Sök i Ratio Lex

Angående framdragande över svenskt område av väg från Kveli i Norge över Skogen till Tunsjö, jämväl i Norge

1926-02-05 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:96, Angående framdragande över svenskt område av väg från Kveli i Norge över Skogen till Tunsjö, jämväl i Norge

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

1

tfr 96.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående framdragande

över svenskt område av väg från Kveli i

Norge över Skogen till Tunsjö, jämväl i Norge;

given Stockholms slött den 5 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Viktor Larsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigfobss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför

departementschefen, statsrådet Larsson:

Med skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 12 april

1923 överlämnade utrikesdepartementet utav härvarande norske minister

ingivna handlingar, av vilka framgick, att man från norsk sida hade för

avsikt att anlägga väg från Kveli över Skogen till Tunsjö med sådan

sträckning, att en del av vägen komme att gå över svenskt område. I

skrivelsen meddelades tillika, att bemälde minister på sin regerings befallning

anhållit om utrikesdepartementets bemedling i syfte att fylkesmannen

i Nord-Tröndelag fylke måtte beredas tillfälle att inleda förhandlingar

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 79 höft. (Nr 96—97.)

377 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

med vederbörande svenske landshövding i och för undersökning och utstakning

m. m. av den ifrågasatta vägen å svenskt område.

Beträffande den sålunda väckta frågan avgavs utlåtande, bland annat, av

länsstyrelsen i Jämtlands län efter vederbörandes hörande. Länsstyrelsen

erinrade i sitt yttrande, att den från norsk sida ifrågasatta vägen syntes

för svenskt område komma att medföra någon fördel endast för Bjorkvattnets

by, under det att för Frostvikens kommun i övrigt en planerad

ödebygdsväg på norra sidan om Kvarnbergsvattnet vore det närmaste önskemålet.

Från svensk sida syntes man därför böra intaga den ståndpunkten,

att den från norsk sida föreslagna vägen väsentligen påkallades av

ett norskt intresse och att ett avsevärt bidrag av svenska allmänna medel

icke kunde påräknas. Det framginge även, att vägens förläggning till det

svenska området för det norska vägväsendet och trafikanterna erbjöde betydande

fördelar så väl i avseende å skyddat läge som vaglangd.

Genom beslut den 6 juni 1924 bemyndigade Kungl. Maj:t landshövdingen

i Jämtlands län att med fylkesmannen i Nord-Tröndelag fylke upptaga

förhandlingar för undersökning och utredning m. m. av frågan om

anläggning på svenskt område av en del av ifrågavarande norska väg från

Kveli över Skogen till Tunsjö, dock utan rätt för landshövdingen att biträda

något för Sverige bindande beslut.

Med skrivelse den 24 oktober 1925 har landshövdingen i Jämtlands

län S. Linnér överlämnat ett av honom och fylkesmannen i Nord-Tröndelag

fylke H. B. Guldalil undertecknat förslag till avtal angående framdragande

av ifrågavarande väg över svenskt område, vilket förslag torde

få såsom bilaga A fogas vid protokollet.

I sin skrivelse har Linnér meddelat, att han i anledning av ovannämnda

bemyndigande den 14 juli 1924 sammanträtt med Guldahl för

att företaga omförmälda undersökning. Med biträde av distriktsingenjören,

kaptenen Fr. Ploman och i närvaro av överingenjören vid norska vägväsendet

Arne Korsbrekke hade Linnér besiktigat det område på svenskt

territorium, över vilket vägens framdragande ifrågasattes. Sedermera hade

Korsbrekke verkställt teknisk utredning angående väganläggningen med

alternativa sträckningar dels över allenast norskt område, dels till en del

över svenskt område.

Enligt det senare alternativet skulle vägen anläggas från Kveli i Norge

över riksgränsen sydost om Portfjället och därifrån på en sträcka av

7,583 meter inom svenskt område samt därefter över riksgränsen nordost

om Portfjället till Skogen i Norge. Sträckningen över svenskt område

skulle bliva icke oväsentligt kortare, då riksgränsen här gör en skarp bukt

åt väster. Beträffande förslagets detaljer torde få hänvisas till det av

överingenjören Korsbrekke avgivna betänkandet, som finnes bilagt handlingarna

i ärendet.

Ägaren till den mark å svenskt område, som skulle tagas i anspråk

för väganläggningen, Ströms trävaruaktiebolag, har avgivit skriftlig för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Rungl. Maj:ts proposition nr 96.

klaring, att bolaget icke tiar något att erinra mot den föreslagna vägens

framdragande över bolagets mark utan någon ersättning för marken, men

bär bolaget förbehållit sig rätt till ersättning för all skog, som i följd av

vägens framdragande kommer att skadas eller undanröjas.

