Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål

28 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 25 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:182, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

1

Nr 182.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring

i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt

i spannmål; given Stockholms slott den 26 februari 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den

20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Notliin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt.

152 höft. (Nr 182)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att 1, 4, 5, 9, 12, 17 och 18 §§ i lagen den 20 juni

1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål skola, 1, 4, 5, 9 och 18 §§ i

nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

I — — — räkning.

Med spannmål förstås i denna lag råg, vete, korn, havre, ärter, hönor

och vicker.

Panträtten kan upplåtas i tröskad eller otröskad spannmål.

4 §•

Panträtten---styrkt.

I upplåtelsen skall angivas:

1) storleken och slaget av det parti spannmål, panträtten skall avse, varvid*

om spannmålen är otröskad, detta skall anmärkas samt partiets storlek angivas

efter den myckenhet spannmål, detsamma beräknas innehålla;

2) vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålspartiet förvaras;

3) förvaringsrum eller annan plats, där spannmålspartiet finnes upplagt

med angivande tillika, därest annan spannmål upplagts eller kan uppläggas

i samma förvaringsrum, av den plats i rummet, där det ifrågavarande

partiet finnes upplagt.

5

Med — — — underavdelning.

Angående besiktningen skall, med angivande av dagen för densamma, å

upplåtelsehandlingen tecknas intyg, vari vitsordas:

att ett spannmålsparti av det slag och minst den storlek, som i upplåtelsehandlingen

uppgivits, finnes upplagt på i handlingen angiven plats å

ifrågavarande fastighet och, därest sådant enligt 3 § erfordras, blivit på

sätt där stadgas avskilt, samt

att, såvitt besiktningsmännen kunnat utröna, vad i 2 § är stadgat blivit

iakttaget och spannmålspartiet icke är föremål för tidigare upplåten panträtt.

År spannmålen otröskad, skall detta angivas i det å upplåtelsehandlingen

tecknade intyget.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 182.

3

9 §.

Då — — — verkställdes.

Om pantförskrivningen avsett otröskad spannmål, skall, så länge det pantförskrivna

partiet är otröskat, panträtten omfatta jämväl halmen; dock skall

denna omständighet, därest det pantförskrivna partiet utgöres av otröskad

stråsäd och denna skördats å en på arrende innehavd fastighet, icke föranleda,

att den otröskade stråsäden må, även om panthavaren kommit i besittning

därav, från fastigheten bortföras i andra fall än där sådant må ske

enligt 2 kap. 19 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Sedan tröskning verkställts, skall panträtten endast omfatta den vid

tröskningen utvunna spannmålen.

12 §.

Den pantförskrivna spannmålen må icke, förrän skulden betalts eller

panträtten eljest upphört, utan panthavarens medgivande bortföras eller utlämnas

från den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten eller inom

denna förflyttas från den upplagsplats, som i samma handling angivits.

Vad sålunda stadgas skall dock icke utgöra hinder för uttagande av prov

å spannmålen eller för tillräckligt rubbande av spannmålen i och för densammas

behöriga vård, ej heller för tröskning av spannmål, som pantförskrivits

i otröskat skick, under förutsättning att panthavaren i god tid före

tröskningens företagande bevisligen underrättats därom och tröskningen verkställes

å den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten.

Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter

verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten, åligger det honom

i samband därmed dels att, därest sådant enligt 3 § erfordras, tillse, att

spannmålen varder på sätt där stadgas avskild, dels ock att till såväl

registerföraren som panthavaren omedelbart lämna meddelande om uppläggningen,

innehållande uppgift om dagen därför, det upplagda partiets storlek

och upplagsplatsen. I fråga om förflyttning av spannmålen från upplagsplats,

varom nu sagts, skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

Där panthavaren lämna]’ sådant medgivande, som ovan sagts, vare han

pliktig att å upplåtelsehandlingen därom gorå anteckning, vid äventyr att

underlåtenhet härutinnan medför skyldighet för honom att ansvara för den

skada, som därigenom kan uppkomma för den, som i god tro förvärvat den

på handlingen grundade rätt.

17 §.

Sedan panthavaren, enligt 15 § eller med stöd av ett utav överexekutor

enligt 16 § meddelat slutligt förordnande, av utmätningsmannen blivit försatt

i besittning av det pantförskrivna spannmålspartiet, äger panthavaren,

oberoende av överenskommen förfallotid, att i den ordning, som i lag stadgas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

eller mellan parterna med laga verkan avtalats, ur partiet förskaffa sig

betalning för sin fordran till kapital och ränta ävensom för samtliga med

besittningens erhållande och fordringens utfående förenade kostnader.

Är det spannmålsparti, som panthavaren erhållit i sin besittning, otröskat,

äger han föranstalta om tröskning av detsamma samt ur den därvid utvunna

spannmålen förskaffa sig betalning, såsom i första stycket sägs, såväl

för däri omförmälda fordran och kostnader som ock för de med tröskningen

förenade kostnaderna.

I övrigt skall, sedan panthavaren erhållit spannmålspartiet i sin besittning,

vad med avseende å handfången pant i allmänhet gäller äga tilllämpning.

18 §.

Den — — — upplåtits.

Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter

verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga

vad honom enligt 12 § andra stycket åligger eller lämnar medvetet oriktig

uppgift i sådant meddelande till registerföraren eller panthavaren, som där

sägs, straffes han med böter från och med fem till och med ettusen kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29

januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Under, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:

»Genom lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål,

vilken lag trädde i kraft den 15 augusti samma år, infördes en särskild

form för spannmålsbelåning, i det att enligt nämnda lag panträtt kan upplåtas

i spannmål, utan att densamma överlämnas till panthavaren eller

annan för dennes räkning. Panträtten kan emellertid enligt bestämmelse

i lagen endast upplåtas i spannmål som befinner sig i tröskat skick.

Då inom närmast intresserade kretsar den uppfattning gjorts gällande,

att för befordrande av lagens syfte det skulle vara av stor betydelse, om

panträtt kunde upplåtas även i otröskad spannmål, har jag ansett en utredning

böra komma till stånd rörande eventuell lagstiftningsåtgärd för

detta ändamål; och har Kungl. Maj:t den 9 januari 1925, på min hemställan,

förordnat revisionssekreteraren Gunnar Bendz att verkställa ifrågavarande

utredning.

I anledning härav har Bendz den 18 november 1925 avgivit en utredning

i ämnet, vilken utmynnar i ett förslag till ändringar i förenämnda

lag, varigenom panträtt enligt reglerna i lagen skulle kunna upplåtas jämväl

i otröskad spannmål. Utredningen jämte det därvid fogade lagförslaget

torde få i avskrift biläggas protokollet (bil. B.).

Över denna utredning med förslag hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,

efter hörande av förvaltningsutskotten i samtliga hushållningssällskap

med undantag av de fyra nordligaste länens, samt av Sveriges

allmänna lantbrukssällskap och styrelserna för svenska bankföreningen och

svenska sparbanksföreningen.

Samtliga i ärendet hörda hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava

tillstyrkt den föreslagna utvidgningen av ifrågavarande lag. Därvid hava

flera, såsom de i Uppsala, Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus’

och Skaraborgs län, framhållit, att den föreslagna lagändringen väsent
-

Revisionssekreterare

Bendz'' utredning.

Hushållnings
sällskapens
förvaltnings
utskott.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

ligt skulle öka lagens praktiska användbarhet, enär därigenom större möjlighet

till kredit vid lämplig tidpunkt skulle beredas jordbrukarna. Andra

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, såsom de i Jönköpings och Blekinge

län, hava, oaktat de tillstyrkt den föreslagna lagändringen, uttalat

tvivelsmål om att den skulle komma att medföra ökat utnyttjande av de

lånemöjligheter, lagen avser att bereda, varvid särskilt hänvisats till det

förhållandet att en pant, som fortfarande befinner sig i låntagarens besittning,

av långivaren måste betraktas som mindervärdig, och att belåningsproceduren

enligt sakens natur måste bliva omständlig och dyrbar.

Några förvaltningsutskott hava framhållit, att vissa svårigheter möta

mot att på tillförlitligt sätt kunna uppskatta storleken av ett parti otröskad

spannmål.

Det uppgjorda lagförslaget innehåller för vissa paragrafer två olika

alternativ, av vilka alternativ I, i anslutning till lagens regler om panträttens

instiftande, innebär, att, om spannmålen efter verkställd tröskning

åter skall uppläggas å fastigheten, en ny besiktning — låt vara under

något enklare former — skall hållas, under det att alternativ II icke uppställer

fordran på en dylik andra besiktning. Enligt alternativ II hava

även alla i lagen upptagna bestämmelser om anslag till utmärkande av

pantsättningen uteslutits ur lagen.

Kalmar läns södra, Gotlands läns och Blekinge läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hava uttalat sig för alternativ I under framhållande

av att detta, såsom innebärande större säkerhet för långivaren,

vore ägnat att göra honom mera benägen för ifrågavarande kreditform.

