Sök i Ratio Lex

Angående anslag för bredande av ökade förmåner åt personal, tjänstgörande å undervattensbåt

1926-02-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:205, Angående anslag för bredande av ökade förmåner åt personal, tjänstgörande å undervattensbåt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

1

tfr 205.

Kungl. Maj it s proposition till riksdagen angående anslag

för bredande av ökade förmåner åt personal, tjänstgörande

å undervattensbåt; given Stockholms slott

den 25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

P. Albin Hansson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wioforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Hansson anför:

Jämlikt stadganden i de militära avlöningsreglementena må, bland annat

under sjökommendering, till personalen utgå särskilda förmåner enligt grunder,

som Kungl. Maj:t äger fastställa. I anslutning härtill hava i 15 kap. av kungörelsen

den 31 december 1921 (nr 831) med vissa tilläggsbestämmelser till

nyssnämnda avlöningsreglementen meddelats föreskrifter angående s. k. sjötillägg.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 174 höft. (Nr 205.)

476 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj tis proposition nr 205.

Inspektörens

för undervatten

sbåtvapnet

framställning.

I 1 § av nämnda kap. angivas vissa grundbelopp för dag räknat, med vilka

sjötillägg i regel utgår till personal av olika grader under sjötjänstgöring vid

icke-stationär förläggning. Dessa belopp variera, för officerare i kaptens- och

subalterngraderna mellan 3 kronor och 1 krona 40 öre, för underofficerare av

olika grader mellan 1 krona 80 öre och 1 krona 20 öre samt för manskap av

olika kategorier mellan 80 öre och 20 öre.

För personal, som är inmönstrad å undervattensbåt eller ock, utan att vara

å undervattensbåt inmönstrad, enligt av vederbörande befälhavare utfärdad

order förrättar tjänst av minst tre timmars varaktighet, för dag räknat, å sådan

båt under gång, höjas, jämlikt föreskrift i 2 § av samma kap., förenämnda

grundbelopp:

vid icke-stationär förläggning i allmänhet med 125 %, men under månaderna

december, januari och februari i farvatten norr om 50° nordlig latitud

med 175 %, samt

vid stationär förläggning med 75 %.

Underofficer, maskinist, åtnjuter, oavsett sjötilläggets belopp enligt bestämmelserna

i 1 och 2 §§, dessutom särskilt tillägg, vid stationär förläggning med

50 % och vid icke-stationär förläggning med 100 % av det enligt 1 § utgående

sjötillägget. Till underofficer eller korpral, som under sjötjänstgöring omhänderhar

uppbörd, utgår särskild ersättning med 50 öre för dag.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 januari 1926 har inspektören för undervattensbåtvapnet

anfört följande.

Allt sedan världskrigets slut hade det visat sig svårt att erhålla tillräckligt

antal underofficerare för undervattensbåtarnas bemanning. Vakanser hade

städse förefunnits, och ett flertal åtgärder hade under årens lopp vidtagits för

deras fyllande. Sålunda hade cheferna för underofficers- och sjömanskårerna

under åren 1918—1923, efter upprepade framställningar av inspektören för

undervattensbåtvapnet, berett personal från andra yrkesgrenar tillfälle till

övergång till undervattensbåttjänst. Ansträngningarna att på detta sätt få

vakanserna fyllda hade emellertid endast givit till resultat, att ett fåtal styrmän

eller maskinister anmält sig för övergång, varigenom behovet ej ens tillnärmelsevis

blivit fyllt.

Omkring årsskiftet 1923—1924 hade ett förhållandevis stort antal undervattensbåteldare

befordrats till underofficerare av 3. graden, varjämte 3 styrmän

övergått till undervattensbåttjänst. Vakanserna hade härvid blivit i det

närmaste fyllda. Det därigenom inträffade gynnsamma läget hade emellertid

blivit av kort varaktighet, enär ett flertal underofficerare under åren 1924—

1925 måst skiljas från undervattensbåtvapnet på grund av sjukdom, som de i

de flesta fall ådragit sig under den ansträngande undervattensbåttjänsten, varjämte

två avgått med döden.

