Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken

1926-01-22 · 28 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:52, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

1

Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken; given

Stockholms slott den 22 januari 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. -1 § handelsbalken.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt.

48 käft. (Nr 52.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 § handelsbalken i dess lydelse enligt

lagen den 13 maj 1921 (nr 228) skall i nedan angivna del erhålla följande

ändrade lydelse:

Är gäldbunden man död, och haver någon försträckt penningar, eller varor,

till hans begravning; det skall först gäldas, sedan det gods avskilt är, som

förr är sagt. Därnäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen

gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom,

deras arvode, som honom däri skött hava, sa ock borgenärs kostnad för gäldenärens

försättande i konkurs, betjänters och tjänstehjons lön för sista året,

annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än

sex månader efter förfallodagen, samt sådan begravningshjälp eller för de

tre sista månaderna upplupen sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva. Vad nu är stadgat om förmånsrätt för arbetares avlöning äge

ock tillämpning i avseende å skadestånd, som i händelse av obehörigt avskedande

eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning,

som skulle med förmånsrätt utgått. Innestår hos arbetsgivare viss del av arbetares

lön till säkerhet för arbetarens fullgörande av sina skyldigheter, äge

arbetaren för sålunda innestaende lön enahanda förmånsrätt som nu angående

arbetares avlöning är sagd, evad fordringen stått inne längre eller kortare

tid.

Därefter------sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1926 men skall icke äga tillämpning

i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5%.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 november 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför:

»I 17 kap. 4 § handelsbalken av 1734 års lag upptogs, enligt lagrummets

ursprungliga lydelse, bland fordringar, för vilka skulle åtnjutas förmånsrätt,

betjänters och tjänstehjons lön för sista aret. Förmånsrätt för andra arbetares

fordringar fanns däremot icke stadgad.

I en inom andra kammaren vid 1890 års riksdag väckt motion (nr 73) fram- 1890 års

hölls behovet av förmånsrätt för arbetares lönefordran i arbetsgivares konkurs. riksda9-

Motionären erinrade, hurusom stadgandet i 17 kap. 4 § handelsbalken om MotioI!''

förmånsrätt för betjänters och tjänstehjons lön för sista året av högsta domstolen

ansetts tillämpligt jämväl i fråga om arbetare, vilka icke kunde hänföras

till betjänter eller tjänsthjon, men dock haft en mera stadig anställning.

Vad sålunda i detta, hänseende blivit praxis ansåg motionären böra göras till

uttrycklig lag, varvid jämväl borde under lagen innefattas alla slag av arbetare,

således icke blott sådana, som hade fast och stadigvarande anställning.

Vidare borde, yttrade motionären, i de fall, då formligt arbetsavtal varit upprättat,

samma förmånsrätt komma dem till godo jämväl för hela den tid, avtalet

fortfore att ännu efter arbetets avbrytande vara lagligt gällande, genom vilken

förman arbetaren vore skyddad för nöd under den närmaste tiden, till dess

han hunnit skaffa sig annat arbete. Motionären föreslog skrivelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om utarbetande av förslag till ändrad lydelse av 17 kap.

4 § handelsbalken i syfte att den betjänter och tjänstehjon därstädes tillagda

förmånsrätt måtte, med lämplig tidsbegränsning, tillerkännas även andra arbetare,

som i gäldbundet bo hade innestaende fordran för av dem. såsom anställda

arbetare utfört arbete, samt att, därest arbetsavtal vore i behörig ordning upprättat,

dylik förmånsrätt måtte tillkomma arbetstagare jämväl för hela den

tid, sådant avtal fortfore att vara lagligt gällande.

Lagutskottet yttrade i utlålande (nr 53) bland annat:

Vad sålunda föreslagits syntes vara värt att av lagstiftaren beaktas. Obestridligt

torde det vara, att en person, vilken vore för sitt uppehälle uteslutande

hänvisad till den inkomst, han dag efter annan kunde med sitt arbete förvärva,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

vida hårdare än andra borgenärer drabbades av den förlust, som kunde förorsakas

därigenom, att den, för vilken han utfört arbete, kommit på obestånd.

Arbetaren torde ock hava svårare än andra att genom egen omtanke skydda sig

mot dylik förlust. Han saknade vanligen både tillfälle att förskaffa sig kännedom

om arbetsgivarens affärsställning och förmåga att^ bedöma densamma.

Även om han befarade, att arbetsgivaren kommit på obestånd, vore arbetarens

ställning dock ofta sådan, att han varken kunde lämna sin plats eller med erforderligt

eftertryck fordra utbekommande av till äventyrs innestående avlöning.

Goda skäl syntes därför utskottet tala för att tillerkänna arbetare i allmänhet

förmånsrätt för ogulden arbetsförtjänst. Den betänklighet mot införande

av en ny förmånsrätt, som med hänsyn till den allmänna krediten kunde förefinnas,

torde förlora en väsentlig del av sin betydelse, om i lagen bestämdes såsom

villkor för förmånsrätten, att arbetslönen skulle vara intjänad och icke för längre

tid innestående, samt till följd därav de fordringar, vilka skulle komma i åtnjutande

av den nya förmånsrätten, i regeln bleve föga betydande. Huruvida en

tid av en eller två månader kunde anses lämplig eller denna tid till äventyrs

borde utsträckas därutöver, ansåge utskottet höra överlämnas åt Kungl. Maj :t

att efter skedd utredning pröva. Mera tvivelaktigt ville det synas, om ifrågavarande

förmånsrätt borde, såsom motionären föreslagit, gälla jämväl för arbetslön,

som ännu icke blivit intjänad. Pa sadant sätt skulle nämligen en ganska

betydande del av gäldenärens egendom kunna tagas i anspråk för arbetarnas

fordringar till förfång för andra fordringsägare. Utskottet hemställde, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av förslag

till lagbestämmelser, varigenom förmånsrätt i gäldbunden arbetsgivares egendom

bereddes icke allenast åt fordran å ogulden arbetslön, som tillkomma fast

anställd arbetare, utan även åt dylik fordran, som arbetare utan fast anställning

för viss kortare tid hade hos arbetsgivaren innestående.

Denna utskottets hemställan bifölls av bägge kamrarna, varefter riksdagens

beslut anmäldes i skrivelse nr 69.

1891 års Vid ärendets föredragning i statsrådet den 31 december 1890 yttrade chefen

lagändring. för justitiedepartementet:

Sedan i lagskipningen den uppfattning gjort sig gällande, . att under stadgandet

i 17 kap. 4 § handelsbalken borde anses innefattade jämväl arbetare,

vilka, utan att vara''i gäldenärens tjänst, hos honom ägt stadig anställning,

syntes det överensstämma med billighet, att också de arbetare, vilka pa grund

av ett mer tillfälligt arbetsavtal förrättat arbete åt gäldenären, erhölle enahanda

förmånsrätt. Den ene arbetaren hade i allmänhet icke lättare än den

andre att omedelbart utbekomma sin avlöning, förlusten av densamma vore för

den ene icke mindre kännbar än för den andre. Redan äldre lagberedningen

hade ock i sitt förslag till handelsbalk tillerkänt arbetare för arbetslön lika

förmånsrätt med tjänstehjon, utan hänsyn därtill, huruvida arbetaren ägt stadig

anställning eller icke. Departementschefen tvekade därför lcke^att nu förorda

den lagförändring, varom riksdagen hemställt, och hade i sådant syfte

låtit upprätta förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken, i överensstämmelse

med vad nämnda lagberedning föreslagit. Vad^ särskilt anginge

frågan för huru lång tid arbetslönen skulle utgå med förmånsrätt, både departementschefen,

i betraktande av svårip-heten att i varje fall skilja mellan

fast anställda och tillfälliga arbetare, trött, tiden böra tillmätas så lång, att

åt de förra bereddes erforderligt skydd, och i följd därav satt den något längre

än för tillfälliga arbetare skulle vara behövligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

o

Enligt berörda förslag skulle med förmånsrätt utgå betjänters och tjänstehjons

lön för sista aret samt annan arbetares dagspenning eller avlöning för

senaste sex månader.

över förslaget infordrades utlåtande av högsta domstolen, som lämnade förslaget

utan anmärkning.

I proposition (nr 22) framlades förslaget vid 1891 års riksdag, därvid dock

orden »senaste sex manader» ändrades till »sista sex månaderna».

Lagutskottets majoritet (utlåtande nr 38) fann icke något att erinra mot

Kungl. Maj :ts förslag. Fyra reservanter förklarade sig anse, att den tid, för

vilken förmånsrätt för innestående avlöning skulle tillkomma arbetare, icke

borde bestämmas längre än till tre månader.

Första kammaren antog lag i ämnet av den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit,

med den ändring, att orden »sex månader» utbyttes mot »två månader», varemot

andra kammaren godkände utskottets hemställan om bifall till Kung],

Maj:ts förslag.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut föreslog lagutskottet (memorial

nr 48) ifrågavarande tid till tre månader. Denna hemställan bifölls av bägge

kamrarna. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades därefter lag i ämnet

den 12 juni 1891 (Sv. förf.saml. nr 33).

I berörda bestämmelser om arbetares förmånsrätt vidtogs genom en den 1910 års lag

10 juni 1910 utfärdad lag (Sv. förf.saml. nr 57) ändring i syfte att säker- änd,in9- ställa s. k. ackordsöverskott; och skedde denna ändring på det sätt att förmånsrättens

åtnjutande ställdes i samband med lönens förfallotid. Den ändrade

lydelsen i nu förevarande del skilde sig från den förutvarande därutinnan,

att orden »annan arbetares dagspenning eller avlöning för sista tre månader»

utbyttes mot »annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne

längre än tre månader efter förfallodagen».

Lagändringen hade nära samband med vissa stadganden i det för 1910 års

riksdag framlagda förslaget till lagstiftning angående arbetsavtal. Enligt

detta förslag skulle arbetslön för ackordsarbete betalas då arbetet blivit slutfört,

med rätt dock för arbetaren att, när för fullgörandet erfordrades längre

tid än 14 dagar, periodvis utfå vissa förskott. Enär det visat sig att tvekan

kunnat rada, huruvida vad sålunda skulle innestå till dess arbetet slutförts,

eller s. k. ackordsöverskott, under alla förhållanden skulle utgå med den förmånsrätt,

som °enligt förevarande lagrum tillerkänts arbetares avlöning för

de sista tre månaderna, föreslogs berörda ändring. Departementschefen anmarkte

da.rvid, att genom det sätt, som valts för säkerställande av arbetares

lön, aven i den mån den utgjordes av s. k. ackordsöverskott, eller att för förmånsrättens

åtnjutande låta förfallotiden vara avgörande, väl formellt inträtt

en utsträckning i den förmånsrätt för lönen i allmänhet, som förut tillkommit

arbetare, men att någon betänklighet däremot knappast kunde föreligga. I avseende

härå framhölls, att det endast i sällsynta undantagsfall torde inträffa,

att arbetares lon stått inne så länge att den föreslagna lagändringen i verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

] i gliet en skulle åstadkomma annan verkan än den, som med densamma närmast

åsyftats.

