Angående ändrad lydelse av 19 § i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning
1926-02-12 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:88, Angående ändrad lydelse av 19 § i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 88.
1
Nr 88.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrad lydelse
av 19 § i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning: given Stockholms
slott den 12 februari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
för dess del antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse
av 19 § i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av
prästerskapets avlöning.
GUSTAF.
Olof Olsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
72 käft. (Nr 88—89.)
1
2
Kungl. Maj;ts proposition Nr 88.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 19 § i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning.
Härigenom förordnas, att 19 § i lagen den 9 december 1910 om regleringav
prästerskapets avlöning skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade
lydelse:
19 §.
Till--------------------
4:o) sfiogsförsäljningsmedel från de i 2 mom. avsedda boställen, årligen
utgående ur kyrkofonden med högst det belopp, som beträffande varje boställes
skog beräknats motsvara skogens behållna årliga avkastning och som
för viss tidsperiod fastställts i den ordning, som Konungen bestämmer;
5:o) — —--—---—:--------—- — — — —
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 88.
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Lindeks, Schlyter, Wigfokss,
Möllek, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Olsson anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet följande:
Vid den utredning, som ägt rum rörande besparingsåtgärder inom Kungl.
Maj:ts kansli, har till behandling upptagits jämväl spörsmålet om lättande
av departementens arbetsbörda genom att till prövning och avgörande av
vederbörande centrala ämbetsverk överlämna vissa grupper av ärenden, vilka
syntes kunna utan olägenhet bliva föremål för en dylik decentralisering.
En till antalet jämförelsevis betydande kategori ärenden av nyssberörd beskaffenhet
utgöres av dem, vilka avse fastställande av det belopp, som enligt
19 § 4:o) i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910 tillkommer ett pastorat såsom behållen avkastning från ecklesiastik
boställsskog, belägen inom pastoratet. Enligt uttrycklig föreskrift i nämnda
lagrum skall ifrågavarande skogsmedelsbelopp fastställas av Kungl. Maj:t.
För att beslutanderätten skall kunna överflyttas till underordnad myndighet,
erfordras följaktligen, enär prästlöneregleringslagen tillkommit under medverkan
av riksdag och kyrkomöte, samstämmigt beslut härom av Kungl.
Maj:t och nämnda båda representationer.
19 § prästlöneregleringslagen lyder i de delar, varom här är fråga, på
följande sätt:
19 §.
Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner
jämte ersättning och arvode åt adjunkt, varom i 14 § 3 mom. sägs, skola,
i den mån sådant erfordras, i nedan nämnd ordning användas:
1 :o)--------------------
Andrad lydelse
av 19 §
i lagen den 9
december
1910 om reglering
av
prästerskapets
avlöning.
4
Kungl. Maj ds proposition Nr 88.
4:o) skogsförsäljniugsmedel från de i 2 mom. avsedda boställen1), årligen
utgående ur kyrkofonden med högst det av Konungen beträffande
varje boställes skog fastställda belopp, som för viss tidsperiod beräknats
motsvara skogens behållna årliga avkastning;
5:o)----------------
Inom ecklesiastikdepartementet bar utarbetats dels förslag till lag om
ändrad lydelse av ovanberörda författningsrum, dels ock eu promemoria
angående sättet för fastställande av belopp, varom här är fråga.
Över lagförslaget hava kammarkollegiet och domäustyrelsen den 15 januari
1926 avgivit gemensamt utlåtande samt därvid i viss utsträckning yttrat
sig jämväl rörande innehållet i promemorian.
Nämnda promemoria — vilken innehåller dels eu kortfattad redogörelse för
den nu tillämpade beräkningsmetoden och de erinringar, som kunna göras
mot densamma, dels ock ett summariskt förslag till ny enklare beräkningsmetod,
grundad på domänstyrelsens räkenskaper — är av följande lydelse:
Enligt 19 § 4:o) lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910 skall till bestridande av de löner, som av Kungl. Maj:t fastställts
för prästerskapet i ett nyreglerat pastorat, i den mån sådant erfordras,
användas skogsförsäljningsmedel från inom pastoratet belägna lönebostaden
»årligen utgående ur kyrkofonden med högst det av Konungen beträffande
varje boställes skog fastställda belopp, som för viss tidsperiod beräknats
motsvara skogens behållna årliga avkastning».