Samtliga övriga hörda förvaltningsutskott med undantag av två, som ej

uttalat sig i frågan, hava bestämt förordat alternativ II, varvid särskilt

framhållits önskvärdheten av att ej öka de erforderliga formaliteterna och

därigenom motverka lagändringens syfte, samt att de nu gällande bestämmelserna

om anslag visat sig hinderliga för lagens användning och därför

borde utgå. Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

som förordat alternativ II, har emellertid föreslagit, att, om långivaren befarade,

att låntagaren skulle handla oredligt till långivarens förfång, han

borde hava rätt att å förvaringsplatsen uppsätta intyg om pantförskrivningen.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, i syfte att

bereda ökad verksamhet åt bestämmelserna om belåning av otröskad spannmål,

föreslagit, att redan i panträttsupplåtelsen skulle angivas förvaringsrum

eller annan plats, där efter eventuell tröskning den uttröskade spannmålen

skulle uppläggas, samt att avvikelse härifrån, vid bötesansvar, icke

finge ske utan panthavarens samtycke.

Förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap har ifrågasatt,

huruvida icke, för det fall att gäldenären-ägaren vore arrendator

till den fastighet, varå spannmålen skördats, den föreslagna tilläggsbestämmelsen

till 9 § kunde tänkas pålägga honom skyldigheter, som näppeligen

kunde sägas bliva förenliga med de förbindelser, som han iklätt sig i fråga

om rättigheten att disponera å fastigheten skördat stråfoder. Utskottet har

därför ansett önskvärt, att ett förtydligande i detta hänseende genomfördes,

så att en brukare, som förbundit sig att icke från fastigheten bortföra stråfoder,

ej måtte i fråga om pantförskrivningen ställas inför villkor, som

strede mot förut ingångna åtaganden. Även i fråga om det till 17 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182. 1

föreslagna tilläggsstadgandet syntes ett förtydligande i samma riktning

^förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap har föreslagit,

att, om efter verkställd tröskning den uttröskade spannmålen fortfarande

skulle stanna i pantgivarens vård, i första hand för långivaren

såsom pant borde uppläggas i pantförskrivningen angiven kvantitet spannmål

av i kvalitativt hänseende normal handelsvara med rätt för låntagaren

att frånskilja och fritt disponera vad som vid tröskningen eventuellt kunde

erhållas utöver denna kvantitet, men med skyldighet för honom å andra

sidan, att, om den vid tröskningen erhållna kvantiteten spannmål av normal

kvalitet bleve mindre än den vid pantförskrivningen angivna kvantiteten,

låta panträtten kvarstå jämväl i den spannmål, som kunde betecknas

som sekunda, och därutöver i den kvantitet halm, som erfordrades för att

utgöra pant för den erhållna krediten. .....

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit,

att minimigränsen för det i 18 § sista stycket alternativ II stadgade hötesansvaret

måtte avsevärt höjas. Även förvaltningsutskottet i Värmlands

läns hushållningssällskap har uttalat, att särskilt straffbestämmelserna för

oriktiga uppgifter och för i övrigt svikligt förfarande under den tid, spannmålen

vore pantsatt, borde betydligt skärpas.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande bland annat anfört: Det syntes

styrelsen, som om eu tillämpning i praktiken av lagen i den utvidgade

omfattning, som nu föresloges, i flera avseenden skulle medföra ytterligare

svårigheter, jämfört med vad fallet vore vid belåning av endast avtröskad

spannmål. De förväntningar, som ställdes på de föreslagna lagändringarna,

torde i följd härav ofta komma att svikas. Lantbruksstyrelsen syftade härvid

i första hand på de av såväl förslagsställaren som hushållningssällskapens

förvaltningsutskott framhållna svårigheterna vid beräkning axpantens

värde, en beräkning, som i första hand måste grunda sig på den

myckenhet spannmål, som det otröskade partiet innehölle. Det syntes lantbruksstyrelsen,

som om dessa svårigheter i allmänhet underskattats. Denna

beräkning måste nämligen grunda sig på mycket osäkra faktorer. En betydande

osäkerhet rådde vid uppskattningen av den totala mängden axupplagd

otröskad spannmål, då denna packade sig olika, alltefter som den

läge upplagd inomhus eller i stackar, och allt efter ladornas och stackarnas

storlek. I huvudsak bleve därför besiktningsmännen vid beräkningen axtotalmängden

otröskad spannmål hänvisade till av ägaren lämnade uppgifter

angående antalet upplagda lass, äx-en detta eu mycket osäker beräkningsgrund.

Ännu svårare torde det emellertid vara att beräkna, huru stor del

av den otröskade varan, som utgjordes av kärna, då detta ju berodde på

kärnsättning och halmutveckling. En beräkning blex-e därför äx-en i detta

hänseende i huvudsak beroende a\- de uppgifter, ägaren lämnade angående

kärnskördens bättre eller sämre utx-eckling. Enligt lantbruksstyrelsens mening

kunde man därför icke utan vidare påräkna, att penninginstitut eller

enskild skulle befinnas xullig att utan ytterligare säkerhet bex-ilja län till

högre belopp än eu bråkdel av det beräknade värdet i spannmålen. I fråga

om otröskad spannmål, förvarad i stack utomhus, tillkomme jämx-äl eu viss

osäkerhet med hänsyn till bevarandet axr pantens värde i kx-alitatix t hänseende.

— Eu annan fråga, som enligt lantbruksstyrelsens förmenande bolde

tillmätas stor vikt x-id bedömande ax- värdet utax- den föreslagna lagändringen,

vore osäkerheten hurux-ida och i vad mån arrendatorer, för vilka

Lantbruksstyrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sveriges allmänna

lantkssällskap.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

^ Ki;u;ld av deras i allmänhet svagare ekonomiska ställning lagen syntes

hora i forsta hand vara av behovet påkallad, kunde annat än iundantagstall

begagna sig av möjligheten att belåna otröskad spannmål. Enligt 19 &

i gällande arrendelag ägde arrendator icke utan jordägarens samtycke, innan

arrendet upphörde, från arrendegården bortföra stråfoder, varjämte vid avtradet

från arrendet bortförande av stråfoder finge äga rum, endast om

jordagaren icke vore villig lösa stråfodret till hälften av det i orten gångbara

priset. Detta förhållande syntes icke hava beaktats i förslaget. Förslagsstallaren

hade framhållit, att endast om panträtten finge omfatta den

otros kade grödan i dess helhet, intet hinder mötte att även pantförskriva

otroskad spannmål. De föreslagna lagbestämmelserna vore ock så avfattade,

att panträtten visserligen, sedan tröskning skett, endast avsåge den vid

tröskningen utvunna spannmålen men dessförinnan jämväl halmen, och att

panthavaren, där han enligt lagens bestämmelser på grund av pantförskrivnmg

kommit i besittning av partiet, ur detta ägde förskaffa sig betalning

jamval för de med tröskningen förenade kostnaderna. Detta skulle kanske

i praktiken icke spela någon större roll, om halmen utgjorde eu betydelselös

del av den otröskade varan. Så vore emellertid icke fallet. Med hänsyn

till osäkerheten i beräkningarna av mängden i den otröskade skörden ingående

kärna måste den säkerhet, som panträtten jämväl i halmen innebure,

spela en avsevärd roll för eventuella långivare. Då emellertid i fråga

om arrendatorer, vilka ej fritt disponerade sin halmskörd, denna säkerhet

bleve illusorisk, skulle möjligheten till ökad kredit genom pantsättning av

otroskad spannmål for denna betydande grupp av lantmän bliva av ringa

eller intet värde. Lantbruksstyrelsen hemställde därför, att lagens avfattning

måtte ändras därhän, att dess bestämmelser icke komme i strid med

gällande arrendelag, och ifrågasatte i sådant avseende, huruvida icke pantratten

skulle kunna upplåtas i endast kärnorna i otröskad säd respektive

otroskade baljväxter.. — Av de för vissa paragrafer i förslaget utformade

alternativen ansåge sig lantbruksstyrelsen böra förorda alternativ II, ehuru

styrelsen ansåge skäl föreligga att pröva, huruvida icke, i enlighet med det

f.v Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framställda

förslaget, bestämmelser om rätt för långivare att i visst fall anbringa anslag

om pantförskrivningen kunde införas i förslaget. — Jämväl det av

samma förvaltningsutskott framförda förslaget om intagande i lagen av eu

bestämmelse därom att efter skedd tröskning endast sa stor del av den vid

tröskningen utvunna kärnskörden, som svarade mot i lånehandlingen angiven

kärnkvantitet, fortfarande skulle vare underkastad pantförskrivning

tunne lantbruksstyrelsen värt beaktande. — Ehuru lantbruksstyrelsen, såsom

av det anförda framginge, icke vågade ställa större förhoppningar på att

den föreslagna utvidgningen av ifrågavarande lag skulle få någon vidare

I?.6.,. e!se underlättande av en för lantbrukets utövare välbehövlig tilltaihg

lånemöjlighet, ansåge sig styrelsen dock, med hänsyn till det allmänna

tillstyrkande förslaget fått från hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

hora i princip tillstyrka utfärdande av bestämmelser, som möjliggjorde pantors

xrivning av otröskad spannmål. Detta emellertid under förutsättning

att möjlighet förefunnes att bringa sådana bestämmelser i samklang med

gällande arrendebestämmelser.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap liar i sitt yttrande bland annat antort:

Genom det framlagda förslaget till ändring i 1924 års lag om panträtt

i spannmål hade ett av jordbrukare vid flera tillfällen framfört önske
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

mål om belåning av otröskad spannmål tillmötesgåtts. Det sätt, varpå förslagsställaren

sökt lösa frågan om formerna för otröskad spannmåls panttorskrivning,

syntes vara. lyckligt funnet, och mot dess praktiska tillämpning

kunde ingen väsentlig anmärkning göras. Då det anslag om pantförskrivningen,

som enligt föreskrift i lagen skulle anbringas invid det pantsatta

spannmålspartiet, för de flesta jordbrukare vore motbjudande och enligt

deras mening innebure ett onödigt offentliggörande av lånetransaktionen,

vilket kunde medföra en oriktig uppfattning om vederbörandes ekonomiska

ställning, borde, om lagen skulle komma till avsedd användning, något

anslag överhuvudtaget icke anslås rörande spannmålens belåning. Beträffande

otröskad spannmål, som mången gång förvarades utomhus, mötte det i regel

sa, stora svårigheter att i närheten därav anbringa ett anslag, att denna

metod ej kunde ifrågakomma. Sällskapet ville härutinnan och jämväl i

övrigt avstyrka alternativ I och förorda alternativ II.

