Sök i Ratio Lex

Med förslag till kommunalskattelag m. m

639 sidor, varav 565 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 565 av 639 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:102, Med förslag till kommunalskattelag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

1

Nr 102.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kommunalskattelag

m. m.; given Stockholms slott den 22 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

dels kommunalskattelag,

dels förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande

skog vid taxering av fastighet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihamj till riksdagens protokoll 1927.

1 samt.

S7 höft. (Nr 102.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förslag

till

Kommunalskattelag.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Allmänna stadganden.

1 *.

Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras

i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var

skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till allmän

kommunalskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.

2 §.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig:

för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje fulla etthundra kronor

av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje fulla etthundra

kronor av fastighetens tomt och industrivärde samt fyra skatteören för varje

fulla etthundra kronor av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje fulla etthundra kronor av

fastighetens taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre

för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

3 *.

Med taxeringsår förstås i denna lag det kalenderår, under vilket taxering

verkställes, och med beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått

taxeringsåret, eller, där räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår,

det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under

taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

3

2 kap.

Om fastighetsskatt.

Skattepliktig fastighet.

4 %.

För all inom riket belägen fastighet skall utom i de fall, varom i 5 och

15 §§ sägs, fastighetsskatt utgöras.

Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra

till fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig

till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om

rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda registrerad

egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres

till fastighet.

5 §.

1 mom. Fastighetsskatt utgöres icke för:

a) nationalparker;

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,

så ock begravningsplatser;

c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den

för sådant ändamål nyttjas, för såvitt fastigheten ej är att anse som en fristående

industriell anläggning;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller

säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds-

och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser tillhöriga,

för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda byggnader,

så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser till

begagnande under tjänstgöring därstädes uppförda byggnader;

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra

sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor,

i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar,

därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller

sammanslutningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,

muséer och så kallade soldathem;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användeå för industriellt eller

därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes till begagnande för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

annat ändamål än ovan är sagt, vare fastigheten underkastad fastighetsskatt

för däremot svarande del av dess värde.

2 mom. För kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd

eller upplåten för allmän trafik, så ock för allmän farled eller allmän

flottled jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedelbara

behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden skall fastighetsskatt

ej heller utgöras.

3 mom. Är enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. byggnad helt eller delvis

undantagen från beskattning, vare lag samma beträffande tomtområde, som

hörer till byggnaden.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är

skattskyldig, understiger 500 kronor, skall fastighetsskatt ej utgöras för

byggnaden eller byggnaderna.

5 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat

härstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från beskattning, därom

stadgas i 73 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Grunder för taxering av fastighet.

6 §.

Fastighet skall, med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 och 4 mom.,

taxeras i enlighet med vad här nedan stadgas.

Vid taxeringens verkställande skall, dock med iakttagande av vad i 12 §

sägs, hänsyn tagas till förhållandena vid taxeringsårets ingång. Har därefter,

innan, taxeringen verkställes, fastighets värde väsentligen ökats genom

ny-, till- eller ombyggnad, må dock, därest den skattskyldige och, om fastigheten

övergått till ny ägare, jämväl denne det begär, vid taxeringsvärdets

åsättande hänsyn tagas till det ökade värdet.

7 *.

Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för jordbruk

eller skogsbruk, och såsom annan fastighet, då den användes för annat

ändamål.

Användes fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat

ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogsbruk, med

därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom jordbruksfastighet

och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande byggnader

och inrättningar taxeras såsom annan fastighet.

Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom jordbruksfastighet,

så framt i ej påtagligt är, att densamma är avsedd att användas för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk.

Frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri

taxeras såsom annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

8 *.

Varje taxeringsenhet skall åsättas särskilt taxeringsvärde.

Taxeringsenhet är inom var kommun för sig:

a) där ej annat följer av vad nedan under d) och e) stadgas, å landet

varje hemman eller lägenhet eller i jordregistret särskilt redovisad del därav

samt i stad och annat samhälle, där fastighetsregister såsom för stad skall

föras, varje tomt eller stadsäga,

dock att del av dylik fastighet skall utgöra taxeringsenhet, där fastighetsdelen

antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits till annan för självständigt,

mera stadigvarande nyttjande eller eljest stadigvarande brukas särskilt

eller användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt;

b) frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri;

c) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans

mark;

d) skogsområde, vilket är att anse såsom förvaltningsenhet, samt vid

skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, även om

området eller samfälligheten består av flera hemman eller lägenheter eller

delar av sådana;

e) komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, varom i a) sägs, därest

de tillhöra samme ägare och ligga i oskift samfällighet eller i sambruk med

gemensamma åbyggnader eller av annan anledning icke kunna till sina

inbördes värden tillförlitligen bedömas.

Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa områden, inom vilka

menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av taxeringsenhet belägen

inom och annan del utom särskilt sådant område, skall angivas, huru stor

del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden anses

skäligen belöpa å varje sådan del av taxeringsenheten.

Ingå i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter, skall,

därest ägare eller arrendator av dylik fastighet eller del av fastighet det

påfordrar, angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda

särskilda värden som belöper å fastigheten eller fastighetsdelen.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas

till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris

(allmänna saluvärdet).

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som de kunna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

liungl. Maj:ts proposition Nr 102.

anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Finnes å

skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra sig, eller

tomt- och industrivärde, varom i 10 § förmäles, skall vid uppskattningen

hänsyn tagas jämväl därtill.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan beräknas

utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Vid taxering av fastighet skola, i den mån förhållandena därtill föranleda,

följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens taxeringsvärde,

redovisas, nämligen:

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde i dess helhet, utom

värdet av växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för

jordbruk med binäringar eller skogsbruk,

skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet, som belöper å

till skogsbörd lämplig mark (produktiv skogsmark);

b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog; samt

c) tomt- och industrivärde, varmed förstås värde, som fastigheten eller

del därav äger utöver jordbruksvärdet på grund därav, att till fastigheten

hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar

eller skogsbruk;

för annan fastighet:

a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå befintliga

träd och anläggningar;

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten; samt

c) parkvärde eller det värde, som fastigheten äger utöver markvärdet och

byggnadsvärdet på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar och

dylikt.

(Se vidare anvisningarna.)

11 *.

Taxeringsvärde utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp,

som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller. Likaledes

skola de enligt 10 § redovisade särskilda värden utföras i fulla hundratal

kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske, med iakttagande av att

nämnda värden skola sammanlagt motsvara det åsätta taxeringsvärdet.

Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde

införas i vederbörande taxeringsl ängds anteckningskolumn. Likaså skall

endast i nämnda kolumn införas värdet å sådan fastighet, för vilken jämlikt

15 § fastighetsskatt icke utgöres.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Taxeringsperiod.

7

12 §.

1 mom. Allmän uppskattning av fastighets värde (allmän fastighetstaxering)

skall ske år 1928 och därefter vart femte år. De vid sådan uppskattning

fastställda värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering,

där ej annat föranledes av stadgandena i 2 mom.

2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den allmänna

fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod

sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet bör uppdelas i flera taxeringsenheter

eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en,

eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt,

eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning

eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så minskats,

att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med

minst en femtedel,

eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att

därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall verkställas med hänsyn till det

allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående allmänna

fastighetstaxeringen.

Skattskyldighet.

13 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i 2 mom.

annorlunda stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt

eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt

förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt] eller med

vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som

eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens

understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;

samt

c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall

anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja

fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik

boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är vederbörande

pastorat att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets avkastning

utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag om reglering

av prästerskapets avlöning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller

e) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond

eller inrättning, vilken icke är att anse såsom fastighetens innehavare,

åligger skattskyldigheten, såvitt angår fastighetens skogsvärde, samma fond

eller inrättning. Där i andra fall beträffande fastighet, som innehaves med

åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren

på grund av denna sin rätt icke äger tillgodogöra sig skogsvärde å egendomen,

vare han icke skattskyldig i avseende å sådant värde.

14 $.

Skattskyldighet avser den ägare eller innehavare av fastigheten, som för

taxeringsåret författningsenligt skolat mantalsskrivas för fastigheten.

15 $.

1 mom. Understiger taxeringsvärde å fastighet, vilkens enda eller huvudsakliga

värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov

använd åbyggnad, 1,000 kronor, vare denne befriad från utgörande av fastighetsskatt,

såvida han eller, om han är gift, den andre maken ej av annan

grund skall erlägga skatt enligt bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet

varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne

efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans

frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna av

beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skyldighet att utgöra fastighetsskatt

för det år han avlidit eller för året näst därefter. Fråga om befrielse,

som här avses, upptages beträffande taxering, som skolat äga rum

under dödsåret, av beskattningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och

beträffande taxering, som skolat äga rum under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd

för detta år.

Beskattningsort.

16

Fastighetsskatt skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen.

3 kap.

Om kommunal inkomstskatt.

Skattepliktig inkomst.

17 $.

Kommunal inkomstskatt utgår för:

a) inkomst av jordbruksfastighet,

b) inkomst av annan fastighet,

c) inkomst av rörelse,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

9

d) inkomst av tjänst,

e) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, samt

f) inkomst av kapital.

För ett vart av nu nämnda slag av inkomst skall inkomsten av varje

särskild förvärvskälla uppskattas för sig.

18 §.

Såsom särskild förvärvskälla anses i fråga om:

a) jordbruksfastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av

fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand är att anse såsom förvaltningsenhet

;

b) annan fastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter,

som är att anse såsom förvaltningsenhet; dock att fastighet, till den

del densamma använts uti av ägaren driven rörelse, skall ingå i förvärvskällan

rörelse;

e) rörelse: varje förvärvsverksamhet, som med avseende å enhetlighet i

verksamhetens art samt gemensamhet i driftledning och driftkostnader är

att anse såsom självständig rörelse;

d) tjänst: all den förvärvsverksamhet av ifrågavarande slag, som skattskyldig

utövat, ävensom alla honom tillkommande, till tjänst hänförliga

inkomstgivande rättigheter;

e) tillfällig förvärvsverksamhet:

1. icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande

i lotteri;

2. all övrig tillfällig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat;

f) kapital:

1. all skattskyldig tillhörig egendom, därav intäkten skall hänföras

till intäkt av kapital, dock med undantag av fastighet och rörelse i utlandet;

2. all fastighet och rörelse, som skattskyldig haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

19 %.

Till skattepliktig inkomst räknas icke:

andel i bo, som vid dess delning tillfallit make, eller vad som förvärvats

genom giftorätt, arv, testamente, hemföljd, morgongåva, fördel av oskift bo

eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall

än som avses i 35 §;

lotterivinst, därest sammanlagda beloppet av de under beskattningsåret

erhållna vinsterna understigit 100 kronor;

vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans

dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vad som annorledes än genom försäkring i annan form än livränta tillfallit

någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;1

kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäkringsfall

eller återköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är

att anse såsom intäkt av rörelse;

ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall

än då köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts,

varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet

eller av rörelse;

vinstandelar, som försäkringstagare fått uppbära från försäkringsanstalt

på grund av avtal rörande annan försäkring än livränteförsäkring, därunder

inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför

givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från

samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar

eller penningars värde (bruttointäkterna) avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti

inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd

eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll

eller, där understödet icke utgör skadestånd eller är av den art, varom i

22, 25 eller 29 § förmäles, till annans undervisning eller uppfostran;

värdet av den skattskyldiges, andre makens eller hemmavarande barns

under 16 år arbete i den skattskyldiges förvärvsverksamhet;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda

kapital;

allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av jordbruksfastighet.

21 §.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i

riket, som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren

tillgodo, såsom:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

11

a) årliga värdet av bostad, som skattskyldig därå åtnjutit för sin, sin

familjs och sina personliga tjänares räkning;

b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras:

intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda

inventarier, så ock genom avyttring av produkter från jordbruket eller dess

binäringar eller genom avyttring av växande gröda i samband med avyttring

av marken;

intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess

binäringars alster, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, uthyrning

av dragare, maskiner och dylikt;

värdet av vad skattskyldig direkt gjort sig till godo av jordbrukets eller

dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars

räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den

skattskyldiges hushåll, eller för förädling eller förbrukning i rörelse, som

av den skattskyldige drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller

annan förpliktelse, som ålegat den skattskyldige i förhållande till någon,

som icke tillhört hans hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter

av sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse

av avverkningsrätt till skog eller genom avyttring av växande skog i samband

med avyttring av marken;

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-»

till- eller ombyggnad eller reparation och underhåll av byggnader, stängsel

och inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller, eljest för sin, sin

familjs och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för

arbetspersonalens behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet

eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa fastighetens beståndsdelar

såsom sten, torv, grus, lera och dylikt samt genom jakt och

fiske, som av den skattskyldige eller för hans räkning bedrivits å fastigheten

och ej är att anse såsom binäring till jordbruk;

arrende för utarrenderad fastighet, evad arrendet utgått i penningar, varor

eller tjänstbarheter, ävensom avgäld eller annan förmån, som influtit till

fastigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt;

intäkt genom upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig

eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus- eller

lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske, till utvinnande av vattenkraft,

till framdragande av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera

sådant.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt

arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket

eller dess binäringar; anskaffning av levande eller döda inventarier till

ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall eller kreaturssjukdom

förlorade; reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken

och inventarier; inköp av utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader

för skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,

skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,

ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,

tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal,

byggnader, skog, gröda, förråd och inventarier, som ej äro att hänföra till

personlig lösegendom, med mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket

hörande byggnader äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga

periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning å fastigheten

;

arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt frälseränta

eller annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital;

speciella skatter eller avgifter till det allmänna.

Har skog avverkats eller försålts, och understiger det återstående virkeskapitalet

därefter virkeskapitalet vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade

fastigheten (ingående virkeskapitalet), må ägaren njuta avdrag med så stor

del av skogens för honom gällande ingångsvärde, som kan anses motsvara

minskningen av det ingående virkeskapitalet.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet å

fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring

därå, såsom nyodling, vattena vledning, sjösänkning med mera dylikt;

nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag

enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt av jordbruksfastighet.

2 mom. Från nettointäkten av jordbruksfastighet må med tillämpning av

de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,

som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår

av nettointäkten utgör inkomst av jordbruksfastighet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

13

Inkomst av annan fastighet.

24 $.

Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan

i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats

såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina

personliga tjänares räkning;

hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtits

till annan;

intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster

eller naturtillgångar;

avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten;

frälseränta.

Har fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse, skall intäkt

genom nyttjande av fastigheten till den del, som sålunda använts, räknas till

intäkt av rörelsen.

Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom

tillbehör till egen bostadslägenhet, beräknas ingå i bostadsvärdet, och skall

fördenskull avkastning av planteringen eller trädgårdslandet ej särskilt

redovisas.

Där fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall hyresvärdet

för bostad eller annan förmån från fastigheten, som tillkommit medlem

av föreningen eller delägare i bolaget, ävensom utdelning från föreningen

eller bolaget, som utgått annorledes än å andel eller aktie, räknas som medlemmens

eller delägarens intäkt av fastigheten, men skall vad som i övrigt

influtit från fastigheten ävensom sådana avgifter och andra inbetalningar,

som medlem eller delägare i sådan egenskap haft att utgöra till föreningen

eller bolaget, räknas såsom föreningens eller bolagets intäkt av samma

fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader;

vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning,

förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader kunna anses

åligga fastighetsägaren såsom sådan;

pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar

på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

värdeminskning, som byggnad är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighets
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ägaren tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten

och äro av längre varaktighet;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag äger njuta avdrag

för ovan angivna omkostnader, såvitt de bestritts direkt av honom själv,

ävensom för sådana avgifter och andra inbetalningar till föreningen eller

bolaget, som, efter ty i 24 § är sagt, äro att räkna som föreningens eller

bolagets intäkt av fastigheten.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring

å fastigheten;

kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland, som är att anse

endast såsom tillbehör till egen bostadslägenhet.

(Se vidare anvisningarna.)

26 $.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av annan fastighet, sedan avdrag

enligt 25 § gjorts, utgör nettointäkt av annan fastighet.

2 mom. Från nettointäkten av annan fastighet må med tillämpning av

de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,

som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår

av nettointäkten utgör inkomst av annan fastighet.

Inkomst av rörelse.

27 §.

Till rörelse hänföras:

handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penningrörelse, försäkringsrörelse,

agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och kanaldrift, rederirörelse och

annan transport- eller kommunikationsverksamhet, verksamhet, som avser att

medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, industriell

verksamhet, gruvdrift och bergshantering, skogsavverkning å annans mark

på grund av särskild upplåtelse, värdshus-, hotell-, teater-, biograf- och därmed

jämförlig rörelse, yrkesmässig byggnadsverksamhet, hantverk, yrkesmässigt

bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig

verksamhet, såvitt verksamheten ej utövats på grund av tjänst, så ock annan

yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet, såvitt icke intäkten därav är att

hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

28 $.

Till intäkt av rörelse hänföres allt vad som av här i riket driven rörelse

kommit rörelseidkaren tillgodo, såsom:

vad som i rörelsen influtit i penningar eller varor;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

15

värdet av i rörelsen tillverkade eller saluhållna varor eller produkter,

som förbrukats för rörelseidkarens, hans familjs eller övriga hushållsmedlemmars

räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört rörelseidkarens

hushåll, så ock av annan förmån, som i rörelsen kommit honom

tillgodo.

Räntor samt utdelningar å aktier, banklotter, kommanditlotter och andelar

i ekonomiska föreningar räknas såsom intäkt i rörelse, såvitt de influtit

från kapital, som tillhört rörelsen.

Ersättning, som idkare av rörelse uppburit för upplåtelse av driften till

annan, räknas likaledes som intäkt av rörelse.

(Se vidare anvisningarna.)

29 $.

1 mom. Från bruttointäkten i rörelse må avdrag göras för allt, som klätt

anse som driftkostnad. Hit räknas bland annat:

hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som använts i rörelsen;

kostnad för anskaffning av råämnen och varor till förädling, förbrukning

eller försäljning i rörelsen; skolande, där vad sålunda förädlats eller eljest

kommit till användning utgjorts av produkter eller råämnen från fastighet,

som av den skattskyldige ägts eller hrukats, eller från annan av honom

idkad rörelse, som är att anse som särskild förvärvskälla, värdet av samma

produkter eller råämnen upptagas till det belopp, varmed de redovisas såsom

intäkt av fastigheten eller av den särskilda förvärvskällan;

avlöningar, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska

utbetalningar och andra kostnader för personal, som är eller varit

anställd i rörelsen;

kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande byggnader,

inrättningar, maskiner, inventarier och dylikt;

värdeminskning genom slitning eller dylikt, som byggnad, vilken är avsedd

för användning i ägarens rörelse, är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren

tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet;

värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet;

värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt

genom deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den

skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för

utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet;
speciella

för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna;

förlust, som uppstått i rörelsen och ej är att hänföra till kapitalförlust.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och biträtt i rörelsen,

anses tillhöra arbetspersonalen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2 mom. Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,

rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,

må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.

3 mom. För sparbank må avdrag ske för belopp, som avsatts till reservfond,

i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av sparbankens

fonder till det enligt gällande lag i förhållande till sparbankens

inlåning erforderliga minsta belopp eller, i förekommande fall, till det belopp,

som skolat minst erfordras, därest från sparbankens fonder avdragits

säkerhetsfond eller, under de tio första räkenskapsåren efter sparbankens

bildande, grundfond.

4 mom. Avdrag får icke göras för:

hyra för rörelsei dkaren tillhörig fastighet, som använts i rörelsen;

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av i rörelsen använd fastighet eller

annan anläggning eller för grundförbättring därå.

(Se vidare anvisningarna.)

30 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av rörelse, sedan avdrag enligt 29 §

gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av

rörelse.

2 mom. För inländsk försäkringsanstalt skall såsom nettointäkt anses överskottet

å försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, förutom

överskottet å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av dels den beräknade

räntan å premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar, dels den ränta,

som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv för dylika försäkringar,

dock att nämnda belopp icke må överstiga den på livförsäkringsrörelsen

belöpande andel av behållningen å bolagets hela verksamhet.

Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkringsrörelse

må i den utsträckning, som närmare angives i anvisningarna, från bruttointäkten

göras avdrag för avsättning till försäkringsfond, premieåterbäringsreserv

och andra fonder, i den mån de beräknas motsvara anstaltens förbindelser

enligt ingångna försäkringsavtal, dock icke för avsättning till

vinstutdelning å andra försäkringar än livränteförsäkringar.

3 mom. För försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt,

skall såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas 5 procent

av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöförsäkringsrörelse, 15 procent

av anstaltens premieinkomst av här bedriven livförsäkringsrörelse och 10

procent av anstaltens premieinkomst av annan här bedriven försäkringsrörelse.

4 mom. Från nettointäkten av rörelse får i förekommande fall med tilllämpning

av de i 45 § meddelade närmare bestämmelser frånräknas det

inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som

därefter återstår av nettointäkten utgör inkomst av rörelse.

(So vidare anvisningarna).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

IT

Inkomst av tjänst.

31 §.

Till tjänst hänföres allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande uppdrag

ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till:

pension, livränta och undantagsförmåner;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren

enligt 22, 25, 29 eller 46 § är berättigad till avdrag därför;

royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster

eller dylikt, såvitt icke royaltyn eller avgiften är av beskaffenhet att höra

hänföras till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse;

inkomst av lediga ecklesiastika sysslor, som enligt gällande föreskrifter

kan tillkomma allmän kassa och icke utgjort intäkt av jordbruksfastighet

eller av annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

32 §.

1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras:

avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,

bostad eller annat, som utgått för tjänsten;

vad som tillflutit skattskyldig såsom pension, livränta, undantagsförmåner,

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som i 31 § avses,

i den mån ej annat följer av vad nedan i 2 mom. stadgas;

vad som av skattskyldig uppburits såsom royalty eller avgift för utnyttjande

av patent, mönster eller dylikt;

vad som ingått till allmän kassa från ledig ecklesiastik syssla.

Har tjänstinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,

att han enligt 13 § är skattskyldig för fastigheten, skall dock intäkt, som han

åtnjutit från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller

av annan fastighet.

2 mom. Har livränta utgått på grund av försäkring, skall såsom skattepliktig

intäkt räknas:

a) om livräntan utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter

erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie:
livräntans

hela belopp med avdrag av 600 kronor;

b) om livräntan i fall, som ej inbegripas under a), utgått på grund av

pensionsförsäkring, för vilken avgift på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren

eller av den anställde:

livräntans hela belopp;

c) om livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring samt livräntan

är livsvarig och ej utgått på grund av försäkring mot engångspremie:

livräntans hela belopp; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. Si hd fl. (Nr 102.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

d) om livräntan utgått på grund av annan försäkring än här ovan sagts,

och livräntetagaren under beskattningsåret

fyllt högst 35 år 80 procent av livräntans belopp

»

36

till

och med

47

år

70

»

»

»

»

»

48

»

»

»

56

»

60

»

»

»

»

»

57

»

»

»

63

»

50

»

»

»

»

»

64

»

»

»

69

»

40

»

»

»

»

»

70

»

»

»

76

»

30

»

»

»

»

»

77

»

»

>>

86

»

20

»

»

»

»

»

minst

87 år

10

»

»

»

»

Om livränta utgått från rånte- och kapitalförsäkringsanstalt, skall, även

om räntan är av beskaffenhet, som under a)—c) sägs, såsom skattepliktig

intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp.

Såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandelar, som försäkringstagare

fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal om livränteförsäkring,

därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.

Har livränta annorledes än genom försäkring tillfallit någon såsom ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete, skall såsom skattepliktig

intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp.

Med försäkring mot engångspremie förstås försäkring, där enligt försäkringsavtalet

hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika

poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets ingående.

3 mom. Såsom intäkt upptages icke vad som av staten anvisats till bestridande

av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader,

såsom:

ortstillägg samt fri bostad jämte bidrag till kostnad för uppvärmning

och belysning därav för utom landet anställd diplomatisk eller konsulär

personal;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;

till beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse för egna tjänstehästar;
avlöningsförmåner

enligt särskilda angående avlöning vid armén och

marinen på krigsfot meddelade föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner

överstiga de för fredstid gällande;

resekostnads- och traktamentsersättning;

arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision, kyrkomöte

eller kommitté å annan ort, än där arvodes- eller traktamentstagaren varit

bosatt;

ägande i följd härav skattskyldig icke att göra avdrag för underskott, som

kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår till täckande

av därmed avsedda utgifter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

19

4 mom. Är vid kommunal eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning

för vissa med tjänsten förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas

såsom intäkt.

(Se vidare anvisningarna.)

33 $.

Från intäkt av tjänst må avdrag göras för samtliga utgifter, vilka

äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt icke för

samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 § 3 mom. är

sagt, ej skall upptagas såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat:

avgifter, som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen

eller efterlevande familjs pensionering;

hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den

skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;

kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts utförande

och som han själv avlönat;

förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst

redovisningsskyldig;

kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersättning

varit därför anvisad;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för

tjänstens fullgörande.

Har den skattskyldige för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten

ådragit sig gäld, må ock ränta å sådan gäld avdragas.

(Se vidare anvisningarna.)

34 §.

Vad som återstår av intäkt av tjänst, sedan avdrag enligt 33 § gjorts,

utgör inkomst av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

35 §.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres intäkt, som skattskyldig

haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller

härflutit av kapital. Hit räknas således dels vinst å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller

därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är

fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år (realisationsvinst),

ävensom lotterivinst, dels ock intäkt genom tillfälligt bedriven

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt

av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte,

auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom intäkt av annan därmed

jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

Avyttras här i riket belägen fastighet med växande skog eller växande

gröda, skall, på sätt framgår av 21 §, vad av köpeskillingen belöper på

skogen eller grödan räknas såsom intäkt av fastigheten.

(Se vidare anvisningarna.)

36 §.

Från bruttointäkten av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

kostnader, som varit erforderliga för intäktens förvärvande, såsom resor,

ersättning till biträden med mera;

ränta å upplånade medel, som använts i tillfällig förvärvsverksamhet;

förlust, som uppkommit i förvärvskällan.

(Se vidare anvisningarna.)

37

Vad som återstår av intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, sedan avdrag

enligt 36 § gjorts, utgör inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av kapital.

38 §.

1 mom. Till intäkt av kapital räknas:

ränta å obligationer och å utlånade eller i hank eller annorstädes insatta

medel, så ock

utdelning å svenska aktier, svenska banklotter, svenska kommanditlotter

och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt å andelar i utländska

bolag,

allt såvitt icke räntan eller utdelningen varit att hänföra till intäkt av

rörelse.

2 mom. Till intäkt av kapital räknas även intäkt av fastighet i utlandet

samt av utomlands självständigt bedriven rörelse.

3 mom. Har aktie, banklott, kommanditlott, andel i ekonomisk förening

eller andel i utländskt bolag under beskattningsåret övergått från en ägare

till annan, skall utdelning, som utgått för aktien, banklotten eller andelen,

räknas som intäkt för den, som varit ägare av den till samma aktie, banklott,

kommanditlott eller andel hörande kupongen eller eljest berättigad lyfta

utdelningen vid den tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

21

39 $.

1 mom. Från bruttointäkt, varom i 38 § 1 mom. förmäles, må avdrag

göras för förvaltningskostnad ävensom för ränta å gäld, som icke skolat

avdragas enligt bestämmelserna i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i 2 mom.

av denna paragraf;

dock att, om svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit

inkomst genom sådan utdelning å aktier, banklotter, kommanditlotter eller

föreningsandelar, för vilken jämlikt 54 § a) skatteplikt icke föreligger, bolaget

eller föreningen ej må njuta avdrag för ränta å gäld, som belöper å nämnda

värdehandlingar, i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen.

2 mom. Från bruttointäkt av varje fastighet eller rörelse i utlandet får

avdrag ske för därå belöpande omkostnader. Därjämte får avdrag ske för

vad av behållen inkomst av sådan fastighet eller rörelse använts för fastigheten

eller för rörelsen. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet

eller å rörelse därstädes, må avdrag för sådant underskott göras från annan

intäkt av fastighet eller rörelse i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

40

Vad som återstår av intäkt av kapital, sedan avdrag enligt 39 § gjorts,

utgör inkomst av kapital.

För beräkning av inkomst gemensamma bestämmelser.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, i

den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i denna lag.

I andra fall än nu sagts skall intäkt anses hava åtnjutits det beskattningsår,

under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för

lyftning, och skall utgift eller omkostnad anses belöpa på det beskattningsår,

varunder utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

42 §.

Värdet av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande

hyrespris eller, i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund,

som må finnas lämplig.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön

eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris.

(So vidare anvisningarna.)

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

43 §.

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i lians

näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor

till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet

gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i

följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat

bliva, samt är tillika den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för

inkomsten skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till

det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder

icke vidtagits.

(Se vidare anvisningarna.)

44 §.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital och

kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till

olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans

fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till

värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar.

(Se vidare anvisningarna.)

45

Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad

till ett belopp motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 procent

av jordbruksvärdet, 5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av

skogsvärdet och, i fråga om annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet.

Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av

rörelse skall fördenskull, i den mån fastighet, som är underkastad fastighetsskatt,

använts i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom

fastighetsskatt beskattats.

Rätt till förenämnda avdrag skall tillkomma fastighetens ägare, dock att,

om jordbruksfastighet under året varit upplåten på arrende, ägaren och

arrendatorn skola äga rätt en var till hälften av förenämnda avdrag, i vad

detta avser jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde, och att medlem av

bostadsförening eller bostadsaktiebolag skall tillgodonjuta den del av avdraget,

som vid en fördelning kan anses belöpa på lägenhet, vars hyresvärde jämlikt

24 § skall för honom anses utgöra inkomst av annan fastighet.

Därjämte skall iakttagas,

att, om under året fastighet bytt ägare eller jordbruksfastighet övergått

från en brukare till annan brukare, avdraget skall emellan ägarna eller

brukarna fördelas i förhållande till den tid, en var av dem ägt eller brukat

fastigheten;

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

23

samt att, om under året jordbruksfastighet till olika områden utnyttjats

av olika ägare eller brukare eller annan fastighet uppdelats mellan flera

ägare, utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,

avdraget skall mellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande

till de värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas skäligen

belöpa å de olika brukningsdelarna.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret.

Skall fastighetsskatt utgå för fastigheten för taxeringsåret, men har fastigheten

icke varit underkastad dylik skatt för året därförut, får avdrag äga

rum utan hinder därav, att skatt för fastigheten icke utgått, men skall

även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret, utom

för det fall, att jämlikt 6 § taxeringsvärde nämnda år icke varit fastigheten

åsatt, då avdraget får beräknas å det för taxeringsåret gällande

taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Allmänna avdrag.

46

1 mom. Därest vid beräkning enligt ovan angivna grunder av skattskyldigs

inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, må, med nedan

i detta mom. angivna undantag och med iakttagande av föreskriften

i 74 §, sådant underskott, i den mån det med tillämpning av de i 56

—59 §§ meddelade bestämmelser om beskattningsort är att hänföra

till en kommun, avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall

tagas till beskattning i samma kommun. Är underskottet att hänföra till

annan kommun än den skattskyldiges hemortskommun, och förslår skattskyldigs

i samma kommun skattepliktiga inkomst icke till underskottets

täckande, må det återstående underskottet avdragas från den skattskyldiges

i hemortskommunen skattepliktiga inkomst.

Avdrag är icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av

fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri, för underskott å fastighet

och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom, att

avdrag, varom förmäles i 45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan.

2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket

bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,

som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, dock att

avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens

hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som

utgått till annans undervisning eller uppfostran;

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsförsäkring,

som ej avses i 33 §., därest försäkringen avser pupillpensionering

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

eller livsvariga livräntor, dock ej om avgiften erlagts till rånte- och kapitalförsäkringsanstalt

eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt

3) för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i förekommande

fall även för sin make betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring,

därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för

kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för livränteförsäkring, som ej

avses i 33 § eller punkt 2) härovan.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i

riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det

belöper å nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig

eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna

under året haft försäkringar, för. dem båda tillsammans åtnjutas till högre

belopp än 100 kronor. Har skattskyldig för försäkring, som i första stycket

3) avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring, må avdrag ske

med allenast det belopp, varmed premien överskjuter vad sålunda uppburits.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan

hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200

kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

47 §.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,

vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt

46 §, utgör den skattskyldiges inom samma kommun taxerade inkomst.

Den taxerade inkomsten skall angivas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande

belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Ortsavdrag.

48 §.

1 mom. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter

i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billigaste

och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna indelning

verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, Konungen

äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten

åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) på sätt

nedan sägs.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp I och ortsgrupp II: 500 kronor, i ortsgrupp

III: 600 kronor, i ortsgrupp IV: 700 kronor och i ortsgrupp V: 800 kronor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1U2.

25

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn under 16 år, vilket icke haft minst 450

kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag.

Familjeavdraget utgör i ortsgrupp I: för hustru 150 kronor och för

varje barn likaledes 150 kronor; i ortsgrupp II: för hustru 200 kronor, för

ett barn 200 kronor och för varje ytterligare barn 150 kronor; i ortsgrupp

III: för hustru 250 kronor, för ett barn 250 kronor och för varje följande

barn 150 kronor; i ortsgrupp IV: för hustru 250 kronor, för ett barn 250

kronor och för varje följande barn 200 kronor; samt i ortsgrupp V: för

hustru 300 kronor, för ett barn 300 kronor och för varje följande barn

200 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla

avdrag, att åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkommer skattskyldig

för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med

varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt

nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag

för barnet, avdraget tillkomma fadern, om denne haft barnet i sin

vård under hela eller större delen av beskattningsåret, men eljest modern.

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kommunalt

ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad eller del därav, varunder

han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna

i 2 mom. utgående avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas

nedåt till jämnt femtiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

1 mom. Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit

här i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende av dödsboets inkomst, må dödsboet efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då dödsfallet

inträffade, tillerkännas grundavdrag och avdrag för barn med högst samma

belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande

levt.

2 mom. Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till

följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra

närstående än barn, för vilka ortsavdrag enligt 48 § är medgivet, eller

annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges i hemortskommunen taxerade inkomst

nedsättas med, utöver honom enligt 48 § tillkommande ortsavdrag,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ytterligare högst ett belopp, som motsvarar ett helt grundavdrag. Det

belopp, varmed nedsättning sålunda medgives, skall fastställas i jämna

femtiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar inkomst.

50 §.

Såsom skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara inkomst skall,

med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§ stadgas, upptagas:

a) för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon

del av beskattningsåret,

inom hemortskommunen: hans där taxerade inkomst, minskad med avdrag

efter ty i 48 och 49 §§ sägs,

inom annan kommun: hans där taxerade inkomst;

b) för annan skattskyldig: hans inom kommunen taxerade inkomst.

51

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen taxerade inkomst icke

uppgår till 600 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst.

I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kommunal inkomstskatt:

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret: i hemortskommunen, då den beskattningsbara inkomsten

där uppgår till minst 10 kronor, och i annan kommun, då sådan

inkomst där uppgår till minst 100 kronor;

för annan skattskyldig: då den beskattningsbara inkomsten i kommunen

uppgår till minst 100 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Äkta makars beskattning.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.

Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller

delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga

inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i hemortskommunen.

Avdrag, varom stadgas i 48 och 49 §§, ävensom beskattningsbar

inkomst skall beräknas för makarna gemensamt; och skall, därest någondera

maken det påfordrar, den beskattningsbara inkomsten i jämna tiotal

kronor fördelas dem emellan efter förhållandet mellan deras i kommunen

taxerade inkomster.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i

fråga om taxering till kommunal inkomstskatt anses såsom av varandra oberoende

skattskyldiga.

Skattskyldighet.

53 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej

annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade i

den ordning 72 och 73 §§ angiva:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst

av tjänst;

för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent,

mönster eller dylikt; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i

riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

b) staten:

för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt

eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse

eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar

eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens

egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikationsverk

med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verksamhet,

som nyss sagts;

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap:
för

inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom

stipendiefonder, pensionsanstalter, som icke äro understödsföreningar eller

bolag, sjukkassor, understödsföreningar, vilka icke äro pliktiga att årligen

försäkringstekniskt beräkna sin försäkringsfond, Sveriges allmänna hypoteksbank,

konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan

för Sveriges städer, hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets

vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar

utdelning åt sina delägare, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av egendom å landsbygden, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger

tillämpning, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses

i lagen om försäkring för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit

inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt

särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar

ävensom under punkt d) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar

och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för

gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar

samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas

gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent,

mönster eller dylikt; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här

i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

2 mom. Vanliga handelsbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke,

utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp,

som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst.

Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess delägare taxeras

en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet.

Kommanditbolag skall för den del av sin inkomst, som belöper å kommanditdelägarna,

taxeras i enlighet med vad om aktiebolag är sagt, varemot

den del av kommanditbolagets inkomst, som belöper å de solidariska delägarna,

fördelas till beskattning dem emellan på sätt om handelsbolag är

stadgat.

3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet

inti''äffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den

avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet,

och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i

denna lag skolat gälla för den avlidne.

(Se vidare anvisningarna.)

54 §.

Från skattskyldighet frikallas:

a) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva

bank-, emissions- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag,(svenska

kommanditbolag och svenska ekonomiska föreningar;

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

29

b) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

c) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller

medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning angående

bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller beträffande

vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma

förordning åtnjutits;

d) ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 mom.:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom.

avsedda ändamål.

e) i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle

icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet

skall utgöra kommunal inkomstskatt.

Att personer, om vilka i 70 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet

för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

55 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet

varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne

efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans

frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna

av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skattskyldighet för sådan

den avlidnes inkomst, som skolat upptagas till beskattning under det år han

avlidit eller under året näst därefter. Fråga om befrielse, som här avses,

upptages beträffande inkomst, som skolat taxeras under dödsåret, av beskattningsnämnd

för detta eller nästpåföljande år och beträffande inkomst, som

skolat taxeras under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd för detta år.

Beskattningsort.

56 *.

Skatt för inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet skall utgöras

till kommun, där fastigheten är belägen.

Äro fastigheter inom olika kommuner att anse som en förvärvskälla, efter

ty i 18 § sägs, skall den från fastigheterna gemensamt härflutna inkomsten

tagas till beskattning i varje kommun till så stor del, som kan anses hava

inom kommunen influtit. Kan utredning härom icke vinnas, skall inkomsten

fördelas till beskattning mellan kommunerna efter ty som kan finnas skäligt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

med hänsyn till den bruttointäkt, som influtit inom varje kommun, eller

till det förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden stått till varandra.

(Se vidare anvisningarna.)

57 §.

1 mom. Skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där

rörelsen utövats från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats,

skall skatt för inkomsten utgöras till den skattskyldiges hemortskommun

eller, om hemortskommun saknas, till den kommun, där rörelsen huvudsakligen

utövats.

2 mom. Inkomst av nedannämnda slag av rörelse beskattas:

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft: i kommun, där huvudkontor eller vatten-, gas- eller kraftverk

funnits, samt i kommun, där förbrukning ägt rum;

av järnvägsdrift: i kommun, där järnvägen haft huvudkontor, samt i kommun,

där järnvägen framdragits och vid järnvägen anställd personal varit

bosatt eller stationerad;

av spårvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,

där spårvägen framdragits;

av linjetrafik med omnibus: i kommun, där huvudkontor funnits, samt

i kommun, där linjetrafik ägt rum;

av kanaldrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun, som

av kanalanläggningen berörts;

av rederirörelse: i kommun, där fast driftställe för rörelsen funnits, eller,

om fast driftställe saknats, i den skattskyldiges hemortskommun; saknar

skattskyldig hemortskommun, taxeras hans inkomst av rörelsen i den kommun,

där fartyget har sin hemort.

3 mom. Har i annat fall än det, varom förmäles i 43 §, näringsidkare

till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan

öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av

honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit

andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i följd härav, näringsidkarens

inkomst blivit avsevärt lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst

i stället tillförts annan, skall denne för nämnda inkomst utgöra skatt i den

eller de kommuner, där skatt skulle utgjorts för inkomsten, om näringsföretaget

beskattats för densamma. Vad nu stadgats gäller dock icke, när

svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening gent emot delägare, som

icke är aktiebolag, ekonomisk förening, solidariskt bankbolag eller utländskt

bolag, vidtagit åtgärder, som här sagts.

58 $.

Där inkomst av rörelse, efter ty i 57 § är sagt, skall tagas till beskattning

i mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens uppdelning gälla,

att inkomsten beskattas i fråga om:

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bankrörelse i varje kommun, där huvud- eller avdelningskontor funnits,

till så stor del, som å kontoret belöper efter förhållandetal, vilka uträknas

på sätt i anvisningarna närmare angives;

annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med värdepapper i

varje kommun, där kontor funnits, till så stor del, som å kommunen belöper

efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna bruttointäkterna;

försäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt, i kommun,

där avdelningskontor (ej agentur) funnits, till så stor del, som motsvarar förhållandet

mellan å ena sidan den premieinkomst, som influtit vid kontoret,

och å andra sidan samtliga intäkter av rörelsen, samt i kommun, där huvudkontor

funnits, till återstående delen;

försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt, i de kommuner,

där sysslomannen (generalagenten) haft kontor, efter förhållandet

mellan de vid varje kontor influtna premieinkomsterna;

jordstyckningsföretag till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i kommun, där fastighet, som varit föremål för styckning, är

belägen, eller, därest fastigheter i olika kommuner varit föremål för styckning,

i en var av dessa kommuner till så stor del, som belöper å köpeskillingarna

för inom kommunen belägna, under beskattningsåret försålda fastigheter

i förhållande till köpeskillingarna för samtliga under samma år försålda

fastigheter;

rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt

i övrigt i de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget eller

förbrukning ägt rum, med iakttagande av de härom i anvisningarna meddelade

närmare bestämmelser;

järnvägsdrift i vederbörande kommuner efter förhållandet mellan de inom

varje kommun till järnvägens personal utbetalta avlöningsförmåner, skolande

beräkningen härav ske enligt i anvisningarna meddelade närmare

föreskrifter;

spårvägsdrift till fem procent i kommun, där spårvägen haft huvudkontor,

samt i övrigt i de kommuner, där spårvägen framdragits, efter förhållandet

mellan antalet inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer;

linjetrafik med omnibus till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i de kommuner, där linjetrafik ägt rum, efter förhållandet

mellan antalet inom varje kommun i sådan trafik tillryggalagda vagnkilometer;
kanaldrift

till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i

övrigt i de kommuner, som av kanalen berörts, efter fördelningstal, som

fastställas av vederbörande länsstyrelse i enlighet med de i anvisningarna

närmare angivna grunder;

rörelse av annat slag än de förut särskilt angivna till fem procent eller,

där omständigheterna därtill föranleda, högre procent i kommun, där huvudkontor

funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Ni'' 102.

efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade

varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där sysselsatta

arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömande

av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

59 %.

1 mom. Skatt för annan inkomst av tjänst än i 2 mom. sägs, samt

skatt för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital utgöres,

om inkomsten förvärvats under tid, då skattskyldig varit här i riket

bosatt, i hans hemortskommun.

2 mom. Inkomst från lediga ecklesiastiska sysslor, som influtit till allmän

kassa, beskattas i den kommun, där inkomsten av sysslan eljest bort

beskattas.

3 mom. Har under tid, då skattskyldig ej varit här i riket bosatt, denne

åtnjutit inkomst av tjänst, varom i 1 mom. sägs, eller inkomst av tillfällig

förvärvsverksamhet, beskattas inkomsten i Stockholm för gemensamt kommunalt

ändamål.

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område,

inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering

enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskattningsbar

inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de i denna

lag givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning.

Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där

mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i

den församling, där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

61

Såsom fast driftställe i rörelse skall anses plats, å vilken för stadigvarande

bruk vid rörelsens utövande funnits särskild anläggning eller vidtagits

särskild anordning, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, handelsbod

eller annat stadigvarande försäljningsställe. Med fast driftställe likställes

gruva eller annan fyndighet, som varit föremål för bearbetning,

stenbrott eller torvmosse, fastighet, som varit föremål för jordstyckning,

samt plats, där entreprenadarbete av större omfattning drivits under lokal

ledning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

33

Eftertaxering.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,

underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,

att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till kommunal

inkomstskatt eller att han blivit därstädes för lågt taxerad till

sådan skatt, skall han där eftertaxeras till kommunal inkomstskatt för vad

som genom berörda förfarande förut undgått taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen

rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen

hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter

utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit

ingiven för registrering.

(Se vidare anvisningarna.)

63 §.

Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i

förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall

genom eftertaxering fastställd beskattningsbar inkomst vara likställd med

annan beskattningsbar inkomst, som fastställts vid taxering det år, då

eftertaxeringen skett.

Särskilda bestämmelser rörande den kommunala inkomstskatten.

64 %.

Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet

likställas den, som jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller är i ägares

ställe skattskyldig för fastighet.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om

barns ålder skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång.

Har under beskattningsåret förändring inträtt i förhållande, som har betydelse

för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skattskyldig,

skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,

vara bestämmande för taxeringen.

66 $.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skattskyldige

författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft■ (Nr 102.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i

riket utan att mantalskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom

förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun,

där han senast varit bosatt under beskattningsåret.

För oskift dödsbo efter avliden person, som varit vid dödsfallet bosatt

här i riket, skall såsom hemortskommun anses den avlidnes hemortskommun.

För annan juridisk person än oskift dödsbo gäller såsom hemortskommun

den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxeringsårets

ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid

varit bosatt.

(Se vidare anvisningarna.)

67 §.

Med utländskt bolag likställes i denna lag främmande stat samt utländsk

menighet, försäkringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke

hemmahörande juridisk person.

68 §.

Vad i denna lag stadgas om person, som är här i riket bosatt, skall jämväl

äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistas utan att

vara härstädes bosatt.

69 §.

Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt

eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall tillämpas vad i

denna lag stadgas angående här i riket bosatt person; dock är han icke

skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst, och skall för

annan hans inkomst, som enligt föreskrifterna i denna lag och § 3 mom. 2

mantalsskrivningsförordningen skolat beskattas i S:t Nikolai församling i

Stockholm, skatt i stället utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt

ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru

samt barn under 16 år, därest de äro svenska medborgare och bo hos

honom.

(Se vidare anvisningarna.)

70 §.

1 mom. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning

eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och

som icke är svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke vara här

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102.

i riket bosatt. För inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna lag

beskattas i hemortskommunen, skall skatt av sådan person utgöras i den

kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga

bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande

vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16 år

därest de bo hos honom och icke äro svenska medborgare.

2 mom. Svensk medborgare, som tillhör främmande makts härvarande

beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning,

är frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den

främmande makten.

3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han är svensk eller utländsk

medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjutit på grund

av tjänst hos den främmande makten.

(Se vidare anvisningarna.)

71 §.

Skatt, som jämlikt bestämmelserna i 59 § 3 mom. och 69 § utgöres för

gemensamt kommunalt ändamål, skall användas till utjämning av skattetrycket

olika kommuner eller andra menigheter emellan. 4

4 kap.

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

72 §.

Därest inkomst, för vilken kommunal inkomstskatt utgöres, tillika är

underkastad kommunal beskattning i annat land, äger Konungen att, till

förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, med nämnda lands

regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende mellan

berörda land och Sverige av inkomsten eller ock att, under förutsättning av

ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss inkomst eller inkomst

av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i

riket.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom ovan förmäles,

skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller*närmast

efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforder*

liga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna

paragraf stadgas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

73 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från

utgörande av skatt för främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller

konsulat härstädes avsedd fastighet, så ock för inkomst av densamma.

74 §.

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 72 § eller 73 §

sägs, inkomst, som enligt denna lag är skattepliktig, ej här i riket beskattas,

får underskott, som uppkommer vid inkomstberäkningen, icke vid taxering

avräknas å inkomst, som skall här beskattas.

(Se vidare anvisningarna.)

5 kap.

Särskilda stadgande».

75 §.

För kommunal utskyld, som påförts avliden person eller på grund av

bestämmelserna i 53 § 3 mom. oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej

med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke

för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med

mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om kommunal utskyld, som på grund av eftertaxering

påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

76 $.

Där för tillämpningen av denna lag erfordras tabeller eller föreskrifter

utöver vad de vid lagen fogade anvisningarna innehålla, äger Konungen

utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928; dock att vad i denna lag

stadgas om fastighetsskatt skall äga tillämpning i fråga om 1928 års allmänna

fastighetstaxering även i den mån åtgärder för samma taxering skola

vidtagas under år 1927.

Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas:

1. Därest någon skall jämlikt bestämmelserna i förordningen den 28

oktober '' 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst efter

den nya lagens ikraftträdande eftertaxeras till bevillning för inkomst, skall

han tillika taxeras till kommunal inkomstskatt för den till bevillning

beskattningsbara inkomsten.

2. Är vid den nya lagens ikraftträdande fastighet upplåten till annan

eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid, skall skyldighet att ut
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

37

gorå skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid, upplåtelsen eller avsöndringen

avser, åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle

varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten, samt rätt

att åtnjuta avdrag enligt 45 § i denna lag för samma tid tillkomma den,

som enligt förut gällande bestämmelser skulle ägt rätt till sådant avdrag.

3. Avdrag för underskott vid avyttring av skog på grund av tillämpning

av 22 § 1 mom. andra stycket medgives icke, om förvärvet av fastigheten

ägt rum före denna lags ikraftträdande, men skall nämnda underskott i

stället anses såsom realisationsförlust, för vilken avdrag medgives under de

villkor och i den ordning 36 § stadgar.

4. För fastigheter, vilka år 1927 varit underkastade fastighetsbevillning,

skall vid 1928 års taxering åtnjutas avdrag enligt 45 § efter samma regler

som om fastigheterna förstnämnda år varit underkastade allmän kommunalskatt

för fastighet.

5. Har efter utgången av september 1926 men före utgången av det räkenskapsår,

som ligger till grund för 1928 års taxering, av försäkringsbolag

vidtagits sådan ändring i grunder eller bolagsordning, som avses i punkt 2

sjätte och elfte styckena av anvisningarna till 30 § av denna förordning,

skall denna ändring anses hava inneburit nedsättning av utjämningsreserven

eller utjämningsfonden under nämnda räkenskapsår.

6. På grund av den nya lagens bestämmelser om det beskattningsår, till

vilket en intäkt är att hänföra, må icke på nytt tagas till beskattning intäkt,

vilken jämlikt bevillningsförordningens bestämmelser blivit taxerad

före den nya lagens ikraftträdande.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Anvisningar.

till 3 §.

I denna paragraf angives vad som avses med de i lagen använda beteckningarna

»taxeringsår» och »beskattningsår».

Det kan stundom inträffa, att såsom beskattningsår skall räknas en kortare

eller längre tid än 12 månader. Om nämligen en person börjar eller

slutar näringsverksamhet under ett år, som eljest är att anse såsom beskattningsår,

kommer naturligtvis hans första eller sista räkenskap att omfatta

allenast den tid av samma år, varunder han drivit näringen, och denna

tidsperiod skall i sådant fall anses såsom beskattningsår. En omläggning

av räkenskapsåret kan ock föranleda, att ett visst beskattningsår blir längre

eller kortare än 12 månader. Sker omläggningen på det sätt, att ett räkenskapsår

förlänges att omfatta mer än 12 månader, kan det inträffa, att

den skattskyldige ett år icke alls skall taxeras, liksom det vid omläggning

genom förkortning av ett räkenskapsår kan hända, att den skattskyldige

ett år skall taxeras för två beskattningsår, av vilka det senare är kortare

än 12 månader.

Beskattningsåret, sådant det i denna paragraf bestämts, avser naturligtvis

normala förhållanden. Uppkommer fråga om eftertaxering, kan beskattningsåret

komma att ligga längre tillbaka i tiden. Beskattningsår blir i

dylikt fall det år, som enligt huvudregeln skulle varit beskattningsår, om

taxering skett i rätt tid.

till 5 $.

1. Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka uteslutande

äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser, som,

ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses vara avsedda

för allmänheten. I enlighet härmed böra exempelvis Djurgården i Stockholm

— i den mån densamma ej är upplåten till särskilda ändamål — samt

de botaniska trädgårdarna i Uppsala och Lund anses såsom allmänna platser. 2 * *

2. Stadgandet om skattefrihet för staten tillhörig för försvarsändamål

avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, innebär exempelvis,

att, om ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande användes

jämväl för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål, vare sig detta

sker för statens eller för annans räkning, fastighetsskatt skall utgöras för

så stor del av varvsfastighetens värde, som prövas skäligt med hänsyn till

denna verksamhets genomsnittliga omfattning i förhållande till hela den å

varvet bedrivna verksamheten, samt att, om ett övningsfält upplåtes för

jordbruk eller därmed jämförligt ändamål, fastighetsskatt skall utgöras för

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

39

den del av övningsfältets värde, som skäligen kan anses utnyttjad genom

upplåtelsen. Användes fastigheten endast i ringa utsträckning för annat än

försvarsändamål, föranleder detta ej skatteplikt; sålunda skall ej fastighetsskatt

utgöras på den grund, att en mindre betesrätt upplåtes å en för militärövningar

använd plats. Kasernbyggnader anses vara avsedda för försvarsändamål

även i den mån i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än manskap.

Däremot anses ej andra byggnader, som i huvudsak nyttjas till tjänstebostäder

och uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål. Därest

annan byggnad än kasernbyggnad i huvudsak nyttjas till försvarsändamål men

i densamma tillika är inrymd en mera betydande tjänstebostad, är byggnaden

underkastad fastighetsskatt för så stor del av sitt värde, som kan anses

skäligen belöpa på den till tjänstebostad nyttjade delen av fastigheten.

För fristående industriell anläggning åtnjutes ej skattefrihet. Med dylik

anläggning förstås här exempelvis sådan fabrik för tillverkning av vapen

eller ammunition, som ej är sammankopplad med en försvarsanläggning i

egentlig mening, såsom ett örlogsvarv. Ett kronobageri, som levererar bröd

till truppförband å orten, är ej att anse såsom fristående industriell anläggning.

3. Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas

exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de centrala

ämbetsverkens byggnader — även om ämbetsverken hava inseende över

eller ombesörja någon statens affärsverksamhet — länsresidens och övriga

allmänna förvaltningsmyndigheters byggnader. Däremot räknas icke hit

sådana byggnader, som äro avsedda för statens affärsdrivande verksamhet,

således icke till vattenfallsverken eller domänförvaltningen hörande byggnader,

ej heller riksbankens byggnader. Tull- och lotsverken driva ingen

affärsverksamhet; deras byggnader äro alltså att anse som andra statens förvaltningsbyggnader.

4. För att en byggnad eller anläggning skall betraktas som museum

erfordras, dels att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål,

varför exempelvis en slottsbyggnad, vari samlingar förvaras, ej är att anse

såsom museum, därest densamma mera regelbundet användes även såsom

bostad för annan än vaktpersonalen, dels att de i byggnaden eller anläggningen

förvarade samlingarna skola hållas regelbundet tillgängliga för allmänheten

i kulturellt eller liknande syfte men ej i direkt förvärvssyfte.

Med soldathem förstås sådan vid militär mötesplats uppförd byggnad, som

i ideellt syfte är inrättad för manskapets trevnad och bekvämlighet. 5

5. För att skattefrihet enligt 1 mom. d)—i) helt eller delvis skall åtnjutas

för byggnad, kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för

ändamål, som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som

i huvudsak tjänar bostadsändamål, i sin helhet underkastad fastighetsskatt,

även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. För präst
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gård på landet skall fastighetsskatt utgöras. Dock kan bostadsbyggnad vara

att anse som sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från

fastighetsskatt, som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden.

Sålunda är exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad

att anse såsom en del av lasarettsanläggningen.

Föreskriften att, därest under 5 § 1 mom. d)—i) angiven fastighet jämväl

användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot

vederlag upplåtits till begagnande för annat ändamål än i 1 mom. sägs,

fastigheten skall vara underkastad fastighetsskatt för däremot svarande del

av dess värde, avser närmast det fall, att dylik fastighet delvis utarrenderas

eller uthyres. Härmed är att jämställa exempelvis det fall, att en staten

tillhörig byggnad användes dels för verksamhet, som medför frihet från

fastighetsskatt, och dels för annan verksamhet. Om sålunda i en postverket

tillhörig, huvudsakligen till postkontor avsedd fastighet vissa lokaler äro

upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, erlägges fastighetsskatt för en

mot de upplåtna lokalerna svarande del av fastighetens värde. Upplåtas

däremot i fastigheten lokaler till telegrafstation, föranleder denna upplåtelse

ej skatteplikt. Med det förhållande, att del av fastighet upplåtes mot ersättning,

bör likställas det fall, att lokal, som eljest nyttjas för ändamål, vilket

föranleder frihet från fastighetsskatt, tidvis uthyres. I dylikt fall skall vid

bestämmandet av plikten att erlägga fastighetsskatt hänsyn tagas jämväl

till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Plikt att erlägga

fastighetsskatt för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om

den användning, som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetydlig

omfattning. Den omständigheten, att i förvaltningsfastighet är inrymd

bostad om ett eller annat rum för någon till vederbörande förvaltning

hörande befattningshavare, medför sålunda ej, att för någon del av fastigheten

skall utgöras fastighetsskatt. Likaså skola uthyrningar föranleda

skatteplikt endast om de äga rum mera regelmässigt. Om ett missionshus

någon enstaka gång upplåtes till biograf- eller liknande föreställning eller

ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm eller dyl., är detta ej

tillräcklig anledning att låta fastighetsskatt utgöras. 6

6. För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anläggning

skall vara fri från skatt erfordras, att den skall vara avsedd för driftens

omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestämmelse

falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar, banvaktstugor

och andra vaktstugor, spårvagnshallar m. m. dyl. Däremot

äro särskilda, för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus, som ej

äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, evad de ligga

inom eller utom det för driften i anspråk tagna området. Skattefrihet åtnjutes

icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten

utföras, men väl för sådan, där allenast mindre, så att säga löpande reparations-

och tillsynsarbeten utföras. Beträffande järnväg eller spårväg, som

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

drives med elektrisk kraft, åtnjutes skattefrihet för stolpar och ledningar

m. in., som höra till själva järnvägs- eller spårvägsanläggningen, men däremot

ej för kraftstation eller sådan transformatorstation, som får anses höra till

kraftverksanläggningen. Restaurations- eller hotellbyggnad, som tillhör en

järnväg och ligger inom dess område, är frikallad från skatt, om genom

densamma huvudsakligen tillgodoses den å järnvägen resande allmänhetens

behov. Om däremot byggnaden tjänar ett mera självständigt ekonomiskt

ändamål, i det den i större utsträckning användes av personer på platsen

eller eljest andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre tid,

är den underkastad beskattning. Till kommunikationsanstalt hörande markområde,

som ej upptages av någon anläggning, bör bliva undantaget

från fastighetsskatt i det fall, då området ej användes för uppläggning av

gods under längre tid, utan allenast till förvaring under kortare tid av

gods, som fraktas å kommunikationsanstalten i fråga. För grustag till järnväg

bör i regel ej skattefrihet åtnjutas, dock att anledning ej linnes att låta

ett invid järnvägen beläget mindre grustag, som användes allenast till

grusning av någon kort närliggande sträcka av järnvägen, bliva underkastat

fastighetsskatt.

7. Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnadsgrunden,

anses vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande slag i allmänhet

är brukligt. I enlighet härmed bör exempelvis ett område, å vilket lasarettsbyggnader

eller museibyggnader ligga kringspridda, inbegripas under skattefriheten

för byggnaderna, även om mellan dessa ligga mindre planteringar.

8. Huruvida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från fastighetsskatt,

skall i överensstämmelse med regeln i 6 § andra stycket bedömas efter

förhållandena vid taxeringsårets ingång. Detta bör, om fastighet tidvis

uthyrts, så förstås, att fastigheten skall hava vid taxeringsårets ingång

disponerats på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plägat uthyras, även

om uthyrningen ej ägt rum just vid tiden omkring årsskiftet.

till 7 §.

1. Fastighets kamerala beskaffenhet är icke avgörande för frågan, huruvida

fastigheten skall i beskattningshänseende anses såsom jordbruksfastighet

eller såsom annan fastighet, utan beror detta av användningen. Användes

sålunda i mantal satt jord såsom underlag för industriell verksamhet, taxeras

den såsom annan fastighet, varemot tomtområde, därå jordbruk bedrives,

taxeras såsom jordbruksfastighet. Om å ägorna till en jord bruksegendom

anlägges en fabrik eller uppföres en till uthyrning avsedd byggnad, skola de

områden, som för sådant ändamål tagas i anspråk, tillika med anläggningarna

anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hänföres till jordbruksfastighet.

Användes sådan byggnad delvis till uthyrning eller dyl.

och delvis för ändamål, som bör föranleda byggnadens hänförande till jordbruksfastighet,

får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Lika
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ledas skall, om visst område av en jordbruksegendom utnyttjas för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detta område anses såsom annan fastighet.

En torvmosse, som tillgodogöres i ett torvindustriellt företag, skall således

taxeras såsom annan fastighet, likaledes ett på arrende upplåtet sten- eller

kalkbrott o. s. v.

2. För att fastighet skall anses vara använd för skogsbruk fordras, att

arealen av skogbärande mark icke är alltför ringa. Den omständigheten,

att någon ringa virkestillgång finnes å fastighet, där bostaden är det väsentliga,

utgör ej hinder för att fastigheten i sin helhet taxeras såsom annan

fastighet. Detsamma gäller om exempelvis villabyggnad med park, mark,

som användes till s. k. sommarnöje, o. dyl.

3. Drives å en skogsegendom förädlingsindustri, vilken icke är att anse

såsom binäring till jordbruk, medför icke detta förhållande, att egendomen

i sin helhet skall anses såsom annan fastighet. Åro å egendomen uppförda

byggnader eller andra inrättningar för förädlingsindustrien såsom förvaltaroch

arbetarbostäder, sågverk, träsliperi o. dyl., skola visserligen dessa

byggnader med anläggningsområde taxeras såsom annan fastighet, men icke

egendomen i övrigt.

4. Sådan förändring i fastighets användning, som är allenast tillfällig,

bör icke medföra ändring av fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet

eller annan fastighet.

5. I fråga om vad som är att hänföra till jordbruk, till jordbrukets

binäringar och till skogsbruk hänvisas till anvisningarna till 21 §.

till 8 §.

1. I fråga om vad som skall särskilt för sig taxeras (taxeringsenhet) uppställes

till en början såsom regel, att varje kameral enhet är taxeringsenhet,

således å landet hemman och i jordeboken särskilt upptagen lägenhet samt

i stad eller samhälle å landet, där fastighetsregister såsom för stad skall

föras, tomt eller stadsäga. År den kamerala enheten genom laga förrättning

delad och äro i följd därav delarna särskilt redovisade i jord- eller fastighetsregister,

skall ock i allmänhet varje sådan del vara taxeringsenhet. 2

2. Emellertid måste i vissa fall en uppdelning i andra och flera taxeringsenheter,

än som följer av den i jord- eller fastighetsregistret redovisade uppdelningen,

äga rum.

I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som eljest skulle vara

taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje ägare har sin till

området å marken bestämda del av fastigheten, varje sådant område utgör

taxeringsenhet.

Detsamma gäller, om del av fastighet upplåtits till annan för självständigt,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, därå

jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig näring och väsentligen

med egna inventarier, särskilt taxeras. Om däremot innehavet av

torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersättning, som tillkommer

torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten, bör torpet icke

behandlas såsom särskild taxeringsenhet. År upplåtelsen av tillfällig art,

så att det upplåtna området kan förväntas inom kortare tid komma att i

brukningsavseende återförenas med den fastighet, varifrån upplåtelsen skett,

föreligger ej anledning att åsätta området särskilt taxeringsvärde. Ej heller

medför upplåtelse av sådant mindre område som till exempel lott i en

S. k. koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild

taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rättsligen

avskilt område, vilket — utan att vara till annan upplåtet — stadigvarande

brukas särskilt eller stadigvarande användes för annat ändamål än fastigheten

i övrigt. Under denna bestämmelse faller exempelvis utgärd med särskilda

åbyggnader och särskild drift. I övrigt torde stadgandet hava sin

största betydelse för det fall, att fastigheten visserligen huvudsakligen användes

för jordbruk med binäringar, men till en del av sitt område utgör underlag

för eller eljest nyttjas i samband med byggnader eller inrättningar, som ej

höra till jordbruket med binäringar, såsom bostadshus, avsedda för uthyrning,

s. k. sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar

för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt i stad

användes för skilda ändamål, till exempel till ena hälften är bebyggd med

bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon industriell

anläggning. Under liknande förhållanden kan även ett sammanhängande

område av fastighet å landet, som användes för skilda ändamål, komma att

uppdelas i olika taxeringsenheter. Huruvida så skall ske eller icke beror

väsentligen därav, om området i ägarens hand är att anse såsom en enhet

eller ej. Om sålunda flera för uthyrning avsedda boningshus, exempelvis

s. k. sommarvillor, äro uppförda i omedelbar närhet av varandra, kan den

mark, som nyttjas till dem, betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat

område, utan hinder därav att, praktiskt taget, olika delar av området

kunna anses åtminstone företrädesvis anvisade för begagnande av de olika

hyresgästerna och för sådant ändamål tilläventyrs inhägnats eller eljest särskilt

utmärkts (jfr punkt 2 av anvisningarna till 18 §). Likaså må allenast

ett, särskilt för sig nyttjat område kunna anses föreligga i det fall, att

flera skilda företag, exempelvis såg- och kvarnrörelse, av samme företagare

drivas å ett sammanhängande område.

Byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark

skola ock särskilt för sig taxeras. Användas byggnaderna för jordbruksändamål,

exempelvis om arrendator äger de till den arrenderade fastighetens

drift använda byggnaderna eller vissa av dem, skola de jämlikt 7 § uppr

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

tagas såsom jordbruksfastighet. Särskild taxering av den mark, därå

byggnaderna äro uppförda, kommer då ej i fråga, enär marken ingår i och

taxeras tillsammans med jordbruksfastigheten i övrigt. Användas däremot

byggnaderna för annat ändamål, så att de skola taxeras såsom annan fastighet,

kommer den mark, därå byggnaderna äro uppförda eller som eljest för dem

tagits i anspråk, att vara taxeringsenhet. I sådant fall bliva alltså byggnaderna,

å ena sidan, och den mark, som till dem nyttjas, å den andra, var

för sig särskilt taxerade.

3. Understundom äro förhållandena sådana, att fastigheter, som äro rättsligen

skilda, eller områden, som tillhöra sådana fastigheter, dock böra tillsammans

bilda taxeringsenhet.

Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom brukningsenhet,

ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning.

Hit höra kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän

undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,

häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken innehavaren

enligt 13 § är skattskyldig (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar,

städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog,

såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag i Kopparbergs

län. Såsom brukningsenhet må ock behandlas enskild skog, i den

män den i innehavarens hand bildar en i brukningshänseende naturlig

enhet (skogsblock).

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild förvaltning,

skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till varje särskild

andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma egendoms taxering

såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter eller delar därav, som tillhöra

samme ägare och vilkas inbördes värden icke kunna vart för sig tillförlitligen

bedömas. Detta inträffar, då fastigheterna ligga i oskift samfällighet

eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. I dessa fall lära

fastigheterna vara så intimt med varandra förenade i drift och utnyttjande,

att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet angiva vad den ena

eller den andra av dem kan vara särskilt värd. Understundom kunna liknande

svårigheter att vid taxeringen följa de kamerala enheterna uppkomma

även av annan anledning, och bör även då det gemensamma komplexet behandlas

som en taxeringsenhet. En förutsättning för att sådan gemensam

taxering, som nu sagts, skall få ske, är dock, att fastigheterna ligga inom

samma kommun. Tillhöra de olika kommuner, måste under alla förhållanden

vad som ligger inom en viss kommun för sig taxeras.

Då ägare eller arrendator av kameral enhet, som utgör del av taxeringsenhet,

stundom kan hava särskilt intresse att få officiellt fastslaget, huru

stort värde i taxeringshänseende tillkommer den kamerala enheten, skall

det, om ägaren eller arrendatorn sådant påfordrar, angivas, huru stor del

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som kan anses

belöpa på den kamerala enheten. Därvid märkes, att, i samma mån som

bebyggd jordbruksfastighet är mera värd än obebyggd sådan, ett större

värde tillkommer den kamerala enhet, å vilken åbyggnaderna äro belägna.

Påfordran, som nyss är nämnd, må det år, varunder allmän fastighetstaxering

äger rum, ske hos berednings- eller fastighetstaxeringsnämnd samt eljest

hos taxeringsnämnd.

4. Styckena under a) och e) böra tillämpas vid sidan av varandra på

sådant sätt, att ett komplex av kamerala enheter, vilka enligt bestämmelserna

under e) skola taxeras gemensamt, betraktas såsom en fastighet, varå

sedermera bestämmelserna i senare delen av a) komma i tillämpning.

5. Det kan inträffa, att en taxeringsenhet inom en kommun är fördelad

på olika administrativa områden, inom vilka menighet äger beskattningsrätt,

eller att en del av taxeringsenheten faller inom och en annan del utom

särskilt sådant område, såsom i fråga om municipalsamhällen ofta är fallet.

Administrativa områden, som här avses, äro municipalsamhälle, kyrkoförsamling,

skoldistrikt, tingslag och väghållningsdistrikt. Där taxeringsenhet

på sådant sätt tillhör olika administrativa områden, måste taxeringsvärdet

och de i 10 § omförmälda särskilda värden i enlighet härmed uppdelas. Vid

en dylik uppdelning bör å varje del av taxeringsenheten läggas det

värde, som med hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den

kan anses skäligen belöpa av värdet å det hela, med iakttagande av att den

del, å vilken åbyggnaderna äro belägna, åsättes förhållandevis större del av

det gemensamma värdet. Vad nu är sagt äger tillämpning ej blott då

fastighet sträcker sig över gränsen till administrativt område utan jämväl

då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande äga,

som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

6. Regeln, att fastigheter, som ligga i olika kommuner, alltid skola utgöra

skilda taxeringsenheter, åsyftar icke det fall, att allenast en geografisk oregelbundenhet

föreligger, såsom om en i jordeboken såsom enhet upptagen fastighet

har äga innesluten (enklaverad) inom annan kommuns område. I dylikt

fall är fastigheten att anse såsom i sin helhet tillhörande den kommun, i

vilken den enligt jordebok eller annat behörigt förordnande skall ingå.

7. Därest flera kamerala enheter tillsammans utgöra en taxeringsenhet,

skall fastighetsbeteckningen för varje sådan kameral enhet i vederbörande

taxeringslängd angivas.

till 9 §.

1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det

belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om den tankes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan

antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet

lämpligt utnyttjande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt hetalts för

en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det

allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats

av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan

densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar

det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försäljningen

rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt

tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänksamt

ingånget avtal m. m. dyl. Först om ett något så när tillräckligt

antal olika försäljningar föreligga, om vilka anledning ej finnes antaga,

att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem

dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta''

värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel,

icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald

köpeskilling.

Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom uppskattningsgrund

för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad. Men

sådan köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, om den må anses

avvika från det normala värdet i handel och vandel; och där så är fallet,

hör taxeringsvärdet därefter lämpas. Därför måste taxeringsmyndigheten

vid taxeringsvärdets åsättande taga hänsyn jämväl till andra förhållanden,

som kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. I detta hänseende hän-''

visas taxeringsmyndigheten till de enhetsvärden, som kunna hava föreslagits

i den ordning, som i taxeringsförordningen närmare omförmäles, samt till

fastighetens avkastning och andra kända förhållanden, som kunna tjäna till

ledning för bedömande av dess allmänna saluvärde, brandförsäkringsvärde ä

byggnader m. m. Härvid må ihågkommas, att även s. k. impediment, vartill

hänföras mossar, myrar, berg och annan dylik mark med ringa avkastningsförmåga

ur skoglig synpunkt, regelmässigt har något, större eller mindre;

värde på grund av dess användbarhet ur andra synpunkter. Taxeringsvärdet

bör framgå såsom resultat av ett övervägande av samtliga berörda förhållanden.

2

2. Vid värdesättningen skall noga beaktas, om och i vilken omfattning

ökning eller minskning i värdet för viss fastighet i förhållande till andra

fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden, som äro för den

fastigheten säregna, såsom

beträffande jordbruksfastighet:

fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller dåliga avsättnings-

och användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda eller

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd

eller vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten vanligt medelbestånd,

d. v. s. om å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad eller

eljest ovanligt goda åbyggnader eller om åbyggnaderna äro olämpliga, förfallna

eller otillräckliga;

särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastigheten,

såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmarker, fiskevatten

o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller förmån ej är av beskaffenhet

att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten;

med mera sådant;

beträffande annan fastighet:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i

fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar

gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens affärscentrum

eller i yttre område, om den ligger vid huvudgata eller bigata, om den är

hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats, stenbrott,

grustäkt o. dyl.: om den äger bättre eller sämre tillgång till erforderliga

kommunikationer o. s. v.;

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre

lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis om tomtmark företer

synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om vattenfall,

stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre

av naturförhållandena förorsakade svårigheter o. s. v.;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten;
med

mera sådant.

Vid värdesättningen måste emellertid alltid fasthållas, att det, alldeles

oavsett vilken metod som användes för denna — om man bortser från

skogen — alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för

taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör således

ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhörande

åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre taxeringsvärde än

ett annat i närheten liggande lika värdefullt område med liknande åbyggnad,

vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den grund att beträffande

den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval av de i

punkt 1 härovan angivna enhetsvärden. 3

3. Om två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner,

skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemensam

taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållandet

och det skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som belöpt å

vad som faller inom varje särskild kommun.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

4. Vad nu sagts om fastighets uppskattning efter allmänna saluvärdet

gäller icke skogsmark och därå växande skog. Dessa skola upptagas till

de värden, de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk,

och skall denna uppskattning ske efter i särskild ordning fastställd

instruktion. Till skogsmarkens sålunda uppskattade värde lägges i förekommande

fall värdet av bete. Dylikt värde skall ej beräknas, där å skogsmark,

å vilken rationellt skogsbruk bedrives, betet ej plägar utnyttjas.

5. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med

det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxeringsåret;

dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855

utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för beräknande

av räntans belopp.

6. Har vid uppskattning av fast egendom hänsyn tagits till förekomsten

av andra naturtillgångar än träd och inmutningsbara fyndigheter, skall

dessas beräknade värde i vederbörande taxeringslängd antecknas.

till 10 §.

1. Vid angivande av jordbruksvärde bar vederbörande beskattningsmyndigbet

att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med

binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruksvärde

upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, äng, produktiv

skogsmark, utmark, impediment, vatten m. m. — dock utan att värdet å växande

skog medräknas — ävensom värdet av jordägaren tillhöriga mangårds- och

driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande

s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader, uppförda för ägares eller brukares

bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar,

jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga,

statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och annan skogspersonal,

stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., ävensom

byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets

binäringar.

Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem

likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

2. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och

särskilt angivas värdet av till skogsbörd duglig mark, varmed förstås sådan

mark, som, på sätt i punkt 4 av anvisningarna till 9 § sägs, skall värdesättas

enligt särskild instruktion. 3

3. Tomt- och industrivärde förefinnes i allmänhet blott å sådana jordbruksfastigheter,

som äro belägna i närheten av större städer eller i tillväxt

varande industri- och järnvägssamhällen. Men även närbelägenhet till gruvoch

vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och andra sådana företag

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

49

kan medföra ett mervärde av ifrågavarande art. I den mån utvecklingen

å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen, därför lämpad mark tagas i

anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m. Där en sådan

utveckling framträtt, har den mark, som kan antagas komma att därvid

bliva föremål för användning, utöver jordbruksvärdet ett värde, som bör

särskilt för sig angivas. Understundom kan ock vattenfall eller brytvärdig

fyndighet grundlägga ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom

tomt- och industrivärde, där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet

att böra taxeras såsom annan fastighet.

Tomt- och industrivärde utgör alltså den del av taxeringsvärdet, som tillkommer

mark utöver jordbruksvärde på grund därav, att den kan tillgodogöras

för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk, såsom

för bostadsbyggnader, industriella anläggningar o. dyl., och sålunda betingar

ett högre försäljningspris, än om den skulle användas endast för

jordbruk.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar

av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och

storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Beflnnes fastighet till särskilda

områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant

i längden angivas.

4. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyndigheten

att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna till 9 § angivna förhållanden.

Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall

byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastighetens

allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte eventuellt

parkvärde.

Parkvärde torde endast undantagsvis förekomma. I allmänhet lärer å

fastighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan förekomma

växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad, av den

betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom i någon

väsentligare grad påverkas. Men om å fastigheten finnes trädbestånd eller

till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en mera avsevärd trädgård

eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd mån inverka på fastighetens

allmänna saluvärde, bör värdet å sådan förmån särskilt redovisas

såsom parkvärde.

till 18 §.

1. I allmänhet torde — vad angår jordbruksfastighet — förvärvskälla

sammanfalla med taxeringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan kunna understundom flera taxeringsenheter

i innehavarens hand bilda en förvärvskälla. Detta inträffar exempelvis,

om fastigheter inom olika kommuner brukas tillsammans såsom eu

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. H7 höft. (Nr 102.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

förvaltningsenhet, något som jämförelsevis ofta inträffar i fråga om skogsfastigheter.

För att fastigheter skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet

fordras icke blott att de hava gemensam innehavare och stå under överinseende

av innehavaren eller dennes representant, utan jämväl att de stå under gemensam

förvaltning och drift på sådant sätt, att de framträda, ekonomiskt sett,

såsom en naturlig enhet. I enlighet härmed få exempelvis de statens skogar,

som tillhöra olika revir, icke anses tillhöra en och samma förvärvskälla, liksom

ej heller, därest ett bolag har så många skogskomplex, att skilda förvaltningar

inrättats, till en och samma förvärvskälla skola räknas fastigheter,

som höra under olika förvaltningar.

Åven är att märka, att, om olika skattskyldiga draga inkomst av samma

fastighet, så kan denna fastighet för den ene skattskyldige vara att anse

som särskild förvärvskälla men för den andre som ingående i en mera

omfattande förvärvskälla. Om sålunda ägaren av ett större gods har vissa

därunder lydande hemman eller liemmansdelar utarrenderade men en del

under eget bruk, så är varje sålunda utarrenderat område att för arrendatorns

del räkna som särskild förvärvskälla, under det att för ägaren godset i dess

helhet kan bli en enda förvärvskälla. Härför erfordras emellertid, att fastigheterna

i ägarens hand bilda ett verkligt driftkomplex, som har ej blott

gemensam central ledning utan även gemensam förvaltning eller andra

gemensamma driftkostnader.

Om flera fastigheter, som utgöra en förvaltningsenhet, ligga till en del inom

en kommun och till annan del inom annan kommun, skall inkomsten av

sådan förvärvskälla fördelas till beskattning inom de olika kommunerna

enligt bestämmelserna i 56 §.

2. Om flera fastigheter av annan fastighets natur i ägarens hand varit

att anse som förvaltningsenhet, gäller därom vad ovan under punkt 1 är sagt

angående jordbruksfastighet, fn kom sten av fastigheterna skall då redovisas

såsom fluten ur en förvärvskälla. Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet

kan angivas villor å en brunns- eller badortsanläggning, sommarställen å en

fastighet m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags fastighetsinnehav i

regel utgöra en förvärvskälla. Av vikt är emellertid, att i nu nämnda fall

kravet å fastigheternas karaktär av förvaltningsenhet uppehälles.

Därest skattskyldig helt eller delvis använder egen fastighet i av honom

driven rörelse, ingår hyresvärdet av fastigheten, i den mån den sålunda

disponerats, i intäkten av rörelsen och skall följaktligen icke upptagas såsom

intäkt av annan fastighet, liksom omkostnader och utgifter för sålunda använd

fastighet eller del därav icke få avdragas från intäkt av annan fastighet. 3

3. Om rörelse drivits huvudsakligen med den skattskyldiges egen arbetskraft,

föreligger i regel en förvärvskälla, såsom exempelvis om en författare

jämväl sysslar med målning eller bildhuggeri eller om en hantverkare är

både snickare och smed.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

r Har rörelse drivits1 med användande av i företaget nedlagt nämnvärt

kapital eller avlönad arbetskraft, kan ej sällan uppstå spörsmål, om olika

slag av förvärvsverksamhet, som därvid utövats, äro att anse som en och

samma förvärvskälla eller som skilda förvärvskällor. Äro de särskilda slagen

av förvärvsverksamhet till arten helt olika och utan något egentligt inre

sammanhang, såsom om någon drivit både diversehandel och rederirörelse

eller både bagerirörelse och mekanisk verkstad, äro dessa att anse som

särskilda förvärvskällor. Verksamhetens särskilda grenar framträda här

såsom ekonomiskt sett särskilta företag, oavsett att företagaren eller hans

representant naturligtvis har överinseendet och ledningen av det hela. Om

bokföringen är gemensam eller icke är av underordnad betydelse.

Annorlunda ligger saken, om de olika förvärvsgrenarna framträda såsom

ett enhetligt företag, däri den ena rörelsegrenen är beroende av eller understöder

den andra (integration). Ett dylikt inre sammanhang framträder i

allmänhet däri, att ej allenast driftledningen är gemensam utan även gemensamhet

i verksamhetsart och i driftkostnader är förhanden. Gemensamhet i

verksamhetsart föreligger, då verksamheten är av fullt likartad beskaffenhet

eller då det är vanligt, att de olika slag av verksamhet, som i det särskilda

fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet i driftkostnader är förhanden,

då sådana utgifter, som omedelbart avse själva driften, de egentliga

driftutgifterna, äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av dem

på de olika rörelsegrenarna praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras.

Härvid är emellertid icke att räkna med kontorskostnader och andra

dylika kostnader, vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppkommer,

kunna fördelas å de olika verksamhetsslagen efter omsättningens eller bruttoavkastningens

storlek eller dyl.

I fråga om enhetliga företag är förvärvsverksamheten i sin helhet att

anse som en förvärvskälla. Sålunda utgöra exempelvis flera diversehandelsaffärer

i en innehavares hand en förvärvskälla, därest driftledningen

är gemensam. Likaledes utgöra de olika formerna av järnförädlingsrörelse

i samme innehavares hand under nyss angiven förutsättning en förvärvskälla.

Detsamma gäller om träförädlingsrörelse och vad därtill hörer. Om

någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring bedriven verksamhet

tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger

allenast en förvärvskälla.

4. För försäkringsanstalt skall livförsäkringsrörelse anses utgöra en förvärvskälla

samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse tillsammans

bilda en förvärvskälla (jfr punkt 1 av anvisningarna till 30 §).

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner, som utgått

till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll, som lämnats

fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skatte
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

pliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än

bostadsföreningar influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).

till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna

paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga för*

säkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar,

i vilka den skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock

får göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 25, 33

och 46 §§.

2. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till

landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses

i 6 § lag om fattigvården, tingslag, väghållningsdistrikt och municipalsamhälle.

Såsom allmän skatt räknas däremot icke skogsaccis.

3. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas

till anvisningarna till 29 § punkt 8. Vad där stadgats angående sådan förlust

i rörelse skall äga motsvarande tillämpning även för andra förvärvskällor.

till 21 $.

1. Till bostad hänföres ej allenast vad den skattskyldige för sådant

ändamål tillgodogjort sig för sin, sin familjs och sina personliga tjänares

räkning utan även vad av honom använts för ändamål, som närmast avser

egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum, lusthus, badhus, stall och

bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m. dyl.

Ärliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd

personal, upptages icke såsom ägares eller brukares inkomst av fastigheten

och får förty ej heller avdragas såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk hänföres åkerbruk och ängsskötsel, även då sådant

bedrives för industriellt behov, så ock i samband därmed bedriven husdjursskötsel,

varunder inbegripes utnyttjande av bete å såväl skogsmark som

annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling under glas,

räknas till jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Såsom binäring till jordbruk är att anse sådan i sammanhang med jordbruk

bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fastighetens

alster eller naturtillgångar, av vid jordbruket anställd arbetskraft

eller av därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet härmed

räknas såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för

förädling av väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegeltillverkning

o. dyl., som huvudsakligen drives för eget behov och med fastighetens

ordinarie arbetskraft. Hit räknas ock under ovan angiven förut*

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sättning bi- och fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körslor

mot lega, uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt m. m.

dyl. Drives åter sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristående

företag och med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar,

särskilda maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal,

är verksamheten att hänföra till rörelse. I enlighet härmed äro icke att

hänföra till jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift för förmalning

huvudsakligen av inköpt eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering,

kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu

m. m. dyl.

Skogsbruk, varmed avses fastighets utnyttjande för skogshantering å egen

eller arrenderad mark, anses som ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten

och räknas förty icke såsom binäring till jordbruk.

Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt,

som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade

fastigheten, men däremot icke skogsavverkning å annans mark på

grund av särskild upplåtelse av avverkningsrätt; dylik verksamhet är att hänföra

till rörelse.

Har den, som idkat skogsbruk, tillika drivit virkesförädling eller utvinning

av biprodukter av skogsbruket såsom tjära o. dyl., anses denna verksamhet

som skogsbruk, där den varit av mindre omfattning eller väsentligen

avsett husbehov, men som särskild rörelse, om den varit av större

omfattning, t. ex. i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar eller dyl. och huvudsakligen

avsett framställning av produkter till avsalu.

3. Såsom intäkt av jordbruk med binäringar skall upptagas, bland

annat, intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda

inventarier. Härvid är att märka, att detta stadgande avser allenast den

normala omsättningen i levande och döda inventarier. Om uppsättningen

av kreatur, redskap m. m. å en fastighet av en eller annan anledning helt

eller till väsentligaste delen realiseras, t. ex. vid avflyttning från fastigheten,

så föreligger en kapitalomsättning eller eljest ett sådant förhållande,

att vad som influtit vid realisationen icke skall upptagas såsom intäkt av

fastigheten. Huruvida vinst, som härvid till äventyrs uppkommit, är att

räkna till skattepliktig intäkt, bedömes efter stadgandena i 35

4. Har den skattskyldige i någon av honom driven rörelse använt produkter

från egen eller av honom brukad fastighet, skall värdet av produkterna

räknas som intäkt av jordbruk, jordbrukets binäringar eller skogsbruk,

men får samma värde avräknas som omkostnad i rörelsen (jfr punkt

2 av anvisningarna till 29 §). 5 *

5. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas jämväl vad som influtit på

grund av upplåten nyttjanderätt till fastigheten eller del därav, såsom

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

arrende, avgäld för lägenhet, som är avsöndrad från fastigheten, eller för

servitut, som vilar å fastigheten, m. m. dyl. Hör till fastigheten rätt att

på visst sätt utnyttja någon annan fastighet såsom till skogsfång, mulbete

eller dyl., skall givetvis även vad som därigenom kommer fastighetens

innehavare tillgodo räknas som intäkt av fastigheten. I fråga om för gemensamt

behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra

likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma

räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas även vad som in

natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som hava del i samfälligheten.

Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten (jfr 53 § e),

följer härav, att innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av

ovannämnda art, icke är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga

vad han uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen

utgått in natura eller i penningar.

6. Såsom intäkt av jordbruksfastighet skall upptagas utdelning, som skattskyldig

från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit i förhållande till

gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till gjorda försäljningar (pristillägg),

därest kostnaden för inköpet varit av7 beskaffenhet att få avdragas från intäkt

av jordbruksfastighet eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas

såsom intäkt av jordbruksfastighet.

7. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas ersättning på grund av försäkring

mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av försäkring

av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som

skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till

intäkt av jordbruksfastighet. 8

8. Enligt 7 § skall frälseränta taxeras såsom »annan fastighet». Frälseräntetagare

har således att uppgiva influten frälseränta icke såsom inkomst

av jordbruksfastighet, även om frälseräntan utgår från sådan fastighet, utan

som inkomst av annan fastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad får icke avföras kostnad för anskaffande av sådana

nya inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits å fastigheten.

Om alltså en lantbrukare inköper lokomobil, traktor, elektrisk motor

eller andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till

följd av brukningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur m. m. dyl.,

så är detta att hänföra till nyuppsättning, därför kostnaden ej får avräknas

som driftkostnad. Ersättes förbrukad äldre maskin med ny av annan och

dyrbarare konstruktion, må såsom driftkostnad ej upptagas större belopp än

som skulle belöpa å en den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter, som användas för fastig
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

hetens fortsatta drift, såsom spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m., får

ej avföras som driftkostnad men skall ej heller upptagas som intäkt (jfr

21 § b). Endast kostnaden för inköpta dylika förnödenheter är att räkna

som driftkostnad.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till skogsbruket hörande byggnader, som dessa

även med normalt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget

bör bestämmas till viss procent av byggnadens skäliga värde, olika allt efter

den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Vid bestämmande av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas

exempelvis därtill, att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet

icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren (jfr

punkt 3 av anvisningarna till 29 §).

Vid bestämmande av byggnaders skäliga värde skall iakttagas, att värdet

icke får sättas högre än vad som av det för fastigheten i dess helhet under

beskattningsåret gällande taxeringsvärde kan anses belöpa å byggnaderna,

och får byggnadernas värde icke sättas högre än hälften av förenämnda

taxeringsvärde, där icke i enstaka fall särskilda omständigheter kunna föranleda

annat.

3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas

skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter till stat och kommun

få icke avdragas (se 20 §). 4

4. Med skogs för ägaren gällande ingångsvärde förstås det värde, varmed

växande skog kan anses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt,

då ägaren förvärvade fastigheten. Såsom fastighetens värde är att

anse vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat förvärv

det belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet

beräknats. Har förvärv av fastigheten annorledes än genom köp

skett före denna lags ikraftträdande, skall dock, om det kan visas, att det

belopp, efter vilket stämpelplikten beräknats, i vad det belöpt å den växande

skogen, understigit allmänna saluvärdet å denna, såsom skogens ingångsvärde

i stället anses det belopp, som visas hava utgjort skogens verkliga värde vid tiden

för fastighetens förvärvande. Minskning av ingående virkeskapital skall anses

vara för handen, då ur skogen uttagits kvantitativt eller kvalitativt mera,

än- som motsvarar tillväxten under den tid, som förflutit sedan ägaren

förvärvade densamma. Minskning av ingående virkeskapital skall värdesättas

efter de enhetspris, som kommit till användning vid beräkning av

ingångsvärdet. Skattskyldig, som vill åtnjuta avdrag för minskning av

ingående virkeskapital, har att uppgiva den vid skogens avverkning eller

försäljning influtna intäkten och därjämte förebringa utredning för be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

dömande av skogens ingångsvärde samt av den minskning eller försämring

som virkeskapitalet därefter undergått.

Om minskningen i ingående virkeskapitalet, värderad enligt ovan angivna

grunder, uppgår till högre belopp, än som vid försäljningen influtit, och

förlust alltså uppstår, får denna förlust avdragas i vanlig ordning.

Har avdrag för minskning av ingående virkeskapital medgivits, anses

skogens för ägaren gällande ingångsvärde hava i motsvarande mån nedgått,

och skall alltså, därest ytterligare avverkning eller försäljning därefter sker,

såsom ingångsvärde räknas det sålunda nedsatta värdet.

Exempel: I. A. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling

av 20,000 kronor. Vid taxering påföljande år visar han, att skogsvärdet

å egendomen, som han genom arv erhållit, vid tillträdet var enligt då gällande

fastighetstaxering upptaget till 44,400 kronor efter en skogsareal av 300

hektar med bonitet 3, rotvärde 6 kronor per kubikmeter och relativ skogstillgång

0.8. Vidare gör han trovärdigt, att genom avverkningar efter tillträdet

år för år ungefärligen uttagits skogens årliga tillväxt, vadan den

nu gjorda försäljningen, beräknad till 3,000 kubikmeter, motsvarande 10

kubikmeter per hektar, är att anse som minskning av ingående virkeskapitalet.

Då denna minskning kan anses utgöra 10 procent av den

för egendomen normala skogstillgången måste skogens ingångsvärde anses

minskat i motsvarande grad, d. v. s. med 10 procent av normal skogstill
gång

eller med =12.5 procent av den vid tillträdet befintliga skogstillgån
U.

8

gen, vilket i penningar utföres med 5,550 kronor. A. bör sålunda taxeras

för inkomst av endast 20,000 — 5,550 = 14,450 kronor.

II. B. avverkar och förädlar skog från sin fastighet till ett beräknat

värde i oförädlat skick av 75,000 kronor. Vid påföljande års taxering gör

han genom köpehandling för fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att

av köpeskillingen för fastigheten, utgörande 500,000 kronor, ett belopp av

300,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas ingångsvärde.

Likaledes göres trovärdigt, att utöver den sedan köpet upplupna

och tidigare icke uttagna tillväxten nu avverkats en virkeskvantitet,

utgörande en femtedel av det ingående virkeskapitalet. Avdrag får alltså

ske med en femtedel av 300,000 kronor eller 60,000 kronor.

III. C. har försålt avverkningsrätt till all skog å sin fastighet med undantag

för nödigt husbehovsvirke mot en köpeskilling av 15,000 kronor.

Vid nästa års taxering gör han trovärdigt, att av den vid förvärvet av

fastigheten erlagda köpeskillingen å den växande skogen belöpt 12,000 kronor,

vilket belopp sålunda är att anse som skogens ingångsvärde. Ytterligare

gör han trovärdigt, att den från försäljning undantagna virkestillgången,

värdesatt efter samma enhetspris för skilda sortiment, som skäligen kunna

anses ha varit bestämmande för ingångsvärdet, kan anses hava ett värde

av 3,000 kronor. Skillnaden mellan ingångsvärdet 12,000 kronor och den

undantagna skogens värde 3,000 kronor eller 9,000 kronor är sålunda att

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 102.

anse som minskning i virkeskapital, vadan inkomsten upptages till endast

15,000 — 9,000 = 6,000 kronor.

5. I avseende å hemmavarande barn gäller, att barn, som uppnått 16 år

och deltagit i arbetet å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. Barnet

taxeras alltså självt för den inkomst, det kan hava haft i avlöning och naturaförmåner

eller eljest, varemot föräldrarna få gorå avdrag såsom för annan

arbetshjälp. För hemmavarande barn under 16 år får däremot intet avdrag

göras, även om barnet deltagit i arbetet (se 20 §), varav följer, att lön

och underhåll åt barnet ej heller skall upptagas såsom inkomst för barnet.

Den lindring i föräldrarnas skattskyldighet, som medgives för sådant barn,

regleras genom ortsavdragen (se 48 §).

Åldersfrågan bestämmes efter förhållandet vid taxeringsårets ingång (se

65 $.)

6. Till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även kostnad

för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdickning, varemot

avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.

till 24 $.

1. Har annan fastighet helt eller delvis varit använd i ägarens egen rörelse,

kommer hyresvärdet för vad som använts i rörelsen, vilket värde ej

får avdragas såsom omkostnad (jfr punkt 1 av anvisningarna till 29 §), att

ingå i den allmänna inkomstberäkningen för rörelsen och att sålunda beskattas

i sammanhang med den totala inkomsten därav.

Har idkare av rörelse i honom tillhörig fastighet upplåtit bostad för den

i rörelsen anställda arbetspersonalen i denna deras egenskap, skola dessa bostadslägenheter

anses vara använda i rörelsen, och det är härvid utan betydelse,

huruvida upplåtelsen skett mot särskild hyresersättning eller personalen

tillförsäkrats fri bostad. Om däremot ägaren av ett hyreshus tillfälligtvis

uthyr en lägenhet i huset till en i hans rörelse anställd arbetare, skall

icke i följd härav denna lägenhet anses använd i rörelsen.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall avkastning av plantering

eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till bostadslägenhet,

icke särskilt redovisas, och får å andra sidan enligt 25 § underhållskostnaden

ej avdragas. Värdet av förmånen att få disponera planteringen

eller trädgårdslandet skall tagas i beräkning vid bestämmande av bostadsvärdet.

3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag förstås ekonomisk förening

och aktiebolag, som har till uteslutande eller huvudsakligt ändamål att bereda

sina medlemmar eller delägare bostäder.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Såsom intäkt för bostadsförening eller bostadsaktiebolag samt såsom utgift

för medlem eller delägare skall icke räknas medlems ursprungliga andel

i föreningen eller av delägare gjord inbetalning på aktie, men däremot

andra inbetalningar även till den del de äro avsedda till avbetalning av

föreningens eller bolagets skulder eller i annan form utgöra kapitalinsats.

4. Till intäkt av annan fastighet är att hänföra ersättning på grund av

försäkring mot utebliven inkomst av annan fastighet liksom ock ersättning

på grund av försäkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling,

som skulle hava influtit, därest egendomen istället försålts, bort

hänföras till intäkt av annan fastighet.

till 25 §.

1. Avdrag för värdeminskning å byggnad skall bestämmas på sätt i punkt

2 första stycket av anvisningarna till 22 § är sagt. Såsom byggnads värde

skall anses taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

2. Avdrag för värdeminskning å inventarier får ske på sätt och i den

ordning, som gäller för avdrag för värdeminskning å inventarier i rörelse

(se punkt 4 av anvisningarna till 29 §).

3. Att medlem av bostadsförening icke äger åtnjuta avdrag för ursprungligen

inbetald andel och ej heller delägare i bostadsaktiebolag för vad av

honom inbetalts för aktie framgår av punkt 3 av anvisningarna till 24 §.

till 27 §.

I punkt 2 av anvisningarna till 21 § har påpekats, att en förvärvsverksamhet,

som utövas vid sidan av jordbruk, i vissa fall är att anse som en jordbrukets

binäring, eventuellt som skogsbruk, men i andra fall bör räknas som

särskild rörelse, och att det senare i allmänhet är fallet, då förvärvsverksamheten

är av större omfattning och framstår såsom ett mera självständigt,

från jordbruket eller skogsbruket relativt fristående företag. Vad särskilt

angår försäljning av jordbrukets eller dess binäringars produkter, är den i

regel att räkna som tillhörande jordbruket men kan någon gång få karaktären

av rörelse. Detta senare är fallet, då försäljningen idkas från handelsbod

eller annat stadigvarande försäljningsställe utom fastighetens område.

till 28 §.

1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller

varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av

sådan beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom

ett led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande

betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i

handel eller tillverkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor

eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärshändelsen

i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till

den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som

normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av

personlig lösegendom eller vid realisation av tillgångar till stadigvarande

bruk i rörelsen eller vid avyttring av rörelsen själv. Den intäkt, som

erhålles genom en dylik, oberoende av rörelsen verkställd avyttring, skall

tagas i betraktande vid inkomstberäkningen för förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet

och bedömas efter de för denna förvärvskälla stadgade

grunder.

I enlighet härmed skall alltså ett bolag, som har till ändamål att driva

jordstyckning, som intäkt av rörelsen upptaga vad som influtit vid försäljning

av en fastighetslott, varefter frågan om och i vad mån denna intäkt

blir beskattningsbar kommer att bero på resultatet av bolagets verksamhet.

Om ett industribolag avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet

avsedd fastighet, upptages vad som därvid influtit icke såsom intäkt av rörelsen,

men skall, därest vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §>

angivna förutsättningarna föreligga, vinsten upptagas såsom intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet. Ett rederi, som har till uppgift icke blott att

driva rederirörelse i egentlig mening, d. v. s. idka sjöfart med egna eller

förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa och sälja, d. v. s.

driva handel med fartyg, har att såsom intäkt i sin rörelse upptaga vad

som influtit vid försäljning av något bolagets fartyg. Om ägaren av ett

skeppsvarv, i avbidan på därstädes byggda fartygs försäljning, för egen räkning

driver sjöfart med samma fartyg, skall likaledes intäkt genom avyttring

av sådant fartyg räknas som intäkt i varvsrörelsen. Men om ett rederi

icke har till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med

fartyg och icke heller driver sådan handelsrörelse, så skall vad som. influtit

vid avyttring av något bolagets fartyg icke räknas som intäkt i rederirörelsen,

utan skall, där vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §

angivna förutsättningarna föreligga, vinsten hänföras till intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet. Enbart den omständigheten, att försäljning av fartyg

understundom förekommer inom en rederirörelse, utgör ej tillräcklig anledning

att antaga, att rederiet driver handel med fartyg.

2. Ränteintäkt samt utdelning å aktier, banklotter, komma nditlotter och

andelar i ekonomiska föreningar är i allmänhet att räkna som intäkt av

förvärvskällan kapital.

Understundom skall dock ränteintäkt hänföras till intäkt av rörelse, nämligen

då det kapital, varav intäkten flutit, är att anse som tillhörande rörelsen.

Detta kan vara fallet, även om kapitalet icke för tillfället användes i

rörelsen, så snart det blott står till disposition för dylik användning. Kapital,

som icke är avsett att tagas i bruk för rörelsen utan hållas därifrån avskilt,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

är däremot icke att anse såsom tillhörande rörelsen. I följd härav får i

regel ränteintäkt, som uppbäres av aktiebolag och andra juridiska personer,

som driva rörelse, anses utgöra intäkt av rörelse.

I hank-, emissions- och annan penningrörelse ävensom försäkringsrörelse

är utdelning å aktier, hanklotter, kommanditlotter och andelar i ekonomiska

föreningar att räkna som intäkt i rörelsen.

3. Har innehavare av rörelse upplåtit driften därav till annan mot årligt

arrende eller eljest på villkor, som innebära, att den förre fortfarande kvarstått

som ägare av rörelsen, skall även sådan ersättning för upplåtelsen anses

såsom intäkt av rörelse.

4. Har skattskyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit

utdelning i förhållande till gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till

gjorda försäljningar (pristillägg), skall rabatten eller pristillägget upptaga^

såsom intäkt av rörelse, därest kostnaden för inköpet fått avdragas från intäkt

av rörelse eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas såsom intäkt

av rörelse.

5. Såsom intäkt av rörelse skall upptagas ersättning på grund av försäkring

mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av försäkring

av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som skulle

hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till intäkt

av rörelse.

I vissa fall kan jämväl kapital, som uppburits på grund av personförsäkring,

utgöra intäkt av rörelse, så t. ex. om ett aktiebolag tagit en försäkring

på sin verkställande direktörs eller en hos bolaget anställd uppfinnares

liv för att därigenom skydda sig mot den minskning i inkomst, som den

försäkrades frånfälle förväntas medföra för bolaget.

6. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren (filial) av en

rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna intäkter

såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 3 av anvisningarna till 38 §).

till 29 §.

1. Har annan fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse,

får hyresvärdet av vad så använts icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen.

Detta hyresvärde har nämligen icke upptagits såsom inkomst av annan

fastighet (jfr punkt 1 av anvisningarna till 24 §). Avkastningen av fastigheten

kommer i stället till synes som en del av rörelseinkomsten.

2. Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling

eller förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon

dess binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 61

honom brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§

framgår, värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt

av fastigheten. Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen.

Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan rörelse,

som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som särskild

förvärvskälla.

3. Avdrag medgives ock för den värdeminskning, som byggnad, vilken

är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid

byggnaden anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestämmande av

denna tid har man att taga hänsyn jämväl till sådana omständigheter som

att den rörelse, för vilken byggnaden är avsedd, kan antagas komma att

fortsätta blott ett jämförelsevis litet antal år, såsom då fråga är om byggnad

för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund

belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande

icke skall av jordägaren lösas.

I fråga om rent tillfälliga byggnader, som användas blott ett fåtal år,

exempelvis baracker vid ett järnvägs- eller dammbygge, får avdrag ske för

den verkliga kostnaden sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det

år, då utgiften ägt rum, eller fördelas på de år, under vilka byggnaden

användes.

4. Såsom driftkostnad får under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden

för anskaffande av redskap och andra inventarier, som äro underkastade

hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet, när

de beräknas hava kortare varaktighetstid än fem år.

I fråga om maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,

vilka hava längre varaktighet, får däremot avdrag för anskaffningskostnaden

ske i form av avdrag för värdeminskning. Avdraget, vilket avser

värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall fördelas

på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade belopp,

att anskaffningskostnaden för en tillgång kan till fullo avdragas under den

tidrymd, densamma är för sitt ändamål ekonomiskt användbar, och bör det

årliga avdraget i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden,

dock att, där detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag

får ske med viss procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som

kan finnas skälig. Blir en tillgång av förevarande slag, innan kostnaden

för dess anskaffande fått i sin helhet avdragas, utsliten eller föråldrad, så

att dess fortsatta användande i driften icke är ekonomiskt lämpligt, får avdrag

äga rum för den ännu icke avdragna anskaffningskostnaden, i den mån

denna återstående anskaffningskostnad överstiger vad som influtit vid försäljning

av den utrangerade tillgången.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och likL

nande tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande

vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av

giltighetstiden, och skall avdraget fördelas på giltighetstiden, så att under

densamma anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen. Blir före giltighetstidens

utgång en tillgång av nu förevarande art värdelös på grund av nya

uppfinningar eller eljest förändrade förhållanden, får den resterande anskaffningskostnaden

omedelbart avdragas.

Är det åter fråga om patenträtt eller annan liknande rättighet, vilken

rörelseidkare tillgodogör sig genom att överlåta exploateringen därav till

annan, är rättigheten att anse såsom vara eller produkt och får behandlas

efter de för dylika tillgångar gällande regler.

Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande

rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde

kan anses i verkligheten begränsat till viss tid.

6. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom

gruvor, stenbrott m. m. får avdrag ske i form av årlig avskrivning så avpassad,

att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen under den tid,

tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden inräknas icke blott vad

som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten utan jämväl de

kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande, såsom exempelvis

för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid

stenbrott m. m. dyl., allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom

kostnader i den löpande driften.

7. Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det allmänna

må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder,

skogsaccis, skogsvårdsavgift, nöjesskatt m. m. dyl. Däremot få

allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas (se 20 §).

8. I anslutning till vad som enligt anvisningarna till 28 § betecknats

såsom intäkt i rörelse, skall såsom driftförlust i denna förvärvskälla anses

uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta i rörelsen. Detta innebär,

att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i

den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt uppkommande

förlust i stället för vinst, samt att förlusten alltså ingår såsom

ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av

köpares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den

skattskyldige fört i handel eller tillverkat, prisfall under inköps- eller tillverkningspris,

förstöring eller försämring av varulager, tillverkningar, lager

av råvaror och förbrukningsartiklar eller dyl., utebliven återbetalning av

lån, som skattskyldig i av honom driven penningrörelse utlämnat på förfalskade

lånehandlingar m. m. dyl. I dylika fall är skattskyldig berättigad

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

63

att i beskattningsavseende göra nödig nedskrivning å varulagrets värde

eller erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed

jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst, häremot

räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid fä dan av

vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, såloues i regel

icke genom borgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom

brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadigvarande

bruk i rörelsen. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av

rörelsen uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.

9. Angående hemmavarande barn, som användas i rörelse, gäller vad om

sådana är stadgat beträffande jordbruk (se 22 § och dithörande anvisningar

punkt 5).

10. Eu ekonomisk förening är i beskattningshänseende att anse såsom

kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter tillämpar lika rösträtt.

För att en förening skall anses vara öppen fordras icke blott att den enligt

sina stadgar är berättigad att när som helst antaga nya medlemmar, utan

också att den faktiskt visar sig villig att antaga till medlem var och en,

som är bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller tillhör dess angivna

verksamhetskrets, förbinder sig att följa föreningens stadgar och beslut och

som därjämte skäligen kan antagas komma att som medlem bidraga till

förverkligandet av föreningens i stadgarna angivna syfte. Den omständigheten,

att styrelsen eller annat föreningsorgan äger rätt att pröva inträdesansökningarna

och avvisa sådana sökande, som icke besitta nu nämnda

kvalifikationer för medlemskap, betager icke föreningen dess egenskap av

öppen.

I det fall att en förening säljer till utomstående, kan den som regel icke

utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som medlem någon,

som kan ådagalägga, att han plägar köpa förnödenheter genom föreningen.

Anser föreningens styrelse emellertid, att vederbörande köpare på grund avrent

personliga förhållanden icke kan beviljas medlemskap — i eu stor förening,

som säljer till utomstående, är det omöjligt att i varje fall inskränka

försäljningen till personer, som skulle vara önskvärda som medlemmar —

så bör föreningen för att anses såsom öppen hava skyldighet att i ekonomiskt

hänseende jämställa honom med medlem, det vill såga giva honom

samma återbäring på köpta varor, som medlem erhåller.

Kooperativa föreningars centralorganisationer äro att anse såsom öppna,

även om inträde beviljas blott sådana lokala föreningar, som fylla av centralorganisationen

uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet

och om endast ett enda företag inom varje område antages såsom medlem.

Vad angår kravet på lika rösträtt, så berövas en centralorganisation icke

dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahandsmedlemmar,

föreningarna, utövas efter föreningarnas medlemsantal.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till 30

1. Beräkning av försäkringsrörelses överskott skall ske särskilt för å ena

sidan livförsäkringsrörelse, å andra sidan sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäk

ringsrörelse. Försäkring, som meddelats i samband med huvudförsäkring,

räknas som tillhörande huvudförsäkringens art (t. ex. livränta, som meddelats

som ersättning vid olycksfallsförsäkring, räknas till olycksfallsförsäkring,

sjukförsäkring, som av livförsäkringsbolag meddelats i kombination med

livförsäkring, räknas till livförsäkring). Intäkter samt driftkostnader eller

andra avdrag, vilka icke kunna bokföringsmässigt fördelas på de båda arterna

av rörelse, skola fördelas på skäligt sätt.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås försäkringsfond (premiereserv,

ersättningsreserv) enligt försäkringslagen, minskad med värdet av

återförsäkrares .ansvarighet. I ersättningsreserven inbegripes dock i fråga om

försäkringsanstalt, som driver sjöförsäkring, den förstärkning av försäkringsfonden,

som sådant bolag gör enligt bolagsordningen, och i fråga om bolag,

som driver livförsäkring, återköpsreserven.

Med premieinkomst, förvaltningskostnader m. m. för egen räkning förstås

bolagets premieinkomst, förvaltningskostnader m. m., minskade med återförsäkrares

andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse

må från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader,

som avses i 29 §, för avsättning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv

och i lag föreskriven säkerhetsfond ävensom, med nedan

angiven inskränkning, för ökning av utjämningsfonderna, i den mån denna

ökning icke överstiger vinsten å själva försäkringsrörelsen. Denna vinst

skall beräknas till ett belopp, som utgör skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande inkomstposter, nämligen:

a) ingående försäkringsfond för egen räkning,

b) premieinkomst för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan summan av följande utgiftsposter, nämligen:

d) utbetalningar för egen räkning för försäkringsfall,

e) förvaltningskostnader för egen räkning,

f) utgående försäkringsfond för egen räkning.

Avdrag för ökning av utjämningsfonderna medgives icke i den mån

utjämningsfonderna genom ökningen komma att överskjuta ett belopp av

tjugu gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för

brandförsäkring, ökat med två gånger den på året belöpande premieinkomsten

för egen räkning för annan försäkring.

Med utjämningsfond förstås här fond, som enligt bolagsordningen må användas

endast till att helt eller delvis täcka förlust å själva försäkringsrörelsen

samt efter sådan disposition kvarstående förlust å rörelsen i dess

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

helhet, i den mån den icke kan täckas av andra till framtida förfogande

avsatta medel. I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag räknas som utjämningsfond

jämväl fond, som utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv och

säkerhetsfond funnits före denna lags ikraftträdande och vilkens användning

enligt bolagsordningen icke begränsats på sätt nyss sagts; dock att vid tillämpning

av dessa anvisningar dylik fond icke må upptagas till högre belopp

vid årets slut än vid dess början. Som utjämningsfond skall ej anses

i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning skall upptagas

till ett belopp, vilket beräknas som skillnaden mellan

å ena sidan

a) ingående premiereserven för egen räkning,

b) premieinkomsten för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan

d) utgående premiereserven för egen räkning.

Nedsättning av premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond ävensom minskning

av utjämningsfonderna skall anses som intäkt. Utbetald premieåterbäring

får avdragas som utgift. Ändring av bolagsordningen, som innebär,

att bolaget får rätt att på annat sätt än ovan sagts disponera vid denna lags

ikraftträdande befintlig utjämningsfond, för vilken bestämmelser om inskränkt

dispositionsrätt funnits, eller utjämningsfond, som bildats efter lagens

ikraftträdande, skall räknas som minskning av fonden med hela det belopp,

vartill den uppgick före ändringen.

Avdrag må icke ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstutdelning

till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse må från bruttointäkten

avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för avsättning

till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv och

i lag föreskriven säkerhetsfond, ävensom för ökning av utjämningsreserverna

och livränteförsäkringsrörelsens garantifonder.

Med utjämningsreserv förstås här fond (såsom katastrofreserv, riskutjämningsfond

m. fl.), vilken enligt grunderna eller bolagsordningen må användas

endast till att helt eller delvis täcka förlust på dödlighet, sjuklighet och

invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på rörelsen i dess

helhet, i den mån densamma icke kan täckas av andra till framtida förfogande

avsatta medel. Som utjämningsreserv skall ej anses i lag föreskriven säkerhetsfond

eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Med garantifond för livränteförsäkringsrörelsen förstås här fond, som avsatts

av överskottet på denna rörelse och som enligt grunderna eller bolagsordningen

må användas endast till vinstutdelning å livränteförsäkringar eller

till att helt eller delvis täcka förlust inom denna rörelse på dödlighet, sjuklighet

och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på

Bihang Ull riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr 1(12.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rörelsen i dess helhet, som icke kan täckas av andra till framtida förfogande

avsatta medel.

Avdrag för ökning av utjämningsreserverna må icke ske i den mån desamma

genom ökningen komma att överskjuta två procent av sammanlagda

risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med avdrag av den del därav,

för vilken återförsäkrare svara.

Med risksumma för kapitalförsäkring för dödsfall förstås här det belopp,

som är att anse som utsatt för dödsrisk.

Nedsättning av premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond ävensom minskning

av utjämningsreserverna och garantifonderna skall anses som intäkt.

Utbetald premieåterbäring och vinst å livränteförsäkring, vilken utbetalts ur

garantifond för dylik försäkring, få avdragas såsom utgift. Ändring av

grunder eller bolagsordning, som innebär, att bolaget får rätt att disponera utjämningsreserv

eller garantifond på annat sätt än ovan sagts, skall räknas

som minskning av dylik fond med hela det belopp, vartill den uppgick före

ändringen.

Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida

vinstutdelning åt försäkringstagarna än avsättning till garantifond för livränteförsäkringsrörelse.

4. Vid beräkning av det räntebelopp, som jämte överskottet skall tagas

till beskattning, skall, där ej särskilda förhållanden påkalla annat, räntan

å premiereserven beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och

slut efter den räntefot, som legat till grund för dess beräkning; i fråga om

rånte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven lika med

det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfonden, med avdrag av

den ränta, som under året utbetalts till besparingsfondens delägare.

Det belopp, som enligt denna punkt skall tagas till beskattning, må dock

aldrig överstiga vad av behållningen å bolagets hela verksamhet belöper på

livförsäkringsrörelsen, d. v. s. förutom överskottet å livförsäkringsrörelsen,

beräknat på sätt i punkt 3 sagts, dels de avsättningar till andra fonder

än försäkringsfonden, vilka fått avdragas vid överskottets beräkning, dels

ock de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan

förvärvskälla än försäkringsrörelse; dock att i fråga om försäkringsanstalt,

som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse, sistnämnda

inkomstbelopp endast medräknas i den mån de i försäkringstekniskt

hänseende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

5. Vad här stadgats angående försäkringsrörelse, som drives av försäkringsanstalt,

skall äga tillämpning även beträffande sådan försäkringsrörelse, som

drives av understödsföreningar.

6. Vid uppskattning av utländsk försäkringsanstalts här i riket skattepliktiga

nettointäkt avses med premieinkomst bruttobeloppet av årets försäkringspremier,

d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

67

till 31 §.

1. Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stiftelse,

om och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet,

att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa

familjer eller bestämda personer. Såsom periodiskt understöd räknas däremot

exempelvis icke vad en skattskyldig i annat fall i penningar eller förmåner

uppbär av en from stiftelses inkomst.

2. Där upplåtelse att mot royalty använda en viss materiell tillgång, såsom

exempelvis en gruvfyndighet, eller att mot avgift utnyttja patent,

mönster eller dyl. (licens) ingår såsom ett led i yrkesmässig förvärvsverksamhet,

är royaltyn eller avgiften att anse som intäkt av rörelse. Så är

exempelvis fallet, då ett bolag, som äger en gruvfyndighet eller förvärvat

ett patent eller å sin experimentverkstad låtit utarbeta en uppfinning eller

ett mönster, sedermera tillgodogör sig rätten härtill genom att överlåta

exploateringen helt eller delvis åt annan eller andra. Vad som härför inflyter

är i bolagets hand intäkt av rörelse. Men om dylik upplåtelse annorledes

än i rörelse skett mot årlig eller eljest periodvis inflytande ersättning,

är med hänsyn till ersättningens mera konstanta beskaffenhet dylik inkomst

i beskattningshänseende likställd med intäkt av tjänst. En sådan icke yrkesmässig

upplåtelse av en rätt av ifrågavarande slag är ofta förhanden, då

ägaren eller uppfinnaren själv upplåter exploateringsrätten till annan.

Understundom kan royalty vara att hänföra till intäkt av fastighet, exempelvis

då stentäkt eller dylikt utarrenderas mot royalty.

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare i statens tjänst äga att utöver de vanliga avlöningsförmånerna

åtnjuta särskild gottgörelse för tjänstgöring under mera

krävande eller besvärliga förhållanden. Hit är att räkna s. k. kallortstilllägg

för tjänstgöring i de nordligare delarna av riket, särskilda avlöningstillägg

till provinsialläkare i svårbesatta distrikt, ersättning till personal vid

armén och marinen under flygtjänstgöring och för dykeriarbete, sjötillägg

till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet, lokomotivtjänstpenningar

vid järnvägarna, vinterdagavlöning till personal å fyrskepp eller å

lotsverkets ångfartyg. Dessa och andra sådana ersättningar äro att räkna

som avlöningsförmåner och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst.

2. Till skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller ersättning

därför samt premie till beställningshavare vid armén och marinen, som

i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier och

förbrukningsartiklar, ävensom vissa tjänstemän tillkommande åklagarandel

eller beslagspro vision. Felräkningspenningar äro likaledes att anse som intäkt

i tjänsten, men får å andra sidan avdrag ske för genom felräkning

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

liden förlust, även om denna överstiger det såsom felräkningspenningar uppburna

beloppet (se punkt 2 av anvisningarna till 33 §).

3. Såsom intäkt av tjänst skall upptagas, bland annat, hyresvärdet av bostad,

som kan vara åt den anställde upplåten. För den, som är anställd såsom

arbetare i jordbruk med binäringar eller i rörelse eller eljest lios annan

person och såsom löneförmån åtnjuter bostad, skall alltså värdet av denna

bostadsförmån medräknas vid löneförmånernas uppskattning (jfr punkt 1 av

anvisningarna till 21 §). Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av

andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit

berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande

för den händelse, att han själv förskaffat sig dem. Såsom intäkt skall således,

under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av fri

kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o. dyl., som arbetsgivaren

betalat för den anställdes räkning.

Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner,

som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och därtill hörande

anvisningar. Är bostad, som upplåtits till tjänstinnehavare, med hänsyn

till honom åliggande representationsskyldighet större än som skäligen

kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning men utan särskild,

med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall såsom värde å

bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara en bostad

av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänstebostad av

annan anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänstinnehavarens

och hans familjs behov. Har tjänstinnehavare fått utgiva ersättning

för bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde därmed

minskas.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning anvisad för särskilda, med tjänsten

förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas. I fråga

om sådan ersättning skall i beskattningshänseende skillnad göras mellan

statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst. I förra fallet skall den

anvisade ersättningen icke upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra

sidan de kostnader, som skola med ersättningen bestridas, ej få avföras såsom

utgift, även om ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande.

Vad nu sagts gäller för de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att

täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra

ett mindre bidrag till kostnadernas bestridande, skall ersättningen i sin helhet

upptagas såsom intäkt, medan å andra sidan kostnaderna få avdragas

såsom utgift, även i den mån de överskjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen

upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas, avföras

såsom omkostnader i tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen

icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å intäkten av

tjänsten i övrigt.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

5. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning förstås

vad som enligt resereglementet med flera författningar eller särskilt av

Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelat beslut utgår såsom

resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden å

annan ort än bostads- eller stationsorten. Härunder falla således sådana

ersättningar som mässpenningar och servisbidrag till beställningshavare

vid flottan och kustartilleriet, fast respenninganslag till vissa tjänstemän

vid domänverket, reseersättning eller resetraktamente samt härbärgesersättning

till den s. k. resande personalen vid statens järnvägar och postverket,

lotsar tillkommande s. k. hemvägsersättning o. dyl.

6. Till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med

tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är underkastad skatteplikt,

räknas även den till tjänsteman vid förflyttning från eu tjänstgöringsort

till en annan utgående ersättning för flyttningskostnad samt för den

ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst

vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten.

Detsamma gäller i fråga om bidrag till representationskostnader, som är

vissa statens tjänstemän anslaget.

7. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen

arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att hänföra till skattepliktig

intäkt.

8. Har delägare i vanligt handelsbolag, enkelt bolag eller rederi eller

solidarisk delägare i kommanditbolag åtnjutit inkomst från bolaget eller

rederiet i form av avlöning, hänföres sådan inkomst till intäkt icke av

tjänst utan av den förvärvskälla, varur bolagets eller rederiets inkomst

härflutit.

9. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå

först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

till 33 §.

1. Skattskyldig äger att från intäkten av sin tjänst avdraga avgifter,

som han på grund av tjänsten erlagt för egen pensionering, vare sig avgifterna

erlagts till arbetsgivaren, till särskild för ändamålet bildad kassa eller

till försäkringsanstalt. Likaledes får avdrag äga rum för avgifter, som på

grund av tjänsten erlagts för överlevelseränteförsäkring såsom änke- och

pupillförsäkring o. dyl. Angående skattskyldigs rätt till avdrag för avgifter,

som han annorledes än på grund av tjänst eller anställning erlagt för egen

pensionsförsäkring samt för änke- och pupillförsäkring, se 46 § 2 mom.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2. Har skattskyldig, som i sin tjänst eller anställning omhänderhar

medel, för vilka han är redovisningsskyldig, blivit ålagd viss ersättningseller

återbetalningsskyldighet för dessa medel, äger han njuta avdrag för

den förlust, som han på grund därav lidit. Hit räknas exempelvis bankkassörs

ersättningsskyldighet för felräkning och redogörares återbetalningsskyldighet

för felaktigt utbetalta avlöningsbelopp. Avdrag är dock ej medgivet,

därest ersättnings- eller återbetalningsskyldigheten grundar sig på av

den skattskyldige begången förskingring eller annan kriminell handling.

3. Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,

äger skattskyldig rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden

för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som

den skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats

utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för

föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna,

får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §).

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på

den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där

han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den,

där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras

på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet.

Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare

tid eller skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning

icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den

ort, där arbetet skall utföras.

4. Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är

berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga

skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit

belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även

anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

till 34 §.

Då fastighet ej kan ingå i förvärvskällan tjänst, är något avdrag för inkomstbelopp,

som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, icke medgivet.

till 35 §.

Har vid överlåtelse av rörelse avträdaren betingat sig ersättning för värde

av good wills natur, såsom firmanamn, tidnings titel, varumärke, utfästelse

att icke utöva viss verksamhet o. dyl., är sådan ersättning att anse som intäkt

av tillfällig förvärvsverksamhet, om och i den mån sådana förhållanden

föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst vid avyttring

av lös egendom (jfr punkt 1 av anvisningarna till 28 §).

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

71

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som

erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostnader

för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad

som nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,

för stämpelkostnader m. m. Har den skattskyldige tidigare fått

åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen eller dyl.,

skall å andra sidan omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare

får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag för under beskattningsåret

utbetalade förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej

böra hänföras till annan förvärvskälla.

2. För att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom

skall få avdragas erfordras, att förlusten under beskattningsåret uppkommit

genom avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte

eller därmed jämförligt fång och varit i säljarens ägo, om det är fastighet,

under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år. Realisationsförlust

beräknas efter samma regler, som gälla för beräkning av realisationsvinst.

Avdrag är medgivet för alla de utgifter, som den skattskyldige under

beskattningsåret haft för inköp av lotter, men om den skattskyldige haft

lotterivinst till så litet belopp, att densamma enligt 19 § icke är skattepliktig,

få utgifterna avdragas från realisationsvinst endast i den mån de

överstigit lotterivinsten.

3. Icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande

i lotteri utgör enligt 18 § en särskild förvärvskälla och all övrig tillfällig

förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, en förvärvskälla. Vid beräkning

av inkomsten av de olika förvärvskällorna få realisationsförlust och

förlust å deltagande i lotteri således kvittas endast mot realisationsvinst

och lotterivinst men icke mot intäkt av övrig tillfällig förvärvsverksamhet.

