Sök i Ratio Lex

Angående rätt till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé

1926-01-07 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:21, Angående rätt till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Klint)il. Maj:ts proposition nr 21,

1

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rätt

till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé;

given Stockholms slott den 7 januari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möllei''.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Möller anför härefter:

I en till Kungl. Magt ingiven ansökning av den 16 september 1925 har

extra provinsialläkaren i Värmdö distrikt av Stockholms län Knut Lindhé

gjort framställning om rätt att komma i åtnjutande av pension såsom extra

provinsialläkare utan hinder därav att han icke uppfyller de för sådan

pensions erhållande stadgade villkoren i fråga om tiden för avgång ur tjänst.

Innan jag ingår på närmare prövning av denna framställning ber jag att

få redogöra för tillkomsten av gällande bestämmelser rörande rätt till pension

för extra provinsialläkare samt dessa bestämmelsers innebörd.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 16 Käft. (Nr 21.)

« »g 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

Bestämmelser

angående

pensionering

av extra provinsialläkare.

Genom beslut av 1911 års riksdag godkändes vissa huvudgrunder för

en kassa, avsedd att bereda pension åt extra provinsialläkare m. m.

Reglemente för kassan, vilken benämnes extra provinsialläkarnas pensionskassa,

utfärdades i anslutning till nämnda huvudgrunder av Kungl. Magt

den 30 december 1911 (nr 164, sid. 1). Enligt reglementet (§ 2) gjordes

delägarskap i kassan obligatoriskt för den, som efter det kassan trätt i

verksamhet blivit i vederbörlig ordning första gången antagen till extra

provinsialläkare i distrikt där läkarens avlöning helt eller delvis utginge

från landsting och som icke fyllt 45 år. Rätt att vinna delaktighet i

kassan medgavs därjämte varje annan extra provinsialläkare, som inom

tre år efter det kassan trätt i verksamhet eller sedermera inom ett år

efter det anställning första gången tillträtts, gjorde anmälan om inträde.

Enligt reglementets § 4 ålades delägare vars ålder vid inträdet i kassan

överstege 35 år att, utöver stadgade årsavgifter, vid inträdet erlägga viss

tilläggsavgift. Tilläggsavgiftens belopp angavs i nämnda paragraf av reglementet

för olika åldrar mellan 35 och 58 år och skulle t., ex. vid 45 års

ålder utgöra, om den erlades på eu gång vid inträdet, 7,830 kronor.

I samband med beslutet om upprättande av ifrågavarande pensionskassa

medgav riksdagen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag att extra provinsialläkare

vilkens levnadsålder vid 1912 års ingång överstege 45 år och som icke

bleve delägare i pensionskassan samt omedelbart vid uppnådda 65 år eller,

där han vid nyssnämnda tidpunkt redan uppnått 65 års ålder, omedelbart

därefter avginge från sin tjänst, skulle vara berättigad att vid avskedstagandet

erhålla en årlig pension av statsmedel till belopp av 1,500 kronor.

I enlighet med sistberörda medgivande utfärdades den 30 december 1911

kungörelse (nr 164, sid. 10) angående rätt till pension för vissa extra provinsialläkare,

som icke äro delägare i extra provinsialläkarnas pensionskassa.

Med bifall till framställning av Kungl. Maj:t (proposition nr 118)

medgav sedermera 1923 års riksdag (skrivelse nr 172) viss förhöjning av

den utav 1911 års riksdag beslutade avgiftsfria statspensionen. Riksdagen

beslöt nämligen, att beloppet av den pension av statsmedel, som efter

ingången av juli 1923 beviljades med tillämpning av bestämmelserna i

nyssnämnda kungörelse den 30 december 1911 angående rätt till pension

för vissa extra provinsialläkare, som icke äro delägare i extra provinsialläkarnas

pensionskassa, skulle utgöra lägst 2,000 kronor för år ävensom

att denna pension finge av statsmedel ökas med ytterligare högst 500

kronor för år, i den mån minst ett motsvarande belopp årligen såsom

bidrag till pensionen lämnades av landsting, kommun eller enskilda. Detta

medgivande erhöll såtillvida retroaktiv verkan, som enligt riksdagens beslut

den som före ingången av juli 1923 pensionerats med tillämpning av

bestämmelserna i kungörelsen den 30 december 1911 finge utöver statspensionen

å 1,500 kronor från och med den 1 juli 1923 åtnjuta av

statsmedel ett fast tillägg av 500 kronor för år räknat samt därutöver

ytterligare högst 500 kronor för år, i den mån minst ett motsvarande

belopp årligen såsom bidrag till pensionen utginge från landsting, kommun

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Moj:ts proposition nr 21. 3

eller enskilda, dock att nämnda förhöjningar av statsmedel icke finge utgå

med högre sammanlagt belopp än att detta, jämte vad vederbörande från

annat håll åtnjöte, icke överstege 1,500 kronor för år räknat.

