Sök i Ratio Lex

Angående ändrade bestämmelser i fråga om den stärbhus efter präst tillförsäkrade förmånen av tjänstoch nådår m. rn

1926-02-19 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:199, Angående ändrade bestämmelser i fråga om den stärbhus efter präst tillförsäkrade förmånen av tjänstoch nådår m. rn

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

1

Nr 199.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser

i fråga om den stärbhus efter präst tillförsäkrade

förmånen av tjänst- och nådår m. rn.; given Stockholms

slott den 19 februari 1926.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed föreslå riksdagen att, under villkor att nytt reglemente för

prästerskapets änke- och pupillkassa varder i stadgad ordning antaget och

efter prövning finnes kunna av Kungl. Maj:t fastställas,

1) beträffande den stärbhus efter innehavare av prästerlig befattning

enligt prästerskapets privilegier tillkommande rätten till tjänst- och nådår

samt den därav härflytande rätten för änka och barn efter såsom emeritilöntagare

avliden f. d. innehavare av dylik befattning att under motsvarande

tid tillgodonjuta emeritilön, för sin del medgiva, dels att tjänstårsrätten må

omfatta en tid av 6 månader, räknat från och med månaden näst efter den,

under vilken tjänstinnehavare avlidit, dels att nådårsrätten må upphöra, dels

ock att ändringen må träda i kraft den 1 maj 1927, allt under villkor och

förbehåll, att därigenom lämnas oförkränkt den nådårsrätt, vilken tillkommer

efterlevande efter tjänstinnehavare, som avlidit före den 1 maj 1927,

eller som avlider vid tjänst, vilken han omedelbart före sagda dag innehade

eller ock erhållit eller tillträtt på grund av före samma dag gjord

ansökning, eller som före samma dag undfått emeritilön, eller som framdeles

erhåller emeritilön vid befattning, vid vilken tjänst- och nådårsrätten,

efter vad nu stadgats, kvarstått, därest emeritilön icke tilldelats tjänstinnehavaren,

samt att, för ombildning av prästerskapets änke- och pupillkassa i

huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet omförmälda

sakkunnigas förslag, nämnda kassa må uppbära ej mindre ett års behållen

inkomst av varje prästerlig befattning, ständig adjunktsbefattning inbegripen,

som finnes i riket den dag, ändringen träder i tillämpning, sådana

befattningar likväl undantagna, av vilka inkomsten, efter dödsfall, som inträffat

den 1 maj 1927 eller senare, uppbäres av nådårsberättigad stärbhusdelägare,

vilken kassan förbehållna inkomst, där ej Kungl. Maj:t i visst

fall annorlunda förordnar, skall utfalla vid första ledighet i vederbörande

tjänst, än även ett års emeritilön för varje fall, då innehavaren icke efterlämnar

änka eller barn, men, om sådana funnits, nådårsrätten i enlighet

med angivna grunder varit dem förbehållen;

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 168 käft. (Nr 199.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

2) för sin del antaga härvid fogade förslag till:

a) lag om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning

av nådårsrättens upphörande m. in.,

b) lag om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910

(nr 141 s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning;

3) för sin del medgiva, ej mindre att som avlösning av den biskoparna i

stiften tillkommande nådårsrätten må ur biskopslöneregleringsfonden till

biskoparna utgå ett lönetillägg, motsvarande 1,5 procent av den med befattningen

förenade kontanta lönen eller, där lönen icke är på sådant sätt bestämd,

det penningbelopp, som Kungl. Maj:t lagt till grund vid lönereglering,

med de tillägg och ändringar, som grunda sig på särskilda Kungl. Maj:ts

beslut, än även att, där befattning innehaves av biskop, som icke erlägger

avgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa utöver vad i det för kassan

den 6 november 1874 fastställda reglementet med däri senare vidtagna ändringar

stadgas, kassan må äga uppbära omförmälda lönetillägg; samt

4) medgiva, att den provision, som från prästerskapets änke- och pupillkassa

hittills utbetalts såsom ersättning för bestyret med uppbörd och redovisning

av vissa kassan tillkommande medel, må upphöra att utgå beträffande

medel, som redovisas efter ikraftträdandet av nytt reglemente för kassan.

Under Hans Majestäts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Olof Olsson.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj-.ts proposition Nr 199.

FÖRSLAG

till

Lag om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av

nådårsrättens upphörande m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

A den kontanta lön, som genom lönereglering, fastställd enligt lagen den

9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning, blivit bestämd

för kyrkoherde och komminister, och å det arvode, som enligt sådan lönereglering

stadgats för ständig adjunkt, skall i anledning av nådårsrättens

upphörande utgå lönetillägg, motsvarande 1,5 procent av den fastställda

lönen eller arvodet, ålderstillägg inheräknat, oavsett huruvida sådant blivit

intjänat.

2 §•

Lönetillägg, varom i 1 § förmäles, skall för varje pastorat, så vitt angår

dess prästerskap, bestridas medelst församlingsavgifter och, i den män sådant

erfordras, medelst övriga till prästerskapet anslagna avlöningstillgångar

på sätt och i den ordning, 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering

av prästerskapets avlöning stadga. Har för bestridande av nämnda

avlöning jämte lönetillägg såsom församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats

sammanlagt större belopp, än som motsvarar sex öre för varje

helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, beräknat

som i 19 § 1 mom. omförmälda lag sägs, skall ersättning av kyrkofondens

medel beredas pastoratet för det överskjutande beloppet i den ordning, 21

§ samma lag stadgar.

3 §.

Där prästerlig befattning innehaves av präst, som ej är delägare i prästerskapets

änke- och pupillkassa eller som är delägare däri och icke erlägger

avgifter till kassan utöver vad i det för kassan den 6 november 1874 fastställda

reglementet med däri senare vidtagna ändringar stadgas, äger nämnda

kassa uppbära vad enligt denna lag skall utgå som lönetillägg.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1927.

FÖRSLAG

till

Lag om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 141

s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 om

reglering av prästerskapets avlöning skall erhålla följande ändrade lydelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

11 §•

1. Lön till kyrkoherde och komminister skall medelst prästerskapet i pastoratet

anslagna avlöningstillgångar ävensom församlingsavgifter, på sätt i

19 § sägs, av pastoratet gäldas och av vederbörande kyrkoråd kvartalsvis

utbetalas efter avdrag av tjänstinnehavaren åliggande avgifter till prästerskapets

änke- och pupillkassa, vilka avgifter samtidigt skola av kyrkorådet

insändas till kassan.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1927.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19

februari 1926.

Närvarande:

Statsministern

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anför vidare, efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

Frågan om beredande av förbättrad familjepensionering för prästerskapet

har under en följd av år varit föremål för utredning, och flera

olika förslag till frågans lösning hava tid efter annan framlagts.

Detta ärende har numera kommit i det skick, att jag anser mig höra

anmäla detsamma för Kungl. Maj:t i syfte att de delar av ärendet, som

kräva medverkan av riksdagen och kyrkomötet eller av riksdagen ensamt,

mätte varda underställda riksdagen.

De förmåner av pensions eller därmed jämförlig beskaffenhet, som tillkomma

efterlevande efter avliden prästerlig befattningshavare, bestå i

allmänhet dels i rätten till tjänst- och nådår vid den avlidnes befattning

och dels i pension från prästerskapets änke- och pupillkassa.1)

Förmånen av tjänst- och nådår har sedan gammalt tillkommit avliden

prästmans efterlämnade änka och oförsörjda barn. Denna förmån, som

bekräftats i de för prästerskapet gällande privilegier av den 16 oktober

1723, innebär rätt att kvarsitta vid den tjänst, den avlidne innehade, och

mot avlönande av vikarie åtnjuta lönen vid tjänsten ej blott till slutet av

det ecklesiastikår, under vilket mannen avlidit (tjänståret), utan även

under det därpå följande ecklesiastikåret (privilegiinådåret). Då emellertid

sålunda erhållna inkomster ofta hefunnos otillräckliga för änkans

och de minderåriga barnens uppehälle för framtiden, blev det småningom

ganska vanligt, att Kungl. Maj:t efter därom gjord anhållan tillerkände

prästerligt stärbhus rätt till ytterligare ett, ibland till och med två nådår

(extra nådår). Detta sätt att bereda understöd åt de efterlevande innebar

emellertid icke en betryggande försörjning för framtiden och medförde därjämte

den olägenheten, att, då en präst avled, den av honom innehavda

'') Här kunna frånses understöden från de i åtskilliga stift inrättade stiftskassorna ävensom

från de i vissa stift ännu utgående tiondeanslagen. A pensionerna från kassan åtnjutas

av statsmedel dyrtidstillägg och eventuellt pensionstillägg.

Beredande av

förbättrad

familjepensionering

för

prästerskapet.

Nuvarande

förmåner

för prästs

efterlevande.

Tjänst- och

nådårsrätt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Pensionsrätt

från prästerskapets

änke- och

pupillkassa.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

befattningen kom att stå ledig under en ganska lång tid. Såväl insikten

om behovet av att bereda större trygghet åt prästernas efterlevande som

ock det allmännas intresse att få den långa vakanstiden vid prästerliga

befattningar förkortad ledde till strävanden att anordna en verklig pensionering

av änkor och barn efter präster. Efter långvariga förberedelser

ledde dessa strävanden slutligen år 1874 till upprättandet av prästerskapets

änke- och pupillkassa. (Reglemente av den 6 november 1874 med

ändringar av den 19 november 1880, den 1 oktober 1886, den 31 december

1890, den 24 januari 1896, den 7 december 1900, den 28 februari 1907, den

1 december 1911 och den 10 juni 1912.)

Bland de inkomster, som den nybildade kassan hade att påräkna för sin

verksamhet, må i främsta rummet nämnas bidrag från delägarna. Med

hänsyn till den svaga avlöning, som en mycket stor del av prästerskapet,

särskilt det lägre, vid tiden för kassans bildande åtnjöt, måste emellertid

anspråken på delägarna hållas inom ganska måttliga gränser. Sedan delägarnas

delaktighetsbelopp i kassan föreskrivits skola vara lika med

deras reglerade lön, bestämdes den alla åliggande årsavgiften till två

procent av delaktighetsbeloppet, varförutom delägare förpliktades att under

vissa förutsättningar erlägga retroaktiv- och åldersskillnadsavgifter.

De inkomster, som genom de sålunda bestämda delägaravgifterna beräknades

tillflyta kassan, befunnos icke ensamma förslå till pensioneringen,

utan härtill erfordrades ytterligare medel till betydande belopp. Till fyllande

av detta behov fanns i första hand att tillgå behållningen i det

forna prästeståndets arkivkassa samt Stockholms centonalkassa, vilken behållning,

uppgående till 26,600 kronor, av prästeståndet anslagits till en

blivande änke- och pupillkassa. De härutöver erforderliga medlen erhöllos

på det sätt, att 1874 års riksdag på framställning av Kungl. Maj:t medgav,

att till kassans bildande finge anslås ej mindre tre fjärdedelar av stiftens

emeritikassors behållning med skyldighet för änke- och pupillkassan att

ansvara för motsvarande del av de förbindelser, vari emeritikassorna då

häftade, än även ett års behållen inkomst av varje prästerlig beställning

i riket, vilken inkomst i allmänhet borde utfalla, då beställningen första

gången efter pensionsreglementets fastställande bleve ledig (vakansmedel),

samt all behållen inkomst vid prästsyssla, vilken i följd av tvist eller

annan omständighet komme att stå ledig utöver den lagliga tillträdestiden,

ävensom vederlag under extra nådår (s. k. kaduk- och vederlagsmedel).

Såsom villkor för att kassan skulle komma i åtnjutande av dessa

tillgångar och inkomster stadgades emellertid, att, så snart pensionerna

från kassan kunde utgå med fulla beräknade beloppet, extra nådår icke

vidare skulle beviljas.

Beträffande rätten till pension ur kassan föreskrevs ursprungligen, att

sådan rätt tillkomma delägares änka samt delägares efterlämnade barn,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 7

de senare dels då de icke fyllt 21 år, dels efter nämnda ålder, då de genom

kropps- eller sinnessjukdom vore urståndsätta att bidraga till sitt uppehälle,

dels ock döttrar efter uppnådda 55 år, såvida de icke vore eller

varit gifta (»55-åriga, ogifta döttrar»). Tillika stadgades, att pensionsrätten

förutom vid pensionärs död förlorades, då pensionär trädde i äktenskap

samt då barn fyllde 21 år. Med hänsyn till pensionens storlek voro

de särskilda slagen av pensionärer olika ställda. Den pension, som tillföll

eu änka utan pensionsberättigat barn, togs vid pensioneringen till enhet

och betecknades såsom en pensionslott. Efterlämnade delägare, förutom

änka, även barn under 21 års ålder, ökades änkans pension alltefter barnens

antal så, att änka med ett barn erhöll 1.3 pensionslott, änka med två

barn 1.5 pensionslott, änka med tre barn 1.6 pensionslott samt änka med

flera än tre barn ytterligare O.i pensionslott för varje följande barn. För

minderåriga barn, vilkas moder dött eller trätt i nytt gifte, bestämdes

pensionen så, att ett barn erhöll 0.5 pensionslott, två syskon tillsammans

1 pensionslott, tre syskon tillsammans 1.3 pensionslott, fyra syskon tillsammans

1.5 pensionslott samt flera än fyra syskon tillsammans sist angivna

pensionslott ökad med O.i pensionslott för varje syskon utöver fyra.

De pensioner, som tillf öllo sjukt barn efter fyllda 21 år samt 55-årig ogift

dotter, bestämdes var för sig till 0.5 pensionslott.

De samlade medel, som vid kassans bildande tillföllo densamma, och de

inkomster, som för framtiden skulle ingå till kassan, delades på två fonder,

den ena benämnd grundfonden och den andra tillskottsfonden. Till grundfonden

fördes dels andelen i emeritikassornas behållning, dels de medel,

som komma att tillfalla kassan på grund av rätten till ett års behållen inkomst

av varje prästerlig befattning i riket, dels ock de s. k. kaduk- och

vederlagsmedlen. Till tillskottsfonden åter fördes dels behållningen i det

forna prästeståndets arkivkassa och Stockholms centonalkassa, dels ock

alla inkomster i form av delägaravgifter.

Mellan de båda fonderna gjordes den skillnaden, att i grundfonden alla

delägare ägde lika rätt, varemot delägarnas andel i tillskottsfonden gjordes

beroende av vars och ens delaktighetsbelopp. Denna åtskillnad mellan

fonderna framträder vid pensionsutdelningen, varvid förfares på följande

sätt. Det för varje år utdelningsbara beloppet fastställes för vardera fonden

särskilt. Beträffande grundfonden tillgår detta så, att, sedan kassans

förvaltningskostnader, vilka i sin helhet bestridas av denna fond, blivit

guldna, en beräkning verkställes av det närvarande värdet av de vid räkenskapsårets

början icke influtna vakansmedlen, d. v. s. de medel, som framdeles

skola tillfalla kassan i form av ett års behållen inkomst av varje

prästerlig beställning. Till detta värde lägges grundfondens verkliga behållning.

Efter verkställd uträkning av medelräntefoten å kassans medel

under närmast föregående år beräknas med tillämpning av nämnda räntefot

ett års ränta på den förut funna summan. Det tal, som därvid erliål
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

les, anses såsom grundfondens årsinkomst. Denna årsinkomst får emellertid

icke i sin helhet utdelas till pensionärer, utan en del skall användas

till fondens förstärkning och lägges följaktligen till fondens kapital. Under

de båda första åren av kassans tillvaro fonderades hela årsinkomsten.

Då pensionsutdelning sedermera vidtog, var till en början såväl antalet

pensionärer som den till pensioner utgående delen av årsinkomsten ringa,

men det ordnades så, att allteftersom pensionärernas antal med åren tillväxte,

ökades denna del av årsinkomsten och i samma mån minskades den

till fondens förstärkning använda delen av årsinkomsten. Under de utredningsarbeten,

som föregingo kassans bildande, verkställdes beräkningar

över grundfondens sannolika framtida utveckling samt antalet pensionslotter;

och i enlighet med dessa beräkningar fastställdes i sammanhang

med utfärdandet av kassans reglemente en tabell, angivande för vart och

ett av kassans 38 första verksamhetsår den procent av grundfondens årsinkomst,

som finge till pensionärer utdelas. Den första pensionsutdelningen

ägde rum för tredje året av kassans verksamhet eller ecklesiastikåret

1877—1878, och var utdelningsprocenten det året bestämd till 3.348 procent

av grundfondens på nyss angivet sätt beräknade årsinkomst. Därefter

höjdes utdelningsprocenten, i början kraftigare än längre fram, och för

det 38: de året, eller ecklesiastikåret 1912—1913, uppgick utdelningsprocenten

till 74.741 procent av grundfondens årsinkomst. Genom en sedermera

fastställd fortsättning av nämnda tabell, avseende följande 18 år, höjdes

utdelningsprocenten för det följande ecklesiastikåret till 82 procent. Utdelningsprocenten

har även därefter oavbrutet stigit, så att den för innevarande

ecklesiastikår 1925—1926 utgör 88.7 procent, och skall även under

de följande i tabellen angivna åren fortsätta att stiga och uppnår med

ecklesiastikåret 1930—1931 sitt hittills högsta tal eller 90 procent.

Sedan på ovan angivna sätt det av grundfondens årsinkomst för ett visst

år utdelningsbara beloppet uträknats, verkställes en sammanräkning av

de för samma år anmälda pensionärernas pensionslotter. Varje hel pensionslott

berättigar till lika stor andel i den från grundfonden utdelningsbara

summan, oavsett storleken av det delaktighetsbelopp, efter vilket den

avlidne delägaren under sin livstid erlagt årsavgift, och genom att dividera

utdelningssumman med antalet pensionslotter erhålles den summa,

som för det ifrågavarande året på varje hel pensionslott utfaller ur grundfonden.

