Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, m. m

1926-03-19 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:211, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

1

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om

utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, m. m.; given Stockholms

slott den 19 mars 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning

av förstnämnda lag; och

2:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående

förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig for ss.

l

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. ISO höft. (Kr 211.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (ur 463) om utsträckt tillämpning

av förstnämnda lag.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom

lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av förstnämnda

lag, vilka lagar gälla till och med den 30 juni 1926, skola äga fortsatt

giltighet efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1928; dock att

3 § 1 mom. i lagen den 20 juni 1924 från och med den 1 juli 1926 skall

hava följande ändrade lydelse:

3 §.

1 mom. Bryter någon mot förhud, som avses i 2 %, straffes såsom för

olovlig införsel till riket.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit

avsedda att olovligen införas till riket, må dock dömas allenast till böter,

högst femhundra kronor.

Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig

sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på

svenskt territorialvatten och att där förhliva, vare den tilltalade från

ansvar fri.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående

förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 angående förverkande

i visst fall av spritdrycker och vin, vilken lag gäller till och med den

30 juni 1926, skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och

med den 30 juni 1928; skolande, där jämlikt lagen egendom tagits i förvar

före den 1 juli 1928, de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter

samma dag tillämpas med avseende å egendomen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anmäler efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet

fråga om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr

225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin ävensom i samband därmed stående lagar.

Föredraganden anför:

»Genom statsmakternas beslut år 1923 tillkom ny lagstiftning om straff

för olovlig varuinförsel, vilken lagstiftning kom till uttryck i lagarna den 8

juni 1923 (nr 147 och 148) om straff för olovlig varuinförsel — varuinförsellagen

— och om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till

svenskt territorialvatten — territorialvattenslagen. Denna lagstiftning var

väsentligen föranledd av behovet av skärpta bestämmelser mot den tilltagande

smugglingen av rusdrycker. Emellertid avsågo stadgandena i allmänhet icke

endast smuggling av rusdrycker utan även annan olovlig införsel. Endast i

vissa avseenden, nämligen i fråga om straffsatser och förbud mot införsel

till svenskt territorialvatten, meddelades särbestämmelser rörande spritsmuggling.

Uti en den 9 maj 1924 dagtecknad proposition, nr 223, föreslog Kungl.

Maj:t riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin;

2:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel; samt

3:o) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Dessa lagförslag voro framförallt föranledda av att den vid 1923 års riksdag

antagna lagstiftningen visat sig icke vara tillräckligt effektiv för motarbetande

av den olovliga införseln av rusdrycker. Då detta förhållande

ansågs innebära mycket allvarliga olägenheter, föreslogos i propositionen

bestämmelser, avsedda att bota de brister och fylla de luckor, som vid tilllämpning

av 1923 års lagstiftning visat sig förefinnas då fråga varit om

bekämpande av spritsmuggling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

I samband med dylika ändringar i och tillägg till varuinförsellagens regler

förordades i propositionen påbyggnad i vissa hänseenden av gällande rusdrycksförfattningar

i ändamål att likartade bestämmelser skulle bliva gällande

beträffande ingripande mot olovlig befattning med smuggelsprit samt

i fråga om åtgärder mot olovlig befattning med olovligen tillverkad eller

olovligen renaturerad sprit. Dessutom innehöllo de för riksdagen framlagda

förslagen bestämmelser, avsedda att träda i stället för förordningen

den 22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

— förverkandeförordningen — vilken enligt förordning den 9 juni 1922 (nr

251) skulle gälla till den 1 juli 1924.

I samtliga nu nämnda hänseenden föreslogos emellertid endast provisoriska

bestämmelser med giltighet till och med den 30 juni 1926.

Slutligen innehöll propositionen förslag om ytterligare ändringar i och

tillägg till varuinförsellagen utan samband med förslagen i övrigt.

De förordade stadgandena i berörda ämnen hade i propositionen sammanförts

i tre särskilda lagförslag, nämligen:

l:o) förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin; detta förslag innehöll stadganden rörande

olovlig införsel av spritdrycker och vin, därvid dock i vissa, huvudsakligen

processuella delar hänvisades till varuinförsellagen; förslaget ersatte alltså

de i varuinförsellagen förefintliga särbestämmelserna angående spritsmuggling

ävensom territorialvattenslagen vilken lag eljest skulle hava gällt till

utgången av år 1925; enligt särskild bestämmelse i förslaget sattes varuinförsellagen

i fråga om spritsmuggling ur kraft under den tid den

föreslagna lagen skulle gälla utom i den mån förslaget hänvisade till

varuinförsellagen; vidare innehöll samma förslag bestämmelser till påbyggnad

av rusdrycksförfattningarna ävensom stadganden, som voro avsedda att ersätta

2 § och följande paragrafer i förverkandeförordningen;

2:o) förslag till lag angående vissa ändringar i varuinförsellagen; de

föreslagna ändringarna voro — frånsett de nyss berörda fristående jämkningarna

i lagen — betingade av utsöndrandet av särbestämmelserna angående

spritsmuggling;

3:o) förslag till lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och

vin; detta förslag avsåg att ersätta bestämmelserna i förverkandeförordningens

1 § rörande förverkande av rusdrycker, anträffade hos den som

fälles till ansvar för fylleri.

Nu omförmälda förslag blevo med vissa ändringar uti huvudförslaget bifallna

av riksdagen. Lagar i ämnet utfärdades den 20 juni 1924 (nr 225—227).

Genom lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin blev det straffrättsliga

ingripandet mot spritsmugglingen i hög grad skärpt. Emellertid framhölls

vid lagens tillkomst, att full effektivitet i bekämpandet av den olovliga spritinförseln

knappast stode att vinna, med mindre överenskommelse träffades

staterna emellan att ömsesidigt stödja varandra i denna kamp. Sådan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

överenskommelse ansågs närmast böra gå ut på dels åtgärder i syfte att

genom kontroll å utförseln av rusdrycker från ett land hindra tillförseln

därav till ett annat, dels ömsesidigt erkännande av varje stats rätt att jämväl

utanför sin territorial vattensgräns undersöka och beslagtaga smugglarfartyg.

Ett steg i riktning mot internationellt samarbete på detta område utgjorde

en i Helsingfors under tiden den 24 november—den 4 december 1924 efter

inbjudan av Finlands regering hållen konferens för överläggningar om åtgärder

mot spritsmuggling. I konferensen deltogo delegerade för samtliga

vid Östersjön belägna stater, nämligen Danmark, Estland, Finland, Lettland,

Lithauen, Polen, den fria staden Danzig, de Socialistiska Sovjetrepublikernas

Union, Sverige och Tyska riket, ävensom Norge. Vid konferensen enades

de delegerade om att hos sina regeringar anbefalla till antagande ett vid

konferensen utarbetat förslag till konvention i ämnet. Detta förslag avsåg

åtgärder mot smuggling av spritdrycker ävensom viner om mer än 18

volymprocent alkohol, vilka drycker med ett gemensamt namn benämndes

alkoholvaror. De föreslagna åtgärderna togo sikte på utförselkontrollen och

rätten till ingripande mot fartyg utanför territorialvattensgränsen.

Uti en den 6 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 89, föreslog Kungl.

Maj:t riksdagen dels att godkänna berörda förslag till konvention angående

motarbetande av smuggling av alkoholvaror, dels ock att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag om utsträckt tillämpning av lagen den 20

juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin. Propositionen bifölls av riksdagen.

Sedan förutnämnda stater den 19 augusti 1925 undertecknat konventionen

och denna ratificerats av Finland, Norge och Sverige samt ratifikationsinstrumenten

deponerats i Helsingfors, har för Sveriges vidkommande Kungl.

Maj:t den 27 november 1925 utfärdat

l:o) lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924

(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin;

2:o) kungörelse (nr 464) angående ikraftträdandet av förstnämnda lag; och

3:o) kungörelse (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från

riket av rusdrycker.

Omförmälda sist antagna lag innehåller i huvudsak följande.

