Sök i Ratio Lex

Angående överförande till indragning sstat av ordinarie befattningshavare hos riksför säkring san st alt en m. m

1926-04-16 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:221, Angående överförande till indragning sstat av ordinarie befattningshavare hos riksför säkring san st alt en m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 221.

1

Nr 221.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående överförande till

indragning sstat av ordinarie befattningshavare hos riksför

säkring san st alt en m. m.; given Stockholms slott den

16 april 1926.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed dels återkalla den i punkten 11

under elfte huvudtiteln av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag

gjorda framställningen angående anslag till allmänna indragningsstaten,

dels giva riksdagen tillkänna, att Kungl. Maj:t icke kommer att till nu pågående

riksdag avlåta proposition i det under punkten 4 i femte huvudtiteln

av statsverkspropositionen omförmälda ärendet angående anslag till övergångsstat

för riksförsäkringsanstalten, i följd varav medel för berörda ändamål ej

vidare behöva beräknas å riksstaten för budgetåret 1926—1927, dels ock föreslå

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 16 april 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Notiiin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Departementschefen, statsrådet Möller, anför efter gemensam beredning med

chefen för finansdepartementet:

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 189 käft. (Nr 221.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr %%!.

Den 25 februari 1926 har Kungl. Maj:t på min hemställan heslutit avlåta

proposition till riksdagen (nr 109) med förslag till lag om försäkring för

olycksfall i arbete m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som

av mig den 31 december 1925 anmälts i statsrådet i och för remiss till lagrådet.

Såsom jag redan till det vid årets statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet

över socialärenden för den 7 januari 1926 anfört, innebära omförmälda

förslag till ny lagstiftning angående den sociala olycksfallsförsäkringen, bland

annat, att nämnda försäkring skulle handhavas av en på särskilt sätt konstruerad,

i huvudsakligen privatekonomiska former arbetande anstalt, vars personal

icke skulle vara statsanställd. De åsyftade reformförslagen vore avsedda

att träda i kraft den 1 januari 1927. Härav följde, anförde jag, att kostnader

för staten för den nuvarande riksförsäkringsanstalten endast behövde beräknas

för tiden intill 1926 års utgång. Med hänsyn härtill syntes tills vidare

det ordinarie anslaget till riksförsäkringsanstalten kunna i riksstaten upptagas

till hälften av det nuvarande beloppet eller 121,600 kronor, men då anstaltens

ordinarie personal enligt förslaget skulle komma att överföras på övergångsstat,

borde ett särskilt ordinarie anslag därför beräknas för första halvåret

1927, uppgående till samma storlek som den, vartill det ordinarie anslaget

till anstalten för samma tid skulle hava uppgått, eller alltså 121,600 kronor.

I enlighet med vad av mig sålunda och i övrigt beträffande riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet förordats, framlade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

(femte huvudtiteln, punkterna 3—10) i avbidan på särskild proposition

i ämnet förslag till preliminär beräkning av anslag till riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet jämte andra därmed sammanhörande anslag,

därvid i punkt 4 under rubrik övergångsstat för riksförsäkringsanstalten

beräknades ett ordinarie förslagsanslag av 121,600 kronor.

Sedermera har jag den 25 februari 1926 anmält omförmälda anslagsfrågor

utom vad angår anslag till övergångsstat för riksförsäkringsanstalten. Kungl.

Maj:t beslöt att i de sålunda anmälda frågorna till riksdagen avlåta proposition

(nr 111).

De med övergången till den ifrågasatta nya organisationen sammanhängande

frågor, vilkas lösning kräver riksdagens medverkan och i vilka förslag icke

framlagts i redan avgivna propositioner, torde vara frågorna angående den

ordinarie personalens hos riksförsäkringsanstalten löneställning m. m. efter

anstaltens upphörande, angående ersättning till icke-ordinarie personal hos anstalten

ävensom personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen samt

angående överlämnande till den föreslagna riksförsäkringsanstalten av vissa av

den nuvarande riksförsäkringsanstalten förvaltade fonder m. m.

I dessa frågor har inom socialdepartementet genom en av de för utredning

rörande olycksfallsförsäkringens omorganisation tillkallade sakkunniga utarbetats

ett preliminärt utkast i form av en promemoria, över vilken yttranden

infordrats från statskontoret, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen

och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Sedan de sålunda infordrade utlåtandena numera avgivits anhåller jag att få

anmäla omförmälda frågor, vilka i det följande behandlas var för sig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 221.

3

I. Överförande till indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos

riks försiikringsanstalten.

För innevarande budgetår har riksdagen bestämt antalet ordinarie befattningar

hos riksförsäkringsanstalten på följande sätt.

Befattning Lönegrad

1 generaldirektör .............................. A 3

3 byråchefer .................................. B 30

1 förste aktuarie .............................. B 24

3 sekreterare .................................. B 24

5 aktuarier ................................... B 21

2 byråingenjörer .............................. B 21

3 notarier .................................... B 21

1 registrator .................................. B 21

1 kansliskrivare ............................... B 11

1 förste expeditionsvakt ......................... B 7

9 kanslibiträden .......... B 7

3 expeditionsvakter ............................ B 5

8 kontorsbiträden .............................. B 4

I den gällande staten för riksförsäkringsanstalten, som slutar å ett sammanlagt

belopp av 243,200 kronor, äro upptagna följande anslagsposter, nämligen

en såsom förslagsanslag betecknad post till avlöningar till ordinarie tjänstemän

å 231,500 kronor, en post till vikariatsersättningar, likaledes förslagsanslag, å

6,700 kronor samt en begränsad post för arvode till en överläkare å 5,000

kronor.

I förberörda proposition nr 111 har, med hänsyn till att riksförsäkringsanstalten

i sin nuvarande form enligt förutnämnda förslag till omorganisation

av den sociala olycksfallsförsäkringen skall upphöra med utgången av år 1926,

föreslagits att det ordinarie förslagsanslaget till riksförsäkringsanstalten, nu

243,200 kronor, måtte nedsättas till hälften eller 121,600 kronor.

I förenämnda promemoria anföres, efter erinran att i statsverkspropositionen

under rubrik övergångsstat för riksförsäkringsanstalten beräknats ett förslagsanslag

av 121,600 kronor, följande:

»Å övergångsstaten torde emellertid icke behöva beräknas högre belopp än

som motsvarar avlöningar till redan utnämnda ordinarie tjänstemän, och av de

ordinarie befattningarna hos riksförsäkringsanstalten äro en aktuarie- och en

notariebefattning för närvarande obesatta. Vid beräkning av kostnaden för

övergångsstaten behöver icke såsom å den ordinarie staten räknas med anslagsposter

till vikariatsersättningar och till arvode åt en överläkare, för närvarande

uppgående till sammanlagt (6,700 + 5,000) 11,700 kronor. På dessa grunder

synes anslaget till övergångsstaten kunna nedsättas under det belopp, vartill

detsamma upptagits i statsverkspropositionen. I det följande redogöres närmare

för frågan om beloppet av övergångsstaten.

Därest, såsom föreslagits, den ordinarie personalen uppföres å övergångsstat,

torde densamma höra bibehållas vid tjänstgöringsskyldighet. Fn dylik

Promemo
rian.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

anordning synes motiverad med hänsyn till att den övervägande delen av personalen

befinner sig i sin bästa arbetsålder och alltså, i den mån lämpligt tillfälle

erbjuder sig, bör komma till användning i andra statens verk. Enligt

13 § 1 mom. i gällande avlöningsreglemente den 22 juni 1921 (nr 451) äro nämligen

ifrågavarande befattningshavare pliktiga att, när helst så av Kungl.

Maj:t prövas lämpligt, med bibehållande av vederbörandes lönegrad låta sig

förflyttas till annan befattning vare sig inom: statsdepartement eller annat till

den centrala statsförvaltningen hörande verk.

Härvid bör en ytterligare omständighet beaktas. Det måste anses vara av

intresse, att de av ifrågavarande befattningshavare, som äro därtill lämpliga,

vinna anställning i den föreslagna rikslorsäkringsanstalten, varigenom denna

skulle tillföras beprövad sakkunskap å den sociala olycksfallsförsäkringens

område, och att i samband härmed statens löneutgifter för sådana befattningshavare

i största möjliga mån begränsas. Emellertid strider det mot den självständiga

ställning, som enligt förslaget skall tillkomma den nya anstalten och

som kommit till uttryck i förslaget till lag om riksförsäkringsanstalten, att

staten skulle kunna föreskriva anstalten skyldighet att anställa vissa personer.

Kungl. Maj:t torde för övrigt ej heller äga befogenhet att förflytta ifrågavarande

befattningshavare till den föreslagna anstalten. Ett frivilligt mottagande

av erbjuden anställning hos den nya anstalten torde emellertid kunna

i väsentlig grad uppmuntras därigenom, att ifrågavarande å övergångsstat

uppförda tjänstemän beredas någon förmån av att antaga anställning hos den

nya anstalten. Av avlönings reglementets bestämmelser lärer följa, att de befattningshavare

som överflyttas å övergångsstat med tjänstgöringsskyldighet

icke äga utan Kungl. Maj:ts medgivande antaga anställning hos anstalten.

Vidare lärer Kungl. Maj :t äga vid beviljande av dylikt medgivande föreskriva,

att vederbörande skall under anställningstiden avstå från lönen å övergångsstaten

jämte dyrtidstillägg. Den ifrågasatta förmånen skulle nu bestå däri,

att de finge behålla en viss del av lönen å övergångsstaten. Ett motsvarande

förfaringssätt har redan tidigare före 1921 års lönereglering kommit till användning

bland annat beträffande i samband med fögderiförvaltningens omorganisation

på indragningsstat uppförda kronofogdar, vilka i händelse de erhölle

annan ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller kommuns stat

berättigades bibehålla minst en tredjedel av å indragningsstaten utgående lön

och ålderstillägg, oavsett storleken av avlöningsförmånerna å den efter indragningen

erhållna tjänsten. Emellertid lärer det i nu förevarande fall icke vara

erforderligt att bereda vederbörande så stora förmåner, som sålunda tillerkänts

vissa kronofogdar. Då man icke har anledning att antaga, att den nya anstalten

i regel skulle komma att erbjuda lägre löneförmåner än vederbörande

förut åtnjutit i statstjänst, synes även en i och för sig mindre betydande förmån

vara tillfyllest för att befattningshavare skola komma att taga anställning

i den nya anstalten. I huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda

anförts synes sådan å övergångsstat uppförd befattningshavare, som med

Kungl. Maj:ts medgivande erhåller anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten,

för den tid anställningen varar böra få behålla en femtedel av honom

å övergångsstaten tillkommande avlöningsförmåner jämte dyrtidstillägg

samt, i den händelse nämnda del av dessa förmåner tillsammans med avlöningen

å anställningen hos den nya anstalten icke uppgår till hela det å övergångsstaten

upptagna beloppet jämte dyrtidstillägg, från övergångsstaten uppbära

skillnaden.

Enligt avlöningsreglementet lära vidare ifrågavarande befattningshavare

icke kunna åläggas att mottaga icke-ordinarie befattning eller förordnande å

ordinarie befattning i annat verk. Då det emellertid tydligen är önskvärt att

befattningshavarna frivilligt antaga dylik anställning, i den mån sådan kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 5

erbjudas, synes för dessa fall i huvudsak motsvarande regler böra gälla som

nyss anförts beträffande anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten; dock

att med hänsyn till den mera tillfälliga beskaffenheten av sådan anställning

den del av avlöningsförmånerna å övergångsstaten, som vederbörande tjänsteman

berättigas att behålla, torde böra bestämmas till en tredjedel.

Då ifrågavarande befattningshavare även efter uppförandet å övergångsstat

skola vara underkastade avlöningsreglementets bestämmelser och deras ställning

i pensionshänseende lärer bliva oberörd av överflyttningen, torde ytterligare

bestämmelser i avseende å överförandet icke vara erforderliga. Eftersom

tjänstgöringsskyldighet föreligger, lärer utan särskilt stadgande gälla, att

överflyttningen icke heller medför rubbning i vederbörande tjänstemäns rätt till

avlönings- och dyrtidstillägg.

Vidkommande frågan om belastningen å ett blivande anslag till övergångsstat

för riksförsäkringsanstalten är det givetvis omöjligt att göra några exakta

beräkningar, då denna belastning blir beroende av huru stor del av ifrågavarande

befattningshavare som kommer till användning i annan statstjänst eller

vinner anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten. Av vad förut anförts

framgår, att av å den nuvarande personalstaten uppförda tjänster en aktuarieoch

en notarietjänst äro vakanta och sålunda ej behöva uppföras å övergångsstaten.

Sammanlagda årliga beloppet av övergångsstaten skulle sålunda, under

förutsättning att samtliga nuvarande ordinarie befattningshavare kvarstå å

och från densamma erhålla full avlöning, uppgå till (231,500 — 12,810)

218,660 kronor. En icke obetydlig minskning häri inträder då den nuvarande

chefen för riksförsäkringsanstalten i slutet av år 1927 uppnår pensionsåldern.

För första halvåret 1927 synes emellertid med hänsyn till det anförda anslaget

till övergångsstaten böra beräknas till hälften av sist angivna belopp eller i

avrundat tal till 109,000 kronor.»

Statskontoret, riksförsäkringsanstalten och allmänna civilförvaltningens

lönenämnd hava i sina utlåtanden ingått på frågan om övergångsstat för riksförsäkringsanstalten.

Statskontoret yttrar i detta ämne huvudsakligen följande:

Förslaget att till en övergångsstat överflytta ordinarie befattningshavare

vid ett ämbetsverk, som indragits, syntes vara mindre lämpligt. De ordinarie

befattningshavarna vid nuvarande riksförsäkringsanstalten syntes i stället

böra uppföras å indragnings st åt med tjänstgöringsskyldighet, varmed följde

skyldighet att enligt 13 § 1 mom. andra stycket i avlöningsreglementet, när

helst så av Kungl. Maj:t prövades lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning

vare sig inom statsdepartement eller annat till den centrala statsförvaltningen

hörande verk. Med i 13 § avsedd befattning torde väl avses ordinarie

befattning. Beträffande möjligheten att förordna de sålunda på inaragningsstat

uppförda befattningshavarna att uppehålla icke-ordinarie befattning

eller befattning på extra stat finge statskontoret erinra, att ordinarie befattning

vid ett verk ansetts kunna överföras på över fly ttning sstat vid ett annat

verk, därvid befattningshavarna alltså syntes kunna åläggas att utföra

arbete, som eljest skolat verkställas av icke-ordinarie befattningshavare eller

befattningshavare på extra stat.

Någon skyldighet för den nya riksförsäkringsanstalten att hos sig anställa

någon del av den ordinarie personalen syntes däremot -— såsom i promemorian

framhållits •—- ej böra föreskrivas; och någon skyldighet för denna personal att

mottaga sådan anställning syntes för övrigt icke förefinnas. Befattningshavare

å övergångsstat eller indragningsstat med tjänstgöringsskyldighet syntes

emellertid vara underkastade samma inskränkningar i avseende å rätten att

Statskon
toret.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

innehava annan befattning som befattningshavare på ordinarie stat. Vederbörligt

tillstånd att mottaga och innehava befattning i den nya anstalten torde

därför erfordras för de å övergångsstat uppförda befattningshavarna, som önskade

mottaga sådan befattning. Detta tillstånd torde beträffande samtliga

befattningshavare böra lämnas av Kungl. Maj:t, som därvid givetvis kunde

såsom villkor föreskriva, att vederbörande skulle under anställningstiden avstå

från hela eller viss del av lönen å övergångsstaten (indragningsstaten).

I detta avseende hade i promemorian föreslagits, att befattningshavare å

övergångsstat (indragningsstat) vid riksförsäkringsanstalten skulle vid övergång

till den nya anstalten få behålla en femtedel av vederbörande å nämnda

stat tillkommande löneförmåner jämte dyrtidstillägg, samt att, därest denna del

tillsammans med avlöningen vid anställningen hos den nya anstalten icke uppgänga

till hela det å övergångsstaten (indragningsstaten) upptagna beloppet

jämte dyrtidstillägg, befattningshavaren skulle äga från övergångsstaten (indragningsstaten)

uppbära skillnaden. -— Statskontoret hade för sin del icke något

att erinra mot en sådan anordning. Ämbetsverket ifrågasatte emellertid,

huruvida icke — i syfte att befordra övergången till annan sysselsättning —

samma förmån borde medgivas även vid anställning å riksdagens eller kommuns

stat och måhända jämväl vid anställning hos enskild arbetsgivare.

I promemorian hade vidare framhållits, hurusom de ordinarie befattningshavarna

icke kunde åläggas att mottaga icke-ordinarie befattning eller förordnande

å ordinarie befattning i annat verk. Då det emellertid vore önskvärt,

att befattningshavare frivilligt antoge dylik anställning, syntes enligt promemorian

motsvarande regler böra gälla, som föreslagits beträffande anställning

hos den nya riksförsäkringsanstalten, dock att med hänsyn till den mera tillfälliga

beskaffenheten av sådan anställning den del av avlöningsförmånerna,

som vederbörande skulle berättigas att behålla, borde bestämmas till en tredjedel.

— Med hänsyn till vad statskontoret nyss anfört beträffande möjlighet

att å överflyttningsstat placera ordinarie befattningshavare syntes i regel

syftet med ifrågavarande förslag kunna vinnas utan att någon särskild förmån

tillerkändes befattningshavarna.

En överflyttning till övergångs- eller indragningsstat med tjänstgöringsskyldighet

syntes •— såsom i promemorian jämväl framhållits -— icke böra

medföra någon förändring i vederbörandes ställning i pensionshänseende eller

rätt till avlönings förhöjningar och dyrtidstillägg, även om tjänstgöring icke

ägde rum.

