Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst

40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:2, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1

Nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30

maj 1919 om rätt till verk av bildande konst; given

Stockholms slott den 23 oktober 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i

lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst.

GUSTAF.

Toksten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt. 2 käft. (Nr 2.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 (nr

382) om rätt till verk av bildande konst.

Härigenom förordnas, att 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 om rätt

till verk av bildande konst skola erhålla följande ändrade lydelse.

1 §•

Enligt de här nedan givna bestämmelser skyddas rätten till verk av bildande

konst, såsom teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst

samt byggnadskonst.

Till verk av bildande konst hänföras jämväl alster av konsthantverk och

konstindustri; dock att beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika

artiklar, icke äro föremål för skydd enligt denna lag.

13 §.

Konstnärs rätt enligt denna lag vare, där ej annat följer av vad i 14 § är

stadgat, gällande intill utgången av trettionde året efter det, under vilket

han avlidit.

För verk av konstnär utan uppgivet eller under diktat namn njutes, med

det undantag, varom i första stycket är sagt, skydd enligt denna lag intill

utgången av trettionde året efter det, under vilket verket först offentliggjordes.

14 §.

För sådant verk av bildande konst, som i 1 § andra stycket avses, njutes

skydd enligt denna lag intill utgången av femtonde året efter det, under vilket

verket först offentliggjordes.

Var dylikt verk vid konstnärens död icke offentliggjort, galle skyddet intill

utgången av femtonde året efter konstnärens dödsår.

23 §.

Denna lag tillämpas på konstverk av svensk medborgare, så ock på konstverk

av utländsk medborgare, vilket först utgivits här i riket.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 2.

3

Lagens bestämmelser kunna av Konungen förklaras delvis eller helt och

hållet gälla även konstverk av annat lands medborgare samt konstverk, som

först utgivits i samma land; dock att förklarande, att lagen skall gälla annat

konstverk än alster av konsthantverk och konstindustri, må meddelas allenast

under förutsättning av ömsesidighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926, och skall med avseende på alster av

konsthantverk och konstindustri, som dessförinnan utförts, vad i 25 § i ovannämnda

lag den 30 maj 1919 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr Z.

Gällande betiäm

ruelser.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 maj 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:

»I en den 6 november 1923 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse

har styrelsen för Svenska slöjdföreningen hemställt om sådan utvidgning av

lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst, att lagen komme

att omfatta jämväl alster av konsthantverk och konstindustri.

Vidare har riksdagen i skrivelse den 3 maj 1924 (nr 131) anhallit, att Kungl.

Maj :t ville efter verkställd utredning taga i förnyat övervägande dels i vilken

utsträckning och under vilka villkor alster av konsthantverk och konstindustri

skulle kunna beredas skydd enligt lagen om rätt till verk av bildande konst,

dels ock huruvida lagstiftningen angående mönsterskydd skulle kunna utsträckas

till att omfatta industrien i allmänhet, samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill ett sådant övervägande kunde giva anledning.

Sedan utredning verkställts i anledning av berörda framställningar, anhåller

jag nu att få underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.

Alster av konsthantverk och konstindustri — med gemensamt namn betecknade

konstslöjd — äro numera i så gott som alla kulturländer i större eller

mindre omfattning föremål för rättsskydd. Tva former av sadant rättsskydd

förekomma, nämligen auktorsskydd och mönsterskydd. Skillnaden mellan dessa

båda arter av skydd består huvudsakligen däri, att för mönsterskyddets inträdande

förutsättes iakttagande av vissa formaliteter samt att detsamma är

förenat med kostnader och vanligen är begränsat till en jämförelsevis kort tidrymd,

under det att auktorsskyddet inträder oberoende av formella åtgärder

samt är kostnadsfritt och i regel av längre varaktighet. De båda slagen av

rättsskydd äro även av olika omfattning. Mönsterskyddet, som bereder skydd

oberoende av alstrets estetiska värde, torde sålunda vara vidsträcktare. I flera

länder består den ena skyddsformen vid sidan av den andra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

5

I vårt land har ett mycket begränsat mönsterskydd anordnats genom lagen

den 10 juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller. Genom

registrering enligt nämnda lag kan, därest mönster är nytt, dess upphovsman

eller hans rättsinnehavare vinna rätt att med andras uteslutande begagna mönstret

vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrien. Med

metallindustri avses såväl industri som hantverk inom metallbranschen. Lagen

gäller emellertid, såsom av förarbetena till densamma framgår, endast prydnadsmönster,

icke nyttighetsmönster. Under mönster innefattas jämväl modell,

som i avseende å ändamålet är jämförlig med mönster. Vid ansökan om registrering

erlägges viss avgift. Skyddet varar under fem år från dagen för

ansökningens ingivande.

Vad åter angår auktorsskydd, är sådant infört i vår rätt — förutom beträffande

litterära och musikaliska verk samt fotografiska bilder — i fråga om

verk av de fria konsterna. Enligt lagen den BO maj 1919 (nr 382) om rätt till

verk av bildande konst ätnjutes sålunda auktorsskydd beträffande verk av

teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst och byggnadskonst.

Däremot äro alster av konsthantverk och konstindustri uttryckligen

uteslutna från skydd enligt denna lag.

Av betydelse för den svenska konstslöjdens rättsliga ställning är även, att

Sverige från och med den 1 januari 1920 biträtt den reviderade barnkonventionen

den 13 november 1908 för skydd av litterära och konstnärliga verk. Enligt

denna konvention äro de fördragsslutande länderna, vilka bilda den så kallade

bernunionen för skydd av författares och konstnärers rättigheter, skyldiga

att i särskilda, viktiga hänseenden bereda utländska, till unionen hörande

auktorer ett visst minimiskydd. Rörande konstslöjden innehåller konventionens

artikel 2 sista stycket, att verk av konst, tillämpad å industrien, skyddas i den

mån varje lands inre lagstiftning sådant tillåter. Denna bestämmelse innebär,

att ett till unionen anslutet land, vars lagstiftning icke skyddar egna konstslöjdsalster,

ej heller har skyldighet att bereda skydd för dylika alster från andra

unionsländer samt att ett land, vars lag meddelar skydd för inhemsk konstslöjd,

är pliktigt att skydda jämväl utländska konstslöjdsalster, oberoende av

om skydd finnes i dessas hemland. Skyddet gäller således utan reciprocitet.

Enligt konventionens artikel 27 andra stycket kunna de stater, som undertecknat

konventionen, vid ratifikationernas utväxling förklara, att de önska i fråga

om den ena eller andra punkten förbliva bundna av bestämmelserna i konventioner,

som av dem tidigare undertecknats.

I de flesta av de till bernunionen hörande staterna är konstslöjden i likhet

med de fria konsterna föremål för skydd. Auktorsskydd för konstslöjdens alster

finnes sålunda i större eller mindre omfattning i Belgien, Danmark. Danzig,

Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Storbritannien,

Tyskland, Ungern och Österrike. Dylikt skydd torde även bestå i Italien samt

möjligen i Norge och Japan. Av nämnda länder har Frankrike vid konventionens

ratificerande, under åberopande av stadgandet i artikel 27 andra stycket,

förklarat sig vilja i fråga om alster av tillämpad konst kvarstå vid äldre kon
-

Mönster
lagen.

Konstverks
lagen.

Bernkon
ventionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Tidigare

förslag.

Konsthantverkarnas

gille september

1911.

ventionsbestämmelser. Genom detta förbehåll, om vars innebörd viss tvekan

råder, torde för Frankrikes del reciprocitetsgrundsatsen hava blivit gällande.

Det skydd, som enligt republikens lagstiftning kommer de franska konstslöjdsalstren

till del, utsträckes sålunda till verk från ett annat unionsland endast

för det fall, att även detta land enligt sin lag anordnar skydd för konstslöjd.

Sverige har vid ratificerande av konventionen icke gjort något förbehåll rörande

dess bestämmelser om skydd för konstslöjdens alster. För Sveriges del

är således enligt konventionen ställningen denna. Den svenska konstslöjdens

alster åtnjuta skydd i de unionsländer, vilkas lagstiftning anordnar auktorsskydd

för konstslöjdsprodukter. Antagligen åtnjutes dock .sådant skydd icke

i Frankrike. Sverige har visserligen icke någon skyldighet att införa skydd

för konstslöjd, men därest dylikt skydd införes, är Sverige pliktigt att skydda

även utländska konstslöjdsalster, för så vitt de falla under konventionen, och

detta utan avseende därå, om svensk konstslöjd skyddas i deras hemland. Om

skydd å ifrågavarande område kommer till stånd i vårt land, skyddar givetvis

även Frankrike den svenska konstslöjden.

Att den svenska konstslöjden i rättsligt hänseende erhållit eu svag ställning,

har under senare tid gjorts gällande från flera håll, och förslag hava framställts

i syfte att bereda verksamt rättsskydd åt alster av konstslöjd. Därvid

har ifrågasatts dels införande av auktorsskydd dels ock utsträckande av mönsterskyddet

till att omfatta industrien i allmänhet.

Uti en under september 1911 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse hemställde

Konsthantverkarnas gille om åtgärder för ökat rättsskydd åt konstslöjdens

alster. Därvid anfördes, bland annat:

Om ock tidigare med något sken av sanning mot mönsterskyddet kunnat anföras,

att å ena sidan ingens eller blott ett fåtals berättigade intressen krävde

ett dylikt skydd samt att å andra sidan ett omfattande mönsterskydd, som

måste komma även utlänningar till godo, skulle skada de industrier, som

för sin existens vore nödsakade att använda utländska mönster, så hade dock

dessa skäl blivit ohållbara, då fordringarna på konstnärlig behandling av industriföremål

vore så stora, att många industrier för att motsvara de högt ställda

anspråken måste anlita de bästa konstnärliga krafter, som kunde uppletas,

och då undervisningen vid de konsttekniska läroverken utvecklats så, att de

utbildade eleverna vore i stånd att utföra arbeten av konstnärlig rang. För

ett utsträckt mönsterskydd talade bl. a. orättvisan uti att en hel stor klass

medborgare och medborgarinnor i sitt arbete stode helt och hållet rättslös, samt

det nuvarande mönsterskyddets otillräcklighet även för dem, som mönsterlagen

avsåge att skydda. Utomlands hade den uppfattningen allt mera gjort

sig gällande, att konstindustriens produkter borde jämställas med andra konstalster

och således även i skyddshänseende behandlas lika med dessa. Fn sådan

uppfattning måste ock anses överensstämmande med rättvisa och logik. I

mer än ett fall mötte störa, för att ej säga oöverstigliga svårigheter, då en

gräns skulle uppdragas mellan nämnda båda arbetsområden. Man hade invänt,

att för konstnärlig alstring fordrades en skapande kraft, en förmåga av iakttagelse

och initiativ, som höjde detta arbetsområde till ett högre plan än konstindustrien

och ställde detsammas målsmän högre i rang. Detta vore dock

oriktigt, ty även hos konstindustriens idkare måste förefinnas denna kraft och

förmåga för att produkterna skulle bliva av betydenhet och värde. Förutsätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ningarna för den enes framgångar vore således i berörda hänseende desamma

som för den andres. Och även vad arbetsprodukterna vidkomme, funne man ofta

nog, att konstindustriens alster borde, lika väl som de fria konsternas, hänföras

till konstalster. Det vore förty rättvist och billigt, om även i vårt land konstindustrien

och konsthantverket jämställdes med de fria konsterna i skyddsrättsligt

hänseende. En sådan reformering av en del av mönsterskyddet skulle

ock medföra minsta omgång ty där behövdes ju ingen ny, vidlyftig lag utan

blott en bestämmelse, genom vilken verk av konsthantverk och konstindustri

förklarades skola utgöra föremål för den konstnärliga äganderätten. Därmed

skulle emellertid ingalunda behovet av en mönsterlag bortfalla. Alla till

den egentliga mönsterindustrien hörande alster kunde nämligen icke hänföras

till konstföremål i egentlig mening, och dessutom kunde icke patentlagen bereda

skydd åt alla s. k. nyttighetsmönster. Det krävdes därför en mönsterlag,

som icke vore inskränkt vare sig till något visst hantverks- eller industriområde

eller till prydnadsmönster utan lämnade skydd utan hänsyn till det med

mönstret möjligen avsedda syftemålet.

En framställning i samma syfte gjordes sedermera av Svenska slöjdföreningens

styrelse uti en den 8 februari 1912 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven {jens sty.

skrivelse. I denna framhöll styrelsen till en början de brister, som vidlådde

den för metallindustrien gällande mönsterlagen, samt yttrade vidare, bland

annat:

Vad anginge övriga industrigrenar, vore de skäl, som anförts för deras ställande

utanför mönsterskyddet, icke övertygande. Då det sagts, att mönsterskyddet

skulle för industriidkarna, särskilt de mindre, vilka icke ägde tillgångar

att förskaffa sig egna mönster och modeller, medföra kännbara olägenheter

genom att beröva dem möjligheten att tillgodogöra sig de förnämsta

industriländernas mönster och modeller, ville styrelsen framhålla, att erfarenheten

från utlandet visade, att i endast ringa omfattning mönster från en

stat skyddades i en annan, samt att i varje fall det alltid funnes tillgänglig en

rik fond av mönster, för vilka skyddstiden utlupit eller som eljest stode till

industriens fria förfogande. Styrelsen hölle för övrigt före, att den svenska

industrien, särskilt konstindustrien och hemslöjden, utvecklats därhän och

vuxit sig så stark och självständig, att den ingalunda behövde slaviskt efterbilda

och tillägna sig vad andra frambragt utan tvärtom kunde bära de kostnader,

som vore förknippade med ett hederligt anskaffande av egna mönster.

Konstindustriutställningen i Stockholm år 1909 hade övertygande ådagalagt,

att den svenska mönsterindustrien ej blott inom metallindustrien utan även

inom de oskyddade textil-, möbel-, glas- och porslinsindustrierna, kämpat sig

fram till såväl en beaktansvärd omfattning som en kvalitativt framstående ställning.

Eör att mönsterindustrien skulle kunna behålla sin höga ställning och ytterligare

förkovras, vore emellertid ett oundgängligt villkor, att skydd beredde? •

för dess mönster och modeller. Intresset för ett originellt arbete kunde icke i

längden bestå och driva till nya ansträngningar och uppfinningar, då man

funne frukterna av sitt arbete ryckas undan av konkurrenter, som icke droge

i betänkande att tillägna sig andras omtyckta mönster och modeller, ofta för en

massindustri av sämre kvalitet och till lägre pris. Givetvis vore det att befara,

att sagda konkurrens skulle tillväxa, ju mer de ifrågavarande alstren bleve

kända och uppskattade samt strävandena att hos allmänheten väcka och höja

intresset för en konstnärlig behandling av även det dagliga livets industriföremål

kröntes med framgång. Det saknades icke exempel på att svenska

mönsterföremål eftergjordes i utlandet och att sålunda eftergjorda varor hit

importerades. Det vore då förståeligt, att mönsterindustriens idkare vore så

föga benägna att utställa sina bästa alster, och det hade därför också före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Stockholms

handelskammare

september

1913.