Då förnyade försök att på frivillighetens väg erhålla underofficerare för

undervattensbåtvapnet givit negativt resultat, och då det antal undervattensbåtmatroser

och eldare, som under närmaste tid kunde beräknas bliva befordrade,

varit ringa, hade andra utvägar måst sökas för vakansernas fyllande. Härvid

hade det synts möjligt att utnyttja den situation, som skulle inträda i samband

med indragningarna inom underofficerskåren. Det kunde nämligen förmoda^

att det skulle finnas underofficerare av andra yrkesgrenar, som, inför utsikterna

att bliva tvångsvis överförda, hellre skulle vilja övergå till undervattens
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

3

båttjänst. De hade sålunda beretts tillfälle härtill genom generalorder nr

1022/1925, varvid även kompetenta korpraler ägt möjlighet att övergå till sådan

tjänst. Resultatet härav hade emellertid blivit, att endast 5 kompetenta eldarekorpraler

anmält sig, vilka omedelbart kommenderats att genomgå förberedande

utbildning för undervattensbåttjänst i Karlskrona. Två av dessa hade

icke kunnat uthärda undervattensbåttjänstens ansträngningar, utan blivit kasserade.

Resultatet av sistnämnda försök hade sålunda blivit en ökning av 3 man.

Då undervattensbåtmaterielen jämlikt 1925 års beslut angående försvarsväsendets

ordnande icke skulle minskas utan ersättningsbyggnad omedelbart igångsättas,

varigenom personalbehovet ökades, borde självfallet undervattensbåtstyrmän

och maskinister varken medgivas s. k. frivillig övergång eller bliva

föremål för tvångsvis överflyttning till övergångsstat, såvida icke en sådan åtgärd

kunde anses förenlig med det fulla tillgodoseendet av försvarets intressen.

Under senare delen av år 1925 hade emellertid ett flertal av undervattensbåtvapnets

underofficerare inlämnat ansökan om frivillig överflyttning till övergångsstat

samt, i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut rörande överflyttningen, hemställt

att komma i åtnjutande av tjänstledighet. Ehuru vederbörande stationsmyndigheter

med ett undantag avstyrkt dessa framställningar, hade sådan

tjänstledighet beviljats 7 undervattensbåtmaskinister. Genom dessa åtgärder

hade vakansernas antal ytterligare ökats.

Sedan inspektören för undervattensbåtvapnet i skrivelse till Kungl. Maj:t

den 9 november 1925 gjort förnyad framställning om åtgärders vidtagande för

vakansernas fyllande, hade, genom generalorder nr 1397/1925. tillfälle åter

beretts underofficerare och kompetenta korpraler att övergå till undervattensbåttjänst,

varvid föreskrivits, att vederbörande sökande efter viss tid skulle

kunna få återgå till förut innehavd yrkesgren. Denna utväg hade valts med

hänsyn till att obenägenheten för undervattensbåttjänst efter verkställd undersökning

kunde förmodas vara grundad därpå, att personalen ej ville för längre

tid binda sig vid det ansträngande och riskfyllda arbetet vid undervattensbåtvapnet.

Sedan meddelande nu ingått från vederbörande stationsbefälhavare, att

ingen enda sökande anmält sig för undervattensbåttjänst jämlikt sistnämnda

generalorder, syntes alla för närvarande möjliga utvägar vara prövade för att

på frivillighetens väg erhålla tillräckligt antal underofficerare för undervattensbåtarnas

bemanning under nu rådande förhållanden.

