Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att i visst fall upplåta mark till gata

74 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 53 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:209, Med förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att i visst fall upplåta mark till gata

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att

utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning

så ock att i visst fall upplåta mark till gata; given

Stockholms slott den 19 mars 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av

fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning

så ock att i visst fall upplåta mark till gata.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926

1 sand.

178 käft. (Nr 209.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag1

till

Lag

om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva

ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att i visst

fall upplåta mark till gata.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Väckes i stad fråga om meddelande av bestämmelse om skyldighet för tomtägarna

att till staden utgiva ersättning för anläggning av gata eller om ändring

i förut gällande dylik bestämmelse eller i bestämmelse angående skyldighet

för tomtägare att besörja gatas anläggning, och finna stadsfullmäktige,

att frågan bör komma under närmare prövning, läte stadsfullmäktige

verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag, vartill utredningen

må föranleda. Anses därvid tomtägarna böra helt eller delvis bekosta dylik

anläggning, skall förslaget angiva grunder för beräkningen av den kostnad,

som skall paföras tomtägarna, och dess fördelning dem emellan ävensom tid

och ordning för ersättningens utgörande. Vad nu sagts om gata skall jämväl

äga tillämpning å torg och annan dylik allmän plats.

Vid uppgörande av förslag skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse arbete, som vid den tid, då frågan

väcktes hos stadsfullmäktige, blivit fullbordat;

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som vid

den tid, nyss sagts, upplåtits eller enligt 1 kap. 34 § av lagen den 12 maj 1917

(nr 2G9) om fastighetsbildning i stad skolat upplåtas till allmänt begagnande;

att tomtägare endast ma belastas med kostnad för gatuanläggning framför

sin tomt, vid torg och annan dylik allmän plats högst till nio meters bredd samt

vid gata till dess mitt, dock ej till större bredd än nio meter, därvid beträffande

gatukors ersättningsskyldigheten jämväl må omfatta den del av gatukorset,

som inneslutes av den nyss angivna gatumarkens utdragna gränslinjer;

samt att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel

för tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig

mån avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest

på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

Sedan magistraten avgivit yttrande över förslaget, skola samtliga ärendet

rörande handlingar hallas för granskning tillgängliga under minst en månad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 209.

o

efter det kungörelse härom blivit införd i den eller de tidningar, där kommunala

meddelanden för staden införas. Efter det den tid tilländagå^ och

förslaget undergått den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava

förekommit, äge stadsfullmäktige att med tillämpning av ovan stadgade grunder

besluta i ärendet.

Lägges genom beslutet på tomtägarna skyldighet, som dem tidigare icke ålegat,

skall detsamma underställas Konungens prövning. Prövar Konungen

beslutet vara för stadens förhållanden lämpligt samt överensstämma med rättvisa

och billighet, äge Konungen fastställa beslutet till efterrättelse.

Konungen må på framställning av stadsfullmäktige meddela förbud för

tomtägare, som enligt beslut, meddelat på grund av bestämmelserna i denna

lag, äro pliktiga till staden utgiva ersättning för anläggning av gata, att å

de tomter, varå ersättningen belöper, företaga nybyggnad, innan ersättningen

guldits eller säkerhet ställts för ersättningens utgivande. Med avseende å nybyggnad,

varom nu sagts, skall vad i 1 kap. 45 § av lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vad i 1 § första, tredje, fjärde och femte styckena är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet för tomtägarna i stad att till

staden utgiva ersättning för anläggning av täckt kloakledning.

Vid uppgörande av förslag i det avseende, varom nu sagts, skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse kloakledning, som vid den tid, då

frågan om åläggande av ersättningsskyldighet väcktes hos stadsfullmäktige,

redan var anlagd;

att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för kloakledning

än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med avloppet

från gatumark jämte annat avlopp, för vilket kloakledningen tilläventyrs är

avsedd;

att tomtägarnas bidrag till kloakledningen skall fördelas på samtliga de tomter,

vilkas behov genom ledningen tillgodoses, efter den grund, som finnes

rättvis och billig;

samt att, där höjdförhållandena föranleda, att särskilda kloaknät böra anordnas

för olika delar av staden, uppskattning och fördelning av kostnaden böra

verkställas särskilt för varje sådant kloaknät.

3 §.

Vid fastställande av stadsplan för stad må Konungen, där sådant finnes

kunna ske med hänsyn till storlek, form och beskaffenhet av visst område,

som, när fråga om antagande av stadsplanen hos stadsfullmäktige väcktes,

var i en och samme ägares hand, på framställning av stadsfullmäktige, förordna,

att områdets ägare skall, innan tomtindelning må äga rum, hava att till

staden utan ersättning avstå mark till gator, torg och andra allmänna platser

intill högst en tredjedel av områdets hela areal ävensom till staden utgiva

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats å mark, som

skall avstas, samt för anordnande av täckt kloakledning, som där skall finnas,

eller a ogulden del av dylik ersättning lämna förbindelse och för densamma

ställa nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet, varom nu sagts, vare Kronan

fri.

Förordnande att utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan

allmän plats eller för anordnande av täckt kloakledning må ej meddelas vid

fastställande av stadsplan för stad, där eljest ersättningsskyldighet i nu nämnda

avseenden ej åligger fastighetsägare, eller efter grunder, som äro för markägaren

mera betungande än de eljest för staden gällande.

I det av Konungen meddelade förordnandet skola angivas gränserna för den

mark, som skall avstås,- ävensom grunderna för bestämmandet och gäldandet

av ersättning, varom ovan sägs.

Mark, som avstås, må ej vara besvärad av fordran eller rätt till avkomst

eller annan förmån, varför fast egendom på grund av inteckning eller eljest

häftar, ej heller av sådan nyttjande- eller servitutsrätt att markens användande

för avsett ändamål därigenom avsevärt hindras.

Har förordnande, varom nu sagts, meddelats och finnes förändring däri vara

av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty skäligt

prövas.

För tomter inom område, beträffande vilket förordnande enligt första stycket

är gällande, skall ersättning för gatumark enligt 1 kap. 36 och 39 §§ i lagen

den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad ej utgå, ej heller vad som är

gällande angående tomtägares skyldighet att bekosta eller besörja gatas anläggande

eller nedläggande i densamma av täckt kloakledning äga tillämpning.

4 §.

Har efter det denna lag trätt i kraft ägare av fastighet i stad utfäst sig att

i ordning eller efter grunder, som för honom äro mera betungande än dem,

vilka enligt denna lag blivit för staden fastställda eller eljest äro gällande,

till staden avstå mark till gator, torg eller andra allmänna platser eller till staden

utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats

eller för anordnande av täckt kloakledning, må sådan utfästelse i den mån den

sålunda är för fastighetsägaren mera betungande ej göras gällande och vare

fastighetsägaren berättigad utbekomma ersättning för vad han på grund av utfästelsen

avstått eller utgivit utöver vad honom eljest ålegat.

Lag samma vare, där efter lagens ikraftträdande ägare av fastighet i stad

eljest i anledning av stadsplans fastställande utfaster sig att avstå mark eller

besörja arbete eller utgiva penningar eller annat utan motsvarande vederlag.

5 §•

Vad i denna lag stadgas beträffande stad äge ock tillämpning i fråga om

samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 5-

6 §.

I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i samhälle,

varom i 5 § sägs, den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, äga

den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige.

De åligganden, vilka enligt denna lag tillkomma magistraten, skola tillhöra

i Stockholm överståthållarämbetet, i stad, där magistrat ej finnes, den för

staden särskilt tillsatta styrelse och i samhälle, varom i 5 § sägs, dess kommunal-

eller municipalnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung1. Maj.ts proposition nr 209.

Historik.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 februari 1926.

N är varande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

N erm in, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:

»En av de frågor inom stadsplanelagstiftningens område, beträffande vilka

under de senaste åren krav på reformer kraftigast gjort sig gällande, är frågan

angående skyldighet för fastighetsägare att vidkännas kostnad för gatas iordningställande.

De regler, som härutinnan gälla inom olika städer och samhällen,

äro av synnerligen skiftande beskaffenhet. Innan jag redogör för de

beträffande lagstiftningen framkomna reformkraven, vill jag lämna en redogörelse

för nämnda regler och deras tillkomst.

Skyldigheten att anlägga gata har av gammalt i Sverige liksom i andra

länder ansetts såsom fastigheterna åvilande onera, vilka det ålegat vederbörande

ägare att var utanför sin tomt fullgöra. Eöreskrifter av dylik innebörd

finnas i Bjärköarätten, i Magnus Erikssons stadslag och i den av Gustav IT

Adolf år 1618 konfirmerade stadslagen. Dessa allmänna stadganden synas

hava kompletterats genom förordningar av lokal karaktär, varibland särskilt

märkes kungl. plakatet den 28 april 1649 om gatuläggningen och renlighet i

Stockholm. 1 detta förpliktas tomtägare att låta lägga halva gatan på sin

sida, så långt tomten räcker. I 1734 års lag saknas föreskrifter om gatas

anläggning. I byggningabalkens 29 kapitel, som har till rubrik »om husbyggnad

i städerna», hänvisas härutinnan endast till vad därom är särskilt stadgat.

Lagstiftarens mening synes hava varit, att om byggandet i städerna och om

deras gator föreskrifter skulle intagas i en särskild byggnadsstadga, vartill

förslag även blivit inom lagkommissionen utarbetat. Detta förslags 3 kapitel

handlade om gators, torgs, broars och andra platsers upptagande och renhållande.

Enligt förslaget skulle alla, som i staden ägde hus, gårdar och

tomter, vara skyldiga att var framför sin tomt fylla, jämna och stenlägga

gata till halva dess bredd. Då emellertid utfärdandet av den sålunda i lagen

förutsatta byggnadsstadgan fördröjdes, hava bestämmelser angående ga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

i

tors anläggning givits för varje stad för sig och ofta därvid influtit i vederbörande

byggnadsordningar. Vid tiden för de nya kommunallagarnas utarbetande

torde gatuhållningen i de flesta städer hava åvilat fastigheterna, ehuru

visserligen under olika former. I flertalet .städer torde den gamla regeln, att

gata skulle läggas av var husägare för sig, men torg och allmänna platser

av staden, fortfarande tillämpats jämväl i den mening, att det ålåg varje husägare

att själv låta ombesörja erforderliga arbeten. Här och där hade emellertid

denna naturaprestationsskyldighet förvandlats till en avgiftsskyldighet,

vara understundom fastställelse skett genom Kungl. brev eller resolutioner.

Även andra beskattningsföremål än fastigheter togos ibland i anspråk för bestridande

av kostnaderna för gatuväsendet.

Före 1862 års kommunallagstiftning hade de kommunala rättigheterna i stad

väsentligen varit förbehållna det burskapsägande borgerskapet, liksom detta

även i huvudsak hade att svara för de kommunala utgifterna. Genom de nya

kommunallagarna blev denna åtskillnad mellan olika klasser av stadsinvånare

i princip borttagen. Likställigheten blev dock ej fullt genomförd. Sålunda

blev — med hänsyn till den av kommunallagstiftningskommittén framhållna

vådan av att utan noggrann kännedom om varje stads ekonomiska

och finansiella ordningar stadga nya regler av allmänt bindande natur

— i 58 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad (nuvarande 58 § 2

mom.) föreskrivet, att då i lag eller allmän författning vore stadgat, att viss

utskyld skulle utgå efter annan än den i kommunalförordningen angivna allmänna

grund eller att vissa från skattskyldighet till staden eljest befriade invånare

skulle till fyllande av särskilda behov bidraga, skulle till efterrättelse

gälla vad i ty fall vore förordnat. Under denna bestämmelse folio, utom andra

utlagor, jämväl fastighetsägarna åliggande skyldighet att lägga gata.

Den sålunda i förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgade avvikelsen

från likställighetsgrundsatsen föranledde en motion vid 1862—1863 års riksdag,

vari föreslogs att, till åstadkommande av alla röstberättigade invånares likställighet

i kommunala rättigheter och skyldigheter, de i lag och författningar givna

stadganden och förpliktelser för vissa klasser av städernas invånare, borgare

eller fastighetsägare, att såsom medlemmar av kommunen fullgöra allmänna

skyldigheter måtte varda förändrade därhän, att åliggandet komrne att gälla

stad i stället för viss klass eller vissa klasser av stadsinvånarna och för den

skull vissa uppgivna ändringar vidtagas i omförmälda förordning. Med anledning

av motionen avläto rikets ständer en skrivelse, vari ständerna framhöllo,

att ständerna funno en förändring i nämnda förordning nödvändig för

vinnande av det syftemål, ständerna ansett böra eftersträvas, nämligen alla

stadsmedlemmars likställighet i fråga om kommunala rättigheter och skyldigheter,

varjämte ständerna, då ständerna ej vore i tillfälle utreda härför behövliga

åtgärder, helst förslag i dylikt hänseende ej förelåge från kommitterade

för utarbetande av förslag till nya kommunalförfattningar, anhöllo. att

Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att, i vidsträcktare mån än dittills

låtit sig göra, den i förordningen om kommunalstyrelse i stad nedlagda grundsats

om likställighet emellan kommunens alla medlemmar i avseende å kom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

munala rättigheter och skyldigheter måtte kunna genomföras. Med ständernas

skrivelse torde, såsom av densamma framgår och såsom ock framhålles i

skatteregleringskommitténs promemoria nr 26, angående likställighetsöverenskommelserna

i städerna av A. Hedin, hava åsyftats, att Kungl Maj:t skulle

efter utredning av frågan framlägga en därpå grundad proposition. Med

anledning av skrivelsen utfärdade Kungl. Maj:t emellertid ett cirkulär den 10

juli 1863, varigenom förordnades, att överståthållarämbetet och Konungens

befallningshavande i länen skulle, där icke redan överenskommelse blivit träffad

om sådan likställighet emellan kommunens alla medlemmar i avseende å

kommunala rättigheter och skyldigheter, som rikets ständer avsett, höra vederbörande,

huruvida de självmant ville om en dylik likställighet sig förena.

Härvid skulle i städer med stadsfullmäktige yttranden infordras särskilt från

dessa och särskilt från stadens borgerskap samt i städer, där kommunens beslutanderätt

utövades vid allmän rådstuga, borgerskapet lämnas tillfälle att

särskilt uttala sig i ämnet, om någon vid den allmänna rådstugan sådant påkallade.

Handlingarna i varje ärende skulle, åtföljda av magistratens och

Konungens befallmngshavandes utlåtande, underställas Kungl. Maj:ts provning.

Med anledning av detta cirkulär träffades under åren 1863—1866 i flertalet

stader s. k. likställighetsöverenskommelser. Vid dessa överenskommelser,

som närmast åsyftade utjämning av de burskaps- och icke-burskapsägande

samhällsmedlemmarnas rättigheter och skyldigheter, upptogs understundom

även ^frågan om de fastighetsägarna såsom sådana åliggande, särskilda bördor

i fråga om gatuhållningen. Sålunda förekomma likställighetsöverenskommelser,

i vilka uttryckligen förklaras, att de med fastigheterna förenade onera

och avgifter eller vissa av dem skulle för framtiden utgöras på allmän bekostnad,

under det att å andra sidan i en och annan av dessa överenskommelser

de med fastigheterna förenade onera och avgifter eller vissa särskilt uppräknade

sådana uttryckligen undantogos från den likställighet, som var avsedd

att genomföras, och om desamma föreskrevs, att de skulle utgöras på

sätt förut vant sed. I allmänhet voro emellertid likställighetsöverenskommelserna

avfattade i synnerligen allmänt hållna ordalag. Såframt icke redan vid

likställighetsöverenskommelsernas ingående reservationer framkommo mot likställighetens

utsträckande jämväl till fastighetsonera, i vilka fall Kungl. Maj:t

förklarade dessa fortfarande vara oberörda av vederbörande överenskommelse,

yppades fördenskull snart vid deras tillämpning tvivelsmål angående deras

verkliga innebörd. I en mängd fall har Kungl. Maj:t i utslag i besvärsmål

sedermera ställt sig på den ståndpunkten, att så snart vederbörande likställighetsöverenskommelse

icke uttryckligen innehåller, att de med hus, tomter och

jordar förenade särskilda fastighetsonera och avgifter skola av stadens samtliga

medlemmar utgöras, skola dessa fortfarande utgå efter förut gällande

grunder, till dess annorlunda kan varda i behörig ordning beslutat. I senare

prejudikat har därjämte den omständigheten, att fastighetsonera allt fortfarande

under en följd av år utgjorts efter samma grunder som före likställighetsöverenskommelsens

ingående ansetts utgöra presumtion för att någon ändring

i samma grunder icke ägt rum genom överenskommelsen i fråga. Det sak
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

9

nas dock icke rättsfall, i vilka Kungl. Maj:t ansett sig berättigad att av i

likställighetsö veren skommelserna använda ordalag eller omständigheterna vid

deras ingående sluta till, att den införda likställigheten jämväl medfört upphävande

av fastigheterna åliggande särskilda skyldigheter. Jämväl i dessa

fall har någon gång hänsyn tagits till under en följd av år tillämpad praxis.

Enär de tidigare ingångna likställighetsöverenskommelserna sålunda tämligen

allmänt ansågos innebära införandet av likställighet allenast mellan borgare

och icke-borgare, befanns det snart nödigt att åvägabringa reglering av

fastigheterna särskilt åliggande onera och avgifter. I detta syfte ingingos

likställighetsöverenskommelser mellan fastighetsägarna å ena sidan samt stadsfullmäktige,

respektive allmänna rådstugan såsom representanter för icke-fastighetsägare

å andra sidan. Den likställighet, som avsetts att införas genom

dessa överenskommelser, har varit av växlande omfattning. Vissa likställighetsöverenskommelser

hava sålunda huvudsakligen haft till syfte att åstadkomma

större enhetlighet i fastighetsbeskattningen, utan att någon egentlig rubbning

av fastigheternas utskyldsbörda varit avsedd, vilket tagit sig uttryck

däri att fastighetsskatterna mångenstädes givits en permanent karaktär. Ofta

hava dock i samband med dylik reglering verkliga lindringar i fastighetsägarnas

onera ägt rum. Andra överenskommelser hava däremot åsyftat beredande

av fullkomlig likställighet genom avlösning eller amortering av fastigheterna

åliggande naturaprestationer och avgifter. I allmänhet har det ansetts billigt,

att fastighetsägarna i någon form fått vidkännas vederlag för avlyftade onera.

Då sedermera frågan om särskild stadsplanelagstiftning upptogs till behandling,

blev frågan om skyldigheten att anlägga gata föremål för övervägande.

1885 års stadsplanelagskommitterade funno sig emellertid böra avstå från all

tanke på att föreslå allmänna bestämmelser i detta ämne och intogo i stället i

sitt lagförslag den bestämmelsen, att angående sättet för ordnande och anläggning

av gata ävensom skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas anläggning

och underhåll skulle gälla vad för varje samhälle vore eller bleve särskilt

stadgat. I enlighet med denna av 1904 års stadsplanelagsförslag biträdda

ståndpunkt intogs i lagen angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti

1907 ett stadgande, att angående sättet för ordnande och anläggning av gata

och skyldigheten att ombesörja och bekosta gåtas underhåll skulle gälla vad

för varje stad vore föreskrivet. Denna bestämmelse har oförändrad influtit i

1 kap. 35 § andra stycket i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad.

Skyldigheten att anlägga gata är alltså såsom av det föregående framgår

lokalt reglerad. Såsom en allmän översikt hur härutinnan är ordnat kan anföras

följande:

I sextiosju städer, däribland Stockholm och Göteborg, bestridas samtliga

kostnader för gatas anläggning av staden. I nitton städer (Borgholm, Hudiksvall,

Härnösand, Hässleholm, Karlskrona, Kungälv, Köping, Lidköping, Nässjö,

Sala, Skara, Skövde, Strängnäs, Strömstad, Sölvesborg, Trälleborg, Växjö,

Ystad och Örebro) har staden skyldighet att anlägga gata, men tomtägarna äro

Gällande

stämmelser.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

pliktiga deltaga i vissa anläggningskostnader. I Falun skall vid anläggning av

ny gata eller gatudel på överenskommelse bero, i vad mån och till vilket belopp

fastighetsägarna skola deltaga i anläggningskostnaderna. Enahanda bestämmelser

gälla i Ängelholm så/vitt avser nya i stadsplanen intagna områden. I elva

städer (Eskilstuna, Haparanda, Laholm, Lund, Malmö, Motala, Oskarshamn,

Torshälla, Vadstena, Varberg och Vaxholm) skall gatas anläggning bekostas

av tomtägarna. I Djursholm bekostar ett för samhällets anläggning bildat

bolag gatornas anläggning.

De rättsgrunder, på vilka bestämmelserna om gatuväsendet i de olika städerna

vila, äro av skiftande art, såsom likställighetsöverenskommelser, byggnadsordningar

eller andra kommunala stadgar, beslut om införlivningar, beslut

av allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, understundom allenast gammal

hävd.

I fråga om anläggning av gata i köpingar och municipalsamhällen förekomma

jämväl växlande förhållanden. I flertalet av de samhällen, för vilka användbara

uppgifter kunnat erhållas, isynes anläggning av gata bekostas av

samhället. Bestämda föreskrifter härom finnas dock endast i ett fåtal samhällen,

vanligen i respektive byggnadsordningar. Understundom hava tomtägarna

vissa mindre förpliktelser i fråga om gatuhållet, såsom beträffande rännstenar

o. cl. I några samhällen skall anläggning av gata bekostas av tomtägarna.

Jämväl med avseende a kloakledningar saknas reglerande bestämmelser i

gällande lag. Förhållandena med avseende å dem äro dock mindre invecklade

än beträffande gatas anläggning. I övervägande antalet städer och samhällen

gäller, att huvudledningar i gata bekostas av staden eller samhället. Orter finnas

dock, där kostnaden helt eller delvis uttages av tomtägarna. I Malmö

bekostas sålunda ledningarna av fastighetsägarna, enär den dem åliggande

skyldigheten att iordningställa gata anses innefatta jämväl däri nedlagd avloppsledning.

I Vadstena bekostas huvudledningarna genom uttaxering å tomtägarna.

I Hälsingborg och Huvudsta uttagas särskilda kloakavgifter av fastighetsägarna

såsom bidrag till täckande av kostnaden för huvudledningarna.

I Gävle kräves för anslutning till stadens kloaknät, att tomtägare bekostar

vissa gatuanläggningsarbeten. * Vad angår biledningar från tomtgränsen till

huvudledningen i gatan, synes flertalet städer och samhällen bekosta även

dessa, dock att understundom kostnaden skall drabba tomtägaren, om vissa

särskilda förhållanden föreligga, såsom om ledningen överstiger viss maximigräns,

om ledningen skall indragas å tomt, som icke ligger vid gata, väg eller

allmän plats, i vilken huvudledning finnes nedlagd, om biledningen måste hava

större dimensioner än vanligt o. s. v. I en mängd städer och samhällen skola

emellertid biledningarna bekostas helt av tomtägarna.

Vad beträffar stadsfullmäktiges befogenhet att genom beslut ålägga fastighetsägarna

nya eller ökade förpliktelser i avseende å gatuhållningen, synes

rättspraxis hava intagit den ståndpunkten, att stadsfullmäktige ej äga dylik

befogenhet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

11

De skiftande förhållandena på gatuväsendets område hava framkallat krav

på ett mera enhetligt ordnande av hithörande angelägenheter. I skrivelse den

21 mars 1908 anhöll Svenska kommunaltekniska föreningen, att Kungl. Maj:t

ville låta verkställa utredning angående de grunder, efter vilka utvidgning

av kommunens väg-, gatu- och ledningsnät såväl inom som utom det planlagda

området borde ske. I denna skrivelse anfördes, bland annat, att genom

1907 års stadsplanelag visserligen ordnats frågan om lösen av gatumark, men

att däremot gatas anläggande och kostnaden härför lämnats oreglerade. De

skulle behandlas så som i dessa fall gällde för varje stad. I detta avseende

borde dock en principiellt lika behandling råda över hela landet. Avsevärda

svårigheter torde ej heller möta att i princip ordna kostnadsfördelningen lika

för alla samhällen. Ännu mindre hade i stadsplanelagen beaktats frågan om

ledningars framdragande i gatorna. Dessa omnämndes ej i lagen, icke ens

avloppsledningar, vilkas anläggande dock måste anses tillhöra en gatas iordningställande.

I detta fall vore dock kostnadsfrågan betydligt svårare än

angående gatans anläggning. Det kunde ifrågasättas att uppgöra kostnadsförslag

för ett helt område och sedan uppdela kostnaden efter viss lämplig grund.

Härvid framträdde dock ännu kraftigare än vid själva gatuplanets anordnande

nödvändigheten för samhället att träda emellan såsom central ordnande

myndighet med eventuell rätt att till viss gräns från tomtägarna gottgöra

sig för nedlagda kostnader för avloppsnätet, vilket dock liksom vid gatuarbetet

nödvändiggjorde ett lagligt bestämmande av den myndighet, som hade att

fastställa planerna för avloppets ordnande. Först härigenom kunde ernås en

enhetlig princip, efter vilken alla städer hade att rätta sig.

Över denna framställning avgavs den 19 december 1908 yttrande av ordföranden

i den då arbetande byggnadsstadgekommittén hovrättsrådet friherre

Henrik Wrede, i vilket yttrande framhölls: Bestämmelser i omförmälta hänseende

vore synnerligen välbehövliga. I fråga om gäldandet av kostnaderna

för gatornas anläggning borde den princip läggas till grund, att tomtägare

skulle vara skyldig skaffa sig nödig utfartsväg från sin tomt, och borde i överensstämmelse

härmed tomtägare vara pliktig gälda vad som åtginge för gatumarkens

försättande i sådant skick, att den verkligen kunde begagnas såsom

utfartsväg. Ville samhället ordna en gata på ett dyrbarare sätt. borde samhället

svara för de ökade kostnaderna. Samhället borde även svara för schaktnings-

och fyllnadsarbeten, som enligt fastställd gatuprofil kunde erfordras,

då dylika arbeten i de allra flesta fall torde nödvändiggöras av det samhälleliga

kravet att på lämpligaste sätt inrangera den nya gatan i det redan

befintliga gatunätet. Beträffande avloppsledningar erinrades om, att vid

tiden för byggnadsstadgans tillkomst regn- och spillvatten avleddes från tomten

och gatan genom rännstenar. Underjordiska ledningar funnes vid denna tid

endast i Stockholm och möjligen någon annan större stad. Först långt senare

hade underjordiska ledningar kommit till någon allmännare användning. Då

en tomtägare måste vara pliktig sörja för ej blott att regn- och spillvatten

avleddes från hans egen tomt utan även att ovanför liggande tomter erhölle sådant

avlopp förbi hans tomt, syntes kostnaden för rännstenars anbringande böra

Itrforiii
krar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Kommittén

för kommunala

nybildningar.

drabba tomtägaren. Om samhället ur hygienens och prydlighetens synpunkt

ville hava underjordisk ledning, medförde sådant knappast någon förpliktelse

för tomtägaren att ersätta därav vallade kostnader. Dylika åtgärder vore vidtagna

i samhällets intresse och borde av samhället bekostas.

Vidare hava yttranden i ärendet avgivits av Svenska stadsförbundets styrelse

samt överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande i länen.

Svenska stadsförbundets styrelse, som i frågans outredda läge ej ville närmare

ingå på grunderna för lagstiftningen, uttalade dock, att beträffande tomtägares

skyldighet att deltaga i gatukostnaden ej enbart gatans egenskap att

vara utfartsväg för tomt borde vara bestämmande, utan jämväl det förhållandet,

att fastighetsvärdet i icke oväsentlig mån påverkades av det skick, vari gatan

befunne sig. Vad rörledningsnätet anginge borde delvis andra principer komma

till uttryck än när det gällde gatorna, då avlopp och i viss mån även vattenledning

väsentligen hade allmänna sanitära ändamål.

Konungens befallningshavande hava i allmänhet ansett lagstiftning i ifrågavarande

ämne vara av behovet påkallad. Beträffande kostnadernas gäldande

och fördelning förklara sig flera Konungens befallningshavande icke kunna i

ärendets outredda skick uttala någon bestämd mening, andra ansluta sig väsentligen

till de principer, som finnas antydda av kommunaltekniska föreningen,

friherre Wrede eller stadsförbundet, andra åter angiva vissa enligt deras

mening lämpliga riktlinjer för en lagstiftning i ämnet (särskild gatuskatt.

bidragsskyldighet i förhållande till förutvarande prestationsskyldighet eller till

vederbörandes intresse av anläggningen).

Det första försöket till formulering av positiva lagstadganden i ämnet gjordes

av kommittén för avgivande av förslag till lagstiftning angående kommunala

nybildningar, vilken kommitté i sitt den 12 december 1917 avgivna betänkande

bland annat framlade ett förslag till lag om särskild bidragsskyldighet

för gatuhållning m. m. i vissa samhällen. Detta förslag var visserligen i

främsta rummet avsett att bilda ett komplement till det av samma kommitté

framlagda förslaget till lag om kommunal rote, men hade givits en avfattning,

som åt detsamma förlänade en betydligt vidsträcktare räckvidd. Syftet härmed

var, att detsamma skulle kunna tjäna som legalt underlag för en reglering

av gatuväsendet i allmänhet i städer och stadsliknande samhällen, där de nuvarande

förhållandena funnos kräva en sådan reglering.

Enligt detta lagförslag skulle i samhälle, där 1 kap. i lagen om fastighetsbildning

i stad ävensom ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer

samt vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrives om stad eller någon av dessa

författningar vore gällande, kunna — där tillämpning av sådan författning

därtill föranledde och i övrigt med hänsyn till samhällets förhållanden prövaues

lämpligt samt med rättvisa och billighet överensstämmande -— för anläggning,

underhall och belysning av gator, vägar och andra allmänna platser,

tillhanda hållande av vatten samt avledande av vatten och annan allmän renhållning

uttagas särskilt bidrag av de samhällets medlemmar, som för fastighet

eller rörelse av anordningen hade särskild fördel. Sådant bidrag skulle

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 13

utgå efter den grund, som prövades skälig med hänsyn till ändamålet med den

kommunala anordning, varom fråga vore, och den särskilda fördel, som därav

kunde komma fastighet eller rörelse till godo. För behandling av uppkommc-n

fråga om dylik särskild bidragsskyldighet föreslogs ett förfarande, analogt

med det i 59 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad föreskrivna, med

tillägg att förslaget jämte den därom verkställda utredningen skulle under viss

tid för granskning tillhandahållas samhällets medlemmar. Beslut om införande

av särskild bidragsskyldighet skulle ej vara gällande, innan det blivit av Konungen

fastställt.

