Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning

1926-02-12 · 16 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:99, Med förslag till lag angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

1

tfr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående meddelande av förbud för barn att

idka viss försäljning; given Stockholms slott den 12

februari i926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående förbud för barn att idka viss

försäljning.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 81 käft. (Nr 99.)

341 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Förekommer anledning att förbjuda barn att inom stads, köpings eller

municipalsamhälles område till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor,

kramvaror eller annat, må sådant förbud meddelas i enlighet med bestämmelserna

i denna lag.

Förbud som här sägs må ej avse barn över sexton år, ej heller må förbud

meddelas för barn över tolv år att idka försäljning i handelsbod eller

att annorstädes å söckendag under tid mellan klockan 8 förmiddagen och

klockan 7 eftermiddagen idka försäljning eller utdelning av tidningar eller,

såsom biträde åt och under omedelbar tillsyn av någondera av sina föräldrar,

annan försäljning eller utdelning.

2 §■

1. Fråga om meddelande av förbud, varom i 1 § förmäles, må väckas

hos den myndighet som utövar stadens, köpingens eller municipalsamhällets

beslutanderätt, och har denna myndighet att i ärendet inhämta

yttrande från vederbörande hälsovårdsnämnd samt skolråd eller folkskolestyrelse

ävensom barnavårdsnämnd. Varder dylikt förbud beslutat, skall

det underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas, i Stockholm

till överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten eller, där

sådan ej finnes, till den för staden särskilt tillsatta styrelsen och i köping

eller municipalsamliälle till landsfiskalen i orten. Överståthållarämbetet,

magistraten, stadsstyrelsen eller landsfiskalen åligger därefter att bereda tillfälle

för dem, vilka beslutet kan angå, att yttra sig däröver. Magistraten,

stadsstyrelsen eller landsfiskalen har att med eget utlåtande överlämna beslutet

till länsstyrelsen.

2. Beslut som omförmäles i 1 mom. skall av länsstyrelsen antingen

oförändrat fastställas eller ock ogillas. Vägras fastställelse, skall skälet därtill

i beslutet angivas. Fastställt beslut skall ofördröjligen anföras i länskungörelserna

eller, beträffande Stockholm, i den tidning vari överståthallarämbetets

kungörelser vanligen intagas. Därjämte skall genom vederbörande

kommunala myndighets försorg tillkännagivande om beslutet på annat lämpligt

sätt delgivas allmänheten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 3

3. I avseende å ändring eller upphävande av beslut, varom i 1 mom.

är sagt, gälle vad om sådant besluts meddelande är stadgat.

4. Länsstyrelsen må, där undantag från förbud, varom i 1 mom. förmäles,

för visst tillfälle finnes av omständigheterna påkallat, medgiva sådant

undantag.

Prövas i fråga om visst barn undantag från förbudet vara av särskilda

skäl påkallat samt kunna utan fara för menliga verkningar medgivas, må i

Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad magistraten eller, där sådan

ej finnes, stadsstyrelsen samt i köping eller municipalsamhälle landsfiskalen

i orten, efter hörande av vederbörande skolråd eller folkskolestvrelse samt

barnavårdsnämnd, lämna medgivande därtill.

3 §•

Överträdes meddelat förbud, skall den för vars räkning utbjudandet eller

utdelningen ägt rum, därest överträdelsen skett med hans vilja eller vetskap,

straffas med böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Till enahanda straff vare ock den förfallen vilken vården om barnet åligger,

därest icke av omständigheterna framgår, att utbjudandet eller utdelningen

skett honom ovetande.

Om överträdelse som här sägs har polismyndigheten att ofördröjligen

göra anmälan till barnavårdsnämnden för vidtagande av den åtgärd, som

enligt lag må ankomma på densamma.

4 §•

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för överträdelse av

förbud varom ovan är sagt, fortsätter samma förseelse skall, när han därtill

varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning utfärdats och delgivits

fällas till de böter som för dylik förseelse äro bestämda.

5 §•

Överträdelse av förbud, meddelat på grund av denna lag, åtalas av allmän

åklagare hos polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos

poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol.

6 §•

Böter som ådömas på grund av denna lag tillfalla stadens, köpingens

eller municipalsamhällets kassa.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken dag

förordningen den 4 december 1896 (nr 91 s. 1) angående förbud för barn att

idka viss försäljning skall upphöra att gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr dd.

Framställningar

om

ändring av

gällande bestämmelser

angående förbud

för barn

att idka viss

försäljning

samt över

dessa framställningar

avgivna utlåtanden.

Förordningen

den 10 juli

1891 angående

förbud

för barn att

nattetid idka

viss försäljning

m. m.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Wigforss,

Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Möller anför:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 januari 1917 hemställde dåvarande

folkskolöverstyrelsen, under åberopande av en utav Malmö stads folkskolestyrelse

hos överstyrelsen gjord framställning, att åtgärder måtte vidtagas

för att möjliggöra större inskränkningar i barns rätt att idka försäljning, än

som kunde komma till stånd med stöd av förordningen den 4 december

1896 (nr 91 s. 1) angående förbud för barn att idka viss försäljning.

Sedan socialstyrelsen genom remiss anbefallts att avgiva utlåtande över

denna överstyrelsens hemställan samt socialstyrelsen genom länsstyrelsernas

försorg från ett stort antal lokala myndigheter erhållit upplysningar beträffande

förhållandena i förevarande hänseende inom de mera betydande samhällena

i landet, avgav socialstyrelsen den 26 maj 1922 utlåtande i ärendet,

däri hemställdes, att en reviderad författning i ämnet måtte utfärdas i

huvudsaklig överensstämmelse med ett inom styrelsen utarbetat förslag.

I skrivelse den 10 februari 1925 hemställde därefter länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda de kommunala

myndigheterna vissa vidgade möjligheter att förbjuda barn att idka

försäljning.

Över socialstyrelsens förslag samt länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus

län framställning hava i anledning av remiss utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet,

efter inhämtande av yttranden från Stockholms stads folkskoledirektion,

fattigvårdsnämnd och barnavårdsnämnd, av länsstyrelsen i

Stockholms län ävensom av kommerskollegium.