Lagförslag

den 26 juli

1914.

kommit, att hedrande och eljest måhända fördelaktiga anbud att utställa i

utlandet icke blivit antagna. Styrelsen vore fördenskull övertygad om behovet

och nödvändigheten, ja att det för vår i glädjande utveckling stadda

mönsterindustri vore en verklig livsfråga, att kunna stödja sig på ett tidsenligt

mönsterskydd. Vidare framhöll styrelsen, att i flera länder konstindustrien

kommit i åtnjutande även av samma skydd, som tillerkändes den

rena bildande konsten. Den skillnad, som tidigare gjorts mellan den rena

konstens alster och den tillämpade konstens, mönsterindustriens, alster, hade

på senare tid börjat utplånas och försvinna. Denna väsentliga omkastning

av åsikter, varigenom den rena och tillämpade konstens enhetlighet erkändes

och såväl den enas som den andras skapelser ställdes under samma lags

skydd, syntes i främsta rummet bero på den höga ställning, konstindustrien

intoge. Man kunde icke förneka, att konsten fortfore att vara konst, fastän

den toge till sin uppgift att förädla det dagliga livets föremål och att låta

dem framträda i estetiskt verksamma former. Det gåves följaktligen icke

heller någon hållbar grund, varför den skulle behandlas olika, allt eftersom

den ställde sig i industriens eller slöjdens tjänst eller icke. Med hänsyn därtill

hemställde styrelsen, att vid en revision av lagen rörande den konstnärliga

äganderätten konstindustriens och konsthantverkets intressen måtte bliva

beaktade.

Vidare hemställde Stockholms handelskammare i en under september 1913

till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, att förslag till ny lag om skydd för mönster

och modeller, omfattande även andra industrigrenar än de av 1899 års lag berörda,

måtte skyndsammast utarbetas och framläggas för riksdagen.

De i skrivelserna från Konsthantverkarnas gille och Svenska slöjdföreningens

styrelse framförda önskemålen om införande av auktorsskydd för alster av

konstslöjd blevo föremål för omprövning av sakkunniga, som förordnats att inom

justitiedepartementet biträda vid behandling av frågan om ändrad lagstiftning

rörande den litterära och konstnärliga äganderätten samt vad därmed

ägde samband. De sakkunniga, vilka närmast haft att förbereda den revision

av vår lagstiftning, som nödvändiggjordes av Sveriges anslutning till den

reviderade bernkonventionen, framlade den 28 juli 1914 betänkande med förslag

till, bland annat, lag om rätt till verk av bildande konst. Enligt 1 § i

nämnda lagförslag skulle skyddet för konstverk utsträckas till att omfatta

jämväl alster av konsthantverk och konstindustri. Efter att hava omnämnt

nyssnämnda skrivelser anförde de sakkunniga till stöd för sitt förslag, bland

annat:

Strävandet att sprida konstens skapelser och de av dem förmedlade skönhetsvärden

till allt bredare lager av vårt folk hade funnit ett ökat antal nitiska

målsmän. Och det syfte, som därvid läge till grund — smakens förädlande

och skönhetssinnets höjande även inom de kretsar, som dittills stått

i det hela oberörda av konstens inflytelser — vore för visso ett kulturiutresse,

väl värt uppmuntran och stöd från statsmaktens sida. Men därutinnan

vore det icke nog, att de fria konsternas alster genom utställande samt

genom goda och prisbilliga reproduktioner gjordes tillgängliga för den stora

allmänheten. Av ännu större vikt syntes det vara, att åt de för det vardagliga

bruket avsedda möbler och andra bohagsting, nyttighetsföremål och

prydnadssaker förlänades en prägel av skönhet och stil. Det vore detta behov,

konstslöjden hade att tillgodose; och densammas sociala uppgift syntes

alltså vara icke mindre betydelsefull än de fria konsternas. Då det ansetts,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

9

att den målande och tecknande konstens samt skulpturens utövare för att

värdigt kunna fylla den kulturuppgift, som dem tillkomma, hade behov av

en speciell lagstiftning till skydd för de ekonomiska och ideella intressen,

vilka med konstverken vore förenade, syntes detta hava giltighet även vad

konstslöjdens idkare anginge. Vid sådant förhållande samt på de skäl. som

därutinnan anförts i omförmälda yttranden av Konsthantverkarnas gille och

Svenska slöjdföreningens .styrelse, hade vårt lands högt utvecklade konsthantverk

och konstindustri ansetts böra i skyddshänseende likställas med övriga arter

av bildande konst. Vidare erinrade de sakkunniga, att därest den svenska lagstiftningen

om auktorsskydd för konstverk komme att omfatta även konstslöjdens

alster, Sverige jämlikt den reviderade bernkonventionen hade skyldighet

att skydda även utländska alster av konsthantverk och konstindustri för så

vitt de folie under konventionen utan hänsyn till om svensk konstslöjd åtnjöte

skydd i deras hemland. Då ett utsträckande av den svenska lagens

skydd utan villkor om reciprocitet icke syntes överensstämma med den hos

oss rådande rättsuppfattningen, hemställde de sakkunniga, att Sverige —

med begagnande av den unionsländerna i artikel 27 andra stycket av konventionen

tillförsäkrade rätten — måtte vid tillträdet till konventionen göra sådant

förbehåll, att ömsesidighetsgrundsatsen även i sagda punkt upprätthölles.

Rörande frågan, huruvida genom antagandet av de sakkunnigas förslag en

särskild lagstiftning om skydd för prydnadsmönster skulle bliva överflödig

yttrade de sakkunniga, att man från rent teoretisk synpunkt .skulle vara böjd

att besvara denna fråga jakande. Enligt sitt begrepp måste ju prydnadsmönstret,

liksom konstskapelsen, syfta till en estetisk verkan. Och då såsom

en ytterligare förutsättning för ett mönsters skyddande krävdes, att detsamma

skulle vara nytt, syntes berörda krav och konstverkslagens fordran, att ett

såsom konstverk skyddat alster måste framträda såsom original, d. v. s.

präglat av sin upphovsmans individualitet, regelmässigt sammanfalla —

även om, särskilt vad de allra enklaste mönstren anginge. det i något enstaka

undantagsfall skulle kunna inträffa, att ett visst mönster alldeles överensstämde

med ett äldre, utan att dock någon påverkan därifrån förelegat.

Det senare tillkomna mönstret vore då visserligen original och sålunda skyddat

enligt konstverkslagen, men eftersom det icke kunde karakteriseras såsom

nytt, vore det uteslutet från mönsterskyddet. I enlighet därmed syntes

alltså, för den händelse konstslöjdens alster hänfördes under konstverksskyddet,

något särskilt mönsterskydd icke vidare erfordras. Inom det praktiska

lagstiftningsarbetet hade emellertid en annan uppfattning gjort sig gällande.

De sakkunniga erinrade i detta sammanhang, att i vissa främmande länder

förekomme såväl auktorsskydd som mönsterskydd för konstslöjdens alster.

Över de sakkunnigas förslag avgavs yttrande av, bland andra, patent- och Patent-och

registreringsverket, som i utlåtande den 29 december 1914 framhöll, att järnställandet

av konsthantverkets och konstindustriens alster med verk av s. k. den 29 deren

konst vore ägnat att väcka tillfredsställelse, då därigenom den svenska cember 1

konstslöjdens berättigade krav på lagligt skydd mot efterbildning bleve i rikligt

mått tillgodosett. Vidare anfördes, bland annat:

I fråga om den föreslagna lagens förhållande till mönsterskyddet kunde ämbetsverket

icke dela den av de sakkunniga uttalade meningen, att för den

händelse konstslöjdens alster hänfördes under konstverksskyddet. något särskilt

mönsterskydd icke vidare erfordrades. Ett prydnadsmönster kunde nämligen

enligt ämbetsverkets åsikt mycket väl vara berättigat till skydd enligt

1899 års lag om skydd för vissa mönster och modeller utan att därför såsom

ett alster av konsthantverk eller konstindustri falla under den föreslagna la
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Eungl. Maj:ts proposition nr 2.

gen. Visserligen borde orden konsthantverk och konstindustri i l § av förslaget

icke uppfattas i den mycket inskränkta betydelse, som i vardagligt

språkbruk mången gång gåves åt dessa begrepp^ men å andra sidan finge man

icke bortse från att lagen endast hade avseende å verk av bildande konst. Att

i praxis avgöra, huruvida ett verk skulle anses konstnärligt eller icke, måste

givetvis ofta ställa sig mycket svårt. Visserligen borde det, såsom de sakkunniga

även framhållit, icke spela någon roll, huruvida det konstnärliga värdet

vore större eller mindre, men ett verk, som saknade varje dylikt värde, borde

dock vara uteslutet från konstverksskyddet. Ett prydnadsmönster syftade,

enligt ämbetsverkets uppfattning, till att giva den vara, därå det användes,

ett för den köpande allmänheten tilldragande utseende. Att emellertid under

alla förhållanden likställa detta med de estetiska krav, ett konstverk vore avsett

att fylla, ansåge patent- och registreringsverket icke vara riktigt. Ett

rand- eller rutmönster för byxtyg, ett enkelt linjemönster för tapeter kunde

exempelvis enligt ämbetsverkets åsikt icke rubriceras såsom konstverk, såsom

alster av konstindustri. Ehuru ämbetsverket alltså vore övertygat om att en

del prydnadsmönster folie utom konstslöjdens område, vore det däremot mer

än vanskligt att uppdraga några bestämda gränser i nämnda hänseende. Jämväl

ur berörda synpunkt måste för industriens män framstå såsom önskvärt,

att särskilt i tvivelaktiga fall vid sidan av konstverkslagen hava tillgång till

ett speciellt mönsterskydd, vilket under de betingelser, mönsterlagen uppställde,

erbjöde vederbörande en otvivelaktig rätt att beivra eventuellt intrång.

Den gällande mönsterlagen avsåge endast mönster för prydnadsändamål. Det

syntes icke vara uteslutet, att en eventuell ny mönsterlag ansåges böra omfatta

även mönster för andra ändamål. Att en sålunda utsträckt mönsterlag

i än högre grad försvarade sin plats vid sidan av konstverkslagen, vore

uppenbart. Däremot delade patent- och registreringsverket de sakkunnigas

åsikt, att Sverige vid biträdandet av den reviderade bernkonventionen borde

göra ''erforderligt förbehåll för reciprocitetsgrundsatsens upprätthållande.

Kommers- Kommerskollegium, som den 16 november 1915 avgav utlåtande över de

denei6Uno- sakkunnigas förslag, lämnade till en början redogörelse för inkomna yttrande»!

&er 1915. den från ett stort antal föreningar, bolag och enskilda näringsidkare, representerande

olika verksamhetsgrenar, som komme att beröras av det föreslagna

skyddet. Därefter anförde kollegiet i huvudsak följande:

Av den utredning, kollegiet verkställt, framginge, att från det konstnärliga

hantverkets sida ett allmänt intresse för auktorsskydd förelåge. Vad anginge

industrien funnes inom möbeltillverkningen ett ganska allmänt intresse för

skydd. Beträffande metallindustrien förordade endast de inom guldsmedsbranschen

hörda sammanslutningarna förslaget. Textil-, tapet-, glas-, porslins- och

lervaruindustrierna ställde sig i det hela avvisande. Sveriges industriförbund

uttalade jämväl, att lagen ej borde beröra alster av konstindustri. För egen del

ansåge kollegiet, att hur tilltalande tanken på ett över hela konstslöjden utsträckt

konstverksskydd än vore, man dock måste framgå med varsamhet i

dessa frågor, däri saknades en inom landet vunnen erfarenhet. Man finge

icke utan vidare på svenska förhållanden tillämpa de rön, som gjorts i de

stora industriländerna. Skyddet borde därför ej utsträckas över de tillverkningar,

som av sina utövare ännu ej ansåges mogna därför. Kollegiet_ tillstyrkte

förslaget beträffande konsthantverket men avstyrkte detsamma ! avseende

å konstindustrien med undantag av möbel- och guldsmedsindustrierna.

Tillika erinrade kollegiet, att varje försök att vid frågans lösning skydda endast

den såsom hantverk bedrivna delen av en viss tillverkningsgren förutsatte

en tillförlitlig grund för avgörandet om ett föremål vore industri- eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Mai ds proposition nr 2.

11

hantverksprodukt. Att en sådan grund ofta skulle komma att saknas, vore

tydligt. Den begränsning av skyddets omfattning, som sålunda föreslagits,

borde enligt kollegiets mening ej vara slutgiltig. I den mån inom en industri

uppstode ett övervägande intresse av skydd, borde industrien i fråga inordnas

under lagens tillämplighetsområde.

De sakkunnigas betänkande anmäldes i statsråd den 19 april 1918 av chefen

för justitiedepartementet, vilken därvid rörande förslaget att utsträcka skyddet

även till konstslöjdens alster anförde:

De skäl, som de sakkunniga till stöd för sin ståndpunkt anfört, funne departementschefen

vara synnerligen beaktansvärda. Men å andra sidan ansåge han,

lika med kommerskollegium, det icke böra ifrågakomma att införa konstverksskydd

för sådana arter av konstslöjd, vilkas utövare icke önskade sådant skydd.

Kollegiet hade med stöd av den i ämnet verkställda undersökning funnit konstverksskyddet

böra gälla dels i fråga om konsthantverket i dess helhet dels.

vad konstindustrien anginge, beträffande möbeltillverkningen och guldsmidet.

Kollegiet hade emellertid självt fäst uppmärksamheten på den svårighet, som

mötte, då det gällde att avgöra, huruvida ett föreliggande alster vore en produkt

av hantverk eller av industri. Med hänsyn till denna, i vissa fall säkerligen

alldeles olösliga svårighet och då en sådan uppdelning näppeligen läte

förena sig med de allmänna grundsatserna för auktorsrätten, funne departementschefen

sig icke kunna tillstyrka, att alster av konsthantverk och alster

av konstindustri behandlades på olika sätt i skyddshänseende. Vad de två industrigrenar

anginge, vilka enligt kollegiets mening borde ställas under konstverksskyddet,

så funnes för guldsmidet redan möjlighet till skydd enligt mönsterlagen,

som ju avsåge alster tillhörande metallindustrien. Och det vore departementschefens

avsikt att i annat sammanhang inför Kungl. Maj:t föreslå

sådan ändring i nyssnämnda lag, att densamma bleve tillämplig även vad

möhelfahrikatimen beträffade. Representanterna för konstindustriens övriga

grenar ställde sig avvisande till de föreslagna bestämmelserna. Vid sådant förhållande

funne departementschefen sig böra hemställa, att varken konstindustrien

eller konsthantverket för det dåvarande måtte göras till föremål för det

skydd, som förmedlades av konstverkslagen.

I 1 § av det förslag till lag om rätt till verk av bildande konst, som jämte

vissa andra lagförslag genom proposition (nr 3) förelädes 1919 års lagtima

riksdag, upptogs i enlighet med departementschefens hemställan en bestämmelse

av innehåll, att alster av konsthantverk och konstindustri icke skulle vara föremål

för skydd enligt lagen.

Med anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en motion (nr

265), däri herrar P. A. Hansson i Stockholm och Bernh. Eriksson i Grängesberg

hemställde, att den ifrågasatta lagen måtte utsträckas till att omfatta jämväl

konstslöjdsföremål. Till stöd för denna hemställan anförde motionärerna, bland

annat:

Den synpunkt, som varit avgörande för departementschefen, nämligen att det

skulle vålla svårigheter att låta skyddet gälla endast en begränsad del av konstslöjden,

kunde näppeligen få vara bestämmande vid en lagstiftning av ifrågavarande

slag. På grund av att en del av industriens företrädare ur krasst ekonomiska

synpunkter önskade frihet från lagbestämmelser i berörda avseende,

skulle alla vårt lands konsthantverkare ställas utanför det skydd, man ville

Proposition

nr 3 till 1919

års lagtima

riksdag.

Motion vid

1919 års

lagtima

riksdag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

tillerkänna andra konstidkare. Att ett alster av konsthantverk vore fullt ut i

samma behov av skydd som andra konstverk, syntes emellertid otvivelaktigt.

