Sök i Ratio Lex

Angående ansökningar av landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga om ersättning för vissa belopp, som förskingrats av dem underlydande fjärdingsmän

1926-02-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:168, Angående ansökningar av landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga om ersättning för vissa belopp, som förskingrats av dem underlydande fjärdingsmän

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition Nr 168.

1

Nr 16S.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ansökningar av

landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga

om ersättning för vissa belopp, som förskingrats av dem underlydande

fjärdingsmän; given Stockholms slott den 25 februari

1926.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nothin.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlytek, Laksson, Wigforss, Möllek, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anför:

Enligt gällande bestämmelser åligger det landsfiskal att i egenskap av

utmätningsman inom sitt distrikt verkställa indrivning och redovisning av,

utom annat, krono- och kommunalutskylder samt böter. Före den 1 januari

1926 gällde enligt § 3 i förordningen den 14 december 1917 (nr 916) angående

föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna

avgifter m. m. (restindrivningsförordningen), att landsfiskal, som åt

honom underlydande fjärdingsman uppdragit att ombesörja indrivning

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. HO häft. (Nr 168). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

och för sådant ändamål verkställa utmätning av lös egendom, själv var

skyldig att svara för redovisningen och för skada, som av fjärdingsmannens

fel eller försummelse kunde uppkomma. Enligt § 7 i förordningen den

14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter

gällde härutinnan enahanda bestämmelse som i avseende å restindrivningen.

I detta sammanhang må erinras om att statsverket jämlikt lagen den 10

juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämhets- eller tjänstemän in. fl., svarar för sådan skada bland

annat i fall, då ämhets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen

äger att med utmätningsmål taga befattning, tillgriper eller förskingrar

vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om utmätning för

kommunalutskylder, allmänna avgifter in. m. Skada, som föranletts av

brottsligt förfarande eller vållande av substitut för sådan tjänsteman, ersattes

före den 1 januari 1926 däremot icke av statsverket. För sådan

skada kunde vederbörande endast vända sig mot utmätningsmannen.

Från och med innevarande års ingång hava emellertid nu omförmälda

bestämmelser blivit ändrade. Jämlikt lagen den 6 juni 1925 (nr 178) om

ändring i vissa delar av nyssberörda lag den 10 juli 1899 ansvarar statsverket

sålunda för tillgrepp och förskingring av den, som av utmätningsman

erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning. Denna

bestämmelse äger dock ej tillämpning i avseende å tillgrepp och förskingring,

som inträffat före den 1 januari 1926. T restindrivningsförordningen

samt i förordningen om indrivning och redovisning av böter har i anslutning

härtill med giltighet från och med innevarande år den ändringen

genomförts, att bestämmelsen om utmätningsmans ansvar för substitut uteslutits

(se svensk författningssamling 1925 nr 499 och 500).

Redan före nämnda författningsändringar har av statsmakterna vid olika

tillfällen erkänts, att det icke överensstämmer med billighet att utmätningsman

under alla omständigheter skall svara för substitutets förskingringar.

Efter framställning av Kungl. Maj:t (prop. 195) medgav sålunda 1920 års

riksdag, att kronofogden C. O. Helmer befriades från att ersätta kronan vissa

av en kronolänsman förskingrade kommunalutskylder, vilka blivit kommunen

ersatta av statsmedel. Vidare beviljade, efter framställning av Kungl.

Maj:t (prop. nr 217/1921 och 153/1922), 1921 och 1922 års riksdagar ersättning

till tredje stadsfogden i Stockholm V. Karlson för vissa belopp, som

av honom till statsverket erlagts för täckande av brist, vilken uppkommit

genom e. o. uppbördsmäns förskingring av indrivna utskylder.

Efter dessa inledande anmärkningar tillåter jag mig att underställa Kungl.

Maj:t tvenne ärenden angående ansökningar av två landsfiskaler i fråga om

ersättning för medel, som före ikraftträdandet av förut omhandlade författningsändringar

förskingrats av dem underlydande fjärdingsman.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 168.