Vad härefter beträffar utdelningen ur tillskottsfonden, sker densamma

så, att av fondens under nästföregående år verkligen influtna årsinkomst,

bestående dels av delägaravgifter och dels av ränta på fondens kapital,

samma procent, som gäller för grundfonden, användes för pensionsutbetalning,

och resten lägges till fondens kapital. Utdelningssumman fördelas

mellan pensionärerna på det sätt, att varje hel pensionslott erhåller en

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 9

för alla pensionärer lika stor procent av det delaktighetsbelopp, efter vilket

den avlidne delägaren senast ägt delaktighet i kassan.

Behovet av ökade pensioner från prästerskapets änke- och pupillkassa

har emellertid sedan länge varit känt och vitsordat av kassans delägare.

Sedan år 1913 frågan om förbättrade pensioner från kassan blivit väckt i

sammanhang med en då igångsatt revision av kassans reglemente, hava

åtskilliga förslag till förbättrande av pensionerna framlagts, men intet

förslag har dock hittills lett till något slutligt resultat. De utvägar, man

i berörda avseende sökt anlita, hava varit dels ökade bidrag av delägarna

och dels ett förnyande av den rätt till ett års behållen inkomst av varje

prästerlig beställning i riket, som vid kassans bildande tillföll densamma.

Beträffande ökade bidrag av delägarna hava åtgärderna i denna riktning

utmynnat däri, att 1916 och 1919 års bolagsstämmor med fullmäktige för

kassans delägare för sin del beslutat bildandet vid sidan av den nuvarande

kassan av en ny änke- och pupillkassa med uppgift att utdela fyllnadspensioner

åt vissa den gamla kassans pensionärer. Frågan om möjligheten

för kassan att erhålla rätt till ett nytt vakansår väcktes vid kassans bolagsstämma

år 1913, på vars uppdrag kassans direktion den 9 december 1914

hos Kungl. Maj:t gjorde framställning om rätt för kassan till ytterligare

ett års behållen inkomst av varje befattning, vars innehavare vore pliktig

att vara delägare i kassan, i den mån dessa befattningar första gången

efter det sådan rätt tillerkänts kassan bleve lediga, dock beträffande de

befattningar, för vilka lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets

avlöning den 9 december 1910 stundade, först sedan ny lönereglering

blivit vid dem genomförd. I enlighet med därom väckt motion gjorde

1915 års kyrkomöte en liknande framställning till Kungl. Maj:t.

Kammarkollegiet, till vilket berörda framställningar remitterades, förklarade

i utlåtande av den 10 april 1916, att ämbetsverket ur vissa synpunkter

hade betänkligheter mot förslaget och anförde i sådant avseende

huvudsakligen, att församlingslivet genom de långvariga provisorierna

toge skada, att församlingarna måste äga rätt påfordra att de av dem

utgivna prästlönemedlen användes för sitt rätta ändamål, prästerskapets

avlöning, att vid beviljandet åt kassan förra gången av ett års behållen

inkomst av varje prästerlig beställning i riket denna förmån gjordes beroende

av att extra nådår icke skulle beviljas, så snart pensionerna från

kassan kunde utgå med fulla beräknade beloppet, samt att, då det allmänna

trädde emellan dels för stiftande av lärarnas vid elementarläroverken

änke- och pupillkassa, dels ock för beredande av ökade pensioner från

sistnämnda kassa, detta skedde i samband därmed att vid förra tillfället

nådårsrätten och vid senare tillfället tjänstårsrätten för lärares änkor

upphörde, men att såsom vederlag för den nu begärda förmånen icke ifrågasatts,

att prästerskapet skulle avstå från den förmån — rätten till nåd
-

Frdgor om

förbättrad

pensionering.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.is proposition Nr 199.

år, eventuellt tjänstår ocli nådår — som avsåge att i sin mån tjäna samma

syfte som pensioneringen. Genom beslut den 20 oktober 1916 fann Kungl.

Maj:t direktionens och kyrkomötets ovannämnda framställningar icke

föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Sedermera beslöt 1917 års riksdag i anledning av väckta motioner för

sin del medgiva, att kassan tillerkändes ytterligare ett års behållen inkomst

av varje befattning, vars innehavare vore pliktig att vara delägare

i kassan, i den mån dessa befattningar första gången efter det sådan rätt

tillerkänts kassan bleve lediga, dock beträffande de befattningar, för vilka

lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9

december 1910 stundade, först sedan ny lönereglering blivit vid dem genomförd,

samt under villkor, att det prästerskapet tillförsäkrade tjänståret

bortfölle, och att änkors samt omyndiga och oförsörjda barns nådår alltså

räknades från tjänstinnehavarens frånfälle. Sedan denna riksdagens ståndpunkt

i vakansfrågan blivit känd, upptogs frågan ånyo av kassans bolagsstämma

år 1919, och sedan bolagsstämman efter verkställda utredningar

trott sig hava funnit, att den förbättring, som en prästänka genom vakansårsinkomsten

skulle vinna i pensionshänseende, icke uppvägde förlusten

för henne av tjänståret, hemställde bolagsstämman hos Kungl. Maj:t, att

riksdagens omförmälda skrivelse icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts

vidare åtgärd. Kassans direktion åter, vars utlåtande över denna framställning

av Kung]. Maj:t inhämtades, var av annan mening och hemställde,

att bolagsstämmans framställning måtte lämnas utan avseende.

Under sådana förhållanden tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet,

enligt Kungl. Maj:ts den 4 november 1919 givna bemyndigande,

fem sakkunniga personer för att inom departementet biträda med utredning

av frågan om beredande av bättre pensionsförhållanden åt änkor och

barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa.

I det betänkande i ämnet, som av de sålunda tillkallade sakkunniga

avgavs den 20 januari 1920, hava de sakkunniga i syfte att bereda bättre

pensionsförhållanden åt änkor och barn efter delägare i prästerskapets

änke- och pupillkassa föreslagit, att bredvid nämnda kassa skulle upprättas

en ny kassa, däri alla, som efter den nya kassans tillkomst bleve delägare

i den gamla kassan, skulle vara skyldiga att inträda. Den pensionsförbättring,

som genom den nya kassan skulle beredas dessa delägares

efterlevande, skulle bestridas genom delägarnas egna bidrag i form av

årsavgift motsvarande 1.2 procent av delaktiglietsbeloppet ävensom i vissa

fall retroaktiv- och befordringsavgift. För beredande av tillgång i syfte

dels att nuvarande delägare i den gamla kassan skulle för sina efterlevande

komma i åtnjutande av pensionsförbättringen utan att betungas av retroaktiva

avgifter eller befordringsavgifter, dels ock att kassans nuvarande

pensionärer skulle bekomma pensionsförbättring utan egen kostnad, hava

de sakkunniga vidare föreslagit, att den nya kassan måtte under villkor,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

att det prästerskapet tillförsäkrade tjänståret för framtiden upphörde med

utgången av det ecklesiastikhalvår, varunder tjänstinnehavarens dödsfall

inträffat, erhålla rätt till ett års behållen inkomst av varje befattning,

vars innehavare vore skyldig tillhöra kassan, samt att, då inkomsterna

av det sålunda föreslagna nya vakansåret först småningom inflöte.

men däremot medel till bestridande av pensionsförbättring åt nuvarande

pensionärer måste vara disponibla till vissa beräknade belopp för A''arje

år efter den nya kassans trädande i verksamhet, sålunda erforderliga medel

såväl till omedelbart utgående pensionsförbättringar som till gäldande

av berörda retroaktiv- och befordringsavgifter för nuvarande delägare

måtte förskjutas av statsmedel mot ersättning av de för det nya vakansåret

småningom inflytande medel.

I avgivet gemensamt utlåtande av den 12 mars 1920 över de sakkunnigas

förslag anförde kammarkollegiet och statskontoret följande.

Mot förslaget i vad det avser beredande av förbättrad pensionering för

änkor och barn efter blivande delägare i den nuvarande kassan synes i

och för sig intet vara att erinra, då denna pensionsförbättring skulle åstadkommas

utan att bidrag av statsmedel därför skulle erfordras och genom

ökade delägaravgifter, som ingalunda kunde anses bliva särdeles betungande.

Emellertid synes det ämbetsverken kunna ifrågasättas, huruvida över

huvud taget någon som helst mera genomgripande förändring beträffande

pensioneringen av änkor och barn efter präster bör företagas utan att i

sammanhang därmed en fullständig avveckling av rätten till tjänst- och

nådår åvägabringas och en omläggning efter mera tidsenliga grunder av

ifrågavarande pensionering jämväl i vissa andra avseenden vidtages.

Visserligen vill det synas, som om de sakkunnigas förslag skulle medföra,

att den för kassan synnerligen betungande pensioneringen av 55-åriga

ogifta döttrar och sjuka barn över 21 år efter delägare i kassan bleve i

någon män inskränkt, ävensom att pensionerna, som nu utgå med varierande

belopp år från år, komma att fixeras i visst förhållande till delägarens

avlöning vid dödsfallet; men enligt ämbetsverkens mening lider

förslaget beträffande pensioneringens omfattning av vissa brister, som

torde böra avlägsnas, och i fråga om rätten till tjänst- och nådår hava de

sakkunniga, frånsett förslag om tjänstårets avkortning till halvår, icke

gjort något försök till avveckling av denna pensionsform, som utom att

den är föråldrad och redan därför icke lämpligen bör bibehållas vid sidan

av en ordnad pensionering för änkor och barn, tillika allmänt erkännes

såsom en olägenhet för det allmänna, enär de prästerliga tjänsterna därigenom

allt fortfarande under avsevärd tid komma att vara utan ordinarie

innehavare.

I alla händelser synes det ämbetsverken, som om det allmänna endast

under den förutsättning bör på ena eller andra sättet medverka till beredande

av pensionsförbättring, att rätten till tjänst- och nådår småningom

avvecklas. Det är emellertid givet att ett avstående av denna rätt måste

på något sätt kompenseras, och i sådant hänseende skulle väl i första hand

böra tagas i övervägande att av allmänna medel, exempelvis av kyrkofonden

eller av församlingarna i likhet med prästlönemedel, bereda bidrag till

pensioneringens ordnande på bättre sätt än nu är fallet. Skulle emellertid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition Nr 199.

denna utväg till kompensation visa sig icke vara lämplig, lärer de sakkunnigas

förslag om att till pensioneringens förbättrande skulle anvisas

inkomsten av ett vakansår vid varje prästerlig befattning böra upptagas

till övervägande. Väl kan anmärkas att även vakansåret medför en olägenhet

för det allmänna på samma gång det innebär en uppoffring av nuvarande

eller nästa generations delägare för pensionering av en gången

generations efterlevande, men dessa olägenheter äro såsom av övergående

beskaffenhet givetvis att föredraga, om man därigenom kan för framtiden

komma ifrån rätten till tjänst- och nådår.

På grund av vad sålunda anförts hemställde ämbetsverken, att det i

förenämnda betänkande framlagda förslag icke utan en genomgripande

omarbetning i ovan angivet syfte måtte läggas till grund för ett förbättrat

ordnande av pensioneringen av änkor och barn efter delägare i

prästerskapets änke- och pupillkassa.

I en vid ämbetsverkens utlåtande fogad reservation framhölls än skarpare

nödvändigheten av de gamla privilegiiförmånernas avveckling i sammanhang

med åtgärder för förbättring av familjepensioneringen för prästerskapet.

När sedermera den 29 juni 1921 chefen för finansdepartementet för

Kungl. Maj :t anmälde åtskilliga till pensionsväsendet hörande frågor, som

tarvade utredning, erinrades bland annat därom, att fråga förelåge om

förbättrade pensionsförhållanden för änkor och barn efter delägare i prästerskapets

änke- och pupillkassa och att det syntes vara av vikt, att ärendet

gjordes till föremål för den ytterligare utredning, som kunde befinnas

erforderlig för att denna fråga snart måtte vinna sin lösning; och i det

komplex av ärenden, som överlämnades till utredning av den vid nämnda

tillfälle tillsatta kommittén (1921 års pensionskommitté), ingick också nu

förevarande fråga om beredande av förbättrade pensionsförhållanden för

efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa.

Pensionskommittén avgav betänkande i ämnet den 18 februari 1923

(statens offentliga utredningar år 1923 nr 26). Därvid erinrade kommittén,

att det för det dåvarande förelåge dels av fullmäktige för delägarna

i prästerskapets änke- och pupillkassa godkända förslag ej mindre

till förnyat reglemente för kassan än även till reglemente för en ny kassa,

dels ock ett av förenämnda sakkunniga utarbetat förslag till reglemente

för en ny kassa. Att intet av dessa förslag, som underställts Kungl. Majrts

prövning, erhållit stadfästelse, finge efter kommitténs mening antagas

huvudsakligen hava berott på de erinringar, som av kammarkollegiet

och statskontoret framställts, under yrkande att pensionsförbättring måtte

beredas endast under förutsättning, att rätten till tjänst- och nådår småningom

avvecklades samt att en omläggning efter mera tidsenliga grunder

av ifrågavarande pensionering vidtoges. På grund härav hade kommittén

ansett sitt uppdrag i avseende å denna del av pensionsväsendet

innefatta, att kommittén skulle söka utreda huruvida och under vilka

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

villkor en avveckling av tjänst- och nådårsrätten måtte kunna äga rum

ävensom i vilka hänseenden nu gällande grunder för pensioneringen av

efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa funnes

vara föråldrade och lämpligen kunde ersättas med mera tidsenliga, samt

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Kommitténs förslag i förstnämnda hänseende avser, att tjänst- och nådårsrätten

såsom en förmån för de enskilda präststärbhusen skulle avvecklas

samt att denna förmån skulle tills vidare överflyttas till prästerskapets

änke- och pupillkassa, vilken med inkomsten av denna förmån skulle

åtaga sig att i form av förbättrad pension m. fl. förmåner åt efterlevande

efter avliden präst bereda kompensation för den avstådda tjänst- och

nådårsrätten. Tjänst- och nådårsrätt, som uppstått före ikraftträdandet

av beslutet om rättens upphävande, skulle enligt förslaget lämnas oförkränkt;

men det skulle stå nuvarande delägare fritt att under vissa förutsättningar

avsäga sig ifrågavarande rätt och vinna delaktighet i de nya

pensionsvillkoren.

I det senare hänseendet förmälde sig kommittén anse det otvivelaktigt

föreligga starka skäl för en omorganisation av prästerskapets änke- och

pupillkassa så att pensioneringen byggdes på försäkringstekniska grunder.

För en omedelbar och fullständig övergång till sådana pensioneringsgrunder

mötte emellertid till synes oövervinneliga hinder, beroende

på kassans egendomliga konstruktion. Å ena sidan hade nuvarande delägare

icke någon skyldighet att underkasta sig andra avgifter till kassan

än som nu funnes i reglementet bestämda; och å andra sidan hade

kassans pensionärer enligt reglementet rätt att få i pensioner utdelat allt

vad som under nästföregående året till kassans båda fonder influtit i avgifter

och andra inkomster efter avdrag endast av förvaltningskostnader

och vad som reglementsenligt skulle avsättas till fondernas förstärkande.

Då i reglementet icke funnes någon föreskrift om förpliktelse för delägare

att underkasta sig förändring av skyldigheter eller rättigheter, vilken vidtagits

efter det vederbörande blivit delägare i kassan, kunde nämligen,

såsom jämväl av prejudikat framginge, anses fastslaget att vidtagen

reglementsändring icke kunde utvidga de skyldigheter eller inskränka de

förmåner, som grundade sig på delägarskap i kassan före reglementsändringen.

På grund härav syntes det få anses uteslutet att genom reglementsändringar

tvångsvis genomföra mera rationella pensioneringsgrunder,

enär därigenom skulle vållas rubbning av stadgade skyldigheter och

rättigheter. Endast på frivillighetens väg torde alltså en omedelbar och

fullständig övergång till lämpligare pensioneringsgrunder kunna genomföras;

men om blott en enda pensionär eller förmyndare för pensionär

vägrade ingå på nya bestämmelser, måste de nuvarande grunderna bibehållas

till följd av kassans förut angivna, säregna konstruktion. Ehuru

det framstode såsom synnerligen önskvärt, att kassans nuvarande båda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.99.

fonder kunde ombildas till en verklig försäkringsfond samt att det med

mycket besvär förenade sättet för pensionernas årliga uträknande skulle

kunna redan nu slopas, syntes alltså förhållandena icke medgiva en sådan

lösning av den föreliggande frågan. I likhet med förenämnda 1920

års sakkunniga hade därför kommittén funnit, att det nuvarande pensioneringssättet

måste tills vidare bibehållas. Liksom de sakkunniga hade

emellertid också kommittén funnit lämpligt, att snarast möjligt vissa

åtgärder vidtoges för att bredvid den nuvarande pensioneringen upprättades

en pensionering, grundad på rationellare principer, i syfte att

dessa med tiden, efter det att desamma blivit tillämpliga å alla delägarna

i kassan samt inga pensionärer med anspråk på pension uteslutande efter

nu gällande grunder längre funnes, skulle bliva de för pensioneringen

ensamt gällande. Först då kunde en verklig omorganisation av kassan

äga rum.

Kommittén, som funnit, att en ny pensionering utan olägenhet läte sig

inordna inom ramen av den nu befintliga kassan, blott genom upprättande

av nya fonder inom kassan, föreslog, att änkor och barn efter delägare i

kassan måtte mot en årsavgift av 1.3 procent av delaktighetsbeloppet beredas

en pensionsförbättring, motsvarande 7 procent av det för delägaren gällande

delaktighetsbeloppet. Härigenom beräknades sammanlagda pensionsbeloppet

för blivande pensionärer komma att bliva 300 kronor med tillägg motsvarande

15 procent av delaktighetsbeloppet och sålunda stå i samma proportion

till den avlidne mannens lön som förhållandet vore med den pension,

som från statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. utginge

till folkskolläraränka. Bland berättigade till pensionsförhöjningen hade

kommittén icke upptagit 55-åriga ogifta döttrar, varjämte den inskränkt

sjuklighetspensioneringen till den omfattning, som tillämpades i vissa andra

kassor. Vidare innebär kommitténs förslag, att garanti lämnades för att

beloppet av pensionerna för nuvarande pensionärer icke komme att understiga

300 kronor med ett tillägg motsvarande 8 procent av delaktighetsbeloppet.

