Sök i Ratio Lex

Angående förslag till bestämmelser angående de icke råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor

1926-02-25 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:167, Angående förslag till bestämmelser angående de icke råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

1

Nr 167.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående förslag till bestämmelser

angående de icke råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor; given Stockholms slott

den 25 februari 1926.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens

yttrande över det förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade

domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som

av föredragande departementschefen förordats.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nothin.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlytek, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler ett av tillkallade

sakkunniga den 16 januari 1926 avgivet betänkande angående de icke

råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor

Föredraganden anför:

Vid 1920 års riksdag, då Kungl. Maj:t i proposition nr 334 begärde anslag

till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och till bestridande

av vissa resekostnadsbidrag åt dessa befattningshavare, hemställdes i särskilda

inom riksdagen väckta motioner dels att riksdagen i sammanhang

med besvarandet av nämnda proposition ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Majt måtte låta verkställa en utredning rörande frågan

om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare samt

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 139 höft. (Nr 167.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda,

och dels att riksdagen ville besluta, att vid domsagas kansli skulle

fast ^anställas erforderligt antal skrivbiträden såsom statstjänstemän med

understöd, utom av ersättning för renskrivning från domhavanden, med

vissa bidrag av statsverket såsom en mindre grundlön jämte ersättning för

sjukhjälp och semester samt pension.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1920, nr 457, däri riksdagen

anmälde, att riksdagen beviljat medel till partiell löneförbättring för häradshövdingarna

jämte bestridande av vissa resekostnadsbidrag i enlighet med i

propositionen angivna grunder, yttrade riksdagen beträffande den motionsvis

väckta frågan rörande sportelsystemets avskaffande, att riksdagen funne en

utredning i ämnet önskvärd och fördenskull ansåge sig böra hos Kungl.

Maj:t''anhålla om sådan utredning, varjämte riksdagen förmälde sig kunna

förutsätta, att vid en utredning i nyss angivna syfte frågan om beredande

av statsanställning åt å domsagokanslierna tjänstgörande skrivbiträden komme

att tagas under omprövning.

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen har verkställts av sakkunniga,

som tillkallats åren 1920 och 1922 och avgivit förslag i ämnet

respektive den 24 september 1921 och den 28 februari 1923. Dessa sakkunniga

föreslogo en omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna,

och skulle till följd härav kostnaderna för domsagoförvaltningen, således

även avlöningen till de icke rättsbildade biträdena, övertagas av staten och

dessa biträden alltså bliva statsanställda. De förslag, som av nämnda sakkunniga

avgivits, hava icke av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1925 har jag

samma dag tillkallat ledamoten av riksdagens första kammare riksbanksfullmäktigen

Carl Gustaf Ekman, häradshövdingen Knut Axel Gustaf Olivecrona

samt revisionssekreteraren Gustaf Styrbjörn Dahlqvist att såsom sakkunniga

biträda inom justitiedepartementet med utredning huruvida — utan

föregripande av frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna underdomstolarna

i samband med en rättegångsreform — redan nu kunde beredas

en mera tryggad och i avlöningshänseende tillfredställande ställning för de

icke rättsbildade domsagobiträdena; och anförde jag vid ärendets föredragning

i statsrådet bland annat:

''Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de vid domsagokanslierna

anställda icke rättsbildade biträdena har länge varit aktuell. Att

detta spörsmål ännu icke funnit sin lösning torde till väsentlig del vara att

tillskriva den omständigheten, att man i avvaktan på den förestående rättegångsreformen

icke velat vidtaga några mera genomgripande förändringar

i avlönings- eller organisationsavseende beträffande de allmänna underdomstolarna.

Det torde ej heller låta sig göra att nu upptaga frågan om inrättandet

av ordinarie statsavlönade skrivbiträdesbefattningar å domarekanslien. Såsom

jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 av frågan an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

gående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas

förvaltning (propositionen nr 173) framhållit, lärer nämligen frågan

om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande av fasta löner för häradshövdingarna

icke böra för närvarande upptagas till någon slutlig omprövning.

På grund av det intima samband, som denna fråga äger med spörsmålet om de

icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor,

måste vid sådant förhållande anstå med en definitiv reglering av detta

senare spörsmål.

Emellertid synes det mig böra undersökas, huruvida man icke redan nu

skulle kunna, utan att föregripa frågan om organisationen av arbetet vid

de allmänna underdomstolarna vid en rättegångsreform, finna en anordning,

som avlägsnade de värsta bristerna med avseende å de icke rättsbildade

domsagobiträdenas ställning.

Då den till häradshövdingarna utgående expeditionslösen (sportlerna) avvägts

med hänsyn bland annat därtill, att det åligger dem att själva avlöna

erforderliga skrivbiträden, måste den provisoriska lösningen av förevarande

spörsmål givetvis sökas genomförd utan att ökade kostnader för statsverket

uppstå eller den rättssökande allmänheten ytterligare betungas.’

De sakkunniga hava, såsom nämnts, den 16 januari 1926 avgivit sitt betänkande,

och hava utlåtanden över detsamma inkommit från rikets hovrätter,

statskontoret, pensionsstyrelsen och häradshövdingarna ävensom styrelsen

för föreningen Sveriges häradshövdingar.

Den provisoriska anordning med avseende å ifrågavarande biträdens avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor, som de sakkunniga funnit kunna

vidtagas, avser vissa reglerande bestämmelser beträffande biträdenas avlöning

samt om beredande av semester, sjukhjälp och pension. Biträdena skulle

allt fortfarande äga anställning hos häradshövdingarna, som även under

tiden för den provisoriska anordningen skulle hava att med inkomsterna av

domsagan svara för kostnaderna jämväl för denna del av domsagoförvaltningen.