Om spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio

ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattensgränsen

och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller därutanför

belägna yttersta skär, och det av omständigheterna uppenbarligen

framgår, att syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga

eller främja olovlig införsel av dryckerna till riket, skall det anses

såsom olovlig införsel till svenskt territorialvatten enligt lagen med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

I gränsvatten av mindre bredd än tjugufyra sjömil skall gränsen för nämnda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

farvatten anses sammanfalla med mittellinjen eller den gränslinje, som eljest

är fastslagen genom överenskommelse, hävd eller annorledes. Vad i lagen

är stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg av främmande nationalitet,

med mindre Konungen därom förordnar.

Enligt den under 2:o) upptagna författningen har lagen i fråga trätt i

kraft den 24 december 1925 samt äger, såvitt angår fartyg av främmande

nationalitet, tillsvidare tillämpning allenast å fartyg av finsk och norsk

nationalitet. Lagen gäller till och med den 30 juni 1926.

Kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av rusdrycker

innefattar erforderliga stadganden beträffande de i konventionen

åtagna förpliktelserna i avseende å kontroll av sådan utförsel. Jämväl

denna författning har trätt i kraft den 24 december 1925 och har, såvitt

angår fartyg av främmande nationalitet av nettodräktigliet från och med

100 till 500 registerton, tillsvidare tillämpning allenast å fartyg av finsk

och norsk nationalitet.

Under erinran därom att lagstiftningen den 20 juni 1924 angående olovlig

befattning med spritdrycker och vin m. in. (sv. f. 1924: 225 och 227, jfr

1924: 275—280) skulle upphöra att gälla den 30 juni 1926, därest den ej

förlänades fortsatt giltighet, anmodade jag i skrivelse den 18 juni 1925 kontrollstyrelsen

att, efter ifrågakommande länsstyrelsers och andra vederbörandes

hörande, före den 15 december 1925 inkomma med yttrande, i vad kontrollstyrelsens

ämbetsmyndighet rörde, angående verkningarna av samma

lagstiftning, därvid tillika i förekommande fall borde angivas de jämkningar,

som på grund av vunnen erfarenhet finge anses erforderliga och lämpliga,

ävensom huruvida bestämmelserna i fråga ansåges böra givas permanent

karaktär. Motsvarande anmodan riktade jag jämväl till generaltullstyrelsen

som i ärendet skulle höra vederbörande tullmyndigheter.

Kontrollstyrelsen har i skrivelse den 24 november 1925 avgivit sitt yttrande

i ämnet.

För fullgörande av förevarande uppdrag har kontrollstyrelsen dels anhållit,

att samtliga länsstyrelser ville till styrelsen inkomma med yttrande i ärendet,

dels anmodat systembolagen i Stockholm, Norrköping, Kristianstad, Karlskrona,

Malmö, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Strömstad, Gävle och Sundsvall

att avgiva yttranden, dels slutligen lämnat aktiebolaget Vin- & spritcentralen,

sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande, Stockholms

stads och läns sammanslutning av nykterhetsnämnder, Blekinge läns nykterhetsnämnders

centralorganisation, nykterhetsnämndernas sammanslutning

för Västmanlands län, nykterhetsnämndernas Dalaförbund, Söderhamns kontrollområdes

samarbetsorganisation av nykterhetsnämnder samt Piteåortens

nykterhetsnämnder tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

Yttranden hava inkommit från samtliga tillfrågade myndigheter, institutioner

och korporationer med undantag av systembolaget i Kristianstad,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211. 1

Blekinge läns nykterhetsnämnders centralorganisation samt Söderhamns kontrollområdes

samarbetsorganisation av nykterhetsnämnder.

De infordrade yttrandena giva vid handen, att verkningarna av lagstiftningen

å de trakter, där dess tillämpning i större omfattning varit av behovet

påkallad, kunna betecknas såsom mycket goda. Den tillbakagång av

spritsmugglingen och i samband därmed stående olaga sprithantering, som

kunnat på åtskilliga håll i större eller mindre grad konstateras, tillskrives

ock till väsentlig del den nya lagstiftningen. Något förslag om att lagstiftningen,

då dess nuvarande giltighetstid utlöper, borde upphöra att gälla har

ej heller från något håll framställts. Tvärtom tillstyrka flertalet av de tillfrågade

antingen med hänsyn till förhållandena inom de områden, där de äro

verksamma, eller ock med hänsyn till förhållandena i andra delar av landet

bestämt, att lagstiftningen förlänas fortsatt giltighet. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län gör på grund av den ringa omfattning, i vilken lagstiftningen

inom länet tillämpats, i detta avseende intet uttalande. Systembolaget

i Gävle anser sig av andra skäl ej på denna punkt kunna avgiva något

yttrande.

För egen del har kontrollstyrelsen helt anslutit sig till den uppfattningen,

att lagstiftningens verkningar hittills varit gynnsamma. A idare föreligga

enligt kontrollstyrelsens mening icke några skäl att antaga, att lagstiftningen

framdeles skulle komma att visa sig överflödig; därest lagstiftningen upphörde

att gälla, kunde den gynnsamma utveckling som inträtt i vissa delar

av landet befaras bliva hejdad. Kontrollstyrelsen har därför även bestämt

tillstyrkt, att lagstiftningen förlänades fortsatt giltighet efter den 30 juni 1926.

Skiftande meningar hava framkommit i de avgivna yttrandena beträffande

frågan, huruvida lagstiftningen bör erhålla fortsatt giltighet allenast

för viss tid eller göras permanent. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Östergötlands, Hallands och Älvsborgs län förklara sig icke hava

något att erinra mot att lagstiftningen göres permanent. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län förordar permanent giltighet för lagen angående förverkande

i visst fall av spritdrycker och vin men anser, att lagen med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin

bör förlänas fortsatt giltighet allenast under viss tid. Övriga länsstyrelser

— utom länsstyrelsen i Skaraborgs län vilken såsom förut angivits ej ansett

sig kunna avgiva något yttrande i detta avseende — anse sig ej kunna

tillstyrka, att lagstiftningen göres permanent, utan förorda fortsatt provisorium

med längre eller kortare giltighetstid. Av de i ärendet hörda systembolagen

ifrågasätter aktiebolaget Stockholmssystemet, om icke åt den nu prövade

och verksam befunna lagstiftningen borde givas permanent karaktär.

Systembolagen i Norrköping och Malmö förorda, att lagstiftningen göres

permanent, medan övriga systembolag antingen icke alls yttrat sig i frågan

eller ställt sig neutrala eller ock förordat ett fortsatt provisorium. Till sistnämnda

mening ansluter sig jämväl sammanslutningen för spritsmugglingens

bekämpande, medan två av de hörda nykterhetsnämndssammanslutningarna

förorda en permanent lagstiftning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

Kontrollstyrelsen har för egen del yttrat, att frågan, huruvida lagstiftningen

horde göras permanent eller erhålla fortsatt giltighet för viss bestämd

tid, vore beroende av den ståndpunkt man intoge vid besvarande av

följande två frågor, nämligen dels huruvida anledning funnes att antaga,

att lagstiftningen skulle komma att visa sig av behovet påkallad ej blott

under några år framåt utan under en mera avsevärd tidrymd, dels huruvida

sådan erfarenhet redan vunnits rörande lagstiftningens verkningar och

dess effektivitet, att den kunde givas en någorlunda definitiv form.