Att tillgripa tvångskommendering till undervattensbåttjänst kunde icke

anses lämpligt ur tjänstesynpunkt, enär självfallet undervattensbåttjänsten då

komme att betraktas som tvångsarbete, till förfång för materielens skötsel och

vård samt övningarnas bedrivande. Att tvångskommendera personal till en så

farofylld tjänst som undervattensbåttjänsten kunde ej heller ur rent mänsklig

synpunkt anses tilltalande, då vederbörande väl torde hava klart för sig

riskerna. Följande siffror kunde i detta sammanhang förtjäna att anföras:

antalet kända förluster av människoliv vid samtliga länders undervattensbåtvapen

hade under tiden före världskrigets utbrott utgjort omkring 200;

antalet sådana förluster under världskriget bland i detsamma deltagande

flottor överstege vida, procentuellt räknat, förlusterna inom andra maritima

vapenslag;

antalet sådana förluster efter världskrigets slut till och med föregående år

uppginge, såvitt nu vore känt, till minst 300;

antalet sådana förluster inom svenska flottan utgjorde 2, oräknat de dödsfall,

som kunde hänföras till sjukdom, ådragen genom undervattensbåttjänst;

antalet olyckstillbud inom svenska flottan av så allvarlig art, att hela besättningens

förolyckande ej varit uteslutet, utgjorde 16, berörande omkring

270 man.

Att vår flotta varit förskonad från undervattensbåtolyckor av större omfatt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!.. Maj:ts proposition nr 205.

ning syntes kunna tillskrivas dels skicklighet och kunnighet hos personalen,

dels god och välkonstruerad materiel, dels i vissa fall god tur. Materielens

goda beskaffenhet hade givetvis sin betydande anpart, men hur stor denna än

kunde vara, så saknade''den varje som helst värde, om undervattensbåtarna

handhades av mindre skicklig personal eller av personal, som till följd av

tvångskommendering saknade intresse för sin tjänst.

På grund av vad sålunda anförts kunde tvångskommendering av personal

till undervattensbåttjänst varken anses rättvis eller bliva vapnet till fromma.

Orsakerna till att så många underofficerare vid undervattensbåtvapnet toge

avsked från flottan vore mångahanda. Nämnda personalgrupp bestode i allmänhet

av synnerligen välutbildat, kunnigt och särskilt utvalt folk, som, bland

annat, hade ingående kunskaper om fartygsmotorer och elektriska anläggningar

och därför lätt kunde erhålla mycket förmånliga anställningar å handelsflottans

motorfartyg, vilkas antal vore i stark ökning, samt å elektricitetsverk.

Det borde därför ej förvåna, att ifrågavarande beställningshavare sökte sig en

bättre utkomst, samtidigt som de därvid finge mindre arbete och större frihet,

utsattes för mindre risker o. s. v.

Anledningarna till svårigheten att rekrytera undervattensbåtvapnets underofficerskår

vore fyrfaldiga. Vid å båda stationerna företagen undersökning

bland representanter för vapnets olika underofficerskategorier hade framkommit

en samstämmig uppfattning beträffande dessa svårigheters ursprung. Man

hade framhållit, att, samtidigt med att undervattensbåtvapnet under de senare

åren såväl i materiellt avseende som beträffande sättet för dess utnyttjande

uudergått en avsevärd utveckling, tjänsten ombord blivit långt mera såväl

psykiskt som fysiskt påfrestande än förr. Därjämte hade de större riskmoment,

som vore förenade med undervattensbåttjänsten, snarare ökats än minskats.

Förr hade orsaken härtill mera legat i materielens ofullkomlighet och personalens

mindre erfarenhet; numera vore det materielens krigsmässiga utnyttjande,

sorn tvingade undervattensbåtchefen att taga betydande risker, för att det med

övningarna avsedda ändamålet skulle vinnas. Man hade också framhållit tjänstens

ganska jäktande och ensartade karaktär. Under helger och uppehåll i

hamnar maste ofta omfattande arbeten pågå, för att materielen skulle kunna

hållas i fullgott och sjövärdigt skick och för att de koncentrerade övningarna

skulle kunna fortgå enligt uppgjorda planer. Äldre och yngre underofficerare

hade härvid ungefär likartad tjänstgöring, under det att inom andra yrkesgrenar

tjänsten för de äldre underofficerarna vore vida mindre fysiskt ansträngande

än för de yngre, om än mera ansvarsfull. Bostadsförhållandena å

undervattensbåtar vore i regel mindre goda och betydligt sämre än å andra

fartyg, och de äldre underofficerarna saknade den bekvämlighet, som med dem

jämförliga kamrater annorstädes åtnjöte. Tillfälle till verklig vila å en under

gång varande undervattensbåt gåves knappast. För de yngre underofficerarna

bleve. slutmålet, befattningen såsom uppbördsman å undervattensbåt, icke tillräckligt

lockande. Skillnaden mellan de äldres och de yngres tjänstgöringsförhållanden

vore obetydlig. Det förhållandet, att överflyttning till annan yrkesgren,

på grund av nu rådande vakanser, förvägrats dem, som så önskat, såvida

icke nödvändigheten härav styrkts med läkarintyg, hade även gjort, att man

tvekade att gå in vid ett vapen, där man för all framtid bundes.