Kungörelse angående de nu angivna av 1923 års riksdag medgivna

förmånerna utfärdades av Kungl. Maj:t den 8 juni 1923 (nr 210), varvid

förenämnda kungörelse den 30 december 1911 (nr 164, sid. 10) upphävdes.

Jag övergår nu till frågan om extra provinsialläkaren Lindhés rätt till

pension.

Lindhé, som den 1 april 1896 tillträdde befattningen såsom extra

provinsialläkare i Värm do distrikt, är född den 2 februari 1858. Da

reglementet för extra provinsialläkarnas pensionskassa den 9 mars 1912

utkom av trycket hade han sålunda uppnått en ålder av 54 år. För att

vinna inträde i pensionskassan, vartill Lindhé var berättigad men ej

skyldig, skulle han enligt förberörda § 4 av reglementet hava haft att

betala en retroaktivavgift, som om den erlagts på eu gång vid inträdet

skulle hava utgjort 18,640 kronor. Lindhé ingick emellertid icke såsom

delägare i kassan men blev på grund av förenämnda kungörelse den 30

december 1911 berättigad att vid avgången erhålla statspension till belopp

av 1,500 kronor, dock under förutsättning att han avginge ur tjänst

omedelbart vid uppnådda 65 års ålder.

I en till Kungl. Maj:t i september 1922 ingiven skrift anhöll Lindhé.

som den 2 februari 1923 uppnådde 65 års ålder, att även om han icke

omedelbart vid nämnda ålder avginge ur tjänst få behålla sin pensionsrätt

enligt kungörelsen den 30 december 1911 under den tid han fortfarande

kunde komma att tjänstgöra som extra provinsialläkare i Värmdö

distrikt. I ansökningen framhöll Lindhé, att hans ekonomiska förhållanden

— vilka för honom omöjliggjort att år 1912 ingå som delägare i

pensionskassan — och hans plikter som familjeförsörjare icke tilläte

honom att vid 65 års ålder avgå från tjänsten mot erhållande av honom

tillkommande pension av 1,500 kronor.

Ansökningen tillstyrktes av förste provinsialläkaren och länsstyrelsen i

Stockholms län samt av medicinalstyrelsen. Statskontoret framhöll däremot

i avgivet utlåtande, att det riksdagens beslut som legat till grund

för föreskrifterna i kungörelsen den 30 december 1911 angående rätt till

pension för vissa extra provinsialläkare, som icke äro delägare i extra

provinsialläkarnas pensionskassa, medgåve pension åt extra provinsialläkare

i sökandens ställning endast vid avgång från tjänsten omedelbart

vid uppnådda 65 år samt att ansökningen på grund härav icke syntes

kunna bifallas.

Genom beslut den 22 december 1922 fann Kungl. Maj:t ansökningen

icke kunna bifallas.

I sin nu förevarande framställning av den 16 september 1925 har

Lindhé efter erinran om Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 22 december

1922 framhållit bland annat följande.

Frågan om rätt

till pension

för extra

provinsialläkaren

Lindhé.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Medicinal
styrelsen.

Direktionen

över extra

provinsialläkarnas

pensionskassa.

Kung!,. Maj:ts proposition nr 21.

Med hänsyn till detta beslut hade för Lindhé icke återstått annat än

att så länge krafterna stode bi fortfara med arbetet i tjänsten. Den 8 juni

1923 eller således endast några månader efter det sökanden ställts inför

valet att antingen avgå ur tjänst med pension av 1,500 kronor eller med

förlust av pensionsrätten kvarstå i befattningen, hade Kungl. Maj:t emellertid

utfärdat kungörelse med förenämnda bestämmelser rörande förhöjning

av den vissa extra provinsialläkare tillkommande avgiftsfria statspensionen.

Därest dessa bestämmelser hade gällt vid den tid kort före deras utfärdande

när sökanden uppnått 65-årsåldern, hade han förvisso då avgått från

tjänsten. Genom att så icke varit fallet, alltså genom en ren tillfällighet,

funne han sig nu, vid nära 68 års ålder, försatt i den situationen att antingen

nödgas kvarstå i tjänsten, trots kroppskrafterna knappast längre försloge

till det ofta ansträngande arbetet i densamma, eller ock att nödgas

avgå från tjänsten utan att erhålla någon pension. Sökandens ekonomiska

ställning vore ungefär densamma, som vid ingivandet av den tidigare framställningen

till Kungl. Maj:t. Ränteavkastningen å sökandens kapital utgjorde

cirka 2,400 kronor. Lindhé hade att försörja hustru och två döttrar,

av vilka den yngsta fortfarande ginge i skolan. För att bliva förhjälpt ur

det bekymmersamma läge, vari sökanden sålunda befunne sig, hemställde

han, att Kungl. Maj:t måtte i proposition till 1926 års riksdag föreslå att,

ehuru sökanden i tjänsten kvarstått efter fyllda 65 år, han måtte vid avgång

från tjänsten å tid, som kunde varda bestämd, erhålla enahanda pensionsrätt,

som avsåges i kungörelsen den 8 juni 1923.