Beträffande uppkommen fråga om behovet av särskild tullbevakning,

för den händelse väganläggningen komme att utföras på svenskt område,

har landshövdingen Linnér i sin ovan nämnda skrivelse uttalat, att, så

länge förbindelse med det svenska vägnätet saknades, syntes någon anledniug

icke föreligga att anordna särskild tullbevakning i anledning av vägens

tillkomst.

Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i yttrande den 4 november 1925

förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget till avtal samt har

vidare anfört.

Då enligt avtalsförslaget svenska staten berättigades att inlösa den del

av vägföretaget, som folie inom svenskt territorium, finge väg- och vatten|sstvrt‘

1 sr*ii meddela, att kostnaden för denna del enligt norske överingenjörens

förslag uppginge till 17 kronor 46 öre per meter med broar

samt 16 kronor 35 öre per meter utan broar, allt i norska kronor samt med

en medelförtjänst av 1:25—1:40 kronor per timme. I svenskt mynt och

efter svensk arbetsförtjänst torde dessa kostnader per meter väg motsvara i

medeltal 13 respektive 12 kronor. Detta gällde även den anslutningsväg,

som av norska vägväsendet planlagts för en blivande ödebygdsväg norr om

Kvarnbergsvattnet; i händelse av denna ödebygdsvägs framdragande borde

anslutningsarbetet utföras av svensk myndighet.

Angående svenska statsverkets kostnad för underhåll av vägen å svensk

mark vore att erinra, att vägens årliga underhållskostnad syntes, enligt från

odebygdsvägarna vunnen erfarenhet, kunna beräknas till 25 öre per meter

eller för hela vägen omkring 1,900 kronor. Enligt de uppgifter, som i det

norska vägförslaget lämnats angående invånarantalet i respektive Tunsjö

kapellsogn och Björkvattnet, skulle sålunda på svenska statsverket falla en

årlig underhållskostnad av omkring 635 kronor.

Den ersättning, som ägaren av den mark, som erfordrades för vägens

framdragande över svenskt område. Ströms trävaruaktiebolag, fordrat för

eventuell skada eller undanröjande av större eller mindre skog ävensom

ovan berörda underhållskostnad, som enligt mom. 4 i förslaget skulle påvila

svenska statsverket, syntes lämpligen böra belasta anslaget å sjätte huvudtiteln

till vägar och kommunikationer. Föreskrift syntes i avtalet höra

meddelas, att utdrag ur räkenskaperna för vägens underhåll årligen skulle

tillställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för granskning av den på svenska

statsverket fallande anparten.

Chefen för generalstaben har i yttrande den 23 december 1925 förklarat

sig icke hava något att erinra mot förslaget.

Generaltullstyrelsen, som anbefallts avgiva utlåtande i ärendet, har infordrat

yttrande från chefen för tredje gränsbevakningsdistriktet, vilken i

anledning härav anfört bland annat:

»Av gammalt går en vinterväg från byarna norr om den stora sjön Kvarnbergsvattnet

över nämnda sjö förbi byn Björkvattnet ned till Kveli i Norge.

Yttranden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts proposition nr i96.

Trafiken å denna väg har mer än en gång förorsakat bekymmer, då den i

posteringen Vågen på norra sidan av Kvarnbergsvattnet stationerade gränsuppsyningsmannen

till följd av sina övriga bevakningsuppgifter ej i önskvärd

utsträckning kunnat hålla uppsikt över densamma. Efter .anläggning

av väg från Kveli in på svenskt område helt nära förbi byn Björkvattnet,

varigenom de största besvärligheterna vid nämnda vintertrafikled undanröjas,

kan man med säkerhet räkna med eu i liög grad ökad trafik till och

från Norge ej endast från den närbelägna byn Björkvattnet och byarna vid

Kvarnbergsvattnet utan möjligen även från avlägsnare byar. Jag kan därför

ej biträda länsstyrelsens i Östersund uppfattning, sådan denna kommit till

uttryck i handlingarna bifogad skrivelse, att ökad tullbevakning ej torde

erfordras, då den föreslagna vägen ej stode i förbindelse med det svenska

vägnätet. Med sin föreslagna sträckning parallellt med gränsen håller jag i

stället före, att vägen blir en särdeles lämplig utgångspunkt för olovlig

varuinförsel via Björkvattnet och Kvarnbergsvattnet, om ej bevakning anordnas.