Vid uppskattning av den mängd kärna, som kunde innehållas i ett visst

parti otröskad spannmål, måste stor försiktighet iakttagas, och besiktningsmännen

borde därför vid sin uppskattning hålla sig i underkanten, varav

följden ej sällan torde bliva, att det uppskattade partiet efter tröskning

skulle visa sig innehålla större mängd spannmål, än i lånehandlingen upp''ds.

I regel torde nog pantförskriven otröskad spannmål komma att försäljas

omedelbart efter tröskningen, men i de fall, då låntagaren ville upplägga

den tröskade spannmålen a egendomen och det befunnes, att partiet

mnehölle större mängd spannmål, än i upplåtelsehandlingen angivits, borde

lian, även med den lydelse lagförslaget innehölle, vara berättigad att, om

han så önskade, erhålla uppskattning av det tröskade spannmålspartiet med

därav följande möjlighet till ökad belåning. Ett särskilt tillägg till 12 § i

detta syfte skulle dock måhända kunna anses erforderligt. — Lantbrukssällskapet

bär slutligen — i likhet med förslagsställaren — framhållit, att

även om de föreslagna lagändringarna bleve godkända, lagen likväl enligt

sällskapets mening icke komine till stor användning, salänge den enskilde

jordbrukaren skulle ombesörja belåningen och om bankerna icke åtnöjde sig

ined den säkerhet, som det pantförskrivna spannmålspartiet erbjöde, utan

därutöver fordrade extra säkerhet, men att förhållandet skulle ställa sig helt

annorlunda, därest en sammanslutning av jordbrukare kunde komma att

övertaga garantiansvar, i vilket fall lagen borde kunna komma till stor

användning.

Svenska bankföreningens styrelse har i sitt yttrande anfört: Mot förslaget

i vad det innebure eu utvidgning av 1924 års lag till att jämväl

avse spannmål i otröskat skick samt uteslutande ur lagen av alla bestämmelser

om anbringande av särskilt anslag vid förvaringsplatsen för pantförskriven

spannmål syntes någon erinran knappast kunna göras. Under

den tid lagen varit i kraft hade nämligen densamma ej fått någon större

användning. Orsakerna till detta sakförhållande framhölles i utredningen,

och det torde icke kunna förnekas, att, om det med lagen avsedda ändamålet

skulle kunna vinnas, starka skäl talade för såväl att lagen utvidgades

till att jämväl avse spannmål i otröskat skick som ock att bestämmelserna

om anslag borttoges ur lagen. Dessa förändringar vore givetvis ägnade att

försvaga själva panten. Emellertid torde redan nu vid den praktiska tilllämpningen

av ifrågavarande rättsinstitut kredit lämnas mot , pant i spanninål

endast i förening antingen med garantiförsäkring eller med borgen,

därvid spannmålen sekundärt konnne att tjäna såsom säkerhet för försök
-

Svenska bank*,

föreningens

styrelse.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Svenska

sparbanks
föreningens
styrelse.

Departements
chefen.

ringsgivaren respektive löftesmännen. Då såväl försäkringsgivare genom

platsombud som ock löftesmän vanligtvis vore i tillfälle att närmare följa

själva pantens öden, än vad ett kreditinstitut kunde göra, ville det synas,

som om lagens bestämmelser även i dess nu föreslagna skick skulle vara

ti llf yllestgörande.

Svenska sparbanksföreningens styrelse har i sitt yttrande bland annat

anfört: Sparbankerna torde i regel icke kunna anse med sin uppgift att på

betryggande sätt placera sparmedel förenligt att utlämna lån emot den i

ifrågavarande lag angivna panträtt, i synnerhet som ifrågavarande kreditbehov

till sin natur — såsom ock av lagens § 14 framginge — vore av

mera tillfällig eller säsongartad beskaffenhet, medan sparbankerna torde

hava att sörja för en något fastare placering av sparmedeln. En del mindre

sparbanker, särskilt de å landsbygden, torde emellertid på grund av sin

intimare kännedom om ortens förhållanden och låntagarnes personer ävensom

på grund av möjligheten att vid dylik belåning bevaka sparbankens

rätt, kunna tillhandagå jordbrukarna med driftkredit av ifrågavarande slag.

Någon större betydelse för frågans lösning torde dock sist nämnda omständighet

icke äga. På grund av den allmänna uppfattning styrelsen sålunda

intoge i fråga om förevarande belåningsform hade styrelsen knappast anledning

att ingå i någon närmare granskning av det nu föreliggande förslaget

till ändring i berörda lag. Av vad i det remitterade utlåtandet framliölles

syntes framgå, att ändring i lagen, i det syfte förslaget angåve, vore av

de faktiska förhållandena påkallad, och det ville synas styrelsen, som om

de föreslagna ändringarna icke borde vara av beskaffenhet att avhålla de

kreditanstalter, vilka redan nu ansåge sig kunna belåna spannmål emot

panträtt enligt ifrågavarande lag, för att jämväl göra det efter lagens ändring

på föreslaget sätt. Styrelsen hade sålunda för sin del icke något att

erinra mot det framförda förslaget.

Av de yttranden, som avgivits av hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

framgår, att ifrågavarande lag hittills kommit till rätt ringa användning

och att densamma således, åtminstone ännu, knappast kan anses hava

motsvarat de förväntningar, som å jordbrukarhåll torde hava ställts på densamma.

Detta torde, såsom även i den bifogade utredningen framhålles, i

främsta rummet bero på omständigheter, som sammanhänga med själva

rättsinstitutets karaktär. En panträtt i lös egendom, som pantgivaren fortfarande

har kvar i sin besittning, blir, hur densamma än konstrueras, aldrig

av kreditgivaren fullt jämställd med en vanlig handpanträtt. Kreditgivaren

har icke den faktiska rådigheten över panten och han kan ej på samma

sätt som vid vanlig handpant kontrollera, att panten väl vårdas. Härtill

kommer, att för panträttens instiftande vissa formaliteter måste krävas

såsom ersättning för de garantier för rättssäkerhet, som ligga i besittningsöverflyttningen.

Nu anförda omständigheter göra, att ett begagnande av

den lånemöjlighet, som ett dylikt rättsinstitut erbjuder, måste stöta på vissa

svårigheter från kreditgivarens sida och icke kan ställa sig så enkelt och

billigt, som önskvärt vore. I detta avseende kunna emellertid förhållandena

ändra sig. Särskilt torde, såsom även framhållits i utredningen och i en

del avgivna yttranden, belåningsfrågan kunna gestalta sig väsentligt annor
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition Nr 182.

11

lunda, framförallt beträffande de ekonomiska villkoren, därest densamma

omhändertages av en sammanslutning av producenter, vilken övertager

garantiansvar för erhållna lån och även kan omhänderhava erforderlig

kontroll å den pantförskrivna spannmålens skötsel och vård. Enligt vad

jag erfarit, äro planer å bane för åvägabringande av en eller flera sådana

sammanslutningar. Såväl med hänsyn härtill som för behörigt tillgodoseende

av enskilda producenters kreditbehov torde det vara av vikt att

tillse, att den lag, som finnes till förfogande såsom grundval för kreditens

ordnande, är så ändamålsenlig, som omständigheterna medgiva.

Mot den nu gällande lagen har emellertid särskilt den erinran framkommit,

att dess praktiska användbarhet väsentligt minskas, därigenom att

den endast medger pantsättning av tröskad spannmål; och hava därför

önskemål framställts om lagens utvidgning, så att även otröskad spannmål

kan pantsättas enligt reglerna i lagen. Skälen för en dylik utvidgning av

lagen hava närmare utvecklats i bifogade utredning, och i flera av de däröver

avgivna yttrandena har riktigheten av dessa skäl vitsordats, varvid

uttalats, att den ifrågasatta utvidgningen skulle väsentligt öka lagens praktiska

användbarhet.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att stora svårigheter

måste möta vid beräkning av myckenheten och värdet av otröskad spannmål,

vilket åter skulle föranleda, att lån därå antagligen kunde erhållas

endast till en bråkdel av spannmålens värde.