1914 års för- I ändamål att bereda arbetare utvidgad förmånsrätt för lönebelopp, med vil
sla9-

kas utbetalning de till följd av dåvarande kritiska förhållanden kunde komma

att medgiva arbetsgivarna någon tids anstånd, framlade Kungl. Maj:t i proposition

den 7 september 1914 (nr 280) till den senare riksdagen under ar

1914 förslag till lag innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken av innebörd,

att, där betjänters, tjänstehjons eller andra arbetares avlöning för tid

mellan den 31 juli 1914 och den 1 mars 1915 bevakades i husbondes eller arbetsgivares

konkurs, som började före den 1 januari 1916, löntagaren eller

annan, till vilken fordringen övergått, skulle åtnjuta den för sådan fordran i

nämnda lagrum stadgade förmånsrätt, ändå att fordringen ej skulle, enligt

vad där stadgats, med dylik rätt utgå.

I utlåtande (nr 39) hemställde lagutskottet, att propositionen icke måtte

av riksdagen bifallas. Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, varemot

andra kammaren beslöt godkänna Kungl. Maj :ts förslag. Till följd av

kamrarnas skiljaktiga beslut förföll alltså frågan.

Gällande Enligt den nu gällande lydelsen av 17 kap. 4 § handelsbalken utgår alltså

la9- med förmånsrätt betjänters och tjänstehjons lön för sista aret, annan arbetares

dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än tre manader efter

förfallodagen. Denna förmånsrätt åtnjutes i såväl lös som fast egendom^,

dock stadgas i 13 § att förmånsrätt efter 4 § ej äger rum i fast egendom, så

länge lös egendom finnes att tillgå.

Departe- I skrivelse den 22 april 1925 till socialstyrelsen, kommerskollegium, överfens^skri-

ståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser har jag — under erinran att pa

velse den 22 grund av 17 kap. 4 § handelsbalken lagstadda tjänare och vissa arbetare med

april 1923. en mera fagt anställning äga förmånsrätt för ogulden avlöning under ett år

men att för det övervägande flertalet arbetare inom jordbruk, handel och industri

förmånsrätten är begränsad till avlöning för tre månader anfört,

att jag av förekommen anledning funnit det böra göras till föremål för utredning,

huruvida en utsträckning av omförmälda tid av tre månader må vara

påkallad för att bereda ifrågavarande arbetare erforderlig trygghet för

utfående av oguldna lönebelopp; och har jag fördenskull anmodat nämnda myndigheter

att inkomma med yttrande angående behovet och lämpligheten av en

lagändring i sålunda angiven riktning. Därjämte har tillfälle lämnats Svenska

arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige att avgiva dylikt

yttrande, men har Svenska arbetsgivareföreningen icke begagnat sig därav.

Till socialstyrelsen hava Malmö och Hälsingborgs stads samt Örebro och

Norrbottens läns rättshjälpsanstalter avgivit yttranden i ärendet, och har socialstyrelsen

i sitt utlåtande lämnat följande sammanfattande redogörelse för innehållet

i dessa yttranden.

Yttranden

över departementschefens

skrivelse.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

7

Malmö städs rättshjälpsanstalt anser tillräckliga skäl icke föreligga till lagändring

uti ifrågavarande riktning. De tre övriga rättshjälpsanstalterna hava

däremot tillstyrkt,^ att lika förmånsrätt i förevarande hänseende införes för alla

arbetare och att sålunda även de arbetare, vilka enligt lagens nuvarande stadgande

endast hava förmånsrätt för dagspenning eller avlöning, som ej stått

inne längre än tre månader efter förfallodagen, i likhet med betjänter och tjänstehjon

komma i åtnjutande av förmånsrätt för ogulden avlöning för sista året.

Hälsingborgs städs rättshjälpsanstalt framhåller, att som arbetaren ofta vore

medellös eller mindre bemedlad och lagen om fri rättegång ej ägde tillämpning

vid konkursansökningar, möjligheten för arbetaren att utan dom eller med dom

a arbetsgivaren jämte bevis om utmätningsförsök få denne försatt i konkurs

torde vara utesluten på grund av de med dylika ansökningar förenade kostnaderna.

I de fall, då arbetaren på rättslig väg sökte få ut sin fordran, utginge

tremånadersfristen redan innan ens dom hunnit erhållas, och förmånsrätten

ginge förlorad för den tid den rättsliga åtgärden krävde. Örebro läns rättshjälpsanstalt

anför liknande synpunkter. Det kunde förekomma och hade många gånger

förekommit, att förmånsrätten för en arbetare förlorades därför, att han av

en eller annan anledning uraktlåtit att i tid få sin lönefordran fastställd avdomstol

och själv satt sin arbetsgivare i konkurs. Det kunde ej anses vara

med rättvisa eller billighet överensstämmande, att en kroppsarbetare, som för

sin utkomst vore av sin arbetsinkomst fullständigt beroende, icke med säkerhet

skulle vid abetsgivarens konkurs kunna påräkna att utfå hela sin avlöning.

Även Norrbottens läns rättshjälpsanstalt anser nu gällande tremånadersinskränkning

vara för kort för beredande av effektivt skydd åt arbetares berättigade

krav å förmånsrätt för innestående lönefodran.

Två av rättshjälpsanstalterna — Hälsingborgs stads och Norrbottens läns

— ha fäst uppmärksamheten vid sambandet mellan ifrågavarande förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 § handelsbalken samt fastighets- och förlagsinteckningsinnehavares

intressen. Det hade nämligen under senare år blivit alltmera vanligt,

att ett företag med dålig ekonomi för fortsättande av sin verksamhet låtit sin

kreditgivande bank utbetala förfallande löner direkt till de vid det företaget

anställda arbetarna, mot det att arbetarnas fordran med åtföljande förmånsrätt

överlåtits å banken. Om företaget efter någon tid bleve försatt i konkurs, kunde

genom bankens prioriterade fordran å arbetslöner inteckningshavarna riskera

att icke få sina fordringar guldna. Enligt Hälsingborgs stads rättshjälpsanstalts

mening borde inteckningshavarna nog i allmänhet hava så pass ekonomisk

press på låntagaren, att de kunde bereda sig tillfälle att kontrollera, att ej de

oguldna arbetslönerna uppgingo till så stora belopp, att deras säkerhet äventyrades.

Norrbottens läns rättshjälpsanstalt har emellertid ansett, att samvetslösa

personer kunde utnyttja de nu gällande förmånsrättsbestämmelserna i 17

kap. 4 § handelsbalken på illegitimt sätt, och har till skyddande av övriga

borgenärers intressen föreslagit, att förmånsrätten måtte göras personlig för

den förmånsberättigade, vilket skulle innebära, att förmånsrätten skulle få

göras gällande endast av den ursprunglige fordringsägaren (och hans arvingar)

men icke åtfölja fordringen vid eventuell överlåtelse till annan person.

Socialstyrelsen har för egen del anfört:

»Enligt socialstyrelsens förmenande torde en ändring i nu ifrågavarande

avseende av 17 kap. 4 § handelsbalken icke sakna skäl för sig. En arbetare

är för sig och sin familjs existens så gott som undantagslöst hänvisad uteslutande

till den inkomst, han erhåller genom sitt arbete. Ej blott i arbetarens

utan även samhällets (särskilt fattigvårdens) intresse synes det önskvärt, att

möjligheten för en arbetare att av arbetsgivaren utfå sin innestående lön’ för

utfört arbete tillbörligen betryggas. Den förmånsrätt för avlöning, som inne
-

Rättshjälps
anstalterna.

Socialstyrel

sen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts proposition nr 52.

stått för de tre senaste månaderna, vilken rätt nu gäller i fråga om det största

flertalet arbetare, synes i sådant hänseende icke tillfyllestgörande. Visserligen

få arbetare i allmänhet sin avlöning utbetald per en eller två veckor, men fall

kunna förekomma, särskilt i fråga om ackordsarbeten, då ersättningen för arbetet

står inne, helt eller delvis, för längre tid. Om arbetsgivaren kommer på

obestånd, torde en arbetare med lön innestående för tre månader bl. a. på grund

av den rättsliga procedurens långvarighet i många fall praktiskt taget sakna

möjlighet att få arbetsgivaren försatt i konkurs inom sådan tid, att han kan

göra sin förmånsrätt gällande i konkursen. Anmärkas kan även att, under det

betjänters och tjänstehjons förmånsrätt avser lön för sista året, d. v. s. som

mest en årslön, förmånsrätten för arbetarna är bestämd på ett helt annat och

som det vill synas mindre rationellt sätt, i det den nämligen gjorts beroende

av den tid, varunder avlöningen stått inne. Om den belöper sig för längre eller

kortare tid, är sålunda utan betydelse för förmånsrätten — det avgörande är,

att avlöningen förfallit till betalning inom de senaste tre månaderna. Ytterligare

en omständighet, som talar för den ifrågasatta ändringen, är att det

möter stora svårigheter och åtminstone numera knappast kan anses motiverat

att i förevarande avseende skilja på fasta och mer tillfälliga arbetstagare.

Vidkommande de från vissa håll uttalade farhågorna för ett illegitimt utnyttjande

av förmånsrättsbestämmelserna i 17 kap. 4 § handelsbalken till skada

för inteckningshavare vill styrelsen ej bestrida, att ett dylikt utnyttjande^kan

förekomma, men synes det tvivelaktigt, om det skäligen kan befaras få sådan

utsträckning, att det behöver uppmärksammas i förevarande sammanhang.

Skulle detta emellertid vara fallet, anser styrelsen, som finner _ det bl. a. för

bostadsproduktionen vara av vikt, att förtroendet för inteckningsin sti tutet upprätthålles,

det kunna ifrågasättas, om man icke lämpligen såsom korrektiv

skulle kunna föreskriva viss inskränkning av förmånsrätten gent emot fordringsägare

med inteckningssäkerhet, t. ex. att förmånsrätten endast skulle gälla

sådana fastigheter, som utnyttjades för driften av det företag, vari arbetarens

lönefordran uppkommit.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts får styrelsen förorda, att arbetare

uti här ifrågavarande avseende likställas med betjänter och tjänstehjon,

ävensom att, därest denna förändring skulle befinnas agnad att i någon avsevärd

mån äventyra inteckningshavares rätt, lämplig inskränkning i förmånsrätten

gent emot inteckningshavarna måtte vidtagas.»

Sveriges in- Kommerskollegium har införskaffat och bifogat sitt utlåtande yttranden

dhandebkåm-’ f™11 Sveriges industriförbund, fullmäktige i Järnkontoret, Sveriges hantverks
rarna

m. fl. organisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa

förbundet och samtliga handelskamrar i riket. För innehållet i dessa yttranden

har kommerskollegium i sitt utlåtande lämnat följande redogörelse:

IIandelskamrarna i Göteborg, Örebro, Gävle och Luleå samt Kooperativa

förbundet hava uttalat sig till förmån för en lagändring i angiven riktning.