På sätt framgår av 46 § 1 mom., får underskott, som uppstått i förvärvskällan

icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande

i lotteri, icke avdragas från inkomst av annan förvärvskälla.

till 37 §.

Intäkt av fastighet ingår icke i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet.

Något avdrag för vad som beskattats genom fastighetsskatt är således icke

medgivet i denna förvärvskälla*

till 38 §.

1. L vilka fall ränteintäkt samt utdelning å aktier m. m. är att hänföra

till intäkt av rörelse framgår av punkt 2 av anvisningarna till 28 <j>.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2. Till intäkt av kapital hänföres sådan utdelning från aktiebolag eller

ekonomisk förening, som utgår i förhållande till innehavda aktier eller andelar,

men däremot icke utdelning, som utgår efter annan grund, t. ex. i

förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Dylik utdelning är skattefri,

där den blott innebär en minskning i levnadskostnader, och skall i

annat fall hänföras till den förvärvskälla, vartill den på grund av sin

beskaffenhet är att räkna. Sålunda hänföres exempelvis till inkomst av

annan fastighet sådan utdelning från bostadsförening, som skett i förhållande

till erlagd hyra eller årlig avgift, samt till inkomst av jordbruk respektive

rörelse näringsidkares utdelning från ekonomisk förening i form av pristillägg

å varor, som han sålt till föreningen, eller i form av rabatt för

varor, som han för sin näring inköpt av föreningen.

3. Från inkomst, som härflutit av fastighet i utlandet, får avdrag ske

för vad som av inkomsten använts för fastigheten, såsom för ny- eller ombyggnad.

Från inkomst, som härflutit av rörelse i utlandet, må likaledes

avdrag göras för vad som av inkomsten använts för rörelsen, exempelvis

för ny- eller ombyggnad av i rörelsen använda fastigheter och anläggningar.

För att sådant avdrag må ske erfordras dock, att inkomsten under beskattningsåret

på ovan angivna sätt disponerats. Reserveras inkomsten för att

framdeles användas för det ena eller andra ändamålet, är den underkastad

beskattning. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet eller å rörelse

därstädes, må avdrag för sådant underskott göras endast från annan intäkt

av fastighet eller rörelse i utlandet, men får däremot avdrag icke ske från

annan intäkt av kapital och ej heller enligt 46 §.

Med rörelse i utlandet avses sådan rörelseverksamhet, som därstädes självständigt

bedrivits. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren

(filial) av en rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna

intäkter såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 6 av anvisningarna till 28 §).

4. Vad som gäller om utdelning från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen

i 67 §, tillämpas jämväl å utdelning från annan här i riket icke

hemmahörande juridisk person. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle

icke varit bosatt eller stadigvarande vistats här i riket, anses såsom en

här i riket icke hemmahörande juridisk person (jfr punkt 3 i anvisningarna

till 53 §). Utdelning från sådant dödsbo till i Sverige bosatt delägare av

inkomst, som förvärvats under den tid delägarna suttit i oskift bo — men

givetvis ej utskiftning av den avlidnes efterlämnade tillgångar — skall således

här i riket bliva föremål för beskattning. Från denna föreskrift meddelas

likväl ett undantag i 54 § första stycket e)/

till 39 §.

1. Vid beräkningen av inkomsten av kapital får avdrag göras för all

gäldränta, som icke skall avdragas från intäkterna av andra förvärvskällor.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

73

Härav följer, att, om den skattskyldige utbetalt dylik gäldränta men icke

åtnjutit intäkt av kapital eller han haft sådan intäkt till lägre belopp än

gäldräntan, förvärvskällan kapital kommer att utvisa underskott. För sådant

underskott får den skattskyldige sedermera åtnjuta avdrag på sätt och i den

ordning, som i 46 § stadgas. Belöper på annan förvärvskälla så stor gäldränta,

att intäkten av förvärvskällan icke förslår till täckande av räntan,

får den överskjutande gäldräntan icke avdragas vid beräkningen av inkomsten

av kapital. Det underskott, som på grund av gäldräntan kan uppstå

i förvärvskällan i fråga, får avdragas endast uti den i 46 § föreskrivna

ordning.

För svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka jämlikt

54 § första stycket a) äro befriade från skattskyldighet för utdelning från

svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag, svenska kommanditbolag

och svenska ekonomiska föreningar, har stadgats viss inskränkning i rätten

till avdrag för gäldränta. Inskränkningen innebär, att dylikt aktiebolag

eller dylik ekonomisk förening icke får för gäldränta, som belöper å aktier,

banklotter eller föreningsandelar, åtnjuta avdrag i vidare mån än räntan

överstiger utdelningen. Därest icke annat framgår av förebragt utredning,

skall jämlikt anvisningarna till 44 § å nämnda värdehandlingar i regel anses

belöpa lika stor del av bolagets eller föreningens hela gäld, som värdehandlingarnas

bokförda värde utgör utav bokförda värdet av bolagets eller

föreningens samtliga tillgångar.

2. Avdrag för ränta får allenast ske för det beskattningsår, varunder

räntan utbetalts, dock att i rörelse, varöver förts handelsböcker i enlighet

med vad därom är särskilt stadgat, ränteavdraget må göras efter bokföringsmässiga

grunder (jfr 41 § jämte tillhörande anvisningar).

3. I vad mån de bestämmelser, som meddelats rörande beskattning av

aktiebolag, skola tillämpas jämväl i fråga om kommanditbolag, är stadgat

i 53 § 2 mom.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,

och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående lager av varor,

råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m. ävensom till fordringar och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst

av rörelse ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock

av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits

sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits

intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana

poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas

erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kull f/l. Maj:ts proposition Nr 102.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning

eller förbrukning i rörelse, skall endast om särskilda omständigheter

därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder eu inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses

hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses

hava åtnjutits under det år, då densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased

bör i räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den

ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest

kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer

eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga

om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna.

I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bokföringsmässiga

grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att fordringar

i rörelse uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma,

och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa,

i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda

år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis influtna

räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år,

till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans

räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst för ett år beskattat

vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare

år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen

för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sistnämnda

årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill

justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten icke för det året

ånyo tages till beskattning.

Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust,

av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas vid inkomstberäkningen

för det år, under vilket den kommit till synes i räkenskaperna,

eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skattskyldiges bokföring

i avseende, som kan hava inflytande på följande års inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än rörelse gäller såsom allmän regel,

att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från

den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till

sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den

skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller,

såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på

amiat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida

inkomsten intjänats under året eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av tjänst,

ränta å i bank eller annan penninginrättning innestående medel o. s. v.,

kunna dock hänföras till nästföregående års inkomst, ehuru de icke upp
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

75

burits eller varit tillgängliga för lyftning förr än efter nämnda års utgång.

Förutsättningen härför är emellertid, att de intjänats under beskattningsåret

och uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga omedelbart

efter det årets utgång eller i varje fall så tidigt under nästföljande år, att

de praktiskt taget kunna hänföras till inkomsten under beskattningsåret.

Ä andra sidan skola utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet

avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skattskyldige

bestridda, även om de avse inkomst, som tidigare förvärvats eller

först under ett senare år beräknas verkligen inflyta, dock med iakttagande

av de särskilda bestämmelser, som i avseende härå gälla i fråga om realisationsvinst.

I enlighet härmed skola fordringar för utfört arbete räknas såsom intäkt

för det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart guldits,

avräknas från intäkterna för det år, varunder de betalas. Ränta å penningar,

som innestå i bank å sådan räkning, å vilken räntan gottskrives insättaren

per den 31 december, anses såsom nämnda dag influten intäkt, medan

däremot ränta å penningar, som innestå å annan räkning, räknas såsom

inkomst för det år, då räntan förfaller till betalning, även om räntan

till någon del belöpt å ett tidigare eller senare år. Om någon upplåtit avverkningsrätt

till skog mot betalning, som skall erläggas under loppet av

flera år, skall såsom intäkt för varje år upptagas den del av köpeskillingen,

som under samma år influtit. Avdrag för minskning i ingående virkeskapital,

vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas därvid på de särskilda

åren i förhållande till den under varje år influtna likviden. Detsamma

gäller i tillämpliga delar i fråga om annan terminsvis inflytande

intäkt i egentlig mening. Är åter fråga om intäkt, vilken icke i och för

sig är att anse såsom skattepliktig — exempelvis köpeskilling vid icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom — men vilken i förekommande

fall under härför stadgade förutsättningar skall beskattas såsom realisationsvinst,

är det utan betydelse, om köpeskillingen eller ersättningen skall erläggas

på en gång eller i särskilda terminer. Så skall realisationsvinst resp.

realisationsförlust beräknas med hänsyn till köpeskillingens totala belopp,

oavsett om detta skall betalas på en gång eller terminsvis.

till 42 §.

Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att uthyra bostäder

och att för den skull något hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt

gäller detta i glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen består

av jordbrukare, vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den omständigheten,

att uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke, att bostadsförmån

saknar värde, enär förmånen alltid representerar ett värde för jordbrukaren,

vilken har sin verksamhet på platsen. Vid bestämmande av

bostadsförmånens värde i nu angivet fall kan hyrespriset i kringliggande

orter tjäna till ledning.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön

eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten gällt, därest

det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej dylikt pris

direkt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som med hänsyn

till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de skolat

gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter eller varor från egen

jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas, att

den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning i detalj.

till 43 §.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser för det fall, att överflyttning

av vinst ägt rum från här i riket skattskyldig näringsidkare till härstädes

icke skattskyldig person. I 57 § 3 mom. givas bestämmelser för vissa

fall av överflyttning av vinst, där båda kontrahenterna varit här i riket

skattskyldiga.

till 44 §.

1. Den i 44 § meddelade särskilda regel för fördelning av gäldränta skall

användas, i den mån utredning ej kan vinnas, att gäldränta hänför sig till

viss förvärvskälla. Vid prövningen av frågan, huruvida ett upplånat kapital

i verkligheten hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan, är det i

regel av underordnad betydelse, att tillgångar tillhörande den ena eller

andra förvärvskällan lämnats såsom säkerhet för lånet. Vad utredningen

skall avse att visa är, att det upplånade kapitalet kan anses hava använts

i eller disponerats för viss förvärvskälla.

2. I fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, bör, då utredningen

ej föranleder till annat, det upplånade kapitalet i regel fördelas i

förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvskällorna.

Endast om tillgångarna i viss förvärvskälla i den skattskyldiges

bokföring värdesatts orimligt lågt eller orimligt högt i jämförelse med. tillgångarna

i annan förvärvskälla, skola de bokförda värdena frångås och tillgångarnas

värde i stället beräknas till saluvärdet eller, därest därigenom ett

lägre värde erhålles, den faktiska anskaffningskostnaden. Såsom fast egendoms

saluvärde skall anses taxeringsvärdet.

För skattskyldig, som icke haft ordnad bokföring, får i regel fördelningen

av upplånat kapital ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de

olika förvärvskällorna.

3. Vad i 44 § stadgas bör uppenbarligen i tillämpliga delar gälla jämväl

vid fördelningen av ränta mellan olika förvärvskällor, även om intäkten från

någon förvärvskälla icke skulle vara skattepliktig, exempelvis vid beräkning

av upplånat kapital, som skall hänföras till ett svenskt aktiebolags innehav av

aktier i ett annat bolag, eller när utländskt bolag drivit rörelse här i riket.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

77

4. Därest tillgångarna i en förvärvskälla äro i stort sett desamma år från

år, under det att storleken av tillgångarna i en annan förvärvskälla är

underkastad växling, är man ofta berättigad antaga, att till den förra förvärvskällan

bör för de olika åren hänföras oförändrat gäldbelopp. Så kan

det exempelvis, om ett aktiebolag driver rörelse samt dessutom äger aktier

och till rörelsen icke hänförliga fastigheter, ofta antagas, att till aktierna och

till fastigheterna böra hänföras år från år oförändrade gäldbelopp, under

det att däremot den till rörelsen hänförliga gälden växlar.

till 45 §.

1. Vad i denna paragraf stadgats om ägare av fastighet gäller i förekommande

fall den, som jämlikt 13 § är i ägarens ställe skattskyldig för

fastigheten (se 64 §).

2. Tillhör fastighet bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall det enligt

45 § medgivna avdraget fördelas mellan bolaget eller föreningen samt de

medlemmar, vilka taxerats för hyresvärde för bostad eller annan förmån

från fastigheten. För detta ändamål beräknas vad av fastighetens taxeringsvärde

belöper på de olika lägenheter i fastigheten, vilka medlemmar innehaft

under sådana villkor, att hyresvärdet därav skall för medlemmarna

utgöra inkomst av fastigheten. Varje medlem får därefter åtnjuta avdrag

med 5 procent å det sålunda beräknade taxeringsvärdet för av honom innehavd

lägenhet samt föreningen eller bolaget åtnjuta avdrag med 5 procent

å vad av fastighetens taxeringsvärde belöper på de lägenheter, som icke

innehafts av medlemmar.

till 46 §.

1. Har skattskyldig för försäkring, som avses i 46 § 2 mom. första stycket

3), uppburit vinstutdelning eller premieåterbäring, skall vad sålunda uppburits

avräknas från premiernas belopp, så att blott vad därefter återstår

av verkligen utbetalta premier får avdragas, dock högst 100 kronor. Har

vinstutdelning eller premieåterbäring överstigit de under året erlagda premiernas

belopp, utgör enligt 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt.

2. Vad som i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket

bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 §. tillämpas ii ven å person, som

här i riket stadigvarande vistats. 3

3. Om en person varit gift eller om en gift kvinna levt tillsammans med

sin man bedömes jämlikt 65 § efter det förhållande, som rått under större

delen av beskattningsåret.

till 48 §.

1. Vad som i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket

bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

här i riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om eu

person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make,

efter det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, och

bedömes frågan, huruvida skattskyldig har barn eller icke, liksom ock frågan

om barns ålder efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Med barn

avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan,

huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått

under större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom. framgår, att makar, som under beskattningsåret

levt tillsammans, äga att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,

ett avdrag för make och, i förekommande fall, ett avdrag för varje barn.

3. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 3 mom. anföres

följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp III, under

tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda

dag ingår han den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året.

Vid taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag 3/12 x

(600 + 250) = 212.5 0, vadan avdrag får åtnjutas med 200 kronor.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket

bosatt, äger på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,

under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag

och familjeavdrag) med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne,

därest han fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden

mellan beskattningsårets ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall avdrag

medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden

efter dödsfallet till beskattningsårets utgång och för den sammanlagda tiden

beräknas i enlighet med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom nu sagts, utgår utan hänsyn därtill, att dödsboet efter

den avlidne skiftats före utgången av det beskattningsår, under vilket

dödsfallet ägt rum.

2. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit bär i riket

bosatt, må vid taxering bär i riket medgivas ortsavdrag allenast för den

tid, under vilken nämnda person det beskattningsår, då dödsfallet inträffade,

varit här i riket bosatt.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i paragrafens första stycke tages ej hänsyn

till huru lång tid den skattskyldige varit här i riket bosatt. En skattskyldig,

som varit här i riket bosatt allenast en kortare tid och därunder

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

79

ej åtnjutit någon inkomst i hemortskommunen men under återstoden av

året i samma kommun haft taxerad inkomst, som icke uppgår till 600 kronor,

upptages icke till beskattning för någon inkomst i kommunen i fråga. Har

han däremot exempelvis i hemortskommunen, under den tid han varit i riket

bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst och under återstoden av året, då han bott

utomlands, tillgodonjutit i kommunen skattepliktig inkomst till belopp av

700 kronor, utgör den skattskyldiges hela taxerade inkomst i nämnda kommun

1,200 kronor och föreligger alltså skatteplikt för honom, därest icke

honom tillkommande ortsavdrag skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 53 §.

1. Såsom bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo

och hemvist. Med sådan person likställes emellertid jämlikt 68 § den som,

utan att vara i Sverige bosatt, härstädes stadigvarande vistas. Svensk medborgare,

som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller

familj kvar i riket, anses vara bosatt härstädes, även om vistelsen utomlands

är långvarig, och han beskattas följaktligen härstädes för all sin

inkomst. På samma sätt behandlas i beskattningshänseende eu utlänning,

som stadigvarande bor härstädes eller som under längre tid, utan andra

avbrott än rent tillfälliga, vistas härstädes. Häremot bör i allmänhet en i

allmän tjänst anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet

uppehåller sig och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket

bosatt, även om han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Han blir

således icke skattskyldig i Sverige för exempelvis inkomst av kapital.

Detsamma gäller rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett

mera stadigvarande sätt slagit sig ned å utrikes ort, liksom ock arbetare,

som för längre tid tagit anställning utomlands. Sjöman, som under utövning

av sitt yrke uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus

här i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara

bosatt här i riket. Person, som uppehåller sig längre tid i Sverige under

kringresande (t, ex. en utländsk handelsresande), anses icke på grund härav

vistas stadigvarande i riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är således utan betydelse

för frågan om hans skattskyldighet. Ej heller avgöres frågan om

omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn till förhållandena

vid beskattningsårets utgång, utan avseende fästes vid omständigheterna

under hela året, och kan i anledning härav en person komma att

beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

2. Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här

i riket, även om tjänstinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga

besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kringresande

(t. ex. handelsresande). Förmåner, som härröra av ett förutvarande

tjänsteförhållande (pension, vissa undantagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Muj:ts proposition Nr 102.

av person, som icke är bosatt eller stadigvarande vistas här i landet, beskattas

i Sverige, om den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats härstädes.

För sådan person föreligger ej skattskyldighet för livränta eller

andra enligt 31 § med inkomst av tjänst likställda förmåner, som icke

åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande.

3. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende såsom inländsk juridisk

person, då den avlidne varit vid sitt frånfälle här i riket bosatt eller vid

samma tid stadigvarande vistats härstädes, samt i annat fall såsom här i

riket ej hemmahörande juridisk person.

4. Bestämmelsen i 53 § 1 mom. om statens skattskyldighet för inkomst

av uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter avser

allenast inkomsten av sådana fastigheter, som normalt användas på angivet

sätt, men icke sådan inkomst, som inflyter av en för annat ändamål avsedd,

staten tillhörig fastighet, som tillfälligtvis upplåtes. Så skall alltså icke som

skattepliktig inkomst räknas vad som influtit, om exempelvis en för ämbetsverk

avsedd lokal tillfälligt uthyrts för en utställning eller dyl. eller om

betesrätt upplåtits å ett övningsfält, m. m. sådant.

5. Delägare i vanligt handelsbolag, enkelt bolag och rederi, så ock solidarisk

delägare i kommanditbolag beskattas för den del av bolagets eller

rederiets vinst, som å honom belöper, huru denna än må hava av bolaget

eller rederiet använts, och oberoende av vad han må hava lyftat av bolagets

eller rederiets under beskattningsåret eller tidigare förvärvade vinst.

till 54 §.

1. Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke

driva bank-, emissions- eller annan penningrörelse och ej heller försäkringsrörelse,

äro befriade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag,

svenska solidariska bankbolag, svenska kommanditbolag och svenska ekonomiska

föreningar, vare sig utdelningen uppburits i förhållande till innehavda

aktier, lotter och andelar eller uppburits efter annan grund. Beträffande

utdelning, som från bostadsaktiebolag eller bostadsförening uppburits efter

annan grund än i förhållande till aktier eller andelar, gäller frikallelsen

dock icke i vidare mån än utdelningen överstigit sådana avgifter eller andra

inbetalningar till bostadsaktiebolaget eller bostadsföreningen, som avses i 24 §

sista stycket.

2. Av stadgandet i 53 § 2 mom. följer, att kommanditbolag är befriat

från skattskyldighet för utdelning, varom förmäles i punkt 1 här ovan, i

den mån denna utdelning belöper å kommanditdelägarna, samt att för bolaget

gäller den i 39 § stadgade begränsningen i rätten till avdrag för gäldränta,

såvitt densamma belöper å kommanditdelägarna. De solidariska delägarna

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

äro däremot skattskyldiga för å dem belöpande andel i sådan utdelning,

som nyss nämnts, men berättigade till fullt avdrag för gäldränta.

Exempel: Ett kommanditbolag, däri kommanditdelägarna äro delägare

till tre fjärdedelar och de solidariska delägarna till en fjärdedel, har haft

en inkomst av 96,000 kronor. Denna inkomst utgöres av inkomst av rörelse,

80.000 kronor, och utdelning å aktier i svenska aktiebolag, 20,000 kronor,

från vilket sistnämnda belopp avräknats ränta å gäld, som upptagits för

aktiernas förvärvande, med 4,000 kronor. Kommanditbolaget skall i detta

fall taxeras för kommanditdelägarnas andel i bolagets inkomst, med bortseende

från såväl utdelningen å aktierna som gäldräntan, eller sålunda för

60.000 kronor. Å de solidariska delägarna skall däremot till beskattning

fördelas en fjärdedel av inkomstbeloppet 96,000 kronor eller sålunda 24,000

kronor.

3. Till ledning vid tillämpning av bestämmelsen i 54 § e) anföres följande

exempel:

Dödsboet efter en person, som vid frånfället icke varit bosatt i Sverige,

består av fyra delägare, vilka sitta i oskift bo. En av delägarna är bosatt

här i landet. Under beskattningsåret har stärbhuset åtnjutit 1,000 kronors

inkomst från en i Sverige belägen fastighet och 2,000 kronor såsom ränta

å en utländsk bankräkning. Av inkomsterna hava 500 kronor åtgått till

omkostnader och 300 kronor reserverats. 2,200 kronor hava utdelats till delägarna.

Som emellertid dödshoet är skyldigt i Sverige utgöra skatt för förstnämnda

1,000 kronor, skall den svenske delägaren i Sverige utgöra kommunal

inkomstskatt allenast för 1/i av 1,200 kronor eller således 300 kronor.

till 56 §.

Därest annan skälig grund för fördelning av fastighetsinkomst mellan

olika kommuner icke kan utfinnas, får fördelningen ske med hänsyn till det

förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden inom kommunerna stått till

varandra. Har inkomsten av jordbruksfastighet till mera avsevärd del härflutit

från skogsbruk, bör hänsyn härtill tagas vid fördelningen, så att inkomsten

av skogsbruket fördelas i förhållande till skogsvärdet i de olika

kommunerna samt inkomsten av jordbruk med binäringar fördelas i förhållande

till jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde.

till 58 §.

1. Förhållandetal, efter vilka bankrörelses inkomst fördelas till beskattning

inom olika kommuner, uträknas för varje kontor på följande sätt. De

belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balanserats

å kontorets in- ocli utlåningsräkningar, utelöpande postremissväxlar

oberäknade, sammanläggas. Det förhållande, i vilket denna summa står till

den på enahanda sätt beräknade summan av samtliga kontors sammanlagda

in- och utlåning, utgör kontorets förhållandetal.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Nr 107.) (i

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

2. I fråga om fördelning av försäkringsrörelses inkomst till beskattning

inom flera kommuner skall med premieinkomst förstås bruttobeloppet av

årets försäkringspremier, d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

3. Beträffande fördelning till beskattning inom flera kommuner av inkomst

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft gäller, att — därest icke till rörelseidkaren av annan levererats

vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution — rörelseinkomsten fördelas

sålunda, att, sedan den kommun, där huvudkontor funnits, tilldelats fem

procent, fyrtiofem procent taxeras i kommun, där vatten-, gas- eller kraftverk

varit beläget, samt femtio procent i kommun, där förbrukning ägt rum.

Om i ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna vatten-, gaseller

kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av inkomsten

mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden.

Ligga delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika

kommuner, fördelas den å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa

kommuner i förhållande till taxeringsvärdena å de särskilda delarna av verket.

Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den å förbrukningen

belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter bruttointäkten inom

varje kommun. Har vatten, gas eller elektrisk kraft levererats till någon,

som inom olika kommuner utövat distribution därav, skall förbrukningen

för leverantörens del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt

rum. Har förbrukning skett i utlandet, skall taxering ske, såsom om den

ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits. Har till rörelseidkaren

av annan levererats vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution, skall

så stor andel av de på kommun, där vatten-, gas- eller kraftverk är beläget,

belöpande fyrtiofem procenten av inkomsten, som motsvarar den av rörelseidkaren

mottagna leveransen av vatten, gas eller elektrisk kraft i förhållande

till hela den av rörelseidkaren levererade mängden vatten, gas eller elektrisk

kraft, taxeras i de kommuner, där förbrukning ägt rum, enligt förut angiven

regel angående fördelning av den å förbrukningen belöpande delen av

inkomsten. Har således en leverantör av elektrisk kraft själv producerat

*/. av den levererade kraften och av annan inköpt 3/r,> skall inkomsten fördelas

sålunda, att fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor funnits,

aderton procent (2/ft av 45 procent) i kommun, där kraftverk varit beläget,

och sjuttiosju procent (3/s av 45 procent + 50 procent) i de kommuner, där

förbrukning ägt rum. Beträffande en distributionsförening, som icke själv

producerat någon elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten fördelas sålunda, att

fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor varit beläget, och nittiofem

procent i de kommuner, där förbrukning ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning

tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens

kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till

sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

83

statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i

vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav,

som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller

nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerad inkomst. Kan

den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk

eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillförlitligen

beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som

den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av

all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den å förbrukningen

belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till kraft, som

levererats till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet,

liksom vid fördelning å olika kraftverk av den på dem belöpande

delen av inkomsten andel ej heller skall tillgodoräknas kraftverk, i den mån

från detsamma levererats kraft till dylikt ändamål.

4. Vad angår inkomst av järnvägsdrift skall vid inkomstens fördelning

till beskattning inom flera kommuner iakttagas följande:

Har driften ägt rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främmande

bana, skall i varje kommun taxeras så stor del av inkomsten, som

summan av järnvägens inom kommunen till dess personal utbetalta avlöningsförmåner

— därunder inbegripet värdet av fria bostäder och andra naturaförmåner

— utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och

skall därvid iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelseoch

revisorsarvoden som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs

personal, vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande

bidrag haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall

minskas med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järnväg,

att styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kommun, där

järnvägen haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag, som nyss nämnts,

skall anses utbetalt i den kommun, där anslutningsstationen varit belägen,

samt att avlöning i övrigt anses utbetald i löntagarens bostadskommun,

därest beskattning av järnvägens inkomst skall äga rum därstädes, men eljest

i den kommun, där löntagaren haft sin huvudsakliga tjänstgöring vid järnvägen

förlagd.

Har järnvägsdriften ägt rum, förutom å egen, jämväl å främmande bana,

skall inkomsten av rörelsen å vardera banan särskilt för sig beräknas. För

detta ändamål uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess

helhet, dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som

skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det på detta

sätt bestämda totala driftöverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade

banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera banans stationer. Stationernas

trafikvärden beräknas därvid såsom om banorna utgjorde en enda

järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna, stationens uträknade

trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt efter som stationens trafik hänfört

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sig till deu ena eller den andra banan. Från den del av driftöverskottet,

som enligt denna beräkningsgrund kommer på den främmande järnvägen,

avdrages den ersättning, som skolat utbetalas för nyttjandet av den främmande

järnvägen, jämte ränta å gäld, som kan anses belasta driften å densamma.

Återstoden, som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av

den främmande järnvägen, skall, sedan fem procent tillgodoräknats den ort,

där huvudkontoret för den egna järnvägen varit beläget, fördelas mellan de

kommuner, där den främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma

grunder, som här ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järnvägsdrift

å en enda bana. Från den del av driftöverskottet, som faller på den

skattskyldiges egen järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som belastar

denna järnväg, varefter återstoden fördelas på nyssnämnda sätt mellan de

kommuner, där denna järnvägs inkomst skall taxeras. På liknande sätt

förfares, om järnvägsdriften ägt rum å egen jämte flera främmande banor

eller uteslutande å främmande banor.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens bruttoinkomst

av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, styckegods och vagnslastgods),

ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid stationen försålda

personbiljetter. Gods, som i samtrafik eller transitotrafik inkommit från

främmande bana, räknas såsom avsänt från övergångsstationen; likaså räknas

till annan bana utgående gods såsom anlänt till övergångsstationen. Såsom

järnvägens station räknas härvid även av densamma använd, annan järnväg

tillhörig station.

Där ägare av järnväg icke själv omhänderhaft trafiken, fördelas hans

inkomst av järnvägen på enahanda sätt som den trafikerande järnvägens

inkomst av banan.

5. De fördelningstal, efter vilka inkomst av kanaldrift skola emellan

vederbörande kommuner fördelas, fastställas efter den skattskyldiges hörande

att lända till efterrättelse till dess annorlunda förordnas. Fördelningstalen

erhållas genom att till kilometertalet av kanalens längd inom varje kommun

lägga antalet slussar inom kommunen. Kanallängden, vartill endast hänföras

sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara, räknas i

kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full

tiondel, bortfaller. Utgör kanalanläggning på någon sträcka gräns mellan

två kommuner, uppdelas fördelningstalet för denna sträcka lika på vardera

kommunen. Har, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts att

gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande gälla för

taxering till kommunal inkomstskatt, till dess annorlunda förordnas.

till 60 §.

Till ledning vid tillämpningen av denna paragraf anföres följande exempel:

A är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället

C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

85

utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen

till belopp av 9,000 kronor och dels av kapital till belopp av 3,000 kronor

eller sålunda tillhopa 12,000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag

och ortsavdrag utgör den beskattningsbara inkomsten 8,000 kronor. Av sistnämnda

belopp skola alltså 2,000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället.

till 62 $.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering anföres

följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1928

för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 1,200 kronor. Hans beskattningsbara

inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48

och 50 §§ 700 kronor. År 1930 upptäckes, att deklarationen varit felaktig,

i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2,000

kronor. Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av

nyssnämnda lagrum år 1928 rätteligen bort vara 1,500 kronor, och till eftertaxering

år 1930 skall upptagas ett belopp av 1,500—700 = 800 kronor.

Detta belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara

inkomst, som kan i vanlig ordning fastställas — i 1930 års taxeringslängd.

till 66 %.

1. Av bestämmelserna i denna paragraf, jämförda med föreskriften i 68

§, framgår, att för den som under ett beskattningsår eller del därav stadigvarande

vistats här i riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon

kommun beträffande honom förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun

anses den kommun, där han senast under beskattningsåret

vistats, utan att vistelsen varit allenast tillfällig.

2. På grund av förevarande paragrafs stadganden, jämförda med 53 §

3 mom., skall för oskift dödsbo efter avliden person, som under det år

frånfället timat men icke vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande

vistats här i riket, vid taxering nästföljande år såsom hemortskommun

anses den kommun, som utgjort den avlidnes hemortskommun.

till 69 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering

i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i beskattningshänseende,

som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro

således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), ortsavdrag

(48 § och 49 § 2 mom.) och de i 51 § för i riket bosatt person meddelade

föreskrifterna om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § 1 mom. och 55 §

meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga beträffande dödsbo efter

person, varom i förevarande paragraf förmäles.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Bestämmelsen i 46 § 1 mom. därom, att underskott i vissa fall får avdragas

från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst,

tillämpas beträffande person, varom i 69 § förmäles, sålunda, att sådant

underskott får avräknas från inkomst, som i Stockholm beskattas för gemensamt

kommunalt ändamål.

till 70 $.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga

de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna

och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 § och 49 § 2 mom.) eller

de i 51 § för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om lägsta

skattepliktiga belopp. De i 49 § 1 mom. och 55 § meddelade stadgandena

äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande

paragraf är fråga.

Bestämmelsen i 46 § 1 mom. därom, att underskott i vissa fall får avdragas

från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst,

är icke tillämplig beträffande person, varom i 70 § 1 mom. förmäles.

till 74 $.

Skall jämlikt överenskommelse eller beslut, som i 72 eller 73 § sägs,

allenast viss del av skattepliktig inkomst undantagas från beskattning här

i riket och uppstår underskott vid inkomstberäkningen, får en motsvarande

del av underskottet icke avräknas vid taxering här i riket. Därest således

överenskommelse träffas mellan Sverige och annan stat därom, att beträffande

inkomst av viss rörelse, som bedrives i båda staterna, två tredjedelar skola

beskattas i Sverige och en tredjedel i den andra staten, få allenast två

tredjedelar av det underskott, som uppstår vid inkomstberäkningen, avräknas

vid taxering i Sverige.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

87

Förslag

till

förordning med instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog vid taxering av fastighet.

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skall utom de föreskrifter,

som stadgas i kommunalskattelagen, tillämpas följande

Instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.

A. Skogsmark.

2. Skogsmark skall värdesättas efter arealen av till skogsbörd duglig

mark och dennas normala avkastningsförmåga.

I arealen inräknas icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan

dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden,

näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens ringa djup

är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas.

Sådan marks eventuella värde skall medräknas vid värdesättning

av fastigheten i övrigt.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den årliga

avkastning, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder

bedrivet skogsbruk och under antagande att marken vore beväxt med ett

tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång).

Vid uppskattningen av markens normala avkastningsförmåga

tages alltså ej hänsyn till om normal skogstillgång därå faktiskt föreligger

eller ej. Är skogsbeståndet mer än vanligt väl slutet eller innehåller det

relativt stor tillgång på moget virke, kommer den avkastning, som under

närmaste tiden faktiskt kan uttagas, att överstiga det genomsnittliga och i

längden uttagbara beloppet. Är åter skogen utglesnad eller vanskött, kommer

den avkastning, som under lång tid framåt kan uttagas, att understiga

den normala, som bör kunna påräknas i framtiden, då skogen kommit i ett ur

skoglig synpunkt tillfredsställande skick. Vid beräkningen av den normala avkastningen

är vidare att märka, att den skall vara genomsnittlig och således icke

får grundas allenast å vissa mindre arealer av skogsmarken, därå tilläventyrs

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

särskilt god eller särskilt dålig växtlighet förefinnes, utan skall gälla skogskomplexet

i dess helhet. I enlighet med vad nu sagts är såsom normal avkastning

att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större

skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där

det finnes ett väl slutet och på behöriga åldrar väl fördelat virkesförråd.

Till avkastningen skall räknas jämväl virke, som användes till husbehov,

d. v. s. sådant, som åtgår till hus- och vägbyggnad, vedbrand, stängsel med

mera dylikt. Bonitering skall ske efter den virkesproducerande förmågan

utan hänsyn till försäljningsmöjligheten.

Finnes å skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedrives, bete, skall värdet

därå tilläggas markens värde såsom skogsproducerande, så framt betet plägar

utnyttjas. Betesvärdet upptages särskilt för sig till den storlek, som kan

ernås utan att intrång på det rationella skogsbruket göres. Kan på grund

av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid

bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande, skall betesvärdet

sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman ej blir högre

än den skulle blivit, om skogsmarken såsom skogsproducerande värderats

med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar.

Även om å skogbeväxt hagmark eller betesmark betestillgången är det

väsentliga och skogsproduktionen är av underordnad betydelse, skall marken

likväl taxeras såsom skogsmark, varefter betesvärdet tillägges, för såvida

icke ifrågavarande hagmark eller betesmark är att betrakta såsom betesvall

under ordnad skötsel. I senare fallet skall marken taxeras såsom betesvall,

varvid, om växande träd finnas på densamma, dessa skola särskilt uppskattas

till sitt fulla värde. Till betesvall under ordnad skötsel räknas hagmark

eller betesmark, om å densamma för betets förbättrande vidtagas särskilda

åtgärder för röjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av

marken ävensom för fröanskaffning och stängseluppsättning, i den mån

nämnda åtgärder erfordras för ändamålet. Sådan betesmark, som ej är skogbevuxen

och ej heller att anse såsom betesvall, taxeras ej såsom skogsmark

utan såsom »annan betesmark».

Ljungmark och annan utmark, som av ålder ligger skoglös, skall upptagas

såsom skogsmark, så framt den kan anses lämpa sig för skogspro

duktion.

3. Arealen av till skogsbörd duglig mark beräknas, vad angår statens

och andra allmänna skogar efter därom av domänstyrelsen meddelade eller

eljest tillgängliga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad

hushållning med tillgängliga och tillförlitliga hushållningsplaner, efter

uppgifter i hushållningsplanerna; samt, vad angår övriga skogar, med ledning

av uppgifter från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga

handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som

kunna införskaffas.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

89

4. Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per

hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet).

Uppskattningen skall avse virke i rått tillstånd, på bark samt i verklig

kubikmassa och fast mått, d. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, då

virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten angives

såsom en för hela skogen i fråga gällande medelbonitet. Finnes för skogen

tillförlitlig hushållningsplan, angivande skogsmarkens olika boniteter eller

innehållande andra uppgifter, varav markens normala produktionsförmåga

kan bedömas, sker uppskattningen av medelboniteten med ledning därav.

Saknas dylika uppgifter, uppskattas produktionsförmågan med ledning av

vad som är känt eller kan utrönas om skogsmarken i fråga, jämfört med

medelboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade boniteten infogas i någon

av de i tabell I upptagna bonitetsklasserna.

I vissa fall, där tillförlitliga sammandrag finnas över kubikmassa och

tillväxt i olika åldersklasser, kan markens genomsnittliga produktionsförmåga

lätt uträknas, under förutsättning att beståndens slutenhet i genomsnitt

är typisk för ett välskött större skogsbruk. För 100-årig omloppstid

ger följande exempel upplysning om beräkningens allmänna gång.

Åldersklass Medelkubikmassa Tillväxt Tillväxt i kbm.

(20-årig) per hektar procent per år per 20 år

I ................................................. 10 10.o l.o 20

II ................................................. 60 7.4 4.4 88

III ............................................... 120 3.8 4.6 92

IV .................................................. 175 2.3 4.0 SO

V ................................................... 200 1.6 3.2 64

Summa för 100 år 344

Tilläggas 5 år för kalmarkstid, blir den genomsnittliga årliga produk
344
tionsförmågan

å dylik skog =3.8 kubikmeter per hektar.

105

Det bör observeras, att, om t. ex. å dylik skog enbart finnes III åldersklassen

och skogen följaktligen för närvarande uppvisar en löpande tillväxt

av 4.6 kubikmeter per hektar, bonitering dock icke skall ske efter

denna tillfälliga siffra, utan efter vad som under en hel omloppstid i genomsnitt

kan uppnås eller 3.3 kubikmeter. På samma sätt få låga tillväxter

å glesa eller överåriga skogar ej föranleda bonitering efter skogens

nuvarande abnorma tillstånd.

5. Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala avkastningen

beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris, som

för liknande sortiment under åren 1922—1926 i genomsnitt varit å orten

gällande. Finnes för skogen i fråga ordnad bokföring tillgänglig, må den
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samma kunna läggas till grund för prissättningen under förutsättning, att

det uttagna virket och de bokförda prisen varit av ordinär beskaffenhet.

Saknas ordnad bokföring för skogen eller hava för det genomsnittliga prisläget

representativa virkesförsäljningar ej förekommit eller anses de bokförda

prisen icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas rotvärdet

med ledning av medelpriset för orten efter en med hänsyn till skogens

läge och produktionsförmåga beräknad, till såväl kvantitet som sammansättning

normal avkastning, Det funna värdet jämkas till den av

prisklasserna å tabell I, som ligger närmast. Vid uppskattningen skall givetvis

tillbörlig hänsyn tagas till att sämre mark producerar ej blott kvantitativt

mindre virke utan även kvalitativt sämre och mindre värdefulla

sortiment ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga

om körvägar, flottningsförhållanden in. m. dylikt, som inverkar å virkets

rotvärde. Vid en uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet

att taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort

och annat, som inverkar å virkesvärdet.

I de fall, där ordnad bokföring finnes, erhållas de för prissättningen behövliga

medeltalen enklast om virket försålts å rot. Så sker i stor utsträckning

på de allmänna skogarna. Men, även om rotförsäljning förekommit,

kunna de erhållna priserna ej alltid utan jämkning användas som taxeringsunderlag.

Så t. ex. kan inträffa, att endast den grövsta och värdefullaste

skogen sålts å rot, medan småvirket använts till husbehov, såsom

vanligt är i jordbruksbygderna, eller kvarlämnats i skogen, såsom sker i

vissa trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Men även om

dylika extrema fall ej föreligga, kan det inträffa, att å viss egendom årsavkastningen,

åtminstone vissa år, kan vara sammansatt av onormala

mängder grovt eller klent virke eller att avverkning skett på särskilt långa

eller korta körvägar m. m., och kunna även i dylika fall jämkningar i de

erhållna prisen ofta bliva nödvändiga.

Å skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat skick,

måste man vid prissättningen dels avdraga alla direkta avverknings- och

transportkostnader, dels omföra det sålunda erhållna rotvärdet att gälla

verklig massa, fast mått på bark, i stället för t. ex. toppmätt massa inom

bark, enligt vilken senare mätning timmer ofta säljes. Om avkastningens

sammansättning är känd, bör för varje sortiment rotvärdet utrönas för vart

och ett av de år, som skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal

för dessa årsvärden uträknas. Uträkning av totala avverkningens medelpris

sker enligt metod, som framgår av följande exempel: 45

45 procent timmer å 10 kronor per kubikmeter......................... kronor 4:5 0

35 » pappersved å 7 kronor per kubikmeter....................... » 2:45

20 » små ved å 3 kronor per kubikmeter ........................... » 0: so

Medelpris per kubikmeter kronor 7: 5 5.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

91

Skulle å viss trakt småveden ej vara avsättningsbar, bör i exemplet detta

virke utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 6 kronor 95 öre

per kubikmeter. Detta gäller tydligen även då försäljning skett på rot,

men virke under viss brösthöjdsdimension ej kan vinna avsättning, ehuru

dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.

6. Från värdet av den enligt ovan angivna grunder beräknade avkastningen

skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, förvaltning,

bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,

skogsindelning, skatter m. m. Vad därefter återstår lägges till

grund för värdesättningen å skogsmarken sålunda, att markvärdet per

hektar sättes till tre och en halv gånger den reducerade årsavkastningen.

Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som angiver

markvärdet per hektar vid de olika kombinationer mellan bonitetsklass och

virkespris, $pm kunna antagas förekomma vid de i punkterna 4 och 5 angivna

uppskattningar.

För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av

gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i

skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt

stor del av den alstrade avkastningen, må avdraget för kostnader efter prövning

i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till

mer än hälften av den beräknade normala avkastningen. I sådant fall kan

icke tabellen användas, utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett om avverkningsrätt till densamma upplåtits

eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt

befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas

under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller

ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräknade

normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas och sålunda normal

skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den växande skogen till 16.5 gånger

den enligt punkt 6 reducerade årsavkastningen. I fråga om denna värdeberäkning

hänvisas till tabell I, som jämväl angiver den växande skogens

värde per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som

upptagits i fråga om markvärdet. Emellertid avviker skogstillgången ofta

från det normala måttet. Antingen kan den virk esa vkastning, som rationellt

bör uttagas ur det förhandenvarande virkesförrådet, understiga den

normala, såsom förhållandet är vid utglesnade eller vanskötta skogar med

allmän virkesbrist eller vid välskötta skogar med brist å moget virke. Där

så är fallet, skall det för normal skogstillgång angivna skogsvärdet jämkas

nedåt till 0.9, 0.8, 0.7 o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Eller

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

ock kan skogsbeståndet till följd av mer än vanligt god slutenhet eller av

jämförelsevis stor tillgång på moget virke tidvis medgiva större avverkning

eller uttagandet av dyrbarare dimensioner än som för normal avkastning

bör beräknas. I sådant fall jämkas skogsvärdet uppåt till l.i, 1.2, 1.3

o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Jämkningen sker med stöd

av de kända avvikelser, skogens virkesförråd uppvisar vid jämförelse med

förrådet å en normalt sammansatt skog av grövre och klenare sortiment

och skogens därav beroende förmåga att giva en mot den åsätta boniteten

och det åsätta normala rotvärdet svarande framtida avkastning.

För att underlätta bedömandet av när å en skog förefinnes normal skogstillgång,

har upprättats bifogade tabell II, som, med utgångspunkt från dels

den omloppstid, vilken anses vara den för orten lämpliga, dels den marken

åsätta boniteten, angiver för erforderliga kombinationer den virkesmassa per

hektar, som bör å skogen förefinnas för att virkesförrådet skall anses vara

av normal storlek. År ett dylikt virkesförråd jämväl av tillfredsställande

sammansättning med avseende på åldrar och sortimentsförekomst m. m.,

föreligger normal skogstillgång (relativa skogstillgången = 1).

Tabell II vilar på följande grunder. Det behövliga virkesförrådets storlek

beror på tillväxtenergien, vilken i sin tur nära sammanhänger med

skogens ålder. Om i en viss landsända skogen mera allmänt anses avverkningsmogen

vid t. ex. 100 år, bör en skog, där uthålligt skogsbruk skall

bedrivas, innehålla virke av alla åldrar från 1 till 100 år i någorlunda

jämn blandning. En dylik skog visar en tillväxt i massa av omkring 3

procent av virkesförrådets massa. För att kunna ur skogen uttaga en årlig

avkastning av t. ex. 2.5 kubikmeter per hektar, fordras sålunda ett stående

virkesförråd på 83 kubikmeter per hektar, emedan 3 procent på 83

kubikmeter ger 2.5 kubikmeter i skörd. Om nu en skog å dylik mark på

grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt

per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och sortimentsfördelning kan

betraktas som normal, är dess relativa skogstillgång 50/83 eller 0.6 av det

normala. Därvid förutsättes som sagt, att ålders- och sortimentsfördelningen

å skogen är att betrakta såsom normal, med andra ord att den kan tänkas

med den använda driftsformen för framtiden lämna en jämn, d. v. s. under

längre tid uthålligt lika stor avverkning.

Är däremot denna normala ålders- och sortimentsfördelning rubbad och

måste därför avverkningen för framtiden väntas bliva ojämn och sammansatt

av ovanligt klena eller ovanligt grova sortiment, så måste den enligt

ovanstående regel funna relativa skogstillgången jämkas ytterligare, nämligen

uppåt, om förrådet är sammansatt av äldre bestånd eller grövre virke

än normalt, och nedåt, om de äldre åldersklasserna saknas eller bestånden

äro sammansatta av övervägande klena dimensioner.

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas, och

för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i den

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

93

framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kunna därvid

dessa avkastningar värderas i penningar och kan därefter hela skogsbrukets

till nutiden diskonterade avkastning uträknas efter 5 procent räntefot. Efter

avdrag dels av 25 procent för omkostnader dels också för själva markvärdet,

som ju värderas efter andra grunder, erhålles den växande skogens

fristående värde. Detta värde jämföres med värdet vid normal avverkning

(16.5 gånger normalavkastningen), och erhålles härvid den relativa skogstillgången.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1927 och skall första

gången tillämpas i avseende å 1928 års allmänna fastighetstaxering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell I, utvisande markens samt den växande skogens värde per hektar vid olika avkastningsförmåga och virkespris,

Övre raden angiver markvärde, nedre raden angiver virkesvärde.

CD

4^

Virkes-

avkastningens

Markens normala avkastni

ngsförmåga

per

hektar i

k b m.

fast

mått (honitet)

genomsnitt-

liga rotvärde

0.50

0.7 5

1.00

1.25

1.50

1.75

2.oo

2.25

2.50

2.7 5

3.oo

3.60

4.oo

4.50

5.oo

5.60

6.oo

6.50

7.oo

i.50

8.oo

Kronor

Markvärde

samt

virkesvärde

vid normal skogstillgång (relativ skogstillgång l.o), kronor per hektar

0.50........

1

j

1

2

2

2

3

3

3

4

4

5

5

6

7

7

8

9

9

10

11

3

5

6

8

9

n

72

74

15

77

79

22

25

28

37

34

37

40

43

46

50

0.75.........

1

1

O

2

3

3

4

4

5

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

5

7

9

12

74

76

79

27

23

26

28

32

37

42

46

57

56

60

65

70

74

1.00.........

1

O

3

3

4

5

O

G

7

7

8

9

11

12

13

14

16

17

18

20

21

6

9

12

15

19

22

25

28

37

34

37

43

50

56

62

68

74

SO

87

93

99

1.25.........

2

2

3

4

5

6

7

7

8

9

10

11

13

15

16

18

20

21

23

25

26

8

12

15

19

23

27

31

35

39

43

46

54

62

70

77

85

93

101

708

116

724

1.50.........

o

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

14

16

18

20

22

24

26

28

30

32

9

14

19

23

28

32

37

42

46

57

56

65

74

84

93

702

in

727

730

739

749

1.75.........

2

3

5

G

7

8

9

10

11

13

14

16

18

21

23

25

28

30

32

34

37

11

16

22

27

32

38

43

49

54

60

65

76

87

97

708

779

730

141

752

762

773

2.oo.........

3

4

5

7

8

9

11

12

13

14

16

18

21

24

26

29

32

34

37

39

42

12

19

25

3/

37

43

50

56

62

68

74

87

99

777

724

736

749

767

773

786

798

2.50........

3

5

7

8

10

11

13

15

16

18

20

23

26

30

33

36

39

43

46

49

53

15

23

31

39

46

54

62

70

77

85

93

708

724

139

755

770

786

207

217

232

248

3.oo.........

4

(i

8

10

12

14

16

18

20

22

24

28

32

35

39

43

47

51

55

59

63

19

28

37

46

56

65

74

84

93

702

777

730

749

767

786

204

223

241

260

278

297

3.50.......

5

7

9

11

14

IG

18

21

23

25

28

32

37

41

46

51

55

60

64

69

74

22

32

43

54

65

76

87

97

708

779

730

752

773

795

277

238

260

282

303

325

347

4.oo.........

5

8

11

13

IG

18

21

24

26

29

32

37

42

47

53

58

63

68

74

79

84

26

37

50

62

74

87

99

777

724

736

749

773

798

223

248

272

297

322

347

377

396

4.60.........

6

9

12

15

18

21

24

27

30

32

35

41

47

53

59

65

71

77

83

89

95

28

42

56

70

84

97

777

725

739

753

767

195

223

237

278

306

334

362

390

478

446

5.oo.........

7

10

13

16

20

23

26

30

33

36

39

46

53

59

66

72

79

85

92

98

105 1

31

46

62

77

93

708

724

739

155

770

786

217

248

278

309

340

377

402

433

464

495

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5.50.........

7

11

14

18

22

25

29

32

36

40

43

51

58

65

72

79

87

94

101

108

116

34

51

68

8.5

102

119

436

453

470

487

204

238

272

306

340

374

408

442

476

510

545

6.00.........

8

12

16

20

24

28

32

35

39

43

47

55

63

71

79

87

95

102

no

118

126

37

56

74

93

in

430

449

467

486

204

223

260

297

334

374

408

446

483

520

557

594

6.50.........

9

13

17

21

26

30

34

38

43

47

51

60

68

77

85

94

102

in

119

128

137

40

60

80

101

121

444

161

181

204

224

244

282

322

362

402

442

483

523

563

603

644

7.oo........

9

14

18

23

28

32

37

41

46

51

55

64

74

83

92

101

no

119

129

138

147

43

65

87

108

130

152

473

195

247

238

260

303

347

390

433

476

520

563

606

650

693

7.60 ......

10

15

20

25

no

34

39

44

49

54

59

69

79

89

98

108

118

128

138

148

158

46

70

93

116

139

462

486

209

232

255

278

325

374

418

464

510

557

603

650

696

743

8.00.......

11

16

21

26

32

37

42

47

53

58

63

74

84

95

105

116

126

137

147

158

168

50

74

99

124

149

473

498

223

248

272

297

347

396

446

495

545

594

644

693

743

792

9 00.........

12

18

24

30

H5

41

47

53

59

65

71

83

95

106

118

130

142

154

165

177

189

56

84

in

139

167

495

223

254

278

306

334

390

446

504

557

643

668

724

780

835

894

10. oo.........

in

20

26

33

39

46

53

59

66

72

79

92

105

118

131

144

158

171

184

197

210

62

93

124

155

186

247

248

278

309

340

374

433

495

557

649

684

743

804

866

928

990

11.00.........

14

22

29

36

43

51

58

65

72

79

87

101

116

130

144

159

173

188

202

217

231

68

102

136

170

204

238

272

306

340

374

408

476

545

643

684

749

847

885

953

4,024

1,089

12.oo........

16

24

32

39

47

55

63

71

79

87

95

no

126

142

158

173

189

205

221

236

252|

74

in

149

186

223

260

297

334

374

408

446

520

594

668

743

847

694

965

4,040

4,444

4,488

13.oo........

17

26

34

43

51

60

68

77

85

94

102

no

137

154

171

188

205

222

239

256

273

80

121

161

201

241

282

322

362

402

442

483

563

644

724

804

885

965

4.046

4,426

1,207

1,287

14.00........

18

28

37

46

55

64

74

83

92

101

no

129

147

165

184

202

221

239

257

276

294)

57

130

173

217

260

303

347

390

433

476

520

606

693

780

866

953

4,040

4.426

4,243

4,299

4,386

15.oo.........

20

30

39

49

59

69

79

89

98

108

118

138

158

177. 197

217

236

256

276

295

315

93

139

186

232

278

325

374

448

464

540

557

650

743

835

928

4,024

4,444

4,207

4,299

4,392

4,485

| 16.oo.........

21

32

42

53

63

74

84

95

105

116

126

147

168

189

210

231

252

273

294

315

336

99

149

198

248

297

347

396

446

495

545

594

693

792

894

990

1,089

4,488

4,287

4,386

4,485

4,584

lT.oo.........

22

33

45

56

67

78

89

100

112

123

134

156

179

201

223

245

268

290

312

335

357

105

158

210

263

316

368

424

473

526

579

634

736

842

947

4,052

4,457

4,262

1,367

4,473

4.578

4.683

18.oo.........

24

35

47

59

71

83

95

106

118

130

142

165

189

213

236

260

284

307

351

354

378

in

167

223

278

334

390

446

504

557

643

668

780

891

4,002

4,444

4,225

4,337

4,448

1,559

4,674

1,782

19 oo.........

25

37

50

62

75

87

100

112

125

137

150

175

200

224

249

274

299

324

349

374

399

118

176

236

294

353

444

470

529

588

647

705

823

941

1,058

4,476

4,293

4,444

4,528

4,646

4,763

1,881

i 20.oo.........

26

39

53

66

79

92

105

118

131

144

158

184

210

236

263

289

315

341

368

394

420

124

186

248

309

374

433

495

557

649

684

743

866

990

4,444

4,238

4,364

1,485

1,609

4,733

4,856

1.980

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkestörråd för olika boniteter och omloppstider.

Om-

lopps-

tid

Massa-

till-

växt

V

i r k

esa

v k a

S t II

i n g

p e

r 1

o k t

a r

i k

u b

k in

e t e

r (b o n i t e t)

—

—

0.50

0.7 B

1.00

1.26

1.50

1.75

2.oo

2.2 5

2.60

2.76

3.oo

3.60

4.oo

4.50

5.00

1 o

6.00

6.60 j 7.oo

7.60

1 °.

1 00

1 ...

år

%

Normalt

virkestörråd

per

hektar

i kubikmeter

60

5.o

10

15

20

25

30

35

40

45

50

55

60

70

80

90

100

no

120

130 140

150

160

80

3.7

14

20

27

34

41

47

54

Öl

68

74

81

95

108

122

135

149

162

176 ! 189

203

216

100

3.0

17

25

33

42

50

58

67

75

83

92

100

117

133

150

167

183

200

217 j 233

250

267

120

2.4

21

31

42

52

63

73

83

94

104

115

125

146

167

188

208

229

250

271 292

_

_ !

140

2.0

25

38

50

63

75

88

100

113

125

138

150

175

200

225

250

275

300

___ j _

_

_

160

1.7

29

44

59

74

88

103

118

132

147

162

176

206

235

265

294

—

—

!

—

Exempel på h{älptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxeringsdi strikt år 1928.

Virkesavkasl ningens

Markens normala

avkastningsförmåga

per hektar i

kubikmeter fast mått (bonitet)

genomsnittliga

rotvärde per kbm.

Kronor

0.50

0.7 5

1.00

1.26

1.60

1.76

2.00

2.2 5

2.50

2.7 5

3.00

3.5 0

4.oo

Anvisningar

Markvärde samt virkesvärd

e vid

normal

skogstillgång, kronor per

liektar

4.oo.................

5

8

11

13

16

18

21

24

26

29

32

37

42

Markvärde

)

25

37

50

62

74

87

99

in

124

136

149

173

198

V irkesvärde

1

1 4.50..................

6

9

12

18

84

21

97

24

in

27

125

30

139

32

153

35

167

41

195

47

223

Markvärde

Virkesuärde

'' Dåliga avsättningsförhållan-

5.oo..................

28

42

56

70

den, dyra avverknings- i och transportförhållanden.

7

10

13

16

20

93

23

108

26

124

30

139

33

155

36

170

39

186

46

217

53

248

Markvärde

Virkesuärde

31

46

62

77

i

5.50..................

7

11

14

18

22

25

29

32

36

40

43

51

58

Markvärde

i

34

Öl

68

85

102

119

136

153

170

187

204

238

272

Virkesuärde

6.oo..................

8

19

16

20

24

28

32

35

39

43

47

55

63

Markvärde

''Medelgoda avsättnings- och

37

56

74

93

in

130

149

167

186

204

223

260

297

Virkesuärde

( transportförhållanden.

6.50..................

9

13

17

21

26

30

34

38

43

47

51

60

68

Markvärde

1

40

60

80

101

121

141

161

181

201

221

241

282

322

Virkesuärde

1

7.oo..................

9

14

18

23

28

32

37

173

41

195

51

238

55

260

64

303

74

347

Markvärde

Virkesuärde

43

65

87

108

130

152

217

| 7.50..................

10

15

20

25

30

139

34

162

39

186

44

209

49

232

54

255

59

278

69

325

79

371

Markvärde

Virkesuärde

Göda eller utmärkta avsätt-

46

70

93

116

j> nings- och transportför- i hållanden.

H.oo ..... ...........

11

16

21

26

32

37

42

47

53

58

63

74

84

Markvärde

1

50

74

99

124

149

173

198

223

248

272

297

347

396

Virkesuärde

1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

97

Exempel.

Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden bland annat 30 hektar

produktiv skogsmark. Med hänsyn till skogens läge och normala avkastningsförmåga

hava rotvärdesiffran 5 kronor per kubikmeter och bonitetssiffran

3 kubikmeter per hektar ansetts kunna användas, vadan skogsmarksvärdet

per hektar enligt hjälptabellen blivit beräknat till 39 kronor och

således skogsmarksvärdet å hela arealen till 1,170 kronor. Den relativa

skogstillgången har ansetts motsvara 0.8 av normal skogstillgång. Då enligt

hjälptabellen virkesvärdet per hektar skolat utgöra 186 kronor, blir alltså

den faktiska skogstillgångens värde per hektar 186 x 0.8 = 148.8 kronor eller

således sammanlagt för hela arealen 4,464 kronor. Hemmanet har alltså

med hänsyn till skogsmarken och växande skogen uppskattats till respektive

1,170 och 4,464 kronor eller sammanlagt 5,634 kronor. I taxeringslängdens

anmärkningskolumn antecknas siffrorna 5; 3; 0.8.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. / samt,

H7 höft. (Nr 102.)

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 22 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

För Kungl. Maj:ts prövning vill jag nu anmäla frågan om en reformerad

kommunalskattelagstiftning samt andra spörsmål, som därmed äga sammanhang.

Historik.

Kommunal- Alltifrån våra nu gällande kommunallagars tillkomst har den kommunala

''sammankopp18 beskattningen varit sammankopplad med den allmänna bevillningen till

ling med staten. Ett upphävande av detta samband ifrågasattes i en riksdagens

bevillningen. skrivelse till Kungl. Maj:t år 1897 (nr 65). En avveckling av det direkta

sambandet med statsbeskattningen har ock sedermera kommit till stånd, men

icke på det sätt, att kommunalbeskattningens sammankoppling med bevillningen

upphört, utan i stället så, att bevillningen upphört att äga någon betydelse

såsom statsskatt, i det att det jämförelsevis obetydliga belopp, varmed

densamma utgår, oavkortat utbetalas till landsting och städer, som ej deltaga

i landsting. Olika förslag om inrättande av en särskild grund för den kommunala

beskattningen hava dock förelegat, och vill jag — under erinran

att en mera ingående redogörelse i vad avser tiden före år 1920 lämnats i

propositionen nr 191 nämnda år — i detta avseende allenast lämna följande

kortfattade orientering.

1897 års kol- I anledning av 1897 års förberörda riksdagsskrivelse tillsattes den 15

munaiskatte- o^ber 1897 en kommitté under ordförandeskap av fil. doktorn Carl Herslow

kommitté. .

med uppdrag att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Kommit
téns

betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till omläggning

av såväl den direkta beskattningen till staten som den kommunala

beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar förslaget i

princip, dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga om beskattningen

av fast egendom ville dock kommittén för kommunalbeskattningens

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla förhållanden undslippa

med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med avseende å den starka

skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen

befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet

skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således

åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kommunala

skattebördan, som med gällande beskattningsgrunder vore rådande.

För undvikande härav anordnades fastighetsägarnas kommunala skattskyldighet

såsom en till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vilket minimum

-således ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kommunen

påräknas. Fastighetsägare ålades nämligen i första hand skatteplikt för en

beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte

för den behållna inkomsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts

överstiga nämnda procentsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning

i kommitténs förslag under formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt,

därvid från vad som skulle såsom inkomst taxeras medgavs avdrag

med fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta

avdrag bleve föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan

inkomst därutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle inträda allt

efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka komme i åtnjutande

av sådan. Skyldigheten att erlägga kommunalskatt efter fastighets taxeringsvärde

skulle i regel åligga fastighetens ägare, vadan det således vore

denne, som vid uppskattningen av inkomsten finge tillgodonjuta avdraget

för vad som genom fastighetsskatten beskattats.

Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, föranledde

emellertid icke någon lagstiftning.

Redan innan granskningen av 1897 års kommunalskattekommittés förslag

slutförts, hade ett reformarbete begynts i syfte att omlägga den direkta statsbeskattningen,

ett reformarbete, som bar frakt i 1902 års förordning om

inkomstskatt och 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sedan statsbeskattningen genom 1910 års riksdagsbeslut ordnats, vidtogos

åtgärder för ett planmässigt fullföljande av reformarbetet på den kommunala

beskattningens område.

Den 14 oktober 1910 erhöll sålunda chefen för finansdepartementet bemyndigande

att tillkalla en sakkunnig för utarbetande av en översikt över

kommunalbeskattningens utveckling och dåvarande gestaltning inom vissa

utländska stater. Såsom sakkunnig tillkallades professorn Gustaf Cassel, och

en av denne utarbetad översikt i ämnet förelåg färdig i april 1912.

Vidare erhöll chefen för finansdepartementet den 18 november 1910

bemyndigande att tillkalla högst tre personer att såsom sakkunniga inom

finansdepartementet biträda med utförandet av de arbeten, vilka för lösningen

av kommunalskattefrågan kunde anses erforderliga.

1902 och 1910

års skattereformer.

1910 års utredningsuppdrag

rörande

kommunalbeskattningen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

De sakkunniga blevo efter vissa personombyten slutligen landskamreraren

G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet E. J. von Wolcker. Sedan Kungl.

Maj:t den 29 september 1911 och den 10 juni 1912 förordnat, att samarbete

skulle äga rum mellan de kommunalskattesakkunniga och en eller två representanter

för de sakkunniga, vilka tillkallats för utarbetande av värdestegringsskatt

å fastighet, förordnade chefen för finansdepartementet landskamreraren

O. V. Landén att såsom representant för sistnämnda sakkunniga deltaga i

berörda samarbete. Med hänsyn till under fortgången av arbetet yppade

väsentliga meningsskiljaktigheter mellan å ena sidan Eiserman och von

Wolcker, å andra sidan Landén rörande de allmänna grunderna för reformarbetet,

erhöll Landén den 13 februari 1915 av chefen för finansdepartementet

uppdrag att avgiva särskilt förslag i enlighet med den mening, som av

honom omfattades.

Eiserman- Den 29 april 1917 avgåvo Eiserman och von Wolcker till chefen för

von Wolckers finansdepartementet ett den 16 april 1917 dagtecknat förslag till lag angåförslag

år ende kommunal taxering och skattskyldighet jämte anvisningar, motiv och

191bilagor, och samma dag avgav även Landén ett särskilt, den 31 januari 1917

dagtecknat betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Eisermans och von Wolckers förslag innebar eu kombination av dels en

fristående fastighetsskatt, att utgå efter fastighets taxeringsvärde, i regel

åsatt på grundval av värdet i handel och vandel (allmänna saluvärdet),

dels en allmän avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av

varje förvärvskälla för sig, dels ock slutligen, vad anginge enskilda skattskyldiga

(fysiska personer) en allmän och rent personlig inkomst- och förmögenhetsskatt

efter skatteförmåga, vilken sistnämnda skatt, principiellt

betingad därav att kommunen handhade angelägenheter, som tillika avsåge

statsändamål, hade till särskild uppgift att tjäna till utjämning av skattetrycket

å fast egendom samt avkastning och därmedelst lindra den hårdhet

i beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningsskattesystem, enbart tilllämpat,

skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt vore slutligen en särskild

skatt å oförtjänt värdestegring av jord avsedd att tillfogas såsom ett fjärde,

dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet.

Landéns förslag åter upptog en skatt å fast egendom, en skatt å lös egendom,

en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Även Landén tänkte sig

systemet kompletterat med en särskild skatt å värdestegring av jord.

1920 års Efter remiss å nämnda förslag överarbetades de inom finansdepartementet,

kommunal- varvfi] biträdde sex år 1919 tillkallade sakkunniga. Resultatet av denna

proposition, överarbetning förelåg i 1920 års förenämnda proposition (nr 191) med förslag

till kommunalskattelag m. m. Detta förslag innebar dels två enligt

intresseprincipen utbildade skatteformer, eu fristående objektskatt å fast egendom

och en fristående objektskatt å näringsföretag (jordbruket ej inbegripet),

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samt två enligt skatteförmågeprincipen utbildade skatteformer, en proportionell

inkomstskatt och en progressiv inkomstskatt.

Förslaget vann emellertid ej bifall av riksdagen, som i stället antog det

nu gällande kommunalskatteprovisoriet. Detta tog sig uttryck dels i vissa

ändringar i förut gällande skatteförfattningar (1920 nr 758—760), dels i

vissa nya författningar med giltighet till och med år 1924 (1920 nr 761—

763), vilken giltighetstid emellertid sedermera förlängts till och med år 1927

(1924 nr 450-451, 1926 nr 128-129).

Tillika beslöt riksdagen att i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes, med beaktande av synpunkter, som i särskilda avseenden

framhållits, föranstalta om

A. förnyad, skyndsam och allsidig prövning av frågan om en reformerad

kommunalskattelagstiftning samt för riksdagen snarast möjligt framlägga

det förslag, vartill denna prövning kunde föranleda;

B. särskild och skyndsam, förnyad utredning av frågan om den kommunala

beskattningen av skog med aktgivande å ena sidan på kommunernas

behov av säkra och stadigvarande skattekällor, å andra sidan av

angelägenheten att främja ett uthålligt skogsbruk, börande härvid tagas i

övervägande, huruvida och i vad mån den kommunala skogsbeskattningen

kunde ske i form av en fastighetsskatt grundad på skogsmarkens värde

jämte inkomstskatt eller skogsaccis i sammanhang med skogens avverkning,

samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda;

C. skyndsam utredning angående ändrade grunder för dels beskattningsnämndernas

organisation och taxeringsförfarandet dels uppskattning av fast

egendoms värde, avsedda att lända till efterrättelse vid den allmänna fastighetstaxering,

som enligt riksdagens mening borde verkställas under år 1922,

samt för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda;

D. skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs rätt

till avdrag från de på grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom

påförda utskylder till den borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp,

motsvarande erlagd skogsaccis, samt för 1921 års riksdag framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

B. förnyad utredning av frågan om beskattning av moder- och dotterföretag

med särskild hänsyn till beskattning av utländska dotterföretag i

Sverige samt den kommunala beskattningen av moder- och dotterföretag,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Några uttryckliga direktiv för utredningsarbetet meddelades icke av riksdagen.

I detta avseende gjorde vederbörande utskott följande av riksdagen

gillade uttalande:

1920 års

riksdagsskrivelse.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Efter 1920

års riksdag

verkställda

utredningar

m. m.

1920 års

skogsbeskattningskommitté

ock taxeringssakkunniga.

Utredning rörande

avdrag

från kommunalskatt

för

erlagd skogsaccis.

Utredning rörande

moderocli

dotterföretags

beskattning.

»Det torde på grund av det läge, vari kommunalskattefrägan nu kommit,

icke vara möjligt att angiva några andra principiella riktlinjer än

att prövningen bör utgå dels från det material, som sammanförts i Kungl.

Maj:ts proposition, dels från det uppslag, som framlagts av reservanterna

bland 1919 års sakkunniga, dels slutligen från de synpunkter, som framkommit

i de vid innevarande riksdag väckta motionerna och i utskottets

föregående uttalanden. Utskottet anser det angeläget att betona, att de provisoriska

förslag, vartill dess arbete lett, från dess sida icke äro avsedda

att i något hänseende vara bindande för den blivande nya utredningen,

på samma gång utskottet förutsätter, att, därest detta provisorium vinner

giltighet, erfarenheterna från dess tillämpning bliva vederbörligen beaktade.»

För tillmöteskommande av riksdagens hemställan hava verkställts utredningar

och utarbetats förslag, som framgå av följande sammanställning.

I september 1920 beslöt Kungl. Maj:t utse en kommitté (under ordförandeskap

av presidenten i kammarrätten G. A. Petersson) med uppdrag att, i

anslutning till vad riksdagen därom anfört, verkställa dels utredning av

frågan om den kommunala beskattningen av skog och dels utredning angående

ändrade grunder för uppskattning av fast egendoms värde, avsedda

att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering år 1922, ävensom

att till Kungl. Maj:t avgiva det förslag, vartill utredningarna kunde föranleda.

Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet

att tillkalla sakkunniga att, i anslutning till vad riksdagen i ämnet anfört,

inom finansdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag angående

ändrade grunder för beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfarandet,

avsedda att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering

år 1922. De sakkunnigas ordförande blev landskamreraren Eiserman.

Kommittén och de sakkunniga avgåvo i februari 1921 förslag, vilka föranledde

propositioner till samma års riksdag dels med förslag till förordning

om allmän fastighetstaxering år 1922 (nr 214), dels om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 (nr 215).

Propositionerna biföllos i huvudsak av riksdagen och författningar (nr 381

—383) utfärdades den 7 juli 1921.

Åt kammarrättsrådet C. O. Smerling uppdrogs, likaledes hösten 1920, att

utföra den av riksdagen under punkt D begärda utredningen. Det av denne

avgivna förslaget i ämnet föranledde ej lagstiftning, utan i stället föreslog

Kungl. Maj:t i proposition år 1921 (nr 246) vissa ändringar i lagen om

skogsaccis, varigenom, bland annat, det för skogsaccisen nu stadgade maximibeloppet

skulle nedsättas till hälvten. Propositionen bifölls emellertid ej av

riksdagen.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet

den 3 december 1920 ledamoten av riksdagens första kammare, dåvarande

sekreteraren Anders örne att verkställa den av riksdagen under

punkt E ifrågasatta utredningen om moder- och dotterföretags beskattning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Pa grund av Örnes utnämning till statsråd upphörde det honom lämnade

uppdraget, innan utredningen slutförts, men i en den 5 december 1921 dagtecknad

promemoria redogjorde Örne för de grundsatser, varpå hans förslag

varit ämnat att byggas.

Uppdraget att verkställa utredning i frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning

överlämnades av Kungl. Maj:t den 27 maj 1921 åt en för

ändamålet tillsatt kommitté.

Till ordförande i denna kommitté (1921 års kommunalskattekommitté)

förordnade Kungl. Maj:t f. d. presidenten i kammarrätten G. A. Petersson

samt till ledamöter kammarrättsrådet J. A. Lybeck, landskamreraren G. V.

Eiserman, ledamöterna i riksdagens första kammare borgmästaren A. O. Kulle,

dåvarande telegraffullmäktigen G. E. Svensson och godsägaren G. K. Sederliolm,

dåvarande ledamoten i riksdagens första kammare hemmansägaren

Ahlmans Olof Olsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare pensionsfullmäktigen

J. B. Eriksson. Genom beslut den 21 oktober 1921 förordnades

ledamoten av riksdagens andra kammare A. A. Lindqvist att i dåmera

statsrådet Svenssons ställe vara ledamot av kommittén. Genom beslut den

8 januari 1923 förordnades professorn vid skogshögskolan T. W. Jonson att

såsom ledamot i kommunalskattekommittén deltaga i kommitténs överläggningar

och beslut, i vad de avsåge frågor, vilka inbegripits i 1920 års skogsbeskattningskommittés

uppdrag.

Sedan av riksdagen medel för ändamålet anvisats, verkställdes genom kommitténs

försorg en provtaxering angående verkningarna av vissa inom kommittén

utarbetade alternativa förslag. Provtaxeringen grundade sig på 1922

års deklarationer samt särskilt inhämtade upplysningar och avsåg 32 kommuner

och 3 kommundelar, innefattande något över 43,000 skattskyldiga.

Kommunalskattekommittén avgav sitt betänkande angående den kommunala

beskattningen den 15 oktober 1924 (Stat. off. utredn. 1924:53 och 54).

Över betänkandet hava i anledning av remiss yttranden avgivits av överstå

thållarämbetet och samtliga länsstyrelser, ämbetsverk, universitet och

domkapitel, landstingens förvaltningsutskott, ett stort antal kommunala

representationer och taxeringsnämndsordförande, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund

och Svenska landstingsförbundet, handelskamrarna samt representanter

för korporationer och enskilda. Samtliga yttranden hava överlämnats till

kammarrätten, som den 31 oktober 1925 inkom med sitt den 30 juni samma

är dagtecknade utlåtande.

liedan den 28 juni 1918 hade chefen för finansdepartementet jämlikt

erhållet bemyndigande tillkallat tre sakkunniga — landskamreraren O. V.

Landén som ordförande samt revisionssekreteraren H. Waller och f. d. professorn

K. Wicksell — att biträda vid en revision av lagstiftningen rörande

den direkta beskattningen till staten (1918 års inkomstskattesakkunniga). Då

1921 års kom,

inunalskattekommitté.

Inkomstskatt
sakkunnigas
förslag;.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

under arbetets fortgång fråga uppkom om verkställande av en ingående

utredning angående bland annat själva inkomstbegreppets utformning, förstärktes

de sakkunniga enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1920

med ytterligare en ledamot, och utsågs härtill f. d. professorn D. David son.

Den 30 april 1923 upphörde utredningsarbetet i den givna formen, men

arbetet fullföljdes av Landén och Waller, vilka med skrivelser, dagtecknade

den 7 juli och den 28 september 1923 avgåvo ett betänkande om inkomstoch

förmögenhetsskatt med tillhörande motivering jämte speciella utredningar

och utlåtanden (Stat. off. utreda. 1923: 69 och 70). Detta har varit

utremitterat till i stort sett samma verk och myndigheter m. fl. som kommunalskattekommitténs

betänkande.

Presidenten Den 5 december 1924 uppdrog Kungl. Maj:t åt f. d. presidenten Petersson

rCtilTstatlig att uPPrätta författningsförslag angående den statliga inkomst- och förmögeninkomst-

och hetsbeskattningen i anslutning till kommunalskattekommitténs förslag till

f0rTkSa«hetS'' kommun al skatt olag. Dylikt förslag avlämnades med ett betänkande den

3 mars 1925 (Stat. off. utredn. 1925:10), vilket varit utremitterat i samband

med kommunalskattekommitténs förslag.

1923 års Jämlikt Kungl. Maj:ts den 27 juli 1923 givna bemyndigande tillkallades

sakkumdgä. borgmästaren P. Gamstorp och länsassessorn A. Lundevall (1923 års taxeringssakkunniga)

för att verkställa utredning rörande omorganisation av taxeringsväsendet.

Dessas betänkande med förslag avgavs den 30 juni 1925 (Stat.

off. utredn. 1925: 2 7).

Förenings- Vidare erinrar jag i detta sammanhang om ett den 20 december 1920 av

sakkunniga, särskilda den 10 januari 1918 tillkallade sakkunniga, v. häradshövdingen

J. T. Larsson och kammarrättsrådet J. Erici, avgivet betänkande om ideella

föreningars .skattskyldighet. De frågor, som i detta betänkande berördes,

voro sedermera föremål för övervägande vid utarbetandet av kommunalskattekommitténs

förslag till kommunalskattelag och presidenten Peterssons

förslag till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

1924 års De av olika kommittéer och sakkunniga framlagda författningsförslag hava

skattebered sedermera alltifrån hösten 1924 varit föremål för överarbetning av särskilda

sakkunniga, vilka tillsammans utgjort 1924 års skatteberedning. Denna har

bestått av byråchefen för lagärenden juris doktorn C. W. TJ. Kuylenstierna.

revisionssekreteraren Waller och assessorn E. Geijer, av vilka dock Kuylenstierna

till den 1 juli 1925 varit företrädesvis sysselsatt med annat uppdrag

och Geijer tidvis huvudsakligen tjänstgjort såsom föredragande hos regeringsrätten.

Inom skatteberedningen hava även verkställts vissa nya utredningar

och förslag, av vilka följande föreligga i tryck, nämligen: 1) P. M.

rörande detaljbestämmelser i kommunalskattekommitténs år 1924 avgivna

förslag till kommunalskattelag samt rörande inkomstskattesakkunnigas år 1923

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 102.

105

avgivna förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt under jämförelse

med nu gällande bestämmelser och motsvarande bestämmelser i 1920

års förslag till kommunalskattelag, januari 1925; 2) P. M. angående landstingsbeskattningen,

augusti 1925; 3) undersökning om vägbeskattningens ordnande,

8 oktober 1925 (Stat. off. utredn. 1925:31); 4) betänkande angående

den kommunala skatteutjämningen, 18 november 1925 (Stat. off. utredn.

1925:35); 5) P. M. angående den kommunala progressivskatten och anskaffning

av medel för kommunal skatteutjämning, september 1926; 6) betänkande

angående beskattning av inländska juridiska personers inkomst och

förmögenhet (innefattande, bland annat, även slutförande av utredningen om

moder- och dotterföretags beskattning), 14 oktober 1926 (Stat. off. utredn.

1926:18); samt 7) P. M. angående rätt till avdrag vid beskattningen för värdeminskning

å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke, 30 oktober

1926. Vid utarbetande av betänkande angående beskattning av juridiska

personers inkomst m. m., i vad detta avsåge beskattning av kooperativa

föreningar och därmed sammanhängande frågor, har deltagit kassadirektören

i kooperativa förbundet E. Persson. Vid behandlingen av frågan om en

förändrad taxeringsorganisation har i skatteberedningens arbeten deltagit

länsassessorn Lundevall. I fråga om en särskild ordning för fullföljd av

talan i fastighetstaxeringsmål har jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 november

givna bemyndigande kammarrättsrådet S. Norrman tillkallats att såsom sakkunnig

jämte skatteberedningen biträda med utredningen. Vid behandlingen

av frågan om utländska personers skattskyldighet m. m. har skatteberedningen

biträtts av kammarrättsrådet O. J. Ekenberg. Samtliga förslag, som

innehållits i nu omnämnda promemorior och betänkanden, hava varit i vederbörlig

ordning utremitterade.

Sedan vid 1926 års riksdag i enlighet med därutinnan framlagd proposition

beslut fattats om sådan ändring i vissa delar av förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, att den s. k. B-skatten

avskaffades utan att någon annan skatteform i liknande syfte trädde i stället,

uppdrog chefen för finansdepartementet åt sakkunniga, ledamöterna av riksdagens

första kammare, häradshövdingen K. G. T. Borell och lektorn J. E.

Björnsson samt kanslirådet A. E. C. Sundberg, att inom departementet biträda

vid fortsatt utredning av frågan om beskattning av bolags besparade

vinstmedel. Ett förslag till förordning om skatt vid utskiftning av aktiebolags

och solidariska bankbolags tillgångar har av de sakkunniga avlämnats

i december 1926.

Slutligen hava tre ledamöter av kammarrätten verkställt en teknisk

granskning av de nu föreliggande författningsförslagen.

Här må ock erinras, att även skatteuppbördsväsendet i anledning av riksdagsskrivelse

gjorts till föremål för särskild utredning av sakkunniga, tillkallade

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1924.

Sakkunniga

ang. beskattning

av bolags

besparade

vinstmedel.

Granskning av

föreliggande

författningsförslag.

1924 års

uppbördssakk

un niga.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Plan för de olika frågornas behandling''.

Omfattninyen Det frågekomplex, som i det föregående berörts, innefattar i sig fyra stora

gandeproposi- huvudavdelningar, nämligen 1) frågan om beskattningsgrunderna för den

tion. statliga inkomstbeskattningen och den allmänna kommunala beskattningen.

2) frågan om den kommunala skatter! tjärn ningen, 3) frågan om taxeringsorganisationen

och 4) frågan om uppbördsorganisationen. Inom den förstnämnda

av dessa grupper faller ett flertal stora specialfrågor, såsom frågorna

om landstings- och vägbeskattningen och om skogsaccisen samt om eu

utskiftningsskatt för bolag.

Beträffande alla de frågor, som innefattas under de tre första huvudgrupperna,

torde förslag nu höra föreläggas riksdagen. Den utan tvivel

högst betydelsefulla frågan om uppbördsväsendets omorganisation befinner

sig däremot ännu på ett mera förberedande utredningsstadium.

I nu förevarande sammanhang kommer jag att för Kungl. Maj:t anmäla

flertalet av förenämnda betänkanden m. m. Frågan om en förändrad taxeringsorganisation

ävensom om den kommunala skatteutjämningen ämnar jag

emellertid särskilt anmäla. Beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

kommer jag att här upptaga den allmänna motiveringen samt de

special frågor, som ej hänföra sig endast till inkomst- och förmögenhetsskatten.

I övrigt ämnar jag beträffande denna skatt föreslå särskild proposition.

Särskilt förslag synes även böra avlåtas rörande utskiftningsskatt för

aktiebolag m. fl. Rörande skogsbeskattningen berör jag i förevarande sammanhang

de mera principiella frågorna men kommer för övrigt att senare

anmäla ett förslag till lag om skogsaccis att framläggas i särskild proposition.

Likaså har jag för avsikt att nu principiellt beröra frågan om progressivitet vid

den kommunala beskattningen, medan frågan om en ersättningsskatt för den

nuvarande kommunala progressivskatten synes mig böra bliva föremål för eu

särskild proposition. Landstingsbeskattningens principer kommer jag ävenledes

att beröra. Frågan om vägbeskattningen åter kommer att anmälas av

chefen för kommunikationsdepartementet. Med det föreliggande lagstiftningskomplexet

sammanhängande smärre specialfrågor komma likaledes att anmälas

av vederbörande departementschefer.

Plan för citat I det följande förutsättes, att tillgång finnes till kommunalskattekommitténs

ur och hän- blänkande. I detta hava under varje särskild punkt lämnats kortfattade

visningar till

kommunal- redogörelse!’ rörande lagstiftningens nuvarande ståndpunkt, rörande vad

skattekommit- digare förekommit beträffande olika spörsmål o. s. v. Det torde ej kunna

tens och in
komstsicatte-

anses nödvändigt eller ens lämpligt att här i allmänhet återgiva vare sig

Mänlandpif dessa redogörelse!’ eller kommitténs olika förslag med motiveringar, utan

hänvisas i detta avseende till betänkandet. Vad nu sagts om kommunalskattekommitténs

betänkande gäller även i tillämpliga delar inkomstskattesakkunnigas

betänkande. Emellertid skola meddelas sidhänvisningar till

dessa två betänkanden, varjämte i viktigare punkter kortfattade sammandrag

av vad betänkandena innehålla komma att lämnas.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

107

Principerna för skattesystemet.

1921 års kommunalskattekommittés förslag till kommunalskattelag (det

reviderade A-förslaget) — vilket är av samma principiella innebörd som

1920 års förslag — upptager skatt för fastighet, näring och inkomst ävensom

skogsskatt och särskild progressiv inkomstskatt. Av dessa äro fastighetsskatten

och näringsskatten fristående objektskatter, vilka utgå i förhållande till fastighets

taxeringsvärde och närings på visst sätt beräknade så kallade skattevärde.

Inkomstskatten är en personlig, i huvudsak proportionell inkomstskatt.

Skogsskatten utgår vid skogens avverkning i förhållande till det

taxerade rotvärdet. Den är en utbruten del av fastighetsskatten och är

avsedd att kompensera den lättnad i fråga om den årliga fastighetsskatten,

som den växande skogen under uppväxttiden åtnjuter därigenom, att för

skogsvärde repartitionstalet satts lägre än för jordbruksvärde. Progressivskatten

ansluter sig liksom den nuvarande kommunala progressivskatten till

den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och utgår efter viss

progressiv skala.

Vad särskilt den föreslagna nya näringsskatten angår, har kommittén

såsom näringsskatteobjekt uppställt värdet av de lösa realtillgångar, som

äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande drives, d. v. s.

dels lös egendom, som är avsedd till stadigvarande bruk i näringen, såsom

motorer, maskiner, redskap, transportmedel, ledningar, levande och döda

inventarier m. m. (anläggningsmedel), dels lös egendom, som är avsedd att

omsättas eller förbrukas i näringen, såsom varulager o. dyl., fordringar i

löpande driften samt till näringsdriften hörande, å bank insatta eller annorledes

placerade eller kontant tillgängliga medel med avdrag för skulder i

den löpande driften (rörelsemedel). Angående den närmare utformningen

av näringsskatteobjektet, varom för vissa rörelsegrenar, däribland jordbruk,

lämnas särskilda bestämmelser, hänvisas till lagförslagets avdelning II kap.

2 med därtill hörande anvisningar.

Med näring förstås i förslaget jordbruk med binäringar samt rörelse eller

yrke, som drives med användande av i rörelsen eller yrket nedlagt kapital

eller avlönad arbetskraft.

Från näringsbeskattning undantagas vissa slag av rörelse, angivna i förslagets

17 §, exempelvis drift av till allmän trafik upplåten kanal, järnväg

eller spårväg, rederirörelse, vissa statsdrivna företag m. m. För all näring

göres därjämte den begränsning, att, om näringsskattevärdet ej uppgår till

2,000 kronor, ingen näringsskatt utgår.

Två reservanter inom kommittén, herrar Rune och Sederholm, förorda ett

skattesystem (det reviderade C-för slaget), som i princip överensstämmer

med nu gällande kommunalskatteprovisoriuin. C-förslaget vill tillgodose

kommunernas krav på mera konstant inkomst från fastigheterna på det sätt.

att fastighetsägaren visserligen skall deltaga i den kommunala repartitionen

Kommunalskatte

kommitténs

förslag

jämte reservationer.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

allenast efter den inkomst, som fastigheten lämnat, men att denna inkomst skall

under alla förhållanden beräknas minst till vad som motsvarar viss procent

av taxeringsvärdet. Fastighetsägaren skall »garantera» kommunen ett visst

minimum av inkomst att beskatta, men om inkomsten överstiger detta minimum,

får han i vanlig ordning skatta för hela inkomsten. Skattetekniskt

genomföres detta så, att fastighetsägaren påföres fastighetsskatt efter ett

enligt taxeringsvärdet åsatt repartitionstal men vid inkomstberäkningen erhåller

motsvarande avdrag (procentavdrag).

Förslaget upptager fastighetsskatt, skogsskatt, proportionell inkomstskatt

och progressiv inkomstskatt. Såväl fastighetsskatten, vilken utgår i förhållande

till fastighets taxeringsvärde, som skogsskatten, vilken utgår i förhållande

till taxerat rotvärde, utgöra enligt förslaget led i garantiskattesystemet.

Det mot en beräknad minimiinkomst svarande belopp, som blivit

beskattat genom fastighetsskatten och skogsskatten, får således vid beräkningen

av den till inkomstskatten skattepliktiga inkomsten avdragas.

C-förslaget upptager ingen .särskild näringsbeskattning.

Under förarbetena till kommittéförslaget hade ifrågasatts även ett förslag,

vilket upptog även näringsbeskattning i form av garantiskatt (B-förslaget).

Detta förslag förordas emellertid ej i betänkandet av någon av kommitténs

ledamöter.

Fn kommittéledamot (herr Lybeek), som icke haft något att erinra mot

kommittéförslagets utformning av näringsbeskattningen, har emellertid ansett,

att med införande av sådan beskattning bör tillsvidare anstå.

Bn kommittéledamot (herr Olsson) har ansett, att näringsskattevärde, som

ej uppgår till minst 5,000 kronor, bör fritagas från näringsbeskattning.

Enligt såväl A-förslaget som C-förslaget skall den nuvarande skogsaccisen

upphöra.

A-förslaget har följande repartitionstal, nämligen för jordbruksfastighet:

jordbruksvärde 0.0 4, tomt- och industrivärde 0.0 3 och skogsvärde O.oi, samt

för annan fastighet 0.03, allt per 100 kronors taxeringsvärde, för näring 0.03

per 100 kronors näringsskattevärde samt för inkomst l.oo per 100 kronors

inkomst.

En ledamot av kommittén (herr Olsson) har ansett det av kommittén föreslagna

repartitionstalet för jordbruksvärde vara för högt tilltaget och böra

minskas till 0.0 3.

Herrar Eriksson och Lindqvist hava ansett repartitionstalet för tomt- och

industri värde böra sättas till 0.04.

C-förslaget med dess garantiskattesystem har andra repartitionstal för

fastighet, nämligen 0.0 6 för jordbruksvärde, 0.0 5 för tomt- och industrivärde,

O.oi för skogsvärde, 0.0 5 för annan fastighet. För inkomst är repartitionstalet

detsamma som enligt A-förslaget eller l.oo.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kommitténs allmänna utgångspunkt torde klarast framgå av följande

principuMalande av kommittén.

»Kommittén har under sitt arbete oj funnit anledning att till diskussion

upptaga frågan om huruvida kommunalbeskattningen borde byggas väsentligen

a principen ''skatt efter intresse’ eller å principen ''skatt efter förmåga .

Kommittén bär funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse. I

verkligheten är det nog så, att, såsom även i alla föregående förslag faktiskt

skett, hänsyn måste tagas till båda de sidor av problemet, som tagit sig

uttryck i nämnda formler. Såsom förut nämnts, måste kommunalskatten

fylla vissa förhandenvarande behov, och problemet blir att fördela skattesumman

på kommunens skattdragande medlemmar så rimligt och skäligt,

d. v. s. så rättvist som möjligt. Skall detta kunna ske, är det förvisso icke

nog att såsom i fråga om statsskatten allenast spörja om skatteförmågan;

även andra synpunkter måste härvid få göra sig gällande. Inom det relativt

trånga beskattningsområde, som kommunen bildar, finnas vissa slag av

beskattningsobjekt, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra,

vissa, som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart

och direkt gagn än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta

kostnader i högre grad än andra; och det måste vara rimligt och skäligt,

att hänsyn tages härtill vid utmätande av deras bidragsskyldigbet till kommunen.

Eu sådan särställning intaga enligt A- och B-förslagen fastighet

och näring inom kommunen, enligt C-förslaget fastighet. Vidare måste

beaktas nödvändigheten av att åt kommunen anvisa vissa mera stabila beskatta

ingsobjekt, så att icke omkastningar i konjunkturerna föranleda brist

på sådana objekt och därigenom bringa oreda i kommunens ekonomi. Å

andra sidan är det självfallet, att vid skattesystemets utformande synnerlig

hänsyn måste tagas till beskattningens skälighet i förhållande till de olika

beskatta ngsobjekten, så att intet varder över hövan betungat. Med andra

ord: det kommunala skattesystemet måste framgå ur en syntes av förutnämnda

olika faktorer, och åt denna syntes kan ej givas uttryck i någon

generell formel. Man lärer härutinnan få åtnöja sig med att säga, att de

olika kategorierna av skattskyldiga inom kommunen böra var för sig draga

den del av bördan, som med hänsyn till samtliga ovan antydda förhållanden

kan finnas rimlig och skälig. Frågan är därför, huru en sådan syntes skall

kunna åstadkommas.

Därvid lärer det till eu början vara klart, att kommunalbeskattningen

icke kan i sin helhet eller till väsentliga delar byggas på progressiv grund.

Redan det förhållande, att vid skattebördans fördelning hänsyn måste tagas

även till andra förhållanden än det för eu progressivskatt grundläggande,

nämligen skatteförmågan, är härutinnan avgörande. Men härtill kommer,

att ett progressivt skattesystem svårligen later förena sig med kommunalskattens

egenskap att vara repartitionsskatt, liksom ej heller med kravet pa

alt varje kommun skall få tillgodogöra sig de beskattningsföremål, som

finnas inom dess område. Härutinnan liksom i fråga om de skattetekniska

svårigheter, som skulle möta vid ett försök att införa progressivvitet i den

kommunala repartitionsbeskattningen, hänvisas till föredragande departementschefens

— — — uttalande i propositionen till 1920 års riksdag.

Annan utväg för skattebördans fördelning måste alltså sökas. Den närmast

till hands liggande och antagligen även den, som bäst leder till målet,

har kommittén funnit vara den i alla föregående förslag i ämnet anvisade:

nämligen en anordning med flera olika kommunala skatteformer, vilka verka

på olika si i tf och komplettera varandra. Tillsammans kunna och böra dessa

Kommittén#

motivering.

Allmänna

utgångs
punkter.

s. 110 Kontrollera mot PDF

iastighetts
beskattningen
-

Näringabe
akattningen.

Inkomstbe
skattningen.

litat r v änternät

motivering.

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

giva till resultat en rimlig och skälig fördelning av skattebördan inom

kommunen.

I enlighet med denna uppfattning upptaga alla de inom kommittén uppgjorda

förslagen olika skatteformer att samtidigt komma till användning

för skattebehovets fyllande.»

De skäl, som ligga till grund för kommittémajoritetens ställningstagande

i fråga om fastighetsbeskattningen, finnas utförligt angivna i 5 kap. av

den allmänna motiveringen. De gå väsentligen ut därpå, att det endast med

ett objektskattesystem är möjligt att åstadkomma rättvisa och jämlikhet i

beskattningen dels emellan de olika fastighetsägarna inbördes, dels ock emellan

dessa fastighetsägare såsom grupp betraktade och andra skattdragande.

Ävenså anser kommittén, att ur taxeringsteknisk synpunkt ett objektskattesystem

är vida överlägset ett garantiskattesystem, som medför tekniska svårigheter

av den art, att resultatet av taxeringarna kan befaras bliva i stor

omfattning förryckt.

Den objektbeskattning å näring, som kommittén föreslår, angives vara av''

helt annan art än den, som tidigare ifrågasatts (d. v. s. en s. k. intresseskatt).

Kommittén utgår därifrån, att materiella tillgångar, som användas i produktionens

tjänst och som äro lokaliserade inom kommunen, kunna och böra

underkastas objektbeskattning, evad de äro av fast eller lös egendoms natur.

Liksom alltså fastighetsskatt utgår efter fastighetens taxeringsvärde, kan och

bör en näringsskatt utgå efter det taxerade värdet av det materiella produktiva

underlag för näringen, som är av lös egendoms natur.

Rörande kommitténs motivering för inkomstbeskattningen, den proportionella

och den progressiva, torde ingen annan redogörelse vara erforderlig än

den, som i det följande meddelas under respektive specialavdelningar.

Huvudreservanternas, herrar Runes och Sederholms, motivering för deras

särskilda mening återfinnes å sid. 495 ff. i betänkandet. Reservanterna dela

kommittémajoritetens uppfattning därom, att fastigheterna med avseende

å uppbärandet av skattetungan inom kommunerna intaga en särställning.

Att en fastighet på grund av sitt närmare och fastare samband med kommunen

och större beroende av de kommunala institutionerna har ett större

ansvar för kommunens ekonomi, vore av gammalt anfört och erkänt, och

det läge i viss mån i sakens natur, att, i den mån andra skattekällor sinade,

fastigheterna inom kommunen måste träda till för att fylla de oundgängliga

behoven. Däremot delade ej reservanterna majoritetens uppfattning, att

fastighet såsom skatteobjekt hade en annan och större bärkraft än exempelvis

den rena arbetsinkomsten. Lösningen av kommunalskattefrågan borde fortfarande

som hittills sökas i en riktigt avvägd kompromiss mellan hänsynen

till den enskildes skatteförmåga och kommunens intresse att i fastigheterna

äga säkerhet för behövlig skatteintäkt. C-förslaget innebure en sådan kom
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

111

premiss, som å ena sidan — utan att medföra någon omvälvning av det

bestående — skänkte kommunerna avsedd trygghet, å andra sidan ej ställde

hårdare krav på fastighetsägaren än som vore nödvändigt. Reservanterna

hänvisa till vissa uppgifter angående jordbrukets räntabilitet och den omständigheten,

att året 1921, vars förhållanden avsåges i den av kommittén

verkställda provtaxeringen, utgjort ett synnerligen dåligt år för jordbruket.

Om nu ett sådant exceptionellt år A- och C-förslagen visade jämvikt, vore

påtagligt, att, i samma mån som normala ekonomiska förhållanden inträdde

inom jordbruket med därmed följande normal förräntningsprocent, den beskattningsbara

inkomsten skulle stiga och därmed A-förslagets skattebestämmelser

visa sig, i förhållande till det nuvarande provisoriet eller C-förslaget,

innebära en ökad skattetunga för fastigheterna, vilken icke motsvarades av

ett ökat behov av skattekronor inom kommunen. Kommittémajoriteten

hade framhållit’ (sid. 218), att den »velat bibehålla belastningen på jordbruksfastighet

vid ungefärligen den nivå, som den haft under provisoriet».

Reservanterna åsyftade ej heller någon lindring, men ansåge att just status

quo äventyrades genom A-förslaget, som i stället komme att medföra en

ytterligare övervältning av skattebördan på jordbruket och andra näringar,

vilka för sin verksamhet vore beroende av ’ ett större fastighetsinnehav

Provisoriet hade medfört en sådan övervältning på fastigheterna, som därvid

fått upptaga 33 procent av skattetrycket mot förut 19 procent. Denna överflyttning

kunde förklaras och åtminstone i viss grad försvaras av den då

ännu bestående relativt gynnsamma konjunkturen för vårt näringsliv. Situationen

vore nu en annan, och en ytterligare övervältning av skattebördan

på fastigheterna kunde ej undgå att hava för jordbrukare och andra fastighetsägare

samt därmed för hela vårt land synnerligen ödesdigra följder.

Rörande den av kommittémajoriteten föreslagna näringsskatten uttalade

reservanterna, att de, oberoende av frågan om en särskild näringsskatts berättigande

över huvud taget inom kommunalbeskattningen, hade funnit, att

det av majoriteten framlagda förslaget till sådan skatt ej bort ingå i kommitténs

förslag till kommunalskattelag. Denna avvisande ståndpunkt berodde

på den föreslagna skattetypens konstruktion och därmed förbundna svårigheter

för såväl en rättvis fördelning av skattebördan som själva det tekniska

genomförandet av taxeringen. Nu rådande förhållanden inom vårt näringsliv

inbjöde ej heller på något sätt till en lagstiftning i förevarande riktning.

En depression, svårare än på många decennier, minskade våra näringars

skattekraft och skulle snarare motivera en lindring än eu ökning av det på

dem vilande skattetrycket. Att under sådana förhållanden ifrågasätta en

ökad beskattning av dessa, något som näringsskatten ej skulle kunna undgå

att medföra, kunde reservanterna ej finna vara klokt eller riktigt.

Herr Lybeck har i sin reservation angående näringsskatten hänvisat till

industriens betryckta läge samt taxeringstekniska svårigheter.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kanal. Maj:ts proposition Nr 102.

Yttranden angående

principerna

i

kommunalskatt

ekommitténs

förslag.

Ett fullständigt återgivande av alla de yttranden angående beskattningsförslagets

principer, som avgivits av olika myndigheter, sammanslutningar

och enskilda personer kan ej komma ifråga. Jag nöjer mig med att här

redogöra för den ståndpunkt i huvudfrågorna, som intagits i yttrandena,

samt att närmare redogöra för innehållet av några få representativa uttalanden.

Överståthållarämbetet och aderton länsstyrelser hava förordat ett system

med fristående objektskatter, medan fem länsstyrelser (i Stockholms, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län) förordat

garantiskattesystemet i huvudsaklig anslutning till C-förslaget. En länsstyrelse

(i Örebro län) har ansett, att båda förslagen kunna läggas till grund

för lagstiftning i ämnet. Av de nitton länsstyrelser, som ej uttryckligen

förordat A-förslaget, hava nio i likhet med överståthållarämbetet avstyrkt

näringsskatten, medan tio i princip tillstyrkt densamma. Ett par länsstyrelser

hava dock gjort sitt tillstyrkande beroende av att man kunde finna

en tillfredsställande taxeringsorganisation, medan åter ett par andra länsstyrelser

ifrågasatt andra grunder för näringsskattevärdets beräkning än de

av kommittén föreslagna.

De ämbetsverk, som yttrat sig angående förslagets principer — domänstyrelsen,

kammarkollegium, lantbruksstyrelsen och riksräksnskapsverket

ävensom kammarrätten — hava samtliga tillstyrkt ett system med fristående

objektskatter å fastighet. Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava dock

ifrågasatt, huruvida ej de av kommittén föreslagna repartitionstalen för

jordbruksfastighet äro för höga. Inom kammarrätten hava två reservanter

tillstyrkt C-förslaget. Vad näringsskatten angår, har denna tillstyrkts av

lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket, av vilka dock den förra ansett

någon särskild taxering av jordbruksnäring ej böra äga rum utan ersättas

med en genomsnittlig värdesättning av jordbrukets inventarier m. m. till

40 procent av fastighetens taxeringsvärde. Domänstyrelsen samt bank- och

fondinspektionen ävensom kammarrätten avstyrka en näringsskatt; kammarkollegium

avstyrker näringsskatt å jordbruket. Inom kammarrätten hava två

reservanter tillstyrkt en näringsskatt, den ene dock med den inskränkningen,

att den ej borde införas under rådande depression för det ekonomiska livet.

Kanslern för rikets universitet har själv avstått från att yttra sig i principfrågan

men har överlämnat yttranden från, bland andra drätselnämnderna

vid Uppsala och Lunds universitet, av vilka den förra under åberopande

av ett yttrande av professorn F. Broek tillstyrkt C-förslaget, medan

den senare ej uttalat sig angående vilket förslag som borde föredragas.

Vad härefter angår hörda sammanslutningar m. fl., så har Skånes handelskammare

tillstyrkt fristående objektbeskattning, medan övriga handelskamrar

anslutit sig till C-förslaget, ehuruväl de i allmänhet medgivit A-förförslagets

principiella överlägsenhet. Samtliga handelskamrar hava avstyrkt

näringsskatten. Till den ståndpunkt, som intagits av flertalet handelskamrar,

hava Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen och

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Sveriges industriförbund i ett gemensamt utlåtande anslutit sig. Sistnämnda

utlåtande har åberopats av järnkontoret. Sveriges skogsägareförbund,

Sveriges allmänna exportförening, Sveriges allmänna lantbrukssällskap

och Sveriges hantverksorganisation hava anslutit sig till C-förslaget,

den sistnämnda under åberopande av det skälet, att C-förslaget ej innehölle

någon näringsskatt. Sveriges redareförening har tillstyrkt A-förslaget,

men har ansett sig sakna anledning att uttala sig om näringsskatten,

då rederirörelsen enligt förslaget ej skulle träffas av näringsskatt.

Sveriges köpmannaförbund har uttalat sig mot en näringsskatt utan

att i övrigt ingå på principfrågan. Sveriges fastighetsägareförening har

vänt sig mot objektbeskattning i allmänhet. Föreningen Sveriges städers

kronouppbördstjänstemän har förordat A-förslaget.

Styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet

(det sistnämnda i ett yttrande angående landstingsbeskattningen) hava tillstyrkt

A-förslagets principer. Inom stadsförbundets styrelse hava vissa reservanter

avstyrkt en näringsskatt. Landstingsförbundets styrelse har ej haft

något att erinra mot en näringsskatt men har avstyrkt den i den föreslagna

formen. Inom landstingsförbundets styrelse har en reservant förklarat sig

ej vara beredd att tillstyrka A-förslaget. Styrelsen för svenska landskommunernas

förbund har avstått från att yttra sig i principfrågan.

Samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott — utom Gävleborgs

läns, vilket utskott ej velat uttala sig om vilketdera systemet vore att föredraga

— hava anslutit sig till C-förslagets principer, ehuru några förvaltningsutskott

ansett de ifrågasatta repartitionstalen för jordbruksfastighet alltför

höga.

Av domkapitlen hava sex uttalat sig till förmån för A-förslaget, medan

fyra avstyrkt detta eller tillstyrkt C-förslaget. De övriga domkapitlen hava

ej uttalat sig till förmån för någotdera förslaget.

Av landstingens förvaltningsutskott hava åtta tillstyrkt en fristående objektbeskattning

(ett förvaltningsutskott har avstyrkt näringsskatten), medan

nio tillstyrkt C-förslaget och åtta avstått från att yttra sig i principfrågan.

Av hörda taxeringsnämndsordförande, som uttalat sig angående förslagens

principer, hava trettionio uttalat sig för en fristående objektbeskattning (av

dessa hava fyra avstyrkt näringsskatten), medan sexton tillstyrkt C-förslaget

eller i varje fall avstyrkt A-förslaget.

Av städer och landskommuner, som uttalat sig rörande principerna, hava

fyrtiosju tillstyrkt fristående objektbeskattning (femton utan näringsskatt),

medan tjugosex ställt sig på provisoriets ståndpunkt eller tillstyrkt C-förslaget.

I de yttranden, däri A-förslaget förordats, har detta i regel skett under

åberopande av kommitténs motivering. I vissa av de yttranden åter, som

förordat C-förslaget, har en mera ingående motivering lämnats.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 sand. S7 höft. (Nr 102.)

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelser.

För att härefter övergå till innehållet i några speciella yttranden, så har

överståthållarämbetet anfört:

»Då det gäller att i särskild grad utnyttja en viss skattekälla, blir den

viktigaste synpunkten, utom undersökning av skattekällans bärkraft, överhuvudtaget

att välja den metod, som verkar mest rättvis de olika innehavarna

emellan, så att den ekonomiskt starkare får betala relativt mera

och den ekonomiskt svagare relativt mindre. Att en objektskatt å fastighet

av det slag kommittémajoriteten föreslagit verkar i denna riktning, medan

det av reservanterna förordade garantiskattesystemet får en rakt motsatt verkan,

har majoriteten inom kommittén enligt överståthållarämbetets mening på ett

övertygande sätt visat, och anser ämbetet sig därför böra tillstyrka det föreliggande

förslaget, i vad detsamma innebär uttagande av en särskild objektskatt

å fastighet.

I detta tillstyrkande ligger givetvis en anslutning till kommittémajoritetens

åsikt, att fastighet såsom skatteobjekt har en större bärkraft än exempelvis

den rena arbetsinkomsten, och anser ämbetet, att denna större bärkraft icke

blivit i för hög grad utnyttjad genom de av kommittén föreslagna procenttalen

av resp. 3 och 4 procent av fastighets taxeringsvärde.

Vidkommande härefter den föreslagna näringsskatten utgår kommittén

därifrån, att inom kommunen lokaliserad näring i väsentliga hänseenden

intager en med fastighet likartad ställning till kommunen och dess anordningar

samt anser därför, att rörelse eller yrke, som är att räkna till näring,

bör i likhet med fastighet deltaga i repartitionen, utom med inkomsten efter

samma repartitionstal som annan inkomst, efter ett repartitionstal, som

åsättes på grund av ett på visst sätt beräknat näringsskattevärde. Det av

kommittén uppgivna skälet för en särskild näringsskatt gäller dock endast

sådana företag, för vilkas drivande erfordras särskilda anläggningar av mera

stadigvarande natur, och hade bort leda till en begränsning av näringsskattekapitalet

till den omfattning, landskamreraren Landén givit detsamma

i sitt år 1917 avgivna betänkande om allmänna grunder för den kommunala

skattereformen m. in. eller till en egendomsskatt å för näringsdrift

gjorda anläggningar och inrättningar.

Vill man nämligen, såsom ämbetet anser riktigt, i likhet med kommittén

giva underlaget för en särskild näringsskatt en vidsträcktare omfattning,

blir det teoretiska skälet härför näringsföretagens intressegemenskap med

kommunen, från vilken i tidigare kommunalskatteförslag åberopade grund

kommittén dock tager ett bestämt avstånd.

Utan att vilja närmare inlåta sig på frågan, huruvida den föreslagna

näringsskatten, vilken till sin utformning mera erhållit karaktären av en

ren kapitalskatt än en rationell näringsskatt, är ägnad att åstadkomma

rättvisa de olika näringsidkarna emellan, anser överståthållarämbetet sig

böra understryka de av reservanterna inom kommittén framhållna svårigheterna

för det tekniska genomförandet av taxeringen enligt detta förslag.

Redan vid den av kommittén anordnade provtaxeringen uppgivas dessa

svårigheter hava framträtt. Huru mycket större skola desamma icke visa

sig, då taxeringsmyndigheterna mot sig få näringsidkarnas intresse att i

största möjliga mån nedpressa när i ngsskatte värdet 1

Vidare torde icke heller helt kunna bortses från det av reservanten herr

Lybeck påpekade förhållandet, att de ännu rådande förhållandena inom industrien

mana till varsamhet vid ökandet av näringslivets belastning i

skattea vseende.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

överståthållarämbetet anser sig således böra avstyrka införandet åtminstone

för närvarande av en kommunal näringsskatt.»

Länsstyrelsen i Stockholms län, som ägnat A-förslaget en särskilt ingående

kritik, hänvisar till en början till det förhållandet, att avvägningen av

primärkommunernas skattebörda ej kunde rätt bedömas utan ett hänsynstagande

till landstings- och vägbeskattningen, som ej behandlats i kommitténs

betänkande.

Länsstyrelsen påpekar såsom ett osäkerhetsmoment i den verkställda utredningen

den omständigheten, att den av kommittén föranstaltade provtaxeringen

knappast kunde anses tillräckligt vägledande. Undersökningsmaterialet

vore alltför bristfälligt; och detta gällde icke blott antalet och urvalet av

provtaxerade kommuner och kommundelar, utan därjämte och i än högre

grad den tidsperiod, som provtaxeringen avsåge, nämligen året 1920 — 21.

Såsom reservanterna herrar Rune och Sederholm framhållit, hade jordbrukets

räntabilitet då varit exceptionellt låg, och även på andra områden av det

ekonomiska livet hade abnorma förhållanden varit rådande. Det borde vara

tydligt, att siffror från ett sådant år bliva mycket missvisande. Det vore

under uttrycklig reservation för materialets ofullständighet i olika avseenden,

som länsstyrelsen avgåve det anbefallda yttrandet angående nu föreliggande

betänkande.

Länsstyrelsen fortsätter därefter:

»Kommitténs majoritet har i sin grundläggande motivering för fristående

fastighetsskatt och näringsskatt (betänkandet sid. 149) förklarat sig icke

vilja ingå i någon diskussion, om kommunalbeskattningen bör byggas väsentligen

å principen ''skatt efter intresse’ eller å principen ''skatt efter förmåga’,

emedan den ''funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse’. Visserligen

kan det synas, som om intresseprincipen likväl kommer fram i motiveringen

för de två ''objektskatterna’. Så talas om ''vissa slag av beskattningsobjekt,

som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra, vissa,

som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart gagn

än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta kostnader i högre

grad än andra’. Men den avgörande synpunkten uttryckes dock så, att det

gäller ''att fördela skattesumman på kommunens skattdragande medlemmar

så rimligt och skäligt, det vill säga så rättvist som möjligt’. Och denna

formel — en fördelning som är ''rättvis och skålig’ — möter sedan på

punkt efter punkt såsom det rättesnöre, vilket man anser sig hava följt.

Det kan erinras, huru 1920 års särskilda utskott i sitt utlåtande konstaterade,

att under utskottets överläggningar visat sig en tendens att undanskjuta

''intresseteorien’ — vilken intagit en viktig plats i den då behandlade propositionen

— och i stället identifiera de olika slagen av särskilt ''intresse''

inom kommunen med vissa ''objekt'' för fristående skatter (kommitténs betänkande

sid. 141). Denna förskjutning i frågeställningen har sålunda

fullföljts av kommittén. Frågan om intresseprincipens berättigande kan

under sådana förhållanden även från länsstyrelsens sida lämnas åsido, och

prövningen av de förevarande alternativen begränsas till synpunkten av vad

som efter andra, allmänna grunder bör anses mera ''rimligt och skäligt’.

Vad A-förslaget angår, är härvid att märka, att den fristående objektskatten

på fastighet nära förbundits med den fristående objektskatten på

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

näring. Den senare betecknas såsom en ''konsekvens’ av den förra och

behandlas som ett integrerande led i systemet. Det får väl antagas, att

näringsskattens sålunda angivna ställning såsom motsvarighet till fastighetsskatten

också beror därpå, att kommitténs majoritet funnit den oumbärlig

för att fylla kommunens behov av ''mera stabila beskattningsobjekt'' (betänkandet

sid. 149) med hänsyn till det repartitionstal, som föreslagits

för fastighetsskatten. Emellertid har näringsskatten såväl tidigare, vid

behandlingen av 1920 års proposition, som inom kommittén och efter framläggandet

av dess betänkande varit föremål för särskilt starka anmärkningar.

Bland annat har en kommittéledamot — herr Dybeck vilken i övrigt

väsentligen anslutit sig till A-förslaget, i avgiven reservation ''ansett det

mindre välbetänkt att redan nu ifrågasätta införande av näringsskatt’, med

hänsyn särskilt till de ekonomiska svårigheterna under depressionens tryck,

samt uttalat sig för att denna skatteform bör ställas ''på framtiden’. Det

torde därför vara lämpligt att först behandla A-förslagets näringsskatt.

Den är lagd såsom eu skatt på alla slag av näring, sålunda även jordbruk

med binäringar, med undantag för de så kallade fria yrkena; såsom

näringsskatteobjekt har uppställts värdet av de lösa realtillgångar, vilka

äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande drives, vare sig

anläggningsmedel eller rörelsemedel eller kontanta medel, enligt för olika

näringsgrenar specificerade regler. Kommittémajoritetens principmotivering

inskränker sig — frånsett dess ovan anförda allmänna uttalanden angående

objektskatten — till ett par kortfattade satser, nämligen att ''inom kommunen

lokaliserad näring i väsentliga hänseenden intager en med fastighet likartad

ställning till kommunen och dess anordningar’, samt att ''industriella företag

ofta föranleda en del kommunala anordningar och utgifter, som göra

det ganska rimligt och skäligt, att dylika företag få i lämplig mån bidraga

till de kommunala utgifterna även under år, då inkomsten därav varit ringa

eller ingen’.

Länsstyrelsen kan ej undgå att finna denna motivering föga övertygande,

i all synnerhet för en så utsträckt näringsskatt som den föreslagna. Att

en näring är ''lokaliserad'' inom en kommun behöver icke giva den ''eu med

fastighet likartad ställning’, redan därför att näringen såsom sådan, i motsats

till fastigheten, kan förflyttas. När i fortsättningen talas om ''industriella

företag såsom vållande kommunala utgifter’, kan först anmärkas,

att här sålunda icke säges något om annan affärsverksamhet eller om jordbruket

och dess binäringar, vilka kategorier dock även skulle falla under

näringsskatten. Det är vidare påfallande, att man angående industriföretagen

ej kan säga mera, än att de ''ofta'' föranleda kommunala utgifter.

Den avslutande satsen att i de fall, då industriföretag vålla kommun

utgifter, det skulle vara ''ganska'' rimligt och skäligt att beskatta dem såsom

sådana, oberoende av inkomst, till och med om inkomsten varit ''ingen'', är

endast ett påstående utan analyserande bevisning.»

Länsstyrelsen ansåge, att det ur synpunkten av rimlighet och skälighet

syntes hava legat nära till hands att något beröra frågan, om näringslivet

över huvud taget utan allvarligt men kunde bära ifrågavarande särskilda

skatt vid sidan av de övriga föreslagna. Så hade icke skett i betänkandet.

Det heter vidare:

»Kritiken har vidare riktats mot näringsskattens utformning. Kommittén

har funnit det nödvändigt att ''kraftigt betona’, att dess nu framlagda förslag

i denna del är ''av helt annan art’ än tidigare näringsskatteförslag,

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

117

bland annat det som ingick i 1920 års proposition. Det kan anmärkas, att

häri ligger ett indirekt vitsordande av, huru berättigat motståndet mot 1920

års näringsskatt på sin tid var. Kommitténs nya förslag är också obestridligen

av ''annan art’, så till vida, att såsom närings skattevärde bestämts

endast värdet av de lösa realtillgångar, med vilka den drives, alltså en

värderingsgrund i stället för de tre, varmed 1920 års proposition laborerade.

Givetvis innebär detta en viss formell förenkling. Men frågan är, om resultatet

blir tillfredsställande.

Man kan hava anledning att betvivla den nya beräkningsgrundens hållfasthet

redan med hänsyn därtill, att den varit föreslagen långt tidigare —

av en ledamot i kammarrätten — men då underkänts av kammarrätten och

ej heller upptagits vid utarbetande av 1920 års proposition. Kommittén

har icke på något sätt sökt uppvisa, att den nu skulle vara mera tillfredsställande

än när idén först fördes fram. Allt tyder på att den upptagits

egentligen av det skäl, att man velat i någon mån förenkla proceduren;

huruvida den skulle verka ''så rättvist som möjligt’, är däremot icke undersökt.

Såsom reservanterna herrar Rune och Sederholm anmärka, torde

emellertid det i ett näringsföretag investerade kapitalet ingalunda alltid utgöra

en mätare vare sig av företagets skattekraft eller av den särskilda samhörighet

med kommunen, som kommittén principiellt lagt till grund för

näringsskatten. Reservanterna anföra typexempel på motsatsen, och flera

sådana skulle kunna givas. Särskilt bör uppmärksammas, att fristående

näringsskatt nu — i motsats till vad som var fallet i 1920 års proposition

— föreslås även för jordbruk med dess binäringar, samt att näringsskattevärdet

för denna beskattningsgrupp enligt förslaget bestämts såsom värdet

av kreatur, jordbruksmaskiner, motorer, inventarier och annan för driften

avsedd lösegendom. Det blir anledning att återkomma till frågan om uppskattningen

av detta värde; i nu förevarande sammanhang skall blott antecknas,

att kommittén själv förutsett verkningar, som synas betänkliga.

Den uttalar (sid. 386), att näringsskattevärdet efter de angivna grunderna

i allmänhet torde bliva proportionsvis större å en liten fastighet än å eu

större fastighet, varav följer, att näringsskatten skulle drabba mindre fastigheter

jämförelsevis hårdare. Samtidigt måste, såsom här nedan skall framhållas,

även den fristående beskattningen av jordbruksfastighet verka tyngre

på de små jordbrukarna:

Att ''de minsta jordbruken’ skulle fritagas från näringsskatt genom den

generella bestämmelsen, att näringsskattevärde icke taxeras, om det icke uppgår

till 2,000 kronor, torde med nuvarande priser på kreatur och inventarier

av olika slag icke bereda någon hjälp åt det stora llertalet jordbrukare.»

Länsstyrelsen uttalar härefter beträffande förslaget om hänsynstagande

i vissa fall till »arbetarkapitalet», att vanskligheter med den uppställda beräkningsgrunden

förvisso skulle uppkomma, samt att hjälpregeln bröte

hela systemet på ett godtyckligt sätt. Länsstyrelsen hade sålunda kommit

till den meningen, att A-förslagets relativa »förenkling» av beräkningsgrunden

för näringsskattevärdet skett på bekostnad av garantierna för ett

någorlunda rättvist resultat. Icke heller hade sagda förenkling kunnat undanröja

de taxeringstekniska svårigheter, som alltid varit en stötesten för förslagen

om näringsskatt. Att dessa svårigheter alltjämt måste bliva högeligen

allvarliga, framginge omedelbart vid ett studium av de vidlyftiga

specialbestämmelserna med tillhörande anvisningar och vore framhållet av

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samtliga reservanter. Provtaxeringsförrättarna hade också funnit arbetet

med näringsskatten »rätt så betungande» samt påpekat särskilt besvärliga

frågor. Länsstyrelsen måste beträffande Stockholms län ifrågasätta, huru

vida det skulle vara möjligt att annat än undantagsvis få tillgång till personer,

verkligt kompetenta att utföra taxering av näringsskattevärde enligt

A-förslaget. Och denna uppfattning, att en dylik uppgift skulle bliva för

svår för taxeringsmyndigheterna, torde delas på många båll ute i länen.

Man kunde jämväl hysa den farhågan, att förfrågningar och undersökningar

skulle bliva nödvändiga i hittills osedd utsträckning, och detta icke

blott beträffande större näringsföretag, utan även i fråga om mindre, exempelvis

jordbruk, vilkas kreatursbesättning, maskiner och inventarier ju

kunde hava mycket växlande värde.

Länsstyrelsen nödgades för sin del sammanfatta sin mening om A-förslagets

näringsskattebestämmelser så, att trots det arbete, som nedlagts på detta

kapitel, det föreslagna näringsskatteobjektet icke kunde anses på ett tillfredsställande

sätt motiverat — vare sig teoretiskt eller praktiskt — och att de

taxeringstekniska svårigheterna vid genomförandet av en dylik näringsskatt

måste bliva alltför stora. Reservanterna herrar Rune och Sederholm hade

icke utan skäl ifrågasatt, om icke problemet — efter alla fruktlösa försök

att på ett tillfredsställande sätt lösa detsamma — Ange betraktas såsom olösligt,

så vida man avsåge en praktiskt genomförbar lösning. I varje fall måste

länsstyrelsen avstyrka det föreliggande förslaget.

Vidare anför länsstyrelsen:

»Då näringsskatten, såsom förut omnämnts, utgör ett integrerande led i

A-förslagets objektskattesystem, kan ett avvisande av näringsskatten tydligen

ej undgå att rubba förutsättningarna för systemets andra objektskatt, den

fristående fastighetsskatten. Kommittén har efter allt att döma själv icke ifrågasatt,

att den senare skulle kunna genomföras utan den förra. Att de båda

objektskatterna i A-förslaget sålunda äro ömsesidigt beroende av varandra,

framgår av hela den principiella frågeställningen och betänkandets allmänna

läggning. Härtill kommer det — — — praktiska sambandet dem emellan,

nämligen att med de repartitionstal för fastighetsskatten, som kommittén

föreslagit, denna sistnämnda uppenbarligen icke skulle kunna utan näringsskatten

såsom komplement åstadkomma den tillgång till ''mera stabila beskattningsobjekt’,

som kommittén framhållit såsom nödvändig. Det kan

erinras, att 1920 års proposition med hänsyn till behovet av fast påräkneliga

skattekronor satte repartitionstalen för den fristående fastighetsskatten högre

än kommittén gjort i sitt A-förslag, och detta ehuru även sagda proposition

upptager näringsskatt (dock icke på jordbruk med binäringar). En objektskatt,

som ger allt för litet av sådana skattekronor, skulle icke fylla sitt ändamål.

För övrigt kan en eliminering av näringsskatten ur A-förslaget icke undgå

att förskjuta skattebördans fördelning på ett sätt, som i flera avseenden

torde strida mot vad kommittén avsett med sitt förslag. Då länsstyrelsen

avstyrkt A-förslagets näringsskatt bör sålunda efter dess mening redan med

hänsyn härtill samma förslags objektskatt å fastighet icke heller kunna

ifrågakomma.»

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

119

Gentemot möjligheten att höja de av kommittémajoriteten föreslagna repartitionstalen

framhåller länsstyrelsen, att det även av uttalanden från vissa

av majoritetsförslagets anhängare vore tydligt, att de föreslagna repartitionstalen

av dem ansetts vara de högsta, som kunde ifrågakomma.

Härefter anföres:

»De anförda uttalandena om möjlighet till jämkningar i A-förslagets repartitionstal

äro emellertid synnerligen anmärkningsvärda ur en annan synpunkt.

Det torde icke kunna bestridas, att ett skattesystem, i vilket på förhand

förutsättas sådana eventuella förändringar på den mest ömtåliga punkten,

bör te sig såsom mycket oberäkneligt för de skattskyldiga. För närvarande

är endast tal om sänkningar i repartitionstalen för A-förslagets objektskatter.

Men om detta förslag skulle antagas och träda i kraft, kan med hänvisning

till den allmänna motiveringen snart resas krav på höjningar. Ett dylikt

osäkerhetstillstånd på ett så viktigt och komplicerat område som grunderna

för den kommunala beskattningen måste betecknas såsom i många hänseenden

betänkligt.»

Ehuru länsstyrelsen på anförda grunder ansåge, att i och med näringsskattens

avstyrkande även A-förslagets fristående fastighetsskatt borde föras

utom räkningen, vore det nödvändigt att något ingå på denna del av kommittémajoritetens

system för objektbeskattning.