Vad angår storleken av behövligt anslag för övergångsstat, därest sådan

skulle fastställas, har statskontoret anfört:

Beträffande storleken av ett eventuellt anslag för en övergångsstat för riksförsäkringsanstalten

hade framhållits, bland annat, att av de å den nuvarande

personalstaten uppförda tjänsterna en aktuarie- och en notarietjänst vore vakanta

och således icke behövde uppföras å övergångsstat (indragningsstat).

Av denna anledning skulle det erforderliga anslaget, 231,500 kronor, kunna

minskas med 12,840 kronor. Detta belopp utgjorde avlöning för två befattningar

i lägsta löneklassen av lönegraden B 21. I detta avseende finge statskontoret

framhålla, att den nu gällande staten för riksförsäkringsanstalten -—

i likhet med vad som i allmänhet ägt rum -— beräknats sålunda att för befattningshavare

med tre avlöningsförhöjningar hänsyn tagits till lönebeloppen i

näst högsta löneklassen. För nämnda två befattningar i lönegraden B 21 hade

sålunda i nu gällande stat beräknats ett belopp av (2 X 7,212) 14,424 kronor,

vadan en nedsättning med ytterligare 1,584 kronor kunde göras i det till

218,000 kronor för budgetår beräknade medelsbehovet för ifrågavarande ändamål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 221.

i

I fråga om möjligheten att förordna å indragningsstat uppförda ordinarie Avvikande

befattningshavare att uppehålla icke-ordinarie befattning eller befattning å menln&- extra stat har vid ärendets föredragning statskommissarien Spilhammar uttalat

avvikande mening och framhållit, att han för sin del ansåge en sådan placering

av ordinarie befattningshavare icke böra kunna ifrågakomma.

Riksförsäkringsanstalten har beträffande vissa av de i promemorian berör- Biksforsakda

spörsmålen rörande övergångsstat för anstalten yttrat följande: ’stalten''

Med avseende å de ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten,

som överfördes å övergångsstat, hade föreslagits att dylik befattningshavare,

som med vederbörligt medgivande erhölle anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten,

för den tid anställningen varade borde få behålla en femtedel

av honom å övergångsstaten tillkommande avlöningsförmåner jämte dyrtidstillägg.

Med hänsyn till en icke osannolik konkurrens mellan nu ifrågavarande befattningshavare

samt militära och civilmilitära beställningshavare, vilka_ på

grund av omorganisationen av försvarsväsendet blivit övertaliga, ville riksförsäkringsanstalten

starkt betona angelägenheten av att den _ föreslagna förmånen

utmättes på sådant sätt, att icke den nya riksförsäkringsanstalten av

ekonomiska skäl föredroge att anställa f. d. militära beställningshavare. På

grund härav finge riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, huruvida ej ordinarie

befattningshavare, som erhölle anställning hos den nya anstalten, borde få

behålla en tredjedel av honom å övergångsstaten tillkommande avlöningsförmåner

jämte dyrtidstillägg för den tid, anställningen varade.

Med avseende å ifrågavarande befattningshavares ställning i pensionshänseende

syntes det vara nödvändigt, att bestämmelser utfärdades av innebörd att

de befattningshavare, som erhölle anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten,

skulle för tjänstårsberäkning äga tillgodoräkna tjänstgöring hos

nämnda anstalt. I annat fall skulle, om övergång till den nya anstalten skedde

från och med den 1 januari 1927 och anställningen där komme att fortvara till

pensionsålderns inträde, några befattningshavare hos anstalten icke hava någon

rätt till pension på den grund, att de vid pensionsålderns inträde icke skulle

kunna räkna tio tjänstår (7 § i lagen den 11 oktober 1907 angående civila

tjänstinnehavares rätt till pension). Övriga befattningshavare skulle under

samma förutsättningar erhålla i olika grad avkortade pensioner.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har till en början beträffande frå- Lönenämn

gan huruvida riksförsäkringsanstaltens ordinarie personal borde vid anstaltens

upphörande överföras på övergångsstat eller indragningsstat anfört följande:

Lönenämnden ansåge sig böra framhålla, att även ett annat sätt för denna

frågas lösning än det i promemorian föreslagna torde kunna komma i betraktande.

Med hänsyn bland annat därtill, att efter riksförsäkringsanstaltens

upphörande någon ordinarie stat för anstalten icke skulle finnas i riksstaten

upptagen, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke det naturligaste tillvägagångssättet

härvidlag vore att överföra den ordinarie personalen vid den

nuvarande anstalten på indragningsstat, givetvis med enahanda skyldigheter i

avseende å förflyttning och tjänstgöring, som skulle åligga personalen, därest

densamma bleve uppförd på övergångsstat. Vad särskilt beträffade den nuvarande

chefen för riksförsäkringsanstalten, vilken såsom i promemorian angåves

inom kort uppnådde pensionsåldern och icke syntes komma att anlitas

i annan statstjänst, måste enligt lönenämndens mening ett överförande på indragningsstat

i varje fall anses såsom den lämpligaste anordningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Beträffande de förmåner som borde tillkomma personalen vid viss annan anställning

m. m. yttrar lönenämnden i huvudsak följande:

I syfte att uppmuntra ett frivilligt mottagande av erbjuden anställning bos

den nya riksförsäkringsanstalten hade i promemorian föreslagits, att sådan

å övergångsstat uppförd befattningshavare, som med Kungl. Maj:ts

medgivande erhölle anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten, skulle

för den tid anställningen varade få behålla en femtedel av honom å övergångsstaten

tillkommande avlöningsförmåner jämte dyrtidstillägg samt, i den händelse

nämnda del av dessa, förmåner tillsammans med avlöningen å anställningen

hos den nya anstalten icke uppginge till hela det å övergångsstaten upptagna

beloppet jämte dyrtidstillägg, från övergångsstaten uppbära skillnaden. Beträffande

å övergångsstat uppförd befattningshavare, vilken mottoge ickeordinarie

befattning eller förordnande å ordinarie befattning i annat verk,

skulle i huvudsak gälla motsvarande regler, dock att med hänsyn till den mera

tillfälliga beskaffenheten av sådan anställning den del av avlöningsförmånerna

å övergångsstaten, som vederbörande tjänsteman vore berättigad att behålla,

skulle bestämmas till cn tredjedel.

De sålunda angivna grundlinjerna för beredande av vissa förmåner åt på

övergångsstat uppförd befattningshavare vid anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten

eller vid mottagande av icke-ordina.rie befattning eller förordnande

å ordinarie befattning i annat verk vore enligt lönenämndens mening

alltför obestämda och otillräckligt utformade för att utan vidare kunna tjäna

till ledning vid bedömandet av de olika frågor i berörda hänseenden, som kunde

väntas uppkomma i samband med den föreslagna omorganisationen. Det hade

icke varit möjligt för lönenämnden att på den tid, som fastställts för avgivande

av yttrande i ärendet, bilda sig en fullständig uppfattning om verkningarna i

olika hänseenden av de i promemorian föreslagna grundreglerna. Än mindre

både nämnden varit i tillfälle att själv utarbeta och föreslå mera detaljerade

bestämmelser i de avseenden, beträffande vilka ändringar eller kompletteringar

av förslaget i promemorian syntes erforderliga. Det syntes emellertid få förutsättas,

att därest riksdagen beslutade en omorganisation av den sociala

olycksfallsförsäkringen i huvudsaklig överensstämmelse med av Kungl. Maj:t

i sådant avseende föreslagna grunder, riksdagen därvid även komme att lämna

Kungl. Maj:t bemyndigande att meddela erforderliga detaljbestämmelser för

ordnande av de anställnings- och avlöningsfrågor, som berördes i föreliggande

promemoria.

Lönenämnden ville i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att avlöningarna

inom den nya riksförsäkringsanstalten till de å övergångsstat uppförda

befattningshavare, vilka erhölle anställning därstädes, icke fastställdes

på sådant sätt, att den i promemorian ifrågasatta förmånen att få behålla en

viss del av lönen å övergångsstaten helt och hållet eller till väsentlig del neutraliserades.

För de fall, då å övergångsstat uppförd befattningshavare mottoge ickeordinarie

befattning, eller förordnande å ordinarie tjänst i annat verk, syntes

generella och tydliga bestämmelser erfordras i och för avhjälpande av de

ojämnheter, som kunde uppkomma till följd av vederbörandes rätt att uppbära

viss del utav lönen å övergångsstat samtidigt med åtnjutande av avlöning,

respektive vikariatsersättning enligt de allmänna bestämmelserna.

Liksom riksförsäkringsanstalten har lönenämnden vidare berört den ifrågavarande

personalens ställning i pensionshänseende. Härom anför nämnden

bland annat:

Nämnden ville erinra, hurusom i gällande bestämmelser angående beräknande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

9

av tjänstår i pensionshänseende (kungörelsen den 29 juni 1921, nr 456, 3 § e)

föreskrivits bland annat, att vid tjänstårsberäkning avdrag skulle göras för

tid omfattande minst femton dagar i följd, under vilken ledighet från tjänsten

ägt rum, dock icke för tid, varunder tjänsteman utan att tjänstgöra å sin befattning

ägt uppbära oavkortad avlöning eller eljest åtnjutit ledighet på grund

av sjukdom, olycksfall i tjänsten eller offentligt uppdrag eller för fullgörande

av honom åliggande militär tjänstgöring eller för resa, som med vederbörligt

tillstånd företagits till egen utbildning. Med hänsyn till vad sålunda stadgats

syntes, åtminstone för det fall att vederbörande erhållit anställning hos den

nya anstalten, erfordras särskilt medgivande av Kungl. Maj:t och riksdagen

för att de å övergångsstat uppförda befattningshavare, om vilka nu vore fråga,

skulle äga rätt att såsom tjänstår i pensionshänseende tillgodoräkna sig den

tid, varunder de varit uppförda å sagda övergångsstat.

Slutligen har lönenämnden ingått på spörsmålet om tillgodoräknande av

tjänstetid för uppflyttning i löneklass. I detta avseende anför nämnden följande:
Beträffande

tjänstemännens rätt att tillgodoräkna tid för uppflyttning till

högre löneklass borde erinras om den i 10 § 3 a) av avlöningsreglementet meddelade

bestämmelsen, enligt vilken såsom förutsättning för tjänstemans uppflyttning

till högre löneklass gällde, att han under minst fyra femtedelar av

den tjänstetid, som erfordrades för vinnande av uppflyttning, skulle hava bestritt

sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort

annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke skulle föras honom till

last den tid han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad lön

eller ledighet för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring. Med

hänsyn härtill syntes det vara nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter

beträffande rätt till avlöningsförhöjning för tjänstemännen å övergångsstat.

Vad först angår frågan huruvida riksförsäkringsanstaltens ordinarie befatt- Departeningshavare

böra vid ikraftträdandet av den nya organisationen av olycksfalls- »lentschefen

försäkringen överföras å övergångsstat eller till indragningsstat, har jag med

hänsyn till vad statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd

anfört i detta avseende funnit mig böra förorda att den senare utvägen följes.

Ifrågavarande befattningshavare böra alltså från och med den 1 januari 1927

överflyttas till indragningsstat.

Såsom statskontoret och lönenämnden framhållit böra givetvis befattningshavarna

vid överförande till indragningsstat intaga samma ställning med avseende

å tjänstgörings- och förflyttningsskyldighet samt möjlighet att antaga

annan befattning som om överflyttning till övergångsstat komme till stånd.

Jämlikt bestämmelserna i 13 § 1 mom. andra stycket av avlöningsreglementet

bliva befattningshavarna sålunda skyldiga att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande

låta sig förflyttas till annan befattning inom statsdepartement eller

annat till den centrala statsförvaltningen hörande verk. Såsom statskontoret

erinrat, torde med befattning som omförmäles i nyssnämnda paragraf avses

ordinarie befattning. Med utgångspunkt från denna uppfattning och i syfte

att befordra övergången till annan verksamhet har i det utkast som framlagts

i förenämnda promemoria ifrågasatts, att befattningshavare vilken antoge ickeordinarie

befattning i statstjänst eller förordnande å ordinarie sådan tjänst

skulle berättigas att oavsett storleken av ersättningen vid sistnämnda befattning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 221.

bibehålla viss del av lönen vid den ordinarie tjänsten. Med avseende å möjligheten

av att verkställa överflyttning även då fråga icke är om ordinarie befattning

har statskontoret emellertid pekat på den tidigare i vissa fall tilllämpade

anordningen med s. k. överflyttningsstat. Statskontoret har med

anledning härav funnit det med nyssberörda anordning avsedda syftet kunna

vinnas även utan att någon del av lönen vid den ordinarie tjänsten får behållas.

Vad statskontoret härutinnan anfört finner jag beaktansvärt. Det

lärer likväl icke vara möjligt att nu avgöra, om och i vilken omfattning anordningen

med överflyttningsstat kan komma till användning. Detta beror

nämligen bland annat på i vilken utsträckning riksförsäkringsanstaltens ordinarie

befattningshavare komma till användning i den nya anstaltens tjänst.

Där så finnes möjligt och lämpligt torde emellertid Kungl. Maj:t komma att

sedermera förordna om befattningshavares överflyttning till annat verk. Med

hänsyn till vad nu anförts torde vid medgivande av anställning i icke-ordinarie

statstjänst eller förordnande å ordinarie befattning åtminstone för närvarande

kunna fästas det villkoret att tjänstemannen skall avstå hela lönen vid den ordinarie

tjänsten, givetvis dock endast i den män den motsvaras av avlöningen

i den nya anställningen.

I förenämnda promemoria har beträffande befattningshavare som vinner anställning

hos den föreslagna nya riksförsäkringsanstalten föreslagits huvudsakligen

att sådan befattningshavare skulle få bibehålla en femtedel av lönen

vid den ordinarie tjänsten. I detta avseende har i de avgivna yttrandena icke

förekommit annan erinran än att riksförsäkringsanstalten funnit den ifrågasatta

andelen böra höjas till en tredjedel. Med hänsyn till syftet med anordningen

i fråga synes det mig knappast vara erforderligt att sätta förmånen

högre än till en femtedel av lönen. Det vill därjämte synas som om den nya

riksförsäkringsanstalten vid fastställande av avlöning sannolikt skulle komma

att i ringare mån taga hänsyn till från statsverket utgående förmån, om denna

bestämmes till nyssnämnda del av lönen å statstjänsten än om den skulle

sättas till ett mera avsevärt belopp. Jag finner mig alltså böra på denna punkt

förorda det förslag, som kommit till uttryck i förberörda promemoria.

Såsom statskontoret föreslagit synes det vara lämpligt att samma förmån,

som nu tillstyrkts för fall, där anställning vinnes hos den nya riksförsäkringsanstalten,

medgives även vid anställning å riksdagens och kommuns stat.

Vad angår statskontorets förslag att med nu angivna anställningar i förevarande

avseende likställa anställning hos annan enskild arbetsgivare än den nya

riksförsäkringsanstalten har jag hyst tvekan angående lämpligheten av en dylik

anordning. Då emellertid ett sådant medgivande torde kunna i någon mån underlätta

befattningshavarnas övergång till annan sysselsättning, har jag icke

velat motsätta mig detsamma.

Beträffande de ordinarie befattningshavarnas ställning i pensionshänseende

torde såsom i promemorian framhållits någon ändring härutinnan icke böra

föranledas av riksförsäkringsanstaltens upphörande. Med anledning av vad

riksförsäkringsanstalten och lönenämnden anfört i detta ämne lärer emellertid

riksdagens medgivande böra inhämtas till att föreskrifterna rörande tjänstårsberäkning

i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

11

tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen

hörande verk i fråga om rätt till pension icke må utgöra hinder för beräkning

av tjänstår i pensionshänseende även för tid, varunder vederbörande varit uppförd

å indragningsstat. Skyldighet kommer givetvis att åligga befattningshavarna

att erlägga vederbörliga pensionsavgifter, oavsett om de åtnjuta avlöning

från indragningsstaten eller ej.

Enligt vad i promemorian framhållits och de hörda myndigheterna lämnat

utan erinran torde överflyttningen å indragningsstat icke böra vålla ändring i

tjänstemännens rätt till avlöningsförhöjningar genom uppflyttning i högre löneklass.

Med hänsyn till innehållet i 10 § 3 mom. a) av avlöningsreglementet

torde ett särskilt stadgande härom vara erforderligt. Jämväl i nu berörda hänseende

synes riksdagens medgivande böra inhämtas.

På sätt lönenämnden förutsatt torde vidare riksdagens bemyndigande höra

utverkas för Kungl. Maj:t att utfärda de detaljföreskrifter i övrigt som må

erfordras för ordnande av de anställnings- och avlöningsförhållanden m. in.,

vilka kunna uppkomma med anledning av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens

upphörande och befattningshavarnas överförande å indragningsstat.

Vid bifall till vad jag förordat beträffande överförande av riksförsäkringsanstaltens

ordinarie befattningar å indragningsstat torde en höjning av det under

riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten

bliva nödvändig. Beträffande storleken av denna höjning framgår

av vad förut yttrats att den i riksförsäkringsanstaltens ordinarie stat uppförda

anslagsposten å 231,500 kronor till avlöningar till ordinarie tjänstemän kan

minskas med vad som motsvarar lönen för två vakanta befattningar i 21 :a

lönegraden. Därvid lärer man i enlighet med vad statskontoret anfört kunna

beräkna årslönen vid vardera av nämnda två befattningar enligt näst högsta

löneklassen till 7,212 kronor eller tillhopa 14,424 kronor. Årsbehovet för avlöningar

å återstående ordinarie befattningar skulle sålunda kunna beräknas

till (231,500—14,424) 217,076 kronor. För nästkommande budgetår skulle

alltså erfordras hälften av sistnämnda belopp eller i avrundat tal 108,500

kronor. Denna summa är givetvis att anse såsom för hög, då man kan utgå

från att vissa befattningshavare vinna anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten.