Ja, ett alster av konsthantverk kunde till och med vara i större behov av skydd.

Ty medan det i praktiken relativt sällan förekomme, att t. ex. en målning vore

föremål för olaglig kopiering, vore det tyvärr ytterst vanligt, att alster av konsthantverk

på grund av den större lättheten att efterbilda dem illojalt kopierades.

Från Sveriges konsthantverkare hördes synnerligen ofta klagomål över

att produkterna av deras andliga verksamhet av fabriker kopierades för avsalu.

Motionärerna kunde heller icke finna varför icke en konsthantverkare skulle

hava samma auktorsrätt, som enligt lagförslaget tillkomme utövare av fri konst,

då det syntes vara allmänt erkänt, att deras alster konstnärligt sett kunde vara

av fullt ut lika högt värde och då för övrigt konsthantverk bedreves även av

framstående målare, bildhuggare och arkitekter. Vad industriens invändningar

mot skyddet beträffade, så syntes det oriktigt att taga den stora hänsyn

till dessa, som propositionen visade. Man måste komma ihåg, att konstverksrätten

vore en auktorsrätt, som borde skyddas mot industriens illojala tillgrepp.

Fn frihet, som tilläte industrien att opåtalt för egen vinning profitera av konsthantverkarnas

eller inom konstindustrien sysselsatta målares, skulptörers och

arkitekters andliga arbete, borde det icke ligga i en kultumations intresse att bibehålla.

Konstverksskydd för alster av konstindustri och konsthantverk funnes

även i de flesta Europas nationer.

Under framhållande av att det i många fall komme att möta svårigheter vid

bestämmande av gränsen för lagens tillämpning, föreslogo motionärerna, att mål

rörande vad som vore att hänföra till skyddade verk och alster skulle handläggas

av särskild domstol. Såsom lämplig domstol anvisade motionärerna

Stockholms rådhusrätt, som vid handläggning av dylika mål borde förstärkas

med tre sakkunniga ledamöter.

Första lag- Första lagutskottet yttrade uti avgivet utlåtande (nr 10) i huvudsak föl
''U/tSrCOt

ICZ

1919 (nr 10). jande:

Utskottet kunde icke dela departementschefens betänkligheter mot konstverksskyddets

utsträckande jämväl till konstslöjden. Gent emot kommerskollegii

av departementschefen biträdda uppfattning, att skyddet ej borde utsträckas

till sådana arter av konstslöjd, vilkas utövare icke önskade sådant

skydd, ansåge utskottet för sin del det principiellt riktiga vara att låta konstverksskyddet

omfatta varje art av bildande konst. Givetvis måste man därvid,

på sätt kollegiet anfört, framgå med varsamhet och nödig hänsyn tagas

till näringsidkarnas önskningar; helt avgörande borde de dock icke vara.

Utskottet anslöte sig i detta avseende till vad patentlagstiftningskommittén för

mönsterskyddets del anfört i sitt betänkande med förslag till lag om mönsterskydd,

på sätt utskottet närmare utvecklade i sitt utlåtande i anledning av

eu framlagd proposition (nr 5) om ändringar i och tillägg till mönsterlagen.

1 detta sammanhang borde allenast nämnas, att kommittén ansett, att endast

där det kunde påvisas, att någon industrigren genom mönsterskyddet komme att

lida verkligt men, borde en sådan industri hållas utanför området för en

mönsterlag. Vad kommittén sålunda anfört syntes i än högre gradera äga

tillämpning på konstverksskyddet, vilket direkt och således utan föregående särskild

registrering grundade sig å auktorsrätten. Och i fråga om det sistnämnda

kunde näppeligen enligt utskottets förmenande någon art av konstslöjden komma

att bliva lidande av att ett sådant skydd infördes. _ Vad konsthantverket beträffade,

förelåge ju tvärtom, enligt vad kollegiet vitsordat, från dettas

sida ett allmänt intresse för konstverksskydd. Vad åter den konstnärliga

industrien anginge, syntes den visserligen, enligt vad kollegiets utlåtande i

ämnet gåve vid handen, i allmänhet hava ställt sig avvisande. Vad i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

13

sådant avseende anförts vore dock enligt utskottets förmenande icke tillräckligt

skäl för att ställa industrien utanför skyddet. Utskottet vore således ense

med de sakkunniga och motionärerna därutinnan, att konstverksskyddet borde

utsträckas även till konstslöjdens alster.

I likhet med de sakkunniga och på de av dem anförda skälen förutsatte utskottet,

att Sverige vid tillträdet till den reviderade barnkonventionen skulle

göra sådant förbehåll, varigenom ömsesidighetsgrundsatsen även i denna punkt

komme att upprätthållas.

På grund av det anförda hemställde utskottet om sådan ändring i 1 § av det

framlagda lagförslaget, att konstverksskyddet komme att omfatta jämväl konsthantverk

och konstindustri. — Reservation anmäldes av en ledamot, som hemställde,

att nyssnämnda lagrum måtte erhålla den lydelse, som av Kungl. Maj :t

föreslagits.

Vid ärendets behandling i riksdagen stannade kamrarna i olika beslut, i det

att första kammaren utan votering biföll utskottets hemställan, medan andra

kammaren med 62 röster mot 38 antog Kungl. Maj :ts förslag. Under debatten

i första kammaren yttrade t. f. departementschefen, bland annat, att beträffande

frågan om konstverksskyddets utsträckande till alster av konsthantverk

och konstindustri egentligen icke funnes någon principiell skiljaktighet mellan

den ståndpunkt, som intagits i propositionen, och den av utskottet uttalade meningen

samt att det från Kungl. Maj:ts sida icke mötte nämnvärda betänkligheter

att acceptera utskottets förslag.

I avgivet memorial (nr 13) ansåg första lagutskottet, att sammanjämkning

borde äga rum på det sätt, att första kammaren, med frånträdande av sitt förut

fattade beslut, biträdde andra kammarens beslut, samt att bägge kamrarna

beslöte, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville efter verkställd utredning taga i förnyat övervägande, i vad mån

och under vilka villkor alster av konsthantverk och konstindustri kunde beredas

skydd enligt lagen om rätt till verk av bildande konst, ävensom för riksdagen

framlägga de förslag, vartill övervägandet givit anledning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter skrivelse i ämnet avläts den

1 april 1919 (nr 76).

I enlighet med det av riksdagen antagna förslaget utfärdades den 30 maj

1919 nu gällande lag om rätt till verk av bildande konst. Riksdagens i skrivelsen

gjorda hemställan föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Genom proposition (nr 5) framlade Kungl. Maj:t för samma riksdag förslag Proposition

till lag om ändringar i och tillägg till 1899 års lag om skydd för vissa mönster nr 5 till 1919

och modeller. Förslaget innebar i huvudsak, att mönsterskyddet skulle ut- riksdag.

sträckas att omfatta jämväl träindustrien samt att skyddstiden skulle förlängas

till tio år.

Sistnämnda förslag var närmast föranlett av en utredning, som verkställts av Patentlagpatentlagstiftningskommittén.

Nämnda kommitté hade den 24 mars 1916 avgi- stiftningsvit

betänkande med förslag till lag om mönsterskydd. Enligt detta förslag skulle

mönsterskyddet principiellt omfatta hela industrien. Därjämte innebar förslaget

vissa förändringar i skyddets tekniska anordnande samt en utsträckning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

av skyddstiden till högst femton år. I motiveringen till förslaget anförde kommittén,

bland annat:

Att mönsterskyddet vilade på en riktig och sund princip, syntes obestridligt.

Det kunde nämligen icke vara annat än billigt och rättvist, att även åt den

gren av andligt arbete, som bestode i komponerandet av mönster, gåves ett

skydd, som möjliggjorde för dess utövare att erhålla skälig ersättning för sitt

arbete’. Värdefullt sålunda i första hand för mönsterritaren vore mönsterskyddet

av ej mindre betydelse för industriidkaren och hantverkaren. Med allmänhetens

alltmer utvecklade smak och stegrade anspråk bleve förvisso en tilldragande

utstyrsel av varorna ett allt viktigare medel för ernående av ökad avsättning.

Att det vid sådant förhållande skulle för vederbörande vara av stort

värde att kunna lagligen hindra andra från att begagna sig av de mönster, vilka

han själv i berörda syfte önskade använda för sina varor, vore uppenbart. Det

vore dock ej blott av hänsyn till enskilda intressen, som mönsterskyddet vore

påkallat; i dess betydelse såsom en mäktig hävstång för höjande av konsthantverket

och konstindustrien, uppammande av en inhemsk, på nationell grund

arbetande mönsterritarkår, odlande av skönhetssinnet och den goda smaken,

främjande av lojala affärsmetoder och stärkande av respekten för andras andliga

arbete läge enligt kommitténs mening förvisso tillräcklig anledning att

anse ett dylikt skydd såsom ett beaktansvärt statsintresse. Givet vore, att

med den möjlighet att förvärva rättigheter, som mönsterskyddet medförde,_ även

följde förpliktelse att respektera andras mönsterrätter, men enligt kommitténs

åsikt kunde denna helt naturliga förpliktelse i allmänhet icke verka betungande.

De farhågor i berörda hänseende, som understundom kommit till synes, lordmången

gång hava berott på ett missförstånd angående mönsterskyddets^ innebörd.

Då motivet i ett mönster icke i och för sig kunde utgöra föremål för

skydd, stode det envar fritt att vid utarbetande av nya mönster använda samma

motiv, som de skyddade mönstren innehölle. Att märka vore vidare, att mönsterskydd

kunde förvärvas endast för nya mönster och blott för en begränsad,

jämförelsevis kort tid. Den industriidkare, som icke ville nedlägga kostnader

på nya mönster, hade därför alltid en rik tillgång på mönster, som han fritt

finge eftergöra på grund av att de antingen aldrig blivit skyddade eller ock

efter skyddstidens utlöpande blivit allmänhetens egendom. Naturligtvis kunde

vissa industriidkare finna det förmånligt att utan inskränkning fa eftergöra

för annans räkning utarbetade mönster, så snart de utsläppts i. marknaden,

men kommittén kunde icke finna, att beträffande någon industrigren dylika

intressen förtjänade att beaktas, så länge fråga endast vore om ett mönsterskydd

för svenskar. I fråga om ett mönsterskydd, som stode öppet även för

utlänningar, ställde sig förhållandena i någon mån annorlunda, enär utlandet

kunde äga vissa företräden beträffande komponerandet av mönster och den

inhemska industriens intressen naturligtvis måste i främsta rummet tillgodoses.

Då Sverige genom att ansluta sig till den genom pariskonventionen av år 1883

bildade internationella unionen för skyddande av den industriella äganderätten

förpliktat sig att i fråga om mönsterskydd giva unionsstaternas medborgare

och med dem enligt konventionsbestämmelserna likställda personer samma rättigheter

som landets egna undersåtar, måste mönsterlagen bereda dessa utlänningar

möjlighet att erhålla skydd för sina mönster i samma omfattning och

inom samma industriområden som svenskar. Detta hade varit ägnat att framkalla

stora betänkligheter mot mönsterskyddet hos en del svenska industriidkare,

som ansåge det för en värdefull rättighet att fritt få efterbilda utländska

mönster. Kommittén hölle emellertid före, att det slaviska efterhärmandet

av utlandet icke i och för sig kunde vara förtjänt av någon uppmuntran

från statens sida samt att det för industrien i allmänhet icke kunde före
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 2.

15

ligga något verkligt behov att från utlandet låna ej blott uppslag, idéer och

motiv utan även färdiga förebilder. Av vad sålunda anförts framginge, att

kommittén för sin del ansåge det principiellt riktiga vara att låta mönsterskyddet

utsträckas till industriens hela område. Den ofta uttalade satsen, att

mönsterskydd icke borde påtvingas en industri mot dess önskan, kunde kommittén

icke utan vidare godtaga. Naturligtvis borde stor hänsyn tagas till

en sådan önskan; av avgörande betydelse finge den dock enligt kommitténs

mening icke vara. Dels tjänade nämligen mönsterskyddet icke blott enskilda

utan även allmänna intressen, dels vore de enskilda intressena icke uteslutande

industriens utan även mönsterritarnas, och dels kunde en industrigrens

undantagande från lagens tillämpning medföra en viss inskränkning

i skyddet för andra industrigrenar, då ett skyddat mönster därigenom skulle

fritt få användas å föremål inom den undantagna industrigrenen. Kommittén

ansåge därför starka skäl fordras för att hindra det fulla införandet i vårt

land av ett skydd, som vilade på så rättvis grund som mönsterskyddet och som

vore gällande i de flesta kulturstater. Kunde det emellertid påvisas, att någon

industrigren genom ett dylikt skydd komme att lida verkligt men, borde, även

enligt kommitténs åsikt, en sådan industri hållas utanför området för en mönsterlag.

Ett dylikt men kunde tänkas uppkomma på grund av industriens

beroende av utländska förebilder men näppeligen av någon annan anledning.

Också hade de protester, som förekommit mot ett mösterskydd, egentligen

varit riktade mot skyddets utsträckande till även utländska mönster, under det

att så gott som undantagslöst någon farhåga för ett mönsterskydd, begränsat

till inhemska mönster, icke syntes hava försports inom någon gren av industrien.

Efter att hava närmare granskat de invändningar, som från olika håll inom

industrien framställts mot mönsterskyddet, uttalade kommittén, att allvarliga

olägenheter av ett dylikt skydd skulle uppstå endast för viss del av textilindustrien,

nämligen den, som tillverkade vävnader, avsedda för beklädnadsartiklar.

Sagda industrigren, som måste följa modets växlingar och i följd

därav vore nödsakad att hämta mönster från utlandet, skulle nämligen genom

ett mönsterskydd i stor utsträckning komma att berövas tillgången till nya,

utländska mönster. Kommittén föreslog därför upptagande i lagen av ett

undantag från mönsterskyddets verkningar, som skulle bereda nämnda industrigren

frihet att vid tillverkning använda utländska förebilder.

I fråga om förhållandet mellan mönsterskyddet och konstverksskyddet i den

omfattning, som föreslagits i det år 1914 framlagda lagförslaget, var kommittén

av annan åsikt än de sakkunniga. Kommittén anslöt sig i denna del

till den uppfattning, som uttalats av patent- och registreringsverket. Härutinnan

anförde kommittén: I likhet med patent- och registreringsverket ansåge

komittén, att många prydnadsmönster, vilket begrepp otvivelaktigt omfattade

även enkla mönster, måste komma att falla utanför den föreslagna konstverkslagens

tillämplighetsområde. En särskild mönsterlag finge då en stor betydelse,

enär det skydd, som densamma lämnade, kunde komma de eljest skyddsJösa

prydnadsmönstren till del och i varje fall i fråga om alla sådana mönster,

vilkas egenskap av konstverk kunde sättas i fråga, vore säkrare att anlita

än konstverkslagen, vars tillämplighet i ett visst fall alltid vore beroende på

vederbörande domstols uppfattning om vad som borde förstås med konst. Någon

definition å detta begrepp funnes icke i svensk rätt, och i den utländska

litteraturen ginge meningarna därom mycket i sär. Men även om alla prydnadsmönster

vore skyddade såsom konstverk, skulle dock av praktiska skäl

ett särskilt, på registrering byggt skydd för dessa mönster icke vara utan

betydelse, enär, såsom även de sakkunniga framhållit, registreringen underlättade

bevisningen om upphovsmannaskapM, något som särskilt vore av vikt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

i fråga om konstslöjdens alster, vilka i regel framträdde såsom anonyma.