Skogsavkastningen överlämnas således icke direkt till pastoratet, utan utbetalningen
förmedlas genom kyrkofonden på det sätt, att skogsförsäljningsmedlen
inlevereras till fonden (3 § 4 mom. lagen om kyrkofond den 9 december
1910), varemot denna på rekvisition av vederbörande kyrkoråd under
september månad varje ecklesiastikår utbetalar, i den mån det visas vara
behövligt för prästerskapets avlönande, ett av Kungl. Maj:t fastställt belopp,
som för viss tidsperiod beräknats motsvara skogens behållna årliga avkastning
Anledningen
till att pastoratet icke ansetts böra få disponera själva de inflytande
skogsförsäljningsmedlen är den, att sagda medel inflyta ytterst
ojämnt. Denna ojämnhet består icke blott i betydande skiljaktigheter i avseende
å beloppet av de under olika år inflytande behållna skogsförsäljningsmedlen
utan även däri, att dylika medel icke alltid inflyta under varje år
utan stundom med flera års mellanrum. För pastoratet måste det ur budgetssynpunkt
givetvis vara önskvärt att kunna påräkna ett årligt, i möjligaste
måtto konstant bidrag, och detta önskemål torde knappast kunna vinnas
på annat sätt än genom att anlita kyrkofonden såsom mellanhand.
Såsom synes framgå av förarbetena till den nya lönelagstiftningen, torde
man vid löneregleringslagens antagande hava utgått ifrån att den tidsperiod,
för vilken skogsmedelsbeloppet skulle fastställas, borde som regel sammanfalla
med skogshushållningsplanens giltighetstid, det vill säga i allmän
*)
I 2 mom. avses de inom vederbörande pastorat belägna löneboställena med vissa
undantag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kung!. Maj.ts proposition Nr 88.
bet utgöra 20 år. På grund av den abnorma stegring av virkesprisen, som
ägde rum under världskriget, såg man sig emellertid snart nödsakad fastställa
skogsmedelsbeloppen för jämförelsevis korta tidsperioder, vanligen 5 år.
Man befarade nämligen, att de belopp, som fastställdes under högkonjunkturen,
skulle, därest ett bakslag inträffade, bliva alldeles för höga, något
som kunde medföra eu ödesdiger belastning å kyrkofonden.
Skogshushållningsplanen utgör utgångspunkt för beräkning av skogsmedelsbeloppet.
Från det i planen upptagna årliga avverkningsbeloppet avdrages
det i medeltal för år erforderliga husbehovsvirket (lönebostället, befattningshavaren
till bränsle, pastoratet till prästgård, församlingen till kyrka).
Försäljningsvärdet å rot av överskottet beräknas. Försäljningsbeloppet minskas
med den beräknade årliga medelutgiften för skogens förvaltning och
vård ävensom skatter in. in. Återstoden anses utgöra skogens årliga nettoavkastning.
På grundval av eu av jägmästaren verkställd utredning, i samtliga ovannämnda
hänseenden, vilken granskats av överjägmästaren, uppgör domänstyrelsen
motiverat förslag till beräkning av det belopp, som skall fastställas
i fråga om en boställsskog. Yttranden över domänstyrelsens förslag avgivas
av vederbörande pastorat, prästerliga befattningshavare, kontraktsprost, domkapitel
och länsstyrelse ävensom av kammarkollegiet. Slutligen fastställes
beloppet av Kungl. Maj:t.