Reservanterna hade mot majoritetsförslaget framhållit, att detta innebure

en dubbelbeskattning av fastighetsägarna, vilken skulle oskäligt belasta

i synnerhet ägare av jordbruksfastighet. Kommitténs majoritet hade

inlagt »en gensaga» mot detta uttalande. Länsstyrelsen kunde icke finna

denna »gensaga» övertygande. Sakens kärna vore nämligen, att fastighetsägaren

just genom de två repartitionstal, som för honom inginge i det

totala, bleve beskattad tvenne gånger för samma skattekälla, nämligen fastigheten

— dels för dess taxeringsvärde och dels för inkomsten därav. Att detta

innebure dubbelbeskattning, syntes ofrånkomligt.

Till slut anför länsstyrelsen:

»Huvudfrågan är emellertid, såsom kommittén också antyder, huruvida

denna dubbelbeskattning medför allt för stort skattetryck. Att detta icke är

’avsett’ utesluter icke, att systemet kan få sådan verkan. Enligt länsstyrelsens

mening hava reservanterna anfört starka skäl för sin uppfattning att så måste

befaras bliva förhållandet, särskilt beträffande medelstora och mindre jordbrukare,

om man räknar med ''normala år’. De siffror, som framgått ur

provtaxeringarna, hava reservanterna med fullt fog underkänt såsom missvisande

på grund av taxeringsårets, här ovan berörda abnorma förhållanden

beträffande jordbrukets avkastning. Reservanternas egna beräkningar synas,

även om de skulle något jämkas nedåt beträffande jordbruksfastighets inventarievärde,

tydligt nog ådagalägga, att belastningen å nämnda kategorier av

jordbrukare enligt A-förslaget skulle under normala år bliva avsevärt högre

än hittills och alltså högre än kommittén angivit såsom skäligt. Anledningen

är naturligtvis den, att så snart inkomsten av jordbruksfastighet blir någorlunda

normal i förhållande till fastighetsvärdet, A-förslagets fristående objektskatt

på fastigheten verkar tyngre än den genom provisoriet införda — och

i (''-förslaget bibehållna — garantiskatten, emedan den förra utgår oberoende

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

av fastighetens beskattade inkomst, medan garantiskattens repartitionstal

för fastighetsvärdet avdrages från den uppskattade inkomsten av vederbörande

fastighet. Såsom reservanterna påvisa, skulle för mindre jordbruksfastigheter

A-förslagets objektskatt kunna komma att verka såsom ett rent tillskott utöver

provisoriets och C-förslagets garantiskatt. Under sådana förhållanden

måste länsstyrelsen anse, att A-förslagets fastighetsbeskattning även ur dessa

synpunkter icke kan accepteras.

Bland de anmärkningar, som kommittémajoriteten riktat mot C-förslaget,

är väl den viktigaste den, som framfördes redan vid kommunalskattefrågans

behandling vid 1920 års riksdag, nämligen att ''garantiskatten ej skipar

rättvisa de olika fastighetsägarna emellan’, särskilt icke mellan skuldsatta

och icke skuldsatta fastighetsägare. Därpå svarades redan 1920, att icke heller

den fristående objektskatten å fastighet skipar sådan rättvisa, och samma

invändning träffar kommitténs A-förslag. Dess objektskatt på fastighet

grundar sig nämligen — alldeles på samma sätt som C-förslagets garantiskatt

— på fastighetens taxeringsvärde utan avdrag för skuld, och även

A-förslagets näringsskatt — vilken ju också skall drabba jordbruk — bygger

på ett näringsskattevärde, vid vars beräkning icke får göras avdrag för

skuld å det i näringen fast investerade kapitalet; vad angår jordbruksfastighet

avdrages sålunda icke skuld å kreatur, maskiner, inventarier etc. Skillnaden

mellan A-förslaget och C-förslaget i nu förevarande avseende lärer alltså

icke bliva allt för stor.

Kommitténs övriga anmärkningar mot C-förslaget röra i stort sett vissa

detaljer i tillämpningen, som enligt kommitténs mening skulle medföra tekniska

besvärligheter. Anmärkningarna synas genom reservanternas bemötande

vara väsentligt reducerade, och vad som kan kvarstå torde i varje fall icke

vara av den betydelse, att A-förslagets eventuella tekniska företräden skulle

kunna uppväga C-förslagets avgörande företräde i fråga om skattebördans

fördelning.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län har till en början framhållit de skäl, som

föranledde att systemet med fristående objektskatter åstadkomme en lämpligare

avvägning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes än garantiskattesystemet,

samt därefter hänvisat till att C-förslaget vore förknippat med

avsevärda taxeringstekniska svårigheter, vilka ej vidlådde A-förslaget. Dessa

svårigheter, som framför allt bestode uti invecklade räkneoperationer i anledning

av den skattskyldiges rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta procentuella

avdrag å dels fastighetens taxeringsvärde dels avverkat virkes taxerade

rotvärde, vore i kommitténs betänkande påvisade. Länsstyrelsen anför härefter

beträffande den av kommittén föreslagna näringsskatten:

»Såsom redan anförts, gillar länsstyrelsen i princip förslaget att i näring

placerat kapital göres till föremål för eu särskild objektskatt eller så kallad

näringsskatt.

Det kan emellertid icke bestridas, att stora svårigheter möta vid bestämmandet

av det kapital, som bör bliva föremål för dylik skatt, samt att mot

kommitténs förslag till lösning av denna fråga kunna göras tungt vägande

anmärkningar. I detta avseende må här endast erinras om följande.

Lager av varor och fabrikat skola enligt förslaget ingå i näringsskattevärdet

och värderas med utgångspunkt från och på grundval av näringsföretagets

utgående balansräkning för beskattningsåret, där sådan finnes.

Den utgående balansens värden å lager och fabrikat kunna dock ofta vara

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

121

ett mycket otillförlitligt uttryck för det i dem investerade kapitalet. Så är

fallet exempelvis för säsongindustrier samt sådana industrier, vilka för varornas

transport äro i avsevärd grad beroende av isförhållandenas inverkan på

skeppningsmöjligheterna. Hos dessa industrier kan varuproduktionen pågå

jämnt under hela året, medan avsättningen är förlagd till vissa delar. Vid

bokslutet kunna sålunda år från år uppträda abnormt höga eller låga varuvärden

i utgående balansen. Nämnda förhållanden kunna ock inbjuda den

skattskyldige att genom förskjutning av räkenskapsåret söka inverka på

näringsskattebeloppet.

Vid skattevärdets bestämmande tages enligt förslaget icke tillbörlig hänsyn

till, att i åtskilliga näringsföretag omsättningen av varor och fabrikat sker

avsevärt raskare, än vad som torde vara normalt. Det är emellertid uppenbart,

att den olika omsättningstiden har en betydande inverkan på värdet

av det i näringen nedlagda kapitalet. Om nämligen en slakteriaffär och en

möbelhandel båda ha samma årsomsättning, exempelvis 100,000 kronor, kommer

den förra, vilken torde omsätta sitt lager 50 gånger om året, att hålla

varulager å 2,000 kronor, medan den senare, som omsätter sitt lager ungefär

en gång om året, får hålla ett lager av 100,000 kronor. Den förra får alltså

jämte de med eu snabb omsättningstid förenade fördelarna även förmånen

av lägre skatt, medan den senare till nackdelarna av en lång omsättningstid

även får tyngre skattebörda.

I nyss berörda och likartade fall kan näringsskattevärdet icke skäligen

bestämmas till det kapital, som erfordras för driften, utan värdet måste

bestämmas med hänsyn till, huru ofta kapitalet kan frigöras för ny användning.

Kapitalet lämnar nämligen högre avkastning ju oftare det frigöres.

Vid värdesättningen får man utgå från, att kapitalets normala omsättningseller,

om man så vill, omloppstid utgör ett år. Om sålunda omloppstiden

för en viss näring är ett halvt år, bör värdet å det i rörelsen använda

kapitalet fördubblas för att kunna anses motsvara det verkliga skattevärdet.

En reglering av kapitalet är således nödvändig i ovan berörda fall.

Kommittén har visserligen sökt åstadkomma en regulator av näringsskattevärdet

för vissa näringsgrupper genom den föreslagna bestämmelsen, att

näringens skattevärde icke må sättas lägre än till det belopp, som framkommer,

då medeltalet av det i näringen under beskattningsåret anställda

antalet arbetare multipliceras med 2,000. — Förutsättningen för regelns

användande är att arbetarantalet icke understiger fem. — Men utom det att

denna regulator enligt förslaget icke synes vara avsedd att tillämpas på

ovan exemplifierade näring med mycket kort omsättningstid, torde densamma

i det angivna fallet icke vara tillräcklig för att skattevärdet må komma upp

i ett skäligt belopp.

De taxeringstekniska svårigheterna vid näringsskattevärdets bestämmande

måste befaras i många fall ställa allt för stora anspråk på taxeringsmännen

ute i orterna. Sådana svårigheter möta redan i avseende på tillgångarnas

beräkning. Detta gäller bland annat fordringarnas fördelning på förlagsfordringar

och så kallade likvida medel. Att avgöra huruvida å bankinrättning

insatta eller i obligationer placerade medel äro avsedda till stående

placering eller till likvida medel, som vid behov skola frigöras för att insättas

i den löpande driften, lär ofta vara fullständigt omöjligt. I varje

fall kräver saken en tidsödande utredning. Än större bliva svårigheterna,

när det gäller att skilja skuld för anläggningen från skuld i den löpande

driften. Om exempelvis eu niiringsidkare lagt en inteckning i sin fastighet

till säkerhet för ett lån, så lär hans uppgift om lånets hänförande till den

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

löpande driften icke utan vidare kunna godtagas, utan taxeringsmyndigheterna

torde få inhämta upplysningar, och saken kan bliva föremål för

olika uppfattningar samt tvister. I det av kommittén såsom exempel anförda

fall, att en näringsidkare, som arbetar med ringa eget kapital samt alltså

med kortlån och varuskulder, dock måste anses hava ett anläggningslån,

som ej må frånräknas vid näringsskattevärdets bestämmande, lära ej objektiva

grunder för bedömande av detta låns storlek kunna utfinnas.

Men även om fördenskull kommitténs förslag till ordnandet av näringsskatten

icke kan anses innefatta en fullt rättvis och tillräckligt enkel lösning

av det föreliggande problemet, torde dock svårigheterna att uppnå en

antaglig lösning icke vara oöverstigliga.»

Länsstyrelsen framlägger härefter ett utkast angående en näringsskatt

med utgångspunkt från det antagandet, att avkastningen ä det investerade

kapitalet för näringsidkare inom eu viss näringsgren genomsnittligt stode i

ett bestämt förhållande till näringsföretagets årliga omsättning samt att detta

förhållande för det stora flertalet näringsgrupper vore tämligen likartat.

Kunde detta förslag realiseras, skulle det enligt länsstyrelsens mening innebära

stora fördelar för de skattskyldiga genom förenklad uppgiftsskyldighet

men framför allt för taxeringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

»Som A-förslagets största förtjänst framhålles, att det åstadkommer en

rättvisare fördelning av skattetrycket mellan fastighetsägarna inom samma

kommun. Denna förtjänst, sådan den nu är, motväges emellertid i betydande

grad därav, att inom olika kommuner fastighetsägarna genom A-förslaget

försättas i mycket olika ställning. Den fristående objektskattens merbelastning

är nämligen helt beroende av den relativa ökning av antalet

skattekronor, som objektskatten pålägger, i förhållande till kommunens totala

antal skattekronor. Ju större antal inkomstskattekronor, som finnas i en

kommun, desto hårdare kommer objektskatten att träffa fastighetsägarna.

Vidare framhålles, att under ogynnsamma år den föreslagna garantiskatten

kommer att trycka hårdare än den fristående objektskatten med det föreslagna

repartitionstalet O.04. Denna anmärkning är naturligtvis riktig, men

den vilar på förutsättningen, att repartitionstalet 0,0 4 skall bli antaget och

även bestående. Härom kan råda tvivel. Repartitionstalet 0.0 4 är föreslaget

i ett skattesystem, som även upptager en näringsskatt, vilken beräknas lämna

ett betydande antal beskattningsbara skattekronor. Näringsskatten har emellertid

rönt ett betydande motstånd, och även länsstyrelsen kommer att av skäl,

som nedan anföres, avstyrka densamma. Huruvida kommunerna utan näringsskatt

med ett repartitionstal O.04 för fastighetsskatten kunna erhålla ett

tillräckligt antal skattekronor att vid sinande inkomstskattekronor beskatta

utan alltför våldsamma kastningar i utdebiteringens storlek, synes tvivelaktigt.

Är repartitionstalet O.04 väl avvägt i förslaget med näringsskatt,

blir den naturliga konsekvensen av ett uteslutande av näringsskatten, att

repartitionstalet måste höjas. I den mån åter den fristående fastighetsskattens

repartitionstal höjes mot garantiskattens 0.0 6, försvagas styrkan av den mot

garantiskatten nu gjorda invändningen.

Emellertid är ovädersägligt, att A-förslaget genom förändringar av repartitionstalen

lätt kan anpassa sig efter förändrade situationer, exempelvis den

som skulle uppkomma, i händelse näringsskatten ej skulle vinna statsmak
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

123

ternas godkännande. Särskilt kommitténs ordförande har i eu av honom

utgiven skrift med styrka framhållit denna A-förslagets rörlighet som eu

dess synnerligen stora förtjänst. Visserligen framliålles fördelen av att repa

rtitionstalen lätt kunna sänkas, men det går naturligtvis lika lätt att

höja dem.

I själva verket är denna lättrörlighet, enligt länsstyrelsens uppfattning,

så långt ifrån att vara eu fördel hos förslaget, dess största nackdel. Stabilitet

är ett beskattningssystems största dygd. Ett känsligt näringsliv kan

lättare uthärda en något mindre teoretisk rättvisa, som man varit i tillfälle

att taga med i sina beräkningar, än opåkallade kastningar i skattetrycket.

Stabilitet kan svårligen förenas med lättrörlighet. Finnes denna, finnes också

frestelsen att vidtaga förändringar.

Dessa eventuella jämkningar och förändringar av repartitionstalen, varpå

hela skattesystemets verkan vilar, förutsättas givetvis komma att ske för

vinnande av allt högre rättvisa. Man behöver ingalunda betvivla den goda

avsikten att åstadkomma ökad rättvisa, men klokheten bjuder, att man ej

glömmer, att anpassningen av repartitionstalen är en avvägning mellan intressemotsatser

och att de, som efter bästa förstånd och samvete skola skipa

rättvisa, ofrånkomligt själva äro påverkade av intressen. Det är nu ett

historiskt faktum att veterligen ingen härskande samhällsklass förmått att

vid beskattningen helt bortse från egna intressen. Det är därför ursäktligt,

om under en tid, då den politiska tyngdpunkten är stadd i stadig rörelse

från fastighetsägarna till inkomsttagarna, de förra föredraga det mera säkra

C-förslaget mot de osäkra gåvor, som bjudas i A-förslaget.

Garantiskatten fastställd vid talet O.oe har en viss hävd, som ger sannolikhet

för dess stabilitet. Den anses även vara så pass hårt tryckande för

vissa fastighetsägare, att ytterligare höjningar synas osannolika. Det är dessa

egenskaper, som säkerligen tillvunnit C-förslaget de mesta sympatierna från

jordbrukarhåll. Dessa sympatier äro uppenbara, och då de finnas, anser länsstyrelsen

att, åtminstone med motiveringen att skipa rättvisa bland jordbrukarna,

A-förslaget ej bör påtvingas jordbrukarklassen.

En sista vägande invändning mot A-förslaget är det ofullständiga skick,

i vilket utredningen om kommunalskattefrågan i dess helhet befinner sig,

trots det synnerligen grundliga arbete, som blivit nedlagt på av utredningen

berörda delar av problemet. Så länge nämligen landstingsskatt och vägskatt

ej äro medtagna, är varje slutgiltigt omdöme om de utslagsgivande

repartitionstalen uteslutet. Frånsett denna brist har även osäkerhet uppkommit

vid sakkunnigas bedömande av skattetryckets fördelning mellan olika

skatteobjekt, enär den vägledande provtaxeringen olyckligtvis blivit företagen

år 1921, ett år med notoriskt abnorma ekonomiska förhållanden.

Länsstyrelsen, som på anförda skäl icke kan tillstyrka ett kommunalskattesystem

grundat på A-förslaget, vill samtidigt framhålla, att en slutgiltig

lösning av kommunalskattefrågan förutsätter, att nu senast påvisade brister

i utredningen bli nöjaktigt fyllda. Då nuvarande provisorium i stort sett

fungerat väl, har länsstyrelsen intet att invända mot ett uppskov med kommunalskattefrågans

lösning, tilldess mera normala ekonomiska förhållanden

kunna underlätta den svårlösta frågans sakliga bedömande.»

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar till en början, att den meningen vore

tämligen allmän, att provisoriet i kommunalskattefrågan utfallit vida bättre

än som kunnat förväntas. Länsstyrelsen hade härigenom allenast velat påvisa,

att förhållandena icke i och för sig motiverade någon omedelbar över
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gång till annat system, medan i dess ställe andra omständigheter, i främsta

rummet det osäkerhetstillstånd, som präglade det ekonomiska livet, manade

till betänksamhet mot övergång till nytt skattesystem, innan nödig stabilisering

kunnat konstateras. Med anförande av siffermaterial, utvisande de

förskjutningar, som under ett antal år ägt rum mellan olika kategoriers av

inkomsttagare inbördes skattebörda, uttalade länsstyrelsen, att det ej vore

tillrådligt att draga alltför säkra slutsatser av förhållandena under provtaxeringsåret.

Länsstyrelsen förordade bestämt, att beslut om definitiv övergång

till nytt kommunalskattesystem icke fattades, förrän stabilisering av det ekonomiska

livet kunde antagas hava inträtt. Länsstyrelsen ansåge, att, vare

sig man stannade för A-förslaget eller C-förslaget, resultaten för de skattskyldiga

likasom för kommunerna kunde förväntas bliva i det stora hela likvärdiga,

ehuru det kunde ifrågasättas, om icke genom garantiskattesystemet kommunerna

bereddes trygghet för ett något större fast underlag för utdebiteringen

än genom A-förslagets fristående objektskatt å fast egendom. Det antoges

vidare komma att bliva förenat med större svårighet att hålla särskilt jordbruksfastigheternas

taxeringsvärden uppe i normalt läge vid en fristående

objektbeskattning än vid ett garantiskattesystem. Frånsett sistnämnda förhållande

borde framhållas, att A-förslagets objektskatt förefölle avsevärt enklare

än C-förslagets garantiskatt. Länsstyrelsen vore av den uppfattningen,

att åtminstone införandet av en näringsskatt borde uppskjutas.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län innebure systemet med fristående

objektskatt en ojämförligt mycket större rättvisa såväl för den enskilde

skattdragaren i förhållande till andra enskilda skattdragare som för den ena

gruppen skattdragare gentemot den andra. Särskilt skarpt framträdde garantiskattesystemets

orättvisa vid fördelning av skattebördan mellan olika

fastighetsägare, enär enligt detta system en fastighetsägare, som haft ingen

eller ringa inkomst, finge betala garantiskatt för en inkomst, som han icke

haft, och därtill icke komme i åtnjutande av ortsavdrag eller andra allmänna

avdrag. Vidkommande näringsskatt ställde sig länsstyrelsen mycket tveksam,

huruvida tillräckliga skäl kunde anses föreligga för en sådan skatt i

den omfattning kommittén föreslagit. Länsstyrelsen ansåge sig kunna tillstyrka

densamma endast i vad den avsåge i näringen nedlagda realtillgångar,

med vilka näringen stadigvarande dreves. Länsstyrelsen hade dock icke

kunnat undgå att inse det berättigade i att ett industriellt företag med ringa

eller inga anläggningsmedel borde, även där företaget något år icke lämnat

beskattningsbar inkomst, i någon mån bidraga till kommunens utgifter. Det

hade förekommit, att företag i länet för förlustår frivilligt låtit upptaxera

sig till viss inkomst till förekommande av för stora rubbningar i kommunens

stat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, bland annat:

»Då det gäller att välja mellan de inom kommittén uppgjorda alternativa

förslagen, skulle det vara önskvärt att äga material, som tydligt visade verkningarna

av de olika alternativen i praktiken. Utan tillgång därtill blir

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

125

omdömet alltför osäkert. Den av kommittén anordnade provtaxeringen avser

att fylla denna brist. Det måste dock framhållas, att materialet har så liten

omfattning, begränsningen har naturligtvis tillkommit för att spara tid och

kostnader, att slutsatserna synas ganska osäkra, i all synnerhet som de år,

provtaxeringen avser, torde få anses som mindre normala. Osäkerheten ökas,

därigenom att den offentliggjorda statistiska bearbetningen i huvudsak endast

innefattar sammandrag och icke specificerar verkningarna för kommuner av

olika struktur.

Med de reservationer, som dessa erinringar innebära, har Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande funnit A-förslaget vara att föredraga framför Boch

C-förslagen. Härvid må uttryckligen betonas, att A-förslaget, såsom

också av kommitténs majoritet framhålles, icke i och för sig är bindande

för en viss fördelning av skattebelastningen mellan de olika grupperna av

skattebetalare inbördes. Denna repartition torde helt och hållet bero på,

vilka repartitionstal som fastställas. Om således vid närmare undersökning

fastighetsägarna befinnas genom den i A-förslaget innefattade objektskatten

och inkomstskatten vara allt för hårt belastade, behöver icke på denna grund

A-förslagets teknik övergivas, utan endast repartitionstalet ändras. Men Aförslaget

synes äga en given överlägsenhet över de övriga alternativen i

särskilt två hänseenden. Först och främst torde det vara obestridligt att

såsom kommittémajoriten framhåller A-förslaget innehåller en rättvisare fördelning

mellan fastighetsägarna inbördes än de övriga förslagen. Och vidare

torde endast A-förslaget hava löst den svåra frågan om skogsheskattningens

ordnande på tekniskt tillfredsställande sätt.

Beträffande den i A-förslaget ingående näringsbeskattningen kan Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande icke ansluta sig till kommitténs förslag.

Enligt vad som framhållits i det föregående, får objektskatten huvudsakligen

anses motiverad av nödvändigheten att med primärkommunernas nuvarande

uppgifter och delvis svaga struktur ställa säkerhet för att tillräckliga skatteföremål

finnas tillgängliga, men objektskatten måste dock begränsas av hänsyn

till skatteförmågan, såsom också av kommittén i princip uttalats. Såvitt

man kan döma av den föreliggande statistiken från provtaxeringen, skulle

nu den föreslagna näringsskatten i Stockholms stad — och detsamma får väl

antagas gälla större industrisamhällen i allmänhet — medföra en allvarlig

ökning av beskattningen. Särskilt synes näringsskattens betydelse vara påfallande

för aktiebolagens beskattning, i det att av de framlagda tabellerna

synes framgå, att näringsbeskattningens införande i skattesystemet medfört

en objektbeskattning, som för aktiebolagen är mångdubbelt högre än

för övriga skattskyldiga. Det förefaller, som om man här skulle hava överskridit

den lämpliga gränsen för skattebelastningen. A andra sidan torde

i de större samhällena icke finnas behov av en sådan skatt för att åstadkomma

tillräcklig stabilitet i beskattningen. I jordbrukskommunerna åter

synes, att döma av statistiken, näringsskatten inbringa mycket obetydliga

belopp. För åtskilliga jordbrukare kan den dock komma att bliva ganska

kännbar. Även här gäller således, att den icke torde motsvara behovet och

ej heller vara väl avvägd efter förmåga. Att icke näringsskatten, såsom

den utformats i förslaget, lämpats efter »intresset» av de kommunala inrättningarna,

torde vara uppenbart. Det bör också framhållas, att just under

nuvarande tidpunkt, dä så många industriidkare och jordbrukare dragas

med skuldsättning för maskiner, elektrifiering, kreatur eller andra inventarier,

det skulle vara särskilt tryckande, att icke någon hänsyn till skuldsättningen

får tagas vid näringsbeskattning. Stadgandet härom torde vara

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

en konsekvent tillämpning av objektbeskattningen, men torde dock, icke

minst under nuvarande ekonomiska förhållanden, anstränga skatteförmågan

väl hårt.

För beskattningsmyndigheterna synes näringsskatten komma att vålla

mycket väsentliga olägenheter, och det måste på grund av uttalanden, som

gjorts från annat håll, uttryckligen betonas, att i Jämtlands län redan

arbetet med nuvarande beskattning framkallat mycket allvarliga svårigheter,

då det gällt att finna lämpliga och villiga ordförande och kronoombud

i taxeringsnämnderna. En ytterligare belastning å dessa funktionärer

med ett tyngande och obehagligt detaljarbete måste därför möta mycket

starka betänkligheter, och endast kunna försvaras, om den nya beskattningsformen

i övrigt har starka skäl för sig. För de skattedragande torde också

näringsbeskattningen med dess krav på ökade detaljuppgifter medföra ett

arbete, som icke får förbises. Såsom exempel kan framhållas, att de stora

oljeimportaktiebolagen, vilka numera upprättat bensinförsäljningsanläggningar

i tusental spridda över hela riket, torde få avge särskild deklaration

till de olika kommunerna, upptagande varje sådan anläggning.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, bland annat, följande:

»Vid fråga om det system, som bör läggas till grund för den blivande

kommunala beskattningen, ansluter sig länsstyrelsen i princip till det av

kommittén förordade objektskattesystemet. Länsstyrelsen instämmer ock i

den motivering, som kommittén anfört för nämnda systems företräde framför

nu gällande eller föreslagna garantiskattesystem. I likhet med kommunalska

ttekommittén måste länsstyrelsen finna, att fastighet och även i viss

mån näring inom kommunen intaga en sådan ställning, att de böra vid den

kommunala repartitionen belastas något hårdare än exempelvis den rena

arbetsinkomsten. Vidare innebär objektskattesystemet i sig en större möjlighet

att åstadkomma en rättvisare fördelning mellan objekten inbördes än

garantibeskattningen. Åt den taxeringstekniska synpunkten måste därjämte

i detta fall tillerkännas en ej ringa betydelse. I nämnda hänseende är det

ostridigt, att objektskattesystemet är vida att föredraga framför det nu gällande

garantiskattesystemet. Av den erfarenhet, som inhämtats från taxeringarna

inom länet, kan länsstyrelsen till alla delar vitsorda, att de nuvarande

bestämmelserna om avdrag vid inkomsttaxeringen av respektive 6

och 5 procent å taxeringsvärdena visat sig i hög grad besvärliga och att taxeringsmyndigheterna

måste offra väsentlig del av sin tid för att rätt placera

dessa avdrag.

Ehuru länsstyrelsen av sålunda anförda och i kommitténs utlåtande vidare

utförda skäl principiellt ansluter sig till kommitténs förslag om objektskattesystemet,

anser sig länsstyrelsen emellertid oförhindrad till erinran mot det

förslag till utformning av den föreslagna näringsskatten, som kommittén

framställt. Denna erinran avser särskilt beskattningen av handels- och

näringsidkares varulager. Redan i kommittébetänkandet har av reservanter

påvisats, hurusom en slakteriaffär, som icke behövde hålla mera lager än

för dagen, i huvudsak undginge näringsbeskattningen, varemot t. ex. en

manufakturaffär, som endast långsamt omsatte sitt lager, finge ett högt

näringsskattevärde. För de norrländska förhållandena och trävaruindustrien

skulle denna beskattning medföra bl. a. att ett trävarubolag, som till följe

dåliga konjunkturer icke finge sälja sina tillverkningar, utan måste lagra

dem och måhända stode i skuld för råvaran och andra omkostnader, finge

utgöra näringsskatt för minst halva lagrets värde. Däremot skulle bolaget

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

127

under gynnsamma år, då bolaget försålt sina tillverkningar, icke få något

motsvarande näringsskattevärde. Dessa anmärkningar mot förslagets utformning

kunna enligt länsstyrelsens mening ej förbises. Vidare måste

erkännas, att kommitténs förslag om skattskyldigs bokföring för beräknande

av skattepliktiga näringsskattevärdet äro omständliga och skulle för skattskyldiga

och taxeringsmyndigheter vålla betydande svårigheter.

Det kan sålunda enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas, om icke en

blivande näringsbeskattning i varje fall borde ytterligare inskränkas att

avse mera det anläggningskapital, som nedlagts i näringen, och bestämmelserna

i övrigt förenklas.»

Kammarrättens majoritet anför:

»I fråga om fastigheternas deltagande i den kommunala skattebörden har

kammarrätten icke funnit anledning frångå sin----tidigare ståndpunkt,

att fastigheterna böra tillhandahålla kommunen ett konstant skatteunderlag,

man må nu söka teoretiska motiv för en sådan skyldighet i intresseteorin

eller någon annan teori, eller, såsom kommittén, lämna åsido fastställandet

av en vetenskaplig princip för den valda beskattningsmetoden. Kommitténs

förslag i sina huvuddrag synes för övrigt val ägnat att vara en praktisk

tillämpning av just intresseteorin, vilken kammarrätten — — — gav sin

anslutning, då den framträdde i 1917 års förslag i ämnet.

Svagheterna i C-förslaget träda i dagen, då man undersöker det skattetryck

förslaget lägger på olika fastighetsägare samt i övrigt skärskådar förslaget

ur synpunkten av de skattskyldigas intresse. Kammarrätten skall här icke

ingå på någon uppräkning av anmärkningsanledningarna. Den kritik, som

redan i kommittébetänkandet (sid. 156 ff.) bestås C-förslaget, innehåller i

huvudsak vad som kan och bör sägas. Några ytterligare skäl av betydelse

innehålla ej heller de inkomna yttrandena i vad de förorda A-förslaget.

Skulle bland de av kommittén framförda anmärkningarna några ställas

framför de andra, vore det erinringarna, att C-förslaget dels ej skipar rättvisa

mellan fastighetsägarna inbördes, i det att garantiskatten komme att relativt

hårdare betunga den skuldsatte fastighetsägaren än den ekonomiskt

bättre lottade, dels icke medför den önskvärda differentieringen i skattetrycket

mellan fastigheter och andra beskattningsföremål, vilket ändamål

torde kunna tjänas endast av en objektskatt, som proportionellt lika belastar

fastigheterna utan hänsyn till innehavarnas personliga förhållanden.

Kammarrätten får således i princip tillstyrka A-förslagets fastighetsbeskattning.

Endast beträffande dess praktiska utformning har kammarrätten

funnit anledning till vissa mindre väsentliga erinringar, som i det följande

skola angivas.

Vad härefter angår den i A-förslaget upptagna näring sskatten, föreligga

reservationsvis gjorda uttalanden ej blott från C-förslagets anhängare utan

ock från ledamoten kammarrättsrådet Lybeck. Medan de förras avvisande

ståndpunkt berott dels på »den föreslagna skattetypens konstruktion och därmed

förbundna svårigheter för såväl en rättvis fördelning av skattebördan

som själva det tekniska genomförandet av taxeringen», dels ock på de

aktuella förhållandena inom näringslivet, som icke inbjöde till lagstiftning

i sådan riktning, har den senares reservation tillkommit mera uteslutande

av hänsyn till rådande läge för näringarna, såväl jordbruket som övriga

näringsgrenar, vilkas skattetryck skulle över hövan skärpas av en näringsskatt,

vartill komme tvivel på taxeringsmyndigheternas förmåga att jämte

Kammar
rätten.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

övriga nya uppgifter kunna rå med de krav den för våra förhållanden

främmande näringsbeskattningen måste ställa på dem.

Samtliga nu antydda synpunkter gå igen i den kritik, som i inkomna

yttranden ägnats förslaget om näringsskatt, varvid, såsom naturligt är, de

principiella eller taxeringstekniska synpunkterna mera understrukits i vederbörande

myndigheters och med taxeringsarbetet sysselsatta organs anmärkningar,

under det att näringslivets målsmän lagt huvudvikten vid

näringarnas betryckta läge.

I sistberörda hänseende förtjänar att särskilt bemärkas vad i ämnet anförts

av hushållningssällskapen, handelskamrarna, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges

köpmannaförbund och Sveriges allmänna exportförening.

Vad som förekommit har icke givit kammarrätten skäl att frånträda sin

tidigare intagna principiella ståndpunkt, att en objektskatt å näring under

normala förhållanden är ett rationellt led i det kommunala skattesystemet.

Vid jämförelse mellan kommitténs förslag och tidigare framkomna förslag

i ämnet måste erkännas, att kommittén, ledd av kritiken mot de äldre

förslagen, förstått att utforma en skattetyp, som synes vara både enklare i

tillämpningen och mera ägnad att tillgodose den erforderliga differentieringen

av såväl näringarna med hänsyn till skattskyldigheten som skatteobjekten

inom varje skattskyldig näring.

Om kammarrätten ändock funnit sig böra för närvarande avstyrka införande

av en näringsskatt, så beror detta på hänsyn till det faktiska läget

för näringslivet. Den så gott som enhälliga opinionen härutinnan har ingivit

kammarrätten övertygelsen, att för det närvarande och intill dess

ändrade och till det normala stabiliserade konjunkturer inträda, en särskild

näringsskatt icke bör komma till stånd. För ett sådant uppskov talar även,

att hänsyn måste tagas till svårigheten för taxeringsmyndigheterna att göra

sig förtrogna med, utom andra nyheter i taxeringsavseende, som de föreliggande

förslagen medföra, för våra förhållanden så främmande beskattningsregler

som förslaget om näringsskatt innehåller. Kammarrättens uppfattning

sammanfaller alltså till motiv och slutsats med herr Lybecks reservation.

»

Föredraganden i kammarrätten har, med instämmande av en annan ledamot,

varit skiljaktig och anfört följande:

»Kammarrättens majoritet har, under hänvisning till de faktiska förhållandena

inom näringslivet, funnit sig för närvarande förhindrad att tillstyrka

särskild näringsbeskattning. Efter min uppfattning borde redan

denna omständighet hava föranlett majoriteten att åtminstone tillsvidare

avstyrka även den särskilda fastighetsbeskattningen. Fastighetsskatt och

näringsskatt utgöra tillsammans det objektskatteelement, som kommittén

velat införa i kommunalskattesystemet såsom kommunernas mera konstanta

debiteringsunderlag, och i likhet med kommittén anser jag de båda skatteformerna,

om över huvud taget någon objektskatt skulle påläggas, vara ett

odelbart helt, ej allenast principiellt sett utan ock med hänsyn till skattetryckets

behöriga fördelning mellan fastigheterna och övriga beskattningsföremål.

Hade kammarrättens majoritet på berörda punkt iakttagit vad efter min

mening varit konsekvent, skulle densamma följaktligen i fråga om fastighetsbeskattningen

stått inför valet att antingen tillstyrka förlängning av

det rådande provisoriet i avbidan på normala konjunkturer för näringarna

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

eller ock biträda (''-förslaget. Med hänsyn till de företräden i vissa avseenden,

detta förslag även från majoritetens synpunkt måste anses äga i

jämförelse med provisoriet, torde man hava rätt förmoda, att valet därvid

skulle hava utfallit till förmån för det förra.

För min personliga ståndpunkt är det emellertid icke huvudsakligen avgörande,

att A-förslaget i sitt efter kammarrättens avstyrkande av näringsskatten

beskurna skick icke kan anses fylla vad kommittén därmed avsett.

Då jag funnit mig böra förorda en lösning av kommunalskattefrågan i

väsentlig överensstämmelse med C-förslaget, ligga skälen därtill djupare och

sammanhänga med frågan, om förhållandena påkalla eller ens göra önskligt

ett införande i vår kommunalbeskattning av objektskatter.

I likhet med såväl kammarrätten som kommittén lämnar jag öppet, vilket

system från allmän teoretisk synpunkt må verka mest tilltalande. Kommunalskattefrågan

måste ses och lösas främst i enlighet med sin för vårt samhälle

ingripande praktiska betydelse, även om den vetenskapliga fulländningen

hos systemet skulle lida därpå. I detta ligger emellertid, att man

måste söka utgångspunkten för reformarbetet i de faktiska förhållandena

och i redan vunna erfarenheter. Insikten härom har stått klarare för C-förslagets

anhängare i kommittén än för majoriteten därinom, och i samma

män kammarrättens majoritet följt den senare, har den också löpt risken

att fjärma sig från de praktiska synpunkterna.

I både kommittébetänkandet och kammarrättens utlåtande förklaras uttryckligen,

att man icke känt sig bunden av någon teori, intresseteorien

eller någon annan, men ändock stannar man i båda fallen för förslag, som

innebära otvetydig intressebeskattning. Fastighetsskatten och näringsskatten

äro motiverade och formade såsom intresseskatter, i det att den subjektiva

skattskyldigheten grundas på fastighetsägarnas och näringsidkarnas särskilda,

lill kommunen och dess inrättningar lokaliserade intressen, låt vara att

samtidigt kommunens skatterätt liänföres till den faktiska förekomsten inom

det kommunala territoriet av hithörande objektiva tillgångar.

Enligt sakens natur ligger kommunalskattefrågans, liksom skattefrågors i

allmänhet, lösning i ett rätt avvägande mellan två motsatta intressen, den

skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens intresse av tillräcklig

och någorlunda säker skatteinkomst står kommuninvånarnas intresse

att icke betungas mera än dels för kommunens behov tarvas, dels ock deras

skatteförmåga skäligen medgiver.

Efter den sistnämnda grunden, den subjektiva skatteförmågan, är skattskyldigheten

till staten numera reglerad, och rent principiellt sett borde efter

samma grundsats regleras även skattskyldigheten till kommunen.’ Här inställer

sig emellertid kommunens intresse. Kommunen är icke eu stat i staten

ocli bär icke inom sitt område handlingsfrihet vid bestämmandet av

vare sig inkomster eller utgifter. Kommunen bär icke annan beskattningsrätt

än staten medgivit densamma, men har å andra sidan fått sig pålagda

utgifter för även statsändamål, och härtill kommer det yttre förhållande^,

att många kommuner äro mycket små, i följd varav eu begränsning av

debiteringsunderlaget till innevånarnas subjektiva skatteförmåga över existensminimum

och skatteanspråken från staten och sekundärkommunerna kunde

bida till, att kommunerna bleve utan medel för sina behov. Dessa förhållanden

framtvinga modifikationer av inkomstskattcprincipen, ägnade att tillgodose

kommunens ifrågavarande intresse.

Redan på ett tidigt stadium i vår kommunalskattelagstiftning löstes denna

truga sa, att fastigheterna inom en kommun fingo sig pålagd viss av deras

Hihang till riksdaueus protokoll 1027. 1 samt ,V; käft. (Xr 10?.) 0

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

faktiska avkastning oberoende bidragsskyldighet till kommunens behov, varvid

å landet intill tiden för införandet av 1862 års allmänna kommunallagstiftning

mantalet väsentligen bestämde bidragets storlek. I samband med sistberörda

lagstiftning erhöll emellertid kommunens allmänna beskattningsrätt den

gestaltning, den i sina huvudlinjer hade ända till införandet av 1920 års

provisorium. Mantalet förlorade sin betydelse vid bestämmandet av skattskyldigheten,

och bevillningen av fast egendom samt av inkomst blev grunden

för skattskyldighetens reglerande, vad landskommunerna beträffade genom

förmedling av s. k. fyrktalssättning.

Sedan fyrktalssättningen med år 1909 upphört, erhöll principen en formulering,

lika för stad och land, vilken tydligare avspeglade den natur av inkomstbeskattning,

den kommunala bidragsskyldigheten dock i grunden haft

även förut. Enligt den från och med 1910 gällande lydelsen av hithörande

stadganden skulle bidragen i fråga om fastigheter utgöras i förhållande till

inkomsten, beräknad för jordbruksfastighet till sex procent och för annan

fastighet till fem procent av taxeringsvärdet. Man har kallat denna fixerade

bidragsskyldighet ''ackordsskatt’. Fastighetsägarna blevo i förhållande till

kommunen förbundna att skatta för eu viss presumerad avkastning, den

verkliga kunde hava varit större eller mindre. Fördelarna härav för kommunen

voro påtagliga, denna hade ett fast beskattningsunderlag, men även

de skattskyldiga kunde anses hava gagn av att i stort sett veta, varmed de

hade att räkna.

Emellertid var det endast naturligt, att statsbeskattningens efter hand skeende

utveckling till rationell inkomstskatt skulle inverka på de uppfattningar

angående kommunalbeskattningens rätta ordnande, som kommo till synes i

det jämsides pågående utredningsarbetet på detta område. Jag skall här icke

ingå på någon detaljering, utan vill endast framhålla, hurusom 1900 års

kommunalskatteförslag innebar en konsekvent utveckling av gällande rätt,

i det att skattskyldigheten för inkomst av fastighet föreslogs utsträckt till

eventuellt överskott i verklig inkomst utöver vad som motsvarade den presumerade

inkomsten. 1917 och 1920 års kommunalskatteförslag däremot upptogo

väl kommunala inkomstskatter, men vid sidan av dessa ställdes rena

intresse- eller objektskatter. 1920 års provisoriska skattereform anslöt sig

åter nära till 1900 års förslag, vars garantiskattesystem således under åren

efter 1920 varit underkastat praktisk prövning. Valet i närvarande stund

står mellan detta system, framlagt i det s. k. C-förslaget, samt den i vissa

avseenden förbättrade form av de tidigare förslagen med blandade system,

som det remitterade majoritetsförslaget innebär, ett val således mellan ett

prövat och ett oprövat system.

Nu invändes givetvis, att genom den på 1921 års kommunalskattekommittés

begäran anordnade provtaxeringen även majoritetsförslagets praktiska effekt

skulle vara åskådliggjord. Reservanterna för C-förslaget ävensom ett flertal

av dem, som yttrat sig i ärendet, hava dock tydligt påvisat, huru missvisande

provtaxeringens siffror äro och måste vara med hänsyn till de extraordinära

konjunkturer, som under 1921 rådde, i varje fall för jordbruket i vårt land.

Det har icke från något håll påståtts, att icke en garantiskatt i huvudsaklig

överensstämmelse med C-förslaget skulle fullt tillgodose kommunens

intresse. Det är i stället för de skattskyldiga, särskilt för jordbrukarna, som

A-förslagets anhängare inom och utom kommittén sagt sig ömma. Det

märkliga är emellertid, att fastighetsägarnas egna målsmän, såvitt de inkomna

yttrandena giva vid handen, nära nog enhälligt anslutit sig till C-förslaget.

Det torde icke vara lämpligt att belasta protokollet med någon utförligare

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Majrts proposition Nr 102.

redogörelse för vad därvid från skilda håll anförts. Endast ur trenne av

dessa yttranden skall jag tillåta mig i korthet återgiva några märkliga

uttalanden.

Särskilt belysande i nämnda avseende är det av Sveriges allmänna lantbrukssällskap

avgivna yttrandet, vilket också blivit vägledande för hushållningssällskapens

ställning. Efter konstaterande att år 1921, vars förhållanden

legat till grund för den av kommittén åberopade provtaxeringen, varit ett

för jordbruket exceptionellt dåligt år, i det att förräntningsprocenten varit

endast 1.3 mot i medeltal 5.75 under åren 1918—1920, har framhållits, att

provtaxeringens resultat icke kunde utan vidare läggas till grund för bedömning

av A- och C-förslagens verkningar under för jordbrukets ekonomi mera

normala förhållanden. För vinnande av klarhet med avseende å de båda

förslagens relativa skälighet ur jordbrukssynpunkt bär det synts lantbrukssällskapet

nödvändigt att mera ingående belysa deras inflytande på jordbrukets

skattetryck under olika förutsättningar med hänsyn till jordbrukets inkomster.

Den undersökning, som lantbrukssällskapet därutinnan verkställt, ger vid

banden, att antalet skattekronor blir lägre enligt A-förslaget, endast då den

beskattningsbara inkomsten ej överstiger 1.4 procent eller, under viss förutsättning

beträffande näringsskattevärdets relativa storlek, 0.5 procent av fastighetens

taxeringsvärde. Vid en inkomstprocent av 6 komme skattekronornas

antal enligt A-förslaget att överstiga antalet skattekronor enligt C-förslaget

med ej mindre än 77 respektive 92 procent. Vid högre inkomstprocent komme

A-förslagets merbelastning att avtaga, så att t. ex. vid en inkomstprocent av

15 överskottet bleve 31 respektive 37 procent. Detta innebär, på sätt i yttrandet

framhållits, en tendens bos A-förslaget att avlasta skattetrycket från jordbruk

med hög inkomstprocent på jordbruk med mera måttlig sådan.

Såsom antytts har i lantbrukssällskapets utredning tagits hänsyn även till

A-förslagets näringsskatt. Skulle nu, på sätt kammarrätten tillstyrker, Aförslagets

fastighetsskatt tagas utan samband med näringsskatt, föreligger

risken, att fastighetsskatten måste i kommunens intresse skärpas genom högre

repartitionstal, varav skulle följa än sämre siffror för A-förslaget än de av

lantbrukssällskapet framlagda.

Närmast från skogsbrukets synpunkt har Sveriges skogsägareförbund framhållit

fördelarna hos C-förslaget framför A-förslaget. Sålunda har erinrats,

att C-förslaget icke skulle medföra någon dubbelbeskattning, samt att redan

vid en medelräntabilitet hos skogsbruket av 2 procent skattetrycket enligt

A-förslaget, trots dettas lägre repartitionstal, bleve lika starkt som enligt Cförslaget.

Så snart skogsbrukets avkastning stege över 2 procent, bleve skattetrycket

enligt det sistnämnda lindrigare än enligt A-förslaget.

Vidare hava i förbundets yttrande bemötts en del i kommittébetänkandet

eller eljest gjorda anmärkningar mot C-förslaget, såsom att dettas skogsskatt

med hänsyn till avdragsrätten icke skulle komma att utgöra någon verklig

garanti för säker minimiinkomst för kommunen, att skogsskatten såsom garantiskatt

komme att i vissa fall orsaka praktiska svårigheter vid skattebeloppets

beräknande och påförande, att garantiskatteformen skulle medföra svårigheter

att rätt uppskatta värdet av på rot sålda virkesposter ävensom fresta köpare

och säljare av avverkningsrätter att ingå skenavtal för att dölja den verkliga

köpeskillingen, samt att det skulle uppstå svårigheter att vid skogsskattens

uppbärande anträffa personer, som sålt sina fastigheter och avflyttat från

kommunen men fortfarande vore skattskyldiga på grund av tidigare upplåtna

avverkningsrätter.

Slutligen har skogsägareförbundet uttalat, att C-förslagets allmänna grunder

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

för beskattningen av skogsbruket vore väl funna och borde komma i tilllämpning,

men att man knappast kunde tillförlitligt bedöma verkningarna

av de för garantiskatten å skogsbruket föreslagna repartitionstalen, förrän eu

jämförande provtaxering i detta avseende bleve verkställd.

Sveriges allmänna exportförening har likaledes konstaterat, att A-förslaget

komme att medföra dubbelbeskattning och oskälig övervältring av skattebördan

på fastighetsägarna, samt påpekat, att repartitionstalen med hänsyn till kommunerna

ej kunde sättas så låga, att nämnda risk undginges. Gentemot

kommitténs anmärkning, att C-förslaget komme att jämförelsevis hårt drabba

den skuldsatte fastighetsägaren, har föreningen erinrat, att även om så skulle

ske i några fall, A-förslaget dock för det långt övervägande flertalet fastighetsägare

vore sämre. Då full rättvisa ej stode att vinna för alla, ansåge

exportföreningen sig böra tillstyrka ett förslag, varigenom det stora flertalet

icke komme att drabbas av de ökade bördor, mot vilka föreningen finge varna

ur både ekonomisk och social synpunkt. Vidare har föreningen betonat otillförlitligheten

av den verkställda provtaxeringens resultat.

I sakens natur ligger, att intet förslag, ägnat att tjäna båda de motsatta

intressen, varom här är fråga, kan uppgöras så, att det icke åsidosätter något

i och för sig berättigat önskemål, vars tillmötesgående emellertid kanske

skulle giva grund till annan, mera befogad anmärkning. Efter tagen del av

å ena sidan den kritik, som i kommittébetänkandet eller eljest i ärendet riktats

mot C-förslaget, samt å andra sidan de erinringar mot A-förslaget och skäl

för C-förslaget, som anförts av anhängarna av sistnämnda förslag inom och

utom kommittén, har jag stannat vid att i valet mellan de två förslagen

föredraga C-förslaget. Denna min ståndpunkt innebär dock icke ett tillstyrkande

av detta förslag i alla dess detaljer, sådana dessa föreligga i det av reservanterna

utformade författningsförslaget. Tvärtom håller jag före, att förbättringar

kunna vidtagas på vissa håll, exempelvis i fråga om skogsbeskattningen

och i en del taxeringstekniska avseenden. En överarbetning härutinnan

av C-förslaget bör därför företagas.

För den fortsatta diskussionen i ämnet skulle det också vara av synnerlig

vikt, om en ny provtaxering kunde åvägabringas på basis av mera normala

konjunkturer, en sak som ju emellertid förutsätter, att ärendet icke förelägges

nästa års riksdag. Med min ställning till C-förslaget kan jag ju ej heller se

någon allvarligare olägenhet uti något eller några års förlängning av gällande

provisorium.

Sammanfattande skälen för min ståndpunkt att förorda den kommunala

fastighetsbeskattningens ordnande i huvudsaklig överensstämmelse med C-förslaget,

vill jag slutligen framhålla,

att garantiskattesystemet sluter sig till den hävdvunna ordningen för den

kommunala beskattningen såsom eu organisk utveckling av denna;

att, ej minst därför, de skattskyldiga själva i stort sett funnit sig väl med

den under provisoriet tillämpade garantiskatteformen och nu genom sina

målsmän i detta ärende uttalat sig för principens bibehållande i C-förslagets

form, en psykologisk faktor av betydelse, som icke får underskattas;

att det ej ens påståtts annat än att kommunens skatteintresse med nu gällande

bestämmelser blivit och således också efter C-förslaget komme att bliva behörigen

tillgodosett;

att ett garantiskattesystem, rätt utformat, icke synes behöva medföra några

särskilda taxeringstekniska svårigheter;

att redan av sålunda angivna grunder man måste ställa sig tveksam gent
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 133

emot de i praktiken oprövade nyheter, som A-förslagets fastighetsbeskattning

innesluter;

samt att A-förslaget i och för sig, med eller utan näringsskatt, synes innebära

fara för skattetryckets obehöriga förskjutande till fastighetsägarnas nackdel.»

I anledning av de anmärkningar, som i avgivna yttranden framställts därom,

att det inkomstår, kommunalskattekommitténs provtaxering avsåge, nämligen

år 1921, utvisade en särskilt dålig konjunktur för jordbruket, har jag låtit

verkställa en summarisk provtaxering avseende inkomståret 1924, som utvisade

en mera normal konjunktur för jordbruket. Vid denna provtaxering

har dock hänsyn ej kunnat tagas till förslaget om näringsskatt, utan undersökningen

har avsett att få fram, huru det gällande provisoriet skulle verkat,

därest i stället för en garantiskatt å 6 respektive 5 procent å fastigheternas

taxeringsvärden gällt en fristående objektbeskattning å 4 respektive 3 procent

av taxeringsvärdena. Tillika har jag gått i författning om att i motsvarande

avseenden bearbeta 1922 års provtaxeringsmaterial ävensom en

del av det material, som år 1918 hopbragts för att belysa 1917 års förhållanden

enligt då föreliggande förslag till lagstiftning i kommunalskattefrågan.

Angående den närmare innebörden av detta material hänvisas till

särskild utredning, vilken torde få såsom bilaga (bil. 1) fogas vid statsrådsprotokollet.

Här må, under framhållande att en fullt enhetlig statistik för de

olika åren ej stått att erhålla, allenast anföras vissa huvudsakliga resultat.

Materialet för 1918 omfattar 16 landskommuner. Genom en omläggning av

garantibeskattningen till en fristående objektbeskattning skulle skattekronornas

antal i dessa kommuner ökas med i genomsnitt 5.8 procent. Ser man åter på

de särskilda kommunerna, skulle minskning i skattekronornas antal ske i

4 kommuner och ökning i 12 kommuner. Den största minskningen skulle

utgöra 11.5 procent i Los kommun (Gävleborgs län), den största ökningen

19.7 procent i Hällums kommun (Skaraborgs län). En förskjutning avskattetrycket

till fastighetsägares nackdel skulle ske i 11 kommuner, till deras

fördel i 5 kommuner. Den största relativa ökning i skattebördan, som någon

kommun skulle utvisa för fastighetsägarna, skulle innebära en stegring från

54.7 till 61.i procent i Västra Kärrstorp (Malmöhus län), den största relativa

minskningen, från 57.5 till 51.9 procent, skulle äga rum i Los kommun.

Beträffande 1922 års provtaxering må anföras följande. Denna avsåg,

bland annat, 27 landskommuner, som i förevarande avseende undersökts.

Vad dessa beträffar skulle vid övergången till fristående objektbeskattning

skattekronornas antal ökas i 6 kommuner, minskas i 21

kommuner. Den största ökningen skulle utgöra 9.6 (i Hemmingsdynge,

Malmöhus län), den största minskningen 13.3 procent (Gladhammar, Kalmar

län). I genomsnitt skulle en minskning av skattekronornas antal äga.

rum med 1.3 procent. Om man frånser aktiebolagen, så skulle eu förskjutning

till jordbrukarnas nackdel — bär kunna särskilda siffror för dessa erhållas

— ske i 15 kommuner, en förskjutning till deras fördel i 12 kommuner.

Den största relativa förskjutningen uppåt för jordbrukarna skulle bär ske i

Statistiska

undersökningar

angående

förslagens

nerkningar.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departementschefen.

Edsele (Västernorrlands län), där dessa skulle se sin skattebörda ökad från

26.3 till 31.o procent av det hela. Den starkaste relativa förskjutningen

till förmån för jordbrukarna skulle däremot ske i Mollösund (Göteborgs och

Bohus län), där jordbrukarna enligt garantiskattesystemet skulle bära 4.9

procent men enligt systemet med fristående objektskatter 3.6 procent av

skattebördan. Av förstnämnda 15 kommuner förete 8 ökning även för gruppen

tjänstemän och löntagare. Anledningen till ökningen för både jordbrukargruppen

och tjänstemannagruppen är i regel att finna i den betydande

lindringen i aktiebolagens skattebörda. För dessa skulle nämligen en obetydlig

ökning av skattebördan uppstå i 6 fall men en rätt betydlig minskning

av skattebördan i 20 fall (oförändrat i 1 fall); i 1 fall (Ramnäs

socken, Västmanlands län) skulle bolagen från att förut ha burit 18.i procent

av skattebördan med den fristående objektbeskattningen få bära allenast

10.7 procent av skattebördan, en minskning alltså med cirka 40 procent; i

ett annat fall (Gladhammar socken) skulle bolagen få en minskning från

23.0 till 12.6 procent, d. v. s. en minskning med närmare 50 procent.

Förhållandena under år 1924 hava undersökts i alla utom 2 av de kommuner,

som avsågos i 1918 och 1922 års provtaxeringar — nämnda 2 kommuner

hava på grund av materialets bristfällighet ej kunnat komma med

vid undersökningen. Hela materialet för detta år utgör 35 kommuner, av

vilka 4 varit gemensamma för alla tre provtaxeringarna. Ökning i skattekronornas

antal — med högst 29.3 procent i Los kommun — skulle vid

övergång till systemet med fristående objektskatter ske i 18 kommuner,

minskning (med högst 15.4 procent i Rolfstorp), i 17 kommuner. Det må

framhållas som en egendomlighet att, såsom nyss anförts, år 1918 Los

utvisade den största relativa minskningen i skattekronornas antal. I

genomsnitt skulle skattekronornas antal detta år ökats med 2.4 procent.

Om det tillsvidare bortses från aktiebolagen, så skulle detta år en förskjutning

till fastighetsägares nackdel ske i 18 kommuner till deras fördel

i 15 kommuner, medan 2 kommuner utvisa oförändrad siffra. Den största

relativa förskjutningen till fastighetsägarnas nackdel under förutsättning

av övergång till fristående objektbeskattning utvisar liksom vid 1922 års

provtaxering Edsele med en ökning från 27. i till 30.4 procent av den

samlade skattebördan. Den största relativa minskningen åter för fastighetsägarna

utvisar Österpiana (Skaraborgs län) med en förskjutning från 3.9

till 3.4 procent av hela skattebördan. Även detta år utvisar en rätt stark

förskjutning för aktiebolagen, uppåt i 14 kommuner, nedåt i 17 kommuner,

medan för detta år 4 kommuner ej upptaga några skattskyldiga aktiebolag.

Omnämnas må Kvillinge (Östergötlands län) med en förskjutning uppåt från

13.3 till 18.3 procent av hela skattebördan och Norra Vram (Malmöhus län)

med en förskjutning nedåt från 10. i till 6.7 procent av hela skattebördan.

När jag nu går att taga ställning till frågan om de principer, som för framtiden

skola vara grundläggande för vårt kommunala beskattningssystem,

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

135

sker det i en stark känsla av önskvärdheten att till sist vinna ett påtagligt

resultat av ett i år jämnt trettioårigt reformarbete.

Vågade jag hoppas, att den lagstiftning, som må bliva resultatet av statsmakternas

övervägande på detta område, kunde få karaktären av en slutgiltigt

fullbordad byggnad, som skulle äga bestånd genom tiderna, så skulle

jag väl hysa tvekan, huruvida frågan ännu är mogen för avgörande. Det

bar nämligen visat sig, att ett antal frågor, och viktiga sådana, icke i

denna stund äro så allsidigt belysta, som önskvärt kunde vara. Detta förhållande

innebär för ingen del en anmärkning mot det utredningsarbete,

som nedlagts på hithörande spörsmål. Det är mig tvärtom angeläget att

vitsorda den grundlighet, som under utredningens olika skeden utmärkt arbetet

på lösningen av dessa spörsmål och som slutligen resulterat i kommunalskattekommitténs

nu föreliggande, i många avseenden tvivelsutan framstående

förslag till kommunalskattelag. Anledningen till att otillräckligt

utredda spörsmål alltjämt föreligga är fastmera att söka däri, att den ekonomiska

utvecklingen företett och alltjämt företer sådana växlingar, att nya

beskattningsproblem ständigt uppkomma och därför vid varje särskild tidpunkt

måste till någon del vara av lagstiftningen bristfälligt eller utan

tillräckligt förutseende behandlade. Men vad som nu gäller om den gångna

tiden gäller med rätt stor visshet även den kommande. Man kan, med andra

ord, förutse, att nya tider skola skjuta i förgrunden nya frågor, vilka skola

tarva ett förnyat övervägande med utgångspunkt från den större vikt, som

då tillkommer dessa frågor. Ställde man sig på den ståndpunkten, att kommunalskattefrågan

ej borde lösas, förrän en i bokstavlig mening definitiv

lösning kunde erhållas, funnes därför, synes det mig, anledning misströsta

om att en lösning någonsin skall komma till stånd. Den omständigheten,

att vissa spörsmål nu måste skjutas åt sidan, synes mig alltså ej böra fördröja

frågans upptagande.

Om jag hade blivit övertygad om nödvändigheten att ordna det kommunala

skatteväsendet efter huvudsakligen nya linjer, skulle jag emellertid hyst

stor tvekan, huruvida ej i allt fall med frågans upptagande bort ytterligare anstå.

Ty ehuruväl man gått i författning om att i möjligaste mån utöka det av

kommunalskattekommittén hopbragta statistiska materialet till frågans belysande,

står det för mig fortfarande som en oklar fråga, huru ifrågasatta

omläggningar efter dessa nya linjer skulle kommit att verka. Redan den

omständigheten, att enligt det förslag till mera genomgripande omläggning

av beskattningsprinciperna, som — att döma av inkomna yttranden — torde

haft de största utsikterna att genomföras, och till vilket jag återkommer i

det följande, skattekronornas antal i vissa kommuner skulle väsentligen nedbringas,

är ägnad att väcka betänksamhet. Men än värre är, att ingen

som helst garanti finnes, att ej resultatet i en eller annan av rikets många

iivriga kommuner skulle bliva eu än större minskning i antalet skattekronor.

Ett någorlunda tillförlitligt bedömande av ett dylikt nytt förslag

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

synes mig knappast möjligt utan en synnerligen omfattande provtaxering,

vilken om möjligt borde avse olika konjunkturförhållanden.

Nu är jag emellertid av den övertygelsen, att det i kommunalskattefrågan

finnes många punkter, beträffande vilka man på praktiskt taget alla håll

bör vara ense om behovet av reformer. I främsta rummet gäller detta vår

nuvarande skattelagstiftnings formella gestaltning. Redan det förhållandet,

att hela kommunalbeskattningen bygger på en för staten betydelselös statsskatt,

nämligen den allmänna bevillningen, innebär en konstitutionell oegentlighet

och medför vissa praktiska olägenheter.

Av än större praktisk betydelse är emellertid, att det nuvarande förlåt!- ningskomplexet efter de många ändringar, som successivt företagits, genom sin

brist på överskådlighet och enhetlighet vållar beskattningsnämnder och myndigheter

varjehanda besvärligheter och onödigt arbete vid tillämpningen.

Man kan föreställa sig omfattningen av dessa olägenheter, om man betänker,

att i riket torde finnas minst ett par tusental taxeringsnämnder, samt

att varje taxeringsnämnd utgöres av ett flertal ledamöter, vilka ju alla

böra skaffa sig kännedom om skattelagstiftningens innebörd. I många avseenden

har eu utbildad praxis hos regeringsrätten och kammarrätten utfyllt

de luckor, som skattelagstiftningen företer. Mestadels lär dock denna praxis

vara obekant för beskattningsnämnderna. Genom lagfästande av dylik

Praxis kan större enhetlighet vid taxeringarna åstadkommas och skattemålens

antal hos beskattningsdomstolarna hållas inom rimliga gränser — ett synnerligen

eftersträvansvärt förhållande. I andra avseenden åter förefinnes

och liar sedan länge förefunnits ett reformbehov, vars fyllande uppskjutits

i avvaktan på eu mera genomgripande reform. Skulle nu endast partiella

reformer ske, bleve man ånyo nödsakad att infoga nya bestämmelser på

skilda ställen i de gamla författningarna, och dessas bristfällighet skulle bli

ånnu mer i ögonen fallande. Nu föreligger ett klart och systematiskt upplagt

kommittéförslag med tydliga anvisningar, vilket efter viss omarbetning synes

väl ägnat att ersätta våra nuvarande författningar. Jag finner det därför

i hög grad önskvärt, att facit äntligen dragés av de många årens utredningsarbete

och en lagstiftning antages, som är ägnad att i sina huvuddrag bestå

under avsevärd tid framåt. Det är ett beklagligt men, såvitt jag förstår,

ofrånkomligt förhållande, att behov av detaljändringar även i den nya

lagstiftningen snart torde uppstå, men detta är ett fel, vilket, såsom jag nyss

anfört, torde med nutidens snabba ekonomiska utveckling enligt sakens natu tvidlåda

all skattelagstiftning. Anmärkas må, att, om sådana förhållanden

skulle inträffa, att man i framtiden skulle vilja övergå till ett nytt skattesystem

enligt något av de förslag, som hittills framlagts, det endast kan

betraktas som en fördel att kunna utgå från en stomme, som i sina väsentliga

drag kan bibehållas, även om det nya systemet införes.

Av det anförda framgår, att jag är beredd att nu tillstyrka ett förslag

till kommunalskattelagstiftning att av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen.

Jag vill ej underlåta att framhålla, att ett särskilt skäl till förslagets fram
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

läggande .just i år är att tiiina däri, att ett ytterligare uppskov med den

allmänna fastighetstaxering, som ursprungligen varit avsedd att äga ruin

innevarande år men som enligt 1926 års riksdags beslut uppskjuta till år

1928, icke torde vara möjligt. Då denna taxering bör grundas på de utarbetade

nya bestämmelserna, skulle sålunda 1927 års riksdag i alla händelser

bliva nödsakad att pröva frågan i denna del. Men önskvärt är uppenbarligen,

att prövningen av frågan i dess helhet kommer att ske i ett sammanhang.

Tillika vill jag erinra därom, att 1920 års riksdag hemställt om

förslag i ämnet redan till 1924 års riksdag, och att, även om denna hemställan

ej kunnat villfaras, riksdagens önskan uppenbarligen varit att se

förslagen på sitt bord, så snart omständigheterna gjorde det möjligt.

Bland de anmärkningar, som på sin tid av riksdagen framställdes mot

1920 års kommunalskatteförslag, torde en av de mest betydelsefulla hava

varit, att förslag till lösning av viktiga, därmed sammanhängande frågor,

såsom angående en förbättrad taxeringsorganisation, skatteutjämningen,

landstings- och vägbeskattningen m. m., ej samtidigt kunde prövas. I

vissa utlåtanden över kommunalskattekommitténs förslag har även såsom

en brist framhållits, att förslag rörande dessa frågor ej på samma gång

förelåge. Denna brist förefinnes ej längre. Förslag angående bland andra

dessa spörsmål hava utarbetats efter inhämtande i vederbörlig ordning

av yttranden över verkställda utredningar. Hela detta komplex av frågor

kommer, såsom jag redan förut framhållit, att underställas Kungl. Maj:t,

och riksdagen torde alltså bliva i tillfälle att på en gång taga ställning

till dem alla. Här vill jag allenast erinra, att behovet av en i viktiga

avseenden ändrad taxeringsorganisation, alldeles oavsett kommunalskattefrågan

i övrigt, är trängande, men att det är en påtaglig fördel, om båda

frågorna kunna upptagas i ett sammanhang, att även bestämmelserna om

skatteutjämning tarva omedelbar översyn, samt att vägskattefrågans snara

upptagande och lösning måste betraktas som ett önskemål av största betydelse.

Vid utformningen av 1920 års kommunalskatteproposition hade man utgått

ifrån att intresseprincipen skulle vara grundläggande för en avsevärd

del av den kommunala beskattningen. De då föreslagna fristående objektskatterna

å fastigheter och näringsföretag voro avsedda att utgöra ett uttryck

för denna princip, medan den ifrågasatta kommunala inkomstskatten

och den kommunala progressivskatten voro grundade på skatteförmågeprincipen.

Det för kommunalskattefrågans prövning tillsatta särskilda utskottet,

vars betänkande godkändes av riksdagen, gjorde härom följande uttalande:
»Angående

den i propositionen hävdade principen om ''intresset’ såsom

grund för eu särskild kommunal beskattning skall utskottet inskränka

sig till att uttala, att denna princip vid en mera ingående prövning synas

synnerligen vansklig att omsätta i praktiska skattebestämmelser med hänsyn

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 102.

till omöjligheten att på ett tillförlitligt sätt gradera olika skattskyldigas Intresse’

i kommunen. Vid utskottets överläggningar bär också en märkbar

tendens visat sig bland det kungliga förslagets anhängare att undanskjuta

den egentliga intresseteorien och i dess ställe låta begreppet ''objektbeskattning’

träda i förgrunden genom att identifiera de olika slagen av särskilt

''intresse’ inom kommunerna med vissa ''objekt’ för särskilda skatteformer

samt att motivera en dylik särskild objektbeskattning dels med behovet av

fasta skattekällor, som äro oberoende av växlingarna i kommunmedlemmarnas

personliga inkomster, dels med den särskilda skattekraft, som kan antagas

följa av innehavet av ett dylikt skatteobjekt. Utskottet hyser för sin del

den meningen, att en dylik förskjutning av den principiella frågeställningen

borde kunna bliva av ett visst värde såsom innebärande en mindre omstridd

utgångspunkt för det kommunala skatteproblemets fortsatta behandling. Att

en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och berättigad

vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna principiellt bestridas,

så mycket mindre som redan vår nuvarande beskattning av jordbruksfastighet

och annan fastighet utgör eu form av dylik objektbeskattning.

Men utskottet vill understryka, att, därest en objektskatt skall kunna

motiveras genom den särskilda skattekraft, som innehavet av ett visst objekt

anses medföra, så måste också frågan, huruvida en sådan skatteform bör

användas och huru skatten i så fall bör avvägas, avgöras genom en prövning

av denna skattekraft, vilken prövning i realiteten uppenbarligen måste

ske enligt principen om skatt efter förmåga.»

Till detta uttalande kan jag helt ansluta mig. En praktiskt taget fullständig

enighet torde råda därom, att objektbeskattning i någon form är nödvändig

inom kommunerna, på det att dessa må kunna under dåliga inkomstår

vara tryggade i avseende å tillgången till beskattningsföremål. Även

därom torde eu ganska enhällig mening råda, att denna objektbeskattning

måste åtminstone i främsta rummet avse fastigheter. Under de senaste

årens diskussion om kommunalbeskattningen har också frågan om intresseprincipens

berättigande i allmänhet lämnats utom räkningen. Kommunalskattekommittén

förklarar själv, att den ej uppställt nämnda princip såsom

rättesnöre. Den förskjutning av den principiella frågeställningen, som 1920

års särskilda utskott funnit önskvärd, synes sålunda hava inträtt.

Om enighet kunnat konstateras i fråga om behovet av en objektskatt å

fastigheter, så har i stället stor tvekan yppat sig rörande lämpligheten att införa

en motsvarande skatteform beträffande näringsföretag. Väl lärer mot

kommitténs tankegång att låta systemet med en fristående objektbeskattning

å fast egendom kompletteras av en liknande objektbeskattning av lös egendom

någon invändning ur principiell synpunkt knappast kunna framställas.

En såvitt möjligt likformig beskattning av produktionsmedlen torde i regel

utöva en jämnare verkan på näringslivet än en beskattning av allenast vissa

produktionsmedel. Detta betraktelsesätt skulle utan tvivel även äga praktisk

giltighet, om det gällde att från grunden nydana beskattningssystemet.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Nu förhåller det sig emellertid i stället så, att beskattningen av fastigheter

redan sedan gammalt existerat och för länge sedan utövat sina verkningar

på priser å fastigheter och å fastigheternas avkastning. Den ifrågasatta utvidgningen

av objektbeskattningen skulle därför komma att verka som en ny

skattebelastning, icke på produktionsmedlen i allmänhet utan allenast på de

näringar, som träffades av utvidgningen. De principiella skäl, som skulle

kunna anses tala för införandet av en näringsskatt, avsedd att utgöra ett

komplement till en fastighetsskatt, synas därför ej äga full giltighet annat

än möjligen vid en omvandling av vårt skatteväsende över huvud taget.

Ser man det förevarande spörsmålet ur rent praktisk synpunkt, måste

man ställa sig den frågan: hur skulle en näringsskatt nu komma att

verka? Svaret på denna fråga är ingalunda lätt att giva. Näringsföretagen

själva komma givetvis att i en näringsskatt se en direkt omkostnad, som

skall tagas ut av köparna av de varor, företagen tillverka eller omsätta.

I den mån detta lyckas, kommer näringsskatten att verka som en vanlig

konsumtionsskatt, I den mån åter som det icke lyckas att övervälta denna

beskattning på köparna, kommer skatten att stanna på företagen, såvida

ej dessa kunna genom nedsättning av arbetslönerna återtaga skatten av

de anställda arbetarna. Om, såsom för närvarande i många fall är händelsen,

ett näringsföretag arbetar under sådana förhållanden, att det nätt och

.... •

jämnt bär sig, skulle den sistnämnda eventualiteten utan tvivel bliva den

omedelbara följden av skattens införande, därest ej företaget i stället tvingades

att likvidera, varigenom kommunen skulle berövas beskattningsföremål,

under det syftet med näringsskatten väl skulle vara att tillföra den

sådana. Huru en näringsbeskattning i tidernas längd skulle verka, är än

svårare att överskåda; någon utredning i dylikt avseende föreligger icke och

torde knappast kunna åvägabringas.

Den föreslagna näringsskatten har också i de avgivna yttrandena mött

starkt motstånd, därvid man i många fall åberopat även de tekniska svårigheter

och de ojämnheter, som skattens tillämpning skulle föra med sig. Särskilt

förslagets uppdelning av skulderna i fasta och tillfälliga skulle i praktiken

möta nära nog oöverkomliga svårigheter. Även om det vore möjligt

att åstadkomma tekniska förenklingar, skulle det alltid bli svårt att finna

eu sådan utformning av skatten, att den bleve någorlunda jämnt verkande.

Jag har av de sålunda framförda erinringarna bibragts den uppfattningen,

att tiden ej är mogen för införande av en näringsskatt; detta synes mig

framgå också därav, att även de, som äro anhängare av en sådan skatt, visat

sig hysa mycket olika uppfattningar om huru densamma bör gestaltas.

Härefter övergår jag till vad som plägar anses vara huvudfrågan beträffande

den tillämnade kommunalskattereformen: skall provisoriets garantiskattesystem

bibehållas eller skall det utbytas mot en fristående objektbeskattning

av fastigheter vid sidan av en inkomstskatt?

Härvid vill jag till en början bringa i erinran, att genom 1920 års reform

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den kommunala skattebördan till eu mycket betydande del överflyttades pa

fastighetsägarna från övriga inkomsttagare. Denna förskjutning — som på

landsbygden beräknats medföra en genomsnittlig ökning av fastighetsägarnas

skattebörda med mer än 50 procent — är i någon mån att tillskriva den omständigheten,

att den inkomst, som överskjuter i fråga om jordbruksfastighet

6 procent och i fråga om annan fastighet 5 procent å taxeringsvärdet, efter

1920 års reform, i motsats till vad som förut var fallet, tages till beskattning.

Men huvudanledningen till förskjutningen är dock att söka i de skattefria

avdragen, vilka genom reformen avsevärt höjdes och kommo att gälla samtliga

inkomsttagare, och som beträffande fastighetsägare på sin höjd kunde

hava den verkan, att beskattningsunderlaget kunde nedbringas till det gamla,

d. v. s. 6 resp. 5 procent av fastigheternas taxeringsvärden, men som beträffande

övriga inkomsttagare minskade beskattningsunderlaget i mycket avsevärd

grad. Härav blev givetvis en följd, att, då kommunens utgiftsbehov

skulle slås ut å samtliga beskattningsföremål, en relativt större del kom att

falla på fastighetsägarna. Att nu införa en ordning, som skulle betyda eu

ytterligare överflyttning av skattebördan på fastighetsägarna, kan jag för

min del ej anse rimligt. Ej heller kommittén eller någon av dess ledamöter

har åsyftat en dylik förskjutning. Även i denna punkt synes att döma av

de avgivna yttrandena jämförelsevis stor enighet råda.

Frågan blir då först, vilka verkningarna skulle bliva, om den objektskatt,

som innefattas i den nuvarande garantiskatten, slås ut på samtliga fastigheter

i förhållande till dessas taxeringsvärden, varigenom en fristående

objektbeskattning vid sidan av en inkomstbeskattning åstadkommes. De

verkställda provtaxeringarna synas visa, att med ett repartitionstal av 0.0 4

för jordbruksfastighet och (ko3 för annan fastighet det genomsnittliga resultatet

av en fristående objektbeskattning skulle bliva en jämförelsevis obetydlig

förskjutning i förhållandet mellan å ena sidan fastighetsägarna, ä

andra sidan övriga skattskyldiga. Men därav att detta skulle bliva det

genomsnittliga resultatet följer icke, att samma resultat varje år skulle inträffa

i alla de särskilda kommunerna. Det visar sig tvärtom — såsom var

att vänta — dels att belastningen av fastigheterna skulle bliva även relativt

starkare under det bättre inkomståret för jordbruket (1917) och svagare under

det sämre inkomståret (1921), dels ock att i några kommuner en viss förskjutning

skulle äga rum över på fastigheterna, medan i andra kommuner

det motsatta förhållandet skulle inträffa. I en del fall hade, såsom jag redan

anmärkt, beskattningsunderlaget ej obetydligt minskats, i det skattekronornas

antal sjunkit. Förskjutningarna äro i vissa fall ej så obetydliga,

och jag anser det för min del ej uteslutet, att, om statistik, utvisande

skattetryckets förskjutning i varje särskild provtaxeringskommun, ingått

i kommunalskattekommitténs betänkande — vilket ej varit fallet — denna

skulle givit anledning till en viss eftertänksamhet. Ty uppenbart är,

att en reform på beskattningsområdet måste bedömas med hänsyn ej allenast

till genomsnittsresultatet utan även till verkningarna i de speciella fallen.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Även den, som ej ryggar tillbaka för de vid provtaxeringen erhållna resultaten,

måste säga sig, att särskilt under exceptionella förhållanden inom en

kommun väsentligt större förskjutningar kunna inträda, vilka skulle i vissa

fall verka till fastighetsägarnas nackdel men i andra fall hava motsatt

verkan. En viss osäkerhet även hos kommittéförslagets anhängare beträffande

förslagets verkningar i nu berörda avseende synes mig för övrigt hava tagit

sig uttryck i den omständigheten, att majoriteten icke kunnat enas om repartitionstalen

för fastighet, ehuru majoriteten varit ense därom, att systemets

rättvisa, i vad angår förhållandet mellan olika grupper skattskyldiga, är

helt beroende av repartitionstalens avvägning. Det torde vara sannolikt,

att repartitionstal, som för vissa kommuner och under vissa konjunkturer

icke medföra nämnvärd förskjutning av skattebördan från en grupp till en

annan, kunna för andra kommuner eller under andra konjunkturer ställa

sig annorlunda. En övergång från det nuvarande systemet med hävdvunna

repartitionstal till ett nytt system med oprövade sådana kan icke minst av

denna anledning befaras giva upphov till upprepade ändringar i repartitions1alen

eller åtminstone till ofta återkommande försök därtill. Härav orsakade

växlingar i skattetrycket eller stadigvarande ovisshet beträffande

detsamma skulle otvivelaktigt verka störande, särskilt på näringslivet. Att

övergå till ett system med fristående objektskatter å fastighet ter sig sålunda

alltför mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket med säkerhet ej skulle

medföra endast gynnsamma verkningar. Under alla förhållanden synes det

mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar Rune och Sederholm, liksom

åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget, haft rätt, när de gjort

gällande, att A-förslaget ej i samma grad som C-förslaget tillgodosåge garantisynpunkten,

om vars beaktande dock alla äro ense.

I detta sammanhang må även hänvisas till det i vissa yttranden påpekade

förhållandet — vilket jämväl kommit till uttryck i kommittébetänkandet —

att ur rent principiell synpunkt ett system med fristående objektskatter å

allenast fastigheter innebär en ofullkomlighet. Övergången till fristående

objektskatt på fastighet utan motsvarande näringsskatt skulle emellertid även

hava den betydelsefulla konsekvensen, att kommunernas garanti just från

Häringsföretagen skulle i särskild grad försämras. Ty den nuvarande beskattning,

som träffar 5 procent av de i näringsföretagen nyttjade fastigheternas

inklusive fasta maskiners taxeringsvärden, innebär redan den ett

slags näringsskatt. Skall denna skatt i stället träffa allenast 3 procent av

taxeringsvärdet, innebär detta en mycket påtaglig försämring av garantien

under dåliga år, medan däremot under år, när företagen kunna förränta

det nedlagda kapitalet, den fristående objektskatten i regel skulle innebära

en tydlig utökning av den skattebörda, som påvilar dem för närvarande,

då det s. k. procentavdraget i dylika fal! enligt nuvarande system vanligen

kan utnyttjas i sin helhet.

Till förmån för systemet med fristående objektskatter kan enligt min uppfattning

obestridligen åberopas dels den omständigheten, att det åstadkommer

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Ku.tgl. Maj:ts proposition Nr 102.

en fördelning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes, som teoretiskt

sett tager större hänsyn till skatteförmågan än garantiskattesystemet, dels

att det har vissa tekniska företräden. Dessa fördelar hava blivit så utförligt

belysta i kommunalskattekommitténs betänkande, att jag ej behöver här ytterligare

utveckla desamma. Vore den uppfattningen allmän i landet, att

det nuvarande systemet är orättvist just i avseende å skattebördans fördelning

mellan fastighetsägarna inbördes, så skulle väl därför skäl finnas att

på allvar reflektera på ett system, som i detta hänseende vore bättre, och

göra detsamma till föremål för ingående provundersökningar för att med

större grad av visshet än det nu är möjligt konstatera dess verkningar. Av

de inkomna yttrandena övertygas man dock ej, att en dylik uppfattning

allmänt råder. I stället bibringas man den bestämda föreställningen, att

framför allt bland fastighetsägarna själva råder den meningen, att det nuvarande

systemet är rättvisare än den fristående objektbeskattningen och

att någon ändring ej är behövlig. Detta för majoritetsförslagets anhängare

måhända svårförklarliga ståndpunkttagande torde i viss mån vara grundat

på den omständigheten, att fastighetsskatten för närvarande icke alltid i

realiteten är blott en objektskatt, utan i sig inkluderar skatt på inkomst av

det arbete, som nedlägges å fastigheten av brukaren och hans familj, samt

att den stora massan av brukningsenheter i vårt land äro sådana, för vilka

inkomsten av detta arbete är större än av det kapital, som fastigheten representerar.

För den skull måste den nuvarande fastighetsskatten vid en

eventuell övergång till ett fristående objektskattesystem ersättas med en

objektskatt av betydligt mindre tyngd än den av kommittén föreslagna för

att icke av den stora massan fastighetsägare kännas såsom en ökad belastning.

Med hänsyn till berörda ståndpunkttagande och då övriga skattskyldiga

i allmänhet ej skulle beröras av reformen — ty man tänker sig ju fördelningen

mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra sidan övriga inkomsttagare

oförändrad — synes anledning saknas för dessa övriga att söka

framtvinga reformen.

Jag anser mig till sist böra erinra om ett förhållande, som visserligen

icke får vara avgörande i valet mellan skattesystem för primärkommunerna,

men som i detta sammanhang dock torde vara förtjänt av ett visst beaktande.

Såsom jag i det följande kommer att närmare utveckla, är det synnerligen

önskvärt, att skattesystemet inom landstingskommunen blir i huvudsak detsamma

som inom primärkommunerna. Men om en fristående objektbeskattning

för mången synes olämplig för de senares vidkommande, måste detta

i än högre grad vara fallet i fråga om landstingsområdena, beträffande

vilka en objektbeskattning i allmänhet ur principiella synpunkter lärer vara

synnerligen svår att motivera. Är detta riktigt, skulle följden av de fristående

objektskatternas upptagande i primärkommunernas skattesystem bliva

antingen att man nödgades uppgiva tanken på likformiga skatter för dessa

och sekundärkommunerna, eller att man för vinnande av likformigheten måste

godkänna ett för de senare olämpligt skattesystem.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

De tekniska olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet i motsats

till systemet med fristående objektskatter, kunna visserligen ej helt undanröjas.

Jag är dock av den uppfattningen, att de kunna avsevärt minskas.

Jag återkommer härtill i det följande. Men det må betonas, att den större

garanti för kommunerna, som garantiskattesystemet medför, måste anses

väga mycket tyngre än de tekniska företrädena hos det andra systemet.

Av det anförda framgår, att jag icke anser tillrådligt, att någon näringssätt

nu införes, och att jag ej finner tillräckliga skäl förebragta att överge

det system i fråga om fastighetsbeskattning, som vi redan hava. Satsen »gamla

skatter äro goda skatter» har sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att

det ekonomiska livet har anpassat sig efter de sedan gammalt förefintliga

skatterna. Man bör därför ej omstöpa dem i nya former, såvida icke det

dels är uppenbart, att det nya medför väsentliga fördelar, men dels ock är

tydligt, att det nya ej skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter.

Till slut vill jag framhålla, att den fråga, det här gäller, ej är av den

vikt ur de skattskyldigas synpunkt, som man på sina håll velat tillmäta

densamma. Någon mera radikal omläggning av skattebördan i förhållandet

mellan fastighetsägarna inbördes skulle den fristående objektbeskattningen

ej medföra, lika litet som med denna åsyftas någon starkare förskjutning i

förhållandet mellan fastighetsägare och andra. De farhågor, vilka jämte

andra skäl föranlett mig att i det föregående avstyrka den fristående objektbeskattningen,

hänföra sig mera till undantagsfallen, men en reform, som i

några som helst fall skulle föranleda mer påtagliga nya risker eller orättvisor,

skulle enligt min mening vara av tvivelaktigt värde.

Att en inkomstbeskattning fortfarande bör hava sin plats i det kommunala

skattesystemet, är ej föremål för tvekan. Till sin huvudsakliga del

bör denna beskattning liksom nu ingå i den allmänna repartitionsbeskattningen

och alltså vara proportionell. Någon mera betydelsefull ändring bör

ej heller ske i den progressivitet, som nu gäller för de skattskyldiga beträffande

den sammanlagda skatten till primär- och sekundärkommuner. Den

närmare innebörden av sistberörda spörsmål skall behandlas i det följande.

Kravet på enkelhet i skattelagstiftningen.

Beträffande den tillämnade lagstiftningens allmänna läggning vill jag

ytterligare uttala följande:

I det anförande, med vilket dåvarande chefen för finansdepartementet den

27 maj 1921 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om tillsättande av en kommunalskattekommitté,

yttrade denne, bland annat, att han för egen del icke

ville meddela några riktlinjer för den beramade utredningen i vidare mån

än att utredningen borde inriktas på att åstadkomma en i tillämpningen

såvitt möjligt enkel kommunalskattelagstiftning, som i huvudsak innefattade

en definitiv lösning av detta spörsmål.

Av skilda uttalanden i kommunalskattekommitténs betänkande torde fram
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gå, att även kommittén ansett kravet på enkelhet böra i möjligaste mån

tillgodoses. Liknande synpunkter hava framkommit i åtskilliga av de avgivna

yttrandena.

För min del finner jag det även vara av allra största vikt, att lagstiftningen

i tillämpningen kommer att bliva så enkel som möjligt. Under utredningsarbetets

slutförande har jag också haft denna synpunkt ständigt

för ögonen. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att författningarnas

omfång ej är ett uttryck för att dessa gjorts mera komplicerade, utan att

tvärtom meddelandet av uttryckliga anvisningar i många fall torde komma

att underlätta taxeringsarbetet. Det torde dock vara ofrånkomligt, att bestämmelserna

på sina håll bliva omständliga. Detta är händelsen med

kommittéförslaget och lärer väl vara fallet jämväl med föreliggande förslag,

även om man i en del viktiga punkter sökt göra detta enklare än det

förra. Jag är emellertid angelägen betona, att flertalet av de bestämmelser,

som förefalla mest invecklade, så sällan toi''de behöva tillämpas, att de endast

obetydligt inverka på det normala taxeringsarbetet, och att de beträffande

de fall, de avse att reglera, innebära lösningen av spörsmål, som tidigare

stått öppna och förorsakat tvistigheter, samt att de sålunda, ehuru de

komplicera lagtexten, innebära en förenkling av taxeringen. För en modern

skattelagstiftning, som skall anpassa sig efter olika förhållanden, lärer det

ej vara möjligt att lämna alltför många frågor oreglerade, ty detta skulle

betyda ett ökat antal anledningar till slitning mellan de skattskyldiga och

beskattningsmyndigheterna till men för hela vårt beskattningsväsen.

Skogsbeskattningen.

I fråga om skogsbeskattningen vill jag särskilt bringa i erinran följande

förhållanden.

När skogsaccisen år 1909 infördes, skedde det med i huvudsak den motiveringen

(prop. 1909 nr 25), att taxeringen av växande skog i regel vore så

låg, att den väsentligt understege skogens verkliga värde, samt att, då skogens

avkastning endast beskattades genom den skatt, som utginge i förhållande

till taxeringsvärdet, denna avkastning bleve alldeles otillräckligt beskattad.

I anslutning till uttalanden av departementschefen anförde även vederbörande

riksdagsutskott, att enligt dess mening skogsaccislagen hade endast provisorisk

karaktär och åsyftade ett omedelbart avhjälpande av betydande missförhållanden,

som syntes ej böra få bestå ända till dess en definitiv lösning av

frågorna om skogsbeskattningens och den kommunala beskattningens ordnande

kommit till stånd.

Genom 1920 års kommunalskatteprovisorium togs all inkomst av skogsbruk

till beskattning. I samband därmed ifrågasattes en sådan anordning,

att det belopp, som erlagts i skogsaccis, skulle kunna avdragas från skatten

för inkomst, ett förslag som det dock icke lyckades att sedermera förverkliga.

Tillika hava genom de senare allmänna fastighetstaxeringarna, och

synnerligast den år 1922 avslutade taxeringen, taxeringsvärdena å den

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

växande skogen bragts upp till en höjd, som väl ej så mycket skiljer sig

från de verkliga saluvärdena. Utvecklingen har härigenom kommit att gå

från en utpräglad underbeskattning av skogen före 1909 till en obestridlig

överbeskattning av densamma efter 1920 och 1921 års lagstiftning.

A- och C-förslagens frambärare äro ense därutinnan, att denna överbeskattning

bör bringas ur världen. Men för övrigt bildar den kommunala

skogsbeskattningen en av de huvudpunkter, där A- och C-förslagen skilja sig.

För den olika innebörden av de båda förslagens skogsskattetyper har kommittén

å sid. 230 lämnat en sammanfattande redogörelse. I sammanhang därmed

har kommittémajoriteten kritiserat C-förslagets skogsskatt. Fn kortfattad

redogörelse för förslagen har jag lämnat i det föregående vid behandlingen

av principerna för skattesystemet.

När jag nu går att behandla denna fråga, finner jag det erforderligt att

i ett sammanhang upptaga tre olika spörsmål, nämligen om själva huvudprinciperna

för skogsbeskattningen, om skattefrihet eller skatteplikt för husbehovsvirke

och om repartitionstalen. Den ställning, som man intager till

de senare två frågorna, kan nämligen icke undgå att påverka ställningstagandet

i huvudfrågan. De inkomna yttrandena behandlas här under var

och en av de tre punkterna.

Uti de avgivna yttrandena hava, med hänsyn till sambandet i konstruk- Yttranden antionen

av fastighetsbeskattningen och skogsskatten, de som tillstyrkt A-för- ,jående sko''Js~

slagets fastighetsskatt också i huvudsak godkänt dess skogsskatt. Å andra gens

sidan hava anhängarna av C-förslaget i regel betecknat dettas skogsskatt så- vri™iper.

som en ovillkorlig del av systemet utan att ingå på någon närmare granskning

av A-förslagets skogsskatt. De erinringar i detalj beträffande den sistnämnda,

som kommit till synes i de inkomna yttrandena, föreligga i sådana

yttranden, där A-linjen i allmänhet förordats.

Länsstyrelserna hava i regel tagit bestämd ståndpunkt i fråga om skogs- Länsstyrei
beskattningens

anordnande, antingen de därvid följt A- eller C-förslaget. serna
Särskilt

uttalande härutinnan föreligger dock icke från öv er ståthållar ämbetet

samt länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län. Av övriga länsstyrelser

hava sjutton uttalat sig till förmån för kommitténs förslag, medan återstående

i stället förordat reservanternas förslag. Länsstyrelsernas yttranden innebära

i huvudsak följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län accepterar C-förslaget i fråga om skogsskatten,

varemot länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län ansluta

sig till A-förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har icke haft något egentligt att i sak

erinra mot A-förslagets skogsskatt. Den föreslagna formen för skogens beskattning

dels genom en reducerad fastighetsskatt, dels genom skogsskatt

eller skogsaecis, dels slutligen genom kommunal inkomstskatt eller, enligt

förslaget, kommunal repartitionsskatt för inkomst, kunde vid väl avvägda

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. S7 höft. (Sr 102.)

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

repartitionsgrunder leda till ett skäligt och rättvist utnyttjande av skogsmarkens

och skogens skattekraft.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som uttalat, att objektskatten å fastighet

borde anordnas såsom en fristående sådan, har tillstyrkt, att den kommunala

skogsskatten, som vore avsedd att utgöra en del av fastighetsskatten, ordnades

på sätt kommittén föreslagit. Emot reservanternas förslag till frågans

lösning har länsstyrelsen anmärkt bland annat följande:

»Under nuvarande provisorium utgår av jordbruksfastighet garantiskatt

med 6 procent av taxeringsvärdet. De år, då skogsavverkning icke ägt rum,

kommer garantiskatten rätt ofta särskilt å fastigheter med jämförelsevis

ringa jordbruksareal men stor skogsareal att bliva effektiv, i det att inkomsten

av fastigheten understiger 6 procent av taxeringsvärdet, men skatten

blir ineffektiv de år, då avverkning skett. Genom att enligt reservanternas

förslag inkomst av skogsförsäljning eller försäljning av skogsavverkningsrätt

icke såsom hittills skall utgå endast det år, då försäljningen skett, utan

uppdelas på de år, under vilka köpeskillingen för skogen influtit, kommer

garantiskatten mera sällan än hittills att bliva effektiv, ty inkomsten kommer

att under ett större antal år än för närvarande täcka 6-procentavdraget till

den del, detta motsvarar 60 procent av den avverkade eller till avverkning

upplåtna skogens rotvärde. Denna lindring i skatten för skogsfastighet, för

vilken något skäl icke av reservanterna anförts, torde måhända stå i samband

med det allmännas intresse att skydda skogskapitalet för allt för stark

skattebelastning. Denna synpunkt har dock redan i tillräcklig grad blivit

beaktad genom att skogs taxeringsvärde fastställes med hänsyn till det värde,

skogen vid uthålligt bruk kan hava, och att taxeringsvärdena fördenskull,

såsom erfarenheten visat, stå vida lägre än saluvärdena.

Beskattningens uppdelning på de år, då köpeskillingen för försåld skog

eller försåld avverkningsrätt inflyter, kommer att föranleda skattetekniska

svårigheter av synnerligen betänklig art, såsom ock kommittén framhållit.

Beskattningsnämnderna kunna icke förväntas medhinna så fullständiga anteckningar

angående alla skogsförsäljningar, att, där köpeskillingarna inflyta

under en längre följd av år, säkerhet kan vinnas, att ej belopp bortglömmas.

Med den arbetsbelastning, som redan påvilar taxeringsmyndigheterna, vore

kravet på förandet av dylika anteckningar obilligt och utsikterna till dess

förverkligande små.

Kommitténs förslag att överflytta taxeringen av avverkad skogs rotvärde

från den kommunala myndigheten till taxeringsmyndigheten synes länsstyrelsen

ändamålsenligt.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län har icke funnit anledning till erinran

emot A-förslagets bestämmelser om kommunal skogsskatt.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat:

»De skäl, som av kommittén anförts för inrymmande i systemet av skogsskatten,

synas länsstyrelsen övertygande; och då det torde få anses ur skogsvårdssynpunkt

fördelaktigare att på detta sätt ordna skogsbeskattningen än

medelst ett högre repartitionstal för det i taxeringsvärdet ingående skogsvärdet,

får länsstyrelsen ansluta sig till kommitténs förslag i denna del.»

Länsstyrelsen i Blekinge län har anmärkt, att skogsaccisen skulle under

namnet skogsskatt fortfarande utgöras och räknas som en slags realskatt,

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

147

fastän den ansetts lämpligast böra uttagas i sammanhang med avverkningen,

då härigenom skattens erläggande bleve lättare och skogens sparande uppmuntrades,

och har därefter anfört följande:

»Under det att för närvarande skogsaccis utgår med hälften av det repartitionstal,

som samtidigt beräknas för annan beskattningsbar inkomst inom

kommunen, doek med begränsning till högst två för hundra av det taxerade

rotvärdet, upptager A-förslaget repartitionstalet för skogsskatt till en tredjedel

men utan begränsning i övrigt. Härigenom torde i det stora flertalet

fall skogsskatten komma att utgå med vida högre belopp än den nuvarande

skogsaccisen, men blir givetvis, jämförd med denna, mera rättvist avvägd i

förhållande till den kommunala skattetungan i olika fall. Då emellertid å

skogs taxeringsvärde fastighetsskatt föreslagits utgå med ett repartitionstal

av allenast O.oi, under det att detta repartitionstal enligt nuvarande provisorium

utgör O.o 6, uppstår härigenom faktiskt en väsentlig lindring i skogsbeskattningen.

Vid inkomsttaxeringen av intäkter från skogsbruk får visserligen

avdrag ej göras för fastighetsskatten, men däremot för det kapitaluttag

ur skogen, som, efter jämförelse med skogsbeståndet vid ägarens förvärv

av fastigheten, kan anses hava uppstått genom skogsavverkningen.

Enligt nuvarande bestämmelser får avdrag endast ske för den minskning,

som skett i skogens ingångsvärde för ägare, vilket givetvis i flertalet fall

bliver betydligt mindre. Då C-förslaget föreskriver, att vid taxeringen för

inkomst av skogsbruk får avdragas såväl hela det belopp, som taxeras till

skogsskatt, som ock det å fastighetens taxeringsvärde belöpande skattebeloppet,

synes det länsstyrelsen, som om beskattningen för inkomst av skogsbruk

skulle enligt detta förslag på ett högst betänkligt sätt nedbringas och

ingalunda komma i rättvist förhållande till beskattningen av annan inkomst.

Länsstyrelsen håller därför före, att A-förslaget i denna del äger ett bestämt

företräde framför C-förslaget.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat:

»Jämväl vad skogsbeskattningen beträffar synes densamma enligt länsstyrelsens

uppfattning principiellt riktigare anordnad enligt A-förslaget med

dess objektskatt å det avverkade virket samt med avverkaren som skattskyldig

än enligt C-förslaget med dess garantibeskattning samt därav följande

överflyttning av skattskyldigheten från avverkaren till fastighetsägaren

och dess till synes mindre tillfredsställande bestämmelser om tiden för beskattningens

effektiva utgörande.»

Länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län hava anslutit sig till Aförslaget

i fråga om skogsskatten.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands

län hava, på grund av den principiella ståndpunkt länsstyrelserna intagit

beträffande beskattning av fastighet och näring, förordat till antagande

C-förslagets bestämmelser beträffande skogsskatten. Från länsstyrelsernas

i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län yttranden i denna punkt hava

föredragande landskamrerarna anmält skiljaktig mening och förordat Aförslaget.

Landskamreraren i Värmlands län yttrar, bland annat, följande:

»Med min ståndpunkt till fastighetsskatten följer sålunda, att jag icke

heller beträffande skogsskatten kan ansluta mig till garantibeskattningsprincipen,

utan delar jag den uppfattning, — såsom i A-förslaget kommit till

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

uttryck, — att en skogsskatt i överensstämmelse med nuvarande skogsaceisen

är en lämplig form för beskattning av skog. Den fleråriga tillämpningen

av accisen giver kraftigt stöd för en skatteform som i så hög grad ansluter

sig till gängse föreställningssätt. Några anmärkningar mot accisbeskattningen

ha i stort sett icke förekommit, icke ens under den oegentlighet, som

med provisoriet uppkommit genom skogsinkomstens dubbeltaxering, en olägenhet,

som med kommitterades förslag Ange anses avlägsnat. Utan erinran

synes också böra lämnas motiveringen av förslagets detaljer såsom beträffande

repartitionstal å skogsvärdet, grunderna för skogsskattens utgörande och bestämmelserna

rörande medlens fondering. Då jag för övrigt funnit C-förslaget

alltför invecklat för att icke vid tillämpningen bereda taxeringstekniska

svårigheter, ansluter jag mig jämväl i denna del till kommitterades

förslag.»

Länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs län hava ingen huvudsaklig

erinran i fråga om förslaget till kommunal skogsskatt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lön har anfört:

»Visserligen har i kommunalskattekommitténs båda huvudförslag tagits

vederbörlig hänsyn till skogshushållningens krav genom avlyftande i möjligaste

mån från växande skogen av årlig beskattning och genom bestämmelser

om fondering av skattemedel till utjämnande av kommunernas skatteinkomster,

men då skogsskatten såsom särskild kommunal skatteform i kommitténs

förslag framträder som en ren objektbeskattning och i reservanternas

förslag såsom en garantibeskattning, anser sig länsstyrelsen böra även i fråga

om denna skatteform principiellt ansluta sig till kommittéförslaget.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har yttrat:

»Att skogsskatt är en lämplig form för beskattning, är otvivelaktigt, och

bör således denna beskattningsform bibehållas. Vilken betydelse denna skatt

har för kommunerna särskilt inom Västernorrlands län, torde bäst framgå

därav, att under sistlidet år det inom länet jämlikt lagen om skogsaccis och

om virkestaxering taxerade virkesvärde uppgick till i runt tal 13,800,000

kronor.

Önskligt hade dock varit, att denna skatt fortfarande fått behålla sin relativt

fristående ställning och icke inordnats såsom ett led i den allmänna

kommunalbeskattningen.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört:

»Eder Kungl. Maj:ts befallningshavande har förut framhållit, att det egentligen

bärande skälet för kommunal objektbeskattning synes vara att kommunerna,

åtminstone de nuvarande, behöva säkerhet för att i varje fall

några av beskattningsföremålen äro mera konstanta, samt att dessa skäl hava

jämförelsevis liten betydelse i större kommuner med mera sammansatt näringsliv,

men däremot så mycket större verkan i små kommuner, där befolkningen

huvudsakligen är hänvisad till en och samma inkomstkälla och således

i stort sett underkastad samma konjunkturväxling.

Ur dessa synpunkter har skogsbeskattningen enligt kommitténs förslag

för en stor del av länets kommuner stor betydelse.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande utgår härvid från att för Jämtlands

län skogsbruket är och för framtiden måste vara en av de viktigaste

inkomstkällorna, vars avkastning bör hållas uppe genom uthålligt skogsbruk,

såvida icke befolkningens levnadsstandard i framtiden skall sänkas. I vad

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

149

mån det sålunda önskvärda, uthålliga skogsbruket överensstämmer eller strider

mot nuvarande avverkning torde icke för närvarande kunna bedömas med

någon säkerhet. Så mycket synes dock vara visst, att det är oklok politik

för framtiden att pressa avverkningen i höjden genom en allt för hård beskattning

av skogen i samband med fastighetstaxeringen. Denna fara har

riksdagen också uttryckligen velat undvika, såsom framgår av dess skrivelse

År 1920.

Enligt de av professor Jonson i hans reservation framlagda beräkningarna

synes det emellertid sannolikt, att den av kommitténs majoritet föreslagna

skogsbeskattningen innebär en avsevärd skärpning av beskattningen av fastigheter

med skogsmark och växande skog i jämförelse med vad som nu gäller.

Enligt samma utredning synes också skärpningen vara starkare, om avkastningen

är mindre än den normala, och likaledes starkare i kommuner, där

inkomstskattekronorna äro fåtaliga. Därtill kommer att, såsom professor

Jonson också påpekat, det ligger i skogsbrukets natur att skogens tillväxt

måste uttagas periodiskt med anhopning av inkomsten i större belopp än om

den årliga tillväxten kunde beskattas. Då skatteskalan, såsom i den kommunala

progressivskatten och inkomst- och förmögenhetsskatten till staten, är progressiv,

kommer således inkomsten av skogsbruk att bliva beskattad efter

en högre procent än annan avkastning av jordbruksfastighet.

Å andra sidan äro en del av kommunerna i länet så svaga i avseende å

tillgången på beskattningsföremål, att en sänkning av skogsbeskattningen

skulle kunna medföra ödesdigra verkningar både för de återstående skattedragarna

och den kommunala hushållningen i dess helhet och därjämte framkalla

starkt ökade krav på statsbidrag till skatteutjämning.

Med hänsyn till sistnämnda förhållanden kan en nedsättning av de repartitionstal

för skogsmark och avverkat virke, kommittémajoriteten föreslagit,

icke förordas, men det bör dock framhållas, att omtanken för framtiden

manar att ej pressa talen uppåt, så länge man saknar full visshet om

det nuvarande skogsbrukets uthållighetsförmåga.

I detta sammanhang anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

böra understryka, att A-förslagets tekniska anordning av skogsbeskattningen

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning avgjort bör föredragas

framför C-förslagets. Reservanterna till förmån för det senare torde

i hög grad hava underskattat de svårigheter, som C-förslaget skulle förorsaka

vederbörande nämnder.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt utlåtande framlagt en utredning

om skogsaccisens belopp i vissa kommuner inom länet. Länsstyrelsen

har anmärkt, att mest påtagliga vore verkningarna av den föreslagna nya

lagstiftningen beträffande den nuvarande skogsaccisen, vilken ej längre skulle

utgå. Länsstyrelsen har åberopat uppgift rörande de belopp skogsaccis, som

under senaste fem år debiterats i femton av länets kommuner, belägna i

lappmarken eller å kustlandet. Sammanställdes medeltalet därav med antalet

bevillningskronor i samma kommuner år 1924, framginge, vilken väsentlig

tillgång skogsaccisen varit för dessa kommuner vid fyllandet av de

kommunala behoven. Sålunda hade under åren 1920—1924 i dessa femton

kommuner utdebiterats skogsaccis till belopp av sammanlagt cirka 1,376,000

kronor eller i medeltal cirka 275,000 kronor per år. Antalet bevillningskronor

i samma kommuner hade år 1924 utgjort tillhopa cirka 274,000.

s. 150 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

150

I fråga om den kommunala skogsbeskattningens framtida ordnande tiar

länsstyrelsen anfört följande:

»Vad härefter angår skogsbeskattningen, synes enligt länsstyrelsens mening

icke vara något att erinra mot de föreslagna nya grunderna, enligt vilka

den kommunala beskattningen för växande skog skulle huvudsakligen utgå

vid skogens avverkning och med det avverkade virkets rotvärde som grund

ansluta sig till den kommunala uttaxeringen i övrigt. Emellertid bliva

länets skogskoinmuner i hög grad berörda av denna omläggning av beskattningsväsendet.

Så kan beräknas, att av det nuvarande värdet å jordbruksfastighet

i lappmarken, omfattande lappmarks fögderi och Malå socken av

Skellefteå fögderi, tillhopa cirka 125 miljoner kronor, omkring två tredjedelar

belöper å skogsvärdet. Sänkningen av repartitionstalet från nuvarande 0.0 6

till föreslagna O.oi skulle minska de kommunala skattekronornas antal i

lappmarken med cirka 40,000. Då antalet bevillningskronor i lappmarken

enligt 1924 års taxering utgjorde tillhopa c:a 164,000, framgår därav, vilken

betydande förändring det föreslagna skattesystemet medför. Ersättning för

sålunda inträdd minskning i antalet skattekronor för fastighet skulle väl

vinnas genom den kommunala skogsskatten, som skulle utgå vid skogens

avverkning. Emellertid måste, såsom framgår av ovan angivna utredning om

skogsaceisens belopp i vissa kommuner inom länet, hänsyn tagas ej blott till

större och mindre avverkningar under olika år utan även till de växlande

pris, som den avverkade skogens värde vid olika tider representerar. Även

med bestämmelserna om fondering av viss del av skogsskatten och dess användning

för utjämning av olika års skattebehov blir givetvis denna skatteform

icke till fullo av den stabilitet, som karakteriserar nuvarande skatteform.

Härtill kommer, att bestämmelserna om skogsaceisens bortfallande

medföra, att skogskommunerna komma att gå miste om 10 å 20 procent av

sina nuvarande beskattningsföremål, i något fall mera. För dessa kommuner

uppstår fördenskull en allmän stegring i de kommunala utskylderna. Vissa

av lappmarkens skogskommuner hava väl för närvarande relativt låga kommunala

utskylder. För de redan nu mindre bärkraftiga komma anspråken

på bidrag av skatteutjämningsmedel att stegras och kunna helt visst icke

avvisas. Ehuru länsstyrelsen enligt vad ovan angivits principiellt ansluter

sig till kommunalskattekommitténs förslag om ändrade grunder för skogsbeskattning,

håller länsstyrelsen dock av nu angivna skäl före, att, därest

skogskommunernas ekonomiska ställning icke skall för mycket rubbas, det

repartitionstal O.oi, som kommittén föreslagit för skogsvärdet, är det minsta

möjliga.

Vid bedömandet av frågan om den blivande skogsskattens utformning ansluter

sig länsstyrelsen till de bestämmelser, som närmare angivits i kommitténs

förslag. Till stöd för särskilt bestämmelsen däri, att skattskyldigheten

fortfarande bör vila å avverkaren, kunna jämväl åberopas de, så vitt

länsstyrelsen känner, gynnsamma erfarenheter, som vunnits enligt nu gällande

lag om skogsaccis. Sedda häremot måste C-förslagets bestämmelser

om skogsskattens uttagande av fastighetsägaren och det härav föranledda

taxeringstekniska förfarandet anses onödigt invecklade. Länsstyrelsen ansluter

sig ock i övrigt till A-förslagets bestämmelser såväl om skattesats

som om sättet för skogsskattens användning för de kommunala behoven.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ingen principiell anmärkning emot

kommunalskattekommitténs förslag till skogsskatt, men har om principens

praktiska utformning uttalat följande:

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

151

Tyvärr saknades i kommitténs betänkande någon som helst utredning om,

huru den av kommittén föreslagna omläggningen av skogsbeskattningen

komme att verka, men då länsstyrelsen förmodat, att denna omläggning för

de egentliga skogskommunernas del skulle komma att medföra en väsentlig

lindring i beskattningen av skogen och sålunda ett överflyttande på andra

beskattningsföremål av en del av den skattebörda, som förut åvilat skogen,

hade länsstyrelsen försökt göra en jämförande beräkning, vad de egentliga

skogskommunerna inom länet beträffade, över kommunernas inkomst av

skogen enligt gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag. Härvid

hade lagts till grund medeltalet av utdebiteringen för åren 1920—1924, samt

den debiterade skogsaccisens medeltal för åren 1922—1924. Beträffande taxerade

skogsvärdet hade den svårigheten förelegat, att i taxeringslängderna i allmänhet

detta värde ej vore särskilt nedsummerat, utan hade därför beträffande

en del socknar skogsvärdet endast beräknats med ledning av förhållandet i

övriga socknar mellan hela taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna och det

taxerade skogsvärdet, varvid detsamma satts till 50 procent av jordbruksfastigheternas

taxeringsvärde, medan detta värde i de övriga socknarna växlade

mellan 34 och 65 procent. Denna beräkning gåve vid handen, att för

samtliga därvid medtagna kommuner kommitténs förslag skulle medföra en

avsevärd minskning av kommunernas inkomst av skogen i förhållande till

enligt nu gällande bestämmelser inflytande inkomster, en minskning, som i

ett fall uppginge ända till 32 procent och i flertalet fall hölle sig omkring

12 — 18 procent av kommunens hela debiterade uppbörd till såväl kommun

som kyrka och skola för år 1924. En sådan minskning, som ju innebure

en avsevärd överflyttning av skattebördan från skogen till andra beskattningsföremål

och som för många av dessa kommuner skulle bliva rent katastrofal,

syntes ej hava varit av kommunalskattekommittén avsedd. En ändring

i kommitténs förslag i denna del ansåge länsstyrelsen således vara

absolut oundgänglig, antingen på så sätt, att repartitionstalet för skogsvärdet

höjdes eller så att skogsskatten fastställdes att utgå med en högre andel än

tredjedelen av det belopp, som på en skattekrona i medeltal under de senast

förflutna fem åren utdebiterats inom kommunen.

Domänstyrelsen har anfört följande:

»Under den förutsättningen, att skatt å till skogsbruk /laglig mark endast

skall drabba mark med uppenbara ekonomiska betingelser för skogsproduktion,

kan denna skatt, lämpligt avvägd, leda till en mera allmän strävan

att effektivt utnyttja skogsmarkens produktionsförmåga.

Domänstyrelsen anser därför lämpligt, att en del av det skogsbruket åvilande

skattebeloppet uttages i form av en årlig fastighetsskatt å till skogsbruk

duglig mark.

Helt annorlunda är förhållandet med den i fastighetsskatten ingående

skatten å växande skog, här kallad skogsvärdeskatt. Kommunalskattekommittén

och speciellt dess skogssakkunnige ledamot ha anfört vägande skäl

mot denna beskattningsform och bland annat framhållit, att en dylik skatt

skulle för ungskogens vidkommande bliva synnerligen betungande, samt

motverka intresset för kalmarkernas återplantering och skogskapitalets bibehållande

och förkovran överhuvud.

Domänstyrelsen, som tidigare i — — utlåtande den 19 september 1918

uttalat sig i samma riktning, vill ännu en gång understryka de av nämnda

ledamot i såväl den av honom för kommitténs räkning utarbetade prome
-

Domän
styrelsen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

morian rörande skogsbeskattningen som i hans reservation framförda synpunkter.

Ett skattetryck, som ökas i samma män, som skogen växer, kan föranleda

en strävan att minska skattebördan genom uttagande av jämväl sådana

delar av virkeskapitalet, i fråga om vilka tillväxten är ekonomiskt mest

givande.

Detta kan ske på grund av virkesförrådets dubbla egenskap av att vara

på en gång produktionsmedel och färdig produkt. Beskattandet av en byggnad

kan tvinga ägaren till ökade ansträngningar för byggnadens effektiva

utnyttjande, medan beskattandet av en växande skog kan utan vidare föranleda

densammas omedelbara konsumtion.

Skogsvärdeskatten innebär en skatt på sparandet, och kan skatten framkalla

en minskning av sparandet, det vill säga en varaktig beskärning av

en produktion, som i och för sig förutsättes hava ekonomiska betingelser.

Styrelsen tror sig veta, att det till följd av nu gällande provisoriska skattebestämmelser

inträffat fall, då skogsvärdeskatten framkallat obenägenhet

att till exempel vidtaga skogskulturåtgärder, och liknande erfarenheter torde

föreligga från skogsvårdsstyrelsernas och skogsvårdande sällskaps verksamhet.

Styrelsen kan visserligen gilla de av kommitténs skogssakkunnige ledamot

anförda synpunkter beträffande en auktoriserad skogsvärdeuppskattning, vilka

synpunkter föranlett honom, ehuru principiell motståndare till skogsvärdeskatten,

att, om än med tvekan, bibehålla sagda skatt, men anser styrelsen

icke dessa skäl vara i frågan tillräckligt avgörande.

För sin del vill därför styrelsen bestämt uttala sig mot, att den växande

skogen upptages som skatteobjekt».

Vad anginge den föreslagna skogsskatten, hade domänstyrelsen i princip

intet att erinra mot en dylik skatteform, som — vare sig skatten formellt

skulle betalas av avverkaren eller av skogsägaren — lade en utgift å virket

vid det tillfälle, då detta skildes från roten.

Vidare har domänstyrelsen yttrat:

»Kommittén har funnit de fastigheter och näringar påvilande skatterna

väl motiverade, med hänsyn till de fördelar, som dessa skatteobjekt erhålla

genom kommunernas allmänna omsorger om sina medlemmar (sid. 149).

Såsom exempel härpå har kommittén framhållit de stora kostnader för

såväl nyttiga väganläggningar och dylikt som ock för fattigvård, kyrko- och

skolväsen m. m., som vissa skatteobjekt kunna i högre grad än andra förorsaka

kommunerna.

Kommittén har icke direkt uttalat, att skogsbruket skulle hava en alldeles

särskild intressegemenskap med alla de olika ändamål, vartill de kommunala

skattemedlen användas, utan torde kommittén härvid förutom jordbruket

i första hand avsett de industriella företagen, som inom sig upptaga

den största arbetskraften.

För skogsbrukets del torde ock en dylik intressegemenskap föreligga i jämförelsevis

ringa utsträckning. Skogshanteringen binder vid sig självt ringa

arbetskraft och kräver följaktligen för sig mindre del än till exempel industrierna

av de rent sociala omkostnaderna. Skogsbruket får dessutom ofta

anlägga egna skogsvägar, anordna flottleder m. in., vartill bidrag icke utgått

av kommunala skattemedel, medan skogsbruket å andra sidan ofta haft föga

nytta av de med kommunala medel anordnade trafiklederna.

Kommittén föreslår, att högre inkomster än 3,000 kronor skola, förutom

inkomstskatten, jämväl drabbas av den kommunala progressivskatten. Denna

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

kommer ofta att för skogsbruket kunna verka hårdare än för andra skattebetalare,

alldenstund ej sällan flera års samlade inkomster uttagas på en

gång, varigenom progressionen kommer att verka starkare än om årlig avverkning

ägde rum.»

Lantbruksstyrelsen har funnit sig närmast böra räkna med ett genomförande

i princip av en skogsbeskattning enligt A-förslaget.

Lantbruks
styrelsen.

I yttrande av domkapitlet i Härnösand har uttalats, att A-förslagets Domkapitlet

objektskatter, fastighetsskatten, skogsskatten och näringsskatten, anordnats ,Iaillösan(5- på ett sätt, som äventyrade den rättvisa utskiftningen av skattebördan mellan

olika grupper av skattskyldiga. Beträffande den föreslagna skogsskatten

syntes varken A-förslaget eller C-förslaget vara fullt tillfredsställandeI

A-förslaget vore skogsskatten objektskatt. Huru detta förslag kom me att

verka i övervägande skogskommuner, där allra största skogsarealen vore i

skogsbolags eller industribolags ägo och stora skulder påvilade skogen, vore

ej möjligt att avgöra utan grundlig utredning. C-förslaget, som väl ville

behålla garantibeskattning å skog, innehölle dock sådana bestämmelser i

fråga om denna skatts uttagande, att dess verkningar i de stora skogskommunerna

kunde bliva ödesdigra. För skogskommunernas skyddande för

ekonomisk ruin syntes nuvarande provisoriet böra i huvudsak bibehållas och

skogsskatten utgå såsom garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 6.

En taxeringsnämndsordförande i Södermanlands län har i avgivet yttrande

anfört, bland annat, följande:

»Skogsvärdet skulle fullt renodlat särskilt angivas i längden. Detta hänger

samman med att samtliga förslagen utgå ifrån att skogsvärdet endast

skulle repartisera med 1 procent i stället för nuvarande 6 procent. Härvid

kommer jag in på den del av C-förslaget, som måste ingiva allvarliga betänkligheter.

Genom 1920 års provisorium blev skogsbeskattningen hårdare än tidigare,

ty nu tillkom inkomstbeskattningen för skogen, utan att den å skogen vilande

skogsaccisen borttogs.

Samtliga förslagen söka nu lösa denna fråga på så sätt, att den å skogens

taxeringsvärde lagda beskattningen, beräknad efter en inkomst av 6 procent

å taxeringsvärdet, minskas ner till 1 procent av taxeringsvärdet, samt att skogsaccisen

ersättes med en särskild skogsskatt.

Denna skogsskatt får i A-förslaget objektskatts natur och kan i stort sett

helt jämställas med den nuvarande skogsaccisen. C-förslaget låter skogsskatten

vara garantiskatt. Förslagsställarna åstadkomma härmed ett litet

trolleri.

När Rune och Sederholm befriat skogen från garantiskatten så gott som

helt — sänkt den å taxeringsvärdet beräknade beskattningsbara inkomsten från

6 procent till 1 procent samt borttagit skogsaccisen, så komma de med sin skogsskatt

som garantiskatt, vilken alltid får fråndragas från inkomsten. Detta

kommer att göra C-förslagets skogsskatt fullständigt illusorisk, ty det kan

ej bliva någon skogsskatt enligt C-förslaget om ej avverkning till avsalu

föreligger och då bliver det alltid inkomstbeskattning och skogsskatten kan

fråndragas. När jag här säger att den ena skatten kan dragas från den

Taxerings
nämndsord
förande.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Stockholms

handelskammare,

svenska

bankföreningen

och Sveriges

industriförbund.

andra, så menar jag att den till beskattning beräknade inkomsten dragés

från den andra. Det enda fall då verklig skogsskatt enligt C-förslaget skulle

kunna ifrågakomma vore, då taxeringsnämnderna värderat rotvärdet vid

taxering till skogsskatt högre än vid en försäljning kunde inbringas och

sålunda hel kvittning icke kunde ske. Man kan då fråga sig varför ej

förslagsställarna valt den enklare vägen att endast borttaga skogsaccisen?

Som C-förslaget i denna del nu är utformat kommer det att medföra högst

betänkliga verkningar.»

Efter att hava anfört exempel på huru C-förslagets skogsskatt skulle komma

att verka i praktiken fortsätter vederbörande:

»Av det förut av mig anförda framgår att jag anser att C-förslagets 2

kap. helt bör utgå.

Jag anser nämligen att om någon lättnad i den å skogen nu vilande

kommunala beskattningen skulle befinnas böra ske, denna lättnad bör sökas

på andra vägar, än som C-förslaget föreslår. C-förslaget har också härvid

gått för långt, ty det har i realiteten — som förut framhållits — nästan

helt och hållet befriat skogen från garantiskatt. En beskattningsbar inkomst,

beräknad efter 1 procent å skogens taxeringsvärde, måste som garantiskatt betraktas

som betydelselös.

Skogen måste liksom jordbruksjorden garantera kommunen en viss skatteinkomst.

Denna garanti sker bäst och ur taxeringssynpunkt enklast genom att bibehålla

en garantiskatt av 6 procent å skogens taxeringsvärde.»

Delegerade för taxeringsnämndsordförandena i Malmöhus län hava avgivit

ett yttrande, däri bland annat garantiskattesystemet underkastats eu granskning,

och i fråga om C-förslagets skogsbeskattning anförts bland annat

följande:

»I C-förslaget är även skogsbeskattningen anordnad såsom en garantibeskattning.

Sålunda är föreskrivet, att avdrag för den bestämda minimibeskattningen

för den till avverkning upplåtna skogen tillkommer den, som

är skyldig att för taxeringsåret utgöra skogsskatt härför. Skattskyldigheten

i förevarande fall är ålagd den, som var ägare av fastigheten, då upplåtelsen

skedde, och skatten skall utgöras under det taxeringsår, då köpeskilling för

skogen är föremål för inkomstbeskattning. I händelse skogen är föremål för inkomstbeskattning

under olika år, kan sålunda skogsskatten komma att utgöras

först flera år efter det upplåtelsen skedde. Kontrollen från taxeringsmyndigheternas

sida att avdraget tillkommer rätt person blir givetvis betydligt

svårare i förevarande fall, än då det gäller beskattningen av den rena

fastighetsinkomsten».

Stockholms handelskammare, svenska hankföreningen och Sveriges

industriförbund hava i sitt gemensamma yttrande över kommunalskattekommitténs

betänkande m. m. anfört:

»Det må hava sin riktighet, att det med C-förslagets konstruktion av

fastighetsbeskattningen möter större svårighet att på ett enkelt och rationellt

sätt inordna beskattningen av avverkat virke i den allmänna kommunala

beskattningen, än i ett system med objektskatt å fastighet. Dessa svårigheter

torde emellertid icke vara oöverkomliga, och de grunder för skogsbeskattningens

anordnande, som i C-förslaget föreslås, synas i huvudsak

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

155

kunna godtagas, ehuru bestämmelserna förefalla väl komplicerade. Det vore

därför önskligt att nämnda grunder, därest fastighetsbeskattningen kommer

att ordnas enligt C-förslaget, bleve underkastade en överarbetning för vinnande

av större enkelhet och lätthet i tillämpningen».

Smålands och Blekinge handelskammare har erinrat följande:

»Skulle garantiskattesystemet fastställas, finner handelskammaren erforderligt,

att en genomgripande omarbetning av den i enlighet härmed föreslagna

skogsbeskattningen sker. Det nu gällande provisoriet bestämmer en garantiskatt

av 6 procent å fastighets såväl jordbruks- som skogsvärde. Enligt

reservanternas förslag skall garantiskatt utgå med 6 procent å jordbruksvärdet

och 1 procent å skogsvärdet. Härvid göra reservanterna gällande,

att de återstående 5 procent å skogsvärdet bliva uttagna i form av den som

garantiskatt utgående skogsskatten. Här torde ett förbiseende föreligga.

De år, då skogsskatt skall utgå, komma att i flertalet fall uppvisa sådan

inkomst, att garantibeloppet täckes av inkomsten. De år, då skogsskatt ej

skall utgå, kommer i flertalet fall garantibeloppet ej att täckas med den

behållna inkomsten av små och medelstora fastigheter. Reservanternas förslag

kommer således att medföra dels en sänkning av det enligt provisoriet

fastställda garantibeloppet — i och för sig en avsevärd förmån — och dels

faktiskt en skattelindring för innehavarna särskilt av små och medelstora

skogsfastigheter. En dylik förbättring av villkoren för en begränsad grupp

av skattskyldige har ej i reservanternas förslag motiverats, ej heller har

själva sakförhållandet i önskvärd grad framhållits. Handelskammaren kan

ej finna denna lättnad motiverad, då enligt bestämmelserna taxeringsvärdet

å skog skall fastställas till det värde, som skogen vid bruk på lång sikt

kan anses ha och vilket sålunda vida understiger det gällande värdet vid

köp och försäljning. Ur taxeringsteknisk synpunkt hyser handelskammaren

också allvarliga betänkligheter mot reservanternas förslag i avseende å skogsskattens

utformning.»

Sveriges skogsägare förbund har yttrat i huvudsak följande:

Vidkommande de allmänna principerna för skogsbeskattningen har förbundet

erinrat, att förbundet, allt sedan frågan om den kommunala beskattningens

omläggning först blev aktuell, städse intagit den ståndpunkten, att en fastighetsskatt

å det produktiva skogskapitalet vore ägnad att motverka strävandena

efter ett rationellt och uthålligt skogsbruk. Därjämte har framhållits, att

inom skogssakkunniga och skogligt intresserade kretsar åsikterna vore fullt

samstämmiga därutinnan, att beskattningen av skogar och skogsbruk borde

fotas just på den grundläggande princip, som av kommittén förordats. Man

syntes ej heller behöva befara, att denna på grund av ändrade förhållanden

på det skogliga området i en framtid skulle visa sig vara mindre ändamålsenlig.