Kunde sålunda en särskild prydnadsmönsterlag väl försvara sin plats vid sidan

av en konstverkslag, som omfattade även konstslöjdens produkter, vore detta

naturligtvis i ännu högre grad fallet med en mönsterlag, vilken såsom den

av kommittén föreslagna skyddade mönster, oavsett om de hade ett estetiskt

syfte eller icke.

Chefen för

justitiedepartementet

den 30

augusti

1918.

Kommitténs betänkande anmäldes i statsråd den 30 augusti 1918, därvid departementschefen

redogjorde för innehållet av åtskilliga över förslaget avgivna

utlåtanden samt vidare anförde:

Vad sålunda i ärendet förekommit hade bibringat departementschefen den

övertygelsen, att det icke skulle vara tillrådligt att införa ett sa omfattande

mönsterskydd, som kommittén föreslagit. Kommittén syntes vid avvägandet

av mönsterskyddets gagneliga och mindre gynnsamma sidor hava i viss mån

överskattat de förra. Det borde särskilt framhållas, att hänsynen till mönsterritarnas

intressen, vilka kommittén tillmätt stor vikt, näppeligen motiverade

den föreslagna utsträckningen av mönsterskyddet. I sistnämnda avseende

vore nämligen att märka, att, om arbetsgivarna tillerkändes rätt med avseende

å anställda mönsterritares mönster i den omfattning, kommittén föreslagit,

de mönsterritare, som vore anställda i industriens tjänst och som utgjorde

det övervägande flertalet, knappast kunde hava något större intresse av om

skydd förefunnes eller icke. Även om farhagorna för mönster skyddets skadliga

inverkan på industrien i vissa fall kunde vara överdrivna, ansåge departementschefen

försiktigheten bjuda att ej införa ett mönsterskydd för de industrigrenar,

där det förefunnes en utbredd önskan att fa sta utanför skyddet.

Och om från mönsterskyddet, i enlighet med vad kommerskollegium hemställt,

skulle undantagas hela textil-, glas- och porslinsindustrierna, syntes nagon

särskild anledning icke finnas att upprätthålla kommitténs förslag att i

princip utvidga mönsterskyddet till alla industrier. Av de olika industrierna

vore det egentligen endast möbelindustrien, inom vilken en allmän önskan om

införande av mönsterskydd gjort sig gällande. Vid sådant förhållande syntes

mönsterskyddet för det dåvarande böra utvidgas endast därhän, att vid sidan

av metallindustrien upptoges ett visst annat område av industrien, sa avgränsat,

att möbelindustriens intressen bleve tillgodosedda. De betänkligheter, som

från tvenne handelskammare anförts jämväl i fråga om berörda industri, syntes

i jämförelse med de krav pa mönsterskydd, som från denna industrigrens

representanter framburits, icke vara tungt vägande. Det angivna ändamålet

syntes kunna lämpligast uppnås genom att med metallindustrien sido
-

ordna träindustrien. ,.

Icke heller beträffande den tekniska anordningen av mönsterskyddet ansag

departementschefen sig kunna förorda kommitténs förslag oförändrat. Drillande

mönsterlag anslöte sig nära till patentförordningen. Av de avvikelser

kommittéförslaget företedde från mönsterlagen, vore många av den art, att vad

som till stöd för dem kunde anföras även gällde för motsvarande förändringar

i patentlagstiftningen. I vissa hänseenden skulle ett antagande av kommitténs

förslag verka föregripande med avseende på revisionen av patentförordningen,

och detta vore så mycket mindre lämpligt, som förslaget icke ur dessa synpunkter

undergått någon granskning i patentintresserade kretsar Därest man

antoge en mönsterskyddslag för metall- och träindustrierna, vilken i tekniskt

avseende anslöte sig till kommitténs förslag, skulle på grund av den nya lagens

bristande överensstämmelse med den gällande patentförordningen oegentlig

heter och missförhållanden komma att bestå intill dess den nya patentlagen,

kanske först efter flera ar, komme. till stånd. , , ,..

På grund av det anförda hade departementschefen ansett det vara lampil
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

17

gast^att endast vidtaga en partiell revision av gällande mönsterskyddslag. Vid

en sa,dan revision borde, samtidigt som skydd bereddes åt träindustrien, i anslutning

till kommitténs förslag vidtagas vissa ändringar, som utan att äga

något samband med patentlagstiftningen vore påkallade med hänsyn till metall-

och träindustriernas intressen. I enlighet därmed hade inom justitiedepartementet

utarbetats ett förslag till lag om ändringar i och tillägg till mönsterlagen.

Då enligt detta förslag lämnats oförändrade flera stadganden i mönsterlagen,

^vilkas avfattning företedde brister, som kommittén i sitt betänkande

framhållit och i sitt förslag sökt undanröja, hade departementschefen utgått

ifrån, att vid den stundande revisionen av patentförordningen frågan om mönsterlagens

omarbetning skulle på nytt upptagas till behandling och att därvid

överensstämmelse mellan de båda författningarna skulle komma till stånd

i de delar, där skiljaktigheter ej betingades av skyddsföremålens olika art.

Omförmälda lagförslag framlades genom proposition (nr 5) för lagtima riksdagen

1919.

Med anledning av propositionen väcktes inom riksdagen två motioner, den

ena (nr 108) inom första kammaren av herrar Oscar Olsson och Wijk, vilka

yrkade, att mönsterskyddet måtte utvidgas att omfatta, förutom trä- och metallindustrierna,

även glas-, porslins- och stenindustrierna, textilindustrien med

undantag av vävnader, avsedda för beklädnadsartiklar, samt pappers- och läderindustrierna,

och den andra (nr 264) inom andra kammaren av herrar Fast

och Hansson i Sölvesborg, vilka hemställde om avslag å propositionen.

Första lagutskottet erinrade i utlåtande (nr 11) över propositionen om den

ståndpunkt, utskottet intagit till spörsmålet om konstverksskyddets utvidgande

till konstslöjdens alster, samt förklarade, att enligt utskottets mening ett mönsterskydd

ingalunda skulle bliva utan betydelse genom införande av ett konstverksskydd

i den av utskottet föreslagna utsträckningen utan alltjämt fylla

en viktig uppgift. Vidare anförde utskottet:

Vad anginge frågan om mönsterskyddets utsträckning, ansåge utskottet —i

likhet med patentlagstiftningskommittén och i överensstämmelse med utskottets

åsikt i fråga om konstverksskyddets utsträckande till konstslöjden — det principiellt

riktiga vara att låta mönsterskyddet utvidgas att gälla hela industrien;

de skal, som patentlagstiftningskommittén därutinnan anfört till stöd för sin

ståndpunkt, funne utskottet övertygande. En annan fråga vore, huruvida inom

någon del av industrien möjligen skulle kunna föreligga särskilda omständigheter

och förhållanden, som påkallade något undantag i ett eller annat avseende

från mönsterskyddets verkningar. I fråga om det motstånd, som från

vissa industriers sida framträtt mot mönsterskyddet, torde detta delvis hava

sin grund i en missuppfattning angående mönsterskyddets rätta innebörd och

delvis vara att söka i betydligt överdrivna farhågor för mönsterskyddets skadliga

inverkan på industrien. På sätt patentlagstiftningskommittén anmärkt,

kunde ju, då motivet i ett mönster icke i och för sig vore föremål för skydd,

en var vid utarbetandet av nya mönster använda samma motiv, som de skyddade

mönstren innehölle. Vidare kunde mönsterskyddet förvärvas endast för

''nya mönster och blott för en begränsad, jämförelsevis kort tid; den industriidkare,

som icke ^ville nedlägga kostnad på nya mönster, hade därför alltid

en rik tillgång på.mönster, som han fritt finge eftergöra på grund av att de

antingen aldrig blivit skyddade eller ock efter skyddstidens utlöpande blivit

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 2 käft. (Kr 2.) 2

Första lagutskottet

1919 (nr 11).

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 2.

allmänhetens egendom. Vad särskilt anginge tillgången till utländska mönster,

vilken fråga givit anledning till de största farhågorna, skulle ett mönsterskydd

icke avskära denna tillgång, ty dels bleve endast de mönster, som här

registrerades, undandragna de svenska fabrikanternas fria begagnande, dels

kunde i talrika fall även rätt att använda dessa erhållas, ehuru mot ersättning.

Vidkommande slutligen tillika uttalade farhågor, att mönsterskyddet skulle

lända särskilt de mindre industriidkarna till skada, samt att varorna genom

ett dylikt skydd komme att fördyras för allmänheten, syntes dessa näppeligen

vara grundade. På sätt kommittén framhållit, syntes nämligen kostnaden för

mönster, även om skydd därför förvärvats, i regel icke vara. större än att även

en industriidkare med mera begränsade tillgångar utan svårighet skulle kunna

bära densamma, och vad beträffade den befarade prisökningen å varan, torde

en sådan icke behöva ifrågakomma eller i allt fall bliva ringa, då ersättningen

för mönstret kunde uttagas genom den större avkastning, skyddet beredde

industriidkaren. Med den ståndpunkt, utskottet sålunda intagit till den principiella

frågan om mönsterskyddets utsträckande, och då de betänkligheter däremot,

som från vissa industriers sida framträtt, icke enligt utskottets förmenande

vore av beskaffenhet att obetingat böra ställa dem utanför skyddet, hade

utskottet icke kunnat biträda Kungl. Maj:ts förslag att utsträcka mönsterskyddet

till allenast träindustrien. Man för stode lätt det motstånd, som mot

Kungl. Maj :ts förslag rests från vissa utövare av sistnämnda industri.. En

lag, som principiellt omfattade varje industri, vore för den enskilde näringsidkaren

vida lättare att underkasta sig än bestämmelser, som gällde allenast

hans och kanske även någon annans näringsgren. Att. på sätt departementschefen

tänkt sig, så småningom föra in under skyddet den ena industrien efter

den andra, allt eftersom önskningarna därom inom densamma syntes överväga

förefintligt motstånd, funne utskottet mindre lämpligt. Då det principiellt

riktiga syntes vara, att mönsterskydd infördes, borde denna princip omfattas

och endast de undantag göras, som av behovet funnes oundgängligen

betingade. Vid sådant förhållande och då den ytterligare utredning, som kunde

vara erforderlig för bedömande av frågan, huruvida och i vad mån för vissa

industrier eller industrigrenar särskilda omständigheter kunde anses påkalla

något undantag i ett eller annat avseende från mönsterskyddets verkningar,

borde ske genom Kungl. Maj:ts försorg, hade det synts utskottet lämpligast,

att frågan om mönsterskyddets utsträckande i. hela dess vidd gjordes till föremål

för förnyat övervägande från Kungl. Maj:ts sida.

På grund av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte dels

förklara, att propositionen ej kunnat bifallas, dels ock i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t ville efter förnyad utredning låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till ny lagstiftning om mönsterskydd,

byggd på den grundsatsen, att skyddet skulle utsträckas till att omfatta industrien

i allmänhet. Pyra ledamöter föreslogo i avgivna reservationer, att riksdagen

måtte bifalla propositionen ävensom i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville efter verkställd utredning taga i övervägande, huruvida

lagstiftningen angående mönsterskydd lämpligen kunde utsträckas att omfatta

industrien i allmänhet, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill ett sådant

övervägande kunde föranleda.

Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen, varefter riksdagens beslut

anmäldes i skrivelse den 1 april 1919 (nr 77).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 2.

19

Med föranledande av riksdagens skrivelse förordnade Kungl. Maj:t den 7

september 1920 en sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda vid behandling

av, jämte annat, den i skrivelsen gjorda framställningen. Genom beslut

den 24 november 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att utredningsarbetet

skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke upptagas utan

Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

Förslaget att utsträcka konstverksskyddet till att omfatta jämväl konsthant- Svenska

verk och konstindustri har nu upptagits av Svenska slöjdföreningens styrelse nfngfns^tyi

dess nämnda, den 6 november 1923 till Kungl. Maj:t ingivna skrivelse. I relse den 6

skrivelsen åberopas till en början de synpunkter, som framlagts i den vid 1919 nov'' 1923''

års lagtima riksdag av herrar Hansson och Eriksson väckta motionen, varefter

styrelsen för egen del anför, bland annat, följande:

Såsom skäl mot införande av auktorsskydd för konstslöjdsalster hade framhållits,

att ett litet industriland som vårt endast med största försiktighet finge

tillämpa de rättsregler, som i större länder visat sig nyttiga. I anledning därav

hade styrelsen sökt utröna den erfarenhet, man i ett ännu mindre industriland än

vårt kunnat draga av där tillämpad lagstiftning för konstslöjd, nämligen Danmark,

där auktorsrätt till alster av konsthantverk och konstindustri funnes

sedan år 1912. Styrelsen hade för berörda ändamål vänt sig till den juridiske

konsulenten för de flesta på det konstindustriella området arbetande föreningar

och industrifirmor i Danmark, Overretssagforer Aage Park i Köpenhamn,

vilken i ett föredrag meddelat de danska erfarenheterna av lagstiftningen.

Det framginge av sagda föredrag, att lagstiftningen i Danmark genomförts

mot den allmänna meningen inom industrien, som fruktade, att lagen helt enkelt

skulle omöjliggöra konstindustrien i Danmark, men att denna mening, sedan

lagen väl genomförts, helt förändrats, emedan det visat sig, att lagen på det

mest tydliga sätt befordrat de konstindustriella yrkena och bidragit till deras

uppsving. Ingen anständig firma i Danmark skulle enligt Parks uppgift vilja

undvara nämnda lag.

Det vore en inom intresserade kretsar såväl inom som utom landet allmänt hyst

åsikt, att Sverige hade betingelser för att i konsthantverkligt avseende bliva ett

av de ledande länderna i världen. Den svenska konstslöjden hade under de senaste

åren nått eu mycket hög nivå, men denna konstslöjd stode för närvarande fullkomligt

rättslös. Särskilt stor fara hotade därvidlag från den utländska konkurrensen.

De svenska Orreforsglasen började t. ex. vinna världsrykte, men en

mindre önskvärd följd därav vore, att enligt i dagspressen synliga uppgifter

de österrikiska glasbruken börjat tillverka »Schwedenglas», imitationer av

nämnda glas. Vad åter den inländska konkurrensen beträffade, utgjorde nuvarande

lagstiftning faktiskt en premiering av illojaliteten. Vilken mindre

samvetsgrann företagare som helst kunde nu tillgodogöra sig de ekonomiska

och konstnärliga ansträngningarna hos företag, vilka strävade att hos

sina varor åstadkomma den konstnärliga kvalitet, som ur landets synpunkt

vore i såväl socialt som kulturellt avsende önskvärd. Man kunde

då icke vänta, att industrien skulle allmänt lägga ned kostnader på ritningar

och modeller, som konkurrenten när som helst kunde efterapa.

Även om'' den stora massan av industriens målsmän skulle önska den

nuvarande rättslöshetens fortbestånd, ansåge styrelsen det vara statsmakterna

ovärdigt att premiera ett system, som lämnade det andliga arbetet oskyddat.

Emellertid vore det styrelsens uppfattning, grundad på under hand inhämtade

upplysningar, att den svenska industrien ändrat mening och numera

önskade auktorsskydd för konstindustriella alster. Särskilt inom glas- och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

porslinsindustrierna, från vilka på sin tid det starkaste motståndet mot det

föreslagna skyddet rests, hade under de senaste åren ett intensivt arbete nedlagts

på att med tillhjälp av konstnärliga krafter höja tillverkningen i estetiskt

avseende.