Det är uppenbart, att dylika svårigheter förefinnas, men deras inverkan

på möjligheten att överhuvudtaget erhålla lån å otröskad spannmål torde

hava överskattats. För beräkningen av såväl den totala myckenheten av

det pantförskrivna otröskade partiet som den kärnmängd, detta innehåller,

äro besiktningsmännen givetvis i första rummet hänvisade till de uppgifter

de erhålla om antalet lass och dessas storlek, men riktigheten av dessa uppgifter

och av beräknat utbyte i kärna äro de ju i tillfälle kontrollera såväl

genom inhämtande av erforderliga upplysningar i saken från andra som

genom den kännedom om ortsförhållandena, som väl i allmänhet är tillfinnandes.

Särskilt torde storleken och beskaffenheten av den åkerjord,

varest grödan skördats, för den på området praktiskt förfarne lämna en god

vägledning. Att beräkningen icke på något sätt kan bliva exakt ligger i

sakens natur och kan även på lämpligt sätt av besiktningsmännen anmärkas

vid avgivande av deras intyg. I vad mån den förefintliga osäkerheten i

fråga om myckenheten kärna kan inverka på storleken av krediten är svårt

att på förhand säga. Antagligen komma väl kreditanstalterna på grund

av denna osäkerhet att, åtminstone till en början, beräkna lånemarginalen

något vidare vid belåning av otröskad spannmål. Det förefaller emellertid

icke osannolikt, att förhållandena i detta avseende kunna ändra sig. Då

besiktningsmännen för att vara på den säkra sidan antagligen göra sin

uppskattning i underkant, skall det troligen i den praktiska tillämpningen

av denna belåningsform visa sig, att densamma i allmänhet icke är så

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

riskfylld, som man från början antagit. Jag finner således de av lantbruksstyrelsen

i nu berörda hänseende framförda betänkligheter icke böra

utgöra något binder för den föreslagna lagändringen.

Lantbrukstyrelsen har uttalat tvivelsmål, huruvida med hänsyn till lagförslagets

avfattning arrendator, vilken enligt arrendelagen icke äger fritt

förfoga över stråfoder, kunde begagna sig av möjligheten att belåna otröskad

spannmål. I anledning härav har jag låtit åt 9 § av förslaget giva en

ändrad avfattning.

I samband härmed har jag även låtit det föreslagna tilllägget till 17

undergå en omredigering. Det däri förekommande stadgandet om rätt

för panthavaren att efter företagen tröskning »ur partiet» förskaffa sig betalning

jämväl för tröslcningskostnaderna har uttryckligen angivets avse

blott den uttröskade spannmålen.

Förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap har, såsom

förut nämnts, föreslagit, att om det pantförskrivna spannmålspartiet efter

företagen tröskning skulle visa sig innehålla större myckenhet kärna, än

vid pantförskrivningen beräknats, pantgivaren skulle äga fritt förfoga över

överskottet, under det att han å andra sidan skulle vara förpliktad att med

den erhållna halmen fylla ut ett eventuellt underskott. I samma riktning

uttalar sig även Sveriges allmänna lantbrukssällskap, ehuru sällskapet, som

endast berör frågan om rätten till ett eventuellt överskott, utgår från att

med lagförslagets avfattning pantgivaren skulle äga fritt förfoga över detta.

Det synes mig vanskligt att i lagen giva generella regler i nu berörda

hänseenden, i synnerhet som en rättvis lösning av dessa frågor

nära sammanhänger med den belåningskurs, som vederbörande kreditinstitut

tillämpat. Mera praktiskt synes mig vara att överlämna åt de avtalande

parterna att på lämpligaste sätt ordna denna fråga, vilket givetvis bäst sker

redan i samband med pantförskrivningen men ju även kan äga rum, sedan

tröskning verkställts. Jag har således icke funnit anledning att i lagen

upptaga några allmänna regler av nyss berört innehåll. Vid sådant förhållande

blir det ytterst innehållet i pantförskrivningsavtalet, som blir avgörande.

Om det pantförskrivna partiet efter verkställd tröskning skulle

visa sig innehålla mera spannmål, än som beräknats, kommer således, om

ej annat blivit avtalat, panträtten att omfatta hela den utvunna myckenheten.

En eventuell brist kan däremot ej täckas av värdet på halmen, enär

denna genom tröskningen löses från panträtten.

Av de i förslaget för vissa paragrafer upptagna alternativa bestämmelserna

hava de under alternativ II upptagna vunnit allmännast anslutning.

Även jag finner detta alternativ vara att föredraga.

Såsom förut nämnts, har enligt alternativ II ur lagen uteslutits de däri

nu upptagna bestämmelserna om ett särskilt anslag invid det pantförskrivna

spannmålspartiet. I anledning härav har förvaltningsutskottet i Kristianstads

läns hushållningssällskap, såsom förut omförmälts, föreslagit, att långivaren,

om han befarade, att låntagaren skulle handla oredligt, skulle äga

å förvaringsplatsen anbringa ett anslag om pantförskrivningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

13

En bestämmelse av dylikt innehåll anser jag mindre lämplig. Om dess

anbringande helt skulle vara beroende av långivarens egen prövning,

vore fältet öppet för godtycke, varjämte det icke synes osannolikt, att

långivarna för att iakttaga all försiktighet skulle i ganska stor omfattning

anbringa dylikt anslag. I sådan händelse synas de nuvararande bestämmelserna

vara att föredraga. Om åter anslagets anbringande endast

skulle få ske efter prövning av myndighet, så torde ett anlitande av det

rättsmedel, som 16 § erbjuder, vara mera tilltalande och även för långivaren

mera verksamt.

Det förslag, som framställts av förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap

och som går ut på att blivande upplagsplats för den uttröskade

spannmålen skulle angivas redan i pantförskrivningshandlingen,

synes icke lämpa sig för alla fall. Många lantbrukare hava icke lämpliga

magasin för den uttröskade spannmålen och, även där så är fallet,

torde spannmålen dock ofta bliva försåld omedelbart efter tröskningen. I

nu nämnda fall bleve en uppgift om blivande upplagsplats antingen omöjlig

att lämna eller ock utan betydelse. Även där så icke är fallet, är det

ej säkert, att upplagsplatsen är bestämd redan vid pantförskrivningen.

Skulle det av anledning, som icke blivit förutsedd vid pantförskrivningen,

visa sig lämpligast att upplägga spannmålen på annan upplagsplats än den,

som eventuellt angivits i pantförskrivningshandlingen, skulle, om förslaget

bifölles, medgivande härtill inhämtas från panthavaren, vilket skulle föranleda

besvär och, om medgivandet dröjde, kanske även skada. På grund

härav och då panthavarens intressen synas vara tillräckligt tillgodosedda

genom den i 12 § upptagna föreskriften om skyldighet för innehavaren av

spannmålen att till såväl registerföraren som panthavaren omedelbart lämna

meddelande om upplagsplatsen samt i 18 § stadgats straff för underlätet

eller oriktigt meddelande, har till förslaget icke gjorts något tillägg av nu

angivet innehåll.

Vad slutligen angår de framkomna yrkandena om skärpning av straffbestämmelserna,

så må, i vad dessa yrkanden avse det föreslagna andra stycket

i 18 §, erinras därom att de handlingar, som däri straffbelagts, till sin

brottsart närmast torde vara att jämställa med det förfarande, som enligt

18 § andra stycket i dess nuvarande lydelse belagts med straff. Straffsatsen

torde därför böra bibehållas oförändrad.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål av den

lydelse, bilaga A till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Bilaga A.

F « r s 1 a g

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att 1, 4, 5, 9, 12, 17 och 18 §§ i lagen den 20 juni

1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål skola i nedan angivna delar

erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

I — — — räkning.

Med spannmål förstås i denna lag råg, vete, korn, havre, ärter, bönor

och vicker

Panträtten kan upplåtas i tröskad eller otröskad spannmål.

4 §.

Panträtten — — — styrkt.

I upplåtelsen skall angivas:

1) storleken och slaget av det parti spannmål, panträtten skall avse, varvid,

om spannmålen är otröskad, detta skall anmärkas samt partiets storlek

angivas efter den myckenhet spannmål, detsamma beräknas innehålla;

2) vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålspartiet förvaras;

3) förvaringsrum eller annan plats, där spannmålspartiet tinnes upplagt,

med angivande tillika, därest annan spannmål upplagts eller kan uppläggas

i samma förvaringsrum, av den plats i rummet, där det ifrågavarande

partiet finnes upplagt.

5 §.

Med — — — underavdelning.

Angående besiktningen skall, med angivande av dagen för densamma, å

upplåtelsehandlingen tecknas intyg, vari vitsordas:

att ett spannmålsparti av det slag och minst den storlek, som i upplåtelsehandlingen

uppgivits, finnes upplagt på i handlingen angiven plats å

ifrågavarande fastighet och, därest sådant enligt 3 § erfordras, blivit på sätt

där stadgas avskilt;

att, såvitt besiktningsmännen kunnat utröna, vad i 2 § är stadgat blivit

iakttaget och spannmålspartiet icke är föremål för tidigare upplåten panträtt.

År spannmålen otröskad, skall detta angivas i det å upplåtelsehandlingen

tecknade intyget.

9 %.

Då--— verkställdes.

