Angående ansökningar av landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga om ersättning för vissa belopp, som förskingrats av dem underlydande fjärdingsmän
1926-02-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:168, Angående ansökningar av landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga om ersättning för vissa belopp, som förskingrats av dem underlydande fjärdingsmän
Dokumentets text
Kungl. Maj. ts proposition Nr 168.
1
Nr 16S.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ansökningar av
landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga
om ersättning för vissa belopp, som förskingrats av dem underlydande
fjärdingsmän; given Stockholms slott den 25 februari
1926.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Torsten Nothin.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlytek, Laksson, Wigforss, Möllek, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anför:
Enligt gällande bestämmelser åligger det landsfiskal att i egenskap av
utmätningsman inom sitt distrikt verkställa indrivning och redovisning av,
utom annat, krono- och kommunalutskylder samt böter. Före den 1 januari
1926 gällde enligt § 3 i förordningen den 14 december 1917 (nr 916) angående
föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna
avgifter m. m. (restindrivningsförordningen), att landsfiskal, som åt
honom underlydande fjärdingsman uppdragit att ombesörja indrivning
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. HO häft. (Nr 168). 1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.
och för sådant ändamål verkställa utmätning av lös egendom, själv var
skyldig att svara för redovisningen och för skada, som av fjärdingsmannens
fel eller försummelse kunde uppkomma. Enligt § 7 i förordningen den
14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter
gällde härutinnan enahanda bestämmelse som i avseende å restindrivningen.
I detta sammanhang må erinras om att statsverket jämlikt lagen den 10
juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämhets- eller tjänstemän in. fl., svarar för sådan skada bland
annat i fall, då ämhets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen
äger att med utmätningsmål taga befattning, tillgriper eller förskingrar
vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om utmätning för
kommunalutskylder, allmänna avgifter in. m. Skada, som föranletts av
brottsligt förfarande eller vållande av substitut för sådan tjänsteman, ersattes
före den 1 januari 1926 däremot icke av statsverket. För sådan
skada kunde vederbörande endast vända sig mot utmätningsmannen.
Från och med innevarande års ingång hava emellertid nu omförmälda
bestämmelser blivit ändrade. Jämlikt lagen den 6 juni 1925 (nr 178) om
ändring i vissa delar av nyssberörda lag den 10 juli 1899 ansvarar statsverket
sålunda för tillgrepp och förskingring av den, som av utmätningsman
erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning. Denna
bestämmelse äger dock ej tillämpning i avseende å tillgrepp och förskingring,
som inträffat före den 1 januari 1926. T restindrivningsförordningen
samt i förordningen om indrivning och redovisning av böter har i anslutning
härtill med giltighet från och med innevarande år den ändringen
genomförts, att bestämmelsen om utmätningsmans ansvar för substitut uteslutits
(se svensk författningssamling 1925 nr 499 och 500).
Redan före nämnda författningsändringar har av statsmakterna vid olika
tillfällen erkänts, att det icke överensstämmer med billighet att utmätningsman
under alla omständigheter skall svara för substitutets förskingringar.
Efter framställning av Kungl. Maj:t (prop. 195) medgav sålunda 1920 års
riksdag, att kronofogden C. O. Helmer befriades från att ersätta kronan vissa
av en kronolänsman förskingrade kommunalutskylder, vilka blivit kommunen
ersatta av statsmedel. Vidare beviljade, efter framställning av Kungl.
Maj:t (prop. nr 217/1921 och 153/1922), 1921 och 1922 års riksdagar ersättning
till tredje stadsfogden i Stockholm V. Karlson för vissa belopp, som
av honom till statsverket erlagts för täckande av brist, vilken uppkommit
genom e. o. uppbördsmäns förskingring av indrivna utskylder.
Efter dessa inledande anmärkningar tillåter jag mig att underställa Kungl.
Maj:t tvenne ärenden angående ansökningar av två landsfiskaler i fråga om
ersättning för medel, som före ikraftträdandet av förut omhandlade författningsändringar
förskingrats av dem underlydande fjärdingsman.