Förbundet har därför på det livligaste tillstyrkt kommittémajoritetens

ocli reservanternas principiella ståndpunktstagande därutinnan, att skogsbeskattningen

ordnades så, att fastighetsskatt å det växande skogskapitalet

i möjligaste mån undvekes och i stället skatt uttoges å det vid avverkningstillfällena

utfallande virket.

I huvudregeln om skatt på avverkat virke men ej ä växande skog hade

emellertid såväl kommittémajoriteten som reservanterna ansett sig böra göra

Smålands och

Blekinge

handelskammare.

Sveriges

skogsägare
förbund.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vissa modifikationer. I första hand gäilde detta, att fastigheternas skogsmarksvärden

i beskattningshänseende jämställts med deras jordbruksvärden.

Förbundet hade även i denna punkt haft samma uppfattning som kommitténs

majoritet och reservanter. I stort sett vore skogsmarksvärdet tämligen stabilt,

och en fastighetsskatt därå kunde ej anses innebära något riskmoment för

en rationell skogsskötsel; snarare vore förhållandet det motsatta.

Jämväl i ett annat avseende hade kommitténs majoritet och reservanterna

gjort avsteg från den föreslagna grundregeln om skogsbrukets objektbeskattning

genom en avverkningsskatt, då — ehuru under skilda motiveringar —

bibehållits en fastighetsskatt å skogsvärdet, utgående efter repartitionstalet

O.oi. Ehuru Sveriges skogsägareförbund med hänsyn till skogsvårdens krav

principiellt vore emot varje form av fastighetsskatt å det produktiva skogskapitalet,

måste förbundet dock medgiva, att de anförda skälen för bibehållandet

av en dylik skatt efter ett lågt repartitionstal vore starka. Förbundet

tänkte därvid särskilt på vikten av att taxeringsvärdena åsattes med

tillbörlig omsorg. Förbundet tillstyrkte sålunda, att fastigheternas skogsmarksvärden

i beskattningshänseende behandlades lika som jordbruksvärdena,

samt att en fastighetsskatt — eventuellt garantiskatt — efter ett repartitionstal

av O.oi lades å skogsvärdet.

Förbundet har härefter underkastat kommittémajoritetens och reservanternas

förslag en granskning ur synpunkten av vilket förslag vore bäst ägnat

att i den praktiska tillämpningen tillgodose de allmänna synpunkterna i

frågan. Förbundet har därvid — med hänsyn till kommitténs motivering

för objektbeskattning av fastighet — inledningsvis påpekat, att jordbruket vore

knutet med en starkare intressegemenskap just vid den kommun, där näringen

utövades, än vad fallet vore med övriga inkomsttagare. Med skogshanteringen

däremot rådde väsentligen ett annat förhållande. Skogsbruket vore

en kapitalintensiv men arbetsextensiv näring. Det krävde för sin produktion

under rationell drift enligt av sakkunniga verkställda beräkningar blott

omkring en femtedel så stor arbetsmängd per producerad värdesumma som

jordbruket. Skogshanteringen belastade därför i förhållande till de alstrade

värdena icke kommunens anstalter för undervisning och social omvårdnad

närmelsevis så hårt som lantbruket. Skogshanteringens ekonomiska intressegemenskap

med kommunen vore sålunda avsevärt mindre än jordbrukets.

Därav följde även, att den merbelastning å fastigheterna, som objektskatten

avsåge att utgöra, icke hade samma berättigande i fråga om skogsvärdena

som beträffande jordbruksvärdena.

De grunder, som i A-förslaget framlagts för skogsbrukets beskattning,

måste enligt förbundets förmenande väcka den allra största betänksamhet;

detta dels med hänsyn till den ojämnhet och nyckfullhet, varmed tungan

av objektbeskattningen komme att drabba inom olika kommuner, och dels

med hänsyn till skattetryckets å skogsbruket absoluta storlek.

Förbundet fortsätter därefter:

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

157

»Om man antoge, att inom två angränsande kommuner den ena inrymde

betydande industrier och att på grund därav dess objektskattekronor utgjorde

exempelvis blott 5 procent av samtliga skattekronor, medan den andra vore

eu ren jordbrukskommun, vars fastighetsskattekronor utgjorde 25 procent av

samtliga skattekronor, så bleve — under antagande av 3 procent räntabilitet

hos skogsbruket i båda kommunerna — skattehöjningen på grund av objektskatten

i den förra kommunen 122 procent och i den senare kommunen

blott 75 procent.

Vid beräknandet av den ökning i effektiva skattetrycket å skogshanteringen,

som objektbeskattningen medförde, måste man därjämte hava i minne,

att skogsbrukets räntabilitet vore låg och avsevärt mycket svagare än man

i allmänhet föreställde sig. Jonson hade i sin reservation räknat med en

medelräntabilitet av 5 procent hos statsskogarna, 4 procent hos bolagsskogarna

och (beroende på deras lägre taxeringsvärden) högst 6 procent hos allmogeskogarna.

Förbundet förmenade, att denna räntabilitetsprocent, även om

de tidigare stundom uppnåtts, icke inom en något så när nära liggande

framtid ånyo kunde ernås inom det svenska skogsbruket. Kronoparkernas

räntabilitet av cirka 6 procent under den ur konjunktursynpunkt tämligen

normala perioden 1901—1913 torde till övervägande del berott av statsskogarnas

dåvarande alltför låga taxeringsvärden. När dessa 1922 kommit

upp i paritet med verkliga värdena, så hade räntabiliteten sjunkit till under

3 procent. För 1923 hade den utgjort 2.4 procent och för 1924 1.2 procent.

Måhända torde man få anse, att de nuvarande taxeringsvärdena vore en

smula för höga, vilket verkade sänkande på räntabilitetsprocenten; å andra

sidan borde då även observeras, att en högst betydande överavverkning

utöver tillväxten ägde rum å statsskogarna i norra Sverige, varför avkastningen

till avsevärd del grundade sig på kapitaluttag. Denna temporära

överavverkning verkade givetvis till synes höjande på räntabiliteten. Som

jämförelse kunde nämnas, att statsskogarna i gamla tyska konungariket

Sachsen under de senaste 50 åren haft en medelräntabilitet av blott cirka

2.5 procent; och detta trots att nämnda skogar hade utomordentligt goda

avsättningsförhållanden och levde under mycket gynnsammare biologiska

betingelser än våra. Detta visade, att skogsbrukets genomsnittliga avkastningsförmåga

icke vore så särdeles stor.

För de enskilda skogsägarna, bönder såväl som bolag, verkade deras nuvarande

höga skuldsättning ytterligare sänkande på skogsbrukets räntabilitet.

På grund därav bleve jämväl den procentuella höjning, som objektskatten

kommc att orsaka i skattetrycket för skogsnäringen, mycket hög.»

Vidkommande C-förslaget har förbundet yttrat sig sålunda:

I jämförelse med A-förslaget hade C-förslaget det stora företrädet, att det

icke innehure någon dubbelbeskattning. Repartitionstalen vore ju visserligen

något högre enligt C-förslaget än enligt A-förslaget, men detta torde

mer än väl uppvägas av den i det förra förslaget medgivna rätten till avdrag.

Redan vid eu medelräntabilitet hos skogsbruket av 2 procent bleve

skattetrycket enligt A-förslaget — trots dettas lägre repartitionstal — lika

starkt som med C-förslagets garantiskatt. Så snart skogsbrukets avkastning

stege över 2 procent, bleve skattetrycket enligt C-förslaget lindrigare än enligt

A-förslaget. Härtill kommc emellertid, att C-förslaget framför A-förslaget

hade en annan och betydande fördel. Enligt det senare bleve skattetrycket

å skogsnäringen inom de olika kommunerna beroende av två vari
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

abla faktorer, nämligen dels objektskattekronornas frekvens i förhållande

till övriga skattekronor i kommunen och dels skogsbrukets räntabilitet. Av

dessa båda faktorer varierade den första starkt och inom mycket vida gränser

samt orsakade därigenom enligt A-förslaget en ytterst nyckfull och svårberäknelig

ojämnhet med avseende å den merbelastning, som komme att

vila på fastigheterna i de olika kommunerna. Nämnda olägenhet gjorde sig

däremot enligt C-förslaget knappast gällande, enär skattetrycket enligt detta

förslag varierade endast med skogsbrukets räntabilitet. Denna sistnämnda

faktor vore emellertid långt mer konstant och rörde sig icke inom närmelsevis

så vida gränser som objektskattekronornas relativa antal. På grund

härav komme även C-förslaget att träffa skogsbruket betydligt jämnare och

mindre nyckfullt, än vad fallet vore med A-förslaget.

Förbundet har i anledning av yppad tvekan om skogsskattens garantiverkan

framhållit, att det vore så långt ifrån, att icke C-förslagets skogsskatt

skulle utgöra en verklig garantiskatt, att förbundet tvärt om hyste

vissa farhågor för att denna garantiskatt skulle visa sig vara alltför effektiv,

i det att vid flertalet avverkningar å enskildes skogar den verkliga nettobehållningen

kunde komma att ligga långt under den till 60 procent av rotvärdet

bestämda gränsen för garantibeloppet. I avseende å de framhållna praktiska

svårigheterna vid skattebeloppets beräknande och påförande i anledning

därav, att C-förslaget lagt skattskyldigheten å ägaren, har förbundet,

som icke kunnat finna, att dessa anmärkningar hade något berättigande med

hänsyn till de praktiska förhållandena, uttalat sig på följande sätt:

»Vad först angår frågan om svårigheterna för taxeringsnämnderna att

hålla reda på de skogsskattebelopp, som förfalla till betalning under senare

år än då avverkningsrättsupplåtelsen skedde, får förbundet anföra: Enligt

A-förslaget är visserligen avverkaren deklarationsskyldig till skogsskatt, men

fastighetsägaren skall, då avverkningsrätt upplåtits, deklarera till inkomstskatt

under olika år de delar av likviden för avverkningsrätten, som inflyta

under respektive år. Här föreligga sålunda enligt A-förslaget beträffande

inkomstskatten fullständigt enahanda bokföringssvårigheter för skattemyndigheterna,

som de vilka — enligt kommitténs förmenande — skulle vid C-förslagets

praktiska tillämpande framkomma vid uppbörden av skogsskatten.

Kommittémajoriteten torde för A-förslagets vidkommande hava tänkt sig,

att man beträffande inkomstbelopp, som under visst år inflyter på grund av

tidigare upplåten avverkningsrätt, skall kunna lita på deklarantens på heder

och samvete avgivna uppgift om det skattskyldiga inkomstbeloppets storlek.

Förbundet kan då ej förstå, varför man ej på enahanda sätt skulle kunna

lita på de skattskyldiges ärliga fullgörande av deklarationsplikten även då

det gäller uppgifterna för skogsskatt. Kommittémajoriteten torde väl ej

kunna giva skäl för den åsikten, att de skattskyldiga äro ärliga när det

gäller att deklarera sina inkomster, men oärliga då fråga är om att uppgiva

mängden avverkat virke.

Ej heller kan förbundet dela de farhågor, som uttalats rörande svårigheterna

att rätt uppskatta värdet av på rot sålda virkesposter, eller misstankarna

att köpare och säljare av avverkningsrätter skulle ingå skenavtal

för att dölja den verkliga köpeskillingen. Uppskattningen av rotvärdet skall

verkställas av taxeringsnämnden med ledning av den skattskyldiges äckla
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rerade uppgift om det sålda virkets massa samt med tillämpande på denna

kvantitet av de i orten vid tillfället gällande prisen på rot för virke av

dylik beskaffenhet. Den rätta taxeringen är alltså beroende av de båda faktorerna

kvantiteten och kubikmeterpriset. Den förra skall deklareras av den

skattskyldige. Fusk med denna uppgift kan endast ske genom medveten

förfalskning. Att sådan skall förekomma i större omfattning enligt C- än

enligt A-förslaget kan ej med fog förutsättas. I övrigt skulle en dylik förfalskning

mycket lättare och med större framgång kunna ske, om skattskyldigheten

enligt A-förslaget lades på avverkaren, eller exempelvis nu vid

skogsaccisdeklarationerna, ty dessa deklarationer ingivas först efter det virket

blivit avverkat, bortfört ur skogen och skingrat, varför vid taxeringstillfället

alla kontrollmöjligheter äro borta. I fråga om upplåtna avverkningsrätter

däremot står det sålda virket ofta kvar på rot vid taxeringstillfället

och kan utan svårighet göras till föremål för en ungefärlig kontrolluppskattning.

Vad åter beträffar priset per kubikmeter, torde taxeringsnämnden ha

fullt ut lika stor eller lika liten möjlighet att rätt bedöma detta, vare sig

skogen är såld på rot eller i upphugget skick.

Slutligen har anmärkts, att det kunde vålla svårigheter att för skogsskattens

uppbörd anträffa personer, som sålt sina fastigheter och avflyttat

från kommunen, men som det oaktat vore skattskyldiga i denna på grund

av tidigare upplåtna avverkningsrätter. Härtill är endast att genmäla, att

enahanda svårigheter möta enligt A-förslaget, då dels samma personer skola

påföras inkomstskatt för efter deras avflyttning uppburen likvid för avverkningsrätter

och dels en avverkare, om han från orten avflyttat, skall erlägga

skogsskatt. Någon reell skillnad mellan de båda förslagen förefinnes

sålunda icke i denna punkt.»

Sammanfattningsvis har Sveriges skogsägareförbund

dels avstyrkt A-förslaget såsom innebärande en ofrånkomlig dubbelbeskattning

av skogsbruket och därjämte medförande en nyckfull ojämnhet i skattetrycket

å skogsnäringen inom skilda kommuner;

dels bestämt avstyrkt de av kommittémajoriteten i A-förslaget framlagda

repartitionstalen såsom orsakande en allt för stark absolut skattebelastning

å skogsbruket;

dels beträffande de i Jonsons reservation föreslagna lägre repartitionstalen

för skogsbeskattningen uttalat, att det absoluta skattetrycket givetvis efter

dessa komme att bliva rimligare, men att dubbelbeskattningens verkningar

även med användande av dessa repartitionstal ej läte sig överblickas förrän

en provtaxering för frågans klarläggande blivit utförd;

dels beträffande C-förslaget uttalat, att dettas allmänna grunder för beskattningen

av skogsbruket syntes vara väl funna och borde komma i tillämpning,

men att man knappast kunde tillförlitligt bedöma verkningarna av de

för garantiskatten å skogsbruket föreslagna repartitionstalen, förrän en jämförande

provtaxering härom blivit verkställd;

samt dels slutligen framhållit, att de praktiska svårigheter, som befarats

komma att möta vid objektskattens å skogsbruket ordnande som garantiskatt,

i verkligheten icke syntes komma att bliva till något nämnvärt hinder.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Fullmäktige i

järnkontoret.

Kammar
rätten.

Yttranden be*

träffande behandlingen

av

husbehovsvirke.

Länsstyrel
serna.

Fullmäktige i järnkontoret hava yttrat:

Enär många av de i järnkontoret delaktiga bruken ägde betydande skogsområden,

vore givetvis frågan om den kommunala skogsbeskattningens ordnande

för dem av stor vikt. Fullmäktige kunde i denna del ansluta sig till

vad i ett för fullmäktige tillgängligt förslag till Sveriges skogsägareförbunds

utlåtande blivit anfört. Med godkännande av de ledande principerna för

kommitténs förslag rörande skogsbeskattningen avvisades de av majoriteten

framlagda repartitionstalen såsom orsakande en alltför stark absolut beskattning

å skogsbruket, varjämte föresloges en mera ingående jämförande utredning

av de dels utav professor Jonson och dels i det s. k. C-förslaget

avgivna reservationerna. Det slutliga bedömandet av dessa måste därför

uppskjutas, till dess omförmälda utredning blivit åvägabragt.

Kammarrätten har framhållit, att en jämförelse mellan de båda föreslagna

skogsskatterna, betraktade för sig, icke kunde hava annat än teoretiskt

intresse. De vore var för sig till sin konstruktion bestämda av och

knutna till respektive fastighetsbeskattningssystem. C-förslagets skogsskatt

vore oförenlig med A-förslaget och tvärtom. Vidare har kammarrätten anfört

i huvudsak följande:

Genom sin anslutning till A-förslaget i fråga om fastighetsskatt hade

kammarrätten även bundit sig med avseende å skogsskattetypen; denna

skatt Unge sedan författningstekniskt inordnas i kommunalskattelagen, på

sätt kommittén förfarit och kammarrätten lämnat utan erinran, eller regleras

i en särskild lag såsom den nuvarande skogsaccisen. Kommittéförslagets

skogsskatt vore, efter kammarrättens uppfattning, i stort sett väl

ägnad att fylla sin uppgift i systemet.

De reservanter i kammarrätten, som förordat C-förslagets allmänna principer,

hava i sin motivering åberopat, bland annat, Sveriges skogsägareförbunds

yttrande beträffande skogsbeskattningen.

Här må erinras, dels att enligt kommunalskattekommitténs förslag jämväl

avverkning för husbehov skall underkastas skogsskatt, medan enligt

huvudreservanternas förslag (C-förslaget) icke någon dylik särskild skatteplikt

föreligger, dels att även av kommitténs majoritet en ledamot vänt sig mot

förslaget om skatt å husbehovsvirke.

I de avgivna yttrandena framträda ock skilda ståndpunkter i berörda fråga.

Då länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrkt skogsskattens ordnande enligt

C-förslaget, bär länsstyrelsen såsom en särskild fördel med detta förslag påpekat,

att det icke upptoge skogsskatt å husbehovsvirke. Länsstyrelsen i

Uppsala län, som anslutit sig till kommitténs förslag om skogsskatten, har

dock ansett det kunna på goda skäl ifrågasättas, huruvida husbehovsvirke

verkligen borde indragas under denna beskattning. Husbehovsvirkets undantagande

från skogsskatt komme väl knappast att nämnvärt inverka på kommunernas

ekonomi, men skulle säkerligen medföra en icke obetydlig lättnad

i taxeringsarbetet. Länsstyrelsen i Gotlands län har — i samband med be
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

handling av frågan om naturaförmåners värdering — vänt sig mot kommitténs

förslag i vad detta innebure ett övergivande, även i vad anginge

husbehovsvirket, av nuvarande kvittningssystem och en fordran å redovisning

härav bland såväl inkomster som utgifter. Länsstyrelsen har vidare anfört

följande:

»Förslaget indrager under skogsskattetaxeringen även husbehovsvirke. Teoretiskt

förklaras detta med, att även den del av skogsvärdet, som motsvarar

husbehovet, blir föremål för nedsättning i repartitionstal till O.oi. En dylik

skattereform måste emellertid uppenbarligen ställa sig främmande och motbjudande

för den skattskyldiges uppfattning. Det i hans naturaförmåner ingående

bränslet för egen bostad bliver ju uppskattad såsom inkomst av jordbruket

och borde skäligen ej bliva föremål för ytterligare beskattning. Samma

förhållande, eller uppskattning såsom inkomst, råder ju med virke, som användes

för nybyggnad eller grundförbättring. Återstår så det husbehovsvirke,

som användes för byggnaders underhåll samt stängsel. Detta taxeras

visserligen ej såsom inkomst, eller rättare det skulle väl enligt kommittéförslaget

upptagas såsom inkomst, men med motsvarande kvittningsvis gjord

{ivräkning å utgiftssidan. Någon dubbelbeskattning för avverkaren, i detta

fall fastighetsägare, innebär väl icke detta virkes inrangerande under skogsskatten,

men den fiskaliska betydelsen härav bleve ganska ringa, (hiskligt

vore att — med begagnande i detta fall av en uti reservationen för C-förslaget

använd synpunkt — husbehovsvirkets skogsvärde kompenserades genom

andel i repartitionen å fastighetsvärdet såtillvida att — med slopande av

särskild skogsskatt härå, — en fastighets skogsvärde finge till lämpligt avvägd,

mot husbehovsvirket svarande del ingå i fastighetstaxeringen med ett

i förhållande till skogsvärdet i övrigt något förhöjt repartitionstal. Möta härför

emellertid avsevärda taxeringstekniska hinder lärer med skäl kunna

ifi agasättas, huruvida i allt fall ett uteslutande av husbehovsvirket från

skogsskatt behöver anses innebära en så pass stor rubbning i hela det föreslagna

systemet, att detsammas rationella uppbyggande härigenom äventyras.

År så ej fallet, synes husbehovsvirkets undantagande från skogsskatten vara

att förorda.»

Länsstyrelsen i Hallands län har icke velat ansluta sig till förslaget att

indraga även husbehovsvirket under beskattning, enär en sådan åtgärd syntes

skola medföra praktiska svårigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län, som

förordat skogsbeskattningens ordnande enligt C-förslaget, har såsom en särskild

förtjänst hos detta i denna del betecknat den omständigheten, att hus

behovsvirket undantag^ från skogsbeskattningen. Såsom uti den allmänna

motiveringen angivits, har dock föredragande landskamreraren anmält avvikande

mening och för sin del anslutit sig till skogsskattens anordnande

enligt A-förslaget.

Domänstyrelsen har uttalat, att inga väsentliga hinder förelåge för beskattningen

av husbehovsvirket, vilket enligt styrelsens förmenande borde

upptagas till sitt försäljningsvärde. I samband härmed förtjänar följande

yttrande av domänstyrelsen uppmärksamhet:

bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. t Xr 102.) I |

Domän

styrelser

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

»Kommunalskattekommittén utgår i sitt betänkande från, att som intäkt

av skogsbruk även skall räknas värdet av de skogsprodukter, som den skattskyldige

tillgodogjort sig för eget och sina underlydandes husbehov. Med

denna utgångspunkt hade det principiellt sett varit önskvärt, anser styrelsen,

att från skogsskatt icke undan tagits avverkat virke, då dettas rotvärde undeistiger

100 kronor. I jordbruksbygderna i södra Sverige inträffar det ofta,

att ett stort antal hemmansägare uppköpa på rot stående virke i så små

partier, att köpeskillingen för varje parti icke uppgår till 150 kronor, det

vill säga det från skogsaccis och skogsvårdsavgift nu skattefria beloppet.

Det lärer säkerligen förekomma fall, då inom en kommun sammanlagda rotvärdet

av på detta sätt i smärre poster av en enda skogsägare försåld, å rot

stående skog årligen uppgår till cirka 20,000 kronor. Enligt A-förslaget äro

markägarna frikallade från skyldighet att erlägga skogsskatt och avgiva

specificerad redovisning för det å rot försålda virket.

I skogsvårdens intresse förtjänar det ock överhuvudtaget att papekas, att

härigenom ej oväsentliga skogsvårdsavgifter kunna gå förlorade. C-forslaget

har bättre tillgodosett kravet på större effektivitet i skattebelastningen

genom att ålägga markägaren skattskyldighet.»

Domkapitel Mot liusbeliovsvirkets indragande under skogsskatten hava även två domm''

fl'' kapitel, åtskilliga kommunrepresentationer, några taxer ing snämndsord förande,

samt tio hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig.

Såsom belysande för huru denna fråga på sina håll kan uppfattas må återgivas

följande uttalande av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:
»Förslaget

innehåller även skatt på husbehovsskog. Att begära att jordbrukarna

lojalt skola medverka till beskattning av sina egna skogsprodukter,

som de använda för underhåll av byggnader, inventarier och grundtorbättringar

i sin egen näring, är orimligt. En sådan beskattning star i strid

med deras rättsuppfattning. Det är ett lagförslag, som har alltför mycket

släkttycke med kristidens tvångslagstiftning och kommer helt säkert att

mötas med samma sinne, som gjorde kristidslagarna ohållbara. — — —■

I C-förslaget ingår klokt nog ej heller skatt på husbehovsskog. Kot värdet

på virke eller skog, som ej skall upptagas till beskattning, bör honas tran

100 kronor till 150 kronor.»

Sveriges skogs- Sveriges skogsägareförbund har anfört följande.

ägäreförbnmi. ^A_förslaget innebär, att skogsskatt skall utgå även för liusbeliovsvirket.

Förbundet kan icke tillstyrka detta. Hos den stora massan mindre jordägare

är kännedomen om den kvantitet virke, de använda till husbehov, ytterst

ofullständig, och ett införande av liusbeliovsvirket i skogsskattedeklarationerna

skulle då endast leda till dels att dessa ökades enormt i antal utan att någon

nämnvärd höjning i skogsskattens totala belopp vunnes samt dels att deklarationernas

pålitlighet betänkligt rubbades. Vidare bör bemärkas, att värdet

av den avverkning sstatistik, man hoppas kunna få fram genom att husbehovsvirket

belägges med skogsskatt, blir särdeles omtvistligt, ty man har

ju ansett sig nödsakad att från skatten befria husbehovsvirke av mindre

än 100 kronors rotvärde, och undantagandet av alla dessa småposter torrycker

i ej oväsentlig mån statistiken. — Förbundet får såsom sm mening

uttala, att liusbeliovsvirket under alla omständigheter bör lämnas fritt tran

skogsskatt.»

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kammarrätten har i denna fråga yttrat sig sålunda:

»Från taxering till kommunal skogsskatt synes, i likhet med vad herr

Olsson i avgiven reservation hemställt samt en del länsstyrelser förordat,

avverkning för husbehov böra undantagas. Till stöd för ett sådant stadgande,

som överensstämmer med gällande föreskrift om skogsaccis, må anföras

dels att en sådan förman för jordägaren torde vara skälig i betraktande

därav, att fastighets skogsmarksvärde enligt förslaget åsättes samma repartitionstal

som värdet å egentlig jordbruksmark, dels att det i praktiken skulle

visa sig särdeles svårt att riktigt uppskatta värdet å husbehovsvirket, dels

ock att det ökade besväret för deklaranter och taxeringsmyndigheter icke

komme att stå i rimlig proportion till de skattebelopp, som skulle vinnas

genom att husbehovsvirket medtages.

Beträffande omfattningen av begreppet husbeliovsvirke torde samma hänsyn,

som enligt 27 § bestämmer avdragsrätten för reparation och underhåll

av byggnader, stängsel och inventarier, här böra komma till användning.

Sålunda bör virke, som erfordras för nybyggnad, taxeras till skogsskatt.»

Presidenten och en ledamot i kammarrätten hava lämnat kommittéförslaget

i förevarande punkt utan anmärkning.

Frågan om sättet för skogsskattens beräkning behandlas i kommittéförslaget,

utom i den allmänna motiveringen, jämväl under 82 §. Huvudregeln

innebär enligt majoritetsförslaget, att skogsskatt skall utgå för varje 100

kronor av det avverkade virkets rotvärde med en tredjedel av det belopp,

som på en skattekrona i medeltal under de senast förflutna fem åren utdebiterats

inom kommunen sammanlagt för kommunens, kyrkans och skolans

behov. Med denna bestämmelse sammanhänger stadgandet i 63 § av kommitténs

förslag, att repartitionstal åsättes jordbruksfastighet med ett skatteöre

för varje 100 kronor av fastighetens skogsvärde. I kommitténs förslag

liar nämligen såsom underlag för objektbeskattningen å jordbruksfastighet

— frånsett tomt- och industrivärde — beräknats ett repartitionstal av 0.0 4

per 100 kronor av taxeringsvärdet. Av den enligt detta repartitionstal å

skogsvärdet belöpande skatten har kommittén ansett, att tre fjärdedelar

lämpligen kunde anvisas att utgå såsom skogsskatt, vadan alltså skogsvärdet

skulle ingå i den allmänna repartitionen med ett repartitionstal av 0.o i per

100 kronor av samma värde. Underlaget för skogsskatten är följaktligen

enligt kommitténs förslag satt till 0.03 per 100 kronor av skogsvärdet, vilket

enligt verkställd utredning innebär en skattesats, som för varje 100 kronor

av avkastningens rotvärde utgör 0.3o7575 kronor för varje per skattekrona

utdebiterad krona. Sistnämnda tal har av kommittén föreslagits avrundat

till en tredjedel av den anledningen, att skogsskatten avsetts att ersätta ej

blott huvudsakliga delen av fastighetsskatten å skogsvärdet utan även den

objektskatt å näring, som enligt förslaget skulle åvila näring i allmänhet,

men från vilken skogsavverkning såväl å egen som å annans mark skulle

vara undantagen.

Vid kommitténs berörda- förslag hava herrar Olssoyi och Jonson var för

sig anmält reservationer. Olsson har ansett, att det repartitionstal för

Kammar
rätten.

Yttranden angående

repartitionstalen

vid sko g sbeskattningen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

läns
styrelserna.

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

fastighets skogsvärde, (ko3, som legat till grund för kommitténs beräkning

av skogsskatten, bort minskas till O.02; i följd härav skulle skogsskatten

utgå med en fjärdedel av det förutnämnda medeltalet av utdebiteringen förvissa

kommunala, behov. Jonson har vid 63 § påyrkat den ändring, att

repartitionstalet 1 skatteöre skulle avse jämväl skogsmarksvärdet, varjämte

uti 82 § skulle stadgas, att skogsskatt skulle utgå med en fjärdedel av nyssnämnda

utdebiteringsbelopp.

Då i det följande redogörelse lämnas för de avgivna yttrandena i fråga

om skogsskattens beräkning — i den mån de ej redan förut återgivits

bortses från förekommande allmänna uttalanden om repartitionstalen, avseende

att dessa icke kunna definitivt bedömas förrän i samband med förslag

om landstings- och vägbeskattningens ordnande, m. m. dyl.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anmärkt, att, då länsstyrelsen icke

kunnat tillstyrka antagandet av förslaget om näringsskatt, bortfölle det av

kommittén åberopade skälet för höjning av repartitionstalet för skogsskatten

över det belopp, som framkommit vid kommitténs kalkyler, och borde därför

enligt länsstyrelsens mening och till lättnad vid användandet deltalet i fråga

nedsättas från en tredjedel till tre tiondelar.

Det torde här böra erinras om länsstyrelsens i Gotlands län förut återgivna

yttrande beträffande husbehovsvirkes undantagande från skogsskatten,

därvid länsstyrelsen ansett önskligt att — med begagnande av en uti reservationen

för C-förslaget använd synpunkt — husbehovsvirkets fritagande från

skogsskatt kompenserades genom högre repartitionstal å skogsvärdet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i förevarande avseende anfört, att de i

A-förslaget upptagna repartitionstalen för den kommunala repartitionsskattens

utgående enligt länsstyrelsens förmenande syntes vara ganska väl avvägda.

Skulle åter den kommunala skattelagen komma att grunda sig å C-förslaget,

måste däremot en nedsättning av repartitionstalet för skogsvärdet till O.01

betraktas som alldeles orimlig, helst inkomstbeskattningen av skogsbruk

skarpt beskurits. Det syntes länsstyrelsen, att enligt C-förslaget den gamla

skattefriheten för skogen och dess avkastning skulle komma att under förändrade

former återinföras.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har erinrat, att det syntes kunna sättas

i fråga, huruvida icke, därest den kommunala utdebiteringen jämte landstingsskatten

och vägskatten i medeltal för de närmast förflutna 5 åren understigit

ett visst belopp, förslagsvis 7 kronor per skattekrona, hela den kommunala

skogsskatt, som det året debiterats i sådan kommun, skulle ingå till

statsverket för skatteregleringsändamål.

Jag erinrar här, att, på sätt tidigare omnämnts, länsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län framhållit, att den största försiktighet borde

iakttagas vid fastställande av repartitionstal för växande skog ocli avverkat

virke, på det att skogskommunernas ekonomiska ställning ej måtte alltför

mycket rubbas.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

165

Av grunder, som hänföra sig till kammarkollegii ståndpunkt i fråga om

jordbrukets näringsbeskattning, och i övrigt på de skäl kommittéledamoten

Jonson anfört i sin skiljaktiga mening, har kollegium ansett, att skogsskatt

borde utgå för varje 100 kronor av det avverkade virkets rotvärde med en

fjärdedel av det belopp, som på en skattekrona under de senast förflutna 5

åren utdebiterats inom kommunen.

Domänstyrelsen har om skogsskatten anfört följande, som i detta sammanhang

torde vara att beakta:

»I huvudsak kan emot denna beskattningsform, liksom mot flertalet av

kommittén härutinnan föreslagna olika bestämmelser, endast råda skilda

meningar om storleken av det tal, som skall angiva skattesatsen. Uppenbarligen

växlar den verkliga skatteförmågan avsevärt beträffande tvenne

skogar, där nettovärdet av det skattepliktiga virket uppgår till samma belopp.

Särskilt i ögonen fallande blir detta vid en jämförelse mellan, å ena

sidan, det skogsbruk, där avverkningarna icke stå i förhållande till en uthållig

hushållning och varest därjämte stora kapitalinvesteringar komma att

krävas för anläggande av nya skogsbestånd och, å andra sidan, det uthålliga

skogsbruket med virkesuttag, som för varje år äro avpassade till skogens

varaktiga prestationsförmåga. I ena fallet innebär skogsskatten en beskattning

av såväl skogens avkastning som en del av det uttagna kapitalet, i

andra fallet endast beskattning av avkastningen.

Det synes styrelsen angeläget, att i samband med skattesatsens fastställande,

hänsyn tages till här nämnda, av den särskilt skogssakkunnige reservanten

även påpekade förhållanden.»

Lantbruksstyrelsen har funnit sig närmast böra räkna med ett genomförande

i princip av kommittémajoritetens förslag till skogsbeskattning, det

vill säga en beskattning enligt A-förslaget. Styrelsen har härom vidare

anfört:

»Emot nämnda förslag vill lantbruksstyrelsen göra den erinran, att repartitionstalet

för objektskatten å fastighets skogsvärde synes böra nedsättas till

fl.03 per 100 kronors skogsvärde i överensstämmelse med styrelsens ovan framlagda

förslag i fråga om repartitionstalet för fastighets jordbruksvärde. Nämnda

repartitionstal bör enligt lantbruksstyrelsens förmenande åtminstone åsättas

sådan skog, som närmast är att betrakta såsom supplement till jordbruk.

Någon ändring i den årliga repartitionen för skog enligt förslaget synes

emellertid knappast böra vidtagas, utan nedsättningen bör uteslutande drabba

underlaget för den egentliga skogsskatten, vilket i följd härav borde nedsättas

till O.o 2 per 100 kronors skogsvärde. Huruvida en dylik nedsättning

i repartitionstalet för objektskatten å skogsvärdet bör ske även i fråga om

sådan skog, som ej skäligen kan betraktas som supplement till jordbruket

utan är föremål för mera självständig skogsdrift, undandrager sig styrelsens

bedömande. Det synes dock ingalunda uteslutet, att en dylik skiljaktighet

i fråga om repartitionstalen kan vara motiverad, då fråga är, å ena sidan,

om skog, som närmast är att betrakta såsom en del av jordbruket, och, å

andra sidan, om skog, som är föremål för mera självständig skogsdrift bland

annat med hänsyn därtill, att det rena skogsbruket icke skulle bliva underkastat

särskild objektbeskattning såsom näring.

Emellertid vill lantbruksstyrelsen i detta sammanhang fästa uppmärksam
-

Kammar
kollegium.

Domän
styrelsen.

Lantbruks
styrelsen.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Uppsala universitets

skogsförvaltare.

Taxeringsnämndsordförande

m. fl.

heten på det uttalande i ämnet, som gjorts i det av Västernorrlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott avgivna yttrandet, och däri utskottet

gör gällande, att den starka nedsättningen i den årliga repartitionsskatten

i fråga om skogsvärdet, som skulle bliva en följd utav eu skogsbebeskattning

enligt A-förslaget, komme att försätta de norrländska skogskommunerna

i verkligt nödläge. Då lantbruksstyrelsen saknar närmare kännedom

om ifrågavarande förhållanden, kan styrelsen icke göra något bestämt

uttalande i saken, utan inskränker sig styrelsen till att hänvisa till sällskapets

yttrande, som synes förtjäna särskilt beaktande i omförmälda hänseende.

Emellertid synes det påkallat, att en närmare undersökning göres

beträffande anmärkta förhållande, innan statsmakterna gå att taga slutlig

ställning till föreliggande förslag.»

Skogsförvaltaren vid Uppsala universitets skogs för vallning har yttrat, att

då i A-förslaget bestämts att till grund för skogsskattens beräkning skulle

läggas medeltalet av den utdebitering per skattekrona, som under de senast

förflutna fem åren skett för den borgerliga kommunens, kyrkans och skolans

behov (§ 82), syntes en lycklig stabilitet ha uppnåtts, varigenom skogsskattens

storlek kunde av avverkaren vid inköpet beräknas, och A-förslaget syntes

även härutinnan hava en stor fördel framför C-förslaget, där, på grund av

bestämmelse att skattesatsen skulle utgå enbart efter den utdebitering, som

för kommun bleve gällande det år då taxeringen skedde, oangenäma överraskningar

lätt kunde inträffa för skattebetalaren (här fastighetsägaren), i

all synnerhet som repartitionstalet enligt detta förslag måste sättas rätt så

högt — för varje etthundra kronors taxerat rotvärde 60 procent av årets

utdebitering per skattekrona. I fråga om skogsskattens storlek har förvaltaren

dock, på skäl som av reservanten Jonson anförts, helt anslutit sig

till hans yrkande om ändring av 82 § i kommittémajoritetens förslag.

Eu taxeringsnämndsordförande i Kronobergs län har vidkommande Aförslagets

verkan å jordbruksfastighet med huvudsakligen skogsbruk anfört

följande:

»Vad beträffar ovannämnda fastigheter, kommer deras andel i den kommunala

beskattningen enligt förslaget otvivelaktigt att minskas. Det låga

repartitionstalet å skogsvärde måste ovillkorligen hava detta till följd. Då

man betänker, att det i en skogsbygd är skogsvärdet, som huvudsakligen

bestämt de nuvarande taxeringsvärden, varefter bevillningen utgår, förstår

man, vilken väldig minskning i kommunens skattekronor, det nya förslaget

innebär. Den föreslagna skogsskatten uppväger icke på långt när under en

längre tidrymd den minskning, som uppstår genom den låga beräkningen

av skogsvärdet. Skatteansvaret och skattebördan å skogen har minskats

alltför mycket. Då den har så oerhört stor betydelse, särskilt i skogstrakter,

borde bådadera vara större, helst som skogen är ett naturvärde, för vars

tillväxt och avkastning ej särdeles mycket behöver göras å ägarens sida.

Jag är icke blind för de åsikter, kommittén uttalat, men anser, att den gått

för långt, och att ägare av stora skogsbruk blivit otillbörligt gynnade.»

I anslutning härtill har ordföranden framhållit, att den föreslagna skogsskatten

icke skulle giva, vad som förut utgått från skogen. Vid en järn
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. M<ij:ts proposition År 102.

förelse med den nu utgående skogsaccisen, hade han funnit, att skogsskatten

i viss kommun skulle giva i medeltal 1/li mer än skogsaccisen. Det låga

repartitionstalet å skogsvärdet, jämfört med 6 procent på taxeringsvärdet

enligt provisoriet, avlyfte ju en betydlig del av skattebördan och skatteansvaret

å skogen. Visserligen inginge inkomsten av skogen i repartitionstalen,

men då en försäljning icke skedde så ofta, utan ibland med mycket

långa mellantider, framginge tydligt, att kommitténs förslag vore ofördelaktigt

för skogskommuner och betydligt minskade dessas nuvarande inkomster

från skogen.

Slutligen har uttalats, att repartitionstalet å skogsvärde borde höjas till 2

skatteören för varje 100 kronor av taxeringsvärdet.

En taxeringsnämndsordförande i Jämtlands län har yttrat:

>Mot fastighetsbeskattningen som objektskatt har jag ingen erinran, ehuru

det måste väcka starka betänkligheter att med de av kommittén använda

repartitionstalen antalet skattekronor (= bev. kronor) kommer att reduceras

inom Rätan med ej mindre än 2/;i emot de nu befintliga under förutsättning,

att den nya fastighetstaxeringen lämnar ett med den nuvarande likartat

resultat. Någon höjning av dessa tal torde dock knappast kunna

ifrågasättas och särskilt är kommitténs motivering för talet O.oi för skogsvärde

så utomordentligt stark, att man med hänsyn till behovet att jämväl

för de närmast kommande generationerna bevara skogen som inkomstkälla

mot förslaget i denna del ej kan resa några invändningar. Den minskning

i skatteobjekt, som blir en följd av donna reducering i antalet skattekronor

för fastigheterna, måste emellertid kompenseras på annat håll, nämligen

genom förändring och höjning av skogsbeskattningen. A-förslaget har här

ansett skattesatsen böra sättas till 0.3 3 skattekrona per 100 kronors rotvärde,

under det C-förslaget använder repartitionstalet 0.6 o per 100 kronors rotvärde.

Under förutsättning, att distrikten bildade en tämligen likformig

grupp av mindre självägande skogsägare, vore det med hänsyn till behovet

av jämnhet och rättvisa i beskattningen utan tvivel likgiltigt, vilketdera

av dessa förslag, som lades till grund för beskattningen. Så är emellertid

icke fallet. Av t. ex. Rätans sockens jord och skog tillhör efter taxeringsvärde

räknat 40 procent sågverksbolag, 38 procent självägande bönder samt

återstoden eller 22 procent staten och ecklesiastikt boställe. I Klövsjö torde

eu förskjutning till förmån för den självägande bondeklassen vara förefintlig,

beroende därpå, att skog och skogsmark därstädes varit mindre eftersökta,

men jordbruket mera värdefullt tillfölje jordmånens större bördighet.

Kommittén har jämväl i sitt betänkande beaktat den ojämnhet i skogsbeskattningen,

som varit en följd av 1920 års bestämmelser. Den påpekar

där (sid. 505 och 506), att bestämmelserna haft till följd en oskälig beskattning

av särskilt det mindre skogsbruket, under det de allra största skogsägarna

kunnat genom ett likformigt uttag av skog lindra trycket av denna

tyngande beskattningsform. Till sist nämnda skäl kunde man med ännu

större rätt lägga den av alla större skogsägare tillämpade »sambruksprin(■igen»,

som från skattesynpunkt i så hög grad gynnat dem framför de små

skogsägarna. Den under provisorietiden vunna erfarenheten rörande skogsbeskattningen

synes mig dock giva vid handen, att kommitténs förslag om

ett repartitionstal av 0.3 3 icke är tillfredsställande, dä det alldeles säkert

ej kan avhjälpa bristerna i den nuvarande skogsbeskattningen, ännu mindre

åstadkomma önskvärd jämnhet och rättvisa de större och mindre skogsägarna

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Landstings

förvaltnings
utskott.

emellan. Kommitténs ovan citerade uttalande torde förvisso efter en eventuell

lagändring i denna riktning hava samma skäl för sig som nu. Rörande

de större fastighetsinnehavarna äga de i regel mycket stora komplex av

fastigheter inom alla s. k. skogssocknar, för vilka de äga rätt att kommunvis

avge gemensam deklaration. Sedan skuldräntor, förvaltnings- och andra

för beskattningsmyndigheterna fullkomligt okontrollerbara omkostnader avdragits,

torde sällan eller aldrig komma att återstå någon beskattningsbar

inkomst utöver ovanberörda 0.3 3. Professor Tor Jonson påpekar också

med rätta, att, när industrien förädlar virke från egna skogar, skogsbrukets

rätta kreditering för levererat virke ofta blir en »inre bokföringsfråga».

C-förslaget med sitt repartitionstal av 0.6 o har det stora företrädet, att alla,

såväl större som mindre skogsägare erhålla eu jämn, rättvis och likformig

beskattning. Väl är det sant, att utöver dessa 60 procent torde man ej i

regel hos några fastighetsägare kunna påräkna någon beskattningsbar inkomst,

enär jordbruket här är av mindre betydelse, men säkerligen skulle

detta oaktat skatteresultatet bliva avsevärt gynnsammare för distrikten

efter C-förslagets linjer än efter A-förslagets. Det starka missnöje, som

bland de mindre skogsägarna för närvarande är rådande över ojämnheterna

i beskattningen, göra det jämväl till en bjudande plikt att på lagstiftningens

väg snarast möjligt råda bot för dessa missförhållanden.»

Åtskilliga andra taxeringsnämndsordförande ävensom kommunrepresentationer

hava uttalat sig för lägre repartitionstal vid skogsbeskattningen än

de i kommittéförslaget förordade. I

I en reservation inom Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott

har uttalats, att, om skogsskatt överhuvudtaget skulle utgå, en betydande

nedsättning i föreslagna repartitionstal borde ske.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott har fäst sig vid den

genomgående låga repartitionsskyldighet, som A-förslaget upptoge för jordbruk,

annan fastighet och i synnerhet för skog. Den föreslagna lägre

repartitionsskyldigheten vore delvis motiverad av att från viss synpunkt

åstadkomma större rättvisa skattedragarna emellan, i synnerhet då mellan

de olika fastighetsägarna, än den nu tillämpade. Då utskottet från samma

men framförallt andra synpunkter, vilka sistnämnda måste tillmätas större

betydelse, vore övertygat om, att en repartition såsom den nu gällande

bättre fyllde sin uppgift, ville utskottet obetingat förorda den nuvarande

repartitionen för fastighet och för skog.

Härutöver har förvaltningsutskottet i förevarande sammanhang anfört

följande:

»Utskottet tillåter sig påpeka, att vissa säregna norrländska förhållanden

ej alls eller i så ringa grad tillvunnit sig kommitterades uppmärksamhet

att rent vådliga för att ej säga katastrofala följder kunna uppstå, därest

något av de tre skatteförslagen bliver antaget. I förhållande till hela jordbruksfastighetsvärdet

här i länet ingår skogsvärdet, varierande inom olika

socknar, från 30 till 72 procent eller till ett medelvärde av 50 procent.

Genom den föreslagna nedskärningen av repartitionen från den nuvarande

med bland annat fem sjättedelar för skog kommer sålunda den genomsnittliga

minskningen från nuvarande värden å jordbruksfastigheter att sjunka

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

till allenast 41.6 procent (å jordbruksvärde = 50 procent — 2/,. = 33.3 procent;

ä skogsvård e = 50 procent — f’/n = 8.3 procent). Skattekommitterade framhålla,

att man i viss grad får se till att kommunerna beredas skäliga

skatteunderlag för att därå utslå sina skattebehov och att man diirvid

mindre får fästa sig vid, huruvida varje skattekälla är fotad på ur alla

synpunkter teoretiskt försvarliga grunder, än det absoluta behovet av skäligt

underlag för skattebehovets fyllande. Med detta resonemang, som

måste godtagas, synes det utskottet som tankegången bort leda till först och

främst att bibehålla skatteunderlag obeskurna, med vilka man av ålder vant

sig vid och funnit goda i stället för att på grundval av alltför teoretiska

beräkningar, vilka grundats på ett alltför litet omfattande undersökningsmaterial,

beskära säkra, fasta och godtagna skattekällor. Från de större

skogsägarnas skogsbruk är icke att vänta någon som helst kompensation

för den nedsatta skogsrepartitionsskyldigheten, enär dessa dels hava så dryga

arbetskostnader och dels skuldräntor, som oftast överstiga värdet av hela

skogsuttaget, vadan den inkomst, som skulle komma att uppstå från skogsbruk,

i stort kommer att inskränka sig till allenast inkomst genom enskildas

försäljning av avverkningsrätter eller från försäljning av framforslat

virke, i vilket senare fall även visst arbetsvärde ingår. Men då dessa inkomster,

som, i den mån de förekomma, redan nu beskattats, genom A-förslagets

inkomstskatt skulle beskattas till hela sitt belopp, kommer detta enligt

vad ovan anförts att drabba enbart de mindre och ekonomiskt svagare

fastighetsägarna.

Med utgångspunkt från skattekommitterades ovan anförda resonemang,

synes därföre försiktighet, billighet och rättvisa fordra, att fastigheterna och

i synnerhet skog bibehålies vid nuvarande repartitionsskyldighet, varigenom

man jämväl som skatteunderlag kan vänta sig den inkomst, som beskattas

genom fastighetsvärdet å de stora skogarna.

Utskottet finner sig särskilt böra betona dessa anförda säregna norrländska

förhållanden, emedan den befarade nedgången av skatteunderlag för landstingsskatt

och vägskatt skulle bliva synnerligen kännbar för länet,

Det torde också i detta sammanhang böra påpekas, att större behov av

skatteutjämningsmedel torde bliva den närmaste följden av den låga repartitionsskyldigheten.

»

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott har beträffande frågan om

repartitionstalen anfört följande:

>1 den delen synes kommittén hava skilt sig från sin uppgift på ett sätt

som är långt ifrån tillfredsställande. Särskilt framträder detta, när man

betraktar det sätt varpå repartitionstalet för skogsskatten bestämts. Beträffande

skogsmarksvärdet har detta av kommitténs flertal satts avsevärt

]lägre, än som av den för frågans utredning tillkallade speciellt sakkunnige

ansetts rimligt. Framförallt för Norrland med sina längre omloppsperioder

för skogens återväxt skulle kommitténs förslag i denna del verka allt för

tryckande.»

Åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava uttalat sig för

sänkning av repartitionstalen beträffande skattskyldighet för skog.

Vöster norr lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat:

»I avseende på repartitionstalen för olika slag av skatteobjekt tillåter sig

utskottet fästa synnerlig uppmärksamhet vid följande allt för litet eller icke

Hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kanyl. Maj:in proposition Kr 102.

alls beaktade synpunkter. Kommitterade hava vidgått, att man i viss mån

måste förbise att vissa grunder för skattepåläggningen jämförda med andra

icke låta sig helt och fullt försvaras (sid. 149), men att detta förhållande

med hänsyn till nödvändigheten att bilda skatteunderlag åt kommunerna för

mötande av ofrånkomliga utgifter måst givas eu underordnad betydelse. Med

utgång från detta resonemang, som tyvärr måste godtagas, synes som om

kommitterade bort låta tankegången logiskt leda till ett obeskuret bibehållande

av skatteobjekt, med vilka man ända från bevillningsförordningens första

antagande varit van och som därför ansetts fasta och ofrånkomliga, i stället

för att som i § 63 är föreslaget nedbringa repartitionstalen å fastighet för

att därefter, med tillämpning av andra bestämmelser genom påläggande av

näringsskatt och inkomstbeskattning jämsides med garantiskatten ändå nå

de enskilda fastigheterna med ett skatteunderlag, som tillhopa minst uppgår

till den nu gällande repartitionen. Genom kommitterades nämnda förslag ha

sålunda sådana värden, som t. ex. skogarna i Norrland, Dalarna och Värmland

representera, nedskurits i fråga om garantiskatt med fem sjättedelar. Vilken

inverkan detta kan ha för Norrland framgår av följande. Inom en Norrlandskommun

av blandad typ uppgår skogsvärdet (skogsmark och växande skog)

till cirka 30 procent för att i egentliga skogssocknar öka till 60 procent av

hela det taxerade jordbruks- och skogsvärdet. Med tillämpning av repartitionstalen

enligt § 63 kommer sålunda skatterepartitionen för dessa skogar

att sjunka från respektive 30 till 5 procent och från 60 till 10 procent av

det förutvarande värdet av all skogsmark. Man förväntar måhända att genom

inkomst från själva skogsbruket ernå ett mot antydda nedgång av skatteunderlagen

svarande vederlag, men detta är icke alls sannolikt, enär ytterst

få av de stora bolagens skogar komma att lämna något överskott, emedan

bolagen hava så stora omkostnader för sina skogar ej minst i form av skuldräntor

å lån på ifrågavarande skogsfastigheter. Den skatt från skogsbruket,

som för kommunernas del kan förekomma, är emellertid redan nu genom

inkomst från skogsbruk och skogsaccis tagen i anspråk, vadan den föreslagna

låga repartitionen för skogsvärdet alltid kommer att innebära en absolut

säker nedgång av skatteunderlaget, enligt vad ovan anförts. För skogsfastigheternas

delaktighet i utgörande av vägskatt enligt nu gällande grunder

skulle — därest repartitionen anses inverka därpå på enahanda sätt, som i

avseende på utgörande av landstings- och kommunalskatt kommer att bliva

fallet — nedgången av skatteunderlaget för vägdistrikten komma att bliva

rent katastrofal. I förhållande till det värde, varmed skogsvärdet (skogsmark

och växande skog) ingår i en fastighets totala värde, torde med hänsyn till

den förhållandevis ringa kostnaden för skötseln utan överdrift kunna sägas,

att skogen lämnar den bästa avkastningen. Åtminstone i fråga om enskilda

skogar. Även denna omständighet talar för, att skogen bör åsättas enahanda

repartitionstal, som den övriga delen av fastigheten. Då vidare enligt lag

till fast egendom utom annat hörer fastighetens totala område jämte därå

varande byggnader samt växande träd, borde även denna omständighet leda

till ett fullt motiverat bibehållande av en enhetlig repartition av hela fastighetens

olika delar, där ej annat föranledes av bestämmelsen i föreslagna

lydelsen av § 7, enligt vilken viss del skulle böra hänföras under begreppet

»annan fastighet». Skatteförslagets bestämmelser rörande fast egendoms delaktighet

i repartiseringen synes sålunda, särskilt beträffande skogskapitalet,

stå i en viss strid med kommitterades omtanka!'', avseende nödvändigheten

att bibehålla vissa skatteobjekt såsom ett fast underlag för den kommunala

skattefördelningen. Vägen till detta mål synes vara tämligen klart utstakad

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kung!-. Maj:tv proposition Nr 102.

171

i nu gällande bevillningsförordning genom att bibehålla den reparation, som

nu åvilar jordbruks- och annan fastighet. För den skattskyldige är det

likgiltigt, huruvida skatteunderlaget är enkelt eller invecklat, om i båda fallen

de faktiska skatterna komma att uppgå till så gott som samma summa, men

ju enklare och på samma gång säkrare skatteunderlaget är, ju större blir

tryggheten för att skattelagarna bliva riktigt tillämpade. Av det anförda

torde framgå, att utskottet med styrka vill hävda, att repartitionstalen för

jordbruksegendom och annan fastighet böra bibehållas vid nuvarande respektive

sex och fem skatteören för 100 kronor, under villkor dock att näringsskatt

icke ifrågasättes för jordbrukets vidkommande, då detta tillika skall

vara underkastat garantiskatt.»

Handelskammaren i Gävle, som tillstyrkt kommitténs principiella ståndpunktstagande

i skogsskattefrågan, har däremot beträffande de repartitionsgrunder,

efter vilka kommittémajoriteten beräknat skogsskatten, hyst en mot

kommittén avvikande mening. Handelskammaren har därvid anfört, bland

annat:

»Eu reservant i kommittén, professor Jonson, har påvisat, att i de av

kommittén undersökta provtaxeringskommunerna kommer den effektiva höjning

av skattetrycket utöver inkomstskatten å skogsbruk, som objektskatten vållar

jordägaren, att utgöra 54 å 85 procent, beroende av om skogsbrukets räntabilitet

uppgår till 6 eller 4 procent å taxeringsvärdena. Skulle nu emellertid

räntabiliteten, såsom ofta i realiteten torde vara fallet, sjunka under 4 procent,

så stiger skogsbrukets merbelastning genom skogs- och fastighetsskatten genast

över 85 procent. Handelskammaren måste av denna anledning instämma

med professor Jonson i hans uttalande, att de av kommitténs majoritet föreslagna

repartitionstalen för skogsbrukets objektbeskattning äro alldeles för

höga och komma att leda till en oskäligt betungande skattebelastning.»

Beträffande förevarande punkt i kommittéförslaget har kammarrätten inledningsvis

erinrat, att reservanterna herrar Olsson och Jonson var för sig förordat

en sänkning av skogsskatten till ‘/4 i stället för Va av medeltalet av de sistförfluten

fem årens utdebitering i kommunen, en ståndpunkt, vartill kammarkollegium

och domänstyrelsen anslutit sig. I motsatt riktning hade länsstyrelserna

i Västerbottens och Norrbottens län uttalat sig, i det att de ansett

den föreslagna skogsbeskattningen inom respektive län komma att medföra

en alltför stark förskjutning av det kommunala skattetrycket från skogsfastigheterna

till andra beskattningsföremål. Härtill har kammarrätten för egen

del fogat följande yttrande:

»Det vill alltså synas, som om kommittén intoge eu medlande ställning

mellan motsatta uppfattningar. Det torde kunna antagas, att dess förslag

innebär den riktigast möjliga avvägningen av en skogsskatt, som skall vara

lika för alla delar av landet.

Kammarrätten vill emellertid icke lämna oanmärkt, att i händelse näringsskatt

icke beslutas, en jämkning kan bliva erforderlig beträffande skogsskattens

beräkning. Såsom kommittén anfört (s. 236) har vid denna beräkning avsetts,

att den även skall inbegripa näringsskatt å skogsbruk. Härtill kommer,

att vid näringsskattens bortfallande utdebiteringen ä de kvarstående skattekronorna

ökas, vilket i sin mån verkar till höjning av skogsskatten.»

Handels
kammare.

Kammar
rätten.

s. 172 Kontrollera mot PDF

epartements
ckefen.

172 Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

Av de återgivna yttrandena angående frågan om den växande skogens beskattning

framgår med all önskvärd tydlighet, att uppfattningen om vad

härutinnan bör åtgöras är utomordentligt skiftande.

Alla torde kunna sägas vara ense därom, att den nuvarande beskattningen

av den växande skogen innebär en belastning av denna, som är jämförelsevis

starkare än belastningen av andra motsvarande beskattningsföremål, och

alltså en överbelastning, som bör undanröjas. De skäl, som på sin tid

anfördes för införande av den nuvarande skogsaccisen, hava det ena efter

det andra bortfallit, och denna accis kan sägas falla helt vid sidan av det

i övrigt gällande skattesystemet.

Även i ett annat avseende är man i stort sett ense, nämligen om önskvärdheten

i och för sig att förlägga beskattningen av växande skog i så stor utsträckning

som det låter sig göra till tiden för avverkningen. Skogens

rationella skötsel kräver, att avverkningar verkställas med hänsyn till vad

som är lämpligt för skogsbeståndet och ej med hänsyn till behovet att anskaffa

medel till en årlig fastighetsskatt i sådana fall, då medel härtill ej

kunna annorledes erhållas. Det är fördenskull önskvärt att, i den mån

det med beaktande av andra berättigade intressen kan ske, utbyta den årliga

fastighetsskatten å växande skog mot en vid avverkningstillfället utgående

accis.

Men härefter skilja sig uppfattningarna.

Av ställningstagandet till frågan om fristående objektbeskattning eller

garantibeskattning såsom grund för kommunalbeskattningen i allmänhet har,

såsom jag redan förut framhållit, också i regel följt ett motsvarande ställningstagande

till frågan om skogsbeskattningens ordnande efter A-förslagets eller

C-förslagets linjer. Meu även inom vardera av de kretsar, som förordat det

ena eller det andra systemet, hava meningarna varit delade dels beträffande

frågan, huru stor den totala skattebelastningen på skogen borde vara, dels

beträffande frågan, huru denna skattebelastning borde fördelas på fastighetsskatt

å den växande skogen och på skatt vid avverkningstillfället. Slutligen

hava även olika meningar visat sig råda rörande frågan om husbehovsvirkets

behandling: om det bör träffas av skatt vid avverkningen eller ej,

och, därest detta anses ej böra vara fallet, om skattefriheten bör kompenseras

med någon höjning av repartitionstalet för beskattning av skog i övrigt.

Med mycken skärpa har från vissa håll, särskilt i de norrländska länen,

framhållits, att överhuvud den allra största försiktighet måste iakttagas vid

medgivande av skattelättnad för skog på grund av den utomordentligt stora

betydelse, som tillkommer den växande skogen som beskattningsföremål i

många kommuner. Redan den nuvarande accisens bortfallande skulle, har

man menat, på sina håll göra ställningen bekymmersam. Och den omständigheten,

att den säkert och jämnt inflytande årliga fastighetsskatten i betydande

utsträckning skulle bortfalla och ersättas med den stundom med långa mellanrum

inflytande accisen, vore i särskild grad ägnad att inge farhågor.

Frågan om skogsbeskattningens ordnande synes mig i själva verket i för
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

handenvarande läge vara det mest betydelsefulla av alla de spörsmål, som

det i förevarande sammanhang gäller att reglera. I allmänhet hör man enligt

min uppfattning ej vid den tillämnade skattereformen syfta till någon

mera avsevärd överflyttning av skattebördan från en kategori skattskyldiga

till en annan. Vad däremot skogen beträffar, synes det vara ett ganska

oavvisligt krav, att den orättvist hårda beskattning, som ovedersägligen nu

åvilar skogsbruket, bliver lättad. Här gäller det alltså en verklig överflyttning

av skattebördan på övriga kategorier skattskyldiga, och man har

att taga i betraktande de verkningar, som eu dylik överflyttning skulle

medföra.

Undersökningar i syfte att utröna dessa verkningar hava företagits i vissa

skogskommuner och givit ett sådant resultat, att jag måste ansluta mig till

dem, som anse den allra största försiktighet på förevarande område böra

iakttagas. Stor vikt bör enligt mitt förmenande även tillmätas de varningar,

som av länsstyrelserna i de båda nordligaste länen uttalats mot att ändra

bestämmelserna om skogsbeskattningen därhän, att kommunerna ej i skogen

skulle kunna påräkna en säker inkomstkälla.

Önskemålen om utbytande av viss del av den årliga fastighetsskatten

hava emellertid med stor enstämmighet gjort sig gällande, och förslagen

därom hava vunnit en praktiskt taget enhällig tillstyrkan. Jag finner det

även högst önskvärt, att dessa förslag realiseras. Svårigheten blir emellertid

att finna en sådan avvägning av den särskilda skogsskatten å ena och den

årliga fastighetsskatten å andra sidan, att de kommunala synpunkterna tillbörligen

beaktas, och det kan tänkas, att med hänsyn till sådana synpunkter

det blir nödvändigt att åtminstone för närvarande inskränka sig till en

mindre långt gående överflyttning än som eljest kunde synas berättigad.

I detta avseende har jag tagit ett starkt intryck a\ den i åtskilliga yttranden

framkomna kritiken mot det förslag, som framlagts av reservanterna

i kommunalskattekoinmittén. Eu årlig fastighetsskatt å den växande skogen

efter repartitionstalet O.oi med karaktären av garantiskatt har ytterst ringa

praktisk betydelse; i flertalet fall torde det däremot svarande avdraget från

inkomsten kunna utnyttjas. Den årliga skatten på skogen skulle med detta

förslag bliva så liten, att, om avverkning under längre tid ej ägde rum i en

skogskommun, dennas ställning kunde bli synnerligen prekär. Mot den

skogsskatt åter, som skulle svara mot de återstående 5 procenten, torde den

anmärkningen kunna resas, att den med reservanternas anordning även i

tidernas längd i realiteten icke skulle inbringa till kommunerna lika

mycket som eu årlig fastighetsskatt; detta på den grund att vid ett system

med årlig fastighetsskatt procentavdraget på skogsvärdet endast i mindre

utsträckning kan utnyttjas och att alltså garantien till betydande de!

tages i anspråk, medan vid ett system med särskild skogsskatt regelmässigt

så stor inkomst finnes under avverkningsåret, att avdraget för det genom

särskild skogsskatt beskattade beloppet i huvudsak utnyttjas och garantien

alltså i obetydlig grad tages i anspråk. Med visst fog kunde visserligen

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

göras gällande, att rättvisan ej kräver större skatt av den växande skogen,

än att denna genomsnittlig en garanterade en skatt å 6 procent av skogsvärdet,

och att detta resultat vinnes enligt reservanternas förslag. Detta hindrar

emellertid ej, att i förhållande till vad som nu gäller detta förslag skulle

innebära en väsentlig lindring i skogsbeskattningen utöver den, som skulle

följa av den gamla skogsaccisens avskaffande. Denna lindring komme att

medföra en motsvarande försämring av kommunernas beskattningsunderlag.

Mot reservantförslaget i denna punkt torde även kunna framställas invändningar

av teknisk art, som ej träffa garantiskattesystemet i övrigt. Jag

syftar härvid närmast på de komplikationer, som skulle uppstå på grund

av att skattskyldigheten vid upplåtna avverkningsrätter skulle läggas på

ägaren i stället för avverkaren. Att ett dylikt system kan genomföras,

håller jag för tänkbart; men det skulle innebära ett avsteg från det sedan

länge beprövade och såsom lämpligt befunna nu gällande systemet och förefaller

i rätt hög grad invecklat. Vidare förutsätter detta system, att utdebiteringsprocenten

för den särskilda skogsskatten bestämmes efter utdebiteringsprocenten

just det år, då beskattningen sker, och ej såsom enligt

majoritetsförslaget efter en medelprocent för flera år. Även detta är ägnat

att inge betänkligheter, då tillfälligtvis utdebiteringsprocenten kan göras

onormalt hög eller låg, till nackdel antingen för skogsägaren, som ej haft

anledning räkna med denna särskilt höga omkostnad, eller för kommunen,

som skulle få uppbära den till avverkningstillfället sparade garantiskatten

efter en väsentligen lägre grund än den rätteligen bort.

Den anmärkning, jag i det föregående riktat mot skogsbeskattningen enligt

reservantförslaget, träffar i viss grad även majoritetsförslaget i denna

punkt; ty den garanti, som det nu gällande systemet inrymmer, skulle betydligt

reduceras även genom detta förslag med dess lägre repartitionstal för

fastighetsskatten, och just i skogskommunerna är, såsom av det förut anförda

framgår, behovet av en garanti synnerligen stort. Svagheten hos

majoritetsförslaget skulle enligt mitt förmenande kvarstå, till och med om

man uttoge årlig fastighetsskatt såsom fristående objektskatt efter hela repartitionstalet

(Ko4 på skogsvärdet och ingen del av skatten vid avverkningen.

En lämplig lösning av skogsbeskattningsproblemet synes mig däremot

erbjuda sig med utgångspunkt från garantiskattesystemet, därest man går

fram efter de linjer, som uppdragits i det s. k. oreviderade C-förslaget, vilket

låg till grund för den inom kommunalskattekommittén verkställda provtaxeringen

rörande de båda inom kommittén företrädda huvudståndpunkterna.

Detta förslag innehar, att objektskatt å växande skog skulle utgå

efter repartitionstalet (Ko3, med karaktären av garantiskatt, under det att

den för jordbruksfastighet i övrigt utgående garantiskatten å ytterligare 3 procent

av skogsvärdet utbyttes emot en skogsskatt å avverkat virke vid

avverkningstillfället, vilken skogsskatt emellertid skulle ha karaktären av

en fristående objektskatt.

Mot detta förslag kan givetvis göras den invändningen, att det i viss ut
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sträckning innebär ett frångående av garantiskattesystemets princip. Enligt

min uppfattning är emellertid denna invändning icke synnerligen vägande,

då jag i garantiskattesystemet ser mindre en från teoretiska utgångspunkter

konsekvent genomförd beskattningsnorm än ett praktiskt sätt att på det beståendes

grund komma till rätta med rent praktiska spörsmål. Att i visst

avseende, där detta system visar sig olämpligt, frångå detsamma synes mig

på den grund ej ägnat att väcka betänkligheter, desto mindre om det, som

skulle sättas i stället, har hemul redan i gällande lagstiftning. Så är i

själva verket här fallet. Ty en motsvarighet till den ifrågasatta objektskatten

å avverkad skog förefinnes ju i den nuvarande skogsaccisen. Rent

praktiskt ligger frågan till på det sätt, att den nuvarande garantibeskattningen

å 6 procent av fastighetens skogsvärde samt den nuvarande skogsaccisen

utbytas mot en nedsatt garantibeskattning och en ny accis, i regel

större än den nuvarande accisen men ej så stor som den bortfallande garantiskatten

och den nuvarande skogsaccisen sammanräknade. Någon principiell

invändning mot en dylik åtgärd synes svårligen kunna med fog framställas.

Med utgångspunkt från den tankegång, som ligger till grund för det

oreviderade C-förslaget, skulle man väl rätteligen närmast komma till det

resultatet, att den fristående skogsskatten borde exakt motsvara nuvarande

garantiskatt å 3 procent av skogsvärdet, endast i den mån denna garantiskatt

utgör en verklig objektskatt, d. v. s. i den mån garantien nu tages i

anspråk. Då den del av garantien, som motsvarar skillnaden mellan repartitionstalen

0.0 6 och O.03, i verkligheten icke alltid till fullo torde tagas i

anspråk, borde, om man utgår från en genomsnittlig beräkningsgrund, den

särskilda skogsskatten alltså uträknas i förhållande till ett underlag, som

motsvarar ett något lägre repartitionstal på skogsvärdet än O.03. I många

kommuner torde emellertid det regelmässiga vara, att tillfälle till procentavdrag

ej gives beträffande någon nämnvärd del av sagda 3 procent på

skogsvärdet, varför skatten på dessa ofta torde i huvudsak hava karaktären

av en fristående objektskatt. Detta bör enligt sakens natur vara förhållandet

i de mycket vanliga fall, då större skogsavverkningar i kommunen

ej regelbundet förekomma. Även den begränsade undersökning, som vidtagits,

erbjuder exempel på det anförda förhållandet i en så utpräglad

skogskommun som Sorsele i Västerbottens län. Hänsynen till dylika kommuner

synes böra medföra, att man med den givna utgångspunkten, det

oreviderade C-förslagets system, beräknar den särskilda skogsskatten på ett

underlag, som utgör 3 procent av skogsvärdet.

Ehuru, såsom av det följande framgår, det nu berörda systemet för skogsbeskattning

av mig förordas allenast med viss modifikation, har jag ansett

det vara av värde att fastställa, vart en följdriktig utveckling från den

givna utgångspunkten synes leda. Innan jag övergår till frågan om huru

de olika skatteformerna synas mig nu böra avvägas, torde jag böra med

några ord beröra frågan om behandlingen av husbehovsskog.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Den nu utgående skogsaccisen träffar ej skog, som avverkas för husbehov.

Enligt det reviderade C-förslaget inbegripes ej heller husbeliovsvirke under

den föreslagna särskilda skogs,skatten, utan har man i stället tänkt sig någon

höjning av repartitionstalet för denna skogsskatt, avsedd att genomsnittligen

kompensera den minskning, som skulle uppstå genom husbehovsvirkets fritagande.

Enligt A-förslaget skulle däremot även husbehovsvirke träffas av

särskild skogsskatt.

Den motsättning mellan de båda förslagen, som i förevarande punkt gjort

sig gällande, torde hänföra sig mera till praktiska än principiella synpunkter.

Det är nämligen tydligt, att enligt båda ståndpunkterna objektskatten å den

avverkade skogen är avsedd att inbringa lika mycket, som den objektskatt å

växande skog, vilken den särskilda skogsskatten skall ersätta, skulle hava gjort.

I dylikt avseende torde man böra erinra sig, att den nuvarande garantiskatten

å skogsvärde avser all fastighetens skog, alltså även den som användes till

husbehov.

Till förmån för liusbehovsskogens fritagande synas kunna anföras mycket

beaktansvärda skäl. Det är givet, att själva taxeringsförfarandet skulle ställa

sig betydligt lättare, om någon deklaration av de många små virkeskvantiteter,

som representera husbehovet, ej ifrågakommer, samt att en uppskattning

av husbehovsskog måste ske efter i allmänhet rätt godtyckliga grunder.

Ett undantagande av husbehovsskog från särskild skogsskatt har också tillstyrkts

från många håll — i vissa fall har man som ett särskilt skäl att

acceptera C-förslagets skogsskatt betecknat just den omständigheten, att den

ej omfattade husbeliovsskogen. Av en del yttranden vill det synas, som om

möjligheten att beskatta husbehovsskog för den allmänna uppfattningen vore

nästan oförståelig. Betecknande är i detta avseende Norrbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskotts uttalande, däri en dylik tanke betecknas

som snarast absurd. Det kan givetvis befaras, att en skatteform,

som saknar underlag i rättsmedvetandet, skall visa sig i tillämpningen svår

att på ett tillfredsställande sätt handhava.

Mot förslaget att ersätta den särskilda skogsskatten å husbehovsvirke med

eu genomsnittlig höjning av denna skatt å övrigt virke synes däremot i

främsta rummet tala den omständigheten, att denna anordning skulle träffa

i ganska hög grad ojämnt. I vissa län med tämligen betydande skogsarealer

användes en så avsevärd del av skogen till husbehov, att en däremot svarande

höjning av den särskilda skogsskatten å övrig skog ej gärna kan ifrågakomma.

I dessa län skulle den sammanlagda särskilda skogsskatten bli

för låg. I andra län skulle det motsatta förhållandet inträffa; den särskilda

skogsskatten skulle inbringa mer än som bortfölle därigenom att husbehovsvirke

ej beskattades. I ena som i andra fallet skulle de skogsägare,

som ej uttoge husbehovsskog, få betala för dem, som uttoge sådan skog;

många fastigheter med skog skulle slippa helt undan särskild skogsskatt.

Ett dylikt resultat är icke lyckligt. Ett, låt vara sekundärt, skäl till att

låta den särskilda skogsskatten omfatta jämväl husbehovet synes mig också ligga

däri, att taxeringen till sådan skatt skulle ligga till grund även för de till

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 177

skogsvårdsstyrelserna utgående skogsvårdsavgifterna, och att det är rimligt, att

även husbeliovsskogen, som torde förorsaka skogsvårdsstyrelserna mycket

besvär och kostnad, bidrager till dessas verksamhet. Skogsvårdsstyrelsernas

förhållandevis ingående kännedom om dispositionen av det avverkade virket

från fastigheterna kan även sägas utgöra en viss borgen för att de svårigheter,

som alltid måste uppstå att med särskild skogsskatt belägga husbehovsvirke,

skola visa sig överkomliga. Skogsvårdsstyrelserna lära i regel

hava en ganska god uppfattning om den genomsnittliga husbehovsförbrukningen

på landsbygden.

Om ock med tvekan finner jag mig böra ansluta mig till den uppfattning,

som anser, att även husbehovsvirke bör träffas av särskild skogsskatt,

då de skäl, som tala för denna ståndpunkt, synas mig äga den större räckvidden.

Gentemot kammarrätten — som tillstyrker husbehovsskogens undantagande

från särskild skogsskatt — kan till förmån för det av mig biträdda

förslaget, som även framförts av kommunalskattekommitténs skogssakkunnige

ledamot, åberopas domänstyrelsens utlåtande. Givetvis böra dock smärre

kvantiteter av husbehovsvirke liksom av annat virke — lämpligen virkesfångst

om mindre än 100 kronors värde per år räknat — undantagas från

särskild skogsskatt. För att undvika mindre tilltalande konsekvenser av en

på sådant sätt medgiven skattefrihet har jag ansett, att densamma skall

oberoende av avverkningens omfattning avse virke intill ett värde av 100

kronor. Denna undantagsbestämmelse torde i ej ringa grad tillgodose den synpunkt,

som föranlett förslaget om husbehovsvirkes fritagande från skatteplikt.

En utsträckning av skattefriheten på detta sätt synes böra föranleda någon

justering uppåt av repartitionstalen för ifrågavarande skatt.

Jag övergår härmed till fragan om den lämpliga avvägningen av de

båda skatterna. I dylikt avseende synes mig först böra undersökas, efter

vilket repartitionstal den särskilda skogsskatten bör utgå.

Vid sin avvägning av repartitionstalet för den särskilda skogsskatten hava

såväl kommittémajoriteten som reservanterna stött sig på beräkningar, som

utgå ifrån att den växande skogens taxeringsvärde vid avverkningstillfället

ungefärligen motsvarar dess värde enligt skogsskattetaxeringen. Endast om

detta i genomsnitt kan anses vara fallet, kommer den särskilda skogsskatten

att vid oförändrad utdebiteringsprocent inbringa ungefär lika mycket, som

fastighetsskatten a den växande skogen skulle givit under omloppstiden, om

den utgått helt. Härvidlag förhåller det sig ju så, att den växande skogen

taxeras till ett avkastningsvärde, som stundom torde ligga lägre än saluvärdet

å skogen vid avverkningstillfället. Är detta fallet, borde den särskilda

skogsskatten från den givna utgångspunkten inbringa mer än motsvarande

fastighetsskatt skulle gjort. Nu lärer det emellertid ej vara tillrådligt att utgå

från ett antagande, att detta skulle vara ett normalt förhållande. Priskonjunkturerna

för virket måste enligt sakens natur skifta mer än taxeringsvärdena.

Under en högkonjunktur kunna påräknas jämförelsevis höga virBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr It)2.) 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

kespriser, men under lågkonjunkturen, då kommunens behov av beskattningsföremål

är som störst, äro virkesprisen lägre. Det torde sålunda

få förutsättas, att skogsvärdet och skogens värde enligt värderingen vid avverkningstillfället

motsvara varandra.

Om man utgår från att den särskilda skogsskatten skall motsvara en fristående

objektskatt å 3 procent av skogsvärdet, ligger det nära till hands att

här utan vidare upptaga kommittémajoritetens förslag om utdebiteringsprocent

för skogsskatten, d. v. s. en tredjedel av de fem senaste årens medelutdebitering.

Härvid måste man emellertid erinra sig, att det matematiska resultatet av

kommitténs beräkningar är ej 0.3 3 utan närmast 0.3 o av nämnda medelutdebitering.

Vad som överstiger sistnämnda siffra skulle utgöra en ersättning

för näringsskatten, vilken ej skulle träffa skogsbruket. Kommitténs skogssakkunnige

ledamot har vänt sig mot det föreslagna repartitionstalet och

i stället förordat ett repartitionstal av 0.2 5 med den motivering, att den

växande skogen rimligtvis borde deltaga i den kommunala repartitionen

efter billigare grunder än jordbruksfastighet i allmänhet. Av byråchefen

i riksförsäkringsanstalten D. Östrand har nu på mitt uppdrag, företrädesvis

ur matematisk synpunkt, företagits en granskning av de kalkyler, som

verkställts av komniunalskattekommittén och dess skogssakkunnige ledamot.

Östrand avslutar sitt utlåtande — vilket torde få såsom bilaga (bil. 2) fogas vid

statsrådsprotokollet — med ett sammanfattande uttalande av den innebörd,

att en skcgsskatteprocent utgörande 0.3 av de fem senaste årens medelutdebitering

sannolikt skulle komma att resultera i skogsskattebelopp, som i

genomsnitt motsvarade den del av fastighetsskatten å växande skog, som

skulle komma att ersättas med särskild skogsskatt. Ville man emellertid

vara på den säkra sidan, med andra ord hava säkerhet för att skogsskattebeloppen

i genomsnitt icke skulle komma att understiga fastighetsskatten,

syntes i varje fall en avrundning nedåt av berörda skogsskatteprocent

icke kunna tillrådas. Jag är även av den uppfattningen, att en skogsskatteprocent

utgörande 0.3 av de fem senaste årens medelutdebitering i kommunen

vore mest följdriktig. Någon avrundning uppåt synes dock motiverad

därav, att förslaget om undantag från den särskilda skogsskatten för

100 kronor av rotvärdet utan tvivel borttager en ej så ringa del av skogsskatteunderlaget,

och att en kompensation härför, såsom jag redan påpekat,

är skälig. En skogsskatteprocent, som utgör 0.33 av de fem senaste

årens medelutdebitering, är måhända att anse såsom något hög, men

hänsyn till kommunerna kräver, att man håller sig i överkanten. Om

densamma godtages, synes i stället för landstingens del kunna ifrågasättas,

att särskild skogsskatt till dessa räknas i underkanten. Till denna

fråga återkommer jag i det följande vid behandling av frågan om landstingsbeskattningen

i allmänhet.

Den förut omförmälda undersökningen rörande verkningarna av skogsbeskattningen

har avsett att för några skogskommuner utröna, bland annat, hur

ett förslag med garantiskatt å 3 procent av skogsvärdet och en särskild skogs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 179

skatt efter ett procenttal, motsvarande en tredjedel av de fem senaste årens

medelutdebitering av allmän kommunalskatt, skulle ställa sig. Resultatet

har blivit, att det icke torde kunna anses försvarligt att förorda detta förslag,

då det kan befaras medföra en alltför betydande ökning av den kommunala

utdebiteringsprocenten i skogskommunerna. Däremot har ett likaledes undersökt

alternativ med en garantiskatt på 4 procent av skogsvärdet och särskild

skogsskatt av samma storlek som enligt det förstnämnda alternativet visat

sig i jämförelse med nämnda alternativ medföra en sådan ökning av beskattningsunderlaget,

att detsamma synes mig medföra önskad trygghet

för kommunerna. Jag vill emellertid uttryckligen framhålla att, om de

farhågor beträffande det förra alternativet, som blivit resultatet av de gjorda

undersökningarna, skulle visa sig oberättigade, till förnyad prövning synes

böra upptagas frågan om den ytterligare jämkning, som av hänsyn till rättvisa

mot skogsägarna må visa sig lämplig. Även genom det av mig nu

förordade förslaget blir kravet på rättvisa mot skogsägarna emellertid i ej

ringa grad tillgodosett. Att dessa få sin skatt minskad, är otvivelaktigt.

Såsom en fördel för skogsägarna torde även få betecknas den omständigheten,

att en del av den nuvarande årliga skatten utbytes mot en anordning, som

mera än hittills tager hänsyn till tidpunkten för skogsavkastningens tillgodonjutande.

Vad åter hänsynen till kommunerna angår, må i avseende å

A-förslaget framhållas, att en garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 4 å växande

skog för kommunerna är betydligt mera värd än en fristående objektskatt

efter repartitionstalet O.oi synnerligast under dåliga konjunkturer, då nödvändigheten

av en effektiv skogsbeskattning är mest påfallande. Till jämförelse

i detta sammanhang torde böra erinras om att enligt 1920 års proposition

i ämnet en tillämpning av den då antagna intresseprincipen vid

den kommunala beskattningen ansågs kräva, att växande skog borde deltaga

i den kommunala repartitionen med blott hälften så stort belopp som fastighet

i övrigt, utan att ersättning för den bortfallna fastighetsskatten i någon

form skulle givas — en ståndpunkt som, enligt vad av det föregående framgår,

för vissa kommuner skulle hava medfört mycket svåra följder.

Av den utredning, som genom domänstyrelsen och statistiska centralbyrån

förebragts angående vid 1922 års allmänna fastighetstaxering åsätta värden

å växande skog, framgår, att dessa värden i vissa fall medvetet blivit för

lagt satta, enär man ansett den skatteökning, som skulle blivit följden av

en riktig uppskattning, alltför orimlig. Det synes vara att förvänta, att med

en fastighetsskatt i form av garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 4 på

skogsvärdet varje anledning till en sådan alltför låg uppskattning skall bortfalla,

och att, till båtnad för kommunerna, riktiga värden nästa gång allmän

fastighetstaxering äger rum skola komma att åsättas.

Såsom jag antytt, har jag genom olika undersökningar sökt åvägabringa

en så mångsidig utredning, som det med till buds stående resurser varit

möjligt, angående vissa av de faktorer, som i särskilt hög grad påverka bedömandet

av skogsbeskattningsfrågan. De viktigaste resultaten av dessa

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl, Maj:ts proposition Nr 102.

utredningar återgivas i förenämnda bilaga 1. I övrigt skall utredningsmaterialet

hållas tillgängligt för riksdagens vederbörande utskott.

Till sist vill jag anmärka, att jag i likhet med en reservant i kommunalskattekommittén

är av den uppfattningen, att även för den nya särskilda

skogsskatten bör bibehållas den hävdvunna beteckningen »skogsaccis». Denna

benämning är mer ägnad att förekomma förblandning med fastighetsskatten

å växande skog än benämningen skogsskatt. De olägenheter, som

under övergången till det nya systemet möjligen kunna förväntas uppstå på

grund av att man har att röra sig med två olika slag av accis, torde utan

större svårighet kunna övervinnas.

Beskattning av inländska juridiska personers inkomst och

förmögenhet.

Uti inkomstskattesakkunnigas betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt

hava vissa spörsmål rörande de juridiska personernas beskattning behandlats.

I detta betänkande togs hänsyn endast till den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten,

men däremot icke till förhållanden, som kunna antagas

verka därhän, att vid en kommunal skatt på inkomst de juridiska personernas

inkomster lämpligen böra beräknas på annat sätt än vad fallet borde

vara vid en ren inkomstbeskattning sådan som den statliga. 1921 års kommunal

skattekommitté åter har, med utgångspunkt från kommunalbeskattningen,

ansett vissa hithörande frågor böra lösas på annat sätt än inkomstskattesakkunniga

föreslagit. Presidenten Petersson har ock i sitt förslag

berört vissa frågor om juridiska personers skattskyldighet.

I sitt betänkande angående beskattning av inländska juridiska personers

inkomst och förmögenhet har därefter 1924 års skatteberedning upptagit

frågan om beskattning av flertalet juridiska personer. Skatteberedningen

har sålunda dels i ett kapitel berört de allmänna principerna för juridiska

personers beskattning, dels i ett kapitel behandlat beskattningen av olika

slag av juridiska personer, nämligen handelsbolag och rederier, kommanditbolag,

gruvbolag, ideella föreningar och stiftelser, häradsallmänningar m. fl.,

sparbanker, aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar

(med särskild utredning rörande bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt

försäkringsbolag), dels ock i ett fristående kapitel berört frågan om beskattningen

av moder- och dotterföretag samt därmed sammanhängande problem,

såsom angående beskattning av aktiebolags och ekonomiska föreningars utdelning

från andra aktiebolag eller ekonomiska föreningar.

Såsom skäl för ett enhetligt ordnande av juridiska personers beskattning

har skatteberedningen anfört i huvudsak följande.

Av praktiska skäl borde inkomstberäkningen såvitt möjligt vara densamma

vid både den statliga och den kommunala beskattningen. I betänkandet

gjordes ett försök att med hänsynstagande till såväl stats- som

kommunalbeskattningen sammanföra de särskilda reglerna för beskattning

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av inländska juridiska personer under beaktande av olika på saken inverkande

förhållanden. Det syntes underlätta lösningen av enskilda problem,

om flertalet spörsmål framställdes i ett större sammanhang. Skatteberedningen

hade trott sig finna, att en betydande oklarhet rådde angående själva

de grundläggande principerna i fråga om juridiska personers beskattning,

och hade därför ansett en analys av denna fråga med anläggande delvis av

teoretiska utgångspunkter önskvärd.

över skatteberedningens nu omförmälda betänkande hava yttranden inkommit

från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, från bankoch

fondinspektionen och försäkringsinspektionen samt kammarrätten, från

Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund

gemensamt, från rikets övriga handelskammare, järnkontoret, svenska

sparbanksföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund,

lantmännens mjölkförsäljningsförening, svenska lantmännens

riksförbund m. fl., från andelsslakteriföreningar i åtskilliga län, svenska

livförsäkringsbolagens direktörsförening, svenska försäkringsföreningens sakkunnignämnd,

Stockholms stads brandförsäkringskontor m. fl. ömsesidiga

brandförsäkringsbolag, skånska brandförsäkringsinrättningen och skånska

städernas brandstodsförening samt från Sveriges privatanställdas pensionskassa.

Rörande de allmänna principerna för juridiska personers beskattning må

till en början erinras, att dessa i stort sett ej berörts av vare sig inkomstskattesakkunniga,

1921 års kommunalskattekommitté eller presidenten Petersson.

En proportionell beskattning av andra skattskyldiga än enskilda personer,

dödsbon, ekonomiska föreningar, utländska bolag samt inländska aktiebolag

och solidariska bankbolag har emellertid föreslagits av inkomstskattesakkunniga.

Presidenten Petersson har däremot föreslagit en proportionell

beskattning för föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund

av medlemskapet ägde del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare

av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar,

s. k. gruvbolag och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt

för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, i den mån

skattskyldighet för dessa juridiska personer föreligger.

1924 års skatteberedning har rörande de allmänna principerna för juridiska

personers beskattning yttrat, bland annat, följande.

»Huvudregeln för beskattning av juridiska personers inkomst synes böra

vara den, att såsom inkomst hos den juridiska personen betraktas allenast

sådana intäkter, som i princip äro skattepliktig inkomst hos de fysiska

personer, vilka äro delägare i den juridiska personen eller eljest i sista hand

komma i åtnjutande av dess intiikter, och om vilkas beskattning det egentligen

är fråga. Ty inkomstskatten avser alltid att till sist träffa fysiska

personer, och det är dessas skattcförmåga man vill träffa även genom beskattning

av juridiska personer.

De allmänna

principerna

för juridiska

personers beskattning.

1924 års

skatteberedning.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Hos den juridiska personen beskattas alltså fysiska personers inkomst.

Men härvid kan man tänka sig två olika möjligheter: hos den juridiska

personen beskattas vederbörande intressenters inkomst i stället för hos dem

själva; eller hos den juridiska personen beskattas inkomster, som därjämte

beskattas hos vederbörande intressenter. Det förra sker, när man av olika

anledningar finner det mera praktiskt att taga inkomsten till beskattning

hos den juridiska personen i stället för hos dess intressenter, t. ex. på grund

av svårigheten att träffa de senare med skatt. Här föreligger ett fall av

enkelbeskattning. En beskattning av den juridiska personen tillika med

dess intressenter innebär däremot en beskattning av samma inkomst i två

olika former eller vad som vanligen plägar benämnas dubbelbeskattning.

Dylik äger rum, när inkomst, som härleder sig från juridiska personer, anses

vara uttryck för en större skatteförmåga än annan inkomst.

Formerna för beskattningen av juridiska personer böra utbildas med hänsyn

till dessa utgångspunkter.

Enkelbeskattningen bör helst utformas så, att man träffar den juridiska

personen med samma skatt, som rätteligen borde träffat dess intressenter, om

dessa själva direkt beskattats. Antag t. ex. att en häradsallmänning beskattas

i stället för dess många delägare. På var och en av dessa skulle i progressiv

statsskatt i genomsnitt kommit exempelvis 5 procent skatt på inkomsten

av häradsallmänningen. Följdriktigt synes då häradsallmänningen

böra beskattas med en skatt på 5 procent. Inkomsten av en stiftelse tillfaller

med lika stora belopp till vardera ett fåtal personer, så att dessas skatt, om

de i stället beskattats själva, skulle uppgått till 8 procent. Stiftelsen bör följaktligen

skatta med 8 procent. Skulle man tänka sig en progressiv skatt

på juridiska personer, när dessa beskattas i stället för intressenterna, borde

väl skatteprocenten bestämmas efter en skala, som loge hänsyn till den

genomsnittliga inkomsten från den juridiska personen per intressent. En

dylik beräkning skulle dock förutsätta rätt invecklade regler, då man måste

söka förhindra missbruk. Det må därför ifrågasättas, huruvida det ej är

lämpligast att, på sätt först inkomstskattesakkunniga och därefter presidenten

Petersson föreslagit, låta. enkelbeskattningen av inkomst hos juridiska personer

bli proportionell. För det dominerande antalet fall blir tvivelsutan en

dylik beskattning tillräcklig. Fara, att skatten skall bliva orättmätigt låg,

synes föreligga endast i sådana fall, där en stor inkomst årligen tillfaller

ett fåtal intressenter och dessa år efter år bliva i stort sett desamma. Det

riktigaste synes dock vara att i dylika fall låta intressenterna själva skatta

för sin inkomst, något som t. ex. i fråga om stiftelser synes låta sig göra

genom en tillämpning av reglerna om periodiskt understöd, vilka kunna

formuleras med särskild hänsyn till dessa fall. Klart är i varje fall, att

den nuvarande progressiva skatteskalan nästan genomgående är olämplig vid

enkelbeskattning av inkomst hos juridiska personer; man synes kunna utgå

från den proportionella skatten såsom princip och undersöka dess lämplighet

för varje särskilt slag av juridiska personer.

För den beskattning av inkomster hos juridiska personer, som avser att

innebära en dubbelbeskattning, ligger saken helt annorlunda till. Här skall

den inkomst, som beskattas hos intressenterna, träffas av en tilläggsskatt,

som bör utbildas med hänsyn till den speciella skattekraften hos ifrågavarande

inkomst. Den nu gällande principen för aktiebolag, att skatten skall

vara beroende av vinstens storlek i förhållande till det insatta kapitalet,

synes i detta avseende innebära en följdriktig utveckling av den givna utgångspunkten.

Därjämte kan det vid denna dubbelbeskattning ifrågakomma,

att inkomstbegreppet för den juridiska personen i vissa fall lämpligen bör

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 183

erhålla en något annan omfattning än när det är fråga om beskattning direkt

av fysiska personer.

Avgörande för frågan om vad som bör beskattas såsom inkomst hos juridiska

personer är alltså i första band det förhållandet, huruvida en inkomst

föreligger för de fysiska personer, som utgöra de juridiska personernas intressenter.

Om detta är fallet eller ej, måste givetvis avgöras efter allmänna

regler.»

Skatteberedningen ingår härefter på frågan om vad som vid inkomstbeskattningen

borde betraktas som inkomst och utgår härvid från följande

principiella uttalande.

»Man beskattar ''inkomsten’, därför att denna anses utgöra en tämligen

god mätare på vederbörandes skatteförmåga. Denna omständighet torde böra

framför andra beaktas vid fastställande av skattelagstiftningens inkomstbegrepp.

Huruvida detta täcker vad man kan kalla ett ''nationalekonomiskt’

inkomstbegrepp, är härvid av mindre betydelse — inom nationalekonomien

synas för övrigt ett mycket stort antal meningar råda om vad som skall

förstås med inkomst. De inom nationalekonomien vanliga bestämningarna

av vad som skall förstås med inkomst synas lämpliga såsom utgångspunkt

vid utformningen av det skattetekniska inkomstbegreppet, men varje tvist

om huruvida en nationalekonomisk inkomst föreligger eller ej torde kunna

lämnas å sido, blott det står fast, att en omständighet föreligger av beskaffenhet

att böra tagas i betraktande vid mätande av skatteförmågan vid en

beskattning av inkomstbeskattningens karaktär.»

För den mera ingående utläggning, som skatteberedningen i förevarande

avseende gjort, torde någon redogörelse här ej vara erforderlig. Omnämnas

må allenast, att skatteberedningen utgår ifrån att beskattning redan enligt

gällande regler sker ej allenast av vad som vanligen plägar benämnas inkomst

utan även av tjänster som man gör sig själv, s. k. utgiftsbesparingar,

samt förutsätter, att skattelagstiftningen även i framtiden borde utgå från

ett liknande inkomstbegrepp.

Skatteberedningen uttalar sig härefter om i vilka speciella fall rent principiellt

sett beskattning av inkomst hos juridiska personer borde ifrågakomma.

Vad dubbelbeskattningen angår, framhåller beredningen, att sådan

för närvarande förekommer på inkomst av aktier och lotter i solidariska

bankbolag, vinster å insatser i ekonomiska föreningar samt dessutom i vissa

specialfall. Beredningen ingår ej i förevarande sammanhang på frågan, i

vilken utsträckning denna dubbelbeskattning borde bibehållas, utan hänvisar

i detta hänseende till behandlingen av de speciella slagen av juridiska

personer.

Härefter yttrar skatteberedningen:

»Vad åter frågan om beskattning av inkomst hos den juridiska personen

i stället för hos intressenterna angår, så bör beaktas, att olika hänsyn göra

sig gällande vid den statliga och vid den kommunala beskattningen. Med

principerna för inkomstskatten, vilken är avsedd att i första hand vara en

skatt i förhållande till de fysiska personernas skatteförmåga, sådan denna

kommer till uttryck i vars och ens samlade, renodlade inkomst, överensstämmer

bäst, att såvitt möjligt en juridisk persons inkomst beskattas hos

dess delägare i förhållande till vars och ens andel.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomna yttranden.

Vid den kommunala beskattningen kommer ett dylikt förfaringssätt i

kollision med vederbörande kommuns intresse av att få beskatta inom kommunen

befintliga beskattningsföremål utan hänsyn till förhållandena inom

annan kommun. Om man lika med kommunalskattckommittén ställer sig

på den ståndpunkten, att vid denna konflikt hänsyn till de skattskyldiga bör

vika för kommunens intresse, torde man för kommunalbeskattningens del

böra draga samma konsekvens, som kommittén dragit, eller den att i regel

låta skattskyldigheten för en juridisk persons inkomst åvila den juridiska

personen men icke dess delägare. (Jfr kommittébetänkandet sid. 254, 445,

446, 448, 449.) Det viktigaste ur kommunens synpunkt är, att denna får

beskatta all den inkomst, som faller av inom kommunen beliigen fastighet

eller av där driven rörelse. Åtnjutes dylik inkomst av en juridisk person,

är det för kommunen skäligen likgiltigt, huruvida den juridiska personen

haft få eller många delägare. Vill man träffa inkomsten, där fastigheten

är belägen eller rörelsen bedrives, sker detta enklast genom att låta skattskyldigheten

påvila den juridiska personen. Det önskade resultatet skulle

visserligen i viss utsträckning kunna vinnas genom att i den kommun, där

fastigheten är belägen eller rörelsen drives, beskatta delägarna, en var för

hans andel av den juridiska personens inkomst, men för det fall, att delägarna

äro bosatta på annan ort, skulle det självfallet bereda alla myndigheter

avsevärt ökat arbete att taxera flera personer i stället för en enda.

Härtill kommer, att en stor del av den juridiska personens inkomst komme

att undgå beskattning, enär varje särskild delägares andel därav i ett flertal

fall komme att understiga 100 kronor, vilket belopp bildar gränsen för skatteplikten

i annan kommun än hemortskommunen. Då den kommunala inkomstskatten

är avsedd att vara proportionell med blott visst mindre ortsavdrag,

är det ej heller av så stor betydelse vem skattskyldigheten formellt

påvilar.

Vid statsbeskattningen föreligger icke någon intressekonflikt av samma art

som vid kommunalbeskattningen, utan vid statsbeskattningen bör följdriktigt

hos den skattskyldiga fysiska personen beskattas dennes samlade, renodlade

inkomst. Detta är desto mera önskvärt med hänsyn till skattens progressivitet.

Men betraktar man beskattningen i dess helhet till både stat och

kommuner, framträder här det rent taxeringstekniska intresset, vilket kräver

att för varje särskild förvärvskälla inkomstberäkningen skall vara densamma

vid stats- och kommunal beskattningen (jfr presidenten Peterssons

betänkande sid. 18, 19), varemot intet hinder torde föreligga att i fråga om

beräkningen av den samlade inkomsten (förlustavdrag) och av den beskattningsbara

inkomsten (ortsavdrag) hava olika regler vid statsbeskattningen

och vid kommunalbeskattningen. Möjligen kan man därför låta hänsynen

till vad kommunernas intresse kräver föranleda, att man även vid statsbeskattningen

i praktiken ställer sig på den ståndpunkten, att en juridisk persons

inkomst i regel beskattas hos den juridiska personen och ej hos de fysiska

intressenterna. Detta synes desto hellre kunna ske, som det — såsom inkomstskattesakkunniga

påvisat — i alla fall ej vid något slag av beskattning är

möjligt att alltid hos delägarna beskatta en juridisk persons inkomst; i sådant

hänseende må blott erinras om att det icke ansetts möjligt att hos delägarna

beskatta den del av den juridiska personens inkomst, som icke utdelats.» I

I de avgivna utlåtandena har i allmänhet ingen erinran framställts mot

de huvudprinciper, som ligga till grund för skatteberedningens förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett någon erinran ej kunna framställas

angående förslaget om borttagande av den nuvarande progressiva

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

185

skatteskalan vid enkelbeskattning av inkomst hos juridiska personer, särskilt

som beredningen för det fall, där skatten med tillämpning av de tänkta

grunderna för dess utmätande skulle kunna befaras bli oskäligt låg, ifrågasatt

undantagsregler.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett huvudregeln, att såsom

inkomst hos den juridiska personen skall betraktas allenast sådana intäkter,

som i princip äro skattepliktig inkomst hos vederbörande fysiska intressenter,

böra tillerkännas ett betydande värde vid klarläggande av beskattningsgrunderna,

och icke mindre värde har länsstyrelsen ansett böra tillerkännas

beredningens framställning om utgiftsbesparingar som skatteföremål.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att skatteberedningen syntes

vara inne på en väg i den rätta riktningen, då beredningen föresloge åtskilliga

enligt länsstyrelsens mening önskvärda omläggningar av lagstiftningen

i de delar, som i betänkandet avhandlades. Länsstyrelsen uttalar dock

tvivelsmål, huruvida vissa av skatteberedningens utläggningar angående

inkomstbegreppet vore ur teoretisk synpunkt oangripliga.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget

att för vissa juridiska personer borttaga den progressiva skatteskalan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar ett beklagande av att skatteberedningen

ej upptagit den av länsstyrelsen i dess utlåtande över inkomstskattesakkunnigas

betänkande berörda frågan om en särskild korporationsbeskattning

och framlägger från denna utgångspunkt en kritik mot skatteberedningens

förslag under de olika punkterna. Ehuru det synts länsstyrelsen, som om

skatteberedningens teoretiska utgångspunkter måhända i flera hänseenden

skulle kunna lämna rum för befogade invändningar, ville länsstyrelsen ej

inlåta sig på denna fråga.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att skatteberedningen syntes hava

på ett synnerligen lämpligt sätt lyckats i sina bemödanden att sammanföra

de särskilda reglerna för den bebådade statliga och kommunala beskattningen.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att betänkandet i det stora hela syntes

väl motiverat och ägnat att läggas till grund för blivande lagstiftning i

ämnet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar sin tillfredsställelse över att skatteberedningen

försökt såvitt möjligt åvägabringa likartade regler för taxeringen

till stat och kommun av ifrågavarande skattskyldiga.

Skånes handelskammare uttalar, att handelskammaren för sin del måste

betrakta skatteberedningens förslag såsom i huvudsak förfelade, emedan

förslagen väsentligen ginge ut på att utvidga tillämpningen av dubbelbeskattningen.

Kammarrätten, slutligen, uttalar beträffande de allmänna principerna

huvudsakligen, att en dubbelbeskattning icke vore eller kunde vara något

led i ett rationellt skattesystem.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements
chefen.

Handelsbolag

och rederier.

Departements
chefen.

Kommandit
bolag.

Jag kan för min del ansluta mig till de grundläggande principer i fråga om

de juridiska personernas beskattning, som utvecklats av skatteberedningen.

Emellertid saknar jag anledning att nu taga ställning till frågan, i vad

mån den av skatteberedningen uppdragna gränslinjen mellan skattepliktiga

och icke skattepliktiga tjänster, som man gör sig själv, eller s. k. utgiftsbesparingar

bör vara bestämmande för lagstiftningen. Av skäl, som jag

senare kommer att utveckla, har jag nämligen funnit, att den fråga, för

vilken denna gränslinje företrädesvis äger betydelse, nämligen frågan om

aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas skattskyldighet för rabatter

o. dyl., som utdelats till aktieägare eller föreningsmedlemmar, icke ännu

är mogen för lösning.

En proportionell beskattning av juridiska personer, när dessa skola erlägga

skatt i stället för vederbörande intressenter, finner jag rättvis. Utan tvivel

medför förslaget i denna punkt vissa konsekvenser med avseende å statens

behållning av inkomst- och förmögenhetsskatten. Förslaget har emellertid

i denna del tillstyrkts i det närmaste enhälligt, och jag tror, att genom

principens genomförande vissa nu förefintliga anledningar till anmärkning

mot oskäliga beskattningsnormer beträffande juridiska personer skola undanröjas.

Beträffande handelsbolag och rederier har skatteberedningen liksom tidigare

kommunalskattekommittén i princip anslutit sig till gällande rätt, enligt

vilken bolaget eller rederiet ej skattar, utan bolagets eller rederiets inkomst

hänföres till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för envar

motsvarar hans andel i bolagets eller rederiets inkomst.

Beträffande skatteberedningens förslag i nu omförmälda del har erinran

framställts endast av länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansett, att det

skulle bättre överensstämt med de av beredningen uppställda grundprinciperna,

om ifrågavarande juridiska personer finge erlägga skatt i stället

för delägarna. Olägenheter med det nuvarande systemet, hade ofta förekommit,

i synnerhet i sådana fall, där ifrågavarande juridiska personer hade ett

mycket stort antal intressenter. Lösningen av denna fråga skulle emellertid

hava underlättats genom införande av den av länsstyrelsen förordade

korporationsbeskattningen.

För egen del anser jag ett bibehållande av den nuvarande lagstiftningens

ståndpunkt, på sätt skatteberedningen m. fl. ifrågasatt, för närvarande vara

att förorda.

Enligt nu gällande bestämmelser beskattas kommanditbolags inkomst efter

samma regler, som gälla för beskattningen av handelsbolags inkomst, d. v. s.

en var av delägarna beskattas för sin andel av bolagets vinst, och vad kommunalbeskattningen

angår sker taxeringen i den kommun, där bolagets rörelse

drivits.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Uti 1920 års förslag till kommunalskattelag liksom ock i kommunalskattekommitténs

betänkande och presidenten Peterssons förslag till statlig inkomstskatteförordning

har föreslagits, att kommanditbolag skulle självt skatta för

den del av sin inkomst, som belöper på kommanditdelägarna, och dessa därutöver

erlägga skatt för vad som till dem utdelas. I fråga om statsskatten

och den kommunala progressivskatten skulle tillämpas samma skatteskalor

som för aktiebolag, och skulle härvid såsom kapital betraktas kommanditdelägarnas

insatser i bolaget. Ett kommanditbolag skulle alltså i beskattningsavseende

så att säga uppdelas i två delar, en del, som motsvarade kommanditdelägarnas

insatser och vinstandelar, vilken del skulle behandlas i

enlighet med de för aktiebolag gällande reglerna, samt en del motsvarande de

personligen ansvariga delägarnas insatser och vinstandelar, vilken del skulle

behandlas i enlighet med reglerna för vanliga handelsbolag. Beträffande

skälen till de sålunda föreslagna stadgandena hänvisas till proposition nr

191 vid 1920 års riksdag sid. 294—297 och kommunalskattekommitténs betänkande

sid. 450 och 451.

Uti flera av de yttranden, som över kommitténs betänkande avgivits av

handelskammare och andra sammanslutningar på näringslivets område, har

framhållits, att någon utsträckning av dubbelbeskattning icke borde äga

rum, utan dubbelbeskattningen snarare avskaffas på de områden, där den

vore införd.

Skatteberedningen har nu ifrågasatt, att den av kommunalskattekommittén

föreslagna skattskyldigheten för kommanditbolag och för kommanditdelägares

utdelning från dylikt bolag skulle inträda först då kommanditdelägarnas

antal överstege fyra. Fastställandet av en dylik gräns syntes vara lämpligt

även ur en annan synpunkt än beskattningssynpunkten. Därest dubbelbeskattning

infördes för alla kommanditbolag, kunde nämligen befaras, att

kommanditbolagsformen i framtiden ytterst sällan komme till användning

och att skattelagstiftningen alltså komme att avskaffa en organisationsform,

vilken civillagstiftningen ansett önskvärd.

Skatteberedningens förslag i denna punkt har lämnats utan erinran av

femton länsstyrelser, medan öv erståthållar ämbetet och åtta länsstyrelser förordat

kommunalskattekommitténs förslag, samt en länsstyrelse uttalat, att helst

ingen dubbelbeskattning borde ifrågakomma beträffande kommanditbolag.

Kammarrätten, som tidigare förordat kommunalskattekommitténs förslag

beträffande kommanditbolags beskattning, har avstyrkt skatteberedningens

därtill knutna restriktion såsom av säkerligen föga praktiskt värde. Kammarrätten

erinrar, att skatteberedningens motiv vore att söka däri, att

beredningen till förekommande av att aktiebolag i syfte av lindrigare beskattning

ombildades till kommanditbolag ej velat utsträcka dubbelbeskattningen

längre än nödigt vore, samt anmärker härtill:

1924 års

skatteberedning.

Inkomna

yttranden.

s. 188 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Gruvbolag,

1924 års

skatteberedning.

Inkomna

yttranden.

188 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Vid bedömandet av den sålunda föreslagna differentieringens värde får

dock ej förbises, hurusom i många aktiebolag med ofta nog betydande kapital

och rörelse (t. ex. många s. k. familjebolag) de verkliga delägarnas antal

understiger det obligatoriska minimiantalet. Dessa bolag, för vilka frestelsen

att antaga kommanditbolagsform givetvis skulle vara större än för mindre

bolag med större antal delägare, skulle enligt beredningens förslag vara

oförhindrade härutinnan.»

Det synes mig principiellt riktigt, att likställighet genomföres mellan aktiebolag

och kommanditbolag. Den av skatteberedningen uppdragna gränsen

mellan kommanditbolag, för vilka dubbelbeskattning skulle förekomma, och

kommanditbolag, som skulle vara därifrån undantagna, förefaller mig föga

rationell. Detta lärer framgå bland annat därav, att antalet delägare i ett

kommanditbolag kan växla, samt att vid bifall till beredningens förslag ett

bulvansystem för att hålla delägarnas antal nere kunde befaras uppkomma.

Jag anser mig därför i detta avseende böra förorda kommunalskattekommitténs

förslag.

Enligt numera stadgad praxis beskattas ett gruvbolag men icke dess intressenter.

Kommunalskattekommittén har föreslagit bibehållande av den

beträffande juridiska personers beskattning givna huvudregeln att låta

gruvbolaget skatta i intressenternas ställe. Körande den av kommittén anförda

motiveringen till detta förslag hänvisas till kommittébetänkandet sid.

448 och 449. Kommittén har emellertid även diskuterat möjligheten att

låta intressenterna skatta i stället för gruvbolaget och funnit denna utväg

erbjuda vissa fördelar, ehuruväl kommittén stannat för att låta bolaget bliva

skattskyldigt.

Skatteberedningen har föreslagit, att skattskyldigheten skulle läggas på

intressenterna i gruvbolaget, och med syftning på kommunalskattekommitténs

ståndpunkt uttalat följande:

»Det torde ej kunna förnekas, att ur kommunalbeskattningens synpunkt

den sålunda intagna ståndpunkten är den lämpligare. Beträffande statsbeskattningen

stannar man däremot inför svårigheten att för dessa bolags

vidkommande finna en lämplig norm för skattesatserna. Delägarna äro väl

i regel rätt få, men deras ekonomiska ställning kan vara mycket olika och

även vinsten på den gemensamma gruvdriften högst varierande. En proportionell

skatt synes här mindre lämplig, och något riktigt mått för en

progressivskatt är svårt att finna. Alla dessa svårigheter lösas av sig

själva, om man låter delägarna själva skatta för sin inkomst i den gemensamma

rörelsen. Då en kommunal beskattning av delägarna i rörelsekommunen

här är möjlig, förorda vi, att gruvbolagen ej skola taxeras utan

i stället delägarna själva.»

Av de länsstyrelser, som yttrat sig över skatteheredningens förslag i denna

del, hava femton tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran,

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

medan förslaget avstyrkts av fem länsstyrelser, vilka i anslutning till kommunalskattekommitténs

förslag förordat bibehållande av nuvarande praxis.

Fullmäktige i järnkontoret, vilkas mening inhämtats av kommunalskattekommittén

och av denna åberopats såsom skäl för bibehållande av nuvarande

regler, hava yttrat följande:

»På särskild framställning av kommunalskattekommittén hava fullmäktige

den 6 juni 1923 framlagt sina synpunkter i fråga om beskattningen av gruvbolag

samt därvid under åberopande av utlåtanden av sakkunniga uttalat

sig för att någon ändring i nu gällande praxis rörande gruvbolags beskattning

icke måtte ifrågakomma. 1924 års skatteberedning har beträffande gruvbolag

föreslagit, att de ej skola taxeras såsom bolag utan i stället delägarna

själva. Ehuru de härför anförda skälen icke synas fullmäktige till fullo

övertygande, vilja dock fullmäktige, om sådant av skattetekniska synpunkter

visar sig särskilt angeläget, icke motsätta sig skatteberedningens förslag, då

frågan för järnhanteringen numera icke är av större reell betydelse.»

Kammarrätten förmenar, att för skatteberedningens förslag verkliga skäl

torde saknas. Det åberopade motivet, svårigheten att finna det riktiga måttet

för skattens progression, bleve ju också utan betydelse för den, som i likhet

med presidenten Petersson ansåge gruvbolagen liksom andra likartade samfälligheter

böra erlägga allenast proportionell statsskatt.

Sedan numera även järnkontoret uttalat, att det ej har något att erinra Departementsmot

en beskattning av gruvbolagens inkomst hos intressenterna, finner jag rhefl
inig

i denna punkt böra tillstyrka skatteberedningens förslag. Gruvbolagen

torde ej vara att anse som juridiska personer i egentlig mening utan snarast

såsom ett slags representanter för samäganderätt i gruva. Gruvbolagsformen

förekommer numera i så jämförelsevis få fall, att en beskattning av delägarna

ej torde medföra större praktiska olägenheter. Att, såsom presidenten

Petersson och kammarrätten ifrågasatt, gruvbolagen skulle erlägga allenast

proportionell inkomstskatt efter ett lågt grundbelopp, anser jag för min del

icke kunna ifrågakomma, då detta skulle innebära ett skatteprivilegium,

vilket lätteligen kunde missbrukas.

Då ett gruvbolag ej rätteligen är att anse såsom en juridisk person, torde

åtminstone i beskattningsavseende få anses, att gruvbolagets fastigheter i

verkligheten ägas av intressenterna. Då dessa sålunda i realiteten torde

böra erlägga fastighetsskatt för fastigheterna, böra de, för att procentavdraget

skall kunna åtnjutas, även bliva skattskyldiga för inkomsten från fastigheterna.

Detta synes med den allmänna princip för kommunalbeskattningen,

som i föreliggande förslag följts, utgöra ett ytterligare skäl för biträdande

av skatteberedningens förslag.

De så kallade föreningsskattcsakkunniga hava föreslagit, att alla ideella Ideella förföreningar

skola helt befrias från skattskyldighet till staten samt att de till e st"fte^ser5.h

kommunen icke skola erlägga skatt för annan inkomst än inkomst av fast

egendom. Kommunalskattekommittén har föreslagit, att ideella föreningar,

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

1924 års

skatteberedning.

vilka uteslutande avse att främja ett religiöst, fosterländskt, kulturellt, välgörande

eller allmännyttigt ändamål, samt stiftelser med likartat ändamål skola

kommunalt beskattas endast för inkomst av fastighet och rörelse; och har i anslutning

härtill presidenten Petersson föreslagit, att dessa föreningar och stiftelser

skola helt befrias från skattskyldighet till staten. Inkomstskattesakkunniga

hava i ett över föreningsskattesakkunnigas förslag avgivet utlåtande, vilket

finnes i huvudsakliga delar intaget uti kommunalskattekommitténs betänkande

(sid. 337—341), ansett skattefrihet även för rent ideella föreningar kunna

ifrågakomma i blott ringa utsträckning, utan att de sakkunniga dock ingått

på någon undersökning, vilka särskilda föreningar som kunde tänkas böra

erhålla skattefrihet. De hava i sitt förslag till inkomstskatteförordning icke

upptagit skattefrihet för ideella föreningar eller utsträckt skattefrihet för

stiftelser men föreslagit proportionell skatt för dessa juridiska personer.

Inom kommunalskattekommittén hava två reservanter, herrar Eriksson

och Lindqvist, anslutit sig till föreningsskattesakkunnigas ståndpunkt. (Kommittébetänkandet

sid. 556 — 559.)

Skatteberedningen har anslutit sig till inkomstskattesakkunnigas uppfattning

och förordat skattskyldighet i fråga om såväl inkomst som förmögenhet

för alla ideella föreningar och andra stiftelser än s. k. fromma stiftelser.

Statsskatten skulle emellertid bli proportionell och utgå efter ett grundtal

av 3 procent. Kommunal progressivskatt skulle ej erläggas av ideella

föreningar och stiftelser.

Såsom motivering för detta förslag anför skatteberedningen i huvudsak

följande.

»I fråga om ideella föreningar och stiftelser kunna de nu gällande skatteskalorna

ställa sig särskilt obilliga. Det mest utpräglade exemplet härpå

erbjuder Nobelstiftelsen, vars sammanlagda skatter utgöra omkring 40 procent

av inkomsten. Å andra sidan synas rena skatteprivilegier ej böra medgivas

utom i undantagsfall. Man kan med inkomstskattesakkunniga betrakta

detta spörsmål så, att varje avkastning av fast egendom eller kapital är

att uppfatta såsom ett förvärv, vilket kräver samhällets skydd och medverkan,

samt att det bidrag till det allmännas utgifter, som avkräves ägaren av

fastigheten eller kapitalet, alltså i väsentlig mån innebär en omkostnad för

möjliggörande av förvärvet, från vilken omkostnad befrielse ej bör medgivas.

I fråga om kommunalbeskattningen skulle visserligen kunna med visst fog

göras gällande, att icke någon viss kommun har ett berättigat intresse att

beskatta kapitalinkomst, som tillfaller en ideell förening eller en stiftelse,

vilkens verksamhet sträcker sig över hela landet. Detta utgör dock intet

skäl att befria stiftelserna m. fl. från dylik skatt, ty deras intressenter borde

rätteligen få betala kommunalskatt för dessa juridiska personers inkomst.

Samma skäl för kommunal skattefrihet skulle dessutom kunna åberopas i

fråga om många andra skattskyldiga. Det synes därför icke vara anledning

att vid den kommunala beskattningen medgiva en mera utsträckt skattefrihet

än vid den statliga. I anslutning till det förut anförda ifrågasättes

i stället bibehållande av nuvarande bestämmelser om stiftelsers och ideella

föreningars skattskyldighet, men med skyldighet för dem att erlägga endast

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

191

proportionell skatt till stat och kommun. Att utsträcka skattefriheten längre

än kommunalskattekommittén föreslagit synes icke under några förhållanden

böra ifrågakomma.

I det föregående har berörts det fall, att viss person eller vissa personer

enligt gällande statuter skola komma i åtnjutande av inkomst från en stiftelse.

I förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva

behandlas motsvarande fall i ett annat avseende, i det där stadgas, att frihet

från gåvoskatt för stiftelser m. fl. ej skall äga rum, där gåva är gjord

under villkor, att givaren skall under sin livstid eller under viss tid äga

behålla egendomen i sin besittning eller uppbära avkastning därav, ävensom

om och i den mån avkastningen av den givna egendomen är för all framtid

eller för viss tid förbehållen vissa familjer eller bestämda personer. Vad

inkomstbeskattningen beträffar, synes den princip, som ligger bakom nämnda

undantagsbestämmelse, böra ha den betydelse, att mottagare av avkastning,

varom här nämnts, blir själv skattskyldig för densamma, ett resultat, som,

på sätt förut antytts, lättast synes kunna vinnas genom att betrakta dylik

avkastning som periodiskt understöd. Vad förmögenhetsbeskattningen åter

angår, kunde olika utvägar tänkas. Följdriktigast vore väl att beskatta den,

som uppbär avkastningen från stiftelsen, för kapitalvärdet av denna förmån

och låta stiftelsen få skatta för återstoden. Detta alternativ synes emellertid

komma att medföra svårigheter i tillämpningen. Lämpligast synes fördenskull

vara att låta stiftelsen skatta för hela förmögenheten, medan mottagaren

blir fri från förmögenhetsskatt, och sålunda bortse från den minskning i den

sammanlagda progressionen, som en dylik anordning kan komma att medföra.

Skulle denna fråga i framtiden få större räckvidd än nu torde vara

fallet, kan givetvis frågan upptagas till ny behandling, därvid synes kunna

ifrågakomma, att anknytning sökes till gällande regler om beskattning av

fideikommiss.»

Rörande frågan, huruvida ideella föreningar och stiftelser borde erlägga

förmögenhetsskatt, har beredningen uttalat, att man tvivelsutan, i likhet

med vad presidenten Petersson föreslagit, kunde tänka sig att i stället för

att beskatta själva förmögenheten öka procenttalet för inkomstskatten, men

att en särskild beskattning av förmögenheten syntes bäst överensstämma med

de principer, som eljest utmärkte vårt skattesystem.

Av de länsstyrelser, som yttrat sig angående skatteberedningens förslag

beträffande beskattning av ideella föreningar och stiftelser, hava aderton

förordat förslaget eller lämnat detsamma utan erinran.

Överståthållarämbetet har förklarat sig icke i allmänhet hava något att

erinra mot skatteberedningens förslag men däremot uttalat tvekan, huruvida

de föreslagna reglerna om proportionell beskattning borde vinna

tillämpning på föreningar för tillvaratagande av medlemmarnas yrkes- och

kårintressen. Till belysande av förslagets innebörd härutinnan anföres, att

svenska arbetsgivareföreningen år 1926 påförts inkomst- och förmögenhetsskatt

med 4,062 kronor samt kommunal progressivskatt med 1,364 kronor.

Enligt skatteberedningens förslag bortfölle sistnämnda skatt och bleve inkomstoch

förmögenhetsskatten för året 2,591 kronor. Landsorganisationen i Sverige

åter skulle med tillämpning av förslaget hava erhållit befrielse från en kom
-

Inkomna

yttranden.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements
chefen.

munal progressivskatt av 9,969 kronor samt fått sin inkomst- och förmögenhetsskatt

nedsatt från 22,440 kronor till 9,506 kronor.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att skattefrihet eller

inskränkt skattskyldighet horde medgivas allenast för rent ideella föreningar

och stiftelser.

Tre länsstyrelser hava slutligen tillstyrkt kommunalskattekommitténs

förslag i denna del.

Kammarrätten, som tidigare tillstyrkt kommunalskattekommitténs förslag,

har förklarat sig icke i beredningens argumentering hava funnit anledning

ändra mening. Kammarrätten hölle alltfort före, att föreningar och stiftelser

med rent ideella ändamål borde så långt som möjligt vara fria från

skatteanspråk från det allmänna, samt att, då ändamålets allmännyttiga

syftning vore grunden för eftergifter härutinnan, det vore fullt befogat att

göra skillnad mellan föreningar och stiftelser av nyssberörda slag och sådana,

vilkas ändamål vore mer eller mindre bemängt med uppgifter till medlemmars

eller intressenters nytta eller nöje (ideella föreningar och stiftelser

med blandade ändamål).

Inom kammarrätten har en reservant uttalat sig till förmån för föreningssakkunnigas

förslag och en annan reservant tillstyrkt skatteberedningens

förslag beträffande beskattning av ideella föreningars och stiftelsers inkomst.

Jag är av den uppfattningen, att en fullständig skattefrihet för nu skattskyldiga

ideella föreningar och stiftelser ej bör ifrågakomma. Vid meddelande

av skatteprivilegier måste man nämligen ihågkomma, att den

frihet, som meddelas på ett håll, ofelbart måste motsvaras av en ökning av

skattskyldigheten på andra håll, och att en avvägning med hänsyn härtill

måste företagas. Det förefaller mig tillika rimligt, att den mycket betydande

fondbildning, som representeras av ideella föreningar och stiftelser, i

någon mån bidrager till det allmännas utgifter.

Såsom redan av mitt yttrande angående principerna för juridiska personers

skattskyldighet framgår, är jag emellertid av den uppfattningen, att

beskattningen av ideella föreningar och stiftelser icke bör vara progressiv.

Det får ej förbises, att, såsom jag redan antytt, genomförandet av en proportionell

beskattning utan tvivel kommer att få en ej oväsentlig statsflnansiell

betydelse. Att uppskatta skattelättnadens storlek har visat sig ej vara

möjligt. Vissa kalkyler hava dock företagits, vilka synas ådagalägga, att

minskningen i statens skatteintäkter enligt skatteberedningens förslag skulle

för Stockholms stads vidkommande belöpa sig till omkring 350,000 kronor.

Den största posten representeras av Nobelstiftelsen, för vilken skattelättnaden

i fråga om statsbeskattningen skulle uppgå till cirka 250,000 kronor. Nu

torde redan 1926 års riksdag genom sitt beslut om restitution av större

delen av Nobelstiftelsens inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1926 hava

givit uttryck åt den uppfattningen, att Nobelstiftelsens nuvarande skattebörda

är att anse såsom orimligt hög. De motiv, som föranlett detta beslut,

tala, ehuru enligt min mening ej i lika grad, för en liknande skattelättnad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102. 193

för Övriga stiftelser och ideella föreningar. Att för Nobelstiftelsen medgiva

skattelindring i större omfattning än för andra liknande stiftelser har jag

ansett mig icke kunna ifrågasätta med hänsyn till riksdagens ställning sistlidet

år till då föreliggande förslag i ämnet.

Ett särskilt spörsmål, som i förevarande sammanhang uppställer sig,

avser beskattningen av fackföreningar och därmed likartade föreningar.

Skattefrihet för dem har ju från vissa håll förordats. Å andra sidan har

uttalats viss tvekan, huruvida ens den av skatteberedningen även för nämnda

föreningars vidkommande ifrågasatta lättnaden i beskattning borde ifrågakomma.

Det förefaller mig, som om förslaget om en måttlig proportionell

beskattning av jämväl dessa föreningar skulle innebära en lämplig medelväg

mellan de båda ytterliglietsståndpunkterna. Betydelsen av skattelättnaden

belyses i någon mån av de siffror, som anförts av överståthållarämbetet.

I anslutning till gällande lagstiftning samt kommunalskattekoinmitténs Haradsalloch

presidenten Peterssons förslag har skatteberedningen beträffande härads- ""“m" m8ar

allmänningar, besparingsskogar och dylika samfälligheter föreslagit, att dessa skatteberedborde

beskattas i intressenternas ställe efter en proportionell beskattnings- ningen.

grund. Inkomstskatt syntes böra utgå efter ett grundtal av 3 procent och

befrielse ske från kommunal progressivskatt. I motsats mot förhållandet

enligt presidenten Peterssons förslag skulle enligt skatteberedningens förslag

förmögenhetsskatt, pa sätt nu sker, erläggas av allmänningen och icke av

dess intressenter.