Sammanräknar man det arbete, som bos myndigheter och övriga vederbörande
nedlägges på beredningen av ett dylikt s. k. 19:4 ärende, kommer
man till en högst betydande kvantitet. Man skulle då förmoda, att resultatet
av beräkningen bleve jämförelsevis säkert. Erfarenheten synes dock
giva vid handen, att så ingalunda är fallet. Om än detta nedslående faktum
delvis kan förklaras ur de abnorma förhållandena på trävarumarknaden
under de senaste åren, så torde dock den allmänna meningen bland de
tjänstemän, vilka haft till skyldighet att uppgöra och granska de beräkningar,
som ligga till grund för fastställelsebesluten, vara den, att ett flertal av
de i kalkylen ingående faktorerna äro så osäkra — detta gäller särskilt om
virkespriser, arbetskostnader och skatter — att under alla omständigheter
slutresultatet i ett stort antal fall kan förväntas högst betydligt avvika från
verkligheten. 1 alldeles speciell grad gäller detta, om fastställelsebeslutet
skall sträcka sig utöver de allra närmaste åren.
Den omständigheten, att det beräknade beloppet ofta kommer att avsevärt
avvika från den verkliga årliga medelbehållningen under den period beräkningen
avser, spelar dock lyckligtvis ej så stor roll, som man kunde vänta,
varken för kyrkofonden eller pastoraten. Stadgandena i 19 § löneregleringslagen
angående den ordning, i vilken pastoratens avlöniugstillgångar skola
tagas i anspråk, samt särskilt bestämmelserna i 21 § samma lag angående
ersättning från kyrkofonden till pastoraten för församlingsavgifter, som överskjuta
viss storlek, medföra nämligen, att det i ett mycket stort antal fall
icke är av någon reell betydelse för kyrkofonden eller pastoratet, om det i
19 § 4:o) avsedda beloppet beräknas för högt eller för lågt. En ökning eller
minskning av skogsmedelsbeloppet medför nämligen under vissa förutsättningar
automatiskt motsvarande minskning, respektive ökning av det pastoratet
enligt nyssberörda 21 § tillkommande ersättningsbeloppet från kyrkofonden.
Härtill komma vidare alla de fall, då pastoratet behöver taga i anspråk
endast en del av skogsmedelsbeloppet, och denna del icke bero! es av
felmarginalen. En närmare redogörelse för de fall, då eu rätt beräkning av
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 88.
19: 4-beloppet är av betydelse, finnes intagen i kyrkofondskomruitténs den
28 juni 1916 avgivna betänkande angående enhetliga grunder för beräkning
av pastoraten tillkommande avkastning från ecklesiastika boställens skogar,
sid. 8—10.
Ett försök att åstadkomma eu beräkningsmetod, varigenom skillnaden
mellan det verkliga och det beräknade skogsmedelsbeloppet kunde komma
pastoratet, respektive kyrkofonden till godo, gjordes av kyrkofondskommittén
i dess förutnämnda betänkande. Kommittén föreslog nämligen, att man
vid förnyat fastställande av 19:4-belopp skulle begagna sig av eu sammansatt
beräkningsgrund sålunda, att man till underlag för beräkningen lada
dels den uppskattade avkomsten under den kommande perioden, dels ock
skillnadsbeloppet mellan den beräknade och den verkliga avkomsten under
den gångna perioden (reglerande avräkning). Den av kommittén föreslagna
beräkningsmetoden innefattar således ej mindre eu beräkning av den framtida
avkastningen, verkställd i huvudsak på sätt, som hittills ägt rum, än
även en med tillhjälp av domänstyrelsens räkenskaper verkställd undersökning
av den faktiska avkastningen under den förflutna tiden och eu jämförelse
mellan detta belopp och det för motsvarande tid beräknade.