3
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 168.
Landsfiskalen i Karlskoga distrikt Gustaf Insulander uppdrog pil sill tid Ansökning av
åt fjärdingsmannen i Karlskoga sockens södra distrikt Erik Johan Bast att
verkställa indrivning av, utom annat, följande kronomedel: 1,700 kronor i
krigskonjunkturskatt för år 1918, 990 kronor 36 öre i kronoutskylder för
åren 1918 och 1919 samt 440 kronor i bötesmedel eller tillhopa 3,130 kronor
36 öre. Sedan Bast, som indrivit berörda ävensom andra av honom uppburna
allmänna medel, därefter förskingrat desamma, ställdes han härför till
ansvar vid Karlskoga häradsrätt, som genom utslag den 19 april 1920 —
jämte det Bast för berörda förfarande ådömdes ansvar — förpliktade honom
att ersätta Insulander de förskingrade medlen. Vid verkställande av ifrågavarande
utslag, i vad det avsåg förpliktande för Bast att ersätta Insulander
berörda belopp, togs i mät viss Bast tillhörig lös egendom, vilken egendom
sedermera försåldes för 458 kronor 40 öre.
Landsfogden i Örebro län instämde därefter Insulander till häradsrätten,
med yrkande att Insulander, som till statsverket inlevererat allenast sistnämnda
belopp 458 kronor 40 öre, måtte åläggas till kronan utgiva återstoden
av de av Bast förskingrade kronouppbördsmedel och böter eller 2,671
kronor 96 öre jämte ränta; och bifölls detta yrkande genom häradsrättens utslag
den 13 december 1920. I häradsrättens utslag sökte Insulander ändring hos
Svea hovrätt, som genom dom den 17 november 1922, enär målet vore av
beskaffenhet, att detsamma jämlikt § 1 i den för kammarrätten gällande
instruktion skulle till behandling och avgörande upptagas av kammarrätten,
prövade lagligt undanröja häradsrättens utslag.
Sedan i anledning härav handlingarna i målet av länsstyrelsen i Örebro
län överlämnats till advokatfiskal i kammarrätten, anhöll Insulander hos
Kungl. Maj:t att av nåd bliva befriad från skyldighet att till kronan redovisa
ifrågavarande medel.
Uti infordrat utlåtande över Insulanders framställning har länsstyrelsen
anfört, att det visserligen icke i rättegångsväg blivit slutligen bestämt, att
Insulander vore skyldig ersätta kronan de förskingrade medlen. Genom
hovrättens dom hade emellertid icke sagts annat än att målet vore av sådan
beskaffenhet, att detsamma skulle till behandling och avgörande upptagas
av kammarrätten; och det torde icke kunna råda någon som helst tvekan därom,
att Insulander komme att bliva slutligen dömd att till kronan redovisa beloppet
i fråga. Någon tjänsteförsummelse kunde icke läggas Insulander till
last, och länsstyrelsen funne vid sådant förhållande icke obefogat, att Insulander,
i likhet med vad tidigare i jämförbara fall skett, befriades från
ersättningsskyldighet.
Därefter har Insulander till Kungl. Maj:t inkommit med en skrift, däri
ha-n — med återkallande av sin tidigare framställning samt under förmälan,
att han numera till kronan inlevererat krigskonjunkturskatt 1,241 kronor 60
öre, kronoutskylder 600 kronor 18 öre, brandstodsavgift 3 kronor 60 öre samt
bötesmedel 315 kronor eller tillhopa 2,160 kronor 38 öre — anhållit att
bliva »befriad från ersättningsskyldighet» för dessa belopp med undan
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.
tåg av inlevererad brandstodsavgift 3 kronor 60 öre eller sålunda 2,156
kronor 78 öre.
Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, yttrar däri bland annat
följande:
Då Insulander numera till kronans kassa inbetalt de av Bast förskingrade
medel, varom nu vore fråga, torde den föreliggande ansökningen få anses
innebära en anhållan att av statsmedel erhålla ersättning för den förlust
Insulander därigenom lidit. Kronans fordran hos Insulander för de av Bast
förskingrade medlen hade, efter en den 22 december 1922 verkställd inleverering
av 137 kronor 73 öre, utgjort ett belopp av 2,534 kronor 23 öre.
Enligt vad statskontoret genom undersökning i länsräkenskaperna förvissat
sig om, hade Insulander till täckande av balansen den 18 juni 1925 å statsverkets
giroräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning insatt under
titeln deponerad krigskonjunkturskatt 1,241 kronor 60 öre, under titeln deponerade
bötesmedel 315 kronor och under titeln deponerade kronouppbördsmedel
985 kronor 13 öre eller tillsammans 2,541 kronor 73 öre. I ansökningen
uppgå ve han sig hava för avsikt att hos länets landsting söka befrielse
från redovisning av vissa medel, som skolat tillkomma landstinget,
samt gjorde icke anspråk på ersättning för redovisad brandstodsavgift. Den
remitterade ansökningen avsåge därför att av de inlevererade medlen återbekomma
2,156 kronor 78 öre. Det av Insulander begärda beloppet utgjordes
av följande medel:
krigskon ju likt urskatt .................................................................
mantalspenningar .......................................................................
inkomst- och förmögenhetskatt ................................................
bevillning.......................................................................................
kostnader enligt §§ 19 och 37 i lagen om olycksfall i arbete
pensionsförsäkringsavgifter ........................................................
debetsedelslösen ............................................................................
kronans bötesmedel........................................................................
kronor
»
»
»
»
»
»
»
1,241: eo
9: 20
399: 60
30: 2 6
2: 73
155: —
3: 39
315: —
summa kronor 2,156: 7 8.
Sedan kammarrättens advokatfiskalsämbete anmält sig sakna anledning
att mot Insulander vidtaga någon åtgärd, enär han inkommit med redovisning
för de medel, varom fråga vore, hade kammarrätten genom beslut den
15 december 1925 förordnat, att ärendet skulle från vidare handläggning
ur kammarrättens diarier avskrivas. Insulanders ersättningsskyldighet gentemot
kronan hade sålunda icke blivit i rättegångsväg fastställd, men torde
denna omständighet sakna betydelse vid ett ståndpunkttagande till frågan
om Insulander borde genom särskilt beslut beviljas ersättning för sin förlust,
då det nämligen icke torde kunna råda någon tvekan därom, att han
författningsenligt varit ansvarig för redovisningen av de av Bast indrivna
utskylderna och han ju ostridigt till kronans kassa inbetalt de medel ansökningen
avsåge.
Rörande utmätningsmans ansvar för substitut hade under årens lopp den
uppfattningen trängt igenom, att sådant ansvar vore obilligt att utkräva,
därest skadan icke uppkommit genom utmätningsmannens egen försumlighet.
Från och med innevarande år hade också bestämmelserna i detta avseende
blivit ändrade. Enligt vad länsstyrelsen upplyst kunde någon tjänsteförsummelse
icke läggas Insulander till last. Vid anförda förhållanden funne
statskontoret starka billighetsskäl tala för bifall till ansökningen, men torde
Kung!. Maj:ts proposition Nr 168. 5
i så fall den rätt mot Bast, som enligt Karlskoga häradsrätts utslag den
19 april 1920 tillkomme Insulander, böra beträffande de medel, varom här
vore fråga, överlåtas på kronan.
