Sök i Ratio Lex

Angående anordnande av en statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar m. m

1926-02-25 · 62 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 58 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:204, Angående anordnande av en statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

1

Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anordnande av en

statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar

m. m.; given Stockholms slott den 25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Lindeks, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders anför:

Den senaste mul- och klövsjukeepizootien i Sverige, vilken utbröt i början

av november månad 1924 och därefter erhöll en synnerligen vidsträckt spridning

framför allt i Malmöhus län och vissa delar av Kristianstads län, har

föranlett att, såsom jag omförmälde under punkt 54 i statsverkspropositionens

till innevarande års riksdag nionde huvudtitel, till undersökning upptagits

dels frågan om de åtgärder, som för vårt lands vidkommande kunna vara de

lämpligaste för bekämpande av mul- och klövsjukan, dels ock frågan i vilken

utsträckning och på vad sätt staten bör ikläda sig av sjukdomen och dess beBihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. (Nr 20b.)

Inledning.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Hittills tilllämpade

regler

rörande

ersättning av

statsmedel.

kämpande förorsakade kostnader. Sålunda hava av mig jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillkallade sakkunniga dels för utredning rörande åtgärder för bekämpande

av mul- och klövsjukeepizootien inom landet (mul- och klövsjukesakkunniga)

och dels för utredning om och på vad sätt statens medverkan må kunna

lämnas för försäkringsverksamliet mot smittsamma husdjursjukdomar (husdjursförsäkringssakkunniga)

slutfört sina uppdrag och respektive den 30 november och

15 december 1925 avlämnat betänkanden i nämnda ämnen. Betänkandena hava

för yttranden varit remitterade till ett flertal myndigheter; och hava

dessa yttranden numera inkommit till Kungl. Maj:t. Beträffande förstnämnda

fråga angående de åtgärder, som för vårt lands vidkommande kunna

vara de lämpligaste för bekämpande av mul- och klövsjukan, har ytterligare

utredning ansetts erforderlig, varför förslag i detta avseende icke torde

kunna föreläggas innevarande års riksdag. Däremot synes mig möjligt att

redan nu taga ståndpunkt till förutnämnda andra spörsmål, nämligen i vilken

utsträckning och på vad sätt staten bör ikläda sig av mul- och klövsjukan

och dess bekämpande förorsakade kostnader. Jag går nu att framlägga

visst förslag i detta hänseende, samtidigt som jag anhåller att på nytt få

anmäla frågan om uppförande å riksstaten för budgetåret 1926—1927 av

anslag till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland

husdjuren.

De grundläggande föreskrifter, som för närvarande gälla i fråga om åtgärder

mot mul- och klövsjukan, återfinnas i förordningen den 9 december 1898 (nr

126) angående vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma

sjukdomar bland husdjuren. I nämnda förordning föreskrives, att kostnader

för veterinär tjänsteförrättning skola gäldas av allmänna medel samt att

staten skall tillhandahålla för slutdesinfektionen erforderliga desinfektionsmedel

med undantag av kalk. I förordningen förutsättes ej, att mul- och klövsjukan

skall bekämpas genom nedslaktning av djurbesättningar, inom vilka

sjukdomen yppat sig. Nedslaktningsförfarandet, som t. o. m. våren 1924

med framgång tillämpats för sjukdomens bekämpande, grundar sig endast

på ett medicinalstyrelsen genom Kungl. Maj:ts brev den 4 november och 22

december 1892 givet bemyndigande att vidtaga alla de åtgärder, styrelsen

kan finna nödiga för sjukdomens hämmande och förebyggande av dess vidare

utbredning. Enligt Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 14 oktober

1911 utgår ersättning av allmänna medel för nedslaktade djur efter föreskriven

värdering. Med stöd av nyssnämnda bemyndigande har medicinalstyrelsen

vidare ansett sig höra vid tillämpning av nedslaktningsmetoden bekosta alla

erforderliga desinfektionsåtgärder.

Även i de fall, då i Malmöhus län och vissa delar av Kristianstads bill

isoleringsmetoden kommit till användning under den senaste epizootien, hava

samtliga desinfektionskostnader jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 6 mars 1925

bestritts av allmänna medel.

Här må slutligen erinras om kungörelsen den 6 juni 1925 angående

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

3

understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade

av mul- och klövsjukeepizootien inom landet. Enligt denna kungörelse kan

djurägare under vissa förutsättningar och efter i kungörelsen angivna grunder

på därom gjord ansökan komma i åtnjutande av statsunderstöd dels för

av mul- och klövsjuka förorsakad förlust i mjölkavkastning dels ock för nötkreatur,

som dött i mul- och klövsjuka. Dylikt understöd utgår allenast

för förlust, som inträffat efter den 14 januari 1925 och — jämlikt

kungörelse den 16 augusti 1925 — före den 16 september 1925. I vissa

särskilda fall kan dock understöd utgå även för förlust, som inträffat under

tiden 8 november 1924—14 januari 1925. Understöd kan vidare, därest särskilt

ömmande omständigheter äro för handen, utgå till enskild person, som

exempelvis genom cemering eller dylikt utsatts för intrång i näringsutövning

eller förorsakats minskning i arbetsförtjänst. Slutligen kan enligt författningen

statsbidrag utgå till ömsesidig försäkringsanstalt, som meddelat försäkring

för förlust av nötkreatur eller mjölk på grund av mul- och klövsjuka.

Med avseende på nu förevarande spörsmål eller frågan om ersättning av

statsmedel för kostnader och skador förorsakade av mul- och klövsjuka hava

mul- och klövsjukesakkunniga i sitt förutberörda betänkande föreslagit:

att, där jämlikt gällande föreskrifter djur dödats eller varor, redskap eller

andra föremål förstörts, ägaren skall vara berättigad till ersättning av statsmedel

med fulla värdet av vad han sålunda förlorat;

att, om förbud utfärdats mot bortförande av mjölk av idisslande djur,

tillhörande besättning å egendom, som ej förklarats smittad av mul- och

klövsjuka, eller egendom, där slutlig smittrening skett, den, som äger tillgodogöra

sig avkastningen av mjölken, skall vara berättigad til) ersättning

för den förlust i mjölkavkastningen, som genom förbudet tillskyndats honom;

att ersättning skall utgå för handräckning åt veterinär vid nedslaktning

av djur och vid smittrening;

att, om genom i vederbörlig ordning påbjudna åtgärder för bekämpande

av mul- och klövsjuka, såsom avspärrning av visst område eller dylikt, enskild

vållats väsentligt intrång i hans näring eller avsevärd minskning i

hans arbetsförtjänst, ersättning därför må kunna tillerkännas honom, där

särskilt ömmande omständigheter äro för handen;

samt att kostnader för veterinärförrättning samt för kalk och andra föreskrivna

smittreningsmedel skola bestridas av statsmedel.

Nämnda bestämmelser innefattas i §>§ 23—27 i det till de sakkunnigas

betänkande fogade förslaget till lag angående mul- ocli klövsjuka.

I det föregående har i största korthet berörts frågan om ersättning av

statsmedel direkt till vederbörande djurägare för av mul- och klövsjuka förorsakade

kostnader och skador. Det har emellertid även satts ifråga, att

staten skulle i annan ordning lämna bidrag till förevarande ändamål, näm
-

MuL och klotsjukesakkunnigas

förslag

i ersättningsfrågan.

Förslag

rörande statsunderstöd

åt

försäkringsverksa

mhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Motion vid

1921 års

riksdag.

Förslag år

1921 av

Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolaget.

ligen genom att ekonomiskt stödja en försäkringsverksamhet, som avser att

bereda skydd mot förluster på grund av mul- och klövs jaka.

Vid 1921 års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren en motion,

nr 58, i vilken ifrågasattes att genom någon försäkringsform, vartill statsbidrag

lämnades, ålägga varje djurägare en viss årlig avgift per djur eller

i förhållande till besättningens värde, vilka medel skulle förvaltas av t. ex.

lantbruksstyrelsen och med tillhjälp av statsmedel användas till bekämpande

av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.

Motionen blev av riksdagen avslagen.

I anledning av berörda motion ingav emellertid Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget

den 23 februari 1921 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

en promemoria med förslag angående viss fördelning

mellan staten och djurägarna av kostnaderna för bekämpande genom nedslagning

av mul- och klövsjuka. Detta förslag gick ut på att staten skulle

ersätta endast J/3 av värdet av de djur, som nedslaktades, samt att djurägarna

beträffande återstående 2/a av djurens värde ävensom övrig med

sjukdomen förenad ekonomisk risk skulle hava att säkerställa sig genom försäkring

i enskild försäkringsanstalt.

Yttranden häröver infordrades dels från medicinalstyrelsen dels ock från

lantbruksstyrelsen och försäkringsinspektionen gemensamt samt sedermera

även från statskontoret.

Medicinalstyrelsen, som gav förslaget en betydligt vidare omfattning än

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, ansåg, att den ifrågasatta försäkringen

borde omfatta de mest härjande kreatursfarsoterna, nämligen boskapspest

hos nötkreatur, elakartad lungsjuka hos nötkreatur, mul- och klövsjuka

lios klövbärande djur samt mjältbrand hos nötkreatur. Styrelsen förordade

vidare, att genom den planerade försäkringen ersättning borde lämnas djurägarna

för de på grund av vederbörande myndighets förordnande dödade

djurens fulla värde i friskt tillstånd, för mjölkförlust under den tid, gården

varit smittad eller misstänkt för smitta, för det kreatursfoder samt den

gödsel, som vid desinfektionen måst förstöras, ävensom för förlust genom

avlysning av betesmark. Dessa ersättningar ävensom övriga utgifter i och

för bekämpande av de farsoter, försäkringen avsåge, såsom till exempel för

desinfektionsmedel, gravgrävning, desinfektions- och annat liandräckningsarbete,

bevakning m. m. skulle utgå från en fond, som bildats dels genom

premieintäkter och inträdesavgifter och dels genom statsbidrag. Kostnaderna

för veterinärernas tjänsteresor samt extra och andra veterinärers arvoden

syntes styrelsen böra bestridas av staten. Styrelsen ansåg det slutligen synnerligen

önskvärt, att en kreatursförsäkring i antytt syfte komme till stånd.

Lantbruksstyrelsen och försäkringsinspektionen ansågo, att Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolagets förslag angående omläggning av sättet för bestridande

av kostnaderna för ersättning för vid mul- och klövsjukefarsoter

nedslaktade djur icke borde föranleda vidare åtgärd. Till stöd härför anfördes

bland annat, att en fördelning av dessa kostnader endast kunde ske

under villkor, att obligatorisk försäkring infördes för den del av ersättningen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

o

som ej skulle täckas av skattemedel. Ty vid frivillig försäkring komme det

alltid att finnas djurägare, som försummade att försäkra sin besättning och

som sålunda ej skulle få full ersättning. I dylika fall måste vederbörande

frestas att dröja med anmälan av misstänkta sjukdomsfall, varigenom farsoternas

effektiva bekämpande skulle försvåras. Det vore emellertid ej möjligt att låta

den obligatoriska försäkringen omfatta djurägare i de landsdelar, där farsoten

uppträtt mycket sällan eller icke alls. Och att införa en särbeskattning

av djurägare i övriga delar av landet, d. v. s. i Skåne, syntes icke

rättvist, då ju farsoternas bekämpande genom nedslaktning skedde för att

skydda även andra landsändar för smitta.

Sedan jämväl statskontoret i avgivet yttrande avstyrkt den av Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolaget gjorda framställningen, beslöt Kungl. Maj:t

den 9 maj 1924, att framställningen icke skulle föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Sedan nedslaktningsmetoden för bekämpande av mul- och klövsjuka den 15

januari 1925 upphört att tillämpas i vissa delar av landet, ingav chefen för

försäkringsinpektionen, överdirektör P. G. Laurin, den 11 februari 1925 till

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ett förslag i syfte att avhjälpa

den »försäkringsnöd», som han ansåg hava uppstått i fråga om försäkring

mot mul- och klövsjuka. Enligt detta förslag skulle staten inträda

såsom garant för att försäkringspremierna ej skulle behöva överstiga vissa

maximibelopp, fastställda med hänsyn till risken på olika orter vid den tidpunkt,

då försäkring tecknades. För att sådan statsgaranti skulle kunna

beviljas, borde emellertid i stort sett alla de ifrågavarande försäkringarna

sammanslutas till ett enda försäkringsbestånd, som om de vore tecknade i

ett bolag, vilket skulle kunna ske genom obligatorisk återförsäkring av dessa

försäkringar i ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget Robur. Robur skulle

träffa avtal med de direkttecknande bolagen om återförsäkring av alla deras

försäkringar mot smittsamma sjukdomar till den del, som de avsåge att bereda

ersättning vid fall av mul- och klövsjuka dels för dödsfall bland

djuren, förorsakade av sjukdomen, dels för mjölkförlust. Skaderegleringarna

skulle verkställas av Robur. Om brist uppstode för året, sedan premier utdebiterats

intill de fastställda maximibeloppen, skulle denna brist täckas av

staten. Genom återförsäkringsavtalet och statsgarantin skulle bolagen sättas

i stånd att meddela djurägarna försäkring till en premie, som icke bleve betungande

för dem.

Förslag år

1925 av

chefen för

försäkringsinspektionen.

I anledning av det sålunda framlagda förslaget hemställde Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolaget i en den 19 februari 1925 till statsrådet och chefen

för jordbruksdepartementet ingiven skrivelse, att förslaget måtte lämnas utan

avseende.

Bolaget ansåg nämligen, att någon försäkringsnöd icke vore för handen,

enär bolaget fortfarande beviljade försäkringar mot smittsamma sjukdomar

och mjölkförlust endast med den inskränkningen, att försäkring ej meddelades

på närmare avstånd från smittat eller spärrat område än cirka 5 kilo
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Frågans behandling

vid

1925 års riksdag.

meter. Om vissa ifrågasatta lättnader beträffande mjölktransporter från

spärrade områden av myndigheterna medgåves, komme bolaget att taga i

övervägande att modifiera även denna »5-kilometersrestriktion». Vidare

framhölls, att ett bifall till förslaget skulle för framtiden skapa ett farligt

prejudikat icke blott i fråga om kreatursförsäkringar utan jämväl med avseende

på andra försäkringsformer såsom liv- och brandförsäkring. Dessutom

skulle en statsgaranterad högsta premie för de svaga eller efter mindre

sunda principer arbetande bolagen innebära försäkringsverksamhetens urartning

och lända försäkringstagarna till skada i stället för till gagn, varjämte

de i övrigt föreslagna anordningarna skulle medföra ett uppmuntrande av

de med mindre förutseende organiserade bolagen och detta på de mera förutseende

bolagens bekostnad. De föreslagna återförsäkringsavtalen måste

även ur såväl juridisk som administrativ synpunkt komma att medföra en

mängd komplikationer, som delvis vore av den art, att de icke ens i förväg

kunde överskådas.

överdirektör Laurins ovan berörda förslag remitterades till medicinalstyrelsen

och lantbruksstyrelsen för avgivande av gemensamt yttrande. Till

nämnda ämbetsverk överlämnades sedermera jämväl Skandinaviska kreatursförsäkringsbolagets

skrivelse att tagas i övervägande vid remissens besvarande.

I sitt den 10 mars 1925 avgivna yttrande ifrågasatte ämbetsverken till en

början, huruvida huvudmotivet för det framlagda förslaget, nämligen att en

viss försäkringsnöd skulle vara för handen, ägde full giltighet såsom skäl

till en så genomgripande förändring som den föreslagna. Vidkommande

den föreslagna anordningen med återförsäkring anförde ämbetsverken, att

en dylik anordning, även om den bleve förbunden med statsgaranti för premieutdebiteringar

över visst maximibelopp, skulle stöta på motstånd från

sådana bolags sida, som enligt egna beräkningar icke skulle skörda någon

vinst av återförsäkringen utan tvärtom måste räkna med högre utdebitering,

än som utan sådan återförsäkring skulle vara erforderlig. Under sådana

förhållanden skulle till den tilltänkta organisationen endast komma

att ansluta sig bolag, som på grund av redan kända förhållanden kunde beräkna,

att återförsäkringen för dem skulle medföra fördel. Men hela anordningen

bleve då tiimligen meningslös. Ämbetsverken ansåge sig därför

icke kunna tillstyrka det framlagda förslaget.

Ärendet remitterades därefter till mul- och klövsjukesakkunniga, vilka

med hänvisning till det av dem framställda förslag till ersättning för mjölkförlust

m. in. den 24 april 1925 återställde handlingarna till departementet.

I Kungl. Maj-.ts proposition, nr 231, till 1925 års riksdag angående understöd

av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av muloch

klövsjukeepizootien inom landet, berördes även i viss mån frågan om

försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar. Det i propositionen framlagda

förslaget om understöd såväl åt enskilda djurägare som åt ömsesidiga

försäkringsanstalter utgick nämligen från den förutsättningen, att den omläggning

av försäkringsverksamheten på ifrågavarande område, som betingades

av att nedslaktningsmetoden för bekämpande av mul- och klövsjuka

delvis övergivits, skulle hinna genomföras under år 1925.

Den av Kungl. Maj:t föreslagna understödsverksamheten avstyrktes av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts ''proposition Nr 204. 7

jordbruksutskottet (uti. nr 72), som ansåg, att det ifrågasatta understödet

borde utgå efter i vissa avseenden andra principer än de i propositionen

förordade. I samband härmed anförde utskottet, att det kunde ifrågasättas,

huruvida icke statens åtgärder å ifrågavarande område mera borde inriktas

på att i någon form stödja vederbörande försäkringsbolag, varigenom bolagen

sattes i stånd att till rimliga premier bereda djurägarna en effektiv

försäkring. Bland annat föreslog därför utskottet, utan angivande av några

särskilda riktlinjer, framställning till Kungl. Maj:t om skyndsam och allsidig

utredning i detta syfte.

Samma förslag framfördes även i en till utskottsutlåtandet fogad reservation,

vari för ovigt tillstyrktes bifall till Kungl. Maj:ts förslag med vissa

ändringar. Denna reservation blev av riksdagen bifallen.

I skrivelse den 5 juni 1925, nr 337, anhöll därefter riksdagen bland annat,

att Kungl. Maj:t ville låta utreda, om och på vad sätt statens medverkan

för försäkringsverksamliet mot mul- och klövsjuka kunde lämnas.

Vid föredragning i statsrådet den 17 juli 1925 av riksdagens omförmälda

skrivelse anförde jag, efter att hava omnämnt tidigare förslag i ämnet:

»Ovanberörda förslag till statens medverkan för försäkringsverksamhet emot

mul- och klövsjuka hava båda gått ut ifrån att nyssnämnda medverkan

borde grundas på den enskilda försäkringsverksamheten, vilket jag i mitt

yttrande till statsrådsprotokollet vid beslut om avlåtande till årets riksdag

av proposition om understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster,

förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien inom landet, också framhöll

såsom för närvarande nödvändigt. Därtill torde det även få anses såsom

givet, att man fortfarande måste räkna med bibehållandet av försäkringens

karaktär av frivillig. Inom den begränsade ram, som betingas av dessa båda nu

angivna förutsättningar anser jag, att den utredning, som av riksdagen ifrågasatts,

bör komma till stånd, varvid dock utredningen av praktiska skäl torde

böra utvidgas att gälla smittsamma husdjurssjukdomar överhuvud taget.»

Jämlikt erhållet bemyndigande tillkallade jag därefter förutberörda husdjursförsäkringssakkunniga,

nämligen ledamoten av riksdagens första kammare,

godsägaren G. Sederholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

J. Jönsson och t. f. byråchefen i riksförsäkringsanstalten E. Odelstierna

Nämnda sakkunnigas betänkande utmynnar i en hemställan, att åtgärder

måtte vidtagas för anordnande efter i betänkandet angivna grunder av en

statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar.

Dylik försäkring bör enligt de sakkunnigas mening av de olika bolagen

meddelas enligt fullt ensartade former. Bolag skall vara berättigat till

statsbidrag efter särskilda regler, därest den för visst år och län för skaderegleringen

erforderliga utdebiteringen per 100 kronors försäkringssumma överstiger

viss gräns. För rätt till statsbidrag vid dylik försäkring skall vidare

bland annat erfordras, att avsättning sker efter vissa bestämda regler till

en uteslutande för ifrågavarande försäkringsgren avsedd reservfond, som i

förekommande fall skall i fastställd utsträckning tagas i bruk för skade
-

Husdjursför
säkringssak*
kunniga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Infordrade

utlåtanden.

Nuvarande

forsäkrings
verksamhet.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

regleringen. Jämväl i övrigt skall enligt förslaget uppställas vissa villkor

för rätt att bedriva statsunderstödd försäkringsverksamhet av ifrågavarande

slag. Jag återkommer emellertid senare till en mera detaljerad redogörelse

för det föreliggande förslaget.

Utlåtanden över husdjursförsäkringssakkunnigas betänkande hava infordrats

från statskontoret, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, försäkringsinspektionen

och samtliga länsstyrelser i riket, vilka sistnämnda haft att i frågan

höra vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Vid utlåtandenas

avgivande skulle jämväl tagas i beaktande vad mul- och klövsjukesakkunniga

föreslagit i §§ 23—27 i det till nämnda sakkunnigas betänkande

fogade förslaget till lag angående mul- och klövsjuka. Sedan möjlighet

beretts jämväl vissa kreatursförsäkringsbolag att yttra sig i frågan, hava

yttranden i anledning av det föreliggande betänkandet inkommit från Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolaget i Stockholm, Skånska lantmännens

ömsesidiga kreatursförsäkringsförening i Malmö samt Svenska ömsesidiga

kreatursförsäkringsbolaget i Lilleskog.

Innan jag härefter ingår på en närmare redogörelse för och granskning

av husdjursförsäkringssakkunnigas förevarande förslag, anser jag mig böra

något beröra hittills i vårt land bedriven försäkringsverksamhet av ifrågavarande

art. Därvid vill jag emellertid inskränka mig till de företag, som

närmast berörts av 1924—1925 års mul- och klövsjukeepizooti, nämligen

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, Skånska lantmännens ömsesidiga

kreatursförsäkringsförening och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening.

Nu nämnda företag meddela försäkring bl. a. enligt en

särskild försäkringsform för smittsamma nötkreaturssjukdomar och mjölkförlust.

Försäkringen skall omfatta hela ladugårdsbesättningen ävensom

värdet av hela mjölkavkastningen per år.

Enligt de vid dylik s. k. smittförsäkring i Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget

gällande villkor utgår ersättning:

1) för nötkreatur, som do till följd av någon av de sjukdomar, vilka omnämnas

i förordningen den 9 december 1898 angående vad iakttagas bör

till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.

Då djur på myndigheternas förordnande nedslaktas såsom angripet

av någon av dessa sjukdomar och ersättning av allmänna medel utgår till

mindre belopp än djurens verkliga värde, ersätter bolaget skillnaden;

2) för mjölkförlust, då mjölkutförsel bliver av vederbörande myndighet förbjuden

till följd av sådan sjukdom, som ovan nämnts, eller på grund av

vid gården utbruten skarlakansfeber, difteri eller nervfeber. Ersättning

utgår med visst belopp per dag, beräknat efter värdet av gårdens mjölkavkastning

per år intill försäkringssumman med avdrag av värdet av den

mjölk, som kunnat tillvaratagas;

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

3) för förlust, som uppkommer genom att betesmark avlyses utom i de

fall, då avlysningen föranledes av nedgrävning av kadaver;

4) för stråfoder, som skadas genom desinfektionen eller som i samband

med desinfektionsåtgärder måste förstöras;

5) för desinfektionsmedel, som försäkringstagaren är skyldig att anskaffa.