»

För egen del har generaltullstyrelsen anfört:

Landshövdingen i Jämtlands län hade såsom sin uppfattning uttalat, att

någon anledning icke syntes föreligga att på grund av vägens framdragande

över svenskt område anordna särskild tullbevakning, så länge förbindelse

mellan denna väg och det svenska vägnätet saknades. Chefen för tredje

gränsbevakningsdistriktet hade emellertid givit uttryck åt en motsatt mening;

och då dessa skäl måste anses giltiga, syntes styrelsen, därest vägen

leddes över svenskt område, icke kunna underlåta att anordna den ifrågasatta

bevakningsförstärkningen, något som givetvis komme att ådraga tullverket

särskild kostnad dels för avlöning av den bevakningstjänsteman, som

syntes böra posteras i byn Björkvattnet, dels tilläventyrs jämväl för anskaffande

av bostad åt nämnda tjänsteman. Då likväl vägen syntes bliva till

gagn även för den svenska befolkningen i trakten samt det vidare syntes

vara ställt i utsikt, att den inom Sverige liggande vägdelen skulle i en framtid

kunna övertagas av svenska staten, torde nyssnämnda förhållande knappast

kunna anses utgöra hinder för den ifrågasatta överenskommelsen.

Enligt punkt 5:o) av förslaget till överenskommelse skulle från svensk

sida icke av norsk undersåte samt från norsk sida icke av svensk undersåte

fordras tull, automobilskatt eller annan avgift på grund av färd å vägen inom

svenskt område, så länge vägen nyttjades av det norska vägväsendet.

Vad först tullavgifter beträffade, förutsatte generaltullstyrelsen, att nämnda

punkt finge anses innebära, att befrielse från dylika avgifter inom Sverige

skulle tillgodokomma norsk undersåte endast i sådana fall, då tullpliktig

vara av honom fördes från Norge över den inom Sverige belägna delen av

vägen tillbaka till Norge, men däremot icke — i vidare män än som^ enligt

§ 5 tulltaxeförordningen vore medgivet — då exempelvis av en i Sverige

bosatt norsk undersåte tullpliktig vara, med begagnande av någon del av

vägsträckan inom Sverige, infördes från Norge till Sverige för att där tvärstanna.

I sådana fall, som ovan först avsåges, hade generaltullstyrelsen medgivit

tullfri genomförsel av varor från Norge, varvid bestämmelserna i kungörelsen

angående varuförseln landvägen mellan Sverige och Norge den 28

maj 1897 (nr 48) i tillämpliga delar förklarats skola lända till efterrättelse.

Ett generellt dylikt medgivande beträffande tullfri genomförsel av varor å

ifrågavarande väg skulle givetvis kunna lämnas av styrelsen. Det syntes

dock vara att föredraga, att eu direkt föreskrift om tullfrihet vid ifrågavarande

trafik meddelades av Kungl. Maj:t, enär i sådant fall befrielse från det omständliga

och för en dylik trafik i hög grad hinderliga förpassningsförfarandet

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

enligt nyssnämnda kungörelse skulle kunna vinnas. Att medgiva en sådan

befrielse syntes nämligen icke ligga inom styrelsens befogenhet.

Vad sålunda sagts om tullavgifter i allmänhet torde även böra gälla såväl

beträffande tullavgift för utländsk automobil, som framfördes från Norge

över ifrågavarande vägsträcka tillbaka till Norge, som beträffande vissa avgifter,

vilka i sammanhang med tull uppbures av tullverket (sockerskatt.

bensinskatt).

Huruvida den inom Sverige fallande vägsträckan nyttjades av norska

vägväsendet eller tilläventyrs bleve övertagen av svenska staten, syntes i

fråga om befrielse från tull och nyssberörda avgifter böra vara utan betydelse.

Vad därefter anginge befrielse från automobilskatt enligt förordningen

den 26 januari 1923 (nr 11) ansåge sig generaltullstyrelsen icke hava anledning

att närmare ingå på denna fråga men ville framhålla behovet av en

uttrycklig föreskrift om sådan befrielse, därest den ansåges böra medgivas.