Att betrakta den statsutgift, som genom medgivande av ersättning till
Insulander skulle uppkomma, såsom en restitution torde icke vara lämpligt,
bland annat därför, att vissa av de uppbördstitlar, som därav skulle beröras,
icke vore kronoutskylder i egentlig mening. Särskilt anslag för ändamålet
torde väl knappast heller böra begäras, utan syntes utgiften kunna bestridas
av anslaget till oförutsedda utgifter. Med stöd av det anförda hemställde
statskontoret, det Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att till Insulander
finge från anslaget till oförutsedda utgifter utbetalas ett belopp av
2,156 kronor 78 öre, utgörande av honom till statsverket inbetald ersättning
för av Bast icke redovisade uppbördsmedel, mot skyldighet för Insulander
att till kronan överlåta den fordringsrätt beträffande ifrågavarande
medel, som på grund av Karlskoga häradsrätts utslag den 19 april 1920
tillkomme honom gentemot Bast.
Det andra ärendet avser ersättning för medel, som förskingrats av fjärdingsmannen
i Nödinge socken Carl Alfred Thorn.
Av landsfiskalen i Ale distrikt Emil Lundgren hade åt Thorn uppdragits
att verkställa indrivning av vissa oguldna krono- och kommunalutskylder
m. m. i Nödinge socken för år 1921. Sedan Thorn av på grund härav
utav honom uppburna medel förskingrat, förutom annat, 650 kronor 91 öre
i inkomst- och fönnögenhetsskatt, 142 kronor 96 öre i bevillning, 60 öre i
mantalspenningar, 2,874 kronor 26 öre i landstingsmedel, 75 öre i sjukvårdsavgift,
10 kronor i pensionsförsäkringsavgift, 50 öre i debetsedellösen och
256 kronor 14 öre i kommunalutskylder till Nödinge kommun, ställdes
han under åtal vid Ale häradsrätt, som genom laga kraftvunnet utslag den
4 januari 1923 — jämte det Thorn för berörda förfarande ådömdes ansvar —
förpliktade honom att utgiva respektive belopp till kronan, landstinget och
kommunen eller, därest Lundgren skulle befinnas ersättningsskyldig, till denne.
I en den 1 mars 1924 till Kungl. Maj:t ingiven skrift anhöll Lundgren,
med förmälan att Thorn förskingrat ytterligare 300 kronor i kommunalutskylder,
att Kungl. Maj:t måtte befria Lundgren från ersättningsskyldighet
för de av Thorn förskingrade statsmedlen samt att kronan måtte ersätta
landstinget och kommunen ifrågavarande för dem förskingrade belopp.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som den 8 januari 1925 avgivit infordrat utlåtande
över Lundgrens framställning, har framhållit, att lagstiftningen på föreliggande
område syntes vilja inrikta sig på att begränsa landsfiskalen-utmätningsmannens
ansvarighet till det fall, att han enligt allmänna rättsgrundsatser
kunde anses hava gjort sig skyldig till försummelse i sin övervakningsplikt
och därigenom förorsakat förlusten. Anläde man denna synpunkt
vid bedömandet av Lundgrens förhållande till Thorns indrivningsverksamhet,
kunde man icke undgå att bemärka en viss efterlåtenhet från Lundgrens sida i kravet
på redovisning från Thorn. Sålunda hade, såvitt handlingarna utmärkte,
någon rapport över Thorns handhavande av restindrivningen av 1921 års kronoutskylder
icke avfordrats denne, innan han den 13 november 1922 avgivit en
Ansökning av
I andsfisk alen
E. Lundgren.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 16S.
första redovisning; och ej heller tillsynen över Tliorns bestyr med den kommunala
restindrivningen syntes hava varit präglad av önskvärd effektivitet. Ehuru
det sätt, varpå Lundgren kontrollerat Thorns indrivningsverksamhet sålunda
icke kunde anses fullt tillfredsställande, torde man å andra sidan höra taga
hänsyn till de avsevärda svårigheter, som, i betraktande av den stora
mängden av indrivningsärenden, mötte för landsfiskalen att vid sidan av
övriga åligganden kunna övervaka honom underlydande indrivningsmän.