I fråga om lönebeloppet hava de sakkunniga ansett föreskrift böra meddelas

om att lönen icke må sättas lägre än ett visst angivet belopp; och

har härvid föreslagits det lönebelopp, som finnes angivet i löneklass 1 av

löneplanen avdelning B i 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr

451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, enligt reglementets lydelse i kungörelsen

den 6 juni 1925 (nr 270). Detta lönebelopp utgör i ortsgrupp A 1,500

kronor, ortsgrupp B 1,566 kronor, ortsgrupp C 1,632 kronor, ortsgrupp D

1,698 kronor, ortsgrupp E 1,764 kronor, ortsgrupp F 1,830 kronor och ortsgrupp

G 1,896 kronor. Å nämnda belopp skulle jämväl åtnjutas dyrtidstillägg

enligt de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna

grunder beträffande nyreglerade verk.

För tillgodonjutande av denna lön har förutsatts en daglig arbetstid av i

De sakkunnigas

förslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

allmänhet sju timmar. För kortare arbetstid skulle lönen utgå med ett i

förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Skyldighet att

gälda minimilönen skulle icke inträda förrän biträde innehaft anställningen

minst ett år. En nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp

har ansetts böra kunna äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund

av hög ålder eller eljest är nedsatt.

För biträde, som tillika är förordnat till kommissionär i domsagan, har

föreslagits en i viss mån avvikande anordning. För sådant biträde skulle

å den enligt eljest stadgade grunder beräknade lönen nedsättning kunna få

äga rum med belopp, motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst, biträdet

åtnjuter såsom kommissionär; och skulle då kommissionärsuppdraget

få ombesörjas under den bestämda arbetstiden.

Bestämmelserna om minimilönen skulle gälla för de stadigvarande biträden

med viss daglig arbetstid, som oundgängligen erfordrades i domsagorna.

Antalet sådana biträden skulle, enligt den mening, som omfattats av de

sakkunnigas majoritet, för varje domsaga, efter förslag av häradshövdingen,

bestämmas av hovrätten, som även skulle äga att, där sådant av särskilda

omständigheter funnes påkallat, efter framställning av häradshövdingen medgiva

att i stället för anställande av stadigvarande biträde annan anordning

för ombesörjande av sådant biträdes göromål finge äga rum, varjämte hovrätten

skulle äga medgiva nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp.

Enligt ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av häradshövdingen

Olivecrona skulle hovrättens befattning med hithörande frågor allenast avse

att, där på grund av särskilda omständigheter anledning förekomme till

nedsättning av lönen under vad som stadgats, hovrätten därtill skulle kunna

lämna medgivande.

I förevarande frågor skulle det tillkomma hovrättens president att å hovrättens

vägnar ensam fatta beslut.

Ett stadigvarande biträde, som innehaft anställningen minst ett år, skulle

årligen äga att, när sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga

gång, åtnjuta semester under 20 dagar å tid, som häradshövdingen bestämde,

och skulle, därest biträdet av behörigen styrkt sjukdom hindrades att tjänstgöra,

biträdet under bortovaro från tjänstgöring av sådan anledning äga

åtnjuta lönen oavkortad sammanlagt 25 dagar av ett och samma kalenderår.

För beredande av pension åt biträdena har föreslagits pensionsförsäkring

av biträdena i enlighet med den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring

omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring. Och skulle för

biträde, som innehaft anställningen minst ett år, genom häradshövdingens

försorg inbetalning, för år räknat, äga rum med 100 kronor, varav en tredjedel

finge avdragas å biträdets lön. För biträde med kortare arbetstid

finge försäkringsavgiften i förhållande därtill reduceras.

Den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167. 5

avgifter grundade försäkring kan anordnas antingen såsom enskild försäkring

eller gruppförsäkring.

De sakkunniga hava utformat alternativa förslag, det ena för enskild försäkring

och det andra för gruppförsäkring. Den inom enskild försäkring

fastställda pensionsåldern, 67 år, har synts de sakkunniga väl hög, om den

också med hänsyn till pensionsrätten vid tidigare inträdande varaktig oförmåga

till arbete icke synts dem vara alldeles oantaglig som ett provisorium.

Gruppförsäkring med en särskilt för dessa biträden medgiven pensionsålder

av t. ex. 62 år skulle enligt de sakkunnigas mening måhända ur

denna synpunkt vara att föredraga. Å andra sidan skulle, enligt gällande

bestämmelser, vid gruppförsäkring skriftligt avtal om försäkringsvillkoren

ingås mellan pensionsstyrelsen och vederbörande, och vissa svårigheter hava

i nu föreliggande fall synts erbjuda sig härför, då det icke torde finnas

kontrahent, som kunde ingå ett dylikt avtal med pensionsstyrelsen. De sakkunniga

tänka sig därför möjligheten, att i förevarande fall avtalet kunde

ersättas av särskilda, av Kungl. Maj:t med stöd av 34 § i lagen om allmän

pensionsförsäkring utfärdade föreskrifter. Vid enskild försäkring skulle vid

inbetalningen av första försäkringsavgiften mellan häradshövdingen och

biträdet träffas överenskommelse om val av tariff för försäkringen.

Efter framställning av häradshövdingen kunde annan betryggande anordning

med avseende å tillförsäkrande av pension åt biträde medgivas av

hovrättspresidenten.

Enligt betänkandet skulle biträde anställas av häradshövdingen, som även

skulle äga att, när skäl därtill förekomme, entlediga biträde. Entledigande

av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten skulle ske efter

skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt borde ske senast tre månader

före anställningens upphörande.

I fråga om sättet för genomförandet av den provisoriska anordningen innehåller

betänkandet, att såsom villkor för rätten att från och med den 1 juli

1926 tillgodonjuta den förhöjning av expeditionslösen, som provisoriskt medgavs

åren 1918 och 1919 och enligt kungl. kungörelserna den 21 november

1924 (nr 491) och den 20 juli 1925 (nr 362) gäller tillsvidare intill den

1 juli 1926, häradshövding skall vara skyldig att underkasta sig ifrågavarande

bestämmelser beträffande de vid domsagans kansli anställda icke rättsbildade

biträdena, dock att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning i

domsaga, där häradshövdingen anmält, att han icke ville begagna sig av

förhöjningen av expeditionslösen, som i så fall skulle redovisas till statsverket.