Skatteberedningens förslag i denna punkt har tillstyrkts eller lämnats Inkomna,

utan erinran av samtliga länsstyrelser utom fyra, av vilka länsstyrelsen i yttrandenSödermanlands

län ifrågasatt dubbelbeskattning av inkomst från häradsallmänningar,

länsstyrelsen i Östergötlands län ansett statsskatten för häradsallmänningars

inkomst böra läggas på delägarna i stället för på intressenterna,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrkt presidenten Peterssons

förslag beträffande förmögenhetsbeskattningen och länsstyrelsen i Norrbottens

län påyrkat ytterligare lättnad i den föreslagna proportionella beskattningen,

så att statsskatt borde utgå efter exempelvis ett grundtal av 2 procent.

Kammarrätten, som på sin tid biträtt presidenten Peterssons förslag även

i fråga om skattefrihet för förmögenhet, förklarar sig vidhålla denna sin

ståndpunkt. Det finge för övrigt ej förbises, att för närvarande dubbelbeskattning

av förmögenheten i så måtto läge i praktiken nära till hands,

att tillhörigheten till en jordbruksfastighet, särskilt på landsbygden, av allmänningslott

enligt sakens natur påverkade fastighetens saluvärde samt följaktligen

kunde komma att öva inflytande på taxeringsvärdet och därmed

också pa uppskattningen av iigarens förmögenhet.

Ehuru jag ej vill helt förneka betydelsen av det skäl, kammarrätten Departementtanfört

för att beskattning av förmögenheten hos häradsallmänningar ej borde chefenifrågakomma,

ansluter jag mig till skatteberedningens förslag i fråga om

haradsallmänningars m. fl. samfälligheter beskattning. Med hänsyn till

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 sand. 87 höft- (Nr 1112 ) I t

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Majrts proposition Nr 102.

den proportionella skatteskalan och bortfallandet av den kommunala progressivskatten

kommer lättnaden beträffande häradsallmänningarna att bliva

så betydande, att jag anser en ytterligare lättnad ej påkallad.

Här torde böra erinras, att vissa sammanslutningar enligt vattenlagen,

vilka ej åsyfta förvärv av inkomster utan att för gemensam räkning omhänderhava

driftsanordningar, ej äro att anse såsom med häradsallmänningar

m. fl. likartade samfälligheter. Den inkomst, som ifrågavarande

anordningar indirekt lämna intressenterna, blir dessas egen inkomst och

beskattas hos dem. Å andra sidan få de givetvis var för sig komma i åtnjutande

av procentavdrag för de fastigheter, till vilka de själva äro ägare,

likasom de torde i beskattningsavseende få anses äga del av sammanslutningen

som sådan tillhöriga fastigheter, i likhet med förhållandet beträffande

gruvbolag.

Sparbanker. Enligt gällande lagstiftning förefinnes skattefrihet för sparbanker för inkomst

av rörelse, därest sparbankens reservfond understiger 5 procent av

insättarnas fordran.

Kommunalskattekommittén har föreslagit borttagande av denna skattefrihet

(sid. 447).

Skatteberedningen har föreslagit, att från inkomst av rörelse för sparbank

avdrag må ske för belopp, som avsatts till reservfond, i den mån avsättningen

är nödvändig för uppbringande av sparbankens fonder till det enligt

gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga minsta belopp

eller, i förekommande fall, till det belopp som skolat minst erfordras,

därest från sparbankens fonder avdragits säkerhetsfond eller, under de tio

första räkenskapsåren efter sparbankens bildande, grundfond.

Skatteberedningens motivering i fråga om sparbanks skattskyldighet är

av följande lydelse:

»Den vinst, som redovisas å sparbankernas verksamhet, är i regel förhållandevis

obetydlig, enär sparbanksrörelsen är en form av kooperativ rörelse

så anordnad, att någon nämnvärd synlig vinst ej skall uppkomma. Den

vinst, som skulle kunnat redovisas, kommer i stället insättare och låntagare

till godo i form av högre inlåningsränta eller lägre utlåningsränta än den

normala. För den räntevinst, som insättare och låntagare såmedelst göra,

få de ju skatta i form av ökad intäkt eller minskat avdrag för gäldräntor.

Den vinst, som redovisas å sparbankens rörelse, användes dels till fondering,

dels till vissa välgörande eller liknande ändamål, och mottagarna torde i

senare fallet bliva fria från skatt för vad de erhållit. Ur de synpunkter,

som i förevarande betänkande anläggas, är det rimligt, att en proportionell

skatt lägges på dessa vinster. Det synes emellertid lämpligt, att, i den mån

vinsten användes till sådan minimifondtäckning, som kräves enligt 25 §

sparbankslagen, beskattning ej äger rum. De medel, som användas för dylik

fondering, äro ej avsedda att någonsin komma några fysiska personer till

godo, utan skola bevaras hos sparbankerna såsom en reserv för mötande av

förluster. I den mån fonderingen överstiger den enligt sparbankslagen oundgängliga,

synes däremot skäl för skattefrihet ej föreligga.

1924 års

skatteberedning.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 195

Därest sparbank fyller minimikraven på fonder allenast tack vare befintlig

s. k. säkerhetsfond, synes vinst, som avsättes till fonder, ej böra beskattas.

Säkerhetsfonden skall nämligen återbetalas till bidragstecknarna och är mera

att beteckna såsom en garanti än som en sparbankens egen fond. I förevarande

avseende torde det därför vara riktigast att ej bland fonderna

inräkna säkerhetsfond.

I svenska sparbanksföreningens yttrande över kommunalskattekommitténs

förslag till kommunalskattelag har framhållits önskvärdheten av att ej

genom beskattning försvåra tillkomsten av nya sparbanker och att fördenskull

bevilja sparbankerna skattefrihet för de 10 första verksamhetsåren. Under

en sparbanks första tid spelar sparbankens grundfond så stor roll såsom

fondunderlag, att sparbanken, även om den ej gjorde några ytterligare

avsättningar till fonder, skulle fylla minimikraven enligt 25 § sparbankslagen,

varför under denna tid sparbanken skulle komma i ett såtillvida

sämre läge än många äldre livskraftiga sparbanker, att enligt den ovan

givna huvudregeln all vinst skulle komma att beskattas. Skäl synes därför

föreligga att på det sätt tillmötesgå sparbanksföreningens önskemål, att under

de 10 första åren av sparbanks verksamhetstid i beskattningsavseende ej

bland fonderna medräknas sparbankens grundfond. En dylik bestämmelse

blir i viss mån analog med ovan ifrågasatta bestämmelse rörande säkerhetsfond.

Skäl för en sådan likställighet finnes särskilt för det fall, att grundfond

skall återbetalas, men anledning torde knappast förefinnas att ställa en

sparbank, vars grundfond ej skall återbetalas, annorlunda eller sämre än

en sparbank, vars grundfond skall återbetalas. Sistnämnda förhållande synes

utgöra ett skäl att i nu förevarande avseende uppställa en schematisk regel

sådan som den här ifrågasatta.

Statlig inkomstskatt synes även här böra utgå efter ett grundtal av 3

procent. Befrielse från förmögenhetsskatt synes däremot liksom nu kunna

medgivas. Kommunal progressivskatt bör ej utgöras av sparbanker.»

Tjugo länsstyrelser tillstyrka skatteberedningens förslag eller lämna detsamma

utan erinran.

Överståthållarämbetet anser, att skatteberedningens förslag vore ägnat att

giva åtminstone de större sparbankerna en i förhållande till övriga bankinrättningar,

med vilka de dreve en i viss mån konkurrerande verksamhet,

en privilegierad ställning i skatteavseende. Stockholms stads sparbank vore

år 1926 påförd inkomst- och förmögenhetsskatt med i runt tal 302,000 kronor

samt kommunal progressivskatt med cirka 94,000 kronor. Med tillämpning

av skatteberedningens förslag skulle sparbanken blivit frikallad från sistnämnda

skatt samt haft att i inkomst- och förmögenhetsskatt erlägga endast

omkring 75,000 kronor.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har åberopat sitt utlåtande över kommunalskattekommitténs

förslag, däri beträffande sparbanker ifrågasatts fullständig

skattefrihet eller i varje fall ett borttagande av den progressiva beskattningen.

Länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens lön förorda koinmunalskattekommitténs

förslag.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ställer sig tveksam inför behovet av

de föreslagna lättnaderna i fråga om sparbankernas beskattning. Vad an
-

Inltomnu

yttranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19ö

Departementschefen.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

ginge nybildade sparbanker, torde skattebördan under de första verksamhetsåren

bliva skäligen ringa, och det syntes svårligen kunna antagas, att ett

fullgörande av normal skattskyldighet skulle komma att störande inverka på

sparbankernas verksamhet och syften.

Svenska sparbanksföreningen yttrar i denna del:

»Mot den i betänkandet anförda motiveringen för sparbankers och därmed

jämförliga juridiska personers beskattning har styrelsen för sin del intet att

erinra. I likhet med skatteberedningen finner styrelsen det därför vara

rimligt, att skatt i allmänhet lägges å de bärkraftiga sparbankernas vinster.

Enär beredningen uttryckligt framhåller, att även statlig inkomstskatt bör

för sparbankernas vidkommande utgå efter en proportionell skatteskala, samt

i anslutning härtill uttalar, att kommunal progressivskatt ej bör utgöras av

sparbanker, finner styrelsen ej heller något vara att invända mot de föreslagna

allmänna grunderna för beskattningen.»

Kammarrätten uttalar, under hänvisning till sitt över kommunalskattekommitténs

förslag avgivna yttrande, att sparbankernas hävdvunna privilegium

borde bibehållas. Möjligen skulle kunna ifrågasättas att låta skattefriheten

bero även av grundfonden, i den mån denna icke skulle återbäras.

Två ledamöter av kammarrätten hava uttalat skiljaktig mening, i det en

ledamot tillstyrkt skatteberedningens förslag och en annan ledamot icke ansett

tillräckliga skäl vara förebragta för frångående av kommunalskattekommitténs

enhälligt uttalade mening. Sistnämnde reservant har emellertid

ansett hinder ej böra möta för tillmötesgående av svenska sparbanksföreningens

önskemål, att sparbankerna måtte tillerkännas skattefrihet undei de

tio första verksamhetsåren.

Det har förefallit, som om skatteberedningens förslag beträffande beskattning

av sparbanker skulle innebära en lämplig medelväg mellan de båda

ytterligheterna: fullständig skattefrihet och fullständig skatteplikt efter den

för enskilda personer nu gällande progressiva skatteskalan. Vad frågan om

skatteskalan beträffar, måste jag för min del beteckna som orättvis den beskattningsnorm,

som för närvarande tillämpas exempelvis beträffande Stockholms

stads sparbank. Sparbankerna arbeta ju med en i förhållande till omslutningen

jämförelsevis obetydlig vinstmarginal, varför, om sparbanken hade

aktiebolagets form, en beskattning efter den högsta ifrågakommande skattesatsen

med 12 procent för grundbeloppets fastställande, med säkerhet icke skulle ifrågakomma.

Den föreslagna proportionella beskattningen i fråga om sparbanker torde

därför få anses vara rimlig. Förslaget om skattefrihet för så stor del av vinsten,

som användes för enligt sparbankslagen nödig fondavsättning, är beträffande i

gång varande någorlunda bärkraftiga sparbanker icke av någon större betydelse.

Endast när en sparbank under beskattningsåret ökat sin inlåning och på

den grund kräver en starkare obligatorisk fondbildning, kommer bestämmelsen

om skattefrihet i allmänhet att kunna tillämpas. Beträffande sparbanker

med en någorlunda stark fondställning ävensom sparbanker med konstant

inlåning kommer en måttlig, jämn beskattning att inträda. I stark mot
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

197

sättning till den föreslagna bestämmelsen framstår den nu gällande, som innebär,

att vissa år sparbanker kunna få bära en mycket stor skattebörda, under det

att följande år samma sparbanker bli helt frikallade från skatt. Emot den

ifrågasatta skattelindringen för nybildade sparbanker har jag intet att erinra.

I fråga om dubbelbeskattning för aktiebolag och solidariska bankbolag

har ej i något av föreliggande betänkanden ifrågasatts annan ändring än

den som framgår av vad jag kommer att sedermera anföra angående beskattning

av rabatter och pristillägg i förhållande till gjorda inköp och försäljningar

samt angående moder- och dotterföretags beskattning.

Skatteberedningen har redogjort för de motiv, som föranlett den nu gällande

dubbelbeskattningen, men har ej själv beträffande denna gjort annat

uttalande, än att en ändring i princip på denna punkt icke nu torde vara

tänkbar, varför någon närmare prövning av frågan ej verkställts.

Vad beträffar aktiebolagen, har frågan om dubbelbeskattningen av dessas

inkomst berörts i ett flertal yttranden.

Vad först länsstyrelserna beträffar, hava ett par länsstyrelser ifrågasatt,

huruvida ej beskattning hos aktiebolagen av dessas vinster borde inträda

först om desamma överstege 6 procent av aktiekapital och reservfond. Det

har även hlivit ifrågasatt, huruvida ej beskattning av utdelning å aktier

åtminstone till utlänningar borde kunna ske medelst kupongernas beläggande

med stämpelavgift.

Från sammanslutningar av olika näringsföretag har med mycken styrka

framställts krav på borttagande av eller lättnad i dubbelbeskattningen av

aktiebolagens inkomster. Jag tillåter mig i detta avseende särskilt hänvisa

till det utlåtande, som avgivits av Stockholms handelskammare, svenska

bankföreningen och Sveriges industriförbund.

Nämnda sammanslutningar vända" sig emot påståendet, att den inkomst,

som förvärvades genom ett aktiebolag, skulle äga större skattekraft än annan

inkomst. Även i de fall, då den från aktieplacering härflytande inkomsten

vore i förhållande till kapitalinsatsen procentuellt högre än annan kapitalinkomst,

vore detta icke liktydigt med en större skattekraft hos den förra

inkomsten. Även om det vore riktigt, att de olika kapitalinsatsernas förening

till ett aktiekapital ofta utgjorde en förutsättning för affärsdrift i

större skala, vore det icke kapitalsammanslutningen i och för sig, som i

vissa lyckliga fall åstadkomma den högre vinsten, utan denna berodde på andra

mindre beständiga faktorer, såsom konjunkturer, driftig affärsledning m. m.

Vad beträffade det stundom åberopade argumentet, att aktiebolagsformen

för de personer, som begagnade sig av densamma, medförde så stora fördelar

med avseende å affärsdriften — begränsad ansvarighet, lätthet att genom aktieförsäljning

överlåta sin andel i företaget, bekväm form för förvaltningen

m. m. — att därigenom en extra beskattning av vinsten å företaget bleve befogad,

vilade detsamma på den oriktiga föreställningen, att det skulle vara

Aktiebolag

och ekonomiska

föreningar.

Frågan otft

dubbelbeskattningen.

Föreliggande

förslag.

Inkomna

yttranden.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition N? 102.

med en sund och rättvis skattelagstiftning förenligt att utöver aktiestämplar

och dylikt jämväl pålägga extra beskattning på de medborgare, som rättade

sig efter och begagnade sig av de former, staten föreskreve för näringsverksamhetens

utövande. Sammanslutningarna uttala vidare, att i varje fall

en progressiv beskattning av aktiebolagen ej vore befogad. Därefter anföres

följande:

Sedan extrabeskattningen av aktiebolagsinkomsten en gång blivit införd

och kommit att få en avsevärd betydelse för stadsbudgeten, kunde det givetvis

möta svårigheter att med ett slag undanröja densamma, men vad som

syntes kunna begäras vore, att skattelagstiftningen inställdes på successiv

avskrivning av denna extra beskattning och att början härmed gjordes i det

förslag till beskattning av juridiska personer, som nu vore under utarbetande.

Ett första steg till en dylik avskrivning syntes lämpligen kunna bestå däri,

att rätt medgåves till avdrag från inkomsten för exempelvis 6 procent av

bolagskapitalet. Härigenom skulle åtminstone de bolag, vilkas inkomst icke

överstege 6 procent av kapitalet och beträffande vilka fiktionen om aktiebolagsinkomstens

mervärdighet i jämförelse med annan kapitalinkomst sålunda

direkt vederlagts av verkligheten, undgå extra beskattning. En

dylik beskattningsregel skulle bland annat underlätta nödvändiga rekonstruktioner

av bolag på det sätt att fonderingar kunde överföras till aktiekapital,

utan att någon ökad beskattning av den utgående räntan därav

förorsakades.

Slutligen anföra sammanslutningarna:

»Förutom de erinringar rörande principerna för aktiebolags och därmed

jämställda juridiska personers beskattning, som förut gjorts, anse vi oss

slutligen böra framställa en anmärkning av mera allmän ekonomisk innebörd.

Såsom redan framhållits, är företagareverksamhet av större omfattning

i regel med nödvändighet hänvisad till aktiebolagsformen. Tyngas

från aktiebolag härflytande inkomster med alltför höga skatter, måste detta

givetvis hämma utvecklingen av redan förefintliga företag och hindra skapandet

av nya sådana. Den fara för vårt lands ekonomiska förkovran, som

härav uppstår, är uppenbar. Åtskilliga företeelser under de senaste åren

synas giva vid handen, att den gräns överskridits, över vilken beskattningen

av de från aktiebolag härflytande inkomster icke utan sådan risk kan höjas.

Än större blir den nationalekonomiska faran av en betungande aktiebolagsbeskattning,

om aktiebolagen i Sverige i skattehänseende intaga en sämre

ställning än i andra länder. Beklagligtvis har en på föranstaltande av

Sveriges Industriförbund igångsatt utredning av de i en del främmande

länder tillämpade regler för aktiebolags beskattning ännu icke hunnit avslutas.

Detta utredningsarbete, vars resultat inom kort torde komma att överlämnas

till herr statsrådet, har emellertid fortskridit så långt, att man redan nu

kan konstatera, att — även efter genomförande av den utav skatteberedningen

föreslagna skattebefrielsen för viss inkomst av aktier — aktiebolagens skattebörda

efter svensk rätt kommer att bliva avsevärt tyngre än som är förhållandet

i ett flertal andra länder.»

Den av Sveriges industriförbund föranstaltade utredningen angående

aktiebolagens beskattning i vissa främmande länder, verkställd av docenten

E. Lindahl, har sedermera inkommit till finansdepartementet.

Bank- och fondinspektionen förklarar sig anse, att presumtionen om bo
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

lagsinkomstens större skattekraft icke längre kunde upprätthållas med samma

berättigande som tillförene, och ifrågasätter därför sådan ändring i de föreliggande

beskattningsförslagen, att vid aktiebolags och solidariska bankbolags

taxering till kommunal inkomstskatt samt inkomst- och förmögenhetsskatt

avdrag finge ske för ett belopp, motsvarande den till aktie- eller lottägare

bestämda utdelningen, dock icke för mer än sex procent å inbetalt aktieeller

lottkapital samt reservfond.

Även kammarrätten förordar förslaget, att bolag skulle vid sin taxering

få avdrag för utdelning till och med sex procent. Såsom motivering till

detta förslag anföres en mera principiell argumentering mot dubbelbeskattning

i allmänhet. Därjämte anföres, bland annat, att för ett bolag, som behövde

skaffa sig ökad kapitaltillgång på längre sikt, vanligen erbjöde sig

två vägar, antingen nyemission av aktier eller ock upptagande av obligationslån.

Även i förra fallet måste bolaget, om det ville bibehålla sin allmänna

kredit, reservera medel för räntegottgörelse åt nytecknarna i form av

aktieutdelning, men denna finge i motsats mot obligationsräntan icke avdragas

vid bolagets taxering. Gällde det stora bolag med ringa kontakt med

aktieägarna, tedde sig den praktiska skillnaden föga stor.

Kommunalskattekommittén har föreslagit, att den nu gällande skattefriheten

för rabatter och pristillägg från kooperativa föreningar till deras medlemmar

skulle bortfalla.

Från kommitténs förslag i denna punkt voro herrar Eriksson och Lindqvist

skiljaktiga och förklarade sig anse nuvarande skattefrihet för kooperativa

föreningar böra bibehållas. Till stöd för denna sin skiljaktiga mening

hava reservanterna förebragt en ingående motivering (sid. 539—553 i kommittébetänkandet).

Skatteberedningen har föreslagit, att utdelning å insatser i ekonomiska

föreningar i likhet med vad nu är fallet skulle dubbelbeskattas, men

hos föreningen, till skillnad mot nuvarande förhållanden, träffas av skatt

enligt den för aktiebolag gällande skatteskala, därvid som kapital skulle

räknas insatskapitalet samt, i den mån avsättningar till reservfond ansåges

belöpa på andelarna, jämväl sådan fond. Rabatter och pristillägg, som ekonomisk

förening lämnat sina medlemmar i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,

skulle beskattas, men avdrag skulle få ske med pristilläggens eller

rabatternas halva belopp, som skulle anses utgöra driftkostnad för föreningen.

Skatten på rabatter och pristillägg skulle emellertid vara ej progressiv utan

proportionell. Inkomst- och förmögenhetsskatt skulle alltså betalas efter ett

grundtal av tre procent, medan kommunal progressivskatt ej skulle ifrågakomma

på denna del av de ekonomiska föreningarnas vinst. Någon beskattning

av rabatternas belopp hos konsumenterna själva skulle ej förekomma,

varemot rabatter och pristillägg till producenter i vanlig ordning skulle betraktas

såsom inkomst i dessas rörelse.

Motsvarande bestämmelser om rabatter och pristillägg skulle gälla i fråga

Frågan om

ekonomiska

föreningars

beskattning

samt om beskattning

av

rabatter och

pristillägg.

Föreliggande

förslag.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om aktiebolag, för vilka dock icke någon proportionell skatt skulle ifrågakomma

utan rabatterna och pristilläggen inräknas i aktiebolagens övriga

vinst.

Beredningen har tillika framlagt förslag till anvisningar för att klargöra,

i vilka fall rabatterna eller pristilläggen skulle anses hava utgått av vinsten.

Detta skulle enligt förslaget anses vara förhållandet även i vissa fall, där

pristilläggen eller rabatterna lämnas innan bokslut ägt rum.

Vad nu anförts gäller ej försäkringsinrättningar, bostadsaktiebolag eller

bostadsföreningar, till vilka jag återkommer i det följande.

Skatteberedningens betraktelsesätt i fråga om beskattning av rabatter och

pristillägg torde i korthet kunna återgivas på följande sätt:

En beskattning kan, liksom eljest när det gäller juridiska personer, ifrågakomma

allenast av vad som rent principiellt är inkomst hos föreningens intressenter,

d. v. s. dess medlemmar. Vinst på gjorda kapitalinsatser är likställd

med aktieinkomst och bör beskattas som denna. Återbäring (rabatt) och

pristillägg, som en producent — t. ex. en jordbrukare, vilken köper utsäde

i en samköpsförening eller säljer mjölk till ett mejeri — erhåller på till

hans näring hänförliga varor, är utan tvivel inkomst, vilken kommer

till synes på det sätt, att pristillägget direkt ökar avkastningen, medan

återbäringen minskar omkostnaderna och sålunda indirekt ökar vinsten.

Mera tvivelaktig ställer sig frågan, då det gäller återbäring i förhållande

till inköp, som en vanlig konsument gjort. Från kooperativt håll har man

i den tidigare diskussionen brukat göra gällande, att denne har gjort eu

utgiftsbesparing och ej haft en inkomst. Häremot genmäler skatteberedningen,

att en utgiftsbesparing mycket väl i beskattningsavseende kan räknas

som inkomst. Det finns sådana fall, där det är otvivelaktigt att utgiftsbesparingar,

d. v. s. tjänster som man gör sig själv, beskattas; men andra utgiftsbesparingar

finnas, som det är lika otvivelaktigt att man ej beskattar.

Någon rent principiell skillnad mellan det ena och det andra slaget av utgiftsbesparingar

finnes icke, utan inom dessas kategori måste en rent konventionell

gräns dragas emellan vad man vill beskatta och vad man ej vill

beskatta. Gränsen torde i gällande lagstiftning i allmänhet vara dragen så,

att utgiftsbesparingar, som man gör i sin rörelse eller sitt yrke, beskattas,

andra ej. Gränsen kan dragas så, att kooperationens återbäring, vilken

innebär en utgiftsbesparing, åstadkommen därigenom att man tillsammans

med andra drivit en rörelse, kommer med bland det som principiellt anses

som inkomst hos medlemmarna, men den kan också dragas på annat sätt.

Skatteberedningen har ansett, att beskattning borde äga rum, men denna

beskattning borde ej ske hos föreningens medlemmar själva utan hos föreningen

i stället för hos dessa. Då det här gäller en mängd medlemmar, som

var för sig skulle fått betala skatt efter en låg procent, om de skattat själva,

bör föreningen få en proportionell skatt efter detta låga procenttal på den

del av vinsten, varom här är fråga. Emellertid har det ansetts sannolikt,

att en del av kooperationens återbäring endast motsvarar sådana rabatter,

som lämnas även av enskilda handlande — vilka givetvis ej kunna beskattas

för rabatter, som de lämna främmande personer — och att återbäringen

alltså endast delvis utgör handelsvinst. Vidare har det ansetts troligt, att om

delägarna i stället skattade själva, de skulle komma att åtnjuta skattefria

avdrag, som skulle medtagit en del av återbäringsbeloppet. Av dessa skäl

har man funnit det rimligt, att blott viss del av återbäringen, efter en ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 201

nomsnittlig norm skäligen bestämd till hälften av denna, skulle beskattas.

För den ståndpunkt, skatteberedningen sålunda intagit, hava talat även

vissa praktiska skäl, bland annat hänsyn till kommunerna. Därvid kan

framhållas, bland annat, att, om en enskild producent, en skogsägare, har

skog i en kommun och ett sågverk i en annan kommun, den del av hans

rörelse, som avser sågverket, beskattas i den kommun, där sågverket är

beläget. Om flera skogsägare tillsammans bilda en förening, som äger

sågverket, är det likaledes rimligt, att den kommun, där sågverket är

beläget, erhåller skatt av vinsten på sågverkets rörelse. Då producenterna

äro många, kan detta svårligen ordnas på annat sätt än att föreningen

göres skattskyldig. En producentförening bör sålunda vara skattskyldig.

Med hänsyn till omöjligheten att i många fall skilja mellan producent- och

konsumentföreningar, enär samma föreningar ofta hava såsom medlemmar

såväl producenter som konsumenter och för övrigt samma personer kunna

vara både producenter och konsumenter, blir härav en följd, att även konsumentföreningarna

böra beskattas.

Kassadirektören i kooperativa förbundet Ernst Persson, vilken såsom representant

för kooperationen deltagit i skatteberedningens arbete på förevarande

område, har vänt sig emot förslaget om beskattning av återbäring

och pristillägg, som förklarats till ingen del utgöra handelsvinst. Skatteberedningens

förslag skulle för kooperativa förbundet och de därtill anslutna

föreningarna medföra en sammanlagd skatteökning i stats- och kommunalskatt

av i runt tal 225,000 kronor. Direktören Persson har föreslagit, att

de öppna kooperativa föreningarna måtte fortfarande få åtnjuta den nu stadgade

avdragsrätten för vad som återbetalades i förhållande till gjorda köp

och försäljningar.

Vad angår frågan om beskattningen av ekonomiska föreningar samt aktiebolags

och ekonomiska föreningars skattskyldighet för rabatter och pristilllägg,

har skatteberedningens förslag i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av tretton länsstyrelser. Vissa av dessa länsstyrelser ha emellertid

ansett de av skatteberedningen föreslagna författningsbestämmelserna

invecklade.

Överståthållarämbetet och en länsstyrelse ifrågasätta, huruvida den av

skatteberedningen föreslagna halveringen av kooperationens rabatter vore

befogad.

En länsstyrelse finner halveringen något godtycklig men tillstyrker skatteberedningens

förslag i denna del, varemot länsstyrelsen anser, att proportionell

skatt för ekonomiska föreningar ej borde ifrågakomma.

Vad övriga länsstyrelser beträffar, har kommunalskattekominitténs förslag

beträffande beskattningen av kooperationens rabatter tillstyrkts av 7 länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Under medgivande, att viss tvekan kan föreligga om huruvida icke konsumentföreningarna

i många fall genom rätten till avdrag för rabatter beredas

en lättnad i skatteavseende, som icke kommer andra rörelseidkare till del,

Inkomna

yttranden.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

måste det fastslås, att något rationellt förslag om inskränkning av denna

rätt icke föreligger. Då beredningens förslag kan medföra beskattning av

vinst, som icke är verklig, finner sig länsstyrelsen icke kunna förorda detsamma.

»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillstyrkt herr Perssons reservation

mot skatteberedn ingens förslag.

Kooperativa förbundet bar i sitt yttrande hemställt, att det av skatteberedningen

framlagda förslaget måtte såtillvida vinna beaktande, att kooperativ

förening skulle för vad som utdelades å insatser eller fonderades

erlägga statsskatt efter den för aktiebolag gällande grund, men att förslaget

i vad det rörde beskattning av de av kooperativa föreningar lämnade rabatter

respektive pristillägg ej måtte läggas till grund för blivande lagstiftning i ämnet.

Förbundet uttalar, att om man ville för de konsumentkooperativa företagen

upphäva avdragsrätten för rabatterna, man vore skyldig att ovederläggligt

klargöra, att enligt nu gällande bestämmelser de konsumentkooperativa

företagen betalade för ringa skatt till stat och kommun i jämförelse

med den enskilda handeln eller att avdragsrätten för rabatterna ensidigt

gynnade de konsumentkooperativa företagen, vilka därigenom Ange en skattepolitiskt

betingad förmån i jämförelse med de enskilda företag, till vilka

de stode i konkurrensställning. Förbundet ansåge, att alla tillgängliga fakta

gåve vid handen, att konsumentkooperationen i jämförelse med de enskilda

köpmännen lämnade mycket betydande skattebidrag till stat och kommun

samt att konsumentkooperationen enligt gällande lagstiftning till inkomstoch

förmögenhetsbeskattning framvisade beskattningsbara inkomster, som i

förhållande till medelkapitalet genomsnittligt vore väsentligt högre än vad

aktiebolagen framvisade. Kooperationen ifrågasatte icke, att den för sin

ostridigt allmännyttiga verksamhet härutinnan skulle på något sätt av samhället

privilegieras, men rörelsen krävde bestämt, att den i beskattningsavseende

icke ställdes ogynnsammare än andra företagsformer.

Kooperativa förbundet uttalar jämväl, att förbundet även i fråga om de

kooperativa producentföreningarna funne förslaget vara av sådan natur, att

det icke borde upphöjas till lag.

Åven de jordbrukskooperativa sammanslutningar, som yttrat sig i den

föreliggande frågan, ha vänt sig emot skatteberedningens förslag. I det av

svenska lantmännens riksförbund m. fl. avgivna yttrandet uttalas, att av

betänkandet icke klart framginge vad beredningen avsett skola betecknas

som insatskapital och huruvida därmed menades sammanlagda beloppet av

tecknade andelar eller blott vad som å dessa kontant inbetalats eller möjligen

sammanlagda värdet av vad som inbetalats och vad som vore till

betalning förfallet. Vore meningen den, att endast det inbetalade andelsbeloppet

skulle anses såsom insatskapital, skulle användandet av aktiebolagsskalan

för beskattning av vinster på insatserna kunna leda till orimliga

konsekvenser, i det att stundom en betydande vinst bleve att utslå på ett

helt obetydligt kapital. Men även om man utginge ifrån att betänkandet

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

avsett att med ordet insatskapital beteckna hela det tecknade andelsbeloppet,

måste en tillämpning av aktiebolagsskalan vid de kooperativa föreningarnas

beskattning verka ganska ojämnt, och dessvärre så att de stora och väl konsoliderade

föreningarna bleve lindrigare beskattade än de små och outvecklade,

som ännu icke hunnit samla någon avsevärd reservfond.

Sveriges köpmannaförbund har däremot tillstyrkt skatteberedningens förslag

om beskattning av kooperativa föreningars rabatt- respektive pristilläggsutdelning

men avstyrkt förslaget, att för konsumentkooperationen alltjämt

viss förmånsställning skulle bibehållas i fråga om sättet för återbäringens

beskattning.

Kammarrätten anför, att det enligt dess mening icke kunde förnekas, att

konsumentföreningarna i förslaget erhållit en allt för gynnad ställning och

detta i förhållande ej blott till produktionsföreningarna utan ock gentemot

sina egentliga konkurrenter, de enskilda affärsmännen. Då producentkooperationen,

exempelvis inom jordbruket, alltjämt torde vara i behov av den

skatteförmån, som nu tillkomme densamma, torde icke vara nationalekonomiskt

berättigat att med kommunalskattekommittén upphäva sagda förmån,

varefter för övrigt skulle kvarstå den olikhet med konsumentföreningarna,

att dessas rabatter ginge fria från beskattning hos medlemmarna. Rättvisa

åt alla skulle däremot skipas, om saken så ordnades, att produktionsföreningarna

bibehölles vid nu gällande avdragsrätt men att konsumtionsföreningarna

uteslötes från motsvarande förmån. Denna utväg tilläte sig kammarrätten

alltså förorda såsom en måhända skälig modifikation av kammarrättens

förra ståndpunkt, vilken inneburit ett tillstyrkande av kommunalskattekommitténs

förslag i detta avseende. Nu kunde invändas, att även

skatteberedningens förslag tilläventyrs skulle kunna jämkas i samma syfte.

De föreslagna reglerna med uppdelning av vinsten i olika beståndsdelar för

beskattning efter olika skattesatser samt rabatternas uppdelning i avdragsgilla

och icke avdragsgilla delar syntes dock så krångliga och svårtilllämpliga,

att desamma redan på denna grund icke syntes kunna tillstyrkas

utan genomgående omarbetning.

Den ojämförligt viktigaste av de synpunkter, som framförts i diskussionen Departementsom

aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas beskattning, gäller enligt cAc/*”- min uppfattning storleken av det svenska näringslivets och i synnerhet den

svenska industriens beskattning i jämförelse med motsvarande beskattning

i främmande länder. Det material, som av Sveriges industriförbund framlagts

för denna frågas belysning, kan enligt mitt förmenande ej lämnas

obeaktat. Ur viss synpunkt är frågan om det svenska näringslivets beskattning

att betrakta som ett specialspörsmål inom den större frågan om

kapitalets förflyttning. Man bär velat göra gällande, att den svenska aktiebolagsbeskattningen

utgjorde dels en drivfjäder till flykt av svenskt kapital

ur riket, dels ett hinder för ett eljest cj osannolikt ti 11 flöde av utländskt

kapital. Givetvis vill jag ej gorå mig till tolk för den uppfattningen,

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

att en dylik förflyttning av kapitalet ur riket eller uteblivandet av främmande

kapital under alla omständigheter måste vara av ondo, men det förefaller

dock, som om en olämpligt inriktad beskattning skulle kunna utgöra ett ej

önskvärt konstlat hinder för kapitalets naturliga vandringar. Beflnnes det

vid en ingående undersökning av de svenska näringsföretagens beskattning

i jämförelse med beskattningen i övrigt inom landet, att avvägningen ställer

sig för dessa företag väsentligt ogynnsammare än i andra med oss jämförbara

länder, så synes mig detta utgöra ett avgörande skäl att, alldeles oavsett

den ståndpunkt man i övrigt må intaga till frågan om rättvisan i en

dubbelbeskattning av aktiebolagens inkomster, upptaga frågan om denna

beskattning till prövning. Därvid torde man särskilt böra uppmärksamma

den nyss berörda frågan om denna beskattnings ur nationalekonomisk synpunkt

naturliga inriktning.

Problemet om en rationell beskattning av aktiebolagen och deras utdelningar

är tvivelsutan högst komplicerat. Gällande beskattningsform innebär

icke genomgående en skärpning av den beskattning, som eljest drabbar skattskyldiga

fysiska personer; i vissa undantagsfall har, enligt vad av tillgängligt

material framgår, möjligheten att bilda aktiebolag och bliva underkastad de

för dylika gällande beskattningsbestämmelserna kunnat användas för att vinna

en mycket betydande lindring i den skatt, som vederbörande skulle fått erlägga,

om aktiebolaget ej funnits. Detta förhållande utgör för mig ett av

skälen att nu ej framlägga förslag till ordnande av affärsföretags rätt till avdrag

vid beskattningen för värdeminskning å inventarier m. m. enligt de

uppslag, som jag kommer att senare beröra. Försök att på olika sätt undslippa

den beskattning, som lagstiftaren tillämnat aktiebolagen, hava även

förmärkts. Vare sig dessa äro att betrakta som utslag av en kanske berättigad

strävan att så förmånligt som möjligt anpassa sig efter det gällande

skattesystemet eller de äro att anse såsom till sin syftning illojala försök

att kringgå gällande skattelagar, medföra de en ojämnhet i beskattningen,

som lagstiftaren icke avsett. Jag är av den uppfattningen, att alla dessa

spörsmål tarva undersökning. Möjligen kan det visa sig lämpligt att,

på sätt från något håll ifrågasatts, därvid ävenledes upptaga frågan, huruvida

skatt på aktieinkomster helt eller delvis bör uppbäras i form av en

kupongskatt av den art, som förekommer i vissa främmande länder.

Såsom en integrerande del av det beskattningsområde, på vilket jag nu är

inne, framstår frågan om rabatter och pristillägg, som aktiebolag och ekonomiska

föreningar utdela till sina medlemmar i förhållande till gjorda inköp och

försäljningar. Denna fråga, vilken föreligger mest renodlad beträffande de

ekonomiska — enkannerligen de kooperativa — föreningarna, har numera onekligen

erhållit en viss belysning, som den tidigare saknat. Men outredd förefaller

mig alltjämt frågan, huruvida och i vilken utsträckning kooperationens

rabatter och pristillägg äro att anse såsom handelsvinst i den mening,

skatteberedningen nyttjat detta uttryck, d. v. s. i betydelsen av vinst, som,

därest företaget ej varit en förening, skulle tillkommit företagaren. Åtskilliga

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bland dem, som yttrat sig härom, hava påstått, att dessa rabatter m. m.

borde i sin helhet betraktas som handelsvinst, medan från kooperativt håll

gjorts gällande, att rabatterna m. m. icke till någon del skulle hava sådan

karaktär. Skatteheredningen har ställt sig på den ståndpunkten, att de kunde

presumeras till viss del utgöra handelsvinst. Måhända kommer det att visa

sig omöjligt att fullt klarlägga denna fråga. Det vill dock förefalla mig,

som om det skulle låta sig göra att komma spörsmålet närmare in på livet

än hittills skett. Den viktigaste synpunkten härvid är, såvitt jag kan finna,

att kooperationen icke kommer att erhålla en i konkurrenshänseende vare

sig privilegierad eller missgynnad ställning. Detta måste anses betyda

väsentligt mera än den i och för sig rätt obetydliga frågan, om staten och

kommunerna skola bekomma skatt för de »utgiftsbesparingar» m. in., varom

bär må vara fråga. Kooperationen har nämligen nått en sådan styrka och

dess verksamhet har fått sådan betydelse för det ekonomiska livet i dess

helhet, att beredande av en särställning åt densamma numera ej lärer höra

ifrågakomma. Då jag erhållit den uppfattningen, att ej heller kooperationens

speciella målsmän eftersträva någon företrädesställning — i detta hänseende

kan jag hänvisa till, bland annat, kooperativa förbundets förut omförmälda

yttrande — anser jag mig kunna alltjämt påräkna biträde från kooperationen

vid en fortsatt förutsättningslös utredning om hithörande spörsmål. Härvid

synas även jordbrukskooperationens förhållanden böra uppmärksammas mera

än som hittills skett. Uppenbart är för övrigt, att frågan om rabatter och

pristillägg måste ses i sitt större sammanhang, sålunda som en fråga av

intresse ej allenast för de kooperativa föreningarna utan även för aktiebolagen.

Bland de frågor, som framförts beträffande de ekonomiska föreningarna,

ingår spörsmålet om tillämpning av aktiebolagsskalan vid beskattning av

vinst på insatser. Svårighet att besvara detta spörsmål yppas redan därutinnan,

att viss tvekan yppats om vad som skall förstås med insatskapital.

Om de s. k. »förbindelser», som avlämnats av delägarna, ej inräknas i detta

kapital, skulle, har man menat, aktiebolagsskalan stundom medföra en alltför

hög beskattning. Huruvida detta skulle bliva fallet, därom saknar jag anledning

att nu uttala mig, då det uppenbarligen ej är lämpligt att upptaga

denna fråga för sig, eftersom densammas lösning kan röna inflytande av

det sätt, på vilket man finner sig böra komma till rätta med beskattningen

av rabatter och pristillägg.

Det nu anförda synes mig utgöra tillräckliga skäl för att låta tillsvidare

anstå med en mera slutgiltig lösning av det komplex av frågor, som rör

aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. Jag förordar därför, att i de

förslag, som föreläggas innevarande riksdag, dessa frågor i allt väsentligt

ordnas efter nu gällande regler, varigenom emellertid ej ett kommande utredningsarbete

må föregripas. Att vissa fristående specialfrågor rörande aktiebolag

och ekonomiska föreningar av mig anses redan nu mogna för avgörande,

framgår av det följande.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Bostadsföreningar

och bostadsaktiebolag.

Departements
chefen.

Inländska

försäkrings

anstalter.

Jämlikt gällande beskattningsregler taxeras bostadsförening eller bostadsaktiebolag

icke för värdet av bostads- eller andra förmåner, som i föreningen

eller aktiebolaget tillhörig fastighet tillkommit delägare i sådan egenskap.

På grund härav bliva dylika förmåner underkastade allenast enkelbeskattning,

nämligen hos delägarna såsom inkomst av kapital.

Inkomstskattesakkunniga och kommunalskattekommittén hava föreslagit

sinsemellan något olika bestämmelser rörande beskattning av bostadsföreningar

och bostadsaktiebolag samt dessas delägare. I båda förslagen utgår

man emellertid ifrån att den inkomst, som består i att delägarna i föreningens

eller bolagets fastighet åtnjutit bostads- eller annan förmån, icke lämpligen

bör underkastas dubbelbeskattning, samt att dylika förmåner böra för delägarna

upptagas såsom inkomst av fast egendom.

Även skatteberedningen är av den uppfattningen, att förmåner, varom här

är fråga, skola allenast enkelbeskattas.

Den princip, från vilken de olika förslagen sålunda utgå, har i allmänhet

lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Uppsala län har dock ansett det vara mest naturligt, att

den förmån av hyresfri bostad, som åtnjutes av delägare i bostadsaktiebolag

eller bostadsförening, beskattas som utdelning från bolaget eller föreningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anmärkt, att, om C-förslaget

lägges till grund för beskattningen, viss svårighet skulle, såsom jämväl

skatteberedningen framhållit, uppkomma på grund av bestämmelserna om

procentavdrag. Med hänsyn härtill har länsstyrelsen förordat, att skattskyldigheten

för bostadsförmånerna lägges å föreningen, därest kommunalbeskattningen

ordnas i enlighet med C-förslaget.

Även jag är av den uppfattningen, att värdet av bostads- och andra förmåner,

som tillkommit delägare i bostadsförening eller bostadsaktiebolag i

sådan egenskap, bör allenast enkelbeskattas. Bestämmelserna härom synas

böra avfattas i enlighet med vad skatteberedningen föreslagit. Till frågan,

huru procentavdraget skall anordnas, återkommer jag vid 45 § i lagförslaget.

Försäkringsföretagens beskattning är för närvarande mera beroende av

efter hand stadgad rättspraxis än av uttryckliga lagbestämmelser. Beskattning

drabbar i allmänhet försäkringsföretagens överskott, sådant detta

ter sig efter avdrag av vissa fondavsättningar. Ömsesidigt sakförsäkringsbolag

skattar enligt praxis allenast för den del av överskottet, som utdelas

till försäkringstagarna. Är försäkringsinrättningen ett aktiebolag, tilllämpas

på hela detta överskott de för aktiebolag gällande skatteskalor, medan

däremot, om försäkringsföretaget icke har denna form, detsamma beskattas

för sin vinst enligt den för enskilda personer gällande skatteskalan.

Kommunalskattekommittén, som ägnat hithörande spörsmål en ingående

behandling och lämnat förslag till positiva regler, har i stort sett, utom vad

angår ömsesidiga sakförsäkringsbolag, stannat vid lagfästande av praxis, var
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

207

emot kommittén beträffande nämnda ömsesidiga bolag förordat en utsträckt

skattskyldighet. Någon beskattning av utfallande försäkringssummor skulle

enligt förslaget i allmänhet ej förekomma utom beträffande pensioner och

livräntor, vilka skulle beskattas till visst enligt en i lagen upptagen skala

uträknat belopp. Enligt kommitténs förslag skulle pensionsanstalter vara fria

från skatt för annan inkomst än inkomst av fastighet.

Frågan om beskattning av försäkringsföretag och utfallande försäkringsbelopp

har behandlats även av inkomstskattesakkunniga. I fråga om utfallande

försäkringar hava de sakkunniga föreslagit, att kapital, som uppburits på

grund av liv- eller kapitalförsäkring, skulle beskattas, men att livränta

skulle beskattas endast i den mån livräntan ej ansåges utgöra amortering

av kapital. Beträffande försäkringsanstalter hava de sakkunniga ej föreslagit

större ändringar i vad som för närvarande gäller.

Skatteberedningen har däremot upptagit frågan om försäkringsföretagens

beskattning efter nya linjer. Beträffande annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse

resultera dessa i beskattning av försäkringsanstaltens överskott,

vilket beräknas efter avdrag för avsättning till försäkringsfond och

andra fonder, som anses motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna

försäkringsavtal, häri inräknat avsättning till s. k. utjämningsfond. Avdrag

får dock icke ske för avsättning för utfäst vinstutdelning. I livförsäkringsrörelse,

som drivits av inländsk försäkringsanstalt, skulle enligt beredningens

förslag såsom inkomst upptagas, förutom det på visst sätt beskattade överskottet

å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av den beräknade

räntan å premiereserv och premieåterbäringsreserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar,

dock att nämnda belopp icke finge överstiga den på försäkringstagarna

belöpande delen av överskottet å rörelsen. Den närmare innebörden

av dessa regler har utvecklats i detaljerade anvisningar.

Enligt beredningens förslag skall å ena sidan utfallande livränta vilken

har karaktären av pension, såsom regel beskattas till sitt fulla belopp,

medan å andra sidan avdrag för försäkringspremier i fråga om sådan försäkring

må ske med premiernas fulla belopp.

Utfallande livräntor, som ej hava karaktär av pension, skola enligt beredningens

förslag beskattas enligt den av kommunalskattekommittén för livräntor

ifrågasatta särskilda skala. Avdrag för erlagda premier för dylik

livränteförsäkring må ej ske.

Tillika har skatteberedningen i förslag till ändringar i förordningen angående

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt föreslagit, att allenast den på

aktieägare i ett försäkringsaktiebolag belöpande del av inkomsten skall beskattas

progressivt, medan däremot för försäkringsinrättningens inkomst, i

den mån denna icke belöpt på aktieägare i denna deras egenskap, proportionell

skatt skall utgöras efter ett grundtal av sex procent av det beskattningsbara

beloppet. För sistnämnda inkomst skall kommunal progressivskatt ej

utgå.

1924 års

skatteberedning.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:In proposition Nr 102.

Frågan, huruvida pensionsanstalt borde åtnjuta .skattefrihet, liar ej berörts

av skatteberedningen.

Motiven för skatteberedningens förslag utvecklas av beredningen på följande

sätt:

»En grundläggande skillnad i beskattningsavseende förefinnes mellan personoch

sakförsäkringar. I första hand torde såsom exempel kunna uppställas

å ena sidan liv- och kapitalförsäkringar, å andra sidan brandförsäkringar.

Det förra slaget av försäkringar innebär, att visst kapital (premierna) avsättes

för att göras räntebärande, men tillika ligger häri ett slags spekulationsmoment,

i det vederbörande räknar med att vid ett hastigt dödsfall hans

familj skall erhålla ett större belopp, än som skulle bliva resultatet allenast

av en förräntning, något som möjliggöres därigenom att andra försäkringstagare

leva längre än som beräknats. Rent principiellt borde, om man utgår

från gällande allmänna regler, både ränteinkomsten och spekulationsvinsten

i den försäkrades eller hans rättsägares hand utgöra skattepliktig inkomst.

Vad brandförsäkring beträffar har redan förut påvisats, att rent principiellt

såsom inkomst för den enskilde det belopp borde tagas till beskattning,

varmed, under eljest lika förutsättningar, den enes premie för brandförsäkring

av personligt lösöre understiger den andres. Vad beträffar premier

för försäkring av varor eller inventarier, som nyttjas i rörelse eller

yrke, bör en motsvarande differentiering ske och sker i själva verket också

enligt gällande lagstiftning. Ty en rörelseidkare får göra avdrag för brandförsäkringspremie

såsom omkostnad, och, om den ene betalar mer och den

andre mindre, kommer detta till synes i utfallet av rörelsen. Utfallande

försäkringssumma upptages bland inkomsterna, om det gäller en vara i

näring — gäller det annan tillgång, blir eventuell vinst skattefri.

Betraktar man det föreliggande spörsmålet från försäkringsföretagens

utgångspunkt, så måste man hos dessa skilja mellan den vinst, som tillkommer

de försäkrade, och den vinst, som i ett försäkringsaktiebolag belöper

på aktieägare. Den senare är en typisk företagarevinst och bör såsom

sådan dubbelbeskattas med tillämpning av den skala, som eljest gäller för

aktiebolag. Den vinst åter, som belöper på de försäkrade, kan, i den mån

den överhuvud bör beskattas, tagas till beskattning hos de försäkrade själva

eller hos försäkringsinrättningen men ej hos bådadera. Sker beskattningen

av de försäkrades vinster hos försäkringsinrättningen, bör, i enlighet med

de grundsatser, som utvecklats i det föregående, beskattningen bli proportionell

och ej progressiv.

Vad nu personförsäkringar beträffar, så äger enligt gällande regler icke

någon beskattning rum av utfallande försäkringsbelopp, dock med undantag

för livräntor, pensioner och dylikt. Eu beskattning hos de försäkrade av

utfallande liv- och kapitalförsäkringar, i den mån deras belopp överstiger

inbetalta premier, har, bland annat av inkomstskattesakkunniga, ifrågasatts.

Det vill emellertid förefalla, som om en dylik utväg — mot vilken ur rent

skattesystematisk synpunkt någon befogad invändning knappast torde kunna

göras — icke äger stora sympatier. En utfallande liv- eller kapitalförsäkring

betraktas av allmänheten såsom ett kapital, vilket ej bör reduceras

genom någon inkomstskatt. Sannolikt skulle en dylik beskattning även

motverka utvecklingen av den ur social och nationalekonomisk synpunkt

uppmuntransvärda livförsäkringsrörelsen. Liknande invändningar synas ej

med fog kunna framställas mot en måttlig proportionell beskattning av de

försäkrades räntevinst och spekulationsvinst hos försäkringsinrättningen i

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stället för hos de försäkrade. Redan nu tagas faktiskt försäkringstagarnas

vinster delvis till beskattning hos bolaget och detta efter en progressiv

skala, som i regel verkar mycket hårt. Av praktiska skäl, vilka sedermera

skola utvecklas, lärer det ej heller hädanefter bliva möjligt att fullt

ut beskatta hela den vinst, som egentligen borde beskattas. En viss utökning

av skattskyldigheten i förhållande till det nuvarande synes dock

böra ifrågasättas. Detta behöver emellertid ej betyda någon ökning av

skattens belopp; ty den proportionella skattens procenttal kan avvägas så,

att i stort sett status quo bibehålies.

Då värdet av livränta, i den mån det utgör förräntning av inbetalta

belopp, alltjämt torde böra beskattas hos försäkringstagaren, bör någon beskattning

av motsvarande värde hos försäkringsinrättningen ej ifrågakomma.

De ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som handhava försäkring enligt

lagen om olycksfall i arbete, synas liksom nu praktiskt taget sker böra i

likhet med riksförsäkringsanstalten vara fria från skatt.

Vad sakförsäkringar beträffar, synes motsvarande spörsmål uppställa sig

huvudsakligen endast för de ömsesidiga försäkringsinrättningarna, som redovisa

vinst till de försäkrade. Hos försäkringsaktiebolagen utbetalas i regel

ej vinst till de försäkrade utan förekommer allenast en sänkning av premierna.

Någon beskattning i dylikt fall lärer ej kunna ifrågakomma —

det är endast sådan vinst, som kommer till synes i försäkringsinrättningens

bokföring, som man praktiskt taget kan komma åt. Hos de ömsesidiga

sakförsäkringsbolagen kan — efter en proportionell beräkningsgrund —

tagas till beskattning all vinst på rörelsen, vare sig denna besparas eller

utdelas till de försäkrade. Vissa fondavsättningar höra dock av praktiska

skäl göras fria. Å andra sidan bör ett uttryckligt stadgande införas, att

vinst, som beskattas hos försäkringsinrättningen, ej hör beskattas hos försäkringstagaren.

För närvarande sker en dylik beskattning, när vinsten

belöper å försäkring i rörelse eller yrke; och då utbetald vinst torde beskattas

även hos försäkringsinrättningen, sker i detta fall en dubbelbeskattning,

som ej synes stå i god överensstämmelse med gällande principer i

övrigt.

Vid behandlingen av frågan om försäkringsföretagens beskattning bör

man även ihågkomma, att hos dessa företag finnas samlade mycket stora

fonder, vilka förräntas för försäkringstagarnas räkning. Det synes vara ett

alldeles särskilt intresse för det allmänna, att ej den rätt betydliga del av

nationalinkomsten, som dessa räntor representera, undkommer bidragsplikt

till det allmänna, i all synnerhet om en sådan bidragsplikt även ur andra

synpunkter iir motiverad.»

Rörande detaljutformningen av skatteberedningens förslag hänvisar beredningen

i huvudsak till en av förste revisorn i försäkringsinspektionen fil. doktorn

T. Jansson i samråd med beredningen utarbetad promemoria, vilken tinnes

såsom bilaga fogad vid beredningens betänkande. Beredningen framhåller dock

några av de skäl, vilka ansetts böra föranleda en modifikation av de resultat,

som skulle följa av ett konsekvent tillämpande av do antagna grundprinciperna.

I dylikt avseende anför skatteberedningen följande:

»Don proportionella skatt, som skulle läggas på livförsäkringsbolag för att

ersätta en skatt på försäkringstagarnas räntor m. in., torde rätteligen böra

beräknas till det belopp, som försäkringstagarna i genomsnitt skulle erlagt,

om de i stället skattat själva. Detta belopp torde för statsbeskattniagens

vidkommande knappast kunna kalkyleras lägre än efter ett grundtal av 3 å

fiihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. S7 höft. (Sr 102.)

N

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

4 procent, motsvarande under nuvarande förhållanden en skatt av 5 å 7 procent

på inkomsten. Då det här i regel skulle gälla inkomst av förmögenhet,

borde dessa siffror ökas med bortåt en tredjedel (motsvarande förmögenhetsskatten)

och statsskatten sålunda kunna beräknas till 6 å 9 procent av inkomsten.

Härtill skulle komma allmän kommunalskatt samt kommunal

progressivskatt — även den senare beräknad med hänsyn till att det till stor

del vore fråga om förmögenhetsinkomst — representerande tillsammans minst

0 å 8 procent (de skattefria avdragen skulle här ha ringa betydelse). Den

sammanlagda proportionella skatten på bolagen skulle fördenskull komma

att uppgå till 12 å 17 procent. Om detta genomfördes, skulle det betyda

en fullständig omkastning av försäkringsbolagens skattskyldighet, vilken

torde kunna ogynnsamt påverka försäkringsrörelsens framtid. Lämpligare

förefaller det att på den försäkringstagarna tillkommande ränteinkomsten

lägga endast en jämförelsevis låg proportionell skatt men att i stället utöka

skatten på försäkringsbolagens överskott, så att den sammanlagda skatten i

stort skulle ungefär motsvara vad som nu betalas. I betraktande av livförsäkringsrörelsens

särskilda beskaffenhet och försäkringsbolagens lagstadgade

ovillkorliga förpliktelse att förränta premierna efter viss minimiprocent bör

denna minimiränta ej få medtagas av skatten, som alltså väl skall utmätas

med hänsyn till räntan men utgå allenast av överskottet, Av billighetsskäl

och för att ej för mycket bryta mot bestående förhållanden på detta

område synes till och med böra så ordnas, att blott en viss procentuell del,

ej överstigande exempelvis halva överskottet, medtages av ränteskatten.

Med hänsyn, bland annat, till dess betydelse för begränsning av skattebeloppet

bör det överskott bestämmas, som i beskattningsavseende skall

betraktas såsom sådant. Skatt bör exempelvis lämpligen ej utgå på belopp,

som avsättes till katastrof- eller säkerhetsfonder, i den mån avsättningen är

att anse såsom riktig och nödvändig. Huru man i detta avseende förfar,

behöver ej få någon betydelse för det belopp i skatt, som uttages av försäkringsföretagen,

ty skatteprocenten kan, såsom redan antytts, bestämmas

så, att sammanlagda skatten i alla fall blir densamma. Kommunalskatten,

sedd isolerad, måste dock givetvis röna inverkan av vilka avdrag som medgivas,

ty den kommunala skatteprocenten synes böra bliva densamma för

försäkringsföretag som för andra beskattningsföremål.

I anslutning till det nu sagda och den utförligare motivering, som meddelas

i Janssons promemoria, hava kalkyler verkställts, vilka synas visa, att

en lämplig avvägning skulle kunna erhållas genom följande anordning.

Grundtalet i statsskatt bestämmes för ränteskatten till 2 procent och för

skatten på överskottet till 6 procent. Detta resultat åstadkommes lättast

på det sätt, att såsom skattepliktig inkomst utföres överskottet med tillägg

av en tredjedel av det belopp, som skall träffas med ränteskatt. På hela

detta belopp (efter vederbörliga allmänna avdrag) utgår statsskatt efter ett

grundbelopp av 6 procent. På ett efter liknande grunder uträknat belopp

utgår även allmän, d. v. s. proportionell, kommunalskatt efter vanlig utdebiteringsgrund.

Detta innebär, att hela det belopp, som man vill träffa

med allenast ränteskatt, blir kommunalt beskattat till en tredjedel, eller, om

man så vill, med en tredjedel av den eljest gällande utdebiteringen, medan

överskottet beskattas efter full skatteprocent. Då överskottet i huvudsak är

lika med det belopp, som enligt nuvarande grunder beskattas kommunalt,

innebär det anförda en ökning av det kommunala beskattningsunderlaget.

Då emellertid försäkringsbolagen skulle befrias från kommunal progressivskatt

på denna del av sin vinst, så innebär utökningen av det kommunala

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

beskattningsunderlaget en — efter vad uträkningarna visa ganska väl avpassad

—- ersättning härför.

Om det antages, att kommunalskatten utgår efter 6 procent, och att statsskatten

utgår med 160 procent på grundbeloppet, så blir den effektiva skatt,

som utgår i ränteskatt, 73 x 6 x l.eo = 3.2 o procent i statsskatt och 1 x 6 = 2

procent i kommunalskatt, d. v. s. sammanlagt något mer än 5 procent. På

överskottet kommer statsskatten att utgöra 6 x l.eo = 9.6 0 procent och kommunalskatten

6 procent, d. v. s. sammanlagt 15.6 0 procent. Genomsnittligt

blir resultatet väsentligt lägre än de minst 12 procent på det hela, med vilka

man vid en konsekvent tillämpning av den förutsatta principen skulle räkna.

Ytterligare en inskränkning skulle göras därigenom, att den samlade

skatten ej borde få medtaga mer än viss del av överskottet. Fastslår man,

att det räntebelopp, som beskattas, ej får överstiga 3 gånger överskottet!

d. v. s. att hela den uppskattade inkomsten (efter en tredelning av räntan)

ej får överstiga dubbla överskottet, så erhålles en sådan begränsning, att

praktiskt taget aldrig mer än 30 å 40 procent av överskottet skall kunna

medtagas av skatt.

I fråga om livräntor och dylikt har skatteberedningen i allmänhet ställt sig

på den ståndpunkten, att vad som för försäkringstagaren närmast ter sig som

en av honom själv eller andra bekostad pensionering bör fullt beskattas hos

försäkringstagaren i analogi med vad gäller om tjänstepensioner och dylikt,

medan övriga livräntor beskattas enligt den av kommunalskattekommittén

föreslagna formeln. Försäkringstagarens rätt till avdrag för premier blir

beroende därav, huruvida livräntan skall beskattas på det ena eller andra

sättet. Skall livräntan beskattas fullt, böra premierna få avdragas, men i

annat fall bör avdrag för premier icke tillåtas. Den av kommunalskattekommittén

av sociala skäl ifrågasatta skattefriheten för utfallande pupillförsäkring

har inskränkts i syfte att större försäkringsbelopp ej på denna väg

skola helt undgå beskattning.

Med dessa beskattningsgrunder torde livförsäkringsrörelsens sammanlagda

bidrag till det allmänna i stort sett ej komma att mycket skilja sig från

det nuvarande; men det vill synas, som om en rättvisare fördelning av

skattebördan på de olika bolagen skulle vinnas. Den anomali i skattesystemet,

som nu ligger däri, att försäkringstagarnas räntor bliva helt fria

från skatt, undanröjes. Dessutom synas i stort sett beskattningsgrunderna

bli sådana, att det ej skulle förefinnas något mera betydelsefullt skatteprivilegium

för försäkringsrörelsen, varigenom denna verksamhets plats i det

ekonomiska livet kunde påverkas i felaktig riktning.

Vad sakförsäkringar angår, skulle principen bliva densamma som för personförsäkringar.

Dock torde man böra här taga skatt blott på överskottet

och icke någon ränteskatt. De skäl, som för livförsäkringsföretagens del

motivera ränteskatten, synas nämligen ej föreligga här. Vid beräkning av

iiverskottet bör försäkringsfonden betraktas såsom en bolagets skuld och avsättning

till densamma bör fördenskull få avdragas. Vid överskottets beräkning

synes avdrag jämväl böra få ske för avsättning till fonder för mötande

av katastrofer o. dyl., i den mån avsättningen icke överstiger vad som kan

anses skäligt. För denna avsättning måste göras en viss schablon. Det är

tydligt, att, om dylika ej beskattade reserver sedermera användas till annat

ändamål än täckande av framtida förluster, de då måste redovisas såsom

vinster för bolaget och underkastas beskattning.

Vad som av överskottet belöper på aktieägare i sakförsäkringsaktiebolag

bör beskattas progressivt såsom vanlig aktiebolagsinkomst. På överskottet

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i ett ömsesidigt bolag liksom ock på den del av överskottet i ett aktiebolag,

som till äventyrs tillfaller försäkringstagare, lägges en proportionell skatt,

som lämpligen synes kunna liksom i fråga om livförsäkringsbolagen för

statsbeskattningen bestämmas till ett grundbelopp av 6 procent, vilket förefaller

skäligt med hänsyn till att försäkringsstocken till stor del torde

hänföra sig till jämförelsevis höga inkomsttagare och att överskottet ofta

härleder sig från ränta på sparade fonder, d. v. s. förmögenhet, För de

bolag, som utdelat större del av sin vinst, torde härigenom uppstå skatteminskning,

medan däremot för övriga bolag en ny eller ökad skatteplikt

uppkommer. Härtill skulle komma proportionell men ej progressiv kommunalskatt.

Beträffande såväl person- som sakförsäkringsföretag bör märkas, att praktiska

hänsyn måste betydligt modifiera de resultat, till vilka en följdriktig

utveckling av de givna utgångspunkterna skulle leda. Härtill bidrager,

bland annat, den synpunkten, att aktiebolag och ömsesidiga bolag ej böra i

konkurrenshänseende ställas alltför olika och att för blandade person- och

sakförsäkringsbolag någorlunda ensartade beskattningsgrunder böra gälla.

Det kan mot de föreslagna bestämmelserna anmärkas, att de förefalla invecklade

och åtminstone för lekmannen föga förståeliga. Med hänsyn därtill

att det gäller ett fåtal företag, vilka hava till sitt förfogande kompetent

personal, synes detta förhållande ej böra avskräcka. De viktigare försäkringsföretagen

äro nästan undantagslöst förlagda till storstäderna, som äro

väl utrustade med taxeringsförrättare; och den omständigheten, att de äro

underkastade försäkringsinspektionens kontroll, utgör i sin mån en borgen

för att några mera betydelsefulla avsteg från de antagna beskattningsgrunderna

ej skola komma att göras. Möjligen bör man dock vara betänkt på

att för underlättande av deklarationernas avgivande upprätta särskilda deklarationsformulär

för försäkringsbolag.»

inkomna ytt- Av länsstyrelserna har i allmänhet skatteberedningens förslag rörande förranden.

säkringsföretags beskattning lämnats utan erinran. Vissa länsstyrelser hava

dock funnit de av skatteberedningen föreslagna bestämmelserna invecklade.

Länsstyrelser. Överståthållarämbetet anser förslaget i förevarande punkt så invecklat,

att det icke varit ämbetet möjligt att på den tid, som stått ämbetet till buds,

bilda sig ett omdöme vare sig om dess materiella rättvisa eller dess praktiska

konsekvenser. Överståthållarämbetet har emellertid anfört siffror för

visst bolag, vilka skulle utvisa, att försäkringsföretag komme att få sin skattskyldighet

minskad. Det anförda stickprovet gåve ämbetet anledning förmoda,

att de teoretiska spekulationer, på vilka förslaget grundats, skulle vid

deras omsättande i praktiken medföra rätt vittgående konsekvenser för statens

skatteinkomster.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig ej hava varit i tillfälle

att djupare intränga i föreliggande spörsmål. Länsstyrelsen funne bestämmelserna

invecklade men ansåge, att av skäl, som skatteberedningen anfört,

detta icke borde avskräcka från att pröva de föreslagna bestämmelserna,

vilka ju vore framgångna som resultat av grundlig och sakkunnig undersökning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att det undandragit sig

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts ''proposition Nr 102.

213

länsstyrelsens bedömande, i vad mån de föreslagna bestämmelserna om försäkringsföretags

beskattning vore riktiga och tillfyllestgörande. Enligt vad

länsstyrelsen emellertid från försäkringshåll inhämtat, skulle den ifrågasatta

förändringen beträffande livförsäkringsrörelsen vara riktig och välgrundad.

Även de uppställda reglerna för skattefria avdrag för avsättningar till försäkringsföretags

fonder skulle med visst undantag vara riktiga och väl utformade.

De invecklade och svåra bestämmelserna krävde givetvis en fullständig

lojalitet från försäkringsanstalternas sida, men att sådan också skulle

komma att förefinnas, hade man ju ej någon anledning att betvivla. Det

syntes vara nödvändigt att, såsom skatteberedningen framhållit, särskilda

deklarationsblanketter upprättades, vilka anslöte sig till försäkringsanstalternas

egenart och speciella bokföring.

Med hänsyn till den principiella betydelsen av den omläggning, som skatteberedningen

föreslagit i fråga om beskattningen av försäkringsföretag och

utfallande försäkringsbelopp, torde här böra lämnas en mera ingående redogörelse

för vad de intresserade parterna själva, de olika försäkringsföretagen

och deras sammanslutningar, i detta avseende yttrat.

Svenska livförsäkringsbolagens direktörsförening hänvisar till vissa av

föreningen i anledning av kommunalskattekommitténs och inkomstskattesakkunnigas

förslag framställda önskemål och uttalar, att skatteberedningen i

huvudsak tillmötesgått de gjorda framställningarna. Direktörsföreningen

tillmätte härutinnan största betydelse åt det i princip betydelsefulla medgivandet,

att de försäkrades vinstandelar borde hos försäkringsanstalten beskattas

efter en proportionell skatteskala. Detta vore också i full överensstämmelse

med principen i skatteberedningens förslag, att för juridiska personers

vidkommande progressiv skatt endast skulle utgå å vinst på insatskapitalet.

Skatteberedningen hade ansett sig böra komplettera den proportionella

skatten å överskottet med en särskild skatt på de räntor, som icke inginge

i överskottet, benämnd ränteskatt. Skatteunderlaget för denna ränteskatt

skulle utgöras av räntan å premiereserven samt de räntebelopp, som

tillförts premieåterbäringsreserven. Direktörsföreningen, som funne det av

skatteberedningen framlagda förslaget till beskattning av livförsäkringsbolag

vara bättre än andra dittills framlagda, ansåge sig med hänsyn till vad

genom förslaget skulle vinnas till främjande av rättvisare beskattning än nu

böra tillstyrka förslaget till antagande, trots det att förslaget angående

ränteskatten, särskilt i dess kombination med beskattning av överskotten,

kunde göras till föremål för anmärkningar. Beträffande den föreslagna

ränteskatten utginge direktörsföreningen från att skatteberedningen avsett

att med denna skatt träffa endast de räntor, som icke inginge i överskottet.

Härav och av vissa andra anmärkta förhållanden borde föranledas ett par

detaljändringar i skatteberedningens förslag.

Direktörsföreningen gör vidare följande principiella uttalande.

Representanter

för

försäkringsföretag.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Vid utarbetande av nya regler för livförsäkringsbolagens beskattning bör

den ledande tanken vara att åstadkomma en i största möjliga mån rättvis

och skälig beskattning, oberoende av de skattebelopp, som hos bolagen för

närvarande uttagas. Skatteberedningen har emellertid icke åsyftat en dylik

allsidig utredning utan endast sökt åstadkomma en utjämning bolagen

emellan, som skulle beträffande det totala skattebeloppet resultera i status quo.

De grundprinciper, som äro vägledande för hela betänkandet, ha fört skatteberedningen

fram till skatt på ränteavkastning hos livförsäkringsbolagen.

På grund av dels den för livförsäkringsrörelsen säregna tekniken, dels

nämnda förutsättning om bibehållande av status quo beträffande skattebeloppets

storlek, har skatteberedningen helt naturligt stött på stora svårigheter

och dess förslag resulterat i en kompromiss, inför vilken direktörsföreningen

måste ställa sig nog så frågande, ehuru själva förslaget om ränteskatt

möjligen torde kunna anses som ett steg i rätt riktning. Direktörsföreningen

har visserligen med hänsyn till den korta tid, som stått till dess

förfogande, ej varit i tillfälle att bilda sig ett bestämt omdöme, huruvida

något annat förslag skulle kunna uppställas, som vore ägnat att bättre fylla

kraven på en skälig och rättvis beskattning, men anser ej uteslutet, att

detta skulle vara möjligt.

Beträffande den analogi, som skatteberedningen uppställer mellan sparande

hos livförsäkringsbolag och hos bank, vill direktörsföreningen icke underlåta

att påpeka, att densamma icke är så fullständig, som skatteberedningen

vill göra gällande. I en bank står hela det insatta kapitalet jämte räntor

till insättarens disposition; i ett livförsäkringsbolag disponerar den försäkrade

endast över återköpsvärdet. Även om räntan å premiereserven kan

anses ha karaktär av intäkt för den försäkrade, så är den ingalunda direkt

jämförbar med ränteavkastning i bank, då den försäkrade endast äger disponera

över den del av räntan, som ökar återköpsvärdet, under det att den

övriga delen av räntan vid flera försäkringsformer rent automatiskt —

oberoende av den försäkrades vilja — går till risktäckning och, i den mån

den icke förbrukas för detta ändamål ingår i överskottet, där den beskattas.

Härigenom träffar ränteskatten sparandet väsentligt olika vid olika försäkringsformer.

»

Direktörsföreningen vänder sig emot skatteberedningens uppfattning, att

viss del av utfallande livförsäkringsbelopp skulle hava karaktären av spekulationsvinst.

Vidare åberopar direktörsföreningen en i anledning av kommunalskattekommitténs

förslag av föreningen gjord hemställan, att i kommunalskattelagen

skulle stadgas, att de understödsföreningar med godkända stadgar,

som vore pliktiga att årligen försäkringstekniskt beräkna sin försäkringsfond,

ävensom de pensionsanstalter, som utan att vara registrerade såsom

understödsföreningar inrättats av annan än staten, skulle, evad de benämndes

pensionskassor eller ej, vara underkastade skatteplikt enligt samma grunder

som livförsäkringsbolag.

Om direktörsföreningens utlåtande hava förenat sig samtliga till direktörsföreningen

anslutna bolag utom allmänna livförsäkringsbolaget, som uttalat

sin reservation mot yttrandet i de delar, som berörde beskattning av juridiska

personers inkomst och förmögenhet.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

215

Brand- och livförsäkringsbolaget Svea liar för sin del i särskilt tillägg

till direktörsföreningens yttrande ifrågasatt viss detaljändring i skattebered

ningens förslag.

Svenska brandtariff öreningen yttrar:

»Med den inskränkning i avdragsrätten vid avsättning till utjämningsfond,

som förslaget upptager, kan föreningen anse sina principiella erinringar

mot kommunalskattekommitténs förslag till ordnande av brandförsäkringsrörelsens

beskattning vara i huvudsak beaktade. Eu invändning

måste dock göras i fråga om den gräns, där rätten till avdrag skall under

alla förhållanden upphöra. Så skall enligt förslaget ske, när sammanlagda

beloppet av utjämningsfond och vid lagens ikraftträdande redan befintliga

övriga fonder med undantag av försäkringsfond, till den del dessa tillkommit

genom skattefria avsättningar, vid ytterligare avsättning till förstnämnda

fond skulle komma att överskjuta ett belopp av tjugu gånger den

på räkenskapsåret belöpande premieinkomsten för egen räkning — denna

inkomst härvid så beräknad som anvisningarna till lagförslaget föreskriva.

En i enlighet härmed bestämd yttergräns skulle emellertid vida överstiga

vad hittills vunnen erfarenhet kan anses ge vid handen såsom ett

fullt rimligt och tillräckligt mått. För aktiebolagens del bör enligt vår

mening, om man tar hänsyn till denna erfarenhet, en utjämningsfond av

två gånger premieinkomsten (årsnettopremien) kunna betraktas såsom fullt

tillräcklig. Vad därefter beträffar de ömsesidiga bolagen torde måhända den

delvis mera hopade sammansättningen av försäkringsbeståndet hos åtminstone

vissa av dem motivera att kravet på utjämningsfond ställes något

högre, men otvivelaktigt skulle, om utjämningsfonden för dem bestämdes

till det dubbla mot vad föreningen anser tillfyllest för aktiebolagen eller

således fyra gånger premieinkomsten, behovet av en riskutjämningsfond för

de ömsesidiga bolagens vidkommande bliva synnerligen väl tillgodosett.»

I syfte att belysa verkningarna i beskattningsavseende för de större ömsesidiga

brandförsäkringsbolagen av förslagets gränssiffra, jämförd med alternativen

fyra och två gånger årsnettopremien, hade föreningen låtit på grundval

av 1924 års bokslut uppgöra en tablå, därvid beloppen uträknats med

iakttagande av förslagets bestämmelser i denna de!.

Svenska försäkrings}öreningens sakkunnig nämnd har angående principerna

för skatteberedningens förslag beträffande livförsäkringsrörelsen uttalat

följande.

»De förslag, som möta till ett nyordnande av försäkringsrörelsens beskattning

äro av mycket genomgripande betydelse och synas innefatta eu

följdriktig utveckling av förslagets ledande principer. Främst ingår i dessa

en strävan att åvägabringa en nu i alltför hög grad saknad likställighet

i beskattningsavseende, ett indragande under beskattning av hittills på

otillräckliga grunder skattefria företag och en omläggning av de hittills

beskattade företagens .inbördes ställning i beskattningsavseende i syfte av

ökad likformighet. Mera rationellt fördelad än hittills är dock alltjämt

eu i stort sett lika skattebörda avsedd att påvila försäkringsrörelsen. Särskilt

är ju så fallet med livförsäkringsrörelsen. Med orubbad lojalitet

kommer också den nu i utsikt ställda skattetungan för denna rörelse att

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bäras, men nämnden har med särskild hänsyn till verkningarna av den

nya beskattningsform som möter i förslaget om ränteskatt, icke velat tillbakahålla

en erinran därom att skattelagstiftningen här opererar på ett

synnerligen ömtåligt område, berörande en av livsnerverna för en socialt

betydelsefull verksamhet, och att det aldrig får lämnas ur sikte, att den

nu ifrågasatta skattelagstiftningen icke under några förhållanden må så

ändras, att den kommer att i någon som helst mån äventyra eller försvåra

livbolagens förmåga att fullgöra åtagna förbindelser enligt avtal på basis

av förutbestämda grunder.»

Rörande sakförsäkringen yttrar nämnden:

»Den viktiga frågan var yttergränsen må dragas, när det gäller skattefria

avsättningar för sakförsäkringsföretagen, har av brandtarifföreningen gjorts

till föremål för en undersökning, som för brandförsäkringsbolagens del utmynnat

dels i en överhuvudtaget mycket stark beskärning av det föreslagna

maximum och dels i ett uttalande, enligt vilket kravet på utjämningsfond i

förslagets mening på anfört skäl kunde ifrågasättas att ställas något högre för

de ömsesidiga bolagen än för aktiebolagen. I sådant hänseende har för de

ömsesidiga bolagen föreslagits en gränssiffra av fyra gånger årsnettopremien

mot två för aktiebolagen. Till en början är det utan vidare uppenbart, att

den i förslaget ifrågasatta marginalen är långt rymligare tillmätt, än vad

hittills vunnen erfarenhet skäligen föranleder, och skulle nämnden helst sett,

att den kunnat förorda en lika skattefrihetsgräns för bägge bolagsformerna.

Lika med brandtarifföreningen gör nämnden gällande, att för aktiebolagens

vidkommande en utjämningsfond motsvarande två gånger årsnettopremien

kan betraktas såsom fullt tillräcklig, och anser sig, med hänsyn till vad som

anförts till stöd för en dylik åtskillnad, kunna såsom tillsvidare antaglig

förorda en bestämmelse för de ömsesidiga bolagens del i enlighet med vad

brandtarifföreningen ifrågasatt.

Beträffande övriga sakförsäkringsbolags ställning i nu berört hänseende

biträdes förslaget.»

Rörande skatteberedningens förslag i fråga om pensionsanstalters ställning

har nämnden uttalat, att det ville synas, som om skatteberedningens förslag

lämnade rum för någon oklarhet i fråga om den lösning, som skatteberedningen

för sin del velat giva detta spörsmål. Givetvis borde varje anledning till

tvekan härutinnan undanröjas vid ärendets fortsatta beredning; och hade

nämnden för egen del velat uttala, att en slutgiltig lösning syntes böra ske

efter en fullt enhetlig linje, så att pensionsanstalter (pensionskassor), evad

de lydde under försäkringslagen eller ej, måtte i beskattningsavseende likställas.

Rörande sakkunnignämndens uttalande hade samtliga nämndens ledamöter

enats utom direktören för försäkringsbolaget allmänna brand, vilken

åberopat ett av ett antal ömsesidiga sakförsäkringsbolag avgivet särskilt

yttrande. I

I det av Stockholms stads brandförsäkringskontor in. fl. ömsesidiga försäkringsbolag

avgivna yttrande hänvisa till bolagens över kommunalskattekommitténs

betänkande avgivna yttrande, däri gjorts gällande, att av

såväl historiska skäl som med hänsyn till olikheten i de ömsesidiga bola
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

217

gens konstruktion och syfte i jämförelse med aktiebolagen tillräckliga grunder

saknades för den föreslagna skatteskärpningen. Härom anföra nu bolagen

följande.

»Till belysande av våra utgångspunkter i ett par viktiga delar av frågan

torde det vara nödigt att först klargöra den särställning, de ömsesidiga

brandförsäkringsbolagen intaga gent emot brandförsäkringsaktiebolagen. De

förra äro till upprinnelsen de äldsta. Från början har den bärande idén

bos sammanslutningar för lämnande av ömsesidig hjälp vid eldsolycka varit

den att kostnaderna härför skulle i mån av behov bestridas genom tillskott

från medlemmarna i sammanslutningen. Samma princip följes än i dag av

läns-, härads- och sockenbolagen, vilka för varje år uttaxera å medlemmarna

belöpande kostnader för timade skador och förvaltning. Vid större sammanslutningar,

avsedda endast för städerna i riket eller omfattande hela

landet eller större delar därav, visade sig en sådan ordning för utgifternas

bestridande obekväm för delägarna genom den stora ojämnhet i uttaxeringen,

som vissa tider gjorde sig gällande. För att i möjligaste mån undgå

denna ojämnhet bar man därför övergått till att uppbära försäkringsavgifter

i förskott. Vad som ej går åt av avgifterna eller premierna för ett år sparas

ihop till ett annat, då kanske avgifterna, även i förening med de tidigare

gjorda besparingarna, visa sig otillräckliga att därmed betala skadorna. I så

fall får man utkräva extra tillskott av delägarna, så att inkomster och utgifter

gå ihop. Denna ordning gäller principiellt än i dag för samtliga

ömsesidiga brandförsäkringsbolag, som ej uteslutande tillämpa uttaxering.

Aktiebolagen däremot äro rena affärsföretag, fotade på ett i rörelsen insatt

främmande kapital, som såvitt möjligt skall förräntas och förkovras i aktieägarnas

intresse. Man lägger sig också särskilt vinn om att kapitalet icke

äventyras. Aktieägarna äro bolagets enda delägare. Något extra tillskott

för mötande av oförutsedda utgifter kan icke uttagas från försäkringstagarna.

Dessas intresse beaktas också endast, då det icke strider mot aktieägarnas eller

i den mån konkurrensen med de ömsesidiga bolagen det kräver.

Av det sagda torde framgå, att den ställning de ömsesidiga bolagen i

skattehänseende intaga icke såsom någon konsekvens betingar likställighet

för aktiebolagen. För en nivellering här, den må gå ut på skattefrihet för

båda eller skattskyldighet för båda, kan i varje fall icke åberopas, att de

båda slagen av bolag skulle hava så besläktade syften eller likartade verksamhetsformer,

att redan på den grund lika behandling i skatteavseende vore

påkallad.

Något dylikt göres emellertid gällande i betänkandet (sid. 114 tredje stycket),

och då det vore ''uteslutet att medgiva praktiskt taget obegränsad skattefrihet

för samtliga dessa fall’, har man i stället velat skapa likställdhet genom att

göra de ömsesidiga bolagen skattskyldiga, i samband varmed man tillerkänt

även aktiebolagen den begränsade avdragsrätt som man funnit sig icke kunna

undgå att medgiva de ömsesidiga.

Det resultat av skatteutjämning bolagen emellan, som skulle nås genom

den föreslagna reformen, får väl ock anses hava varit dennas syfte. Det

säges tydligt ifrån dels att något fiskaliskt intresse icke medverkat (bolagens

sammanlagda skatt skulle komma att utgå med ungefär samma belopp som

nu), dels ock att det nuvarande tillståndet innebure ett obehörigt gynnande

av de ömsesidiga bolagen i konkurrensen med aktiebolagen.

Denna synpunkt bör ses i belysning av det förhållandet, att de ömsesidiga

bolagen föro aktiebolagens tillkomst ensamma ombesörjde all brandförsäkring

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i landet. Sedan aktiebolagen tillkommit, lia dessa givetvis förvärvat sina

försäkringar på de ömsesidiga bolagens bekostnad. Fråga är om denna utveckling

från allmän synpunkt varit till obetingat gagn. Man synes även

kunna fråga, vilket intresse det allmänna kan ha att ytterligare lätta konkurrensen

för aktiebolagen. Lindrigare beskattning eller större konkurrensmöjlighet

för aktiebolagen i förhållande till de ömsesidiga betyder ökad

vinst åt de förras aktieägare. Ökad beskattning av de ömsesidiga bolagen

betyder däremot minskad fondavsättning, långsammare konsolidering, ökad

risk för uttaxering å delägarna. Sparsamhet och fondbildning skulle alltså

på sätt och vis bestraffas.

Från samhällsnyttans och nationalekonomiens synpunkt synes det överhuvudtaget

föga gagneligt att utan tvingande skäl införa beskattning på

en kapitalbildning, som av ålder fortgått utan skattetribut till det allmänna.

I vårt kapitalfattiga land måste det vara en angelägen sak att icke genom

beskattning eller annorledes onödigtvis hämma kapitalbildning. De på sina

håll för våra förhållanden stora fonder, som ansamlats hos de ömsesidiga

försäkringsbolagen, representera i och för sig en styrka för värt land och

äro till gagn för det allmänna bland annat därigenom, att de till allra

största delen placeras i stats- eller kommunlån samt bostadskredit. De hos

dessa bolag hopsparade fonderna komma antagligen icke att någonsin tagas

i anspråk för annat ändamål än eventuellt inträffande katastrofskador, och

det föreligger därför icke någon fara för att dessa medel konsumeras för

annat än samhällsnyttiga syften. Skulle i strid mot detta antagande framdeles

ifrågakomma att genom utdelning till delägarna taga redan fonderade

medel i anspråk, skulle ju för övrigt sådan utdelning redan efter nu gällande

beskattningsprinciper bliva beskattad.

Efter dessa inledande synpunkter vilja vi övergå till en närmare granskning

av de föreslagna nya beskattningsnormernas betydelse för de ömsesidiga

brandförsäkringsbolagen.

Dessa normer innebära, såsom redan inledningsvis antytts, huvudsakligen

i två betydelsefulla avseenden avsteg från hittills tillämpade regler. Medan

för närvarande all behållen inkomst, som ej användes till utdelning utan fonderas,

är skattefri, skulle dels under alla omständigheter behållen avkastning

av bolagens samlade fonder (med undantag av 4 procent å försäkringsfonden)

beskattas och dels skulle även behållen inkomst av själva försäkringsrörelsen

under året beskattas även till den del, som fonderas, så snart fonderna

utom försäkringsfonden nått en storlek av tjugo gånger premieinkomsten

för egen räkning under året.

Den sålunda föreslagna uppdelningen av bolagens vinst i två delar, den

ena härrörande från fonderna och den andra från årets verksamhet, har

icke blivit närmare motiverad. Enligt vår mening föreligga icke några

bärande skäl för en sådan uppdelning. Försäkringsbolagens hela inkomst

måste anses vara inkomst av och avsedd för verksamheten. Bolagen svara

ju icke allenast med premieinkomsten utan även med annan inkomst för

sina förbindelser, vilket särskilt framträder då, såsom understundom inträffar,

den förra på grund av nedpressade premier lämnat ringa eller ingen

behållning utöver bolagets normala, löpande utgifter för administration och

skador. I sådana fall (jfr bil. A) kan icke desto mindre eller kanske just därför

ett fullt legitimt behov av utjämningsfondens förstärkande med inkomst

av kapital förefinnas. Om man överhuvudtaget medger skattefrihet för avsättning

till utjämningsfond intill en viss gräns är det svårt att förstå,

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

219

varför detta icke skall gälla sådan avsättning, varifrån medlen därtill än

tagas, så länge gränsen för fondens ''skäliga’ storlek icke är nådd.

Gent emot tanken att införa en begränsning av rätten till skattefri avsättning

anse vi oss vidare böra framhålla följande.

Vid brandförsäkring låter sig icke den risk, försäkringsgivaren löper, beräknas

med ens tillnärmelsevis samma noggrannhet som vid t. ex. livförsäkring.

Det kvarstår och torde alltid komma att kvarstå en katastroffara

av rent tillfällig och oberäknelig natur, som försäkringsgivaren måste gardera

sig mot så gott han kan. Denna fara söka brandförsäkringsaktiebolagen

parera med att återförsäkra sina risker i in- eller utländska försäkringsbolag.

De ömsesidiga bolagen begagna sig ju numera för samma ändamål

även av återförsäkring, ehuru de av många skäl icke kunna göra det

i samma utsträckning som aktiebolagen. Det ligger i sakens natur, att

riskutjämningen aldrig kan för de ömsesidiga bolagen, som i de flesta fall

äro hänvisade till bestämda trängre kretsar eller områden för sin rörelse,

bliva lika effektiv som för aktiebolagen, vilka nästan undantagslöst äga

möjlighet dels att teckna försäkring såväl i stad som på land, i utlandet

lika väl som inom landet, och dels att ej blott till andra bolag genom återförsäkring

överlåta direkta risker, utan även själva från andra bolag

både inom och utom landet i återförsäkring mottaga deras risker. De ömsesidiga

bolagen ha i stället som sista utväg uttaxeringsmöjligheten att

lita sig till, om de från föregående års avgifter hopsparade medlen jämte

deras avkastning ej förslå att möta utgifterna för ett dåligt år. Dessa

fonderade medel — de må gå under namn av reserv-, dispositions-, garanti-,

ersättningsfond eller annan benämning — äro således ett av inbesparade

avgifter (obs. de mindre reassuranspremierna) hopsamlat kapital, avsett att

anlitas vid behov till undvikande av motsvarande uttaxering å delägarna i

bolaget. De äro också egentligen i lika hög grad som den redovisade försäkringsfonden,

premie- och ersättningsreserverna, att anse såsom en skuld till

försäkringstagarna — delägarna. Främmande kapital har ej heller anlitats

för bildandet av dessa reserver, utom möjligen i de få fall, där garantikapital

tillskjutits vid igångsättandet av ett ömsesidigt brandförsäkringsf

öretag.

Vid anmärkta förhållanden vill det synas, som om de ömsesidiga sakförsäkringsbolagens

hittills i praktiken erkända skattefrihet för inkomst, som

icke användes eller avsättes till utdelning åt delägarna, alltjämt vore rationell

och välbefogad. Som från ömsesidiga försäkringsbolag och även från

försäkringsinspektionens och kammarrättens sida tidigare framhållits, är det

heller icke möjligt att finna någon på verkliga sakskäl fotad gräns, över

vilken utjämningsfonder försäkringstekniskt icke behöva stiga. Vi måste

för den skull vidhålla riktigheten av den av oss förfäktade principen, att

avsättningar till dylika fonder böra, oavsett det belopp, till vilket fonden

stiger, bliva skattefria. Det må för övrigt framhållas, att för de bolag,

vilka gå framåt och i mera avsevärd män öka sin försäkringsstock, kommer

i regel förhållandet mellan ansvarssumman och utjämningsfonden att försämras

1 ocli denna senare sålunda allt bättre behövas för sitt ändamål

(se bil. B). Endast i tider av mer eller mindre utpräglad stagnation kan

fonderingcn gå hastigare än ansvarssummans ökning. Det förtjänar ock i

detta sammanhang framhållas att, därest nämnda relation mellan de ömsesidiga

bolagens reserver och ansvarssumma skulle genom på grund av beskattningen

minskad fondavsättning komma att ytterligare försämras, det

1 Härtill bidrager tidvis även och detta gäller alla bolag penningvärdets bill.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kan befaras att bolagen finna sig böra i större omfattning än hittills återförsäkra

sina risker. Då dessa bolag för närvarande äro i regel hänvisade

till utlandet för reassurans, skulle den berörda utvecklingen innebära ytterligare

minskad behållning å rörelsen och betalning till utlandet av medel,

som eljest kunnat fonderas hos bolagen.

Skälen för skattefrihet rubbas icke i och för sig av det undantagsfall av

skattskyldighet, som självfallet är förhanden, om ett ömsesidigt bolag använder

årets eller reserverade vinstmedel till utdelning åt delägarna.

Vad beträffar sättet för bestämmande av den gräns, intill vilken avsättning

till utjämningsfonden skulle få vara skattefri, ter sig den föreslagna

regeln ganska godtycklig. Premieinkomsten för egen räkning utgör i och

för sig självfallet ett sämre mått för ett lämpligt förhållande mellan bolagets

reserver och bolagets ansvarssumma än denna ansvarssumma själv utgör.

Detta framgår även av det förhållandet att medelpremien för brandförsäkring

är i stadigt sjunkande (se bil. B). Tanken att ställa fondernas

sammanlagda belopp i relation till bolagets ansvarssumma avfärdas emellertid

i en not på sid. 115 i betänkandet, där det förklaras, att över försäkringssumman

för egen räkning, vilken eljest kunde ifrågasättas som mått,

torde sakförsäkringsbolagen ofta sakna statistik. Även om så i några fall är

händelsen, borde oöverstigliga svårigheter icke möta att erhålla någon användbar

uppgift om försäkringssumman för egen räkning. Även en ungefärlig

sådan beräkning synes giva eu rättvisare och riktigare beräkningsgrund än

premieinkomsten. Än riktigare synes vara att använda totala försäkringssumman

såsom mått, då ju bolagen dock i första hand själva bära ansvaret

för hela sin försäkringssumma, även för den del därav, som på mer eller

mindre betryggande sätt kan för tillfället vara reassurerad. Man frågar sig

i varje fall, hur förslagets författare ha kommit till den föreslagna produkten

20 gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning.

Talet 20 synes helt gripet ur luften och intet försök göres att motivera detsamma.

Önskvärt är ju, att godtycklighet i största möjliga mån undvikes

vid fastställande av beskattningsregler.

Det sätt, varpå överskottet på försäkringsrörelsen enligt förslaget skall

beräknas och beskattas, verkar ock mycket olika på de olika bolagen och

leder överhuvudtaget till en hög och oskälig beskattning.»

Bolagen åberopa en sammanställning beträffande den beskattning, som enligt

skatteberedningens förslag skulle drabba de ömsesidiga bolagen på grundval av

1924 års resultat, och uttala, att av denna framginge att flera av de svagast

situerade och minsta bolagen komme att drabbas av procentuellt lika hög

och t. o. in. högre skatt än vida större och starkare bolag.

Härefter yttras:

»Att beskattningen skulle bliva åtskilligt hårdare än vad beredningen

från sina egna utgångspunkter synes åsyfta torde bero därpå, att grunda

beloppet för statsskatten satts så högt som till 6 procent av årsvinsten. Då

beredningen synes utgå från den principen, att det är de enskilda delägarnas

eller försäkringstagarnas i ett ömsesidigt bolag förmån av försäkringar därstädes,

som bör beskattas, ävensom att skatten från dessa bolag borde så

lämpas, att den skulle bliva ungefär densamma, som om de enskilda försäkringstagarna

blivit själva direkt beskattade för ifrågavarande förmån,

är ett grundbelopp av 6 procent för taxering till statsskatt uppenbarligen

orimligt högt. Detta skulle nämligen motsvara hos de enskilda försäkrings
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

tagarna en genomsnittlig inkomst av över 100,000 kronor och, där det gäller

aktiebolag, en vinst av cirka 14 procent på aktiekapitalet. Gentemot vad

skatteberedningen anför därom att grundbeloppet 6 procent blivit valt för

att ernå ett vid jämförelse med de konkurrerande försäkringsaktiebolagens

beskattning rättvist resultat, åberopas vad tidigare och nu från vår sida

framhållits därom att anledning saknas att i beskattningsavseende jämställa

försäkringsaktiebolagens och de ömsesidiga försäkringsbolagens vinster. Beredningens

(se sid. 43 i betänkandet) antagande, att de ömsesidiga bolagens försäkringsstock

till stor del skulle hänföra sig till jämförelsevis höga inkomsttagare

är fullständigt felaktigt. Överhuvudtaget torde brandförsäkringen

vara den försäkringsform, som är mest spridd bland de mindre bemedlade,

och vad särskilt de ömsesidiga bolagens fastighetsförsäkringar angår, avse

dessa i vida större omfattning än försäkringsaktiebolagens civilrisker (icke

industriella risker) och därtill smärre sådana (egnahem).

Slutligen synes oss icke opåkallat att åberopa jämförelse med de allmänna

kreditinrättningar, allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningarna,

vilka likasom våra bolag av gammalt åtnjutit skattefrihet för

inkomst av sin rörelse, däri inbegripet även ränta å fonderat kapital, men

vilka i olikhet med våra företag alltfort skulle lämnas orubbade i denna sin

ställning. Det allmännyttiga i våra företags syften lärer icke vara mindre

påtagligt än beträffande berörda kreditinrättningar och därförutom är att

märka, att hypoteksföreningarna i likhet med de ömsesidiga försäkringsbolagen

för mötande av framtida förluster samla utjämningsreserver samt

ytterst äro för sin solvens beroende av uttaxering hos delägarna. Att hypoteksinrättningarna

tidigt lyckades få sin skattefrihet uttryckligen erkänd i

skattelagarna, medan vår skattefrihet vilar på hävdvunnen praxis, bör ju

icke betinga någon skiljaktig behandling i sak.

Av det anförda framgår, att det måste anses stridande mot den ömsesidiga

sakförsäkringens idé att belasta de inrättningar, som handhava sådan försäkring,

med beskattning i större omfattning än för närvarande. Det är

oriktigt och skadligt att pålägga skattskyldighet, så snart denna försäkringsrörelse

drives så, att den icke längre vilar på uttaxering utan strävar efter

att för sina delägare under eu längre tidsperiod utjämna riskerna genom

att utkräva fasta tillskott, till beloppet oberoende av skadeförloppet under

året. En sådan beskattning kan befaras leda därtill att dessa försäkringsföretag

mer eller mindre drivas att åter närma sig uttaxeringssystemet och

att därigenom försvaga sin soliditet, en för det allmänna knappast önskvärd

utveckling. Vid det praktiska genomförandet av en dylik beskattning visar

sig ock dess godtycklighet och orättvisa. Det framgår nämligen, att någon

annan tillfredsställande grund för sådan beskattning ej gives än att sådan

bör äga rum först när hos försäkringsinrättningen en kapitalsamling skett

av sådan storlek, att den under alla förhållanden måste anses tillfyllest.

Bevis härom föreligger icke förrän utdelning till försäkringstagarna göres.»

Bolagen hemställa slutligen, att de för sakförsäkringsbolagen hittills tilllämpade

beskattningsnormerna måtte få bestå, och att i allt fall icke det

föreliggande förslaget måtte antagas.

Stockholms stads brandförsäkringskontor framhåller därjämte i ett särskilt

yttrande på anförda skäl nödvändigheten av att, om skatteberedningens

förslag i fråga om den beskattningsbara vinstens beräkning skulle, emot

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vad brandförsäkringskontoret ansåge önskvärt, bliva lag, detta icke måtte ske

utan att även övriga principer i förslaget bleve iakttagna, i vad det anginge

borttagande och begränsning av progressivskatten och införande av försäkringstagarnas

skattefrihet för utdelningar. Brandförsäkringskontoret vidhölle

emellertid sitt avstyrkande av skatteberedningens förslag och hemställde

om bibehållande av hittills tillämpade regler.

Skånska brandförsäkringsinrättningen och skånska städernas brandstodsförening

hava avgivit särskilt utlåtande av i huvudsak enahanda innehåll

som det av Stockholms stads brandförsäkringskontor med flera ömsesidiga

brandförsäkringsbolag avgivna.

Styrelsen för Sveriges privatanställdas pensionskassa anför, bland annat,

följande:

»Styrelsen vill förutskicka den anmärkning, att förevarande framställning

grundar sig på en granskning av de i betänkandet framförda förslagen med

avseende å deras inverkan å beskattningen av de medel, vilka till pensionsinrättningar

inbetalas, där förräntas och därifrån utbetalas. Vid denna

granskning har styrelsen haft de syftemålen för ögonen,

l:o) att inga luckor skulle uppstå vid beskattningen av nämnda medel,

2:o) att ej heller någon dubbelbeskattning därvid skulle förekomma och

3:o) att de lindringar i beskattningshänseende, som av sociala skäl eller

eljest skulle tillkomma kapitalförsäkringen, i icke mindre grad skulle tillkomma

pensions- eller livränteförsäkringen.

I sistnämnda hänseende är det nämligen uppenbart, att pensions- eller

livränteförsäkringen är för det allmänna väsentligt mera värdefull än kapitalförsäkringen,

dels därigenom att såväl staten som kommunerna genom den

förra försäkringen komma i åtnjutande av direkta utgiftsbesparingar i form

av minskade pensionstillägg enligt pensionsförsäkringslagen, minskade fattigunderstöd

o. s. v., dels därigenom att staten och kommunerna bliva tillförsäkrade

vissa beskattningsbara inkomster, vilka icke kunna tillintetgöras.

Det skydd, som kapitalförsäkringarna i nämnda hänseenden utgöra för det

allmänna, är väsentligt svagare än det av pensionsförsäkringarna lämnade,

i det att dels det utfallande kapitalet ej sällan går tillspillo utan att det

avsedda ändamålet uppnåtts, dels att kapitalförsäkringarna ofta tillintetgöras

genom belåning eller återköp. I motsats härtill innebär en pensionsförsäkring

dels att den försäkrade får försäkringssumman fördelad på hela den

tid försörjningsbehovet förefinnes, dels i regel att återköp eller belåning av

försäkringen ej medgives. Varje till en pensionsinrättning gjord inbetalning

kan alltså — ur det allmännas synpunkt — sägas vara en premie,

som tillförsäkrar det allmänna ett praktiskt taget oförstörbart skydd mot

utgifter i form av pensionstillägg, fattigunderstöd etc.»

Pensionskassan redogör vidare för skatteberedningens förslag samt anför

emot detsamma ett antal detaljerinringar. Tillika framställas önskemål om

viss särskild skattelindring beträffande utfallande pensionsbelopp.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Försäkringsinspektionen anför i principfrågan följande:

»Vad först angår sakförsäkringsbolagen (i den vidsträcktare betydelse

denna beteckning har enligt anvisningarna i förslaget) vill försäkringsinspektionen

anföra följande.

När ett bolag bestämmer premien för en försäkring, måste det grunda

den på försäkringsförpliktelsens enligt tillgänglig erfarenhet uppskattade

medelvärde under goda och dåliga år. I följd härav behöver bolaget utöver

premiereserven, som endast är den på tid efter räkenskapsåret belöpande

delen av bolagets premieinkomst, en ''utjämningsfond’, som ger en praktiskt

taget betryggande säkerhet för att bolaget skall kunna fylla sina förbindelser

även under ogynnsamma år, då den på året belöpande premieinkomsten

är otillräcklig för att täcka de på året belöpande skadeersättningarna och

förvaltningskostnaderna. Beredningen föreslår därför, att det vid beräkningen

av bolagets överskott skall medgivas avdrag för avsättning till dylik

utjämningsfond. Den likställer i detta avseende aktiebolag och ömsesidiga

bolag.

Försäkringsinspektionen finner detta förslag synnerligen lyckligt och välgrundat.

Beredningen föreslår emellertid begränsningar i två avseenden. Den ena

är att avdrag ej må göras, i den mån utjämningsfonden genom avsättningen

kommer att överstiga viss gräns, nämligen i fråga om utjämningsfond för

brandförsäkring respektive annan sakförsäkring 20 respektive 2 gånger bolagets

på året belöpande premieinkomst för egen räkning. Den andra är att

avsättningen ej skall vara avdragsgill till den del den må överstiga det belopp,

varmed den på året belöpande premieinkomsten må överstiga de på

året belöpande skadeersättningarna och förvaltningskostnaderna (''vinsten på

själva sakförsäkringsrörelsen’).

Då, såsom även beredningen framhåller, det ej är möjligt att försäkringstekniskt

bestämma hur stor utjämningsfond ett bolag behöver, är det uppenbarligen

ej på försäkringstekniska grunder som beredningen funnit sig böra

föreslå den förstnämnda gränsen. Om fiskaliska hänsyn fordra att någon

gräns bestämmes, har emellertid försäkringsinspektionen ingenting att erinra

mot den föreslagna, alldenstund densamma är så hög, att det ej synes

kunna bliva av någon större ekonomisk betydelse för ett bolag, som nått

gränsen, att erlägga skatt för ytterligare avsättningar till utjämningsfonden,

därest bolaget anser sig behöva öka densamma.

Den senare gränsen torde motiveras därav, att utjämningsfonden skall

avse att utjämna själva sakförsäkringsrörelsens årsresultat och att avsättning

till densamma ej anses vara av den natur, att den i likhet med avsättning

till premiereserven bör kunna medföra minskning av den skattepliktiga

inkomsten på rörelsen i övrigt. Vid det förhållandet, att det ej

karl försäkringstekniskt bestämmas hur stor avsättningen till utjämningsfonden

bör vara och att den ej är i lag föreskriven, har försäkringsinspektionen

ingen erinran att göra mot denna begränsning.

I fråga om sakförsäkringsaktiebolag föreslår beredningen, att dess med nu

angivna avdrag beräknade överskott skall beskattas enligt hittills gällande

regler.

ömsesidigt sakförsäkringsholag erlägger nu skatt endast för vad det av

sitt överskott eller av sina fonder använder för annat ändamål än försäkring

(t. ex. vinstutdelning). Beredningen föreslår nu, att det med angivna

avdrag beräknade överskottet beskattas och att sålunda vinstutdelning ur av

beskattade överskottsmedel bildad fond icke beskattas. Dock föreslås skatte
-

Försäkrings
inspektionen.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

frihet för bolag, som meddela försäkring enligt lagen om olycksfall i arbete.

Om hela ''vinsten på själva sakförsäkringsrörelsen’ avsatts till utjämningsfond

och avdragits vid överskottets beräkning, är detta att anse som ren

affärsvinst för delägarna, uppkommen genom räntor på bolagets fonder utöver

försäkringsfond, kapitalvinster m. in. Vare sig överskottet utdelas till

delägarna eller avsättes till fonder (t. ex. till utjämningsfond), är detsamma

enligt den av beredningen uppställda grundprincipen för bolags beskattning

en intäkt för delägarna, som kan och bör beskattas hos bolaget, när den,

såsom beredningen föreslår, ej beskattas bos de förra. Om däremot ej hela

''vinsten på själva sakförsäkringsrörelsen’ avdragits, utan sålunda någon

del därav ingår i överskottet, blir i visst fall ej hela denna del intäkt för

delägarna, med mindre ''utgiftsbesparing'' anses likställd med intäkt. Detta

gäller i den mån den i överskottet ingående delen av ''vinsten'' belöper å

försäkringar, för vilkas premier försäkringstagarna icke haft rätt att göra

avdrag vid beräkning av sin beskattningsbara inkomst. Försäkringsinspektionen,

som icke anser sig böra taga ställning till frågan om ''utgiftsbesparingens’

karaktär av intäkt, anser att, även om beredningens åsikt i nämnda

fråga icke godkännes, nämnda förhållande icke ger anledning till anmärkning

mot beredningens förslag, alldenstund dock i regel ''vinsten'' kan disponeras

till avdragsgill avsättning till utjämningsfond. Det torde egentligen

endast bliva de stora brandförsäkringsbolagen, som få så stor utjämningsfond,

att ''vinsten'' ej på detta sätt blir i sin helhet skattefri. Och i

fråga om dem vore det praktiskt omöjligt att uppdela den på försäkringar

med och utan avdragsrätt för premierna.

Det framgår av det anförda, att försäkringsinspektionen icke bar någon

erinran att göra mot beredningens beräkning av ömsesidigt sakförsäkringsbolags

skattepliktiga inkomst.

I fråga om livförsäkringsbolags beskattning vill försäkringsinspektionen

anföra följande.

Den ränta, som enligt bolagets grunder beräknats belöpa å premie- och

premieålerbäringsreserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar, samt den

ränta, som eljest tillförts premieåterbäringsreserven för desamma, är enligt

beredningens åsikt en intäkt för försäkringstagarna, som kan beskattas bos

bolaget. Att hela den beräknade räntan å premiereserven kommer dess försäkringstagare

till godo, är uppenbart, enär premierna så beräknats, att de endast

under förutsättning av denna ränta äro tillräckliga. Så är tydligen förhållandet

även i vissa fall, där en del av räntan användes till risktäckning. Svenska

livförsäkringsbolags direktörsförening, som påpekat denna användning av räntan,

lär ej hava avsett att därmed påstå, att räntan ej vore i sin helhet intäkt

för försäkringstagaren, utan endast att den ej vore fritt disponibel för honom.

Härav synes direktörsföreningen vilja draga den slutsatsen, att premiereservens

ränta borde beskattas mindre än ränta å bankinsättning och

mindre i de försäkringsformer, där den vore mindre disponibel för försäkringstagaren.

Men att den skattskyldige sålunda förbundit sig att använda

denna intäkt på visst sätt, lär icke kunna åberopas som skäl för mindre

beskattning. Det bör ej hava inflytande på försäkringstagarens beskattning,

om lian bestrider sina riskpremier med andra intäkter än premiereservens

ränta eller helt eller delvis med denna. Då han i förra fallet i princip

icke har rätt att vid beräkning av sin skattepliktiga inkomst göra avdrag

för sina riskpremier, så bör lian ej heller liava det i senare fallet. Vad nu

sagts gäller även om premieåterbäringsreservens ränta.

Enligt skatteberedningen skall som intäkt för försäkringstagarna vidare

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

räknas och lios bolaget beskattas bolagets överskott, beräknat med avdrag

för avsättningar till försäkringsfond, premieåterbäringsreserv, säkerhetsfond

och utjämningsreserver. De fondavsättningar, som sålunda skola vara avdragsgilla,

hava hittills ej beskattats, ehuru tydliga lagbestämmelser ej funnits.

Försäkringsinspektionen finner det synnerligen lyckligt, att denna

praxis lagfästes. I fråga om den av beredningen föreslagna gränsen, intill

vilken avsättning till utjämningsreserv skall vara avdragsgill, vill försäkringsinspektionen

åberopa vad ovan anförts angående motsvarande gräns för

utjämningsfond för sakförsäkring.

I livförsäkringsaktiebolag tillfaller viss, enligt bolagsordningen starkt begränsad

del av överskottet akdeägarna. Beredningen föreslår, att denna del

skall beskattas enligt nu gällande regler för aktiebolags beskattning.

Vad fingår frågan om överskottet i ömsesidigt livförsäkringsbolag och den

del av livförsäkringsaktiebolags överskott, som belöper å försäkringstagarna,

är att anse som en försäkringstagarnas intäkt, som bör beskattas hos bolaget,

vill försäkringsinspektionen anföra följande.

I detta överskott ingår

1) bolagets kapitalavkastning utöver ovan omförmälda beräknade ränta a

premie- och premieåterbäringsreserv,

2) vinst på kapitalplacering,

3) vinst, som i fråga om icke vinstberättigade försäkringar uppkommit på

dödligheten och på premiernas bruttotillägg,

4) vinst, som uppkommit i fråga om vinstberättigade försäkringar på

samma sätt som i 3); vinster enligt 3) och 4) ingå dock i överskottet, endast

i den mån de icke disponerats för avdragsgill fondavsättning. Att de under

1)—3) nämnda vinstbeloppen äro beskattningsbar inkomst torde icke bestridas,

när man godkänt beredningens ovannämnda grundprincip för beskattningen.

Däremot ligger saken annorlunda till i fråga om vinst enligt

4). Denna vinst uppkommer nämligen därigenom, att försäkringstagarna

erlagt för höga riskpremier och bruttotillägg; utdelas vinsten, innebär det

eu återbetalning av för högt beräknade premier. I den mån premierna beräknats

för högt i avsikt att bereda vinst, borde vinsten, såsom även beredningen

medgiver, icke beskattas. Och den, som ej delar beredningens

åsikt, att ’utgiftsbesparing’ är att räkna som intäkt, kan göra gällande, att

denna vinst även i övrigt icke är beskattningsbar. Vare sig man godkänner

beredningens åsikt härom eller ej, borde alltså från bolagets överskott fä

dragas åtminstone någon del av vinsten enligt 4), i den mån detta kunde

ske utan att därigenom återstoden bleve mindre än summan av vinstbeloppen

enligt 1)—3). Ett sådant medgivande skulle emellertid, som synes, kräva en

så ingående analys av bolagets vinstkällor, att det är praktiskt sett ogenomförbart.

Försäkringsinspektionen anser därför liksom beredningen, att hela

överskottet bör tagas till beskattning. Att av ovan antydda skäl viss del

av detsamma rätteligen icke borde beskattas, bör emellertid föranleda, att

skattesatsen sättes lägre än den eljest skulle bestämts, något som även av

beredningen framhålles.

Som ovan nämndes, räknas enligt förslaget som beskattningsbar inkomst

för bolaget ej räntan på premie- och premieåterbäringsreserv för alla försäkringar

utan endast för kapitalförsäkringar. Undantagna äro alltså pensionsförsäkringar

(livräntor, överlevelseräntor). I fråga om dessa är det nämligen

enligt förslaget (liksom för närvarande) så ordnat, att pensionstagaren genom

den utfallande li vräntans beskattning får betala skatt för hela den för hans

räkning under årens lopp samlade ränteinkomsten och för årets ränta på

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. H7 höft. (Xr 102.) 15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

lians premie- och premieåterbäringsreserv. Detta gäller vare sig pensionsförsäkringen

tagits i det ena eller andra slaget av försäkringsanstalter.

Däremot äro för närvarande olika slag av försäkringsanstalter icke likställda

med avseende på beskattningen av överskottet på pensionsförsäkringsrörelse;

detta beskattas hos livförsäkringsbolag, men icke hos pensionsanstalt som ej

är livförsäkringsbolag. Även beredningen föreslår dess beskattning hos livförsäkringsbolag,

som meddelar även annan livförsäkring än pensionsförsäkring.

Och den uttalar sig icke om kommunalskattekommitténs förslag,

att det skall beskattas jämväl hos livförsäkringsbolag, som ej meddelar annan

försäkring än pensionsförsäkring och sålunda är en ren pensionsanstalt

(t. ex. de ömsesidiga bolagen Allmänna änke- och pupillkassan i Stockholm,

Allmänna pensions- och änkekassan i Göteborg, Pensionsanstalten Sverige i

Stockholm). Det kan, enligt försäkringsinspektionens mening, ej vara lämpligt,

att de pensionsförsäkrade på detta sätt beskattas efter olika regler i

olika slag av försäkringsanstalter. Och intet synes vara att ur fiskalisk synpunkt

invända mot att samma regler tillämpas i fråga om livförsäkringsbolag

som för övriga pensionsanstalter. Ty de regler som nu gälla för de

.senare och deras delägare, innebära icke, att det allmänna går miste om

skatt för anstalternas överskott, utan att denna skatt uttages av delägarna,

när dessa komma i åtnjutande av de av överskotten betingade förmånerna,

nämligen av nedsättning i avgifterna eller höjning av pensionerna. Försäkrings

inspektionen föreslår därför sådan ändring i anvisningarna till § 3;>

angående beräkningen av livförsäkringsbolags överskott, att denna likställighet

vinnes.

I princip bör bolagets ränteskatt så avvägas, att den motsvarar summan

av de skatter som försäkringstagarna skulle hava att erlägga, om de själva

skulle skattat för räntan. Men det är uppenbart, att man ej kan ålägga

bolaget att betala eu ränteskatt så stor, att dess förmåga att uppfylla sina

förbindelser enligt försäkringsavtalen vedervågas. Det är därför nödvändigt

att begränsa ränteskatten, så att skatten i dess helhet ej kan komma att

överstiga överskottet. I det syftet och för att vinna en mjuk övergång har

beredningen föreslagit, att det räntebelopp, som skall tagas till beskattning,

ej får överstiga överskottet. Det kan tänkas, att denna begränsning kan

komma att visa sig för stark. Ty överskottet skall enligt beredningens förslag

beräknas med avdrag för avsättningar till premieåterbäringsreserv,

säkerhetsfond och utjämningsreserver. Av dessa avsättningar är det endast

avsättningen till säkerhetsfonden, som är i lag föreskriven. Bestämmelserna

om de övriga göras i de av Konungen fastställda grunderna. Visserligen

torde man kunna förutsätta, att försäkringsinspektionen ej kommer att tillstyrka

och Konungen ej att fastställa sådana grunder för beräkning av avsättningar

till premieåterbäringsreserv och utjämningsreserver, att det ej med

tillbörlig säkerhet kan förväntas, att de kunna av bolaget göras. Men härför

fordras måhända ej, att bolagen hava utsikt till så stora överskott utöver

dessa avsättningar, som de nu hava. Överskotten kunna därför komma

att nedgå så väsentligt, att det till beskattning tagna räntebeloppet beskäres

alltför mycket enligt beredningens förslag. Försäkringsinspektionen vill

därför föreslå, att det stadgas, att nämnda räntebelopp ej må överstiga överskottet,

ökat med avdragsgilla avsättningar till andra fonder än försäkringsfonden.

I detta sammanhang vill emellertid försäkringsinspektionen påpeka,

att om bolagens överskott i framtiden skulle komma att bliva väsentligt

mindre än nu, är det för det allmänna fördelaktigt, att icke blott överskottet

utan även räntan tages till beskattning.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition Nr 102. 227

Beredningen bär med en motivering, som bär ej torde beböva återgivas,

1 öreslagit, att endast ys av räntan skall ingå jämte överskottet i den beskattningsbara

inkomsten och att grundtalet för statsskatten skall vara 6

procent. Detta innebär, att staten beskattar ränteinkomsten efter grundtalet

2 procent och överskottet efter grundtalet 6 procent. Den förra beskattningen

är sannolikt lägre och den senare högre än den skulle vara, om försäkringstagarna

själva betalade skatt för dessa inkomster. Verkställda beräkningar

för åren 1924 och 1925 visa, att det totala skattebeloppet till

staten enligt de föreslagna grunderna blir ungefär detsamma, som om skatten

uttagits bos försäkringstagarna. Skulle framdeles överskotten ökas i förhållande

till ränteinkomsten, kommer statsskatten att bliva högre, än om

försäkringstagarna själva erlagt skatt för sina andelar i räntan och överskottet.

Motsatsen inträffar, om, såsom nu synes sannolikt, överskotten framdeles

minskas i förhållande till ränteinkomsten. Vad angår kommunalskatten

föreslås, att den progressiva skatten borttages. Beräkningarna visa, att

ränteskatten ger kommunerna ersättning härför och att den totala kommunalskatten

understiger med ungefär 1 miljon kronor summan av deskatter,

som försäkringstagarna skulle haft att erlägga, om deras andelar i bolagens

ränteinkomster och överskott beskattats hos dem i stället för hos bolagen.

Försäkringsinspektionen finner i övrigt, att beredningens avvägning av ränteskatten

och skatten på överskottet dels utgör en medelväg mellan beskattningen

enligt nu gällande regler och den beskattning, som fullt motsvarar

vad försäkringstagarna skolat erlägga, om de beskattats för sina andelar i

bolagens inkomster, dels medger en mjuk övergång från de gamla till de

nya beskattningsreglerna.

Emellertid bär brand- och livförsäkringsaktiebolaget Svea, som driver

viss del av sin livförsäkringsrörelse för aktieägarnas räkning och på deras

risk, påpekat, att ränteskatten skulle innebära en extra beskattning av

aktieägarna, något som man förmodligen icke avsett att införa. Bolaget

hemställer därför, att ränteskatten icke uttages å sådan rörelse eller att, om

detta icke kan bifallas, det räntebelopp, som tillägges denna rörelses överskott,

icke må överstiga detsamma. Försäkringsinspektionen finner, att anmärkningen

visserligen är i viss män teoretiskt riktig, åtminstone i fråga

om ränteskatt för äldre försäkringar, för vilka man vid premieberäkningen

icke kunnat taga hänsyn till ränteskatt. Men då dylik rörelse hittills ej

varit av någon större betydelse annat än i fråga om livränteförsäkringar,

för vilka ränteskatt icke skall utgå, och aktieägarnas beskattning minskas,

därigenom att vid skattesatsens bestämmande hänsyn ej vidare skall tagas

till försäkringstagarnas andel i överskottet, finner försäkringsinspektionen

ej anledning till anmärkning mot förslaget i denna del.»

En reservant inom försäkringsinspektionen har vänt sig dels emot skatteberedningens

förslag rörande beskattning av ömsesidiga sakförsäkringsbolag,

dels emot samma förslag i fråga om rätt till avsättning till utjämningsfond

för nämnda bolag, dels mot förslaget om begränsning av skattefriheten för

avsättningar till vissa tekniska reserver, såsom katastrofreserver, och dels mot

den föreslagna ränteskatten å livförsäkringsbolag. Det förefaller emellertid,

som om reservantens skiljaktighet i sistnämnda avseende mera avsåge skatteberedningens

motivering än det framlagda förslaget.

s. 228 Kontrollera mot PDF

Kammar
rätten.

228 Kungl. Matris proposition AV 102.

Kammarrätten förklarar sig livligt instämma i den av skatteberedningen

framställda anmärkningen, att de för försäkringsföretags beskattning föreslagna

bestämmelserna »förefalla invecklade och åtminstone för lekmannen

föga förståeliga». Då det alltså kunde förutses, att tillämpningen skulle

komma att vålla beskattningsnämnderna stora svårigheter och medföra tvister

med besvär i högre och högsta instans, kunde för kammarrätten redan

härutinnan föreligga tillräcklig anledning att avstyrka reformen i dess helhet

samt i korthet hänvisa till kammarrättens i förhållande till kommunalskattekommitténs

förslag intagna ståndpunkt, vilken utom beträffande de

ömsesidiga sakförsäkringsbolagen inneburit ett tillstyrkande av nämnda

förslag. Kammarrätten hade dock funnit sig böra företaga en realgranskning.

Körande sakförsäkringsaktiebolagen finge kammarrätten, då något behov av

skattelindring icke yppats hos dessa, samt de föreslagna reglerna skulle i

tillämpningen vålla stora svårigheter, vartill ko mule att kammarrätten av

rent sakliga skäl måste avstyrka förslaget beträffande de ömsesidiga bolagen,

vidhålla sin anslutning till kommunalskattekommittén.

Beträffande de ömsesidiga sakförsäkringsholagen uttalar kammarrätten,

att skatteberedningens förslag skulle medföra en synnerligen kännbar skärpning

ej allenast i förhållande till nuvarande praxis utan ock jämfört med

kommunalskattekommitténs förslag. Representanter för ett flertal större

ömsesidiga bolag hade också i avgivet yttrande gjort starka erinringar mot

skatteberedningens förslag. Kammarrätten hyste alltfort uppfattningen, att

prövningen av skattskyldighets tillvaro hos de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen

med hänsyn till vinst i försäkringsteknisk mening icke kunde göras

efter ett fixt schema utan borde såsom hittills få bero på undersökning i

varje särskilt fall, med bistånd eventuellt i händelse av avsevärt ändrade förhållanden

av sakkunnig myndighet, närmast försäkringsinspektionen. Kammarrätten

avstyrkte skatteberedningens förslag rörande de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen.

Rörande livförsäkringsbolagen uttalar kammarrätten:

»Kammarrätten för sin del har funnit sig ej kunna frångå sin tidigare

ståndpunkt i vidare män än att skäl synes föreligga att i avdragsrätten

även inbegripa sådan säkerhetsfond, som är i försäkringslagen föreskriven,

varvid kammarrätten emellertid förutsatt, att begreppet livförsäkring erhåller

samma omfattning, som i lagen om försäkringsrörelse ävensom kommitténs

förslag avses. Till denna avvisande hållning föranledes kammarrätten

huvudsakligen av de föreslagna bestämmelsernas alltför invecklade

natur, såväl beträffande avsättning till utjämningsreserver som ock i fråga

om den nykonstruerade ränteskatten. Åven om det hela är försäkringstekniskt

tillfredsställande, vilket kammarrätten givetvis ej kan kontrollera,

måste man dock taga hänsyn till taxeringsmyndigheterna, vilka skulle få

mycket svårt att granska de ytterst komplicerade deklarationer, som i hithörande

fall skulle avlämnas. Alldeles utan vikt är ej heller den stats- och

kommunalfinansiella synpunkten, även om det här rör sig om ej alltför betydande

skattebelopp.»

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Nu gällande bestämmelser rörande försäkringsföretags beskattning äro till Departementssin

principiella innebörd ganska oklara. Om jag bortser från ömsesidiga chefensakförsäkringsbolag,

beskattas i allmänhet försäkringsföretagets överskott.

Detta belöper i ömsesidiga försäkringsbolag helt och hållet på försäkringstagarna.

I försäkringsaktiebolagen belöper överskottet antingen helt och hållet

på aktieägarna, vilket är regel i fråga om rena sakförsäkringsaktiebolag,

eller, såsom är fallet i livförsäkringsaktiebolagen, till viss, oftast mindre

del på aktieägarna, återstoden på försäkringstagarna. Det är alltså ställt

utom tvivel, att redan nu i stor utsträckning försäkringstagarna beskattas

hos bolaget. Denna beskattning sker dock ej efter någon genomförd princip.

Betraktas frågan ur försäkringstagarnas synvinkel, torde i stället kunna göras

gällande, att beskattningen blir i hög grad ojämn.

Det nya i skatteberedningens föreliggande förslag beträffande livförsäkringsrörelsen

är alltså icke, att försäkringstagarna beskattas, utan att deras

beskattning blir konsekvent genomförd efter en rimlig norm. Vad man vill

beskatta för envar är givetvis icke de inbetalda premierna, utan den ränta

och den vinst, som uppstår på försäkringarna. Och någon dubbelbeskattning av

försäkringstagarna synes ej böra ifrågakomma. Det önskade resultatet kan nås

på skilda vägar. Den närmast till hands liggande vägen är väl att beskatta

försäkringsbeloppet, när detta utfaller, och därvid medgiva avdrag för erlagda

premier. Denna beskattningsform ifrågasattes av inkomstskattesakkunniga

såsom princip i fråga om liv- och kapitalförsäkringar, medan skatteberedningen

tänkt sig en dylik beskattning endast för livränteförsäkring i inskränkt

mening, d. v. s. annan livränteförsäkring än den, som benämnes pensionsförsäkring.