Ovan andragna förhållanden samverkade, och kommendering å undervattensbåt

betraktades numera som så krävande, att sjötillägget under inga förhållanden

ansages såsom tillräcklig kompensation för den såväl psykiskt som fysiskt

synnerligen påfrestande tjänsten.

Personal av manskaps grad, som erhållit utbildning för undervattensbåttjänst,

tilltalades synbarligen icke heller tillräckligt starkt av de förmåner, som

komme att erbjudas dem såsom underofficerare, utan avginge till civil anställ
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

ning, där bättre avlöningsförhållanden erbjödes. Enbart vid Stockholms station

hade sålunda under hösten 1925 avgått 12 man, därav 9 korpraler, alltså

ett ganska betydande antal jämförelsevis väl kvalificerad personal, som redan

nått viss grad av utbildning.

Yad beträffade officerare, erforderliga för undervattensbåtvapnets bemanning,

hade det, särskilt under åren efter kriget, varit förenat med svårigheter

att få dugliga och för undervattensbåttjänsten lämpliga dylika att frivilligt

ägna sig åt denna tjänst.

I detta sammanhang kunde jämväl framhållas, att det ej vore blott i Sverige,

som svårigheter förelåge för att erhålla god och fulltalig personal för undervattensbåtarnas

bemanning. Som exempel kunde här anföras England. Amiralitetets

ansträngningar att erhålla personal på motsvarande sätt som hos oss

hittills hade ej givit resultat. Man hade blivit tvungen ej blott att höja avlöningen

avsevärt, utan dessutom att tillgripa tvångsrekrytering.

Vakansernas storlek bland undervattensbåtvapnets underofficerare framginge

av en skrivelsen bifogad tablå. Uppgifterna å denna tablå vore beräknade

för olika fall beträffande behov och brist samt såväl med som utan 10 %

ersättningspersonal. Det torde emellertid böra framhållas, att i Kungl. Maj:ts

proposition nr 50/1925 angiven grund för ersättningspersonalens beräknande

måste, vad undervattensbåtvapnet beträffade, anses synnerligen låg, enär dess

personals sjukprocent, särskilt i krigstid, borde räknas avsevärt högre än å

övervattensfartyg. Även i fördelaktigaste fall — d. v. s. därest inga underofficerare

beviljades frivillig övergång till övergångsstat — belöpte sig vakanserna

för närvarande till ej mindre än 35—36 %. Beviljades åter nyssnämnd övergång,

stege siffran till 39 % för undervattensbåtstyrmän och ej mindre än 50

% för undervattensbåtmaskinister.

Dessa vakanser hade sålunda nu bringat det därhän, att det med stora omkostnader

och arbeten anskaffade, i sin helhet första linjen tillhörande undervattensbåtvapnet

ej längre kunde helt utnyttjas till landets försvar. Detta vapen

utgjorde dock otvivelaktigt en högst betydande del av rikets försvarskrafter,

och att icke fullt utnyttja detsamma på grund av vakanser i dess bemanning

vore icke förenligt med sund ekonomi och torde icke heller kunna anses varken

försvarligt eller med rikets säkerhet förenligt.

Under dessa förhållanden syntes det uppenbart, att åtgärder omedelbart

måste vidtagas för vakansernas fyllande snarast möjligt och så snabbt, att ytterligare

avskedstagande förhindrades. Därest tvångskommendering ansåges

utesluten, torde det bliva nödvändigt att säkerställa den frivilliga rekryteringen

genom förbättrade avlöningsförmåner. I betraktande av att den personal,

som erfordrades för undervattensbåtvapnets bemanning, vore relativt fåtalig,

komme en rimlig löneförhöjning icke att uppgå till avsevärt belopp, i

varje fall motsvarades kostnaden väl av den för landet stora fördelen av ett

fullt brukbart undervattensbåtvapen.