Kommittén, som låtit genom byråchefen E. Göransson verkställa erforderliga

undersökningar och beräkningar över den ekonomiska innebörden

av de förslag, kommittén framlade, har ansett förut omförmälda kompensation

för den avstådda tjänst- och nådårsrätten kunna beredas på sådant

sätt, att inkomsterna av tjänst- och nådåret användes till bestridande av

retroaktiv- och befordringsavgifter för de nuvarande delägarna beträffande

den föreslagna pensionsökningen, till avgifter till tillskottsfonden

under tid motsvarande tjänst- och nådår, till bestridande av kostnaden för

den tidigare pensionering, som föranledes av tjänst- och nådårsrättens bortfallande,

till begravningshjälp och till beredande av full kompensation åt

efterlevande efter nuvarande delägare, varförutom beräknats uppstå ett

icke obetydligt överskott.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 199. 15

Tillika framlade kommittén ett av kommittén utarbetat förslag till förnyat

reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa.

Över kommitténs förslag hördes bland annat försäkringsinspektionen,

som i utlåtande den 15 september 1923 framställde vissa anmärkningar mot

förslaget, särskilt i vad angår garantien beträffande pensionerna ur grundoch

tillskottsfonderna och de förbindelser, som ålagts den föreslagna försäkringsfonden.

Vidare hördes över förslaget änke- och pupillkassans fullmäktige, vilka

yttrade sig i utlåtande den 21 november 1924 och därvid förklarade sig icke

kunna tillstyrka kommittéförslaget. De hade därför låtit utarbeta och

framlade nu ett nytt förslag till frågans lösning. Detta förslag åsyftade, i

huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, tjänst- och nådårsrättens

upphörande som eu förmån för den särskilda prästen samt dess

överflyttande på kassan och avsåg vidare, att inkomsterna av den överflyttande

tjänst- och nådarsrätten skulle användas dels till förmån för nuvarande

delägare i kassan, vilka för sina efterlevande avstode från rätten

till tjänst- och nådår, till bestridande av dessa delägares överårighets- och

åldersskillnadsavgifter, för att pension till deras efterlevande skulle utgå

ur nya pensionsfonden med 7 procent å delaktighetsbeloppet; dels till förmån

för blivande delägare, för att dessa, utan erläggande av särskild årsavgift

härför, skulle ur nya pensionsfonden för sina efterlevande erhålla

pension, förhöjd med 5 procent utöver nyss angivna 7 procent å delaktighetsbeloppet;

dels ock till bestridande av kostnaderna för den tidigare

pensioneringen, som föranleddes av tjänst- och nådårsrättens avlösning,

samt ökade förvaltningskostnader m. m.

Enligt förslaget skulle pensionerna bliva för nuvarande delägare, vilka

för sina efterlevande avstode från rätten till tjänst- och nådår, 300 kronor

jämte ett tillägg, motsvarande omkring 15 procent av delaktighetsbeloppet

samt för blivande delägare 300 kronor jämte ett tillägg av omkring 20

procent av delaktighetsbeloppet. Fullmäktige hade tillika antagit ett på

nämnda och andra närmare angivna grunder upprättat förslag till förnyat

reglemente, vilket jämte motiv fanns bilagt fullmäktiges yttrande.

Slutligen avgav kammarkollegiet den 18 april 1925 underdånigt utlåtande

i ärendet, därvid tillika överlämnades infordrade yttranden av samtliga

domkapitel och Stockholms stads konsistorium ävensom länsstyrelserna

och överståthållarämbetet.

Då detta ärende den 18 juni 1925 anmäldes inför Kungl. Maj:t erhöll

jag bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet

biträda vid utredning av frågan angående beredande av förbättrad

pensionering från ovannämnda kassa och därmed sammanhängande frågor.

De av mig pa grund härav tillkallade personerna (1925 års ecklesiastika

pensionssakkunniga) avgåvo den 14 november 1925 betänkande (statens

offentliga utredningar år 1925 nr 36).

s. 16 Kontrollera mot PDF

Behovet av

pensionsförbättring.

Tjänst- och

nådårsrättens

värde.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Över detta förslag hava yttranden avgivits dels av kassans fullmäktige

och direktion, de förra den 18 januari 1926, dels av domkapitlen samt länsstyrelserna

med undantag av länsstyrelserna i Kristianstads och Norrbottens

län, dels ock gemensamt av kammarkollegiet och statskontoret,

det sistnämnda dagtecknat den 25 januari 1926.

Även 1925 års sakkunniga hava förbundit frågan om beredande åt prästerskapets

efterlevande av förbättrade pensioner med frågan om tjänstoch

nådårsrättens avveckling, men deras förslag skiljer sig i väsentliga

avseenden från pensionskommitténs och fullmäktiges.

I anslutning till en av domkapitlet i Växjö framförd och av kammarkollegiet

i utlåtandet den 18 april 1925 upptagen tanke hava de sakkunniga

föreslagit tjänstårsrättens reformerande på sådant sätt, att tjänståret i

varje fall fixerades till 6 månader. Nådårsrätten åter skall enligt deras

förslag helt avvecklas och detta så snabbt som möjligt. Därför har nådårsrätten

bibehållits allenast för de nuvarande ordinarie prästerna beträffande

deras nu innehavande befattningar eller, om de avgå därifrån med

emeritilön, vid emeritilönen. Den som befordras förlorar rätten till nådår

för sina efterlevande. Nådårsrättens överflyttande på kassan hava de

sakkunniga motsatt sig. Däremot har kassan föreslagits skola erhålla ett

vakansår för det fall, att vid först inträffande ledighet nådårsrätten icke

tages i anspråk, vilket inträffar när en nuvarande ordinarie präst befordras

första gången eller får emeritilön eller utan nådårsherättigade efterlevande

avlider i sin nuvarande befattning.

Kompensationen för nådårsrättens avstående hava de sakkunniga tänkt

sig skola utgå i form av förhöjning i prästernas på lönereglering enligt

prästlöneregleringslagen den 9 december 1910 fastställda löner till belopp,

motsvarande de årsavgifter, kassans delägare skulle hava att erlägga för

den föreslagna pensionsförliöjningen.

Därjämte hava de sakkunniga utarbetat och i betänkandet framlagt förslag

till förnyat reglemente för kassan. Detta förslag, som i flera och ofta

väsentliga hänseenden skiljer sig från de föregående, avser, i likhet med

pensionskommitténs, att bereda prästernas efterlevande en förhöjning i

pensionen motsvarande 7 procent av delaktighetshelÖppet. Förslaget asyftar

vidare en betydande, till förenkling syftande förändring i kassans förvaltning.

Till belysande av frågan om otillräckligheten av de förmåner, som nu

tillkomma efterlevande efter avliden prästerlig tjänstinnehavare, och det

härav härflytande behovet av pensionsförbättring torde vara lämpligt att

redogöra för såväl tjänst- och nådårsrättens värde som även storleken

av de från kassan utgående pensionerna.

Vad då angår tjänst- och nådårsrättens värde, hava 1925 års pensionssakkunniga

— efter en erinran att förmånen av tjänstår tillkommer ej

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

blott änka och barn utan även andra stärbhusdelägare, under det att förmånen

av nådår ej får åtnjutas av andra stärbhusdelägare än änka samt

omyndiga och oförsörjda barn — vidare anfört bland annat följande:

Den behållna nådårsinkomsten, uttryckt i procent av den reglerade

lönen, vore olika i olika lönelägen, beroende på att kostnaden för vikarien

icke annat än till ringa del vore beroende av lönen. Om man, såsom kassans

fullmäktige, antoge att denna kostnad vore 2,500 kronor och om man

medräknade den tillfälliga löneförbättringen (men ej dyrtidstillägg), kunde

den behållna nådårsinkomsten vid eu reglerad lön av resp. 3,000, 6,000

och 8,000 kronor uppskattas till resp. 40, 70 och SO procent av den reglerade

lönen. Därtill komme bostadsförmån. Då pensionen åt prästs efterlevande

ej började utgå förr än efter nådårets slut, borde den ovan beräknade nådårsinkomsten

minskas med familjepensionen. Dennas storlek växlade med

familjens sammansättning. Om man antoge, att den avlidnes familjeförhållanden

vore de för gifta präster av hans ålder genomsnittliga, funne

man de i nedanstående tabell angivna värden på vad där kallades ”besparing

under nådåret”. Då det kunde vara svårt för en prästänka att, så

länge hon vore bosatt i mannens gamla verksamhetsområde, reducera sin

familjs levnadsstandard till vad den måste bliva efter nådårets slut,

komme, oaktat bostadsförmån åtnjötes, besparingen under nådåret att ofta

vara väsentligt lägre än den beräknade. Om man emellertid till grund

för uppskattningen lade den beräknade besparingen kunde nådårets pensionsvärde

antagas bliva den i tabellen angivna.

Delägarens ålder

vid dödsfallet

Reglerad lön

Kr.

Besparing under

nådåret i % av

den reglerade

lönen

Nådårets pensions- värde i % av

den nyreglerade

lönen

30

3,000

15

0,8

40

3,000

10

0,5

50

3,000

10

0,5

60

3,000

15

0,8

70

3,000

20

1,5

30

6,000

55

2,5

40

6,000

50

2,1

50

6,000

50

2,3

60

6,000

50

3,1

70

6,000

55

4,6

30

8,000

65

3,0

40

8,000

60

2,5

50

8,000

60

2,8

60

8,000

60

3,7

70

8,000

65

5,3

Härefter yttra de sakkunniga:

Det är av det anförda tydligt, att nådårsförmånen visserligen är av

stort värde men att den dock måste anses vara en mycket ofullkomlig

form för beredande av försörjning åt de efterlevande, eftersom dess värde

är så starkt varierande i de enskilda fallen. Det är t. ex. vida att före

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 168 käft. (Nr 199.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Pensionsutdelningen

från kassan.

18 * Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

draga att såsom civil tjänsteman med 6,000 kronor reglerad lön veta, att

hustrun, när helst han dör, har att påräkna en änkepension av 1,000 kronor,

än att såsom präst med samma lön veta, att hustruns änkepension

under de närmaste åren blir ungefär 780 kronor men därefter sjunker ned

mot 700 kronor eller lägre belopp och att hon har rätt till nådår, på vilket

hon möjligen (men knappast sannolikt) kan göra en besparing, som under

vissa förutsättningar kan anses motsvara en pensionsförhöjning av ungefär

150 kronor, om han dör i medelåldern, och av ungefär 200—300 kronor,

om han dör först efter fyllda 60 år.

Därest tjänståret, i enlighet med vad som föreslagits, fixeras till 6 månader,

skulle tjänstårets pensionsvärde kunna uppskattas till hälften av

nådårets.

Vid de undersökningar, som föregingo kassans stiftande, gjordes, för utrönande

av det sannolika antalet blivande pensionärer och pensionslotter

i kassan, en beräkning av antalet vid kassans tillkomst levande prästänkor

och prästbarn, och befanns därvid, att den 1 november 1872 funnos

1,129 prästänkor, vilka tillsammans med minderåriga barn skulle taga i

anspråk 1,247.3 pensionslotter. Moderlösa barnkullar beräknades taga i anspråk

26.3 pensionslotter. Antalet ogifta prästdöttrar vid 55 år eller däröver

befanns uppgå till 346, vilka således skulle taga i anspråk 173 pensionslotter,

och antalet sådana prästbarn efter fyllda 21 år, som på grund

av sjukdom voro berättigade till pension, beräknades till 17 med sammanlagt

8.5 pensionslotter. Hela antalet pensionslotter beräknades således till

l,455.i; men då särskilt antalet 55-åriga ogifta döttrar antogs vara för lågt

upptaget, ansågs lämpligt höja antalet beräknade pensionslotter med 224.9.

Hela antalet pensionslotter beräknades sålunda skola komma att utgöra

1,680.

Beträffande storleken av de pensioner, som kassan skulle komma att utdela,

utvisa de beräkningar, som under förarbetena till kassans bildande

företogos, att pensionerna tänktes skola hava nått sitt fulla belopp, då en

pensionslott ur grundfonden uppgick till 200 kronor och en pensionslott

ur tillskottsfonden utgick med ett belopp, motsvarande 6.3 procent av delägarens

delaktighetsbelopp. Enligt beräkningarna skulle detta förhållande

inträffa omkring 23 år efter kassans tillkomst. Denna beräkning visade

sig även riktig; och i enlighet med det villkor, som stadgats vid beviljandet

åt kassan av inkomsten av ett vakansår, förklarades genom Kungl.

Maj:ts cirkulär den 28 mars 1896, att extra nådår efter präst, som varit

delägare i kassan men avlidit efter det då löpande ecklesiastikårets utgång,

icke kunde beviljas.

Utdelningssumman har även därefter i allmänhet år från år ökats, och

tillväxten har visat sig överträffa de beräkningar, som vid kassans bildande

uppgjordes. Samtidigt har antalet pensionslotter i verkligheten icke

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

obetydligt understigit det vid kassans bildande beräknade antalet. Sistnämnda

förhållande är så mycket mera märkligt, som pensioneringen av

icke minderåriga barn kommit att nå en omfattning vida överstigande

vad ursprungligen beräknats.

Pensionsutdelningen för de två senaste åren (ecklesiastikåren 1923—1921

och 1924—1925) har visat en icke obetydlig minskning i pensionerna, och

en ytterligare nedgång har ansetts vara att förvänta andel- några år

framåt, på sätt strax här nedan kommer att närmare omförmälas.

I efterföljande tablå meddelas vissa siffror, som äro upplysande för

gången av pensionsutdelningen.

År

Tillskottsfonden

Grund-

fonden.

Hel

pen-

sions-

lott

kr.

Hel pensionslott ur båda

fonderna, där den avlidne

delägarens delaktighets- belopp utgjort

Antal

pensio-

närer

st.

Antal

pen-

sions-

lotter

st.

Medeldel- aktighets- belopp för

pensionär

kr.

Hel pen- sionslott ur

tillskotts- fonden i %

av delak- tighets- belopp

Medel-

ränte-

fot

%

3,000

kronor

kr.

5,000

kronor

kr.

8,000

kronor

kr.

1910-11

1213

1054

3814

7,39

4,6

279: 72

502

649

871

11—12

1253

1087

3813

7,17

4,6

270: 81

486

629

845

12—13

1269

1097

3850

7,07

4,6

267: 77

480

622

834

13—14

1301

1119

3859

7,09

4,6

290: 72

522

675

906

14—15

1329

1127

3864

7,85

4,7

294: 89

530

687

923

15-16

1398

1176

3883

7,71

4,7

293: 91

525

680

911

16—17

1433

1192

3882

7,86

4,8

297: 47

533

690

926

17—18

1437

1201

3856

8,19

4,9

308: 97

555

719

964

18-19

1481

1233

3872

8,30

4,9

311:98

561

727

976

19—20

1502

1246

3837

8,60

5,0

314: 11

572

744

1002

20-21

1537

1275

3839

8,64

5,1

316: 64

575

748

1008

21—22

1574

1299

3897

8,95

5,3

321: 56

590

769

1037

22—23

1590

1307

3914

9,40

5,1

339: 11

621

809

1091

23-24

1647

1345

3955

8,93

4,9

320: 53

588

767

1035

24—25

1675

1373

4009

8,74

4,8

307: 73

570

745

1007

Som härav närmare framgår har änkepensionsbeloppet varit underkastat

stora variationer. På grund av de egenartade bestämmelser, som gälla

för pensionsberäkningen, är också eu variation oundgänglig. I pensioner

skola nämligen, såsom förut nämnts, utdelas en förutbestämd del av den

verkliga eller på visst sätt beräknade inkomsten för kassan. Pensionslotternas

storlek växlar således bland annat allt efter antalet för året utgående

pensionslotter, delaktighetsbeloppet för pensionärerna, den ränta, efter vilken

kassans fonder varit räntebärande, beloppet av de influtna avgifterna

och det procenttal, som är bestämt för utdelningen. Den kraftiga stegring

i pensionslotternas belopp, som förekommit ecklesiastikåret 1922—1923 och

vissa år dessförinnan, berodde huvudsakligen på den höga medelräntan

samt, beträffande tillskottsfonden, på den starka ökning av delägarnas av
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition Nr 199.

gifter, som började året 1913—1914 och som förorsakats av delaktighetsbeloppens

höjning genom den pågående löneregleringen enligt lagen den

9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning. Därtill kommer

för året 1922—1923 att ökningen i pensionslotternas antal var osedvanligt

liten. Sänkningen under de båda senaste åren beror företrädesvis

dels på minskad medelränta, dels på en relativt stark ökning i antalet

pensionslotter, och dels på höjningen av medeldelaktighetsbeloppet fölpensionärerna,

vartill beträffande grundfonden kommer det betydande belopp,

vartill förvaltningskostnaden av särskilda skäl uppgått.