Att något verkligt behov därav föreligger, göres emellertid gällande endast av

handel skamrarna i Örebro och Gävle. De övriga anse en utsträckning av tiden

utan praktisk betydelse, då ifrågavarande arbetares lönefordringar icke annat

än i rena undantagsfall torde innestå utöver en tid av tre månader. De finna sig

emellertid sakna anledning att motsätta sig den föreslagna lagändringen, då

förmånsrätt för längre tid tillkommer betjänter och tjänstehjon och tjänsteställningens

egenskap av mer eller mindre fast enligt deras mening ej borde

öva inflytande i detta hänseende. II av delskammaren i Örebro förordar, att

nu ifrågavarande förmånsrätt skall utsträckas till att, i likhet med vad som

gäller betjänters och tjänstehjons förmånsrätt, avse lönefordran för sista året.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 52.

9

II andel skämt ärna i Gävle och Luleå finna tiden icke höra utsträckas längre

än till sex månader och ifrågasätta, huruvida icke denna tidrymd vore tillräcklig

även för betjänte och tjänstehjon. Förmånsrätt för ett helt års lön

vore nämligen icke numera för dessa av behovet påkallad och hade dessutom

visat sig till hinders vid kreditgivning. Handelskammaren i Gävle föreslår

vidare, att för lönefordran. som å förfallodagen varit tvistig eller eljest ej till

beloppet bestämd, preklusionstiden skall räknas från det sagda hinder för

f oi dians utfående undanröjts. 1 sådana fall hade nämligen det nuvarande

stadgandet visat sig icke bereda erforderlig trygghet, då ju ovissheten om

fordringsbeloppets storlek kunde vara i mera än tre månader efter förfallodagen.

Il andel skämt ärna i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Visby, Malmö,

Borås, Karlstad och Sundsvall, Sveriges industriförbund, fullmäktige i Järnkontoret,

Sveriges hantverksorganisation, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges

grossistförbund hava alla yttrat sig i avstyrkande riktning. I samtliga

yttranden framhålles, att den ifrågasatta utsträckningen av tiden ej är av behovet

påkallad. Med det avlöningssystem, som numera allmänt tillämpades,

Inträffade det i praktiken ytterst sällan, att en arbetare av den kategori, varom

här vore fråga, erhölle sin lön med längre mellanrum än en månad. I regeln

erhölle de sin avlöning veckovis. Därest lönelikviden någon längre tid skulle

utebliva, varken kunde eller ville arbetarna kvarstanna i arbetet. Det vore därför

ytterst sällsynt, att en tillfällig arbetare hade sin lön innestående för så lång

tid som tre månader. Stockholms handelskammare anser, att därest i något

fall nu gällande ordning visat sig icke medföra tillräckligt skydd vid inträffad

konkurs för innestående lönefordringar, detta berodde på att förmånsrättens

bibehållande gjorts beroende av tidpunkten för förfallodagen. Arbetaren

kunde nämligen i allmänhet icke rättsligen uttaga, sin innestående lön inom

tre månader och i regel ej heller öva infytande på tiden för konkursens inträde.

Detta missförhållande syntes emellertid kunna avhjälpas utan utsträckning av

förmånsrätten, nämligen därigenom, att det föreskreves, att förmånsrätten

skulle gälla innestående arbetslön, som under sista året förfallit till betalning,

dock icke för längre tid än tre — eller enligt handelskammarens mening helst

två — månader. I fråga om lämpligheten av den föreslagna åtgärden anföra

handelskamrarna i Malmö, Borås och Sundsvall, att de anse det principiellt

oriktigt, att en dylik lagändring vidtages utan att ett verkligt behov föreligger.

Handelskammaren i Karlstad anser det olämpligt, att skillnaden mellan tillfälliga

och fast anställda arbetares rättigheter minskas. Det vore nämligen,

enligt handelskammarens mening, ett viktigt samhällsintresse att genom tydliga

förmåner för fast anställda arbetare åvägabringa stabilare och lugnare

förhållanden på arbetsmarknaden. Av handelskamrarna i Stockholm. Jönköping

och Visby, fullmäktige i Järnkontoret, Sveriges industriförbund och Sveriges

grossistförbund framhålles, att en utsträckning av förmånsrättstiden

skulle kunna medföra allvarliga olägenheter för andra kreditgivare, främst

inteckningshavare. Redan med nu gällande bestämmelser hade den förmånsrätt,

som avsåge arbetares innestående fordran, vållat avsevärd förlust för

kreditgivare mot fastighetsinteckning. Det förekomme nämligen ej sällan, att

industriföretag med svag ekonomi, som hade intresse att någon tid hålla ställningen

uppe och fördröja konkursen, låtit tredje man förskottera arbetarcas

avlöning mot överlåtelse av deras prioriterade fordringar. Den sammanlagda

fordran på arbetslön, som därefter i arbetarnas namn bevakades i konkursen,

och som, i den mån lös egendom ej funnes att tillgå, utginge framför fastighetsinteckningama,

kunde då bliva betydande. Särskilt obilligt tedde det

sig, om, såsom någon gång skett, industriidkaren någon tid före konkursen förvärvat

en rörelsen ovidkommande fastighet, och inteckningshavarna i denna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Eungl. Ma,j:ts proposition nr 5%.

Kontmeis
kolleginm.

plötsligt såge sig försatta i det läge att de finge finansiera arbetskostnaden

för den industriella verksamhetens fortsättande under längre eller kortare tid

före konkursen. Bleve förmånsrätten för innestående arbetaravlöning ytterligare

utsträckt, skulle nu berörda olägenhet sannolikt bliva än mera betydande.

Kreditgivarna finge svårare att överblicka och bedöma värdet av erbjudna

säkerheter och tilliten till inteckningsinstitutet skulle rubbas, vilket

skulle medföra stora svårigheter för industriföretagens finansiering. Handelskammaren

i Jönköping föreslår, att till minskande av ovan anmärkta, redan

med nu gällande bestämmelser förenade olägenheter den ifrågavarande förmånsrätten

måtte begränsas till föremål, varå respektive arbeten nedlagts, i

den mån detta föremål kunde identifieras.

Kommerskollegium har för egen del anfört:

»Såsom i de inkomna yttrandena allmänt -—- med endast två undantag —•

göres gällande, torde en utsträckning av förmånsrätten till utbekommande av

intjänad avlöning —- timpenning, dagavlöning eller ackordförtjänst — för

längre tid än tre månader i fråga om arbetare, som icke innehava mera fast

anställning, i regeln sakna större praktisk betydelse, åtminstone i vad som

vidkommer industri eller annan näringsverksamhet, som kan betecknas såsom

normal och sund. Sådan avlöning avräknas och utbetalas nämligen i allmänhet

för varje vecka eller var fjortonde dag, på sin höjd månadsvis, och endast

undantagsvis torde förekomma, att arbetaren under fortsatt arbete hos samma

arbetsgivare medgiver, att intjänat avlöningsbelopp får innestå hos denne

längre tid än tre månader. Undantagen torde i regeln hänföra sig till s. k.

ackordsarbeten av större omfattning.

Emellertid kan det enligt vad kollegium under hand inhämtat och såsom

jämväl framgår av vissa av de införskaffade yttrandena ej sällan inträffa,

att arbetare, varom här är fråga, icke gjort eller ens rimligen kunnat göra

krav på utbekommande av intjänad avlöning rättsligen gällande inom sådan

tid, att förmånsrätten bibehålies, särskilt som han i regel icke torde hava

större möjligheter att öva inflytande på tiden för konkursens inträdande.

Det kan även inträffa, såsom i ett av Gävle handelskammare refererat

och andra kända fall, att fastställandet av arbetares avlöningsfordran, där

detta är beroende av medverkan från arbetsgivares sida. med eller utan avsikt

och trots arbetstagarens protest, fördröjes så länge, att preklusionstiden för

förmånsrätten går till ända.

Det synes kollegium önskvärt och nödvändigt, att dessa missförhållanden,

vilka visat sig kunna leda till för rättskänslan sårande tillämpning av nu

gällande lagbestämmelser, i möjligaste mån undanröjas.

I sådant avseende synas de förslag, som framställts å ena sidan av Stockholms

handelskammare samt å andra sidan av Gävle handelskammare, förtjäna

allt avseende. Kollegium förordar sålunda, dels att förmånsrätten till dagpenning

eller annan avlöning, varom här är fråga, fastställes att gälla lånefordran,

motsvarande tre månaders arbete, vilken avlöning förfallit till betalning

under det sista året före början av konkursen, dels att, om lånefordran å förfallodagen

varit tvistig eller eljest till beloppet ej bestämd, preklusionstiden

skall räknas från det sagda hinder för fordrans utfående undanröjts.

Enligt kollega förmenande skulle genom här ovan föreslagna ändringar

icke fast anställda arbetares berättigade anspråk bliva tillgodosedda, utan att

härigenom andra befogade intressen trädas för nära. En direkt utsträckning

av den tidrymd, för vilken lön skulle utgå med förmånsrätt, synes däremot,

utan att i realiteten vara av verklig betydelse för arbetare utan fast anställning,

kunna giva anledning till missbruk av sådan art, varpå i flera av de in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

11

komna yttrandena anföras exempel. Med hänsyn härtill anser sig kollegium

böra avstyrka en sådan utsträckning.»

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Älvshor g s, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län hava

förordat den ifrågasatta lagändringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att, därest en allmän

erfarenhet visat behov av den ifrågasatta lagändringen, man icke borde gå

längre än att ifrågavarande förmånsrätt utsträcktes att gälla de senaste sex

månadernas avlöning. För en utsträckning av tiden till sex månader hava

även länsstyrelserna i Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län uttalat

sig.

Den ifrågasatta lagändringen har avstyrkts av överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Kalmar, Blekinge och Hallands län. Länsstyrelserna i Kronobergs

och Örebro län hava förklarat sig icke kunna förorda lagändringen

och länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län hava uttalat att de icke

hade anledning tillstyrka densamma.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört att, såvitt länsstyrelsen kunde

finna, något behov av lagstiftning i förevarande avseende icke förelåge.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att den nu stadgade förmånsrätten

måste anses fullt tillräcklig och att det vore stötande, om arbetares förmånsrätt

gåves på bekostnad av hantverkare och andra, vilka i följd av mera eller

mindre tillfälliga omständigheter vore att anse som ett slags entreprenörer

eller leverantörer och vilkas oguldna fordran således icke gällde avlöning,

ehuru den i själva verket grundade sig på utfört arbete av entreprenörenleverantören

själv eller hos honom anställda arbetare.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har instämt i ett av styrelsen för Nyköpings

sparbank avgivet yttrande, däri uttalats, att hur behjärtansvärt syftet

med den ifrågasatta lagändringen än kunde vara, det dock vid omarbetning av

17 kap. 4 § handelsbalken måste tillses, att icke förmånsrätter medgåves till

skada för berättigade anspråk på fastighetskreditens säkerhet. I sådant

syfte syntes måhända böra övervägas, huruvida icke förmånsrätten för arbetslöner,

i den mån densamma gjordes gällande framför inteckning i fast egendom,

borde begränsas till sådan fastighet, vid vilken arbetet utförts.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att det vore av vikt, att förtroendet

till inteckningsinstitutet icke rubbades, och att man borde förfara med

stor försiktighet vid eventuell ändring av ifrågavarande förmånsrättsbestämmelser.