Vid försäkring i de två övriga av de ovan nämnda företagen utgår ersättning

ej för förlust genom avlysning av betesmark eller för stråfoder,

som skadas eller måste förstöras, men i övrigt äro ersättningsvillkoren i

stort sett likartade inom alla tre företagen.

Beträffande omfattningen av verksamheten må nämnas, att antalet i här

berörda företag enligt ifrågavarande försäkringsform försäkrade nötkreatur

i Malmöhus län, det för mul- och klövsjuka mest utsatta länet, år 1925

utgjorde sammanlagt cirka 118,000 eller 64 procent av hela kreatursstocken

inom länet. Försäkringssumman för djur och mjölk uppgick till inalles

cirka 75,800,000 kronor.

Tariffpremien för smittförsäkring var under år 1924 i Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolaget 18 öre per 100 kronors försäkringssumma samt i

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening och Skånes

mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening 15 öre per 100

kronors försäkringssumma. Dessa premier hava sedermera måst höjas och

uppgå nu i Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget till för Skåne 50 öre,

för Halland 40 öre och för övriga Sverige 20 öre, i Skånska lantmännens

ömsesidiga kreatursförsäkringsförening till 25 öre samt i Skånes mindre

jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening till 50 öre.

Även dessa premiesatser voro emellertid otillräckliga för täckande av de

ersättningar, bolagen måste utbetala under år 1925, sedan nedslaktningsmetoden

den 15 januari nämnda år upphört att tillämpas för bekämpande

av mul- och klövsjukan i Malmöhus län samt i vissa delar av Kristianstads

län. Betydande belopp måste därför efteruttaxeras å delägarna. Det må

även erinras om, att sådant bolag, varom här är fråga, enligt ovannämnda

kungörelse den 6 juni 1925 under vissa förutsättningar kan erhålla understöd

av statsmedel för täckande av skadeersättningar, som hänföra sig till

mul- och klövsjukefall under tiden 15 januari—15 september 1925.

På grund av de svårigheter, vari bolagen sålunda råkat, funno de sig föranlåtna

att vidtaga större eller mindre inskränkningar i fråga om meddelandet

av nya försäkringar av ifrågavarande art. Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget

avvisade sålunda efter den 15 januari 1925 försäkring av

besättningar å gårdar, belägna på mindre än 5 kilometers avstånd från

smittat eller spärrat område. Denna gräns nedsattes den 20 maj till 1 kilometer,

men samtidigt infördes en karenstid av 10 dagar för nyförsäkringar

från områden, där epizootien härjat. Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening

och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening

hava praktiskt taget upphört att meddela sådana för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Skäl för

statsingripande.

Mul- och

klövsjukesakkunniga
-

säkringar, varom här är fråga, den förra efter den 14 januari och den senare

efter den 11 april 1925.

Beträffande frågan om ansvaret för utgifter och förluster i anledning av

mul- och klövsjuka hava mul- och klövsjukesakkunniga i sitt förutnämnda

betänkande den 30 november 1925 anfört bl. a. följande:

»De särskilda åtgärder, som i olika länder föreskrivas för hindrande av

mul- och klövsjukans införande i riket och för bekämpande av inom riket

utbruten sådan sjukdom, hava givetvis sin grund i ett allmänt ekonomiskt

intresse att skydda jordbruksnäringen för de förluster, som sjukdomen tillskyndar

densamma. De vidtagas sålunda i första hand i jordbrukarbefolkningens

intresse, men uppenbart är, att skadans storlek är sådan, att sjukdomens

bekämpande måste te sig som en hela landets angelägenhet. Den

skada och förlust, som sjukdomen medför, drabbar i första hand de djurägare,

vilkas djur angripas av sjukdomen, under det den skada och förlust,

som föranledes av de åtgärder, som vidtagas för att skydda djurägarna för

sjukdomens ekonomiska följder, kommer att i första hand drabba icke blott

djurägare, vilkas djur insjuknat i sjukdomen, utan även andra djurägare,

även om de kanske undgå sjukdomen. Den drabbar ej heller enbart djurägare

eller den jordbruksidkande befolkningen utan även åtskilliga andra

medborgare i riket. Givetvis måste det under sådana förhållanden bliva en

synnerligen svårlöst fråga, vem rätteligen kostnaderna för förfarandet och

de förluster, detsamma tillskyndar enskilde, ytterst böra drabba.

Frågan, vem utgifter och förluster på grund av mul- och klövsjukan i

sista hand bör drabba, måste helt naturligt komma att besvaras olika allt

efter dessa utgifters och förlusters olika natur. Beträffande kostnaderna för

sådana åtgärder, som vidtagas av statens myndigheter på grund av deras

åligganden enligt författningarna, torde vara riktigt, att de gäldas av allmänna

medel. Dessa åtgärder äro nämligen så gott som samtliga vidtagna

icke i den enskilde djurägarens intresse utan i det ovannämnda allmänna

intresset att förekomma skador och förluster genom sjukdomens vidare utbredning.

Frånsett de fall, då en enskild djurägare avsiktligt eller genom

grovt vållande ådragit sina djur sjukdomen, kan han icke göras ansvarig

för de utgifter, det inträffande sjukdomsfallet genom de statliga åtgärdernas

vidtagande förorsakar. Till de kostnader, som sålunda torde böra bestridas

av statsmedel, böra hänföras såväl utgifterna för områdens avspärrning och

för vakthållning o. dyl. som för veterinärers tjänsteresor och för under deras

resor vidtagen desinfektion. Hit höra även utgifterna för verkställande av

nedslaktning och för slaktade djurs nedgrävning samt för utförande av slutlig

desinfektion å smittad egendom.

Beträffande den skada eller förlust, som tillskyndas enskilde djurägare

genom sjukdomen som sådan, synes de sakkunniga uppenbart, att djurägaren

själv bör vidkännas densamma. I vad mån staten bör träda hjälpande

emellan genom ordnande eller understödjande av försäkring mot sådana förluster

på grund av mul- och klövsjuka, torde vara en fråga, vars besvarande

ligger utanför ramen för denna utredning.»

Med utgångspunkt från ovan återgivna synpunkter hava mul- och klövsjukesakkunniga

sökt att verkställa en uppdelning av ifrågavarande kostnader

och förluster och såsom resultat därav framlagt tidigare omnämnda

förslag i ersättningsfrågan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

11

Husdjursförsäkringssakkunniga hava å sin sida närmast haft att besvara

frågan, huruvida skäl kunna anses föreligga för ett understödjande från

statsmakternas sida av försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar.

Nämnda sakkunniga hava härutinnan bl. a. anfört:

»Vad först angår den rent principiella sidan av saken synes med fog kunna

göras gällande, att staten har en viss moralisk skyldighet gentemot djurägarna

att på något sätt lämna ersättning för förluster, som åsamkas dem

genom åtgärder, vidtagna till fördel för i första hand andra djurägare än

dem, vilka närmast få på sin lott att bära tungan av dessa åtgärder. Denna

ersättning synes lämpligen kunna lämnas på det sätt, att staten giver sitt

stöd åt en försäkringsverksamhet, som avser att bereda skydd mot bl. a.

dylika förluster.

Härtill kommer, att beaktansvärda fördelar enligt de sakkunnigas mening

stå att vinna genom den ifrågasatta anordningen.

Erfarenheten under innevarande år har sålunda givit vid handen, att åtskilliga

brister vidlåda den försäkringsverksamhet, som hittills bedrivits pa

ifrågavarande område. Då mul- och klövsjukan i början av innevarande år

erhöll så stor spridning, att nedslaktningmetoden för sjukdomens bekämpande

måste övergivas inom Malmöhus och vissa delar av Kristianstads län,

visade det sig nämligen, att flertalet av de företag, som inom nämnda län

meddela försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar, stodo mindre väl

eller icke alls rustade att möta uppkomma skadeersättningsanspråk eller att

tillmötesgå inkommande framställningar om försäkring. Även om orsaken

till detta förhållande är att söka däri, att staten tidigare under åren 1910—

1924 konsekvent tillgripit nedslaktning av djurbesättningar, inom vilka muloch

klövsjuka visat sig, torde dock försäkringsföretagen få tillskrivas en

viss brist på förutseende, då de synas alltför mycket hava bortsett från

risken för att förhållandena på området skulle kunna utveckla sig på sätt,

som sedan skett. Om staten nu påtager sig att under vissa villkor lämna

bidrag till verksamheten i fråga, måste det anses fullt befogat, att den samtidigt

ingriper reglerande i fråga om de ekonomiska grunder, efter vilka

verksamheten bedrives och därvid framför allt beträffande bildandet av reservfonder.

De sakkunniga hysa den uppfattningen, att en efter angivna riktlinjer

anordnad försäkringsverksamhet skulle innebära en god garanti mot

att förhållandena åter skulle kunna taga samma vändning som under innevarande

år.

Samtidigt bleve det fastställt, i vilken utsträckning och på vad sätt staten

i förekommande fall skulle lämna ekonomiskt bistånd vid svårare utbrott

av de i försäkringen inneslutna husdjurssjukdomarna. Statsmakterna skulle

härigenom undgå att från fall till fall behöva till prövning upptaga frågan,

huruvida staten med hänsyn till föreliggande omständigheter borde lämna

djurägarna eller försäkringsföretagen ekonomiskt bistånd.»

I de utlåtanden, som avgivits i frågan, har beträffande statens skyldighet

att ikläda sig visst ekonomiskt ansvar för de kostnader och förluster, som

förorsakas av mul- och klövsjukan och de för dess bekämpande föreskrivna

åtgärder, endast en uppfattning kommit till uttryck, nämligen den att staten

bör på ett eller annat sätt påtaga sig dylikt ansvar. Om meningarna härutinnan

varit fullt samstämmiga, så hava däremot olika åsikter gjorts

gällande i fråga om det lämpligaste sättet för den föreliggande frågans lös
-

H us djurs-- försäkringssakkunniga.

Hörda

myndigheter

m. fl.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

ning. Flertalet av de hörda myndigheterna hava i princip uttalat sin anslutning

till eller lämnat utan erinran den av husdjursförsäkringssakkunniga

förordade anordningen med statsunderstöd under vissa förutsättningar och

villkor åt försäkringsverksamhet på ifrågavarande område. Utlåtanden i

dylik riktning hava sålunda avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,

lantbruksstyr elsen och försäkring sinspektionen samt av samtliga länsstyrelser

med undantag av Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Örebro,

Jämtlands och Västerbottens. Utlåtanden i samma riktning hava vidare

avgivits av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i följande län,

nämligen Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar

läns södra, Gotlands, Blekinge, Hallands, Ålvsborgs läns norra och södra,

Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands

och Norrbottens. Vissa av ovannämnda i stort sett tillstyrkande utlåtanden

innebära samtidigt ett direkt avstyrkande av de av mul- och klövsjukesakkunniga

föreslagna ersättningsbestämmelserna, i den mån de båda förslagen

avse samma slag av ersättningar; i andra åter uttalas anslutning i princip

till båda de föreliggande förslagen, d. v. s. till ett samtidigt framgående på

båda de angivna vägarna. Även i de av Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget,

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening

och Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget avgivna yttrandena biträdes

i princip tanken på understöd från statens sida åt ifrågavarande

försäkringsverksamhet.

Under uttalande av anslutning i huvudsak till mul- och klövsjukesakkunnigas

förslag hava länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs,

Örebro, Jämtlands och Västerbottens län samt hushållning ssällskapens

förvaltningsutskott i Uppsala, Jönköpings, Kalmar norra, Kristianstads,

Malmöhus Göteborgs och Bohus, Örebro, Jämtlands och Västerbottens län

avstyrkt husdjursförsäkringssakkunnigas förslag angående statens medverkan

för försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet vid anmälan för Kungl. Maj:t

av proposition till 1925 års riksdag angående understöd av statsmedel på

grund av förluster, förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien inom landet,

framhöll jag, att enligt min mening några rättskrav på statligt understöd

för dylika, djurägarna i första hand drabbande förluster icke med fog syntes

kunna göras gällande. Djurägarna borde genom att i tid söka försäkring

hava garanterat sig mot förefintliga riskmoment. Allenast av billighetsskäl

förordade jag för det dåvarande ett tillfälligt understöd för att lätta

de förhandenvarande ekonomiska svårigheterna för djurägarna samt därtill

bereda på området förefintliga försäkringsinstitutioner rådrum att anpassa

sig efter de på grund av nedslaktningsmetodens upphörande inom vissa delar

av riket nyinträdda förhållandena.

Dessa synpunkter — att det av 1925 års riksdag beslutade understödet

skulle betraktas allenast såsom tillfälligt och att den normala formen för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

13

djurägarna att trygga sig mot förluster, förorsakade av mul- ock klövsjukan,

borde vara försäkring — anser jag alltjämt vara väl grundade. Att detta

betraktelsesätt ej heller torde hava varit främmande för riksdagen, synes mig

framgå därutav, att samtidigt som Kungl. Maj:ts förenämnda proposition i

huvudsak bifölls, skrivelse jämväl beslöts till Kungl. Maj:t med hemställan

om förut berörda utredning angående statens medverkan vid försäkring mot

förluster på grund av mul- och klövsjuka.

På grund av vad jag nu anfört, anser jag mig böra avstyrka mul- och

klövsjukesakkunnigas förslag i vad det avser ersättning för mjölkförlust.

Vidkommande övriga av nämnda sakkunniga berörda ersättningsfrågor, torde

desamma i annat sammanhang framdeles böra underställas Kungl. Maj:ts

prövning.

Av vad i det föregående anförts rörande den enskilda försäkringsverksamhet,

som hittills bedrivits mot smittsamma husdjurssjukdomar, framgår,

att de olika bolagen med anledning av den senaste mul- och klövsjukeepizootien

inom landet samt den i början av föregående år för vissa delar

av landet beslutade övergången till isoleringsmetoden för sjukdomens bekämpande

antingen vidtagit större eller mindre inskränkningar med avseende

på beviljandet av nya försäkringar av ifrågavarande slag eller ock helt

upphört därmed. Vid avlåtandet till 1925 års riksdag av förenämnda proposition

angående understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster,

förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien inom landet, förutsatte

jag, att den omläggning av lorsäkringsverksamheten, som betingades av att

nedslaktningsmetoden delvis övergivits, skulle hinna genomföras under år

1925. Någon dylik omläggning har emellertid veterligen ännu ej kommit

till stånd, utan försäkringsbolagen synas i stället hava ställt sig avvaktande

i väntan på de åtgärder, som på förevarande område kunde komma att av

statsmakterna beslutas. Möjligheterna för den jordbruksidkande befolkningen

att erhålla effektivt försäkringsskydd mot förluster på grund av i främsta

rummet mul- och klövsjuka synas därför fortfarande icke kunna anses tillfredsställande,

varför det måste framstå såsom en angelägenhet av allra

största vikt, att frågan om statens medverkan för ifrågavarande försäkringsverksamhet

ofördröjligen företages till avgörande.

Vad då först angår frågan, huruvida dylik medverkan från statsmakternas

sida bör lämnas, synas bärande skäl hava av husdjursförsäkringssakkunniga

anförts till stöd för de sakkunnigas hemställan, att åtgärder måtte

vidtagas i sådant syfte. Dessa skäl hava även biträtts eller än ytterligare

utförts i flertalet av de i ärendet avgivna utlåtandena. Och givet är, att

det skulle vara till fördel icke blott för den därav berörda jordbrukarbefolkningen

utan jämväl för det allmänna, därest genom ett rimligt bidrag

från statens sida en sådan ordning kunde, genom att staten samtidigt ingrepe

reglerande och ordnande, ernås, att möjlighet alltid skulle stå öppen

för djurägarna att utan att behöva vidkännas alltför betungande premier

och utdebiteringar för ändamålet erhålla effektivt försäkringsskydd mot eko
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

nomisk skada till följd av smittsam husdjurssjukdom. Särskilt torde därvid

böra framhållas den omständigheten, att det, såsom de sakkunniga framhållit,

bleve fastställt, i vilken utsträckning och på vad sätt staten i förekommande

fall skulle lämna ekonomiskt bistånd vid svårare utbrott av de

i försäkringen inneslutna husdjurssjukdomarna. Statsmakterna skulle härigenom

undgå att — såsom förhållandet exempelvis var under år 1925 —

från fall till fall behöva till prövning upptaga frågan, huruvida staten med

hänsyn till föreliggande omständigheter borde lämna djurägarna eller försäkringsföretagen

ekonomiskt stöd. Jag tvekar därför icke att förorda, att

statens medverkan lämnas för den här avsedda försäkringsverksamheten.

Jag förbiser härvid icke, att mot ett beslut just nu om en dylik statens

medverkan kan anföras, att frågan om grunderna för mul- och klövsjukans

bekämpande är under utredning och att beslut av statsmakterna i en snar

framtid kan förväntas därutinnan. Med den utformning förslaget av mig

givits torde emellertid den tilltänkta revisionen av grunderna för mul- och

klövsjukans bekämpande icke behöva påkalla någon ändring i vad här nu

föreslås. Med hänsyn härtill och då det, därest ett beslut i positiv riktning

nu icke kommer till stånd, är att befara, att försäkringsföretagen fortsätta med

sin avvaktande hållning med påföljd att rimliga försäkringsmöjliglieter för

djurägarna icke förefinnas och att en ny epizooti finner oss i detta avseende

lika illa förberedda, som vi voro 1924, synes likväl en dylik invändning icke

berättiga ett uppskov med frågans lösning.

Vad härefter angår frågan på vad sätt statens medverkan lämpligen bör

anordnas, anser jag i likhet med flertalet av de hörda myndigheterna, att

de grundläggande principerna för det av husdjursförsäkringssakkunniga

framlagda förslaget i ämnet äro lyckligt valda och väl anpassade efter de krav,

som kunna ställas på en understödsverksamhet av ifrågavarande slag, varför

nämnda förslag torde i huvudsak böra läggas till grund för berörda verksamhet.

Enhetliga Jag övergår nu till en närmare redogörelse för och granskning av ovanrörsäkrings-

.. , , , . .

villkor nämnda sakkunnigeiorslag.

Vid besvarandet av frågan på vad sätt den ifrågasatta medverkan från

statens sida lämpligast skulle kunna anordnas hava de sakkunniga till en

början anfört:

Sakkunniga. »Ett första och oeftergivligt krav, som därvid måste uppställas, är, att statens

medverkan lämnas under sådana former, att samma stöd därigenom

beredes försäkringstagarna, oberoende av i vilket försäkringsföretag vederbörande

tecknat försäkring. Vidare bör givetvis tillses, att statens bidrag ej

kommer andra ändamål inom vederbörande försäkringsföretag till godo, än

som avsetts.

Då, såsom framgår av den förut lämnade översikten över den försäkringsverksamhet,

som redan bedrives på området, formerna för försäkring mot

smittsamma husdjurssjukdomar kunna vara väsentligt olika inom skilda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

15

företag, torde nyssnämnda krav svårligen kunna tillgodoses, utan att de

olika försäkringsgivarna i större eller mindre utsträckning omlägga sin verksamhet.

Det förstnämnda kravet förutsätter nämligen uppenbarligen, att

den verksamhet, som skulle vara berättigad till statsbidrag, av de olika

bolagen bedrives efter fullt ensartade former. Jämväl med hänsyn till

att staten, om den skall lämna ekonomiskt stöd för här ifrågavarande ändamål,

skarpt bör avgränsa de risker, mot vilka den anser sig böra träda

emellan, synes det nödvändigt att fastställa vissa allmänna grunder för en

statsunderstödd försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar.»

Jag finner det sålunda uppställda kravet, att samtliga företag, som kunna

komma att bedriva statsunderstödd försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar,

skola meddela dylik försäkring enligt fullt ensartade former,

lämpligt och riktigt. Ingen anmärkning har heller riktats häremot i de i

ärendet avgivna utlåtandena.

De sakkunniga hava ansett, att uti eu statsunderstödd försäkring borde

medtagas följande sjukdomar, nämligen boskapspest, elakartad lungsjuka,

rots eller springorm, smittsam mul- och klövsjuka, mjältbrand och svinpest.

De hava härvid utgått dels från synpunkten att, då staten i syfte att förhindra

viss sjukdoms spridning till andra djurbesättningar än dem, som

redan angripits därav, det vore hårt och obilligt, att den av sjukdomen

drabbade besättningens ägare skulle bära, förutom de direkta förluster, han

därvid lede, även kostnaderna för att hindra smittans spridning till andra

besättningar eller orter, kostnader av vilka han hade ingen eller ringa fördel,

dels ock från att det från statlig synpunkt kunde synas skäligt och välbetänkt,

att statsunderstöd lämnades för bekämpande av sådana ^husdjurssjukdomar,

som såväl genom möjligheten av snabb och vidsträckt spridning

som genom omfattningen av de ekonomiska förluster, de kunde medföra,

för större grupper av djurägare kunde få en betydande räckvidd.

De sakkunniga anföra härefter:

»Vad först mul- och klövsjuka angår, torde det med hänsyn såväl till omfattningen

av de förluster, denna sjukdom åsamkar de djurägare, vilkas besättningar

drabbas därav, som till de synnerligen ingripande och samtidigt

för vederbörande djurägare förlustbringande åtgärder, som från det allmännas

sida föreskrivas för att hindra smittans spridning, vara uppenbart, att om

statsbidrag över huvud taget skall lämnas för sådan försäkring, varom kär

är fråga, denna obetingat bör omfatta nämnda sjukdom.

Huruvida även mjältbrand bör inneslutas i ifrågavarande försäkring kan

måhända synas mera tveksamt, då den normalt icke förekommer i större

utsträckning, än att djurägarna utan nämnvärda kostnader kunna genom

försäkring skydda sig mot av sjukdomen förorsakade förluster. Av den förut

lämnade redogörelsen för mjältbrandsepizootierna åren 1899 och 1905 framgår

emellertid, att sjukdomen, därest betingelserna för dess uppkomst och

spridning äro gynnsamma, kan få en betydande omfattning och medföra

mycket stora ekonomiska skador. Härtill kommer, att gällande föreskrifter

för hindrande av smittans spridning även vid enstaka fall kunna medföra

Departe
mentschefen.

Sjukdomar.

som böra

ingå i försäkringen.

Sakkunniga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

betydande svårigheter och förluster med avseende på mjölkens tillgodogörande.

De sakkunniga hava därför ansett, att även mjältbrand bör ingå i

en statsunderstödd försäkringsverksamhet.

Boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm samt svinpest hava

visserligen ej på länge förekommit i vårt land, men med den livliga samfärdsel

som numera råder olika länder emellan, torde dock fara alltjämt

föreligga, att dessa sjukdomar åter kunna på ett eller annat sätt hit införas.

Och vid större spridning av någon av dem, skulle vederbiirande försäkringsföretag

säkerligen ej vara rustade att möta uppkommande ersättningskrav.

Ty givet är, att företagen vid fastställandet av premierna för försäkring mot

smittsamma sjukdomar bland husdjuren och samlandet av reservfond för

dylik försäkring icke kunna fästa större avseende vid ovan nämnda sjukdomar

och sålunda ej heller stå rustade att möta ett större utbrott av exempelvis

boskapspest. Ej heller torde djurägarna, sådan som situationen i fråga

om dessa sjukdomar för närvarande ter sig, kunna förväntas hava något

större intresse av att söka försäkringsskydd för av nämnda sjukdomar förorsakade

förluster. Skulle så någon av sjukdomarna ånyo visa sig i vårt

land, torde det därför vara att vänta, att försäkringsföretagen skulle införa

stränga restriktioner i fråga om beviljandet av nya försäkringar mot denna

sjukdom, om de ej rent av funne sig föranlåtna att helt upphöra härmed.