Bestämmelser angående förbud för barn att idka försäljning meddelades

i vårt land för första gången genom förordningen den 10 juli 1891 (nr 40

s. 1) angående förbud för barn att nattetid idka viss försäljning m. m.

Denna förordning tillkom på initiativ av Publicistklubben, vars styrelse

i en till Kungl. Maj:t ställd skrift anhöll, att i sammanhang med revision

av förordningen den 18 november 1881 angående minderårigas användande

i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering, fullt betryggande lagligt

skydd måtte beredas minderåriga även i avseende å kolportering av tidningar

och andra tryckalster. I yttranden, som med anledning av denna framställ
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

ning infordrades från vissa myndigheter, vitsordades allmänt behovet av en

inskränkning i minderårigas behörighet att å gatorna idka försäljning, och

detta icke blott i fråga om tryckalster utan även tändstickor, blommor, kramvaror

och dylikt.

Efter inhämtande av riksdagens yttrande utfärdade därpå Kungl. Maj:t

omförmälda förordning den 10 juli 1891. Enligt denna kunde i stad, där

anledning därtill förekomme, barn förbjudas att å gator eller andra allmänna

platser eller å utskänkningsställen eller andra offentliga lokaler till salu utbjuda

eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat. Sådant förbud

kunde dock varken beträffande söckendagar eller sön- och helgdagar

utsträckas utöver tiden från klockan 8 eftermiddagen till klockan 8 förmiddagen,

och gällde ej för andra än barn av mankön under 14 år och av kvinnkön

under 15 år.

Sedan riksdagen i anledning av en inom andra kammaren väckt motion

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 april 1896, nr 25, hemställt om sådant

tillägg till förordningen den 10 juli 1891, att det däri omnämnda förbudet

kunde utsträckas under sön- och helgdagar till hela dygnet, utfärdade Kungl.

Maj:t den 4 december 1896 den ännu gällande förordningen angående förbud

för barn att idka viss försäljning. Denna författning, genom vilken förordningen

den 10 juli 1891 upphävdes, överensstämmer med denna utom därutinnan

att möjligheten till förbuds meddelande utsträckts i enlighet med

riksdagens hemställan. Förbud beslutas av stadsfullmäktige efter hälsovårdsnämndens

hörande men äger giltighet först sedan det blivit av vederbörande

länsstyrelse fastställt. Länsstyrelsen må ock, om den så finner behövligt,

själv väcka förslag till förbud, som bär avses. Då undantag från förbudet

för visst tillfälle prövas vara av omständigheterna påkallat, må sådant medgivas

av länsstyrelsen. I avseende å förbuds överträdande äro vissa straffbestämmelser

meddelade.

Med stöd av förordningen den 4 december 1896 hava i ett antal städer

bestämmelser meddelats om sådant förbud, som i förordningen avses. I

allmänhet hava dessa bestämmelser utfärdats i enlighet med de längst gå

ende möjligheter till inskränkning i barns rätt att idka försäljning, som förordningen

medgiver.

Malmö stads folkskolestyrelse anförde i sin i det föregående berörda skrivelse

bland annat:

Av barn bedriven försäljning vore ofta endast ett maskerat tiggeri. Tryckalster,

som av barn utbjödes, vore oftast av pornografiskt innehåll, som

kunde åsamka barnen svår moralisk skada. Försäljningen förde barnen in

på utskänkningslokaler, varigenom lätt alstrades en för deras framtid skadlig

böjelse för krogliv. För skolarbetet vore ifrågavarande försäljning även till

men, i det barn ofta för försäljningens skull försummade läxarbetet och

stundom även undervisningen i skolan. Icke sällan torde barnen själva

förbruka den inkomst, de genom försäljningen förskaffat sig. Därigenom

frestades de lätt till okontrollerat nöjesliv, vilket icke alltid vore av oskyldigt

slag. Den inkomst, föräldrarna understundom kunde erhålla, genom av deras

barn idkad försäljning, torde i vanliga fall vara fullständigt betydelselös och

Förordningen

den 4 december

1896

angående

förbud för

barn att idka

viss försäljning.

Malmö stads

folkskolestijrelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Folkskol
överstyrelsen.

Utredning

rörande förhållandena

i de mera

betydande

samhällena

i landet.

G Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

under inga omständigheter kunna uppväga den fara, barnen löpte genom

försäljningen.

Styrelsen hemställde i anledning härav, att åtgärder måtte vidtagas för

åstadkommande av sådan utsträckning av ovannämnda förbud, att barn i

skolåldern icke tillätes idka försäljning av ifrågavarande slag.

Folkskolöverstyrelsen anförde i sin förut omförmälda skrivelse bland

annat:

Överstyrelsen, som funne den av Malmö stads folkskolestyrelse gjorda

framställningen synnerligen beaktansvärd och de däri till stöd för densamma

anförda skälen icke kunna jävas, vitsordade, att försäljning av här avsett

slag kunde medföra stora vådor för de barn, som tillätes att därmed sysselsätta

sig. Ofta förleddes barnen att på oärligt sätt förskaffa sig de artiklar,

som de ville försälja. För att få tillfälle att sälja sökteo de genom osanning

framställa sin belägenhet så ömmande som möjligt. A de platser, där de

sökte sina kunder, finge de ej sällan mottaga intryck, som kunde verka till

obotlig skada på deras unga sinnen. Vanan vid det kringströvande livet

kunde bliva ett hinder för dem att någonsin övergå till ett ordnat levnadssätt

med verkligt arbete. Även för skolan och framgången av dess verksamhet

kunde barns bedrivande av sådan försäljning bliva till men. De

skolbarn, som använde siu från skolan lediga tid till att idka försäljning,

försummade sina hemuppgifter, bleve i skolan ofta förströdda och ouppmärksamma

och komme lätt att utöva ett skadligt inflytande på sina kamrater.