Enär den större arbetsbörda, som påvilade undervattensbåtpersonalen, förefunnes

ej blott under sjökommendering utan även å undervattensbåtdepåerna,

dit praktiskt taget all iland varande undervattensbåtpersonal under längre eller

kortare tider vore kommenderad, syntes det lämpligast att införa ett särskilt

yrkestillägg, utgående med viss procent av den fasta lönen, nämligen:

för officerare 10 %;

för underofficerare och flaggkorpraler 25 %; samt

för korpraler 10 %.

Den ökning, som härigenom skulle drabba avlöningsanslaget. torde uppgå

till omkring 90,000 kronor.

Vare sig nu föreslagen eller annan form för tillägg i avlöningen funne Kungl.

Maj:ts gillande, hemställde inspektören, att medel för ändamålet måtte äskas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kurgl. Maj:ts proposition nr 205.

av 1926 års riksdag, samt att medel för den högre avlöningens utbetalande

måtte ställas till förfogande redan under innevarande budgetår och i varje fall

från och med den 1 juli 1926. Tillika hemställde inspektören, att frivillig övergång

till övergångsstat icke måtte beviljas undervattensbåtvapnets underofficerare,

såvida icke det fulla tillgodoseendet av försvarets intressen därmed

kunde anses förenligt.

Yttrande av

marinförvaltningen

och

chefen för

marin stab en.

I ärendet hava marinförvaltningen och chefen för marinstaben den 15 februari

1926 avgivit gemensamt utlåtande och därvid anfört följande.

Den av inspektören för undervattensbåtvapnet framlagda utredningen ställde

det utom allt tvivel, att snara åtgärder vore erforderliga för avhjälpande av

personalbristen vid undervattensbåtvapnet. Inspektören hade jämväl påvisat

åtskilliga vid undervattensbåttjänsten förekommande olägenheter. Om också

vissa av dessa förhållanden, i detta sammanhang av mindre betydelse, kunde

väntas bliva avhjälpta genom ändrade organisatoriska åtgärder eller dylikt,

funnes för fyllande av personalbristen — enär tvångskommendering av personal

till detta vapen endast i nödfall borde tillgripas — helt visst icke någon

annan utväg än den av inspektören ifrågasatta, eller förbättrade avlöningsförmåner

för personalen.

Förslaget att införa ett särskilt yrkestillägg att utgå från avlöningsanslaget

syntes emellertid icke vara den i alla avseenden lämpligaste lösningen av föreliggande

fråga. Det föreslagna lönetillägget torde nämligen böra utgå allenast

under den tid, då tjänstgöring ombord å undervattensbåt i verklig mening fullgjordes.

Enär det till undervattensbåtpersonalen under sjötjänstgöring för närvarande

utgående sjötillägget just vore avsett att utgöra ersättning för den krävande

och ansvarsfulla beskaffenheten av denna tjänstgöring, förefölle det vara

riktigast att vidtaga en höjning av sagda tillägg. Därigenom komme införandet

av ytterligare en avlöningsform att undvikas.

Med utgångspunkt från nu gällande bestämmelser i 15 kap. av tilläggsbestämmelserna

till de militära avlöningsreglementena hade marinförvaltningen

och chefen för marinstaben verkställt en beräkning av den erforderliga kostnadsökningen

under förutsättning, att förhöjningarna i sjötillägget enligt 2 § b)

för personal, som vore inmönstrad å undervattensbåt eller ock, utan att vara å

undervattensbåt inmönstrad, enligt av vederbörande befälhavare utfärdad order

förrättade tjänst av minst tre timmars varaktighet, för dag räknat, å sådan båt

under gång, bestämdes till följande procentsatser:

vid icke-stationär förläggning i allmänhet med, för officerare, korpraler och

l:a klass sjömän 200 procent, för underofficerare och flaggkorpraler 300 procent

och för 2:a och 3:e klass sjömän 125 procent samt under månaderna december,

januari och februari i farvatten norr om 50° nordlig latitud för samtliga

ovan nämnda med ytterligare 50 procent, samt

vid stationär förläggning med, för officerare, korpraler och l:a klass sjömän

125 procent, för underofficerare och flaggkorpraler 200 procent samt för 2:a

och 3:e klass sjömän 75 procent.

