Kungl. Maj:ts proposition nr 188
1926-02-25 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:188, Kungl. Maj:ts proposition nr 188
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
1
Nr 188.
Kungl. May.ts giro position till riksdagen angående ersättning
till förre värnpliktige Ernst Atte Långström;
given Stockholms slott den 25 februari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
P. Albin Hansson.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Hansson anför:
I 1 § av förordningen den 18 juni 1909 (nr 89 sid. 1) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgas, att,
därest under militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande
värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans
eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad, eller därest person, som
nu nämnts, skadas under tjänstgöring i krig, staten skall utgiva ersättning
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 150 haft. (Nr 188.)
477 26
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
jämlikt vissa i förordningen stadgade grunder. Dylik ersättning utgives
jämväl, om sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter
slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava till
sjukdomen bidragit.
Vidare föreskrives i 11 § av nämnda förordning, bland annat, att därest
skada medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som enligt de
i förordningen meddelade ersättningsbestämmelserna föranleder ersättning,
undersökning ofördröjligen skall hållas rörande skadans uppkomst samt
läkarbetyg anskaffas angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd;
att sagda undersökning skall, om skadan yppats under militärtjänstgöring,
föranstaltas av vederbörande befälhavare; samt att läkarbetyg, undersökningsprotokoll
och övriga till ärendet hörande handlingar skola, om
önskan att utbekomma ersättning anmäles, så snart ske kan överlämnas
till vederbörande regements- eller kårchef eller stationsbefälhavare, som
har att göra framställning om ersättningens bestämmande.
Göres ej framställning om ersättning i anledning av skada inom två år
efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i anledning av
dödsfall, från det döden inträdde, är, enligt den ursprungliga lydelsen av
12 § i omförmälda förordning, rätten till ersättning förverkad.
I sistnämnda stadgande har genom förordning den 4 juni 1920 (nr 305)
vidtagits den ändring, att, beträffande skada, som yppats efter ingången
av år 1919, rätten till ersättning är förverkad, därest ej framställning om
ersättning i anledning av skada göres inom tre år från det för värnpliktig
tjänstgöringen samt för volontär vid hären och för den, som tillhör flottans
eller kustartilleriets stammanskap, anställningen upphörde eller från den
senare tidpunkt, då skadan yppades, eller, där fråga är om ersättning
i anledning av dödsfall, från det döden inträdde.
Ifrågavarande ersättning utgår från den i § 40 mom. 1 värnpliktslagen
omförmälda invalid- och pensionsfond.
I eu till riksförsäkringsanstalten den 19 september 1925 inkommen
skrift gjorde förre värnpliktige nr 636 46/1921 Ernst Atte Långström från
Lindö, Södertälje, framställning om ersättning i anledning av sjukdom,
lungtuberkulos, som han ådragit sig under värnpliktstjänstgöring vid Svea livgarde
den 29 maj—den 12 juli 1922. Då berörda framställning gjorts först
sedan mer än tre år förflutit från det tjänstgöringen upphörde, fann riksförsäkringsanstalten
sig på grund av bestämmelserna i 12 § i förenämnda
förordning, sådan denna ]mragraf lyder enligt förordningen den 4 juni
1920, förhindrad utbetala någon ersättning i anledning av nämnda sjukdom.
Hos Kungl. Maj:t har sedermera Långström uti en den 18 december
1925 dagtecknad skrift anhållit att, utan hinder därav, att ansökning om
ersättning icke blivit gjord inom den författningsenligt föreskrivna tiden,
komma i åtnjutande av ersättning i anledning av berörda sjukdom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 3
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att det kompani, Långström
under värnpliktstjänstgöringen tillhört, under tiden den 20—den 22 juni
1922 varit förlagt å Järvafältet; att Långström kort efter kompaniets
hemkomst insjuknat i lungkatarr med feber, varigenom lian blivit oförmögen
att tjänstgöra; att han den 11 därpå följande juli intagits å militärsjukhus,
varifrån han dagen därefter utskrivits, sedan han befunnits
lida av lungtuberkulos; att han sistnämnda dag förklarats oduglig till fortsatt
krigstjänst till följd av nämnda sjukdom ; samt att vederbörande kompanichef
ansett, att förläggningen å Järvafältet kunde hava bidragit till
sjukdomen i fråga.