Att en förändring av lagstiftningen i föreslagen riktning skulle komma

att medföra ett alltför starkt ingripande från det allmännas sida i den enskildes

frihet torde icke vara att befara, då den i gällande författning

stadgade ordningen för sådant förbuds tillkomst tydligen borde bibehållas

oförändrad. Dock syntes det böra stadgas att, förutom hälsovårdsnämnden,

även skolrådet eller folkskolestyrelsen samt barnavårdsnämnden skulle beredas

tillfälle att yttra sig i ärenden av förevarande slag, innan de avgjordes.

På grund av vad sålunda anförts hemställde överstyrelsen, att i förordningen

angående förbud för barn att idka viss försäljning måtte åvägabringas

ändringar i angiven riktning.

Av de förut omnämnda, från lokala myndigheter i de mera betydande

samhällena inom landet införskaffade upplysningarna, vilka jämte en sammanfattning

av dem bifogats socialstyrelsens utlåtande, må här meddelas eu

kortfattad översikt.

Förekomsten av ifrågavarande försäljnings verksamhet, varunder i förevarande

sammanhang jämväl inbegripes gratisutdelning, ställer sig mycket

olika i skilda orter. I någon avsevärd omfattning förekommer den endast i

de större städerna. I de små samhällena är den nära nog okänd, å en del

ställen förekommer dock dylik försäljning åt resande vid järnvägs- och ångbåtsstationer.

Aven förekomsten i de större städerna synes av de inhämtade

upplysningarna att döma vara mycket varierande. Under det densamma på

vissa håll betecknas som ett allvarligt missförhållande, uppgives den sålunda

i andra till storleken jämförliga städer sakna betydelse.

Ifrågavarande verksamhet torde på det hela taget i alldeles övervägande

mån avse tidningar. Därjämte lär rätt allmänt försäljas konfekt, choklad,

karameller och frukt, ävensom i viss utsträckning vykort, blommor, andra

publikationer än tidningar, tvål, kängsnören, band, knappar, nålar och andra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 7

<lylika kram varor. Barn biträda även stundom vid torghandel, utdelning av

biografprogram in. m.

Verksamheten uppgives bedrivas dels för främmande arbetsgivare, dels för

föräldrars och dels för barnens egen räkning, men i vilka proportioner dessa

olika slag av verksamhet stå till varandra, framgår icke av de inkomna upplysningarna.

Tidningsförsäljningen synes emellertid i regel ske för främmande

arbetsgivares räkning, men arbetsförtjänsten därå uppgives i ett flertal

fall tillgodokomma föräldrarna.

Försäljningsplatserna lära vanligen utgöras av gator, torg, järnvägs- och

•ångbåtsstationer samt restauranger, kaféer och biograflokaler. Från åtskilliga

orter uppgives även, att varor ofta av barn kringbjudas i husen.

Omdömena om verksamhetens inflytande på barnen äro ganska skiftande,

men detta inflytande synes på grund av verksamhetens på flertalet orter

ringa omfattning i stort sett icke hava lett till mera betydande missförhållanden.

Från en del samhällen uppgives emellertid, att verksamheten ofta

utgör en förevändning för tiggeri samt även eljest varit till skada för barnen.

De menliga verkningarna synas förnämligast bestå i försummad läxläsning,

av trötthet förorsakad svårighet att följa skolundervisningen, skolkning från

nämnda undervisning, för moralen skadliga inblickar i restaurang- och kafélivet,

ekonomisk möjlighet till olämpliga nöjen och njutningar samt i vissa

fall benägenhet för tiggeri, förskingring av omhänderhavda medel och snatteri.

Till försvar för verksamheten anföres i regel, att densamma bereder möjlighet

för barnen att lämna ett för de fattigaste familjerna, särskilt under den

rådande depressionstiden, icke föraktligt bidrag till familjens uppehälle.

Från en del håll framhålles, att försäljningsverksamheten räddar barnen från

sysslolöshet, som är ännu fördärvligare, samt främjar deras företagsamhet

och förståndsirtveckling.

På fråga, om ett generellt förbud skulle medföra avsevärda svårigheter,

har, med hänsyn till den i flertalet fall obetydliga förekomsten av ifrågavarande

verksamhet, i övervägande mån svarats, att några dylika verkningar

icke behövde befaras. I en del yttranden har man emellertid gjort skillnad

mellan verkningarna för den köpande allmänheten, vilka på grund av nyss

berörda förhållande nära nog undantagslöst ansetts föga kännbara, och för

de säljande barnen jämte deras föräldrar och syskon, vilka i en del fall

ganska hårt skulle drabbas av ett förbud.

Anmärkas kan, att skol- och barnavårdsmyndigheter, såsom förklarligt

torde vara, på det hela taget givit uttryck åt starkare betänkligheter mot

ifrågavarande verksamhet än övriga myndigheter. Dock har även ett flertal

myndigheter av förstnämnda slag ställt sig avvisande mot ett ifrågasatt

generellt förbud.

För egen del har styrelsen i ärendet anfört följande:

»I stort sett är här tydligtvis icke fråga om något mer svårartat, omfattande

missförhållande. Detta hindrar emellertid icke, att barnens försäljningsverksamhet

å sina håll kan giva skälig anledning till allvarligare

betänkligheter — förhållandena äro ju mycket skiftande. A andra sidan

måste också beaktas, att berörda verksamhet icke under alla förhållanden

kan frånkännas berättigande.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter anser sig styrelsen icke kunna

stödja ett krav på generellt förbud för barn i skolåldern att idka ifrågavarande

verksamhet — ett krav som synes göras gällande av initiativtagaren

i ärendet, Malmö stads folkskolestyrelse, men icke av folkskolöverstyrelsen.

En utsträckning av den nu till städerna samt till tiden mellan klockan 8

e. m. och 8 f. m. jämte sön- och helgdagar begränsade möjligheten till förbud

synes däremot befogad.