Om pantförskrivningen avsett otröskad spannmål, skall panträtten gälla

hela det pantförskrivna partiet (spannmål och halm), så länge partiet är

otröskat; dock skall denna omständighet, därest det pantförskrivna partiet

utgöres av otröskad stråsäd och denna skördats å en på arrende innehavd

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1S2.

fastighet, icke föranleda, att den otröskade stråsäden må, även om panthavaren

kommit i besittning därav, från fastigheten bortföras i andra fall

än där sådant är medgivet enligt 2 kap. 19 § i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom. Sedan tröskning verkställts, skall panträtten

endast omfatta den vid tröskningen utvunna spannmålen.

12 §.

Den pantförskrivna spannmålen må icke utan panthavarens medgivande

bortföras eller utlämnas från den i upplåtelsehandlingen angivna platsen,

förrän skulden betalts eller panträtten eljest upphört. Vad sålunda stadgas

skall dock icke utgöra hinder för uttagande av prov å spannmålen eller för

tillfälligt rubbande av spannmålen i och för densammas behöriga vård, ej

heller för tröskning av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, under

förutsättning att panthavaren i god tid före tröskningens företagande bevisligen

underrättas därom och tröskningen verkställes å den i upplåtelsehandlingen

angivna fastigheten.

Där panthavaren — — — rätt.

Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter

verkställd tröskning vill upplägga spannmålen å fastigheten, åligger det

honom i samband därmed dels att, därest sådant enligt 3 § erfordras, tillse,

att spannmålen blir på sätt där stadgas avskild, dels ock att till såväl

registerföraren som panthavaren omedelbart lämna meddelande om uppläggningen,

innehållande uppgift om dagen därför, det upplagda partiets storlek

och upplagsplatsen.

17 §.

Sedan panthavaren, enligt 15 § eller med .stöd av ett utav överexekutor

enligt 16 § meddelat slutligt förordnande, av utmätningsmannen blivit försatt

i besittning av det pantförskrivna spannmålspartiet, äger panthavaren,

oberoende av överenskommen förfallotid, att i den ordning, som i lag stadgas

eller mellan parterna med laga verkan avtalats, ur partiet förskaffa sig betalning

för sin fordran till kapital och ränta ävensom för samtliga med

besittningens erhållande och fordringens utfående förenade kostnader.

År det spannmålsparti, som panthavaren erhållit i sin besittning, otröskat,

äge han föranstalta om tröskning av detsamma samt ur den därvid utvunna

spannmålen förskaffa sig betalning, såsom i första stycket sägs, såväl

för däri omförmälda fordran och kostnader som ock för de med tröskningen

förenade kostnaderna.

I övrigt skall, sedan panthavaren erhållit spannmålspartiet i sin besittning,

vad med avseende å handfången pant i allmänhet gäller äga tillämpning.

18 §.

Den — — — upplåtits.

Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter

verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga

vad honom enligt 12 § åligger eller lämnar oriktig uppgift i sådant meddelande

till registerföraren eller panthavaren, som där sägs, straffes han

med böter från och med fem till och med ettusen kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung1. Maj:ts proposition Nr 182.

Bilaga B.

Utredning: rörande ifrågasatt ändring av lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

om viss panträtt i spannmål i syfte att möjliggöra upplåtelse

av panträtt i otröskad spannmål.

Enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål kan,

i den ordning och på de villkor, som närmare angivas1 i lagen, panträtt

upplåtas i spannmål, utan att denna överlämnas till pantkavaren eller annan

för dennes räkning. Panträtten! kan emellertid endast upplåtas i

spannmål, som befinner sig i tröskat skick. Redan under förarbetena till

lagen framhölls från jordbrukares sida såsom ett önskemål, att panträtt

skulle kunna upplåtas även i otröskad spannmål, d. v. s. i kärnorna i sädesaxen,

respektive baljväxterna; men chefen för justitiedepartementet, på

vars föredragning lagfrågan anmäldes i statsrådet den 25 april 1924, uttalade

därvid, att en dylik anordning skullel medföra så stora juridiska

vanskligbeter, att han — åtminstone innan någon erfarenhet vunnits om

det nya rättsinstitutet — icke ansåg sig kunna förorda en så vittgående

åtgärd.

Från jordbrukarhåll göres alltjämt med styrka gällande, att för att lagen

skall kunna bliva till gagn för de jordbrukare, som kunna vilja använda

sig av densamma, panträtt bör kunna upplåtas jämväl i otröskad spannmål.

Såsom skäl för denna förändring i lagen framhålles särskilt, att flertalet

jordbrukare icke hava magasin, som lämpa sig för; förvaring av

tröskad säd, samt att spannmålen blir bättre bevarad, om den får ligga

otröskad än om den skall magasineras i tröskat skick. Slutligen har också

anförts, att, särskilt på grund av andra till jordbruket hörande göromål,

som måste utföras omedelbart efter skörden, det kan vara omöjligt! förmänga

lantbrukare att genast tröska spannmålen; för dessa blir därför,

om panträtt ej kan upplåtas i otröskad spannmål, den i ifrågavarande lag

anvisade lånevägen utesluten vid den tidpunkt, då kredit kanske bäst behöves.

Om man således torde kunna utgå från, att en utvidgning av ifrågavarande

lag till att jämväl avse spannmål i otröskat skick skulle öka lagens

praktiska användbarhet och således befordra lagens syfte, gäller det att

undersöka, huruvida och på vad sätt den sålunda ifrågasatta förändringen

i lagen möjligen kan genomföras.

För denna undersökning torde det vara nödvändigt att något beröra de

huvudgrundsatser, på vilka ifrågavarande lag vilar.

Såsom redan blivit antytt, innebär lagen en avvikelse från den eljest i

svensk rätt gällande grundsatsen, att för uppkomst av panträtt i lös) egendom

erfordras överflyttning av besittningen till den pantsatta egendomen.

Det bar därför varit nödvändigt att i lagen upptaga bestämmelser, som äro

ägnade att tillgodose de intressen, som eljest med besittningsöverflyttningen

tillgodoses.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 182.

IT

En överflyttning av besittningen till den pantsatta saken avskär ju ägaren

av denna från möjligheten att utan hänsyn till panträtten förfoga över

saken och möjliggör å andra sidan för panthavaren att utöva de rättigheter,

som tillkomma honom. Vidare är besittningsöverflyttningen ägnad

att bringa transaktionen till tredje mans kännedom, d. v. s. giva den, som

i något avseende vill inlåta sig med ägaren, tillfälle se, att denne ej förfogar

över den pantsätta saken. Därför är den allmänna lagens fordran

på besittningsöverflyttning såsom villkor för uppkomst av panträtt i lös

egendom eu fordran, som uppställts såväl i panthavarens som i den öppna

och redbara samfärdselns intresse.

Nu anförda synpunkter i fråga om det ändamål, som besittningsöverflyttningen

tjänar, hava, såsom framgår av motiveringen till 1924 års lag.

varit vägledande, då det gällt att i nämnda lag reglera formerna för panträttens

uppkomst. Besittningsöverflyttningen har således i nämnda lag

ersatts med en del andra anordningar, som ansetts vara ägnade att i viss

mån tillgodose samma intressen.

I detta hänseende må till en början erinras om, att för pantsättningen

skriftlig form gjorts obligatorisk. Pantsättningen måste ske till säkerhet

för fordran enligt skuldebrev och göras i skuldebrevet eller tecknas å detta.

Detta skuldebrev, vilket jämte därå tecknade bevis — se nedan — skall

innehålla närmare uppgifter om den pantförskrivna spannmålen, överlämnas

till panthavaren och kommer således i viss mån att ersätta denna.

Då det emellertid är spannmålen, som utgör panträttens objekt, hava

även med avseende å denna vissa föreskrifter ansetts erforderliga. För att

innehavaren av panträtten skall få tillfälle att, liksom en vanlig handpanthavare,

utöva sina rättigheter i fråga om panten och för att pantsättarenägaren

skall hava eu känsla av att spanmålen, oaktat densamma fortfarande

av honom innehaves, dock blivit till annan pantsatt, har det ansetts

nödvändigt föreskriva, att spannmålen skall förefinnas såsom ett individuellt

bestämt, särskilt för sig upplagt parti. Närmast i avsikt att skapa

garanti för att den pantförskrivna spannmålen verkligen finnes å den angivna

platsen såsom ett dylikt avskilt parti har vidare i lagen meddelats

föreskrift om besiktning av partiet. Besiktningsmännen skola, sedan de

förvissat sig om, att ett spannmålsparti av det slag och av minst den storlek,

som pantförskrivits, finnes å den angivna platsen och att lagens

fordringar med avseende å partiets avskiljande blivit uppfyllda, teckna

bevis härom å skuldebrevet samt anbringa ett anslag invid partiet. Föreskriften

om anslaget har meddelats för att partiet, därest detsamma i anledning

av utebliven likvid behöver tagas i anspråk, lätt skall kunna

identifieras och ställas till borgenärens förfogande, och för att pantförskrivningen

skall bliva beaktad vid eventuella exekutiva åtgärder hos upplåtaren

eller framtida panträttsupplåtelser.

För att tillgodose publicitetskravet, d. v. s. för att bringa transaktionen

till kännedom för den, som därav kan vilja få kunskap, har vidare uti

ifrågavarande lag stadgats, att upplåtelsehandlingen skall ingivas till vederbörande

domhavande (respektive i stad någon befattningshavare vid

rådhusrätten) för anteckning i ett särskilt register, spannmålspantregistret.