Kontrollstyrelsen har beträffande sin ställning till berörda frågor anfört

följande:

Vad till en början det framtida behovet av lagstiftningen beträffade, hade

det i vissa av de till kontrollstyrelsen inkomna yttrandena framhållits, att

lagstiftningen föranletts av extraordinära förhållanden som måhända komme

att försvinna under de närmaste åren. Kontrollstyrelsen kunde för sin del

i viss mån dela denna uppfattning. Den omfattning som spritsmugglingen

tagit hade nämligen sannolikt varit åtminstone till en viss del betingad av

abnorma förhållanden t. ex. i valutaavseende. Den erfarenhet som hittills

förelåge från olika länder syntes emellertid giva vid handen, att inskränkande

bestämmelser på rusdrycksförsäljningens område — de finge hava

formen av förbud, restriktioner av det ena eller andra slaget eller höjda

priser — gåve upphov till en mer eller mindre omfattande olaga rusdryckshantering

av det ena eller andra slaget, som om den finge utbreda sig utan

allvarligare ingripande från det allmännas sida kunde medföra betydande

skadeverkningar. Då numera knappast från något ansvarigt håll mera betydande

ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen i riktning mot en

friare försäljning ifrågasattes, syntes behov av en lagstiftning av den art

varom här vore fråga komma att föreligga åtminstone under en ganska

avsevärd tid framåt. Ur denna synpunkt syntes alltså övervägande skäl

tala för att lagstiftningen gjordes permanent. Vid sådant förhållande återstode

att undersöka, huruvida för närvarande en så omfattande erfarenhet

förelåge om lagstiftningens verkningar att lagen kunde och horde göras

definitiv. Det hade i detta sammanhang från vissa håll gjorts gällande,

att lagstiftningen på några punkter innehölle bestämmelser innebärande

betydande avsteg från de rättsregler som eljest vore normerande, och att den

med hänsyn därtill ej borde åtminstone för närvarande göras permanent.

Utan att närmare ingå på denna fråga ville kontrollstyrelsen framhålla, att

såvitt styrelsen hade sig bekant under lagstiftningens hittillsvarande tilllämpning

icke förekommit något som kunde giva vid handen, att genom lagstiftningen

någon enskild medborgares berättigade intressen skulle hava

lidit skada. En granskning av de förslag om mer eller mindre betydande

ändringar i lagstiftningen som från en del håll framställts gåve emellertid

vid handen, att den hittills vunna erfarenheten icke kunde anses tillräckligt

omfattande för att medgiva en definitiv utformning. Visserligen kunde

man såsom länsstyrelsen i Hallands län framhållit vidtaga erforderliga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

9

ändringar i lagstiftningen även sedan den gjorts permanent, men det

syntes dock kontrollstyrelsen mindre lämpligt att göra en provisorisk lagstiftning

permanent innan den kunde givas en någorlunda slutgiltig form.

Särskilt betydelsefull syntes kontrollstyrelsen därvid en synpunkt vara som

framhållits av sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande. Sammanslutningen

hade uttalat ’att det väl kan tänkas, att de former av olaga

sprithantering, mot vilka den nuvarande lagen lämnat relativt effektiva

vapen, inom en ej alltför avlägsen framtid kunna ersättas med andra, vilka

med denna lagstiftning icke kunna lika kännbart åtkommas’. I samband

därmed ville kontrollstyrelsen framhålla, att det icke syntes kontrollstyrelsen

lämpligt att såsom länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslagit göra den ena

av de båda lagar om vilka vore fråga permanent och bibehålla den andra

som provisorisk. Därtill stode de i för nära sammanhang med varandra.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne kontrollstyrelsen övervägande

skäl tala för att lagstiftningen nu icke gjordes permanent utan förlänades

förlängd giltighet för viss tid, t. ex. två år.

Generaltullstyrelsens utlåtande i förevarande ämne är dagtecknat den

28 november 1925. Styrelsen har infordrat yttranden från kustbevakningsinspektören,

tullflskalerna och tulldirektörerna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, tullbevakningscheferna i nämnda städer i dessa tjänstemäns egenskap

av chefer för kustbevakningsdistrikt, gränsbevakningschefen i andra

gränsbevakningsdistriktet samt de tullförvaltare i riket som äro åklagare

i tullmål eller utöva chefskap över kustbevakningsdistrikt.

Beträffande verkningarna av ifrågavarande lagstiftning, närmast lagen

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin, hava de hörda tullmyndigheterna i stort sett uttalat den uppfattning,

att nämnda lag genom strängare straff och åtskilliga däri förekommande

särskilda bestämmelser i avsevärd mån ökat möjligheterna för ett

effektivt bekämpande av spritsmugglingen och sålunda bidragit till den

nedgång i denna olagliga hantering som under lagens giltighetstid kunnat

konstateras. I flera fall har dock framhållits, att till berörda gynnsamma

resultat medverkat åtskilliga andra faktorer, i främsta rummet den skärpta

bevakningen och den förbättrade fortskaffningsmateriel som ställts till

kustbevakningens förfogande, men även en del andra förhållanden, såsom

ändringar i vissa länders valuta. Några tullmyndigheter hava förklarat

sig i brist på erfarenhet beträffande lagens tillämpning icke kunna avgiva

något bestämt yttrande rörande lagens verkningar. Vad angår frågan

huruvida samma lag borde erhålla permanent karaktär hava meningarna

hos de hörda tullmyndigheterna gått mera i sär. I många fall har den

mening uttalats, att så borde ske eller att lagen borde erhålla förlängd giltighet

''tills vidare’ eller så länge restriktionerna i rusdryckslagstiftningen kvarstode.

Från andra håll återigen har den mening gjort sig gällande, att

det icke vore lämpligt att redan vid utgången av lagens nu bestämda

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition Nr 211.

giltighetstid giva densamma permanent karaktär; frågan därom borde anstå

till dess större erfarenhet om lagens verkningar vunnits samt till dess

jämväl verkningarna av Helsingforskonventionens bestämmelser hunnit

giva sig till känna. Lagens giltighetstid borde därför utsträckas med ett

eller annat år.

För egen del har generaltullstyrelsen i förevarande hänseenden anfört

följande:

De bestämmelser rörande olovlig befattning med spritdrycker och vin

som införts genom 1924 års lag hade uppenbarligen varit ägnade att bereda

vederbörande myndigheter möjlighet att med större framgång än tillförene

upptaga kampen mot spritsmugglingen. Efter vad erfarenheten

otvetydigt syntes hava givit vid handen, hade ock denna olovliga hantering

sedan lagens tillkomst varit i avtagande. I detta avseende tilläte generaltullstyrelsen

sig jämväl åberopa de statistiska uppgifter till belysande

av spritsmugglingen till Sverige, som meddelats i den av socialstyrelsen

utgivna publikationen »Sociala meddelanden» nr 9 för år 1925, sid. 744

och följande. Även om, på sätt av flera tullmyndigheter framhållits, berörda

förhållanden utgjorde resultatet av flera samverkande faktorer, kunde

det dock få anses givet att 1924 års lag i hög grad bidragit till detsamma.

Till stöd därför Ange erinras, att genom denna lag kriminaliserats

åtskilliga förfaranden vilka tidigare icke varit straffbara, och det

syntes därför sannolikt, att, därest spritsmugglingen till riket efter lagens

ikraftträdande pågått i oförändrad omfattning, smugglingsmålens antal

och kvantiteten beslagtagna spritdrycker skulle hava ökats, i stället för

att såsom skett en avsevärd minskning ägt rum. Såsom ett allmänt omdöme

ville generaltullstyrelsen fördenskull uttala, att enligt styrelsens

mening lagens verkningar måste betecknas såsom goda. Vid sådant förhållande

och med hänsyn därtill, att spritsmuggling i allt fall fortfarande

ägde rum i ej obetydlig omfattning — särskilt i Stockholms tullkammardistrikt

hade smugglingen även på sista tiden förekommit i ganska

stor utsträckning — syntes det styrelsen uppenbart, att lagen borde förlänas

giltighet även efter utgången av juni månad 1926. Huruvida

en viss tidsbegränsning här borde fastställas eller om lagen borde erhålla

permanent karaktär kunde visserligen vara tveksamt. Av olika skäl

ansåge styrelsen sig dock böra uttala sig för att lagen måtte erhålla allenast

en begränsad giltighetstid, förslagsvis två år. I första rummet talade

därför det förhållande, att lagens bestämmelser i åtskilliga punkter måste

anses synnerligen stränga och innebära avvikelser från eljest vedertagna

rättsgrundsatser. Vidare syntes det icke vara uteslutet, att Helsingforskonventionens

bestämmelser skulle kunna lägga sådana hinder i vägen för

spritsmugglingen att en återgång till mindre sträng lagstiftning kunde

finnas möjlig. Slutligen vore det icke otänkbart, att ändrade metoder för

smugglingens bedrivande kunde framkalla behov av ändringar i lagstift
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 211.