I de inkomna utlåtandena har i allmänhet icke framställts någon erinran Avgivna utlåmot

att åtgärder redan nu vidtagas för att bereda de icke rättsbildade tanden.

domsagobiträdena, som utföra ett för rättsskipningen oumbärligt arbete, PrinclP
frågan.

en tryggare ställning än de hittills intaga, och hava i många fall dylika

åtgärder framhållits såsom välbetänkta och synnerligen behjärtansvärda,

därvid särskilt åsyftats lösningen av biträdenas pensionsfråga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

I en del av de från häradshövdingarna inkomna utlåtandena har emellertid

uttalats, att den verkställda utredningen icke ådagalade, att missförhållanden

skulle föreligga i sådan utsträckning, att ett statsingripande vore av nöden.

De skäl, som anförts mot de sakkunnigas förslag vad principfrågan angår,

torde i stort sett bliva framhållna genom återgivande av vad Svea hovrätt

härutinnan anfört. Hovrätten, som håller före, att ett tvångsmässigt

reglerande av de icke rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden icke

bör komma till stånd, så länge dessa biträden skola anställas och avlönas

av häradshövdingarna, yttrar bland annat:

Utan att i detta fall äga någon säker vägledning hade hovrätten dock

trott sig kunna antaga, att de föreslagna lönesatserna mångenstädes överstege

den årsinkomst, som under nuvarande konjunkturer kunde uppnås av

en ordinär renskriverska, och att i alla händelser mången häradshövding

skulle finna det med sin fördel förenligt att, i stället för anställande av

fasta biträden med sådan avlöning, som förslaget åsyftade, anlita tillfällig

skrivhjälp. Ett dylikt antagande finge väl ock anses ligga bakom de sakkunnigas

förslag. Att å offentlig väg reglera minimiavlöningen för visst

arbete kunde näppeligen ifrågasättas från annan utgångspunkt än att de

påbjudna minimitaxorna kunde väntas i många fall överstiga den arbetslön,

som skulle framgå ur en av staten icke reglerad prisbildning.

Från en sådan utgångspunkt inställde sig emellertid i viss mån samma

betänkligheter, som gjort sig gällande i fråga om en offentlig reglering av

prisförhållandena å det rent privata området. När staten, såsom för närvarande

vore fallet, i stället för att själv åtaga sig alla med rättsskipningen

i domsagorna förbundna kostnader, ålade häradshövdingen att mot uppbärande

av sportler själv bekosta avlönandet av de icke rättsbildade biträden,

som han funne vara nödvändiga, så kunde ett dylikt entreprenadsystem

förvisso sägas vara mindre tilltalande; men, så länge det Unge äga bestånd,

syntes man ej lätt kunna frånkomma den konsekvensen av systemet, att

häradshövdingarna, inom de gränser som kunde utstakas av domareämbetets

värdighet, finge i sitt organiserande av det till domsageförvaltningen hörande

skrivarbetet anlägga ekonomiska synpunkter. Skulle staten härvidlag

ingripa genom att för de fast anställda biträdena fastställa en ininiiniavlöning,

som ej stode i skäligt förhållande till de på orten gällande arbetspriserna,

och på samma gång söka motverka skrivarbetets överlämnande åt

annan arbetshjälp än fasta biträden, så kunde det väl förväntas, att de

häradshövdingar, som drabbades av en dylik lagstiftning, i de flesta fall

skulle lojalt böja sig för densamma och därvid särskilt taga i betraktande,

att den förmån, som sedan några år tillbaka tillgodokomme häradshövdingarna

i form av förhöjd expeditionslösen, stode i sammanhang med en såsom

nödig betraktad förbättring av skrivbiträdenas avlöningsförmåner; men det

skulle ej väcka större förvåning, om mången häradshövding skulle finna

den fastställda minimitaxan oskäligt betungande, och om lian, så långt detta

lagligen läte sig göra, skulle söka undgå densammas verkningar. Skulle

det i något fall rent av inträffa, att en häradshövding, med åsidosättande

av den fastställda taxan, med ett biträde träffade överenskommelse om

lägre avlöning, vore ett dylikt förfarande av en rättvisans handhavare

helt visst högeligen klandervärt och ägnat att bestraffas; men vissa,

ännu ej föråldrade erfarenheter från andra områden, där offentlig prissättning

ägt rum, syntes dock innebära eu maning till statsmakten att, av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167. 7

omtanke om rättsordningens helgd, avhålla sig från en dylik prissättning,

så länge densamma ej påkallades av ett verkligt nödläge. Förbises borde

måhända ej heller, att av förslagets genomförande skulle kunna bliva en

följd, att en eller annan häradshövding, som för närvarande avlönade sina

biträden med högre belopp än de föreslagna, kunde i de fastställda lönetaxorna

se en anledning till minskning av de nuvarande beloppen. Skulle,

såsom ej vore uteslutet, en dylik minskning drabba vissa mera kvalificerade

biträden, läge häri eu ej oväsentlig olägenhet även för det allmänna.

Det kunde jämväl befaras, att en eller annan häradshövding skulle för

en honom påtvingad höjning av biträdets årslön söka vinna kompensation

genom ett utnyttjande till det yttersta av biträdets arbetskraft.

I fråga om den föreslagna minimiavlöningen har i det övervägande antalet

utlåtanden någon erinran icke framställts.

I en del utlåtanden har beträffande denna fråga gjorts anmärkningar i

huvudsakligen följande avseenden: Systemet med minimiavlöning kunde

alltför lätt föranleda att minimilönen även komme att anses såsom maximilön,

så att mera förtjänta och kvalificerade biträden kunde befaras icke

komma i åtnjutande av högre lön. Häradshövdingarnas egna löneförmåner

vore icke bestämda med hänsyn till olika ortsgrupper, vadan skyldighet för

häradshövdingarna att avlöna biträdena efter sådan grund bleve kännbarare

för häradshövdingar, som vore bosatta å de dyrare orterna. Minimilönen

borde därför vara lika i alla domsagor och av biträdets duglighet, dyrortsförhållandena