Riksför säkring sanstalten har avgivit yttrande över ansökningen och därvid
meddelat, att anstalten vid prövning av ersättningsfrågan funnit Långströms
sjukdom hava uppkommit ufider sådana omständigheter, att, därest
framställning om ersättning gjorts inom föreskriven tid, han skulle varit
berättigad till ersättning jämlikt bestämmelserna i ovannämnda förordning.
I infordrat utlåtande hava arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse
anfört, att, oaktat Långström icke vore författningsenligt berättigad
till ersättning för den sjukdom, på grund varav han förklarats
(3duglig till krigstjänst och varav han, enligt vad handlingarna i ärendet
utvisade, fortfarande lede, syntes det likväl departementet och sjukvårdsstyrelsen,
med hänsyn till att Långström icke torde haft kännedom om
gällande förordning rörande anmälan och ersättning i dylika fall, som om
billigheten fordrade, att ersättning bereddes honom jämlikt grunderna för
berörda förordning den 18 juni 1909. I detta avseende ville departementet
och styrelsen erinra, hurusom riksdagen i ett flertal fall — senast
genom skrivelse den 10 mars 1925, nr 65 —, där anledning funnits
antaga, att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomens uppkomst
eller utveckling samt ömmande omständigheter i övrigt förelegat, medgivit
utbetalande av ersättning i enlighet med förordningens föreskrifter,
utan hinder av däri stadgade preskriptionsbestämmelser.
På grund härav och då det icke vore uteslutet, att militärtjänstgöringen
bidragit till utvecklingen av Långströms lungsjukdom, hemställde
departementet och sjukvårdsstyrelsen, att Kungl. Maj: t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att till Långström finge — utan hinder därav, att framställning
om ersättning icke blivit gjord inom föreskriven tid — från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill
han enligt grunderna för ovannämnda förordning kunde anses berättigad
.
Sedan genom förordningen den 4 juni 1920 preskriptionstiden utsträckts
från två till tre år beträffande skada, som yppats efter ingången
Departements
chefen.
4
Knngl. Maj.ts proposition nr 188.
av år 1919, liar dispens i regel förekommit endast i sådana den äldre
preskriptionsbestämmelsen underkastade fall, i vilka anspråket på ersättning
likväl gjorts gällande inom den tid, som stadgas i sistnämnda förordning,
eller alltså tre år. I några fall hava emellertid särskilda omständigheter
ansetts böra föranleda till dispens, oaktat även sistnämnda
tid överskridits. Så har nämligen skett, då omständigheterna givit vid
handen, att sådan undersökning, varom förmäles i 11 § av förordningen
den 18 juni 1909, bort äga rum. Den i förevarande ärende verkställda
utredningen synes ådagalägga, att Långströms hälsotillstånd vid tiden för
hemförlovningen bort giva anledning till dylik undersökning. På grund
härav och då, enligt vad riksförsäkringsanstalten meddelat, Långströms
sjukdom uppkommit under sådana förhållanden, att ersättning enligt bestämmelserna
i sistnämnda förordning kunnat tillerkännas honom, därest
framställning om ersättning gjorts inofh föreskriven tid, finner jag billigt,
att han får komma i åtnjutande av ersättning enligt i förordningen angivna
grunder. Ersättningen torde böra utgå från och med den 1
januari 1926.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Ernst Atte Långström må — utan hinder därav att framställning
om ersättning icke blivit gjord inom den tid, som föreskrives i 12 §
av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring — från och med den 1 januari
1926 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den
ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda förordning kan anses
berättigad.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Knngl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fritz Dahlbom.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.