I avvaktan på närmare erfarenhet rörande utgiftsbelastningen

för ifrågavarande avlöningar synes för nästkommande budgetår böra för ändamålet

beräknas ett avrundat belopp av 100,000 kronor. Efter samråd med

chefen för finansdepartementet förordar jag, att framställning avlåtes till riksdagen

om höjning av förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten med

detta belopp. Då i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag föreslagits

att nämnda anslag skulle upptagas med 2,000,208 kronor torde Kungl.

Maj:t, med återkallande av nämnda framställning, nu böra föreslå att anslaget

i fråga upptages med 2,100,208 kronor.

Såsom framgår av det tidigare anförda har Kungl. Maj:t under punkt 4 i

femte huvudtiteln av statsverkspropositionen föreslagit riksdagen att i avvaktan

på proposition i ämnet i riksstaten beräkna till övergångsstat för riksförsäkringsanstalten

ett ordinarie förslagsanslag av 121,600 kronor. Åid bifall till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

förslaget om överförande av befattningshavarna å indragningsstat blir det sålunda

beräknade anslaget ej erforderligt. Kungl. Maj:t torde alltså böra giva

riksdagen tillkänna att förslag i ämnet icke kommer att avlåtas till riksdagen.

Jag vill i detta sammanhang omnämna att riksförsäkringsanstalten i sitt

förberörda yttrande hemställt, att även sådana icke-ordinarie befattningshavare

hos anstalten, vilka innehava befattning å extra stat, skulle överföras å övergångsstat

med rätt att därifrån uppbära viss del av lönen vid extra-statstjänsten.

Därjämte har anstalten ifragasatt att tjänstemän, vilka äro innehavare

av ordinarie befattning hos anstalten eller i annat verk men uppehålla befattning

a extra stat i högre lönegrad, skulle berättigas att från övergångsstat

uppbära viss del av skillnaden mellan lönen vid den ordinarie tjänsten å ena och

den högre avlönade extra-statstjänsten å andra sidan. Då jag av principiella

skäl ansett mig icke kunna förorda att ifrågavarande befattningshavare skulle

beredas en särställning, har jag vid beräkning av anslagsbehovet å indragningsstaten

icke tagit hänsyn till denna framställning. Det må framhållas, att de

flesta av tjänstemännen a extra stat hos riksförsäkringsanstalten ännu icke

uppnått någon högre levnadsålder. Därest det skulle visa sig, att någon befattningshavare

å extra stat, som icke tillika är innehavare av ordinarie tjänst

och vilken uppnått mera avsevärd ålder, ej kan beredas tjänst hos den nya anstalten

eller erhålla annan lämplig anställning, synes frågan, huruvida sådan

tjänsteman må i en eller annan form genom statsmakternas försorg kunna beredas

särskild ersättning, längre fram böra göras till föremål för särskild prövning.

II. Ersättning till icke-ordinarie personal lios riksförsäkringsanstalten

ävensom personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.

I fråga om förevarande personalgrupper anförde jag till statsrådsprotokollet

den 31 december 1925 (proposition nr 109 sid. 98—99) att det syntes mig

uppenbart, att i den mån sådana befattningshavare icke komme att användas

för den nya anstaltens räkning eller fortfarande tagas i anspråk inom vederbörande

ömsesidiga bolag, de i anledning därav borde erhålla någon ersättning

från statens sida. Det syntes, yttrade jag vidare, med skäl kunna sägas,

att då statsmakterna genom en lagstiftningsåtgärd sådan som den nu ifrågasatta

undanröjde förutsättningarna för deras tidigare anställning, de icke skäligen

kunde undandraga sig att i viss mån sörja för dessa personer. Emellertid

vore frågan om de grunder efter vilka dylik ersättning borde utgå till personer

i olika ställning ännu icke slutligt utredd, och jag vore alltså då icke beredd

att framlägga något förslag i frågan.

Redan i detta sammanhang anhöll jag emellertid få anmärka, att de sålunda

ifrågasätta ersättningarna icke vore avsedda att föranleda någon direkt statsutgift.

I samband med frågan om tiden för den nya organisationens ikraftträdande

hade jag (proposition nr 109, sid 97) erinrat därom att från olycksfallsförsäkringsverksamheten

enligt 1901 års lag återstode ett överskott, sedan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

13

från vederbörande fondmedel frånräknats kapitalvärdet av alla enligt nämnda

lag utgående livräntor tillika med säkerhetstillägg och ersättning för förvaltningskostnad.

Över nämnda överskott syntes statsmakterna kunna förfoga på

det sätt, att en del därav användes till bestridande av ifrågavarande ersättningar.

I samband med den kommande behandlingen av frågan om nu avsedda

ersättningar syntes alltså böra upptagas spörsmålet om inhämtande av riksdagens

medgivande till att erforderligt belopp av sagda överskottsmedel toges

i anspråk för nämnda ändamål.

Beträffande ersättning åt ifrågavarande personal innehåller den inom socialdepartementet

utarbetade promemorian följande utkast till grunder.

A. Er sättning sberättigade:

1. Icke-ordinarie befattningshavare vid riksförsäkringsanstalten.

2. Befattningshavare hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, vilka

befattningshavare i följd av den sociala olycksfallsförsäkringens omorganisation

förlora sin anställning.

B. Förutsättningar för rätt till ersättning:

1. att vederbörande befattningshavare vunnit anställning hos riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt bolag före den 1 januari 1926 och att hans inkomst

av arbete under anställningstiden uteslutande eller till huvudsaklig del

härflutit från ifrågavarande anställning;

2. att befattningshavaren icke erhållit och ej heller kunnat erhålla i huvudsak

motsvarande anställning vare sig i statstjänst eller hos den föreslagna riksförsäkringsanstalten,

dock att den, som erhåller dylik anställning men före

den 1 januari 1929 utan eget förvållande skiljes från den nya anställningen,

skall erhålla ersättning med belopp, som i sådant hänseende skulle hava, därest

ny anställning ej vunnits, tillkommit honom vid upphörandet av anställningen

hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag; samt

3. att befattningshavaren icke vid tiden för sist avsedda anställnings upphörande

är berättigad att uppbära pension från staten eller kommun.

C. Ersättningsbelopp.

1. För ersättningsbeloppens bestämmande indelas de ersättningsberättigade

personerna i två grupper, nämligen:

Grupp I. Befattningshavare med akademisk, högre teknisk eller merkantil

eller motsvarande utbildning ävensom befattningshavare, vilka fullgöra uppgifter,

som vanligen ombesörjas av sålunda utbildad personal. Till denna

grupp hänföras beträffande riksförsäkringsanstalten befattningshavare i 15

och högre lönegrader och beträffande de ömsesidiga bolagen befattningshavare,

som väsentligen fullgöra uppgifter, vilka inom riksförsäkringsanstalten utföras

av personal i löneställning som nyss nämnts.

Grupp II. Övriga befattningshavare.

2. Ersättning utgår:

a) till befattningshavare tillhörande grupp I med belopp, motsvarande en

Promemoria

n.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

årsinkomst av den förlorade anställningen, för den verksamhetstid som omfattar

de fyra kalenderåren närmast före anställningens upphörande, i följd varav

ersättningstagare, vars anställning omfattat kortare tid erhåller, om anställningen

varat ett år en fjärdedel, om den varat två år hälften och om den

varat tre år tre fjärdedelar av årsinkomsten. För varje tidigare helt verksamhetsår

ökas ersättningen med två femtedelar av nämnda årsinkomst, dock

endast i den mån varje sådant verksamhetsår motsvaras av två ersättningstagarens

levnadsår vid anställningens upphörande utöver fyllda tjuguett år.

Ersättning må dock icke utgå med högre belopp än högst två gånger årsinkomsten.

Vid årsinkomstens beräknande skall hänsyn ej tagas till belopp,

varmed densamma må hava överstigit tiotusen kronor;

b) till befattningshavare tillhörande grupp II med belopp, motsvarande en

månads inkomst av den förlorade anställningen, beräknad till en tolftedel av

årsinkomsten av anställningen, för varje påbörjat verksamhetsår, dock lägst

med tre gånger nyssnämnda månadsinkomst.

3. Med årsinkomst, som avses i punkt 2, förstås befattningshavares inkomst

av den förutvarande anställningen år 1925 eller, om anställningen omfattat

allenast en del av nämnda år, ett års inkomst av anställningen, beräknad

till tolv gånger den genomsnittliga månadslönen under den tid av år 1925, som

anställningen omfattat.

4. Från ersättning, som enligt förut nämnda grunder skall utgå till befattningshavare

hos ömsesidigt försäkringsbolag, skall avdragas ersättningsbelopp,

vartill ersättningstagaren på grund av anställningens upphörande enligt

avtal med bolaget må vara berättigad.

Såsom motiv för de sålunda skisserade grunderna anföres i promemorian

följande:

»Den ersättning, som enligt anförda grunder skulle utgå, avser givetvis att

i någon mån hålla ersättningstagaren skadeslös under så lång tid, som rimligen

kan beräknas åtgå innan skälig utkomst kan av honom förvärvas inom annat

verksamhetsområde. Ur denna synpunkt har en viss uppdelning av personalen

ansetts böra genomföras. De befattningshavare, vilka efter att hava förvärvat

sådan högre utbildning, som i det föregående omnämnts, ägnat sig åt den

sociala olycksfallsförsäkringsverksamheten lära, särskilt där anställningen inom

denna verksamhet varat längre tid, på grund av arbetets jämförelsevis ensartade

karaktär endast vunnit en så begränsad erfarenhet, att deras konkurrensmöjligheter

å den allmänna arbetsmarknaden måste antagas vara väsentligen nedsatta.

För den icke specialutbildade personalen åter torde några sådana olägenheter

icke göra sig gällande. För denna personal böra därför möjligheterna

att förskaffa sig en i förhållande till kompetensen skälig inkomst vara väsentligen

större.

Vad angår de grunder, efter vilka ersättning till de olika grupperna ansetts

böra utgå, hava dessa beträffande grupp I utformats i huvudsaklig överensstämmelse

med dem, som vunnit tillämpning i det enda fall, där ersättning av ungefärligen

motsvarande natur under senare tider utgått, nämligen de grunder,

som vid tobaksmonopolets införande fastställdes beträffande viss specialutbildad

personal, som i anledning av detta monopols införande gick miste om

sin förutvarande anställning (sv. förf.-saml. nr 437:1914). I fråga om grupp

II har åter ansetts lämpligt förorda antagande av ersättningsgrunder, väsentligen

motsvarande de i kungörelsen den 15 januari 1926 (sv. förf.-saml. nr

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

15

10) meddelade bestämmelser angående avskedsersättning åt vissa civila. löntagare

vid armén och marinen, vilka i följd av den nya försvarsorganisationen

erhålla avsked från sin anställning vid försvarsväsendet.

Från nu avsedda regler hava vissa avvikelser ansetts böra föreslås, därvid

särskilt bör anmärkas, att å ena sidan med hänsyn till rådande läge å arbetsmarknaden

den minimitid för anställning, som förutsättes för att ersättning

över huvud skall utgå, ansetts böra begränsas till ett år, räknat tillbaka från

den nya organisationens ikraftträdande, men att å andra sidan med hänsyn till

angelägenheten av att i möjligaste mån begränsa kostnaden för ersättningarna

samt till högre inkomsttagares större ekonomiska bärkraft föreslås, att vid beräkning

av ersättning hänsyn icke skall tagas till belopp, varmed den årsinkomst,

efter vilken ersättningen utgår, överstiger 10,000 kronor, samt att för

ersättningstagare tillhörande grupp I ersättningen icke må överstiga två gånger

årsinkomsten.

I och för beräkning av kostnaderna för ersättningarna hava införskaffats

erforderliga uppgifter rörande ifrågavarande hos riksförsäkringsanstalten och

de ömsesidiga bolagen anställda befattningshavare.

Med ledning av dessa uppgifter verkställda beräkningar hava givit vid handen,

att sammanlagda kostnaden för personalersättningar i enlighet med ovan

anförda grunder skulle, därest ingen enda av ifrågavarande personal vunne

anställning vare sig i statstjänst eller hos den föreslagna riksförsäkringsanstalten,

uppgå beträffande personal hos riksförsäkringsanstalten till omkring

1,044,000 kronor och beträffande personal hos bolagen till omkring 500,000

kronor eller tillhopa till omkring 1,550,000 kronor.

Det torde emellertid vara uppenbart, att ersättningarna ej på långt när komma

att uppgå till anförda belopp. För dem, vilka skola organisera arbetet^i

den föreslagna anstalten, måste det vara av största vikt att erhålla en å ifrågavarande

arbetsområde så erfaren och duglig personal som möjligt, och man

torde för sådant ändamål säkerligen komma att besätta det övervägande antalet

befattningar i den nya anstalten med personal, från den förutvarande anstalten

och de ömsesidiga bolagen. Med hänsyn till det anförda lärer det få

antagas såsom visst, att sammanlagda beloppet av ersättningarna icke kommer

att överstiga hälften av det nyss såsom högsta möjliga angivna.»

Frågan om ersättning till icke-ordinarie personal m. m. har behandlats i

samtliga de avgivna yttrandena, varvid emellertid riksförsäkringsanstalten

och allmänna civilförvaltningens lönenämnd icke ingått på denna fråga, i vad

den avser ersättning till personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.

Frågan om möjligheten och lämpligheten av att för ifrågavarande

ersättning taga i anspråk överskottsmedel från olycksfallsförsäkringsverksamheten

har gjorts till föremål för vissa anmärkningar, på vilka jag i det följande

kommer att ingå.

Statskontoret har inledningsvis instämt i det uti propositionen nr 109 samt

i anslutning därlill i förenämnda promemoria gjorda uttalandet, att da statsmakterna

genom en lagstiftningsåtgärd sådan som den ifrågasatta undanröjde

förutsättningarna för ifrågavarande personals tidigare anställning, statsmakterna

icke skäligen kunde undandraga sig att i viss mån sörja för dessa personer.

Alldeles särskilda skäl syntes nämligen föreligga att här bereda skälig

ersättning, enär omläggningen av försäkringsverksamheten vidtoges vid en

tidpunkt, då förhållandena så gott som omöjliggjorde för den ledigbliva nde

personalen att förskaffa sig annan anställning.

Stntstinn
toret.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Vad angår villkoren för ersättning samt grunderna för ersättningsbeloppens

bestämmande anför statskontoret:

För rätt till ersättning förutsattes bland annat, att vederbörande befattningshavare

vunnit anställning hos riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt

bolag före den 1 januari 1926 och att hans inkomst av arbete under anställningstiden

uteslutande eller till huvudsaklig del härflutit från ifrågavarande

anställning. Det syntes således förutsättas, att befattningshavarens inkomst

av arbete skulle uteslutande eller till huvudsaklig del under hela hans anställningstid

hava härflutit från anställningen. Då härigenom personal, som under

avsevärd tid före den 1 januari 1926 men icke under hela anställningstiden

haft sin huvudsakliga inkomst av arbete från anställningen, icke skulle bliva

berättigad till ersättning, syntes stadgandet böra något modifieras.

För ersättningsbeloppens bestämmande skulle de ersättningsberättigade indelas

i två närmare angivna grupper. Den föreslagna gruppindelningen syntes

enligt statskontorets mening vara ändamålsenlig och överensstämmande med

billighet och rättvisa.

De grunder, efter vilka ersättning ansetts böra utgå, hade beträffande grupp

I utformats i huvudsaklig överensstämmelse med dem, som jämlikt förordningen

den 15 december 1914 (nr 437) vid tobaksmonopolets införande vunnit tilllämpning

i fråga om viss specialutbildad personal, som i anledning av monopolets

införande gått miste om sin förutvarande anställning, dock att ersättningen

icke finge överstiga två gånger årsinkomsten samt att hänsyn icke finge

tagas till belopp, varmed årsinkomst, efter vilken ersättning utginge, överstege

10,000 kronor. -— Mot de detaljbestämmelser, som i detta avseende föreslagits,

syntes icke vara något att erinra. Den föreslagna begränsningen av ersättningsbeloppet

till högst två gånger årsinkomsten syntes emellertid i vissa fall komma

att allt för starkt beskära ersättningsbeloppen. I syfte att bereda en mera

skälig ersättning åt personal, som haft flerårig anställning, synes därför maximibeloppet

böra bestämmas till högst tre gånger årsinkomsten.

I fråga om ersättning till befattningshavare tillhörande grupp II hade i huvudsak

föreslagits de grunder, som enligt kungörelsen den 15 januari 1926 (nr

10) bestämts beträffande avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare

vid armén och marinen, vilka till följd av den nya försvarsorganisationen erhölle

avsked från sin anställning vid försvarsväsendet. Mot vad i detta avseende

föreslagits syntes även kunna erinras, att ersättningen vore knappt beräknad.

En förhöjning av ersättningsbeloppet till denna personal, ungefär

motsvarande vad som föreslagits beträffande den till grupp I hänförda personalen,

syntes därför böra ske. I sådant syfte borde ersättningen för befattningshavare

tillhörande grupp II höjas med 50 procent.

Statskontoret har vidare ingått på frågan om den form, vari ersättning borde

utgå. Härom yttrar ämbetsverket:

Statskontoret tilläte sig erinra, hurusom den personliga ersättning, som tillkomme

viss personal, vilken genom tobaksmonopolets införande gått miste om

förutvarande anställning, kunde under vissa i 9 § 7 mom. av förordningen deri

15 december 1914 (nr 437) angivna förutsättningar utgå i form av livränta.

Statskontoret ville ifrågasätta, huruvida ej bestämmelser i sådant syfte borde

meddelas. Ersättning syntes sålunda böra utgå i form av livränta till alla

ersättningstagare, som så önskade. Det syntes vidare böra tagas under övervägande,

huruvida ej ersättning i form av livränta borde göras obligatorisk för

personal, som uppnått en något högre ålder, exempelvis 50 år, dock att om livräntan

i något fall ej skulle komma att uppgå till visst minimibelopp, förslagsvis

300 kronor, ersättning finge, där så önskades, utgå kontant. Från

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

17

denna bestämmelse borde emellertid undantag efter prövning i varje särskilt

fall kunna av Kungl. Maj:t medgivas. I likhet med vad som blivit gällande

beträffande ersättning i form av livränta till tobakspersonalen syntes vidare

en ökning med tio procent böra medgivas för ersättning, som utginge i denna

form.