och andra inverkande omständigheter betingad högre avlöning

bero på överenskommelse mellan häradshövdingen och biträdet. I varje fall

borde endast dyrtidstilläggen utgå efter ortsgruppering eller beräknas å ett

för alla lika lönebelopp. Skulle biträdenas lön utgå efter olika ortsgrupper

förutsatte detta en omreglering av häradshövdingarnas tjänstgöringspenningar

och förvaltningskostnadsbidrag. Minimilönen vore högre än som

i vissa fall stode i lämpligt förhållande till biträdes kompetens och duglighet

och den vore högre än den lön, som bereddes på andra håll anställda

biträden i motsvarande ställning. Särskilt bestämmelsen att biträde redan

efter ett års anställning skulle vara berättigat åtnjuta minimilönen vore

icke lämplig eller skälig, enär biträdena understundom anställdes vid mycket

ung ålder, redan vid 17 och 18 år, och knappast kunde anses fullt kompetenta

efter endast ett års anställning. I statstjänst behövde biträdena i allmänhet

tjänstgöra längre tid än ett år såsom extra. Förslag hava framställts om

att för rätt till åtnjutande av minimilönen borde föreskrivas en anställningstid

av 2, 3 eller 5 år. Om minimilönen sänktes, eller längre anställningstid

såsom villkor att komma i åtnjutande därav föreskreves, borde lönen

sedan med lämpliga mellantider höjas, till fördel för de äldre biträdena,

som ägnade sig åt yrket och icke endast under kortare tid antoge plats.

Svea hovrätt har föreslagit, att undantag från bestämmelsen om minimilön

borde göras för de fall, att kansligöromålen utfördes av nära anhöriga

till häradshövdingen. I detta sammanhang har en häradshövding även

uttalat, att förslaget ej reglerade avlöningen för sådana biträden, som arbetade

Förslaget

detaljer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

mot viss betalning för timme eller sida, en avlöningsform, som särskilt

vid brådskande arbete och vid anhopning förekomme och vore ändamålsenlig.

Att helt avskaffa denna avlöningsform, om detta avsåges, syntes ej

lämpligt.

I fråga om den föreslagna nedsättningen av minimilönen för det fall, att

biträde är förordnat till kommissionär i domsagan, med två tredjedelar av

den nettoinkomst, biträdet åtnjuter såsom kommissionär, har i några utlåtanden

framhållits, att hela nettoinkomsten eller mera än två tredjedelar

därav borde få avräknas, enär uppdraget utfördes å häradshövdingens

arbetstid och med användande av hans materialier samt ett dylikt biträde i

regel icke ägde större kvalifikationer än andra biträden. Avräkning med

hela nettoinkomsten betingades även av hänsyn till de mindre domsagorna,

där inkomsten av kommissionsuppdrag vore ringa. Å andra sidan har en

häradshövding ifrågasatt, huruvida häradshövdingarna borde få draga någon

fördel av kommissionärens verksamhet.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om biträdes entledigande har i

några utlåtanden framhållits, bland annat, att dessa vore föga betryggande

för biträdena, att en minimilängd för avtalet och längre uppsägningstid

skulle kunna föreskrivas, att ömsesidig uppsägningstid borde stadgas, att

bestämmelse saknades angående rätt att klaga över entledigande, samt att

biträde, som förhölle sig olämpligt, även om det icke kunde räknas såsom

fel eller försummelse i tjänsten, borde kunna entledigas utan uppsägning.

Förslagets bestämmelser om semester och kostnadsfri sjukledighet hava

i några utlåtanden föranlett erinringar i följande avseenden: Semestern

syntes för äldre biträden vara väl kort och borde rätten till semester vara

ovillkorlig. En längre anställningstid än ett år torde kunna föreskrivas

för rätt till minimisemestern. Den tid, varunder biträdet borde äga åtnjuta

kostnadsfri ledighet vid sjukdom, skulle däremot kunna något inskränkas,

så att denna tid och semestern sammanlagt ej överstege 45 dagar. Förslaget

skulle kunna föranleda, att för biträden, som nu åtnjuta längre semester än

20 dagar, denna minskades till nämnda antal dagar. En häradshövding

har föreslagit, att under ledighet för sjukdom å biträdets lön skulle avdragas

någon del såsom lämpligt korrektiv mot missbruk.

Förslaget i fråga om pensionsbestämmelserna har styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar ansett mycket behjärtansvärt och har förslaget i

denna del vunnit anslutning från de flesta häradshövdingar och övriga

hörda myndigheter.

Nämnda styrelse har för sin del tillstyrkt det senare alternativet, som avser

gr uppför säkring.

I en del av från häradshövdingarna inkomna utlåtanden har emellertid

även gjorts erinringar mot förslaget i denna del, därvid huvudsakligen anförts:

Det syntes tvivelaktigt, huruvida häradshövdingarna borde åläggas denna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

9

förpliktelse, då biträdenas anställning icke sträckte sig över särdeles mänga

år. Häradshövdingarna borde icke drabbas av så högt bidrag till pensioneringen

som föreslagits. Bidrag från häradshövdingarna borde ej ifrågakomma

förrän biträde fyllt 25 eller 30 år och 3 eller 5 år innehaft sin

anställning. Endast sådana, som verkligen ägnade sig åt yrket, borde

nämligen beredas pension. Pensionförsäkringen borde äga rum endast då

biträdena därom gjorde framställning. I övriga fall borde beloppet insättas

på kapitalräkning att lyftas vid biträdets avgång eller annan giltig

anledning. Det kunde ifrågasättas, huruvida ett biträde mot sin vilja

kunde tvingas att bidraga till den föreslagna pensioneringen. Om häradshövdingen

och biträdet därom vore ense, borde pensionsförsäkringen icke

påtvingas. I åtskilliga utlåtanden har särskilt berörts de äldre biträdenas

pensionsfråga, som i endast ringa mån tillgodosåges genom förslaget,

och har härvid framhållits, att dessa biträden borde direkt pensioneras av

staten.

Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:

Den i förslaget behandlade frågan om de icke rättsbildade domsagobiträdenas

pensionering vore enligt hovrättens mening icke nödvändigt förknippad

med övriga delar av förslaget. En pensionering, byggd på den av

de sakkunniga förordade principen om skyldighet för häradshövdingar och

biträden att för vinnande av försäkring enligt 34 § i lagen om allmän pensionsförsäkring

inbetala vissa jämförelsevis obetydliga belopp, syntes kunna

komma till stånd utan rubbning av biträdenas karaktär av privatanställda.