Vad beträffar pensionsutdelningen från grund- och tillskottsfonderna

under den närmaste framtiden — om de nuvarande pensionsbestämmel •

serna bibehållas — är det enligt de sakkunnigas beräkningar anledning att,

på sätt redan tidigare, bland annat av pensionskommittén, framhållits, motse

en successivt fortskridande minskning. Även under vissa för kassan

gynnsamma antaganden — bland annat att den ännu pågående ökningen av

pensionslotternas antal efter hand blir mindre stark än för närvarande och

att medelräntefoten förblir densamma, 4.8 procent, som varit gällande för

senaste ecklesiastikåret — har av de sakkunniga beräknats att pensionsutdelningen

för femtonde året härefter skulle hava nedgått till omkring 280

kronor från grundfonden och från tillskottsfonden till omkring 7 procent

av delaktiglietsbeloppet. När en stigning av pensionsbeloppen längre fram

åter började inträffa, vilket antoges komma att ske tidigare för grund

fonden än för tillskottsfonden, komme den att betingas dels av att fonden

alltjämt antoges växa med en del av sin inkomst och dels av att så småningom

antalet pensionslotter komme att bliva i huvudsak konstant. Om

pensionsrätten för 55-åriga döttrar och sjuka icke-minderåriga barn, på

sätt av de sakkunniga föresloges, dels begränsades och dels borttoges,

komme detta, låt vara först i en rätt avlägsen framtid, att påskynda pensionsprocentens

stigning.

Sitt omdöme i fråga om pensionernas otillräcklighet sammanfatta 1925

års sakkunniga i följande uttalande.

Änkepensioner, som uppgå till föga mer än 300 kronor + 8 procent av delaktighetsbeloppet,

men som, under förutsättning att huvudgrunderna för

pensioneringen kvarstå orubbade, oundvikligen måste komma att successivt

nedgå icke obetydligt därunder och först efter en längre tids förlopp

kimna förväntas åter ökas, äro — även med beräkning av därå utgående

dyrtidstillägg — uppenbarligen otillräckliga. Exempelvis kan änkan efter

en komminister, vars reglerade lön var 3,000 kronor, icke räkna med en

pension av mer än högst 570 kronor, efter hand fallande ner emot 500

kronor eller mindre, under det att änkan efter en folkskollärare, vilkens

författningsenliga lön även är 3,000 kronor, erhåller 750 kronor. Änkan

efter en kyrkoherde med en reglerad lön av 6,000 kronor kan påräkna

högst 830 kronor, så småningom sjunkande ner emot 700 kronor eller

mindre, under det att änkan efter en delägare i civilstatens änke- och

pupillkassa med samma lön får 1,000 kronor. I sistnämnda fall blir järn
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungi. Maj.is proposition Nr 199.

förelsen än ogynnsammare, om man tar hänsyn till att i kyrkoherdens

löneförmåner även ingår fri hostad och att jämförelsen därför rätteligen

bort ske med en delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, vilkens lön

varit ej obetydligt högre än 6,000 kronor.

Av den lämnade utredningen framgår att de pensions- och därmed jämförliga

förmåner, som enligt nu gällande bestämmelser tillkomma efterlevande

efter avliden prästerlig tjänstinnehavare, äro otillräckliga och

att det föreligger ett starkt behov att vidtaga åtgärder för beredande åt

prästerskapets efterlevande av förbättrade pensioner. Behovet av pensionsförbättring

har också allmänt erkänts, bland annat, såväl av den

kommitté och de sakkunniga, som haft i uppdrag att utreda frågan.

Härvid framställer sig frågan om det allmännas medverkan för vinnande

av nämnda av behovet påkallade pensionsför bättring. Det skulle

nämligen kunna anses ligga närmast att ifrågasätta, att pensionsförbättringen

vunnes uteslutande genom en motsvarande förhöjning av delägarnas

avgifter. Kunde detta ske, erfordrades ingen sådan medverkan i

vidare mån än genom påkallande av Kung!. Maj:ts fastställelse av fullmäktiges

beslut om sådan ändring i eller tillägg till reglementet, varigenom

den nya pensionsrätten med därav betingad förhöjd avgiftsplikt

ålades prästerskapet.

De avgifter, som nu erläggas av delägarna i prästerskapets änke- och

pupillkassa, äro jämförelsevis låga. Folkskollärare t. ex. erlägger en

familjepensionsavgift, som är 3 ‘A procent av hans författningsenliga kontanta

lön i högsta löneklassen. En civil befattningshavares familjepensionsavgift

är 2.8 procent av hans lön i högsta löneklassen (ortsgrupp A),

vartill komma retroaktivavgift (vid inträdet) och befordringsavgifter, som

kunna vara mycket betungande. En prästs familjepensionsavgift är däremot

nu endast 2 procent av den reglerade lönen jämte retroaktivavgift,

som är ganska obetydlig, samt viss åldersskillnadsavgift, om hustrun är

mer än 10 år yngre än mannen.

Härvid hör emellertid komma i beaktande ytterligare en omständighet,

varom 1925 års pensionssakkunniga yttrat följande:

När i en änkekassa vidtages höjning av pensionsrätten även till förmån

för kassans dåvarande delägare, måste dessa utöver de årsavgifter,

som även blivande delägare skola erlägga, vidkännas vissa retroaktivavgifter

för höjningen. Dessa retroaktivavgifter bliva desto mera betungande,

ju äldre delägarna äro vid reformens genomförande. Om kassan

hade något överskott, som kunde disponeras till de nuvarande delägarnas

förmån, skulle detsamma kunna användas till lindrande av dessa avgiften

Men kassan har intet sådant överskott. Bestämmelsen angående

grund- och tillskottsfonderna äro nu sådana, att den del av inkomsten, som

ej utdelas åt årets pensionärer, skall läggas till fonderna. Det vore mycket

svårt att få dessa bestämmelser ändrade. Och även om en ändring vore

Departe
mentschefen.

Frågan om

det allmännas

medverkan

vid pensionsförbättringen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Riktlinjer

för pensionsfrågans

lösning.

Departe

mentschefen.

22 Kungl. May.ts proposition Nr 199.

möjlig, skulle det likväl ej kunna beräknas att det funnes något överskott,

som kunde användas för angivna ändamål. Ty dessa fonder äro enligt

försäkringsteknisk beräkning (jfr E. Göranssons utredning av 1918) otillräckliga

för att tillsammans med efter nuvarande grund utgående avgifter

till tillskottsfonden tillförsäkra delägarnas efterlevande en pension av

300 kronor+ 8 procent av delaktighetsbeloppet. Bristen kan under vissa

förutsättningar, som bär kunna lämnas å sido, nu uppskattas till ungefär

5 millioner kronor.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har under den tid,

varunder frågan om beredande av bättre pensioner varit aktuell, den uppfattningen

gjort sig gällande, att man för ändamålet icke kunde enbart

kräva, att prästerskapet genom ökade avgifter lämnade det ekonomiska

underlaget för pensionsförbättringen. Redan 1913 väcktes förslag om rätt

för kassan till ännu ett vakansår utöver vad som medgavs år 1874.

Sedan dess har också frågan om tjänst- och nådårsrättens avstående mot

vederlag av inkomst från prästerliga befattningar, vilka skulle hållas

vakanta i enlighet med vad i de olika förslagen närmare angivits, alltjämt

varit förknippad med spörsmålet om pensionsförbättringen.

Kammarkollegiet har i sitt ovan berörda utlåtande den 18 april 1925

framhållit bland annat, att prästerskapets enligt 1910 års löneregleringslag

fastställda löner icke beräknats med hänsyn till några ökade avgifter

för familjepensionering.

I överensstämmelse med den uppfattning, som gjort sig gällande under

utredningen av frågan om beredande av förbättrade pensioner åt prästerskapets

efterlevande, anser även jag, att samtidigt med denna fråga bör

lösas spörsmålet om tjänst- och nådårsrättens förändring. Under förutsättning

att detta spörsmål ordnas på ett tillfredsställande sätt, synes det

allmänna kunna medverka till att bereda kassan det ekonomiska underlag,

som fordras för den förbättrade pensioneringen.

Bland de olika förslag rörande förbättrad pensionering från prästerskapets

änke- och pupillkassa, som under den gångna tiden framkommit, torde

numera kunna bortses från andra än dem, som avgivits dels av pensionskommittén,

dels av fullmäktige år 1924 och dels av 1925 års ecklesiastika

pensionssakkunniga. Att ingå i någon närmare granskning av dessa tre

förslag för bedömande av deras inbördes värde torde icke nu vara påkallat,

detta beroende på den befogenhet, som fullmäktige för kassans delägare

hava i avseende å kassans reglemente. Enligt § 38 i kassans reglemente

den 6 november 1874 skall förslag till ändringar i eller tillägg till

reglementet antagas av kassans delägare genom sin representation (fullmäktige)

å två omedelbart på varandra följande stämmor, å den senare

med kvalificerad majoritet, varefter beslut om förslags antagande skall,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.

för att vinna gällande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning och

vinna nådig fastställelse. Då fullmäktige funnit sig icke kunna godtaga

kommitténs förslag samt det av dem i stället antagna förslaget, vilket

varit före på allenast en stämma, icke blivit på nästföljande stämma vidhållet,

utan fullmäktige — under uttalande av sin bestämda förhoppning

att de erinringar, fullmäktige i yttrandet den 18 januari 1926 gjort mot de

sakkunnigas förslag, beaktades — tillstyrkt att sistnämnda förslag lades

till grund för ett nytt reglemente för kassan, syneä de sakkunnigas ifrågavarande

förslag få anses vara det, som nu bör närmast komma under övervägande.

Vid min följande framtällning torde jag därför kunna som utgångspunkt

taga det av 1925 års pensionssakkunniga framlagda förslaget.

Huvudgrunderna i de förslag till åtgärder för förbättring av pensionerna

från prästerskapets änke- och pupillkassa, som ovannämnda sakkunniga

framlagt, kunna sammanfattas sålunda.

1. Den stärbhus efter innehavare av prästerlig befattning enligt prästerskapets

privilegier tillförsäkrade rätten till tjänst- och nådår jämte den

därav härflytande rätten för änka och barn efter såsom emeritilöntagare

avliden f. d. innehavare av befattning med tjänst- och nådårsrätt att uppbära

emeritilön under tid motsvarande tjänst- och nådår förändras på

det sätt att

a. tjänstårsrätten omfattar en tid av 6 månader, räknat från och med

månaden näst efter den då dödsfallet inträffar,

b. nådårsrätten upphör, dock den nådårsrätt oförkränkt, som tillkommer

efterlevande efter ordinarie präst, vilken avlider vid den tjänst han

innehar vid tiden för förändringens genomförande eller vid sådan tjänst

erhåller emeritilön, eller som undfått emeritilön före förändringens genomförande.

2. Prästerskapets änke- och pupillkassa tillerkännes ett års behållen inkomst

av varje ordinarie prästerlig befattning utom sådana, där vid först

inträffande ledighet inkomsten uppbäres av nådårsberättigat stärbhus,

ävensom av varje ständig adjunktsbefattning, så ock ett års emeritilön

efter emeritus, som bibehållit nådårsrätten men ej efterlämnar nådårsberättigade

stärbhusdelägare.

3. Församlingarna — vilka varda för framtiden helt befriade från nådårstungan,

sedan varje nu befintlig tjänst allenast en gång stått ledig,

endera för nådår eller för vakansår — ålägges att som avlösning av nådårstungan

utgöra till sådana präster, vilka uppbära lön jämlikt lönereglering,

fastställd enligt lagen den 9 december 1910, ett lönetillägg, motsvarande

1.5 procent av lönen, vilket lönetillägg är avsett att användas som avgifter

till änke- och pupillkassan för den nya pensionsförmån av 7 procent

av delaktighetsbeloppet, varom nedan sägs. Lönetillskottet gäldas medelst

församlingsavgifter och övriga till prästerskapets avlöning anslagna me
-

Huvudgrun

derna i 1925

års pensions

sakkunnigas

förslag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

del inom den ram, som redan är anvisad för prästlönernas bestridande,

och sålunda med rätt för församlingarna att i vissa fall få ersättning ur

kyrkofonden. Det till adjunkt utgående arvodet höjes under viss förutsättning

med 60 kronor.

4. Delaktighetsbeloppet för extra ordinarie präst höjes för nytillkommande

delägare och för nuvarande delägare, som så önska, från 600 kronor

till 2,500 kronor.

5. Pensioneringen ur grund- och tillskottsfonderna bibehålies lika med

nu allenast med följande förändringar:

a. Pensionsunderlagen få i regel ej höjas utöver de delaktighetsbelopp,

som gälla vid tiden för förändringens genomförande.

b. Blivande delägare vinna ej pensionsrätt för icke-minderåriga barn.

c. Nuvarande delägare, som bereda sina efterlevande pensionsrätt ur

den nya försäkringsfonden, få rätten till pensioner ur grund- och tillskottsfonderna

för icke-minderåriga barn begränsad dels så att pension, efter

hel pensionslott räknat, ej får överstiga 250 kronor + 6 procent av delaktighetsbeloppet,

dels ock så att dylik pensionsrätt ej förvärvas för barn,

som födas efter förändringens genomförande.

6. Till beredande av förbättrade pensioner åt efterlevande efter blivande

delägare bildas en ny fond, försäkringsfonden, avsedd att åt änkor

och minderåriga barn lämna pension motsvarande 7 procent av delaktighetsbeloppet.

Under viss förutsättning kan pensionsförhöjning äga rum.

Avgifterna för denna pension bliva 1.3 procent av delaktighetsbeloppet

jämte befordringsavgift, som utgår efter försäkringstekniska grunder. Inberäknat

avgifterna till tillskottsfonden uppgå avgifterna till 3.5 procent

av delaktighetsbeloppet jämte befordringsavgift.

7. Nuvarande delägare få delaktighet i försäkringsfonden enligt följande

grunder:

a. Delägare, som efter förändringens genomförande söker och erhåller

befordran, vinner full delaktighet i försäkringsfonden.

b. Annan delägare äger, om han önskar, mot erläggande av en årlig avgift

av 1.5 procent av delaktighetsbeloppet (vilket i sådan händelse blir

fixerat) bereda änka och minderåriga barn pension, som efter försäkringstekniska

grunder svarar mot denna avgift och vilken, om delägaren vid

förändringens genomförande icke är mer än 35 år, utgör 5 procent av delaktighetsbeloppet

men eljest en i mån av högre ålder lägre procent. Minimum

60 kronor för hel pensionslott.

c. Delägare, som i b. avses, kan, under förutsättning av gott hälsotillstånd,

mot erläggande av högre årsavgift än 1.5 procent av delaktighetsbeloppet

jämte en särskild s. k. åldersskillnadsavgift bereda änka och minderåriga

barn pension av 7 procent av delaktighetsbeloppet eller, om delägaren

är mer än 50 år, efter önskan en lägre pension.

8. Nuvarande pensionärer (efterlevande efter delägare, som avlidit före

s. 25 Kontrollera mot PDF

Katigt. May.ts proposition Nr 199. 25

förändringens genomförande) erhålla, om de äro änkor eller minderåriga

barn, ett årligt pensionstillägg av 60 kronor för hel pensionslott räknat.

9. Pensionerna ur samtliga fonder utbetalas kvartalsvis.

10. Beträffande kassans förvaltning föreslås åtskilliga förändringar,

som åsyfta att stärka förvaltningen och göra den billigare och på sådant

sätt till en början minska den nedgång i de från grundfonden utgående

pensionerna, som en tid framåt är att vänta, samt att framdeles påskynda

dessa pensioners höjning.

Som allmänt omdöme om den uppfattning, som enligt de i ärendet inkomna

yttrandena gjort sig gällande beträffande de sakkunnigas förslag,

kan angivas, att förslaget överallt vunnit understöd antingen i sin helhet

eller till sina mera väsentliga delar; dock har en länsstyrelse ifrågasatt

om den föreslagna förändringen beträffande tjänst- och nådårsrätten

borde genomföras utan ett samtidigt ordnande av prästerskapets avlöning

i allmänhet, varjämte en annan länsstyrelse ställt sig tveksam huruvida

det allmänna borde medverka till avlösning enbart av nådårsrätten och

ej tillika av tjänstårsrätten. I flera yttranden har framhållits det nu föreliggande

förslagets företräde framför de tidigare avgivna. Fullmäktiges

huvudsakliga ställning i frågan har nyss angivits. Till de erinringar

i fråga om vissa — stundom icke oväsentliga — detaljer, som framställts

i ärendet, återkommer jag i den följande redogörelsen, så vitt angår

de frågor, som höra underställas riksdagen och kyrkomötet. Tillika torde

böra förutskickas den upplysningen, att enligt de avgivna yttrandena

enighet råder därom, att pensionsförbättring är behövlig, att en sådan

ej kan åstadkommas genom prästerskapets egna åtaganden, att nådåret

bör avvecklas mot kompensation att utgöras av församlingarna, att pensionsförbättringen

bör ske i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag och att en lämplig omorganisation av kassans förvaltning

bör genomföras.

För egen del anser jag de sakkunnigas förslag böra läggas till grund

för de åtgärder, som påkallas för beredande av den som erforderlig ansedda

pensionsförbättringen. Därvid vill jag framhålla två viktiga delar

av den föreliggande frågan, beträffande vilka de sakkunnigas felslag

synes mig hava ett avgjort företräde framför de båda andra. De sakkunniga,

som icke från föregående förslag upptagit bestämmelse om rätt

för nuvarande delägare att, mot överlåtande å kassan av honom tillkommande

nådårsrätt, förskaffa sig delaktighet i den nya pensionsförmånen,

hava i följd därav icke behövt ikläda kassan de för kassan till synes

kostsamma risker, som äro förenade med en sådan valfrihet. De hava icke

heller bibehållit den för såväl församlingarna som prästerskapet kännbara

olägenheten med upplåtelse till kassan under en obestämd men tvivelsutan

avsevärt lång framtid av vakansår vid de prästerliga befattningarna

Departe
mentschefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Frågor, som

skola underställas

riksdagen.

Tjänstårets

fixering.

26 Kung!. May.ts proposition Nr 199.

utan hava, som nyss berörts, föreslagit, att för nådårsrättens upphörande

skulle vid varje nuvarande tjänst krävas att tjänsten liölles vakant allenast

en gång.