I fråga om pensionsförsäkring — ett begrepp, som skatteberedningen

sökt utforma i anslutning till vad som populärt plägar beti aktas

som pensionering i försäkringens form vare sig frivilligt eller på grund av

tjänst eller anställning — har beredningen föreslagit beskattning av hela

det utfallande pensionsbeloppet, medan å andra sidan vid inbetalning av

premier avdrag får ske för dessa i deras helhet. Skatteberedningen torde

härvid hava beaktat, att denna beskattningsform är för försäkringstagarna

särskilt gynnsam, därför att de utbetalta pensionsbeloppen i regel till stor

del medtagas av skattefria orts- och familjeavdrag m. m. Den tredje

möjligheten är slutligen att låta försäkringstagaren personligen bli helt fri

från beskattning av utbetalda försäkringsbelopp men låta försäkringsanstalten

betala skatt för hans räkning; vid den anordning skatteberedningen för

sådant fall föreslagit bör något avdrag för försäkringstagaren för erlagda

försäkringspremier ej få ske — frågan om visst mindre avdrag av sociala

skäl är oberoende av det spörsmål, varom nu är fråga, och beröres i annat

sammanhang. I alla tre fallen bör vidare skatt erläggas för det å försäkringstagarna

belöpande överskottet å anstaltens rörelse. Beskattningen av

försäkringstagarna hos försäkringsföretaget bör i enlighet med de principer,

som i övrigt tillämpats beträffande juridiska personer, bli proportionell och

ej progressiv. Något vid sidan av det nu förda resonemanget ligger frågan,

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i vad mån ett utfallande försäkringsbelopp, som tillfaller en rörelse, bör

beskattas. Denna fråga behandlas här i annat sammanhang.

Dessa principiella utgångspunkter hava, i den män de kommit till uttryck

i skatteberedningens förslag, knappast rönt någon gensaga, och de synas även

mig riktiga. Någon beskattning i regel av utfallande försäkringsbelopp anser

jag icke böra ske, då en dylik beskattning troligen skulle medföra ett avbräck

för den ur många synpunkter mycket betydelsefulla livförsäkringsrörelsen.

Yad nu livförsäkringsrörelsen beträffar, har skatteberedningen i fråga om

andra än livränte- (inklusive pensions-) försäkringar föreslagit en proportionell

beskattning av räntor och vinst hos försäkringsföretaget. Den i förslaget

utformade beskattningen innebär i viss mån ett avsteg från det konsekventa

fullföljandet av de givna utgångspunkterna, i det att en del av det

belopp, som anses böra beskattas, i realiteten träffas av en annan proportionell

skatt än den andra delen, detta i syfte att den nya beskattningen skall såtillvida

ansluta sig till bestående förhållanden, att ej helt plötsligt förutsättningarna

för försäkringsrörelsens bedrivande helt omkastas. Jag finner skatteberedningens

tankegång beträffande principerna för livförsäkringsrörelsens beskattning

hava göda skäl för sig och ser i den omständigheten, att förslaget

vunnit gillande inom försäkringsvärlden i allmänhet, ett bevis för att man

här är inne på rätta vägar.

Möjligen kunde den förmodan ligga nära till hands, att detta tillstyrkande

kunde vara beroende av eu väntad lättnad i beskattningen. En dylik

lättnad kan väntas inträda i vissa fall, men, enligt vad utförda beräkningar

giva vid handen, talar all sannolikhet för att i längden någon minskning

av det allmännas inkomster ej skall komma att inträda genom tillämpningen

av de nya reglerna. I själva verket torde det i stället förhålla sig så, att,

om man liksom för närvarande hölle sig allenast till överskottet å rörelsen,

en successiv minskning av det allmännas inkomster vore sannolik; skatteberedningens

förslag verkar hämmande på en dylik minskning och giver, i synnerhet

i den modifierade form försäkringsinspektionen förordat, en viss garanti,

att det allmännas skatteintäkter från livförsäkringsrörelsen icke skola bliva

alltför obetydliga. Enligt min uppfattning innebära de förordade modifikationerna

en mycket värdefull ändring i det ursprungliga förslaget. Värdet

för livförsäkringsrörelsen med förslaget lärer väl ligga dels däri,

att en rättvisare avvägning i förhållandet mellan försäkringsföretagen

inbördes åstadkommes, dels däri att det blir fastslaget, att en beskattning

av försäkringstagarna sker hos företaget och att en beskattning av utfallande

kapitalförsäkringsbelopp hos försäkringstagarna alltså skulle innebära en

dubbelbeskattning.

Även till tanken att beskatta utfallande livräntor i vidsträckt mening hos

försäkringstagarna men ej hos försäkringsföretaget ansluter jag mig. Rörande

avgränsningen mellan de olika försäkringstyperna hava olika förslag framställts.

Jag kommer i det följande att huvudsakligen ansluta mig till skatte
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

beredningens förslag men med vissa modifikationer. Särskilt anser jag det

vara av vikt att få en sådan bestämning av gränserna, att vederbörande

redan när premierna betalas skall ha full klarhet om i vilken utsträckning

avdragsrätt för dessa föreligger. Att gränsen måste bli i någon mån godtycklig,

beror därpå, att i verkligheten de olika försäkringsformerna övergå

i varandra, varför en mera schablonmässig gräns måste dragas.

Rörande bestämningen av vad som skall förstås med överskott i livförsäkringsröx-else

kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad försäkringsinspektionen

i dylikt hänseende yttrat. Jag tillåter mig framhålla, att

frågan om vilka avdrag för fondavsättningar o. dyl. som skola medgivas,

äger sin egentliga betydelse för avvägningen av skattebördan mellan företagen

inbördes; skatteprocenten kan bestämmas så, att den totala skattebördan

för dem samtliga blir den, som man må finna i dylikt avseende

skälig.

Det föreliggande förslaget är ägnat att undanröja den nuvarande dualismen

mellan aktiebolag och ömsesidiga försäkringsinrättningar; för närvarande

tillämpas ju beträffande aktiebolag skalan för aktiebolag och beträffande

ömsesidiga bolag skalan för enskilda personer. Endast den omständigheten,

att för båda typerna av företag maximitariffen i så stor utsträckning

kommit i tillämpning, torde hava föranlett, att denna ojämnhet

ej kommit att te sig än mera påfallande än som varit fallet.

Vad härefter angår sakförsäkringsföretag, så synes någon tvekan egentligen

råda endast beträffande företag av den ömsesidiga typen. Någon rationell

grund för den nuvarande regeln, att endast utbetalda vinstmedel beskattas

men i stor utsträckning beskattas dubbelt, d. v. s. både hos försäkringsföretaget

och försäkringstagaren, synes svår att finna. Försäkringsinspektionen

har tillstyrkt eu beskattning i enlighet med skatteberedningens

förslag och ansett denna beskattning motiverad, även om man ej utginge

från skatteberedningens utgångspunkter. För mig står det klart, att, i all

synnerhet i den mån det gäller ränteavkastning av fonder, som av tidigare

generationer försäkringstagare hopsamlats för de nuvarande försäkringstagarnas

räkning, en beskattning bör äga rum. Men även i övrigt torde

kunna göras gällande, att, då de ömsesidiga livförsäkringsbolagen få skatta

även för annan vinst än upplupna räntor, en motsvarande beskattning bör

ske av sakförsäkringsbolagen. Det förslag, som framlagts av skatteberedningen,

innebär, vill det synas, en mycket måttlig beskattning. Särskilt

medgivandet rörande avsättningar till utjämningsfonder innebär ett betydande

tillmötesgående mot de ömsesidiga bolagen och har den verkan, att

endast i ringa utsträckning en beskattning av annat än räntor å besparade

fonder kommer att äga rum. Från sakförsäkringsaktiebolagen har även

gjorts gällande, att skatteberedningens förslag vore alltför gynnsamt för de

ömsesidiga bolagen -- för aktiebolagen själva spelar frågan mindre roll,

då hos dem fondavsättningar, varom här är fråga, endast i begränsad utsträckning

väntas förekomma — medan de ömsesidiga bolagen själva ansett

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kung1. Maj. ts proposition Nr 102.

Beskattning

av moder- och

dotterföretag

samt därmed

sammanhängande

problem.

Frågans behandling

fiire 1930.

full frihet beträffande avsättning till utjämningsfond böra medgivas. Mig

förefaller det, som om skatteberedningens även i denna punkt av försökringsinspektionen

tillstyrkta förslag skulle innebära en lämplig väg mellan

de olika ytterligheterna.

Det är uppenbart, att i en sådan fråga som den om försäkringsföretagens

beskattning stor vikt måste tillmätas försäkringsinspektionens uttalanden.

I fråga om detaljutformningen har jag också i allmänhet ansett mig böra

följa inspektionens förslag. I inspektionens uttalanden finner jag även en

garanti för att förslaget skall visa sig genomförbart. Rörande svårigheterna

för taxeringsmyndigheterna att tillämpa förslaget vill jag uttala, att dessa

ej torde vara väsentligen större än de, som redan nu finnas; om nuvarande

praxis för beskattning av ömsesidiga sakförsäkringsbolag, såsom kammarrätten

uppfattat den, skall anses i princip innebära en undersökning i varje

särskilt fall, kan den rent av ställa taxeringsmyndigheterna inför ett problem,

som av olika sakkunniga förklarats vara olösligt, nämligen att i varje

särskilt fall ingå på en skälighetsprövning av utjämningsfondernas storlek.

Flertalet av de räkneoperationer, som förutsättas enligt det nya förslaget,

måste ske redan nu, fastän kontroll saknas, hur de gjorts av försäkringsföretagen.

Förslaget innebär alltså en ökad möjlighet för taxeringsmyndigheterna

att komma till rätta med försäkringsföretagens beskattning. Att

förslagens tillämpning i praktiken kommer att vålla taxeringsmyndigheterna

besvär, skall emellertid ej förnekas. Till underlättande av deras tillämpning

torde särskilt deklarationsformulär böra komma till användning. Förslag

till dylikt formulär är under arbete. Till slut vill jag nämna, att det torde

bli möjligt att finna någon form för biträde från försäkringsinspektionen

vid utredningar i vissa fall.

1916 års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta om utredning av vissa frågor rörande beskattning av utlänningar.

I anledning härav uppdrog chefen för finansdepartementet åt

landskamreraren O. V. Landén att företaga en utredning av hithörande

frågor.

Landén lämnade i januari 1917 en promemoria i ämnet jämte förslag till

författningsändringar. Bland annat föreslog han, att i anvisningarna till

inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen skulle införas bestämmelse

av det innehåll, att, om en näringsidkare på grund av sina förbindelser

med någon, som vore ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag

eller kunde öva inflytande på företagets ledning och som icke vore bär i

riket skattskyldig för inkomst, som han på grund av sina berörda förbindelser

med företaget kunde hava berett sig, till denne försålt varor till lägre

pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande,

inkomsten av näringsidkarens företag skulle beräknas till det belopp, vartill

den kunde antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder icke vidtagits.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

233

De myndigheter, som hördes över Landéns förslag, lämnade det i denna

del utan anmärkning.

I proposition (nr 238) till 1918 års lagtima riksdag föreslog Kungl. Maj:t

införande av bestämmelse av likartat innehåll med den av Landén föreslagna,

men skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag en omräkning av inkomsten alltid

ske, när genom åtgärder av ifrågavarande slag en näringsidkares inkomst

hade minskats under vad den vid normal prissättning bort vara, alltså icke

blott när inkomst överflyttats till någon, som icke vore här i riket skattskyldig

för densamma.

Propositionen vann riksdagens bifall, dock först sedan det föreslagna

stadgandet i viss mån omformulerats. Stadgandet skulle träda i kraft den

1 januari 1920.

Redan vid 1919 års riksdag väcktes emellertid motion, vari, bland annat under

hänvisning till de verkningar, som berörda bestämmelse skulle medföra för

de kooperativa föreningarna, yrkades, att riksdagen måtte i bestämmelsen i

fråga besluta ändring av den innebörd, att, därest det gällde företag inom

landet, kammarrätten i första hand skulle kunna besluta om tillämpning

av den antagna regeln. Alternativt yrkades bestämmelsens fullständiga

upphävande.

Riksdagen beslöt stadgandets upphävande, och det upphörde alltså att gälla

redan innan det hunnit tillämpas.

För en fullständigare redogörelse angående ärendets behandling vid 1919

års riksdag hänvisas till propositionen nr 191 till 1920 års riksdag (sid.

510—514).

Frågan om beskattningen av moder- och dotterföretag upptogs på nytt vid

1920 års riksdag i samband med kommunalskattefrågan. Kungl. Maj:t föreslog,

att omräkning av näringsidkares inkomst skulle ske under i stort sett

samma förutsättningar som enligt det år 1918 antagna stadgandet, dock med

den ändring, dels att, därest omräkning skett, motsvarande jämkning skulle ske

i fråga om beräkningen av den inkomst, för vilken den gynnade personen skulle

taxeras, dels ock att under vissa villkor omräkning icke finge äga rum i fråga

om kooperativ förenings inkomst. Andra särskilda utskottet vid 1920 års riksdag

avstyrkte Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del, men då bestämmelser

syntes vara av behovet påkallade dels för att hindra utländska företag att

undandraga sig stats- eller kommunalskatt i Sverige för dotterföretag härstädes,

dels ock för att i fall, då ett svenskt företag hade ett dotterföretag

i annan kommun, förekomma att någondera kommunen i väsentlig mån

ginge miste om skatt för inkomst, som skäligen där bort beskattas, föreslog

utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förnyad

utredning av frågan med särskild hänsyn till beskattning av utländska

dotterföretag i Sverige samt den kommunala beskattningen av moder- och

dotterföretag. Denna utskottets hemställan vann riksdagens bifall.

1920 års

riksdag.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förberedande

afredning ay

sakkunnig.

[ anledning av riksdagens skrivelse tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

chefen för finansdepartementet den 3 december 1920 ledamoten

av riksdagens första kammare, dåvarande sekreteraren Anders Örne att verkställa

den av riksdagen begärda utredningen. Vid muntliga överläggningar

med departementschefen begränsades Örnes arbete i främsta rummet till

övervägande av frågan, huru en interkommunal beskattning av företag,

mellan vilka intressegemenskap rådde, lämpligen skulle kunna ordnas. På

grund av Örnes utnämning till statsråd upphörde det honom lämnade uppdraget,

innan utredningen hunnit bliva slutförd, men uti eu den 5 december

1921 dagtecknad promemoria till chefen för finansdepartementet redogjorde

Örne för de grundsatser, varpå hans förslag varit ämnat att byggas.

I denna promemoria anförde Örne till en början i huvudsak:

Den företeelse i det ekonomiska livet, som givit upphov till det föreliggande

problemet, vore i främsta rummet den s. k. integrationen. Denna

bestode däri, att företag, som stode på olika trappsteg inom produktionsprocessen,

sammanslötes mer eller mindre intimt för att göra de skilda

företagen mer oberoende av marknadens växlingar. Den fullt genomförda

integrationen skulle medföra, att ett enda företag eller en grupp av samverkande

företag behärskade hela produktionen inom en viss bransch från råvarornas

urkälla fram till den siste konsumenten. — Integrationen kunde

försiggå på två vägar. Antingen samlades de olika företagen i en enda

ägares — vanligen ett aktiebolags — hand. Eller också förbleve de juridiskt

sett fristående, men behärskades från en punkt i serien genom inköp av

aktiemajoriteterna i de föregående och efterföljande ledens företag. En speciell

form av integration erbjöde kooperationen, där de personer, som hade behov

av varor eller tjänster, sammanslöte sig i lokala företag antingen för anskaffning

av konsumtionsartiklar eller råvaror för yrkesutövningen eller också

för avsättning av yrkesutövningens alster; dessa lokala företag sammanslöte

sig sedermera till centralorganisationer, som vore organ för de lokala företagens

varuanskaffning och produktion (eventuellt varuavsättning). De fall, där

integrationen framträdde i det enhetliga affärsföretagets form, där sålunda ett

enda aktiebolag direkt ägde samtliga de anläggningar och anstalter, som inginge

i integrationsserien, erbjöde i beskattningshänseende inga större svårigheter. De

kunde bedömas helt efter gällande regler. De teoretiska och praktiska svårigheterna

framträdde först beträffande den andra gruppen, där man sålunda

hade att göra med från juridisk synpunkt fullt självständiga företag, som

dock genom eu mer eller mindre fullständig intressegemenskap sammanhölies

till en faktisk enhet. Mest besvärliga vore helt naturligt de koncerner

av detta slag, vars skilda företag vore belägna i olika länder. Jämte den

form av intressegemenskap integrationsprocessen medfört torde föreligga vissa

andra former, där enskilda personers eller sammanslutningars makt över

olikartade företag kunde tänkas medföra möjlighet till manipulationer i

syfte att flytta beskattningsbar inkomst från en kommun till en annan. Dessa

former torde dock vara sällsynta eller i varje fall av ringa betydelse i jämförelse

med de övriga. — Den nuvarande svenska skattelagstiftningen syntes

utgå från den föreställningen, att varje särskilt företag i sammanslutningens

form hade intresse av att frambringa den största möjliga vinst i penningar.

Med integrationen bortfölle emellertid detta intresse helt eller delvis beträffande

flera eller färre led i den samverkande företagsserien. Ett pappers
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bruk, som skaffat sig en träinassefabrik med tillhörande skogar, hade i de

flesta fall blott intresse av att få trämassan så fördelaktigt som möjligt, då

trämassefabriken anlagts och skogarna inköpts för detta ändamål. Om pappersbruket

ägde trämassefabriken och skogarna direkt, kunde, såsom redan förut

framhållits, den nuvarande lagstiftningen anses tillfredsställande åtminstone i

lika hög grad som beträffande vanliga industri- och handelsföretag med

filialer. Skattemyndigheterna hade full frihet att inom ramen av företagets

sammanlagda inkomst bestämma inkomstens fördelning mellan olika verksamhetsgrenar

efter vad de funne rätt och skäligt. Vore däremot trämassefabriken

ett särskilt aktiebolag, där bestämmanderätten över ledningen läge

hos pappersbruket på grund av dess aktieinnehav, saknade beskattningsmyndigheterna

möjlighet att pröva skäligheten av den vinstfördelning mellan

pappersbruket och trämassefabriken, som pappersbrukets ledning åstadkommit

genom sin makt att fastställa de priser, vartill trämassefabriken avlevererat

sina tillverkningar till detsamma. Hade priserna varit låga, uppstode för

trämassefabriken minskad vinst, för pappersbruket däremot ökad vinst (respektive

minskad förlust). Det vore naturligtvis också tänkbart, att det företag,

som tillverkade halvfabrikatet, betraktades som huvudföretag och genom

annan prisberäkning erhölle ökad i stället för minskad vinst.

Sedan Örne därefter redogjort för det år 1918 införda stadgandet samt

omnämnt, att detsamma redan år 1919 upphävts, anförde han vidare huvudsakligen:
Utan

tvivel skulle berörda stadgande i tillämpningen kommit att medföra

— frånsett de internationella svårigheterna — en rad av olägenheter och

orättvisor. Sålunda hade det alldeles förbisetts, att den prisbedömning, som

enligt bestämmelsen skulle ålegat taxeringsmyndigheterna, i de flesta fall

skulle stött på oöverkomliga svårigheter, särskilt i de talrika fall, då bestämmelsen

i fråga användes på företag, som sysslade med ett stort antal

olikartade varor, för vilka prisläget vore underkastat täta växlingar och

där ofta även kvalitetsbedömning erfordrades. Vidare kunde med skäl anmärkas,

dels att taxeringsmyndigheternas bestämmanderätt gjorts alltför

vidsträckt, vilket kunde leda till för vissa företags bestånd farliga konsekvenser,

dels att ett företag skulle kunna åläggas att betala dryga skatter, ehuru

det icke haft någon inkomst, och följaktligen skulle tvingas att tillgripa

sitt kapital för att betala dem, dels även att bestämmelsen skulle kunna

leda till flerdubbel beskattning av samma inkomst. Slutligen hade under bestämmelsen

fallit den stora gruppen av kooperativa företag, vilkas uppgift icke

vore att frambringa vinst åt sina delägare utan att tjäna medlemmarna på

bästa sätt genom anskaffning av billiga varor och tjänster. Den sista anmärkningen

hade beaktats i det förnyade förslag i ämnet, som förelagts

1920 års riksdag i samband med kommunalskattereformen, i det de kooperativa

föreningarna uttryckligen undantagits från dess tillämpning. De övriga

invändningarna hade kvarstått i huvudsak även beträffande detta förslag,

som ej heller bifallits av riksdagen. — Vid övervägande av det problem,

som förelagts honom till utredning, hade örne beträffande den interkommunala

beskattningen utgått från att beskattningen av integrerade, formellt självständiga

företag icke kunde göras hårdare, un om respektive företag sammanstöta

sig (fusionerades) till ett enda enhetligt företag. Principen borde

sålunda vara, att dylika företag i beskattningshänseende behandlades såsom

eu enhet med de modifikationer, som påkallades av företagstypens säregna

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

beskaffenhet. Bestämmelserna i skattelagarna borde avfattas så, att intet

undantag behövde ifrågakomma för de kooperativa företagen. Detta vunnes

därigenom, att varje till en intressegrupp hörande företag förberedelsevis

betraktades såsom fristående och dess inkomst fastställdes enligt vanliga

taxeringsgrunder, d. v. s. med hänsyn till företagets deklaration och egen

bokföring. I den mån därigenom olika kommuners skäliga anspråk på andel

i skatten av företagsgruppens samlade årsresultat icke tillgodosåges, borde

möjlighet till jämkningar beredas, dock med strängt fasthållande vid grundsatsen,

att det eller de företag, hos vilka en för stor andel av den samlade

vinsten hopats, även bleve skyldiga att erlägga skatten; att ålägga de företag,

vars verkliga inkomst blivit ringa eller ingen, att betala ut skatt på eu

godtyckligt beräknad inkomst, kunde icke från någon synpunkt försvaras.

Om man återginge till det förut anförda exemplet, enligt vilket ett pappersbruk

i kommunen A ägde aktiemajoriteten i en trämassefabrik i kommunen

B och ordnat saken så, att vinsten på trämassetillverkningen flyttades över

i dess egna böcker, borde följaktligen enligt den hävdade principen en skälig

del av pappersbrukets vinst beskattas i kommunen B i stället för kommunen A.

En särskild fråga uppstode i det fall, att vissa av intressegruppens företag

lämnat vinst och andra förlust. Med fasthållande av grundsatsen, att de

till gruppen hörande företagen borde behandlas såsom ett enda företag, borde

från summan av vinster i vissa fall få avdragas förluster. Detta torde

emellertid ej kunna medgivas, enär det kunde tänkas leda till svåra missbruk.

inkomstskatte- Inkomstskattesakkunniga hava i sitt betänkande berört frågan om modersakknnmga.

oc}, dotterföretags beskattning, i den mån den rör internationella förhållanden.

De hava sålunda föreslagit, dels att under vissa omständigheter den, som

till annan överlåtit rätt att här i riket tillverka viss vara enligt särskilt

förfaringssiitt eller att försälja viss vara med användande av särskilt varumärke,

skall för sin inkomst på grund av överlåtelsen beskattas här i Sverige,

dels ock att, om inkomst av ett näringsföretag på grund av särskilda av

näringsidkaren vidtagna åtgärder blivit lägre än den eljest skolat bliva och

inkomsten i stället tillförts någon, som icke är här i riket skattskyldig för

inkomsten, inkomsten av företaget skall beräknas till det belopp, vartill

den kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits (anvisningarna

till 7 § IV andra och fjärde styckena samt motiven sid. 109, 110).

För säkerställande av skatten för det fall, som avses i det förstnämnda

stadgandet, hava de sakkunniga föreslagit, att den, som har att utbetala

ersättning för den överlåtna rättigheten, skall vara pliktig att innehålla och

till uppbördsmyndighet inbetala viss del av ersättningen (27 § och motiven

sid. 126, 127).

Kommunal- Kommunalskattekommittén har icke ingått på frågan om moder- och

kommittén dotterföretags beskattning men har föreslagit, att utlänningar och utländska

bolag skola vara skattskyldiga för härifrån åtnjuten royalty och ersättning

för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt (49 § 1 mom. b) och h),

anvisningarna till 36 § och motiven sid. 444, 445).

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

237

Slutligen erinras därom, att taxeringssakknnniga föreslagit vissa bestäm- Taxeringssak

melser för möjliggörande av enhetlighet i taxeringen, vilka jag emellertid

torde här kunna förbigå.

kunniga.

Skatteberedningen har i sitt betänkande berört även denna fråga och i

dylikt avseende föreslagit, bland annat, följande.

Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar skola frikallas

ej allenast såsom nu från kommunal utan även statlig skattskyldighet för

annan utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag

och svenska ekonomiska föreningar än sådan utdelning å aktie, banklott

eller andel, som är att hänföra till intäkt av rörelse eller yrke. (50 § för- slaget till kommunalskattelag, 7 § förslaget till statsskatteförordning.)

Har svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit inkomst

genom sådan utdelning å aktier, banklotter eller föreningsandelar, för vilken

sålunda skatteplikt icke föreligger, må bolaget eller föreningen ej njuta av- drag för ränta å gäld, som belöper å nämnda värdehandlingar, i vidare

mån än som räntan överstiger utdelningen (41 § förslaget till kommunal- skattelag).

År skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital, och

kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till

olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans

fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till

värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar (69 § samma förslag).

Rörande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten föreslås vidare,

att, om aktiebolag eller ekonomisk förening haft intäkt genom utdelning,

för vilken skatteplikt sålunda enligt vad nyss nämnts icke föreligger, hän- syn dock skall tagas till dessa intäkter vid beräkning av det förhållande, vari

bolagets eller föreningens inkomst står till kapitalet, och att för sådant fall

den beskattningsbara inkomsten skall ökas med behållen inkomst av utdel- ning (anvisningar till 18 § statsskatteförordningen).

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans

näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor

till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet

gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i

följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat

bliva och är den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för inkomsten

skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till det be- lopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder icke vid- tagits (67 § förslaget till kommunalskattelag).

Har i annat fall än det, varom förmäles i 67 §, näringsidkare till någon,

som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande

på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor

till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åt- gärder och har, uppenbarligen i följd härav, näringsidkarens inkomst blivit

1924 års

skattebered- ning.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kuiigl. Maj:ts proposition Nr 102.

avsevärt lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst i stället tillförts

annan, skall denne för nämnda inkomst utgöra skatt i den eller de kommuner,

där skatt skulle utgjorts för inkomsten av näringsföretaget. Vad

nu stadgats gäller dock icke, när svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk

förening gent emot delägare, som icke är aktiebolag, ekonomisk förening,

solidariskt bankbolag eller utländskt bolag, vidtagit åtgärder, som bär sagts

(59 § 3 mom. samma förslag).

Angående innebörden av det spörsmål, varom bär är fråga, yttrar skatteberedningen

till eu början:

;>Det är självfallet, att nu gällande regler om dubbelbeskattning av aktiebolags

och ekonomiska föreningars inkomst skolat föranleda en viss strävan

att inrätta näringsorganisationerna på sådant sätt, att dubbelbeskattningen

skall bliva så litet tryckande som möjligt. Särskilt torde det hava förmärkts

en önskan att undkomma den mångdubbla beskattning, som kan

bliva en följd av bestämmelserna att aktiebolag och ekonomiska föreningar

hava att erlägga statsskatt samt kommunal progressivskatt för utdelning

från aktiebolag och ekonomiska föreningar. Bland annat från företrädare

av näringslivets intressen har det framhållits, att ifrågavarande bestämmelser

förhindra bildandet av dotterbolag även i de fall, då detta ur organisationssynpunkt

vore lämpligt; hellre än att påtaga sig den extra beskattning,

som skulle bliva följden av ett dotterbolags bildande, driver ett

aktiebolag självt den rörelse, som lämpligare skulle hava drivits genom ett

dotterbolag. Vidare torde det i de fall, då dotterbolag funnits, ej vara

ovanligt, att prissättningen av de varor, som dotterbolaget köpt av eller sålt

till moderbolaget, skett på ett sådant sätt, att dotterbolaget icke redovisat

någon vinst, utan den verkliga vinsten på dotterbolagets rörelse formellt

tillfallit moderbolaget. På liknande sätt har förfarits i fråga om svenska,

dotterbolag till utländska bolag för att undkomma skatt i Sverige på

vinsten av den härstädes drivna verksamheten.»

Beträffande moder- och dotterbolag i inskränkt mening har skatteberedningen

följande inledande uttalande:

»Det problem, som i förevarande sammanhang synes böra främst lösas,

gäller, huru beskattningen skäligen bör ordnas, när ett svenskt aktiebolag

har aktier i ett eller flera svenska aktiebolag, och särskilt intresse erbjuder

härvid det fall, att det gäller moder- och dotterbolag i inskränkt mening,

d. v. s. då ett moderbolag behärskar andra företag inom produktionsserien

eller ett fåtal bolag tillsammans bildat ett dotterbolag t, ex. för avsättning

av moderbolagens alster, örne synes också för sin del hava närmast tänkt

på dylika företag. Med nuvarande beskattningsregler kan den inkomst, som

kommer de fysiska delägarna i moderbolaget tillgodo, bliva underkastad en

mångdubbel beskattning, därest vinsterna redovisas hos de bolag, som verkligen

intjänat desamma. Dotterbolaget skall skatta såväl kommunalt (repartitionsskatt

och progressivskatt) som statligt för sin vinst, moderbolaget erlägga

statsskatt och kommunal progressivskatt för utdelningen från dotterbolaget

samt aktieägarna i moderbolaget erlägga såväl stats- som kommunalskatt

(repartitionsskatt och progressivskatt) för sin utdelning från moderbolaget,

däri även ingår vad som återstår av dotterbolagets utdelade vinst. Har

utdelningen av dotterbolagets bokförda vinst skett i form av pristillägg eller

rabatt, blir skattebördan ännu större, enär moderbolaget torde hava varit

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

pliktigt att erlägga jämväl kommunal repartitionsskatt för eu dylik utdelning.

Därest det linnes en hel rad av företag, vilka driva verksamhet i

form av moder- och dotterföretag, blir skatten självfallet ännu hårdare, och

man kan konstruera upp fall, då endast en ringa bråkdel av ett dotterbolags

vinst kommer fram till de fysiska personer, som äro delägare i

moderbolaget, under det att den ojämförligt största delen av denna vinst

åtgått till skatter.»

Härefter utvecklas, att aktiebolagsinkomst, som går genom flera händer,

såsom t. ex. inkomst, som intjänas av ett bolag, av detta utdelas till ett

annat, av detta utdelas till ett tredje samt slutligen av detta utdelas till de

fysiska personer som äro dess delägare, näppeligen torde hava en så mycket

större skattekraft än vanlig inkomst, att den större skattekraften motiverade

eu flerdubbel beskattning. Särskilt i fråga om moder- och dotterbolag i

inskränkt mening syntes man tvärtom böra ställa sig på den ståndpunkten,

att den sammanlagda skatten för bolaget och dess delägare ej borde vara

större (och ej heller mindre) än om bolagen sammanslutit sig till ett enda

bolag.

Skatteberedn ingen fortsätter:

»Alldeles oavsett de rent teoretiska skälen för eu dylik ståndpunkt måste

här hänsyn tagas av allmänt ekonomisk innebörd. Den svenska skattelagstiftningen

lärer i förevarande punkt intaga en betydligt strängare ståndpunkt

än flertalet övriga länder, varigenom den svenska industrien kommer

i ett sämre läge än den utländska. Ett dylikt förhållande synes, i den mån

det är möjligt, böra undvikas. Dotterbolagsformen lärer i vissa fall ur

organisationssynpunkt innebära mycket betydande fördelar för större företag,

fördelar, som kunna vara så stora, att denna form knappast kan undvaras.

Utan tvivel lägger för närvarande skattelagstiftningen i vissa fall hinder i

vägen för dess användande, där den skulle vara nyttig. Det har uppgivits,

att nämnda hinder understundom rent av skulle kunna omöjliggöra för vårt

ekonomiska liv betydelsefulla åtgärder. Om genomförandet av en ändring

i berörda avseende kan ske, utan att vägen lämnas öppen för missbruk i

syfte att kringgå eljest gällande beskattningsregler, synas därför mycket

starka statsfinansiella skäl böra krävas, för att de nuvarande reglernas bibehållande

skall anses motiverat.»

Skatteberedningen undersöker härefter olika utvägar att nå det åsyftade

resultatet och uttalar, att den enklaste syntes vara att formellt betrakta varje

bolag såsom ett självständigt företag men anordna beskattningen på sådant

sätt, att det önskade resultatet i möjligaste mån vunnes. Härom yttras:

»Första förutsättningen för att en flerdubbel beskattning av en viss inkomst

skall kunna undvikas synes då vara, att man i statsbeskattningen

inför samma bestämmelse, som nu gäller beträffande bevillningen, eller att

aktiebolag äro frikallade från skatt för aktieutdelning, men denna frikallelse

måste avse icke blott utdelning, som sker i förhållande till aktieinnehav,

utan även utdelning, som i form av rabatt eller pristillägg sker

i förhållande till gjorda inköp från eller försäljningar till bolaget. Införes

en dylik bestämmelse, kommer ett överförande av vinsten från ett bolag till

ett annat i regel icke att medföra några särskilda fördelar i beskattningsavseende.

Då bolagen, blund annat för att kunna kontrollera huru varje

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

särskild gren av produktionen lönar sig, torde ur organisationssynpunkt hava

intresse av att bokföringen utvisar den vinst, som rätteligen bör tillkomma

varje särskild del av rörelsen, torde man våga antaga, att efter en dylik

omläggning av beskattningen bolagens bokföring skulle komma att i stort

sett överensstämma med den verkliga vinstfördelningen. I vissa fall torde

det dock komma att fortfarande föreligga en lockelse att placera vinsten

hos annat bolag än det, som verkligen intjänat densamma.»

Skatteberedningen övergår därpå till en undersökning dels av frågan, i

vilken utsträckning skuldräntor borde anses belöpa på den skattefria intäkten

av aktieutdelning och alltså icke få avdragas vid beskattningen, dels

ock av frågan huruvida särskilda regler borde meddelas för beräknande av

inkomstprocenten vid statsbeskattningen.

Frågan om fördelningen av skuldräntor kommer att behandlas senare i

den speciella motiveringen.

Rörande frågan om beräkningen av inkomstprocenten vid statsbeskattningen

framhålles av skatteberedningen, att två möjligheter syntes stå öppna,

nämligen att antingen borträkna den del av kapitalet, som kunde anses belöpa

å främmande aktier, eller ock medräkna hela kapitalet men i och för

inkomstprocentens beräkning taga hänsyn jämväl till bolagets intäkt av

aktierna. Skatteberedningen förordade för sin del den senare vägen. Härigenom

komme inkomstprocenten och därmed skatteprocenten att bestämmas

med hänsyn till resultatet av bolagets verksamhet såsom en helhet, vilket

torde vara det rätta vid eu beskattning av statsskattens karaktär.

Rörande verkningarna av det ifrågasatta förslaget har skatteberedningen

yttrat:

»Vid avfattandet av de föreslagna bestämmelserna har skatteberedningen

bland annat måst utgå från nödvändigheten att förhindra aktiebolag att genom

bildande av dotterbolag och manipulationer mellan de olika bolagen erhålla

lägre skatt än om dotterbolag icke bildats. Att dylikt förhindras, torde vara

förutsättningen för att aktiebolagen skola kunna befrias från statsskatt på

utdelningen. Vad angår statsbeskattningen torde faran ligga däri, att dotterbolag

skulle bildas för att på denna väg nedbringa inkomstprocenten genom

att placera upplånat kapital såsom aktiekapital hos ett dotterbolag, vilket

övertager en del av rörelsen. Det föreslagna sättet för beräkning av moderbolagets

inkomstprocent kommer att minska utsikten till skattevinst på en

dylik transaktion; och den omständigheten, att moderbolaget icke får avdraga

gäldränta, som belöper på aktier, torde komma att verka hämmande

på lusten till dylika transaktioner. Någon större risk synes därför knappast

föreligga, att bolag skulle kunna nedbringa sin skatt genom bildande av

dotterbolag. Självklart är däremot, att borttagandet av aktiebolags skattskyldighet

för aktieutdelning skall minska skatten för redan befintliga

moder- och dotterbolag. Att ens tillnärmelsevis beräkna, huru stor denna

skatteminskning skulle vara, möter avsevärda svårigheter, och skatteberedningen

har ansett sig icke böra i detta sammanhang göra något försök

därtill.

Vad angår kommunalbeskattningen, har uti det föregående antagits, att

följden av ett borttagande av aktiebolagens skattskyldighet för aktieutdelning

skulle bliva, att bolagens bokföring komme att i stort sett överens
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

241

stämma med den verkliga vinstfördelningen. En följd härav skulle bliva

att vinsten pa en rörelse komme att redovisas hos det bolag, som verkligen

intjanat densamma, och då bleve även beskattningsorten den riktiga Man

maste doek förutsätta, att det även i framtiden kommer att finnas vissa

tall, da bolagen hava intresse av en felaktig vinstfördelning, så t. ex. då

kommunalskatten är hög i dotterbolagets rörelsekommun och låg i den

kommun, där moderbolagets inkomst skall beskattas. För dessa fall eriordras

en särskild bestämmelse av den innebörd, som Örne föreslagit, så

att det bolag, som fått okad inkomst, kommer att för inkomstökningen beskattas

i den kommun, där inkomsten skolat beskattas, därest vinsten icke

överförts från det ena bolaget till det andra. Man torde dock kunna hoppas,

att, fn, ,< yllk bestämmelse skall behöva tillämpas endast i ett vtterst ringa

antal tall.»

Beträffande beskattningen av utdelning hos andra aktiebolag än moderbolag

i inskränkt mening samt hos solidariska bankbolag och ekonomiska

föreningar uttalas, bland annat, följande:

. Y;ul ,s°m föreslagits rörande beskattning av moder- och dotterbolag i

inskränkt mening syntes böra gälla även i andra fall, då ett aktiebolag

agde aktier i ett annat aktiebolag. Aktiebolagen borde bliva frikallade från

skattskyldighet för aktieutdelning, vare sig denna skett i förhållande till

aktieinnehavet eller i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Från

vad som sålunda sagts om skattefrihet för utdelning å aktier måste dock undantag

goras för det fall, att aktieutdelningen vore att anse som inkomst av

rörelse, ty da syntes aktieutdelningen böra underkastas såväl stats- som

kommunalskatt. Vad anginge solidariska bankbolag, borde för dem aktieutdelning

ingå i rorelseinkomsten och alltså underkastas beskattning. Ute

ning från solidariskt bankbolag syntes böra behandlas på samma sätt

Ekonomiska föreningar syntes höra följa samma regler som aktiebolag och

utdelning från ekonomisk förening likställas med utdelning från aktiebolag.

Under rubriken »överflyttning av ett aktiebolags eller en förenings vinst

till de fysiska delägarna» har skatteberedningen behandlat dels frågan om

en överflyttning av såväl producentföreningars och därmed likställda aktiebolags

som konsumentföreningars och därmed likställda aktiebolags vinst

fysisk delägarna. Då denna fråga nära sammanhänger med

spörsmålet om de kooperativa föreningarnas beskattning, torde någon

redogörelse för skatteberedningens motivering i denna punkt ej vara erforderlig.

Härefter övergår skatteberedningen till frågan om behandlingen av svenska

dotterföretag till utländska moderföretag och uttalar rörande denna fråga:

»När det finnes ett svenskt dotterbolag till ett utländskt moderbolag, torde

det vara ratt vanligt, att, för undvikande av beskattning i Sverige, priserna

pa de av dotterbolaget från moderbolaget inköpta eller till detsamma försålda

varorna sattas så, att dotterbolaget redovisar ingen eller ringa vinst. I enlighet

med de synpunkter, som anlagts i fråga om svenska moder- och dotterolag,

läge det då närmast till hands att här i Sverige beskatta det utländska

bolaget för den vinst, som genom den onormala prissättningen tillförts detsamma.

Detta torde dock i regel visa sig omöjligt. Naturligtvis kan man

nar taxera det utländska bolaget, men därmed är icke mycket vunnet, ty

Bihang till riksdagens protokoll i 927. 1 samt. Si hiift. (.Yr 102.) pj

s. 242 Kontrollera mot PDF

Inkomna yttranden.

242 Kungl. Maj-.ts -proposition Nr 102.

bolaget skulle, på sätt i liknande fall fyrfaldiga gånger hänt, vägra att godvilligt

betala skatten, och man har icke några tvångsmedel för skattens uttagande

utom för det sällsynta fall, att det utländska bolaget bär egendom i

Sverige. Enda möjligheten synes därför vara att verkställa en omräkning

av det svenska bolagets inkomst och alltså beskatta detta för den till det

utländska bolaget överförda vinsten. I de fall, då det utländska bolaget är

här i Sverige skattskyldigt för den överförda vinsten, såsom t. ex. enligt

inkomstskattesakkunnigas och kommunalskattekommitténs förslag i fråga om

royalty, licensavgift o. dyl., bör en omräkning tydligen icke äga rum.»

Till sist har skatteberedningen under rubriken »överflyttning av vinst i

andra fall än de hittills nämnda» gjort följande uttalande:

»Slutligen bör behandlas det fall, att av en eller annan anledning två

näringsidkare i andra fall än de hittills omnämnda använda onormal prissättning

vid affärer med varandra. Denna fråga torde icke äga någon större

räckvidd. När båda näringsidkarna skola beskattas i Sverige, synes från

statsbeskattningens synpunkt några åtgärder icke vara påkallade, utan envar

bör beskattas för sin verkliga inkomst. Vid kommunalbeskattningen torde

däremot med hänsyn till beskattningsorten särskilda bestämmelser kunna

ifrågasättas. Det synes emellertid vara tillräckligt, om man, i överensstämmelse

med vad som föreslagits i fråga om svenska moder- och dotterbolag,

föreskriver, att den genom prissättningen gynnade näringsidkaren skall för

en del av sin inkomst beskattas i den andres rörelsekommun. Är den, som

gynnats genom prissättningen, icke skattskyldig i Sverige, torde det kunna

komma i fråga att omräkna inkomsten för den här i Sverige bosatte näringsidkaren

på sätt föreslagits i fråga om svenskt dotterföretag till utländskt

moderföretag.»

Skatteberedningens förslag rörande såväl avskaffandet av aktiebolags och

ekonomiska föreningars skattskyldighet för utdelningar från aktiebolag, solidariska

bankbolag och ekonomiska föreningar ävensom rörande de speciella

frågor, som avse moder- och dotterföretags förhållande till varandra, har

praktiskt taget enhälligt tillstyrkts i de avgivna yttrandena.

Förslaget rörande skattefrihet för utdelning å aktier m. m. har från många

håll kraftigt tillstyrkts.

Överståthållarämbetet uttalar emellertid att, ehuru ämbetet delade den

uppfattningen, att den flerdubbla beskattning av samma inkomst, som genom

nu gällande bestämmelser förekomme på detta område, vore mycket betungande

och orättvis, ämbetet icke kunde finna annat än att den förebragta

utredningen härom vore otillfredsställande. En konsekvens av frihet

för aktiebolag från skattskyldighet för aktieutdelning kunde väntas bliva,

att enskilda personer, som hade sin förmögenhet placerad i aktier, komme

att i större utsträckning än för närvarande bilda aktiebolag på denna, då

de därigenom undginge beskattning för den del av avkastningen av dem

tillhörigt kapital, som icke behövde för konsumtion uttagas ur bolaget.

Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund

yttra i förevarande avseende, bland annat:

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 243

Förslaget, att aktiebolag skulle i fråga om såväl stats- som kommunalbeskattning

befrias från skatt för utdelning å aktier, innebure givetvis ett

betydande framsteg i jämförelse med vad som för närvarande gällde, och

dess genomförande skulle tvivelsutan bli till avsevärd fördel för näringslivet

genom underlättande av en rationell organisation av affärsdriften i

sådana fall, där det vore nödvändigt att arbeta med dotterbolag. Då emellertid

från denna skattebefrielse undantagits aktiebolag, som dreve handel

med värdepapper, torde böra uppmärksammas, att även dylika bolag kunde

för sin affärsverksamhet begagna sig av dotterbolag i egentlig mening, vilkas

aktier icke vore föremål för handel, och att för utdelningen från dylika

dotterföretag regeln om skattebefrielse borde gälla även bolag av ifrågavarande

art.

Kammarrätten yttrar:

»Emot vad beredningen i ovanberörda ämnen föreslagit har kammarrätten

icke funnit annat att erinra än att det synes böra tagas i övervägande, om

ej jämkningar vore behövliga i följande hänseenden.

Enligt beredningens förslag, liksom enligt gällande rätt i tillämpligt avseende,

är rätten till avdrag för utdelning beroende av att denna icke skall

taxeras som inkomst av rörelse. Det torde dock kunna tänkas, att billigheten

krävde upphävande av detta villkor, som i stor utsträckning komme att

göra avdragsrätten illusorisk. Saken synes böra undersökas.

Fråga är vidare, om ej den antagna utgångspunkten — att moder- och

dotterföretagets sammanlagda skattebörda ej bör bliva större än, om allenast

ett stort företag funnits, detta skulle haft att draga — borde betinga avdrag

för ränta även beträffande aktier och föreningsandelar i dotterföretag. Det

finnes anledning att vara tveksam i detta avseende.»

Trots finansiella betänkligheter finner jag mig böra tillstyrka för- Departementsslaget

om borttagande av den statliga skattskyldigheten för inkomster, chefen.

som aktiebolag m. fl. åtnjuta från andra aktiebolag, solidariska bankbolag

och ekonomiska föreningar. Redan den omständigheten, att kommunal

skattefrihet i motsvarande avseende föreligger, synes visa, att

statsmakterna hyst en viss tvekan rörande rättmätigheten av en dylik

beskattning. Jag kan ur rättvisans synpunkt knappast se någon möjlighet

att förebringa ett verkligt hållbart försvar för densamma. Härtill

kommer, att just detta slag av beskattning utan tvivel utgjort ett betydelsefullt

hinder för åstadkommande inom det ekonomiska livet av rationella

omläggningar i organisatoriskt avseende. Jag återkommer här till den

synpunkt jag berört beträffande aktiebolags beskattning i allmänhet, nämligen

att beskattningen här i riket ej lämpligen bör försätta näringslivet i ett

relativt sämre läge än motsvarande beskattning i främmande länder. I fråga

om beskattningen av inkomster från dotterbolag är, enligt vad jag inhämtat,

den svenska skattelagstiftningen väsentligen strängare än skattelagstiftningen

i främmande länder. Jag ansluter mig till skatteberedningens

förslag, vilket synes i möjligaste mån innehålla sådana bestämmelser, att

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

egentliga missbruk borde kunna förhindras. Med hänsyn till faran för

dylika missbruk finner jag mig icke kunna förorda att, på sätt kammarrätten

ifrågasatt såsom möjligt, medgiva avdrag för ränta å skuld för

aktier och föreningsandelar i dotterföretag. Jag vill dock framhålla, att försök

att använda aktiebolagsformen i syfte att kringgå gällande beskattningsregler

torde bliva föga lönande, då man vid den utredning, som, enligt

vad jag förut anfört, synes böra företagas rörande aktiebolagsbeskattningen

i allmänhet, givetvis kommer att hava uppmärksamheten inriktad därpå,

att några luckor i systemet ej skola förekomma.

Rörande omfattningen av den inkomstminskning, statsverket har att

emotse genom den ifrågasatta skattefriheten, är det omöjligt att verkställa

några tillförlitliga beräkningar, och jag betvivlar, att det ens i

framtiden skall visa sig möjligt att åstadkomma dylika. Ett av syftena

med reformen är ju nämligen, att vinster från de olika företagen skola

komma att redovisas, där vinsterna uppkommit. I vad mån en överflyttning

av vinster kommer att ske, kan ej förutses. Ej heller är det

möjligt att bedöma, i vilken utsträckning avdragen för gäldräntor komma

att minskas därigenom, att dylika räntor anses motsvara inkomst av aktieutdelning

m.m. Jag vågar dock uttala såsom sannolikt, att den omedelbara

skatteminskningen knappast skall kunna överstiga ett belopp av 3 å 4

miljoner kronor. Indirekt kan förslaget väntas så småningom medföra en

ökning av det allmännas inkomster på grund av de gynnsamma verkningar,

förslaget kan väntas utöva på näringslivet.

Vad härefter angår frågan om förfarandet vid oriktig prissättning i

förhållandet mellan moderföretag och dotterföretag, anser jag de av skatteberedningen

framlagda förslagen i huvudsak kunna godkännas. Rörande

den regel, som avser förhållandet till utlandet, vill jag endast uttala, att

densamma fått en sådan avfattning, att en viss varsamhet vid tillämpningen

bör kunna påräknas. I fråga om företag inom landet torde det

förfarande, som på sin tid ifrågasatts av herr örne och som nu upptagits

av skatteberedningen, på ett tillfredsställande sätt lösa den gamla tvistefrågan

om moder- och dotterföretags beskattning. Detta innebär icke,

att ett företag, som sålt varor till för låga priser eller köpt till för höga

priser, blir skattskyldigt för en vinst, som ej redovisats på detta företag,

utan att det företag, på vilken vinsten redovisats, får skatta för densamma

i den kommun, där vinsten rätteligen bort redovisas. Da utredningen rörande

beskattning av rabatter och pristillägg, som lämnats av aktiebolag eller

ekonomisk förening till delägare i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar,

icke bör föregripas, är detta för mig ett skäl att i likhet med

skatteberedningen i lagförslaget upptaga ett stadgande, att, när svenskt

aktiebolag eller svensk ekonomisk förening gent emot delägare, som icke

är aktiebolag, ekonomisk förening, solidariskt bankbolag eller utländskt

bolag, företagit åtgärder för oriktig prissättning eller dylikt, dessa fall

ej skola beröras av stadgandet. Med det förslag, jag i det före
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

245

gående förordat om skattefrihet för utdelning på aktier i dotterföretag, är

det mycket sannolikt, att de fall, då en oriktig prissättning förekommer,

bliva helt få, och att den nu förevarande bestämmelsen blott sällan skall

behöva komma i tillämpning.

I skrivelse den 10 maj 1921, nr 198, anhöll riksdagen, att Kungl,

Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan, i vilken utsträckning och

under vilka former bolag, som enligt bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§

förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker uteslutande

hava till ändamål att idka handel med rusdrycker, skulle kunna

befrias från kommunal skattskyldighet, samt för riksdagen framlägga det

förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Kungl. Maj:t anbefallde 1921 års kommunalskattekommitté att verkställa

den sålunda ifrågasatta utredningen.

Kommittén begärde ett uttalande i frågan av kontrollstyrelsen. Vid

kommitténs i dylikt syfte avlåtna skrivelse var fogad en inom kommittén

utarbetad kortfattad promemoria angående synpunkter i fråga om s. k.

systembolags kommunala beskattning. Kommittén mottog därefter från

kontrollstyrelsen ett utlåtande, vilket finnes intaget i kommitténs betänkande

(sid. 319).

I kontrollstyrelsens utlåtande framhålles, bland annat, att kontrollstyrelsen

ansåge sig kunna fastslå, att, även om rusdrycksförsäljningsbolagen

befriades från den kommunala skattskyldigheten, det alltjämt

och med styrka skulle komma att anföras andra, nykterhetsfrågan såsom

sådan ovidkommande synpunkter som motiv för inrättande av rusdryckshandel.

Kontrollstyrelsen ansåge det vara tvivelaktigt, huruvida rusdrycksförsäljningsbolagens

befriande från kommunal skattskyldighet komme att

medföra den härmed åsyftade effekten i nykterhetsavseende. Det funnes

enligt kontrollstyrelsens mening föga sannolikhet för att en minskning

av bolagens antal utöver den, som ägt rum på grund av 1922 års riksdagsbeslut,

skulle ske på grund av bolagens befriande från kommunal

skattskyldighet.

Kontrollstyrelsen anför härefter för varje bolag siffror, utvisande huru

stor del skatten från varje bolag representerade av varje kommuns skattebehov.

Sammanställningen utvisade, att bolagens skattemedel hade en

jämförelsevis liten betydelse för de större kommunernas ekonomi, men att

för flera av de mindre kommunerna bolagsskattemedlen utgjorde ett icke

ringa tillskott i budgeten, vilket icke utan svårighet torde kunna avvaras.

Vid de förhållanden, som av kontrollstyrelsen sålunda påpekats, fann

kommunalskattekommittén icke skäl att föreslå ändring i nämnda bolags

kommunala skattskyldighet.

S. k.

systembolag.

1921 års riksdagsskrivelse.

Uppdrag åt

kommunalskattekommittén.

Utredning

av kontrollstyrelsen.

Kommunalskattekommitténs

förslag.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomna

yttranden.

1924 års

skatteberedning.

Framställning

från

riksdagens

nykterhetsgrupp

in. fl.

Inom kommittén voro två ledamöter, herrar Eriksson och Lindqvist,

skiljaktiga och ansågo, att ytterligare utredning borde äga rum i frågan,

(sid. 555 i betänkandet). Keservanterna åberopade för sitt ståndpunkttagande

mindre nykterhetssynpunkten, ehuruväl kontrollstyrelsen syntes

hava alltför mycket förringat skattefrågans betydelse ur denna synpunkt, än

framförallt den omständigheten, att det här gällde monopolvinster, vilka

i sin helhet borde tillfalla staten och ej borde beskäras genom kommunal

beskattning.

Endast i ett par yttranden över kommittéförslaget har förevarande

ämne berörts. Ett domkapitel och kommunalfullmäktige i en kommun

hava tillstyrkt herrar Erikssons och Lindqvists reservation.

Frågan om systembolagens skattskyldighet har icke berörts i skatteberedningens

betänkande rörande juridiska personers beskattning.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 28 december 1926 till finansdepartementet

inkommen skrivelse hava nu riksdagens nykterhetsgrupp, riksdagens

socialdemokratiska nykterhetsgrupp samt förbudsvännernas landsförbund

hemställt om ytterligare utredning av den föreliggande frågan samt om

frågans föreläggande för riksdagen i samband med kommunalskattefrågan.

Jämte de skäl, som anförts av reservanterna i kommunalskattekommittén,

åberopa sammanslutningarna även följande:

»Den omständigheten, att åtskilliga kommuner skulle komma att kännbart

beröras av ett eventuellt borttagande av systembolagens kommunala skattskyldighet,

kan väl icke få vara avgörande för ett ståndpunkttagande till

denna fråga, då densamma fastmer tydligt visar behövligheten av att åtgärder

i detta avseende vidtagas. Att märka är dessutom, att den gång,

då det avgörande steget togs emot kommunernas ekonomiska frigörelse från

beroende av rusdryckshanteringen och denna princip av statsmakterna fastslogs,

oerhört mycket större kommunala intressen fingo uppgivas. Vill man

främja principens genomförande i praktiken, blir konsekvensen givetvis

ofelbart, att de kommunala intressena få giva vika. Om sedan, såsom reservanterna

i kommunalskattekommittén föreslagit, åtgärder vidtagas för att

underlätta svårigheterna för dessa kommuner under en övergångstid, torde

detta säkert hälsas med tillfredsställelse av envar. Beträffande åter den

invändningen, att även om systembolagen befrias från kommunal skattskyldighet,

det alltjämt och med styrka skulle komma att anföras andra,

nykterhetsfrågan som sådan ovidkommande synpunkter såsom motiv för

inrättande av rusdryckshandel, tillåta vi oss allenast att anmärka, att den

omständigheten, att man i praktiken har svårt att i alla avseenden genomföra

en princip, icke kan få utgöra hinder för att man söker vinna, vad

som därutinnan kan vinnas. I detta sammanhang vilja vi även anföra,

att den risk, som enligt kontrollstyrelsens mening uppstode, för att systembolagen

vid borttagande av deras kommunala beskattning i större utsträckning

än hittills komme att överlåta utskänkningsrättigheter till enskilda, i

samma mån förminskas, som det enskilda intresset avkopplas även från

utskänkningen av rusdrycker, ett spörsmål som vi ävenledes i skrivelse till

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Eders Kungl. Maj:t denna dag hemställt måtte utredas. Än vidare vilja

vi fästa uppmärksamheten på, att även om enligt 1922 års lagändring, såsom

kontrollstyrelsen erinrat, rätten att inrätta självständiga systembolag inskränktes,

möjligheter i stället öppnats för inrättande i kommunen av fdial

till systembolag i annan kommun.»

Med reservanterna i kommunalskattekommittén kan jag instämma däri, Departement*-

chefen.

att utsikterna för en kommun att erhålla skattemedel från systembolags

rörelse knappast kunna antagas helt sakna inflytande vid en kommunal

representations bedömande av frågan, huruvida dylik rörelse skall få

drivas i kommunen eller ej, även om denna synpunkt är långt ifrån den

enda betydelsefulla vid ett sådant bedömande. Jag kan naturligtvis

ej heller förneka riktigheten av påståendet, att de vinster, varom här är

fråga, delvis hava karaktär av monopolvinster, och att det berättigade

i en kommunal beskattning av dylika vinster kan sättas i fråga. Å andra

sidan syns kunna göras gällande, att, i den mån det ej är fråga om monopolvinster,

kommunerna hava ett påtagligt intresse att beskatta ifrågavarande

bolags rörelse liksom annan rörelse, och att ett fullständigt avskaffande

av all kommunal beskattning av dessa skulle kunna medföra

ganska vittgående ekonomiska konsekvenser för vissa kommuner.

Kontrollstyrelsens utredning visar, att år 1922 i ett par fall över fjärdedelen

av kommunens skattebehov täckts med skatt från systembolag.

För närvarande torde man därför böra begränsa sig till att befria

systembolagen från utgörande av kommunal progressivskatt. Enligt

vad jag i det följande kommer att föreslå, skulle visserligen progressivskatten

i allmänhet tillfalla landstingen, och kommunerna i landstingsområdena

skulle alltså redan på grund av denna reform ej erhålla

någon progressivskatt. Men sex städer, som ej deltaga i landsting, skulle

dock enligt detta förslag behålla sin progressivskatt, vilket ej synes lämpligt.

Även för landstingens del kan för övrigt göras gällande, att dessa ej böra

få beskatta monopolvinster. Genom borttagandet av den progressiva beskattningen

och behållandet av allenast en proportionell sådan, komma

de mest utpräglade utslagen av en monopolvinstbeskattning att avlägsnas,

och givetvis reduceras därigenom även det föreliggande spörsmålets betydelse

ur nykterhetssynpunkt. Den sålunda ifrågasatta ändringen är

ingalunda betydelselös. Av cirka 2,600,000 kronor, som av systembolagen

år 1926 betalts i kommunalskatt, representera ej mindre än omkring

770,000 kronor kommunal progressivskatt.

Såsom kommunalt skatteproblem synes mig frågan om systembolagens

beskattning härigenom få en lämplig lösning. Härmed vill jag emellertid

ej hava sagt, att det är uteslutet att på annan väg komma det ur allmän

hushållningssynpunkt önskvärda resultatet något närmare. Därest det blir

möjligt att på ett någorlunda tillfredsställande sätt fastslå, huru stor del av

varje systembolags vinst är att anse såsom monopolvinst, så synes det mig

riktigt, att denna monopolvinst direkt indrages till staten utan att redo
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Nu gällande,

bestämmelser

Framlagda

förslag.

visas såsom vinst hos de olika bolagen. Frågan härom synes emellertid

höra underkastas prövning i annat sammanhang än vid de kommunala

skatteproblemens lösande.

Ortsavdrag in. m.

Beträffande tillkomsten av nu gällande bestämmelser om ortsavdrag m. m.

'' tillåter jag mig hänvisa till den framställning i ämnet, som kommunalskattekommittén

lämnat i sitt betänkande. Här må dock erinras om följande.

En var här i riket mantalsskriven svensk medborgare är berättigad att vid

taxeringen till inkomstbevillning samt till inkomst- och förmögenhetsskatt

åtnjuta ett avdrag, ortsavdrag, vilket varierar med hänsyn till den ortsgrupp,

vartill hans mantalsskrivningskommun är att hänföra. Ortsgruppernas

antal utgör fem. Utöver ortsavdraget äger skattskyldig, som varit

gift eller haft hemmavarande eller av honom underhållna barn under 18 år,

vilkas inkomst understigit visst belopp, att åtnjuta familjeavdrag, vilka

avdrag äro lika stora för alla ortsgrupper. Enahanda avdrag som för

hustru får under vissa förutsättningar åtnjutas för husföreståndarinna.

Utöver orts- och familjeavdragen är ytterligare lindring medgiven, i det

att av den överskjutande inkomsten ett belopp, högst motsvarande summan

av medgivna orts- och familjeavdrag, medräknas blott till sitt halva belopp

(s. k. »Isänkning»). Det faktiskt åtnjutna avdraget kan alltså uppgå till högst

en och en halv gånger orts- och familjeavdragens summa. Orts- och familjeavdragen,

vilka äro högre vid statsbeskattningen än vid kommunalbeskattningen,

hava på grund av dyrtiden under alla år utgått med högre belopp

än de i bevillningsförordningen och den statliga inkomstskatteförordningen

fastställda. De avdrag, som åtnjutas för hustru och för varje barn, utgöra

enligt bevillningsförordningen 100 kronor och enligt inkomstskatteförordningen

200 kronor, men hava genom särskilda förordningar höjts till 150

respektive 300 kronor. Den inkomst, som ett barn må äga utan att föräldrarna

förlora rätten till ortsavdrag, får under normala förhållanden icke

uppgå till 300 kronor, men gränsen har provisoriskt höjts till 450 kronor.

Vid gränsens bestämmande har man utgått därifrån, att det högsta belopp,

vartill ett barns inkomst får uppgå utan att rätten till barnavdrag förloras,

bör vara lika med det belopp, vartill harnavdraget kan högst uppgå,

enär eljest den omständigheten, att barnet har en inkomst, skulle kunna

för familjen medföra en sämre ställning än om barnet icke alls hade

någon inkomst. Barnavdraget kan på grund av den s. k. bankningen vid

statsbeskattningen uppgå till 450 kronor.

Inkomstskattesakkunniga hava, utan att närmare ingå på ämnet, föreslagit

bibehållande av de nuvarande bestämmelserna om ifrågavarande avdrag,

dock med minskande av ortsgruppernas antal till tre; detta senare i överens
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stämmelse med de av kommunalskattekommittén utarbetade preliminära förslås»

som lago till grund för den av kommittén verkställda provtaxeringen.

Kommunalskattekommittén har däremot föreslagit ändrade bestämmelser

på förevarande område. Till en början har kommittén med hänsyn till de

klagomål, som framkommit därom, att bankningen föranledde svårigheter

och misstag vid taxeringen, föreslagit borttagande av bestämmelserna om

bankning. Vidare har kommittén ansett, att jämväl avdragen för hustru

och barn borde differentieras med hänsyn till de olika ortsgrupperna, och i

sådant ändamål föreslagit, att avdraget för hustru skall utgöra hälften och

för varje barn fjärdedelen av det för ortsgruppen gällande ortsavdraget.

Åldersgränsen i fråga om barn, för vilka avdrag får åtnjutas, har i överensstämmelse

med fattigvårdslagens föreskrift om minderårighet satts till

16 år, och har för rätt till barnavdrag uppställts det villkoret, att barnet ej

haft inkomst till så stort belopp, att barnet är därför självt skattskyldigt.

Slutligen har föreslagits, att vissa skattskyldiga, vilka skola själva taxeras,

skola åtnjuta blott halvt ortsavdrag; detta lägre ortsavdrag skall enligt förslaget

åtnjutas av skattskyldigt hos fader eller moder hemmavarande barn

under 16 ar samt sadant barn över 16 år, som icke är för sin utkomst

väsentligen beroende av arbetsförtjänst utom hemmet. För att uppväga den

minskning av de faktiska avdragen, som bankningens borttagande medför,

har föreslagits en viss förhöjning av ortsavdragen. De av kommittén föreslagna

ortsavdragen hava beräknats utan hänsyn till nu gällande provisoriska

förhöjning av ortsavdragen.

En ledamot av kommittén, herr Sederholm, har, utan att direkt reservera

sig emot kommitténs förslag, uttalat vissa betänkligheter mot att sätta

ortsavdragen så högt, som kommittén föreslagit, samt har förklarat sig

anse en nedsättning av de föreslagna avdragen med exempelvis 50 kronor

över hela linjen kunna ifrågasättas.

Presidenten Petersson har i sitt förslag till förordning om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt föreslagit, att vid statsbeskattningen avdragen måtte

fastställas till en och en halv gånger det belopp, som den skattskyldige

får åtnjuta vid kommunalbeskattningen.

I de inkomna yttrandena har kommitténs förslag, i vad det avser borttagande

av bankningen samt fastställande av den för rätt till barnavdrag

avgörande åldersgränsen för barn till 16 år, i stort sett lämnats utan anmärkning.

Mot kommittéförslaget i övrigt i förevarande avseende hava

vissa erinringar gjorts. I sådant avseende har i huvudsak framhållits

följande:

Den av kommittén förfäktade åsikten, att avdragen för hustru och barn

borde göras olika för de olika ortsgrupperna, måste anses riktig, men de av

kommittén föreslagna bestämmelserna, att avdragen skulle fastställas till

vissa bråkdelar av avdragen för ensamstående skattskyldiga, syntes onödigt

tillkrånglade och kunde väntas bereda taxeringsmyndigheterna svårigheter

hJcomna yttranden.

s. 250 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

250 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vid tillämpningen. Samma vore förhållande! med stadgandet, att hemmavarande

barn, som självt taxerades, i vissa fall blott skulle erhålla halvt

ortsavdrag. Tillräckliga skäl att införa sistnämnda särbestämmelse syntes

icke föreligga, särskilt om man toge hänsyn därtill, att hemmavarande

barn ofta hade så liten inkomst, att de saknade förmåga att erlägga påförd

skatt. De föreslagna avdragen syntes väl höga, och i synnerhet kunde det

ifrågasättas, huruvida avdraget för hustru borde sättas så högt som till

halvt ortsavdrag.

Jag kan i stort sett ansluta mig till de principer, som ligga till grund

för de av kommittén föreslagna bestämmelserna om ortsavdrag. Sålunda

anser jag, att antalet ortsgrupper hör fortfarande utgöra fem, att den

s. k. bankningen med hänsyn till de med densamma förenade olägenheterna

i praktiskt avseende bör upphöra, samt att avdrag icke bör få

åtnjutas för barn, som fyllt 16 år. Likaledes finner jag det riktigt, att

avdragen för hustru och barn differentieras med hänsyn till ortsgruppsindelningen.

Däremot kan jag icke följa kommittén i fråga om sättet för

avdragens utformning. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om

avdrag för hustru och barn med halvt och fjärdedels ortsavdrag resultera

i mycket ojämna avdragshelopp och medföra en differentiering för olika

ortsgrupper, som synes onödigt minutiös. Då skillnaden i ortsavdrag för

närliggande ortsgrupper enligt kommittéförslaget är 50 kronor, skulle enligt

kommitténs och presidenten Peterssons förslag skillnaden i hustruavdrag

och barnavdrag utgöra vid kommunalbeskattningen respektive 25 kronor

och 12 kronor 50 öre samt vid statsbeskattningen respektive 37 kronor

50 öre och 18 kronor 75 öre. Även om hänsyn tages till att avdragen

skulle avrundas till jämna tiotal kronor, förefaller nyanseringen finare

än som kan anses behövligt. Ej heller kan jag biträda kommitténs förslag,

att vissa skattskyldiga skulle erhålla blott halvt ortsavdrag. Den

föreslagna bestämmelsen skulle förefalla den skattskyldige obillig. Dessutom

skulle den säkerligen medföra svårigheter vid tillämpningen, då det

ofta skulle vara svårt att avgöra, huruvida en person varit för sin utkomst

väsentligen beroende av arbetsförtjänst utom hemmet eller icke. Understundom

komme bestämmelsen, att hemmavarande barn under 16 år skulle

erhålla allenast halvt ortsavdrag, att lämna rent stötande resultat. Om

exempelvis två hos sina föräldrar boende syskon, det ena 15 och det andra

16 år, hava lika anställning med lika lön, skulle den yngre av dem få erlägga

en högst väsentligt mycket högre skatt än den äldre. Ej heller har jag kunnat

ansluta mig till kommitténs förslag att låta rätten till avdrag för barn

vara beroende därav, att barnen icke skola själva taxeras. De skäl, som

föranledde, att man år 1922 med frångående av nämnda villkor stadgade,

att avdrag skulle medgivas, när barnets inkomst icke uppgått till en fix

summa, synas fortfarande äga giltighet. Då enligt de nu framlagda förslagen

det högsta barnavdrag, som kan ifrågakomma, d. v. s. vid statsbeskattningen

i ortsgrupp V, är 450 kronor, bör avdrag för barnet få åtnjutas

allenast om barnets inkomst icke uppgår till detta belopp.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

251

I övrigt synas mig vid utformningen av bestämmelserna om ortsavdrag

i huvudsak följande synpunkter böra anläggas.

Tiden lärer nu vara inne att utbyta de provisoriska avdragen mot fasta,

i vederbörande författningar fixerade avdrag. Prisnivån har nått en sådan

stabilitet, att detta synes möjligt; skulle någon större ändring i prisnivån

inträda, kan självfallet frågan om en — eventuellt tillfällig — sänkning

eller höjning av ortsavdragen upptagas till prövning.

Då de förslag, som nu framläggas, överhuvud ej åsyfta att åvägabringa

någon större förändring i skattebördans fördelning, har jag utgått från att

de nya ortsavdrag, som skola införas, böra i allmänhet till sina verkningar

ungefärligen överensstämma med de nu tillämpade provisoriska avdragen.

Visserligen kan invändas, att de nu gällande provisoriska avdragen från

början fastställts vid ett penningvärde, som var ej oväsentligt lägre än det

nuvarande, och att alltså någon sänkning av de effektiva avdragen — d. v. s.

avdragen efter bankningen — kunde vara befogad. Jag är emellertid av

den uppfattningen, att, om man vid avdragens fastställande vill taga någon

hänsyn till storleken av existensminimum, avdragen ur de skattskyldigas

synpunkt alltjämt ej äro höga.

Framför allt gäller detta uppenbarligen kommunalbeskattningen. Men

just för denna beskattnings vidkommande är det å andra sidan särskilt klart,

att en höjning av avdragen, i synnerhet för de smärre kommunerna, d. v. s.

i regel kommuner i de båda lägsta ortsgrupperna, är utesluten. I dessa

kommuner bortfaller nämligen en synnerligen stor del av den taxerade inkomsten

genom skattefria avdrag, så att den beskattningsbara inkomsten

kommer att utgöra endast en ringa bråkdel av den taxerade. Då nu bankningen

enligt en, såvitt av tillgängligt material framgår, enhällig uppfattning

bör borttagas, ligger det stor vikt vid att ej de nya avdragen göras

så höga, att man i de sämst ställda kommunerna riskerar en ytterligare

reducering av beskattningsföremålen. Det är möjligt, att, då ändrade avdragsbestämmelser

alltid måste komma att träffa något ojämnt, följden i

någon kommun kan bliva en ej alldeles obetydlig minskning av de skattefria

avdragen, som i och för sig ej kan anses erforderlig. Men det bör då märkas,

att detta ej betyder vare sig att flera personer än förut bli skattskyldiga

eller att skatteökningen för de övriga kommer att stå i proportion till

ökningen i den beskattningsbara inkomsten. I stället blir det så, att ett

något större antal personer än förut bliva helt skattefria, ty med bankningens

borttagande måste grundavdraget i allt fall bliva högre än nu. På dem,

som icke bliva skattefria, kommer en något större sammanlagd skattebörda

än förut, ty kommunens totala skattebörda ändras ju ej genom en omläggning

av beskattningsbestämmelserna. Men ökningen i skattebördan kommer

för varje skattskyldig ej att stå i proportion till den ökning av det beskattningsbara

beloppet, som blir en följd av det minskade avdraget, ty utdebiteringsprocenten

blir mindre än förut. Den verkliga skatteökningen blir

följaktligen helt obetydlig.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Vad statsbeskattningen beträffar är jag av den uppfattningen, att de nu

gällande avdragen, om de också i genomsnitt icke kunna anses för höga, å

andra sidan ej heller äro för låga. Emellertid vill det synas, som om differentieringen

mellan de olika ortsgrupperna lämpligen bör göras något större

än för närvarande, d. v. s. att jämvikten bör upprätthållas på det sätt, att

man vid omräkning av avdragen till det nya systemet räknar dessa beträffande

de lägre ortsgrupperna snarare lägre än nu och beträffande de högre

ortsgrupperna snarare högre än nu. Från statsflnansiell synpunkt medför

detta icke några risker, eftersom det stora flertalet skattskyldiga finnes i

de lägre ortsgrupperna; ett avdragssystem, som i verkligheten resulterade i

en genomsnittlig höjning av de effektiva avdragen i dessa ortsgrupper, skulle

däremot kunna föranleda en minskning av inkomst- och förmögenhetsskatten,

som bleve oläglig för statsbudgeten.

Vid övervägande av frågan om de skattefria avdragens storlek bör för

övrigt ej lämnas obeaktat, att prisnivån fortfarande visar någon tendens

till nedgång, och att en lagstiftning, inriktad på att ej såsom den för närvarande

tillämpade gälla endast för ett år i sänder, för den skull bör grunda

sig på en försiktig beräkning.

Utom den differentiering med hänsyn till ortsgrupperingen, som enligt vad

jag nyss anfört synes böra ske även i fråga om avdrag för hustru och barn,

finner jag en viss differentiering i avdragen böra komma till stånd även i

förhållandet mellan hustru och barn inbördes. I synnerhet det första barnets

födelse försvårar ofta en familjs försörjningsmöjligheter, i regel mer än

giftermål och de övriga barnens födelse. Jag har därför varit betänkt på

att föreslå större avdrag för första barnet än för hustru och de följande

barnen. Ett särskilt skäl att medgiva ett jämförelsevis stort avdrag även

för hustrun ligger emellertid i det ofta och, såvitt jag kan finna, ej utan

fog överklagade förhållandet, att äkta makar komma i en i beskattningsavseende

sämre ställning än de, som leva tillsammans utan äktenskap, och

att den fria sammanlevnaden därigenom på visst sätt uppmuntras. Åtminstone

för närvarande synes någon annan lämplig utväg att i någon mån

neutralisera detta missförhållande knappast stå till buds än att medgiva ett

jämförelsevis stort skattefritt avdrag för hustru. Jag har fördenskull stannat

vid att föreslå lika stora avdrag för hustrun och det första barnet och —

utom i ett av tekniska skäl betingat undantagsfall, vartill jag återkommer

i det följande — mindre avdrag för vart och ett av övriga barn. Det må

framhållas, att kommunalskattekommittén föreslagit större avdrag för hustrun

än för barnen.

Det är vidare av vikt, att avdragen fastställas till jämna siffror, lämpligen

jämna femtiotal kronor, på det att uträkningen må bliva enkel.

Uppnåendet av detta syfte betyder enligt min mening mer än det tidigare

framförda önskemålet om visst enkelt förhållande mellan stats- och kommunalskatteavdragen

— ett önskemål som för övrigt redan nu visserligen

är tillgodosett beträffande de obankade avdragen men ej beträffande de

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

253

effektiva avdragen, d. v. s. avdragen efter bankningen. Av varandra oberoende

avdragssystem torde därför kunna fastställas för vartdera slaget

av beskattning.

Från dessa utgångspunkter har jag låtit verkställa en bearbetning av

taxeringslängderna över 1925 års taxering i ett antal kommuner. Denna

utrednings resultat framgår av en redogörelse, intagen i den promemoria

rörande vissa statistiska utredningar, som, på sätt jag förut hemställt,

torde få fogas vid statsrådsprotokollet (bil. 1). Bearbetningen avser dock

endast kommunalbeskattningen. Vad denna beträffar, har det visat sig, att

de synpunkter, jag i det föregående utvecklat, med fördel torde låta omsätta

sig i verkligheten. Grundavdragen uppgå enligt det förslag, jag förordat

beträffande kommunal skattskyldighet, till så jämna belopp som 500, 500,

600, 700 och 800 kronor i stället för nu provisoriskt gällande 350, 400,

450, 550 och 600 kronor, medan avdragen för hustru och första barnet

variera från 150 till 300 kronor och för följande barn från 150 till 200

kronor. Med hänsyn till att den nuvarande skattskyldighetsgränsen, 600

kronor, synes böra bibehållas, har jag ansett ett grundavdrag av 400

kronor i ortsgrupp I för lågt. Å andra sidan har det ej synts tillrådligt

att i de båda lägsta ortsgrupperna höja ortsavdraget över 500 kronor, då

man eljest skulle riskera, att alltför stor del av den taxerade inkomsten

bortfölle. På grund av önskvärdheten att ej räkna med andra belopp än

jämna 50-tal kronor har i ortsgrupp I avdraget för hustru och alla barnen

måst sättas lika. Resultatet av det av mig förordade förslaget synes, att

döma av utfallet i de undersökta kommunerna, bliva någon — i många

fall säkerligen mycket obetydlig — minskning i de effektiva avdragen i

de två lägre ortsgrupperna men i övrigt praktiskt taget bibehållande av

status quo.

Beträffande statsbeskattningen har en motsvarande bearbetning av

taxeringslängderna ej kunnat utan större svårighet åstadkommas och

skulle väl för övrigt blivit föga vägledande, om den ej omfattade ett mycket

stort antal kommuner. Här hava i stället kalkyler gjorts beträffande

verkan av ändrade avdrag i förening med en av bankningens borttagande

betingad justering av skatteskalan. Resultatet har blivit ett system med

grundavdrag om 500 kronor med 200 kronors intervaller upp till 1,300

kronor samt avdrag för hustru och första barn från 250 till 450 kronor

samt för följande barn från 200 till 350 kronor och vidare jämkning av

skatteskalan såtillvida, att för den del av det beskattningsbara beloppet,

som icke överstiger 2,000 kronor, skatteprocenten sänkts från 3 till 2.

Detta system har vid undersökning visat sig giva det enligt min mening

mest tillfredsställande resultatet. Jag har även låtit undersöka ett system

med genomgående 100 kronor större grundavdrag och 50 kronor mindre

hustru- och barnavdrag. I stort sett torde ett dylikt system i genomsnitt

komma att medföra lika stora avdrag som det av mig förordade systemet,

men det skulle betyda en till synes ej lämplig förskjutning av skatte
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bördan över på gifta personer och i synnerhet barnrika familjer till förmån

för ensamstående. För ortsgrupp I betyder den omständigheten, att grundavdraget

sättes till 500 kronor, uppenbarligen icke någon sänkning av

skattskyldigbetsgränsen. Denna skulle fortfarande utgöra 600 kronor.

Såvitt gjorda undersökningar givit vid handen, synes det svårt att, om

man vill åstadkomma ett enkelt system, finna ett sådant, som utan bankning

närmare än de två särskilt undersökta ansluter sig till det nu gällande,

såvida man ej vill riskera antingen en mera betydande höjning

eller en mera avsevärd sänkning av avdragen. Vissa olikheter mot vad

som nu gäller komma dock otvivelaktigt att bliva en följd dels av den

större differentieringen mellan ortsgrupperna, dels av den införda differentieringen

beträffande hustru och barn.

Avdrag, varom här är fråga, synas, på sätt kommunalskattekommittén

föreslagit, böra tillkomma ej allenast svenska medborgare utan även i

riket bosatta utlänningar.

Åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning.

En fråga, åt vilken jag ägnat särskild uppmärksamhet, rör åtgärder till

förekommande av att samma inkomst eller samma förmögenhet underkastas

beskattning såväl här i riket som i utlandet. Med de stränga bestämmelser

om skattskyldighet och de höga skattetariffer, som numera gälla i flertalet

stater, bliva de fall, då sådan dubbelbeskattning inträffar, ganska talrika,

och dubbelbeskattningen träffar ofta den skattskyldige mycket hårt. Till

förekommande av dubbelbeskattning hava mellan åtskilliga utländska stater

avslutats skattetraktater, och även för Sveriges del hava underhandlingar i

sådant hänseende inletts med främmande makt. Det har emellertid visat sig,

att en del av de svenska författningsbestämmelser, som inverka på de internationella

förhållandena, lämpligen borde i viss mån omarbetas. Med anledning

härav har inom finansdepartementet verkställts utredning, därvid

utarbetats en promemoria angående åtgärder till undvikande av eller lindring

i internationell dubbelbeskattning m. m., vilken promemoria torde få fogas

vid statsrådsprotokollet (bil. 3) och till vilken jag i det följande kommer att

hänvisa.

De viktigaste lagstiftningsåtgärder, som i denna promemoria förordas, avse

i korthet följande. Den för närvarande gällande förordningen den 22 maj

1925 med föreskrifter angående medgivande i vissa fall av undantag från

gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (svensk författningssamling

1925 nr 155) upphäves, och motsvarande stadganden införas i

kommunalskattelagen samt i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Bestämmelserna om skattskyldighet för inkomst avfattas så, att

oinskränkt skattskyldighet inträder för den tid av beskattningsåret, då den

skattskyldige är här i riket bosatt. I motsats till vad som för närvarande

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

255

gäller och mot vad som föreslagits av kommunalskattekommittén och av

presidenten Petersson skulle således förhållandena vid taxeringsårets ingång

ej vara av avgörande betydelse för bestämmande av skattskyldighetens omfattning

för hela beskattningsåret. Jämväl stadigvarande vistelse här i

riket skulle för vistelsetiden komma att grunda oinskränkt skattskyldighet.

Skattskyldigheten för fysiska personer, som ej äro i riket bosatta eller härstädes

stadigvarande vistas, ävensom för utländska juridiska personer (»inskränkt

skattskyldiga») ändras i viss mån. I de fall, då skattskyldiga, tillhörande sistnämnda

grupp, här i riket skola utgöra kommunalutskylder för inkomst, som

härrör av förvärvskälla, vilken icke kan anses lokaliserad till någon viss svensk

kommun, böra utskylderna utgå »för gemensamt kommunalt ändamål», och har

i sådant hänseende föreslagits, att desamma skola användas till utjämning av

skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Särskilda bestämmelser

hava utarbetats angående beskattningsorten, vilka bestämmelser,

bland annat, medföra upphävande av den för närvarande gällande föreskriften

därom, att i vissa fall taxering skall ske å ort, där inkomsten

huvudsakligen förvärvats, eller, om taxeringen uteslutande avser förmögenhet,

å ort, där förmögenheten huvudsakligen varit nedlagd. Till förekommande

eller lindring av dubbelbeskattning ifrågasättas slutligen föreskrifter,

som berättiga Kungl. Maj:t att i vissa fall kunna efterskänka inkomst- och

förmögenhetsskatt.

I det följande skall jag i korthet yttra mig angående var och en av dessa

frågor.

Mot upphävande av förenämnda förordning den 22 maj 1925 samt

förordningens ersättande med likartade bestämmelser i kommunalskattelagen

samt i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt har kammarrätten

förklarat sig icke hava något att erinra. Förslaget, som motiveras

av lagtekniska skäl, biträdes av mig.

Då jag nu ingår på de i promemorian föreslagna bestämmelserna angående

skattskyldighet för inkomst och förmögenhet, anser jag mig böra i

korthet redogöra även för övriga frågor angående sådan skattskyldighet,

vilka frågor lämpligen böra i sammanhang härmed behandlas.

Enligt gällande lagstiftning beror skattskyldighetens omfattning, vad

fysiska personer angår, på medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet.

Svenska medborgare, som författningsenligt äro eller böra vara i riket

mantalsskrivna, äro skattskyldiga för all inkomst, vare sig den förvärvats

här eller utom riket, samt för all den förmögenhet de äga, vare sig här

eller å utrikes ort. För andra fysiska personer är skattskyldigheten inskränkt;

härutinnan gälla olika föreskrifter för svenska medborgare, som

icke äro eller böra vara här i riket mantalsskrivna, för utlänningar, för

vilka författningsenligt mantalsskrivningsskyldighet föreligger, samt för andra

utlänningar. För de svenska juridiska personerna är skattskyldigheten, åt
-

Överflyttning

av bestämmelserna

i förordningen

den

22 maj 1925.

Skattskyldig
heten.

s. 256 Kontrollera mot PDF

Oinskränkt

skattskyldig
het.

256 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

minstone vad inkomstskatten angår, oinskränkt; för utländska juridiska personer

begränsas skattskyldigheten till vissa slag av inkomster och förmögenhetstillgångar.

De närmare bestämmelserna i detta ämne äro intagna i 3 och

12 §§ förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt och 10 § bevillningsförordningen.

Kommunalskattekommittén har frångått anordningen med skattskyldighetens

bestämmande efter medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet.

Enligt dess förslag bliva svenska medborgare eller utlänningar, vilka äro

här i riket bosatta, ävensom de flesta svenska juridiska personer oinskränkt

skattskyldiga, varemot andra fysiska personer samt utländska juridiska personer

bliva skattskyldiga allenast för visst slags inkomst. Angående de

närmare bestämmelserna härom hänvisas till 49 § i kommitténs förslag till

kommunalskattelag. Huruvida någon är att anse som bosatt i riket eller

ej, skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång eller, där

han dessförinnan avlidit, efter förhållandena vid dödsfallet (65 § i sistnämnda

förslag). Presidenten Petersson har i sitt förslag till förordning angående

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (6 och 12 §§) följt samma principer.

Kommunalskattekommitténs och presidenten Peterssons förslag i denna del

hava i allmänhet lämnats utan erinran.

Kammarrätten har i sitt utlåtande över berörda förslag ifrågasatt, om

det kunde vara billigt, att utlänning, som hitflyttade, eller svensk medborgare,

som återvände hit från utlandet, skulle bliva skattskyldig för mera

av där före inflyttningen till riket förvärvad inkomst än han infört och

här använt. Ofta hade den inflyttade i utlandet betalt skatt för löpande

året. Det syntes icke rättvist, att han här ånyo skulle beskattas för samma

inkomst. Det borde undersökas, i vad mån denna olägenhet kunde förekommas.

Beträffande därefter vad berörda promemoria innehåller angående skattskyldighet

för här i riket bosatt person (sid. 8—10) anför kammarrätten

till en början:

»En svensk medborgare, som återflyttat till Sverige under beskattningsåret

och som för taxeringsåret skall här mantalsskrivas, blir på grund av bestämmelserna

i de nuvarande skattelagarna skattskyldig jämväl för av honom

före återflyttningen i utlandet förvärvad inkomst, och enligt förslagen till

kommunalskattelag och till förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

gäller detsamma för utlänning, som hitflyttat under beskattningsåret.

Kammarrätten har redan i sitt ovannämnda utlåtande av den

30 juni 1925 ifrågasatt, huruvida i dessa fall indragandet under svensk

beskattningsrätt av en före inflyttning förvärvad inkomst kunde anses förenligt

med rättvisa och billighet samt hemställt om undersökning i ämnet.

Kammarrätten, som vidhåller sin sålunda uttalade mening, vill därjämte

nu framhålla, att det påtalade förhållandet visserligen motsvaras, vad angår

person, som under beskattningsåret utflyttar från riket, av frihet från skatt

för under det året härstädes förvärvad inkomst av sådant slag, som ej är

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

under alla förhållanden här i riket skattepliktig, men att det för en sådan

eftergift av skatt knappast torde kunna åberopas någon giltig grund, så

framt ej fullt analoga beskattningsregler gälla i det land, dit han utflyttat.

Då så emellertid icke torde i regel vara fallet, måste erkännas, att enligt

de nu föreslagna bestämmelserna beskattningen för en person, som under

beskattningsåret inflyttat till riket eller utflyttat därifrån, blir mera rättvist

ordnad. Att de bestämmelser i detta ämne, som innehållas i de nuvarande

skattelagarna och i förenämnda författningsförslag, fått förut antydda mera

summariska karaktär, torde hava berott på en strävan att möjliggöra en bekväm

och effektiv tillämpning av bestämmelserna. Utan tvivel måste större

svårigheter möta vid tillämpningen av den i promemorian föreslagna fördelningen

av skattskyldigheten. Emellertid framhålles i promemorian, att

dessa svårigheter i de jämförelsevis få fall, varom det här kan bliva fråga,

kunna avsevärt minskas. Härtill kommer, att de föreslagna bestämmelserna

om förutsättningarna för oinskränkt skattskyldighet ansluta sig till vad i

sådant avseende gäller i de flesta europeiska länder, med vilka skattetraktater

kunna tänkas ifrågakomma. En följd härav blir, att dubbeltaxering

av en under beskattningsåret inflyttad person kan i avsevärd omfattning

förekommas och att åtskilliga förhandlingar om skattetraktater eljest vidlådande

vanskligheter komma att bortfalla. Med hänsyn till vad sålunda

anförts anser sig kammarrätten böra biträda det i promemorian framställda

förslaget, att oinskränkt skattskyldighet skall åligga fysisk person för tid,

varunder han varit här i riket bosatt.»

Vidkommande därefter frågan om stadigvarande vistelse såsom förutsättning

för oinskränkt skattskyldighet (promemorian sid. 11—12) yttrar kammarrätten.

»Förslaget i denna del anser sig kammarrätten böra avstyrka såsom ofta

ledande till mindre tillfredsställande konsekvenser. Om exempelvis en utländsk

ingenjör, ehuru bosatt utomlands, för övervakande av ett av utländsk

firma härstädes bedrivet byggnadsarbete stadigvarande vistas här i riket

under några månader, skulle han bliva skattskyldig i Sverige kommunalt

och statligt ej blott för sin inkomst hos firman, utan för all annan inkomst,

som han under samma tid förvärvat, såsom inkomst av fast egendom i utlandet,

i utlandet lyftade räntor och så vidare, ävensom, därest han vistats

härstädes över ett årsskifte, hava att erlägga statlig skatt för all sin förmögenhet

både här och i utlandet. Att. på sätt promemorieförfattaren gör,

giva den tilltänkta utsträckningen av den oinskränkta skattskyldigheten den

form, att ''stadigvarande vistas’ inordnas under begreppet ''vara bosatt’, måste

under alla omständigheter anses mindre lyckligt, enär detta vidgade bosattbegrepp

långt ifrån kommer att täckas av vare sig vad mantalsskrivningsförordningen

menar med ''bosatt’ eller vad i allmänt språkbruk därunder

inbegripes. Dessutom måste gränsen mellan stadigvarande vistelse och tillfällig

sådan bliva flytande.»

f promemorian (sid. 12—14) behandlas vidare spörsmålet, huruvida vad

som föreslagits beträffande förutsättningarna för inträde av oinskränkt skattskyldighet

skall tillämpas vid förmögenhetsbeskattningen. Resultatet av

undersökningen har blivit, att någon ändring i bestämmelserna angående

nämnda beskattning icke på grund av omförmälda omläggning av skattskyldighetsföreskrifterna

torde böra ske för niirvarande. I denna del anför

kammarrätten:

Diliany till riksdai/cns protokoll 1927. 1 saml. 87 hult. (Nr 102.)

17

s. 258 Kontrollera mot PDF

[Departe
mentschefen.

Inskränkt

skattskyldig
het.

258 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

»I fråga om förmögenhetsbeskattningen anser kammarrätten i likhet med

promemorieförfattaren, att någon ändring ej bör ske i vad förslaget till förordning

angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt innehåller beträffande

förutsättningarna för fysisk persons oinskränkta skattskyldighet,

eller att sådan skattskyldighet åligger allenast person, som vant här i riket

bosatt vid beskattningsårets utgång. Mot lämpligheten av att på annat sätt

bestämma skattskyldigheten talar jämväl den omständigheten, att härstädes

bosatt person måste — såsom vårt taxeringsväsende för närvarande är ordnat

— bliva skattskyldig för den förmögenhet, han vid beskattningsårets utgång

innehar, även om han ägt denna förmögenhet endast en kortare tid under

samma år.»

Kommunalskattekommitténs förslag angående förutsättningarna för oinskränkt

skattskyldighet synes mig i stort sett riktigt, och jag är beredd att

i huvudsak följa detsamma. För fysisk persons vidkommande bör sålunda

oinskränkt skattskyldighet inträda, då denne varit här i riket bosatt, Däremot

ansluter jag mig till förslaget i promemorian därom, att omständigheterna

under hela beskattningsåret och icke allenast förhållandena vid taxeringsårets

ingång skola tillmätas betydelse för avgörande av frågan, om en

person varit här i riket bosatt. Såsom i promemorian anförts, lärer emellertid

ej den konsekvensen därav böra dragas, att bestämmelserna angående förmögenhetsbeskattningen

härigenom skulle behöva i någon avsevärd mån

ändras. På de i promemorian anförda skäl anser jag även riktigt, att de

personer, som här i riket stadigvarande vistas utan att vara härstädes bosatta,

för vistelsetiden underkastas oinskränkt skattskyldighet. Vidkommande kammarrättens

invändningar häremot får jag såsom min mening uttala, att de

föreslagna bestämmelserna icke lära giva anledning till att — annat än möjligen

i undantagsfall — underkasta personer, som uppehålla sig i riket allenast

några månader, full skattskyldighet. Att gränsen mellan stadigvarande och

tillfällig vistelse i enstaka fall kan bliva svår att draga medgives, men liknande

svårighet torde med gällande lagstiftning föreligga, då det gäller att

avgöra, om en person är bosatt här i riket och således oinskränkt skattskyldig

eller om han allenast tillfälligt vistas härstädes, i vilket sistnämnda

fall full skattskyldighet ej kan utkrävas. I stället för att, på sätt i promemorian

föreslagits, under begreppet »här i riket bosatta» inordna dem,

som stadigvarande vistas härstädes, har emellertid i de nu utarbetade förslagen

till kommunalskattelag och förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

föreskrivits, att vad som stadgas om person, som är här i

riket bosatt, jämväl skall äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande

vistas utan att vara härstädes bosatt.

Beträffande därefter vad promemorian innehåller angående förändring av

den inskränkta skattskyldigheten (sid. 15—22 i promemorian), anför kammarrätten:
»Det

synes kammarrätten kunna råda tveksamhet angående lämpligheten,

åtminstone vad kommunalbeskattningen angår, av den föreslagna utvidg
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ningen av skatteplikten. Den inkomst, som härigenom göres skattepliktig,

kan nämligen icke, med undantag möjligen för royalty och därmed likartad

inkomst, sägas härflyta av en förvärvskälla, som är lokaliserad till viss

kommun här i riket. Men det låter sig icke förneka, att beträffande inkomst,

varom här är fråga, ett visst samband kan spåras mellan den åtnjutna

inkomsten eller den person, som åtnjutit inkomsten, å ena sidan,

och en kommun här i riket, å andra sidan. Oavsett detta torde inkomstens

ursprung och beskaffenhet kunna åberopas såsom skäl för att tillerkänna

Sverige företrädesrätt till beskattningen. Att under sådana förhållanden

med hänsyn till de regler, som här i riket gälla eller kunna antagas komma

att gälla för interkommunal beskattning, avstå från att beskatta omförmälda

inkomst kommunalt torde måhända kunna anses onödigt, i synnerhet som

det är att antaga, att inkomst av berörda slag i allmänhet är i utlandet

underkastad kommunalskatt. Kammarrätten anser sig förty höra tillstyrka

den föreslagna omfattningen av den skatteplikt för inkomst, som anses skola

åligga här ifrågavarande inskränkt skattskyldiga, dock under förutsättning

att frågan om beskattningsort ordnas på sätt kammarrätten här nedan föreslår.

»

Komnmnalskattekommitténs och presidenten Peterssons förslag rörande

bestämmelser angående inskränkt skattskyldighet, med de modifikationer

däri, som gjorts i promemorian, är jag beredd att biträda. Till frågan om

beskattningsorten återkommer jag i det följande.

Beträffande frågan om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål

anför kammarrätten:

»Beträffande den kommunala beskattningen av viss inkomst av tjänst och

av tillfällig förvärvsverksamhet, som uppbäres av utomlands bosatt eller

hemmahörande skattskyldig, har i promemorian föreslagits, att beskattningen

skulle ske genom taxering för gemensamt kommunalt ändamål. En dylik

anordning förefaller kammarrätten alltför irrationell för att kunna godtagas.

För kommunalbeskattningen måste förutsättas en kommuns i högre eller

lägre grad berättigade intresse att få beskatta inkomsten i fråga. °Om nu,

såsom i promemorian synes antagas, sådan kommun i avseende å viss inkomst

saknas, bör kommunal beskattning av denna inkomst icke komma

till stånd. Skatt att användas till utjämning skattetryckta kommuner

emellan är ej heller någon kommunalskatt i verklig mening utan, såsom

ofta framhållits, i själva verket en statsskatt.»

Presidenten i kammarrätten har varit skiljaktig och yttrat, att, da i

vår samhällsförfattning icke funnes någon skarp gräns mellan statliga och

kommunala uppgifter, utan exempelvis staten i stor utsträckning lämnade

bidrag till kostnaderna för den kommunerna i första hand åvilande folkundervisningen,

medan kommunerna, särskilt stadskommuner, hade att vidkännas

kostnader för fyllande av sådana uppgifter av principiellt statlig art

som rättskipning med mera, avgörande betänkligheter icke syntes mota mot

förslaget att anordna beskattning för gemensamt kommunalt ändamål.

Vidkommande därefter beskattningsorten (promemorian sid. 22—25) yttrar

kammarrätten:

[Departe
mentschefen.

]

Beskattning

för gemensamt

kom

munalt ändamål

samt beskattningsort.

s. 260 Kontrollera mot PDF

[Departe
mentschefen.

]

260 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Av vad kammarrätten i det föregående anfört i fråga om beskattning

av inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, som åtnjutes av

utomlands bosatt eller hemmahörande skattskyldig, framgår, att kammarrätten

anser dylik inkomst böra kommunalt beskattas i den kommun, dit

inkomsten närmast kan vara att hänföra. Med denna utgångspunkt bör

givetvis inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet beskattas i den kommun,

där den egendom varit belägen eller den rörelse bedrivits, som föranlett

inkomstförvärvet. Vad angår inkomst av tjänst kan saken ställa sig mera

komplicerad Sådan inkomst av tjänst, som är att hänföra till royalty och

ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, skall enligt kommunalskattekommittens

förslag, därest hemortskommun saknas, beskattas i

den kommun, varest inkomsten huvudsakligen förvärvats. Det synes icke

föreligga någon anledning att häri göra ändring. Inkomst av tjänst, som

härrör av ett förutvarande tjänsteförhållande, skulle kunna hänföras till den

kommun, varest den skattskyldige senast varit bosatt. Härifiån riket uppburen

inkomst, som härflyter av tjänst å svenskt fartyg, torde lämpligen

kunna beskattas i den kommun, där rederiet beskattas. Beträffande annan

inkomst av tjänst, som i detta sammanhang kan komma i fråga, synes den

kommun, varest den skattskyldige uppehållit sig under den tid verksamheten

utövats, vara rätt beskattningsort. I övrigt föranleder förslaget,_ såvitt

beskattningsorten angår, ingen annan erinran från kammarrättens sida än

att med anledning av kammarrättens ställning till den under nästföregående

rubrik behandlade frågan (om taxering för gemensamt kommunalt

ändamål) den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som, i händelse

hemortskommun saknas, enligt promemorian skulle verkställas av den gemensamma

taxeringsnämnden, i stället bör ske inom en viss (Nikolai) församling

i Stockholm.»

Vad i promemorian anförts angående beskattning för gemensamt kom

munalt ändamål är jag för min del beredd att biträda. Att i stället för

sistnämnda beskattning verkställa kommunal beskattning i de många olika

kommuner, som kammarrätten i sådant hänseende föreslagit, anser jag uteslutet.

De av kammarrätten föreslagna bestämmelserna i ämnet äro

synnerligen invecklade samt innebära en alltför stor avvikelse från

eljest gällande principer om beskattningsort för olika slag av förvärvskällor.

Stadganden av innebörd, att beskattning av inkomster av tjänst eller av

tillfällig förvärvsverksamhet, åtnjutna av utomlands bosatta eller hemmahörande

skattskyldiga, skulle ske i den kommun, där inkomsten förvärvats,

äro icke överensstämmande med föreskrifterna om beskattningsort beträffande

dylika inkomster, åtnjutna av här i riket bosatta eller hemmahörande

skattskyldiga, eftersom sistnämnda inkomster skola beskattas i de skattskyldigas

hemortskommuner och icke där inkomsterna förvärvats.

Något skäl, varför de skattskyldiga, varom här är fråga, skulle helt undkomma

kommunalskatt, kan jag ej finna. Och det synes mig vara en mycket

naturlig utväg att i dylikt fall använda inflytande skattemedel till något

gemensamt kommunalt ändamål eller till fördelning på de kommuner, som

äro i särskilt behov av skattekällor. Att den omständigheten, att ifrågavarande

medel skola användas för utjämningsändamål, behöver betyda, att

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

261

det här skulle vara fråga om eu statsskatt, kan jag icke medgiva; för

dylikt ändamål kunna otvivelaktigt användas såväl statliga som kommunala

medel. Anmärkas må för övrigt, att i de fall, då på grund av bestämmelse

i skattetraktat kommunal beskattning skulle komma att ske bär

i riket för inkomst, som eljest här ej är föremål för skatt, någon annan

kommunal beskattning än för gemensamt kommunalt ändamål icke gärna

lärer kunna ifrågakomma.

Vad som i övrigt i promemorian anförts angående beskattningsorten biträder

jag. Beträffande särskilt upphävandet av den för närvarande gällande,

även i kommunalskattekommitténs förslag införda bestämmelsen

därom, att i vissa fall taxeringen skall ske å ort. där inkomsten huvudsakligen

förvärvats — vilken bestämmelse beträffande beskattningen till

inkomst- och förmögenhetsskatt kompletterats med en föreskrift därom, att,

om taxering uteslutande avser förmögenhet, taxeringen skall ske å ort, där

förmögenheten huvudsakligen varit nedlagd — vill jag framhålla, att hemställan

om en sådan åtgärd, åtminstone vad statsskatten angår, gjorts av

flera myndigheter, då de yttrat sig över ett till dem för granskning remitterat

förslag till taxeringsförordning, samt att dessa myndigheter jämväl

föreslagit, att i förevarande fall taxering alltid skall ske i Stockholm.

Vad slutligen angår frågan om efterskänkande av skatt (promemorian

sid. 25—26), anför kammarrätten:

»Trots de betänkligheter av principiell natur, förslaget i denna del kan

väcka, anser sig kammarrätten likväl, med hänsyn till de säregna omständigheter,

som vid internationell dubbelbeskattning av inkomst eller förmögenhet

kunna föreligga, böra förorda förslaget.»

På de i promemorian anförda skäl anser jag, att den föreslagna bestämmelsen

om efterskänkande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bör

införas i vederbörande skatteförfattning.

Landstingsskatten.

När 1920 års proposition med förslag till kommunalskattelag framlades,

avsåg man att bibehålla landstingsbeskattningen i stort sett oförändrad. För

detta ändamål tänkte man sig att med begagnande i möjligaste mån av de

resultat, som uppnåtts vid taxeringen till kommunalskatt, verkställa en särskild

taxering till landstingsskatt. När provisoriet i kommunalskattefrågan

samma år av riksdagen antogs, lät man detta få giltighet även i avseende

å landstingsbeskattningen.

1921 års kommunalskattekommitté upptog ej frågan om landstingens beskattning,

som däremot gjorts till föremål för viss utredning inom 1924 års

skatteberedning på sätt framgår av förut omförmälda i augusti 1925 till

Efterst* änkandeav

skatt.

Utredning av

1924 ärs

skatteber våning.

s. 262 Kontrollera mot PDF

Inkomna yttranden.

262 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

chefen för finansdepartementet avgivna promemoria angående landstingsbeskattningen.

I denna dryftas frågan om landstingsbeskattningens ordnande

dels med utgångspunkt från A-förslaget, dels med utgångspunkt från det

reviderade C-förslaget. I densamma meddelas vidare eu historik rörande

ifrågavarande spörsmål samt lämnas vissa statistiska uppgifter rörande landstingens

ekonomiska förhållanden. Promemorian torde få såsom bilaga (bil. 4)

fogas vid statsrådsprotokollet.

I promemorian framhålles, bland annat, att man vid antagande av ett

garantiskattesystem för primärkommunerna vore, praktiskt taget, bunden att

använda identiskt samma system för sekundärkommunema, under det att

ett system med fristående objektskatter vid sidan av inkomstbeskattning

medförde större frihet i fråga om möjligheterna att ordna sekundärkommunernas

beskattning, enär det utan olägenhet läte sig göra, att repartitionstalen

för objekten sattes högre eller lägre än vid beskattningen till primärkommunerna,

liksom ock att ett vid dessas beskattning använt objekt kunde

vid beskattningen till sekundärkommunema uteslutas.

Vad beträffar den skog sskatt, som upptages i såväl A-förslaget som Cförslaget,

framhålles i promemorian, att C-förslagets skogsskatt vore på ett

sådant sätt inarbetad i skattesystemet, att, om C-förslaget skulle användas

vid kommunalbeskattningen, en skogsskatt av samma konstruktion som Cförslagets

måste ingå i landstingsbeskattningen. Även A-förslaget medgåve,

att särskild skogsskatt till landstingen infördes, men den särskilda skogsskatten

till landstingen, vilken givetvis skulle medföra en komplicering av

skattesystemet, kunde vid detta förslag undvikas genom att vid landstingsbeskattningen

höja repartitionstalet för fastighetsskatten å skogsvärde från

O.oi till 0.04. I promemorian förordades sistsagda anordning, därest någon

särskild skogsskatt till landstingen ansåges icke böra utgå. Med hänvisning

till de yrkanden, som ofta framförts, att skogsvärdet skulle beskattas lindrigare

än jordbruksvärdet, framhålles i promemorian, att detta krav kunde

tillgodoses sålunda, att vid landstingsbeskattningen särskild skogsskatt uteslötes

och repartitionstalet för skogsvärde likväl bibehölles vid O.oi. En

variation av denna tanke vore att — fortfarande utan skogsskatt till landstingen

— sätta repartitionstalet för skogsvärde till O.02 vid såväl kommunalbeskattningen

som landstingsbeskattningen, därvid höjningen av repartitionstalet

för skogsvärde vid kommunalbeskattningen borde kompenseras av

en motsvarande nedsättning i den kommunala skogsskatten. Någon fondering

av skogsskatt, om dylik skulle utgå till landstingen, borde icke förekomma,

vilketdera förslaget som än komme till användning.

Över ifrågavarande promemoria hava yttranden avgivits av länsstyrelserna,

landstingen eller deras förvaltningsutskott i samtliga län med undantag

av Jönköpings och Kopparbergs län, styrelsen för svenska landstingsförbundet

och föreningen Sveriges städers kronouppbördsmän.

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Majds proposition Nr 102.

Rörande frågan, efter vilket system landstingsbeskattningen i allmänhet

skulle ordnas, inhämtas av yttrandena följande — vad som uttalats om

progressivitet i landstingsbeskattningen förbigås här, då denna fråga senare

göres till föremål för särskild behandling.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Hallands och Kopparbergs län

samt Stockholms läns, Kalmar läns södra, Kristianstads läns och Västmanlands

läns landstings förvaltningsutskott hava, utan att ingå på den

remitterade promemorians detaljer, förklarat sig icke hava något att erinra

mot den i promemorian förordade lösningen.

Länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, Kalmar

läns norra landstings förvaltningsutskott samt Gotlands, Blekinge och

Örebro läns landstings förvaltningsutskott hava, likaledes utan att ingå på detaljer,

förordat att landstingsbeskattningen ordnas efter samma grunder som för

primärkommunema. Huruvida därmed avses att, om A-förslaget lägges till

grund för kommunalbeskattningen, skogsskatt skall utgå till landstingen,

samt att fondering av skogsskatt skall kunna äga rum hos landstingen, angives

ej i yttrandena. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, som

förordar C-förslaget, anser att detta kan läggas till grund för landstingsbeskattningen.

Av övriga myndigheter och korporationer, som avgivit yttranden, hava

samtliga utom länsstyrelsen i Kronobergs län förordat, att landstingsbeskattningen

skulle ordnas efter samma system eller så nära som möjligt anslutas

till det system, som kunde bliva gällande för primärkommunernas repartitionsbeskattning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

»Då, såsom i promemorian uttalas, landstingen i många avseenden fullfölja

samma ändamål som landskommunerna samt gränsen mellan landstingens

och primärkommunernas verksamhetsområden ej ligger fullt klar, lärer en

synnerligen omfattande utredning vara nödvändig, därest något förslag till

andra beskattningsgr under för landstingen än för primär kommunerna skall

kunna uppgöras. Enär något sådant förslag icke föreligger, samt det givetvis

av tekniska skäl måste anses önskvärt, att en särskild taxering för sekundärkommunernas

räkning undvikes, får länsstyrelsen ansluta sig till förslaget

om landstingsbeskattningens ordnande efter samma system, som blir

gällande för primärkommunernas repartitionsbeskattning.»

Liknande synpunkter åberopas i ett flertal yttranden. Föreningen Sveriges

städers kronouppbördsmän påpekar, att särskild taxering för landstingskommunen

icke blott, såsom i promemorian utsäges, bör undvikas, utan

att dylik taxering kan och måste undvikas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar i första hand utredning av den

i promemorian endast i förbigående berörda frågan, huruvida för sekundärkommunernas

räkning skäl kunde föreligga att söka anslutning till deri

statliga inkomsts kattetaxeringen, samt yttrar:

»Å ena sidan hava landstingen visserligen att fullfölja i många avseenden

samma ändamål som primiirkomrnunerna, men å andra sidan framträda

såsom landstingens uppgifter att med för landstingens utgifter dominerande.

Systemet för

landstingsbeskattningen.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skogsbeskattuingen

i fråga

om landstingen.

belopp sörja för ändamål, vilka ligga rent statliga mycket nära och i varje

fall icke kunna i ett utvecklat samhälle åsidosättas, utan måste betraktas

såsom för samhällslivet centrala och nödvändiga. Hänsyn till sistberörda

förhållande synes i första hand kunna motivera anslutning av landstingsskatten

till den statliga inkomstskattetaxeringen. Endast i den mån avgörande

hinder härför möter, synes annan anordning böra sökas; och detta

då helt naturligt med användning av de skatteformer, som beträffande primärkommunerna

kunna befinnas användbara.»

Kammarrätten förordar, att i samband med en kommunalskattereform

de nu utgående personliga sjukvårdsavgifterna måtte avskaffas. Kammarrätten

berör härefter spörsmålet om progressivitet vid landstingsbeskattningen,

ett spörsmål, till vilket jag, såsom förut nämnts, senare återkommer. Härefter

uttalar kammarrätten, att kammarrätten anslöte sig till förslaget, att

repartitionsbeskattningen till landstingen skulle byggas på den grund, som

komme att läggas för motsvarande beskattning till primärkommunerna,

samt erinrar, att kammarrätten i princip förordat A-förslaget utan Härin geskatt.

Presidenten i kammarrätten har varit skiljaktig och yttrat:

»Med hänsyn till beskaffenheten av de uppgifter, som landstingen företrädesvis

hava att tillgodose, kan jag icke finna, att en objektskatt å vare

sig fastighet eller näring är lika väl motiverad för landstingens del som

för primärkommunernas, och kan jag därför icke tillstyrka, att denna skatteform

kommer till användning för landstingsbeskattningen.»

Rörande repartitionstalen uttalas i allmänhet ingen önskan om annan avvägning

än för primärkommunerna. Dock har från ett par håll med syftning

på A-förslaget ifrågasatts lägre repartitionstal för objektbeskattningen.

Vad härefter angår frågan om en särskild skogsskatt för landstingens vidkommande,

uttalas allmänt, att, om A-förslagets grundprinciper godkändes,

någon dylik icke borde utgå till landstingen, enär detta skulle vara ägnat

att i onödan komplicera skattesystemet. Länsstyrelsen i Norrbottens län

och landstingets förvaltningsutskott i samma län anse, att icke ens om C-förslaget

antoges skogsskatt borde utgå till landstingen. Länsstyrelserna i

Uppsala, Älvsborgs och Västernorrlands län samt styrelsen för svenska

landstingsförbundet hava dock annan mening. Sistnämnda styrelse anför i

denna del:

»Att en särskild avverkningsskatt för landstingens vidkommande skulle,

såsom påstås i promemorian, medföra en komplicering av skattesystemet, kan

styrelsen icke finna, helst som i enlighet med taxeringssakkunnigas förslag

även taxeringen till avverkningsskatt skall företagas av de ordinarie taxeringsmyndigheterna.

Tvärtom torde en dylik fullständig överensstämmelse

mellan kommunalskattesystemet och landstingsskattesystemet medföra debiteringstekniska

fördelar.»

I frågan huruvida repartitionstalet för skogsvärdet bör höjas, därest

skogsskatt under ovan angivna förutsättning icke skall utgå till landstingen,

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

265

äro meningarna mera delade. Länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Västerbottens och Norrbottens län samt landstingens

förvaltningsutskott i Södermanlands, Hallands, Västerbottens och

Norrbottens län ävensom styrelsen för svenska landstingsförbundet förorda

höjning av repartitionstalet till det för jordbruksvärde gällande. Länsstyrelsen

i Västerbottens län har därvid, under framhållande av den stora

betydelse skogsbeskattningen äger för sagda län, åberopat sin i yttrande över

kommunalskatteförslaget framförda mening, att det vore ovisst, huruvida

icke ett genomförande av A-förslaget komme att under nuvarande konjunkturer

medföra minskad skatteplikt för jordbruket inom länet. Därest nu

för landstingens del beskattningen ansåges böra läggas efter de i promemorian

angivna riktlinjer, måste kravet på en skatteutjämning mellan de olika

landstingen, som länsstyrelsen i sagda yttrande förordat, anses än mera befogat.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anser för sin del det vara

principiellt oriktigt att, på sätt från något håll ifrågasatts, bättra en eventuell

orättvisa i kommunalbeskattningen genom en lättnad i landstingsbeskattningen.

En motsatt mening, d. v. s. att repartitionstalet för skogsvärdet icke

eller åtminstone endast i mindre mån borde höjas, även om skogsskatt ej

utginge, representeras av åtskilliga länsstyrelser och förvaltningsutskott. Repartitionstalets

bibehållande vid det för primärkommunerna i avseende å

skogsvärde gällande förordas av länsstyrelserna i Malmöhus, Gävleborgs

och Jämtlands län, av den senare bland annat på grund av betänkligheter

mot en alltför hård skogsbeskattning, ävensom av landstingets förvaltningsutskott

i Kronoborgs län, till beredande av lättnad för skogsnäringen och

vinnande av önskvärd enkelhet vid taxering och debitering. Länsstyrelserna

i Östergötlands och Värmlands län samt landstingets förvaltningsutskott

i Östergötlands län och landstinget i Värmlands län förorda någon

höjning av repartitionstalet för såväl kommunal- som landstingsbeskattningen.

Att bereda landsting möjlighet att fondera skogsskatt tillstyrkes allenast

av länsstyrelsen i Uppsala län.

Kammarrätten anser, att någon särskild skogsskatt icke borde utgå till

landstingen, därest A-förslaget genomfördes, ty det måste anses vara av vikt,

att skattesystemet ej i onödan komplicerades. Skulle däremot C-förslaget

komma att antagas, syntes det bliva nödvändigt att låta skogsskatt utgå

även till landstingen. Rörande frågan om kompensation för skogsskatten

genom höjning av repartitionstalet för skogsvärde uttalas, att, då det i de

skogrika länen torde även vid landstingsbeskattningen vara av betydelse för

en skälig fördelning av skattebördan, att skogen Ange tjäna till skatteunderlag

i fullt den utsträckning, som avsåges, kammarrätten, under åberopande

av vad länsstyrelsen i Västerbottens län härutinnan anfört, för sin

de! finge förorda, att repartitionstalet för skogsvärde, om skogsskatt icke

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungi. Maj:ts ''proposition Nr 102.

Departements
chefen.

skulle utgå till landstingen, vid landstingsbeskattningen sattes lika med

repartitionstalet för jordbruksvärde.

Vad angår frågan om fondering av skogsskatt hos landstingen, därest

skogsskatt skulle till dem utgå, uttalar kammarrätten, att behov av dylik

fondering ej syntes föreligga.

Presidenten i kammarrätten, vilken, såsom nyss nämnts, ansett objektbeskattning

å fastighet och näring ej böra ifrågakomma beträffande landstingsbeskattningen,

yttrar i fråga om skogsskatten:

»Få landstingen icke rätt att upptaga objektskatt av fastighet, blir det

icke möjligt att bereda dem skatteinkomst av skog i den ordning, som i

promemorian förordas, nämligen genom höjning av repartitionstalet för det

i jordbruksfastighets värde ingående skogsvärdet. Behovet av en sådan

skatteinkomst lärer emellertid, särskilt för landstingen i de nordligaste länen,

vara oavvisligt. Detta behov torde under angivna förutsättning icke kunna

fyllas på annat sätt än genom en skogsskatt av samma slag som den, som

föreslagits skola utgå till primärkommunerna. Det kan ju icke bestridas

att, såsom i promemorian anföres, denna anordning skulle leda till komplicering

av skattesystemet. Denna olägenhet torde dock mer än uppvägas

därav, att en skatt av sist antydda beskaffenhet träffar skogskapitalet först

då det realiserats.

I fråga om beräkningen av en skogsskatt för landstingens behov är jag

icke i tillfälle att framlägga något förslag. Även beträffande en sådan skatt

torde gälla vad i promemorian yttras i avseende å fondering av en vid

landstingsbeskattningen eventuellt förekommande skogsskatt.»

Med den utgångspunkt jag i det föregående tagit beträffande inriktningen

av kommunalskattereformen befinner sig frågan om landstingsbeskattningen

i ett jämförelsevis klart läge. Någon förskjutning av skattetrycket

i stort åsyftas icke och det är lätt att i det föreslagna systemet finna

en huvudsaklig motsvarighet till vad som nu gäller. Detta anser jag i särskild

grad för landstingens vidkommande vara en fördel. Ty en fristående

objektbeskattning till landstingen verkar här än mindre tilltalande än när

det gäller primärkommunerna, ett förhållande åt vilket presidenten i kammarrätten

i sin skiljaktiga mening givit uttryck, medan däremot ett bibehållande

av nuvarande regler knappast kan vara ägnat att väcka några

motsvarande betänkligheter. I likhet med vad som skett i förenämnda inom

1924 års skatteberedning utarbetade promemoria och flerstädes i de avgivna

yttrandena, är jag ock angelägen att framhålla vikten av att någon särskild

taxering till landstingsskatt ej skall behöva ifrågakomma. Det beskattningsunderlag,

som ligger till grund för primärkommunernas allmänna

kommunalskatt, bör vara bestämmande även för landstingsskatten.

Nu är emellertid att märka, att, om hänsyn toges allenast till detta beskattningsunderlag,

därigenom skulle åstadkommas en alltför lindrig beskattning

av skogen. Ty detta underlag medför en lättnad i garantibeskattningen

av skog, vilken för primärkommunernas del kompenseras av en särskild

skogsskatt, I likhet med flertalet hörda myndigheter m. fl. är jag av den

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

uppfattningen, att en dylik lättnad ej är motiverad, utan att den lucka, som

den allmänna kommunalskatten lämnar öppen, bör i en eller annan form

fyllas.

Tänkbart vore ju da att låta garantiskatt även å skogsvärde utgå efter

repartitionstalet O.oe. Detta skulle emellertid betyda, att för landstingsbeskattningens

del det sålunda beskattade beloppet och ej såsom vid primärkommunernas

beskattning det efter repartitionstalet O.o4 beskattade beloppet

skulle avdragas vid inkomsttaxeringen. Infördes en dylik bestämmelse,

skulle sålunda en särskild taxering till landstingsskatt bli nödvändig,

och en sådan bör, såsom jag nyss nämnt, undvikas. Garantiskatten å skogsvärde

till landsting bör av detta skäl utgå efter repartitionstalet 0.04, varken

mer eller mindre. Då en fristående objektskatt å skogsvärdet ej med

garantiskattesystemet bör ifrågakomma för att fylla berörda lucka, återstår

da blott att även till landstingen uttaga skogsskatt. Detta medför icke en

ny taxering med förnyad genomgång av deklarationer m. m. Då jag, såsom

av det förut anförda framgår, sett mig nödsakad förorda garantiskatt till primärkommunerna

efter ett så högt repartitionstal för skogsvärdet som 0.04,

måste det anses vara ett rimligt tillmötesgående mot skogsägarna att i ett

avseende, där ett utbyte av årlig skatt mot en avverkningsskatt utan

större olägenhet i fråga om debitering m. m. kan ske, också föreskriva

ett sådant utbyte. Tillämpas de av kommunalskattekommitténs skogssakkunnige

ledamot använda beräkningsgrunderna å den skogsskatt, som

sålunda bör utgå till landstingen, blir resultatet eu skogsskatt efter

eu utdebiteringsprocent, som utgör 0.2 av medeltalet av de fem senaste

årens utdebiteringar av landstingsskatt. Denna siffras matematiska riktighet

är dock beroende på, å ena sidan, att den skulle motsvara en fristående

objektskatt å skogsvärdet efter repartitionstalet O.02, å andra sidan att inga

virkespartier vore fria från skatteplikt till särskild skogsskatt. Ingendera

förutsättningen föreligger i verkligheten, men avvikelserna verka i olika riktningar,

varför det antagna talet, 0.2, kan anses representera en medelsiffra,

vars riktighet ej synes osannolik. Emellertid har utdebiteringssiffran för

särskild skogsskatt till primärkommunerna av hänsyn till dessas ekonomi

hållits i överkanten. Motsvarande hänsyn gör sig ej med samma styrka

gällande beträffande landstingen. Till dessa utgår ej nu någon skogsaccis,

varför ett borttagande av denna accis ej för deras vidkommande betyder

någon inkomstminskning. Under dylika förhållanden finner jag mig böra

förorda, att särskild skogsskatt till landstingen skall utgå efter en utdebiteringsprocent,

som utgör, ej en femtedel utan en sjättedel av medeltalet av

de fem senaste årens utdebitering av landstingsskatt, d. v. s. jämnt hälften

av motsvarande tal vid primärkommunernas beskattning. Då den särskilda

skogsskatten otvivelaktigt kan väntas inom ett så stort område som landstingsområdet

inflyta tämligen jämnt, lärer någon fundering av denna skatt

här ej vara behövlig.

f detta sammanhang har jag ej berört frågan om progressivitet vid lands
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

framlagda

förelag.

268 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

tingsbeskattningen. Denna fråga bör enligt min uppfattning betraktas med

hänsyn till skattesystemet i allmänhet, och jag återkommer till densamma i

det följande.

Kammarrätten har bragt på tal frågan om avskaffande av de till landstingen

utgående personliga sjukvårdsavgifterna. Denna fråga utgör emellertid

en integrerande del av frågan om de personliga avgifterna i allmänhet,

d. v. s. även mantalspenningar och skolavgifter, vilken är föremål för särskild

utredning. Om jag också delar den uppfattningen, att en ändring bör

ske beträffande dessa personliga avgifter, vill jag emellertid uttala, att det

icke torde vara erforderligt att upptaga frågan i nu förevarande sammanhang.

Progressiv kommunal inkomstbeskattning och anskaffning

av medel till skatteutjämning.

Den progressiva kommunala inkomstbeskattningen infördes, som bekant,

år 1920. Förslag till ändringar i densamma har framlagts av 1921 års kommunalskattekommitté.

Därefter har av 1924 års skatteberedning utarbetats

förut omförmälda i september 1926 till chefen för finansdepartementet avgivna

promemoria rörande denna skatt. Nämnda promemoria, som innehåller

redogörelse för vad i frågan tidigare förekommit, torde få såsom bilaga

(bil. 5) fogas vid statsrådsprotokollet. Vid dylik! förhållande torde någon

ytterligare redogörelse angående de i promemorian berörda förhållanden

ej vara erforderlig. Skatteberedningens promemoria utmynnade i en

hemställan, att yttranden från vederbörande myndigheter m. fl. måtte

inhämtas över vad i promemorian anförts, med särskilt beaktande av följande

huvudpunkter:

I stället för den nuvarande kommunala progressivskatten inrättas en progressiv

skatt att tillfalla landsting och städer, som ej deltaga i landsting,

efter lika grund för riket i dess helhet och av en storlek, som ungefär motsvarar

den nuvarande progressivskattens kommunandel. Någon fördelning

av progressivskatten beträffande andra skattskyldiga än aktiebolag

och ekonomiska föreningar äger ej rum, utan skatten stannar hos det landstingsområde

respektive den stad, där taxering sker till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt

stannar blott till viss mindre del där taxeringen till inkomst- och

förmögenhetsskatt sker, medan återstoden av denna skatt användes för

skatteutjämning; eller (alternativt) nämnda skattskyldigas progressivskatt

fördelas på landstingsområden och i landsting ej deltagande städer efter i

huvudsak nu gällande grunder. Om ej denna metod för anskaffande av

medel för skatteutjämning anses lämplig, så inrättas i stället för ändamålet

en särskild statsskatt, i huvudsak motsvarande den kommunala progressivskattens

nuvarande utjämningsandel.

Rörande motiven för denna hemställan, tillåter jag mig hänvisa till

promemorian.