De farhågor för den föreslagna lagstiftningens effektivitet, åt vilka hovrätten

givit uttryck, när det gällt själva avlöningsförmånerna, kunde knappast

sägas vara för handen, när fråga vore om de obetydliga pålagor, som pensioneringen

skulle betinga. A andra sidan medförde en pensionering av

även blygsamma mått så stora fördelar ej blott för biträdena och häradshövdingarna

utan även för det allmänna, att åtgärder för dess genomförande

syntes högeligen önskvärda. Hovrätten ansåge sig alltså böra tillstyrka, att

för varje i domsaga anställt biträde ett årsbelopp av 100 kronor av häradshövdingen

inbetalades till allmänna pensionsfonden. Att, såsom förslaget

avsåge, låta beloppet bero av den dagliga arbetstidens längd, så att, när

arbetstiden understege sju timmar, beloppet i mån därav minskades, borde

så vitt möjligt undvikas, då eljest pensionsbeloppen kunde komma att nedgå

till orimligt låga siffror.

I fråga om arten av den försäkring, som skulle motsvara den föreslagna

årspremien av 100 kronor, innebure förslaget två särskilda alternativ —

enskild försäkring och gruppförsäkring.

Hovrätten ansåge för sin del, att redan från början borde — om så erfordrades

genom ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring — bestämmas,

vilken försäkringstyp härvidlag borde komma till användning; och

föreställde sig hovrätten, att en lämplig anordning skulle vara att finna i

en gruppförsäkring, omfattande samtliga icke rättsbildade domsagobiträden

och medförande rätt till ålderspension vid 62 års ålder samt en lägre pension

vid tidigare inträdande varaktig arbetsoförmåga.

En pensionering av detta slag ledde, i förening med den i pensionsförsäkringslagen

förutsatta obligatoriska försäkringen, till en nödtorftig bärgning

för de försäkrade, som vid yngre år började erlägga avgifter och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

därmed fortfore, till dess pensionsåldern inträdde. För dem, som vid

anordningens ikraftträdande redan uppnått en något högre ålder, bleve

däremot de pensionsbelopp, som komme att utgå för 100 kronors årspremier,

synnerligen obetydliga. Skulle för dessas del pensioneringen

över huvud hava någon mening, syntes det oundgängligt, att staten

utfyllde vad som erfordrades för beredande av eu till det minsta möjliga

begränsad försörjning. En dylik partiell pensionering av de äldre årsklasserna,

förslagsvis de biträden, som vid den tillämnade anordningens ikraftträdande

redan uppnått 40 år, torde ej bliva alltför betungande för staten.

Hovrätten ansåge det skäligen kunna ifrågasättas att, när domsagobiträde

uppnådde 62 år eller därförinnan bleve varaktigt oförmöget till arbete, staten

understödde biträdet med ett belopp, motsvarande det, varmed den enligt

34 § pensionslagen till biträdet utgående pensionen tilläventyrs understege

pensionen för ett biträde, som hade att tillgodoräkna sig erlagda avgifter

från en ålder av 39 år. För de biträden, som vid anordningens ikraftträdande

redan uppnått 62 års ålder, syntes staten böra ensam åtaga sig att

betala så stor pension, som skulle hava utgått, om avgift erlagts alltifrån

39 års ålder.

Statskontoret har anfört att, då onekligen en^ pensionsålder av 67 år för

dessa biträden finge anses för hög, syntes det’ statskontoret önskligt, att

pensionsfrågan ordnades genom gruppförsäkring.

Pensionsstyrelsen har erinrat om det förslag till ändringjav 34 § i lagen

om allmän pensionsförsäkring, varom pensionsstyrelsen i skrivelse den 24

februari 1925 gjort framställning till Kungl. Maj:t, vilket förslag^ innebure,

bland annat, att skillnaden mellan enskild försäkring och gruppförsäkring

skulle upphävas, att frågan om pensionsåldern skulle ställas på framtiden

och överlämnas åt den försäkrades avgörande med endast den inskränkningen,

att rätten till dylik ålderspension skulle inträda tidigast vid fyllda 55

år och senast vid fyllda 70 år, samtjatt något avtal med pensionsstyrelsen

om försäkringsvillkoren icke skulle ifrågakomma.

Härefter anför pensionsstyrelsen vidare, bland annat :|

Pensionsstyrelsen ansåge för sin del i likhet med de sakkunniga, att den

rivilliga pensionsförsäkringen väl lämpade sig för ett provisoriskt ordnande

av ifrågavarande biträdens pensionering, särskilt efter en omläggning enligt

det av styrelsen den 24 februari 1925 framlagda förslag, och ville styrelsen

understryka vikten av att detta förslag snarast möjligt upptoges till behandling.

Av de två alternativa förslag, vilka framlagts av de sakkunniga, syntes

den som alternativ I föreslagna enskilda försäkringen pensionsstyrelsen

under för handen varande förhållanden vara att föredraga framför gruppförsäkring.

Såsom de sakkunniga anmärkt torde de nu föreslagna åtgärdernas

provisoriska karaktär ävensom den vid varaktig oförmåga till

arbete före 67 års ålder inträdande rätten till en pension, vilkens belopp

enligt vissa av den enskilda försäkringens tariffer bleve högre än motsvarande

förtidspension enligt gruppförsäkringstariffer med lägre fastställd

pensionsålder, vara ägnad att göra den enskilda försäkringens pensionsålder

av 67 år antaglig. Det syntes icke heller innebära någon mera

allvarlig olägenhet, om i vissa fall ålderspension för allenast ett eller

annat års avgifter, erlagda till frivillig försäkring enligt nu gällande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

11

bestämmelser, skulle komma att utgå från en senare tidpunkt än den

pension, som kunde hava åstadkommits genom för samma personer efter

försäkringens omläggning verkställda inbetalningar. Styrelsen ansåge sig

dessutom kunna antaga, att möjligheter icke komme att saknas att i samband

med en omläggning av den frivilliga försäkringen bereda redan anslutna

personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring enligt

de nya villkoren, varmed här i främsta rummet avsåges rätt till lägre pensionsålder,

tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.