Landsfiskalen i Karlskoga distrikt Gustaf Insulander uppdrog pil sill tid Ansökning av

åt fjärdingsmannen i Karlskoga sockens södra distrikt Erik Johan Bast att

verkställa indrivning av, utom annat, följande kronomedel: 1,700 kronor i

krigskonjunkturskatt för år 1918, 990 kronor 36 öre i kronoutskylder för

åren 1918 och 1919 samt 440 kronor i bötesmedel eller tillhopa 3,130 kronor

36 öre. Sedan Bast, som indrivit berörda ävensom andra av honom uppburna

allmänna medel, därefter förskingrat desamma, ställdes han härför till

ansvar vid Karlskoga häradsrätt, som genom utslag den 19 april 1920 —

jämte det Bast för berörda förfarande ådömdes ansvar — förpliktade honom

att ersätta Insulander de förskingrade medlen. Vid verkställande av ifrågavarande

utslag, i vad det avsåg förpliktande för Bast att ersätta Insulander

berörda belopp, togs i mät viss Bast tillhörig lös egendom, vilken egendom

sedermera försåldes för 458 kronor 40 öre.

Landsfogden i Örebro län instämde därefter Insulander till häradsrätten,

med yrkande att Insulander, som till statsverket inlevererat allenast sistnämnda

belopp 458 kronor 40 öre, måtte åläggas till kronan utgiva återstoden

av de av Bast förskingrade kronouppbördsmedel och böter eller 2,671

kronor 96 öre jämte ränta; och bifölls detta yrkande genom häradsrättens utslag

den 13 december 1920. I häradsrättens utslag sökte Insulander ändring hos

Svea hovrätt, som genom dom den 17 november 1922, enär målet vore av

beskaffenhet, att detsamma jämlikt § 1 i den för kammarrätten gällande

instruktion skulle till behandling och avgörande upptagas av kammarrätten,

prövade lagligt undanröja häradsrättens utslag.

Sedan i anledning härav handlingarna i målet av länsstyrelsen i Örebro

län överlämnats till advokatfiskal i kammarrätten, anhöll Insulander hos

Kungl. Maj:t att av nåd bliva befriad från skyldighet att till kronan redovisa

ifrågavarande medel.

Uti infordrat utlåtande över Insulanders framställning har länsstyrelsen

anfört, att det visserligen icke i rättegångsväg blivit slutligen bestämt, att

Insulander vore skyldig ersätta kronan de förskingrade medlen. Genom

hovrättens dom hade emellertid icke sagts annat än att målet vore av sådan

beskaffenhet, att detsamma skulle till behandling och avgörande upptagas

av kammarrätten; och det torde icke kunna råda någon som helst tvekan därom,

att Insulander komme att bliva slutligen dömd att till kronan redovisa beloppet

i fråga. Någon tjänsteförsummelse kunde icke läggas Insulander till

last, och länsstyrelsen funne vid sådant förhållande icke obefogat, att Insulander,

i likhet med vad tidigare i jämförbara fall skett, befriades från

ersättningsskyldighet.

Därefter har Insulander till Kungl. Maj:t inkommit med en skrift, däri

ha-n — med återkallande av sin tidigare framställning samt under förmälan,

att han numera till kronan inlevererat krigskonjunkturskatt 1,241 kronor 60

öre, kronoutskylder 600 kronor 18 öre, brandstodsavgift 3 kronor 60 öre samt

bötesmedel 315 kronor eller tillhopa 2,160 kronor 38 öre — anhållit att

bliva »befriad från ersättningsskyldighet» för dessa belopp med undan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

tåg av inlevererad brandstodsavgift 3 kronor 60 öre eller sålunda 2,156

kronor 78 öre.

Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, yttrar däri bland annat

följande:

Då Insulander numera till kronans kassa inbetalt de av Bast förskingrade

medel, varom nu vore fråga, torde den föreliggande ansökningen få anses

innebära en anhållan att av statsmedel erhålla ersättning för den förlust

Insulander därigenom lidit. Kronans fordran hos Insulander för de av Bast

förskingrade medlen hade, efter en den 22 december 1922 verkställd inleverering

av 137 kronor 73 öre, utgjort ett belopp av 2,534 kronor 23 öre.

Enligt vad statskontoret genom undersökning i länsräkenskaperna förvissat

sig om, hade Insulander till täckande av balansen den 18 juni 1925 å statsverkets

giroräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning insatt under

titeln deponerad krigskonjunkturskatt 1,241 kronor 60 öre, under titeln deponerade

bötesmedel 315 kronor och under titeln deponerade kronouppbördsmedel

985 kronor 13 öre eller tillsammans 2,541 kronor 73 öre. I ansökningen

uppgå ve han sig hava för avsikt att hos länets landsting söka befrielse

från redovisning av vissa medel, som skolat tillkomma landstinget,

samt gjorde icke anspråk på ersättning för redovisad brandstodsavgift. Den

remitterade ansökningen avsåge därför att av de inlevererade medlen återbekomma

2,156 kronor 78 öre. Det av Insulander begärda beloppet utgjordes

av följande medel:

krigskon ju likt urskatt .................................................................

mantalspenningar .......................................................................

inkomst- och förmögenhetskatt ................................................

bevillning.......................................................................................

kostnader enligt §§ 19 och 37 i lagen om olycksfall i arbete

pensionsförsäkringsavgifter ........................................................

debetsedelslösen ............................................................................

kronans bötesmedel........................................................................

kronor

»

»

»

»

»

»

»

1,241: eo

9: 20

399: 60

30: 2 6

2: 73

155: —

3: 39

315: —

summa kronor 2,156: 7 8.

Sedan kammarrättens advokatfiskalsämbete anmält sig sakna anledning

att mot Insulander vidtaga någon åtgärd, enär han inkommit med redovisning

för de medel, varom fråga vore, hade kammarrätten genom beslut den

15 december 1925 förordnat, att ärendet skulle från vidare handläggning

ur kammarrättens diarier avskrivas. Insulanders ersättningsskyldighet gentemot

kronan hade sålunda icke blivit i rättegångsväg fastställd, men torde

denna omständighet sakna betydelse vid ett ståndpunkttagande till frågan

om Insulander borde genom särskilt beslut beviljas ersättning för sin förlust,

då det nämligen icke torde kunna råda någon tvekan därom, att han

författningsenligt varit ansvarig för redovisningen av de av Bast indrivna

utskylderna och han ju ostridigt till kronans kassa inbetalt de medel ansökningen

avsåge.

Rörande utmätningsmans ansvar för substitut hade under årens lopp den

uppfattningen trängt igenom, att sådant ansvar vore obilligt att utkräva,

därest skadan icke uppkommit genom utmätningsmannens egen försumlighet.

Från och med innevarande år hade också bestämmelserna i detta avseende

blivit ändrade. Enligt vad länsstyrelsen upplyst kunde någon tjänsteförsummelse

icke läggas Insulander till last. Vid anförda förhållanden funne

statskontoret starka billighetsskäl tala för bifall till ansökningen, men torde

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 168. 5

i så fall den rätt mot Bast, som enligt Karlskoga häradsrätts utslag den

19 april 1920 tillkomme Insulander, böra beträffande de medel, varom här

vore fråga, överlåtas på kronan.