Därjämte hade myndigheterna förutsatt, att personal, som tjänstgjorde å

undervattensbåtdepå. komme att. för höjande av effektiviteten i fartygets beredskap

å depåerna, i något större utsträckning än hittills tagas i anspråk för

sjötjänstgöring, däri inbegripet jämväl fartygens rustning för provturer, och

att vid sådan tjänstgöring skulle i enlighet med nu gällande föreskrifter för

provtursdagarna utgå sjötillägg såsom vid icke-stationär förläggning.

Beräkningen slutade å en merkostnad för år räknat av 71,000 kronor. Om

åtgärderna skulle hava den avsedda effekten, torde man knappast kunna räkna

med att kostnaden för beredande av ökade förmåner för undervattensbåtpersonalen

skulle kunna sättas till lägre belopp än det av myndigheterna sålunda

beräknade.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 7

För åvägabringande av de nyss angivna åtgärderna skulle erfordras vissa

ändringar i nu gällande bestämmelser, meddelade dels i 15 kap. uti tilläggsbestämmelserna

till de militära avlöningsreglementena, dels ock i kungl. brev

den 19 januari 1924, angående kostnaderna för provturer med till flottans varv

förlagda undervattensbåtar. Emellertid ville marinförvaltningen och chefen för

marinstaben i detta sammanhang erinra, att myndigheterna genom ämbetsskrivelse

den 9 oktober 1925 erhållit uppdrag att gemensamt, efter samråd med

högste befälhavaren över kustflottan, avgiva förslag till de ändringar i bestämmelserna

om personalens särskilda förmåner under sjökommendering, som kunde

befinnas erforderliga för att åstadkomma den i propositionen nr 50 till 1925 års

riksdag under anslaget till flottans krigsberedskap och övningar beräknade

minskningen (155,000 kronor) av de av sagda förmåner betingade utgifterna.

Denna fråga vore ännu icke slutbehandlad. Nyssnämnda minskning i utgifterna

borde emellertid givetvis drabba undervattensbåtpersonalen i samma utsträckning

som den övriga personalen. Denna omständighet gjorde det så mycket

angelägnare, att den nu föreslagna utökningen av undervattensbåtpersonalens

avlöning ombord komme till stånd.

Såsom förut nämnts, betingade förslaget en kostnad av 71,000 kronor, vilken

kostnad icke varit förutsedd vid uppgörande av anslagsberäkningarna för nästa

budgetår. De sålunda erforderliga medlen sjmtes böra äskas av riksdagen såsom

ett särskilt extra anslag. Att redan för innevarande budgetår ställa medel till

förfogande för ändamålet torde, ehuru önskvärt, icke vara möjligt att genomföra.

Med stöd av vad sålunda anförts, hemställde marinförvaltningen och chefen

för marinstaben, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för beredande av

ökade förmåner under sjökommendering åt personal, tjänstgörande å undervattensbåt,

för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra reservationsanslag av

71,000 kronor.

Slutligen finge myndigheterna tillstyrka inspektörens för undervattensbåtvapnet

hemställan, att frivillig övergång till övergångsstat i regel icke måtte

beviljas underofficerare vid undervattensbåtvapnet.

Försvarsväsendets lönenämnd har den 22 februari 1926 avgivit utlåtande i

ärendet och därvid anfört följande.

