslösen, har i flertalet utlåtanden icke framställts
någon erinran, men i en del yttranden har anmärkts, att mot häradshövdingarna
härigenom brukades ett betänkligt påtryckningsmedel för genomförande
av föreskrifter å ett område, där häradshövdingarna själva bure
ansvaret och jämväl borde bibehållas vid bestämmanderätten, att häradshövding,
som icke ville underkasta sig bestämmelserna, visserligen icke skulle
vara därtill skyldig, men den härför stadgade påföljden att icke längre få
åtnjuta den förhöjda expeditionslösen skulle ingen häradshövding kunna taga.
Med hänsyn till den ökning i förvaltningskostnaderna, som komme att
föranledas av förslagets genomförande, har i många av de av häradshövdingarna
avgivna utlåtandena framhållits såsom rättvist och billigt att
häradshövdingarna bereddes kompensation, så att de utan olägenhet kunde
fullgöra de föreslagna bestämmelserna, enär en nedgång snarare än en stigning
av löseninkomsterna i domsagorna torde vara att förvänta och omkostnaderna
icke minskats sedan den provisoriska lösenförhöjningen medgavs;
och har härvid hemställts om förhöjd lösen jämväl för gravationsbevis samt
utdrag av protokoll över ärenden angående förmynderskap och godmanskap.
Även har uttalats att staten borde vidkännas de ökade kostnaderna. I detta
sammanhang har även erinrats om att lönefyllnaderna för häradshövdingarna
äro avsedda att gälla under 5 år, räknat från den 1 juli 1923, eller till den
1 juli 1928, men att med hänsyn till de ökade förvaltningskostnaderna lönefyllnaderna
borde omräknas redan nu eller förslagets ikraftträdande uppskjutas
till den 1 juli 1928.
Statskontoret, som uttalat visst önskemål i fråga om pensioneringen, har
anfört, att i övrigt hade betänkandet med däri avgivna förslag från de för
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
Departements
chefen.
utredningen angivna förutsättningarna icke givit statskontoret anledning till
erinran eller yttrande.
Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de icke rättsbildade
domsagobiträdena har, såsom förut nämnts, länge varit aktuell utan att
emellertid ännu hava vunnit sin lösning. På grund av det intima samband,
som detta spörsmål äger med frågan om en förändring av avlöningssystemet
för häradshövdingarna, lärer en definitiv reglering av förstnämnda
spörsmål icke kunna ske utan i sammanhang med den sistnämnda frågan,
vilken emellertid, såsom jag tidigare uttalat, icke för närvarande synes böra
upptagas till slutlig omprövning.
Att emellertid redan nu en provisorisk anordning till förbättrande av
ifrågavarande biträdens ställning kan och bör vidtagas framgår av den av
de sakkunniga verkställda utredningen. Denna giver nämligen vid handen,
att den till dessa biträden utgående avlöningen i många fall måste anses
alltför låg och att för beredande av ålderdomsunderstöd eller pension åt biträdena
endast i några få fall åtgärder vidtagits.
I betraktande särskilt därav att förhöjningen i expeditionslösen, vilken
för häradshövdingarna i regel medfört en avsevärd ökning av bruttoinkomsterna,
i motsats till andra former av dyrtidstillägg bibehållits oförändrad
vid det högsta belopp, vartill densamma en gång blivit fastställd, synes
det icke med fog kunna göras gällande att ifrågavarande bestämmelser skulle
mot häradshövdingarna innebära något obilligt eller obehörigt förfarande.
Vad angår frågan om antalet biträden i de olika domsagorna, så bör detsamma
bestämmas med hänsyn till det behov av arbetskraft, som vid lämplig
fördelning av arbetet och med iakttagande av att vederbörande komma i
åtnjutande av semester, kan anses förefinnas någorlunda konstant året runt.
Givet är att därutöver vid mera tillfällig anhopning av arbete kan erfordras
ytterligare skrivhjälp; å denna senare skulle blivande bestämmelser i ämnet
ej hava avseende.
De i utlåtandena framkomna anmärkningarna i fråga om själva avlöningsbestämmelserna
synas icke böra giva anledning till frångående av de sakkunnigas
förslag i vidare mån, än att undantag från bestämmelserna om minimiavlöning
synes böra göras jämväl för det fall, att kansligöromålen utföras
av nära anhöriga till häradshövdingen. Vad särskilt angår den gjorda anmärkningen
att häradshövdingarnas löneförmåner icke vore bestämda med
hänsyn till olika ortsgrupper, må erinras att tjänstgöringspenningar, förvaltningskostnadsbidrag
och lönefyllnader utgå med högst varierande belopp för
olika domsagor samt att vid den partiella löneförbättringen i vissa län såsom
minimiinkomst för häradshövding antagits ett högre belopp än i andra län.
I fråga om rätten till semester skulle väl kunna ifrågasättas att något öka
den tid av 20 dagar, som föreslagits, men synes härutinnan tillfyllest med
uttryckligt betonande att semestern skall utgöra minst nämnda tid. Beträffande
ledighet vid sjukdom synes, med hänsyn därtill att fråga icke är
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
15
om statsanställning och att kostnaden för vikarie annars skulle komma att
helt åvila häradshövdingen, det vara skäligt att biträdet självt hör vidkännas
något avdrag å lönen, exempelvis en tredjedel.