Såväl de enskilda djurägarna som försäkringsföretagen, bundna som de skulle

vara av tidigare ingångna försäkringsavtal, skulle därvid kunna komma i

ett lika svårt eller svårare läge än vad fallet varit under innevarande år,

sedan förhållandena i fråga om mul- och klövsjuka utvecklat sig på helt

annat sätt, än vad både djurägarna och försäkringsföretagen förut ansett sig

kunna räkna med.

De nämnda sjukdomarna synas därför böra ingå i en statsunderstödd försäkring

mot smittsamma husdjurssjukdomar, dels på grund av att de i och

för sig äro av sådan natur, att de ovan anförda skälen för ett statsingripande

å dem äga tillämpning, dels ock med hänsyn till att nyss anförda

svårigheter vid ett större utbrott av någon av dem säkerligen skulle framkalla

långt gående krav på direkt understöd från statens sida, krav som i

väsentlig grad skulle bortfalla, om staten förbunde sig att på sätt och under

villkor, som längre fram angivas, lämna bidrag till försäkringsverksamheten.

Övriga sjukdomar, i fråga om vilka särskilda bestämmelser gälla i syfte

att förhindra deras spridning, nämligen koppor hos får, skabb hos får, elakartad

klövsjuka hos får och getter, mjältbrandsemfysem eller frasbrand,

vattuskräck, hönspest, hönskolera, svinsjuka, rödsjuka hos svin samt smittsam

kastning hos häst, synas de sakkunniga däremot icke böra medtagas i en

av staten understödd försäkringsrörelse. Ingen av dessa sjukdomar torde

nämligen kunna förorsaka förluster av så stor ekonomisk innebörd, att det

kan anses skäligt, att staten träder stödjande emellan. Ej heller äro för

deras bekämpande föreskrivna åtgärder av mera ingripande art.

Förutom de ovan nämnda förekomma åtskilliga andra smittsamma husdjurssjukdomar,

som kunna förorsaka djurägarna betydande förluster. Bland

dessa må särskilt nämnas tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur.

För dessa sjudomars bekämpande äro dock ej från statens sida föreskrivna

i den enskildes hushållning ingripande åtgärder, jämförliga med dem som

gälla i fråga om de sjukdomar, som omnämnas i förut berörda förordn ingår

av den 9 december 1898 och 3 november 1906. Redan på denna grund anse

de sakkunniga, att de ej böra ingå i en statsunderstödd försäkring. Deras

långsamma förlopp och spridning tala i samma riktning. Skäl hava därför

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

IT

ej ansetts föreligga att ifrågasätta statsunderstöd beträffande andra sjukdomar

än de ovan angivna.»

Mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende hava vissa anmärk- Hörda mynningar

framförts av en del av de hörda myndigheterna och försäkrings- djjf1®j''er

bolagen.

Länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Hallands och Örebro län samt

Kalmar läns södra och Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

hava ansett, att den ifrågasatta försäkringen ej borde omfatta annan

sjukdom än mul- och klövsjuka, enär behov av statsunderstöd vid försäkring

mot andra smittsamma sjukdomar bland husdjuren ej gjort sig gällande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken såsom förut nämnts helt avstyrkt

den ifrågasatta bidragsverksamheten, anför sålunda, att de sakkunniga icke

syntes hava anfört något bärande skäl, varför det föreslagna statsunderstödet

borde omfatta även andra husdjurssjukdomar än mul- och klövsjuka.

Såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, hade krav på statsunderstöd i fråga

om förluster eller utgifter i anledning av dessa andra husdjurssjukdomar

icke förut från något håll framkommit. Därest, såsom länsstyrelsen ansåge,

statens hjälp skulle grundas å billighetsskäl, måste en förutsättning för att

staten skulle träda emellan vara, att ett kännbart behov därav gjort sig

gällande.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i samma fråga: »Förslaget innebär,

att staten skulle medverka till försäkring mot mul- och klövsjuka, mjältbrand,

boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm samt svinpest.

De fyra sistnämnda sjukdomarna hava icke på länge förekommit i vårt land

och torde icke väsentligt influera på de enskilda försäkringsanstalternas

premietariffer. Ej ens de sakkunniga räkna med dem, enligt vad de uttryckligen

angiva å sid. 36. Dessa sjukdomars medtagande vid en statsunderstödd

försäkring är därför betydelselöst. Därest de skulle ånyo inkomma

i landet, torde åtgärder, vilkas närmare beskaffenhet nu näppeligen kan fullt

förutses men som säkerligen bliva mycket kraftiga, böra tillgripas, och försäkringen

bleve nog föga effektiv. Länsstyrelsen avstyrker därför, att dessa

sjukdomar nu medtagas. Mjältbrand förekommer ju årligen, men nästan

endast såsom sporadiska fall, spridda över hela landet. Medeltalet i denna

sjukdom döda djur har under de fjorton åren 1911—1924 varit endast 166

per år. Förlustsumman genom mjältbrand är ej särdeles stor. Då de enskilda

böra kunna utan statshjälp skydda sig genom försäkring mot denna

sjukdom samt det synes angeläget, att beträffande en statsunderstödd epizootiförsäkring

gå helt varsamt fram, avstyrker länsstyrelsen jämväl, att mjältbrand

upptages bland de sjukdomar, för vilka statens medverkan till försäkring

nu bör ifrågakomma.»

Länsstyrelsen i Blekinge län och Blekinge läns samt Älvsborgs läns

norra och södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava med hänsyn

till den sällsynta förekomsten av de i förslaget medtagna hästsjukdomarna

ansett, att försäkringen ej borde omfatta sjukdomen rots eller springorm.

Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott hyser sålunda

den uppfattningen, att föreskriften, att försäkringen skulle omfatta

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. (Nr 207.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204

Departe
mentschefen.

även hästar, ehuru fara för smittsam sjukdom hos dessa torde vara synnerligen

ringa, skulle bidraga till att höja premierna, så att försäkringen icke

skulle komma att omfattas med större intresse.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser,

att medtagandet av hästar komme att betunga det mindre jordbruket mera

än det större, emedan hästvärdet i förhållande till värdet av samtliga djur

vore större vid de mindre än vid de större jordbruken.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att de

sakkunniga i sitt förslag medtagit antingen för mycket eller för litet. Även

om en djurägare toge en försäkring som den ifrågasatta, måste han för att

vara skyddad mot andra förluster genom dödsfall eller skador å sin kreatursbesättning

taga ytterligare en försäkring för densamma. Detta komme att

kräva ytterligare omkostnader i form av premier och dessa sammanlagda

premier bleve alltför betungande. Utskottet funne, att antingen borde en

fullständig försäkring föreslagits med försäkring mot mul- och klövsjuka

såsom en tilläggsförsäkring, eller ock borde den ifrågasatta statsunderstödda

försäkringen avsett allenast mul- och klövsjuka för samtliga klövbärande

djur intill viss minimiålder ävensom mjölkförlust.

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget har framhållit, att de skäl, som

anförts för statens ingripande, när det gällde smittsamma häst-, nötkreatursoch

svinsjukdomar, gällde i minst samma grad vid mjölkförluster i samband

med difteri, skarlakansfeber eller nervfeber, vilka förluster bolaget även inbegripit

i sin nuvarande smittförsäkringsform. Konsekvensen syntes bjuda,

att man medtoge dessa förluster i den smittförsäkringsform, som nu avsåges.

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har ansett,

att försäkringen borde omfatta endast nötkreatur och att sålunda sjukdomarna

rots eller springorm och svinpest borde uteslutas.

Flertalet av de] framförda anmärkningarna gå ut på, att försäkringen

i förevarande avseende borde göras mindre omfattande, än vad de sakkunniga

föreslagit. Det är visserligen sant, att boskapspest, elakartad

lungsjuka, rots och svinpest icke förekommit i vårt land sedan långt tillbaka

i tiden samt att mjältbrand i regel uppträder endast med sporadiska fall,

varför något behov av en statsunderstödd försäkring mot förlust till följd

av dessa sjukdomar icke kan sägas för närvarande föreligga. Såsom de

sakkunniga framhållit, måste man dock alltid räkna med, att frågan om

försäkringsskydd även gentemot nämnda sjukdomar kan bliva överhängande,

och det skulle säkerligen komma att visa sig förenat med betydande svårigheter

att då omedelbart träffa anordningar, som kunde fylla situationens

krav. Härtill kommer ock den omständigheten, att ett uteslutande ur den

ifrågasatta försäkringen av nu berörda sjukdomar skulle borteliminera möjligheten

att vid ett eventuellt utbrott av någon av dessa sjukdomar draga

nytta av den fondbildning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle äga

rum i syfte att vid svårare sjukdomsutbrott minska den ekonomiska risken

såväl för de enskilda djurägarna som för staten.

Vad angår de av Älvsborgs läns båda hushållningssällskaps förvaltningsutskott

framförda anmärkningarna, att medtagandet i försäkringen av bäst
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 204.

sjukdomar skulle komma att ogynnsamt påverka premiesättningen, torde

redan här få framhållas, att de sakkunnigas förslag icke innebär, att staten

skulle ingripa i fråga om de enskilda försäkringsföretagens premiesättning.

Olika premier skulle sålunda kunna fastställas för olika delar av det sammanlagda

försäkringsvärdet och man torde kunna utgå ifrån, att en synnerligen låg premie

kommer att uttagas för den del av försäkringsvärdet, som belöper på hästar.

Beträffande det av Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget uttalade önskemålet,

att i försäkringen borde inrymmas jämväl ersättning för mjölkförlust

vid avspärrning på grund av vissa smittsamma människosjukdomar,

anser jag mig böra framhålla, att en sådan anordning säkerligen skulle medföra

vittgående och ej avsedda konsekvenser. Jag vill endast erinra därom,

att andra näringsidkare ofta på grund av ingripanden från det allmännas

sida hindras i sin yrkesutövning vid fall av sådana sjukdomar, som här avses,

utan att någon ersättning lämnas för dylikt intrång. Den ifrågasatta

utvidgningen synes därför ej vara att förorda.

Jag ansluter mig sålunda i här förevarande avseende helt till de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga föreslå, att försäkringen skall omfatta försäkringstagarens

samtliga hästar samt nötkreatur och svin fr. o. m. en ålder av 2 månader.

Till stöd härför anföres:

»Om ifrågavarande försäkringsform, i enlighet med vad sålunda förutsatts,

skall åsyfta att lämna ersättning för skador, förorsakade av boskapspest,

elakartad lungsjuka, rots, smittsam mul- och klövsjuka, mjältbrand

eller svinpest, synes försäkringen böra omfatta hästar, nötkreatur och svin.

Även får och getter angripas visserligen av exempelvis mul- och klövsjuka,

men av samma skäl, som ansetts tala för att utesluta vissa andra dessa djur

angripande sjukdomar, synas nu nämnda djurslag helt böra uteslutas från

en statsunderstödd husdjursförsäkring. I överensstämmelse med vad redan

nu är fallet vid tecknande av s. k. smittförsäkring, torde försäkringsavtal,

som slutes enligt de här avsedda försäkringsvillkoren, böra avse samtliga

den försäkringssökandes hästar, nötkreatur och svin.

Undantag från denna regel torde dock böra göras i fråga om kalvar och

grisar under 2 månader. Dessa omfattas ej av den försäkringsverksamhet,

som för närvarande bedrives på området. Med hänsyn till att dödligheten

bland spädkalvar och spädgrisar under alla förhållanden är jämförelsevis

stor, torde det i fråga om dessa ofta vara svårt att avgöra, huruvida den

egentliga dödsorsaken är att söka i sådan sjukdom, som här ifrågavarande

försäkring skulle omfatta. Då det dessutom ur ekonomisk synpunkt är av

mindre vikt att i försäkringen innesluta nämnda djurgrupper, synes det

lämpligt att låta dem stå utom försäkringen.

Med hänsyn till att försäkringen torde böra bereda ersättning bland annat för

mjölkförlust, förorsakad av spärrningsåtgärder, som staten i förekommande fall

påbjuder, bör försäkringen avse jämväl den totala årliga mjölkproduktionen.»

I de över förslaget avgivna utlåtandena hava påyrkats dels vissa inskränkningar

i dels ock vissa utvidgningar av vad de sakkunniga sålunda före
-

Värden, som

skola försäkras.

Sakkunniga.

Hörda myndigt

eter

m. fl.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Framställning

angående

fjäderfä.

Departe
mentschefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

slagit. De förstnämnda yrkandena, vilka framförts av länsstyrelserna i

Blekinge och Örebro län jämte Blekinge läns, Älvsborgs läns norra och

södra samt Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i anslutning

till nämnda myndigheters ovan angivna ståndpunkt i fråga om vilka

sjukdomar försäkringen bör omfatta, gå ut på att försäkringen ej bör avse

hästar. Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har,

såsom förut nämnts, ansett, att både hästar och svin borde uteslutas ur

försäkringen.

Å andra sidan hava lantbruksstyrelsen samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott förordat, att försäkringen utsträckes

till att omfatta jämväl får. Kronobergs läns samt Älvsborgs läns norra

hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse, att både får och getter borde

innefattas i försäkringen. Slutligen uttalar Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget,

att tillräckligt starka skäl ej anförts för ett uteslutande ur

försäkringen av får, getter och fjäderfä.

Här torde även böra omnämnas, att Kristianstads läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott anfört, att bland dem, som lede stora förluster

när mul- och klövsjuka uppträdde i en ort, märktes mejerierna. Detta syntes

icke hava uppmärksammats i något av de föreliggande förslagen. Då mejerihantering

och ladugårdsskötsel vore nära förbundna med varandra, syntes

det utskottet vara en gärd av rättvisa, att mejerihanteringen antingen tillerkändes

ersättning av statsmedel eller ock att densamma bereddes tillfälle

att med stöd av statsmedel försäkra mot förluster, som uppkomme därigenom

att mejeri, då mul- och klövsjuka uppträdde i orten, Ange under någon

tid nedlägga sin verksamhet.

Med anledning av husdjursförsäkringssakkunnigas föreliggande betänkande

hava herrar F. Paulsson och Olof Åkesson i Farmen, Täby, den 13 januari

1926 till medicinalstyrelsen ingivit en skrivelse, vari de bland annat anfört,

att det, för att den svenska fjäderfäaveln skulle kunna bliva vad den borde,

vore av högsta vikt, att den icke enbart dreves som en binäring utan även

av personer, som hade insatt hela sin förmåga, sitt intresse och kapital för

att verkligen skapa en hönsgård icke på ett par hundra utan på några tusen

djur. Ett företag av sådana dimensioner vore emellertid knappast tänkbart

på grund av omöjligheten att få djuren försäkrade.

I skrivelsen hemställes därför, att i den föreslagna försäkringen måtte inrymmas

jämväl försäkring mot hönsens och annat fjäderfäs smittsamma

sjukdomar.

Medicinalstyrelsen har med skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 januari 1926

överlämnat ovannämnda framställning och samtidigt hemställt, att den icke

måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Under hänvisning till vad jag ovan anfört i fråga om vilka sjukdomar,

som böra ingå i en statsunderstödd försäkringsverksamhet mot smittsamma

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

husdjurssjukdomar, och med anslutning till den motivering, på vilken de

sakkunniga grundat sitt förslag rörande försäkringens omfattning, anser jag

skäl ej föreligga för ett frångående vare sig i ena eller andra riktningen

av nämnda förslag. Vad särskilt angår frågan om beredande av tillfälle

för utövare av mejerihantering att med stöd av statsmedel försäkra mot

förluster på grund av att verksamheten vid fall av mul- och klövsjuka

eventuellt måste för någon tid nedläggas, så synes denna fråga icke lämpligen

böra upptagas i nu förevarande sammanhang.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att det bör fastställas, för vilka

skadefall vederbörande försäkringsgivare skall vara skyldig att utgiva ersättning,

samt erforderliga grunder för beräknandet av ersättningarnas

storlek.

I fråga om ersättning för skada å djur hava de sakkunniga tänkt sig

följande grunder:

Ersättning utgår för djur, som do eller bliva för framtiden så odugliga

till arbete eller produktion, att de måste dödas till följd av någon av de

sjukdomar, försäkringen omfattar.

Ersättning för djur utgår endast för skador, som föreligga inom loppet av

två månader, sedan besättningen blivit friskförklarad.

Ersättningen utgår med belopp, motsvarande djurets verkliga värde i friskt

tillstånd, dock högst med den på djuret belöpande försäkringssumman.

Då djur på förordnande av vederbörande myndighet nedslaktas såsom angripet

av eller misstänkt för att vara smittat av någon av här ovan angivna

sjukdomar och ersättning för djuret lämnas av allmänna medel, utgår

ersättning på grund av försäkringsavtalet endast med skillnaden mellan

djurets verkliga värde i friskt tillstånd, beräknat högst till den på djuret

belöpande försäkringssumman, och den av allmänna medel utgående ersättningen.

På ovan angivet sätt beräknat ersättningsbelopp minskas med värdet av

de delar av djuret, som må till nytta användas.

De sakkunniga anföra:

»Ersättning bör sålunda i första hand utgå för de djur (hästar, nötkreatur

och svin), som do i någon av de sjukdomar, försäkringen omfattar, eller

så hårt angripas av dylik sjukdom, att de måste dödas. Ersättningsskyldigheten

torde dock, framför allt med hänsyn till de i många fall allvarliga

sjukdomar, som uppträda såsom direkta sviter av mul- och klövsjuka,

ej böra inskränkas till enbart dödsfall bland djuren eller fall av nödslakt.

Försäkringsskyddet blir givetvis av mindre värde för djurägarna, om ersättning

ej lämnas för djur, som till följd av ifrågavarande sjukdom bliva

för framtiden så odugliga till arbete eller produktion, att deras bevarande

vid liv icke vore ekonomiskt försvarligt.

I syfte att förebygga tvister och underlätta en snabb slutreglering av

skadeersättningarna har det ansetts lämpligt att i försäkringsvillkoren in
-

Principer

för skaderegleringen.

1. Ersättning

för djur.

Sakkunniga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Departe
mentschefen.

2. Ersättning

för mjölkförlust.

Sakkunniga.

rycka en bestämmelse, att ersättning för djur utgår endast för skada, som

föreligger inom loppet av 2 månader, sedan smittad besättning blivit friskförklarad.

Ersättningsbeloppet för djur bör givetvis motsvara dess verkliga värde i

friskt tillstånd, dock högst dess försäkringsvärde. Därest kött eller andra

delar efter djuret må tillvaratagas, bör ersättningsbeloppet enligt gängse

praxis minskas med värdet av det tillvaratagna.

Beträffande ersättning för djur bör slutligen i försäkringsvillkoren hänsyn

tagas till det fall, att vederbörande myndighet för bekämpande av sådan

sjukdom, varom här är fråga, förordnar om nedslaktning av djur mot att

ersättning av allmänna medel lämnas djurägaren. Då dylik ersättning motsvarar

djurens verkliga värde, bör självfallet krav på ytterligare ersättning

ej kunna resas mot försäkringsgivaren. Om däremot den av allmänna medel

utgående ersättningen understiger det verkliga värdet — så är ju fallet

i fråga om av rots angripen häst — bör försäkringstagaren äga att utfå

skillnaden mellan det verkliga värdet intill försäkringsvärdet och den erhållna

ersättningen.»

De av de sakkunniga sålunda förordade principerna föranleda ej någon

erinran från min sida.

Beträffande ersättning för mjölkförlust föreslå de sakkunniga, att dylik

ersättning skall utgå, om utförsel eller leverans av mjölk bliver av vederbörande

myndighet förbjuden eller på annat sätt förhindrad till följd av

smittsam husdjurssjukdom.

För fastställandet av ersättningens storlek föreslås följande regler:

Ersättning för mjölkförlust utgår för tid, varunder mjölken av sådan anledning

ej fått fritt disponeras. Under denna tid är försäkringstagaren

skyldig att, i den mån gällande författningar ej lägga hinder i vägen därför,

på bästa sätt tillgodogöra sig den producerade mjölken.

Ersättning utgår med skillnaden mellan värdet, beräknat efter i orten

gängse pris, av den producerade mjölken och det värde, som kunnat eller

skäligen bort kunna ur den utvinnas.

Skulle svårigheter möta att nöjaktigt fastställa den verkliga mjölkproduktionen

under tid, för vilken ersättning skall utgå, må den per ko och

dag beräknas utgöra så stor del av mjölkavkastningen i medeltal per ko

och dag under de fem dagar, som närmast föregått nämnda tid, som med

hänsyn till förhandenvarande omständigheter må kunna anses skäligt.

Vid fastställandet av ersättningsbeloppet anses värdet per dag av den

producerade mjölken utgöra högst 1;„.5 av det belopp, för vilket den årliga

mjölkavkastningen är försäkrad.

Till stöd för vad sålunda föreslagits framhålles följande:

»Försäkringen bör vidare enligt de sakkunnigas mening avse att lämna

ersättning för den förlust, som drabbar en djurägare därigenom, att staten

vid fall av mul- och klövsjuka till förekommande av smittans spridning

vidtager spärrningsåtgärder, som hindra honom att fritt disponera den pro
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

23

ducerade mjölken på det sätt, han kan finna ekonomiskt lämpligast. Det har

även ifrågasatts, att ersättning skulle utgå jämväl för förlust, som kan uppstå

genom av sjukdomen förorsakad minskning i mjölkproduktionen. Beträffande

sistnämnda förlust må dock framhållas, att den ej har något som

helst sammanhang med statens åtgärder till hindrande av smittans spridning

utan helt är att hänföra till dén yrkesrisk, som varje djurägare löper

därigenom, att hans djur kunna drabbas av sjukdomar, som nedsätta deras

produktionsmöjligheter. Härtill kommer, att den minskning i mjölkproduktionen,

sjukdomen medför, åtminstone i viss mån motväges av minskad

foderförbrukning under sjukdomstiden. Ersättning för den mjölkförlust,

som förorsakas av påbjudna avstängningsåtgärder, synes däremot utan tvekan

böra inbegripas i en statsunderstödd försäkringsverksamhet på området,

framför allt med hänsyn till den omständigheten, att de påbjudna åtgärderna,

såsom förut framhållits, huvudsakligen avse att skydda andra djurägares

besättningar från sjukdomen och ej kunna anses bereda den smittade

besättningens ägare några fördelar.

Förlust av sistnämnda art kan uppstå dels därigenom, att mjölkutförsel

förbjudes från smittad eller misstänktförklarad gård, dels ock genom att

möjligheterna att leverera mjölk från en gård bliva försvårade eller helt

avskurna, utan att direkt förbud mot utförsel av mjölk från gården föreligger,

exempelvis genom att ett mejeri eller annan avsättningsplats avstänges.

I samtliga fall synes ersättning böra utgå.

Ersättningsbeloppet skulle enligt det ovanstående motsvara den värdeminskning,

som uppstår därigenom, att mjölken ej kan fritt disponeras, och

bör sålunda beräknas efter värdet av den mjölk, som produceras under tid,

då hinder därför föreligger. I många och kanske flertalet fall torde det

dock möta svårigheter att nöjaktigt fastställa produktionens storlek under

denna tid. De sakkunniga hava då tänkt sig, att produktionen skulle kunna

beräknas med ledning av den erfarenhet, som under innevarande år vunnits

eller framdeles kan komma att vinnas rörande den genomsnittliga produktionsminskning,

som förorsakas av mul- och klövsjuka, samt med utgångspunkt

från vederbörande gårds mjölkavkastning under de fem daga]-, som

närmast föregått spärrningens ikraftträdande. Värdet av den mjölkproduktion

per dag, som skall läggas till grund för fastställande av ersättningsbeloppet,

synes ej böra få överstiga 1/3(;5 av det värde, för vilket den totala

årliga mjölkavkastningen försäkrats.