Frågans be- Vid 1924 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren av herr P. A.

iMiiglmqvul g ans son i Stockholm väckt motion (nr 191), att riksdagen måtte hos Kungl.

riksdag. Maj :t begära utredning till 1925 års riksdag angående rättsskydd för alster

av konsthantverk och konstindustri. Till stöd för denna hemställan anförde

motionären, bland annat, att under de senaste åren den svenska konstslöjden

erhållit ett synnerligen stort uppsving tack vare det arbete, som av enskilda

näringsidkare och konsthantverkare nedlagts på att framställa estetiskt tilltalande

varor. Uppsvinget hänförde sig icke blott till lyxföremål utan jämväl

till enklare varor. Emellertid hade berörda uppsving medfört, att mindre

lojala tillverkare, i ännu högre grad än förut varit fallet, kopierat de varor,

som för egen eller förlagsmäns räkning framställts av konsthantverkare, vilket

medfört ekonomiska förluster och osäkerhet på det konstindustriella området.

Motionären erinrade om den av Svenska slöjdföreningens styrelse under år

1923 gjorda framställningen samt framhöll, att näringslivets organisationer

numera ställde sig mera förstående till denna fråga än då, de på sin tid yttrade

sig över 1914 års förslag. Emellertid hade uttalats en önskan om att denna

fråga måtte lösas i samband med frågan om ett utsträckt mönsterskydd, då

det syntes råda motvilja mot att hänföra all nyttighetskonst under konstskyddet.

Det tycktes sålunda finnas en allmän mening, att dessa båda lagstiftningsfrågor

borde bliva lösta i sammanhang med varandra och sålunda frågan

om rättsskydd överhuvud för konstindustrien bliva utredd.

Första lagutskottet

1924.

Första lagutskottet erinrade i utlåtande (nr 27), att utskottet vid ifrågavarande

spörsmåls behandling år 1919 uttalat såsom sin åsikt, att konstslöjdens

alster borde beredas rättsskydd såväl genom införande av konstverksskydd

på ifrågavarande område som genom mönsterskyddets utsträckande till att

omfatta industrien i allmänhet, samt att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit

om förnyade utredningar i dessa båda hänseenden. Enligt vad utskottet

inhämtat, vore emellertid något lagförslag med föranledande av riksdagens

berörda framställningar icke inom den närmaste tiden att förvänta. Utskottet

ansåge emellertid, att frågan om beredande av ökat rättsskydd åt konstslöjdens

alster vore av den betydelse, att en förnyad anhållan från riksdagen om fortsatt

utredning av densamma vore väl motiverad. Beträffande skälen för den

ståndpunkt, utskottet intoge, hänvisade utskottet till de yttranden, som av utskottet

avgivits vid behandlingen av de år 1919 framlagda propositionerna.

De skäl, som då talat för införande av en vidsträcktare skyddslagstiftning på

ifrågavarande område, syntes sedan dess hava vuxit i styrka. Till stöd för

detta omdöme hänvisade utskottet till den utredning, som av kommerskollegium

verkställts med anledning av styrelsens för Svenska slöjdföreningen nyssnämnda

skrivelse. Liksom vid frågans föregående behandling ansåge utskottet

allt fortfarande, att de betänkligheter, som från vissa industriers sida fram
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

21

ställts mot utsträckande av mönsterskyddet och konstverksskyddet, icke vore

av beskaffenhet att motivera industriens ställande utanför ett sådant skydd.

Utskottet vidhölle sålunda sin uppfattning, att lagskyddet principiellt borde

gälla all konstslöjd, vilket givetvis icke uteslöte, att vid en på sådan grund

utformad lagstiftning särskilda omständigheter kunde påkalla undantag från

lagskyddets verkningar i olika avseenden beträffande vissa industrier.

Utskottet gjorde därefter hemställan av det innehåll, riksdagens omförmälda

skrivelse den 3 maj 1924 utvisar. Reservationer anmäldes av tre ledamöter.

Utskottets hemställan blev av kamrarna utan votering bifallen.

över 1924 års riksdagsskrivelse har yttrande den 7 november 1924 avgivits

av patent- och registreringsverket, som därvid uttalat, att ett effektivt rättsskydd

å ifrågavarande område vore av behovet bestämt påkallat, att ett på registrering

grundat mönsterskydd vore det för ändamålet lämpligaste, att konstverksskydd

för alster av konsthantverk och konstindustri vore önskvärt samt

att, även om konstverksskydd infördes, för att det åsyftade skyddet skulle fylla

sitt ändamål och bliva fullt effektivt, det vore bestämt erforderligt, att jämte

konstverksskyddet ett på registrering grundat mönsterskydd funnes. Vidare

har ämbetsverket framhållit, bland annat, att om den uppfattning i själva saken,

varåt ämbetsverket givit uttryck, vore allmän, något bestämt hinder att behandla

vardera skyddsformen för sig icke syntes föreligga. Ansåge man nämligen, att

båda slagen av skydd borde komma till tillämpning, kunde givetvis införandet

av det ena skyddet beslutas, även om frågan angående det andra skyddet först

senare komme till avgörande. Den omständigheten, att under en kortare mellantid

endast det ena skyddet varit gällande, syntes vara av mindre bets^delse.

Kommerskollegium, vars utlåtande infordrats över såväl den av Svenska

slöjdföreningens styrelse gjorda framställningen som 1924 års riksdagsskrivelse,

har med skrivelse den 26 januari 1925 överlämnat utlåtande i ärendet

jämte lagförslag. I skrivelsen meddelas, att kollegiet under ärendets behandling

samrått med representanter för industrien, akademien för de fria konsterna och

Svenska slöjdföreningen. Därjämte hava yttranden inhämtats från Bureau

international de 1’union pour la protection des oeuvres littéraires et artistiques i

Bern, patent- och registreringsverket, akademien för de fria konsterna, Sveriges

industriförbund, Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Smålands och

Blekinge, Skånes samt Västergötlands och norra Hallands handelska mrar, handelskamrarna

i Göteborg, Karlstad och Gävle, Sveriges hantverksorganisation,

Föreningen för svensk hemslöjd, föreningen Handarbetets vänner, Konsthantverkarnas

gille, föreningen Verkstaden, Slöjdföreningen i Göteborg, Sydsvenska

föreningen för konsthantverk, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd,

överingenjören vid Aktiebolaget Gustafsbergs porslinsfabrik A. S. W. Odelberg

samt ordföranden i Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, direktören

K. Anderson.

I utlåtandet har kollegiet redogjort för innehållet av den reviderade barnkonventionen,

såvitt angår frågan om rättsskydd för alster av konstslöjd, och

har därefter anfört i huvudsak följande:

Patent- och

registreringsverket

den 7 november

1924.

Kom merskollegium

de7i 26 januari

1925.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!,. Maj:ts proposition nr 2,

I de inkomna yttrandena kade icke någon organisation bestritt behovet av

rättsskydd för konstslöjden. Fastmer hade, med ett par undantag, erkänts

det principiellt berättigade i att konstslöjdsalster, åtminstone i viss utsträckning,

bleve föremål för lagskydd. Emellertid hade därjämte framhållits, att det

vore nödvändigt att taga hänsyn till jämväl vissa rent praktiska och ekonomiska

synpunkter.

Inom konstslöjden hade det svenska konsthantverket genom målmedvetna

och energiska ansträngningar arbetat sig fram till en synnerligen hög konstnärlig

nivå och många av dess ledande personer åtnjöte internationellt anseende.

Så hade även varit förhållandet vid tiden för avgivandet av kollegiets föregående

utlåtande i ämnet — år 1915 —- och redan långt dessförinnan. Det hade

därför varit helt naturligt, att vid den utredning, kollegiet då verkställt, det

största intresset för lagskydd av ifrågavarande slag förefunnits inom konsthantverket.

Även i de vid den senaste utredningen inkomna yttrandena hade

från konsthantverkarna icke gjorts några invändningar mot införande av skydd

utan tvärtom påyrkats skydd.

Från vissa industrier restes däremot fortfarande betänkligheter. Detta gällde

naturligen särskilt dem, som av en eller annan anledning ansåge sig vara i

behov av eller rent av nödsakade att efterbilda utländska mönster och modeller.

Vad anginge de särskilda industrigrenarna, syntes porslins- och lervaruindustrien,

kristall-, konst-, och belysningsglasindustrierna, guldsmedsinclustrien,

tapetindustrien och i stort sett möbelindustrien önska införande av

skydd. Inom hushållsglasindustrien och textilindustrien, särskilt ylle- och

bomullsindustrierna restes starkt motstånd mot varje slag av skydd,

framför allt ur synpunkten att en skyddslagstiftning befarades lägga hinder

i vägen för fabrikanterna att begagna säsongens moder och mönster.

Den egentliga metallindustrien åberopade, att dess alster redan vore föremål

för mönsterskydd. För dess vidkommande önskades därför i allmänhet intet

ytterligare skydd. Möjligen kunde dock mönsterlagen reformeras och skyddstiden

förlängas. I vissa yttranden hade ifrågasatts, att de industrigrenar,

från vilka rests motstånd mot skydd, skulle undantagas från ett eventuellt

skydds tillämpningsområde. Ä andra sidan hade framhållits, att det icke vore

värdigt ett kulturland som vårt att tillåta näringsidkare att utan vidare utnyttja

andras prestationer. Ur nationalekonomisk synpunkt vore frågan felbedömd

av målsmännen för industrien, enär grundbegreppet för all ekonomi borde

vara näringsidkarnas skyldighet att bära de fulla kostnaderna för produktionen

under sådana förhållanden, att fri prisbildning kunde äga rum. För skydds

införande talade även, att de flesta europeiska länder, även ett så litet industriland

som Danmark, med bästa resultat redan infört skydd.

Under den tid, som gått, sedan kollegiet verkställt sin förutberörda utredning,

hade icke blott konsthantverket gjort sådana nya landvinningar, att Sverige

nu kunde anses äga möjligheter att på, detta område bliva ett av de ledande

länderna. Det inom industrien förr relativt ringa intresset för konstslöjd,

vilket huvudsakligen gjort sig gällande inom möbel- och guldsmedsindustrierna,

hade vuxit snabbt och betydligt, ,så att numera de industrier, som

år 1915 ställt sig bestämt avvisande mot det då föreslagna auktorsskyddet —- nämligens porslins- och lervaruindustrien, kristall-, konst- och belysningsglasindustrien

samt tapetindustrien — numera vore de, som livligast påyrkade

rättsskydd. Även inom vissa grenar av textilindustrien — tillverkningen av

möbeltyg, gardintyg, draperier o. d. — funnes förespråkare för skydd.

De allt mer framträdande anspråken på konstnärlig formgivning ej blott åt

prydnadssaker och dyrbara bohagsting utan även i lika hög grad åt enklare

bruksföremål — ''vackrare vardagsvaror’ — hade föranlett konsthantverket och

nämnda industrier att för ändamålet anställa egna framstående konstnärer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

23

Obestridligt vore, att därigenom skapats en produktion av stort estetiskt värde,

som också blivit m5’cket uppskattad och i flertalet fall syntes hava visat sig

vinstgivande. Ett belysande exempel i nämnda avseende utgjorde de konstnärligt

arbetade glasen, som på endast några få år vunnit världsrykte och en

mycket betydande omsättning. Om den höga nivå, svensk konstslöjd uppnått,

och det anseende, den åtnjöte, vittnade dess avdelningar å jubileumsutställningen

i Göteborg 1923 samt vid åtskilliga på senare tid i utlandet hållna utställningar

och mässor.

Den ställning i skyddsavseende, som konstslöjden i Sverige — till skillnad

mot flertalet europeiska länder — intoge, hade givetvis ej kunnat undgå att få

menliga följder. Exempel därpå hade anförts i fråga om de nämnda konstnärligt

utformade glasen. Därest den tolkning av den reviderade bernkonventionen,

som av kollegiet lämnats, vore riktig, skulle emellertid dessa glas, i den

mån de vore att betrakta såsom alster av bildande konst, d. v. s. uppfyllde konstslöjdsskyddets

principiella fordran på estetisk verkan och originalitet, redan

vara skyddade mot efterbildning i alla de stater, mellan vilka denna konvention

vore i gällande kraft och vilkas egen lagstiftning anordnat konstverksskydd för

konstslöjdens produkter, dock icke i Frankrike. Framhållas borde dock, att

denna Frankrikes undantagsställning med avseende å skyldighet att bereda

skydd för svensk konstslöjd spelade en tämligen stor roll. Enligt vad från det

textila konsthantverket uppgivits, hade nämligen benägenhet visats för efterbildning

i Frankrike av svensk textilkonstslöjd. Vidare komme under år 1925

att i Paris avhållas en internationell konstindustriutställning, där Sverige komme

att deltaga och vid vilken alltså rika tillfällen till efterbildning av svensk

konstslöjd komme att erbjudas.

Den praktiskt taget sltyddslösa ställningen inom landet hade dock givetvis

föranlett de väsentligaste menliga, följderna. Att döma av inkomna yttranden

och av vad kollegiet eljes hade sig bekant vore plagiat av konstslöjdsalster

ingalunda något sällsynt. Fastmer hade från vederhäftigt håll uppgivits, att

på senare tid uppvuxit små fabriker, drivna av icke yrkeskunnigt folk och utan

smakkultur, vilka tillägnat sig ledande industriföretags, möbelhantverkares och

textilkonstnärers arbeten. Det hade även vitsordats, att det alltjämt — liksom

vid tiden för avgivandet av kollegiets föregående utlåtande i ämnet — förekomma,

att firmor skickade konkurrenters kataloger till sina kunder med egna

— givetvis väsentligt lägre — offerter.

Den frihet, som rådde, att efterbilda andras — särskilt inländska — mönster

och modeller och de illojala affärsmetoder, som därvid kommit till uttryck, innebure

en allvarlig fara icke allenast för konstslöjdens vidare utveckling inom

landet utan även för dess bibehållande a nuvarande höga konstnärliga plan.

Bristen på rättsskydd gåve nämligen anledning till farhågor för att hantverkets

och industriens män i längden icke komme att finna med sitt intresse förenligt

att nedlägga kostnader på anlitande av konstnärliga krafter för utarbetande

av sina mönster, när mönstren opåtalt kunde utnyttjas av konkurrenterna.

Man syntes hava så mycket större anledning förmoda något sådant, som

plagiering av andras konstnärliga alster och försäljning av dem till reducerat

pris icke blott vållade alstrens upphovsman ekonomiskt avbräck utan ofta även

verkade neddragande på hans konstnärliga anseende, ja på den allmänna smakkulturen.

Vid efterbildning ginge nämligen alstrens konstnärliga värde ofta

förlorat, i varje fall underginge alstret vanligen en kvalitetsförsämring, förorsakad

jämväl av nödtvånget för efterbildaren att nedpressa priset väsentligt

under originalverkets. Såsom exempel därpå kunde tjäna de klumpiga efterbildningar

av låg kvalitet, som förekomme i stor mängd inom möbeltillverkningen

och vilka på grund av sin prisbillighet visat sig mycket konkurrenskraftiga.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

I likhet med patent- och registreringsverket vore kollegiet därför av den bestämda

uppfattning, att ett lagskydd för den svenska konstslöjden vore såväl

ur rättvisans som den praktiska nyttans synpunkt otvivelaktigt påkallat. Kollegiet

delade jämväl riksdagens vid flera tillfällen uttalade åsikt, att skyddet

principiellt borde omfatta all konstslöjd. Genomförandet av ett allmänt förbud

mot utnyttjande av ändras konstnärliga mönster och modeller torde sannolikt

medföra ökat anlitande av konstnärliga krafter i produktionens tjänst. Ett dylikt

förbud syntes därför kunna förmodas indirekt medföra en höjning av den

allmänna smakkulturen och produktionens kvalitet. En allmännare produktion

inom Sverige av god konstslöjd borde sålunda kunna bidraga ej blott till spridande

av vackra bruksföremål till allt bredare lager av vårt folk utan även till

att stärka utlandets intresse för svensk kvalitetspreduktion och öka densammas

avsättning.