De båda lagförslagen angående kommunal rote och angående särskild bidragsskyldighet

blevo emellertid icke framlagda för riksdagen i sammanhang

med övriga av kommunala nybildningskommittén avgivna förslag och anfördes

av chefen för civildepartementet såsom skäl för att sistnämnda förslag ej framlades

de betänkligheter, som förelåge mot att framlägga detta förslag för sig

utan kännedom om de förslag, som kunde bliva resultatet av pågående bearbetning

av förslaget till kommunalskattelag.

1916 års stadsplanelagskommitté upptog i sitt den 15 december 1920 avgivna

betänkande i 54—56 och 59 §§ av förslaget till stadsplanelag bestämmelser

angående skyldighet för tomtägare att bidraga till gatas anläggning

och kloakledning ävensom angående tomtägares skyldighet i fråga om gatas

underhåll och renhållning. Kommittén har i nämnda §§ ej föreslagit några

allmänna bestämmelser angående gatuhållnings fullgörande utan upptagit, att

efter verkställd utredning ett förslag skulle uppgöras, vilket skulle angiva grunder

lör beräkningen av den kostnad, som skulle påföras tomtägarna, och för

dess fördelning dem emellan ävensom tid och ordning för ersättningens utgörande.

Stadsfullmäktige ägde därefter besluta i ärendet. Lades genom beslutet

på tomtägarna skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, skulle detsamma

underställas Konungens prövning. Prövade Konungen beslutet vara för samhällets

förhållanden lämpligt samt motsvara skäliga krav på rättvisa och billighet,

ägde Konungen fastställa beslutet till efterrättelse. Anläggning av torg,

park eller annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område, till den del det

icke vore att anse såsom gata, skulle bekostas av staden. Beträffande anläggning

av gata skulle ägare av tomt vid gata, som vid tiden för beslutet ännu

icke upplåtits till allmänt begagnande, kunna genom beslutet åläggas att helt

eller delvis bekosta anläggning av gatan. Därvid skulle iakttagas, dels att

iomtägarna icke finge belastas med kostnad för gatas anläggning till större

bredd än aderton meter, ej heller med kostnad, som utan motsvarande fördel för

vidliggande tomts bebyggande föranleddes därav, att gatans höjdläge skulle i

väsentlig mån avvika från markens naturliga höjdläge, dels ock att, om tomter

funnes endast på ena sidan av gatan, allenast hälften av kostnaden finge upptagas

till fördelning dem emellan. Beträffande skyldighet att bekosta kloakledning

skulle gälla enahanda bestämmelser som angående skyldigheten att bekosta

anläggning av gata samt skulle dessutom iakttagas, att bestämmelse,

varigenom å tomtägarna lades skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, ej finge

1910 års

stadspl altfiol]

skoj»- mitte.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

meddelas beträffande kloakledning, som vid tiden för stadsfullmäktiges beslut

redan var anlagd, att tomtägarna icke finge belastas med större andel av kostnaden

för kloaknätet än som kunde anses belöpa å avloppet från tomterna,

jämfört med avloppet från gatumark jämte annat avlopp, som tilläventyrs skulle

genom kloakledningen tillgodoses, att tomtägarnas bidrag till kloaknätet

skulle fördelas på samtliga de tomter, vilkas behov av avlopp genom detsamma

tillgodosåges, efter den grund, som funnes rättvis och billig, samt att, där höjdförhållandena

föranledde, att särskilda kloaknät borde anordnas för olika delar

av staden, uppskattning och fördelning av kostnaden borde verkställas särskilt

för varje sådant kloaknät.

Stadsplanelagskommittén anförde beträffande det av kommittén framlagda

förslaget: »Kommittén hade haft under övervägande att i lag uppställa vissa

allmänna bestämmelser angående gatuhållets utgörande, vilka emellertid endast

skulle hava karaktären av normalregler, från vilka avvikelser kunde ske i den

mån bestående förhållanden eller andra omständigheter sådant föranledde.

Kommittén hade emellertid utom i en punkt funnit sig böra avstå från denna

tanke. Endast i fråga om torg eller annan dylik allmän plats, i den mån den

ej vore att anse såsom gata, syntes den princip, att samhället skulle draga

försorg om dess anläggning och underhåll vara så allmänt antagen och tillämpad,

att den kunde lagfästas. Beträffande åter gata framför tomt hade ur de

förhandenvarande förhållandena ej kunnat utdragas några mera allmänna grunder,

som kunde anses hava vunnit den anslutning, att de borde tillerkännas

normerande betydelse. Därtill komme, att dylika normalbestämmelser knappast

skulle kunna vinna omedelbar tillämpning annat än för nya städer eller

stadsdelar och att det även för sådana, särskilt samhällen på landet, där stadsplanelagen

finge tillämpning, ej sällan kunde finnas önskvärt och lämpligt att

ordna gatuhållningen på annat sätt. För övrigt syntes det kommittén ganska

rimligt, att en angelägenhet av den eminent lokala natur som gatuhållet finge

såsom hittills ordnas lokalt efter de särskilda orternas behov och förhållanden.

Kommittén hade alltså velat bibehålla denna gatuhållets karaktär av lokal angelägenhet,

som ordnades särskilt för varje samhälle. Om så skedde, framträdde

med så mycket större styrka behovet av att i lag giva regler för det sätt, vara

dylika angelägenheter skulle inom samhällena behandlas och avgöras, och om

den statliga kontroll, som skulle krävas, innan beslutet finge tillämpas. Sådana

regler hade kommittén inryckt i förslaget och hade därvid det förfarande,

som funnes utstakat i § 59 av förordningen om kommunalstyrelse i stad, ansett?

vara, med viss av ifrågavarande ärendens natur föranledd utbyggnad, lämpligt

att användas. Med hänsyn till den stora betydelse, som besluten kunde äga

för tomtägare och andra, som därav berördes, hade prövningen av dem ansetts

böra hänskjutas till Konungen. Gatuhållningsskyldigheten vore i grund och

botten en beskattningsfråga. Så hade den behandlats i det av kommunala nybildningskommittén

framlagda förslaget till särskild skattelag. Det kunde därför

ifrågasättas, om bestämmelser i detta ämne hade sin rätta plats i stadsplanelagen.

Då emellertid gatuhållet av ålder utgjorts in natura såsom ett

tomterna åliggande onus och understundom fortfarande så utgjordes, samt skyl
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

15

digheten att bekosta gatuhållet för övrigt stode i mycket nära sammanhang

med andra gatuväsendet rörande, i stadsplanelagen behandlade ämnen, funne

kommittén det vara lika naturligt som lämpligt att nämnda skyldighet även

där reglerades. Ett särskilt skäl att i detta sammanhang upptaga ämnet företaga

däruti, att omförmälda förslag till kommunal rote och det i sammanhang

därmed stående förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning

m. m. i vissa samhällen icke blivit av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda,

under det att behovet av legala bestämmelser angående ordnandet av städernas

gatuhållning vore trängande.»

I skrivelse den 7 mars 1921 hava stadsfullmäktige i Göteborg hos Kungl. FramställMaj:t

gjort framställning om ett skyndsamt genomförande av sådan lagstift- 1''tadsfull

ning, som avsåges i det av kommittén för kommunala nybildningar avgivna mäktige i

förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning in. m. i vissa Göteborg,

samhällen. Stadsfullmäktige hava därefter i en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse

av den 10 december 1923 hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

förslag till lagstiftning angående skyldighet för jordägare att bidraga till

kostnaderna för gator och ledningar.

Sedan jag, enligt nådigt bemyndigande, den 11 februari 1925 tillkallat tre Stadsplanepersoner

att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda med fort- sakkunniga.

satt behandling av frågan om revision av gällande lagstiftning rörande stadsplan

och tomtindelning jämte därmed sammanhängande författningar samt

bemyndigat de sakkunniga att överväga, i vad mån inom området för de sakkunnigas

uppdrag funnes fråga av beskaffenhet att böra lösas före slutbehandlingen

av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, hava de sakkunniga med skrivelse

den 24 oktober 1925 till mig överlämnat ett förslag till lag om gatuhållningsskyldighet

i stad. Nämnda skrivelse, med uteslutande av en däri intagen

redogörelse för sakens tidigare behandling, jämte det vid skrivelsen fogade

förslaget är av den lydelse bilaga A vid detta protokoll utvisar.

Över förslaget hava yttranden infordrats från överståthållarämbetet, Konungens

befallningshavande i länen, byggnadsstyrelsen, kammarrätten, kammarkollegium

och medicinalstyrelsen, varjämte stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg och Malmö, Svenska stadsförbundets styrelse, Kommunaltekniska

föreningens styrelse och Stockholms fastighetsägareförening beretts tillfälle

att yttra sig över förslaget. Yttrande har likväl ej inkommit från stadsfullmäktige

i Malmö. Genom Konungens befallningshavandes försorg hava yttranden

i åtskilliga fall inhämtats av magistrater, överlantmätare, länsarkitekter

samt stadsfullmäktige och andra kommunala myndigheter, varjämte fastighetsägareföreningar

i åtskilliga av rikets städer och Sveriges fastighetsägareförbund

utan särskild anmodan inkommit med yttranden över förslaget.

Ett sammandrag av inkomna yttranden finnes såsom bilaga B fogad vid detta

protokoll.

Av de avgivna yttrandena framgår, att i rikets två största städer ett starkt Departcbehov

gjort sig gällande av en lagstiftning, som giver städerna möjlighet att n‘entschc/m

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Behovet av av fastighetsägarna utkräva bidrag för gatas iordningställande. Såsom yttranla%Sämnet9

^ena utvisa> har ett liknande behov gjort sig gällande inom åtskilliga andra

städer och samhällen och överhuvud taget synas yttrandena giva vid handen,

att ett dylikt behov framträtt över allt, där en kraftigare utveckling av staden

eller samhället försiggår. Den omständigheten, att det ej varit möjligt för

kommunen att av fastighetsägarna utfå ersättning för gatas iordningställande,

har i många fall medfört, att städerna och samhällena dragit sig för att

utsträcka stadsplanen till områden, beträffande vilka förhållandena i övrigt

påkallat en dylik utsträckning, med mindre de kunnat med fastighetsägarna

träffa frivillig överenskommelse om bidrag till kostnaderna för gatas iordningställande.

Då dylik överenskommelse ofta nog varit omöjlig att träffa,

har följden blivit, att stadsplan ej blivit fastställd för områden, som nu nämnts.

Härigenom har givetvis, då områdena likväl bebyggts, ofta nog blivit följden,

att bebyggandet skett mera planlöst och oreglerat än som skulle hava varit

förhållandet, om områdena blivit stadsplanelagda. På dessa grunder anser jag,

att om en lagstiftning angående bidragsskyldighet för fastighetsägare till

gatas iordningställande i övrigt skulle visa sig möjlig och lämplig att genomföra,

den omständigheten att detta ej kan ske i samband med en revision av

stadsplanelagstiftningen i övrigt ej bör tilläggas avgörande betydelse.

I några av de avgivna yttrandena, särskilt från fastighetsägarehåll, har mot

den ifrågasatta lagstiftningen om fastighetsägares bidragsskyldighet till

gatas iordningställande invänts, att lagstiftningen skulle vara gentemot fastighetsägarna

obillig. Denna åsikt kan jag icke dela. I och med gatas iordningställande

ökas ofta i högst väsentlig mån värdet av fastigheterna vid densamma

och det kan förty ej anses såsom något obilligt, att fastighetsägarna inom

gränserna för denna värdeökning åläggas att till staden, som utfört iordningställandet,

utgiva ersättning. Föreligger ej dylik skyldighet för fastighetsägarna,

blir följden den, att de genom stadens iordningställande av gatan beredas

en oförtjänt värdeökning av sina fastigheter vid densamma.

Mot lagstiftningen har vidare i de avgivna yttrandena invänts, att genom

densamma tillkomsten av nya bostadslägenheter skulle försvåras, enär den

lägenhetsköparen palagda skyldigheten att bidraga till gatas iordningställande

i många fall skulle bliva för honom för tung att bära jämte de med bostadsbygget

förenade kostnaderna. Förhållandet torde emellertid vara, att vid bestämmande

av den köpeskilling, lägenhetsköparen haft att betala till ägaren av

det större markområde, som utstyckats till bostadslägenheter, priset hittills

ofta bestämts med hänsyn till fastighetens beräknade värdeökning genom stadens

eventuella iordningställande av gata till densamma. Genom att förhållandet

mellan staden och de enskilda markägarna i nu ifrågavarande hänseende

framdeles ordnas på ett med rättvisa och billighet överensstämmande sätt och

härigenom från början ordnade och reglerade förhållanden uppkomma, får

den, som förvärvar en tomt för att åt sig uppföra ett eget hem, lättare att överskåda

de rättigheter och skyldigheter, han i samband därmed erhåller och

ikläder sig. Pa sa sätt komma enligt min åsikt genom lagstiftningen sundare

förhållanden å bostadsmarknaden att tillskapas. Vid bestämmande av bidrags
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

17

skyldigheten för sådana tomtköpare, som redan vid lagens ikraftträdande förvärvat

sina tomter och på grund av hittills rådande oklara förhållanden kommit

att såsom ovan nämnts för desamma betala allt för höga köpeskillingar,

bör man taga skälig hänsyn till nu nämnda förhållanden, så att dylika tomtköpare

ej bliva för hårt drabbade av lagstiftningen.

Den mening, som framkommit i vissa av de avgivna yttrandena, att frågan

om fastighetsägares bidrag till gatas iordningställande borde lösas först i samband

med den kommunala beskattningen, kan jag på de skäl, som härutinnan

anförts av stadsplanelagskommittén och de sakkunniga, icke dela.

Däremot är på sätt kammarrätten i sitt avgivna yttrande anfört sambandet

närmare mellan fastighetsägares skyldighet att besörja och bekosta gatas

underhåll och renhållning samt den kommunala beskattningen och då därtill

kommer, att lagstiftning rörande gatas underhåll och renhållning ej är av ett

trängande behov påkallad, har jag funnit mig ej böra i detta sammanhang

framlägga förslag till lagstiftning i denna fråga.

Beträffande frågan om fastighetsägares skyldighet att bidraga till gatas

iordningställande d. v. s. dess anläggning och förseende med kloakledning bär

jag på nu angivna grunder ansett mig nu böra framlägga förslag.

I vissa av de avgivna yttrandena har berörts frågan huruvida i samband

härmed borde genom lag regleras frågan angående fastighetsägares skyldighet

att bidraga till sådana städernas kostnader i fråga om vatten-, gas- och elektriska

ledningar, som icke täckas genom särskilda förbrukningsavgifter. Då

det emellertid torde stå kommunerna öppet att i reglementen för vatten-, gasoch

elektricitetsverk inrymma de bestämmelser angående täckande av anläggningskostnader,

som kunna finnas erforderliga, har jag ej ansett mig böra

framlägga förslag till lagstiftning rörande denna fråga.

Lagförslagets 1 § överensstämmer i huvudsak med 1 § i de sakkunnigas

förslag.

I några yttranden har påyrkats möjligheten av en sådan tillämpning av lagen,

att kostnadsbidraget skulle kunna mellan tomtägarna fördelas ej blott beträffande

var gata för sig utan jämväl i fråga om ett större område. Då den nuvarande

lagstiftningen hänför tomtägares skyldighet att utgiva ersättning för

gatumark till den framför hans tomt belägna marken, har jag emellertid, när nu

förevarande fråga utbrytes ur sitt sammanhang, ansett tomtägares bidragsskyldighet

i övrigt böra i lokalt avseende begränsas på enahanda sätt.

Beslut om bidragsskyldighet bör avse stads hela område, oavsett huruvida

stadsplan för särskilda delar därav ännji blivit fastställd eller icke. Ett motsatt

förhållande skulle lätt i tillämpningen kunna giva anledning till godtycklighet.

Frågan om lagens inverkan å före dess ikraftträdande tillkomna förhållanden

har på sätt av sammandraget av de avgivna yttrandena framgår i flera

av desamma berörts.

Beträffande denna fråga yttrade stadsplanelagskommittén i sitt betänkande:

»Givet vore, att ett förfogande, som för tomtägare skulle medföra bidrags
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 178 höft. (Nr 209.) -

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

skyldighet, icke finge avse gata, som redan upplåtits till allmänt begagnande.

Tomtägama vid densamma vore då i fullt åtnjutande av rätten att begagna

gatan som trafikled, och retroaktiv avgiftsskyldighet borde uppenbarligen vara

utesluten. Ett beslut om bidragsskyldighet, som förut icke förefunnits, kunde

alltså fattas allenast beträffande gata, som icke upplåtits till allmänt begagnande.

Om fråga uppkomme att ändra tomtägarnas förpliktelser inom område,

för vilket stadsplan fastställts före en ny lags ikraftträdande, borde naturligtvis

synnerligt avseende fästas vid tomtägarnas förutvarande rättigheter

och skyldigheter i ifrågavarande hänseende. De ägde och hade förvärvat

sina tomter med de förpliktelser, som enligt gällande författningar och

kommunala stadgar därå vilade, och även om det ej finge anses uteslutet, att

en omreglering av dessa förpliktelser kunde äga rum, såvitt fråga vore om

ännu icke till allmänt begagnande upplåtna gator, borde dock en tomtägarnas

ytterligare belastning ej vidtagas utan synnerliga skäl och under alla förhållanden

hållas inom mycket måttliga gränser. Att i nu angivna fall icke å

tomtägarna lades oskälig tunga torde bliva föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,

då ett eventuellt beslut underställdes hans prövning.»

I några av de angivna yttrandena har hemställan gjorts, att lagstiftningen

måtte få tillämpning å jämväl före dess ikraftträdande utförda arbeten, i fall

skyldighet att utföra arbetena ej förelegat för staden. Jag har ej funnit mig

böra vidtaga den ändring, om vilken sålunda hemställts. Enligt min åsikt är det

ej skäligt, att bidrag utkräves beträffande arbete, som vid den tid, då fråga om

åläggande av ersättningsskyldighet väcktes hos stadsfullmäktige, blivit fullbordat,

eller av ägare av tomt vid gata, som vid samma tid upplåtits eller enligt

1 kap. 34 § av lagen om fastighetsbildning i stad skolat upplåtas till allmänt

begagnande. I enlighet härmed har början av andra stycket omformulerats.

Beträffande senare delen av andra stycket anförde stadsplanelagskommittén

i sitt betänkande: »Det funnes vissa kostnader, som enligt kommitténs mening

icke borde under några förhållanden få övervältas å tomtägarna. Även

om man härutinnan icke ville gå så långt, som i ovan omförmälta, av byggnadsstadgekommitténs

ordförande angivna betänkande föreslagits d. v. s. att

göra tomtägarna ansvariga allenast för de kostnader, som kunde krävas för

gatans försättande i sådant skick, att den kunde tjäna som utfartsväg för deras

tomter, måste i allt fall den begränsning vara skälig, att tomtägarna ej skulle

deltaga i kostnad för bredare gata än 18 meter. Vad gatan i bredd översköte

sagda mått vore uppenbarligen tillkommet i syfte att tillgodose ett stadens

allmänna behov av rymligare trafikled och kostnaden härför borde alltså

drabba staden ensam. Likaså kunde det ej vara skäligt att belasta tomtägarna

med kostnad för större sprängnings-, schaktnings- eller fyllnadsarbeten, som

erfordrades för gatans behöriga profilering, men som för vidliggande tomter

understundom kunde medföra mera skada än gagn.»

Den i sista punkten av kommitténs yttrande angivna inskränkningen i tomtägares

bidragsskyldighet har i några av de avgivna yttrandena berörts och

har därvid bland annat hemställts, att berörda inskränkning måtte bortfalla.

Då jag anser nämnda inskränkning av bidragsskyldigheten överensstämma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

19

med billighetens krav, kan jag ej biträda vad sålunda hemställts. Däremot

bar jag ansett mig böra, i enlighet med vad i ett yttrande föreslagits, göra den

ytterligare inskränkning i tomtägares bidragsskyldighet, att han ej må belastas

med kostnad, som utan motsvarande fördel för tomts bebyggande föranledes

därav, att gatans anläggning av andra orsaker på grund av särskilda omständigheter

ställer sig mer än vanligt kostbar. Särskilt i det fall, att gatan är

avsedd för större genomgående trafik, kan det nämligen hända, att gatans

byggande med hänsyn till nämnda trafik måste draga större kostnad än eljest

skulle bliva fallet, och det kan icke anses billigt, att tomtägarna, om ej den

genomgående trafiken för dem medför någon fördel, skola hava att svara för

denna merkostnad.

Paragrafens sista stycke har blivit omformulerat för att av detsamma tydligare

skall framgå, att meningen med detsamma icke är, att däri avsett nybyggnadsförbud

behöver meddelas särskilt för varje tomt utan att detsamma

kan givas en vidsträcktare räckvidd eller meddelas generellt. Att såsom i

några av de avgivna yttrandena hemställts låta nybyggnadsförbudet automatiskt

inträda, utan särskilt förordnande, synes på grund av de skiftande regler,

stadsfullmäktiges beslut angående bidragsskyldighet kan innehålla, ej böra

ifrågakomma.

Beträffande bestämmelserna om kloakledning anförde stadsplanelagskommittén

i sitt betänkande: »Beträffande gäldande av kostnad för kloakledning ansåge

kommittén väsentligen samma principer böra gälla som i fråga om gatas anläggning.

Avlopp vore för tomts utnyttjande lika nödvändigt som utfartsväg.

Funne staden erforderligt, att avloppet anordnades i ledning under jord, borde

tomtägaren i samhällets intresse vara pliktig att begagna sig därav och att

bidraga till kostnaden därför lika väl som till avloppet i dagen (rännstenarna

å gatan). Därvid borde dock bestående förhållanden respekteras, intill dess

ändring däri i laga ordning skedde, liksom ock sådan ändring borde kunna

ske, då förhållandena det påkallade, lika väl som beträffande gatas anläggning.

Kommittén hade alltså föreslagit, att vad vore stadgat angående skyldighet

att bekosta anläggning av gata skulle äga motsvarande tillämpning

i fråga om skyldighet att bekosta kloakledning. Emellertid hade kommittén

ansett nödigt att i vissa hänseenden meddela särskilda bestämmelser angående

kloaker. Till en början hade, liksom i fråga om gata, därvid utsagts, att

bestämmelse, varigenom å tomtägarna lades skyldighet, som dem tidigare icke

ålegat, ej finge meddelas beträffande kloakledning, som redan var anlagd,

då beslutet om bidragsskyldigheten fattades. Vidare borde beaktas, att kloakledning

i hög grad tjänade allmänna sanitära intressen och beredde avlopp även

för gator, torg, parker och andra allmänna platser. Sagda intresse och behov

av avlopp borde det vara samhällets sak att tillgodose. Därför borde ej heller

tomtägarna kunna förpliktas att helt ersätta kostnaden för kloaknätet. Det

skäliga syntes vara, att kostnaden för kloakledningen uppdelades mellan å ena

sidan tomterna och å andra sidan staden, efter ty som envar av dem kunde

anses bliva genom anläggningen tillgodosedd, staden med hänsyn ej blott till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

avlopp från staden tillhöriga områden utan även till allmänna sanitära intressen.

Endast vad av kostnaden, som därvid funnes belöpa å tomterna, finge

av tomtägarna utkrävas. I fråga om fördelning av den kostnad, som kunde

vara tomtägaren palagd, syntes det skäligt, att den fördelades mellan samtliga

tomter, som genom kloakledningen finge avlopp, ävensom att grunden

för fördelningen kunde bliva en annan än för gatuanläggningskostnaden. Kommittén

hade tänkt sig, att vid uppgörande av planen för ett kloaknät bestämdes

det område, vars behov av avlopp kunde genom nätet fyllas, och att därefter

den kostnad, för vilken tomtägarna skulle göras ansvariga, uppdelades

mellan samtliga inom området befintliga tomter efter någon skälig befunnen

grund för att sedan av dem gäldas i den tid och ordning, som bestämdes i beslutet

om ersättningens upptagande. Om en stad hade olika avrinningsförhållanden,

kunde flera av varandra oberoende kloaknät bliva erforderliga. Tomtägarnas

ersättningsskyldighet borde då därefter lämpas och regleras för varje

avrinningsområde för sig. Även härom hade kommittén ansett en bestämmelse

böra intagas i lagförslaget.»

2 § i de sakkunnigas förslag överensstämmer i huvudsak med stadsplanelagskommitténs

förslag angående bidrag till kloakledning.

Vid det remitterade förslagets överarbetning inom departementet har i likhet

med vad som skett i 1 § den beträffande stadgandenas återverkande kraft

kritiska tidpunkten bestämts till den tid, då frågan hos stadsfullmäktige väcktes.

Såväl stadsplanelagskommitténs som de sakkunnigas förslag, så vitt de avse

frågan om skyldighet för fastighetsägare att bidraga till anläggning av gata

och anbringande i densamma av täckt kloakledning, överensstämma därutinnan

att de lägga bidragsskyldigheten pa ägare av tomt. Förslagen avse sålunda, att

bidragsskyldigheten skall kunna bestämmas och utkrävas först sedan tomtmdelning

ägt rum. På sätt som framhållits i några av de avgivna yttrandena,

synes det emellertid vara av vikt, att ersättningsskyldigheten kan bestämmas

på ett så tidigt stadium som möjligt, så att, där fråga är om styckande av ett

större område till bostadslägenheter, ersättningsskyldigheten kan åläggas den

ursprunglige jordägaren. Är vid stadsplans fastställande ett större däri ingående

markområde i samme ägares hand, är det vidare lämpligt att redan

i det sammanhanget föreskriva angående markägarens skyldighet att avstå

gatumark. På dessa grunder har jag i lagförslagets 3 § infört en bestämmelse

av innehåll, att Konungen må på framställning av stadsfullmäktige vid fastställande

av stadsplan beträffande visst i samme ägares hand varande område

pa ägaren, såsom villkor för att tomtindelning skall få ske, lägga vissa i paragrafen

närmare angivna förpliktelser under förutsättning, att området är till

sin storlek, form och beskaffenhet sådant, att detta finnes kunna ske. För

att förekomma försök att kringgå lagens bestämmelser stadgas, att frågan,

huruvida området är i samme ägares hand, skall bedömas med hänsyn till förhållandena

vid den tidpunkt, då fråga om antagande av stadsplanen hos stadsfullmäktige

väcktes. Med anledning av att 3 § införts i lagen, har dess rubrik

blivit ändrad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

21

De sakliga bestämmelserna i paragrafen överensstämma i huvudsak med de

bestämmelser stadsplanelagskommittén i sitt förslag till stadsplanelag föreslagit

rörande de skyldigheter, som skulle åligga markägare, som mot stadsfullmäktiges

önskan erhållit stadsplan fastställd å honom tillhörigt markområde.

Sådant område skulle ej utan stadsfullmäktiges medgivande få tomtindelas

(12 §), innan gatumark inom området fri från inteckning till staden blivit avstådd

utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal (23 §) samt

markägaren till staden gäldat ersättning för anläggning av gata, torg, park

eller annat för allmän samfärdsel avsett område, vartill mark skulle av honom

upplåtas, ävensom kloakledning, som skulle där finnas, eller därför ställt säkerhet.

Ersättningen skulle till staden utgivas i den mån arbetena bleve utförda.

Ur ställd säkerhet skulle staden äga göra sig betalt, ändå att marken övergått i

annan ägares hand. Från ställande av säkerhet skulle Kronan vara fri (58 §).

I det framlagda lagförslaget har Vä av hela områdets areal bestämts såsom

maximigräns för den mark, som skall avstås, samt stadgats, att Konungen

vid förordnandets meddelande skall angiva gränserna för nämnda mark.

Då markägaren i nu avsedda fall, i motsats till vad som är förhållandet i det

i stadsplanelagskommitténs förslag avsedda fallet, ej behöver hava själv begärt

stadsplanen, har jag ansett skäligt, att Konungen må kunna, beroende på omständigheterna

i det särskilda fallet, nedsätta markägarens skyldighet att avstå

gatumark till mindre än Vä av det stadsplanelagda områdets areal. Uppenbarligen

bör emellertid den mark, som skall avstås, ej understiga det i 1 kap. 36 §

i lagen om fastighetsbildning i stad angivna gatumarksområde, varför gatumarksersättning

av tomtägare skall utgivas. Då det icke kan anses billigt, att

en enstaka exploatör kan åläggas att till staden utgiva bidrag till anläggning

av gata och kloakledning, om bidragsskyldighet ej i övrigt finnes för fastighetsägarna

i staden, eller att utgiva bidrag efter mera betungande grunder än

dem som eljest gälla, har jag i andra stycket i paragrafen infört ett stadgande,

som förhindrar en dylik tillämpning av lagen. Konungen skall i det meddelade

förordnandet angiva grunderna för bestämmandet och gäldandet av ersättning

för gatas anläggning och förseende med täckt kloakledning.

Det i stadsplanelagskommitténs förslag upptagna villkoret att mark. som

skall avstås, skall vara fri från inteckning har i paragrafens fjärde stycke omformulerats.

Jag har nämligen ansett, å ena sidan att hänsyn bör tagas jämväl

till fordran och rätt, som i fastigheten gälla utan inteckning, och å andra

sidan att endast sådan nyttjande- eller servitutsrätt, som avsevärt hindrar markens

användande för avsett ändamål, bör tagas i betraktande.

Då det måste förutsättas, att understundom fall komma att inträffa, i vilka

på grund av ändrade omständigheter synnerliga skäl påkalla ändring i av

Konungen meddelat förordnande, har i femte stycket upptagits föreskrift, som

åt Konungen inrymmer befogenhet att i ty fall förordna efter vad som prövas

skäligt.

I paragrafens sista stycke har införts stadgande därom att för tomter inom

område, beträffande vilket förordnande enligt första stycket är gällande, eljest

för tomt i nu ifrågavarande avseende gällande stadganden ej skola tillämpas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För att markägaren ej må kunna undandraga sig förenämnda skyldigheter,

vilkas fullgörande gjorts såsom villkor för att markägaren skall kunna erhålla

tomtindelning, är det av vikt, att markägaren ej må bereda sig tillfälle

att, utan att tomtindelning skett, till bebyggande enligt stadsplanen utnyttja

markområdet. Konungens befallningshavande bör förty ej begagna sin dispensrätt

enligt 1 kap. 8 § i lagen om fastighetsbildning i stad för medgivande av

byggnadsföretag, som innebära ett utnyttjande av stadsplanen.