Av försäkringstagaren bör givetvis krävas, att han under den tid, för vilken

han är berättigad till ersättning för mjölkförlust, på bästa sätt tillgodogör

sig den producerade mjölken. Ersättning bör utgå med skillnaden

mellan det värde, den under avstängningstiden producerade mjölken kunnat

betinga vid fri utförsel och leverans, och det värde, vartill den under avstängningen

kunnat realiseras eller förbrukas.

Vad ovan anförts rörande ersättning för mjölkförlust förorsakad av muloch

klövsjuka gäller ock i tillämpliga delar förlust, som kan uppstå genom

att staten vid andra smittsamma husdjurssjukdomar, exempelvis mjältbrand,

ingriper medelst åtgärder och föreskrifter, som förhindra den producerade

mjölkens fria tillgodogörande.

Anledning synes ej föreligga att i detta sammanhang förknippa ersättningsskyldigheten

med vissa sjukdomar, utan torde ersättning böra utgå i

samtliga de fall, då det allmänna för bekämpande av smittsam sjukdom

bland husdjuren tillgriper åtgärder av antydd art.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

Hörda myn

digheter

m. fl.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen

i Örebro län förenat sig, har ansett, att ersättning jämväl borde

utgivas för förlust på grund av minskad mjölkproduktion, och har till stöd

härför anfört:

»Det är naturligtvis riktigt, att en av kreaturssjukdom förorsakad minskning

i mjölkproduktionen kan hänföras till djurägarens yrkesrisk, men med

anledning av särskilt den smittsamma mul- och klövsjukans karaktär av

farsot kan risken i detta fall icke rimligtvis inbegripas i den yrkesrisk,

som är normal för jordbruket, och på grund härav torde starka skäl tala

för, att staten i viss utsträckning bidrager att bära densamma. Enär vidare

den statsunderstödda försäkringsverksamheten avses skola omfatta djur, som

do uti ifrågavarande smittsamma sjukdomar eller till följd av desamma

måste nedslaktas, synes det, då med avseende på yrkesrisk icke torde förefinnas

någon principiell skillnad mellan dödsfall i en sjukdom och på grund

av densamma minskad produktion, vara en nödvändig konsekvens, att jämväl

den av nu ifrågavarande sjukdomar förorsakade minskningen i mjölkproduktionen

inbegripes i den statsunderstödda försäkringsverksamheten på

området.»

Samma myndigheter hava vidare framhållit, att det i åtskilliga fall torde

förekomma, att egendom till följd av försenad anmälan eller annan anledning

förklarades smittad av sjukdom först någon tid efter det att sjukdomen

vunnit insteg i djurbesättningen och redan förorsakat minskning i

mjölkavkastningen. Den normala produktionen borde därför beräknas utgöra

medeltalet för de 10 dagar, som komme närmast före dagen för snuttförklaring.

Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett,

att ersättningen för mjölkförlust borde för att undvika tvister fixeras

till viss procent av värdet av den producerade mjölken. Vidare har utskottet

ogillat förslaget, att ersättning för mjölk per dag skulle utgå med högst

7365 av det belopp, för vilket den årliga produktionen försäkrats, enär mjölkavkastningen

inom en besättning kunde variera högst väsentligt och en

försäkringstagare trots sin försäkring på så sätt skulle kunna åsamkas synnerligen

avsevärd skada genom utebliven ersättning.

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har framhållit,

att det kunde ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligare att vid bestämmande

av mjölkförlustens storlek till utgångspunkt välja medelvärdet av avyttrad

mjölk eller mejeriprodukter under en tid av 5 dagar närmast före smittans

konstaterande. Erfarenheten hade nämligen visat, att det stötte på hart när

oöverstigliga svårigheter att tillfredsställande konstatera och kontrollera

myckenheten producerad mjölk. Något skäl för ersättning för jämväl hemmaförbrukad

mjölk torde för övrigt icke föreligga, då hinder för förbrukning

i hemmet av mjölk från smittad besättning i allmänhet icke förelåge efter

vidtagande av erforderliga försiktighetsåtgärder.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Anledning synes ej föreligga att i försäkringen inrymma ersättning för av

sjukdom förorsakad nedgång i mjölkproduktion. Såsom de sakkunniga

framhållit, torde det med hänsyn till den minskade utfodring, djuren kräva

under sjukdomstiden, knappast låta sig göra att tillfredsställande konstatera

storleken av den förlust av här avsedd art, som försäkringstagaren verkligen

lidit. Ett medtagande av ersättning för minskning i mjölkavkastning skulle

på grund härav mången gång kunna leda till, att ersättningen kunde komma

att överstiga den faktiska nettoförlusten, ett förhållande som möjligen skulle

i viss mån kunna minska intresset för djurägarna av att skydda sina djurbesättningar

för smitta. För att hålla detta intresse vid makt torde det

vara nödvändigt att låta försäkringstagarna stå en viss självrisk.

Vidare synes det behövligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, låta ersättningen

för mjölkförlust utgå högst med visst i förhållande till den årliga

produktionens försäkringsvärde fastställt belopp. Utan dylik maximering

av ersättningsbeloppet kunde det ligga nära till hands för djurägarna

att, i syfte att erhålla lägre premier, vid försäkringsavtals ingående uppgiva

värdet av mjölkproduktionen till lägre belopp än som motsvarar verkligheten.

Jämväl i övrigt synas mig de av de sakkunniga förordade reglerna för

fastställandet av ifrågavarande ersättningsbelopp, vilka regler för övrigt

nära ansluta sig till de enligt hittills gällande försäkringsvillkor vid s. k.

smittförsäkring i allmänhet tillämpade grunder, erbjuda den smidighet och

möjlighet till anpassning efter olikartade förhållanden, som torde böra

krävas vid en försäkring av den art, varom här är fråga. Någon ersättning

för hemmaförbrukad mjölk skulle givetvis ej, i motsats till vad Skånska

lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening synes förutsätta, komma

att utgå enligt de föreslagna grunderna, då ju ersättningsbeloppet skall

fastställas med hänsyn tagen även till det värde, som genom hemmaförbrukning

eller på annat sätt kan utvinnas ur den under avspärrningstiden producerade

mjölken.

Jämväl ifråga om ersättning för mjölkförlust ansluter jag mig sålunda

i princip till de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga föreslå vidare, att ersättning skall utgå för fodermedel,

som genom föreskrivna desinfektionsåtgärder skadas eller förstöras. Ersättningsbeloppet

skall enligt förslaget fastställas av en värderingsman, utsedd

gemensamt av försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Kunna dessa ej

enas vid valet av värderingsman, skall värderingen verkställas av tre personer,

av vilka försäkringsgivaren och försäkringstagaren utse vardera en

samt domaren i orten den tredje.

Härutinnan anföra de sakkunniga:

»Beträffande vissa av de sjukdomar, vilka den ifrågavarande försäkringsverksamheten

skulle avse, föreskrives, att fodermedel i samband med slutdesinfektion

av smittat ställe skola i viss utsträckning uppbrännas eller nedgrävas.

Jämväl i övrigt torde fodermedel ofta bliva förstörda eller skadade vid

Departe
mentschefen.

3. Ersättning

för fodermedel.

Sakkunniga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Hörda myndigheter

m. fl.

Departe
mentschefen.

4. Ersättning

för desinfektionskostnader.

Sakkunniga.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

desinfektionen. Av samma skäl, som ovan ansetts tala för att ersättning för

mjölkförlust bör inrymmas i en av staten understödd försäkringsrörelse, torde

jämväl ersättning för förlust av nu angivet slag böra medtagas. För fastställande

av ersättningsbeloppets storlek torde det vara nödvändigt att tillgripa

visst värderingsförfarande, vilket dock med hänsyn till de därmed förenade

kostnaderna bör göras så enkelt som möjligt. De sakkunniga hava tänkt

sig, att värderingen i regel skulle verkställas av endast en värderingsman,

som skulle utses av försäkringsgivaren och försäkringstagaren gemensamt.

Endast för den händelse, att dessa ej kunna enas vid valet av värderingsman,

skulle värderingen verkställas av flera personer, förslagsvis tre, av

vilka försäkringsgivaren och försäkringstagaren skulle utse vardera en samt

domaren i orten den tredje.»

Försäkringsinspektionen ifrågasätter, huruvida icke försäkringen borde

omfatta alla varor, redskap eller andra föremål, som skadas eller förstöras.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatur stör säkring sförening anse, att

ersättning, varom här är fråga, ej bör inneslutas i försäkringen. Förvaltningsutskottet

förmenar, att dylik ersättning bör lämnas vederbörande djurägare

direkt av statsmedel, och försäkringsföreningen åberopar för sin del,

att det hade visat sig, att värdet av ifrågavarande försäkringsobjekt i regel

vore ytterst ringa, varjämte för övrigt stora svårigheter mötte för ett rätt

uppskattande av värdet.

Av beräkningar, som de sakkunniga i annat sammanhang verkställt i

syfte att belysa det föreslagna försäkringssystemets ekonomiska innebörd och

verkningar, framgår, att ersättningsbeloppen för skadade eller förstörda fodermedel

under de av de sakkunniga gjorda förutsättningar och antaganden

skulle komma att belöpa sig till mindre än 1 procent av de sammanlagda

ersättningsbeloppen. Med hänsyn härtill torde det vara tämligen betydelselöst

för försäkringstagarna, om ersättning för fodermedel inrymmes i

försäkringen eller icke. För det senare alternativet talar den omständigheten,

att ett värderingsförfarande, som givetvis icke kan undgås, då det

gäller att fastställa ersättning av här ifrågavarande art, alltid är förenat

med vissa olägenheter och kostnader. Vad de sistnämnda angår, hava de

sakkunniga visserligen föreslagit ett så enkelt förfaringssätt vid värderingen

som möjligt, då denna enligt förslaget i regel skulle verkställas av endast

en värderingsman. Det oaktat skulle dock värderingskostnaderna säkerligen

komma att uppgå till belopp, som icke skulle stå i rimlig proportion till

de obetydliga ersättningsbeloppen.

Jag anser därför, att den ifrågasatta försäkringen icke bör avse att lämna

ersättning för fodermedel, som skadas eller förstöras.

De sakkunniga liava slutligen föreslagit, att ersättning skall utgå för nödvändiga

desinfektionskostnader, i den mån de påvila försäkringstagarna,

med 3/i av kostnadsbeloppet. I samband härmed hava de uttalat sig för

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204. 27

att staten ej vidare skall, såsom hittills varit fallet, bestrida kostnaderna

för desinfektionen.

I denna fråga anföra de sakkunniga:

»Enligt de försäkringsavtal, som för närvarande tillämpas vid försäkring

mot smittsamma husdjurssjukdomar, lämnas i regel ersättning för desinfektionsmedel,

som försäkringstagaren är skyldig att anskaffa. Enligt de i 1898

års förordning meddelade föreskrifter rörande bekämpandet av däri avsedda

sjukdomar stadgas emellertid, att samtliga kostnader för reningsåtgärders

vidtagande skola påvila vederbörande djurägare. Att staten trots detta

hittills vid mul- och klövsjuka — ej vid övriga smittsamma husdjurssjukdomar

— bestritt desinfektionskostnaderna, har berott på särskilda orsaker.

Medicinalstyrelsen har nämligen generellt bemyndigande att vidtaga alla

de åtgärder, styrelsen kan finna nödiga till sjukdomens hämmande och förekommande

av dess vidare utbredning, samt att disponera förslagsanslaget

till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren

för bestridande av alla de kostnader, som av dylika åtgärder föranledas.

Med stöd härav har styrelsen ansett sig böra vid tillämpning av nedslaktningsmetoden

bekosta alla erforderliga desinfektionsåtgärder. Detta har

skett i huvudsakligt syfte att säkerställa effektiviteten av dessa åtgärder.

Jämväl i de fall, då i Malmöhus län och vissa delar av Kristianstads län

isoleringsmetoden under den ännu pågående epizootien kommit till användning,

hava desinfektionskostnaderna i sin helhet bestritts av statsmedel, men

detta har skett på grund av särskilt medgivande av Kungl. Maj:t, ett medgivande

som äger avseende endast på denna epizooti. Någon ändring av

den i 1898 års förordning fastställda principen, att desinfektionskostnaderna

skola påvila vederbörande djurägare, har sålunda ej vidtagits. De sakkunniga

hava därför ansett sig böra räkna med, att denna princip åter kommer

att tillämpas jämväl i fråga om mul- och klövsjuka. Med hänsyn till de

betydande kostnader, desinfektionen då skulle medföra för djurägarna, bör

i en statsunderstödd försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar jämväl

ingå åtminstone huvuddelen av dessa kostnader.

De sakkunniga hysa den uppfattningen, att ifrågavarande kostnader, vilka

hittills varit högst avsevärda (jfr sid. 43), skulle kunna nedbringas, om det

ekonomiska ansvaret för desinfektionsåtgärderna i huvudsak komme att pavila

vederbörande eventuellt statsunderstödda försäkringsföretag. Ty antagligt

är, att samma intresse för att hålla ifrågavarande kostnader nere icke föreligger,

då de bestridas av statsmedel, som med den nu ifrågasatta anordningen.

Å andra sidan skulle det visserligen kunna befaras, att sparsamhetsnitet

i sistnämnda fall komme att drivas så långt, att desinfektionen

icke erhölle tillräcklig grad av effektivitet. Men härutinnan torde det ankomma

på statsmakterna att utöva erforderlig kontroll.

Såsom ytterligare skäl för att staten ej vidare skulle bestrida de kostnader,

varom här är fråga, må framhållas, att behovet för djurägarna av att

genom försäkring skydda sig mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar

härigenom skulle bliva än mera framträdande, än vad hittills

varit fallet, varför man då torde kunna påräkna en allmännare anslutning

till försäkringen. I praktiken komme då antagligen frågan om verkställande

av föreskrivna desinfektionsåtgärder att lösas så, att vederbörande

försäkringsgivare komme att direkt tillse och eventuellt organisera desinfektionen.

De sakkunniga förmena, att härigenom icke oväsentlig kostnadsbe
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

sparing skulle kunna vinnas, utan att kravet på desinfektionsåtgärdernas

effektivitet därigenom behövde eftersättas.

Från de enskilda djurägarnas sida torde emellertid behovet av att iakttaga

sparsamhet på ifrågavarande område icke vara så mycket större, därest kostnaderna

bestridas av försäkringsgivaren, än om de påvila staten. Med hänsyn

härtill har det ansetts ändamålsenligt att inskränka ersättningsskyldigheten

till att avse endast s/i av kostnaderna. Djurägarna skulle då komma

att stå självrisk för \/t av ifrågavarande kostnader.»

Hörda myndigheter

m. fl.

Medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands

och Kronobergs lön samt Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

hava uttalat sin anslutning till vad de sakkunniga i förevarande

avseende föreslagit. Flertalet av de hörda myndigheterna hava

emellertid icke tagit direkt ståndpunkt till principfrågan, huruvida desinfektionskostnaderna

i enlighet med mul- och klövsjukesakkunnigas förslag böra

helt påvila statsverket eller i överenstämmelse med husdjursförsäkringssakkunnigas

ståndpunkt i huvudsak vederbörande djurägare med möjlighet för

dessa att erhålla försäkring med statsbidrag för täckande av viss del av

ifrågavarande kostnader.

Förutom av de myndigheter, som ställt sig helt avvisande gentemot förslaget

om statsunderstödd försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar,

har den av sistnämnda sakkunniga förordade omläggningen avstyrkts av

länsstyrelsen i Västmanlands län, Hallands läns, Älvsborgs läns norra

och Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolaget och Skånska lantmännens ömsesidiga

kreatursförsäkringsförening.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i denna fråga anfört:

»Enligt den på Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes föranstaltande

verkställda, i försäkringssakkunnigas betänkande åberopade utredning har

vid isoleringsgårdarna i Malmöhus län desinfektionskostnaden uppgått till i

medeltal 14 kronor per nötkreatur. För den händelse det skulle anses, att

djurantalet bör läggas till grund för premiernas bestämmande, må anmärkas,

att kostnaderna för desinfektionen, utlagda per nötkreatur, varierat högst

betydligt, på sätt även framgår av uppgifter i nämnda betänkande, där

kostnaden för besättning, bestående av 1—5 nötkreatur, upptagits till 37

kronor per sådant djur, och för besättning, bestående av över 200 nötkreatur,

till 8 kronor per sådant djur. Därtill kommer, att det egentligen är oriktigt

att lägga endast antalet nötkreatur till grund för premieberäkningen; de

lokala förhållandena å de olika gårdarna äro nämligen av väsentlig betydelse

för de kostnader, desinfektionen medför. Det skulle följaktligen bereda

försäkringsföretagen icke ringa svårighet att bestämma premierna för denna

försäkringsrisk. Men den huvudsakliga svårigheten, när det gäller desinfektionen

såsom försäkringsföremål, torde få anses vara det förhållandet, att

ovisst är, huru desinfektionen framdeles kommer att företagas. Denna fråga

har i stort sett lämnats öppen i det av de mul- och klövsjukesakkunniga

avgivna förslag, i det att däri förutsättes, att kungl. medicinalstyrelsen skall

lämna detaljföreskrifter rörande desinfektionens verkställande. Denna myndighet

torde därvid taga hänsyn till icke blott de erfarenheter, som gjorts

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

under den senaste epizootien, utan ock till de rön, som gjorts i utlandet vid

företagna experiment angående smittovägar och smittämnets resistens under

olika yttre förhållanden. Även här i landet pågå, enligt vad Eders Kungl.

Maj:ts befallningsliavande har sig bekant, under mul- och klövsjukesakkunnigas

inseende vissa försök i nämnda hänseende. Det kan ej anses uteslutet,

att härvid vunna erfarenheter och rön kunna föranleda en omläggning av

desinfektionen i ändamål att göra den billigare.

Förslaget att lägga kostnaden för desinfektionen på den enskilde djurägaren

och endast bereda honom lättnad i denna utgift genom att införa

försäkring därför finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vara ägnat

att väcka allvarliga betänkligheter. Även om det må medgivas, att det

principiellt borde ankomma på djurägaren att vidkännas denna kostnad, då

det ej kan anses orimligt att den enskilde vidtager åtgärder, som förekomma,

att smitta sprides från hans ställe till annat, tala praktiska skäl för att

staten påtager sig kostnaden. Så länge det icke blivit tillförlitligen visat,

att desinfektionen är obehövlig, för vilken uppfattning förespråkare finnas,

måste det anses angeläget, att desinfektionen utföres på ett sätt, som överensstämmer

med dess syfte. Skall kostnaden läggas på den enskilde eller

försäkringsbolag eller, såsom försäkringssakkunniga föreslagit, på båda, uppstår

fara för, att desinfektionen icke blir ordentligt utförd. Försäkringssakkunniga

hänvisa till, att staten får anordna vederbörlig kontroll däröver.

Den erfarenhet, som vunnits under den senaste epizootien, giver Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande anledning betvivla, att tillfyllestgörande kontroll

i detta avseende kan åstadkommas. Om blott enstaka fall av sjukdomen

uppträda, skulle det nog vara möjligt att utöva erforderlig kontroll, men

när fallens antal blir stort, skulle den med all säkerhet bliva ineffektiv.

Det finnes för visso ingen annan rationell lösning av denna fråga än den,

att staten själv genom sina organ utför desinfektionen och bekostar därför

nödiga desinfektionsmedel. De mul- och klövsjukesakkunniga hava föreslagit,

att så sker, och finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

detta förslag vara välgrundat.»

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför: »Utskottet

för sin del anser allmän säkerhet kräva, att alla med smittrening förenade

arbeten och kostnader böra verkställas och bestridas genom ansvariga,

statliga organ, och torde, sedan numera större erfarenhet vunnits på området,

genom normerande bestämmelser kunna förekommas onödiga och

överdrivna utgifter vid desinfektionsförfarandet.»

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget anför, att desinfektionskostnaderna

borde bliva betydligt lägre, om staten handhade och bekostade

desinfektionen än om varje enskilt försäkringsbolag eller djurägare

skulle inrikta sig härpå. Staten kunde nämligen genom större inköp och

mera rationellt ordnande av arbetet, bland annat på grund av att ofta

flera gårdar i samma trakt desinficerades samtidigt, betydligt nedbringa

kostnaderna härför. Även disponerade staten nödiga organ för arbetenas utförande,

vilket ju bolagen saknade.

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening framhåller

att staten ensam hade att bestämma såväl omfattningen av desinfektionsåtgärderna

som sättet för desammas verkställande, och under dylika omständigheter

vore det näppeligen tänkbart, att någon försäkringsanstalt skulle

våga bära risken för dessa kostnader.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Departe
mentschefen.

Principer för

statsbidrag,

fondbildning

m. m.

Statsbidraget.

Sakkunniga.

Frågan huruvida och i vilken utsträckning desinfektionskostnaderna böra

bestridas av staten eller av vederbörande djurägare själva synes icke lämpligen

böra företagas till avgörande i nu föreliggande sammanhang. Jag

vill erinra, att inom medicinalstyrelsen pågår utredning om revision av

gällande bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma

husdjurssjukdomar; och har jag anmodat medicinalstyrelsen att till Kungl.

Maj:t före den 1 oktober 1926 inkomma med förslag till dylik revision.

I samband med denna revision, som sålunda är att förvänta, torde även

böra prövas frågan om bestridandet av kostnader för smittrening.

I den mån ifrågavarande kostnader kunna komma att påvila djurägarna,

torde emellertid möjlighet böra beredas dem att erhålla försäkring jämväl för

dessa kostnader. En bestämmelse av den art, de sakkunniga föreslagit,

torde därför erfordras, därest statsmakterna besluta sig för att lämna medverkan

för försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar i

huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordade riktlinjer.

Av de sakkunniga anförda skäl för att låta försäkringstagarna stå viss

självrisk för de kostnader, varom här är fråga, synas välgrundade.

Vid bedömandet av frågan, efter vilka principer statens medverkan lämpligen

bör lämnas till den ifrågasatta försäkringsverksamheten, hava de sakkunniga

tagit hänsyn så gott som uteslutande till mul- och klövsjuka, enär

de övriga husdjurssjukdomar, som ansetts böra omfattas av försäkringen,

icke förekommit i vårt land sedan så långt tillbaka i tiden eller beträffande

mjältbrand icke på senare år uppträtt i sådan omfattning, att man för närvarande

borde räkna med dessa sjukdomar. Under hänvisning till vissa i

betänkandet lämnade statistiska sammanställningar rörande mul- och klövsjukans

förekomst och omfattning under åren 1911—1925 i Sverige och

Danmark anföra de sakkunniga:

»Med hänsyn sålunda bl. a. till omöjligheten att med någorlunda säkerhet

kunna beräkna, vare sig hur ofta mul- och klövsjuka kan väntas uppträda

eller vilken omfattning den vid ett utbrott skall erhålla, torde understöd

från statens sida icke böra ifrågakomma vid andra tillfällen, än just då

sjukdomen verkligen förekommit. Då, såsom förut framhållits, ett statsingripande

huvudsakligen bör åsyfta att förhindra, att de erforderliga premierna

bliva alltför betungande för försäkringstagarna, torde rätten till

statsbidrag böra inträda, först då det visar sig, att för skaderegleringen

erfordras utdebitering utöver en viss gräns.

Utöver denna gräns synes försäkringsrisken böra på lämpligt sätt uppdelas

mellan staten och försäkringstagarna. För att i tillräcklig utsträckning

tillgodose nyssnämnda syfte borde då staten övertaga en större del av

denna risk i mån av högre utdebiteringsbehov. Försiktigheten torde emellertid

bjuda, att försäkringstagarna själva alltid få bära någon del av kostnaderna,

då det givetvis är av allra största vikt, att de städse hava ett

direkt ekonomiskt intresse av att i möjligaste mån söka hindra sjukdomens

spridning och nedbringa de ersättningsbelopp, som hänföra sig till av sjukdomen

förorsakade skador.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

31

En understödsverksamhet av ifrågasatt art synes alltså böra så anordnas,

att ett företag, som bedriver sådan försäkring, varom här är fråga, erhåller

bidrag av statsmedel, endast därest det för visst år visar sig, att för reglering

av under året inträffade skador inom denna försäkringsgren skulle

hava erfordrats en utdebitering utöver visst belopp, till vars storlek de sakkunniga

senare återkomma. Utdebitering för andra ändamål än skaderegleringar

under året, såsom exempelvis förvaltningskostnader, synes däremot

icke böra medtagas för beräkning av statsbidrag.