Såvitt kollegiet kunnat finna, hade de hörda organisationerna ej kunnat påvisa,

att någon annan industri än beklädnadsindustrien skulle genom införande

av lagskydd tillfogas beaktansvärt men. Med beaktansvärt men avsåge kollegiet

närmast den skada, som skulle kunna tillfogas vederbörande industrigren

genom avskärande av möjligheten att efterbilda utländska mönster och modeller,

varav tillverkningen måste anses vara beroende. Dylik skada skulle tillfogas

den del av textilindustrien, som tillverkade vävnader för beklädnadsartiklar.

Denna industrigren, som vore beroende av modets växlingar å utlandets

stora modecentra, hade ett stort ekonomiskt intresse av att icke bliva avskuren

från möjligheten att begagna sig av säsongens moder och mönster. Utsikter

att genom införande av skydd framtvinga och uppamma svenska, självständiga

mönster på detta område syntes näppeligen förefinnas. Vävnader för beklädnadsartiklar

borde därför undantagas från tillämpningsområdet för den ifrågasatta

skyddslagstiftningen. Det sagda syntes i huvudsak gälla beklädnadsartiklar

i allmänhet.

Beträffande åter metallindustrien funne kollegiet i likhet med, bland andra,

Skånes handelskammare betänkligheterna mot införande av auktorsskydd för

denna industrigren överdrivna. Vad anginge standardiserade varor, exempelvis

dörrhandtag, borde dessa, enligt kollegiets åsikt — även om de fyllde

fordringarna för auktorsskydd med avseende å estetisk effekt — ej beredas

skydd genom en auktorslag. I själva begreppet standard måste anses ligga

en allmängiltighet, ett utlämnande till fri efterbildning, som utan föreskrift

i en auktorslag på grund av de allmänna förutsättningarna för auktorsrätt

borde utesluta från skydd. Vad anginge icke standardiserade massartiklar

inom metallindustrien, syntes dessa i sin nuvarande utformning väl mera sällan

göra anspråk på att anses såsom konstslöjd. I den mån dock så vore fallet,

syntes knappast kunna anses principiellt riktigt att undantaga ett alster av

metallindustri huvudsakligen därför, att alstret kunde genom den förefintliga

mönsterlagen beredas visst skydd mot efterbildning. Från metallindustrien

anförda betänkligheter syntes alltså ej vara av beskaffenhet att motivera ett

avsteg från den princip, som enligt kollegiets mening borde gälla för genomförande

av ifrågavarande skyddslagstiftning, nämligen att den borde omfatta

alla industrier, som ej vore för sitt fortbestånd och sin utveckling beroende av

utländska mönster och modeller.

På grund av det anförda syntes frågan enligt kollegiets mening icke längre

gälla, huruvida konstslöjden borde skyddas, utan på vad sätt detta lämpligen

borde ske. Därom vore meningarna i de inhämtade yttrandena delade.

Akademien för de fria konsterna, föreningen Handarbetets vänner, Föreningen

för svensk hemslöjd, Konsthantverkarnas gille. Slöjdföreningen i Göteborg,

Sydsvenska föreningen för konsthantverk och Sveriges hantveTksorganisation

hade tillstjTrkt, att konstverksskyddet, på sätt i Svenska slöjdföreningens

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 2. 25

framställning föreslagits, utan vidare skulle utsträckas till att omfatta även

konstslöjdens alster.

Stockholms handelskammare. Skånes handelskammare, handelskammaren i

Göteborg, handelskammaren i Karlstad, föreningen Verkstaden och överingenjören

Odelberg hade i princip anslutit sig till förslaget om införande av konstverksslcydd

för ifrågavarande alster.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Västergötlands och

Norra Hallands handelskammare hade intagit en något svävande hållning, men

ville det synas, som särskilt den sistnämnda handelskammaren i princip ej

skulle hava något att erinra mot införande av auktorsskydd för konstslöjden.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd och handelskammaren i Gävle

hade förklarat sig finna auktorsskyddets utsträckande till konstslöjdens område

olämpligt, åtminstone för närvarande.

Sveriges industriförbund hade yrkat avslag på framställningen om konstverkslagens

utvidgning till att omfatta även konsthantverk och konstindustri,

men samtidigt framhållit önskvärdheten av att utredning verkställdes angående

konstslöjdens skyddande genom en särskild lagstiftning, byggd på ungefär

samma princip, som gällde för mönsterskyddet, men med beaktande av kraven

på konstnärlighet och behovet av registreringsprocedurens förbilligande.

Patent- och registreringsverkets yttrande syntes få tolkas så, att mönsterskydd

helst borde vara det primära och väsentliga, auktorsskyddet det sekundära

och kompletterande skyddet, som därför borde införas tidigast i samband

med ett utvidgat mönsterskydd. A andra sidan syntes ämbetsverket medgiva,

att förhållandena kunde vara sådana, att införande av auktorsskydd utan avvaktande

av mönsterskyddsfrågans lösning kunde befinnas berättigat.

Den uppfattningen, att auktorsskydd icke borde genomföras annat än i samband

med eu allmän mönsterlag, uttalades endast av Smålands och Blekinge

handelskammare, men syntes jämväl överensstämma med ett par andra handelskammares

allmänna uppfattning.

Även bland de institutioner, som syntes vara av den uppfattningen, att det

huvudsakliga skyddet för konstslöjden borde åstadkommas genom en auktorslag,

funnes flera, som ansåge, att ett lagskydd, för att bliva fullt effektivt,

borde stödjas av en modern mönsterlag. Äkademien för de fria konsterna hade

dock understrukit, att en eventuell ny mönsterlag icke finge göra inskränkningar

i auktorsskyddets tillämpning på konstslöjdens område.

Kollegiet hade i den föregående utredningen påvisat, att ett lagskydd för

konstslöjden vore bestämt påkallat såväl ur rättvisans som ur nationalekonomisk

och social synpunkt, samt att Sverige vore tämligen ensamt bland kulturländer

därutinnan, att det praktiskt taget saknade lagstiftning till skydd för

sin konstslöjd. Rörande formen för detta skydd hade konsthantverkets utövare

enhälligt förordat auktorsskydd, under det att inom industrien en lagstiftning,

byggd på mönsterskyddets principer, syntes vara den mest omfattade. Av

den lämnade utredningen syntes jämväl framgå, att den ena skyddsformen ej

uteslöte den andra, utan att fastmer en fullt effektiv skyddslagstiftning på

förevarande område borde innesluta båda skyddsformerna såsom i en del länder

nu ägde rum.

Även om man hyllade denna princip, syntes man dock vid genomförande av

lagstiftningen ej vara bunden av att införa båda formerna samtidigt utan kunna

börja med endera. Den omständigheten, att under kortare mellantid endast

det ena skyddet varit gällande, torde vara av mindre betydelse. A andra sidan

syntes jämväl vara ådagalagt, att den svenska konstslöjden vore i stort behov

av ett snabbt genomförande av skyddsbestämmelser av något slag, ej blott för

sin utveckling utan för sitt bestånd. Anlitande av den sålunda föreslagna

utvägen vore givetvis den enklaste för genomförande av skydd, då en utvidg
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

26

ning av konstverkslagen till att, på sätt ursprungligen föreslagits, omfatta

jämväl konstslöjd ur formell synpunkt vore lätt genomförbar, emedan den ej

erfordrade några lagtekniska förarbeten. Sagda utväg vore väl även den närmast

liggande. Särskilt den högre konstslöjden stode de fria konsterna mycket

nära, och ett konstföremål upphörde icke att vara konst därigenom, att det

jämväl erhölle praktisk användbarhet. En av de främsta drivfjädrarna till

ett konstslöjdsskydd här i landet måste anses vara att stimulera och höja denna

slöjd, och det syntes ej kunna bestridas, att en auktorslag vore bättre ägnad

därtill än en mönsterlag. Erfarenheterna från Danmark visade ock i denna

riktning. En lag av förstnämnda slag åsyftade nämligen skydd för det konstnärliga

nyttoalstret, såsom helhet betraktat, ej detaljer å detsamma, som ej

kunde anses inverka på totalintrycket.

Av anförda skäl och då den av 1919 års lagtima riksdag begärda förnyade

utredningen rörande allmänt mönsterskydd av Kungl. Maj:t avbrutits samt

fråga blivit väckt om skandinaviskt samarbete på det industriella rättsskyddets

område och det alltså syntes uteslutet, att en mönsterskyddslagstiftning kunde

snabbt genomföras, hade kollegiet ansett sig för närvarande böra inrikta sig

på att åstadkomma förslag till bestämmelser av auktorsrättslig natur.

De såsom väsentligast ansedda anmärkningarna mot konstverksskydd för

konstslöjden vore, att man ej kunde uppställa en bestämt avgränsad definition

å själva begreppet konstslöjd, vilket skulle kunna medföra ett osäkerhetstillstånd

och verka hämmande på lojal konkurrens, att då skyddet inträdde automatiskt

och utan registrering, det vore svårt att veta, huruvida icke samma utformning

av viss vara redan förut använts av någon annan, samt att det komme

att medföra vissa svårigheter att påvisa upphovsmannaskapet.

Vad först beträffade frågan om vad som på förevarande område skulle anses

såsom konst, skulle denna, i avsaknad av definition å begreppet, väl i sista

hand bliva beroende av domstolarnas åsikt, huruvida auktorsskyddets fordran

på estetisk verkan och originalitet kunde anses uppfylld eller ej. Sin huvudsakliga

praktiska betydelse hade berörda anmärkning beträffande den lägre

konstslöjden, med andra ord för konstslöjdens avgränsning nedåt.

Då kollegiet inhämtat, att man i Danmark brukade anlita dess konstakademi

för erhållande av auktoritativa uttalanden i förenämnda ämne, hade kollegiet

tillskrivit akademien för de fria konsterna med förfrågan, huruvida akademien

skulle vara villig att, i händelse av svensk auktorslagstiftning för konstslöjd,

till part eller domstol lämna utlåtande dels huruvida ett i fråga varande alster

skulle anses såsom konstslöjd eller ej, dels ock i den närstående frågan, huruvida

en sådan överensstämmelse mellan två alster vore för handen, att efterbildning

borde anses hava ägt rum. Samtidigt hade kollegiet framställt förfrågan,

huruvida akademien vore villig att, oberoende av rättegång och till

förekommande av tvist, avgiva sådant utlåtande. Akademien hade i sitt svar

därå meddelat, att den vore villig att, i händelse av tvist, avgiva ifrågasatt utlåtande.

Akademien hade alltså ej ansett sig kunna utföra någon förprövning.

För erhållande av dylik värdefull prövning för den, som så önskade, samt för

avhjälpande av andra olägenheter med en auktorslag, föresloge kollegiet —

som i frågan rådgjort med representant för akademien för de fria konsterna

samt representanter för industrien och Svenska slöjdföreningen — inrättande

av en särskild nämnd, konstslöjdsnämnden, bestående av på skilda områden

sakkunniga personer. Nämnden skulle förslagsvis bestå av 5 ledamöter jämte

suppleanter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t, 4 ledamöter och suppleanter

för dem, efter det envar av akademien för de fria konsterna, patent- och registreringsverket,

rikssammanslutning inom industrien (Sveriges industriförbund)

samt rikssammanslutning eller liknande organ för konstslöjdare (Svenska slöjd
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 2.

27

föreningen) avgivit förslag till en ledamot jämte suppleant. Nämnden skulle

äga tillkalla specialsakkunniga i händelse av förefallande behov. De, som önskade

en sakkunnig förprövning av sina alster, skulle ingiva dem till nämnden

för erhållande av registrering. Auktorsskyddet för konstslöjden skulle alltså

vara förenat med en fakultativ registrering av alstren. Genom påkallande av

registrering skulle sökanden icke blott erhålla visshet om, huruvida hans alster

vore konstslöjd eller icke, utan även indirekt ett auktoritativt uttalande, huruvida

sökandens alster vore originalverk eller ej. Den påtalade svårigheten att

med en auktorslag påvisa upphovsmannaskapet skulle även genom en fakultativ

registrering i viss mån avhjälpas. Nämndens uppgifter skulle ej inskränkas

till blott förprövning i såmband med registreringsbehandling utan även

omfatta avgivande av utlåtande på anmodan av domstol i fråga om icke registrerade

alster.

Registrering borde givetvis vara förenad med en avgift, vilken borde sättas

så stor, att den täckte kostnaderna för nämnden. Berörda kostnader vore emellertid

ej möjliga att på förhand ens tillnärmelsevis beräkna. Kollegiet hade

därför tänkt sig, att till dess erfarenhet vunnits om den arbetsbörda, som

kunde komma att åvila nämnden, .ersättning till nämndens ledamöter och av

dem tillkallade specialsakkunniga skulle kunna utgå från anslag under vederbörande

huvudtitel till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. Därjämte

erfordrades medel till avlönande av en sekreterare, till ett val kvalificerat,

språkkunnigt skrivbiträde, hyra för sammanträdesrum och arkiv samt kostnader

för expenser och skrivmaterialier m. m. Med tillämpning av de för befattningshavare

vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila

statsförvaltningen gällande avlöningsbestämmelser beräknade kollegiet de

årliga kostnaderna för nämndens kansli till omkring 11,500 kronor.

Vad beträffade den andra mot auktorsskyddet framställda anmärkningen,

nämligen att det, med hänsyn till frånvaron av registrering, vore svårt att veta,

huruvida icke samma utformning av viss vara redan förut använts av någon

annan, hade anförts, att det vore ytterst osannolikt, att två konstnärer, fullt oberoende

av varandra, utförde samma mönster. Skulle detta emellertid inträffa,

så spelade det ingen roll, enär båda, i händelse av auktorsskydd, åtnjöte skydd

för sitt verk och varken utarbetandet eller efterbildandet av det ena kunde göra

intrång i den rätt, som bestode i avseende å det andra. Så snart ett verk vore

präglat av sin upphovsmans individualitet, vore det nämligen skyddat, även om

det visade överensstämmelse med ett äldre.

I övrigt hade mot auktorsskyddet framställts den anmärkningen, att en konstnär,

som trädde i produktionens tjänst, genom sagda skydd komme att åtnjuta

bättre skydd för sitt andliga arbete än vad övriga där verksamma komme i åtnjutande

av för sitt andliga arbete, då ju auktorsskydd inträdde automatiskt.

Kollegiet kunde emellertid ej finna att lättheten att erhålla skydd kunde anses

såsom en nackdel, utan borde väl detta snarare räknas såsom en fördel. Ej

heller kunde kollegiet dela den uppfattningen, att det i och för sig kunde vara

någon nackdel för industrien, att auktorsskydd kunde erhållas utan betalande

av någon avgift. I allt fall syntes detta av konsthantverkarna, som oftast utförde

sina alster i enstaka eller ett fåtal exemplar, komma att hälsas med stor

tillfredsställelse. I fråga om anmärkningarna rörande sksMdstidens längd och

sättet för dess beräknande förordade kollegiet bestämmelser, som i huvudsak

syntes reglera förenämnda frågor mera tillfredsställande för industrien.

I enlighet med de riktlinjer, kollegiet angivit, och med anslutning till 1919

års konstverkslag hade kollegiet utarbetat ett förslag till lag om rätt till

konstslöjdsalster. De särskilda föreskrifter och de modifikationer i övrigt med

avseende å konstverkslagens bestämmelser, som kollegiet ansett lämpligt föreslå,

hade nödvändiggjort upprättandet av ett fristående författningsförslag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 2.