Beträffande kostnaderna för personalersättningarna har statskontoret framhållit,

att därest de av ämbetsverket föreslagna ersättningsgrunderna komme

att tillämpas beloppen väl skulle bliva ej oväsentligt högre än den i promemorian

beräknade summan 1,550,000 kronor. Statskontoret föreställde sig emellertid

att de härför avsedda medlen i allt fall skulle lämna tillgång till gäldande

av ersättningsbeloppen.

I fråga om ersättningsbeloppens storlek har avvikande mening inom stats- Avvikande

kontoret anförts av statskommissarie!! Spilhammar, som funnit den av stats- mening''

kontoret föreslagna ersättningen för personal inom såväl grupp I som grupp

II otillräcklig. Beträffande grupp I har härvid erinrats, hurusom viss personal

som vid tobaksmonopolets införande under likartade förhållanden gått

miste om sitt dittillsvarande arbete, kunde erhålla ersättning av ej mindre än

fem gånger medelårsinkomsten.

Jämväl beträffande formen för ersättningsbeloppens utgående har statskommissarien

Spilhammar varit skiljaktig, i det att lian väl funnit lämpligt att

livränta utginge till befattningshavare som så önskade, men ansett denna ersättningsform

icke i något fall böra göras obligatorisk.

Beträffande frågan om omfattningen av de ersättningar, som skäligen borde Eiksförsäktillkomma

de riksförsäkringsanstaltens befattningshavare, för vilkas tidigare rm9^anstalanställning

förutsättningarna på grund av den föreslagna omorganisationen

undanröjdes, har riksförsäkringsanstalten framhållit vissa allmänna synpunkter:
Biksförsäkringsanstalten

ville fästa uppmärksamheten därå, att den nya

riksförsäkringsanstalten avsåges skola börja sin verksamhet vid en för befattningshavarna

synnerligen ogynnsam tidpunkt. För närvarande funnes som

bekant ett betydande överskott av arbetskraft å de arbetsområden, dit de ledigblivande

befattningshavarna lämpligen kunde söka sig. Den redan förefintliga

hårda konkurrensen om platser komme givetvis att icke minst å försäkringsverksamhetens

område i betydande grad ökas därigenom att officerare,

underofficerare och civilmilitära beställningshavare, som på grund av

den nya försvarsorganisationen överfördes till övergångsstat, komme att söka

sig till lämpliga civilanställningar. På grund av de bestämmelser, som gällde

med avseende å löneförmåner m. m. för nämnda kategorier, vore dessa givetvis

i stånd att taga dylik anställning mot betydligt lägre löneförmåner än den,

som för sin utkomst vore hänvisad uteslutande till de med anställningen förenade

löneförmånerna. Det syntes även kunna ligga nära till hands, att den

nya riksförsäkringsanstalten skulle föredraga att anställa förutvarande militära

beställningshavare, då anstalten i regel torde komma att få lägre kostnader

för dylika befattningshavares pensionering.

Efter behandling av den av mig förut omnämnda frågan om viss särskild

ersättning åt befattningshavare å extra stat har riksförsäkringsanstalten beträf
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 189 käft. (Nr 221.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Iiungl. Maj:ts proposition nr 221.

fande det i promemorian innefattade förslaget rörande ersättning åt icke-ordinarie

personal i övrigt anfört följande:

Rörande förutsättningarna för rätt till ersättning ville anstalten framhålla,

att det syntes oklart, vid vilken tidpunkt i B mom. 2 i promemorian avsedd

anställning skulle hava erhållits eller kunnat erhållas för att ersättning icke

skulle utgå. Om förhållandena den 1 januari 1927 skulle vara avgörande,

kunde det fallet inträffa att befattningshavare, som på grund av denna bestämmelse

lyft sin ersättning, vid någon tidpunkt in på året 1927 erhölle

dylik anställning och sålunda komme i betydligt gynnsammare ställning än

den, som anställts från årets början. Utan att vilja framställa något bestämt

jakande funne riksförsäkringsanstalten det kunna ifrågasättas, huruvida det

icke bland annat med hänsyn till berörda förhållande kunde vara lämpligt, att

ersättningen som regel utbetalades i terminer, exempelvis månads- eller kvartalsvis.

För den, som då under tiden efter den 1 januari 1927 men före den 1

januari 1929 erhölle i huvudsak motsvarande anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten

eller i statens tjänst, skulle utbetalning av vidare ersättning

icke äga rum i annat fall än då befattningshavaren före den 1 januari

1929 utan eget förvållande skildes från den nya anställningen. Möjlighet

borde dock lämnas öppen för dem, som på särskilt anförda skäl så önskade,

att på de villkor som av Kungl. Maj :t kunde bestämmas lyfta hela ersättningsbeloppet

på en gång.

För ersättningsbeloppens bestämmande skulle enligt förslaget de ersätt - ningsberättigade personerna indelas i två grupper. Riksförsäkringsanstalten

ansåge visserligen skäl tala för en dylik uppdelning, men funne icke den uppdragna

gränslinjen helt tillfredsställande. Genom att placeringen i lönegrad

gjordes avgörande för gruppindelningen komme en del hos anstalten i 14 :e lönegraden

placerade befattningshavare med akademisk examen eller liknande utbildning

att höra till grupp II. Även bland övriga befattningshavare i 14 :e

lönegraden funnes en del, som på grund av dem åvilande arbetsuppgifter närmast

borde hänföras till grupp I. Anstalten ansåge därför att möjlighet borde

beredas att efter prövning i varje särskilt fall utgiva ersättning till befattningshavare

i li:e lönegraden såsom om han tillhört grupp I.

Beträffande ersättningen till befattningshavare i grupp I funne anstalten,

att denna till följd av maximibestämmelsen »två gånger årsinkomsten» bleve

oskäligt låg. De motiv, som anförts för denna bestämmelse, syntes icke bärande,

i all synnerhet om avsikten att bestrida ersättningarna med överskottsmedel

från olycksfallsförsäkringsfonden fullföljdes. Riksförsäkringsanstalten

måste bestämt påyrka, att maximigränsen för ersättning bestämmes till åtminstone

tre gånger årsinkomsten. Anstalten ville erinra om att maximum för

ersättning på grund av tobaksmonopolets införande skulle — under då rådande

bättre konjunkturer — utgöra fem gånger årsinkomsten. Därjämte finge anstalten

föreslå, att ersättningen ökades med 2h av årsinkomsten för varje tidigare

påbörjat (i stället för enligt förslaget »helt») verksamhetsår. Vidare ville

anstalten ifrågasätta, om det icke efter orden »närmast före anställningens

upphörande» i mom. 2 punkt a) borde göras följande tillägg: »hos. den nuvarande

riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag».

Ersättningen till befattningshavare i grupp II funne riksförsäkringsanstalten

utmätt på ett synnerligen otillfredsställande sätt. Ställningen för en stor

del av hithörande personal komme att bliva mycket bekymmersam, om riksförsäkringsanstalten

upphörde. Med hänsyn till det allmänna läget a arbetsmarknaden

torde det dröja ganska lång tid, innan den ledigblivna arbetskraften

kunde beräknas bliva tagen i anspråk på annat håll. Härtill komme, att en

betydande del av anstaltens kvinnliga befattningshavare nalkades eller redan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

19

vore inne i 30-årsåldern, vilken omständighet gjorde, att utsikterna för dessa

befattningshavare att erhålla ny lämplig anställning tedde sig allt annat än

ljusa. Anstalten funne med hänsyn till vad sålunda anförts oundgängligen

nödvändigt, att befattningshavarna i grupp II erhölle belopp, motsvarande åtminstone

två (i stället för enligt förslaget en) månaders inkomst av den förlorade

anställningen, beräknad till en sjättedel (förslaget: en tolftedel) av

årsinkomsten av anställningen för varje påbörjat verksamhetsår, dock lägst

med tre gånger månadsinkomsten.

Med årsinkomst, som avsåges i punkt 2, skulle enligt förslaget i regel förstås

befattningshavares inkomst av den förutvarande anställningen under år

1925. Riksförsäkringsanstalten förutsatte, att med årsinkomst avsåges vad

som skolat utgå, om befattningshavaren varit i tjänst hela år 1925, med andra

ord att hänsyn icke skulle tagas till avdrag för sjukdom och annan ledighet,

medförande löneavdrag. Vederbörligt avdrag syntes dock böra ske för befattningshavare,

som åtnjutit tjänstledighet från anstalten för tjänstgöring hos

enskild arbetsgivare.

Förutom de yrkanden som innefattas i vad riksförsäkringsanstalten sålunda

anfört, har anstalten i detta sammanhang framlagt följande förslag, för vilka

särskild motivering icke ansetts erforderlig:

1. Vid beräkning av den verksamhetstid, som skulle vara avgörande för ersättningens

bestämmande, borde befattningshavare hos anstalten få tillgodoräkna

den tjänstgöring i statens tjänst, vilken fått tillgodoräknas för placering

i löneklass såsom icke-ordinarie befattningshavare.

2. Den placering i lönegrad, som gällde för befattningshavare vid utgången

av år 1925, borde vara avgörande för frågan, till vilken grupp av ersättningstagare

befattningshavaren skulle höra.

3. Vid nyanställning i statens verk borde föregående statsanställning få

tillgodoräknas för placering i löneklass utan hänsyn till sådant avbrott i anställningen,

som förorsakats av omorganisationen.

4. Åtgärder borde om möjligt vidtagas för att befattningshavare, som icke

vunne anställning i den nya riksförsäkringsanstalten, där så lämpligen kunde

ske erhölle företräde vid tillsättande av ordinarie eller icke-ordinarie befattningar

i statens tjänst framför sökande, som icke förut innehaft statstjänst.

5. Skattefrihet borde beviljas för ersättningsbelopp, som utgåves på grund

av omorganisationen, enligt de grunder som stadgats i förordningen den 17 juni

1916 (nr 215) angående skattefrihet för ersättning eller understöd, som av staten

utgives enligt förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i

avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket m. m.

Med avseende å kostnaderna för ersättningar åt riks försäkring sanstaltens

icke-ordinarie personal har anstalten yttrat följande:

Riksförsäkringsanstalten hade sökt göra en överslagsberäkning över de ökade

kostnader, som skulle föranledas av anstaltens mera omfattande ändringsförslag.

De ändrade ersättningsgrunderna med avseende å befattningshavare,

tillhörande grupp I och II beräknades — om befattningshavarna å extra stat i

21 lönegraden hänfördes till grupp I — medföra en höjning av approximativt

60 %, d- v. s. en höjning från omkring 1,044,000 kronor till omkring 1,670,000

kronor. Om nämnda befattningshavare å extra stat i stället skulle — såsom

anstalten föreslagit -— erhålla kompensation i form av lön å övergångsstat,

syntes kostnaderna för engångsersättningarna kunna beräknas bliva minskade

med omkring 300,000 kronor. Årskostnaden, inklusive dyrtidstillägg, för övergångsstaten

för befattningshavarna å extra stat syntes komma att uppgå till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr S21.

omkring 60,000 kronor för befattningshavarna i 21 lönegraden och till omkring

6,500 kronor för de extrastatsbefattningshavare, som tillika innehade ordinarie

befattning, allt under förutsättning att ersättningarna utgåves med av riksförsäkringsanstalten

angivna minimibelopp.

Från riksförsäkringsanstaltens sida har härjämte framhållits, att åtgärd icke

syntes vara avsedd att vidtagas för att bereda riksförsäkringsanstaltens överläkare,

professorn J. H. Åkerman, ersättning för den händelse denne icke skulle

komma att övergå till den nya riksförsäkringsanstalten. På grund av Åkermans

långvariga tjänstgöring hos riksförsäkringsanstalten —- alltifrån dess inrättande

år 1902 — funne anstalten det obilligt, att Åkerman icke skulle erhålla

ersättning i form av pension eller på annat sätt på grund av denna tjänstgöring.

Något förslag i detta avseende vore det icke möjligt för riksförsäkringsanstalten

att nu framlägga. Rörande Åkermans tjänstgöring hos anstalten

hänvisades till vad därom anförts i statsverkspropositionen till 1919 års

lagtima riksdag (VI h. t. sid. 259 o. ff.).

Framställ- Vid riksförsäkringsanstaltens yttrande har fogats ■— förutom en särskild

icke-ordinärt© ^ramstållning av befattningshavare å extra stat — en av utsedda representanter

personal, för riksförsäkringsanstaltens övriga icke-ordinarie personal avgiven framställning

med förslag till ändringar av de i promemorian föreslagna ersättningsbestämmelserna.

Beträffande förutsättningarna för rätt till ersättning har i sistberörda

framställning föreslagits att det i promemorian under avdelning B,

punkten 2 förekommande uttrycket »i huvudsak motsvarande anställning» måtte

ändras till »minst motsvarande anställning». I fråga om ersättningsbeloppen

m. m. torde närmare redogörelse för ifrågavarande framställnings innehåll

härutinnan ej erfordras, då riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande i allt

väsentligt beaktat däri uttryckta önskemål. Fyra av de utsedda 14 representanterna

hava avgivit särskilda yttranden, i vilka gentemot den föreslagna

gruppindelningen framhållits huvudsakligen att samtliga ifrågavarande befattningshavare

borde erhålla ersättning enligt samma grunder
Vidare

hava 197 icke-ordinarie befattningshavare hos anstalten, vilka förklarat

sig icke biträda vad majoriteten bland nyssnämnda representanter uttalat,

i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift likaledes hemställt att all icke-ordinarie

personal hos anstalten måtte tilldelas ersättning enligt samma grunder utan

gruppindelning.

Försök- Försäkringsinspektionen har förklarat sig livligt instämma i de uti promerln''tionln^i~

gjorda uttalandena, i den mån dessa kunde anses innebära ett erkän
nande

av statsmakternas principiella skyldighet att sörja för ifrågavarande personal.

Däremot har försäkringsinspektionen icke ansett sig kunna förorda de

grunder, efter vilka ersättning ifrågasatts skola utgå. Härom yttrar försäkringsinspektionen

:

Den föreslagna ersättningen syntes försäkringsinspektionen uppenbarligen

vara alltför ringa, om man toge i betraktande dels statsmakternas vacklande

hållning i fråga om organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen, dels

den nuvarande och sannolikt för de närmaste åren bestående svårigheten för

personer av det slag, varom fråga vore, att förskaffa sig drägliga existensmöjligheter

på annat håll. Vad särskilt beträffade arbetsgivarbolagens fast

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

21

anställda personal borde denna enligt försäkringsinspektionens mening tillerkännas

ersättning, som åtminstone i någon mån kunde jämställas med den ersättning,

som jämförlig ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten

skulle erhålla. Att härvidlag jämkning i ersättningsbeloppet vore befogad

med hänsyn därtill, att ifrågavarande personal icke kunde bliva tjänstgoringsskyldig

utan vidare inom annat statens arbetsområde, skulle naturligtvis

icke bestridas. Beträffande den tid, under vilken dylik ersättning borde utgå,

syntes denna böra tillmätas så, att vederbörande finge tillräckligt rådrum

för anskaffande åt sig av annan anställning. I detta avseende syntes det varken^

vara rimligt eller rättvist att redan nu fastställa tiden för ersättningens

utgående utan att samtidigt möjlighet bereddes att medgiva fortsatt understöd,

därest förhållandena uppenbarligen påkallade detta.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har till en början beträffande de Lönenämnifrågasatta

förutsättningarna för rätt till ersättning anfört följande: <Jen
Under

punkt B 2 av promemorian hade föreslagits, att såsom förutsättning

för rätt till dylik ersättning skulle gälla, att befattningshavaren icke erhållit

och ej heller kunnat erhålla i huvudsak motsvarande anställning vare sig i

statstjänst eller hos den föreslagna riksförsäkringsanstalten, dock att den, som

erhölle dylik anställning men före den 1 januari 1929 utan eget förvållande

skildes från den nya anställningen, skulle erhålla ersättning med belopp, som

i sådant hänseende skulle hava, därest ny anställning ej vunnits, tillkommit

honom vid upphörandet av anställningen hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten.

Mot det i förslaget använda uttrycket »i huvudsak motsvarande anställning»

syntes kunna anmärkas, att detsamma vore allt för obestämt och lätt syntes

kunna föranleda till olika tolkningar eller meningsskiljaktigheter vid tillämpningen.

Den föreslagna avfattningen skulle måhända därjämte i något fall

kunna hava till följd, att en befattningshavare, för att icke gå miste om ersättningen,

vägrade att mottaga en anställning, som väl i vissa avseenden motsvarade

men dock icke vore fullt likvärdig med den tidigare av honom innehavda

befattningen hos riksförsäkringsanstalten. För tillgodoseende av befattningshavarnas

berättigade intressen ville lönenämnden därför föreslå, att uttrycket

»i huvudsak motsvarande» utbyttes mot »minst motsvarande».

Enligt nu ifrågavarande bestämmelse skulle den, som erhölle däri avsedd

anställning men före den 1 januari 1929 utan eget förvållande skildes från

densamma, utbekomma full ersättning enligt de i promemorian angivna beräkningsgrunderna,

varemot den, som efter erhållen anställning på liknande sätt

skildes från densamma senare än nyss angivits, icke skulle vara berättigad

till någon som helst ersättning. Ett dylikt oförmedlat avskärande vid berörda

tidpunkt av rätten till utbekommande av ersättning syntes lönenämnden väl

strängt i betraktande av de tillfälligheter av olika slag, som härvidlag kunde

spela in, varför lönenämnden ville föreslå en något mjukare övergångsform,

enligt vilken en avkortad ersättning skulle få uppbäras vid entledigande, som

inträffade under en viss tidsperiod efter utgången av år 1928. I sådant avseende

syntes, utöver vad i promemorian föreslagits, lämpligen kunna bestämmas,

att den, som utan eget förvållande skildes från den nya anställningen

efter utgången av år 1928 men före den 1 januari 1931, skulle erhålla ersättning

med hälften av det belopp, som skulle hava tillkommit honom, därest han

entledigats före den 1 januari 1929.