Utom nyss angivna syfte att möjliggöra för en utomstående att få

kännedom om pantsättningen fyller registreringen även det ändamålet,

att den innebär en garanti för att lagens fordringar med avseende å fordringshandlingens

innehåll och besiktningen blivit iakttagna.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 162 höft. (Nr 1S2.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Det må, i anslutning till vad redan förut nämnts, framhållas, att de sålunda

i lagen föreskrivna formaliteterna för panträttens uppkomst stå i

nära samband med lagens bestämmelser i övrigt, särskilt dess bestämmelser

om panträttens innehåll, om sättet för borgenären att skaffa sig betalning

ur panten, onr panträttens upphörande m. m. Såsom i motiven till

lagen framhålles, kännetecknas lagens bestämmelse — frånsett reglerna för

panträttens uppkomst — av en strävan att så mycket som möjligt bygga på

gällande rätts bestämmelser om panträtt. Enligt huvudstadgandet i lagen

i fråga om panträttens innehåll — 9 § — skall, sedan den i lagen föreskrivna

proceduren för panträttens uppkomst iakttagits, borgenären iiga

panträtt i det pantförskrivna spannmålspartiet samt vad som gäller om lös

pant, den någon fått i händer, äga tillämpning å panträtten, där ej i förevarande

lag anorlunda stadgas. I fråga om räckvidden av denna bestämmelse

må i detta sammanhang särskilt framhållas, att panthavaren får

njuta förmånsrätt i spannmålen, som om han innehaft den såsom vanlig

handpant, samt att, om ägaren-gäldenären skulle bliva försatt i konkurs

eller om hos honom skulle verkställas utmätning för annans fordran, den,

som enligt ifrågavarande lag fått panträtt till spannmålen, kommer att intaga

samma förmånliga ställning, som om han innehade spannmålen såsom

handpant.

Att panträtten på detta siitt i största möjliga utsträckning, jämställes

med vanlig handpanträtt, torde vara nödvändigt, om ifrågavarande rättsinstitut

skall få någon användning såsom säkerhet för kredit. Ett dylikt

jämställande har emellertid endast kunnat ske, därigenom att besittningsöverflyttningen

ersatts med andra anordningar, som ansetts ägnade att

tillgodose samma intressen som besittningsöverflyttningen.

Efter denna redogörelse för de allmänna grunder, på vilka lagen om

panträtt i spannmål vilar, och för de skäl, som föranlett särskilt de i lagen

givna reglerna för panträttens uppkomst —■ vilken redogörelse jag ansett

nödvändig för ett rätt bedömande av den nu ifrågasatta lagändringen —

skall jag övergå till de spörsmål, som närmast sammanhänga med denna.

Då, såsom ovan anförts, det ansågs vara förenat med juridiska vanskligheter

att medgiva pantsättning enligt 3924 års lag även av otröskad spannmål,

torde detta delvis hava berott därpå, att förslaget, sådant det då från

jordbrukarhåll framfördes, avsåg, att panträtt skulle kunna upplåtas uti

enbart själva spannmålen, d. v. s. kärnorna i otröskad säd respektive

otröskade baljväxter. Att detta ur juridisk synpunkt icke ansågs tillrådligt

torde vara fullt naturligt. Innan tröskning skett, utgöra ju kärnorna

integrerande delar av den otröskade varan. Det torde därför knappast

vara möjligt att låta dem bli objekt för en självständig rätt. I varje fall

skulle, om man tillåtit en panträtt avseende endast kärnorna i ax och baljor,

det varit otänkbart att i den utsträckning, som i 1924 års lag skett, låta

allmänna lagbestämmelser om handfången pant bliva tillämpliga på en

panträtt med dylikt objekt; och därmed skulle man hava förlorat den fasta

grundval för ifrågavarande lagstiftning, som en anknytning till nyssnämnda

allmänna lagbestämmelser måste anses innebära.

Helt annorlunda ställer sig saken i nu förevarande hänseende, om panträtten

får omfatta den otröskade grödan i dess helhet (halm och kärnor).

Under denna förutsättning torde intet hinder möta mot att enligt reglerna

i förevarande lag pantförskriva även otröskad spannmål.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

19

Om lagen1 utvidgas i denna riktning, möter till en början spörsmålet,

huruvida och i vad män panträtten bör bestå efter tröskningen.

Då den genom tröskningen utvunna spannmålen endast genom mekanisk

bearbetning utskilts ur den otröskade grödan, är den icke att anse såsom

eu ny vara i förhållande till denna, ocli möter följaktligen ur denna synpunkt

icke något hinder för att panträtten utan ny pantförskrivning fortbestår

i den tröskade spannmålen. Emellertid kan det icke bestridas, att

tröskningen innebär en väsentlig förändring av den pantsatta varan, samt

att denna därvid även måste rubbas från den i upplåtelsehandlingen och

spannmålsregistret angivna upplagsplatsen och under procedurens utförande

kommer under gäldenären-ägarens förfogande. Med hänsyn härtill

kunde det ifrågasättas, om man ej borde låta panträtt, upplåten i otröskad

spannmål, upphöra i och med tröskningen. Eu dylik anordning skulle givetvis

även betydligt förenkla den ifrågasatta lagändringen; och finge

man, om saken ansåges kunna ordnas på detta sätt, utgå från, att den person,

som vore i behov av panträtt även efter tröskningen, finge upplåta ny

sådan i den tröskade spannmålen och därvid upprepa den i lagen stadgade

proceduren.

Med hänsyn till de dubbla kostnader och besvär, som i dylikt fall skulle

uppkomma, och då svårigheter av juridisk art även skulle yppa sig för ett

ordnande på tillfredsställande sätt av övergången från den ena panträtten

till den andra, synes mig ett stadgande om panträttens upphörande vid

tröskningen kunna ifrågakomma endast under förutsättning, att något behov

av panträttens fortvara efter nämnda tidpunkt aldrig förekommer. Så

torde emellertid icke vara förhållandet. Då penningar till kreditens avveckling

och därmed panträttens upphörande i regel icke erhållas förrän

genom varans försäljning, och denna, enligt vad jag inhämtat, ingalunda

alltid äger rum omedelbart i samband med tröskningen — även om så ofta

lär ske —, bör man räkna med att behov a a- panträttens fortvara efter

tröskningen förefinnes. Således måste den nu ifrågasatta lagändringen

göras på det sätt, att panträtten icke av sig själv upphör med tröskningen

utan tvärtom lever kvar oberoende av denna.

Emellertid bör denna grundsats ej få vidsträcktare tillämpning, än förhållandena

kräva. Med tröskningen löses sambandet mellan spannmål och

halm och den förra framstår såsom en självständig produkt. Då därtill

kommer, att pantens värde även före tröskningen uteslutande torde bedömas

efter värdet på själva spannmålen, föreligger icke någon anledning

att, sedan denna genom tröskningen blivit eu självständig produkt, låta

panträtten efter tröskningen omfatta mera än den utvunna spannmålen.

Till en dylik reglering av förhållandena finnes så mycket större skäl, som

givetvis producenten har det största intresse av att kunna omedelbart efter

tröskningen utan några som helsti formaliteter förfoga över den vid tröskningen

erhållna halmen.

I anslutning till det nu anförda upptagas i bifogade förslag till erforderliga

ändringar i 1924 års lag dels i 1 § ett stadgande, att panträtt kan upplåtas

i tröskad eller otröskad spannmål, dels ock ett tillägg till 9 § av innehåll,

att, om pantförskrivningen avsett otröskad spannmål, panträtten skall

gälla hela partiet (spannmål och halm), så länge partiet är otröskat, men,

sedan tröskning verkställts, endast den vid tröskningen utvunna spannmålen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Vidare uppstår frågan, under vilka villkor tröskning av spannmålen ocli

en eventuell uppläggning å fastigheten av den tröskade varan må äga rum.

Såsom redan nämnts, innebär tröskningen eu högst väsentlig förändring

av panten. Då härtill kommer, att spannmålen för tröskningens verkställande

måste rubbas och kommer under gäldenären-ägarens förfogande,

kunde det naturligtvis ifrågasättas, huruvida icke lagen borde fordra en

särskild kontroll över att vid tröskningen allt går riktigt tillväga. Då det

emellertid närmast är panthavarens intressen, som det gäller att skydda,

har det synts mig tillräckligt att stadga skyldighet för spannmålens innehavare

att i god tid före tröskningen därom underrätta panthavaren. Denne

blir därigenom i tillfälle att vidtaga de åtgärder, som lian finner erforderliga

för bevakande av sina intressen.

Om den tröskade spannmålen icke säljes och levereras omedelbart efter

tröskningen utan tillsvidare upplägges å fastigheten, gäller att avgöra, vad

spannmålens ägare i så fall bör iakttaga. Bestämmelser härom upptagas i

en ny paragraf, 12 a §. Vad innehållet i denna angår, så må till en början

nämnas, att då panthavaren uppenbarligen bör erhålla upplysning om

uppläggningen och meddelande därom givetvis också, bör lämnas till vederbörande

registerförare för anteckningar i spån nmålspan tregist rot, stadganden

härom upptagits i nämnda paragraf.