Sedan på sätt, för vilket jag nu redogjort, stad erhållit möjlighet att av

fastighetsägare i staden erhålla bidrag till anläggning av gata och kloakledning

samt därvid i lag angivits vissa maximigränser för denna bidragsskyldighet,

kan det ej anses billigt, om staden skulle kunna genom att gentemot

en enskild fastighetsägare utnyttja sin maktställning av denne tilltvinga sig

större vederlag för stadsplans utläggande å hans fastighet än fastighetsägaren

eljest varit skyldig utgiva. Då den bidragsskyldighet, varom nu är fråga,

därjämte i viss mån är att jämställa med en speciell beskattning, kan det ej

heller anses överensstämmande med grunderna för vad eljest om beskattning

gäller, om staden hade möjlighet att genom särskilda med enskilda fastighetsägare

ingångna avtal av dem utkräva bidrag efter mera betungande grunder

än dem, som för fastighetsägarna i övrigt gällde. Jag har därför såsom 4 §

i lagförslaget infört stadganden, avsedda att hindra, att stad avtalsvägen söker

mer än vederbör betunga enskild markägare.

5 och 6 §§ i lagförslaget överensstämma med 4 och 5 §§ i de sakkunnigas

förslag.

Med hänsyn till det behov av lagstiftning i ämnet, som föreligger, har jag i

lagförslaget upptagit, att lagen skall träda i kraft redan den 1 juli 1926.»

Föredraganden uppläser härefter Förslag till lag om skyldighet i visst fall

att upplåta mark till gata samt bidraga till anläggning av gata och kloakledning,

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att

lagrådets yttranden över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

23

Förslag

till

Lag

om skyldighet i visst fall att upplåta mark till gata samt bidraga till

anläggning av gata och kloakledning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Väckes i stad fråga om meddelande av bestämmelse om skyldighet för tomtägarna

att till staden utgiva ersättning för anläggning av gata eller om ändring

i förut gällande dylik bestämmelse eller i bestämmelse angående skyldighet

för tomtägare att besörja gatas anläggning, och finna stadsfullmäktige,

att frågan bör komma under närmare prövning, läte stadsfullmäktige

verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag, vartill utredningen

må föranleda. Förslaget skall angiva grunder för beräkningen av den kostnad,

som skall påföras tomtägarna, och dess fördelning dem emellan ävensom

tid och ordning för ersättningens utgörande. Vad nu sagts om gata skall

jämväl äga tillämpning å torg och annan dylik allmän plats.

Vid uppgörande av förslag skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse arbete, som vid den tid, då fråga om

åläggande av ersättningsskyldighet väcktes hos stadsfullmäktige, blivit fullbordat

;

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som vid

den tid, nyss sagts, upplåtits eller enligt 1 kap. 34 § av lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad skolat upplåtas till allmänt begagnande;

att tomtägare endast må belastas med kostnad för gatuanläggning framför

sin tomt, vid torg och annan dylik allmän plats högst till nio meters bredd samt

eljest vid gata till dess mitt, dock ej till större bredd än nio meter, därvid beträffande

gatukors ersättningsskyldigheten jämväl må omfatta den del av gatukorset,

som inneslutes av den nyss angivna gatumarkens utdragna gränslinjer:

samt att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel

för tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig

mån avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning

eljest på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostbar.

Utredningen och förslaget skola, sedan magistraten däröver avgivit yttrande,

hållas stadens medlemmar för granskning tillgängliga under minst en månad

efter det kungörelse blivit införd i den eller de tidningar, där kommunala

meddelanden för staden införas. Sedan den tid tilländagått och förslaget

undergått den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava f öreko lignit,

äge stadsfullmäktige att besluta i ärendet.

Lägges genom beslutet på tomtägarna skyldighet, som dem tidigare icke ålegat,

skall detsamma underställas Konungens prövning. Prövar Konungen be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

slut vara för stadens förhållanden lämpligt samt överensstämma med rättvisa

och billighet, äge Konungen fastställa beslutet till efterrättelse.

Konungen må på framställning av stadsfullmäktige meddela förbud för

ägare av tomter, som äro pliktiga ersätta staden på tomterna belöpande anläggningskostnad,

att å tomterna företaga nybyggnad, innan ersättningen guldits

eller säkerhet ställts för ersättningens utgivande. Med avseende å nybyggnad,

varom nu sagts, .skall vad i 1 kap. 44 och 45 §§ av lagen den 12

maj 1917 om fastighetsbildning i stad stadgas äga motsvarande tillämpning.

2 §.

Vad i 1 § första, tredje, fjärde och femte styckena är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet för tomtägarna i stad att bekosta

täckt kloakledning.

Vid meddelande av bestämmelse angående skyldighet att gälda sådan kostnad

skall iakttagas:

att bestämmelse, varigenom å tomtägarna lägges skyldighet, som dem tidigare

icke ålegat, ej må meddelas beträffande kloakledning, som vid den tid, då

fråga om åläggande av ersättningsskyldighet väcktes hos stadsfullmäktige,

redan var anlagd;

att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för kloaknätet

än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med avloppet från

gatumark jämte annat avlopp, för vilket kloakledningen tilläventyrs är avsedd;
att

tomtägarnas bidrag till kloaknätet skall fördelas på samtliga de tomter,

vilkas behov genom detsamma tillgodoses, efter den grund, som finnes rättvis

och billig;

samt att, där höjdförhållandena föranleda, att särskilda kloaknät böra anordnas

för olika delar av staden, uppskattning och fördelning av kostnaden böra

verkställas särskilt för varje sådant kloaknät.

3 §.

Vid fastställande av stadsplan för stad må Konungen, där sådant finnes

kunna ske med hänsyn till storlek, form och beskaffenhet av visst område,

som, när fråga om antagande av stadsplanen hos stadsfullmäktige väcktes,

var i samme ägares hand, på framställning av stadsfullmäktige, förordna, att

ägare av samma område skall, innan tomtindelning må äga rum, hava att

till staden utan ersättning avstå mark till gator, torg och andra allmänna

platser intill högst en tredjedel av områdets hela areal ävensom till staden utgiva

ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats å mark,

som skall avstås, samt för anordnande av täckt kloakledning, som där skall

finnas, eller å ogulden del av dylik ersättning utgiva förbindelse och för

densamma ställa nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet, varom nu

sagts, vare Kronan fri.

Förordnande att utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan

allmän plats eller för anordnande av täckt kloakledning må ej meddelas vid

fastställande av stadsplan för stad, där eljest ersättningsskyldighet i nu nämn
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

25

da avseenden ej åligger fastighetsägare, eller efter grunder, som äro för markägaren

mera betungande än de eljest för staden gällande.

I det av Konungen meddelade förordnandet skola angivas gränserna för den

mark, som skall avstås, ävensom grunderna för bestämmandet och gäldandet

av ersättning, varom ovan sägs.

Den mark, som skall avstås, skall ej besväras av fordran eller rätt till avkomst

eller annan förmån, varför fast egendom på grund av inteckning eller

eljest häftar, ej heller av sådan nyttjande- eller servitutsrätt att markens användande

för avsett ändamål därigenom avsevärt hindras.

Har förordnande, varom nu sagts, meddelats och finnes förändring däri vara

av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty skäligt

prövas.

För tomter inom område, beträffande vilket förordnande enligt första stycket

är gällande, skall ersättning för gatumark enligt 1 kap. 36 och 39 §§ i lagen

den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad ej utgå, ej heller vad som är

gällande angående tomtägares skyldighet att bekosta gatas anläggande eller

nedläggande i densamma av täckt kloakledning äga tillämpning.

1 §.

Har efter det denna lag trätt i kraft ägare av fastighet i stad utfäst sig att

i ordning eller efter grunder, som för honom äro mera betungande än dem,

vilka enligt denna lag blivit för staden fastställda eller eljest äro gällande,

till staden avstå mark till gator, torg eller andra allmänna platser eller till staden

utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats

eller för anordnande av täckt kloakledning, må sådan utfästelse i den mån

genom densamma större tunga än vederbör lägges å fastighetsägaren ej göras

gällande och vare denne berättigad utbekomma ersättning för vad han på grund

av utfästelsen utöver vad honom eljest ålegat avstått eller utgivit.

Lag samma vare, där ägare av fastighet i stad eljest i anledning av stadsplans

fastställande utfäster sig att avstå mark eller besörja arbete eller utgiva

penningar eller annat utan motsvarande vederlag.

5 §•

Vad i denna lag stadgas beträffande stad äge ock tillämpning i fråga om

annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas.

6 §•

I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i samhälle,

varom i 5 § sägs, den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, äga

den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige.

De åligganden, vilka enligt denna lag tillkomma magistraten, skola tillhöra

i Stockholm överståthållarämbetet, i stad, där magistrat ej finnes, den för

staden särskilt tillsatta styrelse och i samhälle, varom i 5 § sägs, dess kommunal-

eller municipalnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bil A.

Till Herr statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Sedan herr statsrådet, jämlikt nådigt bemyndigande, den 11 februari 1925

tillkallat undertecknad Ehrenborg jämte fastighetsdirektören i Stockholm, kaptenen

Nils Hasselqvist och magistratssekreteraren i Stockholm Wilhelm Hilarion

Wistrand att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda vid

fortsatt behandling av frågan om revision av gällande lagstiftning rörande

stadsplan och tomtindelning jämte därmed sammanhängande författningar,

ävensom förordnat undertecknad att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas

arbete, har för att tagas i övervägande vid fullgörandet av berörda uppdrag,

genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1925 överlämnats en av stadsfullmäktige

i Göteborg till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av den 10 december

1923, däri fullmäktige hemställt, att Kungl. Majrt täcktes låta utarbeta förslag

till lagstiftning angående skyldighet för jordägare att bidraga till kostnaderna

för gator och ledningar.

Denna framställning ansluter sig till en av stadsfullmäktige i Göteborg i

skrivelse av den 7 mars 1921 hos Kungl. Maj:t gjord framställning om ett

skyndsamt genomförande av sådan lagstiftning, som avsåges i det av kommittén

för kommunala nybildningar den 12 december 1917 avgivna förslag till

lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning m. m. i vissa samhällen.

Med anledning av de från Göteborgs stad framkomna önskemålen om en

skyndsam behandling av denna lagstiftningsfråga hava de sakkunniga, som

bemyndigats överväga i vad mån inom området för de sakkunnigas uppdrag

funnes fråga av beskaffenhet att böra lösas före slutbehandlingen av de sakkunnigas

uppdrag i övrigt, ansett sig böra undersöka, huruvida möjlighet förefinnes

att utbryta frågan om ifrågavarande bidragsskyldighet.

_ Härvid har då synts böra först undersökas, i vad mån gatuhållningsskyldighetens

ovan berörda karaktär av beskattningsfråga kan böra inverka på

spörsmålets behandling och särskilt i vad mån, då nu ändock fråga är om dess

utbrytning ur sitt sammanhang med stadsplanelagsförslaget, skäl kunde finnas

att återgå till kommunala nybildningskommitténs ståndpunkt och alltså nu

upptaga frågan ej blott om gatuhållningen utan även om de andra kommunala

anordningar, till vilka enligt nämnda kommittés förslag bidrag skulle kunna

utgå. Ett ytterligare skäl till en dylik undersökning kan måhända hämtas ur

staden Göteborgs ovan omnämnda första framställning av år 1921, vilken såsom

nämnts avsåg en lagstiftning i överensstämmelse just med kommunala

nybildningskommitténs förslag.

Erågan om dessa lagstiftningsfrågors hänförande till skattelagstiftningen

har, utöver vad ovan nämnts, ytterligare berörts i ett av kammarrätten den

30 september 1919 avgivet yttrande över kommunala nybildningskommitténs

förslag till lag om särskild bidragsskyldighet. Kammarrätten har därvid,

bland annat, i likhet med kommunala nybildningskommittén själv, betonat det

samband, som föreligger mellan den föreslagna lagen, i vad den angår gatuväsendet,

och stadsplanelagstiftningen, medan kammarrätten ansett eventuella

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

27

bestämmelser om bidrag till andra kommunala anordningar, varom ovan nämnts.

höra inarbetas i kommunallagarna.

[Vidare har samma spörsmål berörts, i samband med arbetet å ny kommunalskattelagstiftning.

Då Kungl. Maj :t den 27 maj 1921 beslöt tillsättande av 1921 års komniunalskattekommitté

yttrade chefen för finansdepartementet (se denna kommittés

betänkande sid. 119), bland annat, att till spörsmålet om grunderna för de

allmänna kommunalutskylderna i de borgerliga primärkommunerna anslöte sig

ett flertal utom detta spörsmål liggande speciella frågor, som väntade på sin

lösning. I första hand erinrade finansministern här om frågan angående den

s. k. speciella bidragsskyldigheten till kommunerna i form av avgifter och

bidrag för särskilda ändamål. I åtskilliga hänseenden rådde för närvarande

oklarhet angående kommunernas befogenhet att medelst upptagande av ^dylika

avgifter eller bidrag tillgodose sina behov. Givet vore, att de spörsmål, som

här gjorde sig gällande, icke vore utan sin inverkan på frågan om den allmänna

kommunala bidragsskyldigheten. Skulle den ifrågasatta^ kommittén

under sitt arbete finna, att ett klarläggande av nu berörda spörsmål borde betraktas

som en förutsättning för lösningen av frågan om den allmänna bidragsskyldigheten,

syntes anmälan därom böra göras hos chefen för finansdepartementet.

. .

Kommunalskattekommittén yttrar i sitt den 15 oktober 19-4 avgivna betänkande

(sid. 121), att kommittén icke funnit anledning att till undersökning

upptaga vare sig den s. k. speciella bidragsskyldigheten till kommunerna i

form av avgifter och bidrag för särskilda ändamål eller de speciella skatter

till kommunen, som nu utginge såsom hundskatt, nöjesskatt m. m. dylikt. Dessa

och andra sådana bidrags- och skattefrågor ordnades enligt kommitténs mening

lämpligast genom specialförfattningar utan sammanhang med och vid sidan a"s

den allmänna kommunalbeskattningen.

Å sid. 147 återkommer kommittén till denna fråga och framhåller, att kommittén

i nu förevarande sammanhang lämnar åsido bland annat avgifter för

utnyttjande av kommunala anordningar av varjehanda art, såsom avgifter för

vatten, ljus och elektrisk kraft, för anlitande av kommunala trafikinrättningar

o. dyl., ävensom speciella bidrag till vissa kommunala anläggningar, som understundom

kunde förekomma, såsom till anläggning eller underhåll av gata

i stad m. m. sådant.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit hava de sakkunniga ansett sig

oförhindrade att, i likhet med 1916 års stadsplanelagskommitté, behandla spörsmålet

såsom en ren stadsplanelagstiftningsfråga. De sakkunniga hava därvid

ock ansett lämpligast att icke gå utöver den ram. som utstakas av nämnda

kommittés förslag, och sålunda ansett frågan om liknande bidrags skyldighet

för andra kommunala anordningar höra för närvarande, lämnas åsido.

Nästa fråga blir då, i vad mån 1916 års stadsplanelagskommittés förslag i

denna del kan anses stå i sådant sammanhang med kommitténs förslag i övrigt,

att en utbrytning på grund därav icke skulle låta sig göra. De^ sakkunniga

hava väl funnit vissa betänkligheter möta mot att behandla gatuhållningen

såsom ett från övriga delar av den blivande stadsplanelagstiftningen fristående

spörsmål, men hava dock ansett, att nämnda betänkligheter ej äro så störa

att de ej, därest ett verkligt behov att ordna ifrågakomna spörsmål genom en

särlagstiftning visades föreligga, måste få vika. Ett visst stöd för frågans

särbehandling synes jämväl kunna hämtas från kommunala nybildningskommitténs

behandling av frågan, som ju utgick från att bestämmelser härutinnan

skulle kunna lagfästas utan samband med den redan då påbörjade revisionen

av stadsplanelagstiftningen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj.ts proposition nr 209.

Eu annan fråga är givetvis, huruvida denna möjlighet till utbrytning av

denna lagstiftningsfråga verkligen bör begagnas. För att så bör ske, borde

man, såsom förut nämnts, kunna påvisa ett verkligt behov. De sakkunniga

hava av föreliggande uttalanden i frågan icke kunnat bilda sig någon fullt

bestämd uppfattning, huruvida ett dylikt behov föreligger. Då de sakkunniga

icke desto mindre ansett sig böra utarbeta och härmed framlägga ett förslag

till särlagstiftning om gatuhållningen, hava de sakkunniga räknat med, att de

yttranden, som kunna komma att infordras över detta förslag, möjligen skola

i detta hänseende giva ökad ledning.

Det sålunda utarbetade förslaget har givits formen av en särskild lag, då

det icke ansetts lämpligt att infoga detsamma i den nuvarande fastighetsbildningslagen.

Förslaget ansluter sig i huvudsak till de regler, som i stadsplanelngskommitténs

förslag återfinnas i §§ 54—56 och 59. Försiktigheten har dock ansetts

bjuda att för närvarande i ännu högre grad än kommittén avstå från att

giva materiella regler för gatuhållningsskyldighetens fördelning. De sakkunniga

hava sålunda ej upptagit kommitténs ovannämnda bestämmelse om skyldighet

för staden att bekosta anläggning av torg och annan allmän plats. Ej

heller hava de sakkunniga kunnat i detta sammanhang reflektera på de i vissa

yttranden över kommittéförslaget framkomna yrkandena på mera klargörande

regler exempelvis om giltigheten av gamla likställighetsavtal o. dyl. eller eljest

på ett ökande av städernas befogenheter, utöver vad kommittén föreslagit.

Ej heller eljest hava de sakkunniga funnit innehållet i de avgivna yttrandena

böra i detta sammanhang föranleda någon avvikelse från kommittéförslaget.

I. anledning av den i åtskilliga yttranden yppade tvekan, huruvida beslut om

bidragsskyldighet måste avse hela stadens område eller kunde inskränkas till

endast viss del därav, anse sig de sakkunniga böra uttala, att. då bestämmelsernas

avfattning icke torde kunna anses påfordra den förra tolkningen, hinder

icke bör möta mot en lokalt avgränsad tillämpning av desamma.

I fråga om de särskilda delarna i lagförslaget må i övrigt anföras följande.

I 1 § meddelas regler angående i vilka fall fråga om skyldighet att besörja

eller bekosta gatas anläggning skall kunna i här föreslagen ordning komma

under bedömande. Förslaget överensstämmer i huvudsak med kommitténs förslag

i 55 §, sammanställd med 54 § andra och tredje styckena med den ändring,

som föranledes av att reglerna gälla även torg och andra allmänna platser

samt att i följd av bestämmelsernas utbrytning ur sitt sammanhang en

särskild regel måst givas om gatukors i stället för det av kommittén i 78 §

därom intagna stadgande, därvid de sakkunniga givetvis anslutit sig till gällande

lags därifrån något avvikande regler om gatukorsets bestämmande. Att

märka är vidare, att de sakkunniga ansett den av kommittén gjorda begränsningen

till gator, som vid tiden för beslutet ännu icke upplåtits till allmänt

begagnande, böra skärpas så att från ersättningsskyldighet undantagas även

gator, som enligt 1 kap. 34 § fastighetsbildningslagen skolat upplåtas, ehuru

upplåtande av någon anledning ännu icke skett.

1 sista stycket av 1 § har intagits en bestämmelse, avseende att möjliggöra

förbud för ersättningsskyldig tomtägare att företaga nybyggnad, innan ersättningen

guldits eller säkerhet därför ställts. Motsvarighet härtill finnes i

kommittéförslagets 13 § mom. i.

2 § motsvarar kommittéförslagets 56 § och avser skyldigheten att bekosta

kloakledning. Den av kommittén omförmälda bestämmelsen om avledande av

spillvatten m. m. i 1918 års vattenlag har numera genom lag den 11 juni 1920

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

29

ersatts av utförligare regler om kloakledning. Då dessa emellertid enligt uttryckligt

stadgande icke avse avledande inom samhälles planlagda område av

kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra allmänna platser inom

samhället, hava dessa bestämmelser i sak ingen inverkan på nu föreliggande

spörsmål. Det av kommittén i detta samband nyttjade uttrycket kloakledning

har i anslutning till terminologien i sistnämnda lag utbytts mot uttrycket

täckt kloakledning. Anordnande av avlopp i dagen är att inbegripa i gatas

anläggning.

I B § hava upptagits bestämmelser om underhåll och renhållning av gata i

anslutning till 59 § i kommittéförslaget med den avvikelse, som följer av vad

förut anförts angående torg och annan allmän plats.

Genom 4 § göres lagen i erforderlig mån tillämplig å annat samhälle än

stad, och 5 § innehåller erforderliga regler om de myndigheter, som i särskilda

fall skola fungera.

Bland de sakkunniga har vid behandlingen av föreliggande fråga ej yppats

skiljaktig mening. Stockholm den 24 oktober 1925.

Michael Ehrenborg.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

lag om gatuliållningsskyldigliet i stad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Väckes fråga om meddelande av bestämmelse om skyldighet för ägare av

tomt vid gata i stad att till staden utgiva ersättning för anläggning av gatan

eller om ändring i förut gällande dylik bestämmelse eller i bestämmelse angående

skyldighet för tomtägare att besörja gatas anläggning, och finna stadsfullmäktige,

att frågan bör komma under närmare prövning, läte stadsfullmäktige

verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag, vartill utredningen

må föranleda. Förslaget skall angiva grunder för beräkningen av

den kostnad, som skall påföras tomtägarna, och dess fördelning dem emellan

ävensom tid och ordning för ersättningens utgörande. Vad nu sagts om gator

skall jämväl äga tillämpning å torg och annan dylik allmän plats.

Därvid skall iakttagas, dels att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare

av tomt vid gata, som vid tiden för stadsfullmäktiges beslut upplåtits eller enligt

1 kap. 34 § av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skolat

upplåtas till allmänt begagnande, dels att tomtägare må belastas med kostnad

för gatuanläggning framför tomt vid torg och annan dylik allmän plats högst

till nio meters bredd samt eljest vid gata högst till dess mitt, dock ej till

större bredd än nio meter, därvid beträffande gatukors, ersättningsskyldigheten

jämväl må omfatta den del av gatukorset, som inneslutes av den nyss angivna

gatumarkens utdragna gränslinjer, dels ock att å tomtägare ej må läggas

kostnad, som utan motsvarande fördel för tomts bebyggande föranledes

därav, att gatans höjdläge skall i väsentlig mån avvika från markens naturliga

höj dläge.

Utredningen och förslaget skola, sedan magistraten däröver avgivit yttrande,

hållas stadens medlemmar för granskning tillgängliga under minst en månad

efter det kungörelse blivit införd i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden

för staden införas. Sedan den tid tilländagått och förslaget undergått

den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava förekommit, äge stadsfullmäktige

att besluta i ärendet.

Lägges genom beslutet på tomtägare skyldighet, som dem tidigare icke ålegat,

skall detsamma underställas Konungens prövning. Prövar Konungen beslutet

vara för stadens förhållanden lämpligt samt motsvara skäliga krav på

rättvisa och billighet, äge Konungen fastställa beslutet till efterrättelse.

Konungen må på framställning av stadsfullmäktige meddela förbud för ägare

av tomt, som är pliktig ersätta staden på tomten belöpande anläggningskostnad,

att å tomten företaga nybyggnad, innan ersättningen guldits eller säkerhet

ställts för ersättningens utgivande. Med avseende å nybyggnad, varom

nu sagts, skall vad i 1 kap. 44 och 45 §§ av lagen den 12 maj 1917 om

fastighetsbildning i stad stadgats äga motsvarande tillämpning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

31

2 §.

Vad i 1 § första, tredje, fjärde och femte styckena är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet för tomtägare i stad att bekosta

täckt kloakledning.

Vid bestämmelse, som meddelas angående skyldighet att gälda sådan kostnad,

skall iakttagas:

att bestämmelse, varigenom å tomtägare lägges skyldighet, som dem tidigare

icke ålegat, ej må meddelas beträffande kloakledning, som vid tiden för stadsfullmäktiges

beslut redan var anlagd;

att tomtägare icke må belastas med större andel av kostnaden för kloaknätet

än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med avloppet

från gatumark jämte annat avlopp, som tilläventyrs skall genom kloakledningen

tillgodoses;

att tomtägares bidrag till kloaknätet skall fördelas på samtliga de tomter,

vilkas behov genom detsamma tillgodoses, efter den grund, som finnes rättvis

och billig;

samt att, där höjdförhållandena föranleda, att särskilda kloaknät böra anordnas

för olika delar av staden, uppskattning och fördelning av kostnaden

bör verkställas särskilt för varje sådant kloaknät.

3 §.

I den i 1 § första, tredje och fjärde styckena stadgade ordning må bestämmelse

meddelas angående skyldighet att besörja och bekosta underhåll och renhållning

av gata i stad eller ändring göras i bestämmelse, som på grund av

sedvana eller särskild föreskrift därutinnan kan gälla.

Vad nu sagts beträffande gata skall med avseende å torg och annan dylik

allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd av aderton meter från tomtlinjerna

betraktas såsom gata.

4 §•

Vad i denna lag stadgas beträffande stad äge ock tillämpning i fråga, om

annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas.

5 §.

I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i samhälle,

varom i 4 § sägs, den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, äga

den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige.

De åligganden, vilka enligt denna lag tillkomma magistraten, skola tillhöra

i Stockholm överståthållarämbetet. i stad. där magistrat ej finnes, den

för staden särskilt tillsatta styrelse och i samhälle, varom i 4 § sägs. dess kommunal-

eller municipalnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Mai :ts proposition nr 209.

Behovet av

en lagstiftning

i ämnet

och förslagets

allmänna

grunder.

Bil. B.

Sammandrag a t yttranden över förslag till lag om gatuliållningsskyldighet

i stad avgivet av sakkunniga för revision av gällande lagstiftning

rörande stadsplan och tomtindelning.

Överståthållarämbetet: Det remitterade lagförslaget vilar säkerligen på en

riktig tanke. För så vitt en tomt i stad eller annat samhälle, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande gäller, vinner i värde genom av staden

eller samhället vidtagna åtgärder i fråga om anläggning av gator, utförande

av täckt kloakledning eller gatuunderhåll eller renhållning, så är det

fullt i sin ordning att vederbörande tomtägare deltager i kostnaderna härför.

Vad man har att vaka över, det är dels och först och främst att tomtägaren

genom beslut i detta avseende icke bliver kränkt i sin enskilda rätt och dels

att deltagandet i kostnaderna icke ålägges honom i vidare mån än skäligheten

medgiver. I förstnämnda avseende möter tydligen avsevärda svårigheter. Man

finner detta redan därav att man i fastighetsbildningslagen nödgats avstå från

att stadga några grunder i detta hänseende utan i 1 kapitlet 35 § 2 mom. fått

åtnöja sig med att stadga, att angående sättet för ordnande och anläggning av

gata ävensom skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas underhåll skall

gälla vad för varje stad är föreskrivet. I det nu utarbetade lagförslaget har

man velat gå längre och lämnat tillfälle till införande av nya bestämmelser,

men man har tydligen haft på känn, att man såmedelst öppnar möjligheter för

åläggande för tomtägare att underkasta sig skyldigheter, som de lagligen icke

äro pliktiga att bära. Genom att ingå på s. k. likställighetsöverenskommelser

med staden hava dessa nämligen mången gång blivit för alla tider befriade

från vissa åligganden och det är uppenbart, att det aldrig kan bliva tal om att

genom en bakport söka på nytt påföra dem desamma. Skall förevarande lagförslag

utbrytas ur sitt sammanhang med andra förslag rörande den blivande

stadsplanelagstiftningen ävensom kommunalskattelagstiftningen, så vågar

överståthållarämbetet hemställa, att nedannämnda synpunkter1 måtte vinna

beaktande vid lagförslagets fortsatta utarbetande.

Konungens befallning skavande i Stockholms län: Vad angår länet med dess

8 städer, 5 köpingar och 21 municipalsamhällen, måste det anses föreligga ett

verkligt behov av lagstiftning på området. Saknaden av en dylik har vid flera

tillfällen vållat Konungens befallningshavande svårigheter, då till avgörande

förelegat frågor av sådan art, som innefattas i förslaget.

Konungens befallningshavande i Uppsala län: Behovet av lagstiftning i ämnet

är icke tillräckligt starkt och trängande för att påkalla frågans isolerade

lösning. Sammanhanget med stadsplanelagstiftningen är påtagligt. Dessutom

kan det enligt Konungens befallningshavandes mening med allra största skäl

ifrågasättas, huruvida ej lösningen bör föregås av ett åtminstone principiellt

ståndspunktstagande i fråga om förhållandet mellan den allmänna kommunala

skattskyldigheten särskilt för fastighet och den så kallade speciella bidragsskyldigheten.

Många andra kommunala åtgärder än de i förslaget avsedda

äro uppenbarligen av beskaffenhet att medföra särskilda förmåner för vissa

fastighetsägare. I en lag skulle man för övrigt vänta att finna angivna bestämdare

grunder för tomtägares skyldigheter.

1 Se i sammandraget under detaljanmärkningar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 209.

33

Magistraten i Uppsala: Behovet av lagstiftningen är icke så trängande, att

det överväger betänkligheterna emot sakens behandling såsom ett från stadsplanelagstiftningen

i övrigt fristående spörsmål, i all synnerhet som magistraten

förutsätter, att den även i andra avseenden angelägna revideringen av

stadsplanelagstiftningen kommer att slutföras inom en nära framtid.

Uppsala fastighetsägareförening: Ett utbredande av staden över en alltför

stor yta, vilket ofta blir en följd av de i vissa stadsplanebestämmelser givna

föreskrifter om låga och fristående hus, föranleder ett mindre ekonomiskt utnyttjande

av tomtmarken och avsevärt stegrade kostnader för dess förseende

med vatten, gas, elektricitet och avlopp. Med nu gällande lagstiftning drabbar

detta slöseri stadens samtliga skattdragare, däribland icke minst ägarna

av tomter inom det redan bebyggda området. I den mån lagförslaget åsyftar

att förbättra stadens ekonomi utan att på dessa gårdsägare lägga nya bördor,

saknar föreningen givetvis anledning avstyrka detsamma. Möjligen kan likväl

en lagstiftning i nu föreslagen riktning fortsättningsvis komma att medföra

konsekvenser, som icke överensstämma med rättvisa och billighet, för så

vitt nämligen ägare av fastighet i denna egenskap ålägges att bekosta anstalter,

som tillgodose ett för stadens alla invånare gemensamt behov. Detta

borde gälla exempelvis gatas omläggning för tung biltrafik, varav andra än

fastighetsägarna lära äga det övervägande intresset.

Konungens befallning skavande i Södermanlands län: Med förmälan att i

länet knappast torde hava visat sig verkligt behov av att irtbryta lagstiftningsfrågan

från stadsplanelagstiftningen, instämde Konungens befallningshavande

i vad överlantmätaren i länet anfört.