Lönenämnden har vidare framhållit att den ersättning, varom här vore fråga,

icke borde i sin helhet utbetalas omedelbart vid anställningens upphörande. Det

syntes nämligen icke kunna anses tillräckligt motiverat, att hela den för olika

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

fall avsedda ersättningen utginge även för den händelse ersättningstagaren kort

efter det anställningen upphört vunne sådan ny anställning, som därest densamma

erhållits omedelbart efter den förras slut skulle hava medfört, att ingen

som helst ersättning fått åtnjutas. Härvid syntes lämpligen kunna förfaras

på sådant sätt, att ersättningen under viss tid utbetalades periodvis, varvid

rätt till ytterligare ersättning förlorades, därest ny anställning, som här avsåges,

tillträddes innan ersättningen till fullo uppburits.

Vad angår de i promemorian under avdelningen C behandlade frågorna angående

ersättningsbeloppens bestämmande m. m. yttrar lönenämnden i huvudsak

följande:

För ersättningsbeloppens bestämmande skulle enligt förslaget i promemorian

de ersättningsberättigade personerna indelas i två, i promemorian närmare angivna

grupper. Den föreslagna gruppindelning eu syntes lönenämnden emellertid

av flera skäl mindre tilltalande. Sålunda kunde erinras, att även inom

lägre lönegrader än den 15 :e •— särskilt 14 :e lönegraden — förekomme sådana

specialutbildade eller med speciella arbetsuppgifter sysselsatta befattningshavare,

som enligt den antagna indelningsgrunden egentligen borde hänföras till

grupp I. Vad åter beträffade den icke specialutbildade personalen, syntes under

nuvarande förhållanden möjligheterna för densamma att erhålla annan

lämplig anställning icke vara avsevärt större än för personal, tillhörande den

förra gruppen. Överhuvud finge det enligt lönenämndens mening anses vara

av vikt, att ersättningsgrunderna icke lämnade rum för befogade erinringar av

innehåll att vissa befattningsgrupper blivit antingen oskäligt gynnade eller

tillbakasätta i jämförelse med andra sådana.

Lönenämnden finge därför föreslå, att någon gruppindelning av personalen

i och för ersättningens beräknande icke måtte företagas.

Vad anginge ersättningens storlek m. m. syntes det lönenämnden, att för

samtliga de befattningshavare, om vilka här vore fråga, borde kunna användas

ett system, som i viss mån anslöte sig till det i punkt 2 a) uti promemorian

föreslagna men samtidigt innebure en förenkling därav och tillika bättre än det

nämnda lämpade sig för de särskilda förhållandena inom riksförsäkringsanstalten.

Erinras borde, att den nuvarande ic.ke-ordinarie personalen vid sagda

anstalt i allmänhet icke kunde räkna något större antal anställningsår, i det

att av de tidigast antagna ett fåtal torde hava tillträtt sin anställning under

år 1916 och en del vid anstaltens omorganisation år 1918. Härtill komme, att

maximibeloppet av ersättningen härvidlag ansetts böra begränsas enligt avsevärt

strängare regler än som kommit till användning i fråga om den specialutbildade

personal, vilken tillerkänts ersättning i samband med tobaksmonopolets

införande. Det i fråga om sistnämnda personal tillämpade systemet för

ersättningens bestämmande syntes därför endast med vissa väsentliga modifikationer

lämpa sig för fastställande av ersättningen till de i förevarande promemoria

avsedda icke-ordinarie befattningshavarna vid riksförsäkringsanstalten.

Efter övervägande av olika möjligheter härutinnan hade lönenämnden

kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande ersättning lämpligen borde,

med nedan angivna begränsning, utgå med en fjärdedel av årsinkomsten för

varje helt verksamhetsår, räknat tillbaka från tidpunkten för anställningens

upphörande. Ersättning borde härvid icke få tillgodonjutas för anställningstid,

som infallit tidigare än det år, varunder befattningshavaren uppnått en

levnadsålder av 21 år, dock att för vart och ett av de fyra verksamhetsår, som

närmast föregått anställningens upphörande, ersättning borde få uppbäras

oberoende av huruvida befattningshavaren vid årets ingång fyllt tjuguett år

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

23

eller icke. Vidare borde ersättningen ej få uppgå till högre sammanlagt belopp

än som motsvarade årsinkomsten för två och ett halvt år. Vid årsinkomstens

beräknande skulle hänsyn ej tagas till belopp, varmed densamma kunde hava

överstigit tiotusen kronor.

Då det emellertid syntes lönenämnden med billighet överensstämmande, att

befattningshavare, som vore familjeförsörjare, tillerkändes ersättning med något

högre belopp än som skulle tillkomma en icke-familjeförsörjare i motsvarande

ställning, ville lönenämnden föreslå, att den på nyss angivet sätt beräknade

ersättningen i varje särskilt fall ökades med 50 procent, därest befattningshavaren

vore familjeförsörjare.

I fråga om befattningshavare, som från tjänst inom annat statens verk

övergått till anställning vid riksförsäkringsanstalten, borde enligt bär angivna

regler hänsyn tagas även till verksamhetsår i sådan tidigare statstjänst.

Med årsinkomst skulle enligt förslaget i promemorian förstås befattningshavarens

inkomst av den förutvarande anställningen under år 1925 eller, om

anställningen omfattat allenast en del av nämnda år, ett ars inkomst av anställningen,

beräknad till tolv gånger den genomsnittliga månadslönen under

den tid av 1925, som anställningen omfattat. _I betraktande av de förändrade

avlöningsbestämmelser, som trätt i kraft den 1 juli 1925, samt på det att hänsyn

skulle kunna tagas även till vissa löneförhöjningar, som ^ eventuellt erhållits

senare än under år 1925, ville lönenämnden i stället föreslå, att till grund för

årsinkomstens bestämmande enligt nyss angivna beräkningssätt måtte läggas

inkomsten av den förutvarande anställningen under budgetåret 1925—1926.

För den händelse befattningshavaren på grund av sjukdom eller av annan

anledning varit tjänstledig med avdrag å lönen under sagda budgetår eller

någon del därav, borde ersättningen givetvis, i analogi med vad som förutsatts

beträffande anställning, vilken omfattat allenast en del av året, beräknas efter

det belopp, som skulle hava utgått i händelse av full tjänstgöring under budgetåret

i fråga.

Slutligen har lönenämnden framhållit, att det i allmänhet måste anses vara

ett statsintresse att uppmuntra och underlätta här ifrågavarande befattningshavares

övergång till annan statstjänst, även för den händelse dylik anställning

icke kunde erhållas omedelbart utan först efter det viss tid förflutit från det

anställningen hos riksförsäkringsanstalten upphört. För sådant fall syntes

befattningshavaren därför böra tillerkännas rätt att, med tillämpning i övrigt

av härutinnan gällande bestämmelser, för placering i löneklass i den nya befattningen

tillgodoräkna tjänstetid, som infallit före entledigandet ur riksförsäkringsanstaltens

tjänst, dock under förutsättning att det uppkomna avbrottet

i vederbörandes statsanställning icke överstege tre år.

Efter avgivandet av förenämnda yttranden har jag låtit verkställa närmare

beräkningar rörande verkningarna i kostnadshänseende av de olika däri framställda

förslagen beträffande grunderna för ersättningarnas bestämmande. Dessa

beräkningar, vilka utförts under förutsättning att ingen av ifrågavarande

befattningshavare hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag skulle vinna anställning hos den föreslagna nya anstalten,

giva vid handen att totalkostnaderna enligt förslagen skulle ställa sig

på sätt framgår av följande tablå:

Kostnader

för ersättningarnäenligt

de olika

förslagen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj :ts proposition nr 221.

Ersättningar till befattningshavare hos

Riksförsäkringsanstalten

Bolag

Grupp

I

Grupp

II

Tillhopa

Grupp

I

Grupp

II

Till-

hopa

Grupp

I

Grupp

II

Tillhopa

Enligt grunderna i

den remitterade

promemorian . .

608 400

435 600

1 044 000

398 000

108 000

506 000

1 006 400

543 600

1550 000

Enligt av riksförsäk- ringsanstalten fö- reslagna grunder .

879 000

871 000

1750000

557 000

216 000

773 000

1 436 000

1 087 000

2 523 000

Enligt av statskon- toret föreslagna

grunder ....

784 000

653000

1437 000

537 000

162 000

699 000

1 321 000

815 000

2 136 000

Enligt av lönenämn- den föreslagna

grunder:

utan förhöjning

för familjeför- sörjare . . ,

605500

1012 500

1618 000

434 000

254 000

688 000

1 039 500

1266 500

2 306 000

med förhöjning

för familjeför- sörjare . . .

828 000

1 069 000

1897 000

593 000

270 000

863 000

1 421 000

1339 000

2 760 000

Beträffande kostnaderna för vissa i yttrandena framställda detaljförslag må

meddelas, att statskontorets och riksförsäkringsanstaltens förslag om höjning

av maximigränsen beträffande ersättning till befattningshavare i grupp I från

två till tre gånger årsinkomsten skulle vålla en kostnadsökning i förhållande

till förslaget i promemorian med 315,000 kronor samt att riksförsäkringsanstaltens

yrkande om ersättningens beräknande för grupp I efter varje påbörjat

verksamhetsår i stället för varje helt verksamhetsår skulle föranleda en merkostnad

vid maximigräns av två gånger årsinkomsten med 23,000 kronor och

vid maximigräns av tre gånger årsinkomsten med 115,000 kronor.

Departe- Vad först beträffar frågan om de medel, som böra komma till användning för

mentschefen. bestridande av här avsedda ersättningar till riksförsäkringsanstaltens icke-ordinarie

personal samt personal hos ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, kommer

jag att i det följande närmare ingå på denna fråga. Jag vill emellertid

redan här förutskicka, att jag vid förnyad prövning av detta spörsmål icke funnit

anledning att frångå den uppfattning som kommit till uttryck i propositionen

nr 109 till årets riksdag samt i förenämnda promemoria och vilken går

ut på att ersättningarna böra bestridas med överskottsmedel från olycksfallsförsäkringsverksamheten

på grund av 1901 års lag.

Vidkommande de under avdelning B i nyssnämnda promemoria föreslagna

förutsättningarna för rätt till ersättning hava vissa detaljanmärkningar framställts

i de avgivna yttrandena. Statskontoret har sålunda påyrkat en modifikation

av det under punkten 1 av sagda avdelning ifrågasatta villkoret i sådan

riktning, att krav ej måtte upprätthållas på att i fall där en befattningshavare

under längre tid haft anställning hos riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt

bolag inkomsten av denna befattning under hela anställningstiden skall

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

25

hava utgjort hans enda eller huvudsakliga inkomst av arbete. Med anledning

av vad statskontoret yttrat och i viss anslutning till vad som föreskrivits i samband

med tobaksmonopolets införande synes mig villkoret i fråga böra formuleras

så, att befattningshavarens inkomst av arbete under de närmaste fyra åren

före anställningens upphörande eller, om anställningen varat kortare tid än

fyra år, under hela anställningstiden uteslutande eller till huvudsaklig del skall

hava härflutit från ifrågavarande anställning.

Beträffande punkten 2 i avdelning B av promemorian har riksförsäkringsanstalten

funnit oklart, vid vilken tidpunkt anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten

eller i statstjänst skall hava vunnits för att rätten till ersättning

skall vara förverkad. Denna anmärkning, vilken betingas av önskvärdheten

att befattningshavare som genast vid ingången av år 1927 vinner anställning hos

den nya anstalten icke måtte komma i sämre ställning än den som först senare

får sådan anställning, förfaller emellertid därest såsom jag har för avsikt att

föreslå ersättningen utbetalas i terminer och ersättningsrätten upphör om ny anställning

vinnes innan hela ersättningsbeloppet utbetalts.

Med anledning av vad lönenämnden yttrat har jag ansett mig böra förorda

sådan ändring av de i punkten 2 av avdelning B föreslagna bestämmelserna, att

den, som efter den 1 januari 1929 men före ingången av år 1931 utan eget förvållande

skiljes från i nämnda punkt avsedd ny anställning, skall berättigas

till ersättning med hälften av det belopp som skulle utgått därest entledigandet

skett före den 1 januari 1929. Däremot har jag icke ansett skäl föreligga att

tillstyrka lönenämndens förslag om ändring av det i samma punkt förekommande

uttrycket »i huvudsak motsvarande anställning» till »minst motsvarande

anställning». Enligt min mening kan det knappast anses rimligt

att en befattningshavare, som erbjudes en med hänsyn till hans kvalifikationer

någorlunda skälig anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten

eller i statstjänst, skall berättigas till engångsersättning av

den anledning, att t. ex. avlöningen i den nya tjänsten icke uppgår till minst

det belopp som tillkommit honom i den förlorade anställningen. Vid bedömande

av motsvarigheten mellan de båda anställningarna synes hänsyn i främsta

rummet böra tagas till huruvida arten av den verksamhet som åligger befattningshavaren

i den nya tjänsten kan, även om ersättningen är något lägre, i stort

sett anses jämförlig med verksamheten i den föregående befattningen. I anslutning

till vad som stadgades i samband med tobaksmonopolets införande vill

jag förorda att uttrycket i fråga formuleras »någorlunda motsvarande anställning».

Vad härefter beträffar ersättningsbeloppen möter till en början frågan om

gruppindelning av personalen i och för ersättningens bestämmande. Statskontoret

och riksförsäkringsanstalten hava ansett sådan gruppindelning böra komma

till stånd, medan lönenämnden liksom åtskilliga representanter för ickeordinarie

befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten yrkat att all personal

måtte tilldelas ersättning efter enhetliga grunder. Anledningen till den föreslagna

gruppindelningen är, såsom framgår av den remitterade promemorian

i ämnet, främst att söka däri att den specialutbildade personal som ägnat sig

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

åt den sociala olycksfallsförsäkringsverksamheten, med hänsyn till den begränsade

och tämligen ensartade erfarenhet som under denna verksamhet kunnat

vinnas, måste anses hava större svårigheter att förskaffa sig en i förhållande

till kompetensen skälig inkomst i ny anställning än vad fallet torde vara

med övrig personal. Liknande synpunkter hava tidigare i jämförliga fall vunnit

beaktande, t. ex. vid tobaksmonopolets införande. Till stöd för förslaget

om enhetliga grunder för ersättningen åt all personal har framhållits huvudsakligen

att även den icke specialutbildade personalen under nuvarande förhållanden

på arbetsmarknaden torde hava stora svårigheter att i annan anställning

förskaffa sig utkomst. Även om sistnämnda uppfattning icke kan frånkännas

berättigande har jag likväl ej funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå

förslaget om en gruppindelning. Såsom av det följande framgår har jag

dock vid utformande av bestämmelserna om ersättningsbeloppens storlek funnit

angeläget att söka åstadkomma en viss utjämning mellan ersättningarna

till befattningshavare i grupp I å ena och i grupp II å andra sidan.

Vidkommande frågan om gränslinjen mellan de båda grupperna har riksförsäkringsanstalten

påyrkat att möjlighet måtte hållas öppen att efter prövning

i varje särskilt fall till grupp I hänföra jämväl befattningshavare i 14 :e lönegraden.

Då enligt vad från riksförsäkringsanstaltens sida framhållits i nämnda

lönegrad finnes en del befattningshavare, vilka med hän sjal till dem åliggande

arbetsuppgifter närmast äro att hänföra till grupp I, har jag ansett detta önskemål

böra tillgodoses.

I enlighet med vad riksförsäkringsanstalten hemställt, har jag funnit mig

böra tillstyrka att gruppindelningen beträffande riksförsäkringsanstaltens

personal verkställes på grundvalen av den lönegradsplacering som gällde vid

utgången av år 1925.

Vad härefter beträffar storleken av ersättningsbeloppen hava i de avgivna

yttrandena framställts yrkanden om förhöjning av dessa belopp i fråga om såväl

grupp I som grupp II. Vid bedömande av denna fråga synes hänsyn höra

tagas till den förut berörda önskvärdheten av att åtskillnaden mellan de båda

grupperna icke göres alltför stor. Ur denna synpunkt har jag ansett mig icke

böra tillstyrka någon förhöjning av de i promemorian ifrågasatta ersättningsbeloppen

till befattningshavare i grupp I, särskilt som såvitt undersökningar beträffande

vissa enskilda fall givit vid handen dessa ersättningsbelopp enligt min

mening i allmänhet måste anses bliva tämligen tillfredsställande. Beträffande

personal inom grupp II synas däremot skäl föreligga att söka ernå en förbättring

av de ersättningar, som skulle utgå enligt i promemorian föreslagna grunder.

Efter övervägande har jag på denna punkt ansett mig kunna förorda det

förslag som framlagts av riksförsäkringsanstalten och som innebär att ersättningen

skall utgå med belopp motsvarande två månaders inkomst av den förlorade

anställningen för varje påbörjat verksamhetsår, dock lägst med tre gånger

den sålunda för varje verksamhetsår beräknade ersättningen.

De ersättningsgrunder som jag sålunda förordat böra enligt min mening

tillämpas beträffande såväl icke-ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten

som personal hos de ömsesidiga bolagen. Att såsom från för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

27

säkringsinspektionens sida ifrågasatts bereda en särställning för bolagens fast

anställda personal har jag alltså icke ansett mig kunna tillstyrka.

Lönenämndens förslag att giva familjeförsörjare en högre ersättning än övriga

befattningshavare behjärtar jag visserligen, men då ett genomförande av

en sådan förbättring skulle medföra en avsevärd stegring av kostnaderna för

ersättningarna har jag icke ansett mig kunna tillstyrka ett förslag i dylik

riktning.