Socialstyrelsen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Yad till en början den första av nu anförda begränsningar angår, kåre

mot densamma erinras, att det finnes ett flertal samhällen, som icke är»

städer men med hänsyn till folkmängd och andra förhållanden i högre grad

än många städer kunna behöva möjlighet till förbud. Anmärkas må även.,

att ett förbud i en stad, varintill gränsa andra samhällen, ej alltid kan påräkna

åsyftad effekt, varjämte förbudet för dessa senare samhällen kan medföra

mindre önskvärda verkningar. Beträffande sedan begränsningen till

nattid samt sön- och helgdagar torde det icke kunna förnekas, att förhållandena

å vissa orter kunna vara sådana, att ett förbjudande i större eller

mindre utsträckning av barns försäljningsverksamhet där jämväl å dagtid

kan finnas påkallat. Enligt styrelsens mening böra sålunda de nu för ifrågavarande

förbud gällande begränsningarna till städer samt tiden klockan 8

e. m.—8 f. m. jämte sön- och helgdagar bortfalla.

Den i 2 § punkt 4 av nu gällande förordning i ämnet stadgade möjlighet

till tillfälliga undantag från ett meddelat förbud bör, med tanke på försäljning

av 1 maj-blomman och andra för välgörande eller andra ideella ändamål

försiggående försäljningar, givetvis bibehållas. Med hänsyn till bl. a.

att förbudet eldigt ovan antydda ändringsförslag skulle kunna avse jämväl

tiden för den fullt lovliga handeln, synes det styrelsen påkallat, att även en

möjlighet till individuella, mer permanenta undantag beredes. Fall torde

nämligen kunna förekomma, där ej blott ömmande omständigheter göra ett

dylikt undantag särskilt önskvärt utan även varje farhåga för olägenheter

därav måste anses omotiverad. Hänsyn till riittvisa och billighet synas då

kräva, att eftergift skall kunna lämnas. Principiellt riktigast skulle väl vara,

att dylika undantag, i likhet med nyss berörda, nu i författningen möjliggjorda,

skulle beviljas av länsstyrelsen. Det torde emellertid få ansesmindre

lämpligt att betunga länsstyrelserna med dylika relativt oviktiga

ärenden, om vilka de för övrigt i regel sakna på personliga iakttagelser

grundad uppfattning. Styrelsen anser sig med hänsyn därtill böra föreslå,

att bemyndigande att medgiva här ifrågavarande undantag uppdrages åt

vederbörande lokala polismyndighet, d. v. s. i stad magistraten eller, där

sådan ej finnes, stadsstyrelsen och på landet landsfiskalen. Denna myndighet

bör dock vara förpliktad att över ansökan om sådant undantag inhämta

yttrande av den i frågan i regel närmast intresserade myndigheten,

d. v. s. vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse ävensom av barnavårdsnämnd,

där särskild sådan nämnd är utsedd.

Oavsett nu berörda undantagsmöjligheter synes det böra stå föräldrar

fritt att under tiden för legitim handel, varmed i överensstämmelse med de

allmänna begränsningarna i lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden

för idkande av handel och viss annan rörelse lämpligen torde böra förstås;

tiden mellan klockan 8 f. m. och 7 e. m. å söckendag, använda sina barn

såsom biträden vid försäljning. Ett sådant undantag skulle också stå i god

överensstämmelse med arbetarskyddslagens bestämmelse, att från lagens

tillämpning undantages arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarensfamilj.

Beträffande sättet för åstadkommande av här omhandlade förbud måste

den föreslagna utsträckningen av förbudsmöjligheten till att gälla ej blott

städer utan alla kommuner givetvis medföra förändrad reglering. Enligt

styrelsens åsikt torde det vara lämpligt att ordna ifrågavarande procedur i

huvudsaklig överensstämmelse med det sätt, som i gällande, nyss berörda

butikstängningslag är föreskrivet för tillämpning av vissa där medgivna

jämkningar.

I enlighet härmed torde bestämmelsen i 2 § punkt 2 av förordningen angående

förbud för barn att idka viss försäljning, vilken bestämmelse väl

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

knappast kommit till någon användning, böra uteslutas. Ehuru hälsovårdsnämnderna

torde vara ganska främmande för de synpunkter, som äro av

huvudsaklig betydelse vid avgörandet av frågor om förevarande förbud, synes

deras medverkan likväl icke böra avskaffas —■ detta bl. a. med hänsyn till

deras uppgift att vara kommunala tillsynsorgan enligt lagen om arbetarskydd.

Eolkskolöverstyrelsen har i sitt utlåtande i ärendet framställt krav

på, att de lokala myndigheterna, som särskilt ha att handlägga frågor angående

barnens uppfostran och undervisning, skola beredas tillfälle att yttra

sig i frågor av förevarande art. Detta krav synes befogat och torde med

hänsyn därtill ej blott hälsovårdsnämnd utan även skolråd eller skolstyrelse

ävensom barnavårdsnämnd, där särskild sådan finnes, böra höras, innan vederbörande

kommunala myndighet tager definitiv ståndpunkt i frågan om förbud.

»

I enlighet med vad sålunda anförts föreslog socialstyrelsen, att en reviderad

författning i ämnet, åt vilken torde böra givas formen av lag, matte

utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med ett inom styrelsen utarbetat

förslag.

I sin förut omförmälda skrivelse anförde länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län, efter att hava meddelat, att länsstyrelsen med stöd av 1896 års

förordning genom en år 1897 utfärdad stadga beträffande Göteborgs stad

fastställt sådant förbud, som i förordningen avsåges, i huvudsak följande:

Ehuru de för Göteborgs stad gällande bestämmelserna utfärdats i enlighet

med de längst gående möjligheter till inskränkning i barns rätt att idka försäljning,

som 1896 års förordning medgåve, ville det synas, som om bestämmelserna

icke vore tillfyllestgörande. Inom staden förekomme i ej obetydlig

utsträckning, att barn, till och med sådana, som ännu knappast hunnit

skolpliktig ålder, under tider, då försäljning enligt förenämnda stadga icke

vore förbjuden, på gatorna bedreve försäljning av kängsnören, knappar med

mera på ett sätt, som måste betraktas som maskerat tiggeri. Det syntes

länsstyrelsen uppenbart, att allvarliga vådor för barnens framtida moraliska

välfärd härav kunde uppstå. Den omständigheten, att föräldrar kunde göra

sig någon inkomst på sina barns gatuhandel, syntes icke böra hindra, att

åtgärder vidtoges för att skydda barnen mot att redan i tidig ålder vänja

sig vid tiggeri och kringdrivande på gatorna. Genom vissa yttranden av

myndigheter i Göteborgs stad hade länsstyrelsen fått bekräftelse på sin uppfattning,