Mot kommitténs förslag gjordes i de över betänkandet avgivna yttrandena
många invändningar både rörande principer och detaljer. Särskilt torde
förtjäna erinras om en till kammarkollegiets och statskontorets gemensamma
utlåtande i ärendet avgiven reservation, däri reservanten — med upptagande
av en av kommittén diskuterad men förkastad beräkningsmetod — föreslog,
att till grund för beräkningen för en ny period skulle, med vissa modifikationer
för det fall att någon avsevärdare del av virkeskapitalet uttagits, läggas
allenast den behållna avkastning, som enligt räkenskapen för skogen
uppkommit under den gångna perioden. Reservanten framhöll, att härigenom
skulle, såväl i jämförelse med nuvarande system som med förfarandet
enligt kommitténs förslag, besparas ett betydande arbete för vederbörande
myndigheter och tjänstemän samt avsevärd kostnad för statsverket, kyrkofonden
och pastoraten.
I ett av kammarkollegiet den 29 mars 1923 till statsrådet och chefen för
finansdepartementet avgivet yttrande angående begränsning i kollegiets arbetsuppgifter
m. m. har kollegiet upptagit tanken i nyssberörda reservation
och ifrågasatt, huruvida icke skogsmedelsbeloppet kunde fastställas enligt
grunder, som i huvudsak sammanfalla med de av reservanten föreslagna.
Med dylika grunder för beloppets beräknande bleve fastställandet allenast
en mekanisk räkneoperation, varför detsamma utan olägenhet syntes kunna
delegeras till domänstyrelsen.
Såsom torde framgå av den förut lämnade redogörelsen, förorsakar fastställandet
av här ifrågavarande skogsmedelsbelopp vederbörande myndigheter
ett högst betungande arbete, vilket i ett flertal fall knappast synes stå
i rimlig relation till ärendenas vikt och betydelse för pastorat och kyrkofond.
Härtill kommer, att resultatet av beräkningen blir, trots all därå nedlagd
möda, mycket osäkert. Det synes därför nödigt att, så långt sig göra
låter, förenkla metoden för beloppets fastställande.
Den effektivaste reformen vore tvivelsutan, att man inskränkte beräkningen
till att fingera, att årliga skogsavkastningen under eu kommande period
skulle bliva lika stor som den i räkenskaperna redovisade årliga medelavkastningen
under föregående period. Härigenom skulle pastoratet komma
Kung!. Ma,j:ts proposition Nr 88. 7
att få, i mån av behov, disponera hela deri faktiskt utfallande skogsavkastningen,
ehuru ej omedelbart efter det avkastningen utfallit utan först några
år senare. Hela beräkningen inskränker sig i regel till en enkel sammanställning
av siffror, som utan svårighet kunna utvinnas ur domänstyrelsens
bokföring. Endast i de fall, då någon avsevärdare del av skogens virkeskapital
uttagits under den gångna perioden, torde särskilda beräkningsåtgärder
bliva nödiga för beloppets justering. Då beloppets fastställande således
grundar sig på en rent bokföringsteknisk kalkyl, synes fastställandet
kunna överlämnas till domänstyrelsen. Av samma skäl torde ej vara nödigt
att före fastställelsen inhämta yttranden i saken av några myndigheter
eller andra vederbörande. Rätt att hos Kungi. Maj:t överklaga "domänstyrelsens
beslut bör naturligen tillkomma såväl pastoratet som kyrkofondens
målsman. En förutsättning för att denna nya beräkningsmetod skall kunna
börja tillämpas är, att domänstyrelsens bokföring under alla år, som ingå i
den period, vars avkastning skall läggas till grund för beräkningen, varit
så inrättad, att varje särskild skogs behållna avkastning kan utläsas därur.
Eu annan förutsättning, visserligen icke ovillkorlig men dock synnerligen
önskvärd, är, att konjunkturerna under perioden varit någorlunda normala.
Med hänsyn till sistnämnda förutsättning torde det först om några år vara
möjligt att börja tillämpa metoden i fråga.
Den enda åtgärd i förenklande och arbetsbesparaude syfte, som redan nu
synes kunna vidtagas, torde vara att överflytta beslutanderätten i dessa ärenden
från Kungl. Maj:t till kammarkollegiet. Med hänsyn till ärendenas så
att säga tekniska beskaffenhet torde några betänkligheter mot en dylik delegering
ej förefinnas. Anmärkas kan för övrigt, att Kungl. Maj:t, sedan eu
fast praxis numera utbildat sig, endast i sällsynta undantagsfall brukar avvika
från kammarkollegiets förslag.