Bestämmelserna i 8 § av förordningen den 27 juni 1924 (nr 264) angående

ändring i nyssberörda förordning av den 26 januari 1923 (nr 11) syntes

nämligen icke vara tillräckliga för medgivande av skattefrihet, då dessa bestämmelser

icke väl passade in på den vägsträcka, varom nu vore fråga, samt

för övrigt skattefrihet enligt nämnda paragraf icke tillkomme alla slag av

från Norge inkommande automobiler.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i förnyat utlåtande den 25 januari

1926 förklarat sig icke hava något att erinra mot vad generaltullstyrelsen

yttrat och har vidare anfört:

Vad den ifrågasatta befrielsen från erläggande av automobilskatt anginge,

så avsåge denna för norska automobiler en viss i förordningen den 26

januari 1923 med däri gjord ändring den 27 juni 1924 bestämd avgift för

automobil, beräknad för dag. Då förordningens tillämpning sålunda dels

skulle nödvändiggöra kontroll med uppbörd för passerande automobiler, dels

även medföra, att hel avgift skulle utkrävas för en färd över svenskt territorium

på enbart cirka 15 minuter, så syntes en dylik anordning olämplig

och obillig samt skulle dessutom förutsätta, att vägen bleve vederbörligen

underhållen genom svensk försorg. Förslaget att i stället låta norska vägväsendet

direkt svara för vägens underhåll, med visst bidrag för den beräkneliga

svenska trafiken, syntes lämpligt och enkelt.

Då automobilskatten vore att betrakta såsom en vägslitningsersättning

skulle enligt styrelsens mening krävandet av automobilskatt för norska automobiler

under dessa förhållanden utgöra en dubbel och sålunda oskälig beskattning.

Styrelsen hemställde, att den föreslagna överenskommelsen måtte

godkännas.

I skrivelse den 29 nästlidne januari har härvarande norske minister meddelat,

att det norska departementet för allmänna arbeten lämnat ifrågavarande

förslag till avtal utan erinran, och har bemälde minister hemställt om åvägabringande

av överenskommelse i enlighet med förslaget.

Av utredningen i ärendet framgår, att framdragandet av ifrågavarande väg, Departements

som är avsedd till utfartsväg för Tunsjö kapellförsamling i Norge, i den chefen.

föreslagna sträckningen över svenskt område skulle för det norska vägväsendet

medföra avsevärd besparing i anläggnings- och underhållskostnader

för vägen. Valet av detta alternativ skulle även medföra beaktansvärda för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

delar för den svenska gränsbefolkningen, särskilt invånarna i Björkvattnets

bj, vilka år 1923 utgjorde 126 personer och som för närvarande äro illa

lottade i fråga om vägförbindelser. Man synes därför, även om ifrågavarande

väganläggning i främsta rummet är ett norskt intresse, från svensk sida

kunna lämna sin medverkan till vägens tillkomst, därest detta icke visar sig

förenat med någon avsevärdare uppoffring.

I det föreliggande förslaget till avtal föreslås skyldighet för svenska staten

att förvärva den för vägens framdragande över svenskt område erforderliga

marken och att till norska staten utan ersättning upplåta rätt att därå anlägga

och nyttja allmän väg. Med hänsyn till vederbörande markägares utfästelse

komme uppfyllandet av nyssnämnda villkor icke att föranleda annan utgift

för kronan än ersättning till markägaren för skog, som skadas eller borthugges

vid vägens framdragande, vilken ersättning förväntas bliva jämförelsevis

obetydlig. Enligt avtalet skulle svenska undersåtar äga rätt att begagna

vägen. Dess underhåll sommar och vinter skulle ombesörjas av det norska

vägväsendet, men skulle svenska statsverket deltaga i underhållskostnaden

i samma proportion som byn Björkvattnets invånarantal stode till Tunsjö

kapellförsamlings invånarantal. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uppskattat

Sveriges andel i den årliga underhållskostnaden till omkring 635

kronor. I avtalsförslaget har vidare stadgats rätt för svenska staten att

viss tid efter uppsägning övertaga väganläggningen mot ersättande av dess

värde vid tiden för övertagandet. Efter sådant övertagande skulle dock

norska undersåtar äga rätt att begagna vägen mot den ersättning, varom

överenskommelse kunde träffas mellan de båda rikena. Slutligen upptager

förslaget vissa lättnader för de vägfarande i fråga om tull, automobilskatt

och andra avgifter vid passerandet av den del av vägen, som skulle komma

att ligga å svenskt område.