Skulle en utsträckning av förmånsrätten äga rum, kunde det ifrågasättas,

om den ej borde begränsas till konkursgäldenärens lösa egendom eller till

fastighet, varå arbete utförts.

I vissa av de nu nämnda, av länsstyrelserna avgivna yttrandena, som gå i

tillstyrkande riktning, har berörts dels behovet av den ifrågasatta lagändringen

dels rättvisan och billigheten av lagändringen dels önskvärdheten av likartade

bestämmelser i förevarande hänseende för betjänter och tjänstehjon samt andra

arbetare.

Länsstyre

serna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län, som infordrat yttranden från

magistraterna i Södertälje och Norrtälje samt från landsfiskalerna i länet, anfört,

att länsstyrelsen väl ansåge lagändringen vara av ganska ringa praktisk

betydelse, då den kategori av löntagare, som här åsyftades, endast i mycket

sällsynta undantagsfall torde hava avlöning innestående för längre tid än tre

månader, men då, efter vad det syntes, sådant understundom kunde inträffa,

torde det vara med billighet överensstämmande att dessa löntagare i förmånsrättshänseende

likställdes med betjänter och tjänstehjon. Såsom ett ytterligare

skäl för lagändringen skulle kunna åberopas, att det mången gång syntes i

tolkningshänseende möta svårighet att avgöra, till vilken av de båda grupperna

av förmånsberättigade en viss löntagare vore att hänföra.

Länsstyrelsen i Öst er (lätt an ds län har med hänsyn till dels den tendens till

utsträckt tillämpning av den i lagrummet förekommande kategorien betjänter,

som syntes vara rådande i rättspraxis, dels ock önskvärdheten av likartad bestämmelse

för alla former av arbetsanställning funnit lagändringen lämplig.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som inhämtat yttranden från landsfiskalerna

i länet, har i sitt yttrande erinrat, att då lagstadgandet om betjänters och

tjänstehjons förmånsrätt tillkom, flertalet arbetare torde hava varit att hänföra

till betjänter och tjänstehjon, medan numera övervägande antalet arbetare, även

sådana med stadigvarande anställning, icke torde kunna hänföras till nämnda

klass av arbetare. Alldeles oavsett berörda omgestaltning av förhållandena

och även om det finge antagas, att andra arbetare än botjänte och tjänstehjon

mindre ofta hade dagspenning eller avlöning innestående för längre tid än tre

månader efter förfallodagen, syntes dock, där så funnes vara förhållandet, i allt

fall billigheten kräva, att den betjänte och tjänstehjon medgivna förmånsrätten

utsträcktes att gälla även andra arbetare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har hänvisat till det förut berörda yttrandet

av handelskammaren i Gävle ävensom till ett av Gävleborgs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott avgivet yttrande, i vilket förvaltningsutskottet

anfört bl. a., att stadgandet om förmånsrätt för betjänters och legohjons lön haft

stor betydelse för tryggande av dessas rättigheter i förevarande hänseende.

Med hänsyn till numera gängse avtals- och anställningsformer för arbetare

vore en förändring av de lagbestämmelser, som reglerade arbetares rättighet

att utfå fordran vid arbetsgivares konkurs, påkallad. Då för närvarande arbetarnas

anställningsförhållanden i mycket vidsträckt grad icke alls vore

grundade på årsavtal och årslön utan på anställning för månad eller kortare

tid mot månads- eller daglön, ehuru oftast prakliskt taget vederbörande fullgjorde

tjänsten såsom tjänstehjon, så syntes gällande bestämmelser under nuvarande

förhållanden svårligen kunna tillämpas på ett tillfredsställande sätt.

Angående tidslängden av en utsträckt förmånsrätt ansåge förvaltningsutskottet,

att denna ur praktisk synpunkt med avseende på arbetares rättssäkerhet

ägde ringa betydelse, då det numera vore högst ovanligt, att en arbetare, vare

sig mera fast eller tillfälligt anställd, läte avlöningen innestå hos arbetsgivaren

så lång tid som tre månader. Förvaltningsutskottet uttalade sig för att lagändringen

borde gå i sådan riktning, att likhet stadgades och att sålunda

arbetares anställningsförhållanden icke skulle utöva inflytande på denna förmånsrätt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som infordrat yttranden från magistraterna

och landsfiskalerna i länet, har ansett sig böra vitsorda behovet av lagändringen

och har uttalat, att den syntes bliva av särskild betydelse för skogsarbetarna.

Enligt vad länsstyrelsen hade sig bekant, hade det nämligen i ett

flertal fall inträffat att timmerkörare. som haft fordran å forlön för framforslat

virke innestående för längre tid än tre månader, till följd av arbetsgivarens

inträffade konkurs saknat möjlighet att erhålla betalning för sin

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

13

fordran, vilket jämväl återverkat pa vederbörande huggares möjlighet att

erhålla likvid för sitt arbete. Mot lagändringens lämplighet vore intet att

erinra.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som infordrat yttranden från magistraten i

Östersund och landsfiskalerna i länet, har uttalat, att sådana förhållandena

numera vore med avseende å tjänares och arbetares anställning någon åtskillnad

emellan dem i fråga om förmånsrätten icke borde göras. Länsstyrelsen

ansage eu utsträckning av tiden för arbetares förmånsrätt till likhet med vad

som gäller för tjänstehjon och betjänter böra ske.

Aven länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat sig för lika förmånsrätt

för alla kategorier av arbetare, oavsett huruvida de vore lagstadda eller hade

endast tillfällig anställning. Behov av lagändringen hade, enligt vad länsstyrelsen

hade sig bekant, icke hittills visat sig särskilt trängande. Fall

torde emellertid förekomma, då en ökad förmånsrättstid för ifrågavarande

kategori av arbetare måste anses skälig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som infordrat yttranden från magistrater,

stadsstyrelser och landsfiskaler i länet, har ansett, att något bärande skäl för

skillnad i lörmansrättshänseende mellan betjänter och tjänstehjon å ena samt

andra, arbetare a andra sidan numera näppeligen kunde åberopas. Inom näringslivets

Bestå grenar torde väl numera arbetarnas avlöningsförhållanden

vara sa ordnade att avlöning för längre tid än tre månader sällan eller aldrig

mnestode ogulden. Undantag gåves dock. Sålunda vore det inom skogshantermgen,

vid avverkmngar och flottningsarbeten. ingalunda ovanligt att

sluthkviden för de under säsongen utförda arbetena ägde rum först flera månader

etter arbetets slutförande. I följd härav hade det ock inom dessa nänngsgrenar

inträffat, att arbetare till följd av arbetsgivarens obestånd gått

miste om större eller mindre del av sm avlöning.

I flora av de av .länsstyrelserna avgivna yttrandena, som innebära ett förordande

av lagändringen, vidröres, utom de synpunkter, som framhållits i de

yttranden, för vilka nyss redogjorts, även den inverkan, ändringen skulle kunna

medföra med avseende å Övriga fordringsägares, särskilt inteckningshavares

rätt; så i yttrandena av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs,

Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län.

• länsstyrelsen * Göteborgs och Bohus län, som i ärendet hört stadsstyrelsen

i Molnda , magistraterna i länets övriga städer samt landsfiskalerna har anfort,

att länsstyrelsen icke ville förneka, att viss billighet skulle kunna anses

tala ior, att de olika slagen av arbetare jämställdes i fråga om tiden för förmånsrätts

åtnjutande. Emellertid vore alt märka, att avlöningar till vanliga

arbetare numera i regel utginge för vecka, någon gång för månad Vid sådant

förhållande syntes något bestämt behov icke föreligga att i förmånsrättshanseende

helt jämställa sådana arbetare med lagstadda tjänare och med

dem likaberättigade arbetare, vilkas avlöningar mera allmänt innestode under

längre tid. Detta uteslöte givetvis icke att en utsträckning av den nu gällande

tiden av tre månader för dessa arbetare kunde vara befogad. Endast

i något enstaka undantagsfall hade emellertid arbetare enligt vad erfarenheten

i“.0mr.. vid *landen blivit lidande på grund av den inskränkta tiden

lor iormansratten. Skulle en utsträckning av tiden ske, syntes i varje fall

försiktigheten bjuda, att man framginge med varsamhet. Förmånsrätt varom

nu vore fråga utginge nämligen jämväl ur fast egendom, och utsträckning av

lönnansråttsti den kunde sålunda komma att inverka på inteckningshavares

ratt. Um också den utsträckta förmånsrättstiden icke i någon vidare mån

körnare att tagas i anspråk, syntes dess blotta tillvaro dock kunna komma att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 52-

medföra en ogynnsam inverkan på fastighetskrediten. Länsstyrelsen, ansagc

följaktligen, att, därest en allmän erfarenhet visat behov av den ifrågasätta

lagändringen, man icke borde gå längre än att ifrågavarande förmånsrätt utsträcktes

att gälla de senaste sex månadernas avlöning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har, under erinran att enligt domstolspraxis

med betjänter och tjänstehjon i förevarande avseende likställts mera last anställda

fabriks- och hant.verksarbetare, anfört, att utvecklingen emellertid gatt

i riktning av kortvariga arbetsavtal. Härigenom både skett en inskränkning i

arbetarnas förmånsrätt att i konkurs utfå sin avlöning. Skulle därtor genom

lagändring förmånsrätten utsträckas att gälla samma tid för de kortvariga

som för de långvariga avtalen, hade därigenom endast återställts ett tidigare

förhållande, och övriga fordringsägare skulle i vanliga fall ej komma i sämre

ställning än den de förr intogo. Visserligen torde for flertalet industriarbetare

och andra, för vilka kortvariga avtal sedan länge vant i bruk den föreslagna

reformen bliva av föga praktisk betydelse men,å andra sidan också

så vitt anginge sådana arbetares fordringar för innestående lön väcka foga

betänklighet med hänsyn till Övriga fordringsägares rätt, då väl sällan torde

förekomma, att i dylika fall lön innestode för längre hd än tre, manader.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som infordrat yttranden från landsfiskaler

na i länet, har anfört, att länsstyrelsen hölle före. att den nu ^bestamda tiden

skäligen borde utsträckas. Väl syntes man i allmänhet fa utgå tran att dylik

fordran betalades före den tid av tre månader, för vilken förmånsrätt nu kunde

göras gällande. Enligt vad åtskilliga landsfiskaler betygat, syntes det dock inträffa,

att vid en arbetsgivares konkurs andra arbetare an de som för sin lön

tillförsäkrats en vidare förmånsrätt, tillskyndades förlust till följd darav att

de käft avlöning hos arbetsgivaren innestående för längre tid an angivna tre

månader. En lagändring till beredande av större trygghet för utfående av

sådan avlöning syntes för den skull, vara av behovet påkallad. Med hänsyn

jämväl till andra fordringsägares intressen borde förmånsrätten icke avse

avlöning för längre tid än sex månader efter förfallodagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har. under hänvisning till yttranden som

infordrats från magistraterna och landsfiskalerna i län et, „ anfört, att av dessa

otvetydigt framginge, att gällande bestämmelse om förmånsrätt för den iorclran

å dagspenning eller avlöning, som tillkomma annan arbetare an betjänter

och tjänstehjon, långt ifrån vore ägnad att skydda arbetarna i deras ratt åt

av arbetsgivarna utfå innestående avlöning. Av landsfiskalernas yttranden

framginge. att det ej så sällan hände, att arbetarna, oaktat från deras små

allt åtgjorts, som kunnat göras för att de hos arbetsgivaren skulle utfå sina

lönefordringar, ändock gått helt miste om sina innestående avlöningar uppenbarligen

huvudsakligen enär den i lagen stadgade tiden av tre manader offer

förfallodagen, inom vilken lönefordnngen skulle goras gällande, vore för kolt.