Att betrakta den statsutgift, som genom medgivande av ersättning till

Insulander skulle uppkomma, såsom en restitution torde icke vara lämpligt,

bland annat därför, att vissa av de uppbördstitlar, som därav skulle beröras,

icke vore kronoutskylder i egentlig mening. Särskilt anslag för ändamålet

torde väl knappast heller böra begäras, utan syntes utgiften kunna bestridas

av anslaget till oförutsedda utgifter. Med stöd av det anförda hemställde

statskontoret, det Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att till Insulander

finge från anslaget till oförutsedda utgifter utbetalas ett belopp av

2,156 kronor 78 öre, utgörande av honom till statsverket inbetald ersättning

för av Bast icke redovisade uppbördsmedel, mot skyldighet för Insulander

att till kronan överlåta den fordringsrätt beträffande ifrågavarande

medel, som på grund av Karlskoga häradsrätts utslag den 19 april 1920

tillkomme honom gentemot Bast.

Det andra ärendet avser ersättning för medel, som förskingrats av fjärdingsmannen

i Nödinge socken Carl Alfred Thorn.

Av landsfiskalen i Ale distrikt Emil Lundgren hade åt Thorn uppdragits

att verkställa indrivning av vissa oguldna krono- och kommunalutskylder

m. m. i Nödinge socken för år 1921. Sedan Thorn av på grund härav

utav honom uppburna medel förskingrat, förutom annat, 650 kronor 91 öre

i inkomst- och fönnögenhetsskatt, 142 kronor 96 öre i bevillning, 60 öre i

mantalspenningar, 2,874 kronor 26 öre i landstingsmedel, 75 öre i sjukvårdsavgift,

10 kronor i pensionsförsäkringsavgift, 50 öre i debetsedellösen och

256 kronor 14 öre i kommunalutskylder till Nödinge kommun, ställdes

han under åtal vid Ale häradsrätt, som genom laga kraftvunnet utslag den

4 januari 1923 — jämte det Thorn för berörda förfarande ådömdes ansvar —

förpliktade honom att utgiva respektive belopp till kronan, landstinget och

kommunen eller, därest Lundgren skulle befinnas ersättningsskyldig, till denne.

I en den 1 mars 1924 till Kungl. Maj:t ingiven skrift anhöll Lundgren,

med förmälan att Thorn förskingrat ytterligare 300 kronor i kommunalutskylder,

att Kungl. Maj:t måtte befria Lundgren från ersättningsskyldighet

för de av Thorn förskingrade statsmedlen samt att kronan måtte ersätta

landstinget och kommunen ifrågavarande för dem förskingrade belopp.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som den 8 januari 1925 avgivit infordrat utlåtande

över Lundgrens framställning, har framhållit, att lagstiftningen på föreliggande

område syntes vilja inrikta sig på att begränsa landsfiskalen-utmätningsmannens

ansvarighet till det fall, att han enligt allmänna rättsgrundsatser

kunde anses hava gjort sig skyldig till försummelse i sin övervakningsplikt

och därigenom förorsakat förlusten. Anläde man denna synpunkt

vid bedömandet av Lundgrens förhållande till Thorns indrivningsverksamhet,

kunde man icke undgå att bemärka en viss efterlåtenhet från Lundgrens sida i kravet

på redovisning från Thorn. Sålunda hade, såvitt handlingarna utmärkte,

någon rapport över Thorns handhavande av restindrivningen av 1921 års kronoutskylder

icke avfordrats denne, innan han den 13 november 1922 avgivit en

Ansökning av

I andsfisk alen

E. Lundgren.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 16S.

första redovisning; och ej heller tillsynen över Tliorns bestyr med den kommunala

restindrivningen syntes hava varit präglad av önskvärd effektivitet. Ehuru

det sätt, varpå Lundgren kontrollerat Thorns indrivningsverksamhet sålunda

icke kunde anses fullt tillfredsställande, torde man å andra sidan höra taga

hänsyn till de avsevärda svårigheter, som, i betraktande av den stora

mängden av indrivningsärenden, mötte för landsfiskalen att vid sidan av

övriga åligganden kunna övervaka honom underlydande indrivningsmän.