Emot gruppförsäkring enligt alternativ II ville pensionsstyrelsen anmärka,

att några tvingande skäl icke syntes nödvändiggöra tillskapandet för de icke

rättsbildade domsagobiträdenas räkning av en ny form av försäkring genom

det eljest föreskrivna avtalets ersättande med av Kungl. Maj:t särskilt för

detta fall utfärdade föreskrifter. Utan att vilja ifrågasätta möjligheten av

en sådan anordning ville pensionsstyrelsen dock framhålla, att densamma

utan tvivel skulle medföra vissa svårigheter ur förvaltningssynpunkt. Vid

en omläggning av den frivilliga försäkringen borde i alla händelser för

detta fall eventuellt utfärdade särskilda föreskrifter upphöra att gälla eller

möjligen ersättas av nya bestämmelser.

Generaldirektören af Jochnick anförde i särskilt yttrande:

Han vore såtillvida av skiljaktig mening, att enligt hans uppfattning

de icke rättsbildade domsagobiträdenas pensionsfråga borde utan alltför stor

olägenhet kunna ordnas inom gruppförsäkringen med en pensionsålder av

exempelvis 60 år enligt av Kungl. Maj:t härför särskilt utfärdade föreskrifter,

därest mot förmodan en omläggning av den enskilda frivilliga försäkringen

med i viss mån fakultativa pensionsåldrar icke under den närmaste

framtiden skulle komma till stånd. En obligatorisk pensionsålder av 67 år

syntes honom nämligen knappast lämplig i ett sådant fall som föreliggande.

I fråga om de av de sakkunnigas majoritet upptagna bestämmelserna om

åliggande för hovrättspresidenterna att för varje domsaga, efter förslag av

häradshövdingen, reglera anordningarna för skrivgöromålens utförande hava

de flesta häradshövdingarna och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

avstyrkt en dylik anordning och i stället uttalat anslutning till

den vid betänkandet fogade reservationen. Endast i ett 20-tal av de från

häradshövdingarna inkomna utlåtandena har någon erinran mot majoritetens

förslag icke framställts.

Till stöd för avstyrkandena i denna del hava häradshövdingarna väsentligen

anfört följande: Då häradshövdingarna vore ensamma ansvariga för

domsagoarbetets behöriga gång, jämväl beträffande utskrivandet av expeditioner,

och jämväl avlönade biträdena, måste de också hava full bestämmanderätt

över detta arbetes ordnande. Skulle någon jämkning i denna

princip ske, måste det åtminstone föreligga mycket starka skäl härför. Att

en enskild arbetsgivare, som häradshövdingen dock i förevarande fall vore,

skulle genom annan myndighets beslut kunna förpliktas att hålla visst antal

biträden med fastslagen minimiavlöning torde vara uttryck för en princip,

som kunde medföra betänkliga konsekvenser. Förhållandena inom en och

samma domsaga kunde växla och motivera växling i anordningarna. Växlingar

inträffade ofta även under ett och samma år och utan att kunna på

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj:ts proposition Xi 167.

förhand beräknas. Enda förutsättningen för att domsagoarbetet skulle kunna

fullgöras ordentligt och inom föreskriven tid vore att det i förevarande hänseende

lämnades häradshövdingarna fria händer. Arbetet utfördes i regel

utan någon på förhand fastslagen arbetsfördelning; denna måste i avsevärd

utsträckning lämpas efter beskaffenheten och myckenheten av det vid olika

tider inkommande arbetsmaterialet. Genom hovrättens bestämmanderätt kunde

ett för domsagoarbetets utförande och för häradshövdingens ekonomi högst

betänkligt ingrepp komma att ske. Hovrätterna vore ganska främmande

för ifrågavarande ärenden. Skulle någon kontroll erfordras, torde denna

kunna ske genom att häradshövdingarna angående sina biträden ålades

insända uppgifter till justitiedepartementet eller hovrätterna.

Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:

De garantier, man på detta sätt sökt uppnå mot ett befarat kringgående

av bestämmelserna om de fasta biträdenas minimiavlöning, torde i själva

verket vara mera skenbara än verkliga. En hovrättspresident kunde icke

i fråga om renskrivning och andra kansligöromål i de särskilda domsagorna

äga den ingående kännedom, som skulle erfordras för kontrollerande av

häradshövdingarnas förslag beträffande antalet fasta biträden eller lämpligheten

av att i stället för sådana biträden anlita tillfällig arbetskraft. Han

torde esomoftast finna sig föranlåten att taga ett förslag för gott, även i

fall, där han tilläventyrs hyste vissa tvivelsmål om förslagets vederhäftighet,

tvivelsmål, som ingalunda behövde beröra förslagsställarens heder utan

allenast hans förmåga av objektiv värdesättning i fall, där det egna intresset

vore i fråga. När skrivgöromålen i eu domsaga nått den omfattning, att

desamma endast med svårighet kunde av de fast anställda biträdena medhinnas

med 7 timmars dagligt arbete samt en ytterligare ökning av stadigvarande

art syntes vara att förvänta, vore det ett gradspörsmål, huruvida

ett nytt biträde borde anställas och, därest sådan anställning syntes nödig,

vilken arbetstid borde fastställas för detta biträde samt för de förutvarande.

Förklarligt vore, om häradshövdingen icke alltför mycket hastade med framställning

om anställande av ett nytt biträde, eu åtgärd, som för honom

kunde medföra en ej obetydlig ökning av kostnaderna för domsagans förvaltning.

Att hovrättens president skulle härvidlag taga initiativ förutsattes

icke i förslaget, och en bestämmelse i sådan riktning skulle i själva

verket bliva av föga värde, då presidenten vanligen vore ur stånd att bedöma,

huruvida en konstaterad ökning av skrivgöromålen vore bestående,

och än mindre kunde överblicka möjligheten och lämpligheten av att på

den ena eller andra platsen låta skrivgöromålen ombesörjas på annat siitt

än genom fasta biträden. Skulle emellertid en president av en eller annan

anledning hysa misstro till någon häradshövdings uppgifter och förslag

samt känna sig förpliktad att närmare kontrollera dessa genom inhämtande

av upplysningar från skrivbiträden och andra, måste en dylik kontroll, vare

sig den ledde till det ena eller andra resultatet, te sig tämligen odiös, och

skulle den leda till andra bestämmelser i fråga om skrivarbetets ordnande än

häradshövdingen tänkt sig, vore det måhända tvivel underkastat, huruvida

synnerligen mycket i själva verket vore vunnet genom dylika tvångsåtgärder

på ett område, där häradshövdingen dock alltjämt måste bära det

huvudsakligaste ansvaret för göromålens gång.