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Yttranden i anledning av nämnda promemoria hava inhämtats från överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser efter hörande av respektive

landstings förvaltningsutskott — Värmlands läns landstings förvaltningsutskott

har dock ej uttalat sig i frågan —•. från statskontoret, kammarrätten

och riksräkenskapsverket, från styrelserna för svenska stadsförbundet

och svenska landstingsförbundet, varjämte tretton städer och nitton

landskommuner begagnat dem givet tillfälle att uttala sig. Två taxeringsnämndsordförande

hava ävenledes avgivit yttranden.

Av länsstyrelserna hava fjorton mer eller mindre uttryckligt tillstyrkt

skatteberedningens förslag i huvudsak — av dessa länsstyrelser hava

några uttalat, att de dock helst skulle se, att progressiviteten helt förlädes

till statsbeskattningen — medan två länsstyrelser direkt uttalat sig för att

progressivitet förefunnes endast beträffande statsbeskattningen. En länsstyrelse

har ansett, att principiella skäl talade mot förslaget, men att detta

ägde obestridliga tekniska förtjänster. Åtta länsstyrelser hava slutligen

avstyrkt förslaget eller förklarat sig för närvarande ej kunna tillstyrka

detsamma. Av dessa länsstyrelser hava ett par såsom skäl anfört, att den

föreliggande utredningen vore bristfällig. Rörande frågan om aktiebolagens

m. fl. juridiska personers progressivskatt hava elva länsstyrelser i

första hand uttalat sig för förslaget, att någon fördelning på olika landstingsområden

ej borde ske, utan att dessas progressivskatt till större delen borde

gå till skatteutjämning. Några av berörda länsstyrelser hava dock ansett

en lösning efter skatteberedningens alternativa förslag med fördelning av

p rog r e ss i vs k a t ton på landstingsområdena i andra hand kunna ifrågakomma.

En länsstyrelse har förordat det senare alternativet. Överståthållarämbetet

och nio länsstyrelser hava ansett det riktigast, att skatteutjämningen

bekostades av staten; några av dessa länsstyrelser hava ansett

allmänna statsmedel böra komma till användning och någon särskild statsskatt

för skatteutjämning ej böra upptagas.

Av landstingens förvaltningsutskott hava fjorton i princip tillstyrkt

skatteberedningens förslag, medan ?iio avstyrkt förslaget och en ansett

ytterligare utredning erforderlig. Några av de förvaltningsutskott, som

uttalat sig till förmån för förslaget, hava åberopat landstingsförbundets

yttrande, till vilket jag i det följande återkommer. Flertalet av dem, som

tillstyrkt förslaget, synas föredraga alternativet med en fördelning av

aktiebolagens och ekonomiska föreningarnas progressivskatt på ilandstingsområdena.

Av de städer, som uttalat sig i frågan, hava sex i huvudsak tillstyrkt,

medan sju avstyrkt skatteberedningens förslag. Tolv landskommuner hava

till- ocli sju avstyrkt förslaget. En taxeringsnämndsordförande har uttalat

sig för förslaget, en annan mot detsamma. Någon särskild mening om huru

förfaras bör med aktiebolagens progressivskatt har i regel ej uttalats i

dessa yttranden.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig i frågans nuvarande läge av
-

lnkomna

yttranden.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

styrka skatteberedningens förslag. Skatteutjämningen borde enligt förbundets

mening bekostas av statsmedel. Stmnska landstingsförbundet har uttalat

sin principiella anslutning till det framlagda förelaget samt hemställt,

att detsamma och dess verkningar i olika hänseenden och i olika,

kommuner måtte göras till föremål för fortsatt allsidig utredning, och att

statsmakterna matte sättas i tillfälle att taga del av denna utrednings resultat,

innan de ginge att taga slutlig ståndpunkt i förevarande fråga.

Statskontoret har tillstyrkt förslaget med fördelning av aktiebolagens

och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt på landstingsområdena

samt ansett ska t teu t j ä inn in gen böra bekostas av allmänna statsmedel.

Riksräkenskapsverket har ej yttrat sig i principfrågan men ansett utjärnningsandel

böra betraktas såsom en statsskatt och upptagas å budgeten.

Slutligen har kammarrätten tillstyrkt skatteberedningens förslag. Enligt

kammarrättens mening borde fördelning av aktiebolags och ekonomiska

föreningars progressivskatt ske på landstingsområdena. Staten

borde bekosta skatteutjämniugen, och det syntes onödigt att knyta densamma

vid någon viss skatteform.

t r de avgivna yttrandena må här återgivas följande:

Länsstyrelsen i Stockholms lön anför:

»Då det lärer få antagas, att en kommunal progressivskatt fortfarande

kommer att utgå, måste det anses önskvärt, att densamma inrättas på sådant

sätt, att de enligt erfarenheten mindre tillfredsställande verkningarna

av det nuvarande skattesystemet undvikas. Gentemot den kritik av de nu

gällande reglerna om kommunal progressivskatt, som promemorian innehåller,

synes icke någon befogad anmärkning kunna framställas. Länsstyrelsen

kan för sin del väsentligen instiimma i de synpunkter, som i detta

hänseende av skatteberedningen framhållits. Beträffande särskilt sättet

för utjämningsandelens uttagande och redovisning må utöver vad i promemorian

påpekats här framhållas, att icke endast kommunerna utan även

länsstyrelserna förorsakas mycket besvär och utgifter genom ifrågavarande

arbete. Den tid som åtgår för detta arbete är betydande, enär skatten

till största delen består av ett flertal småbelopp, vilkas redovisning

måste granskas var för sig.

I fråga om kommunalskattekommitténs förslag angående den kommunala

progressivskatten anförde länsstyrelsen i sitt utlåtande över kommitténs

betänkande, att de allmänna grunder, som A- och C-förslagen i detta

avseende upptoge, syntes erbjuda åtskilliga fördelar framför de gällande

provisoriska bestämmelserna. Länsstyrelsen anmärkte emellertid bland

annat, att eu höjning av progressivskattens kommunandel vore påkallad,

dock borde sådan höjning inträda först vid större skattetryck. Samma

synpunkt framkommer delvis i promemorian, då däri såsom en nackdel

hos kommittéförslaget anmärkes att enligt detsamma en kommun med

exempelvis åtta procents utdebitering skulle kunna få avstå medel till

skatteutjämning medan en kommun med endast två procents utdebitering

kunde vara befriad från bidrag till detta ändamål.

Ehuru länsstyrelsen nu liksom tidigare finner kommittéförslaget angående

den kommunala progressivskatten erbjuda åtskilliga fördelar framför

det nu gällande så kallade provisoriet, innebär detta likväl icke att

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

länsstyrelsen finner kommittéförslaget i denna del helt och hållet lyckligt.

De olägenheter med detsamma, som påvisas i promemorian, kunna icke

utan vidare avvisas. Det måste således anses vara ett önskemål att möjligheter

till ett bättre anordnande av den kommunala progressivbeskattningen

undersökas.

Den utredning härutinnan, som av skatteberedningen nu framlagts, är

därför av intresse. Det nya uppslaget synes ur tekniska synpunkter tilltalande

och torde även ur praktisk synpunkt innebära vissa fördelar. Man

måste emellertid redan från början ifrågasätta, huruvida det är förenligt

med själva den principiella utgångspunkten för den kommunala progressivskatten

att omlägga denna, utom vad utjämningsdelen angår, till eu

progressiv länsskatt; det lärer vara tydligt, att skattens hela berättigande

därmed kan ställas under tvivelsmål. Ävenså vill det synas, som om

skatteberedningen varit alltför optimistisk vid bedömandet av den icke

betydelselösa frågan, huruvida det nya systemet skulle kunna medföra

fara för onödig utdebitering av den proportionella landstingsskatten.

Härom anför skatteberedningen, att med nuvarande fördelning av progressivskatteföremålen

på de olika landstingsområdena jämförelsevis

måttliga belopp komme att falla på varje område, på grund varav dylika

farhågor ej torde behöva hysas, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott

har emellertid icke kunnat dela denna förhoppning utan tvärtom

förklarat, att, ehuru förändringen teoretiskt borde medföra en minskning

i den proportionella landstingsskatten, det likväl finge antagas att berörda

minskning bleve illusorisk enär kraven på landstingen säkerligen

samtidigt växte. Denna mening förefaller ganska välgrundad, och man

lägger märke till att de fyra reservanterna inom utskottet icke gjort

något uttalande i detta avseende samt således icke till stöd för sitt tillstyrkande

av förslaget angivit sig dela skatteberedningens antagande.

Å andra sidan måste givetvis de kommuner, som haft någon avsevärd

inkomst av den nuvarande kommunala progressivskattens kommunande],

ersätta denna genom ökad utdebitering efter bevillning.

Länsstyrelsen befarar alltså, att förslaget kan innebära möjlighet till

en ökning av det allmänna skattetrycket, som eljest kunnat undgås. Detta

förhållande anser länsstyrelsen så allvarligt att det med fog måste ifrågasättas,

huruvida förslaget är lämpligt att genomföra utan någi-a garantier

emot en dylik utveckling. I det skick förslaget nu föreligger kan

länsstyrelsen svårligen tillstyrka detsamma.

I fråga om sättet för anskaffande av medel för skatteutjämning anser

länsstyrelsen nu liksom tidigare att göda skäl tala för att den kommunala

progressivskatten ordnas oberoende av utjämningen, som logiskt bör anordnas

som statsskatt. Därest emellertid denna fråga fortfarande — av

statsfinansiella eller andra skäl — måste sammankopplas med frågan om

den kommunala progressivbeskattningen, synes det föreliggande förslaget

om användning av den å aktiebolag och föreningar belöpande progressivskatten

innebära en antaglig lösning av spörsmålet. Reservanterna inom

landstingets förvaltningsutskott hava på anförda skäl utvecklat en annan

uppfattning. Såsom skatteberedningen framhåller måste emellertid, därest

progressivskatten för alla skattskyldiga skulle tillfalla den kommun, där

taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum, vissa ej önskvärda

resultat uppstå beträffande taxeringen av aktiebolag och ekonomiska

föreningar. Skatteberedningens förslag om användningen av dessa företags

progressivskatt innebär således ej blott, att viss de! av progressiv
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

skatten (nämligen från aktiebolag och ekonomiska föreningar) fortfarande

skulle användas till skatteutjämning, utan även en korrigering av verkningarna

av förslaget i övrigt i rättvis riktning.»

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

»Det är obestridligt, att den nuvarande kommunala progressivskatten i

många fall kommer sådana kommuner till godo, som minst äro i behov av

lättnad i den allmänna eller proportionerliga skattebördan, ävensom att

debitering, fördelning och redovisning föranleda betydande omgång och

besvär. JBefallningshavanden anser därföre, att göda skäl kunna anföras

för en omläggning. Denna torde emellertid böra ske på annat sätt, än

av skatte beredningen föreslagits. Hela progressiviteten bör förläggas till

statsbeskattningen, vilket innebär, att den kommunala progressivskatten

försvinner såsom särskild skatt och kommer att utgöra ett tillägg till inkomst-

och förmögenhetsskatten. Av det belopp, som genom denna tillläggsskatt

inflyter, reserveras en del, som med högst vissa procent, exempelvis

25, användes till understöd åt synnerligen skattetyngda kommuner

huvudsakligen efter nuvarande grunder, och varav återstoden utdelas till

landsting och städer, som ej deltaga i landsting, i förhållande till deras

omkostnader för vissa ändamål, som äro av mera allmän karaktär. Härvid

kan hänsyn tagas till höjden av uttaxeringen för nämnda ändamål,

så att ett mera betungat landstingsområde eller stadssamhälle erhåller

proportionsvis mera; exempelvis kan ett visst grundbelopp av uttaxeringen

lämnas ur räkningen och endast den överskjutande uttaxeringen tagas

i betraktande.

Genom vad sålunda förordats skulle åstadkommas skatteutjämning mellan

olika områden inom hela riket.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, bland annat:

»Om enligt förslaget den nuvarande kommunala progressivskatten skulle

ersättas av en progressiv landstingsskatt, skulle otvivelaktigt vissa av de

anmärkningar, till vilka den kommunala progressivskatten givit berättigad

anledning, icke med lika stort berättigande kunna göras mot den nya

skatten. Länsstyrelsen för sin del har, såsom i ett tidigare yttrande i

ärendet framhållits, mindre starka betänkligheter mot en progressiv landstingsskatt

än mot den kommunala progressivskatten. Men kvar står alltid

den anmärkningen, att ett inkomstskattesystem med två eller flera

progressiva skatteformer vid sidan av varandra är principvidrigt och leder

till icke avsedda konsekvenser för vederbörande skattskyldige.

En fördel med den nu ifrågasatta anordningen är givetvis, såsom i skaf teberedningens

promemoria även framhållits, att den nu nödvändiga uppdelningen

av kommunandelen på olika kommuner skulle kunna undvikas

åtminstone i fråga om andra skattskyldiga än aktiebolag, solidariska bankbolag

och ekonomiska föreningar. Beträffande det uppställda spörsmålet,

huruvida icke en del av bolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt

skulle få användas till skatteutjämning i likhet med vad som

nu är förhållandet med den kommunala progressivskatlens utjämningsandel,

får länsstyrelsen i anslutning till sina tidigare uttalanden om skatteutjämningsproblemet

avstyrka en dylik anordning. Länsstyrelsen är fullt

enig med förslagsställarna därutinnan, att en dylik fördelningsmetod givetvis

är teoretiskt ofullkomlig, men är däremot icke enig med dem därom,

att den föreslagna metoden .skulle erbjuda fördelen av att utgöra ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 102. 273

praktiskt grepp. Det praktiska skulle enligt promemorian ligga däri, att

genom anordningen skulle lösas den svåra frågan om medelsanskaffning

ior skatteutjämning, då de medel, som på detta sätt skulle erhållas, beräknats

i huvudsak räcka till utjämningsbehovet. Länsstyrelsen delar icke

den uttalade meningen angående de störa svårigheter, som frågan om

denna medelsanskaffning skulle i och för sig innebära. Det belopp, varom

bär är fråga, uppgick år 1926 till i det allra närmaste blott 4 miljoner kronor.

Att anvisa ett belopp av denna storlek direkt av statsmedel borde

icke erbjuda några oövervinneliga svårigheter. Vare sig beloppet tages

direkt av statsmedel eller genom anlitande av vissa sådana skattemedel,

uttagits i form av landstingsskatt, blir det ändock i realiteten de

skattskyldiga i riket, som få bära bördan. Det finnes icke något som

giver stod för den meningen, att bördans fördelning mellan dessa skattskyldiga

skulle bliva mera rättvis enligt den av skatteberedningen förordade

metoden än enligt den av länsstyrelsen antydda att för utjämnmgsändamål

direkt använda statsmedel. Att upptaga eu mängd särskilda

skatter, en var avsedd för sitt särskilda ändamål, var visserligen en vanlig

metod under för längesedan gångna tider. Men nu får detta system

anses vara övergivet och detta enligt länsstyrelsens förmenande av mycIvet

göda skäl.

Länsstyrelsen är ense med förslagsställarna därutinnan, att sättet för

v ^ Progressiva landstingsskattens taxering, uppbörd och redovisning enligt

förslaget erbjuder avsevärda fördelar i jämförelse med sättet för den

kommunala progressivskattens taxering, uppbörd och redovisning. Erfarenheten

har visat, att det nuvarande systemets genomförande varit

förenat med svårigheter av teknisk natur, vilka vederbörande myndi»- beter icke alltid kunnat övervinna. Och särskilt från denna synpunkt är

det föreliggande förslaget att betrakta såsom ett steg i rätt riktning.»

Länsstyrelsen i Kalmar lön bar gjort, bland annat, följande uttalande:

-Vad nu angår det förevarande förslaget att överflytta den kommunala

progressivskatten från primärkommunerna till landstingen, så tala oneki

finska stärka skål för en sådan åtgärd, därest nu denna skatte form

skall bibehållas. För landstingen med deras numera tunga utgiftsbörda

skulle denna tillökning i inkomster, ehuru ojämn i förhållande till behovet

i de särskilda lanen, givetvis vara till fördel. Beträffande landstingsskatten

skulle skatteutjämning i viss mån komma att ske, så att skatten bleve

proportionsvis större för till högre inkomst taxerade skattskyldiga, till

fördel för dem, som taxerats till lägre inkomst, medan den nuvarande till

primärkommunerna utgående progressivskatten i flertalet kommuner spelar

en underordnad roll såsom skatteutjämnande till följd av skattesummans

ringhet. Vidare skulle en viss lättnad vinnas i skattetekniskt hänseende.

Men mot den kommunala progressivskattens överflyttande till landstingen

möter en olägenhet, vid vilken enligt länsstyrelsens mening bör

fastas särskild vikt, och det är det missnöje, som säkerligen skulle uppstå

bland de skattskyldiga, om de nödgades erlägga kommunal progressivskatt

utan att skatten komrne hemkommunen alls till godo.

Vid övervägande av skälen för och emot den ifrågasatta (överflyttningen

finner sig länsstyrelsen böra avstyrka densamma.

För skatteberodningens alternativa förslag om användandet av en del

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. S7 höft. lXr 102.) IN

s. 274 Kontrollera mot PDF

274 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt till

skatteutjämning, medan detta icke skulle gälla i fråga om andra skattskyldigas

progressivskatt, anser länsstyrelsen ej tillräckligt giltiga skäl

föreligga, utan torde kostnaderna för de mera skattetyngda kommunernas

bispringande bära bekostas uteslutande av statsmedel.»

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, bland annat:

»Om i enlighet med de i promemorian angivna riktlinjerna den kommunala

progressivskatten komme att i stället tillfalla landstinget, skulle

detta därför för länets landsbygdskommuner innebära icke oväsentliga

fördelar: minskad landstingsskatt, över huvud taget, och befrielse från ett

rätt betungande arbete med de obetydliga skattebeloppens indrivning och

redovisning. För Visby stad bleve förhållandet ett annat. Visserligen

skulle, i följd av den ökade inkomsten för landstinget, landstingsskatten

minskas — efter nuvarande förhållanden med 19 V2 öre — men den kommunala

utdebiteringen skulle ökas med i runt tal 98 öre, allt per inkomsthundrade.

Med hänsyn till de av skatteberedningen framhållna betydande fördelarna

i avseende å debiterings-, uppbörds- och redovisningsväsendet tvekar

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande likväl icke att förorda bifall

till förslaget i denna del. Beträffande aktiebolags och ekonomiska föreningars

progressivskatt anser EdeTS Kung!. Maj:ts befallningshavande,

på de i landstingets förvaltningsutskotts yttrande anförda skäl, det alternativet

böra föredragas, som innebär fördelning av denna progressivskatt

på landstingsområden och i landsting ej deltagande städer efter i huvudsak

för primarkommunerna nu gällande grunder.»

Länsstyrelsen i Kristianstads lön uttalar, bland annat:

»Det i skatteberedningens promemoria framställda uppslaget att i stället

för den nuvarande kommunala progressivskatten anordna en progressiv

skatt att tillfalla landsting och städer, som ej deltaga i landsting, efter

lika grund för riket i dess helhet och av eu storlek, som skulle ungefär

motsvara den nuvarande progressivskattens kommunandel, synes enligt

länsstyrelsens förmenande vara synnerligen beaktansvärt.

Då den verkställda utredningen givit vid handen, att endast jämförelsevis

obetydliga förskjutningar i skattetrycket skulle inträda genom progressivskattens

förändring till landstingsskatt, torde från denna synpunkt

näppeligen kunna anföras några vägande skäl mot det framställda förslaget.

Att synnerligt avsevärda praktiska fördelar skulle vinnas genom progressivskattens

anordnande som landstingsskatt, ligger i öppen dag. Dessa

fördelar skulle tillgodokomma såväl kommunerna, vilka befriades från alla

de besvärligheter, som nu äro förknippade med uppbörden av progressivskatten

och särskilt med redovisningen av skattens utjämningsandel enligt

nu gällande regler, som ock framför allt t axe ring smyndigheterna,

vilka undsluppe de nu rådande olägenheterna med fördelningen av kommunandelen

mellan flera kommuner, vartill även komme en ej obetydlig

lättnad för de statliga myndigheterna i det dem nu åvilande arbetet med

de från kommunerna inkommande redovisningarna av progressivskattens

utjämningsandel samt kontrollen å dessa redovisningar.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

27.'')

Kungl. Maj:ts proposition Nr JOS.

Länsstyrelsen i Al vaborg 8 lön utlåter sig pa följande sätt:

_ »Skatteberedningen anser sig hava förebragt en bärande saklig motivering

för ett utbyte av den kommunala progressivskatten mot eu progressiv

landstingsskatt av samma storlek. Men beredningen medgiver, att anledning

att undvika utbyte t finnes, om bibehållandet av nuvarande skatt

förorsakar mindre friktion än övergången till ett nytt system, eller om

en utbredd folkmening föredrager en progressiv skatt till primärkommunerna

framför en progressiv landstingsskatt trots de därmed förenade

större olägenheterna.

Länsstyrelsen instämmer uti, att uppslaget med den progressiva landstingsskatten

är beaktansvärt. Åtskilliga med den nuvarande kommunala

progressivskatten förbundna svåra olägenheter skulle man genom förändringen

till landstingsskatt komma ifrån. Debiteringen blir förenklad,

ävenså uppbörden. Kan man vidare frigöra sig från utjämningsandelen

och låta staten med andra intäkter bekosta den nödvändiga hjälpen till

hårt skattetyngda kommuner, blir förenklingen än större. Den nedsättning

i den proportionella landstingsskatten, som ställes i utsikt, är ii ven

lockande i en tid med alltjämt ökade uppgifter för landstingen.

Att länsstyrelsen, trots dessa påtagliga fördelar, dock åtminstone tillsvidare

måste ställa sig avvisande till förslaget, beror dels på att lättnaden

i landstingens budget dock måste köpas med ökade svårigheter för

kommuner, vilkas bärkraft är ej över hövan stark, dels därpå att länsstyrelsen

finner högst sannolikt, att den nya skatten bland skattebetalarna

kommer att mötas av den ovilja, som skatteberedningen anser vara ett

starkt skäl mot dess införande.

Den kommunala progressivskattens utjämningsandel, som går till understöd

åt främmande kommuner, över vilkas sätt att sköta sin förvaltning

den sk åt t e b e ta 1 and e e.j äger något inflytande, torde nog vara vår mest misshagliga

skatt. Dess i jämförelse med andra skatter relativa obetydlighet

är sannolikt för flertalet denna skatts enda försonande drag. Skulle nu

progressivskattens större kommunandel även i ett slags utjämningssyfte

dragas ifrån den egna kommunen, kommer en sådan anordning säkerligen

ej att mottagas med tillfredsställelse. Visserligen är den skattebetalande

även medlem, med därav följande rättigheter, i den sekundära

landstingskommunen, men banden med primärkommunen äro dock starkare

och möjligheten att där skönja eu effekt av skattebidraget större.

Vid sidan av dessa nu berörda psykologiska motiv mot den progressiva

landstingsskatten talar i samma riktning, enligt länsstyrelsens förmenande,

vanskligheten att överflytta kommunandelarna från primärkommunerna

till landstingskommunen. För flertalet kommuner spelar progressivskatten

visserligen en obetydlig roll i budgethänseende, vilket även återspeglas

i den av skatteberedningen återgivna statistiken; men för andra,

bland dem företrädesvis städerna, där den övervägande delen av de skatteobjekt,

som träffas av progressivskatten, återfinnes, är förhållandet

sannolikt ett annat, om än de siffror, som skatteberedningen återgiver, ej

verka särskilt oroväckande. Tidpunkten för även mindre betydande förskjutningar

i skatteväsendet till ökande av städernas budgetbekymmer är

dock påfallande oläglig. Städerna och med dem likställda kommuner ha

nämligen långt härdare än de rena landskommunerna träffats av följderna

av näringslivets svårigheter. Även kan erinras om, huru ej så få

städer utan egen förskyllan se de förutsättningar, under vilka de ordnat

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sin ekonomi, undanryckta genom förändrade dispositioner av vissa statliga

institutioner. Innan därför eu mera detaljerad och ingående undersökning

än den beredningen utfört, föreligger rörande verkningarna för städerna

av den kommunala progressivskattens indragning, och städerna blivit

i tillfälle att däröver yttra sig, måste länsstyrelsen ställa sig avvisande

till förslaget.

Ytterligare en synpunkt förtjänar i detta sammanhang att beaktas. Den

gäller de städer, som äga befogenhet att utträda ur landsting. Tidigare

skulle de städer, som uppnådde en folkmängd av VK>0 del av rikets utträda

ur landsting. I riktig uppfattning om fördelen av stora och bärkraftiga

sammanslutningar för fyllande av landstingens alltmer krävande uppgifter

ha statsmakterna nu dels föreskrivit, att stad ej får utträda ur landsting

förrän den uppnått en folkmängd av minst 50,000, dels ock ändrat

skyldigheten av utträde till eu rätt att utträda. Den nu ifrågasatta skatteändringen

skulle direkt motverka statsmakternas strävan att till båda

parternas fördel så länge som möjligt sammanhålla stad och landsting. Då

staden råd utträde ur landsting befrias från erläggande av landstingsskatt

och därtill får behålla sin egen kommunala progressivskatt, blir frestelsen

till skilsmässa givetvis betydligt starkare än nu.»

I länsstyrelsens i Västerbottens lön utlåtande yttras, bland annat, med

hänvisning till framlagt siffermaterial, att primärkommunernas och landstingens

skafteutjämningsfråga borde lösas gemensamt.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön yttrar:

»Det i omförmälda P. M. närmare behandlade förslag — att utbyta den

kommunala p rog resa i esk a t te n mot en progressiv landstingsskatt — synes

länsstyrelsen ur flera synpunkter tilltalande och väl värt att upptagas

till närmare prövning. Det förefaller uppenbart och bestyrkes även av de

uppgjorda tabellerna, att en dylik anordning i stort sett skulle medföra

en skatteutjämning de olika kommunerna emellan inom samma landstingsdistrikt

utan ett särskilt utjämningsförfarande. Då emellertid av den

statistiska utredningen framgår, att den ifrågasatta omläggningen i några

få fall skulle medföra ökad skattebörda för redan förut synnerligt skattetyngda

kommuner — för Norrbottens län skulle fyra kommuner med ett

skattetryck av över 10 kronor få dylik ökad skattebörda — synes det, såsom

även skatteberedningen förutsätter, bliva nödvändigt, att denna orättvisa

undanröjes genom särskilt stadgande om skatteutjämning.

Att den föreslagna omläggningen av progressivskatten skulle medföra

stora praktiska fördelar med avseende å skattens debitering och redovisning

är uppenbart; därigenom skulle de många redovisningarna från alla

kommuner å oftast helt obetydliga belopp av restantier å progressivskattemedel

helt bortfalla och fördelningen vid taxeringen mellan olika kommuner

av kommunandelen skulle bliva obehövlig utom möjligen i fråga om

aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Huru denna fördelning för övrigt lämpligast och rättvisast bör ske, är

svårt att avgöra, då man ej har någon utredning om verkningarna av det

ena eller andra systemet. För sin del anser länsstyrelsen ur praktisk synpunkt

mest tilltalande, att någon fördelning av progressivskatten i fråga

om andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar ej äger

rum, utan att skatten stannar hos det landsting, där taxering sker till in
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

komst- och förmögenhetsskatt. För nämnda bolag och föreningar stannar

progressivskatten blott till en viss mindre del, där taxering till inkomstoch

förmögenhetsskatt sker, medan återstoden av denna skatt användes till

skatteutjämning.»

Stadsfullmäktige i Stockholm hava ej framställt någon erinran mot förslaget

att förvandla den kommunala progressivskatten till en progressiv

landstingsskatt, utgående jämväl till städer, som ej deltaga i landsting, men

har avstyrkt förslaget att för skatteutjämning lägga beslag på viss andel

av aktiebolags och ekonomiska föreningars progressivskatt.

Svenska stadsförbundet yttrar under framhållande, att stadsförbundet

dock ej kan göra anspråk på att företräda en samfälld stadskommunal

opinion, bland annat:

»Det alternativ, som innebär, att större delen av aktiebolagens och de

ekonomiska föreningarnas progressivskatt skulle tagas i anspråk för utjämningsändamål,

torde i förevarande sammanhang böra lämnas ur räkningen

redan av det skälet, att ingen som helst utredning åvägabragts rörande

den inverkan, en dylik anordning komme att öva å skatteförhållandena

inom de till progressivskatt berättigade kommunenheterna: primärkommunerna,

om nuvarande system bibehålies, samt landstingen och

storstäderna, därest dessa få övertaga progressivskatten. Medelsanskaffningens

omläggning i här åsyftad riktning skulle sålunda innebära ett

steg ut i det okända. Då riksdagen så sent som 1920 avvisat ett förslag av

liknande innebörd, lärer tanken svårligen kunna ånyo upptagas för realiserande,

med mindre sådan utredning åstadkommes, som visar eller åtminstone

gör sannolikt, att de befarade menliga följderna av den tilltänkta

metoden icke komma att inställa sig.

Ehuru alltså erforderligt underlag för en närmare diskussion i ämnet

saknas, anser sig styrelsen dock böra framhålla en synpunkt av mera allmän

betydelse, som efter dess förmenande starkt talar emot att vid innevarande

tidpunkt ändra aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas

kommunala progressivskatt till en speciell utjämningsskatt. Det är ju väl

bekant, att industri, handel och andra näringar, som pläga drivas i bolagseller

föreningsform, under större delen av den period, för vilken kommunal

progressivskatt hittills utgått, haft synnerligen dåliga konjunkturer och

till följd därav icke kunnat lämna kommunerna så stora bidrag vare sig i

proportionell eller progressiv skatt, som vid bättre konjunkturer varit möjligt.

Å andra sidan har lågkonjunkturen förorsakat kommunerna — alldeles

särskilt gäller detta industrialiserade primärkommuner — mycket avsevärda

kostnader för bekämpande av arbetslöshet, fattigdom, bostadsbrist

och andra sociala missförhållanden, som blivit en direkt följd av näringslivets

svårigheter. Många kommuner hava på grund av dessa uppoffringar

nödgats påtaga sig orimligt höga skattebördor och ändock måst

genom lånevägens anlitande skjuta över på framtiden gäldandet av större

eller mindre engångskostnader för nödhjälpsarbeten o. dyl. Det framstår

med hänsyn härtill såsom föga billigt, om just nu, då näringslivet

börjar hämta sig från krisen och vinna tillbaka sin skattekraft, åtgärder

vidtagas, genom vilka den kommunala delen av denna skattekraft i icke

ringa omfattning ställes till förfogande för uppgifter, som icke äro i egentlig

mening kommunala. Den kompensation för de gångna årens särskilda an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27N

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

inträngning'';!!- och bördor, som kommunerna eljest skulle äga tillgodogöra

sig från näringslivet, bleve därigenom väsentligt beskuren till fördel fölen

post, vars anspråk på att övertaga ifrågavarande skattekälla sakligt

sett måste anses vara högeligen tvivelaktiga. Samma erinran kan i viss

mån riktas mot förelaget att låta progressivskattens kommunandel gå till

landstingen, ehuru härvidlag den skillnaden råder, att medlen på sådant

sätt åtminstone fördes kommunalhushållningen i vidsträcktare mening tillgodo,

varigenom rubbningen i bestående förhållanden givetvis komme att

göra sig mindre kännbar än vid eu indragning till statsverket. Till denna

sida av frågan skall styrelsen senare återkomma.

På grund av vad sålunda anförts får styrelsen för närvarande bestämt

avstyrka uppslaget om utjämningsmedels anskaffande genom statsverkets

övertagande av någon del av den kommunala progressivskatten från aktiebolag

och ekonomiska föreningar.

Redan i sitt den 9 december 1924 dagtecknade yttrande över riksdagens

skrivelse nr 93 för år 1924 angående skatteutjämning åt synnerligen skattetyngda

städer m. in. har styrelsen såsom sin mening uttalat, att tillhandahållande

av medel för skatteutjämning är en statsangelägenhet, vilken

utan sammankoppling med kommunalbeskattningen bör ordnas enligt

grunder, som ur statsverkets synpunkt må befinnas lämpliga. Med vidhållande

av denna uppfattning finner styrelsen det synnerligen önskvärt, att

progressivskattens utjämningsandel i sin nuvarande form snarast möjligt

avföres från kommunalskattesystemet. Huruvida i sådant fall ersättning

bör sökas genom uttagande på kronodehetsedeln av en speciell utjämningsskatt

med i huvudsak samma konstruktion som utjämningsandelen eller om

medelsbehovet bör tillgodoses genom anslag å riksstaten i vanlig ordning

synes innefatta ett spörsmål av jämförelsevis underordnad vikt. Bägge

metoderna äro avgjort att föredraga framför den nu tillämpade ordningen.

Rörande deras inbördes företräde torde olika meningar kunna göras gällande.

Styrelsen finner emellertid icke anledning att här närmare ingå på

denna sida av saken. För kommunalförvaltningens målsmän är huvudintresset

i detta sammanhang, att progressivskattens utjämningsandel borttages

såsom en kommunal pålaga. Härigenom skulle de kommunala myndigheterna

bliva befriade från det i förhållande till skattebeloppen ofta

oskäliga arbete, som hittills påvilat dem för ifrågavarande uppbördsdetalj

och en väsentlig anledning till klagomålen över progressivskatteapparatens

tekniska otymplighet försvinna. Allt synes sålunda tala för, att kommunalskatteväsendet

nu bör göras kvitt denna överbyggnad, som i själva

verket icke hör detsamma till. Promemorians förslag i sådant syfte anser

styrelsen därför förtjänta att efter erforderlig vidare bearbetning fullföljas.

Uppslaget om kommunandelens utbytande mot en progressiv landstingsskatt

synes i främsta rummet hava tillkommit av rent tekniska skäl med

tanke på att kunna förenkla de onekligen invecklade och besvärliga former,

i vilka fördelningen av progressivskatten mellan olika kommuner nu

försiggår. Detta syfte är givetvis i och för sig behjärtansvärt men enligt

styrelsens förmenande dock icke av den vikt, att för dess uppnående omläggningar

böra vidtagas, som äro ägnade att medföra allvarliga rubbningar

i ett större eller mindre antal primärkommuners ekonomi.

Redan har erinrats, hurusom progressivskatten från bolag och andra

affärsföretag under den konjunkturförbättring, inför vilken vårt näringsliv

nu synes stå, får anses'' utgöra en värdefull hjälp, då det för många

kommuner gäller att återställa den genom krisen rubbade ekonomiska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr JO:?.

27!)

jämvikten. Progressivskatten torde till gagnet i viss man vara en näringsskatt,

såtillvida nämligen som densamma väsentligen faller på de större

inkomsterna och dessa i sin ordning övervägande härflyta, från industri,

handel och därmed jämförliga förvärvskällor. I saknad av en verklig näringsskatt,

om vars införande meningarna ju stått synnerligen delade, är

progressivskatten den enda nu existerande beskattningsform, med tillhjälp

av vilken kommunerna kunnat beredas särskild gottgörelse för de uppoffringar

av olika slag, som ofta bliva en följd av den fortgående industrialiseringen

av de förhållanden, som stå i samband härmed. Dessa förhållanden

påverka tvivelsutan primärkommunernas förvaltning mera direkt och

kännbart än landstingsförvaltningen. Arbetslösheten faller praktiskt sett

utom landstingens omsorger, skolväsendet likaså, och fattigvården, vars

kostnader stå i mycket nära relation till läget på arbetsmarknaden, berör

icke landstingens ekonomiska intressen tillnärmelsevis så starkt som primärkommunernas.

Överhuvudtaget torde kunna sägas, att det är primärkommunerna,

på vilka det huvudsakligen ankommer att handhava de grenar

av lokalförvaltningen, som omedelbart influeras av näringslivets skiftande

villkor, medan landstingens uppgifter äro av mera konstant karaktär.

Det kan därför näppeligen anses motiverat att till förmån för landstingen

beröva primärkommunerna just den skattekälla, som i någon mån möjliggör

en utjämning mellan dåliga och goda år ocli i allmänhet markerar den

industriella och kommersiella verksamhetens särskilda ekonomiska ansvar

gentemot de kommuner, där verksamheten drives.

Väl är det riktigt, att progressivskattens överförande på landstingen icke

betyder, att skatten undandrages den kommunala hushållningen som helhet

betraktad, utan blott medför en omflyttning av skatteobjekt mellan de

olika kommunala enheter, som gemensamt bilda ett landstingsområde.

Men denna omflyttning kan, såsom av promemorian framgår, icke genomföras

utan ökad skattebelastning inom vissa av de smärre enheterna med

därav föranledda ekonomiska svårigheter, vilka för dem det gäller i åtskilliga

fall otvivelaktigt bliva mycket kännbara. Tyvärr är den i promemorian

meddelade statistiska undersökningen så summarisk, att man med ledning

av densamma icke kan komma till en allsidig uppfattning om förslagets

konsekvenser i de individuella fallen. Visst synes emellertid vara, att

ett ganska stort antal landskommuner och även några städer med synnerligen

högt skattetryck skulle få sitt läge avsevärt försämrat. Detta resultat

torde vara ofrånkomligt, enär flera eller färre fall alltid måste inträffa,

då de lokala progressivskatteföremålen hava den betydelse, attmistningen

av desamma icke kan kompenseras genom den reduktion i proportionell

landstingsskatt, som en omflyttning må möjliggöra. Beredningen

erkänner själv det beklagliga i en sådan sakernas utveckling men framhåller

tillika, att svårigheterna för de därav drabbade primärkommuner böra

kunna mildras eller undanröjas i direkt skatteutjämningsväg. Huruvida

detta låter sig göra är emellertid ännu så länge en öppen fråga, åtminstone

vad städerna angår. Dessa hava som bekant för närvarande ingen möjlighet

att erhålla utjämningsbidrag, och det kan icke med någon säkerhet bedömas

varken när ändring härutinnan är att motse eller om de ändringsförslag,

för vilka skatteberedningen i annat sammanhang uttalat .sig och

som nu åberopas, skulle upphjälpa ställningen för de städer, som bleve i

särskild grad lidande på förlusten av progressivskatten. Även ifråga om

landskommunerna råder i detta avseende stor oklarhet. Då intet närmare

är känt rörande den allmänna ställningen inom sådana landskommuner,

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

som hava att räkna med höjd uttaxering i följd av progressivskattens överflyttning

till landstingen, synas möjligheterna för kompensation genom

skatteutjämning enligt nu gällande eller annat tänkbart system vara beroende

av lösa spekulationer, på vilka ett avgörande av den räckvidd, som

här är å bane, ej skäligen torde kunna grundas.

Vad beredningen anfört därom att nyheter .i beskattningen lätteligen

medföra friktioner, till vilka hänsyn bör tagas vid mätandet av ifrågasatta

nyheters praktiska värde, förtjänar starkt understrykas. Självfallet

få dylika friktioner icke åberopas som hinder emot sakiigt välgrundade,,

till sina konsekvenser i olika riktningar samvetsgrant prövade ändringar,

men de svårigheter, som äro oskiljaktiga från varje mera betydande rubbning

i skatteväsendet, synas böra mana till synnerlig varsamhet, då det

gäller nybildningar på detta område, samt alldeles särskilt framkalla betänkligheter

mot åtgärder, vilka i likhet med den nu ifrågasatta, mera

hava. tycke av improvisation och försök än av genomarbetning och planmässighet.

För primärkommunerna, vilkas inkomster av annan natur än

repartitionsskatten i allmänhet äro få och föga elastiska, åtminstone uppåt,

framstår det som en högeligen viktig angelägenhet, att de inkomster, som

en gång införlivats Ii hushållningssystemet, icke plötsligt efter utomståendes

godtycke bringas att bortfalla. Även om kommunen bär tillräcklig

bärkraft för att fylla det uppkomna tomrummet utan större ökning av

repartitionsskatten, vållar dock ändringen alltid en besvärande omkastning

och motverkar de ur sparsamhetssynpunkt värdefulla strävandena

att söka ordna den kommunala ekonomien på något längre sikt än från år

till annat. Där bärkraften brister, inträffa mera handgripliga besvärligheter,

på sätt i det föregående erinrats.

Styrelsen har icke kunnat finna de i promemorian anförda skälen vara

av beskaffenhet att motivera det föreslagna, för vissa kommuner uppenbarligen

ödesdigra och för andra högeligen ovissa steget. I ärendets nuvarande

läge får styrelsen följaktligen avstyrka den kommunala progressivskattens

utbyte mot eu progressiv landstingsskatt.

Vad ovan anförts avser, såsom framgår av sammanhanget, de i landsting

deltagande städerna. För städer, som stå utom landstingen, ställer sig

saken givetvis annorlunda. Ur deras synpunkt torde förslagets genomförande

icke möta större betänkligheter. Härvid måste dock en bestämd

reservation göras rörande projektet om reserverande för utjämningsändamal

av större delen av progressivskatten från aktiebolag och ekonomiska

föreningar. Den kritik, som i början av denna skrivelse riktats emot ett

sådant förfaringssätt, gäller även för det fall att promemorians tankegång

i övrigt skulle anses böra fullföljas. Styrelsen är alltså av den meningen,

att det härvid icke bär ifrågakomma att i utjämningssyfte frånhända

landstingsstäderna någon del av progressivskatten. Där progressivskatteföremålen

hänföra sig till olika landstingsområden eller landstingsstäder,

synas övervägande skäl tala för att fördelning äger rum enligt

i huvudsak samma grunder, som nu gälla för kommunandelens fördelning

mellan primärkommunerna, d. v. s. efter storleken av den å respektive

ort till bevillning uppskattade inkomsten.»

Svenska landstingsförbundet yttrar:

»Vad först angår olägenheterna vid nu gällande eller av kommunalsk

åt tek ömma 11 én föreslagna regler om kommunal progressivskatt delar

styrelsen i stort sett den uppfattning, som kommit till synes i den remitte
-

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rade promemorian. Dessa olägenheter äro även enligt styrelsens mening

.sa betydande, att man med tillfredsställelse bör hälsa värjo förslag, ägnat

att, utan åsidosättande av rättvisans krav och kommunernas skattebehov,

avlägsna eller minska sagda olägenheter. Ett sådant förslag är, att döma

av de i promemorian meddelade uppgifterna, det nu av 1924 års skatteberedning

framlagda, enligt vilket den nuvarande kommunandelen av progressivskatten

skulle gå till landstinget i stället för till primärkommunerna.

De fördelar, som skulle vinnas genom en dylik överflyttning av progressivskatten

till landstingen, torde framförallt vara att finna på det

rent praktiska området. De olägenheter, som nu äro förenade med att små

kommuner, församlingar och skoldistrikt, manipulera med progressivskattemedel

skulle bortfalla, och dessutom och framförallt skulle med den

föreslagna anordningen den olägenheten, att kommunandelen vid taxeringen

skall fördelas på olika komuner, högst väsentligt förringas eller helt

undanröjas. Men dessutom skulle genom den föreslagna anordningen, utan

att det sammanlagda skattebelopp, som uttages av skattedragarna, skulle

undergå någon förändring, åstadkommas eu minskning i det sammanlagda

skattetrycket i ett stort antal kommuner och detta i allmänhet och i

första hand i de kommuner i länet, där skattetrycket är som tyngst. Anordningen

är sålunda ägnad att utan ökning i skattebeloppet åstadkomma

en skatteutjämning länsvis kommunerna emellan. Enligt förbundsstyrelsens

mening äro omförmälda, av skatteberedningen framhållna fördelar

av den föreslagna reformen synnerligen betydande.

Förevarande fråga bör sålunda, såsom skett i skatteberedningens promemoria,

framförallt ses ur taxerings- och skatteteknisk synpunkt och

med beaktande av de fördelar, som reformen erbjuder för de enskilda

skattedragarna i primärkommunerna och därmed också för länets primärkommuner

i den män det sammanlagda skattetrycket därstädes är relativt

högt.

Emellertid kan och bör den föreslagna reformen jämväl ses från landstingssynpunkt.

Att därvid reformen måste sägas erbjuda väsentliga fördelar,

är tydligt nog. Landstingen skulle genom densamma tillförsäkras

rätt avsevärda extra skattemedel och därigenom i stor omfattning kunna

sänka utdebiteringen för den ordinarie landstingsskatten, vilken nu under

eu följd av år ideligen stegrats. De sålunda landstingen tillförda extra

skattebeloppen skulle, såsom framkålles av skatteberedningen, hållas inom

måttliga gränser, så att någon fara för slöseri från landstingens sida icke

torde behöva hysas. För dem, som följt landstingsskattens utveckling och

tagit del av de alltjämt ökade ekonomiska svårigheter, varmed landstingen

på grund av de många växande och nytillkomna arbetsuppgifterna hava

att kämpa, måste en reform sådan som den nu föreslagna anses såsom

synnerligen välbetänkt. Landstingsskatten utgjorde år 1875 allenast 2.t

procent av kommunalskatten, men är nu uppe i 15.:> procent av densamma.

Under sagda tid har alltså den av landstingen utdehiterade skatten stig it

åtta gånger så kraftigt som komm un alutsky Liera a. Besinnas må också,

att denna landstingsskattens kraftiga och hastiga stegring, åtminstone

under det sista årtiondet, till mycket stor del berott därpå, att tidigare

på primärkommunerna ankommande uppgifter överflyttats till landstingen.

Vilken utgiftsökning för landstingen, denna överflyttning innebär,

torde framgå därav, att landstingens utgifter för pensionsväsen, fattigvård,

skyddsvärn epidemisjukvård, barnmorskeväsen och distriktssjukvård,

vilka uppgifter äro av det slag, som förut ankommit på primär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2S2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kommunerna, numera representera ett belopp av ej mindre än 16,140,000

kronor per år. Under sådana förhallanden måste den nu föreslagna reformen

med progressivskattens överflyttning på landstingen betraktas såsom

en konsekvent utveckling. Landstingen tillföras en skatteinkomst,

som tidigare tillkommit primärkommunerna, för att med denna skatteinkomst

åtminstone i någon mån hållas skadeslösa för de störa utgifter, som

de övertagit från primärkommunerna. Besinnas må också att, om, såsom

föreslaget är, vid eu kommunalskattereform landstingen gå miste om sin

nuvarande inkomst av bevillningen samt efter allt att döma få sina ur

skogsfastighet härflytande skattemedel väsentligen reducerade, landstingen

i alldeles särskilt hög grad få behov av nya skattekällor.

Den nu föreslagna reformens betydelse för lantistingen ter sig emellertid

synnerligen olika i olika landstingsområden, beroende på den olika

förekomsten av progressivskatteobjekt i olika län. Enligt den av skatteberedningen

framlagda tabellen skulle sålunda kommunandelen av den

kommunala progressivskatten växla från 666,329 och 509,152 kronor (i respektive

Stockholms och Malmöhus län) till 31,369 och 57,766 kronor (i

respektive Gotlands och Västerbottens län) eller i procent av landstingsskatten

från 21.8 och 20.9 procent (ii respektive Uppsala och Stockholms län)

till 3.2 och 3.4 procent (i respektive Västerbottens och Norrbottens län).

Det betänkliga med dessa växlingar är, att progressivskattemedlen skulle

bli minst betydande just i de län, där den ordinarie landstingsskatten är

som högst och tvärtom. De landsting, som bäst äro i behov av en extra

skatteinkomst för att därigenom kunna sänka den ordinarie landstingsskatten,

skulle vid den föreslagna reformen få det minsta skattetillskottet

och vice versa. På ett par oväsentliga undantag när är progressivskattens

kommunandel omvänt proportionell med landstingsskattekvoten. Att så

är förhållandet är icke ägnat att väcka förvåning. Ty en hög landstingsskatt

beror oftast och framförallt på frånvaron av kraftiga skatteobjekt,

och ett län, som är i saknad av dylika ii fråga om landstingsskatt, är också

i stort sett i saknad av mera betydande skatteobjekt för progressivskatten.

Med hänsyn till denna progressivskattemedlens ojämna fördelning, som

utan tillgripande av särskilda korrektiv vid dessa medels överflyttande till

landstingen skulle verka därhän, att skillnaderna mellan den ordinarie

landstingsskattens debiteringssatser i olika län skulle bli avsevärt större

än nu, måste omförmälda överflyttning ovillkorligen kompletteras med ett

utjämningsförfarande landstingen emellan. Såsom ett led i skatteberedningens

förslag ingå vissa alternativa projekt angående fördelningen av

aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt. Enligt

ett av dessa alternativ skulle nämnda skatt fördelas på landstingsområdena

och i landsting ej deltagande städer efter i huvudsak för primärkommunerna

nu gällande grunder. Det belopp, som sålunda skulle stå till förfogande,

torde uppgå till inemot 5 miljoner kronor, vilket torde få anses

fullt tillräckligt för åstadkommande av eu effektiv utjämning landstingen

emellan. Enligt styrelsens mening torde ett framgående efter denna linje

vara en nödvändig förutsättning för den ifrågasatta överflyttningen av

progressivskatten på landstingen. Genom tillämpande av detta alternativ

skulle jämväl tydligen vinnas en ytterligare utjämning beträffande det

sammanlagda skattetrycket i de olika primarkonmiunorna.

Om sålunda samtliga progressivskattemedel tilldelas landstingen och

städer, som ej deltaga i landsting, blir det givetvis ofrånkomligt att i an
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

nan ordning sörja för ekonomisk hjälp åt de mest skattetyngda primärkommunema.

Ty även om en överflyttning av progressivskattens utjämningsandel

till landstingen är ägnad att i stort sett verka utjämnande på

det sammanlagda skattetrycket i länets olika kommuner, och även om den

av styrelsen förordade utjämningen landstingen emellan verkar skatteutjämnande

jämväl i primärkommunerna, så skulle dock, såsom skatteberedningen

framhåller, genom den föreslagna reformen några få synnerligt

skattetyngda landskommuner och städer få sin skattebörda ökad, och

den minskning, som genom reformen skulle komma att ske i övriga kommuners

skattetryck, torde i vissa fall icke bliva tillfyllest. Särskilda medel

för skatteutjämning åt primärkommuner äro sålunda alltjämt erforderliga.

Enligt styrelsens mening torde man därvid böra taga steget fullt

ut och låta skatteutjämningen verkställas med statsmedel. Efter den

dubbla utjämning av skattetrycket, som skulle åstadkommas genom att

progressivskatten i dess helhet överflyttades till landstingen, skulle tydligen

det belopp, som erfordrades till hjälp åt de mest skattetyngda primärkommunerna,

bliva avsevärt lägre än den nuvarande utjämningsandelen

av progressivskatten.

Om styrelsen sålunda å ena sidan med ledning av de uppgifter och uttalanden,

som innehållas i skatteberedningens promemoria, kommit till den

■uppfattningen, att den föreslagna reformen erbjuder väsentliga skattetekniska

fördelar samt, utan släppande av kravet på ekonomisk hjälp åt de

mest skattetyngda kommunerna, är ägnad att verka skatteutjämnande och

i allmänhet minska skattetrycket på landsbygden samt tillförsäkra landstingen

en välbehövlig skatteinkomst, så måste styrelsen å andra sidan

kraftigt betona, att den nu föreliggande promemorian, såsom också i densamma

framhålles, icke erbjuder tillräckligt material för ett slutgiltigt

bedömande av förevarande spörsmål (i hela dess vidd. Styrelsen har sig

ej heller bekant, om skatteberedningen över huvud taget för närvarande

är i besittning av dylikt, helst eu följd av år omfattande material för en

allsidig bedömning. Frågan om reformens verkningar beträffande städer

utanför landsting, vilka städer enligt styrelsens mening vlid den

ifrågasatta reformens genomförande ingalunda kunna få för egen del

behålla hela sin progressivskatt, kan icke utlåsas ur det nu publicerade

materialet. Ej heller framgår av detsamma i detalj, huru förslaget skulle

verka beträffande skattetryck i de mest skattetyngda kommunerna, samt

i de olika landstingsstäderna. Besinnas må därvid att primärkommunerna,

framförallt städerna, under den tid, varunder progressivbeskattning

därstädes förekommit, inrättat sig med hänsyn till dessa förhållanden, och

att en genom den ifrågasatta reformen åstadkommen alltför kraftig och

alltför hastig rubbning beträffande de särskilda primärkommunernas

skatteintäkter kan medföra icke önskvärda konsekvenser. Alla dessa

med flera spörsmål måste givetvis med största möjliga noggrannhet utredas,

innan statsmakterna gå att taga ställning till det nu framlagda förslaget.

^

Statskontor et uttalar till en början, att det ville synas, som om eu överflyttning

av progressivskatten från primärkommunerna till landstingen

vore att förorda. Härefter yttras:

»I promemorian har jämväl upptagits frågan om anskaffningen av medel

för skatteutjämning. Den progressiva kommunalskattens utjämnings
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

andel, som nu är anslagen till skatteutjämning, är med hänsyn till de enhetliga

grunder, efter vilka den utgår, medlens redovisning till statsverket

och det ändamål, för vilka de användas, i realiteten en statsskatt. Att den

det oaktat, för att uppehålla fiktionen, att kommunerna inbördes stödja

varandra, formellt gjorts till en kommunal skatt, för vilken kommunerna

äro debiterings- och uppbördsorgan, har, såsom känt, visat sig vara en

tyngande och särskilt beträffande redovisning och kontroll mindre lämplig

anordning. Kommunalskattekommittén föreslog den ändringen beträffande

anskaffning av medel till skatteutjämning, att de skattskyldiga visserligen

skulle hava att erlägga kommunal progressivskatt efter enhetliga

grunder, men att den andel av skatten, som skall redovisas till statsverket

för att användas till skatteutjämning, blir beroende av utdebiteringen i

kommunen. Enligt det ena av de i promemorian framlagda alternativa

förslagen skulle större delen av aktiebolags, solidariska bankbolags och

ekonomiska föreningars progressivskatt användas för skatteutjämning och

endast viss mindre del stanna, där taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt

sker. Det bör dock observeras, att avsett är„ att även för bolagens

del sänka progressivskatten till belopp, ungefärligen svarande mot den nuvarande

kommunandelen. I annat fall skulle nämligen förslaget faktiskt

innebära en skärpt bolagsbeskattning. Enligt det andra alternativet

.skulle för ändamålet inrättas eu särskild statsskatt, i huvudsak motsvarande

den nuvarande kommunala progressivskattens utjämningsandel. Vid

ståndpunkttagande till frågan, hur medelsanskaffningen för omliandlade

ändamål skall lösas, torde det vara nödvändigt att göra klart för sig skälen

för själva skatteutjämningen eller rättare utdelningen av bidrag till

skattetyngda kommuner. Huvudmotivet härför har i eu av skatteberedningen

tidigare framlagd utredning i denna fråga angivits vara, att staten

alagt kommunerna vissa allmänna uppgifter, vilkas fullgörande, därest bidrag

icke erhölles, bleve obilligt betungande för de kommuner, som tyngas

av ett hårt skattetryck. Med denna uppfattning, vilken synes statskontoret

fullt riktig, är skatteutjämningen ovillkorligen att betrakta som en

rent statlig uppgift, under det att en kommun såsom sådan aldrig torde

kunna anses pliktig att bispringa andra kommuner, som lida av högt

skattetryck. Även medelsanskaffningen måste med detta åskådningssätt

självfallet åvila statsverket. Detta kan ju också anses bliva fallet enligt

bägge de i promemorian angivna alternativen, då debiteringen och uppbörden

av medel, som uttagas för skatteutjämningen, skulle helt omhänderhavas

av staten, och intet hindrar att giva den del av bolagens progressivskatt,

som skulle gå till detta ändamål, statsskattekaraktär. I så fall

torde enligt bägge alternativen skatteutjämningsmedlen böra upptagas

bland riksstatens inkomster och utgifterna för skatteunderstöd å utgiftssidan

såsom ett reservationsanslag att direkt utgå av nämnda medel. Förslaget

att för den kommunala skatteutjämningen anlita allenast bolagens

progressivskatt synes emellertid statskontoret vila på ett ur principiell

synpunkt svagt underlag. Det antydes ju även att, om dessa medel icke

förslå, tillskott skulle lämnas av statsmedel. Eiktigare torde då vara att

i enlighet med det andra alternativet uttaga de erforderliga medlen genom

en särskild progressiv skatt, som drabbar icke blott bolagen, utan även

andra skattskyldiga. Framhållas kan även, att undantagandet av större

delen av bolagens progressivskatt i och för skatteutjämning skulle medföra

ett ökat skattetryck i fråga om den proportionellt utgående skatten;

och gäller detta vid jämförelse med såväl nuvarande beskattningsanordning

som beredningens andra förslag och det förslag statskontoret nedan

opaginerad Kontrollera mot PDF

28.'')

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

framlägger. Här uppställer sig emellertid frågan, huruvida över huvud

taget några särskilda åtgärder höra vidtagas för anskaffning av medel till

just denna statsutgift. Bidragen till skattetyngda kommuner — som måste

betraktas som rent statliga utgifter — torde varken vara av den karaktär

eller den storleksordning, att en sådan extra ordinär anordning är motiverad.

Enligt statskontorets åsikt torde det ur alla synpunkter vara lämpligast,

att dessa utgifter, i likhet med statens utgifter i allmänhet, bestridas

av statsverkets löpande inkomster och att alltså i riksstaten för ändamålet

uppföres ett anslag — som måhända torde böra givas reservationsanslags

natur — utan att detta anslag på inkomstsidan motväges av någon speciell

inkomstpost. Då inkomst- och förmögenhetsskatten i sista hand är budgetens

regulator, kunna skatteutjämningsbidragen härigenom anses komma

att utgå av denna skatt. De skattskyldiga skulle alltså hava att betala de

för skatteutjämningen erforderliga beloppen, i stället för i form av en särskild

progressiv skatt, genom en höjd inkomst- och förmögenhetsskatt. Då

jämväl denna skatt är progressiv samt anledning ej torde föreligga att fölen

särskild skatt.för ifrågavarande ändamål tillämpa en annan skatteskala

än för den vanliga inkomst- och förmögenhetsskatten, skulle någon reell

skillnad icke uppstå. Som en betydelsefull fördel av den av statskontoret

förordade lösningen är att anteckna den förenkling av skatteväsendet, soni

skulle vinnas genom att man sluppe en särskild fristående skatt med därav

förorsakade arbeten och kostnader.»

Kammarrättens utlåtande i denna fråga är i huvudsak av följande lydelse

:

»Argumenteringen för förslaget innefattar, utom kritiken av den primärkommunala

progressivskatten i såväl dess nuvarande som dess av kommunalskattekommittén

förändrade form, även framhållande av positiva fördelar

med skatteberedningens förslag samt tillbakavisande av motsedda

anmärkningar däremot.

I sistnämnda hänseende åberopas en statistisk utredning till stöd1 för att

några mera kännbara förskjutningar i skattetrycket inom vederbörande

primärkommuner icke skulle behöva följa. Ökning i skattetrycket skulle

sålunda enligt statistiken vara att emotse huvudsakligen i städerna, medan

i flertalet landskommuner skattetrycket skulle bliva oförändrat eller

minskas. Riktigheten av detta utredningens resultat är förutsättning för

kammarrättens uttalanden i det följande.

De anmärkningar, som i promemorian riktas mot den gällande progressivskatten,

synas välbefogade, och särskilt kan kammarrätten, på grund

av egen erfarenhet från handläggningen av skattebesvärsmål, vitsorda,

hurusom fördelningen av progressivskattens kommunandel ofta medför

högst betydande besvär och tidsspillan.

Sistberörda tunga i tillämpningen, vari kommunalskattekommitténs förslag

icke komme att bringa nämnvärd lättnad, skulle enligt alternativa

förslag av skatteberedningen bliva helt avlägsnad eller väsentligt reducerad.

Om, såsom främst ifrågasatts, skattskyldigheten till progressivskatt

bleve för alla fall knuten till en enda beskattningsort, nämligen den där

den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle ju

varje behov av fördelning bortfalla, och om, enligt det andra alternativet,

fördelning skulle äga rum allenast beträffande aktiebolag (solidariska

bankbolag) och ekonomiska föreningar och blott mellan landstingsområden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2S6

(respektive städer utanför landsting), bleve i alla händelser de praktiska

fördelningsfallen jämförelsevis fåtaliga.

En annan vägande anmärkning mot gällande regler avser beräkningsgrunden

för kommunens andel i progressivskatten, vilken icke ger utrymme

för behöriga hänsyn till skattetrycket i kommunen. På denna

punkt erbjuder kommunalskattekommitténs förslag en rationell lösning,

för vars princip skatteberedningen emellertid icke haft användning i sitt

första alternativ med dess uppdelning av den progressiva landstingsskatten

från bolag och föreningar i landstingsdel och utjämningsandel.

I promemorian har även med rätta pekats på de besvär och kostnader för

debitering och uppbörd jämte redovisning av utjämningsandelen, som för

närvarande orsakas kommunerna, vilket allt enligt sakens natur hortfölle

jämlikt promemorieförslaget. Enligt detta skulle emellertid också landstingen

vara fria därifrån, i det att progressivskatten skulle upptagas samtidigt

med den utdebiterade landstingsskatten och således i samband med

kronouppbörden.

Slutligen har i promemorian i förväg bemötts den motsedda farhågan,

att tillflödet av progressivskattemedel skulle locka landstingen till onödiga

utgifter i stället för att nedbringa uttaxeringen av proportionell landstingsskatt.

Denna farhåga synes emellertid icke oberättigad och kan knappast

anses helt avvärjd av den i promemorian lämnade statistiken (tab. 4)

över förhållandet mellan utdebiterad landstingsskatt och progressivskattens

kommunandel.

Då kammarrätten likväl finner sig höra biträda skatteberedningens förslag

till införande av en progressiv landstingsskatt i stället för den nuvarande

primärkommunala progressivskatten, heror detta i främsta rummet

på de taxeringstekniska förenklingar, som, enligt vad ovan antytts, därigenom

kunna vinnas. Sedan numera den progressiva skatteprineipen vunnit

fotfäste på det kommunala beskattningsområdet, synes det vara närmast

en lämplighetsfråga, om progressionen förlägges till primärkommunens

eller sekundärkommunens beskattning.

Vad så angår frågan om överflyttande eller icke på landstingsbeskattningens

område av den mellan primärkommunerna nu tillämpade rätten

till andel i progressivskatten i sådana fall, att inkomsten för samma skattesubjekt

åtnjutits inom och skall till hevillningstaxering fördelas mellan

flera kommuner, vill det synas kammarrätten, som om skatteberedningen

i förenklingens intresse gått alltför radikalt tillväga, då enligt dess primära

förslag rätt till dylik fördelning icke skulle föreligga.

Principiellt sett finnas i fråga om landstingen samma skäl för anpart i

progressivskattemedel, uttagna efter taxering å annan ort av jämväl inom.

deras områden erhållna inkomster, som i fråga om primärkommunerna enligt

gällande regler, och strängt taget borde fördelning medgivas beträffande

alla slag av skattesubjekt, på sätt nu gäller. Den praktiska synpunkt,

som redan nu föranlett undantagande från fördelning av bagatellfall,

synes emellertid kunna givas vidgad omfattning i förhållande till

landstingsområdenas större ekonomiska förvaltning och förty relativt

mindre intresse av smärre tillskott. Då vidare i stort sett de verkligt betydande

fördelningsfallen torde sammanhöra med verksamhet, som på

skilda orter bedrives av större ekonomiska sammanslutningar, aktiebolag,

bankbolag och ekonomiska föreningar, torde det icke vara oberättigat att,

till vinnande av en lätt iakttagen gräns mellan fall av fördelning och icke

fördelning, från fördelning undantaga alla taxeringsfall med enskilda

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

287

skattesubjekt, och då utländska bolag och föreningar här i riket i taxeringsavseende

äro i tillämpliga delar likställda med enskilda utlänningar,

synes fördelningen av progressivskattemedel positivt kunna begränsas till

taxeringar av svenska bolag och föreningar eller just vad beredningen i

andra hand föreslagit. Med tillämpning av samma grundsats bör man

dock även här fixera en siffermässig minimigräns, nedanför vilken av

praktiska skäl fördelning icke skall ske. Förslagsvis torde härvid kunna

liestämmas att om fördelning icke skulle tillföra annat landsting än det,

inom vars område den skattskyldige hör hemma (taxeras till inkomst- och

förmögenhetsskatt) minst 1,000 kronor i skatt, det förra landstinget skall

avstå sin rätt till det senare.

I fråga om debitering och uppbörd av den tillärnade progressiva landstingsskatten

kan kammarrätten så mycket hellre följa skatteberedningens

förslag, som detsamma i princip ansluter sig till vad kammarrätten i sitt

ovannämnda utlåtande i kommunalskattefrågan förordat redan för den

primärkommunala progressivskattens del.

Kammarrättens ställning till den andra huvudfrågan i detta ärende, frågan

om anskaffning av medel för skatteutjämning mellan landets primärkommuner,

framgår indirekt redan av de ovan gjorda uttalandena, som ju

innebära såsom kammarrättens mening, att hela progressivskatten skall

efter omläggningen gå till landstingen och de i dem ej deltagande städerna.

Skatteberedningens främst förordade förslag härutinnan, att en del av progressivskattemedlen

skulle, såsom hittills, ingå till statsverket för utjämningsändamål,

har kammarrätten icke kunnat biträda.

Först må erinras, att redan omläggningen av progressivskatten till landstingsskatt

sätter frågan i ett annat läge. Vid sin granskning av kommu - nalskattekommitténs förslag kunde kammarrätten vara med om fortsatt

redovisande av utjämningsandel, eftersom det gällde primärkommunala

skattemedels avdelande till utjämning mellan primärkommuner. Nu gäller

det däremot, att en högre kommun, landstinget, skulle avstå medel till

hjälp åt primärkommun, och det ej endast, tilläventyrs ej alls, åt kommuner

inom det egna området, utan åt landets primärkommuner i allmänhet,

en anordning, som måste betecknas såsom skäligen oegentlig.

1 detta frågans förändrade läge och då medelsanskaffningsspörsmålet nu

framträder principiellt betonat på ett helt annat sätt än i det tidigare sammanhanget,

tvekar kammarrätten ej att såsom sin uppfattning göra gällande,

att sörjandet för behövlig skatteutjämning eller, måhända riktigare

uttryckt, för behovet av understöd från det allmännas sida åt hårt skattetyngda

kommuner är en statsangelägenhet, och att medelsanskaffningen

för ändamålet är en ren statshushållningsdetalj, på intet siitt artskild från

andra statliga anslagsfrågor, vadan erforderliga medel böra tagas ur statskassan

såsom sådan, likgiltigt om därvid brukas skattemedel eller andra

statsinkomster. Alldeles onödigt synes därför ock, att, såsom skatteberedningen

alternativt satt i fråga, knyta medelsanskaffningen till inkomstoch

förmögenhetsskatten, som skulle i motsvarande mån höjas, eller till en

speciell statsskatt.

Fn konsekvens av kammarrättens sålunda angivna ståndpunkt bleve

emellertid, att skatteskalan för den progressiva landstingsskatten finge

ordnas på sådant sätt, att avkastningen ej bleve större än som enligt såväl

kommunalskattekommitténs som skatteberedningens förslag, skulle återstå

efter avdrag för utjämningsandelen.

Fn blivande förordning om progressiv landstingsskatt bör inrymma

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

Statistisk

utredning.

också de i landsting ej deltagande städernas progressivskatt, som enligt

sakens natur bör vara ensartad med och korresponderande med den förra.

Både formellt och praktiskt riktigast synes för övrigt vara att stadga om

allenast en kommunal progressivskatt, enhetlig, även till namnet, och under

lika villkor och former utgående till landstingen och berörda städer.’»

Ben i skatt eberedningens promemoria omförmälda, vid ärendets remitterande

tillgängliga statistiska utredning avsåg den taxering och utdebitering,

som ägt rum år 1924. Med hänsyn till de önskemål, som i flera

yttranden framställts angående fortsatt utredning, avseende flera år,

har jag gått i författning om bearbetning även av 1923 och 1925 års utdebiteringar

och de skatter, som på grundval av dessa utdebiteringar skolat

erläggas åren 1924 och 1926. Utredningen omfattar alltså nu tre år

och avser varje särskild kommun för sig. På grund av materialets vidlyftighet

torde dess befordrande till trycket i sin helhet ej böra lifrågakomma,

utan torde såsom bilaga (bil. 6) till statsrådsprotokollet få fogas tabellarislca

sammanställningar, motsvarande dem som intagits i skatteberedningens

promemoria. Materialet i dess helhet torde få överlämnas till

vederbörande riksdagsutskott.

Den nu verkställda utredningen bekräftar till fullo de allmänna uttalanden,

som på grundval av den tidigare utredningen gjorts av skatteberedningen.

Här må allenast anföras följande siffror. År 1923 skulle genom

progressivskattens överförande till landstingen den sammanlagda utdebiteringen

av kommunal- och landstingsskatt minskats eller bibehållits

oförändrad i 2,129 landskommuner och 31 städer, medan utdebiteringen

skulle ökats i 278 landskommuner och 74 städer. År 1924 ställa s!ig motsvarande

siffror: minskad eller oförändrad utdebitering i 2,107 landskommuner

och 36 städer samt ökad utdebitering i 303 landskommuner och 69

städer. År 1925 skulle utdebiteringen minskats eller blivit oförändrad i

2,069 landskommuner och 39 städer, medan den skulle ökats i 341 landskommuner

och 67 städer. Antalet landskommuner, i vilka utdebiteringen

skulle ökats med mer än 50 öre per 100 kronor inkomst, utgör för respektive

tre år 53, 53 och 67. För städerna äro motsvarande siffror 1, 3 och 2.

Nästan genomgående befinna sig alla tre åren dessa landskommuner och

städer bland dem, som hava låg utdebitering. En särskild sammanställning

har gjorts angående de städer, som något av åren 1923—1925 utvisa

mer än 50 öres ökning och de landskommuner om mer än 8 procents kommunal

utdebitering, som förete en motsvarande ökning. Sammanställnlingen

— vilken torde få ingå bland bilagorna till statsrådsprotokollet —

visar, att, blott eu av städerna, nämligen Djursholm, under mer än ett

av de tre åren utvisar mer än 50 öres ökning, samt att av de 15 landskommuner,

som återfinnas i sammanställningen, blott en under alla tre

åren och likaledes blott en under två av åren utvisar en kommunal utdebitering

överstigande 8 procent och samtidigt företer en ökning av den

sammanlagda utdebiteringen med mer än 50 öre. Åtta av nämnda lands
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kommuner skulle under de två återstående åren och en av dem under ett

av åren rent av hava vunnit på den ifrågasatta anordningen. En undersökning

av primärmaterialet visar sålunda, att de kommuner, som utvisa

de största förskjutningarna, i hög grad variera. I många fall är det uppenbart

tillfälliga konjunkturer, som något år tillfört respektive kommuner

särskilt goda progressivskatteföremål.

För det förslag till kommunalskattereform, varom nu är fråga, har, såsom Departement

jag redan förut betonat, ett rättesnöre varit att söka åstadkomma ett så en- che1*P<

kelt skattesystem som möjligt. Det har under de senaste åren mången gång

klagats över att det gällande systemet i vliktiga punkter vore onödigt

komplicerat. Särskilt hava dessa klagomål riktat sig mot den kommunala

progressivskatten med de invecklade regler, som i olika avseenden äro

fastställda beträffande denna skatt. Jag vill oek vitsorda, att, i synnerhet

i de fall, då mera omfattande företags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt

eller dess bevillningstaxering i någon enda kommun efter

överklagande ändras av högre instans, ändringarna i taxeringen till kommunal

progresslivskatt erfordra ett arbete, som ofta ej står i rimlig proportion

till vad frågan gäljer. Jag torde få tillfälle att till vederbörande

riksdagsutskott överlämna avskrifter av utslag från kammarrätten,

vilka i utpräglad grad bekräfta riktigheten av detta mitt uttalande.

Såvitt jag kan finna skulle kommunalskattekommittéiis förslag i fråga

om den kommunala progresslrvskatten icke medföra någon annan förenkling

än den, som ligger däri, att gränsen för de belopp, som ej skola fördelas,

bliver i någon mån vidgad. En dylik, i och för sig tilltalande, åtgärd

skulle emellertid få till följd, att progressivskatteföremålen Ii än

högre grad än nu bleve koncentrerade till vissa kommuner. För övrigt

skulle kommittéförslaget genom sina bestämmelser om kommuns rätt att

taga progressivskattemedel i anspråk enligt min mening öka i stället för

minska de nuvarande besvärligheterna för kommunerna. Det antal fall, där

eu kommun ej skulle få taga hela progressivskatten i anspråk, skulle

väsentligt ökas, varav ökade tvistighet^- mellan kommuner och skattskyldiga

samt klagomål från de senare skulle blifva en följd. Den kritik,

som i skatteberedningens promemoria riktats mot denna utformning av

progressivskatten, synes mig i huvudsak berättigad. Framförallt förefaller

kommittémajoritetens förslag beträffande anskaffning av medel

till skatteutjämning mindre väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Reservanternas förslag i detta avseende är enligt min mening

att föredraga. Emellertid förefalla mig fördelarna med såviil majoritetens

som reservanternas förslag beträffande den kommunala progressivskatten

så omtvistliga, att övervägande skäl skulle hava talat för

att i brist på bättre förslag behålla nuvarande bestämmelser.

Nu föreligger emellertid ett, i iskatteberedningens promemoria offentliggjort

förslag att låta den kommunala progressivskattens kommunandel gå

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt K7 höft. (Nr 102.)

l''t

s. 290 Kontrollera mot PDF

290 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till landstingen. Detta förslag innebär uppenbarligen genomgående eu

mycket avsevärd förenkling i förhållande till vad som nu gäller. Förslagets

föi-delar i detta avseende äro så påtagliga, att de allmänt erkänts även i

de yttranden, däri förslagets realiserande blivit avstyrkt.

Frågan blir då den, om förenklingen skulle vinnas på rättvisans liekostnad.

Såvitt jag kan finna, skulle detta icke bliva fallet. En av de mera

iögonenfallande bristerna i vårt beskattning»system är utan tvivel den

synnerligen ojämna fördelningen av beskattningsföremål. En viss utjämning

av tillgången på beskattningsföremål vinnes genom att lata den progressivitet,

som man för att vinna en rättvis avvägning efter de skattskyldigas

förmåga finner skälig, göra sig gällande vid beskattningen till den

större kommunala enheten, landstinget. Detta betyder för landet, såsom

helhet betraktat, att större hänsyn tages till den inbördes skatteförmågan,

om man låter progressiviteten göra sig gällande vid landstingsbeskattningen,

än om man låter den göra sig gällande vid primärkommunernas

beskattning. Det förefaller mig ovedersägligt, att det för de

svenska förhållandena i och för sig är lämpligare med en progressiv landstingsskatt

än med en progressiv skatt till primärkommunema. Eu överflyttning

av den kommunala progressivskatten till landstingen verkar i påtagligt

utjämnande riktning — en utjämning vid sidan av det vanliga

skatteutjämningsförfarandet. Överflyttningen torde därjämte stå i god

överensstämmelse med den betydande överflyttning till landstingen av

uppgifter, som under de senaste decennierna skett i syfte att utjämna primärkommunernas

skattebörda, och som även för framtiden torde komma

att fullföljas.

Från vissa håll har nu framförts den meningen, att progressivitet ej

borde förefinna» beträffande vare sig primärkommun eller landsting. Om

man härvid ej ändrade den gällande progressiviteten för statsbeskattningen,

skulle detta betyda en förskjutning till de högre inkomsttagarnas

förmån av den sammanlagda progressiviteten i olika skatteformer. Eu

dylik förskjutning anser jag ej påkallad. Om man åter ville utöka den nuvarande

statliga inkomst- och förmögenhetsskatten med ett tillägg motsvarande

den nuvarande kommunala progressivskatten, innebure detta,

antingen att den procent av grundbeloppet, som skulle uttagas av inkomst-

och förmögenhetsskatten, finge sänkas eller ock att en sänkning

finge ske av några andra statsskatter, samt att samtidigt en höjning

måste ske av den proportionella skatten till primärkommuner och landsting,

eller med andra ord, att man utbytte vissa statsskatter mot en

i huvudsak proportionell inkomstskatt. Ej heller den omläggning av

skattebördan, som därav skulle bliva en följd, synes önskvärd. Däremot

kommer en mycket mindre betydelsefull förskjutning att inträda, om man

— såsom fallet skulle bliva enligt skatteberedningens förslag — låter totalbeloppet

av progressivskatten och totalbeloppet av den proportionella

skatten till primärkommuner och landsting bliva i huvudsak oförändrade

och endast gör den ändringen, att den proportionella skatten till pri
-

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

291

märkommunema ökas lika mycket som den proportionella landstingsskatten

minskas. Det förefaller mig sålunda tydligt, att skattebecredningens

nu berörda förslag medför påtagliga fördelar genom sin enkelhet

och sin utjämnande verkan. Om man bortser från den ändring

i fördelningen av skattetrycket, som sistnämnda förhållande innebär, kommer

det nuvarande skattetrycket på olika kategorier skattskyldiga att

bliva i stort sett oförändrat. Då det ur de skattskyldigas synpunkt är likgiltigt,

om progressiviteten förlägges till statens, landstingens eller primärkommunernas

beskattning, förutsatt att skattesumman i alla tre fallen blir

densamma, torde det därför vara berättigat att besvara spörsmålet om progressivskattens

förläggning ur helt andra, företrädesvis praktiska synpunkter.

Mot förslaget, sådant det framlagts i skatteberedningens promemoria,

hava emellertid framställts i huvudsak två anmärkningar: att förslaget

skulle innebära en omkastning av förutsättningarna för finansieringen av

kommunernas ekonomi, i vilket avseende i varje fall ej tillräcklig utredning

förelåge, samt att den nya skattekällan för landstingen kunde förleda

dessa att ej iakttaga tillbörlig sparsamhet. Dessa anmär kniingspunkter

skall jag nu beröra.

I åtskilliga uttalanden, bland annat i vissa länsstyrelsers samt i svenska

landstingsförbundets utlåtanden, har anmärkts, att den i skatteberedningens

promemoria framlagda statistiska utredningen ej vore tillräcklig.

Utredningsmaterialet har emellertid, såsom av det förut anförda framgår,

nu fullstämdigats, så att det avser tre år i stället för ett. Då detta material

innehåller specifika siffror för en var av rikets kommuner, synas kraven

på ytterligare utredning nu tillgodosedda. De tabeller, vilka sammanfatta

utredningens resultat, bekräfta de slutsatser, som kunnat dragas av

de i skatteberedningens promemoria offentliggjorda tabellerna. Vad

landskommunerna beträffar komma dessas invånare i det vida övervägande

antalet fall att vinna på anordningen. Detsamma kan väntas bliva fallet

med ett ej ringa antal städer. Å andra sidan blir det nästan uteslutande

de lyckligast lottade kommunernas invånare, som få räkna med någon försämring.

Men även denna blir i regel ej stor. Ett särskilt intresse erbjuder

det resultatet av utredningen, att, i den mån höga differenser undantagsvis

förekomma i svagare kommuner, dessa äro av rent tillfällig art.

-Tåg vill även betona, att. i synnerhet för vissa län, särskilt Norrbottens, statistiken

utvisar ett sämre resultat än den skulle göra, om, såsom jag kommer

att föreslå, fördelning av aktiebolags och ekonomiska föreningars progressivskatt

sker på landstingsområdena och i landsting ej deltagande städer.

Ty statistiken upptager såsom för landstingsområdena tillgängliga de belopp,

som framkomma, utan att fördelning ägt rum. Det bär nämligen ej varit

möjligt att statistiskt klarlägga det av mig förordade alternativet, vilket

dock erhåller en viss belysning av de siffror, som anförts av styrelsen för

svenska landstingsförbundet. Någon försämring är däremot knappast sannolik

beträffande något av landstingsområdena. De belopp, varmed landstingsområdenas

ställning enligt berörda alternativ förbättras, hava nämligen

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sfi aitt säga fallit bort ur statistiken. De redovisas i stället huvudsakligen

på städer, som ej deltaga i landsting, i vilka städer taxering till kommunal

progressivskatt skett beträffande åtskilliga större bolag m. ti. Dessa städer

liava ej medtagits i statistiken. Nämnda städers siffror äro alltså påfallande

höga samt högre än de i verkligheten skulle blivit enligt båda de

ifrågasatta alternativen. Ty intet av dessa alternativ skulle inneburit, att

städerna i fråga skulle fått behålla all den progressivskatt, till vilken taxering

i dem ägt rum.

Om sålunda anledningarna till anmärkning rörande bristande utredning

enligt min mening undanröjts, så kvarstår emellertid den erinringen,

att förutsättningarna för finansieringen av vissa kommuners budget

skulle genom förslaget omläggas. Denna anmärkning är otvivelaktigt

i och för sig riktig, och jag ser i densamma det viktigaste av de skäl, som

kunna framställas mot reformen. Beträffande det mycket stora flertal kommuner,

vilkas skattebetalare i det hela skulle se sin ställning förbättrad,

äger emellertid det anförda skälet endast skenbar betydelse.

När en minskning av landstingsskatten sker, kan en motsvarande höjningav

kommunalskatten knappast väcka betänkligheter. Nu visar emellertid

statistiken, att förskjutningarna nästan genomgående bliva mycket

obetydliga; i motsats till vad förhållandet är med statistiken rörande

verkningarna av en övergång till fristående objektskatter å fastighet

utvisar denna statistik i huvudsak utfallet för varje kommun i

riket. I några fall medför dock ändringen resultat, som torde komma att

åtminstone för den allmänna uppfattningen förefalla obilliga, i det att

några kommuner med hög utdebitering komma att få sin ställning ytterligare

försämrad. Då det emellertid utan svårighet torde låta sig göra att

neutralisera dessa i ett ringa fåtal fall förekommande olägenheter vid

skatteutjämningen, synes likvisst detta förhållande ej böra hindra genomförandet

av en i övrigt lämplig reform. Att vissa särskilt lyckligt

lottade kommuners medlemmar få mera än nu bidraga till utgifter, som

de hava gemensamma med andra kommuner, finner jag vara i sin ordning. I

detta avseende kan det vara av intresse att anställa en jämförelse med kommunalskattekommitténs

(inklusive reservanternas) förslag. Även detta

skulle medföra, att kommuner med lag utdebitering finge behålla allenast

eu mindre del av sin progressivskatt, och att alltså den allmänna utdebiteringen

skulle höjas.

Måhända bör det även framhållas, att borttagandet av kommunal progressivskatt

för systembolagen något ändrar förutsättningarna för den utredning,

som i det föregående relaterats. Av denna progressivskatt borde

emellertid vederbörande kommuner enligt min mening gått i mistning,

även om progressivskattens överförande till landstingen ej föreslagits.

Möjligen kommer en eller annan kommun, vars progressivskatteobjekt väsentligen

utgjorts av ett systembolag, att genom progressivskattens överförande

till landstingen få en bättre ställning, än den skulle erhållit, därest

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 293

utan ändring i övrigt kommunen förlorat progressivskatten från sitt

systembolag.

Den andra anmärkningen mot skatteberedningens huvudförslag grundade

sig på en farhåga, att landstingen skulle förledas till slöseri genom att erhålla

en ny skattekälla. Alldeles betydelselös är väl ej denna anmärkning,

om jag oek måste uttala, att landstingens utdebiteringar numera nått en sådan

höjd, att man inom landstingen har en utpräglad känsla av nödvändigheten

att iakttaga återhållsamhet beträffande anslags beviljande. Tillika

vill jag erinra om den av skatteberedningen ej framhållna omständigheten,

att landstingen komma att genom kommunalskattereformen förlora sin

andel i den allmänna bevillningen, som nu av staten utbetalas till landstingen

och i landsting ej deltagande städer. Detta förhållande hetyder, att

den ökning ;i beskattningsföremål, som genom progressivskattens överflyttning

till landstingen skulle tillföras dessa, och som regelmässigt skulle

bliva relativt liten i förhållande till landstingens utgiftssummor, skulle

väsentligt reduceras.

Såsom av det anförda framgår, synas mig de skäl, som anförts mot den

kommunala progressivskattens överflyttande till landstingen och i landsting

ej deltagande städer, ej synnerligen vägande. De jämförelsevis ringa

verkliga olägenheterna synas kunna bortelimineras genom skatteutjämning.

Det tillfälle, som här erbjuder sig att genom ett målmedvetet

grepp åstadkomma en påtaglig förenkling i skattesystemet utan stora

reella ändringar i kommunernas budgetväsen, bör därför enligt min mening

ej lämnas obegagnat. Förslaget innebär visserligen en nyhet,

som tidigare ej varit föremål för mera ingående skärskådande. Den omständigheten,

att förslaget det oaktat i avgivna yttranden blivit jämförelsevis

gynnsamt mottaget, utgör för mig ett ytterligare bevis, att det

i sig innehåller en bärande tanke, som äger större räckvidd än de hänsyn,

som tala för bibehållande av status q no.

Skatten synes alltjämt kunna behålla benämningen »kommunal progressivskatt»,

då den tillfaller, utom vissa städer, sekundärkommuner, vilkas

egenskap av kommuner numera torde hava trängt in i det allmänna medvetandet.

En kort benämning är nödvändig, och benämningar som

exempelvis »progressiv landstingsskatt» skulle med hänsyn till dessa städer

ej kunna ifrågakomma.

Härefter återstår frågan, huru förfaras bör med anskaffning av medel

till skatteutjämning. Skatteberedningens förra alternativ — att viss större

andel av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt,

skulle gå till skatteutjämning — bär ett företräde i slin påtagliga enkelhet.

Mot detsamma kan emellertid säkerligen anföras, att detta förslag ej

fyller synnerligen stora krav på teoretisk hållbarhet. Att jag ej anser mig

böra förorda detta alternativ, beror dock förnämligast därpå, att framför
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

KungL Maj:ts proposition Nr 102.

allt de norrländska länen skulle bliva lidande på att gå miste om progressivskatten

från bolag, vilkas styrelser hava sitt säte på andra håll, men som

bedriva verksamhet i nämnda län. Under dylika förhållanden synes medelsanskaffningen

till skatteutjämning böra ankomma på staten. Tänkbart

är därvid, dels att utan ändring i den nuvarande statsskatten låta staten

omhändertaga skatteutjämningen, dels att skapa en statsskatt, som motsvarar

den kommunala progressivskattens kommunandel. Det förra

alternativet kan jag ej förorda, då det skulle medföra eu ändring i de nu

gällande grunderna för progressiviteten, vilken, enligt vad jag redan

uttalat, ej. synes önskvärd. Den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

torde alltså böra kompletteras med en särskild beskattning. Även

i detta avseende stå två möjligheter öppna: antingen att inarbeta den nya

skatten såsom en integrerande del av inkomst- och förmögenhetsskatten

eller att inrätta en särskild skatt. Den förra möjligheten är utan tvekan

den enklare. Då jag emellertid förordar den andra utvägen — att inrätta

en särskild skatt i stället för den nuvarande utjämningsandelen av den

kommunala progressivskatten — sker det i syfte att kunna urskilja vad

som genom den nya beskattningen inflyter och därigenom få en gräns för

skaitteutjämningens omfattning mera permanent fastslagen. Det vore enligt

min mening ej lyckligt, om denna utjämnings omfattning bleve beroende

av årliga anslagsbeslut.

Skalan för denna nya skatt, som synes kunna benämnas »utjämningsskatt»,

torde böra kalkyleras i anslutning till vad som nu gäller. Liksom

nu bör ett grundbelopp vara fastställt, varav viss procentdel efter beslut av

Kungl. Maj:t uttages. Skillnaden blir den, att, då beloppet bör inflyta med

kronouppbörden det år, taxeringen ägt rum, Kungl. Maj:t får pröva behovet

på grundval av vad som samma år utgått i understöd samt utfallet av

årets taxering. Med hänsyn till utjämningens numera nådda stabilitet,

synes dock detta förfaringssätt ej böra väcka betänkligheter. Skattebeloppet

synes liksom, nu böra ingå till en skatteutjämningsfond, som i allmänhet

ej avses hava större behållning, än som kan erfordras för att under ett

dåligt inkomstår undvika en mera betydande sänkning av understödsbeloppen.

Till fonden bör även, såsom jag i det följande kommer att föreslå,

inflyta vad som erhålles i skatt från vissa utlänningar m. fl. Då det till inkomst-

och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet för närvarande

torde vara statt i någon stegring, synas på det angivna sättet tillräckligt

stora belopp erhållas för skatteutjämning, även om det tages i betraktande,

att utjämningsbidrag skall kunna tillfalla jämväl synnerligt skattetyngda

städer samt att i vissa fall ökade utjämningsbidrag skulle ifrågakomma i

kommuner, som genom progressivskattens överförande till landstingen få

sin samlade skattebörda ökad. De bestämmelser, som erfordas rörande

fondering av utjämningsskatt m. m., torde ii likhet med vad som nu gäller

om o t j ä trut i n g sa adel en höra utfärdas av Kungl. Maj: t.

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

295

Ett realiserande av nu berörda förslag medför, bland annat, att uppbörden

av progressivskatten kommer att för landstingens vidkommande ske i

samband med kronouppbörden i stället för såsom nu i samband med kommunernas

uppbörd. Detta har den följden, att år 1928 dubbel uppbörd

skulle komma att äga rum. För att åstadkomma en viss utjämning i berörda

avseende är jag betänkt på att låta undersöka, huruvida det ej skall

visa sig lämpligt att låta uppbörden av ifrågavarande progressivskattemedel

första gången ske i särskild ordning under förra delen av år 1929.

Skatteförfattningarnas uppställning.

Härefter övergår jag till frågan om skatteförfattningarnas uppställning.

Kommunalskattekommittén utgår från att bevillningstaxeringen skall avskaffas

och upptager i förslaget till kommunalskattelag bestämmelser om

taxering till kommunalskatt. I inledningskapitlet stadgas i huvudsak följande.

Med kommun förstås i lagen landskommun, köping med egen kommunalförvaltning

samt stad. Kommuns skattebehov skall täckas genom kommunal

repartitionsskatt, utgående för fastighet, näring och inkomst, kommunal

skogsskatt och kommunal progressivskatt. Dessa skatter utgå på grund

av taxering, som enligt de i lagen stadgade grunder verkställes i den ordning

och med ledning av de uppgifter, varom särskilt är stadgat. I vad

mån annan menighet, än som i lagen betecknas såsom kommun, skall grunda

sin beskattning å taxering, som ägt rum på grund av bestämmelserna i

lagen, behandlas icke i denna, utan hänvisas härutinnan till särskild lagstiftning.

I förslagen till ändringar i kommunallagarna äro däremot de nuvarande

mera detaljerade bestämmelserna angående skyldighet att lämna bidrag till

kommuns utgifter utbytta mot mera kortfattade stadganden, vilka i förordningarna

om kommunalstyrelse på landet och i stad samt i förordningen om

kommunalstyrelse i Stockholm endast innehålla, att kommunens medlemmar

äro underkastade beskattning i enlighet med bestämmelserna i respektive

förordningar samt i kommunalskattelagen. I förordningarna om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd samt motsvarande förordning för Stockholm

äro bestämmelserna däremot något utförligare, men hänvisa även här

till kommunalskattelagen. Förslag till bestämmelser i landstingslagen innehåller

ej betänkandet.

Kommittéförslaget innehåller fem avdelningar, nämligen: I) inledande

stadganden; II) kommunal repartitionsskatt; III) kommunal skogsskatt;

IV) kommunal progressivskatt och V) gemensamma bestämmelser. Av

dessa innehåller den andra avdelningen, om kommunal repartitionsskatt, sju

olika kapitel, av vilka det sjätte handlar om repartitionsgrunder.

I detta sammanhang bör beröras förhållandet mellan kommanalskattelagcn

samt den statliga inkomstskatteförordningen.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

För närvarande innehålla såväl bevillningsförordningen — vilken reglerar

den kommunala beskattningen — som förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt fullständiga bestämmelser om vad som är inkomst, om

inkomstberäkningen o. s. v., dock med det undantag, att bevillningsförordningen

hänvisar till inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens anvisningar

rörande uppskattningen av inkomst samt sistnämnda förordning hänvisar

till bevillningsförordningens bestämmelser om vad som är att hänföra

till jordbrukets binäringar.

De av inkomstskattesakkunniga och kommunalskattekommittén framlagda

förslagen om inkomstbeskattning innehålla likaledes fullständiga bestämmelser

i alla avseenden. Inkomstskattesakkunniga hava funnit sig böra i

största utsträckning ansluta sig till den nu gällande inkomstskatteförordningens

uppställning, men samtidigt förklarat sig förutsätta, att, sedan

kommunalskattekommitténs förslag blivit framlagt, en överarbetning i enhetlig

riktning av de båda förslagen skulle komma att ske. Kommunalskattekommitténs

förslag innebär en helt ny uppställning i förhållande till

bevillningsförordningen. Beträffande förhållandet mellan den kommunala

och den statliga skatteförfattningen anför kommittén:

»Både den kommunala och den statliga skatteförfattningen måste räkna

med en beskattning av inkomst, och för beräkningen av inkomsten krävas

ganska detaljerade regler. I alla huvudsakliga delar kunna och böra dessa

regler vara desamma, evad det gäller den kommunala eller den ståtliga beskattningen,

men i vissa delar kunna skiljaktigheter icke helt undvikas.

Det kan då knappast vara lämpligt, att reglerna för inkomstberäkningen

fullständigt upptagas i båda författningarna, även om detta, så långt möjligt

är, sker i identiska ordalag, enär därigenom skiljaktigheterna — där

sådana måste förekomma — lätt bliva undanskymda och löpa fara att förbises.

Enligt kommitténs mening vore det att föredraga, att reglerna för inkomstberäkningen

fullständigt upptoges allenast i den ena av dessa författningar

— helst då i kommunalskattelagen, som ju konstitutionellt sett skall

antagas av Konung och riksdag gemensamt — samt att i den statliga

skatteförordningen — som konstitutionellt sett antages av riksdagen ensam

— allenast hänvisas till de regler för inkomstberäkningen, som finnas intagna

i kommunalskattelagen, med särskilt angivande av de punkter, där

andra bestämmelser skola gälla för statsbeskattningen.»

Kommunalskattekommitténs ordförande, före detta presidenten Petersson,

har, såsom förut omnämnts, på grund av särskilt uppdrag upprättat författningsförslag

angående den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i

anslutning till den formella uppställningen av kommittéförslaget. Detta

förslag utgår från att den statliga inkomstskatteförordningen icke skall

innehålla fullständiga bestämmelser om vad som är att hänföra till inkomst

och om inkomstberäkningen, utan i dessa delar hänvisa till kommunalskattelagen

med angivande av de avseenden, däri särskilda regler böra gälla

vid statsbeskattningen.

Uti ett stort antal utlåtanden har framhållits önskemålet, att fullständiga

regler i gemensamma avseenden måtte intagas blott i endera av

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 297

skatteförfattningarna, under det att den andra innehölle nödiga hänvisningar.

Beträffande införandet i kommunalskattelagen av bestämmelser om kommunal

skogsskatt och om kommunal progressivskatt har kommittéledamoten

Eiserman varit skiljaktig och uttalat följande:

»Enligt min mening hade själva kommunalskattelagen bort innehålla allenast

de bestämmelser, som äro avsedda att reglera den kommunala repartitionsskatten.

Detta hade bäst överensstämt med hittills invand uppfattning,

enligt vilken till allmänna kommunalutskylder äro att hänföra allenast de

bidrag, som kommunmedlemmarna hava att genom repartition på bevillningsförordningens

beskattningsgrunder lämna för täckande av kommunala

utgifter.

Reglerandet av den kommunala progressivskatten och av skogsaccisen

eller — såsom den i kommitténs lagförslag enligt min mening mindre egentligt

benämnes — den kommunala skogsskatten hade således lämpligare bort

ske i särskilda lagförslag. För bägge dessa skatter skola nämligen gälla

helt andra skatteformer än de, som äro avsedda för repartitionsskatten, i

det att progressivskatten är baserad på enahanda grunder som statsbeskattningen

samt skogsaccisen åter på alldeles speciella beskattningsgrunder.

Jag har på grund härav trott, att det skulle befordra mera reda och klarhet

för såväl beskattningsnämnder som kommunala myndigheter, om dessa

skilda ämnen i lagstiftningen särhållits, så att de till varje ämne hörande

bestämmelser sammanförts i skilda lagar.»

Eisermans uppfattning, att skogsskatten och den kommunala progressivskatten

borde utbrytas, delas i vissa yttranden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, huruvida de föreslagna

nya benämningarna å vissa skatter kunde anses bättre än de hittills gängse

och använda, såsom t. ex. »fastighetsskatt», »kommunal inkomstskatt» och

»skogsaccis». Något behov av benämningen »kommunal repartitionsskatt»

syntes knappast kunna påvisas. En kort och koncis benämning å varje

skatteform vore att föredraga framför en lång och komplicerad.

I fråga om systematiken i förevarande författningskomplex är att taga Departementshänsyn

till dels förhållandet till kommunallagstiftningen i allmänhet, dels chefenförhållandet

till statsskattelagstiftningen.

1 förra avseendet synes det mig bäst överensstämma med hittills tillämpade

principer, att kommunallagarna alltjämt innehålla bestämmelserna om

skattens uttagande, medan kommunalskattelagen upptager föreskrifter för

beskattningsunderlagets fastställande, d. v. s. bestämmandet av antalet skattekronor

och skatteören.

Vad härefter angår förhållandet till statsbeskattningen, ansluter jag mig

obetingat till den ståndpunkten, att de bestämmelser angående vad som är

.skattepliktig inkomst, om inkomstens hänförande till olika förvärvskällor,

om grunderna för inkomstberäkningen m. in., vilka skola gälla såväl vid

s. 298 Kontrollera mot PDF

298 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den statliga som vid den kommunala inkomstbeskattningen, böra intagas

blott i endera av skatteförfattningarna. Vad angår frågan, vilkendera av

de båda författningarna, som bör innehålla de fullständiga bestämmelserna,

synes det mig uppenbart, att kommunalskattelagen bör hava företräde.

Därest de fullständiga bestämmelserna i förevarande avseende inginge i den

statliga inkomstskatteförordningen, vilken antages av riksdagen ensam, samt

kommunalskattelagen hänvisade till denna, skulle riksdagen kunna genom

att ändra den statliga inkomstskatteförordningen genomföra en reell ändring

av kommunalskattelagen, ehuru denna skall antagas av Kungl. Maj:t

och riksdagen gemensamt.

Redan av det förhållandet, att kommunalskattelagen enligt min uppfattning

bör avse att fastställa beskattningsunderlaget för den allmänna kommunalskatten,

följer, att jag i likhet med Eiserman anser bestämmelser om

skogsaccis och progressivskatt ej böra hava sin plats i denna lag utan i särskilda

författningar. Med den karaktär av landstingsskatt, som, enligt vad

jag förut anfört, torde böra tillkomma den progressiva kommunalskatten, är

det särskilt tydligt, att denna ej bör regleras genom kommunalskattelagen.

Härtill kommer beträffande denna senare skatt, som beslutas av Konung och

riksdag, att den vilar på taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt —

vilken beslutas av riksdagen ensam — medan inkomst- och förmögenhetsskatten

i sin tur grundar sig på kommunalskattelagen, vilken antages av

Konung och riksdag. Det förefaller mig, som om det ur konstitutionell

synpunkt klaraste läget vinnes, om man reglerar de tre skatteformerna i

skilda författningar.

Utmönstras bestämmelserna om näringsskatten samt skogsaccisen och den

progressiva inkomstbeskattningen ur kommunalskattelagen följer därav en

ändrad uppställning av densamma, därvid förenkling i någon mån kan ske.

Det nu framlagda förslaget innehåller fem kapitel: allmänna stadganden,

om fastighetsskatt, om kommunal inkomstskatt, om undantag från lagens

bestämmelser i vissa fall samt särskilda stadganden. Till allmänna stadganden

hava hänförts bestämmelserna om repartitionsgrunder samt bestämmelserna

om taxeringsår och beskattningsår, vilka enligt kommittéförslaget

hänförts, de förra till särskilt kapitel under den kommunala repartitionsskatten

och de senare till gemensamma bestämmelser. Övriga bestämmelser,

som hava avseende både å fastighetsskatt och inkomstskatt, hava i allmänhet

uppdelats efter sitt innehåll, varefter de särskilda delarna hänförts

till vederbörande kapitel. De båda sista kapitlen innehålla dock delvis bestämmelser,

som avse såväl fastighets- som inkomstskatten.

Jag delar länsstyrelsens i Östergötlands län uppfattning om önskvärdheten

att erhålla enkla och koncisa benämningar på de olika skatteformer,

som ingå i den kommunala repartitionsskatten. I stället för den för allmänna

uppfattningen främmande benämningen »kommunal repartitionsskatt»

förordar jag benämningen »allmän kommunalskatt», varjämte jag,

såsom av det nyss anförda framgår, upptagit de båda benämningarna »fas
-

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

299

tighetsskatt» och »kommunal inkomstskatt». Även på andra punkter har

jag försökt att åstadkomma en förenklad och mera enhetlig terminologi.

Detta torde framgå av den speciella motivering, som meddelas i det följande.

Med kommunalskattekommitténs lagtext och särskilt systematiseringen

beträffande de olika förvärvskällorna under inkomstskatten har för övrigt i

åtskilliga utlåtanden uttalats stor tillfredsställelse, och det är min förhoppning,

att den nya författningstext, som jag nu på grundval av kommitténs

förslag framlägger, skall, trots sin omfattning men delvis tack vare sin

större utförlighet, komma att, sedan den någon tid varit i tillämpning,

väsentligen underlätta beskattningsnämnders och skattedomstolars arbete.

Specialmotivering till förslaget till kommunalskattelag.

Allmänna stadganden.

1 §•

Denna paragraf motsvarar närmast 2 § i kommunalskattekommitténs förslag

och i C-förslaget. Jag har dock ansett det icke höra i kommuualskattelagen

uttalas, huru kommuns skattebehov skall fyllas. Ett dylikt stadgande bör

hava sin plats i kommunallagarna.

2 $.

Denna paragraf, som motsvarar 63 § i kommittéförslaget och 61 § i

C-förslaget, har omformulerats med hänsyn till att det nu framlagda förslaget

icke upptager näringsskatt och ej heller använder uttrycket kommunal

repartitionsskatt.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 96 § i kommittéförslaget och 62 § i C-förslaget.

Anvisningen till paragrafen har omarbetats, i det att uti densamma intagits

påpekande, att en omläggning av räkenskapsår kan medföra, att den

skattskyldige ett år icke alls skall taxeras, eller att han samtidigt skall

taxeras för två räkenskapsårs inkomst.

Fastighetsskatten.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att länsstyrelsen funne det

önskvärt, att, även om någon näringsskatt ej komme till stånd, förevarande

paragraf kunde avfattas enligt A-förslaget, enär, såsom också i betänkandet

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements

chefen.

påpekats, värdeminskningsavdraget å fabriksfastigheter och tillbehör bättre

kunde regleras, därest inventarier vore att anse såsom lös egendom.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

»Om, på sätt Eders Kungl. Maj ds befallningshavande föreslagit, näringsskatten

uteslutes från kommunalskattesystemet, bortfaller det av kommittén

åberopade, huvudsakliga skälet för kommitténs förslag att från begreppet

fast egendom undantaga så kallade fasta redskap. Detta undantag, som i

övrigt förefaller mindre lyckligt, bör därför uteslutas från 4 § 3 stycket.

Av de motiv, som åberopats i propositionen nr 165 till 1924 års riksdag,

torde däremot registrerade elektriska ledningar fortfarande böra hänföras

till lös egendom.»

Kammarrätten yttrar:

»Sista stycket sammanhänger enligt kommitténs tankegång med förekomsten

av en näringsskatt. Efter kammarrättens uppfattning är stadgandet kär

motiverat även utan att näringsskatt uttages. Det torde nämligen icke

vara lämpligt att vid taxering fästa avseende vid, om maskiner och dylikt

civilrättsligt äro att betrakta som fast eller som lös egendom. I denna riktning

har även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat sig.

Genom förordningen om fastighetstaxering 1925 och 1926 har stadgats,

att i fastighets taxeringsvärde ej skall inräknas värdet av egendom, som

allenast på grund av registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa

bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar m. m. ansetts tillhöra

fastigheten. Ett motsvarande stadgande torde böra införas i kommunalskattelagen

och torde lämpligen få sin plats i denna paragraf.»

Den naturliga konsekvensen av att en näringsskatt icke medtages i förslaget

synes vara den, att fasta maskiner liksom för närvarande hänföras

till fastighet. Så har ock skett i C-förslaget. I sitt på sin tid avgivna yttrande

över Eiserman—von Wolekers förslag till kommunalskattelag yttrade också

kammarrätten, att, om egendomsskatt å lös egendom icke ifrågakomme, en

överflyttning av fasta maskiner och inventarier från skattepliktig egendom

till skattefri sådan vore ägnad att för näringsidkare medföra rätt avsevärd

lättnad i beskattningen och följaktligen komme att verka i motsatt riktning

mot ett av de mål, som genom skatteregleringen då skulle vinnas. Kammarrätten

har nu intagit en annan ståndpunkt.

Det är sannolikt, att taxeringen skulle ställa sig lättare, om fasta maskiner

ej inginge i det skatterättsliga fastighetsbegreppet. I många fall skulle dock

nya svårigheter skapas, då gränsen mellan vad som är byggnad och vad

som är fast maskin ofta är mycket svår att uppdraga. Om även lösa

maskiner beskattades, skulle det i praktiken icke spela någon synnerlig roll,

var gränsen droges. Då detta ej sker, skulle det däremot för vissa kommuner,

exempelvis sådana, där större kraftstationer äro belägna, kunna

medföra en avsevärd minskning av beskattningsföremålen, om kammarrättens

förslag godkändes. Den av länsstyrelsen i Malmöhus län framhållna

synpunkten, att viss risk för dubbel avskrivning föreligger med nuvarande

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bestämmelse!-, synes icke vara av den betydelse, att den uppväger olägenheten

av berörda minskning av beskattningsunderlaget.

Kammarrättens förslag rörande ett stadgande i denna paragraf beträffande

registrerade elektriska anläggningar finner jag mig böra biträda.

Paragrafens lydelse överensstämmer således i huvudsak med 4 § i C-förslaget.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i kommitténs förslag och i C-förslaget.

Emot den inskränkning av den kommunala skatteplikten, som beträffande

vissa offentliga fastigheter föreslås av kommunalskattekommittén, har svenska

stadsförbundet vänt sig. Förbundet har ifrågasatt, huruvida ej i stället en

utökning av skatteplikten borde ske. I detta hänseende anföres följande:

»Beträffande objektskatterna bör uppenbarligen en alldeles särskild försiktighet

iakttagas. De föremål, som drabbas av dessa skatter, framför allt

fastigheterna, utgöra så att säga en yttersta garanti för att kommunen under

alla förhållanden skall äga tillgång till säkra beskattningsföremål. Befrias

vissa fastigheter från skatten, minskas denna garanti till kommunens och

andra fastighetsägares förfång. Därtill kommer, att objektskatterna i viss

mån äro att betrakta såsom vederlag för vissa särskilda kostnader, som

fastighet och näring kunna förorsaka kommunen. Ett fritagande från objektskatt

av vissa fastigheter eller näringar blir då att likställa med en subvention,

i någon mån jämförlig med exempelvis leverans till underpris av

elektrisk kraft eller gas från något kommunalt verk.

Såsom det måhända förnämsta skälet för den staten medgivna skattefriheten

för fastigheter, använda för egentligt statsändamål, har åberopats detta

ändamåls allmännyttiga beskaffenhet. Häremot kan invändas — och denna

invändning äger tillämplighet jämväl å vissa skattefria fastigheter tillhöriga

andra än staten — att det knappast med fog kan göras gällande, att just

den kommun, inom vilken fastigheten är belägen, skall vidkännas kostnader

för en verksamhet, som kanske i högre grad kommer andra kommuner tillgodo.

Det kan exempelvis inträffa, att staten eller enskild barmhärtighetsinrättning

inköper en fastighet att användas till rekreations- eller vårdanstalt

inom ett samhälle med hälsosamt läge samt att anstalten för förläggningskommunen

medför såväl direkta utgifter som indirekta förluster,

utan att samhällets egna medlemmar erhålla något gagn av anstalten.

Först i den mån kommunens egen fördel av egendomens användning för

allmänt ändamål uppväger det ökade skattetryck, som lägges å kommunens

skattskyldiga, synes skattefrihet principiellt kunna ifrågasättas.

Med hänsyn till det nu anförda bör det tagas under övervägande, om icke

inskränkningar lämpligen böra göras i den föreslagna befrielsen från objektskatt.

Styrelsen vill erinra om att Landén i motiveringen till sitt ovanberörda

förslag erkände kommunernas principiella rätt att uttaga skatt

jämväl av den statsegendom, som användes för egentliga statsändamål. Han

föreslog sålunda, att skatt skulle erläggas för byggnadsmarken men icke för

själva byggnaderna. En dylik beskattning är dock föga rationell, då givetvis

byggnaderna förorsaka kommunen direkta utgifter såsom för gatläggning,

belysning och brandväsen. Den lindring i skatten, som må anses tillkomma

Allmänna

uttalanden.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Detaljfrågor.

Tjänstebostad.

för allmänna ändamål använda fastigheter, kan lämpligare avvägas genom

åsättande av ett lägre repartitionstal, förslagsvis hälften av det för andra

fastigheter bestämda.»

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett kommunalskattekommitténs förslag

i förevarande paragraf lättare att tillämpa än nu gällande bestämmelser

och därför förordat detsamma.

Solna kommunalnämnd har i en den 18 januari 1927 till finansdepartementet

inkommen skrift, under framhållande att ungefär en tredjedel av

Solna kommuns landareal upptoges av bevillningsfri fastighet, hemställt om

bestämmelser i syfte att kommuner med liknande förhållanden måtte erhålla

en mera rättvis ställning i jämförelse med övriga, där samtliga fastigheter

vore underkastade kommunal beskattning.

Med avseende å förslagets detaljer har kritik framställts på olika punkter.

Kommittéförslagets bestämmelser om skattefrihet i viss utsträckning för

tjänstebostäder hava väckt gensaga hos ett flertal länsstyrelser. Länsstyrelsen

i Kronobergs län finner ej skäl till ändring i nuvarande regler beträffande

tjänstebostäder. Länsstyrelsen i Blekinge län kan ej biträda kommittéförslaget

i fråga om skattefrihet för, bland annat, prästgårdar och vaktmästarebostäder.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hemställer om bibehållande av gällande grunder.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att den omständigheten, att staten

anvisat byggnad till tjänstebostad, icke i och för sig borde medföra skattefrihet.

En sådan bestämmelse kunde i vissa fall i hög grad menligt inverka

på en kommuns ekonomi. Det avgörande för frågan syntes enligt länsstyrelsens

mening vara, huruvida bostäderna vore belägna så, att de till det yttre

inginge uti statsinstitutionen i fråga. Klart vore, att det i så fall måste

uppstå vissa svårigheter att avgränsa området för skattefrihet, men det syntes

vara bättre att i detta fall lämna något utrymme för beskattningsmyndigheternas

fria prövningsrätt. Länsstyrelsen i Norrbottens län har slutligen

ej ansett skäl till skattefrihet beträffande bostadsbyggnader föreligga.

Generalpoststyrelsen hänvisar till ett i revisionssekreteraren Wallers promemoria

rörande detaljbestämmelser i kommunalskattekommitténs med flera

förslag förekommande uttalande av följande lydelse: »Om staten t. ex. för att

bereda bostäder till sina i en viss stad tjänstgörande tulltjänstemän uppför

en särskild bostadsbyggnad, skall fastighetsskatt erläggas för byggnaden,

därest bostäderna i vanlig ordning uthyras, men om bostäderna anvisas till

tjänstebostad, torde byggnaden bliva fri från fastighetsskatt, även om samma

hyra erlägges som före anvisandet till tjänstebostad. Att stadgandet bör

tolkas så, synes framgå av punkterna 5 och 6 i anvisningarna till 5 §.

I fråga om post- och telegrafverken avser däremot skattefriheten blott för

driftens omedelbara behov avsedda byggnader. En till dessa verk hörande

byggnad, som enbart eller huvudsakligen tjänar bostadsändamål, torde icke

kunna annat än i undantagsfall anses vara avsedd för driftens omedelbara

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

behov och blir då ej heller skattefri, även om den är upplåten till tjänstebostad.

» Styrelsen anser, att någon anledning, varför olika bestämmelser i

förevarande hänseende skulle gälla för å ena sidan tullverket, å andra sidan

postverket, knappast torde förefinnas även med hänsyn tagen till det senares

karaktär av affärsdrivande verk.

Även telegrafstyrelsen hänvisar till förenämnda uttalande av Waller och

förklarar sig icke kunna förstå annat än att en missuppfattning från Wallers

sida här förelåge. Om i sammanhang med den egentliga för verksamheten avsedda

byggnaden vore anordnad särskild bostadsbyggnad för befattningshavare

i den verksamhet, som där utövades, så torde det väl vara likgiltigt,

om den egentliga byggnaden hörde under d) eller under i), blott att bostadshavaren

hade sin verksamhet i densamma. Under kristiden hade uppförts

åtskilliga bostadshus vid telegrafverket till bostadsproduktionens befrämjande.

För dessa hade styrelsen aldrig tänkt sig skattefrihet. Men eljest vore det

icke ovanligt, att av telegrafverket uppfört bostadshus stode i en sådan relation

till en för driften omedelbart avsedd byggnad, som förut angivits. Så

vore t. ex. fallet vid radiostationerna i Grimeton och Karlsborg samt vid

flertalet av de för rikskablarna Stockholm—Göteborg och Stockholm—Norrköping

uppförda överdragsstationer.

Två domkapitel hava uttryckt sitt gillande av den föreslagna skattefriheten

beträffande prästgårdar.

Svenska stadsförbundet anser skattefrihet icke böra medgivas för byggnad,

som anvisats till tjänstebostad.

Vad särskilt angår försvaret tillhörande tjänstebostadsfastigheter, hava

uttalanden emot skattefrihet gjorts av länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge,

Skaraborgs samt Norrbottens län ävensom svenska stadsförbundet, vilka

hänvisa till den missgynnade ställning, som skulle bliva följden för sådana

städer som Vaxholm, Karlskrona och Boden. Liknande synpunkter hava

anlagts av en del enskilda kommuner.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ävensom vissa kommuner hava ansett

goda skäl kunna andragas för kommunal skattskyldighet för sådana till försvaret

hörande fabriksfastigheter som Karl Gustafs stads gevärsfaktori och

Åkers krutbruk.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser förtydligande beträffande bestämmelserna

om övningsfält önskvärd.

Svenska stadsförbundet anför beträffande försvarsfastigheter i allmänhet:

»Enligt gällande lag förutsättes, att för försvarsändamål avsedd fastighet

skall nyttjas för sådant ändamål, för att skattebefrielse skall medgivas.

Denna inskränkning har i förslaget borttagits, vilket innebär, att för försvaret

avsedd fastighet, som ligger oanvänd, icke skall påföras skatt. Styrelsen,

som icke finner den av kommittén anförda motiveringen för den

föreslagna ändringen bärande, anser påtagligt, att exempelvis sådana exercisfält,

som på grund av ett kommande beslut om regementsindragningar ej

vidare får användning för nämnda ändamål, böra hänföras till skattepliktig

Försvars
fastigheter.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

egendom och detta utan att man avvaktar ett formligt beslut om markens

användning för annat ändamål. Styrelsen hemställer därför, att berörda

inskränkande bestämmelse bibehålies.»

Svenska landskommunernas förbund anför:

»Enligt § 5 mom. c) skall för staten tillhöriga, för försvarsändamål avsedda

fastigheter skatt icke utgöras. Enligt anvisningarna till nämnda paragraf

innebär detta stadgande, att om sådan fastighet samtidigt utnyttjas jämväl

för annat ändamål, såsom ett övningsfält tillika användes såsom betesmark

eller eljest för jordbruk, skall fastigheten dock vara i sin helhet undantagen

från beskattning. Enligt nuvarande bestämmelser skall skattefrihet åtnjutas

för dylika fastigheter endast i den män, de för försvarsändamål nyttjas, sä

att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk eller därmed jämförligt ändamål,

bevillning skall utgöras för det värde, som skäligen kan anses utnyttjat

genom upplåtelsen. Visserligen skall enligt förslaget, därest fastighet, varom

här är fråga, till någon del mot vederlag upplåtits till begagnande för annat

ändamål, skatt utgöras för däremot svarande del av fastighetens värde, vadan

alltså skatt skall utgå vid en lokal uppdelning av fastigheten för annat

ändamål än försvarsändamål. Ur kommunal synpunkt innebär förslaget i

denna del en försämring, som ej synes motiverad av vad kommittén anfört.

De kommuner, som inom sig hava fastigheter av ifrågavarande art, som

icke lokalt uppdelats, men där ändå jordbruk i viss utsträckning kunnat bedrivas,

hava enligt nuvarande lagstiftning åtnjutit någon om ock i förhållande

till fastighetens värde ringa skatt, men skulle enligt kommittéförslaget

gå denna helt förlustig. Det synes icke styrelsen skäligt eller rättvist,

att kommuner för ett riksintresses skull skola drabbas av kanske ganska

stora förluster, och får styrelsen därför för sin del förorda bibehållande av

nuvarande lagbestämmelser i förevarande hänseende.»

Under hänvisning till vad i åtskilliga utlåtanden anförts rörande till försvaret

hörande tjänstebostäder anför kammarrätten:

»Även kammarrätten finner befrielse från fastighetsskatt i nu avsedda fall

obillig mot vederbörande kommuner. Med erinran att enahanda förhållande

kan inträffa i annan allmän verksamhet, exempelvis dä en lasarettsläkare

fått bostad anvisad utanför lasarettsområdet, vill kammarrätten, då de föreslagna

bestämmelserna kunna möjliggöra den befarade tolkningen, hemställa

om ett förtydligande till förekommande därav.»

I en den 10 december 1926 till finansdepartementet inkommen skrift hava

kommunalfullmäktige i Åkers kommun, under hänvisning till att kammarrätten

ej upptagit av länsstyrelsen i Södermanlands län framställt yrkande

om skatteplikt för sådana anläggningar som exempelvis Åkers krutbruk,

hemställt om stadgande, att inom landskommun av staten driven affärsmässig

rörelse för försvarsändamål måtte åläggas skattskyldighet för fast egendom

i likhet med enskilda företag, åtminstone i sådana fall, då rörelsens förläggning

å en viss plats ej vore omedelbart betingad av eu å platsen befintlig

försvarsanstalt. Till stöd för denna framställning har åberopats, bland annat,

det förhållandet, att Åkers krutbruk, som tidigare tillhört enskild person och

varit skattepliktigt, representerade en synnerligen avsevärd del av taxeringsvärdet

å fastighet inom kommunen.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

305

I avgivet yttrande över denna framställning tiar arméförvaltningens

fortifilationsdepartement förklarat sig nr de synpunkter departementet närmast

hade att bevaka, icke kunna tillstyrka framställningen. Marinförvalt

ningen, som även yttrat sig, bär ansett framställningen lämna alltför otillräckliga

hållpunkter för en principiell utvidgning av skatteplikten.

I fråga om kommunikationsanstalters beskattning må till en början återgivas

huvudinnehållet av järnvägsstyrelsens utlåtande på denna punkt:

Det föreliggande förslaget upptoge i likhet med gällande bestämmelser såsom

villkor för skattefrihet, att byggnader och anläggningar skulle vara

avsedda för driftens omedelbara behov. Innebörden av detta uttryck hade

emellertid tolkats mycket olika av olika beskattningsmyndigheter, och statens

järnvägar hade i stor utsträckning måst anföra besvär över dessa myndigheters

beslut. Det vore därför av stor betydelse, att anvisningarna bleve

så klara och fullständiga som möjligt. I dessa hänseenden betecknade det

föreliggande förslaget ett framsteg, men vissa ytterligare förtydliganden syntes

behövliga. Härtill komme, att anvisningarna i den föreslagna formen skulle

komma att i vissa avseenden auktorisera en för statens järnvägar synnerligen

ofördelaktig och enligt styrelsens mening oberättigad tolkning av nu

gällande bestämmelser. Enligt förslagets anvisningar skulle nämligen statens

järnvägars särskilda för stations- och trahkpersonalen avsedda bostadshus,

som ej vore hänförliga till vaktstugor, oavsett deras belägenhet vara underkastade

beskattning. Dessa bostadshus måste emellertid likaväl som de samma

syfte tjänande vaktstugorna (banmästare-, banvakts- och andra vaktstugor)

anses vara avsedda för driftens omedelbara behov och borde av denna anledning

vara befriade från fastighetsskatt. Styrelsen hänvisade i detta avseende

till bland annat det förhållande, att vid ett flertal stationer exempelvis

å malmbanan med flera ödebygdslinjer statens järnvägar nödgats uppföra

bostäder av den anledning, att några sådana helt enkelt icke alls funnits.

Det tillhandahållande av tjänstebostäder, som statens järnvägar nödgats påtaga

sig, vore ingalunda en hyresverksamhet i vanlig mening. När vid

statens järnvägar uttrycket »hyresverksamhet» komme till användning, skedde

detta uteslutande för att i bokföringshänseende finna eu titel, under vilken

denna gren av driften lämpligen kunde redovisas. Tjänstebostäderna vore

nämligen uppförda för den personal, som av statsmakterna ansetts vara i

behov därav för järnvägsdriftens ombesörjande, och vore berörda personal

på i avlöningsreglementet angivna villkor skyldig bebo för vederbörande

avsedda tjänstebostäder mot avdrag på lönen. Slutligen kunde framhållas,

att frågan om beskattning av statens järnvägars hoställshus vore av ej obetydlig

ekonomisk innebörd för statens järnvägar. Approximativt hade densamma

beräknats medföra en årlig utgiftsökning av omkring 170,000 kronor.

Förslaget uppräknade vidare såsom fastigheter, vilka avsåge driftens omedelbara

behov, bland annat stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin,

lokomotivstallar, banvaktsstugor och andra vaktstugor. Statens järnvägar

hade emellertid i sin hand jämväl andra för sådant behov avsedda fastigheter

såsom — för att uppräkna allenast de viktigaste — upplagsplatser,

grustag, markområden anskaffade för förutsebara utvidgningar av stationer

och spårområden, för anläggning av vägportar och vägövergångar, för nya

tillfartsvägar till stationer och för beredande ur säkerhetssynpunkt av vederbörlig

sikt framåt banan.

PHiang till riksdagens protokoll 1927. I sand. Si höft. (\r 102./ ‘JO

Kommunika
tionsanstalter.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förefintligheten av upplagsplatser vore förutsatt redan i gällande taxa

för transporter å statens järnvägar, där det föreskreves, att så kallade platspenningar

för upplagsplatser skulle utgå med visst belopp för vart begynnande

dygn och kvadratmeter öppen plats, som upptoges av godset. Större

trafikanter erhölle nedsättning av dessa platspenningar därigenom, att statens

järnvägar uthyrde upplagsplatser på längre tid mot en hyra, som ställde sig

ojämförligt billigare än platspenningarna. Vid sådan uthyrning av områden

hade vanligen uppställts den fordran, att upplagsplatserna icke finge

användas för annat ändamål än för varor, som anlänt med järnväg eller

skulle med järnväg försändas eller med andra ord för järnvägstrafikens

omedelbara behov. Stundom uthyrdes emellertid jämväl utrymmen i statens

järnvägars magasin för längre tid till vissa trafikanter. Därest dessa upplagsplatser

skulle vara skattepliktiga, borde även godsmagasinen vara det.

Upplagsplatserna och magasinen vore nämligen i lika mån erforderliga för

driftens omedelbara behov. Emellertid inträffade det även att för upplagsplatser

anskaffade områden ej i sin helhet omedelbart behövde tagas i anspråk,

utan att delar av sådana områden uthyrdes för annat ändamål. Det

läge givetvis i sakens natur, att det på grund av trafikens växlingar för

statens järnvägar vore alldeles omöjligt att kunna anpassa ett stationsområde

efter det för tillfället rådande trafikbehovet. Det vore därför nödvändigt

för statens järnvägar att inom städer och bebyggda platser söka förvärva

så stora stationsområden, att möjlighet förefunnes att vid trafikstegringar

på ett tillfredsställande sätt tillgodose trafikens omedelbara behov

genom erforderliga utvidgningar. Därför borde ej heller dessa områden påföras

fastighetsskatt, i varje fall icke så länge de icke användes till något

för järnvägsdriften främmande ändamål.

Samma skäl, som talade för upplagsplatsers fritagande från skattskyldighet,

syntes även i stort sett kunna åberopas i fråga om övriga förberörda

för statens järnvägars ändamål behövliga markområden.

I minst lika liten grad som upplagstomter vid stationer tjänade grustag

något självständigt ekonomiskt ändamål. För att hålla anläggningarna vid

makt måste statens järnvägar nödvändigtvis hava tillgång till grus. När

ett grustag inköptes, vore sålunda syftet därmed ingalunda att göra någon

driften ovidkommande vinst på detsamma utan enbart att på för driften

drägliga villkor säkerställa tillgången till det för järnvägsrörelsen nödvändiga

gruset. Detta material vore nämligen uteslutande att betrakta som eu

för driftens ostörda funktion behövlig lagervara. I motsats till kommitterade

lxölle sålunda styrelsen före, att statens järnvägars grustag skulle undantagas

från taxering.