Vad därutöver bör iakttagas, kan vara föremål för tvekan. Sedan besiktningen

av det otröskade partiet hållits, hava onekligen förändringar inträffat

i de förhållanden, som berörts vid nämnda besiktning samt i anslag

och intyg angående det otröskade partiet. Så till exempel torde väl så gott

som alltid upplagsplatsen bliva eu annan än för det otröskade partiet. Därför

borde ett konsekvent tillämpande av de grundsatser, som 1924 års lag

innehåller i fråga om ordningen för panträttens uppkomst, leda till att

dessa förändringar måste konstateras vid besiktning och att anslaget i

samband därmed flyttas till den nya upplagsplatsen. På dessa grunder

bygger 12 a §, sådan denna lyder enligt alternativ I i förslaget, ty däri

föreskrives skyldighet för spannmålens innehavare att, om han efter tröskningen

vill upplägga spannmålen å fastigheten, föranstalta om en särskild

besiktning ä det upplagda partiet. Då, därest eu dylik andra besiktning

anses nödvändig, formaliteterna torde kunna göras något enklare, har i

förslaget medgivits, att besiktningen må verkställas av endast en besiktningsman,

därest därtill anlitas någon, som deltagit i den föregående besiktningen

av det otröskade partiet, vilket givetvis är lämpligast.

Såsom förut nämnts, skola enligt nu gällande bestämmelser besiktningsmännen

teckna ett intyg av i lagen angivet innehåll å upplåtelsehandlingen.

Då man emellertid torde kunna utgå från, att panthavaren, därest

spannmålen pantförskrivits i otröskat skick och, sedan den tröskats, åter

upplägges å fastigheten, i regel skulle låta sig nöjal med den kontroll, som

skulle ligga i den nya besiktningen, därest sådan anses erforderlig, och således

icke komme att vara representerad vid denna, torde det icke kunna

ifrågakomma att föreskriva, att intyget om den nya besiktningen skall

tecknas å upplåtelsehandlingen, utan torde under förutsättning att bestämmelsen

om ett särskilt anslag invid partiet bibehålies — en fråga, till vilken

jag senare skall återkomma — det i varje fall vara tillräckligt, att sistnämnda

intyg tecknas å anslaget.

Om saken ordnas på nu angivet sätt, är det givetvis lämpligast, att panthavaren

och registerföraren få underrättelse om uppläggningen genom en

avskrift av det å anslaget tecknade intyget jämte uppgift å den nya upplagsplatsen.

Stadgande härom återfinnes'' i 12 a § tredje stycket.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr 182.

21

Emellertid kan det ju icke nekas, att om man genom den nu ifrågasätta

lagändringen vill göra 1924 års lag mera praktiskt användbar, detta syfte

i viss mån komme att motverkas, om en ny besiktning efter tröskningens

verkställande skulle behöva anordnas. Jag har därför undersökt, huruvida

en sådan ny besiktning kan undvikas, och därvid, ehuru med eu viss tvekan,

kommit till det resultatet, att så torde* kunna ske. På denna uppfattning

bygger alternativ II, vari således några bestämmelser om ny besiktning

ej upptagits. I stället stadgas där skyldighet för spannmålens innehavare

att vid uppläggningen tillse, att spannmålen, därest sådant enligt

3 § erfordras, blir på sätt där stadgas avskild, varjämte givetvis — fastän

i något annan form — upptagits bestämmelse om skyldighet för spannmålens

innehavare att omedelbart lämna upplysningar om uppläggningen till

såväl registerföraren som panthavaren. Försummelse att iakttaga vad sålunda

stadgas har straffbelagts i 18 §. Med hänsyn härtill och då lagens

krav på besiktning närmast torde böra betraktas såsom eu fordran för uppkomst

av panträtt överhuvudtaget, främst till förebyggande av rent fiktiva

upplåtelser, torde, även om de vid besiktningen av den otröskade

spannmålen konstaterade förhållandena genom tröskningen undergått förändring,

ny besiktning icke kunna anses oundgängligen nödvändig.

Alternativ II skiljer sig från alternativ I även i ett annat avseende, nämligen

därutinnan att alla bestämmelser om särskilt anslag blivit uteslutna

ur lagen. xAnledningen härtill är närmast att söka i två omständigheter,

som äga samband med den nu ifrågasatta lagändringen. Till en början ludet

uppenbart, att, om det otröskade spannmålsparti, vari panträtt skall

upplåtas, är upplagt utomhus, man ej gärna kan till allmänt beskådande

uppsätta ett anslag invid partiet. Om man således i dylikt fall nödgas medgiva

anslagets anbringande annorstädes, mister ju anslaget mycket av sin

betydelse, och det framstår såsom naturligast, att detsamma ej alls uppsattes.

Men går detta för sig beträffande utomhus upplagd otröskad gröda,

bör det väl även kunna medgivas för annan spannmål, som, tröskad eller

otröskad, pantförskrives.

Den andra omständigheten, som jag åsyftar, sammanhänger med förfarandet

vid uppläggning av i otröskat skick pantförskriven men sedermera

tröskad spannmål. Om, såsom alternativ II innebär, dylik uppläggning

skall kunna ske utan ny besiktning, kan tydligen anteckning å anslaget

eller flyttning av detta ej äga rum, enär dessa åtgärder icke gärna kunna

överlåtas åt gärdenären-ägaren att själv vidtaga. Anslaget, som således

komme att stå kvar på den plats, där det otröskade partiet förvarats, förlorade

därmed all betydelse och komme snarare att verka vilseledande.

Därest således ny besiktning ej skall ske, är det bäst, att i lagen upptagna

bestämmelser om anslag helt borttagas ur lagen.

Om så sker, kommer härigenom ett från liera håll framställt önskemål

om ändring i lagen att bliva uppfyllt. Enligt vad jag erfarit, finnes nämligen

på jordbrukarhåll en viss ovilja mot anslaget, vilket betraktas såsom

ett onödigt offentliggörande av lånetransaktionen, tilläventyrs medförande

en oriktig uppfattning om vederbörandes ekonomiska ställning. Detta betraktelsesätt

torde vara svårt att helt förändra.

Givetvis kan man icke bortse från de betänkligheter, som borttagandet

av bestämmelserna om anslaget kan ingiva, men ä andra sidan kunna de

övriga bestämmelser, som upptagits i lagen till skyddande av panthavarens

och tredje mans intressen, (bestämmelserna om avskiljande av pantförskriven

spannmål, besiktning av densamma och registrering av npplåtc-lsen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

samt stadgandena om straff för olovligt förfogande m. m.) nog vara tillfyllest

i detta hänseende. Särskilt torde i spannmålspantregistret gjorda

anteckningar vid behov kunna vara vägledande.

Vad angår straffbestämmelserna, i den mån de ej redan berörts, må nämnas

dels att 12 § så avfattats, att trösknings företagande, utan att panthavaren

därom på förband underrättats, faller under straffbestämmelsen i

18 § första stycket, dels ock att skiljaktigheterna mellan tilläggen till 18 §

enligt de olika alternativen hänföra sig — förutom till den omständigheten,

att bestämmelser om anslag uteslutits i alternativ II — även därtill, att

bestämmelsen i 12 a § enligt alternativ I att de till registerförare och pantliavare

lämnade uppgifterna skola vara till riktigheten vitsordade av besiktningsmannen,

i alternativ II blivit ersatt med straffansvar för oriktig

uppgift.

Övriga i lagen föreslagna ändringar torde icke kräva några särskilda

kommentarer.

Till vad jag här anfört vill jag endast tillägga, att, även om genom nu

föreslagna ändringar i 1924 års lag dess praktiska användbarhet ökas, man

knappast torde böra räkna med att spanmålsbelåningsfrågan därmed kan

anses slutgiltigt löst. Detta sammanhänger delvis med hela ifrågavarande

rättsinstituts art. En panträtt i lös egendom, som pantägaren fortfarande

har i sin besittning, blir, hur densamma än konstrueras, aldrig av kreditgivaren

fullt jämställd med en vanlig handpanträtt, vartill kommer, att

många av de vanliga kreditanstalterna ställa sig främmande för varubelåning

överhuvudtaget. Om på solid bas grundade sammanslutningar av

producenter på något sätt inträdde såsom mellanhand, skulle emellertid belåningen

givetvis underlättas.

Vidare är det klart, att i den mån tillfälle kan beredas producenter eller

sammanslutningar av dem att på billiga villkor inlägga spannmålen i särskilda

magasin, anordnade i anslutning till kvarnar eller fristående från

dessa, i vilka magasin spannmålen även kan bliva föremål för rationell

vård, det skall ställa sig lätt att ordna själva belåningen. Spannmålen

kommer ju då i tredje mans besittning och det av denne utfärdade lagerbeviset

blir, under förutsättning att detsamma får karaktär av att representera

själva varan, en naturlig och mera bankmässig belåningsurkund.

Såväl på grund härav som med hänsyn till den sakkunniga vård, som i ett

särskilt magasin kan ägnas spannmålen, behövde vid en dylik belåning det

ej bliva fråga om någon särskild garantiförsäkring, vilket bankerna i allmänhet

lära hava fordrat vid belåning på grundval av panträtt enligt

1924 års lag.

Att närmare ingå på dessa frågor kan ej i detta sammanhang ifrågakomma

utan har jag endast velat göra ovanstående påpekanden.

Stockholm den 16 november 1925.

Gunnar Bendz.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition Nr 182.

23

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i .spannmål.