Jämväl arbetsnedläggelse under år 1922 inom ifrågavarande landsfiskalsdistrikt

med därav följande minskade betalningsmöjliglieter för de restskyldiga torde

kunna antagas hava ogynnsamt påverkat restindrivningen och ytterligare

försvårat tillsynen över dess behöriga gång. Härtill komme i förevarande

fall den för Lundgren förmildrande omständigheten, att Thorn varit en i

orten ansedd och betrodd man, vilkens vandel och förhållande i övrigt förut

stått utanför varje misstanke om brottsligt förfarande i tjänsten. Slutligen

hade Lundgren åtnjutit tjänstledighet under större delen av de tre första

kvartalen av år 1922, då tillsynen över restindrivningen inom distriktet

givetvis närmast påvilat vikarien.

Med föranledande av länsstyrelsens yttrande har Lundgren inkommit med

ytterligare en skrivelse, däri han meddelar, att han, förutom skriftliga anmaningar

den 31 juli och den 18 oktober 1922 till Thorn att lämna redovisning,

mångfaldiga gånger muntligen uppmanat honom därtill, därvid

Thorn såsom orsak till dröjsmålet uppgivit arbetsnedläggelser inom distriktet,

varigenom jämväl omöjliggjorts skatteindrivning medelst införsel. Lundgren

bestrede därför på det bestämdaste, att han eftersatt sin övervakningsplikt.

Statskontoret, som härefter avgivit utlåtande i ärendet, har — efter framhållande

bland annat att även enligt de sedan början av innevarande år

gällande bestämmelserna utmätningsmans ansvarighet för substitut finge

anses kvarstå för den händelse han gjort sig skyldig till försumlighet i avseende

å honom åliggande tillsyn över substitutet — anfört följande:

Vad det nu föreliggande fallet anginge hade visserligen länsstyrelsen framställt

vissa anmärkningar mot det sätt, på vilket Lundgren kontrollerat

Thorns indrivningsverksamhet, men torde genom vad Lundgren anfört i sin

senaste skrivelse anmärkningarna få anses tillfredsställande förklarade. Om

Lundgren sålunda icke kunde anses hava i ifrågavarande avseende gjort sig

skyldig till försumlighet, torde med hänsyn till den numera ändrade lagstiftningen

och riksdagens beslut i liknande fall starka billighetsskäl tala

för att Lundgren befriades från ersättningsskyldighet genom att kronan

eftergåve sina fordringsanspråk samt landsting m. fl. erliölle ersättning av

statsmedel för det förskingrade. Härtill erfordrades dock givetvis riksdagens

medgivande.

Enligt uppgift av länsstyrelsen utgjordes de oredovisade medel, som bort

tillkomma kronan, av följande belopp:

inkomst- och förmögenhetsskatt............... kronor 650:91

bevillning ................................................... » 142: 9 6

mantalspenningar........................................ » 0:6 o

summa kronor 794: 47.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. 7

Om Lundgren befriades från att redovisa dessa belopp, torde desamma

komma att av länsstyrelsen i vanlig ordning avskrivas.

De oredovisade belopp, som skolat tillkomma annan än kronan, utgjordes

dels enligt länsstyrelsens uppgift i fråga om sådana medel, som uppbures i

samband med kronouppbörden, av:

Älvsborgs läns landsting tillkommande landstingsmedel .... kronor 2,874: 2 6

» » » » sjukvårdsavgift .... » 0: 75

pensionsstyrelsen tillkommande pensionsförsäkringsavgift... » 10: —

vederbörande häradsskrivare tillkommande debetsedelslösen » 0: so

tillsammans kronor 2,885: 51,

dels av kommunalutskylder till Nödinge kommun .......... » 556: 14

summa kronor 3,441: 6 5.

Vad kommunalatskylderna beträffade, torde böra anmärkas, att Thorn av

häradsrätten förpliktats att ersätta förskingrade kommunalutskylder med

allenast 256 kronor 14 öre. Då emellertid i ärendet finge anses styrkt, att

lian förskingrat ytterligare 300 kronor i kommunalutskylder, och Lundgren

sålunda vore ersättningsskyldig jämväl härför, torde hela det förskingrade

beloppet böra ersättas av statsmedel.

