Sök i Ratio Lex

Angående avgivande av förnyad förklaring i enlighet med bestämmelserna i art. 36, andra stycket, av stadgan för den fasta mellanförliga domstolen

1926-01-15 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:39, Angående avgivande av förnyad förklaring i enlighet med bestämmelserna i art. 36, andra stycket, av stadgan för den fasta mellanförliga domstolen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avgivande av

förnyad förklaring i enlighet med bestämmelserna i art.

36, andra stycket, av stadgan för den fasta mellanförliga

domstolen; given Stockholms slott den 15 januari

1926:

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj:t för Sveriges del med giltighet

för en ytterligare tid av tio år, räknat från utlöpandet av giltighetstiden för nu

gällande åtagande i enlighet med bestämmelserna i art. 36, andra stycket, av

stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, må avgiva sådan förklaring,

som avses i nyssnämnda art. 36, med iakttagande därav att förklaringen uttryckligen

uppställer fordran på ömsesidighet.

GUSTAF.

Osten Undén.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 januari 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, A Vig fors?,

Möller, Levinson.

Ministern för utrikes ärendena anför efter gemensam beredning med statsrådet

och chefen för justitiedepartementet:

Med anledning av en till 1921 års riksdag avlåten proposition nr. 1-16 meddelade

riksdagen i skrivelse nr. 316, att densamma samtyckt till att Kungl. Maj:t

för Sveriges del avgåve sådan förklaring, som avses i art. 36, andra stycket,

av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen med iakttagande därav, att

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 32 käft. (Nr 39.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

giltigheten av sagda förklaring begränsades till en tid av fem år, ävensom att

förklaringen uttryckligen uppställde fordran på ömsesidighet. Enligt av

Kungl. Maj:t vid föredragning den 18 juli 1921 i anslutning härtill lämnat

bemyndigande avgavs därefter dylik förklaring för Sveriges del den 16 augusti

1921.

Art. 36 i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen är av följande

lydelse:

»Domstolen är behörig i alla mål, som underställas densamma av parterna,

ävensom i alla fall, som särskilt angivas i gällande fördrag och överenskommelser.

Förbundets medlemmar och de stater som omförmälas i bilagan till förbundsakten

kunna, antingen vid undertecknandet eller vid ratificerandet av det protokoll

vartill denna stadga är fogad eller senare, förklara sig omedelbart, ipso

facto och utan särskild överenskommelse, i förhållande till varje annan medlem

eller stat som åtager sig samma förpliktelse, erkänna domstolen såsom behörig

i alla eller vissa slag av rättstvister, som avse:

a) tolkningen av fördrag;

b) internationellt-rättsliga spörsmål;

c) förefintligheten av någon omständighet som, därest den konstateras,

skulle innebära åsidosättandet av en internationell förpliktelse;

d) storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av dylik förpliktelses

åsidosättande.

Här avsedda förklaring kan avgivas antingen utan villkor eller ock under

förutsättning av ömsesidighet från flera eller vissa medlemmars eller staters

sida eller för viss bestämd tid.

I händelse av meningsskiljaktighet rörande domstolens behörighet, tillkommer

avgörandet domstolen.»

I art. 36, andra stycket, avsedd förklaring hade enligt de uppgifter, som

förelågo vid tiden för framläggande av 1921 års proposition i ämnet, avgivits

av sju stater, däribland Danmark och Schweiz. Under den följande tiden har

tillämpningsområdet för den ifrågavarande klausulen om obligatorisk skiljedom

i rättstvister starkt vidgats och förklaring av angiven art föreligger nu

från, förutom Sverige, tjugotre stater, av vilka följande genom ratificering

eller i annan form givit sin anslutning bindande kraft, nämligen: Bulgarien,

Danmark, Estland, Finland, Haiti, Kina, Lithauen, Norge, Nederländerna,

Portugal, Schweiz, Uruguay och Österrike. Flertalet av de stater, vilka sålunda

biträtt bestämmelserna i nyssnämnda art. 36, andra stycket, hava begränsat

giltigheten av den av dem avgivna förklaringen till en tid av fem år, varjämte

så gott som samtliga under något växlande form i förklaringen uttryckligen

angivit, att densamma endast gällde under förutsättning av reciprocitet. I de

förklaringar, som under förbehåll om ratificering avgivits av Frankrike och

Belgien, har giltighetstiden fastställts till femton år.

Ministern anför vidare:

Vid föredragning den 4 mars 1921 av frågan om avlåtande av proposition i

ämnet till 1921 års riksdag åberopade dåvarande ministern för utrikes ärende
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

3

na, med hänvisning till vad som föregått beslutet om den fasta domstolens upprättande

och särskilt till den ståndpunkt, som från svensk sida tidigare intagits,

bland annat följande:

»De regler, som av Förbundsförsamlingen godkänts för domstolens sammansättning

och proceduren inför densamma, erbjuda garantier för att den skall

uppfylla högt ställda anspråk på oväld och sakkunskap. Möjligheten för en

stat att, vid uppkommande tvist med annan stat, kunna stämma sin motpart

inför domstolen även utan motpartens samtycke, är inledningen till ett nytt

stadium i folkrättens utveckling mot en effektiv internationell rättsordning.