Överlantmätaren i Södermanlands lån: Gatuliållningsskyldigheten är i själva

verket en beskattningsfråga — av stor betydelse. Kravet att kostnaden för

gatas anläggning, underhåll och renhållning samt för anläggning av kloakledning

skall helt eller till viss del åläggas fastighetsägarna, är endast en ny

form av beskattning på fastigheterna och kommer väsentligt att inverka på

bärigheten och räntabiliteten av dessa. Den kommer därför ock i andra hand

att förorsaka höjning av de hyror, som måste av hyresgästerna utkrävas.

Dessa ökade kostnader på fastigheterna skola helt visst även komma att verka

hämmande på byggnadsverksamheten och fördyra denna ävensom att motarbeta

nu förekommande byggande av egna hem. Gatornas anläggning och tillfredsställande

underhåll kan icke rimligen anses vara en angelägenhet, som

enbart eller ens huvudsakligen berör fastighetsägare utan måste sägas vara

ett alla trafikerandes lika intresse, ett samhällsbehov. Lagstiftning i dessa

frågor måste framgå med största försiktighet, därest icke förhållandena på

bostadsmarknaden skola bliva svårare än de äro. Lagförslaget synes mig icke

träffa just själva kärnpunkten i denna fråga. I 1 § av förslaget talas nämligen

om »ägare av tomt» vid gata i stad. De sakkunniga hava härmed sålunda

satt likhetstecken emellan »jordägare» och »ägare av tomt» och detta är enligt

min mening icke riktigt. Det kommer alltid att finnas en del tomtägare, som

sedan de köpt sina tomter och kanske redan helt eller delvis bebyggt desamma,

icke kunna omslutas av de i förslagets 1 § andra stycke om förmälda undantag,

och för vilka ett utkrävande av sådan extra ersättning lagen avser masta

anses obilligt och orättvist. De måste nämligen anses bliva oskäligt beskattade,

därest man icke kan påvisa, att de redan före tomtköpet haft vetskap om

skyldighet att utgiva ersättning och sådan varit avtalad eller på annat sätt

lagligen bestämd. Skyldigheten att utgiva ifrågavarande ersättning bör således

vara bestämd på ett långt tidigare stadium än i förslaget förutsattes, så

att denna extra beskattning kommer att drabba jordägaren. som skördar vinsten

av tomtupplåtelserna. Ett dylikt fastslående av skyldighet att deltaga

i eller svara för gatas byggande och underhåll eller för anordnande av kloak
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 17S käft. (AV 209.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kung},. Maj:ts proposition nr 20!).

ledning torde därför bära förläggas till själva tomtbildningen, såsom vid tomtindelning

eller ingå såsom ett led i avstyckningsförrättning, som erfordras för

utbrytningen av en bostadstomt. Då först skulle enligt min tanke den verkligen

betalningsskyldige drabbas av den skälig ansedda ersättningen.

Konungens be fållning skavande i Östergötlands lön: Då det icke lärer kun
na

förnekas, att fastighetsägarna i främsta rummet åtnjuta fördel av de gator

eller andra i förslaget åsyftade anordningar, som direkt beröra deras fastigheter,

synes det fullt riktigt, att vederbörande kommun beredes laglig möjlighet

att av fastighetsägarna erhålla vissa bidrag för ändamålet och detta även i

städer, där sådan skyldighet icke varit av ålder stadgad. 1 anslutning härtill

anser sig Konungens befallningshafvande böra förorda lagstiftning av i huvudsak

det innehåll, som återfinnes i det utarbetade förslaget.

Drätselkammaren i Norrköping: Gator och ledningar i staden hade hitintills

såsom regel framdragits över mark. som varit staden tillhörig. Fyrfaldiga

framställningar hava gjorts hos stadsfullmäktige och andra stadens myndigheter

om gatas anläggande å och ledningars utdragande till mark, som

äges av enskilda. Ehuru starka skäl för bifall till dylika framställningar ofta

kunna sägas hava förelegat och fog sålunda ej heller saknats för områdets läggande

under stadsplan, har lösningen av en sådan fråga i de flesta fall tyvärr

fått anstå, då det visat sig omöjligt att av vederbörande markägare utfå det

bidrag till kostnadernas bestridande, som staden ansett oundgängligt. Så

länge städerna icke av den enskilde markägaren kan utfå ersättning för gatukostnaderna,

bliva gatuutläggningarna å enskild mark för städerna förenade

med avsevärda uppoffringar, under det att den härav föranledda värdestegringen

å marken helt och hållet tillfaller fastighetsägaren. För städerna är

det därför av största vikt och av behovet synnerligen påkallat — helst i dessa

för städerna i ekonomiskt hänseende mindre gynnsamma tider -— att en lagstiftning,

som reglerar dessa mellanhavanden, snarast möjligt kommer till stånd.

En utbrytning ur sta dsplanelagstif 1 ningen i övrigt synes drätselkammaren väl

försvarlig.

Magistraten i Norrköping: Magistraten anser i likhet med drätselkamma
ren

behov föreligga av lagstiftning i ämnet och finner ej magistraten anledning

till erinran mot att en lagstiftning kommer till stånd, grundad på de i

förslaget angivna principer.

Norrköpings fastighetsägareförening: Angelägenheten är en kvarleva från

den tidigare fastighetsbildningen, då varje gårdsägare i regel ensam med familj

bebodde sitt lilla hus och följaktligen ansågs skyldig bekosta såväl ga tuanläggningen,

underhållet och renhållningen utanför sitt hus. I och med de

stora hyreshusens tillkomst och den allt mer ökade gatutrafiken, som ställer

andra krav på renhållning och underhåll, kan ifrågasättas, huruvida det kan

anses förenligt med billighet och rättvisa, att fastighetsägarna ensamma få vidkännas

denna utgift. Rättvisa och billighet synas i stället kräva, att utgifterna

för ga tuanläggning, underhåll och renhållning ävensom kloakledningar betraktas

såsom en kommunal angelägenhet.

Magistraten i Linköping: Såvitt till magistratens kunskap kommit, har i

Linköping något behov av lagstiftning i ämnet oj gjort sig gällande och magistraten

håller för sannolikt, att om lagförslaget upphöjes till lag. lagen ej ofta

skall komma till användning. Emellertid kunde nog fall tänkas, då en sådan

lagstiftning skulle medföra avgjord nytta särskilt i fråga om skyldighet för

tomtägare att bekosta täckt kloakledning.

Linköpings fastighetsägareförening: Möjligen kunde under äldre tider skäl

föreligga för påståendet, att gårdsägarna hade största nyttan av gatorna men

nu är ej så förhållandet. Gatorna iiro lika oumbärliga för alla stadens invånare

och gäller detta ej minst på den grund att gatumarken disponeras för

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:!* proposition nr 209.

35

vatten-, avlopps- oeli elektriska ledningar. Fastighetsägaren liar i denna sin

egenskap intet intresse av gatorna, som lian icke delar med Övriga städernas

invånare.

Konungens be fältning skavande i Jönköpings lön: Uppenbart är. att frågan

om gatuunderhallsskyldigheten i stad står i mycket nära samband med stadsplanelagstiftningen.

Denna upptager redan nu bestämmelser om skyldighet för

vederbörande tomtägare att till staden utgiva ersättning för värdet av gallmark

och det föreliggande förslaget avser att bereda städerna möjlighet att

pålägga tomtägare skyldighet att till staden utgiva ersättning jämväl för gatas

anläggning, underhåll och renhållning ävensom för anläggning av täckt

kloakledning. Enligt Konungens befallningshavandes uppfattning böra alla

dessa för fastighetsägarna synnerligen betydelsefulla frågor icke skiljas från

varandra utan lösas i ett sammanhang. Konungens befallningshavande anser

därför, i likhet med de sakkunniga, att frågan om gatuhållningen icke bör

göras till föremål för särlagstiftning, såframt icke ett verkligt behov därav

föreligger. De sakkunniga hava icke kunnat påvisa något sådant behov: ej

heller har i de av Konungens befallningshavande i ärendet infordrade yttranden

gjorts gällande, att ett dylikt behov för detta läns vidkommande är för

handen. Vid sadant förhållande anser Konungens befallningshavande sig

icke kunna tillstyrka den ifrågasatta lagstiftningens utbrytande från arbetet

på en reviderad stadsplanelagstiftning. För den händelse lag i ämnet dockskulle

anses böra utfärdas utan samband med stadsplanelagstiftning, har

Konungens befallningshavande icke något att erinra mot förslagets formella

avfattning.

Överlantmätaren i Jönköpings län: Förslaget synes väl motsvara ansprå
ken

på lämpliga bestämmelser å ifrågavarande område, vadan detsamma synes

från den synpunkten vara förtjänt av att bliva upphöjt till lag. Med hänsyn

till det samband gatuhållningen emellertid har med övriga delar av blivande

stadsplanelagstiftning, synes däremot mera tveksamt, om man kan anse. att

ett ^verkligt behov för närvarande föreligger att genom en särlagstiftning ordna

ifrågavarande spörsmål.

Byggnadsnämnden i Jönköping: Förslagets upphöjande till lag skulle för

Jönköpings vidkommande innebära fördelar för staden, särskilt beträffande

de områden av stadsplanen, inom vilka staden ej äger tomtmark. Det kunde

ej anses stå i överensstämmelse med rättvisa och billighet, att den värdeökning

a marken, som uppstår genom gator och avloppsledningar, odelat tillfaller

tomtägarna på stadens bekostnad. Byggnadsnämnden vill tillstyrka förslagets

upphöjande till lag.

Jönköpings stads fastighetsägare förening: Förslaget bör icke föranleda proposition

i ämnet, då detsamma vore obehövligt, obilligt och föga med rättvisa

överensstämmande. Den å fastighetsägarna lagda nya pålagan måste för dem

kännas ännu mer obillig, då såsom i Jönköping är förhållandet stadens fastighetsägare

mot särskild ersättning, belöpande sig på åtskilliga 100.000-tals kronor,

redan löst sig från skyldigheten att underhålla och bekosta gata. Den

nya föreslagna ersättningen kan beträffande endast delvis bebyggda gator komma

att drabba även sådana fastighetsägare, som redan guhlit ersättning till

staden för gatan i fråga och dess framtida underhåll.

By g gnadsnäninden i Huskvarna framhåller, att beträffande staden icke för

närvarande är något trängande behov av det föreliggande lagförslaget, men

anser nämnden på samma gång, att en lag om gatuhållningsskyldighet i stad

kan vara motiverad, om densamma är avfattad så att den i sin tillämpning blir

till rättvisa och nytta för både samhällena och dess enskilda medlemmar.

Byggnadsnämnden i Nässjö. Då förslaget om det upphöjdes till låg kan

bliva till nytta för städerna, tillstyrker nämnden förslaget.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Nässjö städs fastighetsägareförening avstyrker lagförslaget, vilket icke torde

vara förenligt vare sig med rättvisa och billighet eller med praktiska synpunkter.

Byggnadsnämnden i Vetlanda tillstyrker förslaget.

Konungens befallning skapande i Kronobergs län: Såsom de sakkunniga

framhålla, äro för närvarande i hög grad skiftande regler inom olika städer och

samhällen gällande i avseende å kostnaderna för byggande och underhåll av

gator och ledningar. I brist på lagstiftning i ämnet står man emellertid ofta

i ovisshet angående tillämpningen av sådana föreskrifter, som stadga särskild

bidragsskyldighet för dessa ändamål av vissa samhällets medlemmar, och angående

möjligheten att åvägabringa nya bestämmelser i sådant hänseende. Det

synes därför i hög grad önskvärt, att genom en rättslig reglering bringa ordning

och reda i de nuvarande förhållandena. Med hänsyn till den utveckling

förhållandena på detta område tagit inom ett stort antal samhällen, synes det

därvid höra beredas möjlighet att i nu ifrågavarande avseende uttaga särskilt

bidrag av tomtägare, oaktat vissa principiella betänkligheter kunna anföras

mot en dylik anordning. Då av de sakkunnigas betänkande synes framgå, att

förevarande spörsmål ej kommer att upptagas till behandling i samband med

frågan om grunderna för kommunalbeskattningen, samt det skäl, som tidigare

år 1919 anförts mot framläggande inför riksdagen av förslag i ämnet, därmed

förfallit, vill Konungens befallningshavande tillstyrka, att en lagstiftning i

förevarande syfte nu kommer till stånd.

Magistraten och stadsfullmäktige i Växjö: I Växjö skall stensättning och

anläggning av trottoar och körbana utföras och bekostas av ägaren till angränsande

tomt. Dessa bestämmelser måste anses föråldrade och otillräckliga.

På grund härav och då för Växjö vidkommande allt större delar av stadens

ytterområden tagas i bruk för bebyggande, synes det för Växjö stads del vara

önskvärt, att förslaget snarast upphöjes till lag.

Kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Älmhult, kommunalstämman

och kommunalnämnden i Tingsryd, municipalstämman, municipalnämnden och

byggnadsnämnden i Växjö Östregård, municipal fullmäktige och municipalnämnden

i Byd, municipal fullmäktige och municipalnämnden i Alvesta, municipal

fullmäktige i Ljungby tillstyrka förslaget eller hava intet att erinra mot

detsamma.

Municipalfullmäktige och municipalstämman i StrömsnäsbruJc avstyrka förslaget,

då det skulle lägga för stora pålagor å fastighetsägarna.

Municipalstämman och municipalnämnden i Lifhult avstyrka förslaget, då

en lag med så stränga bestämmelser icke borde få gälla för mindre municipalsamhällen.

Kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Markaryd avstyrka förslaget,

då det å fastighetsägarna skulle ställa sådana krav i ekonomiskt hänseende

att dess konsekvenser ej kunna överskådas.

Municipalstämman och municipalnämnden i ''Åskåda avstyrka förslaget, då

tomtägare skulle åläggas så stora kostnader att det. särskilt i mindre samhällen,

kunde verka hämmande för byggnadsverksamheten och egnahemsbildningen.

Municipalstämman och municipalnämnden i Hovmantorp anse förslaget ej

lämpa sig för municipalsamhället.

Municipalnämnden i Vislanda avstyrker förslaget,

Municipalstämman i Vislanda lämnar förslaget utan erinran.

Konungens befallningshavande i Kalmar län: Konungens befallningshavande

anser sig kunna till fullo vitsorda, att förhållandena i detta län med de skiftande

bestämmelser rörande sättet för ordnande och anläggning av gata ävensom

skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas underhåll, som för närvarande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:fs proposition nr 209.

37

gälla i de olika städerna, synas påkalla, att enhetliga bestämmelser härvidlag

snarast möjligt och utan avvaktan på den slutliga revisionen av stadsplanela.

gen komma till stånd; och tillåter sig för den skull Konungens befallningshavande

tillstyrka lagförslaget.

Konungens befallningshavande i Gotlands län: Konungens befallningshavande

anser det vara önskligt, att lagbestämmelser i förslagets syfte komma till

stånd. Behov av dylika lagbestämmelser torde särskilt framträda beträffande

sådana stadssamhällen eller delar därav, i vilka i stadsplanen ingående gator

ännu ej blivit anlagda.

Drätselkammaren i Visby tillstyrker förslaget, då det kan vara av gagn i

många avseenden och särskilt med avseende å bidrag till kostnaderna för avloppsledningar

bör kunna medverka till att städerna i möjligaste mån beb5''ggas

inifrån och utåt i stället för det nu använda spridda bebyggandet. (En minoritet

avstyrker förslaget, enär det kommer att avsevärt fördyra byggnadstomterna

och sålunda verka hämmande på de mindre bemedlades strävanden att

skapa sig eget hem.)

'' Magistraten i Visby har ej något att erinra mot förslaget. Emellertid får

magistraten tillika uttala, att förhållandena inom Visby för närvarande icke

synas vara sådana, att det föreligger något behov att genomföra en särlagstiftning.

Konungens befallningshavande i Blekinge län: De flesta samhällen hava

redan ordnat de i förslaget berörda frågorna. I den män så icke redan skett

lämna befintliga stadganden möjlighet till ett ordnande av dessa förhållanden,

vadan något behov av en lagstiftning i ämnet icke kan anses förefinnas.

åtminstone beträffande detta län. Konungens befallningshavande avstyrker

därför tillkomsten av ifrågavarande särlagstiftning. I allt fall torde med

denna lagstiftning saklöst kunna anstå för att möjligen upptagas i sammanhang

med en allmän revision av stadsplanelagstiftningen.

Magistraten i Karlskrona: I nya stadsdelar i Karlskrona eller där i gam
mal

stadsdel gata på grund av fastställd plan anlägges, verkställes anläggningen

och övertages underhållet av dylika gator av kommunen, därvid kostnaden

för sprängnings-, fjdlnings- och andra planeringsarbeten i gata stannar å

kommunen, varemot vederbörande tomtägare under 20 år skola vara förpliktade

dels att till kommunen utgiva full ersättning för övriga arbeten såsom stensättning

eller makadamisering. gångbanor och rännstenars anbringande in. in., som

för gatas första försättande i fullgott skick erfordras, dels ock att i gatuskatt

erlägga ett årligt belopp, som per kvm motsvarar medeltalet av gatuskatten

i de gamla stadsdelarna. Denna gatuskatt, som utgår under 20 år, bestämmes

till hälften av gatans underhållskostnad. För Karlskrona finnes alltså ej behov

av lagstiftning i ämnet. Skulle nu en eller annan stad vara i behov av lagstadganden,

så kan ju, såvitt dessa stadssamhällen angår, saken, såsom i Karlskrona

skett, ordnas genom särskild stadga, som av Kungl. Maj:t fastställes.

De för Karlskrona gällande bestämmelserna överensstämma mera med rättvisa

och billighet än de som upptagits i förslaget särskilt för städer byggda på

klippgrund. Beträffande kloakledningar bör såsom i Karlskrona samhället

bekosta de allmänna ledningarna och tomtägarna biledningarna.

- Magistraten, byggnadsnämnden och drätselkammaren i Ronneby hava intet

att erinra mot förslaget.

Magistraten och stadsfullmäktige i Karlshamn avstyrka förslaget såsom

ägnat att motverka byggnadsverksamheten.

Magistraten och stadsfullmäktige i Sölvesborg, där tomtägare har att utlägga

gångbana, avstyrka förslaget, då det kommer att bidraga till nybyggnadsverksamhetens

avstannande.

Konungens befallningshavande i Kristianstads län: Av yttranden av magi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj: tis pro position nr 209.

O O

siraterna i städerna i länet framgår, att eu särlagstiftning icke anses vara

påkallad av något verkligt behov. Vid sådant förhållande och då en lagstiftning

rörande skyldighet för fastighetsägare att särskilt bidraga till gatahåll

ningen torde böra föregås av en noggrann och allsidig utredning, finner sig

Konungens befallningshavande sakna anledning att tillstyrka den nu ifrågasatta

lagstiftningen.

Magistraten i Kristianstad anser, att för staden ej föreligger något verkligt

behov av särlagstiftning.

Kristianstads fastighetsägareförening: kitt överflyttande på fastighetsägarna

av skyldighet att bekosta nyanläggning av gator och kloakledningar samt underhåll

och renhållning av gator i vissa nya stadsdelar utöver vad som redan

förut kan vara gällande i respektive städer måste betraktas såsom en synnerligen

allvarlig och betungande beskattning av fastighetsägarna i sådana nya

stadsdelar, till fördel för dem som icke äro fastighet stigare i samhället. Rättvisa

och billighet kräva att fastighetsägarna likställas med övriga samhällsmedlemmar

och icke påläggas — direkt eller indirekt •— skatter för nyttigheter,

som ställas till alla medborgares begagnande, i synnerhet som fastighetsägarna

utgöra en tämligen ringa minoritet och sålunda, såsom samhällsgrupp

betraktad^ i vida mindre grad än övriga medborgare begagna sig av, slita på

eller nedsmutsa gator och avloppsledningar. Slitningen av gator sker huvudsakligen

genom de ofta tunga fordon, som transportera varor från och till fabriker

samt från köpmän och till köpare, vilken trafik dessutom ofta är genomgående

från och till andra orter än den, där de fastigheter äro, som skulle

få vidkännas underhållet av vederbörande trafikled. Att pålägga fastighetsägarna,

vilka som sådana mindre än andra medborgare nyttja gatorna, kostnaden

för gatornas underhåll vore eu påtaglig orättvisa. Intresset av väl lagda

och underhållna gator i en stad torde icke för fastighetsägarna vara större än

för övriga medborgaregrupper, exempelvis för alla av transportväsendet sysselsatta.

antingen med last- eller persontransporter, ävensom arbetare av olika

slag, vilka på ett eller annat sätt, gående, cyklande e. d., behöva måhända flera

gånger dagligen färdas längre eller kortare vägsträckor till och från sitt arbete.

Läggning och underhåll av gator och dess ledningar ävensom gatornas renhållning

måste betraktas, icke minst ur hygienisk synpunkt, som en allmän kommunal

angelägenhet, för vilken kostnaderna böra fördelas å alla skattepliktiga

medborgare enligt i kommunalförordningen angiven grund och ej påföras eu

särskild klass. Jämlikt lagförslaget skulle nämnda kostnader utgå efter skälighet

och rättvisa till fördelning å de ägare av fastigheter, som avses i förslaget.

Oavsett att skälighet är ett synnerligen tänjbart begrepp torde den

enklaste eftertanke klargöra, att vilken beräkningsgrund som än användes för

sådan fördelning, densamma dock aldrig kan fullt rättvist uträknas utan måste

bli till förfång för den ena eller den andra. Enbart utgiften för bokföring, uträkning

och lördelning av dylika kostnader torde dessutom komma att uppgå

till mycket betydande belopp och sålunda utgöra en ytterligare utgift, som

kommer att drabba antingen fastighetsägarna eller det allmänna. Ett fastslående

i lag av de principer, som äro tillfinnandes i lagförslaget, skulle dessutom

verka som ett införande av vägskatt å stadsfastighet, en beskattningsform, som

redan är utdömd för landsbygdens del såsom olämplig samt stadd på avveckling.

Att nu söka införa ett dylikt föråldrat och orättvist skattesystem i städer

måste anses vara ett betänkligt steg bakåt. Slutligen vill fastighetsägareföreningen

framhålla, att en skattläggning som den nu föreslagna i ^''uppväxande

ytterområden till städer och stadsliknande samhällen måste allvarligt

komma att hämma egnahemsbyggandet och otvivelaktigt avskräcka eventuella

egnahemsspekulanter från att bygga. Eu egnahemsägare i ett samhälle med

genomförd beskattning enligt förslaget är ju aldrig säker på att icke år efter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

39

år belastas med ett gatuunderhåll. som i eu hänsynslös konnnunaliörvaltning.-.

hand kan bli av på förhand oberäknelig storlek. Det föreliggande lagförslaget

avser för närvarande endast nytillkommande stadsdelar, men det torde icke

vara minsta tvivel underkastat, att om förslaget skulle komma att upphöjas

till lag och få verka någon tid framåt, fastighet sägarna i de stadsdelar, som

skulle bliva utsatta för dess verkningar, komma att med ett visst berättigande

kräva att bliva likställda med Övriga fastighetsägare, antingen sa. att det dem

pålagda särskilda onus borttogos. eller så, att samma gatulia lningsbesyar

bleve likformigt pålagt alla fastighetsägare. Då man känner^till svårigheten

att få en avgift borttagen, sedan den en gång blivit pålagd, så torde det vara

att frukta, att den senare vägen komme att väljas. Föreningen maste dart or i

det föreliggande förslaget se endast ett första steg mot införandet av sky ldighet

för alla fastighetsägare att helt och hållet bekosta alla de i lagförslaget nämnda,

föi’ alla samhällsmedlemmar i lika grad avsedda nyttigheterna, varigenom

en ytterligare skatt skulle påläggas städernas fastighetsägare, utöver dem som

redan påvila dem, dels som medborgare i allmänhet och dels som särskild klass.

Med anledning av vad som anförts får föreningen som sin bestämda mening

uttala, att det föreliggande lagförslaget är olämpligt och orättvist och kommer

att även gentemot det allmänna verka hämmande på städernas normala utveckling,

varför detsamma icke bör bliva upphöjt till tag.

Magistraten i Ängelholm: Anledning till särlagstiftning förefinnes icke.

Ängelholms fastighetsägareförening i huvudsak lika med Kristianstads fastighetsägareförening.

. „ ,

Magistraten i Simrishamn: Särlagstiftning är icke pakallad av något ''verkligt

behov inom staden. .

Konungens befallning shav ande i Malmöhus lön: Genom en lag i enlighet

med förslaget erhålles icke någon likformighet mellan städerna. å isserligen

är det så, att likformighet på ifrågavarande område icke heller under nuvarande

förhållanden förefinnes, men härvid bör bemäTkas. att den förefintliga olikformigheten

är beroende på frånvaron av reglerande föreskrifter, vilken lämnat

rum för en fri. måhända icke alltid lyckosam utveckling, under det att den olikformighet,

som kunde uppkomma med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna,

skulle erhålla sitt stöd just i lagstiftningen. Konungens bcfallnmgshavande

kan ej finna det principiellt riktigt att på ett område som det

förevarande åvägabringa en lagstiftning, vilken avsiktligt möjliggör olika förfaringssätt

vid reglerande av ensartade angelägenheter. Utgångspunkten för

förslaget är uppenbarligen den. att ersättningsskyldighet beträffande gatas och

kloaklednings anläggande samt plikten att underhålla och rengöra gata anses

kunna med iakttagande av full rättvisa påläggas tomtägarna i den^ särskilda

ordning, som förslaget anvisar. För att bedöma, huruvida denna utgångspunkt

är riktig, är det till en början nödigt att hava klargjort, vad det bety dei att

anlägga och underhålla en gata och anordna eu kloakledning. Det finnes ju

många slag av gator. Stundom består gatan av en konstrikt byggd förbindelseled,

exempelvis en på betongunderlag uppbyggd körbana av i cement sammanfogad

tuktad sten. ofta utgöres den av en enkel makadamiserad väg. På samma

sätt äro kloakledningarna av olika värde och beskaffenhet, allt efter behovet

därav för den trakt, där de dragas fram. och på samma sätt växlar underhållet

av gata, dock att. vad underhållet angår, detsamma i fråga om kostnaden

kan stå i motsatt förhållande till gatans dyrbarhet. "Vidare bör beaktas den

olikhet, som råder i fråga om de vid en och samma gata liggande fastigheters

intresse av gatan. För en fastighet kan det vara av vikt, att en dyrbar och

förstklassig förbindelseled finnes framför densamma: för en annan fastighet

kan detta innebära rent av en nackdel och förringa dess värde. När alla dessa

skiftande förhållanden tagas i betraktande, inställa sig lätt tvivel i fråga om

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung!. Maj.ts proposition nr 200.

iiiöjlighetcn att pa den föreslagna vägen åstadkomma rättvisa vid påläggande

av ersättnings- och underhållsskyldighet ä fastighetsägarna. För sin del anser

Konungens befallningshavande möjlighet därutinnan ej föreligga. Även

om anspråken på eu rättvis utskiftning av ifrågavarande börda ur praktisk

synpunkt böra sänkas, är systemet dock enligt Konungens befallningshavandes

förmenande förenat med betydande vanskligheter. Därest förslaget framkommit

tidigare, skulle detsamma enligt Konungens befallningshavandes mening^ägt

större berättigande än nu. Under de sista decennierna hava nämligen

förhållandena beträffande gatuhållningen undergått en genomgripande förändring

tack vare trafikmedlens utveckling. Kostnaden för anläggning av

en modern gata uppgår nu till belopp, som vida överstiger vad rimligtvis skulle

kunna påläggas de fastigheter, som råka vara belägna vid gatan. De här

berörda svårigheterna med avseende å fastställande av riktiga grunder för

påläggande å tomtägarna av den börda, varom här är fråga, anvisa i själva

verket en annan väg för lösning av spörsmålet, nämligen skattevägen. Det

ar enligt Konungens befallningshavandes förmenande uppenbart, att frågan

äger samband med omläggning av kommunalbeskattningen och bör lösas

i sammanhang därmed. I detta avseende må anmärkas, att, om å tomtägarna

rimligen kunde läggas en större börda beträffande gatuhållning än å

övriga skattedragare, detta kunde åstadkommas genom höjning av det för fastighetsbeskattningen

eljest gällande repartitionstalet eller genom införande av

en speciell beskattning. På grund av vad sålunda anförts får Konungens

befallningshavande uttala som sin mening, att den föreslagna lagstiftningen

icke måtte komma till stånd.

Fastighetsägareföreningarna i Malmö, Lund. Landskrona. Hälsingborg,

Ystad, Trälleborg och Eslöv = Kristianstads fastighetsägareförening.

Konungens befallningshavande i Hallands län: Konungens befallningsha
vande

biträder åsikten, att spörsmålet i fråga bör behandlas såsom en ren

stadsplanelags.tif

med och vid sidan av den allmänna kommunalbeskattningen. Vid sådant förhållande

bör emellertid, såsom jämväl de sakkunniga påpekat, tagas i noggrant

övervägande, huruvida frågan om gatuhållningsskyldigheten kan och bör utbrytas

från stadsplanelagstiftningen i övrigt och särskilt för sig göras till

föremål för prövning, hör sin del håller Konungens befallningshavande före,

att denna fråga står i så intimt samband med sagda lagstiftning i dess övriga,

delar, att en sådan särlagstiftning som den nu ifrågasatta icke utan trängande

skäl bör komma till stånd. Då. såvitt Konungens befallningshavande har

sig bekant, ett sa starkt behov av den föreslagna lagen icke gjort sig gällande,

att skäl för en dylik utbrytning föreligger, anser sig Konungens befallningshavande

böra hemställa, att det förevarande lagförslaget icke för närvarande

måtte till vidare åtgärd föranleda, utan att frågan till behandling upptages i

samband med revisionen av stadsplanelagen i övrigt.

Halmstads fastighetsägareförening = Kristianstads fastighetsägareförening.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Beträffande

behovet att redan nu åstadkomma en särlagstiftning i fråga om gatuhållningen

vill Konungens befallningshavande vitsorda, att sådant behov föreligger

åtminstone med hänsyn till förhållandena i Göteborgs stad. Saknaden av lagbestämmelser

har sålunda varit en väsentligt bidragande orsak därtill att stadsplan

icke^upprättats inom stora delar av den med staden införlivade Lundby

socken, något som givetvis måste betecknas såsom en bestämd nackdel. De

sakkunnigas föreliggande förslag ansluter sig i huvudsak till 1916 års stadsplanekommittés

förslag. .Emellertid hava de sakkunniga ansett försiktigheten

bjuda att för närvarande i ännu högre grad än som varit fallet med kommittén

avstå från att giva materiella regler för gatuhållningsskyldighetens fördel
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj ds proposition nr 200.