att bestämmelser vore önskvärda, som möjliggjorde fullständigt förbud

för barn under viss ålder att idka försäljningsverksamhet. I de avgivna

yttrandena hade därjämte såsom önskemål uttalats, att förbudet mot försäljning

måtte, till förekommande av eljest uppkommande utbjudande av

varor i portgångar och bostäder, givas en sådan omfattning, att det gällde

allt salubjudande annorstädes än i särskild försäljningslokal. Länsstyrelsen

ansåge följaktligen förhållandena i Göteborg göra ändringar i gällande förordning

angående förbud för barn att idka viss försäljning önskvärda. Ehuru

länsstyrelsen givetvis saknat anledning inhämta utredning från andra större

städer i riket, torde det kunna antagas, att förhållandena flerstädes vore av

liknande art, även om olika önskemål inom de olika samhällena kunde göra

sig gällande i avseende å vissa detaljer.

Länsstyrelsen hemställde fördenskull, huruvida icke åtgärder lämpligen

borde vidtagas för att bereda de kommunala myndigheterna möjlighet att i

Länsstyrelsen

i Göteborgs

och Bohuslän
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Yttranden

Över socialstyrelsens

förslag

samt

länsstyrelsens

i Göteborgs

och Bohus län

framställ ning.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

fall av behov besluta såväl angående fullständigt förbud för barn under viss

ålder — förslagsvis 12 år — att idka försäljning, som angående försäljnings

idkande av barn jämväl å andra platser än i 1 § av förordningen den 4 december

1896 stadgades, där den icke skedde i särskild försäljningslokal.

Därjämte ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke bestämmelserna angående

sättet för tillkomsten av förbud av den art, varom bär vore fråga, borde

ändras så, att stadsfullmäktige hade att inhämta yttrande, förutom från hälsovårdsnämnden,

även från vederbörande barnavårdsnämnd.

Vid Stockholms stads folkskoledirektions yttrande i ärendet hava fogats

yttranden från överlärarkollegiet och folkskol inspektörel•«a vid stadens folkskolor

ävensom barnavårdsnämnden, av vilka överlärarkollegiet och folkskolinspektörerna

tillstyrkt utfärdande av eu reviderad författning i väsentlig överensstämmelse

med socialstyrelsens förslag.

Barnavårdsnämnden har i ärendet anfört bland annat:

Det kunde svårligen förnekas, att idkande av sådan försäljningsverksamliet,

varom här vore fråga, i och för sig vore ägnad att utöva ofördelaktig

inverkan ej blott på barnens skolgång utan även i andra hänseenden. De

bestämmelser till barnens skydd, som i anledning härav kunde befinnas nödiga,

borde dock egentligen vara stadgade i lagen och gälla för landet i

dess helhet. Nämnden ansåge det böra tagas under övervägande, huruvida

det icke lämpligen skulle kunna meddelas ett generellt förbud för barn

under viss ålder, förslagsvis 12 år, att över huvud kringbjuda varor till försäljning.

Beträffande barn över denna ålder vore det måhända lämpligast

att bibehålla den nuvarande ordningen och att sålunda möjlighet bereddes

de lokala myndigheterna att på de orter och i de fall, där så ansåges behövligt,

få till stånd särskilda bestämmelser, jämväl sådana, som innebure

ett vidsträcktare förbud än vad för närvarande gällde. Det syntes sålunda

bland annat lämpligt att, såsom socialstyrelsen föreslagit, de nu för ifrågavarande

förbud gällande begränsningarna till städer samt till viss tid på

socken dagar bortfölle. Nämnden ville även fästa uppmärksamheten på den

form av salubjudande, som ägde rum i hus med bostäder och kontorslokaler,

vilken försäljning ofta stode mycket nära bettleri. Det vore önskligt, att i

författningen kunde inrymmas möjlighet att ingripa även mot sådan försäljning.

Såväl överlärarkollegiet som folkskolinspektörerna och barnavårdsnämnden

hava hemställt, att åldersgränsen för förbud beträffande gossar borde höjas

från 14 till 15 år. I denna del liar kollegiet anfört bl. a. följande:

Skäl saknades att, såsom socialstyrelsen i överensstämmelse med gällande

lag föreslagit, sätta åldersgränsen lägre för gossar än för flickor. Skolplikten,

som vore densamma för gossar som för flickor, varade i normala fall till

slutet av vårterminen under det kalenderår, då barnet fyllde 14 år. Det inträffade

således ofta, att barnet fyllt 14 år, innan det lämnat folkskolan.

Så länge barnen vore skyldiga att deltaga i undervisningen i folkskolan,

borde ett förbud av förevarande art kunna på dem tillämpas. Åldern 15 år

borde därför sättas som gräns ej blott för flickor utan även för gossar. En

försäljningsverksamhet, varmed åtskilliga gossar under 15 år sysselsattes,

vore salubjudande av konfekt och dylikt under föreställningar å biografteatrarna,

vilket arbete så gott som helt infölle efter klockan 7 eftermiddagen.

Om försäljningsförbudet vore, såvitt anginge gossar, inskränkt till att avse

sådana under 14 år, komme denna verksamhet, som måste anses i flera hän
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ds proposition nr 99.

seenden olämplig, att fortgå. De gossar under 15 år, som å ett ganska

stort antal biografteatrar försålde konfekt, finge vecka efter vecka övervara

föreställningar med s. k. barnförbjudna filmer, d. v. s. sådana, som enligt

förordningen angående biografföreställningar icke finge åses av barn under

15 år. Jämväl ur synpunkten av överensstämmelse mellan sistnämnda förordning

och bestämmelserna om förbud för barn att idka viss försäljning

torde minimiåldern för gossar böra höjas till 15 år.