För att den hjälp, som på detta sätt skulle beredas på området arbetande

försäkringsföretag, skall komma samtliga dylika tillgodo efter rättvisa grunder,

måste emellertid hänsyn tagas till att försäkringsrisken, såsom förut

påpekats, är högst väsentligt olika inom olika delar av landet, Om nu rätten

till statsbidrag skulle inträda vid en viss för skadereglering under året

erforderlig utdebitering i förhållande till försäkringssumman eller med andra

ord, när nettopremien uppginge till visst belopp, skulle exempelvis ett företag,

vars verksamhet omfattar såväl Skåne som andra delar av landet, i

fråga om möjligheten att komma i åtnjutande av statsbidrag komma i en

avsevärt mera ogynnsam ställning än ett annat företag, som bedriver sin

verksamhet, endast inom Skåne. Men om staten på ett rättvist sätt skall

stödja ifrågavarande försäkringsverksamhet, måste tillses, att den hjälp, som

lämnas försäkringstagarna, blir densamma, vare sig försäkring tecknats i

det ena eller andra företaget. För att detta krav skall kunna tillgodoses,

torde det sålunda på grund av mul- och klövsjukans olika frekvens inom

olika områden vara nödvändigt, att beräkningarna rörande statsbidraget för

de företag, vilkas rörelse sträcker sig över en större del av landet, utföras

var för sig för olika delar av verksamhetsområdet på samma sätt, som om

det vore fråga om flera företag med begränsade områden. Det har synts de

sakkunniga, att man i nu berörda hänseende lämpligen bör välja länen till

enheter. En sådan uppdelning vid beräkningen torde icke vålla försäkringsföretagen

några svårigheter.»

Mot de sålunda ifrågasatta principerna hava vissa anmärkningar riktats Hörda myni

de över förslaget avgivna utlåtandena.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:

»De sakkunniga hava framhållit, att premien för försäkring mot smittsamma

sjukdomar borde utgå med olika belopp inom olika län. Utskottet

vill gärna medgiva, att vissa delar av landet, särskilt kusttrakterna av

Skåne och Halland, visat sig vara mest utsatta för angrepp av denna sjukdom,

men då inom de län, där sjukdomen uppträtt mera allmänt, finnas

områden, som varit fria från sjukdomen, och det är omöjligt att bestämt

avgöra, att icke sjukdomen kan komma att framdeles företrädesvis angripa

områden, som hittills varit skonade, synes det vara en gärd av rättvisa, att

för denna försäkring utginge en för hela landet eller i varje fall för Götaoch

Svealand lika hög försäkringspremie. Då de bygder, som tidigare drabbats

av sjukdomen, lidit oerhörda förluster på grund av med kampen mot

sjukdomen förenade åtgärder, synes det vara olämpligt att ytterligare betunga

dem genom en för ifrågavarande områden förhöjd försäkringspremie.»

Inom Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som. under

tillstyrkande av mul- och klövsjukesakkunnigas förslag i ersättningsfrågan,

avstyrkt statsbidrag för försäkringsverksamhet på området, har en

minoritet uttalat sig för statens medverkan vid försäkring mot andra för
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Statsbidragets

storlek

m. m.

Sakkunnigas

förslag.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

luster än sådana, för vilka enligt nämnda förslag direkt statsersättning

skulle utgå. Denna försäkring borde dock ordnas genom återförsäkring enligt

de riktlinjer, som framlagts i överdirektör Laurins förut omförmälda

förslag, dock med begränsning av maximiförsäkringspremien till 20 öre.

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har ansett,

att landets olika delar böra i lika mån drabbas av de genom en uppstående

epizooti förorsakade kostnader, och har till stöd härför anfört:

»Redan i det föregående hava vi framhållit, att de restriktiva åtgärder,

som på statens initiativ företagas vid inträffande epizooti, först och främst,

ja, kanske uteslutande, motiveras av hänsyn till icke smittade besättningar.

Enahanda blir förhållandet ifråga om de olika landskapen inbördes. Inträffar

en epizooti exempelvis i Skåne och vidtagas i följd härav tack vare

statsmyndigheternas ingripande restriktiva åtgärder för förhindrande av

smittans spridning, vill man givetvis härmed vinna en begränsning av

sjukdomshärden till de redan smittade delarna av provinsen Skåne men

framför allt förhindra smittans spridning till övriga delar av Sverige. De

kostnader, som åsamkas vederbörande djurägare inom ett smittat område

på grund av statsmyndigheternas ingripande, drabba denna djurägare och

därmed det försäkringsföretag, som löper risken i hela landets intresse. Att

under sådana omständigheter låta varje särskild landsända bära tungan av

densamma direkt drabbade förluster är uppenbart obilligt. Vad nu anförts

giver otvivelaktigt stöd för den uppfattningen, att bestämmelserna måste

vara ensartade beträffande landets samtliga delar.»

Föreningen har vidare uttalat, att det ville synas, som om det av överdirektör

Laurin framlagda förslaget skulle medgiva ett riktigare avvägande

av förlusternas fördelning.

De gjorda erinringarna mot förslaget att basera försäkringsverksamheten

på en, med hänsyn till den inom olika delar av landet föreliggande risken

för skadefall, skedd uppdelning av landet i olika riskområden giva mig ej

anledning att härutinnan frångå nämnda förslag. Tvärtom torde en dylik

uppdelning vara icke blott principiellt riktig utan även nödvändig, då fråga

såsom här gäller en frivillig försäkringsverksamhet. Anslutningen till försäkringen

skulle i annat fall säkerligen bliva högst obetydlig inom områden,

som hittills varit skonade för mul- och klövsjuka, enär djurägarna inom

sådana områden givetvis räkna med att sjukrisken för deras besättningars

vidkommande är minimal. Den lämpligaste grunden för den ifrågasatta

uppdelningen torde vara att, såsom de sakkunniga föreslagit, välja länen

till enheter.

Jämväl i övrigt synas mig de principer, som kommit till uttryck i de

sakkunnigas ovan återgivna uttalande, vara lämpliga och ändamålsenliga.

De sakkunniga hava föreslagit följande grunder för statsbidraget samt

för bildande och användande av reservfonder:

Därest nettopremien för visst år understiger 30 öre, skall avsättning till

reservfonden ske med belopp, som minst motsvarar en utdebitering per 100

kronors försäkringssumma, som är lika med skillnaden mellan 30 öre och

nettopremien. Avsättningen behöver dock ej motsvara en högre utdebitering,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

33

avrundad till närmast högre heltal öre, än 50 procent av den för de senaste

15 åren beräknade genomsnittliga nettopremien.

I den mån nettopremien överstiger 30 öre, skall i första hand reservfondens

ränteavkastning tillgripas för skaderegleringen, d. v. s. för att nedbringa

utdebiteringshehovet för detta ändamål intill nyssnämnda gräns.

Om utdebiteringshehovet för skadereglering därefter överstiger 30 öre,

tillämpas följande regler:

intill 30 öre bestrides utdebiteringsbehovet helt av försäkringstagarna;

den del av utdebiteringsbehovet, som faller mellan 30 och 60 öre bestrides

till hälften med fondmedel, dock högst med ''/± av hela fonden. Av återstoden

faller hälften på försäkringstagarna och hälften på staten;

den del av utdebiteringsbehovet, som överstiger 60 öre, bestrides till s/i med

fondmedel, dock högst med så stort belopp, att därefter hälften av fonden

kvarstår. Av återstoden falla */* på försäkringstagarna och 3/4 på staten.

Beträffande ett företag, vars verksamhet omfattar mer än ett län, hava

dessa regler ansetts böra tillämpas så, att nettopremie och säkerhetstillägg

uträknas för varje län för sig. Om nettopremien för ett län överstiger 30

öre, disponeras i första hand räntor å redan förefintlig fond jämte de till övriga

län hänförliga belopp, som eljest bort avsättas till fonden, för skaderegleringen

inom förstnämnda län. I den mån dessa medel ej förslå till täckande

av årets skador, beräknas statsbidrag efter de angivna reglerna.

För att erhålla material att lägga till grund för avvägandet av dels den sakkunnigas

gräns för nettopremien, då statsbidrag borde börja utgå, dels ock storleken beräkningar.

av nämnda bidrag hava de sakkunniga verkställt vissa beräkningar med

avseende å Malmöhus län, d. v. s. det län, där skadornas omfattning och

därigenom även den erforderliga nettopremien kan förväntas bliva störst.

Beräkningarna hava avsett att belysa bland annat storleken av de ersättningar

av olika slag, som under åren 1911—1925 skulle hava utgått enligt

de föreslagna försäkringsvillkoren, ävensom nettopremiens storlek under

nämnda år. Härvid har förutsatts, att samtliga hästar, nötkreatur och svin

inom länet varit sammanförda till ett försäkringsbestånd. Med hänsyn till

att försäkringsverksamheten bör inriktas på att isoleringsmetoden kan komma

att tillämpas för mul- och klövsjukans bekämpande, vilket för övrigt av

de sakkunniga ansetts utgöra en förutsättning för statens stödjande av

ifrågavarande verksamhet, hava de sakkunniga vidare i fråga om sjukdomens

frekvens ej ansett sig kunna bygga på de erfarenhetsrön, som under

tidigare år gjorts i vårt land. Till grund för beräkningarna har därför lagts

antagandet, att mul- och klövsjuka under åren 1911 —1924 skulle hava

förekommit inom Malmöhus län i ungefär samma utsträckning som på

Själland, där isoleringsmetoden kommit till användning, därest nedslaktningsmetoden

icke tillämpats inom förstnämnda område. För år 1925 hava

de under nämnda år vunna erfarenhetstalen för Malmöhus län lagts till

grund för beräkningarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 173 höft- (Nr 2Oi.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Sakkunniga.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Resultatet av de sålunda utförda beräkningarna, för vilka närmare redogörelse

lämnats i betänkandet, återges i nedanstående tabell.

För Malmöhus lön beräknade ersättningar vid smittsamma husdjurssjukdomar

åren 1911-1925.

År

Ersättning lör

döda nötkreatur

kr.

Ersätt- ning för

döda

svin

kr.

Ersättning för

mjölkförlust

kr.

Ersätt- ning för

foder- medel

kr.

Ersätt- ning för

desinfek- tions- kostnader

kr.

Total

ersätt-

ning

kr.

Nettopremie

vid 195

milj. kronors

försäkrings- värde, ören

per 100 kr.

förs.-värde

vid mul- och klöv- sjuka

vid

mjält-

brand

vid

smittför- kl äring

vid miss- tänkt för- klaring

1911

15,900

58,700

1,300

8,200

3,900

400

17,000

105,400

5.4

1912

62,500

34,800

4,200

31,600

15,200

1,400

65,800

215,500

in

1913

—

36,200

—

—

—

40

1,700

37,940

2.o

1914

800

29,000

50

800

380

30

1,400

32,460

1.7

1915

244,150

29,700

5,800

174,300

83,700

8,200

392,400

938,250

48.1

1916

19,900

16,000

550

13,800

6,600

700

31,500

89,050

4.o

1917

1,100

5,800

—

600

300

30

1,500

9,330

0.5

1918

—

4,300

—

-

—

—

—

4,300

0.2

1919

—

8,700

—

—

—

—

—

8,700

0.4

1920

162,500

13,000

3,200

89,300

42,900

4,400

209,900

525,200

26.9

1921

111,400

20,300

3,000

68,100

32,700

3,300

159,600

398,400

20.4

1922

10,300

16,700

600

9,300

4,500

500

22,200

64,100

3.8

1923

600

10,900

—

300

140

10

700

12,650

0.7

1924

273,900

23,900

14,100

127,100

61,000

6,200

298,400

804,600

41.s

1925

793,000

20,000

83,000

379,000

181,900

20,000

990,000

2,466,900

126.5

De sakkunniga anföra härefter:

»De i tabell 15 meddelade uppgifterna åskådliggöra, hur här ifrågavarande

förhållanden skulle hava gestaltat sig i Malmöhus län för åren 1911—1925

under de förutsättningar, som legat till grund för beräkningarna, d. v. s. att

mul- och klövsjuka förekommit i länet i samma utsträckning som under åren

1911—1924 verkligen varit fallet på Själland och under år 1925 efter för Malmöhus

län vunnen erfarenhet, att nuvarande djur- ocli mjölkpriser hela tiden

varit gällande samt att samtliga hästar, nötkreatur och svin i länet varit

sammanförda till ett enda försäkringsbestånd beträffande de risker, varom

bär är fråga. De sakkunniga hava givitvis blicken öppen för, att den bild

av den förutsatta försäkringen, som sålunda givits, har karaktären av en ren

konstruktion, men få dock samtidigt framhålla, att de värden på nettopremien,

som sålunda erhållits, giva ett gott uttryck för den ekonomiska risken vid dylik

försäkring under en följd av år för ett i många avseenden med Malmöhus

län likartat område, inom vilket man vid fall av mul- och klövsjuka tillämpat

'' isoleringsmetoden. Och då det nu gäller att, med utgångspunkt från att denna

metod kommer att tillämpas, åtminstone i Malmöhus län, söka bedöma, i vad

mån staten bör stödja försäkringsverksamhet på området, torde man lämpligen

kunna lägga nämnda värden till grund vid denna frågas prövning. Det

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 204. 35

gjorda antagandet torde i varje fall innebära tillbörlig grad av försiktighet.

Av tabellen framgår, att försäkringskostnaderna, bortsett från förvaltningsutgifter,

under flertalet år icke skulle hava varit av sådan storlek, att det

kunnat anses alltför betungande för djurägarna. Endast för åren 1915 samt

1924 och 1925 skulle nettopremierna hava uppgått till mera avsevärda belopp.

I medeltal för åren 1911—1925 skulle nettopremien hava utgjort 19.5 öre

per 100 kronors försäkringssumma.

Den anordning de sakkunniga tänkt sig ifråga om statens bidrag till ifrågavarande

försäkringsverksamhet går, såsom förut nämnts, ut på att dylikt bidrag

skulle lämnas, därest den för visst år och län för reglering av under

året inträffade skador erforderliga utdebiteringen per 100 kronors försäkringsvärde

överstiger viss gräns. I den mån nettopremien överstiger denna gräns,

skulle statsbidrag utgå med belopp, motsvarande viss del av den överskjutande

premien. Den del av skaderegleringskostnaden, som på detta sätt skulle

övertagas av staten, synes, såsom förut framhållits, höra i viss mån graderas

med hänsyn till nettopremiens storlek, vilket skulle kunna ernås därigenom,

att statsbidraget räknat fr. o. m. en viss högre gräns för nettopremien utgår

med relativt högre belopp än för den del, som faller mellan de båda gränserna.

Fastställandet av dessa gränser måste givetvis i det stora hela bliva

skönsmässigt. Med hänsyn dels till att försäkringen förutsatts skola omfatta

jämväl desinfektionskostnaderna, vilka hittills i sin helhet bestritts av staten,

och dels till önskvärdheten av att genom låga premier stimulera anslutningen

till försäkringen, torde det emellertid vara motiverat, att den gräns, vid vilken

rätten till statsbidrag inträder, sättes så lågt, som kan anses förenligt med

det krav på fondbildning, till vilket de sakkunniga strax återkomma. Efter

övervägande av nu berörda omständigheter har det ansetts lämpligt, att sätta

den lägre gränsen till 30 öre. Det högre gränsbeloppet har satts dubbelt sä

högt, eller till 60 öre.»

•

Efter framläggandet av sitt omförmälda förslag om fördelningen mellan

försäkringstagarna och staten av skaderegleringskostnaderna anföra de sakkunniga

vidare:

»Härvid har emellertid förutsatts, att ingå fonderade medel finnas disponibla

för skaderegleringen. Givet är dock, att en efter sunda principer

bedriven försäkring för sådana risker som de här ifrågavarande med deras

mycket stora variationer från det ena året till det andra beträffande skadornas

omfattning måste inriktas på att under sådana år, då skaderegleringskostnaderna

äro mindre betydande, hopsamla fonder, som sedermera vid

svårare sjukdomsutbrott och särskilt vid katastrof ar ta de dylika, såsom under

år 1925, kunna tagas i bruk för skaderegleringen, så att utdebiteringsbehovet

då blir mindre än eljest skulle hava blivit fallet. Särskilt med hänsyn

till en anordning som den här ifrågasatta med statsbidrag, vars storlek

är direkt avhängig av utdebiteringsbehovet, synes det böra med nödvändighet

krävas, att varje företag, som vill i förekommande fall komma i

åtnjutande av dylikt bidrag, skall efter av staten fastställda regler verkställa

avsättningar till en speciellt för denna gren avsedd fond.

Fondens och därmed även fondavsättningens storlek bör givetvis stå i visst

förhållande till den risk, för vars utjämnande fondmedlen äro avsedda. Då

ju, såsom förut flera gånger framhållits, ifrågavarande risk är i hög grad

olika inom olika län, bör naturligen icke inom samtliga län krävas en i förhållande

till försäkringssumman lika stoj- fondavsättning. En lämplig regel

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

i fråga om storleken av den minsta avsättning, som normalt bör för visst

län verkställas, synes vara att fastställa avsättningen i relation till det genomsnittliga

värdet av nettopremien inom länet för visst antal av de senast

förflutna åren. På detta sätt erhåller man en automatisk reglering av fondbildningen

med hänsyn till erfarenheten, i vad mån risken tenderar att öka

eller minska. De sakkunniga hava ansett, att man härutinnan lämpligen

bör räkna med en tidsperiod av 15 år samt att fondavsättningen bör motsvara

en utdebitering, avrundad till närmast högre heltal öre, av 50 procent

av nettopremien i genomsnitt under dessa år. Denna beräknade utdebitering

kallas i det följande säkerhetstillägg.»

Då erfarenhetstal att bygga på vid verksamhetens början saknas, anse de

sakkunniga, att man beträffande Malmöhus län bör kunna lägga de i betänkandet

beräknade värdena å nettopremierna för åren 1911—1925 till

grund för fastställandet av de fondavsättningar, som till en början skulle

erfordras för nämnda län. Säkerhetstillägget för Malmöhus län skulle då

uppgå till 10 öre pr 100 kronors försäkringssumma. Enligt en av de sakkunniga

verkställd överslagsberäkning skulle motsvarande belopp för

Kristianstads län bliva 3 öre. För samtliga övriga län skulle säkerhetstillägget

enligt de ifrågasatta principerna stanna vid 1 öre. De sakkunniga

anse dock, att det, i syfte att påskynda fondbildningen, bör föreskrivas, att

fondavsättningen för år, då sådan skall verkställas i full utsträckning,

skall motsvara en utdebitering av lägst 2 öre per 100 kronors försäkringssumma.

Vidare anföres:

»I mån av framtida erfarenhet inom länet skulle fondavsättningen eventuellt

komma att ökas eller minskas. Härvid är emellertid att märka, att

den ifrågasatta försäkringen ju skall vara inriktad på användandet vid

mul- och klövsjuka av isoleringsmetoden. För år, då nedslaktningsmetoden

tillämpas, synes man därför ej böra räkna med den direkt vunna erfarenheten,

utan torde det i dylika fall lämpligen böra ankomma på försäkringsinspektionen

att efter skälighetsprövning fastställa det riskmått, som för dylikt

år skall tillämpas vid beräknandet av den genomsnittliga nettopremien.»

Beträffande fondmedlens användning anföra de sakkunniga:

»Eu given följd av den förut gjorda förutsättningen att statsbidrag skall

utgå, då nettopremien för visst år överstiger 30 öre, torde emellertid vara,

att den på angivet sätt beräknade fondavsättningen minskas i samma mån

som nettopremie och säkerhetstillägg tillsammans överstiga 30 öre. För år,

då enbart nettopremien uppgår till eller överstiger denna gräns, bör ingen

fondavsättning ske. I sistnämnda fall böra i stället redan förefintliga fondmedel

i viss utsträckning komma till användning för att minska det för

skaderegleringen erforderliga utdebiteringsbehovet.

Beträffande fondmedlens användning kan det ifrågasättas, huruvida det

icke vore skäligt att i sådana fall, då nettopremien överstiger den gräns,

intill vilken skaderegleringskostnaderna ansetts böra bestridas enbart genom

utdebitering på försäkringstagarna, i första hand täcka viss del av det överskjutande

beloppet med fondmedel och först därefter tillgripa statsbidrag

för minskande av den ytterligare utdebitering, som erfordras. Det har

emellertid ansetts mera praktiskt att låta reglerna för fondmedlens användning

i stort sett ansluta sig till do, ovan i fråga om statsbidraget förordade

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition Nr 204.

grunderna. De sakkunniga hava sålunda tänkt sig, att hälften av den del

av nettopremien, som faller mellan 30 och 60 öre, samt 3/t av den del,

varmed samma premie överstiger 60 öre, skulle bestridas av fondmedel.

Särskilt under den första tiden efter den ifrågasatta försäkringens början

torde emellertid en dylik regel, tillämpad i full utsträckning, lätt kunna leda

till, att de under ett antal år hopsamlade medlen helt förbrukas under ett

enda ogynnsamt år. Och då det givetvis är av största intresse såväl för

staten som för de enskilda försäkringstagarna, att fonder verkligen finnas,

som kunna tjäna till att verka utjämnande i fråga om utdebiteringsbehovet

och därmed även på statsbidraget, synes fondförbrukningen böra i viss mån

begränsas. Den ovan ifrågasatta regeln för fondmedlens användning har

därför synts böra kompletteras med bestämmelsen, att högst 1/i av fonden

får användas för det fall, att nettopremien överstiger 30 men ej 60 öre samt

att högst Va av fonden får tillgripas, då nettopremien överstiger 60 öre.

Beträffande ränteavkastningen å fonden synes denna för år, då fondavsättning

äger rum, böra läggas till fonden, men i andra fall disponeras

för skaderegleringen, innan vare sig fond- eller statsmedel få användas för

detta ändamål.»

Slutligen anföra de sakkunniga för det fall, att ett försäkringsföretags

verksamhet omfattar mera än ett län, följande:

»De ovan ifrågasatta reglerna angående statsbidrag in. m. torde emellertid

icke utan vidare böra tillämpas i fråga om försäkringsföretag, vilkas verksamhet

omfattar mer än ett län. Visserligen skulle man kunna tänka sig

en fullt genomförd uppdelning länsvis av ett dylikt företags verksamhet,

så att även fonden fördelades på de olika länen. Men härigenom skulle man

helt borteliminera de fördelar, som obestridligen äro förenade med eu större

omfattning i geografiskt hänseende av sådan försäkringsverksambet, varom

här är fråga. Att de sakkunniga ej velat i större utsträckning utnyttja de

möjligheter till riskutjämning olika län emellan, som erbjudas inom de s. k.

riksbolagen, beror därpå, att ett dylikt utnyttjande dels skulle innebära, att

dessa bolag med avseende på det av staten lämnade stödet då bleve missgynnade

i jämförelse med andra företag, dels ock lätt skulle kunna leda till

en minskad anslutning till riksbolagen inom län, där skaderisken ej är särskilt

hög, en utveckling som knappast synes önskvärd. Så långt torde man dock

utan olägenhet kunna sträcka sig, att de inom olika län föreskrivna fondavsättningarna

skola ske till en för verksamheten i dess helhet gemensam

fond.»

