Angående rätt till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé
1926-01-07 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:21, Angående rätt till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé
Dokumentets text
Klint)il. Maj:ts proposition nr 21,
1
Nr 21.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rätt
till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé;
given Stockholms slott den 7 januari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möllei''.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 januari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Möller anför härefter:
I en till Kungl. Magt ingiven ansökning av den 16 september 1925 har
extra provinsialläkaren i Värmdö distrikt av Stockholms län Knut Lindhé
gjort framställning om rätt att komma i åtnjutande av pension såsom extra
provinsialläkare utan hinder därav att han icke uppfyller de för sådan
pensions erhållande stadgade villkoren i fråga om tiden för avgång ur tjänst.
Innan jag ingår på närmare prövning av denna framställning ber jag att
få redogöra för tillkomsten av gällande bestämmelser rörande rätt till pension
för extra provinsialläkare samt dessa bestämmelsers innebörd.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 16 Käft. (Nr 21.)
« »g 1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 21.
Bestämmelser
angående
pensionering
av extra provinsialläkare.
Genom beslut av 1911 års riksdag godkändes vissa huvudgrunder för
en kassa, avsedd att bereda pension åt extra provinsialläkare m. m.
Reglemente för kassan, vilken benämnes extra provinsialläkarnas pensionskassa,
utfärdades i anslutning till nämnda huvudgrunder av Kungl. Magt
den 30 december 1911 (nr 164, sid. 1). Enligt reglementet (§ 2) gjordes
delägarskap i kassan obligatoriskt för den, som efter det kassan trätt i
verksamhet blivit i vederbörlig ordning första gången antagen till extra
provinsialläkare i distrikt där läkarens avlöning helt eller delvis utginge
från landsting och som icke fyllt 45 år. Rätt att vinna delaktighet i
kassan medgavs därjämte varje annan extra provinsialläkare, som inom
tre år efter det kassan trätt i verksamhet eller sedermera inom ett år
efter det anställning första gången tillträtts, gjorde anmälan om inträde.
Enligt reglementets § 4 ålades delägare vars ålder vid inträdet i kassan
överstege 35 år att, utöver stadgade årsavgifter, vid inträdet erlägga viss
tilläggsavgift. Tilläggsavgiftens belopp angavs i nämnda paragraf av reglementet
för olika åldrar mellan 35 och 58 år och skulle t., ex. vid 45 års
ålder utgöra, om den erlades på eu gång vid inträdet, 7,830 kronor.
I samband med beslutet om upprättande av ifrågavarande pensionskassa
medgav riksdagen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag att extra provinsialläkare
vilkens levnadsålder vid 1912 års ingång överstege 45 år och som icke
bleve delägare i pensionskassan samt omedelbart vid uppnådda 65 år eller,
där han vid nyssnämnda tidpunkt redan uppnått 65 års ålder, omedelbart
därefter avginge från sin tjänst, skulle vara berättigad att vid avskedstagandet
erhålla en årlig pension av statsmedel till belopp av 1,500 kronor.
I enlighet med sistberörda medgivande utfärdades den 30 december 1911
kungörelse (nr 164, sid. 10) angående rätt till pension för vissa extra provinsialläkare,
som icke äro delägare i extra provinsialläkarnas pensionskassa.
Med bifall till framställning av Kungl. Maj:t (proposition nr 118)
medgav sedermera 1923 års riksdag (skrivelse nr 172) viss förhöjning av
den utav 1911 års riksdag beslutade avgiftsfria statspensionen. Riksdagen
beslöt nämligen, att beloppet av den pension av statsmedel, som efter
ingången av juli 1923 beviljades med tillämpning av bestämmelserna i
nyssnämnda kungörelse den 30 december 1911 angående rätt till pension
för vissa extra provinsialläkare, som icke äro delägare i extra provinsialläkarnas
pensionskassa, skulle utgöra lägst 2,000 kronor för år ävensom
att denna pension finge av statsmedel ökas med ytterligare högst 500
kronor för år, i den mån minst ett motsvarande belopp årligen såsom
bidrag till pensionen lämnades av landsting, kommun eller enskilda. Detta
medgivande erhöll såtillvida retroaktiv verkan, som enligt riksdagens beslut
den som före ingången av juli 1923 pensionerats med tillämpning av
bestämmelserna i kungörelsen den 30 december 1911 finge utöver statspensionen
å 1,500 kronor från och med den 1 juli 1923 åtnjuta av
statsmedel ett fast tillägg av 500 kronor för år räknat samt därutöver
ytterligare högst 500 kronor för år, i den mån minst ett motsvarande
belopp årligen såsom bidrag till pensionen utginge från landsting, kommun
Kung!. Moj:ts proposition nr 21. 3
eller enskilda, dock att nämnda förhöjningar av statsmedel icke finge utgå
med högre sammanlagt belopp än att detta, jämte vad vederbörande från
annat håll åtnjöte, icke överstege 1,500 kronor för år räknat.