Därest förslag om förbättrade avlöningsförmåner för undervattensbåtpersonalen

med hänsyn till rekryteringens behöriga upprätthållande ansåges böra

föreläggas 1926 års riksdag, syntes det lönenämnden — som icke varit i tillfälle

att företaga sådan utredning av frågan, som torde böra föregå ett slutligt

reglerande av densamma — att det av marinförvaltningen och chefen för marinstaben

föreslagna systemet, enligt vilket avlöningsförbättringen skulle beredas

genom förhöjning av sjötillägget, vore att föredraga framför den av inspektören

för undervattensbåtvapnet förordade lösningen med ökning av den fasta

lönen. Det av marinförvaltningen och chefen för marinstaben framlagda förslaget

skulle för olika befattningshavare innebära följande förhöjningar för

dag av det nu utgående sjötillägget:

Förhöjning

under stationär

Förhöjning

under rörlig för-

förläggning.

läggning (mars- november män.''.

Kronor.

Kronor.

Kapten................................................

.................... 1:50

2: 25

Löjtnant..............................................

.................... 1: —

1:50

Underofficer av 2. graden .................

1:75

2: 45

Flaggkorpral .....................................

.................... 1:50

2: 10

Korpral (eldare).................................

..................... —: 40

—: 60

» (ej eldare) ............................

................... —: 30

—: 45

Yttrande

ar forsTarsräsendets

lönenämnd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Vid avvägandet av förhöjningarna för de skilda tjänstegraderna hade myndigheterna

tagit hänsyn till den erfarenhet, som vunnits rörande föreliggande

rekryteringssvårigheter. Lönenämnden hade visserligen ej haft möjlighet att

bilda sig en bestämd uppfattning, huruvida beloppen i fråga vore lämpligt

avvägda, men hade lönenämnden likväl icke funnit skäl framställa erinran mot

att desamma försöksvis komme till tillämpning.

Vad inspektören för undervattensbåtvapnet anfört rörande vakanserna inom

nämnda vapens personal synes mig innebära ett så allvarligt förhållande, att

åtgärder i syfte att stimulera rekryteringen av berörda personal ofördröjligen

torde böra vidtagas. Detta så mycket mera som det på grund av särskilda omständigheter

icke kan undvikas att i enstaka fall medgiva även underofficerare

vid undervattensbåtvapnet överföring till övergångsstat. För fyllande av vakanserna

torde tvångskommendering i varje fall icke böra anlitas, förrän andra

åtgärder visat sig icke leda till önskat resultat. Den utväg, som närmast bör

prövas, är den av myndigheterna förordade, nämligen att bereda ifrågavarande

personal en mera gynnad ställning i avlöningshänseende. Den av inspektören

för undervattensbåtvapnet föreslagna höjningen av den fasta lönen representerar

måhända rent psykologiskt det bästa greppet på frågan, men, då även en

ökning av sjötillägget torde kunna leda till avsett resultat, anser jag i likhet

med de i ärendet hörda myndigheterna sistnämnda utväg böra i första hand

försöksvis anlitas. I samband med den utredning angående begränsning av

kostnaderna för sjöavlöningsförmånerna, som för närvarande pågår och vilken

är avsedd att läggas till grund för ändrade bestämmelser i ämnet från och med

ingången av nästa budgetår, torde alltså i ovan angivna syfte en reglering av

undervattensbåtpersonalens sjötillägg böra övervägas. Medel för bestridande

av härav föranledda kostnader, vilka med stöd av marinmyndigheternas beräkningar

torde böra upptagas till 71,000 kronor, hava visserligen icke kunnat

beräknas i årets statsverksproposition, men beloppet i fråga torde likväl kunna

beredas plats å budgeten samt i frågans nuvarande läge lämpligen böra beviljas

i form av särskilt extra anslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att för beredande av ökade förmåner under sjökommendering åt personal,

tjänstgörande å undervattensbåt, för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra

reservationsanslag av 71,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Stockholm, K. L. ''Beckmans Boktr., 1926.

Ur protokollet:

Fritz Dahlbom.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:144 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag för beredande av ökade förmåner åt personal, tjänstgörande å undervattensbåt. a1 i texten
  2. SU 1926:76 Utlåtande i anledning av Kangl. Maj ds proposition angående anslag för beredande av ökade förmåner åt personal, tjänstgörande å undervattensbåt. s. 9 i texten