De ifrågasatta förändringarna äro endast delvis av beskaffenhet att

böra göras till föremål för beslut av riksdagen. I den mån frågorna enbart

åsyfta ändring i det för kassan gällande reglementet, tillkommer det,

såsom förut nämnts, fullmäktige att därom fatta beslut, som skall underställas

Kungl. Maj:ts fastställelse. Riksdagens medverkan fordras däremot

beträffande dels frågan om ändringar i avseende å tjänst- och nådårsrätten,

dels frågan om att ålägga församlingarna skyldighet att i en

eller annan form utgöra vederlag för det borttagna nådåret, varjämte

erfordras riksdagens medverkan i vissa hänseenden, som ej berörts

i de nyss angivna huvudgrunderna men som äga sammanhang med de

däri berörda ändringarna, nämligen dels frågan om kyrkorådens förpliktande

att förmedla inbetalningen till kassan av denna tillkommande avgifter,

dels anlitande av biskopslöneregleringsfonden för beredande åt

biskoparna av ett mot de nya avgifterna svarande lönetillägg m. m., dels

frågan om eftergivande av den provision, som för närvarande utgår till

statsverket för bestyret med uppbörd och redovisning av vissa kassan tillkommande

medel. Därtill kommer slutligen ett av kammarkollegiet och

statskontoret framfört förslag om rätt för prästerligt stärbhus att under

närmare angiven förutsättning kvarbo i prästgården även efter det föreslagna

fixerade tjänstårets utgång.

I anslutning till gjorda uttalanden av domkapitlet i Växjö och kammarkollegiet

hava de sakkunniga ansett tjänståret lämpligen kunna kvarstå,,

fixerat till 6 månader, vilken tid vore den minsta, som åtginge för återbesättande

av ledigbliven tjänst. Så fixerat innebure tjänståret icke något ingrepp

på församlingarnas intresse av att varje ledig ordinarie prästerlig befattning

snarast möjligt tillsattes med ordinarie innehavare. Men för stärbhusen

vore det av stor betydelse att hava rätt till detta tjänstår, bland annat

av den anledning att det mången gång skulle vara svårt för dem att,

när nådåret indragits, omedelbart efter dödsfallet lämna sin gamla bostad

och avflytta till annan ort. Fixeringen av tjänstårsrätten till sex månader

syntes lämpligen kunna genomföras omedelbart. Förändringen kunde icke

vara annat än till fördel även för de nuvarande ordinarie prästerna, vilka

därigenom undginge risken för sina efterlevande att se förmånen av tjänståret

inskränkt till en helt kort tid, i vissa fall alldeles värdelös.

Frånsett nyss omförmälda, av två länsstyrelser gjorda anmärkningar,

har mot förslaget att i nu angiven form bibehålla tjänstårsrätten annan

erinran ej framställts än att en länsstyrelse ansett lämpligare att denna rätt

blivit avvecklad i samband med nådårsrätten under förbehåll för stärbhuset

att kvarsitta i den avlidnes tjänstebostad under viss tid efter dödsfallet, något

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

som jämväl ifrågasatts av två reservanter från statskontoret, vilka tillagt, att

stärbhuset därvid borde i stället för tjänstår tillförsäkras begravningshjälp.

Tanken på begravningshjälp har även framhållits av två länsstyrelser.

I vissa över betänkandet avgivna yttranden har ifrågasatts att avliden

prästs stärbhusdelägare borde hava rätt att, jämte åtnjutande av tjänstår i

enlighet med förslaget, kvarbo i prästgården till den fardag, som inträffar

näst efter 6 månader efter dödsfallet. Nämnda förslag hava kammarkollegiet

och statskontoret biträtt på det sätt, att stärbhusdelägarna finge tillgodonjuta

den fardag, som inträffade näst efter tre månader från tjänstinnehavarens

död, dock det föreslagna, till viss tid fixerade tjänståret oförkränkt.

Mot förslaget om tjänstårets bibehållande, fixerat till 6 månader, räknat

från och med månaden näst efter den, då dödsfallet inträffar, torde icke

vara något att erinra. Visserligen har riksdagen genom ovan omförmälda

beslut av år 1917 — på förslag av enskilda motionärer — godkänt tjänstårets

upphörande; men frågan förelåg då i ett helt annat sammanhang än nu,

i det att nådårsrätten då, i motsats mot nu, förutsattes skola bibehållas,

varför riksdagens nyssnämnda beslut ej torde kunna anses hava haft den

innebörd att riksdagen under alla förhållanden skulle kräva tjänstårets borttagande.

Billighetsskäl synas mig tala för att avliden prästmans stärbhusdelägare

berättigas att under viss förutsättning kvarbo även efter det nya tjänstårets

utgång. I motsatt fall skulle nämligen, därest fardag inträffar kort tid efter

dödsfallet, stärbhusdelägarna kunna komma i svårighet för beredande åt sig

av bostad. Det synes därför finnas fog för att förbehålla stärbhusdelägarna

kvarboenderätt under så lång tid, att skälig uppsägningstid under alla förhållanden

får tillgodonjutas. Av de båda föreliggande förslagen härutinnan

anser jag mig böra giva företräde åt det av kammarkollegiet och statskon,

toret framställda, vilket synes tillfredsställa skäliga anspråk och överensstämmer

närmare med vad som gäller för vissa andra grupper innehavare

av tjänstebostad.

För beredande av nämnda kvarboenderätt kräves ändring i 18 § ecklesiastik

boställsordning den 9 december 1910. Ämbetsverken hava även framlagt

förslag till lag om sådan ändring. Då boställsordningen tillkommit efter

lagrådets hörande, torde även nu ifrågavarande ändringsförslag böra remitteras

till lagrådet. Med hänsyn till lagrådets nuvarande arbetsbörda lärer

dess yttrande över förslaget icke kunna, även om det omedelbart remitteras

dit, införväntas så snart, att proposition hinner föreläggas riksdagen. Då

omförmälda lagförslag, på sätt ämbetsverken framhållit, icke äger det sammanhang

med övriga förslag, att hinder bör möta för att först ett kommande

år förelägga det riksdagen till antagande, ber jag att framdeles få återkomma

till denna fråga.

Jag anser mig emellertid böra härvid tillägga att, i händelse 18 §boställs
-

Departe
mentschefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Nådårets

upphörande

och avveckling.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

ordningen, vilken avser allenast prästgårdar för prästerskapet i nyreglerade

pastorat, ändras i enlighet med vad nyss nämnts, särskilda bestämmelser böra,

såsom ämbetsverken även påpekat, meddelas för beredande av motsvarande

förmån åt stärbhusdelägare efter biskop och efter ordinarie prästerlig befattningshavare

i icke nyreglerat pastorat.

Det av pensionskommittén framlagda förslaget beträffande borttagandet

av nådåret (jämte tjänståret) motiverades av kommittén bland annat på följande

sätt. Det vore tydligt, att denna förmån tillkommit för beredande av

understöd åt efterlevande efter avliden präst, för vilkas underhåll det på

den tiden icke varit på annat sätt sörjt. Då det numera förefunnes en ordnad

pensionering för dessa efterlevande, både nådårsförmånen förlorat mycket

av sin betydelse. På samma gång som denna förmån måste såsom pensioneringsform

anses föråldrad, medförde den för det allmänna en olägenhet,

i den mån därigenom prästerlig befattning komme att vara utan ordinarie

innehavare under längre tid efter vakansens inträdande än som behövdes

för befattningens återbesättande. För prästerskapet såsom helhet betraktat

innebure rätten till nådår icke någon ekonomisk fördel, enär ju därigenom

en efterträdare tvingades att bidraga till försörjningen av företrädarens

familj. Om också för det enskilda präststärbhuset denna rätt givetvis

i regel innebure en god hjälp, borde dock ej dess värde överskattas. På

grund härav och då de syftemål, som med nådårsförmånen eftersträvats,

dels redan blivit genom en ordnad pensionering på ett lämpligare sätt tillgodosedda,

dels ock i övrigt syntes kunna vinnas i annan ordning, ville

det synas, som om goda skäl skulle föreligga för att avveckla nådårsrätten

såsom en förmån för de enskilda präststärbhusen.

1925 års pensionssakkunniga — vilkas förslag rörande nådårets avveckling,

på sätt framgår av det förut sagda, i väsentliga delar skiljer sig från

de av pensionskommittén och kassans fullmäktige framlagda förslagen —- hava, med framhållande att avvecklingen syntes böra genomföras i sammanhang

med första ledighet, som efter de föreslagna nya bestämmelsernas

ikraftträdande uppstode å varje särskild nuvarande ordinarie prästerlig tjänst,

ansett avvecklingen icke utan kassans obehöriga betungande kunna ske

annorledes än med bibehållande av de nuvarande delägarnas nådårsrätt utan

befogenhet för dem att få denna rätt avlöst av kassan. De hava förty

förordat, att avvecklingen skulle ske på följande sätt.

1) De nuvarande (= de vid tiden för reglementets ikraftträdande varande)

ordinarie prästerna bibehållas vid rätten för sina efterlevande att åtnjuta

nådår vid sina nu innehavande befattningar eller, om de avgå därifrån med

emeritilön, vid emeritilönen. Om de befordras, förlora de rätten till nådår

för sina efterlevande.

2) När en nuvarande ordinarie präst befordras första gången eller får

emeritilön eller avlider i sin nuvarande befattning utan nådårsberättigade

efterlevande, erhåller kassan ett vakansår.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition Nr 199.

Som synes komma församlingarna enligt detta förslag att för framtiden

befrias från nådårstungan, sedan varje nuvarande tjänst stått ledig under

ett år allenast en gång, endera för nådår eller för vakansår till förmån för

kassan. De tjänster, vid vilka kassan får åtnjuta ett vakansår, äro alltså

de, vid vilka nådår icke kommer att, då befattningen första gången blir

ledig, åtnjutas av efterlevande efter nuvarande ordinarie innehavaren.

Do olika förslagen om nådårsrättens upphörande hava alla förbundits med

den förutsättningen, att avståendet av omförmälda rätt, som räknas till prästerskapets

privilegier, på något sätt kompenseras genom beredande av förmåner

till ungefär motsvarande värde.

I fråga om berörda kompensation hava de sakkunniga avgivit följande

yttrande och förslag:

Beviljandet åt kassan av den ifrågasatta vakansförmånen innebär icke

någon ekonomisk uppoffring från församlingarnas sida, eftersom deras kostnader

för prästerskapets avlöning icke ökas därigenom. Ej heller ett utsträckande

av vakansårsrätten till ett års inkomst av varje tjänst, såsom 1917

års riksdagsbeslut avsåg, skulle innebära någon särskild utgift för församlingarna.

Det synes emellertid skäligt, att församlingarna få vidkännas ett

vederlag till skäligt belopp, därest de, såsom förslaget innebär, komme att

vara för all framtid befriade från nådårsinstitutionen sedan varje nuvarande

tjänst stått ledig under ett år allenast en gång, endera för nådår eller för

kassans vakansår. Ty nådåret är tydligen ur församlingarnas synpunkt eu

olägenhet, som det är ett församlingsintresse att undslippa. Vederlaget härför

bör, synes det, lämpligen lämnas i form av församlingsbidrag till prästernas

familjepensionering. Såsom stöd för kravet på vederlag torde kunna

hänvisas på det åtagande statsverket i motsvarande fall gjort i fråga om

elementarlärarna och är i färd att göra beträffande universitetslärarna.

Kammarkollegiet och statskontoret hava ock, på sätt förut anförts, uttalat

sig för att församlingarna måtte tagas i anspråk för ändamålet. I anslutning

till kammarkollegiets i utlåtandet den 18 april 1925 med angivande av

annan motivering framlagda förslag finna de sakkunniga församlingarnas

omförmälda bidragsskyldighet kunna erhålla den formen, att prästerna tillerkännas

en förhöjning i deras på lönereglering enligt 1910 års lag fastställda

löner till belopp motsvarande de årsavgifter, kassans delägare skulle

enligt efterföljande förslag hava att till kassan erlägga för den av de sakkunniga

föreslagna förhöjningen i pensionen för änkor och minderåriga barn.

Denna löneförhöjning bör gäldas av pastoratet med samma medel, som äro

anvisade till prästerskapets avlöning, d. v. s. med församlingsavgifter, arrenden,

skogsförsäljningsmedel m. in., med rätt för pastoratet, att, därest

utdebiteringen av församlingsavgifter för prästerskapets avlönande skulle

överstiga 6 öre för 10-tal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, för överskottet

erhålla ersättning från kyrkofonden. Då berörda nya pensionsavgift,

såsom av det följande närmare inhämtas, föreslås till 1,5 procent av delaktighetsbeloppet

— vilket senare i regel är identiskt med den reglerade

lönen — skulle alltså löneförhöjningen utgå med ett belopp motsvarande

1,5 procent av den reglerade lönen. Denna förhöjning motsvarar för lägsta

normala komministerslön (2,500 kronor) 37 kronor 50 öre och för högsta

normala kyrkoherdelön (8,000 kronor) 120 kronor. För hela rikets präster
-

Församlin
garnas
vederlag.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition Nr 199.

skap bleve sammanlagda beloppet omkring 165,000 kronor. Den av ifrågavarande

höjning i avlöningen föranledda ökade utgiften kan ej anses betungande

för de särskilda pastoraten. Då största delen av pastoraten och

framför allt de i ekonomiskt hänseende svagare pastoraten redan uppnått

den gräns av 6 öres utdebitering på varje 10-tal inkomstkronor, som berättigar

dem att för återstoden erhålla ersättning från kyrkofonden, är det endast

ett mindretal pastorat, och dessa de bärkraftigare, som få vidkännas

ökningen. Av en beräkning, som de sakkunniga låtit verkställa, och som

grundar sig på förhållandena ecklesiastikåret 1924—1925, framgår att, om

till nuvarande löner jämte tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg kommer

den ifrågasatta löneförhöjningen, av det därför erforderliga beloppet

165.000 kronor omkring 50,000 kronor skulle stanna på pastoraten och

115.000 kronor gäldas av kyrkofonden. Denna skulle komma att bära avgifterna

från omkring 77,5 procent av hela antalet pastorat. Någon tvekan

om möjligheten för kyrkofonden att förmå bestrida det jämförelsevis obetydliga

belopp, varom här är fråga, torde ej föreligga. Skulle det nuvarande

prästerliga lönesystemet ersättas med annat, torde få förutsättas att

hänsyn i detta tages till prästernas förhöjda familjepensioneringsplikt.

Den föreslagna förhöjningen i avlöningen av 1,5 procent av lönen torde

böra träda i tillämpning omedelbart, oavsett huruvida tjänstinnehavaren

kommer att åtaga sig motsvarande ökning i avgifterna till kassan eller ej.

Församlingarnas skyldighet att vidkännas sagda förhöjning i prästlönen —

vilken förhöjning som nämnt är avsedd att innebära en avlösning av nådårsrätten

— bör uppenbarligen icke vara beroende av den omständigheten,

huruvida tjänstinnehavaren begagnar sig av den nya pensionsformen eller

icke. Det synes därför lämpligen böra ordnas så, att ifrågavarande 1,5

procents löneförhöjning för präst, som ej erlägger till kassan de nya avgifterna,

skall tillgodonjutas av prästerskapets änke- och pupillkassa, som

även bör uppbära lönetillägget för 75-åringar, vilkas avgifter enligt förslaget

upphört.

I de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena har någon invändning

mot nådårsrättens upphörande mot därav betingad kompensation ej

framställts, dock att, på sätt förut berörts, två länsstyrelser av olika skäl

ställt sig tveksamma huruvida upphörandet borde genomföras i det sammanhang,

som nu ifrågasatts. Däremot hava gjorts vissa, här nedan närmare

berörda erinringar mot några av de bestämmelser, som de sakkunniga

föreslagit beträffande sättet för den ifrågasatta avvecklingens genomförande.

a) Nådårsrättens

förlust

vid befordran.

Enligt de sakkunnigas förslag skola, såsom nyss nämnts, nuvarande ordinarie

innehavare väl bibehålla rätten för sina efterlevande att njuta nådår

vid sina nu innehavande befattningar eller, om de avgå därifrån med emeritilön,

vid emeritilönen, men skola, om de befordras, förlora denna rätt.

Denna förlust kan dock förminskas eller eventuellt utebliva på grund av

den i reglementsförslaget tillika intagna bestämmelsen, att sådan tjänstinnehavare

finge inom ramen för sina på befordringen grundade befordringsavgifter

tillgodoräkna sig det på visst sätt uppskattade värdet av den nådårsrätt,

som kunde vara för honom förenad med den frånträdda tjänsten.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts proposition Nr 199.

Kassans fullmäktige hava ansett det tvivelaktigt, huruvida en dylik inskränkning

i rättigheterna för dem, som blivit delägare i kassan före de

nya bestämmelsernas ikraftträdande, kunde vara laglig, därvid fullmäktige

tillika fäst sig vid att befordran även skulle obligatoriskt medföra en begränsning

i pensionsrätten för icke-minderåriga barn.

Kammarkollegiet och statskontoret hava till en början erinrat, att nådårsrätten

ingalunda vore beroende på reglementet eller ens garanterad genom

detta, varför en ändring i nådårsrätten kunde vidtagas utan att träda för

nära någon rätt, som prästen hade i egenskap av delägare i kassan. Då

ämbetsverken ej heller ur annan synpunkt haft något att erinra mot förslaget

i denna del — vilket lämnats utan anmärkning av övriga i ärendet

hörda än fullmäktige — ansåge ämbetsverken fullmäktiges nu gjorda erinran

böra lämnas utan avseende.