Huru de av de sakkunniga föreslagna principerna skulle verka, illustreras

av följande, i betänkandet meddelade sammanställning, som avser ett hela

kreatursstocken i Malmöhus län omfattande försäkringsbestånd under förutsättning,

att verksamheten tagit sin början år 1911.

Exempel å

verksamhet

enligt de

föreslagna

grunderna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Exempel på förs Skri lifsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar enligt de ifrågasatta grunderna.

(omfattande hela kreatursstocken i Malmöhus län).

Å r

För-

säkrings-

summa

kr.

Ersätt-

nings-

belopp

kr.

Netto-

premie

<p)

öre

Säker-

hets-

tillägg

(S)

öre

p + s

öre

På försäkrings- tagarna

Av fondmedel

Av statsmedel

Fondav-

sättning

kr.

Fond-

förbruk-

ning

kr.

Kantor

å

fonden

(5 %)

kr.

Fond

vid årets

slut

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

j

1911 .........

195,000,000

105,400

5.4

10

15.4

15.4

300,400

—

—

—

_

195,000

_

_

195,000

; 1912 .........

195,000,000

215,500

n.i

10

21.1

21.1

410,500

—

—

—

—

195,000

—

9,700

399,700

1913 .........

195,000.000

37,940

2.0

10

12.0

12.0

232,940

—

—

—

_

195,000

—

20,000

614,700

1914 .........

195,000,000

32,460

1.7

10

11.7

11.7

227,460

—

—

—

—

195,000

—

30,700

840,400

1915 .........

195,000,000

938,250

48.1

—

48.1

34.0

662,850

8.0

155,600

4.0

77,800

—

155,600

1 (42,000)

684,800

1916 .........

195,000,000

89,050

4.6

10

14.6

14.6

284,050

—

—

—

—

195,000

34,200

914,000

i 1917 .........

195,000,000

9,330

0.5

10

10.5

10.5

204,330

—

—

—

—

195,000

45,700

1,154,700

1918 .........

195,000,000

4,300

0.2

10

10.2

10.2

199,300

-

—

—

195,000

—

57,700

1,407,400

i 1919 .........

195,000,000

8,700

0.4

10

10.4

10.4

203,700

—

-

—

-

195,000

—

70,400

1,672,800

1920 .........

195,000,000

525,200

26.9

3.1

30. o

30. o

585,000

—

—

—

—

59,800

_

83,600

1,816,200

1921 .........

195,000,000

398,400

20.4

9.c

30. o

30. o

585,000

-

—

—

—

186,600

—

90,800

2,093,600

1922 .........

195,000,000

04,100

3.3

10

13.3

13.3

259,100

—

—

—

—

195,000

—

104,700

2,893,300

1923 ........

195,000,000

12,650

0.7

10

10.7

10.7

207,650

—

-

—

—

195,000

—

119,700

2,708,000

1924 .........

195,000,000

804,600

41.3

—

41.3

31.1

606,000

2.2

42,100

i.i

21,100

—

42,100

2 (135,400)

2,665,900

1925 .........

195,000,000

2,466,900

126.5

-

126.5

41.2

804,000

59.8

1,165,100

18.7

364,500

—

1,165,100;

3 (133,300)

1,500,800

1 Motsvarande en utdebitering; av 2.1 öre.

2 » » » »6.9»

3 » » » » G.8 f

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 204.

39

Om den i tabellen exemplifierade försäkringen hade börjat år 1924 och

alltså inga fonder då ännu hunnit samlas, skulle skaderegleringskostnaderna

för åren 1924 och 1925 hava fördelats mellan försäkringstagarna och staten

på följande sätt.

Försäkringstagarnas

andel

Statsbidrag

Summa

Premie

öre

Belopp

kr.

Premie Belopp

öre kr.

Premie Belopp

öre kr.

1924.......................................

35.o

694.800

5.7 109,800

41.8 804,600

1925.......................................

61. G

1,201,800

64.9 j 1,265,100

126.5 2.466.900

Lantbruksstyrelsen har i fråga om statsbidraget uttalat följande: »Med

avseende härå vill lantbruksstyrelsen med eftertryck framhålla, att till denna

försäkringsrörelse utgående statsunderstöd tillmätes så, att djurägare åliggande

premier hållas vid ett läge, som gör det för djurägarna både möjligt och

begärligt att allmänt ansluta sig till försäkringen. En sådan allmän anslutning

är ej minst ur statlig synpunkt synnerligen önskvärd. Huruvida de

premier, varmed de sakkunniga räkna, försäkringstekniskt sett äro betryggande,

undandrager sig lantbruksstyrelsens bedömande. Ur försäkringstagarsynpunkt

förefalla de rimliga och böra inom distrikt, där epizootier av

ifrågavarande slag ej allmännare förekommit, bliva jämförelsevis föga kännbara.

»

Försäkringsinspektionen har framhållit, att för det fall att ett försäkringsföretags

verksamhet omfattar mer än ett län och nettopremien inom flera

län överstiger 30 öre, regler erfordras rörande fördelningen mellan dessa

län av säkerhetstilläggen för övriga län.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att statens ekonomiska medverkan

borde väsentligen utökas, för att verksamheten skulle medföra avsett gagn.

Kalmar läns norra hushållning sällskaps förvaltningsutskott anser, att det

sätt och den omfattning, som de sakkunniga föreslagit för statens medverkan

vore av sådan art, att man med skäl kunde påstå, att det allmännas

medverkan bleve nära nog illusorisk.

Hallands läns hushållning sällskaps förvaltningsutskott framhåller nödvändigheten

av en stark fondbildning. »Eljest torde», anför utskottet, »premieutbetalningarna

för de enskilda försäkringstagarna bliva allt för betungande

under år, då landet i större utsträckning hemsökes av de husdjurssjukdomar,

som i betänkandet avses. Vid en husdjursepizooti av sådan

större omfattning skulle på grund av alltför ringa fondbildning statsutgifterna

för försäkringsrörelsens understödjande därtill kunna bliva alltför

höga. Vidare synes det utskottet som om statens medverkan redan på ett

tidigare stadium, än vad i betänkandet anföres, borde inträda för betalande

av viss del av det årliga nettopremiebeloppet, därest de enskilda djurägarna

i större utsträckning skola tänkas komma att ansluta sig till den statsunderstödda

försäkringsverksamheten och därigenom det avsedda målet vinnas.»

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att

de föreslagna bestämmelserna för tillgripande av fondmedel vid reglering

av försäkringar icke vore tillfredsställande, utan att större försiktighet härvidlag

vore tillrådlig.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår.

Hörda myndigheter

m. fl.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

att den gräns för nettopremien, vid vilken statsbidrag skulla börja att

utgå, skulle sättas till 20 i stället för 30 öre per 100 kronors försäkringssumma.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars uttalande

länsstyrelsen i Örebro län anslutit sig, föreslår följande regler för

täckande av kostnaderna:

kostnad, motsvarande ett nettopremiebelopp intill 10 öre per 100 kronors

försäkringsvärde, bestrides helt av försäkringstagarna;

kostnad, motsvarande den del av nettopremien, som faller mellan 10 och

30 öre, bestrides till hälften av försäkringstagarna och till hälften av staten;

kostnad, motsvarande den del av nettopremien, som faller mellan 30 och

60 öre, bestrides till hälften med fondmedel, dock högst ''/r av hela fonden;

av återstoden faller 1/i på försäkringstagarna och 3/4 på staten;

kostnad, motsvarande den del av nettopremien, som överstiger 60 öre,

bestrides till 3/i av fondmedel, dock högst med så stort belopp, att därefter

hälften av fonden kvarstår; av återstoden faller 7S Pa försäkringstagarna

och 7/s På staten.

Säkerhetstillägg till premier för fondavsättning anses icke böra utgå med

högre belopp än skillnaden mellan nettopremien och 10 öre, d. v. s. att

ingen avsättning skulle ske, när nettopremien uppginge till 10 öre per 100

kronors försäkringsvärde.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmärker, att

principerna för användning av fondmedlen inom ett försäkringsföretag, vars

verksamhet omfattade större delar av landet, till täckande av försäkringsförluster,

som inträffade inom ett begränsat område, måste leda till, att anslutningen

till företaget bleve mindre begärlig från trakter, där kreatursägarna

av erfarenhet och av sannolikhetsskäl räknade med mycket liten

risk att träffas av förluster på grund av kreatursfarsoter. Förvaltningsutskottet

ville därför förorda, att inom de större försäkringsföretagen deltagarna

uppdelades i olika intresseområden med avseende på fondmedlens disponerande.

Skandinaviska kreatur sförsäkring sbolaget anför: »Såvitt nu kan bedömas,

synes den föreslagna fondavsättningen i Malmöhus län, 10 öre, vara tillräcklig.

För Kristianstads län ifrågasatt 3 öres avsättning synes oss däremot

alldeles för liten, ävenså den ifrågasatta minsta fondavsättningen av

2 öre per 100 kronors försäkringssumma i övriga län. Försiktigheten synes

bjuda, att man i Kristianstads län tilltager fondavsättningen lika stor som

i Malmöhus län, d. v. s. 10 öre, och att den i övriga län ej får understiga

5 öre per 100 kronors försäkringssumma.

Enligt reglerna för reservfondens användning skulle på ett enda år hälften

av fonden kunna förbrukas. Om två på varandra följande år häftiga

epizootier skulle uppträda inom ett län, torde alltså vid andra årets slut

endast en fjärdedel av reservfonden återstå. Detta anse vi oförsiktigt, då

det för vissa bolag kan bliva besvärligt nog att hopsamla tillräckligt stor

reservfond. Vi föreslå därför, att högst en femtedel av befintlig reservfond

må kunna förbrukas under ett år».

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatur sförsäkring sförening anser, att

statens medverkan i stället för på det sätt, som föreslagits av de sakkunniga,

borde lämnas i huvudsaklig överensstämmelse med det av överdirektör

Laurin framlagda förslaget, dock med maximipremien begränsad till 15

eller högst 20 öre per 100 kronors försäkringssumma, samt att genom uppstående

epizootier uppkommande årsförlust borde täckas genom anlitande av

viss del, förslagsvis varje gång högst !/r. av reservfonden, varefter återstoden

borde täckas med statsmedel.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

I de ovan å sid. 38 och 39 lämnade sammanställningarna har räknats med

att ersättning skulle utgå för skadade och förstörda fodermedel samt med

3/4 av desinfektionskostnaderna. I det föregående har emellertid ansetts,

att förstnämnda slag av ersättning ej borde utgå enligt försäkringsavtalen

samt att frågan angående desinfektionskostnadernas bestridande borde för

närvarande lämnas öppen. Om det i tabellen å sid. 38 lämnade exemplet

omräknas med hänsyn tagen endast till ersättningar för djur samt för mjölkförlust,

erhålles följande resultat:

opaginerad Kontrollera mot PDF

tsS

Exempel på försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar enligt de ifrågasatta grunderna (med uteslutande nr för
säkringen

av kostnader för fodermedel och desinfektion).

År

Försäkrings-

summa

kr.

Ersätt-

nings-

belopp

kr.

Netto-

premie

(?)

öre

Säker-

hets-

tillägg

(S)

öre

P-f S

öre

På försäkrings- tagarna

Av fondmedel

Av statsmedel

Fond-

avsätt-

ning

kr.

Fond-

förbruk-

ning

kr.

Kanta å

fonden

(5 %)

kr.

Fond vid

årets slut

kr.

Premie

öro

Belopp

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

1911

195,000,000

88,000

4.5

10

14.6

14.3

283,000

—

_

_

195,000

_

_

195,000

1912

195,000,000

148,300

7.6

10

17.6

17.6

343,300

—

—

—

195,000

__

9,700

399,700

1913

195,000,000

36,200

1.9

10

11.9

11.9

231,200

—

—

—

195,000

_

20,000

614,700

| 1914

195,000,000

31,030

1.6

10

11.0

11.6

226,030

—

—

—

195,000

—

30,700

840,400

1915

195,000,000

537,650

27.6

2.4

30. o

30. o

585,000

—

—

—

-

47,350

—

42,000

929,750

1916

195,000,000

56,850

2.9

10

12.9

12.9

251,850

—

—

—

195,000

—

46,500

1,171,250

1917

195,000,000

7,800

0.4

10

10.4

10.4

202,800

—

—

—

195,000

—

58,550

1,424,800

1918

195,000,000

4,300

0.2

10

10.2

10.2

199,300

—

—

—

—

195,000

—

71,200

1,691,000

1919

195,000,000

8,700

0.4

10

10.4

10.4

203,700

—

_

—

—

195,000

—

84,500

1,970,500

1920

195,000,000

310,900

15.9

10

25.9

25,9

505,900

—

—

—

—

195,000

—

98,500

2,264,000

1921

195,000,000

235,500

12.1

10

22.1

22.1

430,500

'' —

—

—

—

195,000

—

113,200

2,572,200

1922

195,000,000

41,400

2.1

10

12.1

12.1

236,400

—

—

—

195,000

—

128,600

2,895,800

1923

195,000,000

11,940

0.6

10

10.6

10.6

206,940

—

-

—

—

195,000

_

144,800

3,235,600

1924

195,000,000

500,000

25.6

4.4

30. o

30.0

585,000

—

—

—

—

85,000

161,800

3,482,400

1925

195,000,000

1,456,900

74.7

—

74.7

37.9

738,300

19.8

377,100

8.6

167,400

—

377,100

‘(174,100)

3,105,300

1 Motsvarande en utdebitering av 8.9 öre.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

43

Därest ingen fondbildning ägt rum, skulle av 1925 års skaderegleringskostnader

949,300 kronor, motsvarande en utdebitering av 48.7 öre, hava

fallit på försäkringstagarna och 507,600 kronor eller 26 öre per 100 kronors

försäkringssumma på staten.

Vad först angår storleken av statens bidrag till ifrågavarande ändamål

har från en del håll gjorts gällande, att nämnda bidrag borde tillmätas

rikligare, än vad de sakkunniga föreslagit. Jag vill emellertid härutinnan

betona, att huvudsyftet med understöd från det allmännas sida till den här

avsedda försäkringsverksamheten ju är att bereda djurägarna möjlighet att

utan alltför betungande premier och utdebiteringar erhålla försäkringsskydd

mot av vissa husdjursfarsoter förorsakade förluster. Och i likhet med lantbruksstyrelsen

anser jag, att de utdebiteringar, som enligt de sakkunnigas

beräkningar skulle falla på försäkringstagarna, ur dessas synpunkt icke

kunna anses alltför höga, då frågan såsom i det lämnade exemplet gäller

det län, där risken för skadefall måste sägas vara anmärkningsvärt stor.

För flertalet övriga län komma säkerligen de erfoderliga premierna att

uppgå till jämförelsevis obetydliga belopp. Att utsträcka statens ekonomiska

stöd utöver vad de sakkunniga föreslagit anser jag därför icke böra

ifrågasättas.

De av de sakkunniga föreslagna reglerna beträffande avsättningar till

reservfond synas väl avvägda, då genom dessa regler avsättningarnas storlek

automatiskt kommer att anpassas efter erfarenheten, i vad män risken

ökas eller minskas.

Med avseende på storleken av de reservfondsavsättningar, som till eu

början böra krävas, torde det vara lämpligast att överlåta åt försäkringsinspektionen

att fastställa de nettopremievärden, som härvid skola läggas

till grund för beräknandet. Under den första tiden efter verksamhetens

början torde något större fondavsättningar, än de sakkunniga tänkt sig,

vara motiverade med hänsyn till önskvärdheten av att fonder, så snart ske

kan, bildas av sådan storlek, att de kunna i nödig utsträckning tjäna

det avsedda syftet att verka utjämnande på såväl försäkringstagarnas som

statens kostnader för ifrågavarande ändamål. Det finns emellertid all anledning

antaga, att försäkringsinspektionen vid bestämmandet av dessa fondavsättningar

tager hänsyn till ett dylikt behov.

Försäkringsinspektionens anmärkning angående behovet av viss fördelningsregel,

då inom ett företag, vars verksamhet omfattar flera län, nettopremien

i mera än ett län överstiger 30 öre, synes böra iakttagas.

I övrigt hava de i de avgivna utlåtandena framförda anmärkningarna icke

givit mig anledning att frångå de sakkunnigas förslag i nu förevarande

avseenden.

Departe
mentschefea.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungd. Maj:ts proposition Nr 204.

Villkor för

rätt till statsbidrag.

Sakkunniga.

De sakkunniga hava slutligen framhållit att, om staten påtoge sig att på

angivet sätt stödja försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar,

borde å andra sidan de företag, som skulle komma i åtnjutande av

dylikt stöd, ikläda sig vissa skyldigheter.

Beträffande denna fråga anföra de sakkunniga:

»Såsom ett villkor för rätt till statsbidrag bör uppenbarligen av skäl, som

förut anförts, fordras, att försäkringsgivare, som önskar komma i åtnjutande

därav, skall meddela försäkring i noggrann överensstämmelse med de grunder,

som av statsmakterna fastställas. Det bör emellertid stå varje försäkringsgivare

fritt att vid sidan av den här avsedda försäkringen meddela försäkring

mot risker, vilka icke täckas av den statsunderstödda verksamheten.

Vidare må framhållas, att syftet med det ifrågasatta understödet från

statens sida är att trygga djurägarnas behov av försäkringsskydd mot vissa

risker, utan att de därvid behöva befara att drabbas av alltför betungande

utdebiteringar för ändamålet. Det bör då ej få bero på försäkringsgivarens

eget gottfinnande, huruvida en försäkringsansökan skall beviljas eller avslås,

enär ju i sådant fall berörda syfte lätt skulle kunna förfelas. Rätten till

statsbidrag synes sålunda böra förknippas med skyldighet för försäkringsgivaren

att utan andra restriktioner än vissa nedan angivna meddela försäkring

enligt de fastställda grunderna, dock endast inom gränserna för det

för vederbörande företag fastställda verksamhetsområdet.

Samtidigt med att nyssnämnda krav ställes på försäkringsgivaren, synes

emellertid viss garanti böra lämnas denne att ej behöva utbetala ersättning

för det fall, att djurbesättning, som han sålunda tvingas att mottaga till

försäkring, redan vid försäkringsavtalets ingående är smittad av sådan sjukdom,

som försäkringen omfattar, och skadefall sålunda praktiskt taget redan

föreligger. Detta torde enklast kunna vinnas genom att i fråga om försäkringens

ikraftträdande föreskriva viss karenstid. Denna har ansetts lämpligen

kunna sättas till 20 dagar.

En betydande olägenhet för den försäkringsverksamhet, som hittills bedrivits

på ifrågavarande område, har varit de stora fluktuationer, som, åtminstone

inom en del företag, förekommit med avseende på försäkringsbeståndet.

Omedelbart sedan mul- och klövsjuka yppat sig på en ort, hava

sålunda i regel försäkringsansökningar i stort antal inströmmat till de olika

försäkringsgivarna. Men sedan faran för tillfället varit förbi, hava försäkringarna

ofta fått förfalla. Givet är, att möjligheterna till fondbildning i

önskvärd utsträckning i hög grad förminskas under dylika förhållanden.

En karenstid av 20 dagar torde väl i någon mån kunna medföra en förbättring

i nu berörda hänseende, men helt avhjälpa den påtalade olägenheten

kan den givetvis ej. Emellertid är det påtagligen av största vikt

jämväl för staten, om denna skall lämna understöd åt verksamheten i fråga,

att anslutningen till försäkringen är så jämn och så stor som möjligt. Det

torde därför vara lämpligt att föreskriva, att avtal om försäkring med rätt

till statsbidrag ej må slutas för kortare tid än 4 år. En dylik föreskrift

skulle uppenbarligen för verksamheten medföra den fördelen, att alla de

djurägare, som först vid en svårare epizooti ingå i försäkringen, därefter

vore bundna vid denna under ett antal år, varigenom en utjämning av

försäkringsgivarens på dem belöpande risk skulle komma till stånd. Det

ifrågasatta stadgandet torde dock böra kompletteras med en bestämmelse av

innebörd, att avtal må uppsägas, därest försäkringstagaren genom avyttring

eller på annat sätt avhänder sig den försäkrade egendomen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

45

Såsom förut framhållits, bör vidare fordras, att ifrågavarande försäkringsgren

hålles strängt åtskild från försäkringsgivarens övriga verksamhet samt

att avsättning sker enligt fastställda grunder till en speciellt för denna gren

avsedd reservfond, som ej får sammanblandas med företagets övriga tillgångar

eller fonder.

Med hänsyn till att fonden i förekommande fall hör i rätt stor utsträckning

kunna tagas i bruk för skadereglering, torde det vara nödvändigt, att

fondens tillgångar äro placerade i lätt realiserbara värden, naturligtvis med

samtidigt tillgodoseende av kravet på tillfredsställande säkerhet. De sakkunniga

hava emellertid icke ansett sig höra närmare ingå på frågan om

fondmedlens placering, utan synes det lämpligen kunna hänskjuta^; till försäkringsinspektionen

att härutinnan lämna försäkringsföretagen erforderliga

direktiv och utöva nödig kontroll.

Beträffande användandet av fondmedel för reglering av inträffade skador

torde det böra åläggas försäkringsgivarna att för dylikt ändamål verkligen

taga fondtillgångarna i anspråk i så stor utsträckning, som förutsatts. Det

torde nämligen ligga i öppen dag att, om staten lämnar bidrag i syfte att

vid mera omfattande sjukdomsutbrott minska det belopp, som skulle behöva

uttaxeras på försäkringstagarna, försäkringsgivaren ej samtidigt bör äga

möjlighet att skona fonden på försäkringstagarnas bekostnad. Med de begränsningar

i fråga om fondmedlens användning, som tidigare ifrågasatts,

torde intresset av, att fonderna ej skola kunna helt eller till större delen

förbrukas under ett enda ogynnsamt år, hava vunnit vederbörligt beaktande.

De ifrågasatta reglerna skulle endast äga avseende på sättet för fastställandet

av storleken av statens bidrag och alltså ej på något sätt ingripa i

fråga om de principer, vilka de olika försäkringsföretagen komme att tilllämpa

vid premiesättningen. I detta sammanhang vilja de sakkunniga dock

uttala en förväntan, att riksbolagen icke komma att begagna sig härav för

att genom en premiesättning, som icke motsvarar den inom de olika länen

föreliggande risken, låta försäkringstagarna i de mera utsatta länen betala

lägre premier på bekostnad av de övriga försäkringstagarna. För att försäkringen

skall kunna vinna en större anslutning inom de mera riskfria

länen, vilket givetvis måste framstå såsom synnerligen önskvärt, torde det

nämligen vara nödvändigt, att premien inom dylika län så nära som möjligt

anpassas efter risken. Den av de sakkunniga verkställda utredningen

torde härutinnan kunna tjäna bolagen till en viss ledning.

Statsbidraget bör självfallet av försäkringsgivarna så disponeras, att det

i form av minskad utdebitering kommer försäkringstagarna inom det eller de

län till godo, för vilka det avsetts. Det synes böra tillkomma försäkringsinspektionen

att övervaka, att så sker.

Samma myndighet torde jämväl i övrigt böra utöva en mera ingående tillsyn

över den ifrågasatta försäkringsverksamheten. För att möjliggöra detta

bör det åligga de försäkringsföretag, som skulle komma att bedriva sådan

verksamhet, varom här är fråga, att årligen till försäkringsinspektionen insända

alla redovisningshandlingar, som denna kan finna erforderliga för verksamhetens

övervakande. Sålunda bör hl. a. kontrolleras, att avsättning till

reservfonden sker med föreskrivet belopp eller i förekommande fall att fondmedlen

tagas i bruk för skadereglering i avsedd utsträckning. Härför

erfordras, förutom fortlöpande redovisning beträffande reservfonden, uppgifter

angående försäkringssumma, skaderegleringskostnad, premieinkomst samt förvaltningsutgifter.