Den ideella vinsten häruti är förenad med påtagliga praktiska fördelar. Den

omständigheten, att Sverige tagit verksam del i strävandena för upprättandet

av en fast domstol och för genomförandet av principen om obligatorisk domstolsbehandling,

är ett ytterligare skäl att nu i handling verka för sistnämnda

princips framgång.»

De skäl, som vid nämnda tillfälle anfördes för avgivandet från svensk sida

av en sådan förklaring, varom här är fråga, synas mig fortfarande äga full

giltighet, då det nu gäller att avgöra, huruvida åt det under år 1921 för en

tid av fem år lämnade åtagandet bör givas förnyad giltighet. Utvecklingen

under de närmast gångna åren har endast varit ägnad att åt dessa skäl skänka

ökad styrka.

Den fasta mellanfolkliga domstolen har, under den tid den varit i verksamhet,

visat sig väl motsvara de förväntningar, som knutits till densamma, och

den har tillvunnit sig en allt mer obestridd auktoritet. Grundsatsen om obligatorisk

lösning på rättslig väg av internationella tvister har i allt större utsträckning

blivit erkänd. I det betydande antal skiljedomsavtal, som under de

senaste åren kommit till stånd mellan olika europeiska stater, hava i regel bestämmelser

träffats om rättstvisters hänskjutande till den fasta mellanfolkliga

domstolen. Av särskild betydelse för den obligatoriska skiljedomsprincipens

vidgade tillämpning äro de under förhandlingarna i Locarno preliminärt antagna

och den 1 december 1925 undertecknade skiljedomsavtalen mellan å ena

sidan Tyskland och å den andra Belgien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien.

Redan nu torde man våga säga att dessa avtal, som bland annat innehålla

föreskrifter om rättstvisters reglering inför den fasta mellanfolkliga

domstolen, beteckna den viktigaste landvinningen för det mellanfolkliga skiljedomsförfarandets

tillämpning efter tillkomsten av nämnda domstol och kunna

väntas komma att tjäna som utgångspunkt för motsvarande fördragsenlig reglering

även andra stater emellan.

I det arbete på skiljedomssystemets utbyggnad, som sålunda fortgått, har

även Sverige tagit del med fullföljande av tidigare insatser till förmån för ett

allmännare erkännande av det obligatoriska skiljedomsförfarande!. Jag tillåter

mig i detta hänseende erinra därom, att den med Tyskland under år 1921

avslutade skiljedoms- och förlikningskonventionen innehåller bestämmelser om

rättstvisters avgörande genom skiljedom, vilka i stort sett äro byggda på samma

grundsatser som hithörande stadganden i art. 36, andra stycket, av stadgan

för den fasta mellanfolkliga domstolen, samt att under sistlidna och innevarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

år undertecknats förliknings- och skiljedomstraktater med Polen och Tjeckoslovakien

samt konventioner med Norge och Danmark angående fredligt avgörande

av tvister, vilka avtal förutsätta anlitande av den fasta mellan folkliga

domstolen för rättstvisters lösande.

På angivna skäl finner jag alltså att Sverige bör, genom avgivande av förnyad

förklaring av det innehåll som framgår av art. 86, andra stycket, av

stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, även efter utlöpandet av nu

gällande åtagande biträda grundsatsen om obligatorisk lösning på rättslig väg

av mellanfolkliga tvister. I överensstämmelse med vad som uttalats i samband

med beslutet om framläggande av den föregående propositionen i ämnet, finner

jag vidare anledning icke föreligga att till förklaringen knyta sådana villkor

eller förutsättningar, som enligt nyssnämnda artikel äro medgivna, dock att,

liksom tidigare, tidsbegränsning synes böra angivas för förklaringens giltighet

och fordran på ömsesidighet uttryckligen uppställas i förklaringen. Denna

tidsbegränsning torde, i likhet med vad som lär komma att iakttagas av åtskilliga

stater, lämpligen kunna fastställas till tio år.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen,

att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj :t för Sveriges

del med giltighet för en ytterligare tid av tio år, räknat från

utlöpandet av giltighetstiden för nu gällande åtagande i enlighet

med bestämmelserna i art. 36, andra stycket, av stadgan för

den fasta mellanfolkliga domstolen, må avgiva sådan förklaring,

som avses i nyssnämnda art. 36, med iakttagande därav

att förklaringen uttryckligen uppställer fordran på ömsesidighet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Richard Thyherg.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

253913

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:37 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av förnyad förklaring i enlighet med bestämmelserna i art. 36, andra stycket s. 1 i texten