Departe
mentschefen.

28

Ett dylikt förfarande överensstämde med Sveriges industriförbunds och Stockholms

handelskammares förslag och syntes jämväl vara ur praktisk synpunkt

lämpligt.

Enligt det i utlåtandet omförmälda förslaget till lag om rätt till konstslöjdsalster

skyddas rätten till nya, egenartade alster av konsthantverk och konstindustri,

dock att beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar,

icke äro föremål för skydd. Till såväl innehåll som uppställning ansluter sig

förslaget i huvudsak till den gällande lagen om rätt till verk av bildande konst.

Förutom de olikheter, som betingas av rättens föremål och de förut berörda bestämmelserna

om konstslöjdsnämnd och fakultativ registrering, företer förslaget

följande mera väsentliga avvikelser från konstverkslagen. Skyddstiden har

bestämts till femton år från och med året efter det, då ansökan om registrering

inkom, eller där registrering ej sökts eller sökts senare än under det år,

då alstret först utgavs, från och med året efter utgivningsåret. Den i 5 §

konstverkslagen medgivna rätten för en var att utan konstnärens tillstånd till

enskilt bruk efterbilda eller låta efterbilda konstverk, saknar motsvarighet i

förslaget. Eventuellt har föreslagits, att därest verkställd utredning gåve vid

handen, att reciprocitetsgrundsatsen beträffande lagens tillämpning å konstslöjdalster

från annat till bernunionen anslutet land icke kunde genomföras,

emedan Sverige redan tillträtt den reviderade barnkonventionen utan förbehåll

rörande blivande lagstiftning om skydd för dylika alster, det i 23 § konstverkslagen

uppställda kravet på ömsesidighet måtte frånträdas.

Den svenska konstslöjden har, särskilt under senare år, i hög grad utvecklats.

De alltmera stegrade kraven på konstnärlig utformning av även enkla

bruksföremål hava föranlett näringsidkare inom såväl hantverk som industri

att anlita konstnärlig arbetskraft. Tack vare denna samverkan mellan

konstnärer och företagare har skapats en produktion, som fyller en viktig

kulturell uppgift och även är av stor ekonomisk betydelse. Bristen på lagligt

skydd för denna produktion har visat sig medföra avsevärda olägenheter.

Visserligen åtnjuter svensk konstslöjd på grund av bernkonventionens bestämmelser

rättsskydd inom de flesta till bernunionen hörande länderna, men att

inom landet verk av tillämpad konst kunna obehindrat efterbildas innebär en

allvarlig fara för konstslöjdens vidare utveckling. Plagiering av konstslöjdsalster

förekommer i stor omfattning, och särskilt inom vissa områden, såsom

glasindustrien och möbeltillverkningen, har den illojala efterbildningen ägt rum

under stötande former. Hos konstnärer och näringsidkare måste benägenheten

att offra arbete och kostnader på skapandet av konstnärliga alster förminskas,

när deras mönster och modeller kunna fritt utnyttjas av konkurrenter. Den

obegränsade rätten till efterbildning av dylika alster torde ock, på sätt kommerskollegium

framhållit, vara ägnad att medföra en försämring av konstslöjdens

halt och framkalla en sänkning av den allmänna smaknivån.

För införande av rättsskydd å ifrågavarande område har, såsom framgår

av den föregående redogörelsen, riksdagen uttalat sig såväl 1919 som 1924.

Att bestämmelser i detta hänseende icke blivit upptagna i 1919 års konst
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

29

verkslag har berott på motstånd inom vissa näringsgrenar, som hade kommit

att beröras av en dylik lagstiftningsåtgärd. Härutinnan torde emellertid läget

numera vara ett annat. Inom det konstnärliga hantverket fanns redan vid tiden

för förarbetena till nämnda lag en allmän önskan om rättsskydd, och denna

ståndpunkt har, i den man konsthantverket utvecklats, otvivelaktigt blivit ytterligare

befäst. Yad angår industrien, vars utövare tidigare i allmänhet ställde sig

avvisande till införande av rättsskydd, synes ett omslag i uppfattningen hava

ägt rum. Inom flera industrigrenar, där man förut hyst betänkligheter mot varje

begränsning av rätten till fri efterbildning, har intresset för konstslöjd ökats

och behovet av skydd med styrka framhållits. Anmärkningsvärt är sålunda,

att, på sätt kommerskollegium inhämtat, representanter för -— utom möbeloch

guldsmedsindustrierna — porslins- och lervaruindustrierna, kristall-, konstoch

belysningsglasindustrierna samt tapetindustrien och vissa grenar av textilindustrien

numera bestämt påyrka införande av skydd. De invändningar, som

från vissa andra industriers sida fortfarande framföras mot åtgärder i denna

riktning, synas mig icke heller övertygande. Något berättigat intresse att

utan medgivande efterbilda nu ifrågavarande mönster och modeller lärer näppeligen

kunna påvisas. Härvid må erinras, att en näringsidkares rätt att ensam

framställa en viss konstnärligt utförd vara icke medför hinder för andra att tillverka

varor av samma slag, blott de icke därigenom kunna anses efterbilda den

skyddade varan. De från en del håll uttalade farhågorna, att ett rättsskydd

skulle leda till monopol för vissa företagare, måste därför anses ogrundade.

I likhet med kommerskollegium finner jag alltså ådagalagt, att ökat rättsskydd

för konstslöjdens alster snarast bör införas. Beträffande den lämpligaste

formen för detta skydd hava yppats olika meningar. Under det att

hantverkets målsmän förorda auktorsskydd, torde inom industrien förefinnas

ett övervägande intresse för mönsterskydd. Anledning synes emellertid ej

föreligga att i detta sammanhang upptaga frågan om företräde för den ena

eller andra skyddsformen. Ett närmare ingående på spörsmålet om mönsterskyddets

utsträckande torde nämligen för närvarande vara uteslutet. Redan

för några år sedan uppkom fråga om ett samarbete mellan de nordiska länderna

för åvägabringande av gemensam mönsterskyddslagstiftning. I avbidan på

resultatet av förhandlingar, som förts om inledande av ett dylikt samarbete, hava

vidare åtgärder för reformering av den svenska lagstiftningen på detta område

fått anstå. Härtill kommer, att frågan om en utsträckning av mönsterskyddet

står i nära samband med patentlagstiftningen. Av dessa skäl lärer

ett mera väsentligt utsträckande av mönsterskyddet icke för närvarande kunna

ifrågakomma.

Till besvarande framställer sig då frågan, huruvida auktorsskydd för konstslöjden

bör anordnas oberoende av mönsterskydd, eller om tanken på införande

av förstnämnda skyddsform hör undanskjutas i avbidan på en blivande

utredning rörande mönsterskydd. Vissa skäl kunna onekligen anföras för den

uppfattningen, att dessa lagstiftningsfrågor böra lösas i ett sammanhang.

Det lärer emellertid icke kunna göras gällande, att de stå i nödvändigt och

direkt samband med varandra. Likasom skyddsformerna kunna bestå var för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

sig, kan den ena införas oberoende av den andra. Såsom kommerskollegium

framhållit, synes konstslöjden ej blott för sin utveckling utan även för sitt bestånd

vara i behov av att auktorsskydd kommer till stånd inom den närmaste

tiden. Ett sådant skydd för konstslöjdens alster kan även jämförelsevis,

lätt infogas i vår lagstiftning och kräver ej för sin tillämpning medverkan

av något förvaltningsorgan. Att under dylika förhållanden låta frågan om

auktorsskyddet vila under en kanske avsevärd tid synes icke vara att förorda.

Jag har fördenskull, i anslutning till riksdagens senast under fjolåret uttalade

uppfattning, ansett mig böra föreslå införande av auktorsskydd för konstslöjdens

alster.

Rörande räckvidden av de ifrågasatta! skyddsbestämmelserna föreslogo de

sakkunniga i det år 1914 avgivna betänkandet, att skyddet skulle omfatta

konstslöjden i dess helhet. Däremot intog kommerskollegium år 1915 den

ståndpunkten, att skyddet skulle gälla konsthantverket samt av konstindustrien

möbeltillverkningen och guldsmidet. Eörsta lagutskottet uttalade 1919, att

skyddet principiellt borde omfatta hela konstslöjden. I fjolårets riksdagsskrivelse

har tillkännagivits anslutning till den åsikten, att lagskyddet

bör gälla all konstslöjd, vilket dock icke ansetts utesluta, att

vid en på sådan grund utformad lagstiftning särskilda omständigheter

kunna påkalla undantag från skyddets verkningar beträffande vissa

industrier. Under den nu verkställda utredningen har från en del håll gjorts

gällande, att vissa industrigrenar borde ställas utanför en dylik lagstiftning.

Sålunda har Östergötlands och Södermanlands handelskammare påyrkat, att

undantag måtte göras för metall- och textilindustrierna. Denna mening torde

delas även av Stockholms handelskammare. Sveriges industriförbund har framhållit

såsom önskvärt, att undantag från skyddet måtte göras för textilindustriens

produkter eller åtminstone för vävnader, avsedda för beklädnadsartiklar.

Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg hava ifrågasatt, huruvida

icke de industrigrenar, vilkas utövare ej önska skydd, skulle kunna undantagas

från lagens tillämjdighetsområde, varjämte Västergötlands och norra

Hallands handelskammare framhållit behovet av bestämmelser, som förhindra,

att säsongvaror och enklare nyttighetsartiklar komma att hänföras till konstindustrien.

Enligt vad den nu verkställda utredningen giver vid handen förefinnes

inom textil-, metall- och hushållsglasindustrierna en önskan, att dessa

industrier icke måtte bliva föremål för rättsskydd. Kommerskollegium har i

sitt senaste utlåtande ansett rättsskyddet böra omfatta konstslöjden i allmänhet

men funnit undantag böra stadgas för beklädnadsartiklar och vävnader,

avsedda för dylika artiklar.

För min del ansluter jag mig till den uppfattningen, att, därest auktorsskydd

införes för konstslöjdsalster, detta skydd principiellt bör utsträckas till

att gälla konstslöjdens hela område. I detta hänseende böra icke tillämpas

olika regler för konsthantverk och konstindustri. Såsom under frågans

föregående behandling framhållits, måste det ofta möta olösliga svårigheter

att avgöra, huruvida ett föreliggande alster är en produkt av hantverk eller

industri. Enligt min uppfattning bör alltså endast där det kan påvisas, att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

31

för någon viss näringsgren påtagliga olägenheter skulle uppstå genom införande

av skydd, denna ''näringsgren ställas utanför skyddet. Detta torde vara

förhållandet endast i fråga om de näringsgrenar, vilka för sill tillverkning äro

beroende av utländska förebilder och genom införande av skydd skulle berövas

tillgång till dessa. Något berättigat intresse att obehindrat kunna eftergöra

inländska mönster och modeller lärer icke föreligga.

Den verkställda utredningen torde hava givit vid handen, att det svenska

konsthantverket icke längre har behov av utländska förebilder. Beträffande

åter konstindustrien synes det vara obestridligt, att ett dylikt behov förefinnes

inom beklädnadsindustrien. Ej blott den del av textilindustrien, som tillverkar

vävnader för beklädnadsändamål, utan även vissa andra grenar av

beklädnadsindustrien torde vara hänvisade till att följa modets växlingar i

de på detta område ledande länderna. Någon utsikt att inom landet frammana

nya mönster och modeller för beklädnadsindustrien lärer, såsom kommerskollegium

framhållit, näppeligen förefinnas. I likhet med kommerskollegium

anser jag därför lämpligt, att beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda

för dylika artiklar, lämnas utom skyddets tillämplighetsområde. Härvid synes

uttrycket beklädnadsartiklar böra givas en jämförelsevis vidsträckt tolkning.

Parasoller, näsdukar, spetsar o. d. torde sålunda böra hänföras till sådana

artiklar. Därest en vävnad väl lämpar sig till såväl beklädnadsartiklar

som andra ändamål, bör den tydligen vara undantagen från skydd. Däremot

bör den omständigheten, att en vävnad kan tänkas erhålla användning för

dylika artiklar, icke medföra denna verkan, om vävnadens naturliga och ojämförligt

viktigaste användning är en annan. Vad åter angår den del av textilindustrien,

som icke tillverkar vävnader för beklädnadsartiklar, synes anledning

icke föreligga att göra undantag från skyddet.

De skäl, som alltså föranleda beklädnadsindustriens ställande utanför det

tilltänkta skyddet, synas icke föreligga beträffande någon annan industri.

För Övriga industrier torde icke kunna aberopas något lojalt behov att efterbilda

utlandets konstslöjd. Vidkommande metallindustrien finner jag i likhet

med kommerskollegium de anförda betänkligheterna mot införande av

skydd i viss mån överdrivna. I regel torde de mönster och modeller, som

inom denna industrigren komma till användning vid produktion i större omfattning,

icke falla inom ramen för ett konstslöjdsskydd. Någon möjlighet

för en näringsidkare att förskaffa sig monopol på standardartiklar lärer icke

föreligga. Ej heller synes den omständigheten, att för vissa inom metallindustrien

använda mönster skydd kan beredas enligt 1899 års lag, böra medföra

nämnda industris uteslutande från auktorsskydd. Det torde för övrigt

ytterst sällan komma att inträffa, att ett alster, vilket åtnjuter skydd såsom

konstverk, tillika skyddas på grund av registrering enligt mönsterlagen.

Märkas bör även, att dylikt dubbelt skydd kan tänkas uppkomma även med nu

gällande lagstiftning.

Då auktorsskyddet sålunda enligt min mening med nu angivna undantag

bör gälla för konstslöjden i dess helhet, uppkommer frågan, när ett alster av

hantverk eller industri blir att betrakta såsom konstslöjdsalster och alltså bör

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Haj:ts proposition nr 2.

åtnjuta skydd. Tydligen kan ett uttömmande svar på denna fråga icke givas

i lag. En legal definition på alster av konstslöjd lärer icke kunna uppställas.

Det måste i varje enskilt fall överlämnas åt domstol att avgöra, huruvida

ett omtvistat alster kan betraktas som en konstslöjdsprodukt. Till

ledning härvid torde tjäna, att ett konstslöjdsalster i mer eller mindre övervägande

grad bör avse ett praktiskt ändamål. Tillika måste emellertid uppställas

den fordran, att alstret kan anses såsom ett verk av bildande konst,

d. v. s. att detsamma genom individuell formgivning syftar till eu estetisk

verkan. Ett föremål, som framställts utan varje konstnärlig originalitet, kan

alltså icke betecknas som ett konstslöjdsalster. Allenast i den mån en hantverks-

eller industriprodukt genom upphovsmannens skapande verksamhet gestaltats

i en konstnärlig form, kan auktorsrätt uppkomma. Då skyddet

emellertid omfattar endast den ur konstnärens individuella åskådning framgångna

utformningen, följer därav, att varken det framställda alstrets

rent tekniska element eller det använda motivet utgör föremål för skydd. Endast

då ett alster såsom helhet betraktat framstår såsom efterbildning av ett

annat verk, föreligger intrång i auktorsrätten. Däremot är det uppenbarligen

tillåtet för envar att i fri anslutning till ett konstslöjdsalster framställa ett

Bytt, i det väsentliga självständigt sådant. I likhet med övriga verk av bildande

konst bör ett konstslöjdsalster skyddas under alla stadier av sin tillblivelse.

Även ritningar och modeller till dylika alster böra därför inbegripas

under det konstnärliga skyddet.