Från nu antydda synpunkter läge det närmast att ansluta sig till den

vid betänkandet fogade reservationen och således, med avstående från all

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

13

kontroll över antalet fasta biträden i domsagorna, inskränka sig till att

genom bindande föreskifter reglera häradshövdingens förpliktelser gent emot

de fasta biträden, han själv kunde finna lämpligt att anställa. Såsom hovrätten

i det föregående framhållit, läge visserligen fältet då öppet för det

kringgående av den föreslagna lagstiftningen, vartill densamma på ett eller

annat håll kunde vara ägnad att fresta; men om den kontroll, som kunde

ifrågakomma, i själva verket måste bliva så gott som värdelös och ur vissa

synpunkter skadlig, innebure dess uppgivande knappast någon förlust men

väl den fördel, som läge i att lagstiftningens vederhäftighet ej sattes

på spel.

Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge hava anslutit sig

till reservationen, den sistnämnda hovrätten under uttalande likväl, att med

hänsyn till det relativt ringa antalet häradshövdingar, som lydde under

denna hovrätt, det icke syntes kunna befaras, att det remitterade förslagets

godkännande skulle kunna föranleda oskälig ökning i arbetsbördan för

presidenten och sekreteraren.

I fråga om sättet för genomförandet av den ifrågasatta anordningen med

reglerande bestämmelser, nämligen att häradshövdingarna skulle vara skyldiga

att underkasta sig dessa bestämmelser för rätten att i fortsättningen få uppbära

den förhöjda expeditionslösen, har i flertalet utlåtanden icke framställts

någon erinran, men i en del yttranden har anmärkts, att mot häradshövdingarna

härigenom brukades ett betänkligt påtryckningsmedel för genomförande

av föreskrifter å ett område, där häradshövdingarna själva bure

ansvaret och jämväl borde bibehållas vid bestämmanderätten, att häradshövding,

som icke ville underkasta sig bestämmelserna, visserligen icke skulle

vara därtill skyldig, men den härför stadgade påföljden att icke längre få

åtnjuta den förhöjda expeditionslösen skulle ingen häradshövding kunna taga.

Med hänsyn till den ökning i förvaltningskostnaderna, som komme att

föranledas av förslagets genomförande, har i många av de av häradshövdingarna

avgivna utlåtandena framhållits såsom rättvist och billigt att

häradshövdingarna bereddes kompensation, så att de utan olägenhet kunde

fullgöra de föreslagna bestämmelserna, enär en nedgång snarare än en stigning

av löseninkomsterna i domsagorna torde vara att förvänta och omkostnaderna

icke minskats sedan den provisoriska lösenförhöjningen medgavs;

och har härvid hemställts om förhöjd lösen jämväl för gravationsbevis samt

utdrag av protokoll över ärenden angående förmynderskap och godmanskap.

Även har uttalats att staten borde vidkännas de ökade kostnaderna. I detta

sammanhang har även erinrats om att lönefyllnaderna för häradshövdingarna

äro avsedda att gälla under 5 år, räknat från den 1 juli 1923, eller till den

1 juli 1928, men att med hänsyn till de ökade förvaltningskostnaderna lönefyllnaderna

borde omräknas redan nu eller förslagets ikraftträdande uppskjutas

till den 1 juli 1928.

Statskontoret, som uttalat visst önskemål i fråga om pensioneringen, har

anfört, att i övrigt hade betänkandet med däri avgivna förslag från de för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

Departements
chefen.

utredningen angivna förutsättningarna icke givit statskontoret anledning till

erinran eller yttrande.

Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de icke rättsbildade

domsagobiträdena har, såsom förut nämnts, länge varit aktuell utan att

emellertid ännu hava vunnit sin lösning. På grund av det intima samband,

som detta spörsmål äger med frågan om en förändring av avlöningssystemet

för häradshövdingarna, lärer en definitiv reglering av förstnämnda

spörsmål icke kunna ske utan i sammanhang med den sistnämnda frågan,

vilken emellertid, såsom jag tidigare uttalat, icke för närvarande synes böra

upptagas till slutlig omprövning.

Att emellertid redan nu en provisorisk anordning till förbättrande av

ifrågavarande biträdens ställning kan och bör vidtagas framgår av den av

de sakkunniga verkställda utredningen. Denna giver nämligen vid handen,

att den till dessa biträden utgående avlöningen i många fall måste anses

alltför låg och att för beredande av ålderdomsunderstöd eller pension åt biträdena

endast i några få fall åtgärder vidtagits.

I betraktande särskilt därav att förhöjningen i expeditionslösen, vilken

för häradshövdingarna i regel medfört en avsevärd ökning av bruttoinkomsterna,

i motsats till andra former av dyrtidstillägg bibehållits oförändrad

vid det högsta belopp, vartill densamma en gång blivit fastställd, synes

det icke med fog kunna göras gällande att ifrågavarande bestämmelser skulle

mot häradshövdingarna innebära något obilligt eller obehörigt förfarande.

Vad angår frågan om antalet biträden i de olika domsagorna, så bör detsamma

bestämmas med hänsyn till det behov av arbetskraft, som vid lämplig

fördelning av arbetet och med iakttagande av att vederbörande komma i

åtnjutande av semester, kan anses förefinnas någorlunda konstant året runt.

Givet är att därutöver vid mera tillfällig anhopning av arbete kan erfordras

ytterligare skrivhjälp; å denna senare skulle blivande bestämmelser i ämnet

ej hava avseende.