Kungörelse angående de nu angivna av 1923 års riksdag medgivna
förmånerna utfärdades av Kungl. Maj:t den 8 juni 1923 (nr 210), varvid
förenämnda kungörelse den 30 december 1911 (nr 164, sid. 10) upphävdes.
Jag övergår nu till frågan om extra provinsialläkaren Lindhés rätt till
pension.
Lindhé, som den 1 april 1896 tillträdde befattningen såsom extra
provinsialläkare i Värm do distrikt, är född den 2 februari 1858. Da
reglementet för extra provinsialläkarnas pensionskassa den 9 mars 1912
utkom av trycket hade han sålunda uppnått en ålder av 54 år. För att
vinna inträde i pensionskassan, vartill Lindhé var berättigad men ej
skyldig, skulle han enligt förberörda § 4 av reglementet hava haft att
betala en retroaktivavgift, som om den erlagts på eu gång vid inträdet
skulle hava utgjort 18,640 kronor. Lindhé ingick emellertid icke såsom
delägare i kassan men blev på grund av förenämnda kungörelse den 30
december 1911 berättigad att vid avgången erhålla statspension till belopp
av 1,500 kronor, dock under förutsättning att han avginge ur tjänst
omedelbart vid uppnådda 65 års ålder.
I en till Kungl. Maj:t i september 1922 ingiven skrift anhöll Lindhé.
som den 2 februari 1923 uppnådde 65 års ålder, att även om han icke
omedelbart vid nämnda ålder avginge ur tjänst få behålla sin pensionsrätt
enligt kungörelsen den 30 december 1911 under den tid han fortfarande
kunde komma att tjänstgöra som extra provinsialläkare i Värmdö
distrikt. I ansökningen framhöll Lindhé, att hans ekonomiska förhållanden
— vilka för honom omöjliggjort att år 1912 ingå som delägare i
pensionskassan — och hans plikter som familjeförsörjare icke tilläte
honom att vid 65 års ålder avgå från tjänsten mot erhållande av honom
tillkommande pension av 1,500 kronor.
Ansökningen tillstyrktes av förste provinsialläkaren och länsstyrelsen i
Stockholms län samt av medicinalstyrelsen. Statskontoret framhöll däremot
i avgivet utlåtande, att det riksdagens beslut som legat till grund
för föreskrifterna i kungörelsen den 30 december 1911 angående rätt till
pension för vissa extra provinsialläkare, som icke äro delägare i extra
provinsialläkarnas pensionskassa, medgåve pension åt extra provinsialläkare
i sökandens ställning endast vid avgång från tjänsten omedelbart
vid uppnådda 65 år samt att ansökningen på grund härav icke syntes
kunna bifallas.
Genom beslut den 22 december 1922 fann Kungl. Maj:t ansökningen
icke kunna bifallas.
I sin nu förevarande framställning av den 16 september 1925 har
Lindhé efter erinran om Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 22 december
1922 framhållit bland annat följande.
Frågan om rätt
till pension
för extra
provinsialläkaren
Lindhé.
4
Medicinal
styrelsen.
Direktionen
över extra
provinsialläkarnas
pensionskassa.
Kung!,. Maj:ts proposition nr 21.
Med hänsyn till detta beslut hade för Lindhé icke återstått annat än
att så länge krafterna stode bi fortfara med arbetet i tjänsten. Den 8 juni
1923 eller således endast några månader efter det sökanden ställts inför
valet att antingen avgå ur tjänst med pension av 1,500 kronor eller med
förlust av pensionsrätten kvarstå i befattningen, hade Kungl. Maj:t emellertid
utfärdat kungörelse med förenämnda bestämmelser rörande förhöjning
av den vissa extra provinsialläkare tillkommande avgiftsfria statspensionen.
Därest dessa bestämmelser hade gällt vid den tid kort före deras utfärdande
när sökanden uppnått 65-årsåldern, hade han förvisso då avgått från
tjänsten. Genom att så icke varit fallet, alltså genom en ren tillfällighet,
funne han sig nu, vid nära 68 års ålder, försatt i den situationen att antingen
nödgas kvarstå i tjänsten, trots kroppskrafterna knappast längre försloge
till det ofta ansträngande arbetet i densamma, eller ock att nödgas
avgå från tjänsten utan att erhålla någon pension. Sökandens ekonomiska
ställning vore ungefär densamma, som vid ingivandet av den tidigare framställningen
till Kungl. Maj:t. Ränteavkastningen å sökandens kapital utgjorde
cirka 2,400 kronor. Lindhé hade att försörja hustru och två döttrar,
av vilka den yngsta fortfarande ginge i skolan. För att bliva förhjälpt ur
det bekymmersamma läge, vari sökanden sålunda befunne sig, hemställde
han, att Kungl. Maj:t måtte i proposition till 1926 års riksdag föreslå att,
ehuru sökanden i tjänsten kvarstått efter fyllda 65 år, han måtte vid avgång
från tjänsten å tid, som kunde varda bestämd, erhålla enahanda pensionsrätt,
som avsåges i kungörelsen den 8 juni 1923.