11

ningen, vilka givetvis skulle kunna med större lätthet genomföras därest

lagstiftningen fortfarande behölle sin mera tillfälliga karaktär.

Av den förebragta utredningen framgår oförtydbart att den ifrågavarande Departement

lagstiftningen i det stora hela uppfyllt de krav man ställt på densamma.

Särskilt bar den lämnat möjlighet till ett verksamt bekämpande av spritsmugglingen,

och det är att förvänta att de författningar som nyligen

tillkommit i samband med anslutningen till Helsingforskonventionen skola

visa sig avsevärt öka denna möjlighet. Då det utan vidare är klart att

lagbestämmelser av förevarande slag äro av behovet påkallade även efter

den 30 juni 1926, återstår att avgöra huruvida åt bestämmelserna nu

bör givas permanent karaktär. Det torde kunna tagas för visst att lagstiftning

i ämnet svårligen kan undvaras under avsevärd tid. Att göra lagstiftningen

permanent synes därför hava skäl för sig. Emellertid är att

märka att förevarande lagstiftning varit i tillämpning endast under kort

tid. Särskilt bör beaktas att ännu ingen erfarenhet kunnat vinnas om

verkningarna av de efter Helsingforskonventionen utfärdade författningarna.

Under sådana förhållanden torde försiktigheten bjuda att välja

den av ämbetsverken anvisade utvägen. Jag tillstyrker därför att åt

samtliga stadganden i de ämnen varom nu är fråga förlänas allenast

fortsatt provisorisk giltighet under en tid av två år, under vilken tid tillräcklig

erfarenhet lärer kunna vinnas för förnyat ställningstagande i frågan.

De i ärendet avgivna yttrandena innehålla åtskilliga förslag till ändringar

i förevarande lagstiftning. Nära nog samtliga ändringsförslag hänföra

sig till lagen med särskilda bestämmer angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin och innefatta i flera fall en sådan påbyggnad av

lagen som måhända kan komma att visa sig nödvändig. Emellertid har

jag vid föreliggande prövning av dessa frågor utgått ifrån att det

icke avses att åt lagstiftningen förläna definitiv giltighet. Under förutsättning

att hithörande bestämmelser icke skola slutgiltigt fastställas,

torde en fullständig revision av samma bestämmelser böra anstå. För

det närvarande synas allenast de ändringar böra vidtagas, som innebära

avhjälpande av mera påtagliga olägenheter vid lagtillämpningen.

Jag anhåller att få lämna en redogörelse för de stadganden beträffande

vilka ändring kan anses ur denna synpunkt påkallad. Därjämte ämnar

jag något uppehålla mig vid vissa andra ändringsförslag som synas förtjänta

av beaktande.

Ändrings
förslag.

Lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin.

(Spritinförsellagen.)

I 2 § 2 mom. b) stadgas, att det i 2 § 1 mom. meddelade förbudet mot 2 §.

införsel av spritdrycker och vin från internationellt eller utländskt område

till svenskt territorialvatten icke skall gälla vid genomfart utan onödigt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens fyr från internationellt

eller utländskt område till annat sådant område; dock må vattenområde

inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

Kustbevakningsinspektören samt tulldirektören och tullbevakningschefen

i Malmö hava ifrågasatt att det i 2 mom. b) medgivna undantaget måtte

upphävas. Det har därvid framhållits, att motsvarande undantag icke

förekomme i den danska lagstiftningen och att den för bevakningen i

Öresund disponibla personalen icke vore tillräcklig att ständigt hålla uppsikt

över att fartygens genomfart skedde utan onödigt uppehåll.

Samma hemställan har gjorts av sammanslutningen för spritsmugglingens

bekämpande, därvid sammanslutningen anfört, att det alltid vore

förenat med svårigheter att avgöra vad som kunde betecknas såsom onödigt

uppehåll samt att undantaget särskilt beredde segelfartyg möjlighet till

längre uppehåll på svenska sidan av Öresund i spritförsäljningssyfte.

Generaltullstyrelsen har framhållit såsom ur tullverkets synpunkt önskvärt,

att ifrågavarande undantagsmedgivande bortfölle, men styrelsen har

dock icke ansett sig böra framställa något förslag i denna riktning, då

starka betänkligheter däremot måste göra sig gällande.

Kontrollstyrelsen har funnit sig för sin del böra tillstyrka ändring i

omförmälda hänseende. De betänkligheter som med hänsyn till internationella

förhållanden skulle kunna möta har kontrollstyrelsen icke funnit

vara av mera vägande art, särskilt som eventuella åtal bleve beroende av

generaltullstyrelsens tillstånd.

Jag erinrar om att lagstiftningen i denna del såväl år 1923 som år 1924

varit föremål för noggrann prövning. Då nya omständigheter icke tillkommit,

har jag icke funnit anledning att nu biträda ändringsförslaget.

Tullförvaltaren i Trälleborg har anmärkt, att i förevarande författningsrum

Öresunds södra gräns icke vore nöjaktigt markerad, då Falsterbo rev

läge under vattenytan och därför ej kunde med säkerhet bestämmas. Den

fasta punkten i söder borde enligt tullförvaltaren vara Falsterbo fyr.

Detta förslag har generaltullstyrelsen biträtt.

Gällande bestämning, vilken överensstämmer med den i § 6 mom. 2 i

tullstadgan givna, är hävdvunnen. Då den därjämte icke torde behöva

medföra större svårigheter vid lagtillämpningen än den nu föreslagna,

har jag icke ansett ändring påkallad på denna punkt.

Mot avfattningen av andra stycket i 3 § 1 mom. har anmärkning framställts

av kustbevakningsinspektören samt tullförvaltarna i Trälleborg,

Strömstad och Sundsvall. Det har i sådant avseende anförts, att ett fartyg

som utanför svenskt territorialvatten försålde sprit till närliggande länders

undersåtar kunde ingå till svensk hamn för att bereda besättningen vila

och rekreation, intaga proviant, inleda affärsförbindelser m. m. utan annan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

13

påföljd än det för större sådana affärer fullkomligt betydelselösa bötesbeloppet

av högst 500 kronor. I dylikt fall borde, liksom enligt dansk

lagstiftning, lasten konfiskeras, även om avsikt att till Sverige införa

spriten icke kunde konstateras. Skulle en sådan bestämmelse icke anses

lämplig, borde åtminstone en avsevärd höjning av bötesmaximum inträda.

Under framhållande att den sålunda gjorda anmärkningen utan tvivel

vore befogad har generaltullstyrelsen anslutit sig till det alternativt framställda

förslaget om en avsevärd höjning av böternas maximibelopp och

i sådant hänseende föreslagit att detta bestämdes till åtminstone 5,000

kronor.

Det måste tvivelsutan betecknas såsom ett missförhållande, att fartyg

vars besättning bedriver rusdrycksförsäljning kan ingå till svensk hamn

utan att därmed riskeras annan påföljd än ett mindre bötesbelopp. I

propositionen nr 223 till 1924 års riksdag anförde dåvarande departementschefen

till motivering av 7 § bland annat att, då uppsåt att smuggla

till annat land förelegat, tillika i allmänhet förefunnits avsikt att, om

tillfälle därtill erbjöde sig, smuggla även till Sverige, samt att det i sådana

fall icke ofta kunde anses ''av omständigheterna uppenbarligen framgå

att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket’. Den

omständigheten att 3 § 1 mom. andra stycket erhållit en avfattning som

avviker från de i 7 § använda ordalagen har givit anledning till den tolkning,

att bevisregeln i 3 § 1 mom. andra stycket vore en annan än den i

7 § angivna. En dylik olikhet har icke varit avsedd. För att säkerställa

den åsyftade tillämpningen av 3 § 1 mom. andra stycket torde detta stadgande

böra omformuleras till överensstämmelse med motsvarande föreskrift

i 7 §.