För beredande av ersättning åt andra än kronan för det förskingrade

skulle enligt förestående erfordras anvisandet av ett belopp av 3,441 kronor

65 öre. Att begära särskilt statsanslag för ändamålet syntes statskontoret

knappast vara erforderligt, utan torde ersättningen lämpligen kunna utgå

från anslaget till oförutsedda utgifter. För den händelse ersättningsskyldigheten

skulle avlyftas från Lundgren, torde denne uppenbarligen böra på

kronan överlåta sin fordringsrätt mot Thorn.

På grund av vad sålunda anförts hemställdes, det Kungl. Maj:t ville

föreslå riksdagen medgiva, att Lundgren befriades från att ersätta kronan

ett belopp av 794 kronor 47 öre, utgörande kronan tillkommande medel

som förskingrats av Thorn, samt att av anslaget till oförutsedda utgifter

linge utgivas ett sammanlagt belopp av 3,441 kronor 65 öre för beredande

av ersättning till Älvsborgs läns landsting, pensionsstyrelsen, vederbörande

häradsskrivare och Nödinge kommun för dem tillkommande medel, som av

Thorn förskingrats, mot skyldighet för Lundgren att på kronan överlåta

sin motsvarande fordringsrätt hos Thorn.

I likhet med statskontoret anser jag mig böra förorda, att statsverket Departementsträder

emellan för ersättande av de medel, som, enligt vad av* den före- rhefenbragta

utredningen framgår, förskingrats av fjärdingsmännen Bast och

Thorn. Såsom förut nämnts, har riksdagen tidigare i liknande fall beviljat

medel till ersättande av dylika förskingringar, och numera gälla i fråga

om utmätningsmans ansvar för substitut ändrade regler, varigenom sådant

ansvar uteslutits. Visserligen torde fortfarande ansvarsskyldighet föreligga

därest utmätningsmannen gjort sig skyldig till försummelse av sin övervakningsplikt

gent emot substitutet. I nu förevarande fall synes det beträffande

Insulander vara fullt klart, att försummelse härutinnan ej kan

läggas denne till last. I fråga om Lundgren har visserligen vederbörande

länsstyrelse gjort gällande, att kontrollen över Thorn ej varit fullt effektiv,

men då de härom framställda anmärkningarna, på sätt statskontoret i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

sitt utlåtande framhållit, måste anses tillfredsställande förklarade, finner jag

vad i berörda hänseende invänts ej böra utgöra hinder för att Lundgren

kommer i åtnjutande av enahanda förmån som Insulander.

På grund härav och under åberopande jämväl i övrigt av vad statskontoret

anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att i anledning av föreliggande ansökningar av landsfiskalerna Gustaf

Insulander och Emil Lundgren må från anslaget till oförutsedda utgifter

utbetalas dels till Insulander ett belopp av 2,156 kronor 78 öre, utgörande

av honom till statsverket inbetald ersättning för av fjärdingsmannen Erik

Johan Bast icke redovisade uppbördsmedel, dels ock ett belopp av 3,441

kronor 65 öre för beredande av ersättning till Älvsborgs läns landsting,

pensionsstyrelsen, vederbörande häradsskrivare och Nödinge kommun för

dem tillkommande medel, som av fjärdingsmannen Carl Alfred Thorn förskingrats,

mot skyldighet för Insulander och Lundgren att till kronan överlåta

sina motsvarande fordringsrätter hos respektive Bast och Thorn,

samt att därjämte Lundgren befrias från att ersätta kronan ett belopp av

794 kronor 47 öre, utgörande kronan tillkommande medel, som likaledes

blivit av Thorn förskingrade.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall; och skall till riksdagen avlåtas

proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Oskar ArJelsohn.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:146 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ansökningar av landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga om ersättni a1 i texten
  2. SU 1926:78 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ansökningar av landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga om ersättning för vissa b s. 1 i texten