I det förslag till lag om ändring av 19 § 4:o) i prästlöneregleringslagen, som,
i syfte att möjliggöra en decentralisering av här ifrågavarande ärenden, utarbetats
inom ecklesiastikdepartementet, föreslås att nämnda författningsrum
skall erhålla följande lydelse:
4:o) skogsförsäljningsmedel från de i 2 mom. avsedda boställen, årligen
utgående ur kyrkofonden med högst det belopp, som beträffande varje boställes
skog för viss tidsperiod beräknats motsvara skogens behållna årliga
avkastning och som fastställts i den ordning, Konungen bestämmer.
I sitt över berörda författningsförslag avgivna yttrande anföra kammarkollegiet
och domänstyrelsen i huvudsak följande:
Den ifrågasatta ändringen i 19 § 4:o) prästlöneregleringslagen avser, att
bestyret med skogsmedelsbeloppets fastställande skulle avlyftas från Kungl.
Maj:t och överflyttas till annan myndighet.
Momentet innehåller ingen bestämmelse om vilken myndighet skulle övertaga
beslutanderätten, utan det är avsett, att föreskrifter härutinnan skulle
efter lagändringens genomförande meddelas av Kungl. Maj:t. I promemorian
angives att uppdraget åtminstone till en början skulle anförtros åt kammarkollegium
och längre fram, då förutsättningarna vunnits för att beloppets
beräknande skulle kunna grundas på en rent bokföringsteknisk kalkyl, åt
domänstyrelsen. Härutinnan hava emellertid ämbetsverken enligt remissens
ordalydelse icke att nu yttra sig.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 88.
Ämbetsverken vilja bekräfta det i promemorian gjorda uttalandet i fråga
om såväl det betydande arbete, som nedlägges på ärenden av ifrågavarande
slag, som de osäkra resultat, vartill beräkningarna leda. Ämbetsverken biträda
tanken på att befria Kungl. Maj:t från handläggningen av ifrågavarande
ärenden och överflytta beslutanderätten på något av de centrala ämbetsverk,
som för närvarande hava att befatta sig med dessa ärenden, kammarkollegium
eller domänstyrelsen, eller på båda gemensamt. Enligt ämbetsverkens
mening är det även önskvärt att genomföra ett förenklat beräkningssätt.
I huvudsak hava ämbetsverken således intet att erinra mot den
ifrågasatta ändringen.
I avseende å avfattningen av momentet synes det ämbetsverken, att eu
mindre jämkning vore lämplig för att ändringen måtte till fullo motsvara
syftet. Uttrycket »det belopp, som för viss tidsperiod beräknats motsvara
skogens behållna årliga avkastning» synes nämligen närmast leda tanken
hän på att beräkningen skulle inriktas på vad skogen kan på grund av da
antagliga förutsättningar komma att giva under en viss tid framåt. I promemorian
hänvisas såsom ett lämpligt förfaringssätt till att man till grund
för beräkningen av avkastningen under eu kommande period skulle lägga
den i räkenskaperna redovisade årliga medelavkastningen under föregående
period. Detta beräkningssätt angives i promemorian innebära en fiktion.
Detta kan med andra ord uttryckas så, att det ifrågasatta beräkningssättet
utgjorde en i viss mån oegentlig tillämpning av momentets bestämmelse.
Denna oegentlighet torde skarpast framträda i de fall, då under den kommande
perioden gäller en annan skogshushållningsplan än under den närmast
föregående. Då nu är fråga om en omformulering av momentet, synes
önskvärt att giva det eu sådan avfattning, att användandet av en beräkningsgrund,
sådan som den ovan angivna, skulle kunna ske i full samklang
med momentets lydelse. Detta synes kunna åstadkommas, om orden för
viss tidsperiod» fogas icke till ordet »beräknats» utan till ordet »fastställts».