Mot bestämmelsen i 3 § 1 mom- tredje stycket, enligt vilken bestämmelse

straffrihet inträder i fråga om olovlig införsel till svenskt territorialvatten,

där det kan visas att den farkost, med vilken dryckerna

forslats, på grund av verklig sjönöd icke kunnat undgå att inkomma till

svenskt territorialvatten och där förbliva, hava från flera håll invändningar

rests. Sålunda har den extra landsfiskal, som innehar länsstyrelsens i

Stockholms län förordnande att biträda länets landsfiskaler med förrättande

av polisundersökningar bland annat rörande olovlig varuinförsel, framhållit

att på grund av förevarande bestämmelse verkställda beslag upphävts och

åtal ogillats även i de fall, då ’den verkliga sjönöden’ uppkommit därigenom

att besättningen borttagit någon maskindel eller dylikt av ej

alltför stort värde. Avsikten hade endast varit den, att spritlastens

innehavare, vilka i allmänhet såsom ''besättningsmän’ själva medföljt de

spritlastade fartygen, velat komma till svensk hamn för att skaffa köpare

och träffa erforderliga avtal. Maskinskadan eller annan haveriorsak hade

endast varit en förevändning. — Länsstyrelsen i Malmöhus län har hän
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition Nr 211.

visat till ett yttrande, avseende ett förtydligande i syfte att få klarlagt

''vilken grad av sjönöd som skall föreligga, för att verklig sjönöd skall

anses vara för handen’. Enligt uppgift hade nämligen vid handläggning

av ett mål ett flertal sakkunniga varit av olika mening om

innebörden av ifrågavarande uttryck. — Sammanslutningen för spritsmugglingens

bekämpande har framhållit, att den omständigheten att

Verklig sjönöd’ friade från ansvar i praktiken åstadkommit synnerligen

stora svårigheter. Ett smuggelfartyg som bedreve sina affärer på svenskt

farvatten kunde, om detsamma upptäcktes av tullpersonalen, lätt av sin

besättning bringas ’i sjönöd’ genom en så enkel åtgärd som exempelvis

borttagande av någon maskindel. — Verkställande direktören i aktiebolaget

Vin- & spritcentralen anför, att den åsyftade bestämmelsen ''alltför

lätt kan utnyttjas till skydd för smugglaren och hans last, i det att

färdigheten att arrangera sjönöd, när en fara är å färde eller då kundkretsen

är nära, torde vara ganska långt uppdriven hos smugglarna’.

Generaltullstyrelsen, som anmärkt att ''verklig sjönöd’ borde anses innebära

att fartyg kunde befaras komma att förlisa och att människoliv

riskerades, har ansett önskligt, att förevarande författningsrum avfattades

i anslutning till artikel 10 i Helsingforskonventionen och sålunda komme

att avse fartyg, som ''på grund av verklig sjönöd tvingats att söka nödhamn

för räddande av fartyg, last och människoliv’.

Liknande synpunkter hava framförts av kontrollstyrelsen.

Det är uppenbart att 3 § 1 mom. tredje stycket av den förevarande

lagen icke bör kunna åberopas, då sjönöden är konstruerad. Ehuru det i

sak icke torde förefinnas någon väsentlig skillnad mellan berörda lagrum

och omförmälda stadgande i artikel 10 av Helsingforskonventionen, torde

sistnämnda stadgande på grund av däri intagen bestämning av nödläget

innebära större garanti för en lagtillämpning enligt vilken självförvållad

sjönöd icke föranleder befrielse från ansvarspåföljd. Jag ansluter mig

därför till förslaget om ändring av ifrågavarande lagrum.

Bestämmelserna i 6 § hava föranlett yttranden från den förutnämnde extra

landsfiskalen i Stockholms län, sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande

samt verkställande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen.

Den förstnämnde uppgiver, att det upprepade gånger förekommit, att besättningsmän

å fartyg ertappats syssla med spritsmuggling, och att det funnes

fartyg, å vilka en besättningsman ända till åtta olika gånger ådömts straff

för olovlig varuinförsel; varken fartygens befälhavare eller rederierna syntes

vidtaga åtgärder för att skilja sig från dylika personer. Med hänsyn

därtill har landsfiskalen funnit det önskvärt, om sådana bestämmelser

kunde utfärdas, att en fartygsbefälhavare eller ett rederi finge ekonomiskt

intresse av att ej vidare behålla dylika besättningsmän i sin tjänst. Av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

15

ej ringa betydelse skulle det enligt hans uppfattning vara, om en fartygsbefälhavare

ålades avlämna godtagbar borgen för erläggandet av de böter,

som kunde komma att ådömas besättningsmän därest dessa vore av utländsk

nationalitet.

Sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande har framhållit,

att smugglingen från de fartyg som i reguljär trafik anlöpte svenska

hamnar på senaste tiden syntes hava tilltagit i omfattning. De beslagtagna

kvantiteterna vore enligt sammanslutningen avsevärda, och ännu

större mängder undginge säkerligen tullverkets uppsikt. De smugglande

sjömännen bleve i regel endast ådömda böter; åtal mot fartygets befäl

och underbefäl syntes mycket sällan förekomma. Sammanslutningen

har slutligen anfört, dels att, då det inträffade att samma person bland

fartygets personal upprepade gånger gjorde sig skyldig till och dömdes

för spritsmuggling, det icke syntes vara oriktigt, om fartygets ägare åtminstone

gjordes ekonomiskt ansvarig för att de personalen ådömda böterna

bleve erlagda, dels att i de ej sällan förekommande fall, då särskilda

lönnrum för sprit vore anordnade ombord, befälhavare och underbefäl

ombord icke borde kunde undandraga sig ansvar därför samt att

straffet därvid borde avsevärt skärpas.

Verkställande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen har i

berörda avseende anfört i huvudsak följande:

Erfarenheten hade visat, att insmugglingen av rusdrycker ombord å

fartyg nått en långt större omfattning än som vid lagens tillkomst

förmodats. Enligt objektiva vittnesbörd förhölle det sig nämligen så, att

så gott som alla till Sverige från Finland ankommande fartyg medförde

smuggelsprit. Detta gällde icke blott lastfartyg av olika slag utan även

de för persontrafik avsedda ångbåtar som ginge i reguljära turer. Enligt

från tullverket erhållna uppgifter gjordes under året 1 september 1924—

31 augusti 1925 enbart hos personalen å i Finland hemmahörande båtar,

som ginge i reguljär trafik på Stockholm, följande spritbeslag:

å Hebe..................................... 82 beslag hos 43 personer: 530.8 liter sprit

» Torneå .......................

............ 56

»

»

37

»

403.6

»

»

» Nordstjärnan ..........

............ 54

»

»

34

»

374.6

»

»

» Mariehamn ..............

......... 37

»

»

25

»

179.1

»

»

» Halland.....................

........... 5

»

»

4

»

26.5

»

»

» von Döbeln ..............

........... 3

»

»

3

»

32.7

»

»

Sammanlagt hade sålunda hos personalen på dessa båtar under nämnda

tidrymd gjorts 237 beslag hos 146 personer, varvid beslagtagits inalles 1,547

liter sprit, eller mer än 4,000 liter brännvin. Å Hebe hade sprit beslagtagits

sex gånger hos en person, fem gånger hos en, fyra gånger hos fyra

personer och tre gånger hos fyra personer. Å Torneå hade beslag gjorts

fem gånger hos en person och tre gånger hos fyra personer, å Nordstjärnan

hade icke mindre än sju personer tre gånger påträffats med olaga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

spritinförsel. Å Mariehamn hade en person fyra gånger och två personer

tre gånger blivit utsatta för beslag. Nämnda beslag hade gjorts uteslutande

hos personalen å dessa finska båtar. I summan inginge sålunda

icke beslag, gjorda ombord å samma båtar, då det icke kunnat visas, att

spriten tillhört personalen, icke heller beslag som gjorts vid ilandförande

av andra personer än ifrågavarande personal. Till jämförelse och fullständigande

kunde nämnas, att å de svenska båtar som gått i reguljär

trafik mellan Stockholm och Finland under samma tid gjorts följande

spritbeslag:

å Heimdall 34 beslag hos 27 personer: 234.6 liter sprit

» Birger Jarl 17 » » 14 » 89.4 » » .