De sakkunnigas förslag innebär vidare, att ett vakansår skall tillgodo,

komma kassan allenast i de fall, då, vid först inträffande ledighet, inkomsten

av befattningen icke uppbäres av nådårsberättigat stärbhus. Enligt tidigare

förslag däremot har avsetts att ett års behållen inkomst av varje prästerlig befattning

i riket skulle tillfalla kassan. Pensionskommitténs förslag av 1923

och fullmäktiges förslag av 1924 åter åsyftade, att kassan skulle övertaga

de särskilda prästernas nådårsrätt, vilken i denna form skulle kvarstå tills

vidare och så länge inkomsten därav vore behövlig för att kassan skulle

kunna fullgöra sina förbindelser.

Fullmäktige hava, med anmärkande att ingen säkerhet förefunnes i vilken

utsträckning kassan kunde komma i åtnjutande av inkomst av det av

de sakkunniga föreslagna nådåret, vidare framhållit rättvisan i att vakans år

utginge å varje tjänst. Denna mening har omfattats även av kassans direk

tion, vissa domkapitel och eu länsstyrelse. Å andra sidan har en länssty"

relse ansett den föreslagna vakansårsrätten icke vara tilltalande utan för]

menat att kassan i händelse av behov borde stärkas genom anslag av statsmedel.

En länsstyrelse har ställt sig tveksam om vakansåret men förmält

sig ej vilja motsätta sig förslaget därom.

Kammarkollegiet och statskontoret hava framhållit hurusom de sakkun.

niga icke beräknat vakansåret som kompensation för det avstådda nådåret,

men att denna kompensation vore avsedd att utgå på det sätt att tjänstinnehavaren

genom förhöjning av lönen erhölle ett belopp motsvarande vad

som erfordrades i grundavgift för den nya pensionen, vilken i regel och

ofta i betydlig mån överstege nådårets pensionsvärde. Tydligen hade vakansårets

uttagande ansetts vara motiverat därav, att församlingarnas befriande

från nådårsinstitutet, sedan efter den nya ordningens genomförande

ett nådår presterats, förutsatte, att prestationen utkrävdes likformigt och ej

finge vara beroende av den tillfälliga omständigheten huruvida i det särskilda

fallet nådårsberättigade stärbhusdelägare fuunes eller ej, eller med

b) Vakansårsrättens

omfattning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

andra ord att varje pastorat skulle såsom slutprestation i fråga om nådårstungan

vidkännas, att pastoratet stode ledigt ett år, därvid inkomsten uppbures

av de nådårsberättigade stärbhusdelägarna och, där sådana ej funnes,

av kassan. Vakansårsinkomsten vore enligt de sakkunnigas förslag icke

behövlig för den nya försäkringsfondens finansiering i vidare mån än för att

sätta kassan i stånd att göra i det följande omförmält åtagande i avseende å

60-kronors tilläggspension för nuvarande pensionärer och vissa efterlevande

efter nuvarande delägare. Ämbetsverken förmälde sig icke kunna dela fullmäktiges

mening att vakansår borde få åtnjutas vid varje tjänst. Genom

en sådan ordning bleve nämligen pastoraten olika betungade, i det att somliga

finge vidkännas olägenheten av att tjänsten stode ledig två år, nämligen

en gång för nådår och en gång för kassans vakansår, under det andra pastorat

undsluppe med allenast ett sådant ledighetsår.

Invändning har även gjorts mot att vakansårsrätt skulle enligt de sakkunnigas

förslag få av kassan åtnjutas från ständiga adjunktsbefattningar.

Då befattningarna som ständig adjunkt vore av icke ordinarie natur, skulle,

efter vad kammarkollegiet och statskontoret yttrat, ämbetsverken väl ställa

sig tveksamma i frågan om ett vakansår bör få av kassan åtnjutas från

dessa befattningar; men med hänsyn till grunderna för ett av Kungl. Maj:t

den 29 augusti 1923 meddelat utslag angående vikariearvode vid ständiga

adjunktsbefattningen i Västra Torsås pastorat, enligt vilket genom löneregleringsresolution

anordnad adjunktsbefattning ansetts som en särskild prästerlig

tjänst, har det synts ämbetsverken icke vara något att erinra mot

att kassan uttryckligen tillerkännes ett års behållen inkomst även från sådan

befattning.

Ämbetsverken hava på grund av det anförda anslutit sig till de sakkunnigas

förslag beträffande kassans rätt till vakansårsinkomst.

c) Disposi

tionen av va

kansårsinkomsten.

I avseende å dispositionen av kassans inkomst av vakansåret innebär

de sakkunnigas förslag, att denna inkomst, vars nuvärde med försiktig beräkning

uppskattats till omkring 1,100,000 kronor, skulle användas till att

bereda nuvarande änkor och minderåriga barn ävensom änkor och minderåriga

barn efter nuvarande delägare, vilka på grund av uppnådd ålder av

75 år icke finge inträda i den föreslagna nya försäkringsfonden, en tilläggspension

av 60 kronor för hel pensionslott räknat samt till att åt änkor och

minderåriga barn efter nuvarande delägare, vilka bleve delaktiga i den nya

försäkringsfonden, utgiva vad som erfordrades för att pensionen ur denna

fond ej skulle understiga 60 kronor. Den del av vakansårsinkomsten, som

skulle anlitas för nämnda ändamål, har uppskattats till ett nuvärde av omkring

800,000 kronor. Överskjutande vakansårsinkomsten skulle tillföras

försäkringsfonden. Rörande försäkringsfonden föreslås i reglementets § 27

att, om verkställd utredning visar att fonden därtill lämnar tillgång, kunde

beslutas viss förhöjning av de ur fonden utgående pensionerna. I den mån

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. May.ts proposition Nr 199.

vakansårsinkomsten icke tages i anspråk för omförmälda tilläggspensioner,

är den sålunda avsedd att medverka till annan pensionsförhöjning.

Fullmäktige hava förmält sig visserligen inse behovet av förbättrade pen.

sioner åt de nuvarande pensionärerna, men likväl icke kunna finna den av

de sakkunniga föreslagna lösningen genom beredande åt dem av en tilläggs*

pension av 60 kronor vara ur alla synpunkter lycklig, enär förslaget inne.

bure, att den nuvarande generationen finge till samma pensionärers förmån

göra ännu större offer än den redan fått vidkännas. Ett domkapitel och

en länsstyrelse hava uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse härmed.

Kammarkollegiet och statskontoret hava ansett starka humanitetsskäl tala

för det föreslagna pensionstillägget, därvid de tillika framhållit, att det av

de sakkunniga föreslagna vakansåret icke, såsom fullmäktige uttalat, innebure

något offer av den nuvarande generationen ordinarie präster. Två reservanter

från statskontoret hava emellertid förmält sig i denna fråga icke kunna

helt instämma med de sakkunniga med hänsyn till de förmåner dessa pensionstagare

åtnjöte i form av pensionstillägg och dyrtidstillägg.

Som församlingarnas vederlag för att prästerskapet för all framtid avstode

från nådårsrätten hava de sakkunniga, såsom förut berörts, föreslagit,

att församlingarna ålades att till prästerna utgiva en förhöjning i dessas

på lönereglering enligt 1910 års lag fastställda löner till belopp motsvarande

de årsavgifter, uppgående till 1,5 procent av lönen (delaktighetsbeloppet),

vilka kassans delägare skulle hava att erlägga för den föreslagna pensionsförhöjningen,

och att denna löneförhöjning skulle gäldas av pastoratet med

anlitande av samma medel, som äro anvisade till prästerskapets avlöning,

således med rätt för pastoratet att erhålla bidrag från kyrkofonden, i den

mån det för avlöningsändamål erfordrades utdebitering för gäldande av

högre belopp än som motsvarar 6 öre för varje tiotal kronor av inkomstbeloppet

inom pastoratet. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare ifrågavarande

1,5 procents löneförhöjning för präst, som ej vill bliva delaktig av

den föreslagna nya pensionsrätten, i allt fall få tillgodonjutas av kassan,

vilken även borde uppbära lönetillägget för 75-åringar, vilkas avgifter enligt

förslaget upphört. De sakkunniga hava förutsatt, att, därest det nuvarande

prästerliga lönesystemet skulle ersättas med annat, hänsyn i detta

tages till prästernas förhöjda familjepensionsavgift.

Några domkapitel och två länsstyrelser hava uttalat som sin mening, att

ifrågavarande bidrag av 1,5 procent av lönen borde, såsom utgörande en

avlösning av en församlingarna påvilande tunga, av församlingarna gäldas

av egna medel, således utan rätt att få något därav åter av kyrkofonden.

Från vissa domkapitels sida har jämväl gjorts gällande, att bidraget borde

utgå för all framtid samt inbetalas direkt till kassan.

I huvudsak samma ställning intages av fullmäktige, som framhållit, att

församlingarnas vederlag borde givas i form av församlingsbidrag till änke
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 168 käft. (Nr 199.)

d Församlingarnas

vederlag.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

och pupillpensioneringen från kassan. Det hade ej tagits tillräcklig hänsyn

till att här vore fråga om ett avstående från en förmån av privilegienatur,

som, då den avvecklades, borde ersättas med en därmed jämngod förmån.

Den nu föreslagna ersättningen fyllde ej måttet. Fullmäktige hava vidare

förklarat sig anse, att säkra garantier borde givas för att vederbörlig hänsyn

toges till den omständigheten, att ifrågavarande bidrag av 1,5 procent

av lönen utgjorde ersättning för församlingarnas befrielse för all framtid

från nådårstungan.

Även kassans direktion har uttalat sig mot att kyrkofonden toges i anspråk

för nu ifrågavarande bidrag.

I denna del av ärendet hava kammarkollegiet och statskontoret yttrat

följande:

Det synes ämbetsverken, som skulle det icke kunna med fog göras gällande,

att prästerna skulle genom de av de sakkunniga föreslagna förändringarna

komma att bliva sämre ställda än förut. Fastmera måste förhållandet

vara det motsatta. De nuvarande delägare, som äro innehavare av

ordinarie tjänst eller erhållit emeritilön på sådan tjänst, bibehålla nådårsrätten

och få, om de vilja och under förutsättning att de ej äro mer än 75

år, utan någon egen uppoffring sina efterlevande tillförsäkrade ur försäkringsfonden

en pension, som, beroende på delägarens ålder vid förändringens

genomförande, kan uppgå till 5 procent av delaktighetsbeloppet. Den

generation präster (den andra generationen), som närmast efterträder den

nuvarande, och som ej kommer i åtnjutande av nådår, tillförsäkras ur försäkringsfonden

en familjepension, som överstiger nådårets pensionsvärde,

och den får de härför erfoderliga grundavgifterna betäckta genom omförmälda

lönetillskott, som föreslagits skola för den särskilde prästen utgå så

länge lönereglering enligt 1910 års lag — ej, såsom fullmäktige synas hava

förstått det, så länge nuvarande löneregleringsresolution — är gällande för

honom, och förutsättes av de sakkunniga även för framtiden, i händelse

av 1910 års lags ersättande med eu annan, komma att få sig beredd en

motsvarande förmån. Den generation slutligen, som kommer att efterträda

den nu nämnda (andra) generationen, liksom de senare följande hava att

påräkna samma förmåner som den andra generationen och därtill den, att

de ej behöva se sin befordran fördröjd genom att ett års inkomst av

den ledigblivna befattningen ingår till nådårsberättigat stärbhus. Enbart i

denna förmån av ett års tidigare tillträde till tjänsten än som är beräknelig!

så länge nådårsrätten kvarstår kan, så vitt angår den tredje och efterföljande

generationer av präster, sägas ligga full kompensation för det avstådda

nådåret.

Ämbetsverken anse fördenskull invändningen om att prästerskapet icke

genom de föreslagna anordningarna skulle erhålla full kompensation icke

kunna tillmätas någon betydelse.

Beträffande frågan huruvida församlingarnas vederlag för nådårets avveckling

bör utgå, såsom förslaget innebär, i form av löneförhöjning till

prästerskapet eller, såsom av fullmäktige och vissa andra vederbörande ansetts

lämpligare, genom utgörande av ett särskilt avlösningsbelopp, synes

det ämbetsverken otvivelaktigt, att goda skäl kunna åberopas för såväl det

ena som det andra sättet för lösningen av denna fråga. Vid övervägande

av de olika skälen hava ämbetsverken funnit sig böra förorda den av de

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

sakkunniga föreslagna lösningen av frågan. Lika med de sakkunniga förutsätta

ämbetsverken givetvis härvid, att, därest 1910 års löneregleringslag,

med vilken det nu föreslagna lönetillägget förbundits, prövas vara otillfredsställande

och därför eller av annat skäl ändras eller ersättes med andra

lönebestämmelser, erforderlig hänsyn tages till prästerskapets behov av höjda

löner på grund av ökade avgifter för familj epensionen.

Beträffande frågan huruvida åtgärder böra vidtagas för avveckling av den

prästerskapet tillkommande nådårsrätten torde jag kunna inskränka mig till

att allenast hänvisa till vad därutinnan tidigare anförts till förmån för

ifrågavarande rätts upphörande.

Av vad jag i annat sammanhang yttrat torde framgå som min mening,

att förevarande spörsmål lämpligen bör lösas på det av de sakkunniga föreslagna

sättet genom att låta de nuvarande ordinarie tjänstinnehavarna bibehålla

den nådårsrätt, som tillkommer dem i avseende å nu innehavande

befattning eller, om de avgå därifrån med emeritilön, vid emeritilönen.

Likaledes biträder jag uppfattningen därom, att den som befordras förlorar

nådårsrätten för sina efterlevande. Lagligheten av eu sådan bestämmelse

har, efter vad förut anförts, ifrågasatts av kassans fullmäktige. Deras

gensaga synes grunda sig på en uppfattning om att nådårsrätten skulle vara

kassans delägare tillförsäkrad genom kassans reglemente såsom en dem tillkommande

förmån i deras egenskap av delägare. På sätt kammarkollegiet

och statskontoret erinrat är detta dock ej förhållandet. Över nådårsrätten

förfoga ej kassans delägare i denna egenskap, men väl öga prästerskapets

representanter å kyrkomötet att deltaga i beslut angående dess bibehållande

eller avskaffande. Nådårsrätten hör samman med tjänsten, ej med personen.

Ej heller i övrigt synes mig kunna åberopas något skäl, på grund

\ arav laga hinder skulle möta att i händelse av nådårsrättens upphävande

bestämma, att präst, som är bibehållen vid rätten i fråga, emellertid förlorar

den, om han efter förändringens genomförande söker och erhåller befordran.

Det torde vara en erkänt riktig grundsats, att eu tjänsteman, som på grund

av erhållen fullmakt ej är skyldig underkasta sig vissa efter fullmaktens

utfärdande meddelade ändrade villkor beträffande sina rättigheter på grund

av tjänsten, likväl blir skyldig därtill om han söker och erhåller ny tjänst.

Så mycket mindre lärer i nu förevarande fall betänkligheter böra möta, som

befordrad präst skulle enligt reglementsförslaget bliva berättigad att vid befordringsavgiftens

bestämmande få värdet av den med den avträdda tjänsten

förenade nådårsrätten sig tillgodoräknat så långt som möjligt.

Vad därefter angår frågan huruvida kassan bör tillerkännas inkomst av

prästerliga tjänster i den av de sakkunniga föreslagna mera begränsade omfattningen

eller om berörda förmån bör utsträckas till att, på sätt fullmäktige

och vissa myndigheter förordat, avse ett års inkomst av varje prästerlig

tjänst i riket, är denna fråga en detalj av en fråga av större räckvidd, nämligen

den, huruvida kompensationen för det avstådda nådåret bör uttagas

Departe
mentschefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

genom att till kassans förmån låta prästerliga tjänster stå vakanta i erforderlig

omfattning, såsom kommittén och fullmäktige föreslagit, eller genom

att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, ålägga församlingarna att genom

ökade bidrag tillhandahålla vad som erfordras i avgifter för den nya

pensionsförmånen.

Vad de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag att icke uttaga kompensationen

i form av inkomst av prästerliga tjänster under upprepade

vakansår synes mig i stort sett vara riktigt. Vakansårssystemet bereder

visserligen församlingarna olägenheter genom den skada, som tillfogas

församlingslivet till följd av de långvariga provisorierna, och berör dem

även därigenom, att de av församlingarna utgivna prästlönemedlen ej användas

för sitt egentliga ändamål; men det innebär icke för församlingarna

någon ekonomisk uppoffring och kan således ej betraktas som gottgörelse

för den ifrågasatta befrielsen från nådårstungan. I ekonomiskt hänseende

däremot verkar vakansåret som en olägenhet för de yngre prästgenerationerna,

vilka till följd av detsamma ofta få sin befordran fördröjd. Jag

anser mig fördenskull böra bestämt uttala mig mot att kompensationen

sökes i form av upprepade vakansår. I stället bör den beredas genom att

ålägga församlingarna någon särskild prestation, som innebär en avlösning

av nådårstungan.

De sakkunniga hava, såsom förut anförts, härutinnan föreslagit att församlingarna

skulle åläggas att till prästerna utgiva en förhöjning i dessas

på 1910 års prästlöneregleringslag fastställda löner till belopp motsvarande

de årsavgifter (grundavgifter) uppgående till 1,5 procent av lönen, kassans

delägare skulle hava att erlägga för den föreslagna pensionsförhöjningen,

och att denna löneförhöjning skulle gäldas med anlitande av de vanliga

prästlönemedlen.

Givetvis finnes det fog för att, i likhet med vissa i ärendet hörda vederbörande,

mot detta förslag invända, att församlingarna i själva verket i stor

utsträckning icke drabbas av detta vederlag, nämligen i den mån församlingarna

få utgiften gottgjord genom den från kyrkofonden till dem jämlikt

21 § löneregleringslagen utgående ersättningen. Och det ligger nära

att, såsom jämväl skett, yrka, att församlingarna böra själva genom utdebiterade

medel gälda bidraget i fråga och att detta skall ingå direkt till kassan

såsom ett prästerskapet tillkommande avlösningsbelopp.