Momentets senare del skulle då lyda »det belopp, som beträffande varje
boställes skog beräknats motsvara skogens behållna årliga avkastning och
som för viss tidsperiod fastställts i den ordning, Konungen bestämmer.»
Tillika hava ämbetsverken övervägt, huruvida ej en mindre jämkning av
saklig innebörd lämpligen skulle kunna ifrågakomma.
Beloppet i fråga skall enligt momentets föreslagna liksom enligt dess nuvarande
lydelse fastställas för varje boställe, som avses i 2 mom. (d. v. s.
varje som lokal avlöningstillgång anvisat boställe med undantag av donerat
boställe av den beskaffenhet, som omförmäles i 7 § ifrågavarande lag). Härav
och av den omständigheten, att de i 6 § lagen om kyrkofond omförmälda
skogsförvaltningskostnaderna skola i första hand bestridas av kyrkofonden,
som emellertid får kostnaderna åter, i den mån inflytande skogsförsäljningsmedel
från samma skog därtill förslå, följe]- att kyrkofonden kan komma
att få utan gottgörelse vidkännas uppoffringar för viss eller vissa skogar i
ett givet pastorat, ehuru viss eller vissa andra skogar inom pastoratet lämna
ett överskott, som pastoratet får enligt förevarande 19 § tillgodogöra sig som
bidrag till prästerskapets avlöning. Detta förhållande synes ej rätt överensstämma
med grunderna för samma 19 § och det nuvarande prästerliga lönesystemet
i övrigt. Följdriktigheten synes i stället fordra, att förvaltningskostnaderna
vid alla inom varje särskilt pastorat varande skogar till sådana
ecklesiastika löneboställen, som avses i 2 mom. och som således tjäna ett
och samma ändamål, bäras av skogarnas avkastning, oberoende av den skog,
9
Kungi. Maj.ts proposition Nr 88.
varifrån den kommer. Ämbetsverken anse fördenskull anledning föreligga
att orden »beträffande varje boställes skog» utbytas mot orden »beträffande
dessa boställens skogar».
Den sålunda ifrågasatta nya bestämmelsen skulle emellertid, därest de hittills
tillämpade grunderna för beräknandet av den behållna skogsavkastningen
— den sannolika avkastningen viss tid framåt — fortfarande följas,
i ett stort antal fall medföra ett avsevärt ökat arbete, då synnerligen ofta
icke vare sig skogshushållningsplanerna eller de av Kungl. Maj:t bestämda
avkastningsbeloppen för de särskilda skogarna inom varje pastorat äro fastställda
för samma tidsperioder. Därest åter beräkningssättet framdeles så
omlägges, att den behållna skogsavkastningen under en viss tid framåt anses
lika med behållningen under eu gången period, synes den ovan berörda
anordningen att vid ifrågavarande avkastningsbelopps beräknande låta förvaltningskostnaderna
vid varje särskilt pastorats skogar bäras av skogarna
gemensamt icke behöva medföra något ökat arbete. Ämbetsverken anse
därför att med genomförandet av den i nu berörda hänseende ifrågasatta nya
ordningen tillsvidare bör anstå. Fördelaktigt synes dock vara att vid ändring
av förevarande 19 § 4:o) ordalydelsen väljes så, att något hinder icke föreligger
för eu tillämpning av ovan skisserade ordning, så snart och i den
mån sådant lämpligen kan beträffande de särskilda pastoraten äga rum.
Detta mål skulle vinnas, om momentet Unge följande lydelse:
4:o) skogsförsäljningsmedel från de i 2 mom. avsedda boställen, årligen
utgående ur kyrkofonden med högst det belopp, som beträffande dessa boställens
skogar beräknats motsvara skogarnas behållna årliga avkastning och
som för viss tidsperiod fastställts i den ordning, Konungen bestämmer.