41

ning. För egen del kan Konungens befallningsliavande icke annat än dela

denna de sakkunnigas uppfattning, då man enligt Konungens befallningshavandes

mening vid lagstiftningen i ämnet måste framgå med viss varsamhet under

behörigt hänsyntagande till bestående förhållanden och andra av ortsförhållanden

beroende omständigheter. Konungens befallningsliavande får på grund

av det anförda förorda lagstiftningen med nedan angivna jämkningar.1

Konungens befallning skavande i Älvshorgs län: Ehuru något större behov

av en omedelbar lagstiftning på området icke torde ha gjort sig kännbart

inom länet, har Konungens befallningsliavande dock icke någon erinran att göra

mot den ifrågasatta särlagstiftningen.

Vänersborgs och Borås fastighetsägareföreningar i huvudsak lika med

Kristianstads fastighetsägareföreninpc

Konungens befallning skavande i Skaraborgs län: Behov av legala bestäm
melser

angående ordnandet av gatuhållning har inom detta län gjort sig gällande

icke minst inom länets nybildade municipalsamhällen. Till frågan om

behovet av de i förslaget jämväl innefattade bestämmelser beträffande ordnandet

av kloakledningar ställer sig Konungens befallningsliavande visserligen

något tveksam, då frågan om sådana ledningars anordnande hittills allmänt

ansetts vara en samhällets gemensamma angelägenhet, till vilken samhällets

alla skattskyldiga medlemmar ansetts böra bidraga. Enär emellertid även

sistberörda bestämmelser liksom bestämmelserna om gatuhållningsskyldighet

lära åsyfta allenast att lämna ett legalt underlag för en reglering av hithörande

förhållanden inom de städer och stadsliknande samhällen, där de rådande, förhållandena

finnas kräva en sådan reglering, anser sig Konungens befallningshavande

icke böra avstyrka den föreslagna lagstiftningen i denna del.

Magistraten och drätselkammaren i Skövde: I Skövde har sedan långliga

tider gällt, att fastighetsägare bekostat första stensättningen av gata och

trottoar men att staden därefter övertagit underhållet. Då i staden ej försports

något missnöje med denna ordning, synes från Skövde stads ståndpunkt

något verkligt behov av lagstiftning ej förefinnas.

Magistraten och drätselkammaren i Lidköping förorda lagstiftningen, magistraten

med tillägg att verkligt behov av densamma synes föreligga.

Drästelk ammar en i Skara vitsordar att behov av lagstiftningen förefinnes.

Magistraten i Skara: Endast i sådana fall, där det kan visas, att en tomt

får särskild nytta eller fördel av en ny gata, bör tomten därför lämna skäligt

bidrag till stadskassan. De skyldigheter, som nu påvila tomterna i vissa

städer, böra övertagas av städerna mot skäligt vederlag eller lösen av tomternas

ägare. Magistraten anser sig icke kunna tillstyrka förslaget i oförändrat

skick.

Magistraten i Falköping anser icke något verkligt behov av lagstiftningen

förefinnas.

Konungens befallning skavande i V ärmlands län: De föreslagna lagbestämmelserna

synas visserligen vara väl lämpade för ernående av de syften, som

genom förslaget avsetts att vinna. Städer och andra samhällen, där lagen

komme att tillämpas, skulle kunna neutralisera den ofta osunda tomtpolitik,

som drives i samhällenas nyare delar, de skulle med andra ord tillgodogöra sig

en skälig andel av den jordvärdestegring, som eljest göres till föremål för enskild

spekulation, och de skulle vidare, utan att behöva riskera alltför stora

utgifter för gatuanläggningar, kunna genomföra önskvärda inkorporeringar.

Likaså torde de garantier, som förslaget uppställer till förhindrande av en

alltför rigorös tillämpning av dess bestämmelser, få anses vara i stort sett

betryggande. Den föreliggande frågan — införande av legala bestämmelser

angående enskildas bidragsskyldighet till städernas gatuhållning — vilken

1 Se i samman draget under detaljanmärkningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 2

Kitngl. Maj :ts proposition nr 200.

fråga ju ingår som en viktig del i det pågående arbetet med revidering av gällande

bestämmelser rörande stadsplan och tomtindelning in. in., är dock till

sin natur i grund och botten en beskattningsfråga och bör således ej. utan

att alldeles särskilda skäl därför förefinnas, utbrytas ur den blivande stadsplanelagstiftningen

och göras till föremål för en separat lagstiftning, helt

oberoende av de resultat, vartill det pågående arbetet med den nya kommunalskattelagen

kan leda. Du emellertid enligt Konungens befallningshavandes

åsikt några sådana skäl, som kunde motivera föreliggande frågas behandlingsåsom

ett fristående spörsmål icke äro för handen, anser sig Konungens befallningshavande

icke kunna för närvarande tillstyrka, att förevarande förslag

upphöjes till lag.

Stadsingenjören i Karlstad: Den föreslagna lagen skulle vara av synnerlig

vikt för ett samhälle, vilket som Karlstad har störa förstadskolonier. Dessa

måste ju förr eller senare intagas i stadsplanen och om staden ej då kan få uppgörelsen

träffad med vederbörande markägare om deras bidrag till stadsplanens

utbyggnad, blir helt säkert kostnaderna alltför betungande för samhället,

så att detta i det längsta försöker uppskjuta stadsplans antagande och genomförande.

Den föreslagna lagen lämnar staden en ovärderlig hjälp vid dylika

uppgörelser,^ i synnerhet som hygieniska och andra skäl kunna utöva tryck

på staden, så att stadsplan i varje fall blir nödvändig.

Drätselkammaren i Karlstad: Det kan ifrågasättas huruvida ej de med lagstiftningen

avsedda syftena kunna vinnas utan några lagändringar. I staden

hava i ett flertal fall fastighetsägare inom mera tätt bebyggda ytterområden

gjort framställning om framdragande av vattenledning och även fått sina

framställningar bifallna, men på det sätt, att de själva få ansvara för anläggningskostnaden.

som visserligen förskotteras av staden, men amorteras av

fastighetsägarna efter för varje fall med drätselkammaren träffad överenskommelse,

vilken underställes stadsfullmäktiges prövning. Ett dylikt förfaringssätt

borde ej vara omöjligt att tillämpa även i fråga om gatuhållningsskyldigheten.

I varje fall synes det, som om ett tillrättaläggande av förevarande

intresseförhållanden genom överenskommelser är att föredraga till eu

början för att därigenom vinna erfarenhet för att såmedelst erhålla en fastare

grund att bygga på, innan man skrider till lagstiftning.

Magistraten i Karlstad har icke något att erinra mot förslaget.

Karlstads fastighetsägareförening: En stads utbyggande från centrum bör

vara en kommunens gemensamma angelägenhet. Men erkännas måste, att

fall kunna förekomma, då en lag sådan som den föreslagna kan lämna en

stad eller stadsliknande samhälle hjälp mot ohemula anspråk på gators och

kloakledningars byggande t. ex. till avlägset liggande mark. I sådant fall

kan en lagstiftning sådan som den föreslagna synas vara berättigad. Förslaget

kommer emellertid, om det blir lag, att verka hämmande på förverkligandet

av önskemålet om ett eget hem. Ty det finns ingen möjlighet att tänka

sig, att den i ekonomiskt hänseende mindre välsituerade skall kunna utgöra

lösen för tomt- och gatumark, betala byggnadskostnaderna, utgöra skatterna

och därtill ikläda sig betalningsansvar för byggande av gata. 3 § bör utgå

såsom icke hörande till byggande av gata.

Magistraten i Kristinehamn: Det kan med allt skäl befaras, att genom lagstiftningen^

nybyggnadsverksamheten skulle väsentligen försvåras eller ock

fördyras så att i nya stadsdelar, lägenheterna måste betinga avsevärt högre

belopp än eljest. Magistraten finner utredningen icke utgöra vägande skäl

för lagstiftning i ämnet.

Kristinehamns drätselkammare har icke något att erinra mot förslaget.

. Stadsingenjören i Arvika: Förslaget synes motsvara skäliga krav på rätt
visa

och billighet och torde komma att bringa ordning och reda i de numera

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts j/roposifior nr 20!).

43

dunkla och ovissa förhållanden i avseende å skyldigheten att iordningställa

och underhålla gator och avloppsledningar in. in., smil hittills varit rådande.

Stads styr elsen i Arvika åberopar stadsingen.jörens yttrande under betonande

att lagen, då Arvika vore stadd i god utveckling, kunde i framtiden få betydelse

för staden.

Konungens befallning skärande i Örebro län: Med hänsyn till de nuvarande

oklara och skiftande bestämmelserna rörande gatuhållningsskyldigheten i stad

är det otvivelaktigt i och för sig önskvärt, att en lagstiftning kommer till

stånd, som är ägnad att åtminstone i viss mån reglera hithörande förhållanden.

Emellertid måste å andra sidan framhållas, att svårigheterna vid eu

dsdik lagstiftning äro synnerligen stora och detta med hänsyn ej mindre till

nyss avsedda lokala skiljaktigheter, än även till frågans ekonomiska räckvidd

och de stora intressemotsatser, som däri göra sig gällande. Det nya

förslaget avser heller icke, lika litet som 1916 års stadsplanekomnnttés betänkande

i ämnet, en definitiv, saklig och för alla orter lika reglering av gatuhållningsskyldigheten,

utan innefattar allenast bestämmelser, med stöd av

vilka vissa tomtägare kunna åläggas särskild bidragsskyldighet i sådant

hänseende. Kravet på en dylik lagstiftning har tydligen föranletts närmast

av det extensiva byggnadssätt, som nu under en följd av år förekommit inom

ett stort antal stadssamhällen och som orsakat, att dessas utgifter för anläggning

och underhåll av gator och avloppsledningar, där skyldigheten härutinnan

ålegat samhället, blivit synnerligen betungande. Det är till följd

härav väl förklarligt, om inom sådana samhällen den meningen gjort sig

gällande, att någon del av kostnaden härför bör bäras av vederbörande fastighetsägare

och detta särskilt om. såsom ofta torde vara fallet, erforderlig

tomtmark kunnat erhållas å annat område inom staden, där ett byggnadsföretag

i ifrågavarande hänseende skulle föranlett väsentligt mindre utgiftför

samhället. Å andra sidan bör häremot erinras att, särskilt under nuvarande

tid med dess så gott som allestädes rådande bostadsbrist, det måste anses

såsom en angelägenhet av mycket stor vikt att icke genom särskilda pålagor

fördyra de ändock höga kostnaderna för nya byggnader och därigenom även

motverka den av stat och kommun sedan åtskilliga år bedrivna verksamheten

för bostadsproduktion och billigare hyror. Rent principiellt måste emellertid

medgivas, att grundade skäl föreligga för den ifrågasatta särskilda bidragsskyldigheten;

och då det enligt förslaget skulle tillkomma kommunerna

själva att i första hand avgöra, huruvida bestämmelserna härom skola träda i

tillämpning eller icke. torde nyssberörda rent praktiska invändning mot förslaget

icke kunna tillmätas avgörande betydelse. På. grund härav och enär

lagens bestämmelser, rätt handhavda, otvivelaktigt tillika innefatta ett medel

för kommunerna att i lämplig riktning reglera byggnadsverksamheten, anser

Konungens befallningshavande sig böra i princip uttala sin anslutning till det

föreliggande förslaget.

Magistraten, byggnadsnämnden och drätselkammaren i Örebro: 1 betraktande

av det behov av lagstiftning, som måste anses föreligga, må frågan om

sambandet mellan lagstiftningsfrågan och den allmänna kommunalskattelagstiftningen

kunna tillsvidare ställas på framtiden.

Örebro fastighetsägareförening i huvudsak = Kristianstads fastighetsägareförening.

Magistraten och byggnadsnämnden i Askersund: Lagstiftningen vore så

vitt rör anläggning av gata synnerligen lämplig. Det berättigade och behövliga

i att pålägga tomtägaren kostnaden för täckt kloakledning vore tvivelaktigt.

enär en dylik ledning, ehuru visserligen till stort gagn för tomtägaren,

dock i huvudsak är avsedd att fylla ett mera allmänt sanitärt behov samt

möjlighet för kommunen finnes att genom fastställande av avgift för inkopp
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ling i dylik ledning från tomt nedbringa det allmännas utgifter för anläggningen.

Magistraten och byggnadsnämnden i Nora: Behov av särlagstiftning före
ligger

ej för Nora stads vidkommande.

Magistraten och byggnadsnämnden i Lindesberg: Bet är lämpligt och av

behovet påkallat, att lagstiftningen kommer till stånd.

Konungens befallning skavande i Västmanlands län: Syftemålet med för
slaget

uppgives vara att ersätta eller utfylla de skiftande regler, som för närvarande

gälla i förevarande avseende, med en mera enhetlig lagstiftning i

ämnet. Enligt befallningshavandens förmenande är förslaget icke särdeles

ägnat att utfylla detta syftemål, då varje stad skulle äga att ålägga tomtägarna

_ skyldigheter i fråga, om gatuunderhåll och dylikt allt efter den mer

eller mindre tillfällen majoritetens mening och utan annan begränsning än att

beslutet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, om genom detsamma

på tomtägarna lägges skyldighet, som icke tidigare ålegat dem. Även i sistberörda.

fall kan ju tänkas, att allt efter regeringarnas olika sammansättning

skiftande meningar kunna komma till uttryck. Enligt befallningshavandens

förmenande bör förslaget kompletteras med vissa normerande materiella

regler.

Magistraten och stadsfullmäktige i Köping hava ej något att erinra mot

huvudgrunderna för förslaget.

Magistraten i Sala ställer sig tveksam, huruvida det är nödvändigt eller

lämpligt att behandla de bestämmelser, lagförslaget innehåller, såsom ett från

eu blivande ny stadsplanelagstiftning fristående spörsmål. I händelse att detta

emellertid, anses lämpligt, synas förslagets bestämmelser innebära en väl avvägd

lösning av frågan.

Kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Kungsör tillstyrka förslaget.

Municipalstämman i Norberg lämnar förslaget utan erinran.

Konungens befallning shav ande i Kopparbergs län åberopar vad stadsfullmäktige

i Falun anfört.

Stadsfullmäktige i kalun på förslag av drätselkammaren och med instämmande

av magistraten: Då med. förslaget icke avses ett ställningstagande till

frågan om den s. k. speciella bidragsskyldighetens lämplighet i och för sig

utan allenast att bereda möjlighet för stad att under vissa i lag bestämda former

få en sådan bidragsskyldighet till stånd, hava fullmäktige icke något att erinra

mot förslaget.

Falu fastighetsägare förening: Som Falu stads gårdsägare sedan åtskilliga

ar tillbaka befriats från allt gatuanläggningsbesvär mot en viss överenskommen.

gatuskatt till staden, pakallar denna del av förslaget ej någon åtgärd från

fastighetsägarnas sida. Renhållningsbesväret bör såsom en allmän kommunal

angelägenhet fördelas på alla kommunens skattedragare.

Konungens befältning skavande i Gävleborgs län: Rättsgrunden för över
förande

på en särskild grupp stadsinvånare, fastighetsägarna, av ifrågavarande

skyldigheter vilar uppenbarligen på den uppfattningen, att fastighetsägarna,

eller kanske rättare fastigheterna, skulle i särskild grad hava fördel och intresse

av gatunätet. I allmänhet torde väl ock så vara fallet, ehuru med skäl

torde kunna göras gällande, att gatorna tjäna även hela stadssamhällets intressen,

och att många, icke-fastighetsägare både hava större gagn av och

slita dem mera än fastighetsägarna, och att därför kostnaderna för gatornas

anläggande och underhåll borde bestridas av samhällets samtliga invånare i

form av kommunalskatt. Med visst fog kan även anmärkas emot en överflyttning

enligt förslaget av ifrågavarande skyldigheter på fastighetsägarna, att

dessa kunna komma att mycket ojämt drabbas härav och ingalunda alltid i

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 200.

45

proportion till det gagn, varje fastighetsägare kan liava^ eller fä av gatunätet.

En liknande ojämn fördelning följer dock även med ifrågavarande kostnaders

uttagande på den allmänna kommunalskattens väg. Ej heller torde kunna

med fog påstås, att fastighetsägarna alltid skulle hava möjlighet att genom

förhöjda hyror hålla sig skadeslösa för de ökade krav, som genom berörda

skyldigheter komma att ställas på dem, liksom ej hör förbises den fara, som

onekligen ligger däri, att byggnadsverksamheten kan motverkas genom fastigheternas

belastande med ifrågavarande onera. Emellertid torde det icke kunna

bestridas, att i stort sett gatunätet med därtill hörande accessorier. är av en

alldeles särskild och stadigvarande betydelse för fastigheterna. Härtill komma

rent praktiska skäl för att på fastigheterna överföra ansvaret för hithörande

kostnader, nämligen bekvämligheten vid avgifternas debitering och den större

säkerheten för deras utfående, som ligger däri att fastigheterna svara för dem.

Konungens befallningshavande finner sig därför kunna, ehuru med tvekan, tillstyrka

en lagstiftning i syfte att möjliggöra ifrågavarande skyldigheters överförande

i viss omfattning på fastigheterna. Det torde dock kunna starkt ifrågasättas,

huruvida hela kostnaden för gatas anläggande och underhåll lämpligen

bör bestridas av fastighetsägarna och om det ej kunde vara ändamålsenligt att

uppdela berörda kostnader så, att en viss, skäligt begränsad kvotdel skulle

betalas av fastighetsägarna och återstoden uttagas genom den allmänna kommunalskatten.

Härigenom skulle i motsvarande grad kunna undvikas den obillighet,

som onekligen förefunnes däri, att en korporation skulle äga att ensam

bestämma om arbeten, som helt skulle bekostas av vissa skattedragare utan att

dessa senare skulle hava någon garanti för att kunna inverka på berörda beslut

eller övervaka och kontrollera arbetet. Alternativt synes kunna ifrågakomma

att från fastighetsägarnas åligganden undantaga skyldigheten att^ bidraga till

gatas underhåll. De många spörsmål, som med ifrågavarande skyldigheters

överförande på fastighetsägarna kunna uppstå angående gatornas beskaffenhet,

kostnadernas bestridande vid övergång från ett gatubeläggningsämne till ett

annat eller vid omläggning eller utvidgning av kloakledning etc., för omläggning

och underhåll av planteringar eller för gatornas upprivande och omläggning

för ledningar för elektrisk ström, gas och vatten in. fk detaljfrågor.

synas böra bliva föremål för närmare bestämmelser i de utredningar och förslag,

som enligt lagförslaget skola föregå vederbörande myndighets beslut i

frågan, och vilket beslut skall, för att vinna gällande kraft, underställas

Kungl. Maj:ts prövning och gillande. Därvid synes jämväl höra såvitt möjligt

närmare utredas och klargöras de allmänna grunder, enligt vilka de kostnader,

som föreslås överförda på fastighetsägarna, skola uppskattas och fördelas.

Beträffande slutligen behovet av att redan nu utbryta förevarande lagstiftningsfråga

ur den redan påbörjade revisionen av stadsplanelagstiftnmgen synes

för detta läns vidkommande något sådant behov knappast kunna sägas före
8Länsarkitekten

i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län: Da ge
tan

är samhällets gemensamma tillhörighet, synes det fullt följdriktigt, att

kostnaden för anläggning och underhåll bestrides av samhället. Förslaget kommer

troligen i denna del att till viss grad verka hämmande på samhällets uppbyggande,

då ökade direkta kostnader påläggas fastigheterna. Kostnaderna

för kloakledningar däremot synes med större skäl kunna läggas på tomtägarna,

då enligt förslaget endast så stor del faller på respektive tomter, som kan anse - belöpa å avloppet från tomterna jämfört med avloppet från gatumark och annat

avlopp, som däri inledes. I fråga om tomtägares skyldighet att halla gata

ren, finner jag icke heller något att erinra, da detta sannolikt nu torde ■sam

regel.

Stadsarkitekten i Gärde: Förhållandena hava visat, att ståuerna ur eko
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung!. Maj ds proposition nr 20!,.

110misk synpunkt äro obenägna att stadsplanelägga förstadssamhällen, till stor

del beroende på gatuanläggningskostnaden och därmed förenat ansvar, hörslaget

måste därför anses vara val motiverat och önskvärt, om man än kan

ställa sig tveksam om nödvändigheten av dess tillkomst, innan stadsplanelagstiftningen

i sin helhet är utredd. För Gävle är lagens tillkomst icke av

överhängande betydelse. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida tillräckligt

skäl förefinnes för att i förslaget jämväl intaga bestämmelser om underhåll

och renhållning av gata.

Gävle fastighetsägare förening: Skyldigheten all bekosta anläggning och underhåll

av gata tillkommer av ålder städerna. »Städerna röje och hålle vägoch

broar, sa långt stadens ägor räcka (B 25: 8).» Denna regel synes rättvis

och riktig. Redan långt före världskriget hade nybyggnadsverksamheten

praktiskt taget avstannat i Gävle. Den för närvarande vanliga typen av nybygge

är en mindre villa med 2 å 3 lägenheter. I konkurrensen med de äldre

under gynnsammare förhållanden tillkomna fastigheterna är det omöjligt att

härav utfå den hyra, omständigheterna betinga. Ännu mera avskräckande

skulle nybyggnadsverksamheten te sig, om de, som bygga nya hem åt människot,

ytterligare kunna belastas med kostnaden för anläggning av gata. Det

skulle i framtiden bliva en avsevärd skillnad mellan att bygga hus. där gata

redan finnes, och där så ej är fallet. Man finge två olika slag av bebyggda

tomter.

. häda hamns och Bollnäs fastighetsägareföreningar: Gatuhållet bör betraktas

såsom en kommunal angelägenhet, varför förslaget avstyrkes.

Konungens befallningskavande i Västernorrlands län: Såvitt för Konungens

befallningshavande är känt, har något större behov av den nu ifrågasatta lagstiftningen

icke yppats, men det torde obetingat kunna sägas, att bristen på

författningsbestämmelser i de ämnen, som i förevarande lagförslag avses, lämpligen

bör avhjälpas.

Magistraten i Härnösand: Förslaget synes med hänsyn til! den utveckling,

stadsbyggandet tagit, vara riktigt och rättvist. Den ur social och hygienisk

synpunkt tilltalande trädgårdsstaden kommer, för den händelse städerna skola

bekosta alla ledningar och ordnande av gata, att medföra sådana kostnader,

att städerna icke kunna gå i land därmed.

Magistraten i Sundsvall: Bättre beläggning av gångbarnor (asfalt, tegel

och dylikt) bekostas i staden av tomtägaren, övriga arbeten av staden. För

anslutning av enskild tomtdränering till stadens kloakledningsnät erlägges särskild

avgift. Magistraten har ingen erinran att framställa mot förslaget.

Sundsvalls fastighetsägareförening: Förslaget är orättvist och förhindrar

byggnadsverksamheten, vadan detsamma avstyrkes.

Magistraten i Örnsköldsvik: Då ett synnerligt viktigt strävande från det allmännas

sida bör vara att bereda riklig tillgång på goda och billiga bostäder,

bör detta strävande icke försvåras genom en särlagstiftning, som kan komma

att lägga hinder för det eftersträvade målets vinnande.

Stadsstyrelsen i Sollefteå har ej funnit anledning till erinran mot förslaget.

Konungens befallningshavande i .Jämtlands län: Oaktat den till övervägande

del lormella karaktären hos förslaget torde detsamma innebära en

brytning med nu gällande rätt, sådan denna utvecklats efter kommunallagarnas

tillkomst. I rättspraxis hava under senare år vid åtskilliga tillfällen behandlats

dels frågor om vederbörande fullmäktiges befogenhet att genom sitt

k®slut ålägga fastighetsägarna nya eller ökade förpliktelser i avseende å gatuhållning

(anläggning, underhåll), dels ock frågor om vem skyldigheten i sådana

avseenden för närvarande skall anses pavila. I de senare fallen har avgörandet

måst bero pa utredningen i varje särskilt mål angående sedvanerätten eller

fastställda överenskommelser eller eljest gällande särbestämmelser för orten

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

47

i fråga samt på tolkningen av de sålunda framdragna rättsgrundernas räckvidd

(jämför t. ex. regeringsrättens årsbok 1915 sid. 134; 1922 sid. 99). 1

det förra fallet synes praxis hava intagit den ståndpunkten att icke stadsfullmäktige

eller municipalfullmäktige genom något sitt beslut kunna ålägga tomtägarna

nya eller ökade onera eller vissa tomtägare strängare förpliktelser än

andra (jämför t. ex. regeringsrättens årsbok 1916 sid. 11: 1918 sid. 123: 1922

sid. 198; 1924 sid. 183). Med den ståndpunkt praxis sålunda intagit, synes

uttalandena av den kommunala nybildningskommittén överensstämma. I denna

gällande rätt öppnar nu förslaget möjlighet till ändring på det sätt, att

vissa tomtägare kunna få sig särskild bidragsskyldighet pålagd. Möjligheten

torde — avsiktligt eller icke — enligt lagförslagets formulering sträcka sig

jämväl till sådana fall, då fastställd överenskommelse redan gäller beträffande

ännu icke upplåten gata (järn för regeringsrättens årsbok 1922 sid. 198). Syftet

lärer däremot icke vara att åstadkomma utjämning mellan olika medlemmar

av kommunen, ett syfte, som torde kunna vinnas redan med nu gällande lagstiftning.

Såsom kommunala nybildningskommittén och stadsplanekommittén

betonat, gäller det här frågan, huruvida en särskild intressebeskattning skall

införas för vissa fastighetsägare i vissa kommuner. Huruvida en sådan beskattningsform

över huvud taget är lämplig, är svårt att bedöma med ledning av

de upplysningar, som för Konungens befallningshavande varit tillgängliga. Det

kan i detta sammanhang erinras, att det vilande kommunalskatteförslaget

upptager särskilda skatter på fastighet och på näring, vilka tydligen i verkligheten

äro intresseskatter, fastän namnet undvikits. Det kan också erinras,

att de större städerna genom gällande bestämmelser angående automobilskattens

fördelning erhållit ett mjmket avsevärt tillskott till sina utgifter för gatuanläggningar.

Att ett trängande behov skulle föreligga att just nu införa en

specialskatt av den föreslagna beskaffenheten framgår åtminstone icke av

den föreliggande utredningen. Ej heller torde det finnas något behov av lagstiftning

för att råda bot på en besvärande rättsosäkerhet. Tvärtom synes

praxis hava fört till en konstant rättsutveckling. Såvitt för närvarande

kan bedömas, synes verkan av den ifrågasatta specialbeskattningen, med

det begränsade tillämpningsområde, det remitterade lagförslaget skulle erhålla,

i de större städerna huvudsakligen komma att drabba fastighetsägarna

i nya stadsdelar och särskilt kännbart sådana i områden med

glesare byggnadssätt. Oaktat de utgifter, dylika nybildningar säkerligen

vålla städerna, måste det dock förefalla tvivelaktigt, huruvida det är klok

politik att pålägga dessa fastighetsägare en särskild belastning, samtidigt som

stat och kommun med stora kapitalinsatser befrämja bostadsbyggandet, f

mindre, under utveckling varande samhällen skulle eu majoritet av mera lös

befolkning med användning av den föreslagna lagen kunna lägga en viktig del

av utgifterna för samhällets utveckling på dess bofasta invånare. Dessa anmärkningar,

vilka icke i det skick, vari ärendet nu föreligger, kunna vara uttömmande,

må dock anföras såsom stöd för Konungens belallningshavandes

uppfattning att den ifrågasatta lagen icke för närvarande bör genomföras.

Huruvida och i vilken omfattning en lagstiftning efter det ena eller det andra

av de föreliggande förslagen över huvud bör komma till stånd, synes böra bliva

föremål för närmare undersökning och icke avgöras förrän grunderna för den

kommunala beskattningen blivit bestämda och det således kan bedömas i vad

mån, utöver vad som sker genom nämnda grunder, ytterligare intresseskatt bör

påläggas särskilda kommunmedlemmar. Om ny utredning kommer till stånd,

är det önskvärt, att därvid ytterligare undersökes möjligheten att angiva åtminstone

vissa riktlinjer för den särskilda beskattningens materiella innebörd,

för vilken de formella bestämmelserna skola skapas genom lagstiftningen.

Konungens be fållning shav ande i Västerbottens län: \ ad först angar anlägg
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ning av gata och täckt kloakledning vill Konungens befallningshavande framhålla,

att förslagets upphöjande till lag kan komma att föranleda en mycket

olika och därför orättvis behandling av fastighetsägare inom ett och samma

samhälle. De, som sitta i stadens centrum vid redan ordnade trafikleder, kunna

ej avfordras ersättning för redan utförda arbeten, under det att de, som äga

fastighet eller vilja förvärva sådan i de mera perifera delarna, för vilka stadsplan

redan kan vara upprättad, kunna få vidkännas högst betydande kostnader.

Då det vanligen är de ekonomiskt mindre bärkraftiga, som begynna

bebyggandet i städernas utkanter, drabbar lagförslagets antagande därigenom

än hårdare. Såsom skattdragare hava de måhända redan bidragit att ordna

förhållandena för sina mera lyckligt lottade medborgare. Det kan nu visserligen

invändas, att den föreslagna bestämmelsen skulle verka nedsättande på

tomtvärdena i samma grad, som de ifrågavarande anläggningarnas utförande

kunde beräknas vara förenad med kostnader. Denna invändning har dock ej

giltighet för dem, som redan köpt byggnadstomt och beräknat dess värde under

förutsättning av att samhället skulle bekosta gata och kloakledning. Såvitt

Konungens befallningshavande kan se, måste därför följden av lagförslagets

antagande bliva antingen en hämmad byggnadsverksamhet på grund av ovissa

förhållanden, under vilka verksamhetens utövare komma att arbeta, eller ock

höjda hyror för att neutralisera verkan av fastighetsägarens ej påräknade utgifter.

Om Konungens befallningshavande ej anser sig kunna tillstyrka lagförslagets

antagande för samhällen, vilka hittills själva bekostat anläggning av

gator och ledningar, så anser Konungens befallningshavande dock, att fall givas,

då bestämmelser, liknande de föreslagna, äro väl motiverade. Detta är särskilt

förhållandet, när ägare av större område inom stad eller stadsliknande samhälle,

för vilket område stadsplan ej upprättats, önskar få detta område reglerat.