Över ansökningen hava infordrade utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen,

direktionen över extra provinsialläkarnas pensionskassa och

statskontoret.

Medicinalstyrelsen har anfört bland annat följande.

Förutom sökanden hade endast två extra provinsialläkare redan fyllt 65

år. Av övriga extra provinsialläkare hade endast sex på grund av sin ålder

kunnat undandraga sig skyldighet att ingå i pensionskassan. Ett bifall till

sökandens hemställan syntes sålunda icke kunna sägas hava några större

ekonomiska konsekvenser.

Sökanden hade under den långa tid han innehaft extra provinsialläkarbefattningen

å Yärmdö vunnit allmänhetens förtroende och skött sin befattning

på ett synnerligen förtjänstfullt sätt.

Billiglietsskäl syntes tala för att sökanden tillerkändes pension i vanlig

ordning, ehuru han uppnått en ålder överstigande 65 år, endast han avginge

från tjänsten före den 1 juli 1926.

Medicinalstyrelsen har på grund av det anförda hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte i proposition till 1926 års riksdag föreslå att den omständigheten

att Lindhé icke avgått från extra provinsialläkartjänsten i Yärmdö

distrikt vid uppnådda 65 år icke måtte utgöra hinder för honom att vid

avskedstagande före den 1 juli 1926 erhålla pension enligt förenämnda

kungörelse den 8 juni 1923.

Direktionen över extra provinsialläkarnas pensionskassa har vitsordat

att sökanden icke är delägare i pensionskassan samt förklarat sig icke

hava något att erinra mot bifall till ansökningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Rungl. Maj;ts proposition nr 21.

Statskontoret tiar anfört, att bestämmelsen att pension till extra provinsialläkare

utginge endast till den som avginge vid 65 års ålder syntes

hava tillkommit i ändamål att förhindra, att sådan läkare kvarstode i

tjänst efter det han på grund av hög ålder icke längre kunde nöjaktigt

fullgöra sina åligganden. Beträffande sökanden hade emellertid medicinalstyrelsen

upplyst att han skött sin befattning på ett synnerligen förtjänstfullt

sätt. Yid sådant förhållande syntes det icke behöva möta

principiella betänkligheter att hos riksdagen utverka undantag för sökandens

räkning från tillämpningen av berörda föreskrift. Då härtill komme,

att den pension, som vid tiden för sökandens inträde i pensionsåldern

varit extra provinsialläkare tillförsäkrad, måste anses synnerligen låg - vilket sökanden också åberopat såsom skäl för att han då ej avgått från

tjänsten — och att, enligt vad medicinalstyrelsen upplyst, några avsevärda

ekonomiska konsekvenser icke kunde framkallas genom ett bifall

till den nu gjorda ansökningen, ville ej heller statskontoret motsätta sig

det begärda medgivandet.

Statskontoret har med stöd av det anförda hemställt om bifall till förevarande

ansökning på sätt medicinalstyrelsen föreslagit i sitt i ärendet

avgivna utlåtande.

Med hänsyn till de omständigheter som i ärendet blivit åberopade

finner jag starka billighetsskäl tala för att extra provinsialläkaren Lindhé

tillerkännes den rätt till pension av statsmedel, som skulle hava tillkommit

honom därest han avgått från tjänsten omedelbart vid uppnådda 65

års ålder. Jag vill därför tillstyrka att riksdagens medgivande härutinnan

utverkas. I enlighet med vad medicinalstyrelsen föreslagit torde dock

såsom förutsättning för ett dylikt medgivande böra gälla, att Lindhé avgår

från sin tjänst före den 1 juli 1926.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att extra provinsialläkaren i Yärmdö distrikt av Stockholms

län Knut Lindhé må, därest han avgår från sin

tjänst före den 1 juli 1926, åtnjuta den rätt till pension

som skulle hava tillkommit honom, om han omedelbart vid

uppnådd 65 års ålder avgått från befattningen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar att proposition i ämnet av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Torsten Wolf.

Statskontoret.

Departements
chefen.

bihang till riksdagens protokoll 1926, 1 sand, 16 höft. (Nr 21.)

7 2G

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:43 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé. a1 i texten
  2. BU 1926:16 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé. s. 1 i texten