Å dessa svenska fartyg hade under ifrågavarande 12 månader sju personer

å Heimdall och två personer å Birger Jarl mer än en gång blivit

åtalade för smuggling av sprit. Såsom synnerligen anmärkningsvärt

i fråga om nämnda trafik finge framhållas, att, enligt vad uppgifterna

visade, samma personer oupphörligen anträffats med olovlig sprittillförsel

till riket, utan att från ångbåtsbolagets sida några som helst åtgärder

mot dem vidtagits. Såsom exempel på den bristande tillsyn i övrigt som

förekomme ombord på dessa ångare kunde nämnas ett i tidningspressen

refererat fall, av vilket framginge, att besättningen i skansen på ångaren

Nordstjärnan losstagit skansväggarnas träbeklädnad och innanför denna

anbragt snören, på vilka upphängts ej mindre än ett femtiotal enlitersspritdunkar,

varefter bräderna åter påspikats. Det anförda syntes giva

övertygande skäl för att ifrågavarande bestämmelser i lagstiftningen icke

vore tillräckligt effektiva, utan att det vore nödvändigt att, för att ernå

bättre förhållanden, skärpa såväl befälhavarens som ock i sista hand rederiets

ansvar för denna smuggeltrafik. Rederiet hade genom sina förtroendemän,

befälhavaren och allt underbefäl, långt större förutsättningar

att förhindra och upptäcka smugglingsförsök än vad som vore möjligt

för en fåtalig tullbevakningspersonal vilken verkställde besök ombord

allenast vid landningstillfället. Såsom ett förslag till sådan skärpning av

berörda föreskrifter hänvisades till följande bestämmelse som återfunnes

i ett till förarbetena för lagstiftningen hörande lagutkast:

''Anträffas spritdrycker, som äro förverkade på grund av lagen om straff

för olovlig varuinförsel, å fartyg i svensk hamn under sådana omständigheter,

att någon, som är anställd ombord å fartyget, måste antagas hava

gjort sig skyldig till olovlig införsel av dryckerna eller försök därtill

eller olovligt forslande av desamma, vare redaren, ändock att den skyldige

icke ertappas, pliktig att såsom tullavgift erlägga femdubbla beloppet

av den avgift, som eljest bort i sådant hänseende utgöras. Har redaren

överlåtit fartyget till annan att nyttja det till sjöfart för egen räkning,

skall vad nu stadgats om redaren gälla om den, till vilken nyttjanderätten

överlåtits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

17

När skäl därtill äro, må fartyget på begäran av tullverkets vederbörande

åklagare av vederbörande tullförvaltning kvarhållas i hamnen till dess

avgift, varom nu sagts, guldits eller hos tullförvaltningen nedsatts eller

ock säkerhet för dess gäldande därstädes ställts. Ej må dock fartyget

kvarhållas mer än trettio dagar.’

Av flera tullmyndigheter hava påyrkats skärpta bestämmelser i syfte

att åstadkomma större möjlighet att få personer som gjort sig skyldiga

till olovlig varuinförsel dömda till straff därför samt ådömt straff verkställt.

Det har i sådant hänseende anförts, att det ofta och särskilt då

sjömän, anställda å utländska fartyg, gjort sig skyldiga till smugglingsbrott

vore omöjligt att få dem befordrade till straff och att, där böter

ådömts, kunna uttaga dessa eller få böterna förvandlade i frihetsstraff. Till

avhjälpande härav har ifrågasatts föreskrift om att sådana personer skulle

kunna kvarhållas till dess de antingen erlagt böterna eller undergått förvandlingsstraffet

ävensom om skyldighet för respektive fartygsbefälhavare

eller fartyg att svara för böterna.

Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande anslutit sig till den uppfattningen

att missförhållanden av antydd art förelåge; styrelsen har vidare

anfört följande:

Allteftersom smugglingen tilltagit hade antalet av de personer, i de

flesta fall tillhörande besättningar å utländska fartyg, vilka undandragit

sig straff för smugglingsbrott, väsentligt stigit. Genom cirkulär i tullverkets

författningssamling ålades tullförvaltningarna att hos styrelsen

anmäla när sådan person ånyo ankomme till riket. I ett och annat fall

lyckades det då att få vederbörande åtalad eller att uttaga ådömda böter

eller få dem förvandlade, men i det säkerligen övervägande antalet fall

undginge de skyldiga straffet, ofta på grund av preskription. Det finge

fördenskull anses som en stor fördel om något sätt att förhindra berörda

missförhållande kunde utfinnas. Styrelsen ansåge sig emellertid

icke kunna understödja någotdera av de utav de underordnade tullmyndigheterna

omförmälda förslagen, av vilka det ena strede mot Helsingforskonventionens

artikel 10 och det andra knappast vore förenligt med här

i landet eljest gängse rättsuppfattning, åtminstone om såsom ifrågasatts

förfaringssättet skulle tillämpas allenast mot utlänningar. Styrelsen såge

sig icke i stånd att föreslå någon framkomlig väg till målet, hur önskvärt

det än vore att detsamma kunde nås.

Kontrollstyrelsen, som funnit starka skäl tala för den uppfattningen

att smugglingen från fartyg i vanlig passagerar- eller lasttrafik under

senaste tiden tilltagit medan spritsmugglingen i övrigt minskats, har

vidare framhållit följande:

Styrelsen ville särskilt fästa uppmärksamheten på de riskmoment, som

ifrågavarande utveckling innebure för nykterhetsförhållandet i de smärre

och medelstora hamnstäder som stode i livligare förbindelse med utlandet.

Den rena yrkessmugglingen i stort sökte sig av naturliga skäl gärna fram

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 181) höft (Nr 211.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

till de störa befolkningscentra eller deras närhet, där en mera omfattande

marknad med avsättningsmöjligheter för stora kvantiteter smuggelsprit

funnes. Smugglingen från fartyg i vanlig trafik — även denna syntes

av vissa besättningsmän drivas i sådan omfattning att den väl förtjänade

beteckningen yrkesmässig — kunde givetvis däremot finna tillräckliga

avsättningsmöjligheter även i ej så stora samhällen och kunde av naturliga

skäl ofta nog i dessa räkna med fördelen av en mindre effektiv tullbevakning

än i de större hamnarna. Av vissa tecken att döma syntes en

mycket betydande smuggling av denna art förekomma till vissa Norrlandsstäder.