Dessa uppgifter höra i fråga om företag, som bedriva

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung!. Maj:ts proposition Nr 204.

verksamheten inom mer än ett län, lämnas särskilt för varje län utom i fråga

om förvaltningskostnaderna. Med ledning av dessa uppgifter kan inspektionen

samtidigt fastställa storleken av eventuellt statsbidrag.

Vidare må framhållas, att det enligt de sakkunnigas mening skulle vara

olämpligt, om mindre, exempelvis till en socken eller ett härad begränsade

kreatursförsäkringsföretag, skulle äga att bedriva sådan statsunderstödd verksamhet,

varom här är fråga. På grund av att dessa företags verksamhet i

regel dels sträcker sig över ett mycket litet område dels ock är av mindre

omfattning med avseende på försäkringsbeståndet, saknas inom dylika företag

den möjlighet till utjämning av ifrågavarande risker, som torde böra

krävas, för att staten skall understödja verksamheten. Ett inom ett mindre

område sammanfört försäkringsbestånd skulle sålunda vid utbrott av exempelvis

mul- och klövsjuka eller boskapspest kunna i sin helhet eller till större

delen drabbas av sjukdomen i fråga. I sådant fall skulle den för skaderegleringen

erforderliga nettopremien springa våldsamt i höjden och ett statsbidrag

till verksamheten, beräknat efter de ifrågasatta grunderna, i samma

mån ökas. Och givet är, att statens kostnader för ifrågavarande ändamål

skulle bliva högre, allt efter som verksamheten uppdelades på mindre områden

och försäkringsföretag, samtidigt som även de enskilda djurägarnas utgifter

för försäkringen skulle bliva ojämnare och ofta högre inom de för skadefall

mera utsatta områdena. Därför bör enligt de sakkunnigas mening för rätt

till statsbidrag för ifrågavarande iindamål fordras, att verksamheten sträcker

sig över minst ett län.

Jämväl med avseende på verksamhetens omfattning i övrigt ävensom i

fråga om vederbörande företags möjligheter i organisatoriskt hänseende att

uppbära försäkringen torde böra fordras vissa kvalifikationer. De sakkunniga

hava därför tänkt sig, att tillstånd att bedriva sådan verksamhet skulle sökas

hos Kungl. Maj:t. Över framställningar om dylikt tillstånd skulle försäkringsinspektionen

hava att avgiva yttrande. Framställning skulle ej beviljas,

därest vederbörande företag ej uppfyllde ovannämnda krav i fråga om verksamhetens

omfattning m. m.

Samtidigt med beviljandet av tillstånd borde tillses, att sådana

ändringar bleve vidtagna i företagets bolagsordning eller reglemente, som

erfordrades för verksamhetens bedrivande i enlighet med de fastställda

grunderna.

På en försäkringsverksamhet av här angiven art måste slutligen enligt de

sakkunnigas mening ställas ganska höga krav i fråga om verksamhetens stabilitet.

En försäkringsgivare, som sökt och erhållit tillstånd, som ovan nämnts,

bör sålunda icke äga att när som helst upphöra med verksamheten, enär fara

då skulle föreligga, att djurägarna kunde komma att sakna möjlighet att

erhålla försäkring vid ett större utbrott av någon av de i försäkringen ingående

sjukdomarna, alltså just vid ett tillfälle, då behovet av försäkringsskydd

vore som störst. Det huvudsakliga syftet med statens stödjande av

verksamheten, nämligen att tillskapa en sådan ordning, att djurägarna alltid

skulle med visshet kunna påräkna dylikt skydd mot sjukdomarna i fråga,

skulle härigenom kunna helt förfelas. För att vinna garanti häremot torde

det vara nödvändigt, att ett företag, som erhåller tillstånd att med rätt till

statsbidrag bedriva försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar, samtidigt

ikläder sig förpliktelse att meddela sådan försäkring under viss tidsperiod,

förslagsvis 10 år.»

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition Nr 204.

Beträffande de ifrågasatta villkoren för rätt till statsbidrag anför lånt- Hörda mynbruksstyr

elsen: »Emellertid framgår av betänkandet, att de sakkunniga för- di"heterm. •

utsätta, att rätt för försäkringsanstalt, vars verksamhet omfattar hithörande

slag av försäkring, att erhålla statsbidrag för denna under vissa förutsättningar

skall vara allmän. Lantbruksstyrelsen kan ej underlåta att ifrågasätta,

huruvida detta kan vara lämpligt. Ett försäkringsföretag, som bedriver

en alltför lokal verksamhet, kan, därest en allvarlig epizooti inträffar inom

dess verksamhetsområde, mycket snart bliva försatt i sådan ekonomisk situation,

att statens bidrag i enlighet med de föreslagna grunderna härför

kommer att uppgå till betydande belopp och icke förty försäkringstagarna

åliggande premier måste höjas. Visserligen är det sant, att jämväl ifråga

om de inom större områden verksamma försäkringsföretagen statsbidraget

skulle komma att beräknas och utgå för varje län särskilt, men skulle emellertid

i dylikt fall den för företagets totala försäkringsstock avsedda försäkringsfonden

komma att medföra en viss utjämnande verkan. Enligt lantbruksstyrelsens

förmenande kommer ock den utjämning, som med denna

fond avses, att bliva av största betydelse såväl för de enskilda djurägarna

och deras premier som även för statens utgifter för ändamålet. Det förefaller

lantbruksstyrelsen uppenbart, att väsentliga fördelar skulle vinnas,

därest ifrågavarande slag av försäkring bedreves endast av sådan försäkringsanstalt,

vars verksamhet omfattade hela landet eller i varje fall större

del av detta än en enstaka provins.»

Försäkring sinspektionen har framfört vissa erinringar i anledning av vad

de sakkunniga anfört angående villkoren för rätt till statsbidrag. Med avseende

på kravet, att ifrågavarande försäkringsgren skall hållas strängt åtskild

från försäkringsgivarens övriga verksamhet samt att den för denna

gren avsedda reservfonden ej får sammanblandas med företagets övriga tillgångar

eller fonder, framhåller sålunda inspektionen, att detta villkor, strängt

tolkat, bolagsrättsligt sett hade vittgående konsekvenser. »Villkoret måste»,

anför inspektionen, »anses innebära icke blott att ifrågavarande försäkringsgren

och företagets övriga verksamhet bokföringsmässigt skola behandlas såsom

särskilda avdelningar i företaget utan även att särskilda förvaltningsberättelser,

vinst- och förlusträkningar samt balansräkningar skola upprättas såsom om avdelningarna

vore särskilda företag; vidare att användning av reservfonder

samt eventuellt behövlig uttaxering för täckande av brist skola ske såsom om

avdelningarna vore företag av nyssnämnda beskaffenhet. För att åstadkomma

detta och därav erforderliga föreskrifter i övrigt torde icke bestämmelser i

de ifrågakomna företagens reglementen vara tillräckliga, då lagen om försäkringsrörelse

icke känner särskilda räkenskapshandlingar av ovan antydda

art för olika försäkringsgrenar inom ett och samma företag samt nämnda lag föreskriver,

att, om företagets samtliga tillgångar enligt fastställd balansräkning

icke motsvara dess skulder, det belopp, vartill bristen uppgår, skall uttaxeras

å alla dem, som varit delägare i företaget under hela eller någon del av den

tid balansräkningen avser. Särskilda föreskrifter i lag torde således bliva

erforderliga, därest man skall uppnå syftet med den av de sakkunniga uppställda

fordran på sträng åtskildhet mellan ifrågavarande försäkringsgren å

ena sidan och företagets övriga verksamhetsgrenar å andra sidan. Under

annan förutsättning torde en rättslig åtskildhet icke kunna uppnås.

Enligt försäkringsinspektionens mening lär man emellertid icke behöva

uppställa ett så strängt villkor, utan torde man kunna nöja sig med en bin
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:ts proposition Nr 204.

dande föreskrift av innehåll, att den reservfond, varom nu är fråga, icke

må användas för annat ändamål än det, vartill den är avsedd.»

Beträffande förslaget om skyldighet för företag, som erhållit tillstånd att

driva ifrågavarande försök ringsverksamhet, att meddela sådan försäkring

under viss tid, förslagsvis 10 år, anför inspektionen: »Ifrågavarande villkor

torde emellertid vara omöjligt att genomföra i full utsträckning. Ett företag

kan enligt sin bolagsordning eller annorledes bliva skyldigt att upphöra med

sin verksamhet, ja det ligger i den offentliga, av försäkringsinspektionen

utövade tillsynens natur att ett företag under vissa omständigheter kan behöva

tvingas att upphöra med sin verksamhet. Det är tydligt, att, så länge

ifrågavarande försäkringsgren icke är ett från företagets övriga verksamhetsgrenar

i allo rättsligt sett skilt företag, den i försäkringsgrenen i fråga bedrivna

verksamheten måste upphöra i och med det att företaget upphör med

sin verksamhet i övrigt. Det låter visserligen tänka sig att anordna ifrågavarande

försäkringsgren såsom ett rättsligt sett avskilt företag, exempelvis

såsom dotterbolag, vilket kunde bestå, även om moderbolaget upphörde, men

detta förfaringssätt lärer förorsaka ännu mera ingående lagbestämmelser än

ovan förutsatts, i det att i detta fall även vissa stadgande!! om stiftande av

sådant bolag torde erfordras.

Enligt försäkringsinspektionens förmenande torde den fara, som sakkunniga

velat undanröja, kunna undvikas därigenom, att föreskrifter lämnas därom,

att den reservfond, som skall finnas vid verksamhetens upphörande, icke må

av företaget disponeras. Enligt försäkringsinspektionens mening bör reservfonden

i dylikt fall jämlikt Kungl. Maj:ts föreskrift användas till förstärkande

av reservfonden i det eller de företag, till vilka flertalet av försäkringstagarna

från det upphörda företaget övergått med sina försäkringar,

eller till bestridande av stadgat statsbidrag till annat företag, som erhållit

tillstånd att driva den ifrågasatta försäkringsverksamheten. Det är uppenbart,

att eu sådan föreskrift som den av försäkringsinspektionen nu föreslagna

har vidsträcktare verkan än den av de sakkunniga ifrågasatta.»

Yad angår villkoret, att avtal om försäkring med rätt till statsbidrag ej

skulle få slutas för kortare tid än 4 år, uttalar inspektionen: »Denna anordning

torde vara lämplig endast under förutsättning, att den ej anses innebära

ovillkorlig skyldighet för företagen att indriva premier av försumliga

försäkringstagare. Det vill synas som om statens nu berörda intresse lämpligen

kunde tillgodoses även genom bestämmelse, som ålade de djurägare,

vilka försäkra sig först vid ett större utbrott av någon av de rf rågakomna

sjukdomarna, större bidragsplikt än de övriga. Om t, ex. en djurägare ej

försäkrar sig, förrän en epizooti visat sig i hans grannskap, är det försäkringstekniskt

riktigt, att hans premie beräknas efter ett »ansvarighetsbelopp»,

som är väsentligt högre än hans försäkringssumma. Det synes lämpligt, att

dessa högre premier tagas i beräkning vid bestämmande av statens bidrag,

och att staten fordrar, att sådan differentiering göres. Sker detta, är det sitt

förvänta, att djurägarna ej skola alltför mycket spekulera i att uppskjuta

sitt inträde i försäkringen, eftersom sådant uppskov medför, att försäkringen

blir betydligt dyrare för honom.»

Vidare anför försäkringsinspektionen: »Vad försäkringssakkunnigas förslag

till egentliga försäkringsvillkor angår vill dock försäkringsinspektionen

icke underlåta att påpeka det önskvärda i att tillämpligheten av

vissa allmänt antagna försäkringsrättsliga grundsatser åtminstone icke uttryckligen

uteslutes i försäkringsvillkoren. Vad härvid åsyftas är t. ex.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

betydelsen av försäkringstagares upplysningsplikt, sambandet mellan försäkringsavgiftens

behöriga erläggande och ersättningens utgående samt

regeln att försäkringstagare, som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

framkallar försäkringsfallet, förlorar rätt till ersättning. Likaledes

synes det i detta sammanhang böra tagas i övervägande, huruvida icke de

regler om kreatursförsäkring, som kommit till uttryck i nyligen framlagt

förslag till lag om försäkringsavtal, borde vinna tillämpning vid nu avsedda

försäkringsrörelse och således göras till beståndsdel av de försäkringsvillkor,

som försäkringssakkunniga upptagit i sitt betänkande.»

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget har i nu förevarande avseenden

anfört:

»De sakkunniga föreslå, att rätt till statsbidrag bör förknippas med skyldighet

för försäkringsgivaren att utan andra restriktioner än vissa i förslaget

angivna meddela försäkring efter fastställda grunder inom resp. verksamhetsområde.

Härtill vilja vi framhålla, att fall dock kunna finnas, då en

djurägare formellt kan fylla alla villkor för att bliva antagen till föisäkringstagare

enligt dessa grunder men likväl icke kan anses önskvärd som

sådan. Man kan exempelvis hava fått kännedom om hans vårdslösa behandling

av djuren, hans ständiga försök till uraktlåtenhet att ställa sig påbjudna

försiktighetsåtgärder till efterrättelse, hans obenägenhet att på nyttigt sätt

tillvarataga mjölken under spärrningstider o. s. v. En sådan icke önskvärd

försäkringstagare måste resp. försäkringsbolag hava rätt att uppsäga, även

då bolaget åtnjuter statsbidrag.

Den föreslagna minsta försäkringstiden av 4 år anse vi vara för kort och

föreslå densamma utökad till 5 år, vilket för närvarande av oss tillämpas.

För djurägarna själva blir det för övrigt i längden ekonomiskt fördelaktigare,

ju längre medelförsäkringstid ett försäkringsbolag kan åstadkomma,

ty därigenom nedbringas ju anskaffningskostnaderna per försäkrat djur, vilka

kostnader för närvarande uppgå till betydande procent av premierna.

De sakkunniga hava tänkt sig, att tillstånd att bedriva av dem skisserade

försäkringsverksamhet skulle beviljas av Kungl. Maj:t efter av försäkringsinspektionen

inhämtat yttrande och förslag till detaljerade koneessions\ illkor.

Arten av dessa villkor är i hög grad avgörande för hela den åsyftade försäkringsverksamheten,

varför vi ifrågasätta, om icke dessa höra angivas i

samband med att statsmakterna ev. besluta sig för de sakkunnigas förslag.

Särskilt gäller det härvidlag försäkringsbeståndets omfattning och geografiska

fördelning. Med hänsyn till denna riskfyllda försäkring anse vi, att koncession

icke borde lämnas ett bolag, som ej äger ett försäkringsbestånd, uppgående

till minst 25 miljoner kronors försäkringssumma å försäkringsformen

ifråga.»

Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget har ansett, att avtal om

försäkring, varom här är fråga, ej borde få slutas för kortare tid än 5 år

samt att karenstiden borde sättas till 10 i stället för av de sakkunniga föreslagna

20 dagar.

Såsom de sakkunniga framhållit, är det givetvis nödvändigt, att bolag,

som kommer i åtnjutande av rätt att bedriva försäkring med statsunderstöd

mot smittsamma husdjurssjukdomar, uppfyller vissa fordringar såväl i fråga

om verksamhetens omfattning som i övrigt. Vad särskilt angår verksamhetens

omfattning i geografiskt hänseende, tala bland annat de skäl, som

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. CSr 204.) ^

Departe
mentschefe
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

lantbruksstyrelsen anfört i sitt ovan återgivna uttalande, för en något längre

gående inskränkning med avseende på nämnda rätt, än de sakkunniga föreslagit.

Att gå så långt som att kräva, att verksamheten skall omfatta hela

landet, torde dock ej vara av behovet påkallat. Om tillstånd att bedriva

ifrågavarande försäkringsform meddelas endast åt bolag, vars bolagsordning

blivit av Konungen fastställd, d. v. s. företag, som driver försäkringsrörelse

inom mera än ett län, torde tillbörlig hänsyn hava tagits till kravet på

viss ej alltför ringa omfattning av verksamheten i nu berörda avseende.

För en dylik anordning talar jämväl den omständigheten, att bolagsordning

för ett företag, som meddelar försäkring endast inom visst län, fastställes

av vederbörande länsstyrelse. Frågan om fastställandet av de ändringar i

de olika företagens bolagsordningar, som erfordras vid övergång till försäkringsverksainhet

av här föreslagen art, torde lämpligen böra prövas av

Konungen i samband med frågan om tillstånd att bedriva dylik verksamhet.

Att, på sätt Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget föreslagit, fastställa,

att endast företag med viss minimiförsäkringssumma skulle kunna erhålla

sådan rätt, varom här är fråga, synes mindre lämpligt. Det torde böra

ankomma på Kungl. Maj:t att pröva, huruvida vederbörande företag med

hänsyn tagen såväl till försäkringsbeståndets storlek som till övriga förhållanden

kan anses äga möjligheter att på ändamålsenligt sätt uppbära verksamheten

ifråga.

Frågan huruvida den minsta tid, för vilken avtal skall få slutas om försäkring,

som här avses, bör vara 4 eller 5 år torde vara av mindre vikt,

varför jag ansett mig böra bibehålla den av de sakkunniga föreslagna tiden

4 år. Såsom försäkringinspektionen framhållit, torde ett stadgande om viss

minsta försäkringstid icke böra anses innebära ovillkorlig skyldighet för

försäkringsgivarna att indriva premier av försumliga försäkringstagare. Det

alternativa förslag, inspektionen angivit för tillgodoseende av här ifrågavarande

syfte, synes mig ej vara att föredraga framför de sakkunnigas, då

det förstnämnda innebär, att försäkringsföretagen skulle åläggas ett visst

tvång i fråga om premiesättningen. En stor fördel med de anordningar,

som de sakkunniga föreslagit beträffande statens medverkan för försäkringsverksamheten

ifråga, torde nämligen vara, att staten ej skulle behöva ingripa

i de olika företagens premiesättning.

De i övrigt av försäkringsinspektionen gjorda erinringar synas välgrundade

och böra iakttagas.

I överensstämmelse med de synpunkter, jag i det föregående framfört, har

inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till allmänna grunder angående

försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma

husdjurssjukdomar, vilket förslag torde få såsom bilaga A fogas till detta

protokoll.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

51

Jag övergår nu till detaljredogörelse för nämnda förslag till allmänna grunder.

1

På sätt de sakkunniga föreslagit bör ömsesidigt kreatursförsäkringsbolag,

som önskar förvärva rätt att meddela försäkring med statsbidrag mot förlust

på grund av smittsamma husdjurssjukdomar, därtill förvärva särskilt tillstånd

av Kungl. Maj:t. Nämnda tillstånd torde lämpligen böra givas form av

antagande till försäkringsgivare med ändamål, som nyss nämnts.

För att bliva antagen till sådan försäkringsgivare har i förevarande paragraf

föreslagits två villkor, nämligen dels att bolaget skall hava av Kungl.

Maj:t fastställd bolagsordning, d. v. s. att bolagets verksamhetsområde skall

omfatta mer än ett län, dels ock att bolaget kan antagas komma att till

gagn för det allmänna handhava försäkringsverksamheten ifråga.

Beträffande skälen för införandet av det förstnämnda villkoret hänvisas

till det föregående. Det andra villkoret innebär, att antagandet till försäkringsgivare

skall föregås av en prövning, huruvida den verksamhet på

området, vederbörande företag kan förväntas komma att utöva, kan anses

uppfylla de fordringar, som ur förut angivna synpunkter böra uppställas.

Rätt att bedriva ifrågavarande försäkringsverksamhet torde sålunda böra

förvägras exempelvis bolag, vars försäkringsbestånd är alltför litet, eller

bolag, vars ekonomiska ställning icke är tillfredsställande. Det är tydligt,

att det icke kan ligga i statens intresse att anförtro ifrågavarande försäkringsverksamhet

åt bolag, beträffande vilket man kan befara, att detsamma

till följd av svag ekonomi kan komma att när som helst likvidera.

De sakkunniga hava såsom villkor för rätt till statsbidrag föreslagit, att

bolag, som erhållit tillstånd att driva ifrågavarande försäkringsverksamhet,

skall ikläda sig förpliktelse att meddela sådan försäkring under viss tid, förslagsvis

tio år. På sätt försäkringsinspektionen anfört i sitt förenämnda

utlåtande torde ifrågavarande villkor vara omöjligt att genomföra i full utsträckning.

Måhända hava de sakkunniga allenast avsett, att verksamheten

icke finge nedläggas inom närmaste tio år, därest bolaget icke dessförinnan

blivit tvunget att träda i likvidation eller konkurs. Men icke heller ett

dylikt villkor torde böra uppställas. I andra stycket av förevarande paragrafs

första moment har därför föreslagits, att bolag, som antagits till försäkringsgivare

med ändamål, varom fråga är, skall vara skyldigt att meddela

försäkring med statsbidrag, såvitt bolaget driver kreatursförsäkringsrörelse,

d. v. s. såvitt bolaget icke, frivilligt eller på grund av tvång, trätt i

likvidation eller kommit i konkurstillstånd. I detta sammanhang må påpekas,

att skyldigheten icke skall upphöra allenast av den anledningen, att

bolaget faktiskt upphört att meddela nya försäkringar.

Även om bolag icke upphört att driva kreatursförsäkringsrörelse, synes

emellertid möjlighet för bolaget att vinna befrielse från antagandet till

försäkringsgivare ej böra vara helt utesluten. I förevarande paragraf har

därför föreslagits en bestämmelse, att antagandet må av Kungl. Maj:t på

Förslag till

allmänna

grunder.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

därom gjord framställning återkallas, därest bolaget visar skälig anledning

till framställningen. Givet är, att dylikt återkallande icke bör ifrågakomma

annat än i undantagsfall, då särskilt bärande skäl förebringas.

I förslaget hava upptagits vissa bestämmelser, vilka bolag har att iakttaga

för att få förbliva antaget såsom försäkringsgivare. Utfärdande

av ytterligare föreskrifter, upptagna antingen i särskild följdförfattning, i

vederbörande bolags ordning eller i den angående antagandet av Kungl. Maj:t

meddelade resolutionen, torde säkerligen komma att erfordras. Skulle bolaget

åsidosätta någon på ovan angivet sätt meddelad föreskrift för försäkringsverksamhetens

behöriga bedrivande, bör antagandet kunna av Kungl. Maj:t

återkallas. Detsamma bör gälla, därest bolaget handhar försäkringsverksamheten

på sådant sätt, att syftet med densamma motverkas, vilket kan tänkas

ske exempelvis därigenom, att bolaget bestämmer premien till så högt belopp,

att densamma blir prohibitiv. Förutsättning för återkallelsen bör

emellertid vara, att tillsynsmyndigheten förelagt bolaget att inom skälig tid

vidtaga rättelse och att bolaget icke ställt sig sådant föreläggande till efterrättelse.

Antagandet torde av hänsyn till försäkringstagarna icke böra upphöra

vid själva beslutet om återkallelsen utan först vid löpande försäkringsårs

utgång. För den händelse bolaget träder i likvidation eller kommer i

konkurstillstånd har föreslagits, att antagandet utan vidare skall upphöra

vid löpande räkenskapsårs utgång. Härom hava bestämmelser upptagits i

förevarande paragrafs andra moment.

Med hänsyn till att antagandet till försäkringsgivare kan komma att återkallas

att upphöra vid löpande räkenskapsårs utgång och således statsbidrag

skall upphöra att utgå vid samma tidpunkt, har i 8 § föreslagits, bland

annat, skyldighet för försäkringsgivare att i försäkringsvillkoren intaga bestämmelse

om att försäkringsavtal, som avses i förslaget, i dylikt fall skall

upphöra att gälla vid tidpunkten för antagandets upphörande, ändå att

avtalet är slutet för längre tid.