Såsom en allvarlig olägenhet med ett auktorsskydd för konstslöjdens alster

har stundom framhållits svårigheten att vid rättstillämpningen bestämma skyddets

räckvidd. Från olika håll har anförts, att det ofta vore omöjligt att avgöra,

huruvida ett hantverks- eller industrialster vore att anse som ett verk av

bildande konst, samt att ovissheten därom måste skapa osäkerhet inom näringslivet

och verka hämmande på produktionen. I syfte att förebygga dylika

svårigheter har kommerskollegium föreslagit inrättande av en särskild institution,

en s. k. konstslöjdsnämnd, vilken skulle erhålla till uppgift att dels i

samband med en fakultativ registrering av konstslöjdsalster undersöka, huruvida

ett visst föremål vore att anse som dylikt alster, dels ock efter anmodan

av domstol avgiva utlåtande rörande icke registrerade alster.

Visserligen kan det icke förnekas, att i åtskilliga fall svårigheter kunna

uppstå vid avgörande av frågan, huruvida ett visst föreliggande alster skall

betraktas såsom en produkt av konstslöjd. Denna fråga torde dock icke erbjuda

större vanskligheter än åtskilliga andra spörsmål, som komma under domstolarnas

prövning. I rättspraxis saknas icke exempel på att likartade frågor

kunna uppstå även beträffande andra arter av auktorsskydd. Att för ifrågavarande

jämförelsevis begränsade område anordna ea särskild statlig sakkunniginstitution

har därför icke synts mig vara nödvändigt. Den föreslagna konst - slöjdsnämnden, vilken åtminstone under de första åren torde få antagas komma

att medföra ej oväsentliga kostnader för statsverket, synes mig icke fylla

något verkligt behov. Säkerligen komma parter i mål rörande auktorsrätt

till konstslöjdsalster att genom inkallande av vittnen och förebringande av

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

33

utredning genom sakkunniga förse domstolarna med erforderligt material för

tvistefrågans bedömande. I sitt till kommerskollegium avgivna yttrande har

akademien för de fria konsterna förklarat sig villig att vid uppkomna tvister

avgiva utlåtande i dylika frågor. Av utredningen framgår även, att genom

samverkan mellan porslinsindustrien och Svenska slöjdföreningen skapats en

jury för sakkunnig granskning av keramiska produkter. En likartad institution

finnes jämväl för bedömande av tapetindustriens alster. Det torde kunna

förväntas, att dylika på enskilt initiativ tillkomna organisationer likasom även

Svenska slöjdföreningen och likartade sammanslutningar komma att beredvilligt

biträda med utredning i mål av ifrågavarande art.

Såsom i det föregående berörts, förordades i den vid 1919 års lagtima riksdag

väckta motionen i detta ämne, att för erhållande av sakkunnig prövning

samtliga mål angående tillämpning av ifrågavarande bestämmelser skulle

behandlas vid ett speciellt forum, i vilket hänseende föreslogs, att målens upptagande

skulle tillhöra Stockholms rådhusrätt. Denna mening kan jag icke

biträda. Ett dylikt stadgande skulle icke äga motsvarighet i nuvarande patentoch

varumärkeslagstiftning, och någon anledning att i förevarande hänseende

göra undantag från de allmänna reglerna om forum synes icke föreligga. Därtill

kommer, att ett dylikt undantag otvivelaktigt kunde komma att medföra

svårigheter särskilt för mindre bemedlade hantverkare, vilka driva sin näring

i olika delar av landet.

I fråga om skyddstidens längd innehåller den reviderade bernkonventionen

i artikel 7 första stycket, att det genom konventionen bestämda skyddet varar

under auktors livstid och femtio år efter hans död. Detta är emellertid att betrakta

endast såsom ett principuttalande. Den faktiskt gällande regeln utsäges

i artikelns andra stycke, som föreskriver, att för det fall — vilket fortfarande

är för handen — att nämnda skyddstid icke blir likformigt antagen

av alla unionsländerna, skyddstiden skall bestämmas enligt lagen i det land,

där skydd påkallas, utan att tiden dock kan överskrida den i verkets hemland

fastställda skyddstiden, samt att följaktligen de fördragsslutande länderna

icke äro förpliktade, att tillämpa bestämmelsen i artikelns första stycke i

större utsträckning än som är förenligt med - deras inre lagstiftning. Varje

stat äger alltså att oberoende av konventionen träffa bestämmelser angående

skyddstidens längd. I vårt land gäller skyddet för verk av bildande konst

enligt 13 § i konstverkslagen intill utgången av trettionde året efter det, under

vilket konstnären avlidit. För verk av konstnär utan uppgivet eller under

diktat namn njutes enligt 14 § skydd intill utgången av trettionde året efter

det, under vilket verket först offentliggjordes. Enligt vad till kommerskollegium

inkomna yttranden utvisa, har från flera håll gjorts gällande, att berörda

bestämmelser icke böra tillämpas i fråga om alster av konstslöjd. Det har

sålunda framhållits, dels att skyddstiden vore för lång, dels ock att utgångspunkten

för dess beräknande vore sådan, att utomstående endast med svårighet

kunde beräkna tiden för skyddets upphörande. Dessa anmärkningar finner

jag beaktansvärda. Även om införandet av rättsskydd för konstslöjden

icke — såsom under utredningen anförts — torde kunna medföra monopolise
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 2 käft. (Nr 2.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mai ds proposition nr S.

ring av vissa konstslöjdsalster, lärer det ur samhällets synpunkt vara olämpligt,

att upphovsmannen till ett dylikt alster och hans rättsinnehavare under

så lång tid, som angives i konstverkslagen, skola äga uteslutande rätt till alstrets

mångfaldigande. Någon olägenhet synes ej heller i fråga om konstslöjden vara

förbunden med skyddstidens förkortande. Behovet av skydd mot illojal efterbildning

föreligger i regel blott under en jämförelsevis begränsad tid. Märkas

bör även, att skyddstiden för patent är inskränkt till femton år. Det synes

vara riktigt, att konstslöjdens alster, som i främsta rummet avse att fylla

praktiska ändamål, med avseende å skyddstidens längd jämställas med alster

av skapande verksamhet inom det tekniska området. Vad angår sättet för

skyddstidens beräknande torde det vara mindre lämpligt, att tiden ställes

i beroende av upphovsmannens livstid. Utgångspunkten för tidens beräknande

bör väljas på sådant sätt, att utomstående lätt kunna utröna, huruvida

skyddet upphört. Jag har därför ansett, att skyddet för konstslöjdsalster bör

gälla intill utgången av femtonde året efter det, under vilket alstret först

offentliggjordes, eller där verket vid konstnärens död ej var offentliggjort,

intill utgången av femtonde året efter auktors dödsår. Härvid förstås med

alstrets offentliggörande ej blott dess utgivande, d. v. s. dess utlämnande i ett

antal exemplar till salu eller till spridande på annat sätt, utan jämväl dess

offentliggörande i annan form, t. ex. genom utställande.

Enligt 5 § i konstverkslagen äger envar till sitt enskilda bruk efterbilda

konstverk. Vill någon låta ett konstverk till dylikt bruk efterbildas genom

annan, är dock konstnärens tillstånd erforderligt, där efterbildandet skall

ske genom konstnärligt förfarande. Kommerskollegium har nu i sitt utlåtande

föreslagit, att rätt till fri efterbildning för eget bruk icke måtte medgivas

i fråga om konstslöjdens alster. Enligt vad i utlåtandet uppgivits, har

särskilt från det textila konsthantverkets sida med styrka framhållits, att

en dylik frihet skulle göra skj^ddet för konstslöjden tämligen illusoriskt och

saknade berättigande. Till stöd för sin mening har kommerskollegium anfört,

att det vore väsentligt lättare att efterbilda konstslöjdsföremål, särskilt enklare

sådana, än egentliga konstverk. Sålunda syntes ej förutsättas någon större

yrkesskicklighet för att eftergöra ett sömnadsföremål, i allt fall erfordrades

ej något konstnärligt förfarande. Sådant förfarande vore ej heller behövligt

för att efter en katalog eftergöra exempelvis åtskilliga möbler. Att alstrets

upphovsman därigenom komme att lida intrång kunde svårligen förnekas,

då han kunde gå miste om åtskilliga beställningar.

T det år 1914 framlagda sakkunnigbetänkandet anfördes såsom skäl för

ifrågavarande bestämmelsers upptagande i konstverkslagen, bland annat:

Visserligen hade från konstnärshåll hemställts om en sådan avfattning av berörda

stadganden, att även det efterbildande, som skedde till enskilt bruk,

.skulle vara beroende av konstnärens samtycke. De sakkunniga hade emellertid

ansett sig även här böra fasthålla vid den uppfattningen av auktorsrätten,

att densamma icke kunde innebära annat eller mera än befogenheten

för en författare eller konstnär att bestämma i fråga om sina verks offentliggörande.

På sagda uppfattning byggde så väl de utländska auktorsrättsliga syste
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

35

men som de förut gällande svenska lagarna. Den grundsats, som sålunda

tagit sig uttryck i vår lagstiftning, syntes ock stå i full överensstämmelse

med hos oss på området härskande rättsåskådning.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida, såsom de sakkunniga uttalat, rätten

till fri efterbildning för enskilt bruk har sin grund i auktorsrättens natur.

Oavsett huru därmed förhåller sig, synes emellertid en dylik rätt, vilken

såsom de sakkunniga anmärkt, återfinnes i de utländska auktorsrättsliga systemen,

vara väl grundad. Rätt till fri efterbildning för enskilt bruk torde

nämligen icke nämnvärt skada de intressen, man med ett auktorsskydd vill

skydda, men ett förbud mot dylik efterbildning skulle mången gång kunna

giva anledning till rättegångar, vilka för den allmänna rättskänslan skulle

te sig obefogade. Berörda inskränkning synes mig böra tillämpas jämväl i

fråga om konstslöjdens alster. Tillräckliga skäl torde icke föreligga att på

denna punkt göra avvikelse från den eljest gällande regeln.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande framhållit önskvärdheten av att den

i konstverkslagen — liksom i de övriga lagarna på det auktorsrättsliga området

— fastslagna ömsesidighetsgrundsatsen måtte tillämpas jämväl beträffande

det föreslagna konstslöjdsskyddet. Såsom redan omnämnts, har emellertid

Sverige utan förbehåll om reciprocitet i denna del biträtt den reviderade

Hernkonventionen och därigenom förbundit sig att, därest skydd beredes den

inhemska konstslöjden, skydda jämväl konstslöjdsalster från annat till bernunionen

hörande land, oberoende av om svensk konstslöjd åtnjuter skydd i

alstrets hemland. Vid sådant förhållande är det icke möjligt att beträffande

konstslöjdsskyddet vidhålla kravet på reciprocitet. Det torde ej heller vara

förenat med någon olägenhet att för detta begränsade område uppgiva ömsesidighetsgrundsatsen,

då de flesta länder, vilkas konstslöjd kan tänkas erhålla

någon betydelse för vårt land, redan infört konstslöjdsskydd. Märkas

bör även, att — med undantag av Frankrike •— alla de till bernunionen hörande

länder, vilka anordnat skydd för konstslöjd, på grund av konventionens

bestämmelser åtagit sig skyldighet att skydda i annat unionsland hemmahörande

konstslöjdsalster oberoende av ömsesidighet.

Den gällande konstverkslagen har, liksom de övriga auktorsrättsliga lagarna,

tillagt sig återverkande kraft. Lagen ägeT sålunda tillämpning jämväl

å konstverk, som utförts före lagens ikraftträdande. Någon anledning att

tillämpa en annan regel i fråga om den nu föreslagna lagstiftningen synes

ej föreligga. Den omständigheten, att alster av konstslöjd tidigare saknat

skydd, bör ej hindra att redan utförda alster komma i åtnjutande av det föreslagna

skyddet. I likhet med vad som stadgats i konstverkslagen torde dock

böra göras undantag från nämnda grundsats så till vida, att därest konstverk

före lagens ikraftträdande lovligen efterbildats, redan utförda efteTbildningar

må fritt spridas samt att för efterbildning avsedda formar och andra materialier,

som förfärdigats före angivna tid, fortfarande må användas och de

därmed utförda efterbildningarna fritt utgivas. Det torde vara med billighet

överensstämmande, att därest någon nedlagt möda och kostnader på en verk
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!,. Maj:ts proposition nr 2.

samhet, som enligt gällande lagstiftning varit tillåten, han icke genom en

lagändring förhindras att fritt tillgodogöra sig utbytet av verksamheten.

Av vad sålunda anförts framgar, att jag icke anser den gällande konstverkslagen

böra i oförändrat skick utsträckas till att gälla även konstslöjdens

alster. I vissa avseenden äro med hänsyn till konstslöjden ändringar i lagen

påkallade. De flesta av lagens föreskrifter synas emellertid i tillämpliga

delar böra erhålla giltighet även i fråga om alster av konstslöjd. Vid sådant

förhållande lärer det icke vara nödigt eller lämpligt att i en särskild lag meddela

bestämmelser om skydd för dylika alster. En sådan fristående lag

skulle komma att, såsom ock det av kommerskollegium framlagda förslaget

utvisar, erhålla i huvudsak samma innehåll som konstverkslagen. Jag anser

mig således böra föreslå, att erforderliga bestämmelser meddelas genom vidtagande

av ändringar i konstverkslagen.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och

23 §§ i lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

37

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 mai 1919 (nr 382)

om rätt till verk av bildande konst.

Härigenom förordnas, att 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 om

rätt till verk av bildande konst skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §.

Enligt de här nedan givna bestämmelser skyddas rätten till verk av bildande

konst, såsom; teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst

samt byggnadskonst.

Till verk av bildande konst hänföras jämväl alster av konsthantverk och

konstindustri; dock att heklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika

artiklar, icke äro föremål för skydd enligt denna lag.

13 §.

Konstnärs rätt enligt denna lag vare, där ej annat följer av vad i 14 § är

stadgat, gällande intill utgången av trettionde året efter det, under vilket

han avlidit.

För verk av konstnär utan uppgivet eller under diktat namn njutes, med

det undantag, varom i första stycket är sagt, skydd enligt denna lag intill

utgången av trettionde året efter det, under vilket verket först offentliggjordes.

14 §.

För verk, varom i 1 § andra stycket sägs, njutes skydd enligt denna lag

intill utgången av femtonde året efter det, under vilket verket först offentliggjordes.

Var dylikt verk vid konstnärens död icke offentliggjort, galle skyddet intill

utgången av femtonde året efter konstnärens dödsår.

23 §.

Denna lag tillämpas på konstverk av svensk medborgare, så ock på konstverk

av utländsk medborgare, vilket först utgivits här i riket.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Lagens bestämmelser kunna av Konungen förklaras delvis eller helt och

hållet gälla även konstverk av annat lands medborgare samt konstverk, som

först utgivits i samma land; dock att förklarande, att lagen skall gälla annat

konstverk än alster av konsthantverk och konstindustri, må meddelas allenast

under förutsättning av ömsesidighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926, och skall med avseende på alster av

konsthantverk och konstindustri, som dessförinnan utförts, vad i 25 § i ovannämnda

lag den 30 maj 1919 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

39

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 oktober

1925.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 maj 1925,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag

om ändrad lydelse av 1, 13, U och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 (nr 382)

om rätt till verk av bildande konst.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Per Santesson.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr $}.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 23 oktober 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Sciilyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lagrådets den 12 i denna

månad avgivna utlåtande över det den 15 maj 1925 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj

1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst; därvid föredraganden hemställer,

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, efter

en mindre redaktionell jämkning i 14 §, jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas 1926 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till nästkommande

års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

151509

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:63 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 om rätt ti s. 6 i texten
  2. 1LU 1926:9 Utlåtande i anledning av dels Kung/. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, VA. 1! och 23 §$ i lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk s. 1 i texten