De i utlåtandena framkomna anmärkningarna i fråga om själva avlöningsbestämmelserna

synas icke böra giva anledning till frångående av de sakkunnigas

förslag i vidare mån, än att undantag från bestämmelserna om minimiavlöning

synes böra göras jämväl för det fall, att kansligöromålen utföras

av nära anhöriga till häradshövdingen. Vad särskilt angår den gjorda anmärkningen

att häradshövdingarnas löneförmåner icke vore bestämda med

hänsyn till olika ortsgrupper, må erinras att tjänstgöringspenningar, förvaltningskostnadsbidrag

och lönefyllnader utgå med högst varierande belopp för

olika domsagor samt att vid den partiella löneförbättringen i vissa län såsom

minimiinkomst för häradshövding antagits ett högre belopp än i andra län.

I fråga om rätten till semester skulle väl kunna ifrågasättas att något öka

den tid av 20 dagar, som föreslagits, men synes härutinnan tillfyllest med

uttryckligt betonande att semestern skall utgöra minst nämnda tid. Beträffande

ledighet vid sjukdom synes, med hänsyn därtill att fråga icke är

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

15

om statsanställning och att kostnaden för vikarie annars skulle komma att

helt åvila häradshövdingen, det vara skäligt att biträdet självt hör vidkännas

något avdrag å lönen, exempelvis en tredjedel.

Beträffande biträdenas pensionering synes mig den av de sakkunniga föreslagna

anordningen med anslutning till den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring

omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring lämpligen

kunna ifrågakomma. Av de båda alternativ, som av de sakkunniga i denna

del utformats, anser jag mig böra förorda det alternativ, som avser försäkringens

anordnande såsom enskild försäkring. Visserligen är den enligt

denna försäkringstyp för inträde av ålderspension stadgade åldern av uppnådda

67 år väl hög för ifrågavarande befattningshavare och skulle ur

denna synpunkt gruppförsäkring med en lägre pensionsålder vara att föredraga,

men med hänsyn’ till vad pensionsstyrelsen i ärendet anfört anser

jag den enskilda försäkringen, då det nu allenast gäller en provisorisk

anordning, böra givas företräde. Vid den omläggning av den frivilliga

pensionsförsäkringen, som i anledning av pensionsstyrelsens framställning

kan förväntas bliva inom närmaste tiden genomförd, torde ock, såsom pensionsstyrelsen

antytt, anordningar kunna vidtagas för att bereda redan

anslutna personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring

enligt de nya villkoren — i främsta rummet rätt till lägre pensionsålder —

tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.

De förslag, som i yttrandena framkommit om beredande av pension åt en

del äldre biträden synas mig synnerligen behjärtansvärda, men då för detta

ändamål erfordras anslagsäskande, kan denna fråga icke nu upptagas, utan

måste bliva beroende på förnyad behandling framdeles.

Med hänsyn till de erinringar, som framställts mot de sakkunnigas förslag,

att beslutanderätt i olika avseenden skulle tillkomma hovrättspresidenterna,

har jag ansett mig böra förorda, att man i stället väljer den av

reservanten föreslagna och i flertalet yttranden förordade utvägen. För

vinnande av enhetlig praxis torde vara erforderligt att häradshövdingarna

åläggas till hovrättspresidenterna insända meddelanden rörande sina beslut

i hithörande frågor; därigenom blir tillfälle för hovrättspresidenterna att,

om en oriktig praxis skulle utvecklas, därå fästa vederbörandes uppmärksamhet,

vilket torde vara tillräckligt för vinnande av rättelse. Skulle emellertid,

mot vad jag antager bliva förhållandet, det visa sig att verkliga

missbruk icke kunna på detta sätt förekommas, lärer Kungl. Maj:t taga

under övervägande att meddela erforderliga föreskrifter.

Bestämmelserna om förhöjning i expeditionslösen gälla enligt kungl. kungörelserna

den 21 november 1924 (nr 491) och den 20 juli 1925 (nr 362)

tillsvidare intill den 1 juli 1926. Såsom av de sakkunnigas utredning framgår

kan hinder ej anses föreligga att såsom villkor för häradshövdings rätt att

från och med den 1 juli 1926 tillgodonjuta förhöjningen av expeditionslösen

stadga skyldighet för häradshövding att beträffande de för domsagoarbetet

erforderliga icke rättsbildade biträden vara underkastad de bestämmelser, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

Kungl. Maj:t meddelar; men bör häradshövding, som icke vill underkasta

sig dessa bestämmelser, efter anmälan vara därtill berättigad och för sådan

händelse vara skyldig att till statsverket redovisa inflytande merlösen.

Genomförandet av ett förslag i angiven riktning hetingar, att den nu utgående

förhöjningen i expeditionslösen icke gives temporär giltighet utan

fastställes att gälla tillsvidare.

I samband därmed bör övervägas om icke lösenavgiften i förmynderskapsärenden,

vilken nu utgår med visst belopp för varje ärende oberoende

av huruvida protokollsutskriften omfattar ett eller flera ark, bör utgå med

förhöjt belopp, där utskriften omfattar mera än ett ark. önskan att ej

vid förordnande av förmyndare med några kännbara kostnader belasta de

omyndiga torde hava föranlett, att man från den provisoriska lösenförhöjningen

undantog protokollen i förmynderskapsärenden. Med denna synpunkt, vilken

alltjämt bör tillmätas samma betydelse, lärer emellertid vara väl förenligt

att i de mera omfattande ärenden, som med den sedermera antagna förmynderskapslagstiftningen

i större utsträckning än förut skola förekomma i

förmynderskapsprotokollet, häradshövdingarna, utan någon lösenförhöjning

för första protokollsarket, för ett vart av de följande medgives någon mot

renskrivningskostnaden ungefär svarande ersättning.

Ehuru bestämmelser på förevarande område äro av administrativ natur,

har jag dock med hänsyn till såväl frågans art som dess tidigare behandling

ansett, att riksdagens yttrande i ärendet bör inhämtas; och får jag

alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition inhämta riksdagens

yttrande över förslaget till bestämmelser i det föreliggande ämnet

enligt av mig nu förordade grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:327 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsfö s. 6 i texten
  2. SU 1926:164 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsa s. 10 i texten
  3. SU 1926:125 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och s. 1 i texten