En var av dessa båda vägar synes mig vara under skiljaktiga förutsättningar

framkomlig. I likhet med kammarkollegiet och statskontoret anser

jag dock övervägande skäl tala för den förra vägen. Två skäl hava därvid

varit för mig avgörande. Dels synes det vara principiellt riktigt, att avgifterna

för familjepensionering bäras av tjänstinnehavarens avlöning och att

i följd därav den avlösningssumma, varom här är fråga, skall formellt behandlas

som lönetillägg och utbetalas så som är stadgat om prästerskapets

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

avlöning i allmänhet. Dels synes det mig mindre tilltalande att formligen

ålägga församlingarna en skatteplikt, som har formen av betalningsskyldighet

till prästerskapets änke- och pupillkassa.

Beträffande den i ärendet framställda invändningen därom, att det av de

sakkunniga föreslagna vederlaget för nådårsrättens avstående icke skulle

innebära full kompensation, torde jag kunna allenast hänvisa till vad kammarkollegiet

och statskontoret härutinnan yttrat, vilket jag finner vara i

huvudsak riktigt.

På grund av det anförda biträder jag de sakkunnigas förslag beträffande

åläggande för församlingarna att till prästerskapet utgiva lönetillägg med

ett belopp, motsvarande 1,5 procent av lönen.

Jag delar även de sakkunnigas mening därom, att ifrågavarande löneförhöjning

bör komma kassan till godo i de fall, att tjänstinnehavaren icke

begagnar sig av den nya pensionsförmånen eller att han efter uppnådd

ålder av 75 år erhåller frihet från avgifters erläggande till kassan.

I detta sammanhang torde få erinras om att de sakkunniga ansett församlingsbidrag

icke lämpligen kunna, så länge äldre lönereglering gäller,

föreslås beträffande prästerna i de jämförelsevis fåtaliga pastorat, där lönereglering

enligt 1910 års lag ej gäller. Där någon i sådant pastorat tjänstgörande

ordinarie präst, som erlägger de nya pensionsavgifterna, på grund

av svag avlöning är i behov av bidrag därtill, lärer detta kunna ordnas

genom sedvanligt lönetillskott.

Att, när de år 1910 antagna bestämmelserna om prästerskapets avlöning

ersättas med andra, lönerna böra bestämmas med hänsyn jämväl till de

ökade avgifter prästerna hava att erlägga för familjepensioneringen synes

mig rättvist och billigt.

Vad här ovan anförts och föreslagits beträffande sättet för nådårets avlösning

har ej tillämpning på biskoparna, ty deras löner äro ej reglerade

enligt omförmälda lag den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets

avlöning. Biskopslönerna, vilka utgå enligt särskilda, i enlighet med bestämmelserna

i Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegiet och statskontoret

den 15 juni 1861 utfärdade resolutioner, utgöras företrädesvis av ersättning

för indragna tiondeanslag och av inkomst av utarrenderad boställsjord.

I viss utsträckning åtnjutes fyllnadsanslag ur biskopslöneregleringsfonden,

vilken bildats av åtskilliga biskopslönerna frånskilda inkomster.

Då beträffande det biskoparna tillkommande nådåret avlösningen torde

böra äga rum efter samma grunder som i fråga om prästerskapet i församlingarna,

synes även för biskoparna böra betingas ett lönetillägg motsvarande

1,5 procent av lönen. Detta lönetillägg torde böra utgå ur biskopslöneregleringsfonden

och få uppbäras av biskopen eller kassan under enahanda förutsättningar

som angivits för lönetillägget åt prästerskapet i församlingarna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Lönetillägget ur biskopslöneregleringsfonden torde kunna beräknas till 2,340

kronor. Fonden, som under de senast förflutna 10 V2 åren tillväxt med i

medeltal mer än 40,000 kronor årligen, lärer kunna lämna tillgång till detta

avlösningsbelopp.

Jag torde nu få återgå till frågan om den utsträckning, vari vakansårsrätt

bör beviljas kassan. Även i detta hänseende torde jag kunna inskränka mig

till att åberopa vad kammarkollegiet och statskontoret yttrat. Jag biträder

alltså de sakkunnigas förslag, att kassan bör åtnjuta vakansår allenast vid

de tjänster, där vid först uppkommande ledighet inkomsten ej skall uppbäras

av nådårsberättigat stärbhus.

Beträffande frågan huru inkomsterna av det vakansår, varom här är

fråga, lämpligen bör disponeras kunde måhända göras gällande, att vid

vakansårsinkomstens beviljande även borde bestämmas det närmare ändamål,

vartill inkomsten skulle användas. För egen del anser jag det emellertid

vara tillräckligt, att inkomsten i fråga varder, såsom i de sakkunnigas

hemställan angives, anvisad till kassan för dess ombildning i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Då jag, i likhet med kammarkollegiet

och statskontoret, anser starka humanitetsskäl tala för det av

de sakkunniga föreslagna pensionstillägget synes mig eu av förutsättningarna

för fastställelse av ett nytt reglemente för kassan vara, att däri finnes intagen

bestämmelse om berörda pensionstillägg.

För vinnande av de nu ifrågasatta förändringarna beträffande tjänst- och

nådårsrätten och vad därmed sammanhänger torde nu böra utverkas riksdagens

och senare jämväl kyrkomötets medgivande dels till att den stärbhus

efter innehavare av prästerlig befattning tillkommande rätten till tjänstår

må omfatta eu tid av sex månader, räknat från och med månaden näst

efter den, under vilken tjänstinnehavaren avlidit, samt att nådåret må upphöra,

den nådårsrätt likväl oförkränkt, som tillkommer efterlevande efter

nuvarande delägare i dennes nuvarande befattning, dels oclc till att prästerskapets

änke- och pupillkassa må uppbära ej mindre ett års behållen inkomst

av varje prästerlig beställning i riket, med undantag för sådana, där vid

först inträffande ledighet nådårsrätt föreligger, än även ett års emeritilön

efter en var emeritus, som bibehållits vid nådårsrätten, men som emellertid

ej efterlämnat nådårsberättigad stärbhusdelägare.

Vidare bör inhämtas riksdagens och kyrkomötets bifall till de ifrågasatta

bestämmelserna om rätt dels för präster i nyreglerade pastorat att bekomma

lönetillägg till ovan omförmälda belopp av 1,5 procent av lönen och dels för

kassan att uppbära detta lönetillägg i de fall, då avgiften ej skall ingå till

försäkringsfonden. Bestämmelserna i dessa sistnämnda hänseenden synas

böra erhålla formen av lag; och framlägges i sådant avseende här nedan

förslag till lag angående vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i

anledning av nådårsrättens upphörande m. m.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 199.

Slutligen bör begäras riksdagens och kyrkomötets medgivande till att som

avlösning av den biskoparna tillkommande nådårsrätten må ur biskopslöneregleringsfonden

till biskoparna utgå ett lönetillägg, motsvarande 1,5 procent

av den med befattningen förenade lönen samt till att, där befattning innehaves

av biskop, som icke erlägger avgifter till prästerskapets änke- och

pupillkassa för de föreslagna nya pensionsförmånerna, kassan må äga uppbära

lönetillägg, varom ovan sägs.

Det av de sakkunniga föreslagna nya reglementet för prästerskapets änkeoch

pupillkassa innehåller i förhållande till det nuvarande åtskilliga förändringar

även beträffande kassans förvaltning m. m. Genomförandet av en av

dessa ändringar, vilken avser sättet för inbetalningen av delägarnas avgifter,

påkallar medverkan från riksdagens och kyrkomötets sida.

Delägarnas avgifter inbetalas för närvarande genom kontraktsprostarna

(§ 26). Pensionskommittén hade tagit under övervägande om ej uppbörden

av delägarnas avgifter (varvid kommittén tydligen tänkt enbart på avgifterna

av det territoriella ordinarie prästerskapet och de ständiga adjunkterna) kunde

så ordnas, att avgifterna innehölles av kyrkoråden och insändes direkt till

kassan, men funnit tanken på en sådan omläggning av avgiftsuppbörden

böra för det dåvarande förfalla.

Efter vad de sakkunniga förmäla sig hava inhämtat fungerar det nuvarande

uppbördssättet ej fullt tillfredsställande; och detsamma syntes bliva

fallet i än högre grad, om man enligt de sakkunnigas förslag överginge till

avgiftsinbetalning fyra gånger om året i stället för en. De sakkunniga hava

ansett sig hava skäl upptaga den av pensionskommittén berörda omläggningen

av avgiftsuppbörden och alltså föreslå, att kyrkoråden måtte få sig ålagt att

vid det kvartalsvisa utbetalandet av församlingsprästernas lön innehålla

pensionsavgifterna och översända dem till kassan. Motsvarande åliggande

borde i allmänhet tillkomma andra vederbörande, som omhänderhade utbetalningen

av avlöningen till prästerliga tjänstinnehavare. Sålunda borde inbetalningen

till kassan av avgifterna för de i församlingarna tjänstgörande

extra ordinarie prästerna verkställas genom länsstyrelserna och i vissa fall

statskontoret. Beträffande delägare, som ej vore hänförliga till det territoriella

prästerskapet, torde deras huvudmän böra fullgöra inbetalningen.

Någon invändning i sak mot förevarande förslag har icke framställts av

någon av de i ärendet hörda vederbörande.

Jag biträder förslaget i nu berörda hänseende.

Åläggandet för kyrkoråden av ifrågavarande förpliktelse lärer böra ske

genom ändring i 11 § 1 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning.

Förslag till sådan lag framlägges av mig i det följande.

Beträffande det i församlingarna tjänstgörande extraordinarie prästerskapet

bör saken ordnas genom ändring i den s. k. adjunktsavlöningsförordningen

Sättet för inbetalning

av

delägarnas

avgifter.

Departe
mentschefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Upphörande

av den till

statsverket

utgående provisionen.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

den 18 april 1914 och i övrigt genom en särskild kungörelse. Meddelandet

av sådana bestämmelser ankommer på Kungl. Maj:ts åtgärd, varför jag,

i händelse de förslag, som nu må komma att föreläggas riksdagen, leda till

de avsedda förändringarnas genomförande, är sinnad att framdeles framlägga

för Kungl. Maj:t förslag till föreskrifter i övriga omförmälda hänseenden.

Slutligen ber jag att få beröra ytterligare en fråga, som synes mig böra

underställas riksdagens prövning, nämligen spörsmålet huruvida den provision,

som prästerskapets änke- och pupillkassa hittills fått erlägga för de

medel, som genom konsistorierna inlevereras till kassan, fortfarande bör utgå

eller om den icke skäligen bör upphöra. I § 25 av nu gällande reglemente

för kassan stadgas, att de behållna inkomster av ecklesiastiksysslor,

som skola tillfalla kassan (vakansmedel och kadukmedel), uppbäras av konsistorierna

för att till kassans direktion överlämnas och redovisas »mot hittills

vanlig provision». Alltsedan kassans tillkomst har denna provision

jämlikt cirkuläret den 9 februari 1844 om konsistorienotariernas uppbördsprovision

utgått med sex procent av den behållna inkomsten av den för

kassans räkning lediga tjänsten; och denna provision tillföll ursprungligen

konsistorienotarierna såsom tillägg till deras ordinarie avlöning. Provisionen,

som uppgått till ganska betydande belopp särskilt under de första årtiondena

av kassans tillvaro, då vid varje tjänst, som blev ledig genom innehavarens

frånfälle, ett års behållen inkomst skulle tillfalla kassan, men på

senare tiden sjunkit ned till att utgöra omkring 4,000 kronor i medeltal för

år, blev emellertid genom den lönereglering för konsistorienotarierna, som

beslöts år 1902, förändrad från att vara ett tillägg utöver den ordinarie

lönen för konsistorienotarierna till att därefter utgöra en inkomst för statsverket

för att jämte andra medel användas till bestridande av konsistorienotariernas

ordinarie avlöning. Konsistorienotariernas befattning med uppbörden

och redovisningen av kassans inkomster av lediga prästsysslor ansågs

nämligen vara ett bestyr, som ingår i deras tjänståligganden och därför icke

bör betalas särskilt. Sedan provisionen från att vara en konsistorienotarierna

utöver lönen tillfallande extra inkomst sålunda övergått till en statsinkomst,

avsedd att användas till täckande av statens behov, hava vid upprepade tillfällen

(åren 1905, 1913 och 1920) framställningar gjorts i syfte att kassans

skyldighet att betala denna provision måtte upphävas eller regleras. Såväl

den första av dessa framställningar, vilken stödde sig på den timade ändringen

i provisionens karaktär och det förment principvidriga däri, att i den

fastställda staten för konsistorienotarierna skulle ingå bidrag från en särskild

korporations kassa, som ock den andra framställningen, vilken motiverades

särskilt därmed, att kassan genom provisionens indragning skulle erhålla

medel till avlönande av erforderliga ombud för kassan i de särskilda stiften,

lämnades av Kungl. Maj:t utan bifall. Till stöd för den år 1920 gjorda

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

framställningen, som avsåg nedsättning i provisionens beräkning till förslagsvis

tre procent, anfördes, att i följd av den förändrade lagstiftning, som dåmera

införts rörande prästboställenas utarrendering och uppbörden av pastoralierna,

konsistoriernas besvär med uppbörden och redovisningen av kassan

tillfallande inkomster av lediga prästerliga befattningar så väsentligt minskats,

att den nuvarande provisionen måste anses alltför hög. Till följd av remiss

å sist berörda framställning inhämtade statskontoret från samtliga domkapitlen

yttranden i frågan, huruvida bestyret kunde anses numera medföra

avsevärt mindre besvär än förut. Enligt vad av dessa yttranden framgick

rådde väl en i viss mån skiljaktig uppfattning om den nya lagstiftningens

inverkan på göromålens omfattning å domkapitlens expeditioner; men även

om de nya författningarna rörande prästerskapets lönereglering m. in. icke

verkat till minskning av domkapitlens arbetsbörda på det hela taget, syntes

dock utredningen i övervägande grad giva stöd åt den uppfattningen, att

den större enkelhet och reda, som i avseende å prästerskapets avlöningsförhållanden

införts med de nya författningarna, måste med hänsyn till bestyret

med uppbörd och redovisning av kassan tillfallande medel anses hava

åstadkommit en väsentlig lättnad. På grund härav och då alltså det arbete,

som av domkapitlen utfördes för kassans räkning, numera syntes hava

undergått en avsevärd minskning, framhöll statskontoret i utlåtande den 3

juni 1921, att skäl icke syntes föreligga att motsätta sig den begärda nedsättningen

i den för detta bestyr utgående provisionen och hemställde, att

framställning i sådant syfte måtte göras hos riksdagen.

1921 års pensionskommitté, som fått handlingarna i sistnämnda ärende

till sig överlämnade, yttrade i sitt betänkande den 28 februari 1923 härutinnan

bland annat följande. Efter den år 1902 beslutade löneregleringen

för domkapitlens expeditioner hade ifrågavarande provision blivit en inkomst

för statsverket. Den hade dock icke varit av sådan betydenhet, att den

upptagits bland inkomsterna i riksstaten under rubriken »uppbörd i statens

verksamhet», utan hade redovisats såsom särskilda uppbördsmedel under

utgiftsanslaget »domkapitlens expeditioner». Denna provision, som till

huvudsaklig del utgått å till kassan inlevererade vakansmedel, hade småningom,

allteftersom dessa medel redan redovisats, minskats och skulle snart

nog, då vakansår åtnjutits av kassan vid alla tjänster, hava inskränkts att

utgå endast å de jämförelsevis obetydliga s. k. kadukmedlen. Enär kommittén

funnit sig nödsakad att bibehålla domkapitlen vid deras nuvarande

ställning av mellanhand för uppbörd och redovisning av medel mellan

kyrkoråden och kassan, kunde man icke förbigå spörsmålet om provisionens

bibehållande eller upphävande. Härvid borde erinras hurusom, där kassor,

som bildats för pensionering av efterlevande efter befattningshavare i statens

tjänst, ägde åtnjuta vissa indirekta förmåner, sådana medel i vissa fall

uppbures och redovisades av vederbörande verk utan att den mottagande

kassan drabbades av någon kostnad därför. Vidare borde uppmärksamheten

s. 42 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Dyrtidstillägg

under

vakansår.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

jämväl få fästas därå, att civilstatens änke- och pupillkassa, som före dess

omorganisation med 1908 års ingång avlönade särskilt ombud vid varje till

kassan anslutet verk för ombesörjande av uppbörd och redovisning av delägares

avgifter, därefter fått dessa avgifter kostnadsfritt uppburna och redovisade

av vederbörande verk. Ehuru det vore uppenbart, att dessa förhållanden

icke hade sin fulla motsvarighet och alltså icke kunde direkt åberopas

såsom precedensfall, när det gällde prästerskapets änke- och pupillkassa

och således pensionering av efterlevande efter befattningshavare, som icke

vore att hänföra till statstjänare i egentlig mening, ville det dock synas

kommittén, som om vad sålunda förekommit på likartade områden skulle

utgöra ett gott stöd för kommitténs uppfattning, att nu ifrågavarande provision

icke längre borde uttagas. Följden härav skulle bliva, att ytterligare

tillgång bereddes för kassan att användas till pensioneringens förbättrande.

Då några statsmedel icke i annan form skulle anlitas för genomförande av

förslagen om beredande av pensionsförbättring, hade kommittén å andra sidan

funnit lämpligt, att staten icke undandroge sig den indirekta hjälp åt kassan,

som sålunda skulle följa av ett avstående av provisionen för framtiden.

För upphävande av kassans skyldighet i detta avseende torde erfordras särskilt

medgivande av riksdagen.

1925 års pensionssakkunniga hava ansett de av pensionskommittén anförda

skälen gälla även för det fall att frågan om förbättring av prästerskapets

änkepensioner löstes enligt de av de sakkunniga angivna linjerna

och hava därför för sin del upptagit kommitténs förslag.

Någon erinran mot förslaget i fråga har ej framställts vare sig av statskontoret

eller av någon annan av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet.