I fråga om förslagets från gällande författning hämtade bestämmelser

om att polismyndighet skulle tilldela barn varning och eventuellt förordna

om aga i hemmet, har överlärarkollegiet framhållit, att denna bestämmelse,

som icke vore praktisk och överensstämmande med nutida uppfattning om

barnuppfostran, borde utbytas mot ett stadgande om att anmälan skulle

göras till barnavårdsnämnden för vidtagande av i varje särskilt fall erforderliga

åtgärder. Enahanda uppfattning har uttalats av folkskolinspektörerna

och barnavårdsnämnden.

Stockholms stads folkskoledirektion har hemställt att bestämmelser måtte

utfärdas av i huvudsak det innehåll, som i de nyss refererade uttalandena

föreslagits.

Fat tig vårdsinspektör en i Stockholm har i avgivet tjänsteutlåtande framhållit,

att han ej försport några mer framträdande missförhållanden av ifrågavarande

försäljning, men att han å andra sidan trott sig finna, att barn i

fattiga familjer genom försäljnings verksamhet i flera fall kunnat giva ett välbehövligt

tillskott till sin försörjning. Med hänsyn till de vådor, som otvivelaktigt

kunde bliva en följd av denna verksamhet, ville inspektören likväl

tillstyrka en ändring av gällande författning på sätt som föreslagits av Stockholms

stads barnavårdsnämnd.

Stockholms stads fattigvårdsnämnd har i sitt yttrande uttalat, att ifrågavarande

försäljningsverksamliet på grund av sin natur vore ägnad att åstadkomma

skadliga verkningar med hänsyn till barnens uppfostran och sedlighet.

En revision av författningen i väsentlig överensstämmelse med socialstyrelsens

förslag funne nämnden därför önskvärd. Därvid torde de av

barnavårdsnämnden framförda synpunkterna böra vinna beaktande. Den av

fattigvårdsinspektören i Stockholm anförda omständigheten, att fattiga barn

i många fall kunde genom försäljningsverksamliet bidraga till sitt uppehälle,

borde enligt nämndens förmenande icke utgöra hinder för eu utsträckning

av förbudet mot försäljning genom barn. I de sannolikt rätt fåtaliga fall.

•där ett legitimt behov för barn att på detta sätt bidraga till sin försörjning

kunde anses föreligga, lämnade nämligen lagförslaget möjlighet till dispens

från förbudet genom hänvändelse till de lokala myndigheterna.

Overståthållarämbetet har i sitt utlåtande anslutit sig till de synpunkter,

som i ärendet anförts av Stockholms stad barnavårdsnämnd.

Länsstyrelsen i Stockholms län har tillstyrkt socialstyrelsens förslag.

Kommer skollegium har förklarat sig ur synpunkten av de intressen kollegium

bevakar i sak intet hava att erinra mot socialstyrelsens hemställan.

Såsom de myndigheter, vilka yttrat sig i förevarande ärende, med stor

enstämmighet framhållit, är en av barn bedriven försäljningsverksamliet av

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

ifrågavarande slag ägnad att ur åtskilliga synpunkter ingiva allvarliga betänkligheter.

Förvärvandet utan någon nämnvärd arbetsprestation av em

stundom icke alldeles obetydlig inkomst alstrar lätt hos de unga obenägenhet

för mera krävande arbete och uppmuntrar dem till lättja. Utbjudandet

till allmänheten av varor på allmänna platser och lokaler samt i husen leder

lätt till i sammanhang därmed bedrivet tiggeri; stundom utgör försäljningsverksamheten

rent av eu skyddande förklädnad för sådant. Kringströvandet

i syfte att finna avsättning för varorna bringar ofta barnen i beröring med

lättjefulla och ur olika synpunkter mindervärdiga personer, vilkas sällskapär

ägnat att på dem utöva en demoraliserande inverkan. I detta hänseende

må särskilt framhållas vådan för unga flickor, vilka utbjuda blommor och

dylikt till försäljning. Barnen frestas även stundom att söka på oärligt sättåtkomma

sådana varor, som de önska försälja. På skolarbetet utövar en

verksamhet av ifrågavarande slag ett skadligt inflytande, på sätt från sakkunnigt

håll betonats.

De allvarliga olägenheter, som sålunda otvivelaktigt äro förenade med en

av barn bedriven försäljningsverksamhet, ledde till den första, år 1891 vidtagna

regleringen därav, men de inskränkningar, som då och genom tillkomsten

av den ännu gällande förordningen av år 1896 vidtogos i avseendeå

rätten till dylik verksamhet, sträckte sig icke fullt så långt som, åtminstone

med numera vunnen erfarenhet, måste anses motiverat. Sålunda blev

lagbestämmelsernas giltighet inskränkt till städerna, och ingen möjlighet bereddes

att förbjuda försäljningsverksamheten under dagen å söckendagar

eller annorstädes än å offentliga platser och lokaler. En för den manliga,

ungdomens del något för låg maximiålder för förbuds räckvidd har även

gjort de ifrågavarande skyddsbestämmelserna delvis verkningslösa.

Då det nu gäller att fatta ståndpunkt till de från olika håll framställda

förslagen om denna skyddslagstiftnings revision för vinnande av vad med

densamma åsyftats, synes först böra övervägas, huruvida, såsom från vissa

håll gjorts gällande, behov föreligger av att i lagen stadga ett generellt,

för landet i dess helhet gällande förbud för barn under viss ålder att idka

försäljning. Enligt min tanke giver den på socialstyrelsens föranstaltande

verkställda utredningen av hithörande förhållanden icke vid handen, att ett

dylikt behov föreligger. Däremot torde genom denna utredning och vad

för övrigt i ärendet förekommit starka skäl hava förebragts för att de kommuner,

där eu försäljningsverksamhet av ifrågavarande slag förekommer i

nämnvärd omfattning, beredas möjlighet att meddela bestämmelser, mera

långt gående än de, vilka kunna komma till stånd med stöd av gällande

författning i ämnet. Jag förbiser därvid icke, att en skärp t förbudslagstiftning

kan lägga hinder i vägen för en förvärvsverksamhet, som kan hava en

viss betydelse för försäljarens och hans familjs ekonomi. Vådorna av verksamheten

i fråga äro emellertid enligt min uppfattning så allvarliga, att

denna omständighet icke bör få lägga hinder i vägen för en revision i angiven

riktning. I de antagligen ej synnerligen talrika fall, då starka ekonomiska

skäl tala för att ett undantag skulle vara önskvärt, och ett sådant

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. MajUs proposition nr 99.

med hänsyn till föreliggande förhållanden icke heller kan anses ägnat att

medföra olägenhet, bör emellertid, på sätt socialstyrelsen föreslagit, medgivande

därtill kunna lämnas. Jag återkommer senare till denna fråga

liksom till frågan om tillfälliga undantag från meddelat förbud. Jag kommer

även i det följande att beröra spörsmålet om generellt gällande inskränkningar

i förbud, i vad det avser vissa slag av försälj ningsverksamliet.