Utan att med bestämdhet göra gällande att den ökning av antalet

fylleriförseelser, som under den gångna delen av år 1925 visat sig t. ex.

i Sundsvall och Härnösand — i Sundsvall hade antalet avdömda fylleriförseelser

under tiden 1 januari—31 oktober 1924 varit 446, medan antalet

under samma tid år 1925 varit 565; för Härnösand hade motsvarande siffror

varit 164 och 271 — berott enbart på insmugglad sprit, funne dock kontrollstyrelsen

all sannolikhet tala för att ökningen till väsentlig del varit föranledd

av en tilltagande spritsmuggling. Med hänsyn till angivna omständigheter

funne kontrollstyrelsen det erforderligt att åtgärder vidtoges. Den

ogynnsamma utvecklingen i berörda avseende finge nämligen till en väsentlig

del tillskrivas den omständigheten att lagstiftningen på denna punkt

visat sig ineffektiv. I vissa av de avgivna yttrandena hade föreslagits, att

i lagstiftningen borde införas bestämmelser, som gjorde rederierna i större

eller mindre grad ekonomiskt ansvariga för den spritsmuggling med vilken

besättningsmän ertappades. Verkställande direktören i aktiebolaget Vinfe

spritcentralen hade i detta avseende anslutit sig till ett tidigare framlagt

förslag, enligt vilket redare skulle förpliktas att såsom tullavgift erlägga

ett visst belopp, där spritdrycker som enligt gällande lag vore förverkade

anträffades å ett fartyg under sådana omständigheter, att det måste antagas,

att någon som vore anställd ombord å fartyget gjort sig skyldig

till olovlig införsel av dryckerna eller försök därtill eller olovligt forslande

av desamma. Enligt kontrollstyrelsens mening skulle ett införande av en

bestämmelse av denna eller liknande art komma att visa sig mycket

effektivt. De invändningar, som från vissa håll rests mot bestämmelsen

med hänsyn därtill, att den skulle åsamka rederierna utgifter för handlingar,

vilka det icke läge i rederiernas makt att förhindra, funne kontrollstyrelsen

icke avgörande. Därest rederierna genom sina befälhavare och

genom underbefälet på båtarna verkligen sökte förhindra och upptäcka

smugglingsförsök, vore nämligen möjligheterna därtill så stora i jämförelse

med den fåtaliga tullpersonalens, att det icke kunde förutsättas, att

denna personal, som hade att utföra sina undersökningar huvudsakligen

vid landningstillfället, skulle kunna upptäcka några större kvantiteter

som undgått fartygsbefälet. Kontrollstyrelsen ansåge med hänsyn till det

anförda upptagandet av en bestämmelse av denna art i lagstiftningen synnerligen

önskvärt. Emellertid innehölle artikel 10 i Helsingforskonventionen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

19

sådana stadganden, att ett omedelbart realiserande av nämnda önskemål

åtminstone i hela dess utsträckning icke syntes vara möjligt. Med hänsyn

därtill funne kontrollstyrelsen sig allenast böra hemställa om åtgärder

från svensk sida i syfte att ernå en sådan ändring av Helsingforskonventionen,

att densamma icke lade hinder i vägen för införande av en bestämmelse

av antydd art.

Den omständigheten att insmuggling av rusdrycker ombord å fartyg i

reguljär trafik ägt rum i stor omfattning giver anledning till övervägande,

huruvida särskilda bestämmelser äro erforderliga för stävjande av

denna form av spritsmuggling. Till en början måste fastslås, att stadganden

i dylik riktning icke saknas i gällande lagstiftning, och det torde

förhålla sig så, att dessa stadganden, tillfullo utnyttjade, erbjuda ett icke

föraktligt vapen vid spritsmugglingens bekämpande. Det har särskilt

framhållits, att en verksam åtgärd skulle vara föreskrivande av påföljd

för rederi, då smuggling ägt rum å rederiet tillhörigt fartyg. Skulle

sådan åtgärd vidtagas, torde den böra hava form av införande av straffrättsligt

ansvar. Därmed skulle följa en betydande utvidgning av det

straffrättsliga ansvaret å ifrågavarande område. Jag erinrar om att lagstiftningen

i ämnet redan innehåller bestämmelser vilka utgöra avvikelser

från eljest’ vedertagna rättsprinciper. En utsträckning av det straffrättsliga

ansvaret i föreslagen riktning — vilken åtgärd eventuellt

förutsätter ändring i den nyligen antagna Helsingforskonventionen synes

knappast tillrådlig innan nuvarande stadganden efter ytterligare prövning

befunnits otillräckliga.

En tullförvaltare har framhållit önskvärdheten av att alla bestämmelser

rörande olovlig införsel av spritdrycker och vin vore samlade i en och

samma lag; hänvisningarna till lagen om straff för olovlig varuinförsel

den 8 juni 1923 medförde stundom ovisshet om tillämpningen av författningarna.

Sålunda vore enligt 7 § i 1924 års lag olovligen införda spritdrycker

och vin förverkade endast om de påträffades, medan enligt 1 § 8

mom. i 1923 års lag olovligen infört gods, även om det icke påträffats,

vore förverkat. Då beträffande olovlig införsel av spritdrycker och vin

bestämmelserna i 1923 års lag icke gällde i vidare mån än till dem hänvisades

i 1924 års lag, skulle alltså olovligen införda men förskingrade

spritdrycker och vin icke kunna förklaras förverkade med mindre de före

förskingringen påträffats; och endast i sådant fall skulle alltså ersättningsskyldighet

enligt 8 § i 1923 års lag — till vilken paragraf hänvisades i

1924 års lag — kunna inträda, något som icke kunde hava varit avsett.

Generaltullstyrelsen har i anslutning härtill ansett lämpligt, att 7 §

i spritinförsellagen ändrades i syfte att undanröja den nyss berörda osäkerheten

i fråga om inträdandet av den i 8 § i 1923 års lag stadgade ersättningsskyldigheten.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.

Med den lydelse som givits åt 7 § första stycket har, såvitt angår förverkandepåföljd,

uppenbarligen icke avsetts att föreskriva andra regler

beträffande olovlig införsel av spritdrycker eller vin än i fråga om

olovlig varuinförsel i övrigt. Då domstolarna, såvitt jag erfarit, tillämpa

hithörande stadganden på det sätt som åsyftats, torde någon lagstiftningsåtgärd

icke vara erforderlig.

En tullflskal har framhållit, att avfattningen av 8 § 2 mom. vore mindre

tillfredsställande. På grund av ordalydelsen: ''farkost — — — vilken

uppehåller förbindelse mellan land och där utanför beläget fartyg’ hade

det visat sig svårt att erhålla fällande utslag beträffande farkost, som under

annars misstänkta omständigheter beslagtagits invid spritskuta eller medan

farkosten, efter att hava bordat sådan skuta, befunnit sig på återväg mot

land. Från svarandesidan hade då invänts, att någon förbindelse mellan

land och fartyg icke uppehållits, utan att farkosten av en eller annan

lovlig anledning, såsom motorskada, vind- och väderleksförhållanden eller

dylikt, nödgats lägga till vid spritskutan; och då bevisning om motsatsen

vore svår att förebringa, hade det hänt, att farkosten icke ansetts hava

uppehållit ''förbindelse’ mellan spritskutan och land. Berörda uttryck

borde därför utbytas mot något annat, exempelvis: ''farkost---vilken

anträffas under färd mellan land och där utanför beläget fartyg’.

Generaltullstyrelsen har funnit den sålunda gjorda anmärkningen vara

beaktansvärd, varför styrelsen ansett sig böra understödja förslaget om

lämplig ändring av förevarande bestämmelse.

I fråga om 8^2 mom. anför sammanslutningen för spritsmugglingens

bekämpande följande:

''Detta mom. innehåller förbud för fartyg under 40 ton att uppehålla förbindelse

mellan spritskuta och land. För att få dylikt förbindelsefartyg dömt

förbrutet måste det emellertid beslagtagas innanför tullgränsen. Det skulle

vara synnerligen önskvärt, att momentets lydelse ändrades därhän, att svenska

förbindelsefartyg kunde dömas förbrutna, även om de uppbringades på internationellt

vatten. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att vakthållning

ute vid spritskutorna är synnerligen effektiv, men att bevakningseffektiviteten

lider av att prejning och beslagtagning icke kunna ske omedelbart

efter det en dylik förbindelsefarkost lämnat spritfartyget. Om en bevakningsbåt,

som på internationellt vatten ligger i närheten av en spritskuta,

iakttager, att en mindre farkost lägger till vid skutan, kan han nu

icke beslagtaga densamma omedelbart efter det den lämnat spritfartyget.

Den svenska smuggelbåten kan nu begiva sig ut på havet för att locka bevakningsbåten

efter sig och på så sätt bereda möjlighet för andra båtar att

under bevakningsbåtens förföljande av den första båten avhämta sprit å

skutan.

Det skulle helt säkert vara en dödsstöt åt denna form av spritsmuggling,

om förbindelsefarkosten finge beslagtagas omedelbart sedan den lämnat spritskutan

och beslagtagandet alltså kunde ske även på internationellt vatten.’