Över ansökningen hava infordrade utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen,
direktionen över extra provinsialläkarnas pensionskassa och
statskontoret.
Medicinalstyrelsen har anfört bland annat följande.
Förutom sökanden hade endast två extra provinsialläkare redan fyllt 65
år. Av övriga extra provinsialläkare hade endast sex på grund av sin ålder
kunnat undandraga sig skyldighet att ingå i pensionskassan. Ett bifall till
sökandens hemställan syntes sålunda icke kunna sägas hava några större
ekonomiska konsekvenser.
Sökanden hade under den långa tid han innehaft extra provinsialläkarbefattningen
å Yärmdö vunnit allmänhetens förtroende och skött sin befattning
på ett synnerligen förtjänstfullt sätt.
Billiglietsskäl syntes tala för att sökanden tillerkändes pension i vanlig
ordning, ehuru han uppnått en ålder överstigande 65 år, endast han avginge
från tjänsten före den 1 juli 1926.
Medicinalstyrelsen har på grund av det anförda hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition till 1926 års riksdag föreslå att den omständigheten
att Lindhé icke avgått från extra provinsialläkartjänsten i Yärmdö
distrikt vid uppnådda 65 år icke måtte utgöra hinder för honom att vid
avskedstagande före den 1 juli 1926 erhålla pension enligt förenämnda
kungörelse den 8 juni 1923.
Direktionen över extra provinsialläkarnas pensionskassa har vitsordat
att sökanden icke är delägare i pensionskassan samt förklarat sig icke
hava något att erinra mot bifall till ansökningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Rungl. Maj;ts proposition nr 21.
Statskontoret tiar anfört, att bestämmelsen att pension till extra provinsialläkare
utginge endast till den som avginge vid 65 års ålder syntes
hava tillkommit i ändamål att förhindra, att sådan läkare kvarstode i
tjänst efter det han på grund av hög ålder icke längre kunde nöjaktigt
fullgöra sina åligganden. Beträffande sökanden hade emellertid medicinalstyrelsen
upplyst att han skött sin befattning på ett synnerligen förtjänstfullt
sätt. Yid sådant förhållande syntes det icke behöva möta
principiella betänkligheter att hos riksdagen utverka undantag för sökandens
räkning från tillämpningen av berörda föreskrift. Då härtill komme,
att den pension, som vid tiden för sökandens inträde i pensionsåldern
varit extra provinsialläkare tillförsäkrad, måste anses synnerligen låg - vilket sökanden också åberopat såsom skäl för att han då ej avgått från
tjänsten — och att, enligt vad medicinalstyrelsen upplyst, några avsevärda
ekonomiska konsekvenser icke kunde framkallas genom ett bifall
till den nu gjorda ansökningen, ville ej heller statskontoret motsätta sig
det begärda medgivandet.
Statskontoret har med stöd av det anförda hemställt om bifall till förevarande
ansökning på sätt medicinalstyrelsen föreslagit i sitt i ärendet
avgivna utlåtande.
Med hänsyn till de omständigheter som i ärendet blivit åberopade
finner jag starka billighetsskäl tala för att extra provinsialläkaren Lindhé
tillerkännes den rätt till pension av statsmedel, som skulle hava tillkommit
honom därest han avgått från tjänsten omedelbart vid uppnådda 65
års ålder. Jag vill därför tillstyrka att riksdagens medgivande härutinnan
utverkas. I enlighet med vad medicinalstyrelsen föreslagit torde dock
såsom förutsättning för ett dylikt medgivande böra gälla, att Lindhé avgår
från sin tjänst före den 1 juli 1926.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att extra provinsialläkaren i Yärmdö distrikt av Stockholms
län Knut Lindhé må, därest han avgår från sin
tjänst före den 1 juli 1926, åtnjuta den rätt till pension
som skulle hava tillkommit honom, om han omedelbart vid
uppnådd 65 års ålder avgått från befattningen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar att proposition i ämnet av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Torsten Wolf.
Statskontoret.
Departements
chefen.
bihang till riksdagens protokoll 1926, 1 sand, 16 höft. (Nr 21.)
7 2G
o
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:43 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé. a1 i texten
- BU 1926:16 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé. s. 1 i texten