Enligt socialstyrelsens förslag må förbud mot barns försäljningsverksamhet

meddelas beträffande kommun av varje slag, oberoende av dess befolkningstäthet.

Styrelsens utredning giver emellertid enligt min uppfattning icke

stöd för behovet av en lagstiftning, som har avseende å andra kommuner än

sådana med en mera sammanträngd befolkning. Tillräckliga skäl synas mig

därför icke föreligga att för närvarande gå längre än att låta den reviderade

författningen hava avseende å städer, köpingar och municipalsamhällen, eller

sålunda de samhällen, beträffande vilka, innan generella bestämmelser meddelades

om begränsning av tiden för idkande av handel, lagen den 6 juni

1909 om förbud mot handels idkande under vissa tider av dygnet var gällande.

Enligt gällande förordning liksom enligt socialstyrelsens förslag kan förbud

meddelas mot handel blott å allmänna platser och lokaler. Genom en

dylik bestämmelse förebygges emellertid ej den form av försäljningsverksamhet,

som består i varors salubjudande i andra personers bostäder och

kontorslokaler samt i portgångar. Då, på sätt bland andra länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län samt barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit,

ett ingripande är synnerligen önskvärt mot dylik försäljningsverksamhet,

som ofta utgör ett maskerat tiggeri, synes mig denna av socialstyrelsen

ifrågasatta inskränkning av förbuds giltighet böra bortfalla. Undantag lärer

dock böra göras för av barn över 12 års ålder bedriven försäljning i handelsbod.

Gällande författning öppnar ingen möjlighet för stad att meddela förbud

mot barns försäljningsverksamhet, om den bedrives å söckendag under tiden

från klockan 8 förmiddagen till klockan 8 eftermiddagen. Ehuru givetvis

eu dylik verksamhet, utövad under kvällar och nätter, medför ännu större

fara för de ungas moral än en verksamhet, som bedrives under dagen, är

-emellertid även en dylik ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter ur flera

uv de utav mig i det föregående berörda synpunkterna. Jag anser därför i

likhet med de hörda myndigheterna, att även denna begränsning bör bortfalla.

Det bör sålunda stå vederbörande kommun fritt att, i den omfattning

som kan befinnas erforderlig och av förhållandena påkallad, förbjuda barns

försäljningsverksamhet även under dagen. På sätt socialstyrelsen hemställt

lärer emellertid därvid böra göras undantag beträffande barn, som å söckendag

under tiden mellan klockan 8 förmiddagen och klockan 7 eftermiddagen,

biträder någon av sina föräldrar och står under dennes omedelbara tillsyn.

Denna undantagsbestämmelse synes dock böra begränsas att avse barn, som

fyllt 12 år. Såsom jag förut antytt torde även böra göras undantag beträffande

barn över 12 år, som idkar försäljning i handelsbod.

En i viss mån särskild ställning intages av den verksamhet, som består

i försäljning eller utdelning av tidningar, vare sig denna verksamhet äger

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kimgl. Maj:ts proposition nr 99.

rum å järnvägståg och ångbåtar eller annorstädes. Åtskilliga av de betänkligheter,

som annan av barn bedriven försälj ningsverksamhet är ägnad att

framkalla, göra sig antingen icke alls eller åtminstone mindre starkt gällande

i avseende å försäljning eller utdelning av tidningar. Dylik verksamhet lärer

sålunda knappast kunna innebära en förevändning för tiggeri eller locka till

sådant. Försäljningen och utdelningen äro vidare, utom såvitt angår järnvägståg

och ångbåtar, i allmänhet koncentrerade till vissa begränsade tider av dagen

samt ske mestadels på uppdrag av svenska pressbyrån och andra, vilka icke

lära sakna kontakt med föräldrarna, varigenom i viss mån torde kontrolleras,

att förtjänsten av verksamheten icke förslösas på olämpliga nöjen och njutningsmedel

utan åtminstone till någon del kommer till användning för

barnens försörjning. Vad angår tidningsförsäljningen på järnvägståg och

ångbåtar med längre turer användas för densamma i regel ynglingar, som

uppnått 15 års ålder och sålunda slutat folkskolan. Beträffande denna verksamhet,

som står under ledning av pressbyrån, synes mig icke heller med

fog kunna göras gällande, att den innebär vådor för ynglingarnas moral. På

kortare ångbåtsresor i skärgården och annorstädes ävensom på vissa förstadsbanor

torde av pressbyrån användas även gossar, som äro yngre än

15 år, men detta lärer ske dels beträffande ångbåtar under ferietid och dels

beträffande förortsbanorna å sådana tider av dagen, som ej äro upptagna

av skolarbete.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser några allvarligare betänkligheter

knappast kunna resas mot av barn, åtminstone något äldre sådana, under

dagen bedriven försäljning och utdelning av tidningar. Då å andra sidan

förtjänsten härav för barnen och deras familjer icke kan anses betydelselös

ur ekonomisk synpunkt, samt det ligger i allmänhetens intresse, att sådana

åtgärder, som kunna försvåra och fördyra distributionen av tidningar, såvitt

möjligt undvikas, lärer en föreskrift böra meddelas om att förbud av ifrågavarande

slag icke må avse å söckendag under tiden mellan klockan åtta förmiddagen

och klockan sju eftermiddagen bedriven försäljning och utdelning

av tidningar; beträffande barn under 12 år synes dock ett förbud, även i vad

det avser dylik försäljning, stundom vara av förhållandena påkallat, och

möjlighet bör därför föreligga att meddela ett sådant.