Beträffande biträdenas pensionering synes mig den av de sakkunniga föreslagna
anordningen med anslutning till den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring
omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring lämpligen
kunna ifrågakomma. Av de båda alternativ, som av de sakkunniga i denna
del utformats, anser jag mig böra förorda det alternativ, som avser försäkringens
anordnande såsom enskild försäkring. Visserligen är den enligt
denna försäkringstyp för inträde av ålderspension stadgade åldern av uppnådda
67 år väl hög för ifrågavarande befattningshavare och skulle ur
denna synpunkt gruppförsäkring med en lägre pensionsålder vara att föredraga,
men med hänsyn’ till vad pensionsstyrelsen i ärendet anfört anser
jag den enskilda försäkringen, då det nu allenast gäller en provisorisk
anordning, böra givas företräde. Vid den omläggning av den frivilliga
pensionsförsäkringen, som i anledning av pensionsstyrelsens framställning
kan förväntas bliva inom närmaste tiden genomförd, torde ock, såsom pensionsstyrelsen
antytt, anordningar kunna vidtagas för att bereda redan
anslutna personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring
enligt de nya villkoren — i främsta rummet rätt till lägre pensionsålder —
tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.
De förslag, som i yttrandena framkommit om beredande av pension åt en
del äldre biträden synas mig synnerligen behjärtansvärda, men då för detta
ändamål erfordras anslagsäskande, kan denna fråga icke nu upptagas, utan
måste bliva beroende på förnyad behandling framdeles.
Med hänsyn till de erinringar, som framställts mot de sakkunnigas förslag,
att beslutanderätt i olika avseenden skulle tillkomma hovrättspresidenterna,
har jag ansett mig böra förorda, att man i stället väljer den av
reservanten föreslagna och i flertalet yttranden förordade utvägen. För
vinnande av enhetlig praxis torde vara erforderligt att häradshövdingarna
åläggas till hovrättspresidenterna insända meddelanden rörande sina beslut
i hithörande frågor; därigenom blir tillfälle för hovrättspresidenterna att,
om en oriktig praxis skulle utvecklas, därå fästa vederbörandes uppmärksamhet,
vilket torde vara tillräckligt för vinnande av rättelse. Skulle emellertid,
mot vad jag antager bliva förhållandet, det visa sig att verkliga
missbruk icke kunna på detta sätt förekommas, lärer Kungl. Maj:t taga
under övervägande att meddela erforderliga föreskrifter.
Bestämmelserna om förhöjning i expeditionslösen gälla enligt kungl. kungörelserna
den 21 november 1924 (nr 491) och den 20 juli 1925 (nr 362)
tillsvidare intill den 1 juli 1926. Såsom av de sakkunnigas utredning framgår
kan hinder ej anses föreligga att såsom villkor för häradshövdings rätt att
från och med den 1 juli 1926 tillgodonjuta förhöjningen av expeditionslösen
stadga skyldighet för häradshövding att beträffande de för domsagoarbetet
erforderliga icke rättsbildade biträden vara underkastad de bestämmelser, som
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
Kungl. Maj:t meddelar; men bör häradshövding, som icke vill underkasta
sig dessa bestämmelser, efter anmälan vara därtill berättigad och för sådan
händelse vara skyldig att till statsverket redovisa inflytande merlösen.
Genomförandet av ett förslag i angiven riktning hetingar, att den nu utgående
förhöjningen i expeditionslösen icke gives temporär giltighet utan
fastställes att gälla tillsvidare.
I samband därmed bör övervägas om icke lösenavgiften i förmynderskapsärenden,
vilken nu utgår med visst belopp för varje ärende oberoende
av huruvida protokollsutskriften omfattar ett eller flera ark, bör utgå med
förhöjt belopp, där utskriften omfattar mera än ett ark. önskan att ej
vid förordnande av förmyndare med några kännbara kostnader belasta de
omyndiga torde hava föranlett, att man från den provisoriska lösenförhöjningen
undantog protokollen i förmynderskapsärenden. Med denna synpunkt, vilken
alltjämt bör tillmätas samma betydelse, lärer emellertid vara väl förenligt
att i de mera omfattande ärenden, som med den sedermera antagna förmynderskapslagstiftningen
i större utsträckning än förut skola förekomma i
förmynderskapsprotokollet, häradshövdingarna, utan någon lösenförhöjning
för första protokollsarket, för ett vart av de följande medgives någon mot
renskrivningskostnaden ungefär svarande ersättning.
Ehuru bestämmelser på förevarande område äro av administrativ natur,
har jag dock med hänsyn till såväl frågans art som dess tidigare behandling
ansett, att riksdagens yttrande i ärendet bör inhämtas; och får jag
alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition inhämta riksdagens
yttrande över förslaget till bestämmelser i det föreliggande ämnet
enligt av mig nu förordade grunder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1926:327 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsfö s. 6 i texten
- SU 1926:164 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsa s. 10 i texten
- SU 1926:125 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och s. 1 i texten