Jämväl arbetsnedläggelse under år 1922 inom ifrågavarande landsfiskalsdistrikt
med därav följande minskade betalningsmöjliglieter för de restskyldiga torde
kunna antagas hava ogynnsamt påverkat restindrivningen och ytterligare
försvårat tillsynen över dess behöriga gång. Härtill komme i förevarande
fall den för Lundgren förmildrande omständigheten, att Thorn varit en i
orten ansedd och betrodd man, vilkens vandel och förhållande i övrigt förut
stått utanför varje misstanke om brottsligt förfarande i tjänsten. Slutligen
hade Lundgren åtnjutit tjänstledighet under större delen av de tre första
kvartalen av år 1922, då tillsynen över restindrivningen inom distriktet
givetvis närmast påvilat vikarien.
Med föranledande av länsstyrelsens yttrande har Lundgren inkommit med
ytterligare en skrivelse, däri han meddelar, att han, förutom skriftliga anmaningar
den 31 juli och den 18 oktober 1922 till Thorn att lämna redovisning,
mångfaldiga gånger muntligen uppmanat honom därtill, därvid
Thorn såsom orsak till dröjsmålet uppgivit arbetsnedläggelser inom distriktet,
varigenom jämväl omöjliggjorts skatteindrivning medelst införsel. Lundgren
bestrede därför på det bestämdaste, att han eftersatt sin övervakningsplikt.
Statskontoret, som härefter avgivit utlåtande i ärendet, har — efter framhållande
bland annat att även enligt de sedan början av innevarande år
gällande bestämmelserna utmätningsmans ansvarighet för substitut finge
anses kvarstå för den händelse han gjort sig skyldig till försumlighet i avseende
å honom åliggande tillsyn över substitutet — anfört följande:
Vad det nu föreliggande fallet anginge hade visserligen länsstyrelsen framställt
vissa anmärkningar mot det sätt, på vilket Lundgren kontrollerat
Thorns indrivningsverksamhet, men torde genom vad Lundgren anfört i sin
senaste skrivelse anmärkningarna få anses tillfredsställande förklarade. Om
Lundgren sålunda icke kunde anses hava i ifrågavarande avseende gjort sig
skyldig till försumlighet, torde med hänsyn till den numera ändrade lagstiftningen
och riksdagens beslut i liknande fall starka billighetsskäl tala
för att Lundgren befriades från ersättningsskyldighet genom att kronan
eftergåve sina fordringsanspråk samt landsting m. fl. erliölle ersättning av
statsmedel för det förskingrade. Härtill erfordrades dock givetvis riksdagens
medgivande.
Enligt uppgift av länsstyrelsen utgjordes de oredovisade medel, som bort
tillkomma kronan, av följande belopp:
inkomst- och förmögenhetsskatt............... kronor 650:91
bevillning ................................................... » 142: 9 6
mantalspenningar........................................ » 0:6 o
summa kronor 794: 47.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. 7
Om Lundgren befriades från att redovisa dessa belopp, torde desamma
komma att av länsstyrelsen i vanlig ordning avskrivas.
De oredovisade belopp, som skolat tillkomma annan än kronan, utgjordes
dels enligt länsstyrelsens uppgift i fråga om sådana medel, som uppbures i
samband med kronouppbörden, av:
Älvsborgs läns landsting tillkommande landstingsmedel .... kronor 2,874: 2 6
» » » » sjukvårdsavgift .... » 0: 75
pensionsstyrelsen tillkommande pensionsförsäkringsavgift... » 10: —
vederbörande häradsskrivare tillkommande debetsedelslösen » 0: so
tillsammans kronor 2,885: 51,
dels av kommunalutskylder till Nödinge kommun .......... » 556: 14
summa kronor 3,441: 6 5.
Vad kommunalatskylderna beträffade, torde böra anmärkas, att Thorn av
häradsrätten förpliktats att ersätta förskingrade kommunalutskylder med
allenast 256 kronor 14 öre. Då emellertid i ärendet finge anses styrkt, att
lian förskingrat ytterligare 300 kronor i kommunalutskylder, och Lundgren
sålunda vore ersättningsskyldig jämväl härför, torde hela det förskingrade
beloppet böra ersättas av statsmedel.