I dylika fall bör det åligga ägaren att bekosta anläggningar av såväl

gator som ledningar. Vad nu beträffar underhåll och rengöring av gator, så

vill det synas Konungens befallningshavande som om båda dessa snarast vore

att betrakta som kommunens gemensamma angelägenheter, vilka icke böra

åläggas fastighetsägarna ensamma. Det torde kunna påstås, att dessa i denna

sin egenskap icke äro de, som huvudsakligen slita gatubeläggningen och mer

än andra medborgarklasser göra dess förnyande nödvändig. Andra näringsidkare,

som för utövande av sin verksamhet trafikera gatorna med tunga fordon,

torde vara i än högre grad orsak till att kostnader måste nedläggas på

dylika arbeten. Och vad nu särskilt renhållningen angår, så finner Konungens

befallningshavande denna vara en för hälsovården i samhället så viktig angelägenhet,

att den redan därför bör handhavas av samhället såsom sådant. Såsom

ytterligare skäl för att det nu föreliggande förslaget icke måtte vinna

bifall får Konungens befallningshavande slutligen framhålla det enligt dess mening

mindre välbetänkta uti föreskrifter, som överflytta samhälleliga uppgifter

på de enskilda individerna. Däruti kan otvivelaktigt ligga en viss fara, att de,

som representera samhället, vid behandlingen av dess budgetfrågor iakttaga

mindre varsamhet än som måhända vore fallet, därest de även hade att taga hänsyn

till utgifter för gatuhållningen. Den omständigheten att dessa utgifter måste

erläggas, ehuru de icke synas på debetsedeln, utgör intet skäl, varför de icke böra

tagas i betraktande vid stadsbudgetens uppgörande; de innebära icke desto

mindre ett anlitande av vissa medborgares skatteförmåga, något som dock lätt

förgätes av dem, som icke behöva erlägga utgiften. En erinran om densamma

erhålla dessa, om de finna den såsom en icke obetydlig post i samhällets budget.

En lagstiftning i ämnet bör alltså icke vila på de principer, som kommit till

aftryck i det föreliggande förslaget.

Magistraten i Umeå: Skyldighet för tomtägare att utgiva ersättning för anläggning

och underhåll av gator och kloakledning skulle oskäligt fördyra bygg
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 49

nadskostnaderna, verka hämmande å byggnadsverksamheten och föranleda högre

bostadshyror.

Drätselkammaren i Umeå: Förslagets bestämmelser synas innebära en uppenbar

orättvisa mot ägare av bebyggda eller obebyggda tomter i de delar av

stad, som ännu ej fått gator framdragna förbi sina tomter. (Drätseidirektören

Reis reserverade sig, enär det för städerna vore en stor fördel med en dvlik

lag.)

Magistraten och drätselkammaren i Skellefteå hava ej något att erinra mot

förslaget.

Konungens hcfallningshavande i A orrbotteus län: I sak har Konungens befallningshavande

ingen erinran att göra mot förslaget, varemot Konungens befallningshavande

är tveksam om lämpligheten av att utbryta denna fråga ur

dess sammanhang och göra den till föremål för särskild lagstiftning. Därest

emellertid den åberopade framställningen från Göteborgs stad anses motivera

en sådan åtgärd, torde i varje fall den nu ifrågasatta lagen böra givas provisorisk

karaktär och dess bestämmelser sedermera inarbetas i det blivande slutliga

förslaget till ny stadsplanelag.

Byggnadsstyrelsen: Enligt byggnadsstyrelsens åsikt bör förevarande spörsmål

om gatuhållningsskyldigheten uppredas i samband med stadsplanelagstiftningen.

På grund av sin störa ekonomiska betydelse torde frågan få anses

som en av de viktigaste i denna lagstiftning. Den är även en av de mest svårlösta,

enär förhållandena i hithörande avseenden utvecklats på synnerligen

skiftande sätt i olika samhällen. Det vill synas, som om stora svårigheter

maste möta att söka lösa spörsmålet om gatuhållningsskyldigheten utan intimt

sammanhang med stadsplanelagstiftningen i övrigt. Kostnaden för anläggning

av gator och avloppsledningar och i viss mån även dess underhåll är

givetvis beroende av de föreskrifter, som genom denna lagstiftning komma

att meddelas. Byggnadsstyrelsen vill erinra därom att, bland annat, i fråga

om genomgående trafikleder inom ett samhälle ett så betydande interkommunalt

intresse kan föreligga beträffande gatuanläggning och underhåll, att denna

fråga måste särskilt beaktas i blivande stadsplanelagstiftning. Inom samhälle

med nu åsyftade förhållanden kan icke rättvisligen krävas, att enskilda

tomtägare inom den del av samhället, där sålunda genomgående trafikleder

tillkomma, skulle ensamma hava att bekosta dessas anläggning och underhåll.

Lika litet kan.det vara lämpligt att, såsom nu ofta är fallet, i dylikt hänseende

väsentligen olika regler för utbekommande av kostnadsbidrag utbildas inom

de av frågan berörda samhällena. Motortrafiken å gatorna har numera ställt

helt andra krav å dessa i fråga om utrymme och hållbarhet än förut förelegat.

Gatorna hava blivit dyrare både i anläggning och underhåll, men därav har i

regel tomtägaren icke någon fördel. Tvärtom torde ej sällan den starka gututrafiken

valla tomtägare direkt skada; även dessa förhållanden "böra i lagen

beaktas. Byggnadsstyrelsen är livligt övertygad om behovet av att skyldigheten

att bekosta gatas anläggning och underhåll samt anordnande av täckt

kloakledning i lag regleras. Styrelsen finner emellertid det nu framlagda

lagförslaget mindre tillfredsställande, enär detta icke lämnar några tillräckliga

direktiv för spörsmålets rent praktiska lösande. På grund av de moderna

stadsförhållandena kan enligt styrelsens mening en så vitt möjligt enhetlig

lösning ^av dessa frågor ej längre undanskjutas. Enligt föreliggande förslag

skulle Kungl. Maj:t hava att för vart fall i mån av frågornas upptagande inom

samhällena företaga desamma till prövning. Därigenom skulle visserligen så

småningom en praxis vara att förvänta i ämnet, men denna prövning skulle

helt säkert betinga ett betydande arbete, enär städerna i brist på lagstadgade

allmänna regler kunna antagas komma att framlägga sinsemellan mycket olikartade

förslag i ämnet. Skulle, såsom byggnadsstyrelsen förmenar vara erfor
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 178 käft. (Nr 209.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

rlerligt, ovanberörda direktiv för gatuhållningsskyldighetens ordnande meddelas

i lagen, lär en fristående behandling av spörsmålet, såsom i föreliggande

lagförslag skett, svårligen kunna ifrågakomma. Även med den begränsning

lagförslaget bär. finner byggnadsstyrelsen det betänkligt att behandla ämnet

som ett fristående problem. Styrelsen anser det icke möjligt att ingå på någon

närmare detaljgranskning av förslagets innehåll på grund av svårigheten att

överskåda dess verkningar vid eu tillämpning å nutida förhållanden, innan

lagen i sin helhet omarbetats med hänsyn till dessa. Lagförslaget förutsätter,

att gatuhållningsskyldigheten lägges å ägare av tomt vid gata. Det synes

byggnadsstyrelsen som om riktigheten av denna princip i många fall kan ifrågasättas,

då den i sin verkan kan bliva alltför ojämn. Exempelvis må framhållas,

att en ägare av tomt, varå uppförts större hyreshus, har en väsentligt

annan möjlighet än ägare av en egnahemstomt att så gott som omedelbart tillgodogöra

sig ersättning för den kostnad, som gatans iordningställande för honom

medför. Den senare kan detta först i och med fastighetens försäljning.

Är gatans anläggning dyrbar, torde egnahemsbyggaren med sin i Tegel ekonomiskt

svaga ställning genom gatukostnadsbidraget riskera att komma i svårigheter.

Det får ej heller förbises, att genom sagda princip med gatuhållningsskyldighetens

förläggning endast å tomtägare en dubbelbeskattning kan

sägas komma att äga rum i de fall, att tomtköparen redan vid erläggande av

köpesumman inbetalt kostnaden för nödig vägs anläggande. I många fall vore

det lämpligt, att markexploatörerna i så stor utsträckning som möjligt pålades

kostnaderna för gatuhållningsskyldigheten. Detta önskemål synes icke genom

lagförslaget bliva fullt beaktat. Ehuru byggnadsstyrelsen alltså icke kan

finna förevarande lagförslag tillfredsställande som mera permanent lagstiftning

beträffande merberörda spörsmål, anser sig styrelsen dock icke böra avstyrka,

att detsamma, efter att hava underkastats en överarbetning i de avseenden

styrelsen antytt, lägges till grund för en provisorisk lagstiftning i ämnet.

därest Kungl. Maj:t skulle finna eu sådan vara trängande nödvändig.

Kammarrätten: Beträffande förslaget må framhållas, att detsamma torde

böra prövas med avseende fäst å de linjer, efter vilka kommunalskattefrågan

i dess helhet löses, och att den särskilda bidragsskyldigheten till gatu- och

kloakanläggningar har samband med frågan om anordnande av jordvärdestegringsskatt.

Det av 1921 års kommunalskattekommitté framlagda A-förslaget,

som upptager objektskatt å fastighet jämsides med skatt för inkomst av fast

egendom, innebär givetvis en relativt starkare kommunal belastning av fastighet

än den nu gällande lagstiftningen. Denna förskjutning av skattebördan,

som kammarrätten, på sätt i dess utlåtande den 30 juni 1925 anföres, funnit

befogad, motiveras därav, att fastighetsägarna i högre grad än andra skattskyldiga

inom kommunen hava fördel av vissa kommunala anordningar, däribland

anläggning av gator och deras underhåll äro av stor betydelse. Även

om det med ett sådant skattesystem kan befinnas förenligt, att tomtägare under

vissa förutsättningar får bidraga till en engångskostnad för anläggning av

gata eller anläggning av täckt kloakledning, med hänsyn till att anläggningen

omedelbart medför ett ökat värde å fastigheten, synes det däremot icke överensstämma

med skattesystemet att, såsom 3 § i lagförslaget stadgar, en procedur

införes, varigenom tomtägarna kan åläggas skyldighet att besörja eller

bekosta underhåll eller renhållning av gata i samhälle, där denna skyldighet

icke hittills ålegat dem. För det fall att skyldighet att besörja eller bekosta

underhåll eller renhållning av gata på grund av sedvana eller särskild föreskrift

nu föreligger, och beslut i den ordning, som stadgas i 1 § första och

tredje styckena, fattas om ändring härutinnan, synes lämpligt föreskriva, att

beslutet i likhet med vissa i kommunalförordningarna angivna beslut skall underställas

Konungens befallningshavandes prövning. (Kammarrättsrådet Af
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KlingI. Maj:ts proposition nr 200. Öl

zelius avstyrkte förslaget beträffande gatuunderhåll och renhållning på andra

iin majoritetens skäl.)

Kammarkollegium: Kollegium, som så långt dess erfarenhet på området

sträcker sig, icke är i tillfälle att vitsorda förefintligheten av behovet av lagstiftningen,

är för sin del av den meningen att i vilket fall som helst förevarande

fråga icke bör lösryckas från sitt sammanhang med andra till den pågående

revisionen av stadsplanelagstiftningen hörande lika viktiga och betydelsefulla

frågor, särskilt dem som beröra samhällets förpliktelser mot markägarna.

Förhållandet har sin särskilda betydelse i avseende å stadsplanens

utsträckande över förut icke planlagt område. Enligt nu gällande rätt är det

samhället allena, som härutinnan har rådigheten. På sätt i såväl det av särskilda

kommitterade år 1904 avgivna förslag, som legat till grund för 1908

års stadsplanelag, numera 1 kap. i fastighetsbildningslagen för stad, som ock

i stadsplanelagskommitténs betänkande av 1920 uppvisats, innesluter nämnda

monopol fara för nog så allvarsamma missbruk — missbruk, vilka lära visat

sig ingalunda verklighetsfrämmande. I stöd av sin allenarådighet över stadsplanen

har nämligen samhället i sin hand att. såsom villkor för planens utläggande,

av markägare, vilka ha oundgängligt behov att få sin mark planlagd,

kräva alltför betungande motprestationer, som markägarna icke skäligen kunna

underkasta sig. Det nödläge, vari markägarna sålunda kunna ställas, är i

båda de omnämnda förslagen beaktat, särskilt i 1920 års förslag, som vill råda

bot på förhållandet genom inrymmande av möjlighet för dem att under vissa

förutsättningar även mot samhällets bestridande få stadsplanen utlagd över deras

område, givetvis mot vissa särskilda, men dock till sin omfattning noga

bestämda skäliga förpliktelser (1920 års förslag till stadsplanelag, 6, 23, 58 §§),

däribland just skyldigheten att bekosta anläggning av gator och kloakledningar

å området. Hithörande bestämmelser äro visserligen tänkta att behöva

tillgripas endast i undantagsfall men indirekt böra de kunna få eu vidsträcktare

betydelse ur den synpunkten, att blotta förefintligheten av markägarnas tvångsrätt

i berörda avseende rimligtvis bör underlätta åstadkommandet av skäliga

och billiga uppgörelser. Annorlunda framställer sig förhållandet enligt det

remitterade förslaget, som'' lämnar stadsplanemonopolet utan rubbning, iled

detta förslag skall det kunna inträffa, att sedan samhället i förslagets ordning

fått till stånd en legal reglering, varigenom markägarna ålagts t. o. m.

nya och väl så tyngande skyldigheter i avseende å gatuhållningen m. in., samhället

i allt fall skall finna sig oförhindrat att pålägga vederbörande markägare

ytterligare vilka betungande förpliktelser som helst såsom villkor för

en för markägarnas i sig självt fullt legitima exploateringsbehov oavvisligen

nödvändig utläggning av stadsplanen. Detta synes icke tillfredsställande. En

legalisering av samhällets makt att i fråga om gatuhållningen pålägga fastigheterna

nya eller vidsträcktare skyldigheter än de förut på grund av lokala bestämmelser

eller sedvanerätt haft, bör enligt kollega mening icke komma i fråga

annorledes än i samband med uppbyggandet av stadsplaneförfattningen i dess

helhet, såsom den där bör ha till föremål att på en gång och i ett sammanhang

uppordna alla »rättsförhållandena mellan staden, å ena sidan och den enskilda

markägaren å den andra i fråga om den senares rätt att utnyttja sin mark och

hans förpliktelser gentemot samhället samt samhällets gent emot honom» (1920

års kommittébetänkande sid. 87). Vid anförda förhållanden anser kollegium

en särlagstiftning av nu föreslaget innehåll icke böra komma till stånd och

avstyrker förty förslagets upphöjande till lag.

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke hava något att ur sanitär synpunkt

erinra mot förslaget.

Stadsfullmäktige i Stockholm åberopa fastighetsnämndens skrivelse den

27 februari 1925: Ett hinder för åstadkommande av ordnad och reglerad be
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. jlaj:is proposition nr 209.

byggelse inom stadens förortsområde ligger i de oreglerade och mindervärdiga

stadsbildningar (s. k. kåkstäder), som uppkommit å stadens ytterområden och

i dess omgivningar. Av fastighetskontoret har verkställts en undersökning

av förhållandena i 57 privata villasamhällen i Stockholms närhet, av vilken

undersökning framgår, att de sanitära anordningarna uti dessa samhällen liksom

befintliga förbindelseleder i många fall äro synnerligen otillfredsställande.

Över hälften av samhällena sakna sålunda avlopps- och vattenledningar. Flera

samhällen äro även helt i saknad av tidsenliga vägar. För reglering och iståndsättande

av de oreglerade stadsbildningarna enbart inom Brännkyrka och Bromma

skulle enligt fastighetskontorets beräkning ett belopp av omkring 25 miljoner

kronor erfordras. Kostnaderna för genomförande av en sådan reglering

skulle med tillämpning av nu gällande ordning till större delen komma att

falla på staden. Med påpekande av dessa förhållanden har fastighetsdirektören

i en av honom på uppdrag av fastiglietsnämnden verkställd utredning betonat

vikten av att åtgärder ofördröjligen vidtagas till motverkande och förhindrande

av uppkomsten av mindervärdiga stadsbildningar inom stadens förortsområde.

Under uttalande av att lagstiftningen icke för närvarande disponerar

och sannolikt icke heller under lång tid framåt kommer att disponera

effektiva medel för kåkstadsproblemets lösande, anser fastighetsdirektören, att

enda möjligheten till problemets lösning är, att staden snarast möjligt söker

skaffa sig en dominerande ställning i fråga om förortsbildningen genom att

överföra flertalet av de nya byggnadsföretagen till sina egna områden. De

av fastighetsnämnden tillsatta delegerade för utredning angående dels erforderlig

revision av gällande tomträttsvillkor. dels sättet för upplåtelse av mark

å stadens ytterområden instämma uti sitt den 30 december 1924 dagtecknade

betänkande i den av fastighetsdirektören uttalade uppfattningen, att snara åtgärder

äro i hög grad påkallade för att förhindra uppkomsten och utvecklingen

av mindervärdiga stadsbildningar. Emellertid anse delegerade det icke antagligt,

att en effektiv lösning av frågan skulle kunna ernås med de av fastighetsdirektören

föreslagna åtgärderna. Enligt delegerades uppfattning är en

skärpt stadsplanelagstiftning det enda medel, varigenom man kan komma till

rätta med de oreglerade stadsbildningarna. I detta sammanhang framhålla

delegerade, att staden för närvarande icke har annan möjlighet att förhindra

olämpligt bebyggande å icke stadsplanelagt område än att begära stadsplans

upprättande för området. Emellertid kan enligt gällande lagstiftning jordägaren

icke åläggas att ikläda sig kostnaderna för stadsplanens genomförande,

frånsett avstående av visst minimum gatumark. Med hänsyn härtill och då

staden ej rimligen bör låta dessa kostnader, som avse iordningställande av

mark i enskild ägo, bäras av samtliga skattskyldiga, beror tillkomsten av

stadsplan vanligtvis på markägarens redobogenhet att åtaga sig de väsentliga

utgifterna för planens genomförande. Då sådana överenskommelser i regel

varit svåra att ernå, har följden blivit, att stadsplanen endast undantagsvis

kunnat utsträckas över enskild tillhörig mark i den takt och omfattning, som

för ett verkligt reglerande av bebyggandet skulle hava krävts. Ännu mindre

äro möjligheterna att reglera bebyggandet utanför stadsgränsen. Där är nämligen

byggnadsverksamheten i regel helt fri. Enligt tomrättsdelegerades uppfattning

giver icke heller 1916 års stadsplanelagskommittés förslag tillräckliga

möjligheter för staden att effektivt kunna ingripa mot de mindervärdiga

stadsbildningarna. Härutöver fordras, anse delegerade, ytterligare, dels att

möjlighet beredes staden att utfärda förbud mot utläggande av stadsplan över

för bebyggande olämpliga områden samt även över för bebyggande lämpliga

områden, om därmed försvåras genomförandet av en generalplan för stadens

hela intresseområde, dels att kostnaderna för stadsplans genomförande å enskild

tillhörigt område läggas på tomtmarken, på sätt som sker inom stadens

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 200.

53

egna trädgårdsstäder. I detta syfte bör staden enligt delegerades mening beredas

möjlighet att av de enskilda markägarna utan ersättning erhålla all för

stadsplanen erforderlig gatumark ävensom rätt att av markägarna uttaga gottgörelse

för kostnaderna för stadsplanens genomförande. Dessa bestämmelser

böra, anse delegerade, gälla icke endast för inom stadens gräns belägen mark

utan även för sådana utanför stadsgränsen belägna, områden, vilka kunna anses

ligga inom stadens intressesfär. Delegerade hemställa, att framställning göres

hos Kungl. Maj:t om de ändringar i fastighetsbildningslagen och andra vederbörliga

författningar, som kunna vara erforderliga för tillgodoseende av nu

nämnda av delegerade framförda krav. Då emellertid förhållandena påkalla

ett omedelbart ingripande, hemställes, att. i avvaktan på eu revision av ifrågavarande

lagstiftningsområde i dess helhet, en provisorisk lagstiftning om

stadsplanetvång och ersättningsskyldighet om möjligt ofördröjligen måtte komma

till stånd. Därjämte hemställes, att den sålunda föreslagna provisoriska

lagstiftningen erhåller nödig retroaktiv verkan. En av fastighetsnämndens

tomträttsdelegerade, herr A. E. Magnusson, uttalar uti till delegerades betänkande

fogad reservation som sin uppfattning, att det enda sättet att effektivt

lösa kåkstadsproblemet är att medgiva äganderättsupplåtelser å stadens lantegendomar

för att på så sätt göra det möjligt för alla att bygga å stadens

mark. Därmed vill reservanten dock icke hava sagt, att de av delegerade

föreslagna åtgärderna till motverkande av oreglerade samhällsbildningar genom

skärpt stadsplanelagstiftning skulle vara obehövliga. Då de med »kåkstadsbildningen»

förenade olägenheterna äro särskilt framträdande i huvudstaden

och dess närmaste grannskap, har fastighetsnämnden i likhet med tomträttsdelegerade

av fleTa skäl funnit det vara synnerligen angeläget, att åtgärder

med det snaraste bliva vidtagna till förhindrande av mindervärdiga stadsbildningars

uppkomst och utveckling. Med hänsyn härtill har nämnden ansett

sig böra upptaga delegerades förslag i denna del till särskild behandling, innan

nämnden ingått i prövning av övriga av delegerade framställda yrkanden och

förslag. Nämnden delar delegerades uppfattning i hithörande hänseende såväl

beträffande nödvändigheten av ändringar i angiven riktning uti fastighetsbildninglagen

som i fråga om behovet av provisoriska lagstiftningsåtgärder i avvaktan

på revision av ifrågavarande lagstiftningsområde i dess helhet. 1 anledning

härav har nämnden nu velat framlägga frågan för stadsfullmäktige

under hemställan, att framställning i ämnet, på sätt delegerade föreslagit, måtte

göras hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill och då, såsom nämnden ovan

framhållit, det för huvudstadens vidkommande är av särdeles stort intresse, att

lagstiftningsåtgärder av här ifrågavarande slag bliva vidtagna snarast möjligt,

får nämnden under hänvisning till vad sålunda anförts hemställa,

att stadsfullmäktige måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

1) om åtgärder för genomförande av sådana ändringar i lagen om fastighetsbildning

i stad och i andra vederbörliga författningar att:

a) mindervärdiga stadsbildningar å enskild jord effektivt omöjliggöras såväl

inom städernas och särskilt storstädernas egna områden som ock å annan mark

inom deras för överskådlig tid naturliga intressesfär;

b) kommunerna av exploatörer för stadsbildningar å enskild jord utan gotlgörelse

erhålla all mark, som i godkänd stadsplan utlagts för gator, torg, parker

och andra allmänna platser in. m. dylikt;

c) kommunerna beredas rätt att inom sistberörda stadsbildningar, liksom sker

inom huvudstadens kommunala trädgårdsstäder, av innehavarna av tomtmarken,

den oexploaterade såväl som den sålda, i skälig ordning uttaga gottgörelse för

de omkostnader, som nedlagts av kommunen för stadsplanens genomförande.;

2) att för i punkt 1) här ovan angivna ändamål en provisorisk lag om stadsplanetvång

och ersättningsskyldighet om möjligt ofördröjligen kommer till stånd

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung''. Maj:ts proposition nr 209.

utan avvaktan på den förberedda revisionen av ifrågavarande lagstiftningsområde

i dess helhet; samt

3) att här omförmäld lagstiftning jämväl erhåller nödig retroaktiv verkan.

Stadsfullmäktige i Stockholm åberopa vidare fastighetsnämndens yttrande

över förslaget, vari stadskollegiet instämt: För huvudstadens del har stadsplans

genomförande för vissa förstadssamhällen måst tills vidare undanskjutas

på grund av frånvaron av bestämmelser av här ifrågavarande

slag. Svårigheterna att på överenskommelsens väg — den enda, som

nu står öppen — träffa för staden godtagbart avtal om fördelning av anläggningskostnaderna

för vägar och ledningar växa givetvis, i den mån tomtförsäljningen

inom ett icke stadsplanelagt område fortskrider och därmed den

exploaterande markägarens ekonomiska intresse i företaget minskas. Den återhållsamhet

ur ekonomisk synpunkt beträffande stadsplaneläggandet, som blir

från stadens sida nödvändig i avvaktan på att vederbörandes andelsskyldighet

i kostnaderna genom lagstiftning klarlägges, kommer självfallet att vara en

besvärande olägenhet för såväl staden som tomtägaren och markexploatören.

Med hänsyn härtill och då kostnaderna för genomförandet av stadsplan enligt

nämndens mening i huvudsak böra belasta tomtmarken, vill nämnden även nu

betona den synnerliga angelägenheten av, att ifrågavarande lagstiftning snarast

möjligt genomföres. För det nu föreliggande lagförslaget torde kunna anses

såsom karakteristiskt, att detsamma i stor utsträckning överlämnar till kommunerna

att uppgöra de närmare grunder, efter vilka kostnader för gatuhållning

skola på tomtägarna fördelas. Läggas genom kommunens beslut skyldigheter

på tomtägarna, som ej tidigare åvilat dem, skall beslutet emellertid underställas

Konungens prövning. Denna lagförslagets bärande huvudprincip synes

nämnden antagbar med hänsyn till de med gatuhållningen samhörande frågornas

efter olika lokala förhållanden mycket växlande natur.

Borgmästaren Carl Lindhagen, som reserverat sig mot fastighetsnämndens

sista yttrande, anför i en senare ingiven skrift: Vid fastighetsnämndens granskning

förbisågs, att förslaget endast avser redan officiellt tomtindelad mark.

Sedermera har upplysts, att förslaget av sakkunnige i justitiedepartementet

ansetts ej böra omfatta den ursprungliga exploatörens ej tomtindelade mark.

1 denna del förmenades nämligen några bestämmelser ej lämpligen kunna utbrytas

provisoriskt från den definitiva lagstiftningen. Det synes mig svårt

att förstå en sådan betänksamhet. Det går för sig att komma överens med

markexploatören, att han ersätter staden dess utgifter, och då bör det väl också

kunna provisoriskt föreskrivas en liknande skyldighet för den händelse överenskommelse

ej kan träffas. Fn stadsplan bör ock helst avse ett någorlunda

avrundat område och kan svårligen sönderdelas med hänsyn till redan skedda

tomtindelningar. Slutligen kan en sådan begränsning av förslaget lätt bliva

ett krokben för detsamma i dess helhet. Det måste nämligen förefalla mången

egendomligt att stifta en lag, som ingriper mot de små tomtägarna men icke

mot den store jordägaren. .Tåg är övertygad om alt denna erinran skulle delats

av fastighetsnämnden i sin helhet, därest den kommit under diskussion i

nämnden.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava den 17 september 1925 förnyat sin framställning,

att Kung], Maj:t måtte utarbeta och förelägga 192G års riksdag förslag

till lagstiftning ang. skyldighet för jordägare att bidraga till kostnaderna

för gator och ledningar. I yttrande över förslaget förorda stadsfullmäktige

lagstiftning i förslagets syfte under åberopande av yttrande av andre stadsingenjören,

däri det bland annat heter: I Göteborg finnas för närvarande inga

bestämmelser, som stadga skyldighet för jordägare att vidkännas kostnader för

anläggning av gator och ledningar. Detta oaktat hava de kommunala myndig
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

55

heterna i stort sett hittills lyckats genomföra den grundsatsen, att tomtmarken

ensam bör bära alla kostnader för stadsplanens genomförande. I och med

stadsplanens utsträckning till delar av de på senare tider inkorporerade socknarna

Lundby och Örgryte hava emellertid visat sig svårigheter att upprätthålla

denna grundsats. Detta förnämligast av den anledning, att marken här

Tedan före inkorporeringen i stor utsträckning var sönderstyckad i småfastigheter,

som med tiden kommit i en massa olika ägares händer, ofta till priser,

som på grund av bl. a. livlig spekulation nått en alltför hög nivå. för att

jordägaren skulle kunna pålägga jorden kostnaderna för gator och ledningar

utan att samtidigt gorå förluster. Många av dessa småfastigheter äro redan

bebyggda och andra hava förvärvats av sina nuvarande ägare i fullt lojal avsikt

att av dem bebyggas. — Den största delen av den ännu ej exploaterade

jorden i Göteborg torde dock utan svårighet kunna tåla att belastas med

gatuanläggningskostnaderna. — Det är således tydligt, att de smärre fastighetsägarna,

om uttrycket tillåtes, vilka förvärvat sina fastigheter från de större

tomtexploatörerna, bli hårdast drabbade, såvida ej vid bestämmandet av grunderna

för beräkning av den kostnad, som skall påföras de olika tomtägarna,

berättigad hänsyn tages till den artskillnad, som faktiskt förefinnes mellan

tomtexploatören och den mindre fastighetsägaren. En viss garanti för att

denna omständighet kommer att beaktas, torde dock ligga däri. att Kungl. Maj :t

ej äger fastställa stadsfullmäktiges beslut om gatuhållningsskyldighet, med

mindre beslutet prövats vara för stadens förhållande lämpligt samt motsvara

skäliga krav på rättvisa och billighet.

Stadsfullmäktige i Göteborg åberopa vidare yttrande av fasti ghetsdirektören,

däri det bland annat heter: Anledningen till de svårigheter, som efter

Lundby kommuns införlivning år 1906 med staden mött att genomföra grundsatsen

om, att jorden skall bära kostnaderna för gator och ledningar, torde

huvudsakligen vara att söka däri, att jorden i Lundby före införlivningen var

föremål för en ganska livlig spekulation, därvid jordprisen uppdrevos åtskilligt

över jordens verkliga värde. Att så kunde ske berodde säkerligen i

stor utsträckning därpå, att spekulanterna icke hade klart för sig skillnaden

i värde mellan en med gator och ledningar försedd tomt och ett jordområde,

som icke är försett med dessa anordningar. Spekulanterna hade kännedom

om, vilka pris, som betalts för tomter inom det äldre stadsområdet, och värderade

den oreglerade jorden i Lundby i förhållande till dessa priser utan

att betänka, att i priset på tomterna i den äldre staden ingingo kostnader

för gatumark samt för utläggning av gator och ledningar. Prisnivån å tomter

i Lundby kom därigenom att nå en sådan höjd, att jordägarna i ett flertal

fall icke utan förlust kunde pålägga jorden! kostnaderna för gator och ledningar.