På sätt magistraten i Köping anfört, kunde nu sadana fall

att till exempel i en fabriksägares konkurs, dar tillgå,ngarna huvudsakligen

utgjorts av fastigheter, en större arbetarestams innestående lonefordran uppgått

till sådant belopp, att sedan densamma utgått med förmånsrätt och till

större delen måst uttagas ur fastigheterna, i dessa faststallda inteckningar, so

under vanliga förhållanden varit fullt betryggande, blivit sa forsamrade, att

innehavarna av desamma fått vidkännas avsevarda förluster. uppen
barligen

mycket sällan förekommande fall syntes emellertid ej hora fa sta hind

rande i vägen för en lagändring arbetarna till gagn i antydd riktning. Kravet

på beredandet av en ökad trygghet för nu ifrågavarande arbetare i fråga om

deras rätt att utfå oguldna lönebelopp syntes lanstyrelsen vara oavvisligt och

hemställde länsstyrelsen att tiden för förmånsrätten matte utsträckas till åtminstone

sex månader efter förfallodagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som infordrat yttranden från samtliga

utmätningsman och magistrater i länet, har anfört, att det visserligen mera

sällan inträffade, att arbetare, varom här vore fråga, hade avlöning innestående

för längre tid än tre månader men att likväl de få fall. som funnes motiverade

en utsträckning av tiden för att skydda löntagaren. Emellertid'' måste

härvid för fastighetskreditens skull synpunkten om faran av s. k. tysta förmånsrätter

noga beaktas. Meningen vore ju, att det skulle vara möjligt för

en inteckningshayare att på grund av uppgifterna i gravations- och taxerinc-sbevis

kunna bedöma sm fordrans säkerhet. Denna möjlighet äventyrades

ledan nu med nuvarande bestämmelser och skulle göra det ännu mera därest

tiden lör tyst förmånsrätts giltighet i avsevärdare grad utsträcktes. Vid

vissa slag av arbeten syntes förekomma, att viss del av avlöningen innehölles

tills arbetet i sin helhet vore slutfört. Så torde vara fallet vid flottningsarbeten

som sträckte sig över en tid av 5 ä 6 månader. Även inom byggnadsfacket

torde liknande förhallanden förekomma. En utsträckning av tiden

®ex mana(fer syntes därför enligt länsstyrelsens mening kunna

llragasättas såsom lämplig.

.1 ett Par av de av länsstyrelserna avgivna yttrandena åberopas allenast att

något behov av den ifrågasatta lagändringen icke syntes föreligga.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län i sitt yttrande anfört, att någon

olägenhet, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, icke uppkommit av nu gällande

bestämmelse. I ett eller annat företag hade dock arbetare frivilligt insatt viss

del av avlonmgen, men denna form för innestående avlöning borde icke skyddas

med lormansrätt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har andragit, att inom länet, där jordbruksnan

ngen vore aen dominerande, någon önskan eller något behov av den ifrågasätta

utsträckningen, såvitt länsstyrelsen vore känt. icke yppats. Avlöningen

inom berörda näring vore till huvudsaklig del byggd på naturaförmåner och

1 ,Jemförelsevis ringa del på kontantavlöning. I sakens natur läge då, att

avlöningsförmåner endast i undantagsfall innestode för någon nämnvärd’ tid,

sådan sa långt som för tre månader, och kontantlön till i allmänhet obetydligt

belopp. I den man tjänsteställningen icke berättigade till förmånsrätt för den

ängre tiden, syntes redan lagstadgad förmånsrätt få anses vara betryggande.

I flera av de yttranden, som ga i avstyrkande riktning, åberopas i allmänhet,

att något verkligt behov av lagändringen icke förelåge, samt att lagändringen

skulle bliva till skada och förfång för andra fordringsägare, särskilt intecknmgshavare,

och att ändringen sålunda komme att menligt inverka å fasti

ghetskrediten.

Stunda har öperståthållarämbetet anfört, att goda skäl tydligen kunde anföras

både tor och emot lagändringen. För ändringen kunde åberopas att få torde

vara närmare att ur en konkursmassas tillgångar utfå sina fordringar än de.

som nedlagt sitt arbete på frambringande av en del utav desamma och som av

borgenärerna kanske hade den minsta ekonomiska möjligheten att bära eu förlust

Mot ändringen däremot talade det förhållandet, att man måste vara ytterst

varsam med att ytterligare öka de tysta förmånsrätternas antal. Måste

en langivare, som erbjödes säkerhet av en inteckning vare sig i fastighet eller

i företag, taga hänsyn till att före hans fordran skulle utgå avlöningsfordringen

till en stor arbetarepersonal för kanske ett helt år, så komme han säkerligen

att betänka sig två gånger, och än värre skulle det vara om en person som

meddelat lanet utan att hava tagit dessa förhållanden i beaktande, sedermera

skulle komma att bliva utsatt för en förlust, som han icke trott sig hava anled
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj :ts proposition nr 52.

ning att befara. Vår inteckningskredit vore något som yi måste vårda, och värjo

rubbande av densamma vore av ondo. Öyerstathallarambetet ställde sig därför

av princip avrådande mot varje steg i sådan riktning. Ämbetet uttala

vidare, att det väl torde höra till sällsyntheterna att en arbetare läte en dagspenning

eller avlöning stå inne hos arbetsgivaren längre an tre manader etter

förfallodagen. Under sådana förhållanden skulle kunna sagas att det icke

gjorde så mycket, om man hade den ifrågasätta bestämmelsen för de ja fall,

då den skulle behövas, men endast möjligheten av en sådan förmånsrätt vore

farlig för krediten och skulle säkerligen därför vara skadlig icke endast for

arbetsgivaren, som behövde den, utan även för arbetaren, som dr oge nytta av

det arbetstillfälle, som arbetsgivaren till följd av denna kredit kunde lämna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som infordrat yttrande från konkursdomaren

i Växjö och landsfiskalerna i länet, har anfört, att lansstyrelsen icke yore

övertygad om behovet av lagändringen. Vid sadant förhållande och da skalig

hänsyn till andra fordringsägare i arbetsgivares konkurs syntes krava största

varsamhet, då fråga vore att bereda vissa borgenärer en framför andra gynnad

ställning, ansåge sig länsstyrelsen icke kunna förorda den ifrågasätta g

ändringen. I huvudsak enahanda synpunkter liava framförts i 5 ttranden av

länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Hallands och Örebro lan. Länsstyrelsen

i Hallands län har tillika hemställt att, om lagändring 1 angiven riktning komme

att företagas, dessförinnan utredning matte verkställas 1 vad man en pro

centuell begränsning av förmånsrätten kunde finnas nödvändig. I yttrandena a

länsstyrelserna i Hallands och Örebro län hava även andragits ett par exempel

påTatt inteckningshavares rätt blivit lidande till följd av arb,etrIbet''

fordringar med förmånsrätt utgått ur köpeskillingen for intecknad fast g

I yttrandena från länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings lan har,

såsom av den föregående redogörelsen framgår, i huvudsak endast framhalhts

faran för fastighetskrediten. Länsstyrelsen i Södermanlands län har 1 ärendet

införskaffat yttranden från domhavandena i Nyköpings domsaga och Livgedingets

domsaga, de sex rådhusrätterna i länet, stadsstyrelsen 1 Katrineholm

tolv av landsfiskalerna i länet, Mälareprovinsernas hypoteksförening, Sodermanlands

Enskilda Bank samt styrelsen för Nyköpings sparbank och åtta

andra sparbanker i länet. Länsstyrelsen i Jönköpings län bär bifogat yttranden

från Smålands och Ölands sparbanksförening samt landsfogden och

landsfiskalerna i länet.

I ett par yttranden har såsom skäl mot lagändringen 1 huvudsak endast

anförts, att andra borgenärers berättigade anspråk genom lagandrmgen kunde

bliva tillbakasätta.

Utom länsstyrelsen i Uppsala län, som hört landsfogden i länet ävensom magistraten

i Uppsala, har i denna riktning uttalat sig länsstyrelsen1 Blekinge lan

som framhållit, att hänsyn till företagares kredit och andra fordringsägares

anspråk krävde stor försiktighet vid utsträckning av formansratterna Med fast

avseende dels å den vidsträckta tolkning, som uttrycket betjänter och tjanste

hjon’ enligt länge tillämpad rättspraxis erhållit och enligt vilken till anna

arbetare''allenast räknats den, vars. arbetsanställning vant av blott mycket

tillfällig och löslig art, dels å svårigheten att motivera varför en dylik arbetare

skulle hava bättre rätt till betalning ur den gäldbundnes egendom an

t. ex. en arbetare, som för leverans fullgjort ett arbete a beting, funne länsstyrelsen

tillräckliga skäl ej föreligga för tidens utsträckande utöver de nu lagstadgade

tre månaderna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

17

De yttranden, vilka av länsstyrelserna, såsom av det föregående framgår, införskaffats,

innehålla uttalanden såvål för som emot den ifrågasatta lagändringen.

Tillstyrkande hava uttalat sig sex magistrater, tre stadsstyrelser och

en stadsfogde, en domhavande, en landsfogde och omkring etthundrasjuttio

landsfiskaler, medan i avstyrkande riktning uttalat sig fyra rådhusrätter,

elva magistrater, tre stadsstyrelser, en domhavande, en konkursdomare, en

landsfogde och ett sextiotal landsfiskaler ävensom de hörda bankföretagen.

I de yttranden, som ga i tillstyrkande riktning, har i allmänhet framhållits

såsom rättvist och billigt, att tiden för förmånsrätten beträffande här ifrågavarande

arbetares lönefordran utsträckes. I många yttranden har därjämte

behovet av en lagändring framhållits, därvid särskilt åtskilliga av landsfiskalerna

anlört en hel del fall, då arbetare till följd av tremånadersbegränsningen

förlorat till större eller mindre del sin i arbetsgivares konkurs bevakade arbetslön.