För beredande av ersättning åt andra än kronan för det förskingrade
skulle enligt förestående erfordras anvisandet av ett belopp av 3,441 kronor
65 öre. Att begära särskilt statsanslag för ändamålet syntes statskontoret
knappast vara erforderligt, utan torde ersättningen lämpligen kunna utgå
från anslaget till oförutsedda utgifter. För den händelse ersättningsskyldigheten
skulle avlyftas från Lundgren, torde denne uppenbarligen böra på
kronan överlåta sin fordringsrätt mot Thorn.
På grund av vad sålunda anförts hemställdes, det Kungl. Maj:t ville
föreslå riksdagen medgiva, att Lundgren befriades från att ersätta kronan
ett belopp av 794 kronor 47 öre, utgörande kronan tillkommande medel
som förskingrats av Thorn, samt att av anslaget till oförutsedda utgifter
linge utgivas ett sammanlagt belopp av 3,441 kronor 65 öre för beredande
av ersättning till Älvsborgs läns landsting, pensionsstyrelsen, vederbörande
häradsskrivare och Nödinge kommun för dem tillkommande medel, som av
Thorn förskingrats, mot skyldighet för Lundgren att på kronan överlåta
sin motsvarande fordringsrätt hos Thorn.
I likhet med statskontoret anser jag mig böra förorda, att statsverket Departementsträder
emellan för ersättande av de medel, som, enligt vad av* den före- rhefenbragta
utredningen framgår, förskingrats av fjärdingsmännen Bast och
Thorn. Såsom förut nämnts, har riksdagen tidigare i liknande fall beviljat
medel till ersättande av dylika förskingringar, och numera gälla i fråga
om utmätningsmans ansvar för substitut ändrade regler, varigenom sådant
ansvar uteslutits. Visserligen torde fortfarande ansvarsskyldighet föreligga
därest utmätningsmannen gjort sig skyldig till försummelse av sin övervakningsplikt
gent emot substitutet. I nu förevarande fall synes det beträffande
Insulander vara fullt klart, att försummelse härutinnan ej kan
läggas denne till last. I fråga om Lundgren har visserligen vederbörande
länsstyrelse gjort gällande, att kontrollen över Thorn ej varit fullt effektiv,
men då de härom framställda anmärkningarna, på sätt statskontoret i
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.
sitt utlåtande framhållit, måste anses tillfredsställande förklarade, finner jag
vad i berörda hänseende invänts ej böra utgöra hinder för att Lundgren
kommer i åtnjutande av enahanda förmån som Insulander.
På grund härav och under åberopande jämväl i övrigt av vad statskontoret
anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att i anledning av föreliggande ansökningar av landsfiskalerna Gustaf
Insulander och Emil Lundgren må från anslaget till oförutsedda utgifter
utbetalas dels till Insulander ett belopp av 2,156 kronor 78 öre, utgörande
av honom till statsverket inbetald ersättning för av fjärdingsmannen Erik
Johan Bast icke redovisade uppbördsmedel, dels ock ett belopp av 3,441
kronor 65 öre för beredande av ersättning till Älvsborgs läns landsting,
pensionsstyrelsen, vederbörande häradsskrivare och Nödinge kommun för
dem tillkommande medel, som av fjärdingsmannen Carl Alfred Thorn förskingrats,
mot skyldighet för Insulander och Lundgren att till kronan överlåta
sina motsvarande fordringsrätter hos respektive Bast och Thorn,
samt att därjämte Lundgren befrias från att ersätta kronan ett belopp av
794 kronor 47 öre, utgörande kronan tillkommande medel, som likaledes
blivit av Thorn förskingrade.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skall till riksdagen avlåtas
proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Oskar ArJelsohn.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:146 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ansökningar av landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga om ersättni a1 i texten
- SU 1926:78 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ansökningar av landsfiskalerna Gustaf Insulander och Emil Lundgren i fråga om ersättning för vissa b s. 1 i texten