Enligt de verkställda kostnadsberäkningarna skulle utgifterna för ifrågavarande

ersättningar efter de grunder jag nyss förordat komma att uppgå till

följande belopp, nämligen:

för personal hos riksförsäkringsanstalten: grupp I 608,400; grupp II 871,000;

summa 1,479,400 kronor; samt

för perscmal hos ömsesidiga bolag: grupp I 398,000; grupp II 216,000; summa

614,000 kronor; eller

tillhopa 2,093,400 kronor.

Dessa belopp äro beräknade under förutsättning att ingen av ifrågavarande

befattningshavare skulle vinna anställning, som utesluter från rätt till ersättning,

och på sätt i promemorian framhållits lärer man kunna antaga att sammanlagda

beloppet av ersättningarna icke kommer att överstiga hälften av

nämnda maximibelopp.

Jag övergår härefter till vissa detaljspörsmål som äro av betydelse för ersättningsbeloppens

bestämmande eller i övrigt äga samband med den föreliggande

frågan.

Vid beräkning av den verksamhetstid i den förlorade anställningen, på vilken

ersättningsbeloppens uträkning grundas, bör på sätt lönenämnden yrkat, i fråga

om befattningshavare som från tjänst inom annat statens verk övergått till anställning

hos riksförsäkringsanstalten, hänsyn tagas även till verksamhetsår

i sådan tidigare statstjänst. Likaså bör beträffande befattningshavare, som

övergått från anställning hos ömsesidigt bolag till riksförsäkringsanstalten eller

från anstalten till ömsesidigt bolag, hänsyn tagas till tidigare verksamhetstid

hos anstalten eller dylikt bolag.

Beträffande innebörden av det i promemorian under punkten 3 av avdelningen

C behandlade begreppet »årsinkomst» synas vissa skäl tala för att härvidlag i

enlighet med lönenämndens förslag utgå från förhållandena under budgetåret

1925—1926. Detta torde också utan olägenhet låta sig göra, såvitt det gäller

riksförsäkringsanstaltens icke-ordinarie personal, vars avlöningsförhållanden

regleras av allmänna författningsbestämmelser. Beträffande personal hos ömsesidiga

bolag lärer — med hänsyn till tänkbarheten av avlöningsförhöjningar

i syfte att förbättra personalens ställning beträffande ersättningsrätt i händelse

av omorganisation av olycksfallsförsäkringen -— i anslutning till vad som skedde

vid tobaksmonopolets genomförande böra stadgas att hänsyn till avlöningsförhöjning

efter ingången av år 1926 må tagas endast när giltiga skäl för sådan

förhöjning prövas hava förelegat.

I enlighet med vad riksförsäkringsanstalten och lönenämnden föreslagit torde

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 221.

vid uppskattning av årsinkomsten böra räknas med det belopp som skulle hava

utgått vid full tjänstgöring; dock att beträffande befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten

avdrag bör göras för tid, varunder vederbörande åtnjutit

tjänstledighet för tjänstgöring hos enskild arbetsgivare.

Vad angår den form i vilken ersättning bör utgå har statskontoret under hänvisning

till vad som bestämdes i samband med tobaksmonopolets införande föreslagit

att ersättning matte, ökad med 10 procent, kunna utgå i form av livränta

till ersättningstagare som så önska. Jag finner mig böra biträda detta förslag.

Däremot anser jag icke skäl föreligga att, såsom statskontoret ifrågasatt, i något

fall göra livränteformen obligatorisk.

Beträffande sättet för utbetalning av ersättning har jag redan antytt att en

uppdelning av utbetalningen på vissa terminer synes lämplig. Jag förordar

att ersättningsbeloppen utbetalas under ett år, räknat från tidpunkten för anställningens

upphörande, med en fjärdedel vid utgången av varje kvartal.

Därest befattningshavare under nämnda år vinner ny anställning som enligt

förslaget utesluter från rätt till ersättning, förloras rätten till den del av ersättningsbeloppet,

som enligt nyssnämnda utbetalningsgrund belöper å tid, under

vilken ny anställning innehafts. Därest befattningshavaren inom tid som

förut angivits blir entledigad utan eget förvållande, bör han dock alltid bibehålla

den ersättningsrätt som skulle tillkomma honom enligt tidigare förordade

bestämmelser för dylika fall. Nyss angivna terminsuppdelning torde böra

som regel iakttagas. På sätt riksförsäkringsanstalten hemställt torde dock

möjlighet böra lämnas öppen att i enstaka fall, när särskilda skäl prövas vara

för handen, medgiva utbetalning av hela ersättningsbeloppet på en gång under

de villkor som i varje särskilt fall kunna varda fastställda. Om befattningshavare

som medgivits ersättning i form av livränta skulle före utgången

av det år, på vilket ersättningsbeloppets utbetalande uppdelats, erhålla anställning

vilken utesluter från ersättningsrätt, bör ersättningen omräknas till

engångsbelopp och med avseende å rätten till utbekommande av ersättningsbeloppet

sa anses som om ersättningen från början bestämts till engångsbelopp.

Föreskrifter angående utbetalning av ersättning samt de närmare bestämmelser,

som erfordras beträffande prövning av ersättningsrätten, ersättningsbeloppens

fastställande m. m., torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t. Närmast har

jag tänkt mig att prövningen och beslutanderätten i dessa frågor skulle kunna

uppdragas åt statskontoret.

Jag vill i detta sammanhang omnämna att reservationsvis inom riksförsäkringsanstalten

yrkats att bland ersättningsbestämmelserna skulle införas ett

stadgande av innehåll att ifrågavarande ersättning inom viss tid ej finge utmätas.

Att stadga utmätningsfrihet beträffande ersättning som utgår i form

av engångsbelopp lärer icke kunna ifrågakomma. Däremot torde det få anses

skäligt att ersättning som utgår i form av livränta undantages från utmätning.

Därest förslaget om livränteformen vinner bifall torde Kungl. Maj:t

därför böra i de bestämmelser som komma att utfärdas rörande ersättningarna

stadga, att livränta av nu avsedd beskaffenhet ej må utmätas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

29

På sätt av den föregående redogörelsen framgår har riksförsäkringsanstalten

hemställt att skattefrihet måtte beredas för ersättning som beviljas till här

ifrågavarande personal, enligt de grunder som av 1916 års riksdag godkändes

beträffande skattefrihet för viss ersättning i samband med tobaksmonopolets

införande. Frågan härom torde emellertid böra göras till föremål för närmare

övervägande inom finansdepartementet.

Riksförsäkringsanstalten har vidare framhållit önskvärdheten av att befattningshavare

hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten, som icke vinner anställning

hos den föreslagna nya anstalten, där så kan ske må erhålla företräde

vid tillsättande av ordinarie eller icke- ordinarie statstjänst framför sökande

som icke förut varit i statens tjänst. Det är uppenbart att vid tillsättande av

befattningar i statstjänst vederbörlig hänsyn bör tagas till en sökandes föregående

tjänstgöring hos riksförsäkringsanstalten. Något särskilt stadgande i

den av riksförsäkringsanstalten föreslagna riktningen lärer dock knappast kunna

ifrågakomma.

I syfte bland annat att för ifrågavarande befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten

underlätta övergången till annan statstjänst även om sådan

icke omedelbart kan vinnas, hava riksförsäkringsanstalten och lönenämnden

ifrågasatt att befattningshavarna skulle beredas rätt att utan hänsyn till avbrott

i statsanställningen för placering i löneklass vid ny befattning tillgodoräkna

föregående tjänstgöring i riksförsäkringsanstalten, varvid emellertid

lönenämnden såsom villkor förutsatt att avbrottet icke må överstiga tre år.

Med avseende härå vill jag erinra att i samband med behandling av frågan om

vissa indragningar inom statsdepartementen varit under övervägande ett spörsmål

av delvis samma innebörd, nämligen frågan om åtgärder i syfte att för

sådan extra ordinarie tjänsteman inom statsdepartement som ginge förlustig

s. k. långtidsförordnande å ordinarie tjänst möjliggöra ett framtida tillgodoräknande

av den tidigare förordnandeperioden i och för löneklassplacering.

Något förslag i sistberörda ämne har emellertid icke framlagts för riksdagen.

Anledningen härtill är, enligt vad chefen för finansdepartementet meddelat,

närmast att det ansetts lämpligt att innan frågan upptages till avgörande avvakta

någon erfarenhet av de ifrågasatta indragningarnas verkningar i antytt

hänseende beträffande de befattningshavare som bliva berörda därav. Av i huvudsak

samma skäl har jag — även om syftet med det nu väckta förslaget beträffande

riksförsäkringsanstaltens personal synes mig behjärtansvärt — ansett

detta förslag icke böra för närvarande bliva föremål ,för närmare prövning.

Vad slutligen angår den av riksförsäkringsanstalten berörda frågan om ersättning

till anstaltens överläkare professorn J. H. Åkerman, därest denne icke

skulle komma att övergå till den nya anstalten, kan denna fråga uppenbarligen

icke bedömas på samma sätt som de övriga ersättningsfrågor, vilka här varit

under behandling. Professor Åkerman är född år 1861 och uppnår sålunda under

år 1926 pensionsåldern såsom professor. Frågan om ersättning till honom,

därest han icke vinner anställning hos den nya anstalten, är sålunda närmast att

behandla såsom ett spörsmål, huruvida Åkerman på grund av sin tjänstgöring

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 521.

hos riksförsäkringsanstalten må höra beredas någon tilläggspension utöver sin

pension såsom professor. Denna fråga synes emellertid icke böra upptagas

till prövning i nu förevarande sammanhang.

in. Överlämnande till den föreslagna riksförsäkringsanstalten av vissa

av den nuvarande riksförsäkringsanstalten förvaltade fonder in. ni.

Enligt 34 § i den föreslagna lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall

den nya riksförsäkringsanstalten från och med den 1 januari 1927 övertaga

hela den verksamhet, som jämlikt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete samt gällande olycksfallsförsäkringslag

den 17 juni 1916 utövas av den nuvarande anstalten.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för nämnda bestämmelse, torde

en hänvisning till vad jag vid lagförslagets framläggande i hithörande delar

anfört vara till fyllest (proposition nr 109 sid. 94 ff., 200, 203).

I nämnda proposition (sid. 96 ff.) har jag jämväl redogjort för frågan om

omfattningen av de fondmedel, vilka i anledning av den nya anstaltens övertagande

av den äldre anstaltens verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar

böra överlämnas till den nya anstalten i och för täckande av de prestationskostnader,

som i följd av övertagandet komma att åvila den nya anstalten.

I detta hänseende anförde jag till statsrådsprotokollet för den 31 december

1925 bland annat följande.

De prestationskostnader, som komme att åvila den nya anstalten på grund

av dess övertagande av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet,

syntes böra täckas genom överförande till den nya anstalten av de hos nuvarande

anstalt befintliga fondmedlen.

Enligt 19 § i 1916 års lag skulle de till anstalten jämlikt lagen inflytande

försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder, vilka

bestämmas av Konung och riksdag. 1917 års riksdag hade, med bifall till

vad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit, godkänt vissa grunder för förvaltningen

av denna fond, vilka funnes intagna i ett av Kungl. Maj:t den 29 juni

1917 utfärdat reglemente. Fonden hade vid 1924 års utgång uppgått till

38,153,631 kronor, varav livräntereserven, d. v. s. sammanlagda kapitalvärdet

av före sistnämnda tidpunkt beviljade livräntor, utgjort 30,651,223 kronor, ersättningsreserven,

d. v. s. det beräknade kapitalvärdet av övriga ersättningar

i anledning av olycksfall, som inträffat före samma tidpunkt, till 4,900,000

kronor samt den s. k. premieutjämnings- och säkerhetsfonden till 2,602,408

kronor. Den fond, som bildats i och för anstaltens verksamhet enligt 1901 års

lag, hade enligt ett av Kungl. Maj:t den 31 december 1921 meddelat beslut

intill 1924 års utgång av anstalten förvaltats särskilt, därvid bestämmelserna

i förutnämnda reglemente den 29 juni 1917 i tillämpliga delar länt till efterrättelse.

Denna fond hade vid 1924 års utgång uppgått till 8,219,591 kronor,

därav livräntereserven utgjort 5,952,077 kronor och säkerhetsfonden ej mindre

än 2,267,514 kronor. Emellertid hade 1924 års riksdag, med bifall till en av

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Z21.

31

Kungl. Maj:t därutinnan avlåten proposition (nr 172), som föranletts av framställning

från riksförsäkringsanstalten, medgivit, att fonden enligt 1901 års

lag finge från och med den 1 januari 1925 sammanläggas med fonden enligt

1916 års lag samt att därefter från den sålunda sammanlagda fonden skulle

utgivas jämväl de ersättningar som det alage riksförsäkringsanstalten att utbetala

enligt 1901 års lag. Den sålunda medgivna sammanslagningen hade

också ägt rum från och med 1925 års ingång. Dock läte det sig utan svårighet

beräkna, huru stor del av den sammanlagda fonden, som belöpte å anstaltens

verksamhet enligt 1916, respektive 1901 ars lagar. En genom inom socialdepartementet

tillkallade sakkunnigas försorg verkställd preliminär uppskattning

av läget, sådant det komme att te sig vid 1926 års utgång, gåve vid handen,

att i fonden enligt 1916 års lag ingående livränte- och ersättningsreserver

då komme att uppgå till omkring 44 miljoner kronor och den däri ingående

premieutjämnings- och säkerhetsfonden till lägst 1.5 miljoner kronor. Fonden

enligt 1901 års lag hade vid samma tidpunkt beräknats komma att uppgå

till omkring 8 miljoner kronor, därav livräntereserven ansetts uppgå till omkring

5.5 miljoner kronor och säkerhetsfonden till omkring 2.5 miljoner

kronor.

Prestationskostnaderna för den nya anstalten i anledning av övergången avsåge

dels sjukersättningar och begravningshjälp enligt 1916 års lag, dels livräntor

enligt 1916 och 1901 års lagar. Vad då till en början anginge livräntorna,

vore det uppenbart, att den nya anstalten för övertagande av skyldigheten

att utgiva desamma borde erhålla ett belopp, motsvarande livräntornas

kapitalvärde. Till det kapitalbelopp som sålunda skulle utgivas till den nya

anstalten borde läggas erforderligt belopp såsom ersättning för kostnaden för

utgivande av livräntor. Detta förvaltningstillägg syntes skäligen böra bestämmas

till en och en halv procent av kapitalvärdet av de livräntor, som

utginge på grund av försäkringar enligt 1916 års lag. I fråga om livräntor

enligt 1901 års lag syntes, enär någon reaktiveringsverksamhet beträffande

dessa icke förekomme, förvaltningstillägget kunna begränsas till en

procent.

Vidare borde den nya anstalten tydligen erhålla ett belopp, som svarade mot

ersättningsreserven för verksamheten enligt 1916 års lag.

Förutom värdehandlingar eller penningbelopp, motsvarande livräntereserverna

vid 1926 års utgång enligt 1916 och 1901 års lagar jämte förut angivna

förvaltningskostnadstillägg ävensom ersättningsreserven vid samma tidpunkt

enligt 1916 års lag, syntes — efter verkställande av erforderliga noggrannare

beräkningar angående huru stor del av den sammanslagna fonden, som belöpte

å verksamheten enligt respektive lagar — skäligen böra till den nj a riksförsäkringsanstalten

överlämnas såsom säkerhetsfond dels ett belopp, mots\ arande

fem procent av livräntereserven enligt 1901 års lag, dels ock, i den mån

medel funnes för ändamålet tillgängliga hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten,

likaledes intill fem procent av livräntereserven enligt 1916 års lag

ävensom av den del av ersättningsreserven, som svarade mot kapitalvärdet av

livräntor.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Promemo
rian.

Statskonto
ret.

JRiksförsäkringsanstalt

en.

Som framginge av de anförda siffrorna komme efter det att sålunda ifrågasatt

överlämnande av fondtillgångar till den nya anstalten ägt rum, de medel

som härflöte från verksamheten enligt 1901 års lag att visa ett överskott av

över 2 miljoner kronor. Avsikten vore att av detta överskott skulle tagas erforderliga

medel för bestridande av tillämnade ersättningar åt sådan ickeordinarie

personal hos den förutvarande riksförsäkringsanstalten och personal

hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, som till följd av omorganisationen

förlorade sin anställning. Återstoden av samma överskott syntes tills

vidare böra reserveras för kommande användning för något olycksfallsförsäkringen

närstående ändamål. Å verksamheten enligt 1916 års lag kunde enligt

vad siffrorna utvisade överskott av motsvarande natur icke förväntas uppstå.

_ I förenämnda promemoria anföres i nu förevarande avseenden efter hänvisning

till mitt nyss refererade, i propositionen nr 109 intagna yttrande följande:
Till

vad där anförts angående skäligheten av att den nya anstalten bör erhålla

vissa belopp såsom säkerhetsfond kan möjligen tilläggas en erinran, att

enligt 218 § i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse livförsäkringsbolag

skall göra avsättning till säkerhetsfond bland annat på så sätt, att, där säkerhetsfonden

och den s. k. premieåterbäringsreserven sammanlagda ej uppgå till

ett belopp, motsvarande en tjugondei av försäkringsfonden för livförsäkringar,

årligen skall till försäkringsfond avsättas minst hälften av bolagets behållna

årsvinst.

De närmare reglerna angående sättet för överförande av fondmedlen synas

lämpligen böra fastställas av Kungl. Maj :t efter vederbörandes hörande.

Den del av fonden enligt 1901 års lag, som återstår sedan den nya riksförs.

ringsanstalten enligt de i propositionen nr 109 angivna grunder erhållit

tillgångar motsvarande livränte- och ersättningsreserverna jämte förvaltningskostnadstillägg

och säkerhetsfond och av överskottet bestritts ersättningar till

personal, som avses under II här ovan, synes böra överlämnas till statskontoret

att förvaltas^ till dess att statsmakterna framdeles besluta angående användningen

av ifrågavarande medel.