De skäl, som av pensionskommittén anförts till stöd för den ifrågasatta

förändringen och som ej från någon sida motsagts, synas mig vara fullt

giltiga.

De ifrågavarande medlen äro, såsom av det nyss sagda framgår, för närvarande

mycket obetydliga. Emellertid skulle en icke oväsentlig ökning under

ett eller annat årtionde framåt bliva följden, om det av mig förordade

förslaget om viss begränsad rätt för kassan till inkomst av prästerliga

tjänster skulle vinna bifall. Provisionen å den ifrågasatta nya vakansårsinkomsten

skulle dock icke belöpa sig till ett högre totalbelopp än omkring

66,000 kronor. För statsverket är ifrågavarande inkomst av ringa vikt.

För kassan åter saknar den ej betydelse, i det att räntan å det besparade

provisionsbeloppet ökar den för pensionsutdelningen tillgängliga summan.

Jag anser mig på sålunda anförda skäl böra understödja förslaget om

provisionens upphörande för framtiden.

De sakkunniga hava hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vid framläggande

för riksdagen av grunder för dyrtidstillägg åt kyrkoherdar och komministrar

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

i nyreglerade pastorat samt åt emeriti under tid, som infaller sedan det

ifrågasatta nya reglementet för prästerskapets änke- och pupillkassa trätt i

tillämpning, föreslå sådan ändring däri, att dyrtidstillägg finge uppbäras

jämväl av kassan under det nya vakansår, varom framställning nu blivit

gjord.

I händelse mina förslag i förut angivna delar vinna bifall och författningar

av angivet innehåll varda utfärdade, torde nu berörda fråga få anmälas

för Kungl. Maj:t i samband med spörsmålet om prästerskapets dyrtidstillägg

för ecklesiastikåret 1927—1928.

För de huvudsakligaste pensionsbestämmelserna i det av de sakkunniga av

givna förslaget till förnyat reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa

har i det föregående (s. 23) lämnats en kortfattad redogörelse. Det torde ej

krävas att för bedömande av de frågor, beträffande vilka riksdagens och

kyrkomötets beslut skola inhämtas, lämna någon närmare framställning rörande

dessa bestämmelser eller, utöver vad redan skett, redogöra för de erinringar,

som mot dem gjorts av de i ärendet hörda vederbörande, och för

den ställning, kassans fullmäktige därutinnan intagit.

Jag torde ej heller behöva, utöver vad av det förut anförda framgår, redogöra

för min egen ståndpunkt i avseende på pensionsbestämmelserna. Allenast

så mycket torde jag böra nämna, att jag anser borttagandet, så vitt blivande

delägare angår, av de 55-åriga ogifta döttrarnas pensionsrätt vara ett

oeftergivligt villkor för medverkan från det allmännas sida till pensionsvillkorens

förbättrande, liksom jag finner det välbetänkt att såsom villkor för

att nuvarande delägare må vinna delaktighet i den nya försäkringsfonden

uppställa, att den dem tillkommande rätten i berörda hänseende begränsas.

Efter vad i det föregående omförmälts innefattar de sakkunnigas förslag

även vissa ändringar i nu gällande reglementsbestämmelser rörande änkeoch

pupillkassans förvaltning.

För genomförandet av ändringar i kassans förvaltning kräves icke hänvändelse

till riksdagen och kyrkomötet. Det ankommer på kassans delägare

att genom sina fullmäktige besluta ändringar i eller tillägg till reglementet,

varefter beslutet härom skall, för att vinna gällande kraft, underställas

Kungl. Maj:ts prövning och vinna fastställelse.

De sakkunnigas förslag till nytt reglemente, jämväl i vad angår förändringar

i förvaltningen, har emellertid av dem givits det samband med de

frågor, vilkas genomförande fordra riksdagens och kyrkomötets medgivande,

att fullmäktiges antagande av nytt reglemente i huvudsaklig överensstämmelse

med sakkunnigförslaget angivits som förutsättning för vidtagandet av

de förändringar, som avse tjänst- och nådåret liksom för församlingsbidraget.

Departe
mentschefen.

Pensionsbestämtnelserna

i det

nya reglementet.

Departe
mentschefen.

Ifrågasatta

ändringar

beträffande

kassans förvaltning.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

Deras uppfattning härom har av dem motiverats på följande sätt:

De sakkunniga hava ansett sig vid fullgörande av det dem lämnade uppdraget

icke kunna med sin granskning förbigå spörsmålet om förvaltningens

ordnande. Spörsmålets betydelse för pensioneringen ligger i öppen dag och

faller så mycket lättare i ögonen, då fråga är om en kassa, där, i likhet

med den nu förevarande, bland pensionärerna fördelas en viss förutbestämd

del av inkomsten. Förvaltningskostnaden bestrides visserligen av grundfondens

kapital, som å andra sidan får sig tillförda vissa inkomster, såsom

inkomster under vakansår och under tid då befattning befinner sig under

tillsättning ävensom viss del av fondens ränteinkomster under året; men

varje ökning i förvaltningskostnaden verkar som minskning av fondens kapital

och gör sig märkbar i pensionslotternas belopp därigenom, att det konsumerade

kapitalet betyder eu motsvarande minskning ej blott för året utan

för all framtid i den till utdelning disponibla ränteinkomsten.

De sakkunniga hava därför utarbetat ett förslag till ändrad lydelse av de

båda kapitel i fullmäktiges förslag (kap. 8 och 9), som behandla frågorna

om kassans förvaltning och delägarnas inseende över kassan (kap. 7 och 8

i de sakkunnigas förslag). De sakkunniga hava härvid haft en stark känsla

av att den medverkan, som för pensionsfrågans ordnande begäres från det

allmännas sida, icke lämpligen bör beviljas utan att samtidigt förvaltningen

reformeras i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, de sakkunniga

därutinnan framlägga.

Beträffande särskilt vad av dem föreslagits i fråga om avlöningen av

kassans befattningshavare hava de sakkunniga vidare anfört följande:

Mot vad de sakkunniga nu anfört kan möjligen väntas den invändningen

att det vore en kassans och dess delägares ensak, hur kassan avlönar sina

befattningshavare och hur delägarna i övrigt ordna förvaltningen av sin

kassa. Då emellertid kassans förvaltning kan sägas vara bekostad genom

allmänna medel, som anvisats kassan till hjälp för möjliggörande av dess

tillkomst, och nu är ifrågasatt ytterligare medverkan från det allmännas

sida, lärer det vara befogat att från det allmännas sida begäres att få vara

medbestämmande i fråga om förvaltningens organiserande. Oavsett detta

förhållande måste det från synpunkten av delägarnas eget intresse framträda

som en angelägenhet av synnerlig vikt, att förvaltningen icke måtte

draga större kostnader än som med iakttagande av -klok omtanke är nödvändigt,

Varje obehövlig utgift går ut över pensionärerna.

Som jämväl omförmälts hava kassans fullmäktige icke, vare sig med eller

utan ändringar, antagit det av de sakkunniga framlagda reglementsförslaget,

ej heller avvisat detsamma. Jämte det fullmäktige framställt åtskilliga anmärkningar

mot de sakkunnigas förslag i vad det avser såväl de här ovan

berörda delarna, vilka böra underställas riksdagen och kyrkomötet, som ock

övriga delar och därvid särskilt frågan om förvaltningens ordnande, hava

fullmäktige vidare, under uttalande av sin bestämda förhoppning, att de

mot förslaget gjorda erinringarna beaktas, tillstyrkt att det av de sakkunniga

framlagda förslaget lägges till grund för ett nytt reglemente för kassan.

Vid sådant förhållande framställer sig till besvarande deu frågan, huruvida

riksdagens och kyrkomötets medgivande i de dem underställda frå
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.

gorna bör göras beroende av att kassans fullmäktige antaga det av de sakkunniga

avgivna förslaget till nytt reglemente oförändrat eller till huvudsakliga

delar, eller om det, emot vad de sakkunniga ansett lämpligt och

även kammarkollegiet och statskontoret tillstyrkt, finnes kunna överlämnas åt

fullmäktige att bestämma över innehållet i det nya reglementet och därvid förutsättas

att fastställelse av reglementet bör vägras allenast för den händelse,

att reglementets bestämmelser om den nya pensionsförmånen icke fullt ansluta

sig till de beslut därom, som Kungl. Maj:t efter riksdagens och kyrkomötets

medgivande må komma att utfärda.

Det synes mig vara ett icke obefogat krav från det allmännas sida att, då,

såsom här är förhållandet, fråga väckts om det allmännas medverkan till

upplåtelse av vissa förmåner åt prästerskapet till nytta för dess änke- och

pupillkassa, det allmänna bör vara i tillfälle att vid frågans avgörande överväga,

huruvida förutsättningarna föreligga för att förmånerna komma det

avsedda ändamålet till godo, och alltså bedöma icke blott huruvida de nya

pensionsvillkoren äro tillfredsställande utan även huruvida kassans förvaltning

är ordnad på ett sådant sätt, att det allmänna finner sig manat att

lämna den medverkan, som blivit ifrågasatt.

Enär i det avgivna sakkunnigförslaget framhållits behov av vissa ändringar,

åsyftande att vinna en mera effektiv och billigare förvaltning, och

tillika till fullmäktiges prövning och eventuella antagande framlagts ett utarbetat

förslag till nytt reglemente innefattande bestämmelser rörande såväl

den nya pensionsförmånen som ock en reformerad förvaltning, både det onekligen

bidragit till klarläggande av situationen, om fullmäktige åtminstone genom

det första av de stadgade två besluten antagit nytt reglemente av viss

lydelse och därigenom skapat eu grund för frågans allsidiga bedömande från

det allmännas sida. Den omständigheten att så ej skett bör emellertid —

med hänsyn till att den angelägna och svårlösta frågan om förbättrad pensionering

från prästerskapets änke- och pupillkassa synes hava kommit till

den punkt, att den nu kräver sin lösning — ej föranleda att frågan för en

sannolikt lång tid framåt skjutes åt sidan, men den torde med nödvändighet

föra med sig, att riksdagen uppställer vissa villkor för att de beslut i

föreliggande fråga, som av riksdagen fattas, må gå i verkställighet.

I den rätt som, efter vad förut berörts, är Kungl. Maj:t förbehållen att

pröva och fastställa ändringar i kassans reglemente, för att dessa må erhålla

gällande kraft, ligger en möjlighet från det allmännas sida att utöva den

här ovan berörda bedömningen och avgöra huruvida den medverkan från

det allmännas sida, som är begärd, också bör lämnas. Eller, med andra ord,

då prövningen icke kan ske förhandsvis i riksdagen och kyrkomötet, synes

den kunna förbehållas Kungl. Maj:t att företagas i efterhand. Såsom villkor

för ett eventuellt bifall till det förslag i ämnet, som Kungl. Maj:t framlägger

för riksdagen och kyrkomötet, synes alltså böra uppställas, att nytt reglemente

för kassan varder i stadgad ordning antaget och efter prövning fin
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Speciell

motivering.

Departe
mentschefen.

46 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 199.

nes kunna av Kungl. Maj:t fastställas. Självfallet är att Kungl. Maj:ts fastställelse

ej kan förväntas under annan förutsättning än att bestämmelserna

om den nya pensionsförmånen fullt ansluta sig till de därom av Kungl.

Maj.t, riksdagen och kyrkomötet fattade besluten, och jag förutsätter vidare

att för fastställelse kommer att fordras, att kassans förvaltning blir genom

det nya reglementet ordnad på ett fullt tillfredsställande sätt.

Jag torde på grund härav ej nu behöva ingå på någon närmare redogörelse

för hur efter min tanke förvaltningen bör ordnas för att anses tillfredsställande.

Emellertid erinras att omorganisationsförslaget i stor utsträckning

lämnats utan huvudsaklig erinran av ortsmyndigheterna, av vilka

vissa däribland ett domkapitel — uttryckligen förordat detsamma, samt

att kammarkollegiet och statskontoret i sitt över sakkunnigförslaget avgivna

utlåtande förmält sig anse de sakkunnigas förslag i avseende å förvaltningens

organisation vara i sina väsentliga delar välgrundat. För egen del kan

jag i detta sammanhang nöja mig med att som min åsikt framhålla, att

en reformering av förvaltningen synes mig vara även ur pensionärernas synpunkt

ofrånkomlig samt att denna synes böra gå ut bland annat på att öka

direktionens styrka genom vissa åtgärder såsom inrättande därinom av ett

verkligt chefsskap, att göra revisionen effektiv och att begränsa fullmäktiges

befogenheter.

Sedan riksdagen meddelat sitt beslut med anledning av det förslag, varom jag

nu ärnar göra hemställan, torde jag eventuellt få återkomma till frågan om åtgärder

för inhämtande av fullmäktiges beslut om nytt reglemente för kassan.

Efter vad förut omförmälts hava de sakkunniga framlagt förslag till lagar

dels angående vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning

av nådårsrättens upphörande m. m., dels ock angående ändrad lydelse av

11 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910

(nr 141 s. 27).

Mot innehållet i och avfattningen av omförmälda lagförslag har — utöver

de principiella invändningar, som efter vad förut anförts framställts

mot att församlingarnas här ifrågasatta bidrag av 1,5 procent av avlöningen

utginge i form av lönetillägg — icke förekommit annan erinran än att det

gjorts gällande dels att avgifterna borde av kyrkoråden insändas till kontraktsprostarna,

vilka i sin ordning skulle inbetala dem till kassan, och dels

att inbetalningen borde ske i förskott en gång årligen.

För egen del har jag ej funnit anledning till annan erinran mot ifrågavarande

lagförslag än dels att tiden för lagarnas ikraftträdande torde böra

bestämmas till den 1 maj 1927, från och med vilken dag jämväl det nya

reglementet tänkts skola bliva gällande, dels ock att i rubriken till det senare

lagförslaget viss jämkning av ordalagen bör ske.

Departementschefen uppläser härefter omförmälda två lagförslag samt hem
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

ställer, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att, under villkor att nytt

reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa varder i stadgad ordning

antaget och efter prövning finnes kunna av Kungl. Maj:t fastställas,

1) beträffande den stärbhus efter innehavare av prästerlig

befattning enligt prästerskapets privilegier tillkommande rätten

till tjänst- och nådår samt den därav härflytande rätten

för änka och barn efter såsom emeritilöntagare avliden f. d.

innehavare av dylik befattning att under motsvarande tid

tillgodonjuta emeritilön, för sin del medgiva, dels att tjänstårsrätten

må omfatta en tid av 6 månader, räknat från och

med månaden näst efter den, under vilken tjänstinnehavare

avlidit, dels att nådårsrätten må upphöra, dels ock att ändringen

må träda i kraft den 1 maj 1927, under villkor och

förbehåll, att därigenom lämnas oförkränkt den nådårsrätt,

vilken tillkommer efterlevande efter tjänstinnehavare, som

avlidit före den 1 maj 1927, eller som avlider vid tjänst,

vilken han omedelbart före sagda dag innehade eller ock

erhållit eller tillträtt på grund av före samma dag gjord

ansökning, eller som före samma dag undfått emeritilön,

eller som framdeles erhåller emeritilön vid befattning, vid

vilken tjänst- och nådårsrätten, efter vad nu stadgats, kvarstått,

därest emeritilön icke tilldelats tjänstinnehavaren, samt

att, för ombildning av prästerskapets änke- och pupillkassa

i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag,

nämnda kassa må uppbära ej mindre ett års behållen inkomst

av varje prästerlig befattning, ständig adjunktsbefattning

inbegripen, som finnes i riket den dag, ändringen träder

i tillämpning, sådana befattningar likväl undantagna,

av vilka inkomsten, efter dödsfall, som inträffat den 1 maj

1927 eller senare, uppbäres av nådårsberättigad stärbhusdelägare,

vilken kassan förbehållna inkomst, där ej Kungl.

Maj:t i visst fall annorlunda förordnar, skall utfalla vid

första ledighet i vederbörande tjänst, än även ett års emeritilön

för varje fall, då innehavaren icke efterlämnar änka

eller barn, men, om sådana funnits, nådårsrätten i enlighet

med angivna grunder varit dem förbehållen;

2) för sin del antaga förslag till

a) lag om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat

i anledning av nådårsrättens upphörande m. m. av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar;

b) lag om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 9

december 1910 (nr 141 s. 27) om reglering av prästerskapets

avlöning av den, lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar;

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

3) för sin del medgiva, ej mindre att som avlösning av

den biskoparna i stiften tillkommande nådårsrätten må ur

biskopslöneregleringsfonden till biskoparna utgå ett lönetillägg,

motsvarande 1,5 procent av den med befattningen

förenade kontanta lönen eller, där lönen icke är på sådant

sätt bestämd, det penningbelopp, som Kung! Maj:t lagt

till grund vid lönereglering, med de tillägg och ändringar,

som grunda sig på särskilda Kungl. Maj:ts beslut, än även

att, där befattning innehaves av biskop, som icke erlägger

avgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa utöver vad

i det för kassan den 6 november 1874 fastställda reglementet

med däri senare vidtagna ändringar stadgas, kassan må

äga uppbära omförmälda lönetillägg; samt

4) medgiva, att den provision, som från prästerskapets

änke- och pupillkassa hittills utbetalts såsom ersättning för

bestyret med uppbörd och redovisning av vissa kassan tillkommande

medel, må upphöra att utgå beträffande medel,

som redovisas efter ikraftträdandet av nytt reglemente för

kassan.

Vad föredragande departementschefen sålunda anfört och

hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar

Hans Maj:t Konungen gilla och godkänna, samt förordnar,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Meurling.

Stockholm 1926, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

260441

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:244 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser i fråga om den stärbhus efter präst tillförsäkrade förmånen av tj s. 14 i texten
  2. S1LU 1926:9 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser i fråga om den stärlhus efter präst tillförsäkrade förmånen av tjänstoch nådår s. 1 i texten