De förpliktelser, som sålunda enligt avtalsförslaget skulle komma att åvila

svenska staten, synas mig icke vara av den betydenhet, att av sådan anledning

hinder bör anses föreligga att tillmötesgå förevarande, från norsk sida

framställda önskemål. Vid bedömandet av de ekonomiska konsekvenserna

för statsverket torde man, på sätt generaltullstyrelsen anfört, även böra

räkna med en ökning av gränsbevakningen, men synes detta förhållande icke

böra tillmätas avgörande betydelse, helst behov härav redan nu torde hava

gjort sig gällande. Jag anser alltså, att från svensk sida hinder icke bör

resas mot en överenskommelse i huvudsaklig överensstämmelse med omförmälda

förslag. Vid avtalets slutliga utformande torde dock vissa jämkningar

i de föreslagna villkoren visa sig erforderliga. De enligt förslaget ifrågasatta

lättnaderna för de vägfarande i fråga om tull och andra avgifter torde, på

sätt de hörda myndigheterna närmare utvecklat, kunna åvägabringas i administrativ

väg. Med hänsyn till de förjdiktelser, som enligt det ifrågasatta avtalet

skulle komma att åligga svenska staten, synes emellertid frågan om

avtalets godkännande böra underställas riksdagen. Avtalet synes icke komma

att medföra behov av särskilt anslag, då däri förutsatta utgifter för vägunderhåll

och gottgörelse åt vederbörande markägare torde kunna bestridas

från anslaget till vägar och kommunikationer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. <

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj.t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att avtal i huvudsaklig överensstämmelse med omförmälda

förslag må träffas med norska staten om framdragande över

svenskt område av väg från Kveli över Skogen till Tunsjö.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

och förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr .96''.

Bilaga A.

Enligt uppdrag av vederbörande regeringar Lava undertecknade upptagit

förhandlingar för undersökning och utredning av en från norsk sida väckt

fråga om anläggning på svenskt område av en del av norska vägen från

Kveli över Skogen till Tunsjö. Sedan vi verkställt besiktning av det svenska

område, där vägens framdragande ifrågasättes, samt genom norska vägväsendets

försorg teknisk undersökning av vägförslaget med alternativ så väl över

allenast norskt område som med en del av sträckningen över svenskt område

blivit utförd, hava vi efter ytterligare underhandlingar enats om att

framlägga följande förslag för respektive regeringar.

l:o) Den mark, som för vägens framdragande över svenskt område i

huvudsaklig överensstämmelse med sistnämnda alternativ kommer att erfordras,

förvärvas av svenska staten. Svenska staten upplåter till norska

staten utan ersättning rätt att å den sålunda förvärvade marken anlägga och

nyttja allmän väg av beskaffenhet som avses i samma alternativ.

2:o) Svenska staten äger rätt att viss tid efter uppsägning förvärva väganläggningen

mot ersättning för anläggningen i det skick, vari densamma

vid övertagandet befinner sig, och efter vanliga enhetspriser vid samma tid.

Ersättningsbeloppet bestämmes genom uppskattning av två sakkunniga, en

från vartdera riket, vilka utses av vartdera rikets högsta centrala myndighet

inom vägväsendet.

Efter det anläggningen övertagits av svenska staten, skola norska undersåtar

äga rätt att begagna vägen mot den ersättning för begagnandet, varom

överenskommelse träffas mellan de båda rikena.

3:o) Intill dess vägen övertagits av svenska staten, äga svenska undersåtar

rätt att begagna densamma utan annan ersättning från svensk sida än

i punkt 4:o) sägs.

4:o) Intill samma tidpunkt ombesörjes och bekostas sommar- och vintervägunderhållet

å vägen av det norska vägväsendet mot årlig ersättning från

svenska statsverket för så stor andel av underhållskostnaden som byn Björkvattnets

invånarantal vid nästföregående kalenderårs slut utgör i förhållande

till Tunsjö kapellförsamlings invånarantal vid samma årsskifte. Skulle denna

fördelningsgrund visa sig uppenbart otillfredsställande, må ändring påkallas.

5:o) Från svensk sida skall icke av norsk undersåte samt från norsk sida

icke av svensk undersåte fordras tull, automobilskatt eller annan avgift på

grund av färd å vägen inom det svenska området, så länge vägen nyttjas

av det norska vägväsendet.

6:o) Under samma tid skola de norska bestämmelserna angående trafik

å allmänna vägar genom vederbörande svenska myndighets försorg kungöras

till efterrättelse med avseende å vägsträckningen inom svenskt område.

7:o) Därest särskild polisbevakning under arbetet med anläggningen av

vägen över svenskt område skulle visa sig erforderlig, ersättas kostnaderna

därför till svenska staten av norska staten.

8:o) Därest fråga skulle uppkomma om utsträckning av en svensk ödebygds

väg norr om Kvarnbergsvattnet till anknytning med vägen Kveli—

Skogen, skall norska staten medgiva en sådan anläggning på enahanda villkor

som här ovan föreslagits.

Östersund den 24 oktober 1925.

H. B. Guldahl.

S. Linnér.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:93 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående framdragande över svenskt område av väg från Kveli i Norge över Skogen till Tunsjö, jä a1 i texten