2 *.

De sakkunnigas förslag till enhetliga grunder för utgivande av ersättningar

i försäkringsverksamheten i fråga för förlust av djur, mjölk och desinfektionskostnader

hava i omarbetat skick upptagits i förevarande paragraf.

Omarbetningen har skett i enlighet med vad försäkringsinspektionen i sitt

ovan omnämnda utlåtande anfört beträffande de av de sakkunniga föreslagna

ersättningsgrunderna, varvid jämväl, på sätt försäkringsinspektionen ifrågasatt,

hänsyn tagits till de regler angående kreatursförsäkring, som kommit

till uttryck i 89 och 90 §§ i nyligen framlagt förslag till lag om försäkringsavtal.

Då statsbidrag föreslagits skola utgå för täckande av tre fjärdedelar av

utdebiteringsbehov utöver 60 öre, kan det, särskilt om vederbörande bolag

icke hunnit uppsamla för ifrågavarande försäkringsgren avsedd, i 3 § omförmäld

reservfond, vara av synnerlig vikt för staten, att ersättningarna

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

53

icke oskäligt drivas i höjden. Med anledning härav har i sjätte momentet

av förevarande paragraf föreslagits en bestämmelse, varigenom staten beredes

möjlighet att övervaka regleringarna.

3 $.

Här föreslagna bestämmelser rörande avsättning till reservfond ansluta

sig helt till vad härutinnan anförts i det föregående.

Då det, särskilt beträffande bolag, som driver ifrågavarande försäkringsverksamhet

inom för mul- och klövsjuka mindre utsatta län, kan tänkas,

att reservfonden uppnår belopp, som med hänsyn till fondens ändamål kan

anses tillräckligt för bolaget, bör Kungl. Maj:t äga att förordna, att ytterligare

avsättning till fonden icke skall erfordras. Dylikt förordnande bör givetvis

gälla allenast tills vidare.

4

4 § i förslaget innehåller regler rörande användningen av medel ur reservfonden

i överensstämmelse med vad tidigare härom anförts.

Med anledning av förut omnämnt påpekande av försäkringsinspektionen

hava även föreslagits regler för fördelning dels av ränteavkastning och

säkerhetstillägg, för den händelse nettopremierna var för sig för två eller

flera län skulle överstiga 30 öre, dels ock av disponibla reservfondsmedel,

för den händelse dessa icke skulle räcka till att täcka utdebiteringsbehoven

i avsedd utsträckning.

Då reservfonden bildas särskilt för ifrågavarande försäkringsverksamhet

för att verka utjämnande i fråga om utdebiteringsbehov och därmed även på

statsbidraget, har i förevarande paragrafs femte moment införts uttrycklig

bestämmelse därom, att, så länge bolag är antaget till försäkringsgivare,

reservfonden allenast må användas för det ändamål, som i förevarande

paragraf föreslagits. Frågan, hur med reservfonden skall förfaras för den

händelse, att bolaget upphör att vara antaget till försäkringsgivare, behandlas

i 9 §.

5 $.

På åtskilliga ställen i förslaget förekomma uttrycken nettopremie och

utdebiteringsbehov. För att undvika återupprepningar har i 5 § införts

en förklaring att härmed åsyftas nettopremie och utdebiteringsbehov räknade

per 100 kronor av summan av försäkringsbeloppen av de vid årets utgång

för länet gällande försäkringar, för vilka bolaget är ansvarigt.

6 §.

Här föreslagna regler för beräknande av statsbidrag sammanfalla med de

sakkunnigas förslag i frågan, för vilket tidigare redogjorts.

Härjämte har föreslagits, att utgående statsbidrag skall fastställas av försäkringsinspektionen

och utanordnas av statskontoret.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

7 $.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har i denna paragraf upptagits

föreskrift därom, att statsbidrag skall disponeras så, att det i form

av minskad utdebitering kommer försäkringstagarna inom det eller de län

till godo, för vilka det avsetts, och att detsamma skall gälla beträffande

belopp (reservfonds ränteavkastning, säkerhetstillägg och reservfondsmedel),

varmed utdebiteringsbehov för ett eller flera län nedbringats.

8 §.

I 1 § hava upptagits föreskrifter därom, att antagande till försäkringsgivare

i vissa fall må återkallas. I dylika fall torde försäkringstagare böra

äga rätt att häva försäkringsavtalet. Med hänsyn till att, såsom framgår

av 1 §, statsbidrag vid sådan återkallelse icke skulle utgå för längre tid

än intill löpande räkenskapsårs utgång torde emellertid, för den händelse

försäkringsavtal ej sålunda häves, försäkringsavtalet böra upphöra att gälla

vid tidpunkten för antagandets upphörande, ändå att avtalet är slutet för

längre tid. Genom att på dylikt sätt lösgöra försäkringstagaren från det bolag,

vars antagande återkallats, blir han i tillfälle att taga. försäkring, varom

fråga är, i bolag, som fortfarande är antaget till försäkringsgivare. I förevarande

paragrafs 1 mom. föreskrives nu, bland annat, att försäkringsgivaren

är skyldig att i sina försäkringsvillkor upptaga bestämmelser i angivna avseenden.

I 2 mom. stadgas till en början skyldighet för försäkringsgivare att i sina

försäkringsvillkor upptaga vissa delvis från de sakkunnigas förslag hämtade

bestämmelser rörande tid, för vilken försäkring må avslutas, försäkringsår

och karenstid.

I den ifrågasatta försäkringsverksamheten synes det, särskilt med hänsyn

till redovisningen av reservfonden, vara av synnerlig vikt, att premier

inflyta till vederbörande bolag snarast möjligt under räkenskapsåret.

Vidare synes det vara angeläget att bereda bolaget möjlighet att, därest

premien icke erlägges på av bolaget föreskriven tid, frigöra sig från ansvarighet

för försäkringen. Denna ansvarsfrihet torde lämpligen böra inträda,

då en vecka förflutit efter det bolaget genom rekommenderat brev erinrat

försäkringstagaren om premiens förfallodag. Att, i händelse premien sedermera

skulle inflyta, bolagets ansvarighet ånyo begynner, torde utan föreskrift

vara uppenbart. Även i dessa avseenden skola enligt förevarande

mom. bestämmelser intagas i försäkringsvillkoren.

9 $.

I det allmännas intresse är det tydligen av vikt att tillse att, för den händelse

antagande till försäkringsgivare återkallas eller bolaget upphör att driva

kreatursförsäkringsrörelse, den reservfond, som bildats just för ifrågavarande

försäkringsverksamhet, icke fördelas mellan vederbörande försök
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 204.

ringstagare eller på annat sätt disponeras av bolaget. För den skull har i

förevarande paragraf föreslagits förbud för bolaget att i dylika fall disponera

reservfonden och i stället upptagits den föreskriften, att kronan skall

vid antagandets upphörande av bolaget äga utbekomma medel till belopp,

motsvarande reservfonden. Dessa medel skola av bolaget överlämnas till

statskontoret för att jämlikt av Kungl. Maj:t lämnad föreskrift användas

till förstärkande av dylik reservfond i bolag, till vilket försäkringstagarna

från den upphörda verksamheten övergått med sina försäkringar, eller till

bestridande av stadgat statsbidrag till annat bolag, som finnes antaget till

försäkringsgivare.

Försäkringsinspektionen har föreslagit att låta anordningarna med statsbidraget

gälla retroaktivt från början av år 1925. Då försäkringsverksamheten

i fråga icke kunnat under året bedrivas i enlighet med de föreslagna

grunderna, anser jag emellertid nämnda förslag mindre lämpligt. Komplicerade

övergångsstadganden torde nämligen i så fall bliva erforderliga, vilket

jag anser så vitt möjligt böra undvikas. Det torde ej heller vara förenat

med nämnvärda olägenheter att verksamhetens bedrivande efter här förutsatta

riktlinjer kan påbörjas först ett kommande år.

Beträffande sättet för bestridandet av statens kostnader för ifrågavarande

ändamål har statskontoret anfört:

»De sakkunniga hava icke gjort någon beräkning av statsverkets kostnader

för understödjande av en försäkringsverksamhet av ifrågasatt beskaffenhet;

och någon mera tillförlitlig beräkning av dessa kostnader torde

ej heller kunna ske. Därest en dylik försäkringsverksamhet kommer till

stånd, lära de utgifter, som härav föranledas, kunna, åtminstone tills vidare,

bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.

Då emellertid dessa utgifter i väsentliga avseenden skilja sig från de utgifter,

för vilka anslaget ursprungligen avsetts, torde detsamma lämpligen

böra uppdelas i två delar, den ena, förslagsvis 10,000 kronor, för utgifter

för statsunderstöd vid försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar och

den andra för övriga utgifter till förekommande och hämmande av sådana

sjukdomar. Någon höjning av det i 1926 års statsverksproposition för

budgetåret 1926—1927 till 50,000 kronor beräknade anslaget lärer icke av

berörda anledning behöva ske.»

Statens kostnader för understöd åt försäkringsverksamhet mot smittsamma

husdjurssjukdomar torde böra bestridas på sätt statskontoret sålunda

ifrågasatt. Jag tillstyrker alltså, att det nuvarande förslagsanslaget å

50,000 kronor uppdelas i två anslag, förslagsvis upptagna till 10,000

respektive 40,000 kronor, det förstnämnda avsett till utgifter för statsbidrag

vid försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar och det sist
-

Ikraft
trädande.

Bestridandet

av statens

kostnader.

Departe
mentschefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Hemställan.

V

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

nämnda för övriga utgifter till förekommande och hämmande av dylika

sjukdomar.

Under åberopande av vad av mig i det föregående anförts hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att i riksstaten under nionde huvudtiteln, avdelningen veterinärväsendet,

— med uteslutande av det däri upptagna ordinarie förslagsanslaget till

förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren

— under underavdelning förekommande och hämmande av smittsamma

sjukdomar bland husdjuren uppföra

dels till utgifter för statsbidrag vid försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar

i huvudsaklig överensstämmelse med av mig här förut

angivna och i bilaga A till detta protokoll närmare utförda allmänna

grunder ett ordinarie förslagsanslag av kronor 10,000,

dels ock till övriga utgifter till förekommande och hämmande

av smittsamma sjukdomar bland husdjuren ett

ordinarie förslagsanslag av ................................................ » 40,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 204.

57

Bilaga A.

JF ö r s 1 a g

till

allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på

grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

1 *.

1. Till försäkringsgivare med ändamål att meddela försäkring med statsbidrag

mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar må Kungl.

Maj:t antaga ömsesidigt kreatursförsäkringsbolag, vars bolagsordning blivit

av Kungl. Maj:t fastställd och som kan antagas komma att till gagn för

det allmänna handhava sådan försäkringsverksamhet.

Har bolag antagits till sådan försäkringsgivare, vare bolaget skyldigt att,

så länge bolaget driver kreatursförsäkringsrörelse, meddela försäkring, som

här avses.

2. Åsidosätter bolaget någon i dessa grunder given eller av Kungl. Maj:t

eller tillsynsmyndigheten i enlighet med desamma för försök rings verksamhetens

behöriga bedrivande meddelad föreskrift eller handhar bolaget försäkringsverksamheten

på sådant sätt, att syftet med densamma motverkas,

skall tillsynsmyndigheten äga förelägga bolaget att inom skälig tid vidtaga

rättelse. Ställer bolaget sig icke sådant föreläggande till efterrättelse, må

antagandet av Kungl. Maj:t återkallas att upphöra vid löpande räkenskapsårs

utgång.

Antagandet må jämväl av Kungl. Maj:t återkallas att upphöra vid löpande

räkenskapsårs utgång, därest bolaget begär sådan återkallelse och därtill

visar skälig anledning.

Träder bolaget i likvidation eller kommer i konkurstillstånd, upphör

antagandet vid löpande räkenskapsårs utgång.

2 $.

1. Försäkring, varom här är fråga, skall avse att täcka förlust av djur

till följd av följande sjukdomar, nämligen smittsam mul- och klövsjuka,

boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm, mjältbrand samt svinpest

ävensom följdsjukdom av mul- och klövsjuka, och omfatta försäkringstagarens

samtliga till en och samma djurbesättning hörande hästar samt

nötkreatur och svin från och med en ålder av två månader.

Försäkringen skall jämväl avse att täcka förlust, som tillskyndats förBihanq

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. (Nr 20b.) 5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

säkringstagaren därigenom, att till följd av s ''ttsam husdjurssjukdom utförsel

eller leverans av mjölk blivit av myndi het förbjuden eller på annat

sätt förhindrad, och omfatta den försäkrade rbesättningens totala årliga

mjölkproduktion.

Försäkringen skall ytterligare avse kostna för föreskrivna eller eljest

nödvändiga desinfektionsåtgärder vid de i fö ta stycket här ovan angivna

sjukdomar.

2. Ersättning skall utgivas för djur, so dött eller enligt veterinärs

föreskrift eller myndighets påbud enligt gälla de bestämmelser nedslaktats

till följd av ovan nämnd sjukdom eller till öljd av någon av mul- och

klövsjuka uppkommen följdsjukdom eller som av sådan sjukdom eller följdsjukdom

för framtiden blivit så odugligt ti 1 arbete eller produktion, att

det enligt veterinärs intygande måst dödas. rsättning för förlust till följd

av följdsjukdom utgår likväl endast, försåvitt öljdsjukdomen inträffat inom

loppet av två månader, sedan djurbesättninge blivit friskförklarad.

Har inom en månad efter försäkringstidens utgång djur dött eller måst

dödas till följd av sjukdom eller följdsjukdom, som ovan sagts och som

inträffat under försäkringstiden, svare bolaget likasom under försäkringstiden.

Ersättning för djur, som till följd av ovan nämnd sjukdom eller följdsjukdom

dött eller måst dödas, skall beräknas efter det värde, djuret då

skulle hava ägt, om sjukdomen icke inträffat, dock högst med den på djuret

belöpande försäkringssumman.

På nu angivet sätt beräknat ersättningsbelopp skall minskas med värdet

av de delar av djuret, som enligt veterinärs föreskrift kunna till nytta

användas.

3. Ersättning skall utgå för sådan mjölkförlust, som i 1 mom. andra

stycket av denna paragraf sägs.

Ersättning för mjölkförlust utgår för tid, varunder mjölken ej fått fritt

disponeras. Under denna tid är försäkringstagaren skyldig att, i den mån

gällande författningar ej lägga hinder i vägen därför, på bästa sätt tillgodogöra

sig den producerade mjölken.

Ersättning utgår med skillnaden mellan värdet, beräknat efter i orten

gängse pris, av den producerade mjölken och det värde, som kunnat eller

skäligen bort kunna ur den utvinnas.

Skulle svårighet möta att nöjaktigt fastställa den verkliga mjölkproduktionen

under tid, för vilken ersättning skall utgå, må den för ko och dag

beräknas utgöra så stor del av mjölkavkastningen i medeltal för ko och

dag under de fem dagar, som närmast föregått nämnda tid, som med hänsyn

till förhandenvarande omständigheter må anses skäligt.

Vid fastställandet av ersättningsbeloppet anses värdet för dag av den

producerade mjölken utgöra högst Vses av det belopp, för vilket den årliga

mjölkavkastningen är försäkrad.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

4. Lämnas i annan ordning än i dessa grunder stadgas ersättning av

allmänna medel för täckande av här avsedd förlust av djur eller mjölk,

skall ersättning på grund av försäkringen minskas med den sålunda till

försäkringstagaren av allmänna medel utgående ersättningen.

5. Ersättning skall utgå för försäkringstagaren åvilande kostnad för sådana

desinfektionsåtgärder, som i 1 mom., tredje stycket, omförmälas.

Ersättning för dylik kostnad utgår med tre fjärdedelar av kostnadsbeloppet.

6. Kungl. Maj:t äger förordna ombud med uppgift att hos bolag, som

antagits till försäkringsgivare, övervaka bolagets skaderegleringar jämlikt

denna paragraf.

Ombudet uppbär av bolaget arvode till belopp, som av Kungl. Maj:t

bestämmes.

3 §.

Bolag, som meddelat försäkring, varom ovan sagts, skall verkställa avsättning

till en särskild för denna försäkringsverksamhet avsedd reservfond.

Uppgår nettopremien för visst år och län icke till mer än 30 öre, skall

avsättning till reservfonden ske med belopp, som minst motsvarar en utdebitering,

avrundad till närmast högre heltal öre, för 100 kronors försäkringssumma

av 50 procent av det för bolaget beräknade genomsnittliga

beloppet av de årliga nettopremierna för länet för de senaste femton åren

(säkerhetstillägg), dock att, om säkerhetstillägget överstiger skillnaden mellan

30 öre och nettopremien för året, avsättning icke erfordras med högre belopp

än som motsvarar en utdebitering, som är lika med skillnaden mellan

30 öre och nettopremien. Här föreskriven fondavsättning skall beräknas å

summan av försäkringsbeloppen av de vid årets utgång för länet gällande

försäkringar, för vilka bolaget är ansvarigt. För år, då inom visst län

nedslaktningsmetoden huvudsakligen tillämpats för bekämpande av muloch

klövsjuka, skall försäkringsinspektionen efter skälighetsprövning bestämma

den nettopremie, vartill hänsyn skall tagas vid beräknandet av

den genomsnittliga nettopremien för länet. För de fjorton år, som förflutit

närmast före det år, under vilket bolaget begynt driva försäkringsverksamheten

ifråga, skall försäkringsinspektionen bestämma de årliga

nettopremier, vilka av bolaget skola tillämpas vid beräknandet av den

genomsnittliga nettopremien för det eller de län, som må ifrågakomma.

Ränta å reservfonden skall, med undantag för fall, som i 4 § omförmäles,

föras till reservfonden.

Reservfonden skall i bolagets räkenskapshandlingar uppföras särskilt

för sig.

Sedan reservfonden uppgått till belopp, som med hänsyn till fondens

ändamål kan anses tillräckligt, äger Kungl. Maj:t förordna, att ytterligare

avsättning till fonden tills vidare icke erfordras.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

4 §•

1. I den mån nettopremien för visst år och län överstiger 30 öre, skola

i första hand reservfondens ränteavkastning för året och de till övriga län

hänförliga säkerhetstillägg användas, så långt ske kan, för nedbringande

av utdebiteringsbehovet för förstnämnda län intill 30 öre.

överstiga nettopremierna var för sig för två eller flera län 30 öre, skola

nämnda ränteavkastning och säkerhetstillägg fördelas mellan länen så, att

utdebiteringsbehoven för länen minskas i förhållande till de belopp, varmed

nettopremierna överstiga 30 öre.

2. Om utdebiteringsbehoven för ett eller flera län därefter överstiga 30

öre, skola de delar av utdebiteringsbehoven, som falla mellan 30 och 60 öre,

intill hälften täckas genom nedsättning med högst en fjärdedel av den vid

årets början befintliga reservfonden.

3. överstiga utdebiteringsbehoven för ett eller flera län 60 öre, skola de

överskjutande beloppen intill tre fjärdedelar täckas genom nedsättning av

nämnda reservfond, dock högst med så stort belopp att därefter hälften av

reservfonden återstår.

4. Därest de belopp, varmed nedsättning av reservfonden högst får ske

enligt 2 och 3 mom., icke förslå till täckande i avsedd utsträckning av

utdebiteringsbehoven för två eller flera län, skola nämnda belopp användas

till täckande av ovan angivna delar av utdebiteringsbehoven till den mindre,

för samtliga dessa län lika del, vartill beloppen förslå.

5. Reservfonden må, så länge bolag är antaget till försäkringsgivare,

användas allenast för det ändamål, som i denna paragraf sägs.

Om reservfondens användning, sedan bolaget upphört att vara antaget

till sådan försäkringsgivare, stadgas i 9 §.

5 $.

Med nettopremie och utdebiteringsbehov för visst år och län avses i dessa

grunder nettopremie och utdebiteringsbehov för 100 kronor av summan

av försäkringsbeloppen av de vid årets utgång för länet gällande försäkringar,

för vilka bolaget är ansvarigt.

6 §.

Bidrag av statsmedel utgår:

dels med belopp, motsvarande hälften av den del av utdebiteringsbehov

mellan 30 och 60 öre som återstår, sedan ränteavkastning, säkerhetstillägg

och reservfond disponerats på sätt i 4 § 1 och 2 mom. sägs,

dels med belopp, motsvarande tre fjärdedelar av den del av utdebiteringsbehov

utöver 60 öre som återstår, sedan ränteavkastning, säkerhetstillägg

och reservfond disponerats på sätt i 4 § 1 och 3 mom. sägs.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

61

Storleken av utgående statsbidrag fastställes av försäkringsinspektionen.

Statsbidraget utanordnas av statskontoret.

7 §.

Bolag vare skyldigt att disponera statsbidrag så, att det i form av minskad

utdebitering kommer försäkringstagarna inom det eller de län till godo,

för vilka det avsetts. Detsamma skall gälla i fråga om belopp, varmed

jämlikt 4 § utdebiteringsbehov för ett eller flera län nedbringats.

8 %.

1. Bolag vare skyldigt att i sina villkor för här avsedd försäkring intaga

bestämmelser om att försäkringstagare skall äga rätt att, där bolagets antagande

till försäkringsgivare återkallas, häva försäkringsavtalet samt att,

därest denna rätt ej begagnats, avtalet skall upphöra att gälla vid tidpunkten

för antagandets upphörande, ändå att avtalet är slutet för längre tid.

2. Bolag vare vidare skyldigt att i sina villkor för här avsedd försäkring

intaga bestämmelser därom,

att försäkring ej må avslutas för kortare tid än 4 år,

att försäkringsår skall sammanfalla med räkenskapsår,

att för försäkring skall gälla en karenstid av 20 dagar, räknade från och med

dagen för försäkringens meddelande, dock att för försäkring, som avslutes

att träda i kraft omedelbart efter försäkring, vilken skall upphöra att gälla

på bestämd tid, icke skall räknas eljest föreskriven karenstid,

att premie för varje försäkringsår skall upptagas i förskott inom viss av

bolaget bestämd kort tid, räknat ifråga om premien för första försäkringsåret

från försäkringens meddelande och beträffande premien för följande

försäkringsår från försäkringsårets början, samt

att, därest premien ej erlägges på av bolaget föreskriven tid och en vecka

förflutit efter det bolaget genom rekommenderat brev givit försäkringstagaren

meddelande med erinran om premiens förfallodag, bolaget ej längre

ikläder sig ansvarighet för försäkringen.

9 §.

Återkallas antagande till sådan försäkringsgivare, som i 1 § sägs, eller

upphör bolaget att driva kreatursförsäkringsrörelse, må den i 3 § avsedda

reservfond, som skall finnas vid antagandets upphörande, icke av bolaget

disponeras. Medel till belopp, motsvarande denna reservfond, skall kronan

vid antagandets upphörande äga utbekomma av bolaget.

Nämnda medel skola överlämnas till statskontoret för att jämlikt av

Kungl. Maj:t lämnad föreskrift användas till förstärkande av dylik reservfond

i det eller de bolag, hos vilka försäkringstagarna från den upphörda

verksamheten erhållit försäkringar, varom här är fråga, eller till bestridande

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. (Nr 20b.) 6

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 204.

av stadgat statsbidrag till annat bolag, som antagits till sådan försäkringsgivare,

som i 1 § avses.

10 §.

De ytterligare bestämmelser, som må erfordras för anordnande och handhavande

av ifrågavarande försäkringsverksamhet, meddelas av Kungl. Maj:t.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:259 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anordnande av en statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdom s. 15 i texten
  2. JoU 1926:59 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående anordnande av en statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar m. m. jämte s. 1 i texten