Sålunda har landsfiskalen i Tumba distrikt anfört, att det i några fall i koncurser,

med vilka han haft att taga befattning, hänt att arbetares avlöning icke

utgått pa grund av den korta tiden av tre månader för förmånsrätten. Landsfiskalen

i Eksjo distrikt har i ett utdelningsförslag av år 1909 i ett bruksbolags

konkurs pavisat 39 fall, da arbetarna för sina lönefordringar måst in o-å såcom

oprioriterade till a,vsevärda belopp. Landsfiskalen i Nye distrikt har uppgivit

att under senaste tiden i distriktet förekommit minst fyra fall, då arbetare “konkurs

icke utfått sill lön. Landsfiskalen i Osby distrikt har anfört, att han vid

konkurser inom clistriktet beträffande mindre industrier vid flera tillfällen kunnat

konstatera, att tillfälliga arbetare icke erhållit förmånsrätt för sina fordringar.

Landsfiskalen t Arvika distrikt har anfört, att det vid konkurser där på orten

vid liera tillfällen inträffat, att arbetare, särskilt inom jordbruket haft lön

Afstående längre än tre månader. Landsfiskalen i Gillbergs distrikt har aniort

att ! synnerhet under de senaste åren, då flera större''fabriker och industriella

foretag inom distriktet måst avträda sina tillgångar till konkurs, det

visat sig, att arbetare fatt vidkännas förluster genom att hopsparade arbetsförtjänster

delvis icke utbekomma. Landsfiskalen i Årjänqs distrikt har uppgivit

att i ett flertal konkurser, i vilka han varit förvaltare, fall förekommit,

att arbetare vid konkurs haft lönefordran innestående för längre tid men hade

borgenärer och förvaltare ofta medgivit förmånsrätt för längre tid än tre månader.

Landsfiskalen i Sala distrikt har uppgivit, att han såsom konkursförvaltare

och rättens ombudsman i ett rätt stort antal konkurser erfarit, hurusom

arbetare vid flera tillfallen gatt miste om förmånsrätt för ogulden avlöning på

gruna av tremanadersbestämmelsen. Så t. ex. blev för några år sedan en där

pa orten bosatt trävaruhandlande försatt i konkurs, därvid många arbetare av

nyssnämnda anledning förlorade större eller mindre delen av sin lönefordran

Landsfiskalen i Malungs distrikt har anfört, att under den s. k. kristiden man

dar ! orten tick rik erfarenhet beträffande behovet av en ändring till de mera tilltaJiiga

arbetarnas förmån, särskilt inom skogsarbetarefacket. Inom nämnda distrikt

tunnes nämligen ett stort antal enskilda skogsavverkare, vilka under kristiden

inställde betalningarna, försattes i konkurs eller erbjödo ackord vanligen

rörande sig om 5—10 procent. I de allra flesta fall utbetalade dessä enskilda

skogshandlare slutlikviden till sina arbetare först sedan de själva erhållit slutuppgörelse

med sina köpare, och denna slutuppgörelse kunde komma att drao-a ut

manader efter sedan arbetet i skogarna slutförts, måhända ibland ända bortåt

ett ar, till förfång för arbetare vid en eventuell betalningsinställelse hos arbetsgivaren.

Landsfiskalen i Orsa distrikt har uttalat, att enligt de erfarenheter,

Bihang till riksdagens protokoll lDaG. 1 sand. Ji3 höft. (Nr 52.) 2

Av länsstyrelserna

införskaffade

yttranden

.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Landsorga
nisationen.

som där på orten vunnits, det syntes rent av nödvändigt att vidtaga en lagändring

i angiven riktning. Landsfiskalen i Björna distrikt har anfört, att med

gällande bestämmelser skogsavverkaren löpte risk att förlora större delen av

sin hos arbetsgivaren innestående avlöning, därest denne råkade i konkurs. Så

hade inträffat i många fall där i trakten, och landsfiskalen kände fall, där tusentals

kronor på så sätt gått förlorade för en enda familjeförsörjare, som till

huvudsaklig del haft sitt arbete att lita till för sin egen och sin familjs utkomst.

Landsfiskalen i Gällivare distrikt har anfört, att i konkurser, som på

senare tid inträffat därstädes, arbetare gått förlustiga så gott som hela sitt tillgodohavande

på grund av tidsbegränsningen för förmånsrätten. Fall, då arbetare

i konkurs gått förlustig lönefordran, hava åberopats även i yttranden av

magistraterna i Köping och Luleå. Domhavanden i Nyköpings domsaga har

anfört, att de under senaste tio år inom domsagan handlagda konkurserna gåve

vid handen, att en lagändring i den i remisskrivelsen antydda riktning kunde

sägas vara såväl lämplig som behövlig.

I flera andra yttranden har mera allmänt anförts, att det i arbetsgivares konkurs

inträffat, att arbetares lönefordran icke till fullo utgått.

I fråga om tiden för förmånsrättens beräknande har i åtskilliga yttranden

föreslagits, att annan arbetare skulle likställas med betjänter och tjänstehjon

och tiden alltså utsträckas till ett år, medan i en del yttranden en tid av sex

månader ansetts tillräcklig. I tre yttranden har uttalats, att den utsträckta

förmånsrätten borde i fast egendom gälla efter inteckningshavares rätt.

I ett sextiotal av nu ifrågavarande yttranden, som gå i avstyrkande riktning,

har såsom skäl härför endast anförts, att något verkligt behov av den ifrågasatta

lagändringen ej förelåge, då det endast mera sällan inträffade, att arbetare

hade lön innestående för längre tid än tre månader. I omkring femton

yttranden har framhållits dels att något egentligt behov av lagändringen ej

förelåge dels att en utsträckning av förmånsrätten för ifrågavarande löntagare

i vissa fall kunde tänkas medföra skada för andra borgenärer. I övriga avstyrkande

yttranden har i vissa fall framhållits, att en utsträckning av förmånsrättsrätten

skulle vara till skada för fastighetskrediten, och i några fall, att

förmånsrätten för betjänters och tjänstehjons lön borde inskränkas, så att den

bleve lika med den för annan arbetares avlöning nu gällande.

Landsorganisationen i Sverige har genom Landssekretariatet inkommit med

yttrande, däri till en början uppgives, att yttranden infordrats från förbundsstyrelserna.

Några av dessa hade svarat, att det ej inträffat något fall inom

deras verksamhetsområde, då tidsbestämmelsen tre månader varit för kort

för att bevaka arbetares innestående lön. Andra förbundsstyrelser hade däremot

ansett det önskvärt, att tidsbestämningen helt borttoges eller väsentligt

förlängdes.

Enligt i landssekretariatets yttrande intagen redogörelse för yttranden,

som inkommit från styrelserna för Byggnadsträarbetareförbundet, Murareförbundet,

Elektriska Arbetareförbundet. Hatt- och Pälsindustriarbctareförbundet,

Metallindustriarbetareförbundet och Transportarbetareförbundet hade

dessa styrelser uttalat sig för en lagändring i syfte att arbetares innestående

lön i händelse av arbetsgivarens konkurs tryggades åt arbetaren. Styrelsen

för Byggnadsträarbetareförbundet påpekar, att genom utredningar och för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

19

handlingar tremånaderstiden lätt kunde gå förbi, innan konkurs inträffade.

Inom Murareförbundet hade, påpekar dess styrelse, vid upprepade tillfällen

förekommit, att liera av förbundets medlemmar vid arbetsgivares konkurs

icke erhållit sitt hela tillgodohavande på grund av att fordran varit mer än

tre månader gammal. Styrelsen för Elektriska Arbetareförbundet påpekar, att

det förekomma, att en eller flera arbetare gemensamt utförde större ackordsarbeten,

vilkas färdigställande kunde kräva omkring ett års tid, varför den

nuvarande tidsbegränsningen av tre månader kunde vara för kort. Styrelsen

för Hatt- och Pälsindustriarbetareför bundet påpekar, hurusom vissa procent

av avlöningen, som innestode hos arbetsgivaren för att denne skulle utbetala

hela veckolönen även de veckor, då till följd av helgdag eller av annan orsak

ledighet inträffade, enligt nu gällande lag riskerades i händelse av arbetsgivares

konkurs. Styrelsen för Metallindustriarbetareförbundet påpekar, att

under senaste depressionstid inträffat, att företag, som kommit på obestånd,

likväl sökt hålla driften i gång under flera månader utan att kunna utbetala

mera än en mindre del av arbetarnas löner. Styrelsen för Transportarbetareförbundet

erinrar om lön, vilken arbetare, som förmåtts till kompanjonskap,

helt eller delvis för rätt långa tider låter innestå hos kompanjonen — den

egentlige arbetsgivaren.

Landssekretariatet har hemställt att vid revision av handelsbalken måtte göras

sådana ändringar, att arbetare alltid komme att äga förmånsrätt till utfående

av innestående lön vid arbetsgivares konkurs.

Slutligen har Svenska sparbanksföreningen inkommit med ett yttrande, däri Svenska spar
anförts,

bl. a.: banksfer
enmgen
Erfarenheten

hade givit vid handen, att redan med nu gällande lagbestämmelser

intockningshavares rätt till betalning ur fastigheten blivit i åtskilliga

fall begränsad eller omintetgjord till följd av att fordringar med förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 § handelsbalken uttagits ur fastigheten, i det att

mången gång i en konkurs ej funnes annan nämnvärd tillgång än fastighet.

Vilken menlig inverkan nämnda förhållanden medförde för fastighetskrediten,

torde vara lätt att inse. I synnerhet för sparbankerna, som ju huvudsakligen

till förvaltning mottoge medel från småfolket och vore skyldiga att utlåna

dem allenast mot fullgod säkerhet, kunde det bliva nödvändigt att för undvikande

av förluster i hög grad begränsa utlåningen för främjande av byggnadsverksamhet,

samt att överhuvud framgå med största försiktighet vid belåning

av fastighetsinteckningar. I den mån sådan begränsning av långivningen

riktade sig mot belåning av fastigheter, avsedda till egna hem, skulle

ur social synpunkt näppeligen önskvärda verkningar inträda.

Även om man hade visshet om, att den person.-som vid belåningstillfället

ägde fastigheten, icke häftade eller komme att häfta i nämnvärd omfattning

för skuld, för vilken förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken ägde rum,

kunde ju fastigheten när som helst byta ägare och övergå till en annan per

son, som sysselsatte ett större antal arbetare och betjänte. Dessa erhölle då

förmånsrätt _ ur fastigheten framför inteckningshavaren, oavsett att deras

fordringar tillkommit senare än inteckningshavarens och måhända även innan

deras arbetsgivare blev ägare av fastigheten.

De försämrade förhållandena hade huvudsakligen tillkommit under senare

tider i samband med industrins utveckling och arbetets fortgående industrialisering.