Såsom i promemorian framhållits och av de hörda ämbetsverken vitsordats,
nedlägges på här ifrågavarande ärenden ett högst betydande arbete,
utan att de resultat, vartill beräkningarna leda, kunna anses annat än skäligen
osäkra. Härtill kommer, såsom jämväl erinrats i promemorian, att
det i ett stort antal fall icke är av någon reell betydelse vare sig för kyrkofonden
eller vederbörande pastorat, om det i 19 § 4:o) prästlöneregleringslagen
avsedda beloppet beräknats för högt eller för lågt. Då dessa ärenden
kunna förväntas bliva jämförelsevis talrika — under år 1925 uppgingo de
till ett antal av 135 stycken — vore det givetvis önskvärt, om man kunde
finna en enklare beräkningsmetod, som, utan att äventyra pastoratets rätt till
de behållna skogsförsäljningsmedlen, medför mindre arbete för de myndigheter,
vilka äga att taga befattning med ärendena. I promemorian har förslagsvis
skisserats en dylik förenklad metod, och det är min avsikt att, därest
det förslag till ändrad lydelse av nyssnämnda författningsrum. som jag här
efteråt kommer att framlägga, vinner godkännande, hos Kungl. Maj:t hemställa
om vidtagande av åtgärder i syfte att åvägabringa närmare utredning
angående möjligheten att framgå på den i promemorian antydda vägen.
Oberoende av huruvida ändrade grunder komma att fastställas för beräkning
av den behållna skogsavkastningen vid de ecklesiastika boställsskogarna
synes emellertid önskvärt att, såsom i promemorian föreslagits, snarast möjligt
överflytta beslutanderätten i dessa ärenden från Kungl. Maj:t till något
Departe
mentschefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 88.
centralt ämbetsverk. Enär det förslag till skogsmedelsbeloppets beräknande,
som utremitteras till orten, upprättas av domänstyrelsen, lärer ej vara lämpligt
att själva fastställandet anförtros åt denna myndighet, utan synes beslutanderätten
böra överlämnas åt kammarkollegiet, det ämbetsverk som för
närvarande sist plägar yttra sig i dessa ärenden.
Därest, efter verkställd utredning i saken, skulle befinnas möjligt och
lämpligt att övergå till annan beräkningsmetod än den nu tillämpade och
bygga på domänstyrelsens räkenskaper för de ecklesiastika skogarna, synes
fastställelsen böra anförtros åt sistnämnda myndighet.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t såväl att fastställa de grunder,
varefter skogsmedelsbeloppet skall beräknas, som att bestämma, vilken myndighet
som skall äga fastställa beloppet.
Vad härefter beträffar den ändrade avfattning förevarande författningsbestämmelse
nu bör erhålla, synes mig lämpligt att, på sätt ämbetsverken
föreslagit, stadgandet formuleras så, att orden »för viss tidsperiod» hänföras
icke till ordet »beräknats» utan till ordet »fastställts».
Beträffande den av ämbetsverken föreslagna jämkningen av saklig innebörd,
vilken skulle hava till syfte att möjliggöra, att samtliga ecklesiastika
skogar inom ett pastorat behandlades såsom en enhet med avseende å inkomster
och utgifter, förefaller det mig tvivelaktigt, huruvida det kan vara lämpligt
att i nu förevarande sammanhang vidtaga en så pass betydelsefull saklig
ändring i författningsrummet som den av ämbetsverken ifrågasatta. Övervägande
skäl synas tala för att därmed bör anstå, till dess frågan om
en revision av den prästerliga lönelagstiftningen tages upp till behandling.
För den ifrågasatta ändringen av 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen
erfordras icke blott riksdagens utan även kyrkomötets godkännande. Med
hänsyn härtill kan tiden för ändringens trädande i kraft icke sättas tidigare
än till den 1 januari 1927.
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med ovan angivna
grunder upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § i lagen den 9
december 1910 (nr 111, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning samt
hemställer, att Kungl. Maj:t ville inhämta riksdagens yttrande, huruvida
riksdagen för sin del antager lagförslaget i fråga.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gustaf Ödmann.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 1LU 1926:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse av 19 § i lagen den 9 december 1910 s. 1 i texten