En annan omständighet, som också bidragit till svårigheten att förmå

jordägarna i Lundby att vidkännas kostnaderna för gator och ledningar, är

den omfattande styckning, jorden därstädes varit föremål för. Inom det förutvarande

stadsområdet var den enskilda tillhörande jorden i allmänhet samlad

på få händer och varje ägare hade ett större område. I Lundby var däremot

jorden redan vid införlivningen till stor del uppdelad i mindre områden, s. k.

tomter, fördelade mellan ett flertal ägare. En överenskommelse om gatu- och

ledningskostnader kan som regel icke träffas endast för ett så litet område som

en tomt, utan överenskommelsen måste i allmänhet avse ett större sammanhängande

område. Det faller av sig självt, att om ett sådant område på exempelvis

en hektar är uppdelat mellan tio ägare, clet måste vara förenat med betydligt

större svårighet att få en överenskommelse i förevarande hänseende till

stånd, än om det äges av en person. Efter den med början av år 1922 ikraftträdda

införlivningen av Örgryte har staden fått ännu ett område, där liknande

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. May.ts proposition nr 200.

svårigheter i förevarande hänseende .som i Lundby göra. sig- gällande. Dock

äro dessa svårigheter här något mindre än i Lundby, beroende därpå, att jorden

i örgryte före införlivningen icke varit föremål för en så stark spekulation

som jorden i Lundby och ej heller för en så omfattande styckning. I Örgryte

bär staden också lyckats i betydligt större utsträckning än i Lundby träffa

överenskommelser med enskilda jordägare, varigenom dessa åtagit sig kostnaderna

för gator och ledningar. Fortfarande finnas dock inom Örgryte betydande

jordområden i enskild ägo, där frågan, vem som skall bestrida kostnaderna

för gator och ledningar, är svävande. Sannolikt torde det väl icke gå,

att på den frivilliga överenskommelsens väg få denna fråga ordnad beträffande

samtliga dessa enskilda områden. Ett frångående av ovan angivna grundsats,

att kostnaderna för gator och ledningar skola påvila jorden, skulle givetvis

betyda en avsevärd belastning av de skattskyldiga. Beträffande ett område i

Lundby, för vilket stadsplan för icke så länge sedan fastställts, och vilket är

beläget öster och norr om Ramberget, har drätselkammaren verkställt undersökning

om, vad kostnaderna för områdets! iordningställande med gator och

ledningar skulle belöpa sig till. Därvid har befunnits, att dessa kostnader för

nämnda område, som i areal innehaller omkring 42.3288 hektar, därav omkring

28.2000 hektar skola ingå i tomtkvarter, uppgå till i runt tal 2,500,000 kronor.

I detta belopp ingå kostnaderna för g''atornas utläggning samt för anordnande

av ledningar för avlopp, vatten och gatubelysning. Den huvudsakliga delen av

detta område äges av enskilda personer och bolag och staden kan således icke

beräkna att genom tomtförsäljningar återfå mer än en mindre del av dessa kostnader.

Vad övriga enskilda områden i Lundby beträffar hava några detaljerade

kostnadsberäkningar angående utläggning av gator och ledning-ar för

dessa, områden icke verkställts. Den enskilda jorden i Lundby innehåller, med

frånräknande av nyssnämnda område samt de mindre områden, beträffande

vilka överenskommelser med jordägarna träffats, i areal omkring 1,650 hektar.

Därest av denna areal 1,000 hektar beräknas komma alt ingå i byggnadskvarter

och om man uppskattar kostnaderna för gator och ledningar så lågt

som till fem kronor kvadratmetern av den i byggnadskvarter ingående marken,,

skulle dessa kostnader alltså för den i Lundby belägna enskilda jorden kunna

beräknas till 50,000,000 kronor. I Örgryte innehåller enligt å fastighetskontoret

verkställda beräkningar den i enskild äg-o befintliga jorden med avdrag av

den jord, beträffande vilken överenskommelser träffats, en areal av omkring

1,200 hektar. Om man beräknar, att härav 700 hektar komma att ingå i

byggnadskvarter, skulle efter samma beräkningsgrunder, som ovan använts i

fråga om Lundby, kostnaderna för utläggning av gator och ledningar för

denna mark uppgå till 35,000,000 kronor. Ovan beräknade belopp torde utgöra

minimikostnader. I verkligheten komma kostnaderna säkerligen att ställa

sig betydligt högre. För Lundby och örgryte kunna ifrågavarande kostnader

sammanlagt därför beräknas till minst 100,000,000 kronor. Ehuru dessa utgifter

givetvis komma att fördelas på en lång tidrymd, måste det dock betyda

åtskilligt för stadens skattskyldiga invånare, om utgifterna skola läggas på

jorden eller uttagas av samtliga skattskyldiga. För det sistnämnda förfaringssättet,

eller att de skattskyldiga i gemen skola betala dessa kostnader,

kan knappast anföras något rimligt skäl. Utgiften skulle i verkligheten bliva

en ren gåva till jordägarna. Genom att gator och ledningar anordnas för ett

område stiger jorden betydligt i värde och värdestegringen uppgår som regel

till minst lika stort belopp som gatu- och ledningskostnaderna. Denna värdestegring

är givetvis lika stor vare sig staden eller de enskilda jordägarna bekosta

gator och ledningar och priserna på de färdigställda tomterna komma i

båda fallen att bliva desamma. En annan sak är, att det inom såväl Lundby

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

57

som örgrytc finnas åtskilliga jordägare, vilka i spekulationssyfte inköpt sin

jord cell därvid betalt ett för högt pris. Såsom jag förut nämnt hava köparna

vid inköpen ofta värderat jorden i förhållande till värdet å reglerade med

gator och ledningar försedda tomter med förbiseende av att det ar förenat

med kostnader att få den oreglerade jorden iordningställd till sådana tomter.

Följden härav har blivit, att priset mången gång satis så högt, att värdestegringen

å densamma efter dess iordningställande med gator och ledningar knappast

kan beräknas bliva så stor, att värdestegringen betäcker gata- och ledningskostnaderna.

De, som sålt sådan jord, hava med andra ord lyckats i förväg

uttaga en del av den värdestegring, som uppkommer genom gators och

ledningars utläggning. Det är givet, att jordägare, vilka förvärvat sin jord

under sådana förhållanden, med all makt skola söka att få kostnaderna för

gator och ledningar överflyttade på staden. Men staden torde knappast hava

någon anledning att hålla dem skadeslösa för en felaktig spekulation. Den övervägande

delen av jorden torde dock icke stå respektive ägare i högre pris, än

att jorden mycket väl tål att belastas med kostnader för gator och ledningar

och dessutom kan lämna ägaren en icke obetydlig vinst. Detta gäller givetvis

först och främst sådan jord, som ej varit föremål för spekulation. Men även

i fråga, om spekulations jorden torde det pris, vari jorden står vederbörande

ägare, oftast icke vara högre, än att jorden kan bära gatu- och ledningskostnaderna.

Härpå har man bevis i åtskilliga av de överenskommelser, som träffats

mellan staden och enskilda tomtbolag.

Svenska stadsförbundets styrelse: I överensstämmelse med den uppfattning,

styrelsen förut uttalat, tillstyrker styrelsen på det livligaste åtgärders vidtagande

i syfte att förslaget snarast måtte upphöjas till lag. Bärande skäl

torde ej finnas att låta anstå med reglering av den s. k. speciella bidragsskyldigheten

för gatuväsendet och därmed sammanhängande uppgifter till den

måhända ganska avlägsna tidpunkt, då en fullständig revision av stadsplaneoch

byggnadslagstiftningen kan bliva verklighet. De otillräckliga möjligheter,

som nu erbjuda sig, när det gäller att efter rationella grunder fördela kostnaderna

för stadsplaners genomförande mellan vederbörande samhällen och

fastighetsägare, utgöra otvivelaktigt ett av de allra svåraste hindren för en

ordnad samhällsbildning. Tydligen skulle eu lagstiftning av här ifrågasatt

slag i många fall avlägsna detta hinder och därmed underlätta tillkomsten

av erforderliga nya stadsplaner. Då bidragsskyldighetens legala reglering

sålunda är ägnad att ur allmän synpunkt medföra betydande gagn, bör enligt

styrelsens mening denna angelägenhet icke vidare undanskjutas utan bringas

till avgörande i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Kommunaltekniska föreningens styrelse: Det nu föreliggande lagförslaget

överlämnar till städerna själva att besluta om de närmare grunder, efter vilka

kostnaderna för gatuhållningen skola på tomtägarna fördelas, samt om tid och

ordning för ersättningens utgörande. Lägges därvid på tomtägare skyldighet,

som dem tidigare icke ålegat, skall ärendet underställas Konungens prövning.

Denna lagförslagets huvudprincip synes styrelsen vara under rådande förhållanden

lämplig med hänsyn till de växlande lokala bestämmelserna för gatuhållning

och därmed samhörande frågor.

Stockholms fastighetsägareförening: Att fastighetsägarna mer än övriga skattedragare

skulle vara skyldiga att kontribuera till gatuhållningen synes förestavas

av den allmänt spridda åsikten att fastighetsägarna skulle hava större

fördel av gatunätet än andra medborgare, en åsikt som torde ligga till grund

för det hela föreliggande lagförslaget och av reformivrare i tid och otid framhålles

som självklar. Denna som »självklar» ansedda sats är emellertid högst

felaktig. Fastighetsägaren driver numera i regel såsom näringsfång lägenhetsutliyrning

och denna näringsutövning är givetvis i viss mån beroende av

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ls proposition nr £09.

gatuunderhallet. Men det är icke svårt att påvisa andra grupper av enskilda

och. näringsidkare, vilka härutinnan ha,va ett betydligt mycket större intresse,

exempelvis företag, som forsla personer eller gods med vagnar, lastbilar eller

omnibusar och som utan tvivel åstadkomma det mesta av den slitning av gatorna,

som nödvändiggör stora kostnader för dessas byggande och underhåll.

Ofta har, såsom många gånger framhållits, fastighetsägaren direkt skada av

denna trafik, på grund av det buller och de skakningar densamma åstadkommer

en skada som kan medföra stora förluster. Att märka är, att fastighetsägarna

ej nöta eller smutsa gatorna mer än andra invånare, exempelvis industriföretag,

reparationsverkstäder, åkeriägare, torghandlare, reklamutdelare m. fl., snarare

mindre, och det är långt ifrån givet att de ivrigast trafikerade och för

slitning mest utsatta gatudelarna äro de för fastighetsägarna mest ekonomiskt

inbringande. Bullrande, genomgående och stark trafik är exempelvis ur butiks-

och bostadssynpunkt icke till fördel och tendensen för stadsbildning torde

för framtiden bliva ett särskiljande mellan traiikleder och bostads- och butiksgator.

Föreningen vill i detta sammanhang även framhålla, att kloakväsendets

underhåll och fullkomnande, likaväl som tillhandahållandet av friskt och hälsosamt

vatten, ar en allmän, hygienisk och social samhällsuppgift, av största vikt

för kommunens samtliga medlemmars sundhet och trevnad, icke enbart för fastighetsägarnas.

Genom den föreslagna lagen skulle uppstå det egendomliga förhållandet,

, att en del av kostnaderna för gators anläggning och underhåll skulle

betalas av fastigheterna, en annan del betalas av skattemedel, van även de få

deltaga, som drabbas av lagen. När lagen vant tillämpad några år kommer

ganska visst förslag att framställas om densammas utvidgande att omfatta

kostnader även för andra ledningar än kloakledningar och sannolikt kommer att

inryckas även gamla gator, till och med där fastighetsägarna fått lösa sig till

»likställighet», till vilket senare skall återkommas. Alldeles säkert kan man vänta

sig, som en följd av detta övervältrande pa en klass av skattedragare, att den

nu ofta, exempelvis i Stockholm och sannolikt även i andra städer, förekommande

bristen pa samarbete mellan olika organ, vilken brist visar sig i gatornas

upprivande och återställande för ett ändamål, kort lid efteråt följd av

samma åtgärder för ett annat ändamål, kommer att bliva än mera framträdande,

då kostnaderna helt eller delvis tagas ut av fastighetsägarna. Man torde ej

misstaga sig, om man ser åtminstone en av orsakerna till att denna fråga nu

framkommit, i den omständigheten, att städerna tenderat att utbreda sig över

allt för vidsträckta områden och därvid i stor utsträckning invecklats uti

subventioneringsverksamhet beträffande särskilt nyanlagda trädgårds- och villastäder,

vilken verksamhet redan medfört för städerna betydande utgifter och

säkerligen under den närmaste framtiden kommer att förorsaka vissa städer

högst avsevärda förluster. Kommunalrepresentationerna synas i många fall

ej hava gjort klart för sig, att denna politik kommer att medföra mindre angenäma

följder på debetsedlarna, och då det nu är en allmän fordran alt dessas

belopp måste siinkas, är man angelägen om, att kunna på fastighetsägarna avlasta

en besvärande del av kommunens utgifter för att på så sätt finna en utväg

att icke nödgas alltför mycket öka skattebördan. Man glömmer emellertid

därvid, att vad kommunen på så sätt slipper ifrån att utdebitera såsom skatt,

nödgas fastighetsägaren uttaga genom hyresförhöjning, och det må klart och

tydligt sägas.ifrån alt det enligt föreningens åsikt alldeles icke kan vara klok

politik att stifta lagar, som ofrånkomligen måste medföra hyresförhöjningar.

På grund härav får föreningen bestämt avråda från den föreslagna lagstiftningen

i nu föreliggande lydelse. Det förefaller emellertid att den tanke,

som ligger till grund för denna lagstiftning, kan vara berättigad försåvitt densamma

avser exploatering av förut ej stadsplanelagda områden, dock under förutsättning

att redan träffade avtal mellan kommunen och enskilda, markägare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20!r.

59

genom lagstiftningen icke komma att kränkas. Uppstår fråga om läggande av

stadsplan över område, som förut ej varit stadsplanebelagt, kan nämligen genom

en dylik åtgärd för markägarna inom området uppstå så stora fördelar, att

dessa markägare rättvisligen böra till staden utgiva en mot den vunna fördelen

svarande kompensation. I praktiken torde i många fall denna angelägenhet

hava ordnats på så sätt, att markägarna avgiftsfritt som kompensation till

staden överlåtit gatumarken, försedd med behörig gatubeläggning och nödiga

ledningar. Där så icke skett bör emellertid enligt föreningens åsikt icke stadsfullmäktige

utan en opartisk nämnd, om vars tillsättande lagbestämmelser böra

givas, avväga intresset för stadsplanens läggande mellan kommunen och markägarna

och mellan markägarna inbördes, därvid avgörandet bör ske med hänsyn

till den fördel, envar kan förväntas hava av stadsplanens genomförande. Uppskattningsnämndens

beslut böra kunna överklagas hos Konungens befallningshavande

och hos Konungen. Sedan rättsförhållandena i samband med stadsplans

läggande blivit i nu angiven ordning reglerad mellan markägare och

kommun, bör kommunen hava skyldighet ombesörja all vidare gatläggning,

gatuunderhåll och ledningsunderhåll samt gaturenhållning. Stockholms fastighetsägare

hava genom erläggande av dryga löseskillingar redan friköpt sig

från såväl gaturenhållningsbesväret som gatuläggningskostnader m. in. Från

skyldigheten att ersätta gatuanläggning hava stadens fastighetsägare enligt

bestämmelserna i Kungl. brevet av den 24 april 1868 friköpt sig mot en till

åtskilliga miljoner kronor uppgående löseskilling, vilken löseskilling, åtföljd

såsom den var av ett överlåtande till kommunen av åtskilliga fastigheter och

annan egendom, säkerligen nu med tillagd ränteavkastning får anses representera

ett synnerligen respektingivande kapitalvärde. Enligt bestämmelserna i

Kungl. brevet skall gälla, att i den mån kostnaderna för nattbevakning, fattighus,

inkvartering, båtsmanshåll, flätning aning och gatubelysning ej kunna bestridas

med ett av fastigheterna efter 2 rdr för 1,000 rdrs taxeringsvärde utgående

årligt bidrag, vad därutöver erfordras utdebiteras å kommunens samtliga

skattskyldiga medlemmar efter den i gällande kommunalförordning stadgade

allmänna grund. Beträffande hela den genom bestämmelserna i Kungl. brevet

fastställda transaktionen är att märka, att med densamma åsyftats att mot

särskilt vederlag från fastighetsägarnas sida tillförsäkra dem full likställighet

med kommunens övriga skattedragande medlemmar i bl. a. bestridandet

av gatuläggningskostnaderna. Att, såsom nu föreslås, ånyo ålägga visserligen

icke alla fastighetsägare i huvudstaden, men dock en ej obetydlig del. att betala

gatuläggningskostnad, från vilken fastighetsägarna såsom samhällsklass

friköpt sig, synes föga överensstämmande med rättvisan, och den farhågan

har på många håll uttalats, att om nu ägare av tomt vid ny gata drabbas av

gatukostnader, torde i likställighetssträvandets namn snart yrkande framkomma

att enahanda tunga skall bäras av samtliga huvudstadens fastighetsägare.

Föreningen nödgas å huvudstadens fastighetsägares vägnar bestämt protestera

mot att först få mot dryg löseskilling förvärva rätten till likställighet

med andra skattedragare och därefter ånyo åter påläggas helt eller delvis det

onus, från vilket friköp ägt rum.

Sveriges fastighetsägareförbund: Genom förslaget synes man vilja återgå

till äldre principer, som flerstädes redan frångåtts och gå vidare på vägen att

beskatta fastighetsägarna som klass och pålägga dem den ena bördan efter den

andra, oavsett om de mera än andra hava gagn av de anordningar, som måste

finnas i ett ordnat samhälle. Denna tendens torde hava framkallats, dels

därav, att fastighetsvärdet, särskilt markvärdet ofta stiger genom vissa samhällets

åtgärder, såsom framdrangandet av gator och ledningar, dels av en

benägenhet att draga så mycket som möjligt av ett samhälles utgifter från beskattningen

och överflytta dem på fastigheterna, eu benägenhet, som samman
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj ds proposition nr 200.

hänger med den säkerhet fastigheterna erbjuda att medlen verkligen kunna

indrivas. Yad stegringen av fastighetsvärdet beträffar, så är att märka, att

denna, där den inträffar, kommer till synes vid taxeringen och blir beskattad i

vanlig ordning. Det bör icke heller förbises, att om en stad har dryga kostnader

för att åstadkomma gator, så hava fastighetsägarna ännu större kostnader

för att åstadkomma de fastigheter, som ligga invid gatorna och utan vilka

gatorna icke hava något värde. En stad får sitt huvudsakliga värde genom

fastigheterna, dess bästa beskattningsobjekt och dess avnämare av elektrisk

ström, gas och vatten, till vars framförande och distribuering gatorna bland

annat tjäna med monopolistisk rätt för samhället. Det torde vara minst lika

viktigt att genom lagstiftningsåtgärder underlätta fastighetsbildandet och byggandet

genom enskilda företagare med relativt mindre resurser, som att underlätta

anordnandet av gator för samhällena med dess större möjligheter att anskaffa

kapital och täcka sina utgifter. Säkert är, att den föreslagna lagen är

ägnad att i hög grad hämma byggnadsverksamheten. Vad beträffar benägenheten

att täcka en del av städernas utgifter genom beskattning av en viss klass

i stället för genom’ allmän uttaxering, så är den lätt förklarlig, men den är

därför ingalunda försvarlig och åtgärder av dylik art måste få en menlig

inverkan på sparsamheten och ansvarskänslan hos en kommunalförvaltning, på

vilken i allmänhet endast respekten för skattedragarna i gemen och strävan att

hålla ned kommunalskatten kan utöva den oftast välbehövliga tillbakahållande

verkan i fråga om samhällsutgifterna. Fastighetsägarna hava, säkerligen till

skada för.det allmänna, oftast mycket ringa inflytande på såväl den kommunala

som statliga förvaltningen och de skulle tydligtvis komma att så gott som

helt och hållet sakna inflytande på de dryga kostnader, som genom den föreslagna

lagen skulle kunna påläggas dem. Särdeles anmärkningsvärt synes det,

att ett så djupt ingripande lagförslag som det ifrågavarande icke angiver

några som helst direktiv för de förslag, som stadsfullmäktige skola, låta

uppgöra, och vilka skola »angiva grunder för beräkning av den kostnad, som

skall påföras tomtägarna och dess fördelning dem emellan samt tid och ordning

för ersättningens utgivande». Det är möjligt, att man tänkt sig, att dessa

direktiv skola givas av Kungl. Maj:t i form av kungörelse eller förordning.

Här är fältet öppet för diverse antaganden och det synes icke uteslutet, snarare

högst antagligt, att en hel del olika bestämmelser komma att bliva rådande,

till och med inom ett och samma samhälle. Redan den dualism borde väcka

betänkligheter, vilken skulle uppstå därigenom att vissa gator i ett samhälle

skulle anläggas och underhållas på, samhällets bekostnad och kostnaderna

uttagas skattevägen, medan åter andra skulle bekostas av fastighetsägare,

vilka dessutom — något som bör särskilt betonas — skulle med skatt bidraga

även till övriga gators anläggning och underhåll och vilka sålunda finge betala

på två vägar för samhällsnyttigheter, som komma alla innevånare till gagn och

många innevånare till vida större gagn iin fastighetsägarna såsom sådana.

Ännu mera betänkligheter borde det väcka, att ingenting föreskrives om en

nämnd för uppgörande av dessa förslag, så sammansatt att fastighetsägarna

bleve vederbörligen representerade. Säkerligen skulle i många fall fördelningen

av kostnaderna komma att ske på samma summariska sätt, som'' nu i allmänhet

torde tillämpas i fråga om ersättandet av kostnaderna för gatumark.

Nu föreslås emellertid i särskild lagstiftning ännu mera, otillfredsställande bestämmelser

utan angivande av några rättsgrunder för fördelning och uttaxerande

av de dryga pålagor, som kunna bliva en följd av denna lagstiftning.

Man synes föreställa sig, att fastighetsägaren alltid och under alla förhållanden

kan fullgöra vilka och huru dryga beskattningar man än pålägger honom.

Men är det så alldeles säkert, att han kan det? En stad kan taga upp lån och

använda dem för olika ändamål, bland annat till att anlägga gator. Dessa

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

61

gator bliva då betalade i samma mån som därtill använda lånebelopp amorteras.

Men ersättning såväl för gatumarken som för gatuanläggningen kan staden

uttaga av fastighetsägare, det förra så snart fastigheten blivit bebyggd, det

senare i den ordning, som kan bliva fastställd, och båda delarna oavsett om

fastigheten blivit uthyrd eller över huvud taget ger någon avkastning. Det

bör härvid bemärkas, att på fastighetens avkastningsförmåga har stadens

mark- och bostadspolitik ett väsentligt inflytande, som t. o. in. kan bliva i detta

avseende ödesdigert. Upptagande av nya trafikleder kan exempelvis medföra

trafikförskjutningar, som kunna verka i hög grad deprimerande på fastighetsavkastningen

utmed äldre trafikleder, och den subventionerade byggnadsverksamheten

kan komma att medföra stora rubbningar i samma avseende. Utan

tvivel skulle denna lag komma att få en mycket vittgående inverkan på städernas

mark- och bostadspolitik. Tidigare har denna oftast karakteriserats

av stor försiktighet, som tillsammans med andra omständigheter lett till ett

stundom alltför hopträngt och ohygieniskt byggande. På senare tider har tendensen

gått i motsatt riktning, till en alltför kraftig expansion. Det skulle

vara välgörande för städernas ekonomi och för en stund utveckling, om man

följde en medelväg mellan dessa båda utvecklingsriktningar. Men nu föreslagna

lagstadganden skulle med visshet komma att leda till en stegrad expansion,

med därav försämrad kommunal ekonomi. På grund av vad här ovan

framhållits, får förbundet hemställa., att det nu framlagda lagförslaget ej måtte

av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen.

Konungens befallning skavande i Östergötlands län: Förslagets benämning Detalj
täcker

ej fullt dess innehåll, i det att ärenden om bidrag till kloakledningar ''• ,m^rn,n

knappast kunna hänföras till frågor om gatuhållningsskyldighet.

Kammarrätten: Lagens rubrik bör ändras exempelvis till »lag om särskild Rubriketi

bidragsskyldighet för gatuhållning in. in. i städer och vissa samhällen».^ Det''"

kan ifrågasättas om icke föreskrifterna om proceduren lämpligen böra skiljas

från de materiella bestämmelserna och bilda en särskild §.

Drätselkammaren i Norrköping: Städernas kostnader för vatten- och elekfriska

ledningar o. d. äro visserligen icke upptagna, men hava de sakkunniga

härvidlag tydligen förmenat, antingen att städerna genom särskilda förbruk- m

ningsavgifter skulle åtminstone i viss mån få sina utgifter ersatta eller ock att

kostnaderna för vissa av dessa anordningar icke äro av större betydenhet. I

praktiken och med hänsyn till den oklarhet, som gör sig gällande i fråga om

möjligheten för kommun att kunna ålägga sina invånare avgifter efter olika

beräkningsgrunder, kunna dock svårigheter tänkas uppstå för städerna att

utan stöd i lag få dessa kostnader ersätta.

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: A ätten-, gas- och

elektriska ledningar äro ej upptagna. I den mån kostnaderna för ledningarna

ej beräknas skola förräntas genom utgående konsumtionsavgifter, torde kunna

fordras, att vederbörlig anpart av desamma bäras av tomtägarna. Det framgår

ej om de sakkunniga dela denna åsikt. Då det emellertid torde stå kommunerna

öppet att i respektive reglementen inrymma de bestämmelser ang. täckande

av stadens anläggningskostnader, som kunna finnas erforderliga, har nämnden

ej velat påyrka förslagets komplettering härutinnan.

Borgmästaren Lindhagen: Någon anledning att från lagen undantaga omkostnaderna

för vattenledning, som ej gottgöras med servisavgifter, finnes icke.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadsingenjören: Att ej

vatten-, gas- och andra ledningar, som normalt tillhöra en gatas utrustning,

jämställts med kloakledning torde väl bero på, att staden anses kunna i av
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

gifterna för distribution av vatten, gas m. m. inräkna även kostnaderna för

erforderliga ledningar och deras underhåll.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av fastighetsdirektören: Anledning

saknas att frånkänna stad rätt att av jordägare uttaga även ersättning för

ledningar för gatubelysning.

Kommunaltekniska föreningen = fastighetsnämnden.

• Tomt* och Konungens befallningshavande i Västerbottens län: Orden i 1 § »tomt» och

mtägare». »tomtägare» torde böra utbytas mot andra t. ex. »mark» och »markägare». De

förra uttrycken synas giva vid handen, att tomtindelning av kvarter, som beröres

av gata, verkligen ägt rum. innan gatan anlägges. Detta är dock icke

visst och under sådant förhållande motsvarar ordet »tomt» icke det lagtekniska

begreppet.

Tidpunkten Kommunaltekniska föreningen: Skulle meningen vara att bidraget liksom

mn»e«7“ä7-gatumarksersättnillg icke ?kulle kunna utkrävas, förrän nybyggnad blivit å

dande. fonden uppförd, får föreningen yrka sådan ändring, att kommunen erhåller

möjlighet att ålägga tomtägare att utgiva eller ställa säkerhet för gatuhållningsbidraget,

så snart denne efter gatans färdigställande framför tomten vill .

betjäna sig av^någon av de i gatan framdragna ledningarna. Eljest finge stä- *

derna vänta på ersättning under oberäknelig tid.

Retroakti- Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Det förutsattes, att

vltcL den omständigheten, att en gata sammanfaller med av staden före stadsplans

fastställande i behörigt skick iordningställd och till allmänt begagnande upplåten

väg, icke må utgöra hinder för att staden skall äga rätt till ersättning

i samma omfattning, som om gatan anlagts efter det stadsplan fastställts. Det

synes nämligen icke vara rättvist och billigt, om staden vid ett framtida stadsplaneläggande

icke ägde möjlighet att utkräva ersättning för de allmänna vägar

inom enskild mark å stadens ytterområden, som staden, oaktat stadsplan ej

tinnes fastställd, funnit sig nödsakad att anlägga.

Borgmästaren Lindhagen: Lagens retroaktiva verkan med nödiga förbehåll

även på områden, som inom en viss nära förfluten tid blivit stadsplanelagda,

synes vara ett rimligt önskemål.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadsingenjören: Det förefaller

skäligt, att staden far rätt att uttaga bidrag till kostnaderna för sådana

gator, som efter stadsplanelagens ikraftträdande den 1 januari 1908 blivit

upplåtna utan att skyldighet enligt lag härtill förelegat.

Kommunaltekniska föreningen: I 1 §:s andra stycke insattes i st. för i förslaget

befintligt uttryck »enligt 1: 34 FBL i behörigt skick upplåtits eller

skolat upplåtas». Åtskilliga kommuner hava nämligen i väntan på lagstiftningen

sett sig nödsakade att trots franvaron av stadsplan inom vissa, områden

nedlägga avsevärda kostnader på gatu- och ledningsarbeten, utan att någon

skyldighet därtill funnits. Staden borde äga utkräva bidrag även för sådana

redan utförda arbeten. Jämväl inom fastställd stadsplan borde lagen retroaktivt

gälla arbeten, som staden utan att någon skyldighet därtill ålegat staden

utfört.

Byggnadsnämnden i Askersund: Att tomtägare ej bör avfordras ersättning

för redan före bestämmelsens antagande havda kostnader å gatan är fullt berättigat,

men om, såsom är vanligt, gatan iordningställts endast provisoriskt

eller på ett enklare sätt, synes det ej oberättigat, att tomtägare tillförbindes

kostnaden för senare arbeten å gatans förbättring. Något annat skäl emot

tomtägares skyldighet att deltaga i kostnad för gata, som redan före beslutet

skolat hava upplåtits, kan nämnden ej finna än att tomtägarens rättsliga ställ
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

63

ning skulle anses fixerad genom stadsplanens fastställande, men av samma

skäl skulle samtliga områden inom den fastställda stadsplanen uteslutas från

inverkan av ifrågavarande bestämmelser, vilken konsekvens i förslaget emellertid

ej kommit till synes.

Stockholms fastighetsägareförening: Det borde klart uttryckas, att ägare Vidgning av

av tomt vid gammal gata, som vidgas, ej skall drabbas av ersättningsskyl- gammal

digliet. ^ata.

Konungens befallning shav ande i Östergötlands län: Möjligen hade det varit Bidragsskylvälbetänkt,

om något större åtskillnad kunnat göras mellan å ena sidan gator dighet betr.

samt å andra sidan torg och andra dylika allmänna platser, som i högre grad 019''

än gator gagna stadens invånare i gemen.

Konungens befallningshavande i Blekinge län: Uttryckligt stadgande bör

meddelas om samhälles skyldighet att bekosta anläggning av torg och annan

allmän plats, såvitt detta ej ålagts tomtägarna.

Byggnadsstyrelsen: Ordalydelsen synes giva vid handen, att tomtägares bi- Bidragsskyldragsskyldighet

skulle vara begränsad till den del av gatan, som ligger digheten bär

intill hans tomt. En ändring torde böra ske så att kostnaden kan efter någon grän -

lämplig grund fördelas å samtliga tomtägare inom ett för ändamålet avpassat sande gatuområde.

område.