I och med övertagandet av de verksamhetsgrenar, som jämlikt 35 § tredje

stycket av gällande olycksfallsförsäkringslag omhänderhavas av den nuvarande

riksförsäkringsanstalten (proposition nr 109 sid. 200), nämligen uppgifter,

avseende olycksfallsförsäkring för fiskare, livräntor till barn utom äktenskap

och livförsäkring i samband med egnahemslån, bör den nya anstalten givetvis

övertaga förvaltningen av de fonder, vilka (proposition nr 109 sid. 217) i och

för dessa verksamhetsgrenar upplagts av den äldre anstalten.

Beträffande förslaget att för de ifrågasatta ersättningarna till icke-ordinarie

personal hos riksförsäkringsanstalten samt personal hos ömsesidiga bolag taga

i anspråk överskott från olycksfallsförsäkringsverksamheten enligt 1901 års lag

har statskontoret — som förklarat sig icke vara i tillfälle att göra något uttalande

angående storleken av sådant överskott — anfört att efter medgivande av

riksdagen detta överskott syntes kunna användas för ändamålet.

Med avseende a fragan om de medel, vilka horde tagas i anspråk för beredande

av nyssnämnda ersättningar, har riksförsäkringsanstalten anfört huvudsakligen

följande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 221.

33

Sedan enligt Kungl. Maj :ts och riksdagens beslut från och med den 1 januari

1925 den på grund av riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet enligt

1901 års lag bildade fond sammanlagts med den i 19 § av 1916 års lag omförmälda

fond, skulle, såsom också i nämnda beslut uttryckligen angivits, från den

sålunda sammanlagda fonden utgivas jämväl de ersättningar, som det ålåge

riksförsäkringsanstalten att utbetala enligt förenämnda 1901 års lag. I fråga om

den förutvarande fonden enligt sistnämnda lag funnes alltså icke vidare några

till densamma hänförliga särskilda rättigheter och förpliktelser, utan dessa

vore anknutna till den sammanlagda fonden.

Om den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet skulle upphöra och

till den nybildade anstalten överföras ifrågavarande fondmedel eller viss del

av dem, syntes det därför vid beräknande av överskott eller brist icke riktigt

att göra någon åtskillnad mellan medel, som hänförde sig till anstaltens försäkringsverksamhet

enligt 1901 och enligt 1916 års lagstiftning.

Såsom närmare utvecklats i riksförsäkringsanstaltens utlåtande den 15 april

1924 i anledning av vissa yrkanden rörande anstaltens fondförvaltning, skulle

fondmedlen i fråga enligt gällande lagstiftning användas för ett visst ändamål.

Så länge försäkringsverksamheten hedreves i och för samma ändamål hade

vederbörande rättsägare, de försäkrade arbetarna och deras arbetsgivare, av

statsmakterna garanterats att försäkringsavgifter, som erlagts jämlikt samma

lagstiftning, skulle användas för samma ändamål, d. v. s. såvitt nu vore i fråga

icke blott för täckande av utgifterna på grund av försäkringen under ett visst

år, utan även för utjämning av de efter försäkringstekniska grunder beräknade

försäkringsavgifterna för varje år. Så länge riksförsäkringsanstalten dreve

försäkringsverksamhet enligt nämnda lagar, syntes statsmakterna alltså icke

kunna besluta om användning av överskottsmedel från olycksfallsförsäkringsfonden

för ändamål, som vore för försäkringsverksamheten uppenbarligen

främmande (jämför proposition nr 172, sid. 9 till 1924 års riksdag).

Riksförsäkringsanstalten ville i detta sammanhang erinra om att enligt föreliggande

förslag till lag om riksförsäkringsanstalten anstaltens tillgångar, härflytande

från dess försäkringsverksamhet för olycksfall i arbete, icke finge

användas för ändamål, som uppenbarligen vore för denna verksamhet främmande

(22 §).

Enligt föreliggande förslag skulle riksförsäkringsanstalten emellertid upphöra

med utgången av år 1926 och dess verksamhet övertagas av en i andra

former arbetande anstalt. Man hade härvid utgått från att den nya anstalten

av olycksfallsförsäkringsfondens medel icke borde erhålla, förutom förvaltningstillägg,

mer än vad som beräknades åtgå för täckande av de på grund av

den nuvarande riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet uppkomna förpliktelser.

Då det kunde anses sannolikt, att överskott å försäkringsverksamheten

komme att uppstå, syntes hinder icke möta att redan nu besluta om fastställande

av grunderna för överskottsmedlens användande. Det syntes riksförsäkringsanstalten

riktigast, att ifrågavarande överskottsmedel i första hand komme till

användning för något olycksfallsförsäkringen närstående ändamål. Riksförsäkringsanstalten

funne sålunda lämpligast, att blivande överskottsmedel icke

toges i anspråk på det sätt i föreliggande promemoria föreslagits, och ansåge

detta kunna ifrågakomma endast under den förutsättning, att statsfinansiella

skäl lade hinder i vägen för att särskilda medel anvisades å riksstaten för ifrågavarande

ändamål.

Beträffande förslaget att överlämna de slutliga överskottsmedlen till statskontoret

att tillsvidare förvaltas har riksförsäkringsanstalten med avseende å ut
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 189 käft. (AV 221-)

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Avvikande

meningar.

Försäk
ringsinspek
tionen.

talandet, att viss del av fonden enligt 1901 års lag syntes böra överlämnas till

statskontoret allenast, under hänvisning till sitt nyss återgivna yttrande, uttalat

att anstalten icke ansåge det enligt nu gällande bestämmelser riktigt att

åtgärder vidtoges, som grundade sig på den uppfattningen, att olika överskott

förefunnes för fonden enligt 1901 års lag och fonden enligt 1916 års lag.

I särskilt yttrande har byråchefen Östrand framhållit att det utan svårighet

läte sig beräkna, huru stor del av den sammanlagda fonden, som belöpte

å riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt 1916, respektive 1901 års lagar.

Förslaget att överlämna eventuellt överskjutande medel till statskontoret att

förvaltas till dess att statsmakterna framdeles beslutade angående användningen

av ifrågavarande medel har av Östrand avstyrkts under motivering att det

icke syntes föreligga några skäl varför icke jämväl eventuellt överskjutande

medel skulle överlämnas till den nya anstalten. Härigenom skulle den nya anstalten

erhålla ett ytterligare intresse av att i så stor utsträckning som möjligt

rekrytera sin personal bland riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens

nuvarande befattningshavare, och frågan huruvida tillgångarna vid överlämnandet

borde upptagas till det bokförda värdet eller till annat värde skulle

komma att sakna betydelse.

Ledamoten Sidvall har framhållit att då staten enligt bestämmelsen i 23 §

i det framlagda förslaget till lag om riksförsäkringsanstalten på visst sätt

ginge i ansvar för den nya anstaltens förbindelser, staten även borde skaffa

sig säkerhet för denna ansvarsförbindelse. På grund härav har Sidvall, med vilken

byråchefen Eisen och ledamoten Källström på denna punkt förklarat sig

instämma, ansett att eventuellt överskott borde överlämnas till statskontoret att

tillsvidare förvaltas för att framdeles, därest förlust uppstode för statsverket

i anledning av förenämnda förbindelse, användas till täckning av sådan förlust.

Beträffande frågan om värderingen av anstaltens fonder framhålla herrar Sidvall

och Eisen, att fonderna icke borde beräknas till sitt bokförda utan till sitt

verkliga värde och anföra därvid bland annat, att enligt en av riksförsäkringsanstalten

verkställd beräkning kursvärdet den 15 oktober 1925 överstigit det bokförda

värdet med över 3 miljoner kronor.

Slutligen har byråchefen von Schulzenheim med instämmande av chefen för

riksförsäkringsanstalten principiellt uttalat sig mot att på sätt som föreslagits

ur blivande överskottsmedel bestrida ersättningarna till icke-ordinarie personal

hos riksförsäkringsanstalten och till personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.

Försäkringsinspektionen har icke ansett sig kunna biträda förslaget att bestrida

förevarande ersättningar till viss personal ur överskottet från olycksfallsförsäkringsverksamheten

enligt 1901 års lag och anför i anslutning

härtill:

Enligt försäkringsinspektionens uppfattning syntes ett dylikt förfogande stå

i strid med de rättsgrundsatser, som kommit till uttryck i exempelvis Kungl.

Maj:ts propositioner nr 171 och 172 till 1924 års riksdag. Ifrågavarande överskottsmedel

måste anses vara avsedda för särskilt ändamål och syntes icke kunna

användas till befrämjande av syften, som läge utom ramen för den sociala

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

35

olycksfallsförsäkringsverksamheten. Ett ytterligare hinder för dessa medels

användande till det ifrågasatta ändamålet syntes ligga däri att, då avsikten

vore att den nya riksförsäkringsanstalten skulle övertaga den nuvarande riksförsäkringsanstaltens

hela verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar och fråga

således icke vore om den senare anstaltens avveckling i form av någon slags

likvidation, denna anstalts alla tillgångar och skulder rätteligen måste överföras

till den nya anstalten.

I samband med behandling av frågan om överförandet av fonderna till den nya

anstalten har försäkringsinspektionen dessutom anfört bland annat, att om ej

såsom försäkringsinspektionen yrkat alla den nuvarande anstaltens tillgångar

överfördes till den nya, enligt försäkringsinspektionens mening åtminstone så

mycket borde överföras, som motsvarade försäkringsfonderna, ökade med 5 °/°,

så att anstalten vid början av sin verksamhet hade den säkerhetsfond, som enligt

försäkringslagen vore stadgad för bolag, som driver livförsäkringsrörelse.

Erågan huruvida statsmakterna kunna anses hava rätt att besluta om användningen

av överskott, som uppkommit på riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet,

har även tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Jag anser

mig här böra erinra om vissa därvid gjorda uttalanden.

Vid behandling av denna fråga hava tvenne mot varandra stridande uppfattningar

gjort sig gällande. Sålunda har av representanter för de ömsesidiga

olycksfallsförsäkring sbolag en uttalats att vinsten å riksförsäkringsanstaltens

verksamhet borde överlåtas till staten för återgäldande av de kostnader anstalten

dragit ur statskassan, då dessa medel rätteligen tillhörde staten, icke anstalten.

Liknande synpunkter hava även framförts genom skattebetalarnas förening.

I ett av försäkringsinspektionen i januari 1924 avgivet utlåtande i anledning

av riksförsäkringsanstaltens förslag bland annat att låta vissa omkostnader

för anstaltens fondförvaltning bestridas av fondens medel, hemställde

inspektionen om utredning rörande vilken fondbildning som kunde erfordras

utöver försäkringsfonden, så att Kungl. Maj:t och riksdagen måtte kunna besluta

över användningen av det för denna fondbildning icke erforderliga överskottet.

Vid behandlingen inom försäkringsinspektionen av förevarande fråga

uttalade chefen för inspektionen överdirektören Laurin bland annat att om det

ATid 1920 års slut befintliga överskottet å anstaltens verksamhet befunnes tillräckligt

såsom säkerhetsfond, staten skulle kunnat fritt disponera hela det

överskott, som uppkommit under åren 1921 och 1922.

Förevarande uttalanden ansluta sig sålunda helt till den uppfattningen, att

statsmakterna äga besluta rörande användningen av nämnda överskottsmedel.

En motsatt uppfattning har gjorts gällande av riksförsäkringsanstalten. I

yttrande den 15 april 1924 över försäkringsinspektionens nyssnämnda hemställan

framhöll anstalten att för den meningen, att staten skulle äga att tillgodogöra

sig uppkommande överskott å riksförsäkringsanstaltens verksamhet såsom

vinst, stöd näppeligen kunde hämtas vare sig i förarbetena till oly eks fallslagarna

eller i lagarnas innehåll. Bortsett från de medel som tillförts olycksfallsförsäkringsfonden

från staten på grund av bestämmelserna i 19 och 37 §§

i olycksfallsförsäkringslagen samt vissa bötes- och skadeståndsmedel vore,

Tidigare uttalanden

rörande

riksförsäkringsanstaltens

överskottsmedel.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj :ts proposition nr 221.

framhöll anstalten, fonden helt och hållet bildad ur medel, som tillskjutits av

arbetsgivare. Fondens medel, vilka —- liksom pensionsförsäkringsfondens —

vore avsatta för ett särskilt ändamål och finge användas endast på sätt som

angåves i § 2 av fondreglementet, kunde alltså icke anses som statsmedel. Riksförsäkringsanstalten

åberopade såsom stöd för sin uppfattning ett av föredragande

departementschefen i propositionen 171 till 1924 års riksdag gjort uttalande,

enligt vilket fondens medel ej kunde anses som statsmedel, samt anförde

härefter:

Ett genomförande av överdirektör Laurins förslag skulle även i andra avseenden

leda till egendomliga konsekvenser. De med riksförsäkringsanstalten konkurrerande

ömsesidiga bolagen hade ju icke tillåtelse att använda uppkommande

vinst och besparade fonder på annat sätt än till försäkringstagarnas och de försäkrades

bästa. Skulle däremot det överskott, som uppstode för statens anstalt,

ej få användas till försäkringstagarnas bästa — samt till någon mindre del till

så kallade förebyggande åtgärder enligt § 7 i fondreglementet — utan tagas i

anspråk för andra statsändamål, vore det uppenbart att en sådan orimlig anordning

skulle leda till, att anstaltens ställning i konkurrensen med de ömsesidiga

bolagen efter hand skulle bliva ohållbar. Bolagen skulle givetvis ej hava

någon svårighet att övertyga arbetsgivarna om fördelarna att tillhöra privata

anstalter, som kunde tillförsäkra sina delägare att komma i åtnjutande av all

vinst å företaget, framför att tillhöra statens försäkringsanstalt, där vinsten

finge avstås till statsverket.

Riksförsäkringsanstalten framhöll i nämnda yttrande slutligen »att det för

den allmänna meningen måste framstå såsom stötande, ja orimligt, att då staten

ålagt arbetsgivarna att inbetala försäkringsavgifter, som äro avsedda att

jämnt täcka kostnaderna för olycksfallsförsäkringen, staten skulle lägga beslag

på en del av dessa avgifter till följd därav att de bestämts till högre belopp än

lagen åsyftar».

Departe- Den föregående redogörelsen avser dels frågan, huruvida staten kan anses

mentschefen. aga befogenhet att besluta över användningen av det överskott, som uppstått

på riksförsäkringsanstaltens verksamhet i första rummet enligt 1901 års lag,

dels frågan i vilken omfattning riksförsäkringsanstaltens nuvarande tillgångar

böra överlämnas till den nya riksförsäkringsanstalten till bestridande av förpliktelser,

som denna anstalt förutsättes skola övertaga från den nuvarande, dels

slutligen frågan huruvida vid behandlingen av förevarande spörsmål riksförsäkringsanstaltens

verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar och de mot dessa

olika verksamhetsgrenar svarande fonder lämpligen böra hållas i sär eller betraktas

såsom en enhetlig verksamhet med gemensam fond.

Till närmare belysning av nu nämnda frågor vill jag till en början erinra om

följande tidigare omnämnda förhållanden. Riksförsäkringsanstaltens verksamhet

enligt 1901 års lag är i så måtto avslutad att nämnda verksamhet numera

inskränker sig så gott som uteslutande till utbetalande av livräntor på

grund av bestämmelserna i nämnda lag. På grund härav och med hänsyn till

den förenkling i bokföringsarbetet som skulle kunna vinnas genom en sammanslagning

av fonderna enligt 1901 och 1916 års lagar föreslog riksförsäkringsanstalten

i skrivelse den 31 oktober 1923 att omförmälda fonder måtte sam
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr %%1.

37

manslås. Proposition i ärendet avläts till 1924 års riksdag (proposition nr 171),

som beslöt i överensstämmelse härmed (skrivelse nr 159).

En verkställd preliminär kalkyl (se propositionen nr 109/1926, sid. 96) har

givit vid handen att fondens tillgångar vid utgången av år 1926 kunna väntas

uppgå till ungefär följande belopp:

Livränte- och ersättningsreserv

Säkerhetsfond.......

Fond motsvarande verksamheten

enligt

1901 ärs 1916 års

lag lag

milj. kr. milj. kr.

. . . 5.5 44.0

. . . 2.5 1.5

Summa

milj. kr.

49.5

4.0

Summa 8.0 45.5 53.5

Såsom framgår av dessa siffror skulle, därest sammanslagning av fonderna

icke skett, säkerhetsfonden utgöra icke mindre än omkring 45 % av livräntereserven

enligt 1901 års lag men endast omkring 3.4 % enligt 1916 års lag.

Frågan huruvida staten kan anses äga befogenhet att förfoga över icke erforderligt

överskott å riksförsäkringsanstaltens verksamhet torde med hänsyn

till storleken av förefintliga överskott kunna begränsas till att avse överskottet

å verksamheten enligt 1901 års lag. Då kapitalvärdet av riksförsäkringsanstaltens

förpliktelser gentemot de personer, som från anstalten uppbära livränta enligt

bestämmelserna i nämnda lag, beräknas utgöra omkring 5.5 miljoner kronor

vid utgången av år 1926 och den förefintliga säkerhetsfonden beräknas komma

att uppgå till omkring 2.5 miljoner kronor vid samma tidpunkt, föreligger

sålunda det förhållandet, att deri nuvarande riksförsäkringsanstaltens tillgångar

enligt 1901 års lag väsentligt överstiga förpliktelserna enligt samma lag.