Ty dessförinnan voro de enligt 17 kap. 4 § handelsbalken förmånsberättigade

borgenärerna i en konkurs få till antalet, och deras fordringsbelopp

kunde något så när till beloppet beräknas. Nu vore däremot förhållandet

ofta motsatt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Det syntes föreningen med hänsyn till fastighetskrediten vara riktigare, att

betjänters och tjänstehjons förmånsrätt, eller åtminstone betjänters, reducerades

till likhet med den för arbetare nu bestående, än att ändring i nu ifrågasatt

riktning genomfördes. Föreningen ville i varje fall bestämt avråda

från att ifrågasatt utsträckning av arbetares förmånsrätt genomfördes utan

att samtidigt sådana lagändringar vidtoges, att förmånsrätterna enligt 17

kap. 4 § handelsbalken icke i större grad än hittills inkräktade å inteckningshavares

rätt. Måhända kunde i lagen införas bestämmelse därom, att betjänter,

tjänstehjon och andra arbetare icke skulle vara berättigade till betalning

ur andra fastigheter än sådana, vid vilka de utfört sitt arbete. Skulle dylika

ändringar anses icke böra ske, syntes böra övervägas lämpligheten av bestämmelse

därom, att förmånsrätt enligt ifrågavarande lagrum ej finge göras

gällande i annan fastighet utöver viss del, exempelvis 5 å 10 procent av

fastighetens taxeringsvärde. Kreditgivare bleve därigenom i tillfälle att exakt

beräkna den högsta gränsen för förmånsrättens inverkan på lånerisken.

Av den nu lämnade redogörelsen för de i detta ärende avgivna yttrandena

har framgått, att skilda meningar yppats i fråga om behovet och lämpligheten

av en lagändring i det syfte, som angivits i min remisskrivelse den 22 april

detta år. Sålunda har från åtskilliga håll gjorts gällande, att en dylik lagändring

icke skulle bliva av någon större praktisk betydelse, i det att den nuvarande

bestämmelsen vore tillfyllest för att trygga här avsedda arbetares iönefordringar

i arbetsgivares konkurs. Till stöd för denna uppfattning har

väsentligen åberopats, att med de avlöningssystem, som numera allmänneligen

tillämpas inom näringslivet, det endast mera undantagsvis kommer att inträffa,

att arbetares intjänta avlöning innestår bos arbetsgivaren för längre tid än

tre månader. I detta hänseende har framhållits, att avlöning i regel utbetalas

vecko- eller månadsvis eller var fjortonde dag och att en dylik ordning näppeligen

kan frångås i någon mera avsevärd utsträckning, då därigenom arbetarna

skulle bliva ur stånd att fylla de oundgängliga levnadsbehoven. Å andra sidan

bar i flera yttranden vitsordats, att de fall ingalunda äro enastående eller

sällsynta, då arbetare till följd av den gällande tidsbegränsningen med avseende

å förmånsrätten gått förlustig innestående arbetsförtjänst, stundom till

icke obetydliga belopp. Särskilt har i fråga om vissa kategorier av arbetare,

såsom skogs- och flottningsarbetare samt i allmänhet ackordsarbetare, erinrats,

att arbetslön i regel icke utbetalas inom de korta tidsfrister, som nyss berörts,

utan ofta kan vara ogulden för längre tid än tre månader.

För min del har jag av den föreliggande utredningen funnit ådagalagt, att

ett obestridligt behov av en lagändring i angivet syfte måste anses vara för

handen. I väsentliga avseenden kan jag härvid inskränka mig till att hänvisa

till de yttranden, i vilka samma uppfattning kommit till uttryck. Visserligen

torde i det övervägande antalet fall den nu gällande förmånsrätten täcka

ifrågavarande arbetares löneanspråk i arbetsgivares konkurs. Men de fall, i

vilka förmånsrättens begränsning till avlöning för tre månader lett till förlust

för arbetare, synas dock vara av den betydelse, att spörsmålet om en lagstiftningsåtgärd

till förebyggande av ett dylikt missförhållande icke kan undanskjutas.

I detta avseende föreligga så många på praktisk erfarenhet grundade

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

21

uttalanden, att tvekan knappast kan råda om att den nuvarande bestämmelsen

icke bereder erforderligt rättsskydd för hela den grupp av konkursborgenärer,

om vilken här är fråga. Särskilt beaktansvärt är, att av landsfiskalerna, vilka

synnerligen ofta anlitas för utredning av konkurser, de flesta tillstyrkt en

lagändring och att de därvid kunnat hänvisa till av dem kända fall, då den

nuvarande ordningen visat sig otillfredsställande. Att i vissa landsdelar några

mer patagliga olägenheter av ifrågavarande slag icke synas hava försports

lärer icke böra tillmätas en alltför stor betydelse. Olika avlöningsförhållanden

inom särskilda yrken och näringsgrenar öva härvidlag inflytande, och de

arbetsområden, inom vilka behovet av denna lagändring visat sig speciellt

framträdande, hava en ganska utpräglat lokal karaktär. I övrigt synes betydelsen

av lagändringen icke i främsta rummet böra mätas efter antalet av de

fall, i vilka förlust för arbetaren kunnat påvisas. Det kan icke förbises, att i

varje sådant fall förlusten drabbar en borgenär, vars ekonomiska ställning är

helt beroende av hans arbetsinkomst. Och denna är i allmänhet icke större

än att varje avknappning därå måste för honom innebära ett verkligt bekymmer.

Arbetsgivarens obestånd har för arbetaren ofta till följd en mer eller

mindre långvarig arbetslöshet. Så mycket kännbarare träffar då förlusten av

den redan intjänta avlöningen. Vad som kan göras för att i dylika fall

— de må vara flera eller färre — minska de svårigheter, vilka arbetaren oförskyllt

får underkasta sig, måste därför framstå såsom synnerligen behjärtansvärt.

Ett erkännande härav har ock tämligen allmänt kommit till uttryck i de

avgivna yttrandena.

Såsom ett huvudsakligt hinder mot en utvidgning av förmånsrätten för de

arbetare, vilka i detta avseende äro mest ogynnsamt ställda, har åberopats

att därigenom andra borgenärers berättigade intressen skulle kunna trädas för

nära. I synnerhet har därvid, såsom förut vid flera tillfällen i likartat sammanhang,

framhållits hänsyn till fastighetskrediten, å vilken varje än så

varsam utsträckning av de s. k. tysta förmånsrätterna antagits kunna erhålla

en menlig inverkan. För min del har jag icke kunnat undgå att finna de i detta

avseende uttalade farhågorna till väsentlig del ogrundade. Redan enligt gällande

lag utgår arbetares avlöning, då lös egendom ej finnes, med förmånsrätt

ur fast egendom före intecknad fordran, och det övervägande flertalet

fordringar för avlöning hänför sig otvivelaktigt till den nu stadgade tremånaderstiden.

^En utvidgning av förmånsrätten skulle komma att beröra jämförelsevis

få arbetare och torde därför icke kunna antagas i någon avsevärd

man påverka inteckningshavares rätt. Att, såsom ock gjorts gällande, en

dylik lagändring skulle, oavsett den ringa reella betydelsen för inteckningssakerheten,

i och för sig innebära ett störande ingrepp på fastighetskreditens

område, synes utgöra^ invändning, som vilar på alltför obestämd grund för

att kunna tillmätas någon avgörande vikt. Ett stöd för min uppfattning, att

även en ganska avsevärd utvidgning av här ifrågavarande förmånsrätt icke

behöver antagas vara förbunden med vådor av sålunda antytt slag, finner jag

däri, att i det av Kungl. Maj:t år 1891 framlagda förslaget, vilket av högsta

domstolen lämnats utan erinran, tiden för denna förmånsrätts beräknande var

opaginerad Kontrollera mot PDF

i''2

Kungl. Maj :ts proposition nr 52.

bestämd till sex månader, därvid tillika bör märkas, att på grund av det vid

nämnda tid ojämförligt större antalet lagstadda arbetare förmånsrätt för ett

års lön tillkom vida fler personer än nu.

En utvidgning av förmånsrätten i fråga om den kategori av lönarbetare,

vilken lagen i motsats till »betjänter och tjänstehjon» betecknar såsom »annan

arbetare», torde nämligen — såsom ock antytts i vissa yttranden — få anses i

viss mån endast återställa ett av tidsutvecklingen rubbat eller förskjutet förhållande.

Ännu vid tiden för 1891 års lagändring utgjorde de arbetare, vilka såsom

lagstadda enligt legostadgans bestämmelser äro att hänföra till gruppen

»tjänstehjon», en högst betydande del av landets hela arbetarestam. Denna

grupp, som åtnjuter förmånsrätt för ända till ett års avlöning, har numera avsevärt

minskats till antalet, även inom jordbruket och hantverket, och räknar

knappast längre några medlemmar inom den industriella produktionen. Den

övergång till friare anställningsformer, som sålunda ägt rum, har alltså inneburit

ett försvagande av den trygghet mot förluster på grund av arbetsgivarens

obestånd, vilken lagen torde åsyftat att erbjuda för det stora flertalet lönarbetare.

I fråga om den närmare innebörden av en lagändring i syfte att utvidga förmånsrätten

för de arbetare, vilka icke tillhöra någon av grupperna »betjänter»

eller »tjänstehjon», föreligga i de avgivna yttrandena olika förslag. I åtskilliga

yttranden har förordats, att tiden för förmånsrättens beräknande skulle

för alla arbetsanställda bestämmas till ett år. I vissa yttranden har uttalats

den uppfattning, att en dylik likställighet bör genomföras på det sätt, att i

fråga om samtliga arbetare tiden sättes till sex månader. Från andra håll

har gjorts gällande, att en utsträckning av tiden från tre till sex månader

måste anses för ändamålet tillräcklig. Kommerskollegium har, närmast med

hänsyn till vissa arbetsförhållanden inom skogsindustrien, föreslagit, att förmånsrätten

skall avse tre månaders avlöning under sista året, genom vilken

formulering skulle tillgodoses sådana arbetare, vilka kunna hava avlöning

innestående hos arbetsgivaren ända inemot ett år före början av konkurs. Slutligen

hava framkommit förslag om att, i samband med en eventuell utvidgning

av förmånsrätten, densamma skulle begränsas till att gälla endast i fråga

om viss del av konkursboets egendom.

För min del har jag vid övervägande av de olika sätt för en lösning, vilka

kunna ifrågakomma, ansett mig böra föreslå den ändring i 17 kap. 4 § handelsbalken,

att förmånsrätten för avlöning till annan arbetare än sådan, som är att

hänföra till »betjänter» eller »tjänstehjon», skall avse en tid av sex månader

i stället för, såsom nu är stadgat, tre månader. En dylik ändring ansluter sig,

i motsats till det av kommerskollegium förordade förslaget, helt till det nu gällande

systemet. Mot sistnämnda förslag torde kunna anmärkas, att ett genomförande

av detsamma skulle i tillämpningen medföra vissa svårigheter för det

fall, att lönefordran stått inne för längre tid än tre månader och det gäller att

avgöra för vilka månaders lön förmånsrätt skall äga rum. Jag förbiser ingalunda,

att förslaget är ägnat att bereda ett berättigat skydd i vissa fall, där förmånsrätt

icke skulle komma att åtnjutas enligt den av mig förordade lagänd
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

lingon. I det vida övervägande antalet fall torde emellertid det bättre skyddet

beredas genom sistnämnda förslag. Ett stöd för detta antagande synes

ligga även däri, att från de håll, där en mera personlig och lokal kännedom om

hithörande förhållanden är att söka, i detta avseende icke ifrågasatts lagändring

av annan innebörd än utsträckning av den nuvarande tidsbegränsningen

av tre månader.