Kontrollstyrelsen har för sin del funnit sannolikt, att den av sammanslutningen

föreslagna utvidgningen av 8 § 2 mom. skulle komma att visa

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

21

sig vara av stort värde för bekämpandet av denna form av spritsmuggling.

Styrelsen har vidare framhållit, att bestämmelsen icke bleve fullt

effektiv eller uteslöte vissa svårigheter vid tillämpningen med mindre en

överenskommelse med Finland och Norge träffades av sådan innebörd, att

dessa länder förklarade sig icke hava något att erinra mot att deras i

smugglingssyfte uppenbarligen stadda mindre fartyg prejades och beslagtoges,

under förutsättning att Sverige medgåve nämnda länder motsvarande

rättighet i fråga om svenska farkoster. Artikel 12 i Helsingforskonventionen,

enligt vilken envar av de fördragsslutande staterna förklarat

sig beredd att välvilligt pröva de förslag, som annan fördragsslutande

stat kunde komma att framlägga i syfte att fullständiga konventionen,

har synts kontrollstyrelsen bilda en god utgångspunkt för inledande av

förhandlingar i sådant syfte.

Vad generaltullstyrelsen föreslagit i fråga om avfattningen av 8 § 2 mom.

synes icke innebära avsevärt ökad möjlighet till ingripande mot farkoster av

ifrågavarande slag. Den av sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande

berörda och av kontrollstyrelsen förordade utvidgningen av hithörande

bestämmelser torde förutsätta en internationell överenskommelse.

Innan Helsingforskonventionen någon tid varit i kraft och vunnit ytterligare

anslutning, torde påbyggnad av densamma icke böra föreslås. Jag anser

därför vidare prövning av ändringsförslag på denna punkt böra anstå.

Nyssnämnde tullfiskal har anmärkt, att det i 18 § 2 mom. bestämda

gränsvärdet, 30 kronor, vore alltför lågt, samt härom vidare anfört: Det

vore uteslutet, att någon skulle anmäla sig med anspråk på rätt till beslagtaget

gods av så ringa värde som 30 kronor eller något däröver med

risk att bliva åtalad för olovlig införsel eller innehav av godset. Dessutom

vore kostnaderna för kungörandet så stora, att större delen av godsets

värde, då detta endast uppginge till 30 kronor eller endast föga överstege

detta belopp, åtginge till dessa kostnader. Utan fara för rättssäkerheten

syntes ifrågavarande gränsvärde kunna bestämmas till åtminstone

200 kronor.

Generaltullstyrelsen har såsom sin mening framhållit, att på de av tullfiskalen

anförda skäl en avsevärd höjning av det nu för de olika förfaringssätten

bestämda gränsvärdet borde kunna äga rum.

Då de fördelar, som kunna vara förenade med en höjning av det till 30

kronor bestämda gränsvärdet, icke synas uppväga nackdelen av minskad

rättssäkerhet, har jag nu icke velat biträda det framställda ändringsförslaget.

Det har påpekats, att i 23 § föreskrift saknades om vem som skulle 23 §•

anses såsom beslagare i sådant fall, då någon dömdes för olovlig införsel

av gods, som icke anträffats, och någon beslagsåtgärd sålunda icke före
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

kommit. Detta förhållande medförde, efter vad det framhållits, tveksamhet

i fråga om fördelning av böter och värdet av förskingrat gods.

Generaltullstyrelsen som funnit ofullständighet föreligga i det anmärkta

hänseendet har upplyst, att det ville synas, som om domstolarna i allmänhet

vore henägna att i fall då beslagare ej funnes tillerkänna beslagares

rätt åt den tjänsteman som anmält den olovliga införseln. Dock hade

enligt styrelsen även andra förfaringssätt förekommit, såsom att beslagarandelen

tillerkänts åklagaren eller kronan eller ställts till styrelsens förfogande.

Det har även framhållits, att närmare regler saknades, huru den stadgade

begränsningen i hötes- och beslagsandelarna skulle iakttagas, där i

ett mål förekomme flera åtalade, vilka var för sig dömdes till bötesstraff

som gärningsmän eller delaktiga, eller flera beslag behandlades i ett sammanhang

eller heslagarna vore två eller flera.

Då ändring av 23 § i syfte att avhjälpa den anmärkta ofullständigheten

torde höra förbindas med motsvarande ändring i 1923 års lag om straff

för olovlig varuinförsel, vilken sistnämnda lag icke har provisorisk natur,

samt ytterligare utredning är erforderlig för ett slutligt ställningstagande

1 frågan, håller jag före, att revision å denna punkt hör anstå, så mycket

hellre som tillämpningen av gällande bestämmelser icke lärer medföra

några vådor. När beslagare icke finnes, torde beslagare eljest tillkommande

belopp med hänsyn till avfattningen av hithörande bestämmelser i 23 §

böra i det i 1 mom. angivna fall tillfalla kronan samt i fall som avses i

2 mom. disponeras på sätt i sistnämnda moments andra stycke stadgas.

Vad angår frågan om iakttagande av begränsningen i bötes- och beslagsandelarna

under vissa komplicerade förhållanden, lärer det icke med fördel

låta sig göra att giva uttömmande regler för samtliga tänkbara fall.

Det måste i viss mån överlämnas åt lagtillämpningen att i de särskilda

fallen åstadkomma en rimlig lösning. Ehuru tillämpningen säkerligen

bleve underlättad, om särskilda begränsningar — såsom i varuinförsellagen

— stadgades för andel i böterna och andel i heslagsgodset, har det

synts mig lämpligt att låta med slutlig prövning av jämväl denna fråga

anstå tills ytterligare erfarenhet vunnits av den nu ifrågavarande lagstiftningen

under en förlängd provisorietid.

Övriga lagar.

I fråga om lagen angående förverkande i visst fall av spritdrycker och

vin hava ämbetsverken icke förordat någon ändring.

Vidkommande lagen om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni

1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin hava några ändringsförslag icke framställts.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211. 23

Jag har ej heller funnit skäl till vidare yttrande rörande lagstiftningen

i dessa delar.

Med hänsyn till sambandet mellan spritinförsellagen och lagen om utsträckt

tillämpning av samma lag har det synts mig lämpligt, att i en

och samma författning förordnas om fortsatt giltighet av båda lagarna,

i vilken författning ock kunna intagas de av mig förordade ändringarna

uti förstnämnda lag.

Lagen angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin intager

däremot en mera självständig ställning. Såväl på grund härav som

med beaktande av dess samband med den under utredning varande frågan

om ny lagstiftning beträffande åtgärder mot fylleri har det synts mig riktigt,

att i en särskild lag upptagas erforderliga bestämmelser om fortsatt

giltighet av ifrågavarande lag.

I enlighet härmed har jag låtit inom finansdepartementet upprätta förslag

till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning

av förstnämnda lag; och

2:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående

förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse bilagorna

A och B1 vid detta protokoll utvisa samt hemställer, att lagrådets yttrande

över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majct Konungen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, hava

här uteslutits.

Förslagens

formella

genom
förande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18

mars 1926.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari

1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag

till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning

av förstnämnda lag samt lag om fortsatt giltighet av lagen den

20 juni 1924 (nr 227) angående förverkande i visst fall av spritdrycker

och vin.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen för lagärenden i finansdepartementet,

hovrättsassessorn Harry Guldberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

25

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 19 mars 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlytek, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med statsministern och t. f. chefen för utrikesdepartementet

samt chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för

finansdepartementet statsrådet Wigforss lagrådets den 18 mars 1926 avgivna

utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 februari 1926

till lagrådet remitterade förslagen till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning

av förstnämnda lag; och

2:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående

förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Föredraganden hemställer, att förslagen som av lagrådet lämnats utan

anmärkning måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse

bilaga litt. vid detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. ISO höft. (Nr 211.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:231 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 a1 i texten