Därest fonderna enligt 1901 och 1916 års lag icke sammanslagits, skulle sålunda,

då samtliga de förpliktelser som åvila 1901 års fond en gång i framtiden

fyllts, uppenbarligen ett slutligt överskott komma att förefinnas, över vars

användning statsmakterna utan tvivel skulle anses äga rätt att bestämma. Ur

denna synpunkt synes det mig självklart att statsmakterna redan nu kunna anses

äga befogenhet att bestämma i varje fall över överskottet å 1901 års fond,

i den mån detta överskott icke är erforderligt för fyllande av de förpliktelser,

som åvila fonden.

Riksförsäkringsanstaltens uppfattning att det vid beräknande av överskott

eller brist icke skulle synas riktigt att göra någon åtskillnad mellan medel,

som hänföra sig till riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet enligt

1901 och 1916 års lagstiftning, kan jag för min del icke biträda. Sammanslagningen

av de båda fonderna motiverades närmast med att förenkling i bokföringsavseende

härigenom skulle vinnas. Av det av byråchefen Östrand avgivna

särskilda yttrandet framgår också, att det utan svårighet låter sig

beräkna huru stor del av den sammanlagda fonden, som belöper å riksförsäkringsanstaltens

verksamhet enligt 1916 respektive 1901 års lagar. Något hinder

att under sådana förhållanden i nu förevarande avseende skilja mellan den

del av den sammanslagna fonden som belöper på verksamhet enligt 1901 års

lag och enligt 1916 års lag föreligger enligt min uppfattning icke.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj :ts proposition nr 221.

Förevarande spörsmål torde för övrigt vara att anse mera som en lämplighetsfråga

än som en rättsfråga, vilket även synes mig bekräftas av den omständigheten

att, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, såväl riksförsäkringsanstaltens

som försäkringsinspektionens uppfattning härom helt förändrats.

Medan sålunda försäkringsinspektionen i sitt tidigare omförmälda yttrande i

januari 1924 ansåg att stats,maktema kunde förfoga över icke erforderligt överskott

å riksförsäkringsanstaltens verksamhet uttalade riksförsäkringsanstalten

samma år en häremot stridande uppfattning. I sitt nu avgivna yttrande framhåller

inspektionen bland annat att enligt dess uppfattning ett dylikt förfogande

torde stå i strid med de rättsgrundsatser, som kommit till uttryck i exempelvis

Kungl. Maj :ts propositioner nr 171 och 172 till 1924 års riksdag. Riksförsäkringsanstalten

framhåller åter i sitt yttrande att den nya anstalten av

fondens medel icke bör erhålla, förutom förvaltningstillägg, mer än vad som beräknas

åtgå för täckande av de på grund av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens

försäkringsverksamhet uppkomna förpliktelser, och att hinder icke

synes möta att redan nu besluta qm fastställande av grunderna för överskottsmedlens

användande.

Vad beträffar de av försäkringsinspektionen åberopade propositionerna nr

171 och 172 till 1924 års riksdag avsågo dessa närmast sammanslagningen av

fonderna för försäkringsverksamheten enligt 1901 och 1916 års lagar och viss

därav betingad ändring av 16 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I samband med sammanslagningen av nämnda fonder föreslogs nämligen på

framställning av riksförsäkringsanstalten sådan ändring i gällande bestämmelser

att kostnaderna för fondförvaltningen skulle bestridas av fondens egna medel

och icke såsom tidigare varit fallet av statsmedel. Vid behandlingen av

berörda fråga yttrade föredragande departementschefen (prop. nr 171 sid. 10,

prop. nr 172 sid. 9) bland annat följande: »Vad denna senare fråga beträffar

gäller enligt sista stycket i 16 § olycksfallsförsäkringslagen, att de omkostnader

för riksförsäkringsanstaltens verksamhet, som ej utgöras av i paragrafens

första och andra stycken omförmälda tilläggsavgifter och bidrag, skola bestridas

av statsmedel. Då emellertid fondens medel ej kunna anses såsom statsmedel,

torde till bestämmelserna i 16 § olycksfallsförsäkringslagen böra fogas

ett tillägg av innebörd, att i fråga om kostnaderna för förvaltningen av den

i 19 § av lagen omförmälda fond gäller vad därom särskilt är stadgat.»

Det torde närmast vara ifrågavarande yttrande, som avses i inspektionens

uttalande om de rättsgrundsatser, som kommit till uttryck i förberörda propositioner

nr 171 och 172 till 1924 års riksdag.

Det sammanhang, vari uttalandet att fondens medel ej kunna anses såsom

statsmedel återfinnes, giver emellertid vid handen att uttalandet i fråga icke

äger den innebörd, som framgår av försäkringsinspektionens nyss återgivna

uttalande.

Riksförsäkringsanstalten har uttalat att det syntes riktigast att ifrågavarande

överskottsmedel i första hand användes för något olycksfallsförsäkringen

närstående ändamål. Med anledning härav vill jag erinra om att den

ifrågasatta användningen av en del utav nämnda överskottsmedel direkt för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition • ir 221.

39

anledes av den föreslagna omorganisationen av olycksfallsförsäkringen. Försäkringens

organisation torde vara av den betydelse för själva försäkringen att

en utgift, som direkt föranledes av en nyorganisations genomförande, torde

kunna betraktas såsom avseende ett försäkringen närstående ändamål.

Med hänsyn till vad nu anförts finner jag, såsom redan nämnts, icke anledning

frångå den av mig i propositionen nr 109 hävdade uppfattningen att

förberörda ersättningar till viss personal böra utgå av överskott å olycksfallsförsäkringsverksamheten

enligt 1901 års lag.

I förberörda promemoria har föreslagits, att den del av fonden enligt 1901

års lag, som återstår sedan den nya riksförsäkiingsanstalten enligt de i propositionen

109 angivna grunderna erhållit tillgångar motsvarande livränte- och

ersättningsreserverna jämte förvaltningskostnadstillägg och säkerhetsfond samt

av överskottet bestritts tidigare omförmälda ersättningar till viss personal,

skulle överlämnas till statskontoret att förvaltas till dess att statsmakterna

framdeles beslutat angående användningen av ifrågavarande medel. Med hänsyn

dels till vad försäkringsinspektionen anfört beträffande tillgångarnas överförande

till den nya riksförsäkringsanstalten och dels till de av byråchefen

Östrand framförda synpunkter, för vilka tidigare redogjorts, har jag ansett

att sådan ändring i det i nyssnämnda promemoria framlagda förslaget bör

vidtagas att de medel, som återstå sedan även personalersättningarna bestritts,

överlämnas till den nya anstalten i stället för till statskontoret. Härigenom

skulle vad som brister i den säkerhetsfond som avser verksamheten enligt

1916 års lag åtminstone delvis kunna fyllas samtidigt som den nya anstalten

även erhåller ett ytterligare intresse av att i så stor utsträckning som

möjligt rekrytera sin personal från riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga

bolagen. En dylik anordning skulle därjämte medföra att den i byråchefen

Eisens och ledamoten Sidvalls reservation till riksförsäkringsanstaltens utlåtande

upptagna frågan om tillgångarnas värdering vid överlämnandet komme

att sakna betydelse.

Under sådana förhållanden synes det icke heller erforderligt att såsom tidigare

skett göra någon åtskillnad mellan de delar av tillgångarna, som skola

anses motsvara livränte- och ersättningsreserv respektive förvaltningstillägg

och säkerhetsfond. Enligt mitt förslag skulle nämligen allt vad som återstår

av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens tillgångar, sedan tidigare omförmälda

ersättningar åt viss personal bestritts, överlämnas till den nya riksförsäkringsanstalten.

Förslaget om överförande till den föreslagna riksförsäkringsanstalten av de

fonder som avse fiskarförsäkringen, livräntor till barn utom äktenskap och livförsäkring

i samband med egnahemslån har icke föranlett någon erinran i de

avgivna yttrandena.

De frågor som jag i det föregående behandlat synas vara av den beskaffenhet

att de jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna underställas årets riksdag

utan hinder därav att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tiden gått till ända.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Hemställan.

På grund av vad jag anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte

dels återkalla den i punkten 11 under elfte huvudtiteln av

statsverkspropositionen till innevarande års riksdag gjorda

framställningen angående anslag till allmänna indragningsstaten;
dels

ock giva riksdagen tillkänna, att Kungl. Maj:t icke

kommer att till nu pågående riksdag avlåta proposition i det

under punkten 4 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen

omförmälda ärendet angående anslag till övergångsstat

för riksförsäkringsanstalten, i följd varav medel för berörda

ändamål ej vidare behöva beräknas å riksstaten för budgetåret

1926—1927.

Vidare får jag hemställa

att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att -— under förutsättning

att Kungl. Maj:ts i proposition till riksdagen den 25

februari 1926, nr 109, framställda förslag, såvitt de avse den

sociala olycksfallsförsäkringens organisation, vinna riksdagens

bifall —

dels besluta, att samtliga ordinarie befattningshavare hos

riksförsäkringsanstalten skola från och med den 1 januari

1927 överföras å indragningsstat med tjänstgöringsskyldighet;

dels i fråga om rätt för å indragningsstat uppförd befattningshavare

hos riksförsäkringsanstalten att under anställning

i viss annan tjänst delvis åtnjuta honom å indragningsstaten

tillkommande förmåner godkänna av mig härutinnan

i det föregående framställt förslag;

dels medgiva, att å indragningsstat uppförd befattningshavare

hos riksförsäkringsanstalten må utan hinder av däremot

stridande bestämmelser i avlöningsreglementet den 22

juni 1921 (nr 451, jfr 1925 nr 270) såsom tjänstetid för uppflyttning

till högre löneklass tillgodoräkna tid, varunder han

tillhört indragningsstat;

dels medgiva, att befattningshavare, som nyss sagts, må

utan hinder av vad i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456)

med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement

och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i

fråga om rätt till pension stadgas beträffande beräkning av

tjänstår för pension, såsom tjänstår i nämnda avseende tillgodoräkna

tid varunder han varit uppförd å indragningsstat;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser

i övrigt beträffande anställnings- och avlöningsförhållanden

m. m., vilka kunna erfordras med anledning av den nuvarande

riksförsäkringsanstaltens upphörande och överförande

till indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos nämnda

anstalt;

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t,s proposition nr 221.

41

dels under elfte huvudtiteln höja det ordinarie förslagsanslaget

till allmänna indragningsstaten, nu 1,800,001 kronor,

med 300,207 kronor till 2,100,208 kronor;

dels godkänna följande grunder i fråga om ersättning till

icke-ordinarie personal hos riksförsäkringsanstalten ävensom

personal hos de i 4 § av lagen om försäkring för olycksfall i

arbete den 17 juni 1916 omförmälda ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen:
-

A. Ersättning sb er ätti g fide:

1) icke-ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten;

samt

2) befattningshavare hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen,

vilka befattningshavare i följd av den sociala

olycksfallsförsäkringens omorganisation förlora sin anställning.

B. Förutsättningar för rätt till ersättning:

1) att vederbörande befattningshavare vunnit anställning

hos riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag före den

1 januari 1926 och att hans inkomst av arbete under de närmaste

fyra åren före anställningens upphörande eller, om

anställningen varat kortare tid än fyra år, under hela anställningstiden

uteslutande eller till huvudsaklig del härflutit från

ifrågavarande anställning;

2) att befattningshavaren icke erhållit och ej heller kunnat

erhålla någorlunda motsvarande anställning vare sig i statstjänst

eller hos den föreslagna riksförsäkringsanstalten, dock

att den som erhåller dylik anställning men före den 1 januari

1931 utan eget förvållande skiljes från den nya anställningen

skall erhålla ersättning, om anställningen upphör före den

1 januari 1929 med belopp som i sådant hänseende skulle hava,

därest ny anställning ej vunnits, tillkommit honom vid upphörandet

av anställningen hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt bolag, och om den nya anställningen

upphör efter den 31 december 1928 men före den 1 januari 1931

med hälften av belopp som nyss sagts; samt

3) att befattningshavaren icke vid tiden för upphörandet av

anställningen hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten eller

ömsesidigt bolag är berättigad att uppbära pension från staten

eller kommun.

C. Ersättningsbelopp m. m.

1) För ersättningsbeloppens bestämmande indelas de ersättningsberättigade

personerna i två grupper, nämligen:

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 189 Käft. (Nr 221.)

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mai ds proposition nr 221.

grupp I: befattningshavare med akademisk, högre teknisk

eller merkantil eller motsvarande utbildning ävensom befattningshavare,

vilka fullgöra uppgifter som vanligen ombesörjas

av sålunda utbildad personal. Till denna grupp hänföras beträffande

riksförsäkringsanstalten befattningshavare i 15 :e

lönegraden och högre lönegrader och beträffande de ömsesidiga

bolagen befattningshavare som väsentligen fullgöra uppgifter

vilka inom riksförsäkringsanstalten utföras av personal i löneställning

som nyss nämnts; dock att beträffande riksförsäkringsanstalten

må, när särskilda skäl därtill äro, till grupp I

hänföras jämväl befattningshavare i 14:e lönegraden; samt

grupp II: övriga befattningshavare.

Gruppindelningen verkställes med hänsyn till den placering

i lönegrad, som gällde vid utgången av år 1925.

2) Ersättning utgår:

a) till befattningshavare tillhörande grupp I med belopp,

motsvarande en årsinkomst av den förlorade anställningen, för

den verksamhetstid som omfattar de fyra kalenderåren närmast

före anställningens upphörande hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, i

följd varav ersättningstagare vars anställning omfattat kortare

tid erhåller, om anställningen varat ett år en fjärdedel, om den

varat två år hälften, och om den varat tre år tre fjärdedelar

av årsinkomsten. För varje tidigare helt verksamhetsår ökas

ersättningen med två femtedelar av nämnda årsinkomst, dock

endast i den mån varje sådant verksamhetsår motsvaras av två

ersättningstagarens levnadsår vid anställningens upphörande

utöver fyllda tjuguett år. Ersättning må dock icke utgå med

högre belopp än två gånger årsinkomsten. .Vid årsinkomstens

beräknande skall hänsyn ej tagas till belopp, varmed densamma

må hava överstigit tiotusen kronor;

b) till befattningshavare tillhörande grupp II med belopp

motsvarande två månaders inkomst av den förlorade anställningen,

beräknad för månad till en tolftedel av årsinkomsten

av anställningen, för varje påbörjat verksamhetsår, dock lägst

med sex gånger nyssnämnda månadsinkomst.

3) Vid beräkning av verksamhetstid som avses i punkt 2)

skall beträffande sådan befattningshavare, som från annan

statstjänst eller tjänst hos ömsesidigt bolag övergått till anställning

hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten eller som

från statstjänst övergått till anställning hos ömsesidigt bolag,

hänsyn tagas även till verksamhetstid i tidigare innehavd

statstjänst eller tjänst hos dylikt bolag.

4) Med årsinkomst som omförmäles i punkt 2) förstås befattningshavarens

inkomst av den förutvarande anställningen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 221.

43

under tiden den 1 juli 1925—den 30 juni 1926 eller, om anställningen

omfattat endast en del av nämnda tid, ett års inkomst

av anställningen, beräknad till tolv gånger den genomsnittliga

månadslönen under den del av berörda tid, som anställningen

omfattat. Beträffande befattningshavare bos ömsesidigt bolag

må dock hänsyn ej tagas till sådan förbättring av avlöningsvillkoren,

som inträtt efter den 1 januari 1926, för så vitt ej

giltiga skäl för dylik förbättring prövas hava förelegat. I

fråga om befattningshavare som under tiden den 1 juli 1925—

den 30 juni 1926 åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom

eller av annan anledning som medfört löneavdrag skall vid beräkning

av årsinkomsten så anses som om befattningshavaren

under sagda tid varit i full tjänstgöring; dock att beträffande

befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten avdrag skall

göras för tid, varunder vederbörande åtnjutit tjänstledighet för

tjänstgöring hos enskild arbetsgivare.

5) Erån ersättning som enligt förut nämnda grunder skall

utgå till befattningshavare hos ömsesidigt försäkringsbolag

skall avdragas ersättningsbelopp, vartill ersättningstagaren

på grund av anställningens upphörande enligt avtal med bolaget

må vara berättigad.

6) Om ersättningsberättigad så önskar må ersättning,

efter avdrag i förekommande fall av belopp som avses i punkt 5,

ökad med tio procent tillgodokomma honom i form av livränta.

7) Närmare bestämmelser angående ersättningsbeloppens

bestämmande m. m. ävensom erforderliga föreskrifter rörande

ersättnings utbetalande meddelas av Kungl. Maj:t;

dels medgiva, att förevarande ersättningar må bestridas ur

det överskott, som uppstått på riksförsäkringsanstaltens verksamhet

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete;

dels besluta att vad som efter bestridande av berörda ersättningar

återstår av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens

tillgångar vid 1926 års utgång, avseende verksamheten enligt

förenämnda lag den 5 juli 1901 samt lagen den 17 juni

1916 om försäkring för olycksfall i arbete, skall i överensstämmelse

med de föreskrifter som må av Kungl. Maj:t meddelas

överlämnas till den föreslagna riksförsäkringsanstalten;

dels ock besluta, att följande av riksförsäkringsanstalten

förvaltade fonder, nämligen den på grund av kungörelsen den

2 oktober 1908 (nr 100) angående en särskild för fiskare avsedd

försäkring mot skada till följd av olycksfall och förordningen

den 11 juni 1918 (nr 375) i samma ämne bildade fond,

fonden för livräntor, inköpta för barn utom äktenskap jämlikt

lagen om sådana barn den 14 juni 1917, samt den jämlikt 15 §

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

av kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 509) angående särskilda

villkor och bestämmelser för livförsäkring å personer, som

erhålla lån ur statens egnahemslånefond, bildade fond, skola

den 1 januari 1927 överlämnas till den föreslagna riksförsäkringsanstalten.

Till vad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

260920

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:352 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 221 angående överförande till indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos lifförsäk s. 13 i texten
  2. 2SärU 1926:8 Andra särskilda utskottets utlåtande, Nr 8 a1 i texten
  3. BU 1926:43 Memorial, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkten 11 av elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till allmänna indragningsstaten. a1 i texten