Det förslag,^ jag framlägger, överensstämmer följaktligen i det avseende,

varom nu är fråga, med Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1891 års riksdag!

Jag har därvid icke förbisett, att skäl kunnat anföras för ett övervägande,

huruvida lagrummet även i andra avseenden bör undergå omarbetning. Sålunda

har, såsom nämnts, ifrågasatts en begränsning med hänsyn till tiden

av den förmånsrätt, som tillkommer »betjänter» och »tjänstehjon». Härmed

torde hava åsyftats att ernå en utjämning, vilken i viss mån skulle motverka de

olägenheter, som befarats kunna åtfölja en utvidgning av förmånsrätten i annat

avseende. Någon åtgärd i denna riktning har jag emellertid icke ansett mig

böra föreslå, då det synts kunna möta betänklighet att inskränka en förmånsrätt,

som sedan lång tid bestått och ej sällan lärer i full utsträckning hava

tagits i anspråk av de därtill berättigade; det torde ock ligga i sakens natur,

att dessa arbetare med en mera fast anställning vida oftare än andra kunna

lata lön innestå för en längre tidsperiod och att för dem därför kan föreligga ett

verkligt behov av en förmånsrätt i enlighet med den nuvarande. Ej heller

har jag funnit mig kunna i detta sammanhang upptaga det från vissa håll

framförda spörsmålet om en begränsning av förmånsrätten för lönefordringar

till gälla allenast viss del av konkursboets egendom. En lagändring av sådan

innebörd lärer icke kunna företagas utan att därvid tages hänsyn till förmånsrättsreglerna

i allmänhet och det samband, som finnes mellan dem. Till

en dylik mera omfattande utredning har den nu närmast föreliggande frågan

icke synts mig giva anledning, då, såsom jag redan framhållit, den föreslagna

utsträckningen av tiden för lönefordringars förmånsrätt enligt min uppfattning

icke påkallar en lagändring av nyss antydda mer principiella natur.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalkcn.

»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1 till

detta protokoll utvisar, och hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

__ Arvid Torold.

* Penna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bar här nte
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 5%.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 januari

1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 november

1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Styrbjörn Dahlqvist.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:
Att

en lagändring i nu föreslagen riktning icke i någon allmännare omfattning

är av behovet påkallad, synes ovedersägligt; på grund av rådande avlöningsförhållanden

har som regel den gällande lagstiftningen om arbetares förmånsrätt

för innestående avlöning visat sig vara för ändamålet tillfyllest. Av utredningen

framgår emellertid, att i vissa fall, särskilt där såsom t. ex. inom

skogshanteringen arbete av större omfattning utföres på ackord, det understundom

inträffat, att vid arbetsgivares konkurs arbetare haft fordringar å avlöning,

som stått inne längre än tre månader efter förfallodagen med påföljd att

fordringarna såsom icke förmånsberättigade i konkursen gått förlorade. Det

lärer få antagas, att åtminstone i en del av dessa fall resultatet skulle blivit ett

annat, i händelse lagen i förevarande avseende haft det innehåll, som nu föreslås.

Även om vissa av de uppmärksammade fallen, då nuvarande lag sålunda

visat sig otillräcklig att skydda arbetarnas intressen, såsom antagligt

synes, sammanhängt med de säregna förhållandena under kristiden, lärer det

i allt fall med hänsyn till ovannämnda utredning icke föreligga anledning att

motsätta sig den nu ifrågasatta utsträckningen av den tid, för vilken förmånsrätt

må åtnjutas, försåvitt nämligen en sådan utsträckning icke befinnes

kränka andra fordringsägares rätt eller eljest medföra nackdelar av väsentlig

betydelse. 1 detta avseende torde det egentligen endast vara frågan om utsträckningens

inverkan på fastighetskrediten, som är ägnad att föranleda tvek
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

25

samhet; att denna kredit icke genom en för långt gående utvidgning av de

s. k. tysta förmånsrätterna far rubbas, är ju allmänt erkänt såsom ett samhällsintresse

av högsta vikt. Med anledning därav att förslaget, efter allt att

döma, endast i jämförelsevis ringa mån skulle komma att i arbetsgivares

konkurs medföra bevakning med förmånsrätt av oguldna lönebelopp i större

utsträckning än vartill nuvarande lagstiftning föranleder, synes det föga antagligt,

att den fara för fastighetskrediten, som redan gällande lagstiftning i

denna del otvivelaktigt i viss mån innebär, skulle genom förslagets godkännande

i nämnvärd grad ökas. Vad nu sagts har närmast avseende å de fall,

där fråga är om en sådan tillämpning av stadgandet om förmånsrätt för arbetares

lönefordringar, som med detsamma direkt åsyftas, men torde kunna antagas

äga giltighet även da, såsom efter vad erfarenheten visat understundom

inträffar, de prioriterade lönefordringarna efter överlåtelse i konkursen bevakas

av annan än de ursprungliga fordringsägarna. Skulle mot förmodan en ökad

användning av detta tillvägagångssätt komma att visa sig medföra avsevärd

rubbning av inteckningssäkerheten, bör givetvis korrektiv häremot sökas genom

införande av nödig begränsning av förmånsrätten — i vilket avseende vissa

förslag i de avgivna yttrandena framställts — men att i sammanhang med den

nu föreslagna lagändringen införa dylikt korrektiv torde icke vara ovillkorligen

påkallat.

På grund av vad ovan anförts synes förslagets upphöjande till lag icke böra

avstyrkas.

Justitierådet Ilögstedt:

Syftet med ifrågavarande förslag är helt visst behjärtansvärt. Det torde

visserligen kunna antagas, att med den i allmänhet tillämpade ordningen för

utbetalning av arbetslön åt arbetare, vilka icke innehava sådan stadigvarande

anställning, att de äro att betrakta såsom likställda med »betjänter och tjänstehjon»,

det endast i undantagsfall kan inträffa, att sådan arbetare har lön innestående

för längre tid än tre manader. Men å andra sidan framgår av den i

ärendet lörebragta utredningen, att fall förekommit, då i arbetsgivares konkurs

arbetare icke kunnat med förmånsrätt utfå sin lönefordran, till följd därav

att densamma innestått längre än nyss nämnts. Huruvida i dessa fall en utsträckning

av förmånsrättstiden till sex månader skulle varit tillräcklig för att

säkerställa fordringens utgående till fullo, har i regel icke blivit upplyst.

Tydligt är dock, att en dylik utsträckning i vissa fall skulle för arbetarna bliva

till fördel. Och om hänsyn endast finge tagas till beredande av ett såvitt möjligt

tillräckligt skydd för fordringsägare, varom här är fråga, mot en i betraktande

av deras ekonomiska ställning städse kännbar förlust, borde därför

den nu föreslagna lagändringen kunna utan tvekan tillstyrkas.

Frågan måste emellertid ses även från en annan synpunkt. I åtskilliga av

de i remissprotokollet omförmälda yttrandena har framhållits, att en utvidgning

av den ifrågavarande förmånsrätten kan tänkas medföra förlust för inteckningshavare

och därigenom bliva till skada för fastighetskrediten. Denna

sida av saken bör för visso noga beaktas. Det är väl sant, att, såsom här ovan

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. höft. (Nr 52.)

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. May.is proposition nr 52.

antytts, ett innestående av arbetslön för längre tid i regel icke torde komma i

fråga, men om, på sätt stundom lärer förekomma, vid betalningssvårigheter

för arbetsgivaren arbetarnas avlöning förskotteras av annan person mot det att

lönefordringarna överlåtas till honom, kan lätt inträffa, att vid konkursutbrottet

en samlad lönefordran av ganska avsevärd storlek föreligger. Huruvida

den med lönefordringen förenade förmånsrätten gäller jämväl för den,

till vilken fordringen överlåtits, synes icke hava varit föremål för prövning i

högsta domstolsinstansen, men med hänsyn till de yttranden, som vid behandlingen

av den i remissprotokollet omnämnda propositionen till den senare riksdagen

år 1914 avgåvos i denna fråga såväl inom lagrådet som av vederbörande

departementschef, torde få antagas, att så är förhållandet. Möjligheten av att

sålunda inteckningshavarnas rätt kan komma att beskäras till följd av de med

bättre rätt utgående lönefordringarna förefinnes visserligen redan nu, men

tydligt är, att faran härför blir väsentligt större, därest den tid, för vilken förmånsrätten

gäller, blir fördubblad.

Då på grund av vad nu anförts det synes mig uppenbart, att den föreslagna

utvidgningen av ifrågavarande förmånsrätt kan komma att ogynnsamt inverka

på fastighetskrediten, och då de för hela samhället menliga följderna härav

lätteligen inses, kan jag icke tillstyrka förslagets antagande.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 22 januari 1926.

N ärvarande:

statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Sciilyter, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den

13 i denna månad avgivna utlåtande över det den 21 november 1925 till lagrådet

remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. -1 § handelsbalken.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådets flesta ledamöter, vilka funnit förslagets upphöjande till lag icke

böra avstyrkas, hava uttalat, att den ifrågasätta lagändringen synts föranleda

tveksamhet endast beträffande dess inverkan på fastighetskrediten. I detta

hänseende har betydelse väsentligen tillagts de fall, då prioriterade lönefordringar

efter överlåtelse bevakas i konkurs av annan än de ursprungliga fordringsägarna.

Av de inom lagrådet avgivna yttrandena synes emellertid framgå,

att någon avsevärd olägenhet hittills icke försports på grund av att ett flertal

lönefordringar vid bevakning i konkurs på angivet sätt kunnat samlas å en

hand. Att härutinnan skulle följa någon egentlig förändring på grund av

en utvidgning av förmånsrätten i enlighet med förslaget synes icke sannolikt.

Vid sådant förhållande lärer det, på sätt lagrådets flesta ledamöter också

uttalat, kunna lämnas åt erfarenheten att utvisa, huruvida skäl kan föreligga

att låta viss begränsning av förmånsrätten på annat sätt än med hänsyn till

tiden komma under ett närmare övervägande.

Från de synpunkter, som berörts i de inom lagrådet avgivna yttrandena, har

jag alltså icke kunnat finna anledning att frånträda min förut uttalade uppfattning.

Pa grund härav och med hänsyn till de starka skäl, som enligt min

mening tala för att genom denna lagändring bereda en förbättring i här ifrågavarande

konkursborgenärers ändock svaga ekonomiska ställning, tillstyrker

jag förslagets framläggande för riksdagen.»

Föredraganden hemställer härefter att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Sonor.

253351

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:98 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med. förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken. a1 i texten
  2. 1LU 1926:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om. ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken. s. 1 i texten