Vi Gustaf etc. göra veter ligt, att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna

att 1, 4, 5, 9, 12, 17 och 18 §§ i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt

i spannmål skola hava nedan angivna ändrade lydelse samt att i lagen

skall införas en ny paragraf, 12 a §, av den lydelse nedan sägs:

1 $.

I----räkning.

Med spannmål förstås i denna lag råg, vete, korn, havre, ärter, bönor och

vicker.

Panträtten kan upplåtas i tröskad eller otröskad spannmål.

4 §.

Panträtten----styrkt.

I upplåtelsen skall angivas:

_1) storleken och slaget av det parti spannmål, panträtten skall avse, varvid,

om spannmålen är otröskad, detta skall anmärkas samt partiets storlek

angivas efter den myckenhet spannmål, detsamma beräknas innehålla;

2) vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålspartiet förvaras;
3)

förvaringsrum eller annan plats, där spannmålspartiet finnes upplagt,

med angivande tillika, därest annan spannmål upplagts eller kan

uppläggas i samma förvaringsrum, av den plats i rummet, där det ifrågavarande

partiet finnes upplagt.

Alternativ I.

Med----— underavdelning.

Invid spannmålspartiet eller, om detta är upplagt utomhus, å annat

lämpligt ställe skola besiktningsmännen låta anbringa ett anslag om pantförskrivningen,

vari partiets storlek och dagen för besiktningen angivas.

Angående — ----vitordas:

att--— — avskilt;

att----panträtt; samt

att anslag, som ovan sagts, blivit anbragt, varvid om anslaget anbragts

annorstädes än invid partiet, i intyget skall angivas, var anslaget finnes.

Är spannmålen otröskad, skall detta nämnas såväl i anslaget som i det å

upplåtelsehandlingen tecknade intyget.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Alternativ II.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Med-----underavdelning.

Angående----vitsordas:

att ett-----avskilt; samt

att, såvitt----panträtt.

År spannmålen otröskad, skall detta nämnas i det å upplåtelsehandlingen

tecknade intyget.

9 §.

Då----verkställdes.

Om pantförskrivningen avsett otröskad spannmål, skall panträtten gälla

hela partiet (spannmål och halm), så längd partiet är otröskat, men, sedan

tröskning verkställts, endast den vid tröskningen utvunna spannmålen.

12 §.

Den pantförskrivna spannmålen må icke utan panthavarens medgivande

bortföras eller utlämnas från den i upplåtelsehandlingen angivna platsen,

förrän skulden betalts eller panträtten eljest upphört. Vad sålunda stadgas

skall dock icke utgöra hinder för uttagande av prov å spannmålen eller för

tillfälligt rubbande av spannmålen i och för densammas behöriga vård, ej

heller för tröskning av i otröskat skick pantförskriven spannmål, under

förutsättning att panthavaren i god tid före tröskningens företagande bevisligen

underrättas därom och tröskningen verkställes dt den i upplåtelsehandlingen

angivna fastigheten.

Där panthavaren--— — rätt.

12 a i

Alternativ I.

Om, innehavaren av i otröskat skick pantförskriven spannmål efter verkställd

tröskning vill upplägga spannmålen å fastigheten, åligger det honom

att i samband därmed föranstalta] om besiktning å det upplagda partiet,

vilken besiktning skall förrättas antingen av en av dem, som besiktigat

det otröskade partiet, eller ock av två ojäviga personer, av vilka en

skall innehava sådan befattning, som i 5 § sägs.

Den eller de, som\ förrätta besiktningen, skola d els å det enligt 5 § anbragta

anslaget teckna ett intyg, vari angives dagen för uppläggningen

och det upplagda partiets storlek samt vitsordas, att detta parti, därest sådant

enligt 3 § erfordras, blivit på sätt där stadgas avskilt, dels ock, om

den tröskade spannmålen upplagts å annan plats å fastigheten än, där anslaget

anbragts, flytta anslaget till nämnda upplagsplats. .

Det åligger innehavaren av spannmålen att till såväl registerföraren som

panthavaren omedelbart sända avskrift av det å anslaget tecknade intyget

jämte uppgift å nyssnämnda upplagsplats. Avskrift och uppgift, som nu

sagts, skola vara till riktigheten vitsordade av den eller dem, som förrättat

besiktningen.

Alternativ II.

Om innehavaren av i otröskat skick pantförskriven spannmål efter verkställd

tröskning vill upplägga spannmålen å fastigheten, åligger det honom,

i samband därmed dels att, därest söderut enligt 3 § erfordras, tillse, att

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

spannmålen blir på sätt där stadgas avskild, dels ock att till såväl registerföraren

som panthavaren omedelbart lämna meddelande om uppläggningen,

innehållande uppgift om dagen därför, det upplagda partiets

storlek och upplagsplatsen.

17 §.

Sedan----tillämpning.

År spannmålspartiet otröskat, äge panthavaren, sedan han kommit i besittning

av partiet, föranstalta om tröskning därav samt ur partiet förskaffa

sig betalning jämväl för de med tröskningen förenade kostnaderna.

18 §.

Alternativ I.

Den----- upplåtits.

Den som, medan pantförskrivningen är gällande, rubbar enligt 5 § anbragt

anslag, straffes med böter från och med fem till och med ettusen kronor.

Till enahanda straff vare innehavaren av i otröskat skick pantförskriven

spannmål förfallen, därest han efter verkställd tröskning upplägger

spannmålen å fastigheten utan att iakttaga vad honom enligt 12 a §

åligger.

Alternativ II.

Den----upplåtits.

Om innehavaren av i otröskat skick pantförskriven spannmål efter verkställd

tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga vad

honom enligt 12 a § åligger eller lämnar oriktig uppgift i sådant meddelande

till registerföraren eller panthavaren, som där sägs, straffes han med

böter från och med fem till och med ettusen kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt.

152 höft. (Sr 1S2.)

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl, Maj:ts proposition Nr 182.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 25 februari

1926.

Närvarande:

justitierådet Svedeligs,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson.

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29

januari 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

om viss panträtt i spannmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Gunnar Bendz.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet:

12 §.

Sedan spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, blivit tröskad, vilket

enligt det till första stycket gjorda tillägget städse skall ske å den i

upplåtelsehandlingen angivna fastigheten, bör uppenbarligen den vid tröskningen

utvunna spannmålen icke få bortföras från fastigheten utan panthavarens

medgivande. Detta synes emellertid icke med erforderlig tydlighet

framgå av paragrafen. Det här givna förbudet mot pantförskriven spannmåls

förflyttning avser nämligen dess bortförande eller utlämnande från

den upplagsplats, som i upplåtelsehandlingen angivits. Från denna plats

lärer emellertid en flyttning av den otröskade spannmålen vara oundviklig,

då tröskningen skall ske, och en dylik flyttning har därför också genom det

ovannämnda tilläggsstadgandet medgivits. Även om den tröskade spannmålen

skulle återföras till samma plats, där den i otröskat tillstånd varit

upplagd, något som emellertid i regel icke torde ske, kommer under alla

förhållanden ett visst tidsmoment att förflyta, då den tröskade spannmålen

icke förvaras å den ursprungliga upplagsplatsen. Emot spannmålens bortförande

från tröskningsplatsen finnes strängt taget icke något förbud. Det

synes därför nödvändigt att åt förhudsstadgandet i första stycket giva sådan

förändrad avfattning, att bortförande av spannmålen från den plats, där

tröskningen verkställts, till plats utom fastigheten utan medgivande av pant
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182. 27

havaren förhindras. Detta torde lämpligast kunna ske genom att omredigera

berörda stadgande så, att förbud gives mot den av panträtten omfattade

spannmålens bortförande eller utlämnande från den i upplåtelsehandlingen

angivna fastigheten samt mot spannmålens förflyttning inom denna från

den upplagsplats, som i samma handling angivits.

Till det föreslagna nya tredje stycket — vilket lämpligen synes böra införas

före det nuvarande andra stycket — torde vidare med hänsyn till

innehållet i 16 och 18 §§ erfordras ett tillägg, varigenom, då spannmålen

efter tröskningen upplägges å fastigheten, dess förflyttning inom denna från

den nya upplagsplatsen uttryckligen förbjudes.

18 %.

Straffpåföljden för lämnande av oriktig uppgift i sådant meddelande till

registerföraren eller panthavaren, som enligt 12 § skall göras angående uppläggning

av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick och därefter

tröskats, synes böra inträda endast i det fall, då uppgiften är medvetet

oxaktig.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å

Stockholms slott den 26 februari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Le vinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler lagrådets den

25 februari 1926 avgivna utlåtande över det den 29 januari 1926 till lagrådet

remitterade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den

20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål.

Efter att hava redogjort för lagrådets yttrande anför föredragande departementschefen:
»Lagrådet

har icke framställt någon erinran mot den föreslagna utvidgningen

av 1924 års lag om viss panträtt i spannmål i syfte att möjliggöra

upplåtelse av panträtt även i otröskad spannmål. De erinringar, som av

lagrådet gjorts i fråga om 12 och 18 §§, har jag funnit böra beaktas, och

har det remitterade förslaget i övrigt underkastats vissa mindre redaktionella

jämkningar.»

Departementschefen uppläser därefter det i angivna hänseenden omarbetade

förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr

298) om viss panträtt i spannmål och hemställer, att nämnda förslag måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Eegenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:122 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spa a1 i texten
  2. 1LU 1926:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål. s. 1 i texten