Fastighet snämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Tomterna borde få

belastas i förhållande till sin utnyttjningsbarhet. En tomt, som må bebyggas

med sammanhängande flervåningshus, bör sålunda oavsett arealen erlägga

större avgift för gatuhållningen än en tomt, avsedd för mindre enfamiljshus.

Lagtexten bör för att möjliggöra detta förtydligas.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadsingenjören: Det rationella,

ja, rent av enda i praktiken genomförbara torde vara att kostnaderna

för samtliga gator inom viss i stadsplanehänseende enhetlig rayon sammanräknas,

varefter bestämmes, hur stor del som belöper sig på hela tomtmarken inom

sagda rayon. Den kostnad, som faller på tomtmarken, fördelas sedermera på

de olika tomterna efter vissa enhetliga normer såsom storlek, värde, utnyttjningsbarhet

etc.

Kommunaltekniska föreningen: Fördelning bör ske för hela stadsområdet,

men i varje fall åtminstone inom ett med lämpliga gränser avdelat stadsplaneområde

efter sådana grunder att hänsyn tages till tomternas areal, befintlig

bebyggelse och möjlighet att utnyttjas enligt stadsplanen samt den större eller

mindre värdeökning, stadsplanens genomförande kan beräknas medföra. Någon

generell regel kan ej givas utan bör var kommun med hänsyn till lokala förhållanden

söka erhålla en rättvis fördelningsgrund. 1 1 § första stycket borde

orden »vid gata i stad» uteslutas och efterföljande ordet »gatan» utbytas mot

»gata».

Konungens befallning shavande i Kronobergs län: I anledning av yppad Lokal be
tvekan,

huruvida beslut om bidragsskyldighet måste avse hela samhällets om- gräfning

råde eller kunde begränsas till endast viss del därav, hava de sakkunniga uttalat,

att då bestämmelsernas avfattning ej torde kunna anses påfordra den Sheten''

förra tolkningen, hinder icke borde möta mot en lokalt avgränsad tillämpning

av desamma. Konungens befallningshavande anser övervägande skäl tala för

att bidragsskyldighet skall avse hela samhällets område. En differentiering

kunde tänkas innebära frestelse till missbruk.

Kammarrätten: Av de sakkunnigas betänkande framgår, att de ansett, att

beslut om bidragsskyldighet må kunna inskränkas till viss del av stads område.

Detta torde i lagen böra uttryckligen angivas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förhållanden,

som

minska bidragsskyldighet.

Förberedande

åtgärder.

Kvalificerad

majoritet.

Underställning

av

stadsfullmäktiges

beslut.

Konungens befallning skärande i Göteborgs och Bohus län: Även andra

omständigheter än ändring av naturligt höjdläge kunna föranleda, att ett samhälle

anser sig böra anordna en gata på ett dyrbarare sätt än som är erforderligt

för tillfredsställande av de närbelägna tomternas behov. I den härigenom

uppkomna merkostnaden torde väl knappast något rimligt skäl föreligga att

låta tomtägarna deltaga. Erinran därom torde böra intagas i lagen.

Konungens befallning skavande i Örebro län: Efter »markens naturliga

höjdläge» borde tilläggas »dock att härigenom inskränkning icke sker i den

skyldighet i ifrågavarande hänseende, som i vissa städer enligt därstädes tilllämpade

bestämmelser må åligga tomtägare».

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Inskränkningen i bidragsskyldighet

bör endast avse större bergskärningar och bankfyllningar för

huvudtrafikleder och ej sprängnings- och fyllningsarbeten för de lokala vägarna.

Därest kostnaderna fördelas på ett större område och möjlighet beredes att

anpassa bidragen efter tomternas utnyttjningsbarhet, torde nämligen inverkan

i kostnadshänseende av profilregleringar av sist angivna slag bliva av mindre

betydelse.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadslag enjör en: Uttrycket

»utan motsvarande fördel för tomts bebyggande» torde få anses hava den innebörd,

att kostnaderna för sprängnings-, schaktnings- och fyllningsarbeten för

de lokala gatorna i regel skola påvila tomterna men däremot ej kostnaderna

för större _ skärningar och bankfyllningar i huvudtrafikleder o. d. Detta

framgår ej tydligt av formuleringen, varför denna bör förtydligas. Därtill

hör »gatans höjdläge» utbytas mot »gatas höjdläge», ty i annat fall får man

aen uppfattningen, att gatukostnaderna för en viss tomt endast bestämmas

av ga tudelen omedelbart intill tomten.

Kommunaltekniska föreningen: Inskränkningen i bidrags skyldighet vid

ändring i höjdläge borde helt bortfalla. Bestämmelsen skulle icke kunna tilllämpas

i praktiken utan ständiga tvister med tomtägare, vilka kunna hava en

mot kommunen stridande uppfattning av den gräns, vid vilken gatans höjdläge

kan menligt inverka på tomtens bebyggande. Bestämmelsens formulering förhindrar

icke, att tomtägarna vid bedömandet av de olägenheter, de förmena sig

hava av gatans avvikande i höjdläge, även kunna anlägga estetiska synpunkter.

Det kan ifrågasättas, om det ej ligger i varje tomtägares intresse att gatans

profilering sker i enlighet med trafikens krav.

Överståthallarämbetet: Ämbetet borde ej hava att avgiva förberedande yttrande

i frågan, i vilken stadsfullmäktige sedan skulle besluta.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadslag en jör en: I fråga

om bestämmelserna om utredningens och förslagets kungörande och utställande

för allmänheten är det ur flera synpunkter önskvärt, att dessa bringas i full

överensstämmelse med vad som i detta hänseende gäller i fråga om stadsplan

och särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Det kan ifrågasättas, om

ej i analogi med vad som angående befrielse att bidraga till visst företag stadgats

i 33 § 2 mom. lagen om landsting kvalificerad majoritet bör fordras för

sådant beslut, varigenom tomtägare ålägges skyldighet, som icke tidigare ålegat

honom.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län: Det kan ifrågasättas, huruvida

icke stadsfullmäktiges beslut med hänsyn till dess karaktär av’ordmngsstadgande

bör underställas statlig myndighet även om ny skyldighet ej

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

65

genom detsamma pålägges. I sistberörda fall synes dock möjligen kunna vara

tillfyllest, att beslutet underställes Konungens befallningshavandes prövning.

Overståthållarämbetet: När de sakkunniga velat skydda tomtägarna hava

de valt en utväg, som måste betecknas som den sämsta möjliga nämligen prövning

av Kungl. Maj:t. Vidare vore anmärkningsvärt, att det ej är tal om rättssynpunkten

utan allenast om »skäliga» krav på rättvisa och billighet. Det är

alldeles tydligt, att de sakkunniga endast haft tanke på vad representationens

beslut innebär för framtiden, men icke på beslutets förhållande till föregående

avtal eller överenskommelse. Följden har blivit att man långt ifrån att skydda

tomtägarna lyckats åstadkomma precis motsatsen. Om ingen sådan bestämmelse

som nu föreslagits förefunnes, så hade varje tomtägare rätt att i vederbörlig

ordning hos Konungens befallningshavande och regeringsrätten överklaga

detsamma såsom kränkande hans enskilda rätt och i sista hand få saken

prövad av domstol. Nu däremot skulle det till en början icke bliva möjligt att

överklaga beslutet, då detsamma endast kan anses innefatta ett förslag till bestämmelse,

som för att bliva gällande skall av Kungl. Maj:t fastställas och

som, därest det blir sålunda fastställt, måste gälla, även om det kränker enskilds

rätt så mycket som helst. Värre kan man således svårligen avfatta

föreskriften än som här skett. Det synes tillrådligt att alldeles avstå från

Kungl. Maj:ts prövning och lämna tomtägarna tillfälle att enligt nu gällande

ordning bevaka sin rätt. De övriga här ovan nämnda instanserna bliva då i

tillfälle att undersöka, huruvida tomtägarens rätt blivit kränkt vare sig med

hänsyn till förut ingångna överenskommelser eller på grund av själva beslutets

egen innebörd.

Konungens befallningshavande i Västmanlands lön: Förslaget bör kom
pletteras

med vissa normerande materiella regler för gatuhållningsskyldighetens

utgörande och fördelning eller åtminstone med en viss lagfästad begränsning

av de skyldigheter, som må kunna åläggas tomtägarna.

Fasti g het snämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Det är angeläget, att

f rågan ^om stadens möjlighet att av tomtägarna uttaga bidrag för ifrågavarande

ändamål lösgöres från beroendet av äldre, för nutida uppgifter otjänliga kostnadsregleringar.

Frågan bör lämnas åt kommunens eget avgörande allenast

med den inskränkning att åt Kungl. Maj:t förbehålles att pröva skäligheten

av de bidrag staden önskar avkräva tomtägare inom samhället i dess helhet

eller vissa delar därav. Det synes för Stockholms stads del vara av stor vikt,

att lagen på ifrågavarande punkt ej erhåller en formulering, som kan komma

att utgöra hinder för staden att oberoende av för staden gällande likställighetsöverenskommelse

uttaga bidrag, varom här är fråga.

Borgmästaren Lindhagen: Det måste förordas, att förslaget åtminstone stabiliseras

sa mycket att därav klart framgår, att rättvisa och billighet skola

gälla och vad därutinnan blivit fastslaget icke får av regeringen rubbas. I

motiven bör dessutom saken närmare klarläggas.

Konungens befallningshavande i Stockholms län: Förbudet bör inträda au
tomatiskt,

vadan sista stycket bör ändras sålunda »Tomtägare, som är pliktig

ersätta staden på tomten belöpande anläggningskostnad, må icke å tomten företaga»

etc.

Magistraten i TJppsala: Det förefaller naturligare att, i analogi med vad som

gäller i fråga om tomtägares skyldighet att lösa gatumark, omedelbart i lagen

stadga förbud mot nybyggnad till säkerhet för ersättningens utfående.

Konungens befallningshavande i Uppsala län: Utvägen att genom nybyggnadsförbud

framtvinga betalning eller säkerhet synes icke tilltalande. 1 och

för sig är det sålunda relativt fördelaktigt, att bestämmelsen härom åtminstone

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 samt. 178 höft. (Xr 200.) 5

Kj/hygg
nadsför
budet.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Redaktiotionell

anmärkning.

Kloakled
ning.

St adg andena

höra

avse jämväl

område utom

stadsplan.

Omläggning

av kloakledning.

Retroalctivi
tcten.

ej gjorts ovillkorlig, ehuru därigenom uppkommit den av magistraten anmärkta

olikheten mot vissa föreskrifter i fastighetsbildningslagen.

Magistraten, byggnadsnämnden och drätselkammaren i Örebro: Det vore ej

tydligt, om ett generellt förbud beträffande samtliga tomter med ersättningsskyldighet

kunde meddelas.

Byggnadsnämnden i A sker sund: Om byggnadsförbud bibehölles såsom

tvångsmedel, borde det inträda automatiskt. Men vilka tvångsmedel skola till

gripas gentemot bebyggd tomt? Det hade varit lyckligt, om kommunens fordringar

för gatuanläggning kunnat beredas en förmånsberättigad ställning uti

tomten.

Konungens befallning skapande i Örebro län: Förbudets meddelande bör anförtros

överexekutor eller eventuellt Konungens befallningshavande.

Stadsarkitekten i Gävle: (hiskligt vore, om bestämmelsen om nybyggnadsförbud

kunde ersättas med en mera effektiv, som gav möjlighet att erhålla ersättning

för ägare, som bebyggt sin tomt, innan den lades under stadsplan.

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Formuleringen giver

möjlighet till den tolkningen att framställningen skall ske vid varje tillfälle, då

byggnadslov begäres. Framställningen bör kunna ske en gång för alla för

samtliga tomter, som beröras eller komma att beröras av beslut om ersättningsskyldighet.

Det vore dock lämpligast, om lagen utan vidare fastsloge dylikt

byggnadsförbud.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadslagenjören = fastighetsnämnden.

Kommunaltekniska föreningen = fastighetsnämnden.

Konungens befallningshavande i Stockholms län: 1 § första stycket sista

punkten bör lyda: »Vad nu sagts om gata» etc. I 1 § sista stycket bör det heta

»tomtägare, som» i stället för »ägare av tomt, som».

Magistraten, byggnadsnämnden och drätselkammaren i Örebro: Huruvida

med kloakledning avses även ledning för dag- och regnvatten är oklart. Tredje

stycket synes giva vid handen, att med kloakledning kan avses även ledning för

dag- eller regnvatten. Å andra sidan lämnar emellertid 8 kap. 1 § 2 st. vattenlagen

en definition av kloakledning, enligt vilken med dylik ledning icke torde

avses ledning^för avledande av allenast dag- eller regnvatten. Med hänsyn härtill

och då mångenstädes liksom i Örebro helt skilda ledningssystem användas

för avledande av spillvatten och rör avledande av dag- eller regnvatten, torde

ett förtydligande vara av nöden.

Konungens befallningshavande i Örebro län gör samma anmärkning.

Magistraten i Linköping: Magistraten skulle för sin del gärna se att bestämmelserna

om kloakledning utsträcktes att gälla utom städernas planlagda område.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län anser anmärkningen vara

värd allt beaktande.

Stockholms fastighet sä g ar förening: Uttrycklig bestämmelse bör lämnas därom,

att kostnad för underhåll, ändring i sträckningen, förstoring eller ombyggmng

av befintlig kloakledning ej må påföras fastighetsägare, som redan förut

Iran sin tomt har anslutning till stadens kloaknät.

Magistraten och stadsfullmäktige i Köping: I fråga om kloakledning bör

hinder ej mota för stadsfullmäktige att ålägga tomtägare dem förut ej åligga!!-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 67

de skyldighet beträffande sådan ledning, som vid beslutets fattande redan var

anlagd, så mycket hellre som beslutet komme att underställas Konungens

prövning i avseende å dess lämplighet och billighet.

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Staden bör kunna få

efter stadsplans fastställande från vederbörande tomtägare utkräva bidrag till

kostnaderna för tidigare anlagda kloakledningar, som ingå i det stadsplanelagda

områdets avloppsnät. Bestämmelse härom synes böra intagas i lagen.

Kommunaltekniska föreningen: Staden bör även bliva ersatt för avloppsanläggmingar,

vilka, därest desamma fått anstå tills lagstiftningen träder i kraft,

skulle kommit att bekostas av tomtägarna. En uttrycklig bestämmelse därom

bör införas i lagen.

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Till tomtägares avrinningsområde

bör läggas gatumark, för vars iordningställande kostnaderna

åvila dem.

Kommunaltekniska föreningen gör samma anmärkning.

Drätselkammaren i Skara anser, att mera detaljerade bestämmelser böra givas,

huru kostnaderna för täckt kloakledning böra fördelas mellan staden och

tomtägarna samt på tomtägarna sinsemellan.

Konungens befallning skärande i Blekinge län: Grunderna för tomtägares

bidragsskyldighet, sådana dessa angivas i 2 § av de sakkunnigas förslag, synas

vara väl mycket obestämda.

Borgmästaren Lindhagen: Underhållet avser mera framtiden och kan sålunda

lättare hänskjutas till den definitiva lagstiftningen.

Konungens befallning skärande i Örebro län: I förslaget bar upptagits, att

lagen skulle träda i kraft den 1 januari 1927. Här torde lämpligen böra tillläggas,

att utan hinder härav utredning och övriga förberedande åtgärder för

uppgörande av förslag enligt 1 § ävensom antagande av dylikt förslag samt

underställning därav dessförinnan må äga rum, så att de avsedda bestämmelserna

måtte i förekommande fall kunna träda i tillämpning samtidigt med

själva lagen.

Avrinnings
området.

Behov av

ner detaljeade

bestämmelser.

Underhålls
kostnader.

Ikraftträ
dandet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

68

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 mars

1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelics,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 februari

1926, hade Kung!. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till

lag om skyldighet i visst fall att upplåta mark till gata samt bidraga till anläggning

av gala och kloakledning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Michaél Ehrenborg.

I anledning av förslaget yttrade lagrådet:

Frågan om revision av gällande lagstiftning rörande stadsplan och tomtindelning

jämte därmed sammanhängande författningar är för närvarande under

behandling av särskilt tillkallade sakkunniga. Enligt inhämtad upplysning

kan förslag i ämnet vara att förvänta före innevarande års utgång. Att,

såsom nu föreslås, utan avvaktan å detta arbetes slutförande utbryta den viktiga

frågan om skyldigheten att bekosta anläggning av gata och kloakledning

och till viss del frågan om fastighetsägares skyldighet att upplåta mark till

gata samt provisoriskt ordna dessa frågor genom särlagstiftning måste naturligtvis

väcka starka betänkligheter. En sådan utbrytning bör tydligen

ifrågakomma allenast under förutsättning å ena sidan att utbrytningen lämpligen

och utan väsentlig olägenhet låter sig genomföras och å andra sidan

att behovet av en provisorisk lagstiftning är så trängande, att det kan betecknas

som fara i dröjsmål att låta med lösningen av frågorna anstå, tills refor•men

av stadsplanelagstiftningen i övrigt kan hinna genomföras.

Ingendera av dessa förutsättningar synes emellertid vara för handen. Frågan

om de skyldigheter, som uti ovan angivna hänseenden böra åligga ägare

av lastigheter i stad, torde knappast kunna vinna en i alla avseenden fullt

tillfredsställande lösning utan att samtidigt vederbörlig hänsyn tages såväl

till de övriga skyldigheter i förhållande till staden, vilka enligt stadsplanelagstiftningen

böra åligga denna grupp av samhällets medlemmar, som å andra

sidan till de motsvarande förpliktelser, vilka enligt samma lagstiftning böra

åligga staden gentemot fastighetsägarna. I detta sammanhang må vidare

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

69

framhållas, hurusom vissa av de frågor, vilka beröras i den nu föreslagna

lagstiftningen, icke blivit där reglerade med den fullständighet, som torde kunna

förväntas i en definitiv lagstiftning. Sålunda saknas här något stadgande

—- motsvarande 47 § i stadsplanekommitténs förslag — varigenom fastslås

de olika slag av arbeten, som äro att hänföra till anläggning av gata, liksom

här icke heller lämnas någon vägledning beträffande frågan, huruvida omläggning

eller utvidgning av gata skall bedömas enligt reglerna för anläggning.

Vad angår behövligheten av särlagstiftning å området, är till en början att

beakta, att de sakkunniga själva vid sitt förslag anknutit det yttrande, att

de icke av då föreliggande uttalanden i frågan om gatuhållningen kunnat bilda

sig någon fullt bestämd uppfattning, huruvida ett dylikt behov förelåge. Av

de utlåtanden, som sedermera infordrats, framgår visserligen, att särskilt i

Stockholm och Göteborg ett starkt behov yppats att kunna med stöd av lagstiftning

och icke blott såsom för närvarande på den frivilliga överenskommelsens

väg av fastighetsägarna bekomma bidrag i angivna hänseenden till

stadsplanens genomförande. Men att vare sig i dessa städer eller i andra,

där liknande behov yppats, bristen å lagstiftning i ämnet skulle innebära sådana

vådor för samhällsutvecklingen, att man icke skulle kunna avvakta lösningen

av dessa frågor i deras naturliga sammanhang med stadsplanelagstiftningen

i övrigt, synes näppeligen ådagalagt.

På grund av vad sålunda anförts avstyrkes det remitterade förslagets upphöjande

till lag.

Under förutsättning att en lagstiftning i ämnet anses böra omedelbart genomföras,

har lagrådet funnit detaljerna i förslaget giva anledning till följande

erinringar.

R u b r i k e n.

Till bättre återgivande av förslagets syfte och innehåll synes rubriken böra

ändras till: Lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att

utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att i visst

fall upplåta mark till gata.

1 §■

I paragrafens andra stycke upptages bland andra begränsningar i tomtägares

ersättningsskyldighet, dels att sådan skyldighet ej må avse arbete, som

vid den tid, då frågan hos stadsfullmäktige väcktes, blivit fullbordat, dels ock

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som vid samma

tid upplåtits eller lagligen skolat upplåtas till allmänt begagnande. I de

sakkunnigas förslag förekom endast den senare av nämnda bestämmelser; den

förra har tillagts i det remitterade förslaget. Fråga synes nu kunna uppstå

om den rätta innebörden av detta tillägg, särskilt vilken betydelse uttrycket

fullbordat arbete här må äga. Att därmed icke kan avses allt det arbete, som

erfordras för en gatas iordningställande för allmän trafik, är tydligt redan

därav, att bestämmelsen i sådant fall icke skulle innehålla något utöver vad

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

som följer av det ursprungliga stadgandet. Å andra sidan lärer med fullbordat

arbete ej heller avses varje del av det för gatans tillkomst nödiga arbetet,

som blivit utförd, såsom t. ex. bortsprängning av viss kubikmassa berg, när

ytterligare dylikt arbete ännu återstår. Den mening, åt vilken man velat giva

uttryck, lärer vara, att därest viss sammanhängande avdelning av arbetet, exempelvis

all för en gatas framdragande erforderlig sprängning och schaktning,

slutförts, ehuru gatan ännu icke kommit i färdigt skick utan vissa andra

fristående arbeten återstå, tomtägaren icke må belastas med kostnad för den

sålunda fullbordade avdelningen av arbetet. Det kan dock icke förnekas, att

gränsen mellan ett fullbordat arbete i denna mening och vad som är att betrakta

endast som en verkställd del av ett arbete i särskilda fall måste bliva

synnerligen vansklig att uppdraga, och det synes ingalunda uteslutet, att härigenom

kunna uppstå svårlösta tvistigheter vid tillämpningen av stadsfullmäktiges

beslut.

Stadgandet i paragrafens sista stycke synes närmast föranleda den uppfattningen,

att det däri avsedda förordnandet om nybyggnadsförbud må äga

rum allenast i det fall att skyldigheten att ersätta kostnad för gatuanläggning

blivit bestämd enligt förevarande lag. För en sådan uppfattning talar

också i viss män vad departementschefen till remissprotokollet anfört i fråga

om berörda stycke. Emellertid lärer meningen vara, att på stadgandet skall

kunna grundas dylikt förbud även där ersättningsskyldigheten är reglerad i

annan ordning än enligt denna lag, såsom genom tidigare meddelad föreskrift

eller sedvana. Huruvida detta må vara lämpligt, kan dock med fog dragas i

tvivelsmål. Anses stadgandet böra erhålla dylik tillämpning, bör i varje fall

åt en sådan mening givas tydligt uttryck, och då härigenom skulle i lagen

införas en bestämmelse av fristående och självständig innebörd, torde densamma

icke böra meddelas i omedelbar anslutning till stadganden, som utgå

från andra förutsättningar, utan böra upptagas i en särskild paragraf.

Genom den i andra punkten av förevarande stycke lämnade föreskriften

skulle handräckning enligt 1 kap. 44 § fastighetsbildningslagen kunna äga

rum för borttagande av nybyggnad, som företagits, innan ersättning för gatuanläggningskostnad

guldits eller säkerhet ställts för ersättningens utgivande.

De fall, då sådan handräckning eljest enligt nämnda lagrum må ske, äro emellertid

av annan art än det nu ifrågavarande, i det att i dessa är fråga om nybyggnad

å gatumark eller utöver gällande tomtgräns eller innan tomtindelning

fastställts, medan här frågan endast gäller framtvingande av ersättning

eller säkerhet därför. Större likhet erbjuder det i 1 kap. 38 § fastighetsbildningslagen

avsedda fallet, att nybyggnad ej må företagas, innan säkerhet

ställts för utgivande av ersättning för gatumark, men i detta fall, som icke

är upptaget i 44 §, kan handräckning enligt samma lagrum således icke meddelas,

utan vederbörande äro hänvisade att förfara enligt bestämmelserna i

45 § byggnadsstadgan. Då sistnämnda bestämmelser torde även i hithörande

fall lämna tillräcklig garanti för förbudets upprätthållande, synes stadgandet

i denna punkt böra begränsas till att avse endast 45 § i 1 kap. fastighetsbildningslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 209.

71

Det torde böra uppmärksammas, att enligt första stycket i denna paragraf

skyldigheten att avstå mark avser mark till gator, torg och »andra allmänna

platser», således bland annat även mark till parker och liknande utrymmen,

medan den skyldighet att ersätta anläggningskostnad, varom i 1 § förmärs,

är begränsad till gata, torg och »annan dylik allmän plats», vilket sistnämnda

uttryck icke lärer inbegripa t. ex. park. Den ersättningsskyldighet, som enligt

samma stycke kan åläggas markägaren, avser likaledes anläggning av gata,

torg eller »annan allmän plats», således även anläggande av en park. Emellertid

är att märka, att då enligt paragrafens andra stycke för dylik ersättningsskyldighet

icke må stadgas grunder, som äro för markägaren mera betungande

än de eljest för staden gällande, kostnad för anläggande av park

icke kan åläggas markägare i stad, där ersättningsskyldigheten i allmänhet

blivit ordnad jämlikt bestämmelserna i förslagets 1 §, eller överhuvud i annat

fall än där tilläventyrs enligt gällande äldre regler eller sedvana markägare

har att vidkännas dylik kostnad.

Ur protokollet:

A. V. Steril-illa.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-llegenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 mars 1926.

N ärva ra n de:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lagrådets den 11

mars 1926 avgivna utlåtande över det den 5 februari 1926 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om skyldighet i visst fall att upplåta mark till gata

samt bidraga till anläggning av gata och kloakledning.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:
»Lagrådet

har avstyrkt det remitterade förslagets upphöjande till lag, enär

ifrågavarande lagstiftningsfråga ej borde lösas före genomförandet, av ny stadsplanelagstiftning

i övrigt under andra förutsättningar än att dels utbrytningen

lämpligen och utan väsentlig olägenhet läte sig genomföras dels ock behovet

av en provisorisk lagstiftning vore så trängande, att det kunde betecknas

såsom fara i dröjsmål att lata med lösningen av frågan anstå. Ingendera av

dessa förutsättningar har dock synts lagrådet vara för handen. Enligt min

åsikt bör man emellertid varken överskatta de med frågans lösning genom särlagstiftning

förknippade olägenheterna eller underskatta det behov av en omedelbar

lösning av frågan, som gjort sig gällande.

Vad angår spörsmålet huruvida en fullt tillfredsställande lösning av förevarande

fråga kan vinnas utan att samtidigt regleras de övriga skyldigheter,

vilka fastighetsägarna i stad samt staden enligt stadsplanelagstiftningen gentemot

varandra böra vara underkastade, må framhållas följande. \''äl är det sant,

att genom förevarande lagförslag frågan huruvida markägare må kunna under

vissa förutsättningar gentemot staden genomdriva stadsplaneläggande av honom

tillhörigt område ej blivit löst, men denna omständighet torde ej vara av större

betydelse, enär, på sätt av lagförslagets 4 § framgår, staden icke kan begagna sin

rätt att avgöra huruvida visst område skall stadsplaneläggas till att avfordra

områdets ägare alltför höga ersättningsbelopp. Att lagförslaget på sätt lagrådet

framhållit saknar bestämmelse motsvarande 47 § av 1920 års förslag angående

vad som är att hänföra till anläggning av gata torde sakna väsentlig be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

tydelse, då nämnda paragraf i huvudsak ej innefattar annat än vad som redan

nu utan uttryckligt stadgande ansetts gälla i fråga om stads skyldighet att anlägga

gata. Lagförslaget avser icke omläggning eller utvidgning av gata, vilket

förhållande torde framgå såväl av förslagets lagtext som av en jämförelse

med 36 och 39 §§ i 1 kap. fastighetsbildningslagen.

Vad angår behovet av en omedelbar lösning av frågan anser jag. i motsats

till lagrådet, att för stadssamhällen, där utvecklingen försiggår raskt, bristen å

lagstiftning i ämnet innebär sådana olägenheter, att frågans lösning bör så fort

ske kan åvägabringas. Att så är förhållandet finner jag särskilt bekräftat

av de yttranden över de sakkunnigas förslag, som avgivits av stadsfullmäktige

i Stockholm och Göteborg samt Svenska stadsförbundets styrelse.

De för revision av stadsplanelagstiftningen m. m. tillkallade sakkunniga hava

uppgivit, att det förslag, som av dem kommer att framläggas, troligen kommer

att innehålla så stora avvikelser från det av stadsplanelagskommittén

utarbetade förslaget, att det kan visa sig behövligt att infordra förnjade yttranden

från myndigheter och kommunala representationer. Blir så fallet — en fråga,

till vilken jag ännu icke varit i tillfälle att taga ståndpunkt — kan cn överarbetning

av de sakkunnigas förslag bliva erforderlig. Tidpunkten för genomförandet

av en reviderad stadsplanelagstiftning måste alltså betraktas såsom

oviss.

På grund härav synas de övervägande skälen tala för att denna fråga bör

lösas genom särlagstiftning.

Lagförslagets rubrik har blivit ändrad i enlighet med lagrådets hemställan.

Med anledning av vad lagrådet anfört angående viss i 1 § andra stycket

föreslagen begränsning i tomtägares ersättningsskyldighet vill jag framhålla,

att stadgandet bör anses äga den innebörd lagrådet angivit. Möjligheten att vid

tillämpningen tvistigheter kunna uppstå kan icke förnekas, men torde stadgandet,

beträffande vilket lagrådet ej hemställt om någon omformulering, giva tillräcklig

ledning för avgörandet.

På grund av vad lagrådet anmärkt beträffande 1 § sista stycket har jag låtit

på det sätt ändra lagförslaget, att meddelat förbud endast skall gälla tomtägare,

som är ersättningsskyldig enligt beslut, meddelat på grund av bestämmelserna i

denna lag, samt att i stycket gjord hänvisning till 1 kap. 44 § fastighetsbildningslagen

fått utgå.

Den av lagrådet påpekade olikheten i uttryckssättet i 1 och 3 §§ i lagförslaget

såvitt angår allmänna platser har föranletts därav, att det ansetts riktigast

att i 1 § följa uttryckssättet i 1 kap. 36 § sista stycket fastighetsbildningslagen,

under det att i 3 § sådant uttryckssätt valts för att utmärka, att under allmänna

platser jämväl inbegripes t. ex. park.

I redaktionellt avseende hava ändringar vidtagits i vissa paragrafer.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts omarbetat

förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i

stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att

i visst fall upplåta mark till gata och hemställer, att förslaget måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 178 höft. (Nr 209.) 6

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Stockholm 1926. Knngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

26027t

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:230 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersätt a1 i texten
  2. 1LU 1926:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för s. 1 i texten
  3. 1LU 1926:30 Utlåtande i anledning av väckt motion om åvägabringande av sådan lagstiftning, att renhållningen av gator och allmänna platser i städer m. fl. samhällen må beko s. 14 i texten