Enligt gällande förordning må förbud icke avse gossar över 14 eller flickor

över 15 år. Dessa åldersgränser hava i socialstyrelsens förslag bibehållits.

Emellertid har från åtskilliga håll framhållits, att skäl saknas att fastställa

en lägre åldersgräns för gossar än för flickor. Till denna uppfattning kan

jag ansluta mig.

I allmänhet har man ansett den ifrågavarande maximiåldern lämpligen

kunna fastställas till 15 år. Enligt ett flertal nyare lagar av civilrättslig och

offentligträttslig natur skola emellertid i vissa viktiga hiinseenden föräldrarnas

och det allmännas skyldigheter mot barnen upphöra tidigast då barnen

uppnå 16-årsåldern. Sålunda skall enligt lagarna om barn i äktenskap och

barn utom äktenskap föräldrarnas underhållsskyldighet icke i något fall

upphöra tidigare än då barnen fyllt 16 år. Samma ålder gäller enligt fattig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99. \ ;>

vårdslagen för rätt till obligatorisk fattigvård och för enskildas ovillkorliga

försörjningsplikt. Enligt lagen om samhällets barnavård åtnjutes samhällsvård

till 16 ars ålder, skydd mot faror i föräldrahemmet av fysisk och

moralisk art beredes enligt samma lag likaledes intill fyllda 16 år, varjämte

fosterbarnskontrollen utsträckts till nämnda ålder. I 14 kap. 45 § strafflagen

har åldersgränsen för allmän åklagares rätt att efter angivelse av barnavårdsnämnd

åtala vissa mot barn av deras föräldrar m. fl. begångna brott

fastställts till 16 år. Och slutligen hava i samband med den nya förmjmderskapslagens

antagande åtskilliga lagändringar genomförts av innebörd att

den åldersgräns, då omyndig *i viss begränsad omfattning vinner rättslig

handlingsförmåga, höjts från 15 till 16 år.

Av det anförda lärer framgå, att 16-årsåldern allt mera framstår såsom

den ålder, intill vilken det ur samhällets och individens intresse anses

påkallat att bereda ungdomen särskilt skydd mot faror i fysiskt, moraliskt

och ekonomiskt hänseende. På grund härav anser jag det böra öppnas

möjlighet att meddela förbud mot av barn under 16 år utövad försäljningsverksamhet.

Med hänsyn dels till de av mig i det föregående föreslagna,

ovillkorligt gällande begränsningarna av förbuds giltighet och dels till de

möjligheter till undantag från meddelat förbud, vilka, på sätt av det följande

framgår, jämväl av mig tillstyrkas, kan jag icke anse, att några legitima

intressen kunna komma att kränkas genom den allmänna maximiålderns

fastställande till 16 år. Det ligger emellertid i sakens natur, att

hinder ej föreligger för samhälle att fastställa en lägre åldersgräns än 16 år,

om sådant anses lämpligare med hänsyn till inom samhället rådande förhållanden.

På sätt socialstyrelsen föreslagit lärer förbud böra komma till stånd genom

beslut av den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, sedan hälsovårdsnämnden,

skolrådet eller folkskolestyrelsen samt barnavårdsnämnden

blivit i ärendet hörda. För förbuds giltighet bör dock, såsom stvrelsen

hemställt, fordras dess fastställande av vederbörande länsstyrelse.

Enligt socialstyrelsens förslag skall undantag från meddelat förbud kunna

av länsstyrelsen för visst tillfälle meddelas. Socialstvrelsen har härmed

särskilt åsyftat att bereda möjlighet för barns deltagande i försäljning för

välgörande eller andra ideella ändamål. Vidare öppnas enligt styrelsens

förslag utväg till individuella, mera permanenta undantag i sådana fall, då

särskilda skäl tala därför och menliga verkningar därav icke kunna befaras

uppkomma. Av praktiska skäl har befogenheten att i sådant fall bevilja

undantag från förbudet anförtrotts åt den lokala polismyndigheten efter

vederbörande skol- och barnavårdsmyndigliets hörande. Mot de sålunda av

socialstyrelsen föreslagna bestämmelserna har jag i huvudsak intet att erinra.

Likaledes kan jag i huvudsak giva min anslutning till de av socialstyrelsen

föreslagna, från gällande förordning i ämnet hämtade straffbestämmelserna

med det undantag, att det föreslagna stadgandet om att polismyndighet må

i visst fall varna barn, som gjort sig skyldigt till överträdelse av meddelat

förbud, samt förordna att aga skall tilldelas barnet bör, på sätt från åt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

skilliga håll hemställts, utbytas mot en föreskrift om att, då överträdelse

skett, polismyndigheten skall ofördröjligen göra anmälan härom till barnavårdsnämnden

för vidtagande av den åtgärd, som enligt lag må ankomma på

densamma. En dylik föreskrift står givetvis i bättre överensstämmelse med

vår tids uppfattning angående det lämpligaste sättet för samhällets inskridande

vid missförhållanden rörande barn samt med de i lagen om samhällets

barnavård för dylika fall givna regler.

I övrigt tillstyrker jag socialstyrelsens författningsförslag, däri dock torde

böra vidtagas vissa smärre ändringar av huvudsakligen redaktionell art, för

vilka någon motivering icke lärer vara erforderlig.

Ehuru gällande författning i ämnet icke blivit av riksdagen antagen utan

utfärdats av Kungl. Maj:t på av riksdagen gjord framställning om viss

ändring i den av Kungl. Maj:t efter inhämtande av riksdagens yttrande

år 1891 utfärdade förordningen, torde en reviderad författning i ämnet böra

-erhålla formen av lag samt förslag därtill föreläggas riksdagen till antagande.

Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 januari

1927.

I enlighet med i det föregående angivna grunder har jag låtit inom socialdepartementet

utarbeta förslag till lag angående meddelande av förbud för

barn att idka viss försäljning.

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag samt hemställer, att detsamma

må genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:95 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Mäy.ts proposition med förslag till lag angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning. a1 i texten
  2. 2LU 1926:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning. s. 4 i texten