Rörande skatteplikt för järnvägsverkstäder åberopade styrelsen sitt den 11

maj 1918 avgivna utlåtande rörande då föreliggande förslag till lag angående

kommunal taxering och skattskyldighet, däri hemställts, att ifrågavarande

verkstäder måtte befrias från skatteplikt.

I fråga om skattskyldighet för restaurations och hotellbyggnader, som tillhöra

en järnväg och ligga inom dess område, innebure det föreliggande förslaget

ett välbehövligt förtydligande, om ej rent av en viss lättnad, och utgjorde

sålunda ur styrelsens synpunkt ett steg i rätt riktning. De i statens järnvägars

ägo befintliga hotell- och restaurangbyggnader måste enligt styrelsens

mening vara att hänföra till sådana anläggningar, som vore avsedda

för driftens omedelbara behov. Vid vissa privatbanor funnes emellertid

järnvägshotell, som hade karaktären av turisthotell och pensionat och som

därför kunde anses tjäna självständiga ekonomiska ändamål, och för dessa

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

ställde sig förhållandena väsentligen annorlunda. Den föreslagna formuleringen

till anvisningarna syntes emellertid underlätta bestämmelsernas rätta

tolkande, och styrelsen hade därför i stort sett ingen anledning motsätta sig

förslaget. I ett par detaljer ville dock styrelsen föreslå ytterligare förtydliganden.

Ordet »förbiresande» borde ersättas med »resande». Det sades

vidare i förslaget att, om byggnaden huvudsakligen användes för annat

ändamål, vore den underkastad beskattning. Det förekomme stundom i

statens järnvägar, att i restaurantbyggnad funnes utrymmen utnyttjade till

expeditioner eller andra förvaltningsändamål. Kommitténs mening hade

säkerligen icke varit, att byggnaden under sådana förhållanden skulle beskattas,

ehuru ordalagen möjligen skulle kunna tagas till intäkt för en sådan

tolkning. En sådan eventualitet skulle kunna undvikas genom att uttrycket

»annat ändamål» utbyttes mot »annat, för trafiken främmande behov».

Vid järnvägsstyrelsens yttrande finnes fogad en av järnvägsfullmäktigen

friherre Adelswärd uttalad skiljaktig mening, däri anföres bland annat:

»De i förslaget anförda skälen för skattefrihet i större utsträckning än vad

kommitteförslaget föreslår synas mig icke övertygande, och finner jag mig i

denna fråga böra biträda kommittérades förslag på de av dem anförda skäl:

Väl kunna gränsfall finnas, då skäl för skattefrihet är befogad, men i sådana

fall torde vara riktigare, att kommunalskatt betalas än att skattefrihet medgives.

Endast i det i förslaget anförda exempel på grustag, som uteslutande

användes till järnvägens underhåll, synes mig övervägande skäl tala

för, att detta, i likhet med själva banan, blir fritaget från beskattning.

Kommitténs synpunkter beträffande restaurations- och hotellbyggnader synas

mig ock riktiga».

Ett uttalande angående järnvägars beskattning har gjorts även av länsstyrelsen

i Jönköpings län, som anfört i huvudsak följande:

Stationsområde tillhörande mark, som upplätes till trafikant för uppförande

av godsmagasin, avsett att uteslutande användas för gods, som ankommit

till eller avginge från stationen för trafikantens räkning, syntes

böra betraktas som använd i den löpande driften och alltså vara skattefri.

Likaså syntes skatt icke böra erläggas för sådan utmed banvallen eller på

stationsområden belägen mark, vilken användes till potatis- eller planteringsland

samt mot eller utan vederlag disponerades av järnvägstjänsteman eller

ock utarrenderades. Markens användning för angivet ändamål vore säkerligen

i de flesta fall tillfällig, och marken kunde ei''fordras för utvidgning

av spåranordningarna eller såsom skydd mot gnistor från lokomotiven eller

dylikt. Skulle dessa små jordlappar åsättas taxeringsvärden, måste detta

befaras medföra stora skattetekniska svårigheter. Saken syntes också för

vederbörande kommuner spela en mycket underordnad roll. Om däremot

järnväg exproprierat eller inköpt mark, från vilken hämtades grus för järnvägslinjens

anläggning och underhåll eller som användes för annat ändamål,

som icke stode i direkt samband med järnvägens omedelbara behov,

torde sådan mark böra upptagas till beskattning och sålunda åsättas taxeringsvärde.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner ej skid till ändring i gällande regler

angående järnvägsrestauranger. Även länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter,

om ej nuvarande bestämmelser äro bättre än de av kommunalskattekommitten

föreslagna, vilka ej torde träffa alla avsedda fall.

s. 308 Kontrollera mot PDF

Kyrkobyggnader

in. m.

Allmänna

platser.

Kiksbankens

hus.

308 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Vattenfallsstyrelsen förmenar, att i anvisningarna borde intagas en bestämmelse

av innehåll, att, om genom en statens kraftstation eller transformatorstation

kraft levereras till såväl statens kommunikationsanstalter

med tillhörande byggnader och anläggningar eller till statens industriella

verksamhet, vilken huvudsakligen avser statens egna behov, som ock andra

avnämare, stationen skall uppdelas i en skattefri och en skattepliktig del

i förhållande till relativa värdet av den kraftmängd, som levereras för det

ena eller andra ändamålet. Härav skulle givetvis följa, att, om stationen

i sin helhet användes för statligt ändamål av nu angivet slag, hela stationen

skulle vara skattefri.

Svenska järnvägsföreningen hemställer, att bestämmelserna angående beskattning

av järnvägsverkstad måtte förtydligas. Det hade förekommit, att

nuvarande bestämmelser i detta avseende tillämpats så, att till större järnväg

hörande verkstad, vid vilken enligt sakens natur reparationsarbetet

givetvis måste vara av större omfattning än reparationsarbetet vid en till en

mindre järnväg hörande verkstad, ansetts böra taxeras till bevillning. Denna

tolkning vore enligt föreningens mening felaktig och borde förekommas för

framtiden.

Kammarrätten anför i förevarande avseende följande:

»Vattenfallsstyrelsen har i sitt yttrande påyrkat förtydligande i syfte att

en kraftstation eller transformatorstation, som användes för drivande av järnväg,

må anses tjäna driftens omedelbara behov och således bliva skattefri.

Då detta uppenbarligen är åsyftat, torde tvivel i saken böra förekommas genom

att i punkt 7 i anvisningarna, andra punkten, bland uppräknade exempel

även införes ''kraftstation vid elektrisk drift’.

Berörda punkt 7 bör också, i enlighet med framställning av järnvägsstyrelsen,

förtydligas genom att i fråga om restaurations- eller hotellbyggnad uttrycket

’ förbiresande’ ersättes med kesande’ samt uttrycket annat ändamål med

•något för järnvägsdriften främmande ändamål’. __

Beträffande innehållet i övrigt av samma punkt 7 må slutligen framhallas,

att bestämmelsen om undantagande från skattefrihet av särskilda för stationseller

trafikpersonal avsedda bostadshus, som ej äro att hänföra till vaktstugor,

innebär en skärpning i jämförelse med rådande lagtillämpning. Järnvägsstyrelsen

har också påpekat detta och yrkat ändring. Efter kammarrättens

förmenande torde dock förslaget i denna del vara konsekvent samt tillvarataga

ett berättigat kommunintresse.»

Länsstyrelsen i Jönköpings lön har framhållit, att det ofta inträffade, att

kyrkobyggnader, bönehus o. d. ofta ägdes av aktiebolag, och att skattefrihet

borde åtnjutas, vem som än vore ägare.

Byggnadsstyrelsen har — med hänvisning till förhållandena beträffande

Kungsträdgården i Stockholm, som delvis uthyrdes för parkservering o. dyl.

uttalat, att uthyrd del av allmän plats rimligen borde beskattas.

Riksbanksfullmäktige hava — med hänvisning till den skattefrihet, som

åtnjötes för postverkets byggnader — förklarat sig anse, att motsvarande

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 309

skattefrihet borde tillkomma även riksbankens för driftens omedelbara behov

avsedda fastigheter.

I en till finansdepartementet den 28 januari 1927 inkommen skrift hava studentkårers

studentnationerna i Uppsala hemställt, att i samband med kommunalskatte- ™‘

frågans avgörande nationerna måtte bliva i beskattningshänseende jämställda

med vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och stipendiefonder.

I skriften har framhållits, bland annat, att studentnationerna i Uppsalä

och Lund i likhet med medicinska föreningen i Stockholm vore obligatoriska

sammanslutningar, vilka genom arten av sin verksamhet vore att jämställa

med vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och stipendieinrättningar,

varför desamma syntes jämväl i beskattningshänseende böra likställas

med dylika institutioner.

1920 års riksdag torde hava avsett, att genom de då genomförda ändringarna Departementsi

5 § bevillningsförordningen frågan om den objektiva skatteplikten för statens chefen.

m. fl. fastigheter skulle i huvudsak erhålla sin definitiva lösning. Det då

antagna förslaget i ämnet överensstämde i det väsentliga med Kungl. Maj:ts

proposition i vad den berörde samma fråga. Någon anledning till ändringar

synes därför ej föreligga utom i de hänseenden, där väsentliga olägenheter i nu

gällande bestämmelser visat sig eller förtydliganden kunna vara erforderliga.

För egen del ansluter jag mig för övrigt helt till den princip, som torde

få anses ligga till grund för nu gällande bestämmelser, nämligen att skatteplikt

skall vara regel och undantag medgivas endast i inskränkt omfattning.

Kommunalskattekommittén har väl i stort sett ställt sig på samma ståndpunkt

men har dock föreslagit vissa utvidgningar av skattefriheten. Mest

betydelsefullt synes i dylikt avseende vara förslaget om skattefrihet för tjänstebostäder.

Enligt vad som framgår av de avgivna yttrandena, skulle denna

skattefrihet i vissa fall kunna medföra betydande olägenheter för kommunerna.

Jag finner ej skäl att biträda detta ändringsförslag. Enligt min

uppfattning böra beträffande arméns och marinens tjänstebostäder fastställas

mera schablonartade regler, som i allmänhet innebära skatteplikt för sådana

bostäder, i den mån de ej äro inrymda i egentliga kasernbyggnader. Det har

visat sig svårt att här finna någon annan lämplig gränslinje. Vad beträffar

andra än arméns och marinens tjänstebostäder torde få medgivas, att de nuvarande

anvisningarna i denna punkt ej äro fullt klara i sin uppställning,

särskilt därutinnan, att föreskri (''terna angående bostäder ej angivas hänföra

sig till annat än förvaltningsbyggnader o. dyl. Delvis i anslutning till kom_

munalskattekommitténs uppställning har därför eu omformulering skett, enligt

vilken bestämmelserna om bostäder m. in. inryckts i en särskild punkt av

anvisningarna och uttryckligen angivits hänföra sig till hela 1 mom. d) — i).

Härigenom synes grunden för generalpoststyrelsens anmärkning mot bristande

likställighet bortfalla, f anledning av vad telegrafstyrelsen anfört vill jag

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

uttala, att det undantagsvis torde kunna förekomma, att bostadsfastigheter

användas för driftens omedelbara behov; något uttryckligt påpekande härom

i anvisningarna torde dock icke vara erforderligt.

Kommunalskattekommittén har vidare föreslagit, att uppdelning av en

fastighets värde i en skattepliktig och en skattefri del skall avse allenast

sådant fall, att viss till rummet begränsad del av en fastighet användes för

annat ändamål än det, som föranleder skattefrihet. Jag tillåter mig att bringa

i erinran följande av dåvarande chefen för finansdepartementet vid anmälan

i statsrådet av 1920 års förslag till kommunalskattelag gjorda uttalande med

syftning på de då föreliggande sakkunnigebetänkandena:

»Eiserman och von Wolcker och även Landén hava i allmänhet sökt undvika,

att en fastighet uppdelas i en skattefri och en skattepliktig del. I intet fall

hava dessa förslagsställare tänkt sig en sådan uppdelning, därest ej en så att

säga lokal begränsning mellan vad som är skattefritt och skattepliktigt kan

göras. Därest sålunda en och samma lokal i en byggnad visserligen företrädesvis

användes för visst ändamål, som medför skattefrihet, men dessemellan

uthyres för annat syfte, kommer någon uppdelning av taxeringsvärdet icke

i fråga. Denna princip har även av kammarrätten i allmänhet förordats.

I fråga om statens kraftverk, som levererar energi till kommunikationsföretag,

har emellertid kammarrätten förordat skattefrihet, i den mån kraftverket

levererar energi för elektrifiering av kommunikationsföretagen. Jag anser

även, att det vore fördelaktigt, om man såvitt möjligt kunde undvika uppdelning

av vare sig ena eller andra slaget, men finner det ogörligt att i många

fall nå tillfredsställande resultat, därest ej en uppdelning sker. Att det däremot

skulle innebära någon väsentlig olikhet, om uppdelning ägde rum med

hänsyn till möjligheten att på ovan antytt sätt göra en lokal begränsning,

eller om den skedde på grund av samma fastiglietsdels användning för olika

ändamål, synes mig knappast kunna göras gällande. Även i förra fallet blir

gränsen mer eller mindre godtycklig. Till en skattefri del av en byggnad

måste exempelvis räknas viss på marken ej utstakad andel i tomten. Jag

har vid avfattningen av förevarande paragraf sett mig nödsakad att öka

möjligheten att verkställa en uppdelning av såväl ena som andra slaget men

dock sökt, där det varit möjligt, undvika sådan.»

Vad sålunda anförts lärer fortfarande äga giltighet. Kommunalskattekommittén

har heller icke påvisat, att ifrågavarande bestämmelse vållat några

olägenheter i den praktiska tillämpningen. Det synes mig ej kunna undvikas,

att med kommittéförslaget stundom måste uppstå gränsfall, där det

blir ytterst svårt att bestämma, om full skatteplikt eller full skattefrihet skall

vara för handen. I dylika fall måste uppenbarligen ett rättvisare resultat kunna

vinnas, om beskattningsnämnd har i sin hand att företaga en uppdelning i

en skattepliktig och en skattefri del. Jag förordar alltså bibehållandet av

nuvarande bestämmelse i detta avseende men anser mig böra betona — vad

för övrigt framgår av anvisningarna — att den användning, som skulle föranleda

den partiella skatteplikten, ej får vara av alltför obetydlig omfattning

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

311

och ej heller av mera tillfällig natur, ävensom att hänsyn vid taxeringen

skall tagas till den genomsnittliga användningen för ifrågavarande ändamål.

Vad jag nu anfört äger även sin tillämpning på försvarsfastigheter. Beträffande

övningsfälten, som ju kunna upptaga mycket stora delar av kommunernas

territorium, skulle en fullständig skattebefrielse stå i dålig överensstämmelse

med den grundprincip, som föranleder objektbeskattning i allmänhet

i kommunerna. Även beträffande dessa fastigheter har därför den

nu gällande regeln bibehållits i förslaget.

I fråga om omfattningen av de fall, där en uppdelning i en skattepliktig

och en skattefri del skall få förekomma, vill jag för övrigt allenast framhålla,

att en utsträckning, på sätt byggnadsstyrelsen ifrågasatt, av denna regel till

allmänna platser torde medföra så stora taxeringstekniska besvärligheter, att

jag ej anser mig böra förorda detta förslag.

Beträffande fastigheter, som nyttjas för försvarsändamål, finner jag en

ändring i nu gällande bestämmelser påkallad i fall av den art, som närmast

avses i den av kommunalfullmäktige i Åkers kommun gjorda framställningen.

Fråga är här om en anläggning, som likaväl kunnat drivas under enskild

äganderätt och i så fall blivit skattepliktig. För staten torde en utvidgning

av skatteplikten ej hava synnerligen stor ekonomisk betydelse, då de företag,

för vilka skatteplikt på grund av densamma kan förekomma, torde vara

helt få. För kommunerna däremot torde frågan vara av betydande vikt.

Kommitténs förslag om skattefrihet för rnuséer även i sådana fall, då skattefrihet

ej redan på grund av nu gällande bestämmelser råder, ävensom om

skattefrihet för soldathem har jag ej velat motsätta mig. En omformulering

av anvisningarna har dock ansetts erforderlig i syfte att förekomma en tilllämpning

av bestämmelsen i sådana fall, där skattefrihet icke är avsedd.

Länsstyrelsens i Jönköpings län påpekande, att även exempelvis aktiebolag

kunna vara ägare av predikolokaler o. d., har föranlett en utvidgning av den

nu gällande bestämmelsen om skattefrihet för kyrkobyggnader och bönehus.

Tillräckligt skäl att stadga skattefrihet för riksbankens fastigheter anser

jag ej föreligga. Jag erinrar om att riksbanksfullmäktige i sitt yttrande

över 1917 års båda förslag förklarat sig icke hava något att erinra mot

skatteplikt för riksbankens byggnader.

Förberörda framställning från studentnationerna i Uppsala finner jag böra

tillmötesgås på det sätt, att nationshus, studentkårsbyggnader o. d. likställas med

regementens byggnader på mötesplatser och nykterhetsföreningars byggnader

m. 11., detta förnämligast därför, att medlemskap av ifrågavarande sammanslutningar

är en nödvändig förutsättning för bedrivandet av de studerandes

vetenskapliga studier. Däremot kan jag ej finna något skäl, varför dessa

sammanslutningar skulle likställas med vetenskapliga samfund och komma

i åtnjutande av den skattefrihet för inkomst, som tillkommer dessa.

Vad härefter angår frågan om skattefrihet för kommunikationsanstalter —

en frihet, som avser både staten och enskilda ägare av dylika — synes mig

följande böra beaktas. När det gäller att nu bygga vidare på 1920 års be
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stämmelser, är det ej lämpligt att a priori såsom riktig fastslå den term

»driftens omedelbara behov», som i gällande lagtext anger skattefrihetens

begränsning, utan man bör fastmera först bestämma, i vilka fall skattefrihet

bör medgivas, och därefter söka finna ett lämpligt uttryck för

vad man avser. Jag anser någon utvidgning av skattefriheten icke böra

ifrågakomma. Regeln synes alltså fortfarande böra bliva densamma, som

kom till uttryck i motiveringen till 1920 års proposition, att sådana anläggningar

— såsom större verkstäder o. dyl. — vilka lika väl kunde

utan olägenhet för själva driften vara förlagda på annat håll, ej böra

beredas någon särställning. Ur 1920 års motivering tillåter jag mig

för övrigt citera följande: »Beträffande kraftverk, som leverera energi för

trafikbehovet, synes mig skattefrihet ej höra medgivas. Det är ej ens säkert,

att den kommun, där kraftverket är beläget, beröres av kommunikationsanläggningen,

och i sådant fall skulle skattefrihet påtagligen synas orättmätig.

Men även eljest torde en skattefrihet i berörda avseende svårligen

kunna motiveras. Kraftverket intager vid sidan av kommunikationsanläggningen

en i viss mån självständig ställning, och anläggningen kunde tänkas

likaså väl få sitt energibehov tillgodosett från annat håll eller på annat sätt.»

Detta uttalande, som jag biträder, innebär en annan tolkning än den, som,

med syftning på kommunalskattekommitténs förslag, kommit till synes i

vattenfallsstyrelsens och kammarrättens förut återgivna yttranden. Endast

de anläggningar, som avse att vidarebefordra kraften, sedan den en gång

levererats till järnvägen, torde böra vara inbegripna i skattefriheten. Svenska

järnvägsföreningens framhållande, att en större järnväg kan vara i behov

av större reparationsverkstad för den löpande driften än en mindre

järnväg, torde knappast behöva föranleda något särskilt uttalande i anvisningarna.

Fasthet i tillämpningen i detta och andra avseenden bör, sedan

bestämmelserna nu några år varit i kraft, snart kunna vinnas. För vad

enligt det nu anförda bör inbegripas i skattefriheten för kommunikationsanstalter

synes termen »avsedd för driftens omedelbara behov» giva ett nöjaktigt

uttryck.

I stort sett synas mig de av kommunalskattekommittén förordade anvisningarna

rörande kommunikationsanstalter väl avvägda. Den nyss återgivna

regeln beträffande elektriska anläggningar torde dock böra komma

till tydligt uttryck. I fråga om järnvägsrestaurationer och -hotell har en

formulering valts, som något närmare än den av kommunalskattekommittén

föreslagna ansluter sig till den gällande. Rörande upplagsplatser och grustag

hava slutligen nya anvisningar ansetts behövliga.

Vad 4 mom. i 5 § beträffar, kommer motivering till detsamma att anföras

under 15 §.

6 §.

Denna paragraf motsvarar 6 och 10 §§ i kommunalskattekommitténs förslag

samt i C-förslaget.

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kammarrätten yttrar beträffande 6 § i kommittéförslaget:

»Stadgandet i denna paragraf utgår från att taxeringsvärden skola åsättas

även i sådana fall, då enligt 15 § skattskyldighet ej skall föreligga, samt

införas i taxeringslängdens anteckningskolumn. Kammarrätten hemställer

under sistnämnda paragraf för sin del, att dylik anteckning icke må behöva

göras. En konsekvens av detta kammarrättens förslag blir, att 6 § icke

kan bibehållas i sin föreslagna lydelse.»

Beträffande kommittéförslagets 10 § yttrar kammarrätten:

»Bestämmelsen om beaktande av förändringar, som inträffat efter taxeringsårets

ingång, synes böra så avfattas, att den medgiver, att hänsyn tages till

förändringar, som inträffat intill den tid, då den ordinarie prövningsnämnden

avslutat sina arbeten.»

Vad angår frågan om vilka fastigheter som skola åsättas taxeringsvärde,

så kan man givetvis ställa sig på samma ståndpunkt som gällande rätt,

vilken innebär, att taxeringsvärde alltid skall åsättas utom beträffande

skattefri kanal, järnväg m. fl. kommu nikationsanstalter, låt vara att taxeringsvärdena

i vissa fall skola upptagas endast i taxeringslängdens anteckningskolumn.

Samma ståndpunkt intager kommunalskattekommittén, vars

detaljbestämmelser på grund av ändrade grunder för skattefriheten dock

komma att te sig annorlunda. Man kan också tänka sig den rakt motsatta

ståndpunkten, att skattefri fastighet aldrig skall åsättas taxeringsvärde. Den

sistnämnda utvägen har emellertid icke av någon förordats; fastigheter,

som enligt 5 § äro fria från skatteplikt, böra, med undantag dock för järnvägar

m. fl. kommunikationsanstalter, enligt samstämmig mening åsättas

taxeringsvärden.

Kammarrätten har emellertid ansett, att i fall av skattefrihet enligt

15 § kommittéförslaget åsättande av taxeringsvärden ej vore erforderligt.

För min del är jag av den uppfattningen, att mark alltid bör redovisas i

fastighetslängderna, medan däremot behov av dylik redovisning knappast

kan anses föreligga beträffande byggnader på annans mark, för vilka på

grund av deras obetydlighet skattefrihet åtnjutes. Härigenom vinnes en ej

ringa lättnad för taxeringsmyndigheterna. Om däremot skattefriheten är

beroende på subjektiva förhållanden hos den, som äger fastigheten — förhållanden

som ofta ändras från ett år till ett annat — bör enligt min mening

redovisning av värdet förekomma i längden. Liksom nu framlagda

förslag till lydelse av 15 § 1 inom. — vartill jag i det följande återkommer

— i huvudsak överensstämmer med 1920 års kungl. förslag i samma del.

överensstämmer också förslaget till lydelse av (i § första stycket med motsvarande

stadgande i 1920 års förslag.

Vad härefter angår frågan om den tidpunkt, fastighetstaxeringen skall

avse, blir dess besvarande beroende av den i 14 § av förevarande förslag

(14 § kommittéförslaget) behandlade frågan om vilken tidpunkt den kommunala

skattskyldigheten för fastigheten skall avse. Denna fråga har, såsom

av det följande framgår, i det föreliggande förslaget lösts på det sätt, åt!

Veparlemen

chefen.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

skattskyldigheten alltid bestämmes efter förhållanden, som föreligga vid

taxeringsårets ingång och som äro avgörande i avseende å mantalsskrivningen.

Verklig enkelhet och reda synes knappast kunna ernås på annat

sätt, än att samtliga förhållanden beträffande fastigheten bedömes med hänsyn

till en och samma tidpunkt. Förändringar, som skett efter taxeringsårets

ingång, lära därför med den angivna utgångspunkten ej böra inverka

på taxeringen.

Den s. k. skogsbeskattningskommitténs ursprungliga motivering för införande

av den nu gällande regeln i detta avseende innebar, att det måste

anses både obilligt och oegentligt, att, om exempelvis en byggnad, som

skolat särskilt taxeras, nedbrunnit och vid taxeringstillfället ej längre existerade,

densamma dock skulle taxeras till dess en gång havda värde. Denna

synpunkt synes mig emellertid ej tillräckligt bärande. Kommer skatteplikt

att gälla för hela det år, varunder byggnaden nedbrunnit, så har å andra

sidan skattefrihet åtnjutits under det år, då byggnaden tillkommit. Det är

ju ingalunda ovanligt, att en lättnad i början av en period får uppvägas

av en motsvarande börda i slutet av perioden. Såsom ett särskilt skäl för hänsynstagande

till skedda förändringar kan visserligen även åberopas, att vederbörande

ägare ur kreditsynpunkt kan hava intresse av att hava ett taxeringsvärde

åsatt å nybyggt bus, och att han därför kanske gärna finner sig i den

högre skatten. Detta utgör dock icke något ur beskattningssynpunkt bärande

motiv, desto mindre som den högre skatten skulle drabba även andra, vilka

ej hava något intresse av höjd taxering för sina fastigheter. Ur rättvisans

synpunkt skulle väl i och för sig intet principiellt vara att erinra mot att

taga hänsyn icke till värdet den 1 januari utan till värdet viss annan dag,

exempelvis den 1 mars eller den 1 april. Men då följden härav skulle bliva

brist på överensstämmelse beträffande den tidpunkt, skattskyldigheten avser,

och den tidpunkt värdet avser, och därigenom skulle kunna inträffa, att

ägaren vid årsskiftet bleve skattskyldig för eu nybyggnad, som beslutats och

tillkommit efter det han avträtt fastigheten, kan jag ej heller förorda ett

dylikt förslag. Det synes mig dock möjligt att utan egentlig olägenhet tillgodose

deras intresse, som önska en högre taxering på grund av tillbyggnad,

genom ett medgivande, att hänsyn skall tagas till värdeökningen, om, innan

taxeringen skett, den skattskyidige och, där fastigheten övergått till ny

ägare, jämväl denne det begär.

Detta är emellertid det enda fall, då vid taxeringen hänsyn skall tagas till

förhållanden, som inträffat efter taxeringsårets ingång. Har exempelvis

fastighet efter taxeringsårets ingång blivit skattepliktig från att hava varit

skattefri, eller skattefri från att hava varit skattepliktig, skall hänsyn till

denna ändring icke tagas vid taxeringen.

För ett fall skall hänsyn tagas till förhållandena vid tidigare tidpunkt än

taxeringsårets ingång, nämligen när omtaxering sker under löpande taxeringsperiod.

Denna omtaxering bör verkställas med hänsyn till det allmänna

prisläget vid tiden för närmast föregående allmänna fastighetstaxering.

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

315

7 $.

Denna paragraf har sin motsvarighet i kommittéförslagets och C-förslagets 7 §.

Beträffande denna paragraf må här återges ett uttalande av en taxeringsnämndsordförande

i Västernorrlands län. Denne anför:

»De anförda skälen för bibehållande av fastigheters indelning i jordbruksfastighet

och annan fastighet synas mig icke övertygande. Det framhålles,

att uppskattningsreglerna äro olika för de bägge slagen av fastigheter och att

det för den skull är till fördel att först hava denna huvudgruppering klar.

Jag anser för min del, att ett helt och hållet förutsättningslöst taxeringsförfarande

vore bättre och att, med uteslutande av denna ofta vanskliga och

för övrigt betydelselösa indelning, uppskattningsbestämmelserna i stället borde

göras lika för alla fastigheter. Särskilt då fråga förekommit om en fastighets

överflyttning under löpande taxeringsperiod från jordbruksfastighet till annan

fastighet eller tvärtom har det ofta visat sig, att de olika uppskattningsbestämmelserna

måst föranleda en eljest alldeles omotiverad ändring i totalvärdet.

»

Börande anvisningarna till förevarande paragraf har länsstyrelsen i Jämtlands

län framhållit, att enligt förslaget alltid ett på arrende upplåtet kalkeller

stenbrott skall taxeras såsom annan fastighet, men att det kan förekomma,

att rätt till stentäkt upplåtes med avseende å områden av så ringa

.storlek och så ekonomiskt obetydliga, att en särskild taxering är onödig.

Förenämnda uttalande av eu taxeringsnämndsordförande i Västernorrlands Departements*

län giver uttryck åt en synpunkt, som enligt min uppfattning är förtjänt av chefen.

största beaktande. Det föreligger otvivelaktigt en risk, att uppdelningen i

jordbruksfastighet och annan fastighet och de taxeringsmetoder, som för

vartdera slaget av fastighet tillämpas, medföra oriktiga taxeringar. I 1920

års kungl. förslag hade också denna skillnad borttagits, och skulle fastigheterna

i förekommande fall åsättas »jordbruksvärde» och »annat värde».

Att jag icke förty förordar bibehållande av berörda skillnad, beror bland

annat därpå, att den nu tillämpade taxeringsmetoden för jordbruksfastighet

har den mycket stora förtjänsten att i hög grad bidraga till ett jämnare

taxeringsresultat i förhållandet mellan kommunerna och länen inbördes.

Botemedlet synes mig i stället böra sökas i en komplettering av taxeringsreglerna

och en utveckling av den använda uppskattningsmetoden. Jag

återkommer till denna fråga under 9 §.

Länsstyrelsens i Jämtlands län uttalande beträffande stenbrott synes mig

riktigt, men torde cj behöva föranleda omformulering, då det önskade resultatet

följer av den allmänna regeln, att hänsyn ej bör vid taxeringen tagas till

förhållanden av alltför obetydlig räckvidd.

8 §.

Denna paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt sådan formulering av bestämmelserna

om taxeringsenhet, att särskild taxering av torp skulle ske

blott i de fall, då torparen har att gälda å torpet belöpande utskylder. Uppgift

om torpavtalens innehåll beträffande skattskyldigheten kunde lämpligen

angivas under särskild rubrik i deklaration för fastighetstaxering.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför:

»Här intagen bestämmelse om gemensam taxering av fastigheter i sambruk

med gemensamma åbyggnader motsvaras av föreskrift i § 5 mom. 1

av 1921 års fastighetstaxeringsförordning. Tillämpningen av denna föreskrift

vid 1922 års allmänna fastighetstaxering har visat sig här i länet,

där gemensamma inteckningar i flera fastigheter i stor utsträckning förekomma,

medföra en del svårigheter. Dessa hava särskilt givit sig tillkänna

vid belåning av särskilda, genom senare styckning uppkomna fastighetsdelar;

vid exekutiva auktioner, då tillämpning ifrågakommit av vissa bestämmelser

i inteckningsförordningen (32 §) och utsökningslagen (121 § 2:dra stycket

och 125 §) samt vid utfärdande av taxeringsbevis för beräkning av lagfartsstämpel

å fastighetsdelar, som ej stämma med det gemensamt taxerade komplexet.

Visserligen lämnas i nu föreliggande förslag uttryckligt medgivande

för ägare av fastighet att jämväl under tiden mellan ordinarie fastighetstaxeringar,

genom hänvändelse till inkomsttaxeringsnämnden, få fram uppdelning

av värden. Men det praktiska utförandet härav kan stöta på svårigheter.

I stället för att enligt 1921 års förordning gemensam taxering bleve

regel, bör sådan allenast få förekomma på särskilt yrkande av ägare till i

sambruk liggande fastigheter, varjämte synes böra föreskrivas, att, även

vid dylik gemensam taxering, särskild anteckning skall i taxeringslängdens

anmärkningskolumn göras, med vilka andelar varje särskild fastighet ingått

i det sammanlagda taxeringsvärdet. Den påtalade bestämmelsen må väl

hava varit teoretiskt motiverad av hänsyn till svårigheten att få fram någon

särskild fastighetsdels värde, men dessa teoretiska hänsyn torde böra

vika för intresset att undvika den oreda och de praktiska svårigheter vartill,

åtminstone här, tillämpningen av 1921 års föreskrift visat sig lända.»

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller de olägenheter för fastighetskrediten,

som blivit en följd av att kamerala enheter ej åsättas taxeringsvärde.

Denna olägenhet behövde otvivelaktigt avhjälpas, vare sig detta nu

borde ordnas så, att varje kameral enhet alltid skulle åsättas särskilt taxeringsvärde,

eller att särskilda delvärden borde införas jämte det åsätta helhetstaxeringsvärdet.

Under alla förhållanden borde i deklarationsblanketten

för fastighetstaxering införas ett påpekande för deklaranten, att, om särskilda

inteckningar funnes i särskilda delar av hans fastighet, han borde vidtaga

åtgärder, för att taxeringsvärde skulle uppdelas med hänsyn till de olika

inteckningarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att rätten att erhålla uppdelning av

taxeringsvärdet borde utsträckas även till brukare. Det vore önskvärt med

en anvisning å uppgiftsblanketten om i vilken ordning en dylik påfordran

skulle ske.

Länsstyrelsen i Hallands län uttrycker sin stora tillfredsställelse över den

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

utsträckta möjligheten att erhålla särskilda taxeringsvärden å kamerala enheter,

som ej utgöra brukningsenhet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att det bör strängt fasthållas vid

regeln, att den kamerala enheten är taxeringsenhet och att undantag från

denna regel bör medgivas endast för det fall, att ägorna ligga i sådant

sammanhang, att arealen för den ena eller andra delen icke kan uppgivas,

eller ock att fastighetens ägare eljest begär sådan sammanläggning och dels

visar vägande skäl därför och dels styrker, att de särskilda enheterna icke

äro med inteckningar besvärade. Det skäl, som i anvisningarna anförts såsom

grund för gemensamt taxeringsvärde, att åbyggnaderna äro gemensamma,

syntes icke vara tillfyllestgörande anledning till sådan åtgärd. Endast

i det fall, att åbyggnaderna ligga delvis på den ena och delvis på den

andra enheten, syntes åbyggnadernas gemenskap böra på frågan inverka.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

»De stora skogsbolagen i detta län hava hittills påyrkat, att, då deras

skogshemman stå under samma förvaltning, samtliga de ett bolag tillhöriga,

inom samma socken belägna skogshemman skola utgöra en taxeringsenhet.

I anvisningarna framhålles visserligen, att enskild skog må anses såsom förvaltningsenhet

endast i den mån den bildar ett naturligt skogsblock, men

håller länsstyrelsen före, att denna inskränkning borde till förekommande

av berörda misstolkning tydligare markeras genom att indragas i själva

lagtexten. I sambruk ligga givetvis icke ett bolags skilda skogshemman.»

Kammarkollegium anför:

»Å sid. 52 uttalar kommittén, att, då en i jordeboken såsom enhet upptagen

fastighet har äga innesluten (enklaverad) inom annan kommuns område

eller sträcker sig över gräns mellan olika kommuner, fastigheten är

att anse såsom i sin helhet tillhörande den kommun, i vilken den enligt

jordebok eller annat behörigt förordnande skall ingå. Om ock detta uttalande

i de flesta fall är riktigt, tillåter sig kollegium erinra, att fall kunna

förekomma, då det icke stämmer med verkliga förhållandet. Så har Eders

Kungl. Maj:t intagit en motsatt ståndpunkt i den 19 september 1921 och

den 31 december 1923 avgjorda ärenden angående gränsbestämningar mellan

Björkviks och Kila socknar respektive mellan Hasslövs och Östra Karups

socknar.»

Svenska sparbanksföreningen hemställer, att särskilt värde vid taxering

åsättes varje såsom särskild fastighet i fastighetsregister upptaget område,

därest detsamma icke ligger i samfällighet med annat sådant område och

värdet därför icke kan tillförlitligt bedömas. Rätten att erhålla uppdelning

av taxeringsvärdet syntes böra utsträckas att tillkomma även inteckningshavare.

Kammarrätten ansluter sig till det av länsstyrelsen i Blekinge län framställda

förslaget, att rätten att erhålla uppdelning av taxeringsvärdet skall

påpekas i deklarationsblanketten samt till länsstyrelsens i Malmöhus län

förslag, att jämväl brukare skall kunna påkalla sådan uppdelning.

s. 318 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

318 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

Vad först realinnehållet i förevarande paragraf beträffar, så anser jag icke,

att någon mera väsentlig ändring nu bör göras. Av ej ringa betydelse ära

utan tvivel de olägenheter i fråga om fastighetskreditväsendet, som hittills

visat sig därigenom, att kamerala enheter i betydande utsträckning ej äro

taxeringsenheter. Men dessa olägenheter böra kunna i huvudsak avhjälpas

genom det av kommunalskattekommittén föreslagna stadgandet, att uppdelning

av ett för flera kamerala enheter gemensamt taxeringsvärde skall kunna

ske även under löpande taxeringsperiod, i all synnerhet om detta stadgande

kompletteras med ett påpekande på deklarationsformulären av uppdelningsmöjligheten.

Uppdelning bör enligt min mening kunna begäras även av brukare.

Däremot synes svenska sparbanksföreningens förslag, att jämväl inteckningshavare

skall få begära uppdelning svårligen kunna genomföras, då för

uppdelningen i regel torde erfordras vissa uppgifter, vilka väl ägare och

brukare men endast mera undantagsvis inteckningshavare torde kunna lämna.

Kreditinrättningarnas intresse på denna punkt synes i regel kunna tillgodoses

därigenom, att dessa inrättningar hänvända sig till fastighetsägarna, vilka

i sin tur få begära uppdelningen; i allmänhet torde kreditinrättningarna

hava medel i sin hand att göra en dylik hänvändelse effektiv.

I formellt avseende hava vissa ändringar i förslaget ansetts önskvärda,

enär det inbördes förhållandet mellan de olika fallen ej fått ett logiskt klart

uttryck, vilket närmast föranledes därav, att av praktiska skäl såsom huvudregel

under a) upptagits ett stadgande, som utgår från den kamerala enheten

såsom taxeringsenhet, under det att rätteligen brukningsenheten bort såsom

sådan angivas. Den nu föreslagna omformuleringen undanröjer endast delvis

denna oklarhet men synes dock bliva ur praktisk synpunkt mer tillfredsställande

än den tämligen invecklade uppställning, som vore nödvändig,

därest med den givna utgångspunkten de logiska synpunkterna skulle fullt

tillgodoses.

Kammarkollegii påpekande beträffande punkt 6 i anvisningarna har

ansetts böra föranleda omformulering, som synes lämpligast böra ske på det

sätt, att uttrycket »eller sträcker sig över ^räns mellan olika kommuner»

borttages, varigenom anvisningen kommer att avse endast s. k. enklaver.

Avfattningen torde på detta sätt bliva fullt otvetydig.

9 %.

Denna paragraf motsvarar 9 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttrycker i fråga om värdering av byggnad

å annans mark sin anslutning till vad kommittémajoriteten anfört

gentemot en reservant, landskamreraren Eiserman.

I det av länsstyrelsen i Uppsala län åberopade utlåtandet av landskamreraren

i länet anföres, bland annat, följande. I vissa fall torde man ej

kunna tala om något allmänt saluvärde, t. ex. i fråga om fabriksbyggnader.

Önskvärt vore ett uttryckligt stadgande, att för dylika fall hänsyn

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102. 319

jämväl skall tagas till byggnadskostnad och brandförsäkringsvärde. Åven

beträffande byggnader å annans mark torde särskilda föreskrifter böra

meddelas. I detta avseende hänvisades till landskamreraren Eisermans

reservation. Å en ren jordbruksfastighet kunde finnas en dyrbar manbyggnad.

Här förelåge ett särskilt värde, som kunde kallas lyxvärde. Om

det ock icke läte sig göra att åsätta byggnaderna å jordbruksfastighet särskilt

värde (varom emellertid i nyssnämnda reservation gjorts antydan)

syntes dock möjlighet böra beredas taxeringsmyndigheterna att i dylikt

fall vidtaga en extra förhöjning av taxeringsvärdet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig beträffande värdesättning av

byggnad på annans mark till landskamreraren Eisermans reservation och

yttrar i detta avseende följande:

»Då byggnaden skall såsom fastighet bliva föremål för objektskatt, bör

dess värde icke få vara beroende av de utgifter, vilka ägaren kan få vidkännas

för förvärvande av förnyad besittningsrätt till marken och vilka

kunna sägas utgöra ett slags servitut till olägenhet för fastigheten. Såvitt

fastighetens avkastning skall anses normerande för taxeringsvärdet, bör

också detta värde sättas med bortseende från, att byggnadens ägare icke

äger grunden, ty avkastningen utgår utan hänsyn till nämnda omständighet

ända till besittningstidens slut.»

Jämväl länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län hava tillstyrkt

landskamreraren Eisermans reservation beträffande värdesättning av

byggnad på annans mark.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, huruvida ej vid avfattningen

av förevarande paragraf större hänsyn borde tagas till ordalydelsen

i 4 § 1 mom. bevillningsförordningen.

Sveriges skogsägareförbund anför:

»I § 9, andra stycket, säges, att ''skogsmark och växande skog skola upptagas

till det värde, som de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder

bedrivet skogsbruk’, samt vidare att ''finnes å skogsmark därutöver betesvärde,

som ägaren kan tillgodogöra sig, — ---varde sådant vid upp
skattningen

jämväl iakttaget’. I anvisningarna säges sedan: ''Å egentlig

skogsmark, som värdesättes med hänsyn till det skogsbruk, som kan därå

rationellt drivas, bör ej annat betesvärde beräknas än för sådant bete, som

kan tillgodogöras utan intrång i det rationella skogsbruket’. Dessa bestämmelser

om åsättande i vissa fall av betesvärde å egentlig skogsmark äro enligt

förbundets mening olämpliga. Det rationella jordbrukets män äro numera

fullt överens med skogsvårdarna därom, att bete å skogsmarken under

inga omständigheter är önskvärt. Det gagn, som jordbruket, vilket numera

löser sin betesfråga efter helt andra linjer, har av skogsbetet, är ringa

eller intet. Många anse, att skogsbetet rent av sänker jordbrukets räntabilitet.

För skogsbruket åter är betet erkänt till skada och bör ej tolereras.

Skatteförfattningarna böra då emellertid ej — låt vara att det angives

gälla endast för undantagsfall — giva betet å skogsmarken så att säga officiell

sanktion genom att tala om betesvärde å nämnda mark. De böra understödja

och ej motverka strävandena efter rationell beteskultur. I övrigt

är att märka, att upptages marken verkligen enligt lagen till sitt fulla

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departementschefen.

värde under rationell skogsvård, så gives därutöver icke plats för något

betesvärde. Ty skogsmark under rationell drift producerar icke bete av

så stadigvarande art, att dettas värde kan fixeras som del i taxeringsvärdet.

Å liyggena kan visserligen någon gräsproduktion uppkomma, men

inom det rationella skogsbruket inledes föryngringen så snart efter avverkningen,

att denna gräsproduktion ej kan eller får utnyttjas för bete;

den bör då ej heller betinga något betesvärde vid taxeringen. Förbundet

får i anledning därav påyrka, att i § 9, andra stycket, meningen Tinnes å

skogsmark — — — jämväl iakttaget’, måtte utgå, samt att motsvarande

justering göres i anvisningarna.»

Kammarrätten anför:

»I andra stycket föreskrives, att å skogsmark förekommande betesvärde

skall beaktas vid uppskattningen, varjämte i punkt 4 av anvisningarna

stadgas, att betesvärdet skall beräknas endast om betet kan tillgodogöras

utan intrång i det rationella skogsbruket.

Sveriges skogsägareförbund har emellertid påyrkat, att någon uppskattning

av betesvärdet icke alls måtte föreskrivas, eftersom bete å skogsmark

städse vore till skada för skogsbruket och följaktligen ej borde i lagstiftningen

till sin förekomst sanktioneras.

Kammarrätten, som icke är i tillfälle bedöma detta fackspörsmål, anser

det emellertid böra undersökas, i vad mån förbundets erinringar må hava

fog för sig.

I en vid förevarande paragraf inom kommittén anförd reservation (sid.

521) har herr Eiserman föreslagit den regeln för uppskattning av byggnad

å annans mark, att byggnaden åsättes värde motsvarande skillnaden mellan

det beräknade värdet för byggnad och mark tillsammans samt värdet å

marken för sig. För en sådan uppskattning hava ock uttalat sig länsstyrelserna

i Jönköpings, Kalmar och Malmöhus län.

Ehuru det icke kan förnekas, att skäl kunna tala för en sådan uppskattning,

har kammarrätten dock funnit konsekvensen fordra, att man även i

föreliggande fall håller sig till det verkliga värdet enligt regeln i 9 § första

stycket.»

Beträffande grunderna för uppskattningen synes för närvarande ingen

meningsskiljaktighet råda angående huvudprincipen, att allmänna saluvärdet

skall vara avgörande för fastighetstaxeringen i allmänhet, men att

beträffande skogsmark och växande skog skall räknas med avkastningsvärdet,

bestämt under förutsättning att uthålligt skogsbruk bedrives å skogen.

Rörande uppskattningsmetoden har jag i det föregående antytt, att de bestämmelser,

som i detta avseende tillämpades vid 1922 års allmänna fastighetstaxering,

utan tvivel bidragit till att större jämnhet än tillförne ernåtts.

Ej minst gäller detta den växande skogen. Med tillfredsställelse

kan antecknas, att den gällande skogstaxeringsmetoden innebär ett verkligt

framsteg på taxeringsteknikens område.

Det hade dock svårligen kunnat begäras, att nämnda taxeringsmetod på

,en gång skulle giva ett fullt tillfredsställande resultat. De statistiska undersökningar

angående utfallet av taxeringen, som blivit verkställda i samband

med skatteutjämningsutredningen och den nu föreliggande utredningen,

lära ock i sin mån bestyrka, att en viss ojämnhet fortfarande före
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

finnes. Med ledning av det statistiska material, som föreligger, är det att

förvänta, att vid nästa allmänna fastighetstaxering sådana jämkningar

skola göras, att taxeringsresultatet blir än bättre än vid 1922 års taxering.

Någon anledning att vidtaga mera omfattande ändringar i gällande bestämmelser

angående taxeringsmetoden synes ej föreligga. Kommunalskattekommittén

bar i sitt förslag i det väsentliga upptagit dessa bestämmelser,

och jag kan i huvudsak ansluta mig till berörda förslag. Några

modifikationer synas dock önskvärda.

Det bar kommit till min kännedom -— och framgår för övrigt i viss mån

av de inkomna yttrandena — att olikheten i taxeringsmetod beträffande å

ena sidan jordbruksfastighet och å andra sidan annan fastighet stundom

medfört det resultatet, att taxeringsvärdet å fastigheter av senare slaget

blivit relativt betydligt högre än värdet å fastigheter av förra slaget. Sålunda

bär en och samma fastighets upptagande under ena eller andra kategorien

käft ett stort inflytande på taxeringsvärdets storlek. Anledningen

härtill lärer vara att finna däri, att beträffande jordbruksfastigheter

endast ringa hänsyn tagits till åbyggnadernas beskaffenhet, dennas avvikelse

från det normala o. s. v. Detta överensstämmer ej med huvudprincipen,

att allmänna saluvärdet skall vara det avgörande — oberoende av

uppskattningsmetoden. Det synes mig nödvändigt, att detta förhållande påpekas

i anvisningarna. Härmed sammanhänger i viss mån den av mig

föreslagna ändringen i anvisningarna, att brandförsäkringsvärdet skall

vara en av de faktorer, vilka kunna tjäna till ledning vid taxeringen.

Genom denna ändring tillmötesgår man även i viss mån ett önskemål,

som framkommit, nämligen att någon ytterligare anvisning meddelas beträffande

taxering av sådan fastighet, särskilt fabriksbyggnad, som egentligen

kan användas endast just för det ändamål, varför den brukas, och

alltså svårligen kan säljas för annat ändamål. I förbigående vill jag anmärka,

att ett s. k. »allmänt saluvärde» dock torde förefinnas även i dylika

fall, då fastigheten lärer kunna säljas åtminstone tillsammans med det

företag, till vilket den brukas. Då s. k. impediment stundom vid taxeringarna

torde ansetts fullständigt värdelösa, har jag ansett det böra i anvisningarna

komma till uttryck, att ordet impediment närmast torde få anses

beteckna markens oduglighet såsom skogsmark, och att impedimenten regelmässigt

hava något, om ock oftast obetydligt, värde ur andra synpunkter.

En specialfråga gäller taxering av byggnad på annans mark. Vad

denna fråga angår, är jag av den uppfattningen, att ej blott byggnaderna

såsom sådana i ägarens hand utan även byggnadernas avkastning ofta

måste anses representera ett lägre värde, än vad som skulle varit fallet, om

byggnad och mark varit i samme ägares hand. Ehuru vissa skäl synas

tala för reservantens, herr Eiserman, ståndpunkt, anser jag mig ej böra

förorda införandet av den av honom ifrågasatta regeln. Det är att antaga,

att en sådan i många fall skulle uppfattas såsom eu orättvisa. Eu omständighet,

som här bör särskilt tagas i betraktande, är, att en värdering

av byggnader på annans grund efter den av Eiserman föreslagna metoBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Sr 102.)

21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den skulle giva till resultat ett oriktigt förmögenhetsvärde, varför en dylik

värdering rätteligen borde kompletteras med en särskild värdering för förmögenhetsbeskattningen.

Yad slutligen angår frågan om betesvärde, så lärer det väl vara ofrånkomligt,

att dylikt värde i många fall förefinnes även å skogar, därå rationellt

skogsbruk bedrives. Detta är givetvis främst fallet, där skogen nått

den ålder, att densamma ej skadas av skogsbete. Även eljest torde det

emellertid kunna tänkas inträffa, att det bästa utbytet av ett område kan

vinnas, därest detta nyttjas dels till skogsbruk, dels till betesbruk, låt vara

att intetdera brukningssättet vart för sig vid en sådan användning ger den

maximiavkastning, som skulle kunnat vinnas, om allenast ettdera brukningssättet

använts. Jag tillåter mig även hänvisa till följande uttalande

av domänstyrelsen i dess utlåtande till Kungl. Maj:t den 8 maj 1926 angående

inskränkning av betesrätten i Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens

län. Det heter där, bland annat:

»Domänstyrelsen anser, att sådan begränsning av betesrätten inoin nu

ifrågavarande delar av landet, att å ohägnad, till gemensamt bete upplåten

mark betande av får och getter skall vara förbjudet under våren och första

delen av sommaren, skulle vara av avsevärd betydelse för skogsskötseln

därstädes. Det vore visserligen önskvärt, att denna av ett flertal myndigheter

tillstyrkta begränsning kunde bliva gällande även i fråga om nötkreatur

och hästar på grund av de skador å plantskog genom tramp, som

dessa djur förorsaka. Med hänsyn till den stora betydelse skogsbetet har

för Norrlands befolkning och innan ännu ett mera rationellt ordnande av

betesmarker hunnit utvecklas inom denna del av landet, anser sig styrelsen

dock icke böra nu föreslå inskränkning i betesrätten jämväl för sistnämnda

slag av djur.»

Detta utlåtande giver uttryck åt ett förhållande, som erfarenheten lärer

bekräfta, att bete å skogsmarken på många håll ej kan undvaras. Enligt

min mening är det ej möjligt att vid beskattningen bortse från mycket

utbredda, faktiskt förhandenvarande förhållanden. Det synes mig visserligen

vara i sin ordning, att därest, av omsorg om skogskulturen, betesvärde

i verkligheten ej utnyttjas å skogsmark, varå rationellt skogsbruk

bedrives, detta betesvärde ej medräknas vid taxeringen. Men eljest synes

förefintligt betesvärde böra medräknas. Sannolikheten talar för att i förra

fallet det skulle i längden vara oekonomiskt att utnyttja betet och att

skogsavkastningen då skulle sjunka. Den ifrågasatta regeln — vilken

torde böra införas i anvisningarna — torde därför i stort sett vara ekonomiskt

riktig. Ur skogspedagogisk synpunkt torde den i själva verket hava

större värde än den av kommunalskattekommittén ifrågasatta regeln, enär

sistnämnda regel ställer den, vilken utnyttjar betet utan hänsyn till vad

som kanske i längden är förmånligast för skogsbruket, i samma gynnsamma

läge som den, vilken av hänsyn till skogens framtid avstår från att

nyttja betet. Enligt den av mig förordade formuleringen blir den sistnämnde

gynnsammare ställd, vilket ur skogsbrukets synpunkt bör vara

en fördel. Bedrives ej skogsbruk efter rationella grunder å en skog, finnes

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 323

ingen anledning, varför ej eventuellt betesvärde skulle tagas i beräkning,

även om det icke nyttjas. Den av mig nu förordade regeln överensstämmer

med den ståndpunkt, som intages av domänstyrelsen i dess förslag till

instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog, vilket i det

följande skall närmare beröras.

Det synes mig vara av en viss vikt, att en gräns i lagstiftningen uppdrages

mellan vad som skall taxeras såsom skogsmark och vad som skall taxeras

såsom betesmark. Sedan enligt gällande bestämmelser är det tydligt,

att ej all trädbevuxen mark skall taxeras såsom skogsmark. En

jämförelse mellan de arealsiffror för skogsmarken, som tillämpats vid 1922

års allmänna fastighetstaxering, och de i den allmänna jordbruksstatistiken

förekommande skogsmarkssiffror synes emellertid giva vid handen, att

denna gränslinje på olika håll uppdragits väsentligen olika. I förslaget

till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog har

införts stadgande om en dylik gräns, som i samband med motiveringen

till instruktionen skall närmare beröras. Att märka är, att träd, som

finnas annorstädes än å skogsmark, ej på den grund böra undgå taxering,

fastän deras värde måste bestämmas, ej efter den specifika skogstaxeringsmetoden

utan efter samma grunder som för jordbruksmark i allmänhet,

d. v. s. allmänna saluvärdet. Samma förhållande råder ju beträffande

träd å »annan fastighet». Det synes vara av vikt att framhålla

det nu anförda, då därigenom betydelsen av gränslinjen mellan vad

som skall taxeras såsom skogsmark och vad som skall taxeras såsom

annan mark lärer minskas och betydelsen av de moment, som kunna verka

förryckande på taxeringen, reduceras.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

I landskamreraren Eisermans reservation till 9 § i kommittéförslaget

har antytts möjligheten att vid sidan av de angivna delvärdena åsätta

jordbruksfastighet särskilt byggnadsvärde.

Länsstyrelsen i Gotlands lön anför:

»Vid 1922 års allmänna fastighetstaxering här i länet visade det sig i

många fall, att bebyggda mindre jordbruksfastigheter blevo upptagna till

jämförelsevis låga taxeringsvärden. Ju mindre en fastighet är, i desto

mindre grad blir det sammanlagda beloppet av de arealvärden, som med

utgående från normalt byggnadsbestånd antagits som normerande, ett adekvat

uttryck för fastighetens saluvärde, i vilket för sådana fall byggnadsbeståndet

bliver mera dominerande. Det kunde väl ifrågasättas, att bland

delvärden — utom jordbruksvärde, skogsvärde och tomt- eller industrivärde.

— upptoges en kolumn för särskilt värde såsom bebyggd brukningsdel,

vilken skulle komma till användning, då normalvärden för åker och

skogsmark ej räckte till att få upp fastigheten i fullt påräkneligt köpevärde

i en förståndig köpares hand. Anvisning härom borde då jämväl

lämnas i den blankett, där värdena uträknas. Möjligen kunde det räcka,

att denna särskilda beräkning, enligt uttrycklig anvisning, utfördes i

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

blanketten och därigenom finge inverka på jordbruksvärdet i därför avsedd

kolumn i taxeringslängden.»

Tillika må hänvisas till följande uttalande av en taxeringsnämndsordförande

i Västemorrlands län:

»Under hänvisning till vad jag under § 7 yttrat i fråga om fastigheters

uppdelning i jordbruksfastighet och annan fastighet vill jag ifrågasätta,

huruvida icke under alla förhållanden en egendoms åbyggnad bör åsättas

särskilt värde. Jag är nämligen böjd för antagandet att, med nu gällande

i allmänna ordalag avfattade bestämmelser om vilken hänsyn skall tagas

till jordbruksfastigheters byggnader, dessas olika beskaffenhet — även

om olikheten är myoket stor — i regel influerar högst obetydligt å taxeringsvärdena.

Då fråga samtidigt förekommit om höjning under löpande

taxeringsperiod på grund av nybyggnad av taxeringsvärden å såväl

jordbruksfastighet som annan fastighet, har gjorts den erfarenheten, att,

medan den senare fastigheten genom tillägget av nybyggnadens brandförsäkringsvärde

i regel kommit upp i ett tämligen riktigt taxeringsvärde,

jordbruksfastigheten däremot skulle, om fulla nybyggnadsvärdet tillagts,

hava blivit vid jämförelse med andra jordbruksfastigheter alldeles för

högt taxerad. Det är väl så, att jordbruksvärdena vanligtvis utfinnas med

tillhjälp av vissa fastställda åpris per ytenhet, varuti inräknats jämväl

viss andel av byggnadsvärdet. Det synes mig uppenbart, att sådana beräkningar

komma att röra sig tämligen på sidan om förhandenvarande

realiteter. Också är det ingen ovanlighet, att en jordbruksfastighets

»byggnader äro brandförsäkrade för lika mycket, ja högre än hela taxeringsvärdet,

d. v. s. både jordbruksvärde och skogsvård© tillsammans.

Med åsättande av särskilt byggnadsvärde skulle vinnas, förutom ett likformigt

tillvägagångssätt, en viss kontroll å i annan ordning utförda beräkningar.

»

Kammarrätten anför rörande 11 § i kommittéförslaget:

»Beträffande stadgandet i c) torde behöva i anvisningarna påpekas,

att hinder för tillgodogörande av fastighet för annat ändamål än jordbruk

med binäringar eller skogsbruk och således för åsättande av tomt- och industrivärde

kan föreligga i förhållanden av legal eller kameral natur.

Upphörande eller inträdande av sådant hinder bör kunna föranleda omtaxering

enligt 13 § 2 mom.»

Departements- För redovisande av särskilt byggnadsvärde även å jordbruksfastighet

chefen. synas mig åtskilliga skäl tala. Jag tror nämligen, att därigenom en rättvis

differentiering av värdena skulle komma till stånd. Ett särskilt skäl

för redovisande av dylikt värde skulle även kunna ligga däri, att såmedelst

ett lämpligt underlag kunde erhållas för medgivande av avdrag för värdeminskning

å byggnader vid inkomstberäkningen. På grund av det obestridligen

mycket ökade besvär, som härigenom skulle åsamkas taxeringsmyndigheterna,

anser jag emellertid dessa skäl för närvarande icke vara

tillräckligt vägande för införande av en sådan nyhet. Om det emellertid

i framtiden skulle visa sig påkallat att redovisa särskilt byggnadsvärde

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

för jordbruksfastighet, blir den författningstekniska svårighet, som därav

skulle föranledas, ringa.

Kammarrättens påpekande rörande omständigheter av legal eller kameral

natur, som kunna påverka värdet, synes närmast avse 9 §, ehuru det

indirekt äger betydelse även för åsättande av redovisningsvärdena. Då

emellertid en anvisning av den angivna innebörden är till sin räckvidd

något oklar och en tydlig anvisning, lämpad för de skiftande förhållanden,

som kunna förekomma, torde bliva mycket omfattande utan att

den dock skulle kunna göra anspråk på fullständighet, tror jag det vara

lämpligast att ej tynga de redan förut mycket vidlyftiga anvisningarna med

dylika bestämmelser. Tillräckliga skäl för att i angivna fall företaga

omtaxering under löpande taxeringsperiod anser jag icke föreligga.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 12 § och 15 § 2 mom. i kommittéförslaget och

i C-förslaget.

Beträffande 15 § 2 mom. har länsstyrelsen i Kalmar län uttalat, att

ifrågavarande fastigheter skulle kunna helt uteslutas ur taxeringslängden.

Beträffande 12 § anför kammarrätten:

»Bestämmelsen i andra punkten kan i praktiken medföra, att det enligt

9 § beräknade taxeringsvärdet behöver justeras, så att det blir lika med

summan av delvärdena. Första punkten får därför betydelse huvudsakligen

där, t. ex. i fråga om taxering av frälseränta, några delvärden ej

förekomma.

Föreskriften i 15 § 2 mom., som kammarrätten, enligt vad nedan framgår,

vill avstyrka, synes enligt sin avfattning föranleda, att i taxeringslängdens

anteckningskolumn kom me att upptagas även lägre värden än

100 kronor.»

Till stöd för förslaget om borttagande av 15 § 2 mom. kommittéförslaget

har kammarrätten anfört, att en anteckning av värden i taxeringslängdernas

anteckningskolumner kunde hava en viss betydelse ur kontrollsynpunkt,

men att betydelsen därutinnan icke kunde uppväga besväret för

taxeringsmyndigheterna.

Den av kammarrätten först behandlade frågan beröres även i riksräkenskapsverkets

utlåtande i följande ordalag:

»Beträffande 11 § och dess förhållande till de andra paragraferna är att

märka, att enligt 8 § varje taxeringsenhet skall åsättas taxeringsvärde, och

att detsamma måste vara fallet med varje fastighet, eftersom man väl

icke i 11 § skulle kunna tala om ''fastighetens taxeringsvärde’, om taxeringsvärde

icke åsattes fastigheten. Vidare märkes, att den första föreskrift,

som i 12 § lämnas angående sådant värde, är, att det skall åsättas

i fulla hundratal kronor. Härav synes följa, att taxeringsnämndens första

uppgift blir att bestämma de avrundade taxeringsvärdena särskilt för

varje taxeringsenhet och särskilt för varje fastighet. Men då enligt 8 §

eu fastighet kan utgöra del av en taxeringsenhet eller omvänt omfatta

s. 326 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

326 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

flera taxeringsenheter såsom delar, är det ingalunda säkert, att delarnas

sammanlagda avrundade taxeringsvärden bliva lika med det helas avrundade

taxeringsvärde. När taxeringsnämnden sedan kommer till de

fastighetsdelar, som omförmälas i 11 § skola även dessa åsättas särskilda

värden, som skola utföras i hundratal kronor enligt den senare bestämmelsen

i 12 §. Samma oegentlighet uppstår då på nytt.

Det vill synas, som om de sålunda påpekade oegentligheterna äro så

pass stora, att de påkalla en omarbetning av ifrågavarande paragrafer.

Därvid torde det höra tagas under övervägande, om icke först hör bestämmas,

vilka minsta delar av fastigheter, som vid taxeringen skola

åsättas avrundade värden — för dessa delar vore det möjligen lämpligt

reservera ordet ''taxeringsenheter’ — och därefter föreskrivas, att taxeringsvärdet

för en summa av sådana delar utgör summan av delarnas

värden.

I 12 § talas om, att taxeringsvärde skall åsättas i ''fulla hundratal kronor’.

Därmed menas väl, liksom i bevillningsförordningen, att det exakt

beräknade värdet skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. I

bevillningsförordningen är denna betydelse av ordet angiven i en föregående

paragraf, nämligen 4 §, där det i 2 mom. föreskrives, att ''frälseräntas

kapitalvärde alltid sättes i fulla hundratal kronor, så att möjligen

överskjutande belopp icke beräknas’. Någon dylik antydan finnes icke i

9 § av kommunalskattekommitténs förslag, där det talas om frälseräntas

uppskattning. Men då avrundning i allmänhet plägar ske till närmaste

(lägre eller högre) runda summa, torde 12 § böra förtydligas även i nu antytt

hänseende.»

Vad beträffar frågan om avrundning av taxeringsvärdena, finner jag

de framställda anmärkningarna böra föranleda en omformulering av det

föreslagna stadgandet. Avkortning av vad som överstiger jämnt hundratal

bör ske på taxeringsvärdet i dess helhet. När det däremot gäller att

bestämma delvärdena, bör huvudregeln vara den, att deras sammanlagda

värde skall exakt motsvara det åsätta avrundade taxeringsvärdet.

För att härvid jämna hundratal skola erhållas kan det bli fråga om en

jämkning uppåt och nedåt. Vid åsättande av taxeringsvärden lär man

väl i praktiken så gott som alltid hava någon rörelsefrihet inom en viss

marginal, vilket gör, att en tillämpning av de givna reglerna ej torde

medföra större svårigheter.

Vad härefter angår spörsmålet, huruvida värdena i vissa fall skola

angivas i taxeringslängdens anteckningskolumn, är jag i olikhet med

kammarrätten av den uppfattningen, att all mark bör redovisas i längderna.

I vederbörande värdekolumner bör dock, för att summakolumnerna

skola kunna användas vid uträkning av det tillgängliga antalet skattekronor,

blott sådan fastighet, för vilken skattskyldighet förefinnes, upptagas.

Följden blir den, att, om markens värde ej uppgår till 100 kronor,

värdet i stället bör upptagas i anteckningskolumn. Vad beträffar byggnader,

anser jag i likhet med kammarrätten anteckning av värdena överhuvud

ej vara nödvändig i de fall, då byggnaderna på grund av sin litenhet i

vems hand de än befinna sig ej äro skattepliktiga (5 § 4 mom.). Om det är

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

327

rent personliga förhållanden hos ägaren, som föranleda skattefrihet (15 §),

synas värdena alltid böra antecknas. Detta är desto viktigare, som

grunden till skattefrihet måste prövas varje år och ej allenast vid de

allmänna fastighetstaxeringarna vart femte år. De regler för upptagande

av värdena i anteckningskolumn, som från denna utgångspunkt höra utbildas,

bliva givetvis beroende av bestämmelserna om frihet från skatteplikt.

Med den utformning, som sistberörda bestämmelser enligt det

föreliggande förslaget erhålla, komma reglerna om värdens angivande i

anteckningskolumn att skilja sig från de nu gällande därutinnan, att, om

värdet av byggnader på annans mark understiger 500 kronor, taxeringsvärde

ej behöver åsättas.

12 §.

Mot 12 § i föreliggande förslag svarar 13 § i kommittéförslaget och i

C-förslaget.

Kommunalskattekommittén har i motiveringen vid 13 § uttalat, att

endast en längd för hela taxeringsperioden skulle behöva uppläggas, därest

i längden utrymme lämnades för anteckningar om de förändringar i avseende

å taxeringsenheter och taxeringsvärden, som kunde inträffa under

perioden. ^

Ett av länsstyrelsen i Uppsala län åberopat yttrande av landskamreraren

i länet innehåller ett påpekande, att genom uthyrning arv mangårdsbyggnad

under en taxeringsperiod den situationen kan uppkomma, att denna

byggnad bör taxeras som annan fastighet till ett eventuellt mycket högre

belopp, vilket kan böra föranleda omtaxering.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar sitt tvivel om lämpligheten

av att årliga fastighetslängder icke skulle komma till stånd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser något hinder för användande av

endast en taxeringslängd för hel femårsperiod ej föreligga, men anser,

att för undvikande av oreda i längderna årliga sådana skola upprättas,

dock att det skall för särskilda fall kunna medgivas, att längden skall få

gälla för hela perioden.

Riksräkenskapsverket har intet annat att erinra på ifrågavarande

punkt än att det synes lämpligt, att under perioden inträffade förändringar

upptagas i kompletteringslängder, som årligen till riksräkenskapsverket

insändas.

Sveriges häradsskrivarefdrefling anför med syftning på att årliga fastighetstaxeringslängder

ej skulle uppläggas:

»Ett sådant förfaringssätt anser styrelsen olämpligt och har häradsskriva

refö ren ingen vid ett föregående tillfälle, då samma förslag framställdes,

avstyrkt detsamma på grund av den oreda det skulle åstadkomma

i taxeringslängderna, särskilt i fögderier kring städer och stationssamhällen

samt i övrigt där ägostyckningar och jordavsöndringar ske i stor

utsträckning. Kommittérade hava även beaktat, att svårigheter i berörda

hänseende kunde uppstå för vissa orter och därför föreslagit att årliga

fastighetslängder må för dessa orter tillsvidare bibehållas. Styrelsen hål
-

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departement

chefen.

ler i stället före, att fastigketslängder skola i regel årligen uppläggas

för alla taxeringsdistrikt men att möjligen undantag må ske för sådana,

där vederbörande häradsskrivare anmält, att fastighetslängd för 5 år

lämpligen kan användas och binder i övrigt därför icke möter.»

Kammarrätten anför:

»Med avseende å 2 mom. vill kammarrätten framhålla, att omständigheter,

som böra föranleda omtaxering, kunna inträffa under själva taxeringsåret.

De böra rimligtvis ändå kunna vinna beaktande. I förslaget

finnes väl intet stadgande därom, men en dylik rätt till omtaxering synes

överensstämma med grunderna för 10 §. Möjligen bör, till undvikande

av osäkerhet, uttrycklig föreskrift lämnas ,i en anvisning till 13 §.

I anvisning torde ock böra påpekas, att ändring i förutsättningarna

för åsättande av särskilt tomt- och industrivärde (11 §) kan föranleda

omtaxering enligt såväl 10 § som 13 §.

Den av kommunalskattekommittén föreslagna lydelsen av ifrågavarande

paragraf kan jag ej finna vara något tydligt uttryck åt den av kommittén

förordade principen, att taxeringsvärdena icke skola årligen fastställas.

Eu dylik fastställelse sker nu, fastän vederbörande författningsrum

bra nära överensstämmer med det nu föreslagna. För min del är jag

emellertid av den uppfattningen, att fastställelse årligen bör ske av taxeringsvärdena.

Detta av följande skäl.

Taxeringen har två syften, dels att fastställa värdet, dels att fastställa

den subjektiva skattskyldigheten och den objektiva skatteplikten för

fastigheterna. Värdena skulle givetvis, i den mån de skola förbliva

oförändrade under en taxeringsperiod, utan olägenhet kunna kvarstå utan

ny formell taxeringsåtgärd. Kommittén skulle även med visst fog kunnat

göra gällande, att den tänkt sig den subjektiva skattskyldigheten beträffande

kommunalskatten prövad först vid upprättande av de kommunala

debiteringslängderna. Hur den subjektiva skattskyldigheten beträffande

landstings- och vägskatten enligt kommittéförslaget skulle ordnas, är däremot

oklart. Vad som även enligt kommittéförslaget måste årligen prövas

är den objektiva skatteplikten: frågan om hel eller partiell skattefrihet enligt

kommittéförslagets 5 och 15 §§. Enligt föreliggande förslag förefinnes

ett ytterligare, i och för sig avgörande skäl för att låta en formell taxering

ske varje år, nämligen att den kommunala skattskyldigheten alltid

skall avse förhållandena vid taxeringsårets ingång, vare sig det gäller primärkommuner,

landsting eller vägdistrikt. Frågan om den subjektiva

skattskyldigheten skall med andra ord genomgående bliva en taxeringsocb

ej en debiteringsfråga, överklagande skall ske i taxeringsväg o. s. v.

Huruvida man skall hava årliga längder eller ej blir sedan en sekundär

fråga. Ett formellt taxeringsbeslut kan naturligtvis innefatta just en

fastställelse av femårslängdens uppgifter med vissa angivna ändringar.

I samband med taxeringsförordningen skall jag närmare behandla detta

spörsmål men vill redan nu förutskicka, att enligt min mening årliga läng
-

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 329

der böra upprättas, ehuru med något mer summariskt innehåll än femårslängderna.

Det av landskamreraren i Uppsala län omnämnda fallet synes böra föranleda

det uttalandet, att omtaxering under den angivna förutsättningen

icke sker på grund av förändringen i värdet utan på grund av den ändrade

beskattningsnaturen. Såvitt jag kan finna, bör emellertid ej en mera

tillfällig uthyrning föranleda dylik omtaxering. I och för sig synes det

för övrigt icke riktigt, att ändringen av beskattningsnatur skall medföra

en så avsevärd ändring i taxeringsvärdet. Såsom jag redan i annat

sammanhang påpekat, är det i båda fallen saluvärdet, som skall bestämma

taxeringsvärdet, och detta torde i allmänhet ej synnerligen avsevärt

påverkas av eu uthyrning.

Här må för övrigt framhållas, att, såsom jag nyss påpekat, frågan om

den objektiva skatteplikten måste årligen prövas, och att detta måste

ske alldeles oavsett reglerna rörande omtaxering under löpande taxeringsperiod.

En fastighet kan sålunda under .löpande period överföras

från den skattefria till den skattepliktiga taxeringslängden eller tvärtom,

likasom fördelningen av värdet på viss fastighet i en skattepliktig och

en skattefri del kan under perioden ändras, utan att dock totalvärdet behöver

på den grund undergå någon ändring.

Av vad jag vid 6 § anfört framgår, att omständighet, som inträffat under

taxeringsåret, endast i undantagsfall kan medföra omtaxering. Att, på

sätt kammarrätten ifrågasatt, införa ett påpekande, när omtaxering av

sådan anledning får ske, anser jag icke nödigt.

13 $.

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 14 § 1 mom. och 97 § samt

C-förslagets 14 § 1 mom. och 66 §.

Landskamreraren i Uppsala län anser anledning knappast finnas att

överflytta skattskyldigheten för utarrenderat ecklesiastikt löneboställe på

kyrkofonden.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön anför beträffande 14 § 1 inom.:

»Då skattskyldigheten för fastighet skulle komma att påvila fastighetens

ägare (med ägare likställd innehavare) och talan mot debitering av fastighetsskatt

må föras endast av den skattskyldige, skulle det vara en arrendator

betaget att klaga över fastigheten oriktigt påförd skatt. Detta synes

oriktigt, ty i de fall, där arrendatom i arrendekontraktet tillförbundits att

gälda skatterna för fastigheten, har ägaren intet intresse av huru skatten

debiteras. Om därför skattskyldigheten för fastighet alltid skall påvila

ägaren, torde i kommunalförfattningarna böra meddelas sådana bestämmelser,

att arrendator, som åtagit sig att fullgöra ägarens skattskyldighet,

må vara berättigad att föra talan mot fastighetsskattens debitering.

»

Beträffande 97 § uttalar länsstyrelsen, att likställighet bör råda mellan

jordbruksboställe och annat boställe, såväl då frågan gäller vem som skall

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vara skattskyldig för bostället som beträffande den inkomstkälla, dit inkomsten

från bostället skall hänföras.

Kammarkollegium anför:

»Enligt kommittén skall såsom innehavare av publikt jordbruksboställe

eller på lön anslagen jord — och förty skyldig att utgöra fastighetsskatt

— anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger

nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i

ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe skall

kyrkofonden, som uppenbarligen icke faller under det i 5 och 49 §§ använda

begreppet ''fromma stiftelser’, vara att anse såsom innehavare i fall

och under tid, då boställets avkastning utgör avlöningstillgång jämlikt

19 § lagen nyssnämnda dag om reglering av prästerskapets avlöning. Där

å fastighet, som innehaves med stadgad åborätt eller eljest med ständig

eller ärftlig besittningsrätt eller såsom publikt jordbruksboställe eller på

lön anslagen jord, skogens avkastning författningsenligt helt eller delvis

tillkommer annan än fastighetens innehavareskall —- enligt kommittén

—• den, som sålunda utan att vara innehavare ägt åtnjuta avkastningen

eller del därav, anses likställd med ägare i fråga om fastighetens skogsvärde.

Det torde vara riktigt, att objektskatt å fastighet påföres ägaren eller

med ägaren likställd innehavare. Vad boställe eller lönejord angår är,

även där visst annat rättssubjekt bör anses såsom ägare, tjänstinnehavaren

i fråga det logiska subjektet. I överensstämmelse härmed bör tjänstoch

boställs- eller indelningshavaren vara skattskyldig. Där, såsom i

ovan avsett fall — beträffande löneboställe enligt ecklesiastik boställsordning

— boställs- eller indelningshavare i egentlig mening saknas, synes

såsom skattskyldig böra inträda den, som i hans ställe skall tillgodonjuta

fastighetens avkastning. I följd av det prästerliga avlöningsväsendets

egenartade natur äro de logiska subjekten (intressenterna) härvidlag

två, vederbörande pastorat och kyrkofonden. Vem som i det .särskilda

fallet är berättigad beror på avlöningstillgångarnas beskaffenhet och storlek.

Förmånsrättsordningen innehålles i 19 § prästlöneregleringslagen samt

3 § kyrkofondslagen. Emellertid är härvid att märka att, utom beträffande

skogsavkastning, pastoratet är det primärt berättigade, och att

kyrkofondens rätt alltså är av sekundär natur. Det synes därför riktigt,

att vederbörande pastorat betraktas såsom innehavare i fall och under tid,

då boställets avkastning utgör avlöningstillgång jämlikt åberopade 19 §.

Emellertid föranleda grunderna för löneregleringslagen därtill, att vederbörande

kyrkoråd bör, vid redovisning enligt nådiga kungörelsen den 24 juli

1914 (nr 128) med däri genom nådiga kungörelsen den 31 oktober 1919 (nr 720)

vidtagna ändringar samt vid rekvisition i enlighet därmed av medel

från kyrkofonden jämlikt 19 § 4:o och 21 § löneregleringslagen, äga tillgodoräkna

sig utbetald skatt för boställen och inkomst därav från de influtna

lokala avlöningsmedlen. Denna anordning innebär, att utskylderna

i vissa fall, låt vara icke så många, icke i sista hand komma att drabba

fonden utan stanna på pastoratet, och den här åsyftade avvikelsen från

förslaget är därför icke utan en viss reell betydelse.

Omvänt är förhållandet med den rätt till skogsavkastning, som. jämlikt

åberopade lagrum tillkommer pastorat och kyrkofonden. Härvidlag är

kyrkofondens rätt primär och pastoratets sekundär, varför beträffande

sådant boställes skogsvärde kyrkofonden bör anses såsom innehavare, med

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rätt för fonden att enligt stadgad praxis avdraga utskylder från belopp,

som skola fastställas enligt 19 § 4:o prästlönelagen.

Den nuvarande bestämmelsen i 14 § av nådiga förordningen den 15 september

1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen torde

böra omredigeras i syfte, att fas t ig hetsskatt en uttryckligen undantages

från de skatter, arrendator^! skall gälda.»

Växjö och Lunds domkapitel ävensom centralstyrelsen för Allmänna

svenska prästföreningen ävensom kammarrätten hava uttalat sig i samma

riktning som kammarkollegium.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

»Enligt kommittéförslagets § 14 i såväl A- som C-förslaget skall skyldighet

att erlägga skatt för fastighet åligga fastighetens ägare eller med

ägaren likställd innehavare. Härigenom skulle den nuvarande ordningen,

enligt vilken kommunal skattskyldighet för jordbruksfastighet åligger

brukaren, men icke jordägaren, helt upphävas. En sådan total omstöpning

av förhållandena på ett område, som berör skattskyldigheten i så

talrika fall, som det här är fråga om, kan givetvis icke försiggå utan

störningar i större eller mindre grad. Under sådana förhållanden böra

enligt styrelsens mening skälen för ändring vara mycket starka. För sin

del kan ej styrelsen finna annat än att i stället starka, framförallt praktiska

skäl tala för bibehållande av nuvarande skattskyldighetsbestämmelser.

Vid inkomst understigande 4, respektive 6 procent av fastighetens

taxeringsvärde enligt A-, respektive C-förslagen, synes sålunda dubbelbeskattning

komma att äga rum, då arrendatorn — såsom ej längre erläggande

fastighetsskatten — förlorar rätten att i sin deklaration gorå

motsvarande avdrag. Vidare kan den omständigheten, att jordägaren ofta

är bosatt å annan plats än där fastigheten är belägen, göra det svårare

för kommunen att utfå skatten än om denna skulle erläggas av den inom

kommunen bosatte arrendatorn, som ju för övrigt i första hand uppbär

fastighetens avkastning och även ur den synpunkten bör vara närmast

att utbetala den på fastigheten belöpande skatten. Vid införande av näringsskatt

enligt A-förslaget kan vidare läggas den omständigheten, att

arrendatorn i allt fall såsom ägare till kreatur, maskiner och inventarier

etc., blir näringsskattepliktig för dessa, i den män de av honom ägas, ett

förhållande, som synes ägnat att försvåra taxeringen. Då givetvis med

den föreslagna ändrade skattskyldigheten någon ändring i de ekonomiska

relationerna mellan ägare och arrendator ej är avsedd att inträda, utan

reglering av dessa kommer att ske genom en mot fastighetsägarens ökade

skattebörda svarande höjning av arrendet, vill det synas, som om ur praktisk

synpunkt alla skäl tala för det nuvarande systemets bibehållande.

Skulle emellertid de av styrelsen anförda skälen icke- vinna beaktande,

synes det emellertid styrelsen nödvändigt, att lagen kompletteras med

övergångsbestämmelser i sådan riktning, att ingångna arrendeavtal skola

äga bestånd under den tid, för vilken de ingåtts.»

Förslaget att överflytta skattskyldigheten för fastighet från arrenda- pepartementetor

till ägare är jag för min del beredd att biträda. Det är visserligen, så- chefen.

som styrelsen för svenska landskommunernas förbund påpekar, sannolikt

att störningar under övergångstiden komma att uppstå, och detta även

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om man genom lämpliga övergångsbestämmelser söker mildra desamma;

men de skal, som tala för denna ändring, äro enligt min uppfattning mycket

starka. En fastighetsskatt bör principiellt vila på ägaren. Det redan

år 1920 framlagda, på förutsättning av ägarens skattskyldighet vilande

förslaget, att skatten skulle med förmånsrätt utgå ur fastigheten, blev på

sin tid tillstyrkt av lagrådet. Ett riktigt uttryck i skattelagstiftningen erhålles

även för det ur social synpunkt i allmänhet önskvärda förhållandet,

att jordägaren och ej arrendatorn svarar för fastighetsutskyldema, låt

vara att undantag från denna regel kan i avtalen stadgas.

På sätt kommunalskattekommittén föreslagit, bör emellertid i vissa fall

innehavare av fastighet i beskattningsavseende vara likställd med ägare.

Dessa fall återfinnas i 97 § i kommittéförslaget och hava där fått sin plats

på den grund, att i huvudsak motsvarande bestämmelser erfordras även i

andra avseenden än beträffande skattskyldigheten. För min del anser jag

det vara att föredraga, om en fullständig bestämmelse upptages i förevarande

sammanhang, och att i övrigt vederbörlig hänvisning må ske. Beträffande

uppställningen synes under dylika förhållanden motsvarande bestämmelse

i 1920 års proposition utgöra en lämplig förebild. Jag

kan ock i huvudsak hänvisa till den motivering, som anfördes

i nämnda proposition. Med länsstyrelsen i Jönköpings län instämmer jag

därutinnan, att anledning ej finnes att göra skillnad mellan löneboställe av

jordbruksfastighets natur och löneboställe av annan fastighets natur.

Detta sammanhänger med bestämmelsen om boställshavarens skattskyldighet

för inkomst av fastighet enligt 32 §.

I ett avseende anser jag emellertid, med stöd av avgivna yttranden, anledning

förefinnas att frångå 1920 års av kommunalskattekommittén upptagna

ståndpunkt, nämligen beträffande skattskyldighet för annat värde

än skogsvärde å ecklesiastikt löneboställe. Härvidlag kan jag i huvudsak

hänvisa till kammarkollegii motivering och det förhållandet, att den angivna

ståndpunkten innebär en överflyttning till kyrkofonden av den nu på

pastoraten vilande skattskyldigheten. Praktiska skäl tala även för att lägga

deklarationsplikten beträffande inkomsten av lönebostället på kyrkorådet,

och att vid dylikt förhållande låta kyrkofonden svara för skatten synes

mindre tilltalande; detta skäl måste dock anses äga blott sekundär betydelse.

14 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i kommittéförslagets och C-förslagets

14 § 2 mom.

Beträffande 14 § 2 mom. i kommittéförslaget anföres i de avgivna yttrandena,

bland annat, följande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»Skattskyldigheten för fastighet bör enligt länsstyrelsens mening åligga

den, som för taxeringsåret är eller bort vara mantalsskriven såsom ägare

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

eller med ägare likställd innehavare av fastigheten. Kommitténs förslag

om skattskyldigheten förutsätter, att anmälningar om förändringar i

äganderätt eller innehav göras till mantalsskrivningsförrättaren och av

denne till den kommunala debiteringsmyndigheten, men man kan tämligen

säkert antaga, att sådana anmälningar till mantalsskrivningsförrättaren

skola försummas. Under sådana förhållanden synes det enklast, att den

som mantalsskrivits för fastigheten uppföres såsom skattskyldig för densamma.

»

Länsstyrelsen i Kalmar län anför:

»Länsstyrelsen---kan icke ansluta sig till kommitténs förslag, att

skattskyldigheten skall påvila den, som äger eller innehar fastighet vad

landsbygden beträffar å den tid, då kommunens debiterings- och uppbördslängd

framlägges till granskning, och i stad vid taxeringsårets utgång.

Detta stadgande överensstämmer visserligen med innebörden av nu gällande

föreskrifter, men i verkligheten torde endast undantagsvis utskylderna

påföras annan ägare än den, som enligt årets taxeringslängd är

antecknad såsom skattskyldig för fastigheten. Ur praktisk synpunkt anser

länsstyrelsen fördelaktigt att det förfaringssätt, som i detta hänseende

kommit till användning, blir lagfäst i kommunalskattelagen, och får länsstyrelsen

därför hemställa, att kommunala skattskyldigheten för fastighet

skall åligga den, som för löpande året författningsenligt mantalsskrivits

eller bort mantalsskrivas såsom ägare eller innehavare av fastigheten.

Avfattas detta stadgande i överensstämmelse med den mening, länsstyrelsen

nu tillåtit sig uttala, blir det givetvis nödvändigt för säljare av fastighet,

som vill på sin efteträdare i äganderätten överflytta gäldandet av de

kommunala utskylderna för löpande året, att i köpeavtalet intaga föreskrift

i detta avseende. Så torde redan nu äga rum i de allra flesta fall.

Någon olägenhet synes icke förorsakas vederbörande genom skattskyldighetens

ordnande på sålunda föreslaget sätt. Därigenom vinnes enhetlighet

i skattskyldigheten, i det att samme ägare kommer att påföras alla

fastighetens utskylder för året, såväl till primärkommunen som till landstinget

och väghållningsdistriktet.»

Länsstyrelsen i Blekinge län anser kommittéförslaget beträffande den

tidpunkt, skattskyldigheten skall avse, ändamålsenligt, ehuru det knappast

kunde vara principiellt riktigt. Föreskrift borde emellertid meddelas, när

och av vem uppgift om förändringar i äganderätten m. m. skulle lämnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar ett framkommet uppslag i fråga

om skyldighet för säljare av fastighet att inom viss angiven tid före den

kommunala uppbörds- och debiteringslängdens upprättande gorå anmälan

om förändring av äganderätten till fastigheten.

Länsstyrelsen i Älvshorgs län ifrågasätter — under framhållande, att enligt

vunnen erfarenhet förändringar i äganderätten endast undantagsvis

anmäldes för debiteringsförrättaren, och att denne endast i mindre kommuner

kunde antagas äga kännedom om dylika förändringar — huruvida

det ej vore mera praktiskt, att den upptoges såsom skattskyldig för fastighet,

vilken vid ingången av det år, taxeringen skedde, enligt mantalslängden

vore antecknad såsom ägare eller innehavare.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

»De av kommittén föreslagna reglerna för skattskyldigheten för fastighet

torde hava övervägande skäl för sig. Emellertid har kommittén yttrat

(sid. 383), att därav skulle följa, att klagan beträffande skattskyldighet

skulle föras i den för överklagandet av debitering föreskrivna ordning,

men klagan beträffande taxeringsvärde och andra frågor rörande

fastighetstaxering enligt taxeringsförordningen. Då den föreslagna ändringen

beträffande skattskyldigheten möjligen kommer att föranleda ökning

av besvärens antal, torde den dubbla proceduren komma alt visa sig

förenad med vissa olägenheter. För den skattskyldige åtminstone skulle

det vara mera betryggande om klagan i båda avseendena finge föras hos

den särskilda prövningsnämnden —- en institution, som visat sig fungera

med gott resultat — samt besvärstiden räknas från det skatt avfordrats.

Någon olägenhet av ett sådant förfarande synes ej föreligga.»

Häradsskrivaren i Kramfors fögderi har i sin egenskap av taxeringsnämndsordförande

anfört följande:

»Emot förslaget i fråga om vem som bör anses såsom skattskyldig

ägare eller innehavare av fastighet synas åtskilliga invändningar kunna

göras. Det kan visserligen icke förnekas, att i fråga om kommunalutskylder,

vilka ju skola erläggas en avsevärd tid efter taxeringen, det vore till

fördel, om, vid det förhållandet att en fastighet efter taxeringstillfället

bytt ägare, skattskyldigheten kunde åläggas den nye ägaren. Dock torde

— frånsett de fall då en taxeringsenhet uppdelats i flera sådana och ett

enkelt överflyttande av skattskyldigheten från den i taxeringslängden

upptagne till de nya ägarna således icke är möjligt — även i övrigt vederbörande

debiteringsförrättare bliva i saknad av så fullständig kännedom

om inträffade förändringar i äganderättsförhållanden, att de med ledning

därav skulle kunna, upprätta författningsenliga debiteringslängder. I

några fall bleve väl skattskyldigheten överflyttad på de nya ägarna, men

oftast komme nog trots inträffade försäljningar skattskyldigheten att

kvarstå oförändrad enligt taxeringslängdema. De av kommittén anvisade

utvägarna för debiteringsförrättarna att förskaffa sig de erforderliga uppgifterna

förefalla nämligen vara otillfredsställande. Det talas om upplysningar

ur mantalslängderna, men kommunerna äro icke enligt något

författningsstadgande i besittning av mantalslängder, och för övrigt innehålla

dessa längder, som ju legat till grund för taxeringslängdernas upprättande,

följaktligen intet som helst nytt i äganderättsväg. Vidare skulle

häradsskrivare och motsvarande tjänstemän i städerna åläggas att före

den 1 december årligen lämna rapporter om till deras kännedom komna

förändringar i förevarande avseende. Så vitt jag kan inse, hava häradsskrivama

vid den tidpunkten icke mycket att rapportera. De hava efter

taxeringslängdernas uppläggande intill den 1 december icke erhållit andra

meddelanden om fastighetsöverlåtelser än domhavandenas uppgifier om

under första halvåret sökta lagfarter. Ty det lärer väl icke vara att räkna

med de uppgifter, som just vid tiden omkring den 1 december insamlas

under då pågående mantalsskrivningsresor.

Bent förvirrande vore det, om, såsom i Wallers promemoria ifrågasattes»

icke heller vid debiteringen av de i samband med kronoutskylderna redovisade

landstingsmedlen och vägskatt taxeringslängdema finge utan vi
-

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

dåre följas utan dessa skatter efter särskilda bestämmelser skulle påföras

annan person, som vid viss tidpunkt vore fastighetsägare.

Emedan således genom den föreslagna anordningen skattskyldighetsfrågan

icke synes kunna konsekvent regleras på tänkt sätt, och då sådan

reglering överhuvudtaget torde vara svår att åstadkomma, håller jag före,

att taxeringslängdernas användande såsom absolut underlag även i fråga

om skattskyldigheten, trots därmed förbundna olägenheter, dock är att tillråda

och i varje fall torde vara mest ägnat att åt debiteringslängderna förläna

önskvärd stadga och likformighet.»

I avseende å den tidpunkt, skattskyldigheten för fastighet skall avse,

har, såsom av det föregående framgår, kommittéförslaget blivit föremål

för viss kritik. Förslaget har sökt anslutning till vad som torde få anses

vara den gällande lagstiftningens ståndpunkt, medan det nu från olika

håll upplyses, att den gällande regeln i betydande utsträckning i praxis

åsidosättes på grund av svårigheten att anskaffa uppgifter angående de

ändringar i äganderättsförhållandena, som ägt rum, sedan mantalslängden

upprättades.

Det skall icke förnekas, att vissa praktiska skäl tala för att låta skattskyldigheten

avse en tidpunkt, som ligger så nära tiden för skattens betalande

som möjligt. Men dessa skäl minskas i styrka, om man, såsom i

förevarande förslag förutsättes, låter fastighetsskatten med förmånsrätt

utgå ur fastigheten. Följden av sistnämnda bestämmelse lärer i alla fall

bliva den, att vid fastighetsförsäljningar regelmässigt skattekvitton få

företes likasom gravationsbevis. Vem som kommer att bära det personliga

ansvaret gentemot det allmänna för skatten blir vid sådant förhållande

av underordnad betydelse.

Nu tala enligt min uppfattning mycket starka skäl för att låta skattskyldigheten

avse förhållandena vid taxeringsårets början, d. v. s. — i likhet

med vad som nu gäller beträffande fastighetsbevillningen, landstings-

och vägskatten — åvila den, som författningsenligt mantalsskrivits

eller bort mantalsskrivas för fastigheten. Det må här erinras, att härigenom

hänsyn kommer att tagas till de avtal, som före taxeringsårets

början ingåtts angående överlåtelse av fastighet före nästa fardag. Såmedelst

vinnes en fast regel för skattskyldigheten; att denna —• såsom

fallet skulle vara på landsbygden enligt kommittéförslaget — skulle

göras beroende av en så godtycklig tidpunkt som den dag, vilken vederbörande

råkar bestämma för hållande av den kommunalstämma, då deblteringslängden

skall fastställas, synes vara föga lämpligt. Ävenledes erhålles

en enhetlig bestämmelse för primärkommunernas skatt samt för

landstings- och vägskatt; huru kommunalskattekommittén tänkt sig, att

frågan för de senare beskattningsformernas vidkommande skulle kunna

lösas med kommitténs ståndpunkt, antydes, såsom redan förut framhållits,

ej i betänkandet. Vidare måste det anses som en stor fördel, att frågan om

skattskyldigheten kan i ett enda sammanhang efter besvär prövas i den

ordning, som gäller för taxeringsmål. Att dylika frågor skulle avgöras

Departement

chefen.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

genom besvär över debiteringen, i skilda mål för primärkommuner, landsting

och vägdistrikt, kan ej vara praktiskt. Genom anknytning genomgående

till den nu enligt bevillningsförordningen gällande regeln vinnes

en klar linje, och det ofta framställda kravet på enkelhet i våra skatteförfattningar

synes åtminstone i detta speciella avseende kunna tillgodoses.

15 §.

Denna paragraf bar sin motsvarighet i kommittéförslagets 15 § 1 mom.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför i denna punkt:

»Länsstyrelsen har icke något att erinra mot kommitténs förslag, att det

i sista stycket av 5 § bevillningsförordningen intagna stadgandet om rätt

för beskattningsnämnd att i visst fall medgiva sterbhus skattefrihet för

fastighet borttages, och finner sig jämväl böra förorda, att den inskränkning

i skatteplikt för byggnad å annans mark, som nu är medgiven i det

fall, att byggnadens värde understiger 500 kronor, må utsträckas att gälla

även byggnad å egen grund, då en dylik befrielse från skatteplikt torde

kunna medgivas utan olägenhet för kommunernas beskattningsrätt. Däremot

synes länsstyrelsen icke lämpligt eller erforderligt att härvid nedsätta

gränsbeloppet till 200 kronor, varigenom åtskilliga fastighetsägare

med svag skatteförmåga, som nu äro befriade från skatt för sina fastigheter,

skulle bliva kommunalt skattskyldiga.

Länsstyrelsen hemställer således, att gränsen för ifrågavarande skattefrihet

måtte bibehållas vid 500 kronor.»

Länsstyrelsen i Gotlands lön har ansett, att likformighet i taxeringen

visserligen skulle erhållas genom kommittéförslaget, men att den väsentliga

skillnaden i innehavet väl motiverade en gradering i skattskyldighet

genom bibehållande av nuvarande bestämmelser för byggnad på annans

mark.

Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig tveksam, om förslaget att frikalla

från skatt för bostadsbyggnad på fri grund intill ett värde av 1,000

kronor kunde anses lämpligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att med kommittéförslaget ett

flertal byggnader såsom sommarvillor m. fl. skulle undgå beskattning,

vilket icke kunde vara riktigt, och ville länsstyrelsen av sådan anledning

hemställa, att det i bevillningsförordningen gjorda tillägget »såvida icke

lägenhetens ägare eller innehavare eller, om denne är gift, den andra

maken eljest erlägger bevillning av fast egendom eller inkomst» ävenledes

upptages i en kommande kommunalskattelag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett beloppet 200 kronor böra

höjas till 500 kronor.

Riksräkensk ap sverket anför:

»I denna paragraf föreslår kommunalskattekommittén befrielse från

utgörande av fastighetsskatt i tvenne fall. Ehuru bestämmelserna icke

innebära någon principiell nyhet, kan riksräkenskapsverket i intetdera

fallet anse tillräckliga skäl förefinnas för undantagslagstiftning.

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kung!. Mcij:ts proposition Nr 102.

I ena fallet synes av motiveringen (sid. 383) och ett i denna intaget citat

«r kammarrättens utlåtande över Eiserman—von Wolckers och Landéns

förslag, att skälet till befrielsen skulle vara, att ett rent praktiskt intresse

bjöde, att anteckningar om byggnader med obetydligt värde icke belastade

taxeringslängderna. Men då kommunalskattekommittén för egen del

(sid. 383—384) tillägger, att ifrågavarande taxeringsenheter ''böra emellertid

med sina beräknade värden upptagas i taxeringslängdens anteckningskolumn

i och för kontroll därå, att taxeringsnämnden vid fastighetstaxeringen

icke förbisett någon taxeringsenhet’, torde det praktiska intresse,

som kommunalskattekommittén haft för ögonen, icke hava avsett minskning

av taxeringsarbetet utan utsikten att i fråga om ägarna till nämnda

byggnader helt och hållet undslippa det efterföljande debiterings- och

uppbördsarbetet med allt vad därtill hörer och därav följer. Mycket torde

dock icke kunna vinnas genom utelämnande av ifrågavarande poster på

debetsedlarna, då väl i de flesta fall ändå debitering och uppbörd av avgifter

till den allmänna pensionsförsäkringen måste göras.

Det andra fallet avser fastighet, vilkens enda eller huvudsakliga värde

utgöres av åbyggnad, använd för ägarens eller innehavarens personliga

behov, och vilkens taxeringsvärde understiger 1,000 kronor. I motiveringen

(sid. 385) säger sig kommunalskattekommittén visserligen hava funnit befrielse

från skattskyldighet i nu förevarande fall icke överensstämma med

principerna för objektbeskattning, men dock hava ansett sig icke böra i

sitt förslag utesluta ett av ålder medgivet och ur billighetssynpunkt påkallat

undantag från de vanliga beskattningsreglerna.

Häremot vill riksräkenskapsverket erinra, att billighetsliänsynen väl

icke kan åberopas annat än i fråga om en skattskyldig i små omständigheter.

Sådan hänsyn borde därför endast få göra sig gällande vid bestämmande

av det definitiva beloppet av en persons skatt i dess helhet.»

Sverige.s häradsskrivareföreniug har gjort samma uttalande som länsstyrelsen

i Skaraborgs län.

Kammarrätten anför efter att hava omnämnt de nu gällande bestämmelserna

om bevillningsfrihet dels beträffande lägenhet, vilkens enda

eller huvudsakliga värde utgöres av för ägarens personliga behov använd

åbyggnad och vilkens värde understiger 1,000 kronor, dels rörande byggnad

å annans mark, där värdet understiger 500 kronor:

_ »Kommitténs förslag i 15 § innebär på eu gång en skärpning, i det att

sistberörda undantag avses skola upphöra, samt en lindring därigenom att

den allmänna skattefrihetsgränsen höjts till 200 kronor.

Den sistnämnda förändringen är tillkommen av huvudsakligen praktiska

skäl och givetvis ägnad att minska taxeringsmyndigheternas besvär

med rena bagatell fall. Någon avsevärd vinst i detta hänseende kan dock

ej påräknas, om den i 2 mom. upptagna bestämmelse]! om införande i allt

fall i anteckningskolumnen av de skattefri;] värdena bibehålies. En sådan

anteckning kan ju hava viss betydelse ur kontrollsynpunkt, men betydelsen

därutinnan kan, efter kammarrättens åsikt, icke uppväga besväret för

taxeringsmyndigheterna. Kammarrätten får därför förorda, att föreskriften

i 2 mom. må utgå. Konsekvensen härav synes påkalla den redaktionella

ändring i 1 mom. att ordet ''taxeringsvärde’ ersättes med ''värde’.

Vad betro Tfa r taxering av byggnad a annans mark framhöll kammarrätten

i sitt utlåtande över 1017 års kommunalskatteförslag (sid. 50), att

det praktiska, taxeringsintresset motiverade undantagande från beskatt
liilmiuj

till rihsilaiicns protokoll 1027. 1 smil!, s; höft. (Sr 102.1 22

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Departementschefen.

Kungl. Majds proposition Nr 102.

ning av mindre värdefulla byggnader, uppförda å annans mark, t. ex. lusthus,

lekstugor och byggnader i koloniträdgårdar, och föreslog, att för dylika

fall skattefrihetsgränsen skulle sättas vid 500 kronors värde. Detta

förslag upptogs också i 1920 års kungl. proposition samt ingick i de samma

år beslutade ändringarna i bevillningsförordningen.

Det vill synas kammarrätten, att goda skäl tala för bibehållande av

denna undantagsbestämmelse. Kommunens intresse, vilket kommittén synes

hava velat tillvarataga, kan på denna punkt icke vara nämnvärt.

Vid införande i 15 § av sist omliandlade undantag ligger emellertid vikt

uppå eu sådan formulering, att de båda hithörande undantagen icke

kunna i tillämpningen sammanblandas.

Under förevarande paragraf finner sig kammarrätten böra erinra om,

att kommittéförslaget icke i avseende å fastighetsskatten upptagit någon

motsvarighet till den frihet från fastighetsbevillningen, som enligt sista

stycket av 51 § bevillningsförordningen kan tillkomma vissa sterbhus, nämligen

efter i riket mantalsskriven svensk medborgare, då behållningen i

boet ej överstigit 20,000 kronor.

Kommitténs motiv är tydligen, att en sådan skattefrihet vore oförenlig

med en objektskatt. Härvid må dock påpekas, att den bibehållna skattefriheten

för bostadsfastigheter med värde under 1,000 kronor har sin grund

i subjektiva hänsyn, som icke heller stå väl tillsammans med en sträng

objektbeskattning. Kammarrätten anser övertygande billighetshänsyn

fortfarande tala för villkorligt privilegium på förevarande punkt. Då tilllämpningen

därav alltid kommer att bero på vederbörande myndigheters

skön, är ju också sörjt för att missbruk ej skall behöva befaras.

Emellertid fordrar givetvis likformigheten, att privilegiet får samma

utformning och subjektiva omfattning, som motsvarande, av kommittén i

52 § upptagna privilegium i fråga om den kommunala inkomstskatten. Den

i andra stycket av sistnämnda paragraf omförmälda leuterationsrätten bör

alltså få tillämpning även å fastighetsskatten. I övrigt får kammarrätten

hänvisa till de erinringar, som göras nedan under 52 §.»

För min del är jag av den uppfattningen, att tillräckliga skäl ej förebragts

för ändring av nu gällande bestämmelser i förevarande punkt.

Skatteplikt för fastighet, däri ingår mark, synes böra inträda redan vid

100 kronors värde. De skäl, som kommunalskattekommittén anfört beträffande

200-kronorsgränsen, hänföra sig bland annat till byggnad på annans

mark. Om den nuvarande 500-kronorsgränsen bibehålies för byggnad av

sistnämnda slag, bortfaller ett väsentligt motiv för en allmän höjning till

200 kronor. När det gäller fastighet av så högt värde som 1,000 kronor,

anser jag i likhet med flera hölada myndigheter endast en påtagligen svag

skatteförmåga böra föranleda undantag från skatteplikten.

Av de stadganden om skattefrihet, vilkas bibehållande jag sålunda förordar,

hänför sig det ena närmast till den objektiva skatteplikten, de

båda andra närmast till den subjektiva skattskyldigheten. Det förra stadgandet

synes därför böra hava sin plats i 5 § såsom ett särskilt mom.,

medan de senare stadgandena upptagas i 15 §.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

339

16 $.

Denna paragraf överensstämmer med 54 § i kommittéförslaget och 55 §

i C-förslaget.

Om kommunal inkomstskatt.

17 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i kommittéförslaget oeli i C-förslaget.

Inkomstskattesakkunniga och kommunalskattekommittén hava intagit i viss

män olika ståndpunkter med avseende å sättet för angivande i skatteförfattningarna,

huruvida en intäkt är att anse såsom skattepliktig eller ej.

Inkomstskattesakkunniga hava ansett det för vinnande av stadga och enhetlighet

vid tillämpningen av skatteförfattningarnas bestämmelser vara önskvärt

att så fullständigt som möjligt angiva, när en intäkt av det ena eller

andra slaget är skattepliktig. De sakkunniga hava uttalat, att erfarenheten

från de år, under vilka gällande inkomst- och förmögenhetsskatteförordning

varit i tillämpning, dessvärre ådagalagt, att förordningens bestämmelser i

förevarande hänseende givit tillfälle till vitt skilda tolkningar och därigenom

åstadkommit en allmän osäkerhet såväl hos de skattskyldiga som hos vederbörande

beskattningsmyndigheter i fråga om de grunder, som borde följas

vid bedömandet av frågan, huruvida en intäkt vore att anse såsom skattepliktig

inkomst eller såsom ett från skatteplikt undantaget förmögenhetsförvärv

eller dylikt. För vinnande av det avsedda ändamålet hava inkomstskattesakkunniga

i 7 § av sitt förslag under de särskilda inkomstgrupperna

uppräknat de intäkter, som vid inkomstberäkningen skola hänföras till en

var av dem. Denna uppräkning har varit avsedd att vara uttömmande, så

att intäkt, som icke kan hänföras till någon av de angivna inkomstgrupperna,

icke skall vara skattepliktig. I 8 § 2 mom. hava angivits vissa intäkter,

vilka, ehuru enligt förslagets grunder skattepliktiga, av särskilda

skäl undantagits från beskattning. Dessutom hava i 8 § 1 mom. till vägledning

angivits vissa intäkter, vilka enligt förslagets grunder icke äro

skattepliktiga.

Kommunalskattekommittén har förklarat sig icke avse att lämna någon

uttrycklig bestämmelse om vad som skall med inkomst förstås, utan har

ansett sig böra klarlägga inkomstbegreppet i första hand genom att i 23 §

av sitt förslag angiva de olika förvärvskällor, av vilka en eller flera måste

föreligga för att inkomst över huvud taget skall vara för handen, och

sedermera för en var av dem utreda, huru inkomsten av dem skall beräknas,

samt vidare och i andra hand genom att i 25 § av förslaget upptaga vissa

negativa bestämmelser.

Definition av

inkomst.

s. 340 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Inkomst
grupper.

340 Kun yl. Maj:ts proposition Nr 102.

Uti flera utlåtanden har framhållits såsom önskvärt, att det i skatteförfattningarna

kunde uttömmande angivas vad som är att anse såsom skattepliktig

intäkt, men att ett dylikt angivande torde möta avsevärda svårigheter.

Med hänsyn härtill liar i allmänhet kommittéförslaget förordats i

denna del.

Erfarenheten torde hava visat omöjligheten att i skatteförfattningarna

giva någon kort, uttömmande definition på vad som skall anses vara skattepliktig

inkomst, därest man icke vill såsom inkomst beskatta allt vad överhuvud

tillflyter den skattskyldige i penningar eller penningars värde. Inkomstskattesakkunniga,

vilka haft i speciellt uppdrag att utreda frågan om

inkomstbegreppets omfattning och avgränsning, hava icke lyckats finna

någon tillfredsställande definition. Enda utvägen synes vara att, på sätt såväl

de sakkunniga som kommittén gjort, stadga, att intäkt, vilken härflutit in

vissa angivna förvärvskällor, är skattepliktig, varav följer, att intäkt, som icke

kan hänföras till någon av dessa förvärvskällor, ej är underkastad skatteplikt.

Därvid har jag — i olikhet med inkomstskattesakkunniga — ansett,

att omfånget av de särskilda förvärvskällorna icke bör angivas så snävt,

att till viss förvärvskälla ej kan hänföras annan intäkt än sådan som uttryckligen

angives höra till densamma. I stället synes lagtexten böra givas

eu sådan avfattning, att vid lagtillämpningen kunna till intäkt av viss förvärvskälla

hänföras intäkter, vilka till sin natur äro likartade med dem,

som i författningstexten uttryckligen angivas vara hänförliga till förvärvskällan.

I anledning härav ansluter det nu framlagda förslaget sig i förevarande

avseende till kommittéförslaget.

Kommunalskattekommittén har i sitt förslag upptagit sex olika inkomstgrupper,

nämligen a) inkomst av jordbruksfastighet, b) inkomst av annan

fastighet, c) inkomst av rörelse eller yrke, d) inkomst av tjänst eller anställning,

e) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet samt f) inkomst av kapital;

och motsvarar inkomstgruppen inkomst av7 tillfällig förvärvsverksamhet den

nuvarande i 9 § 3 mom. c) bevillningsförordningen och 7 § 3:o c) inkomstskatteförordningen

upptagna gruppen inkomst av icke yrkesmässig verksamhet

och tillfälliga vinster. Enligt kommittéförslaget skall vidare all

förvärvsverksamhet av tillfällig art räknas såsom en enda förvärvskälla ocli

får underskott å denna förvärvskälla icke avdragas från annan inkomst.

Med dessa bestämmelser skulle alltså i motsats mot vad nu gäller följa, att

en realisationsförlust finge avdragas från inkomst av t. ex. ett tillfälligt

uppdrag, men att å andra sidan förlust å ett tillfälligt uppdrag icke finge

avdragas från inkomst av andra förvärvskällor.

Inkomstskattesakkunnigas förslag upptager liksom kommunalskatteförslaget

sex inkomstgrupper men hänför all inkomst av fast egendom till en och

samma inkomstgrupp samt uppdelar kommittéförslagets inkomst av tillfällig

s. 341 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts proposition Nr 102.

341

förvärvsverksamhet i två grupper, inkomst av icke yrkesmässig verksamhet

och inkomst genom tillfälliga vinster.

I liera utlåtanden har anmärkts, att det med hänsyn till den begränsade

rätt till avdrag för underskott på spekulationsaffärer och dylikt, som borde

stadgas, icke vore lämpligt att sammanföra inkomst av tillfälliga uppdrag

o. dyl. samt inkomst av tillfälliga vinster såsom spekulations- och lotterivinster

till en enda förvärvskälla, och liar för den skull förordats, att dessa

olika slag av inkomst måtte i enlighet med de sakkunnigas förslag hänföras

till skilda inkomstgrupper.

Lika med kommittén finner jag inkomst av jordbruksfastighet och inkomst Departementsav

annan fastighet lämpligen böra bilda skilda inkomstgrupper. I anledning

av de framställda anmärkningarna mot att inkomst av tillfälliga uppdrag

samt inkomst av tillfälliga vinster i kommittéförslaget sammanförts till en

enda förvärvskälla har i förslagets 18 § intagits bestämmelse, att icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom samt deltagande i lotteri skola

bilda eu förvärvskälla samt övrig till gruppen tillfällig förvärvsverksamhet

hänförlig verksamhet en förvärvskälla. Förbudet mot att från inkomst av

annan förvärvskälla avdraga underskott gäller enligt förslagets 46 § blott

för den förra av dessa förvärvskällor.

Då det ur flera synpunkter är av vikt, att benämningarna på de olika inkomstgrupperna

bliva så kortfattade som möjligt, hava kommittéförslagets

benämningar »inkomst av rörelse eller yrke» samt »inkomst av tjänst eller

anställning» utbytts mot »inkomst av rörelse» samt »inkomst av tjänst».

18 §.

18 § motsvarar 24 § i kommittéförslaget och C-förslaget.

Frågan om sammanförande av flera skogsfastigheter till en förvärvskälla

har i några yttranden närmare berörts, bland annat med hänsyn till den

betydelse denna fråga har för fördelning av inkomst på olika kommuner.

I sådant avseende har en taxeringsnämndsordförande i Jämtlands län

framhållit, att den med nuvarande bestämmelser följande rätten att bilda

driftkomplex hade visat sig medföra konsekvenser, som strede mot kravet,

att varje kommun skulle få tillgodogöra sig de beskattningsföremål, som

funnes inom dess område. De stora sågverksbolagen bildade driftkomplex

av ett mycket stort antal fastigheter, belägna inom olika kommuner, och

domänstyrelsen gjorde på samma sätt samt läte reviret bilda en enhet*

Skog avverkades från endast några av lustigheterna, men från den erhållna

inkomsten droges 6 procent av taxeringsvärdet å samtliga fastigheterna,

och på grund härav uppstode icke någon beskattningsbar inkomst.

Enahanda synpunkter hava framförts av en taxeringsnämndsordförande

i Stockholms län.

s. 342 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

342 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön anför härom:

»I fråga om fördelningen mellan vederbörande kommuner av inkomst av

skog, som avyttrats från krön oparker och kronans utarrenderade domäner

samt ecklesiastika fastigheter, tillämpas i enlighet med anvisningar från

domänstyrelsen följande metoder. Från varje revirs inkomster från kronoparkerna

och de utarrenderade kronodomänernas skogar dragas samtliga

kostnader för de särskilda skogarna jämte avlöningar med (lera utgifter för

reviret, varefter återstoden slås ut på kommunerna efter taxeringsvärdena

för skogsfastigheterna inom varje kommun, i fråga om de ecklesiastika

skogarna tillgår på samma sätt med den skillnaden, att, enär avlöningar

och andra gemensamma förvaltningskostnader för reviret redan avdragits

från inkomsterna från kronoskogarna, inkomsterna minskas endast med de

särskilda utgifterna för varje skog. Mot dessa principer, enligt vilka inkomst

kan tillkomma kommun, där avverkning ej skett, men inkomsterna falla

mera jämnt årligen, har i regel ingen anmärkning från kommunernas sida

förekommit. I de enstaka fall, där besvär anförts — dessa hava gällt taxering

av inkomst från ecklesiastika hemman — har prövningsnämnden icke

ansett sig kunna godkänna revirförvaltarens deklarationsmetod utan taxerat

den del av inkomsten från ett visst ecklesiastikt hemmans skog, som återstått

efter utgifterna för samma skog. Länsstyrelsen har intet att erinra

mot de tillämpade metoderna men anser önskvärt, att anvisningarna till

författningen fastslå, huru ifrågavarande taxeringar skola ske, så att icke

olika tillämpningssätt förrycka taxeringen på en del håll. Inkomsterna från

ifrågavarande skogar äro av den betydenhet och förvaltningskostnaderna av

den beskaffenhet, att man med allt skäl må kunna för taxeringen hava

föreskrifter, som avvika från vad som anses lämpligt i fråga om inkomst

från andra skogar. Vad inkomsten från de ecklesiastika hemmanen angår,

vill det synas, att, så länge revirets allmänna omkostnader gäldas av inkomsterna

från kronoparkerna och de utarrenderade domänernas skogar,

hinder icke bör möta att deklarera inkomsten av varje fastighets skog särskilt.

Skulle viss del av revirets allmänna omkostnader överflyttas på de

ecklesiastika hemmanen, borde likväl sådant deklarationsförfarande kunna

bibehållas, därest de allmänna omkostnaderna uppdelades på de ecklesiastika

hemmanens skogar efter dessas taxeringsvärden.»

Förevarande paragraf ävensom anvisningarna till paragrafen hava i viss

mån omarbetats på den grund, att näringsskatt icke upptagits i förslaget.

Vidare har av skäl, för vilka jag skall redogöra vid 24 § i förslaget, bestämmelsen

om när annan fastighet skall ingå i förvärvskällan rörelse fått

ändrat innehåll. Därjämte har, på sätt vid 17 §> omförmälts, tillfällig förvärvsverksamhet

uppdelats på två förvärvskällor.

Vad angår skogsfastigheters uppdelning på olika förvärvskällor, synes

man icke kunna, på sätt i vissa yttranden ifrågasatts, föreskriva, att blott

sådana en skattskyldig tillhöriga skogsfastigheter, som ligga i en och samma

kommun, skola tillsammans bilda en förvärvskälla. Klart torde vara, att

sådant skogsområde, som avses i 8 § d) måste betraktas såsom i sin helhet

tillhörande en och samma förvärvskälla, även om området omfattar delar

av olika kommuner. Det torde emellertid vara nödvändigt att även i vissa

andra fall låta fastigheter i olika kommuner ingå i en och samma förvärvs
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

343

källa. Att gå så långt, att man — såsom för närvarande lärer förekomma —

låter alla skogsfastigheter, som tillhöra en och samma skattskyldige, oavsett

belägenhet m. m. utgöra en förvärvskälla, bör dock enligt min mening icke

ifrågakomma, utan man torde böra fordra, att fastigheterna skola icke blott

hava gemensam ägare utan jämväl stå under gemensam förvaltning, så att

de för ägaren framstå såsom en förvaltningsenhet. Om exempelvis ett bolag

äger flera skogsområden, vilka väl icke bilda ett skogsblock, men dock icke

ligga på större avstånd från varandra än att den så att säga mera lokala

förvaltningen är gemensam, synes det å fastigheterna drivna skogsbruket

utgöra en helhet på sådant sätt, att fastigheterna böra anses tillhopa bilda

en förvärvskälla. Likaledes torde de statens skogar, som ligga i ett och

samma revir, i regel kunna anses bilda en förvärvskälla, liksom ock i fråga

om ecklesiastika skogar, som förvaltas av domänstyrelsen och vilkas avkastning

ingår till kyrkofonden, samtliga dylika inom ett och samma revir

belägna skogar få anses bilda en förvärvskälla. Såsom allmän regel torde

man för att skogsfastigheter, liksom ock jordbruksfastigheter i allmänhet,

skola vara hänförliga till en enda förvärvskälla kunna uppställa den fordran,

att fastigheterna skola stå under gemensam förvaltning och drift på sådant

sätt, att de framträda, ekonomiskt sett, såsom en naturlig enhet. Första

stycket i punkt 1 av anvisningarna till 18 § har omformulerats till överensstämmelse

med vad jag nu anfört.

I anledning av de anmärkningar, som i en del yttranden framställts

därom, att de i kommittéförslagets anvisningar upptagna exemplen syntes

kunna föranleda för snäv tillämpning av regeln om driftkomplex såsom en

enda förvärvskälla, hava i det nu framlagda förslaget icke medtagits de

exempel, som i kommittéförslaget funnos införda i sista meningen av punkt

1 andra stycket, sista meningen av punkt 2 andra stycket och näst sista

meningen av punkt 3 fjärde stycket.

På sätt framgår av vad jag tidigare omnämnt vid redogörelsen beträffande

försäkringsanstalters beskattning hava skilda regler föreslagits för beräkningen

av inkomst av livförsäkringsrörelse och för inkomst av annan försäkringsrörelse.

Vid sådant förhållande böra dessa två olika slag av försäkringsrörelse

utgöra olika förvärvskällor. Härigenom torde jämväl, för

det fall att anstaltens inkomst skall fördelas på olika kommuner, vinnas en

rättvisare fördelning av inkomsten på de olika kommunerna, än som skulle

varit fallet, om hela försäkringsrörelsen ansetts utgöra en förvärvskälla.

. 19 §.

19 § motsvarar 25 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Inkomstskattesakkunniga hava, såsom tidigare omnämnts, särskilt haft i

uppdrag att verkställa ingående utredningar angående bland annat själva

inkomstbegreppets utformning. De sakkunnigas majoritet har i sitt förslag

nära anslutit sig till nu gällande inkomstbegrepp, dock med vissa ändringar

/ n korna tbe•

greppet.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

särskilt i fråga om beskattningen av realisationsvinst, vartill jag skall åter-1

komma i det följande. Två av de sakkunniga, professorerna Davidson och

Wicksell, hava emellertid varit skiljaktiga och hävdat den åsikten, att i

princip all vinst borde inräknas i den skattepliktiga inkomsten och att

likaså i princip all förlust — även kapitalförlust — borde få avdragas vid

inkomstens beräknande. De ville dock medgiva, att vissa vinster, såsom

genom arv och gåva, vilka vore underkastade särskild beskattning, icke

inräknades i inkomsten. Härom tillåter jag mig hänvisa till de sakkun

nigas betänkande med tillhörande utredningar.

Kommunalskattekommittén har icke avsett att med sitt förslag rubba det

inkomstbegrepp, som ligger till grund för den nuvarande inkomstbeskattningen.

Uti nästan samtliga de utlåtanden, däri frågan om en utsträckning avinkomstbegreppet

berörts, har förordats bibehållande av i stort sett nu gällande

inkomstbegrepp. Riksräkenskapsverket har dock uttryckt sin anslutning till

den av .Davidson och Wicksell förfäktade meningen.

Departements- jag }iar funnit mig icke kunna tillstyrka en sådan generell utsträckning

chefen. av inkomst begrepp till i stort sett alla slag av vinster, som Davidson och

Wicksell föreslagit. En dylik utsträckning måste anses främmande för den

allmänna uppfattningen och skulle medföra avsevärda tekniska olägenheter,

varom jag vill hänvisa till sakkunnigmajoritetens uttalanden (sid. 97

—100 i inkomstskattesakkunnigas betänkande). På sätt jag kommer att

närmare beröra under 28 § har 1924 års skatteberedning för vissa juridiska

personer ifrågasatt eu så avsevärd utsträckning av inkomstbegreppet, att det

skulle komma att beträffande dessa nära sammanfalla med vad Davidson och

Wicksell föreslagit, men har jag ansett, att ej heller eu dylik partiell

utvidgning bör för närvarande ske.

Realisations- Enligt nu gällande skatteförfattningar beskattas såsom inkomst, bland

vinst'' och annat vinster av tillfiillig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp eller

byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under mindre än

tio år och eljest under mindre än fem år. Å andra sidan föreskrives, att

såsom inkomst icke skall taxeras vinst å icke yrkesmässig avyttring av

fast eller lös egendom, som tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller

byte eller ock av honom förvärvats genom köp eller byte och varit i hans

ägo längre tid än nyss angivits. I praxis har dock såsom inkomst beskattats

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats

annorledes än genom köp eller byte, därest förvärvet skett genom fång, som

kunnat jämställas med köp eller byte, såsom teckning av aktie o. dyl.

Förlust vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom får avdragas

från vinst på dylik avyttring men däremot icke från inkomst av

annan förvärvskälla.

Inkomstskattesakkunniga hava föreslagit, att, oberoende av arten av det

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

345

fång, varigenom egendomen förvärvats, skall såsom inkomst beskattas vinst

a icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats i

huvudsakligt syfte att avyttras med vinst, dock endast om avvttringen skett

inom tio år efter förvärvet, och hava de sakkunniga därjämte i anvisningarna

till sitt förslag meddelat vissa regler till ledning vid avgörandet,

huruvida den avyttrade egendomen skall anses hava förvärvats i syfte att

avyttras med vinst.

Angående skälen till detta förslag hava de sakkunniga anfört i huvudsak

följande:

De sakkunniga hade ansett, att privata förvärv, som ej bidroge till ökning

av nationalinkomsten utan endast innebure överflyttning av nationalförmögenhet

från en till annan, ej borde beskattas i inkomstskattens form,

och hade på grund härav ur inkomstbegreppet principiellt uteslutit vinster,

som uppstode genom värdestegring å föremål, som den skattskyldige innehade.

Endast i de fall, då vinsten å en dylik värdestegring koinme att

ingå i inkomsten av en produktiv verksamhet, såsom t. ex. när värdestegringen

träffade varor, som någon förde i handel eller tillverkade, syntes

vinsten böra betraktas såsom inkomst. Även den som, ehuru icke yrkesmässigt,

med eu viss grad av regelbundenhet köpte och sålde exempelvis

värdepapper eller fastigheter, kunde anses lika med den yrkesmässiga spekulanten

driva en produktiv verksamhet, och även för honom måste eventuell

vinst å denna verksamhet betraktas såsom inkomst. Detta gjorde, att man

icke utan vidare kunde göra gällande, att vinsten å varje icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom uppkommit genom en sådan överflyttning

av nationalförmögenhet från en till annan, vid vilken icke kund©

uppkomma inkomst av natur att skapa nationalinkomst. Huru gränsen

borde dragas, kunde vara svårt att avgöra. Enligt de sakkunnigas åsikt

borde det avgörande vara, huruvida spekulationssyfte förelegat eller icke.

Den, som inköpt ett värdepapper eller en fastighet i avsikt att avyttra det

inköpta med vinst, finge anses hava drivit (om än tillfällig) verksamhet av

den beskaffenhet, att vinsten därav borde betraktas såsom inkomst.

Kommunalskattekommittén har i sitt förslag bibehållit nu gällande bestämmelser

om beskattning av realisationsvinst. I

I ett flertal yttranden har kommittéförslaget på denna punkt tillstyrkts,

under det att de sakkunnigas förslag avstyrkts med hänsyn därtill, att det

i praktiken skulle visa sig mycket svårt att avgöra, huruvida spekulationssyfte

förelegat eller icke. Så yttrar exempelvis länsstyrelsen i Kalmar län härom:

»Länsstyrelsen anser sig icke kunna biträda inkomstskattesakkunnigas

förslag, ehuru länsstyrelsen icke vill bestrida, att detsamma vilar på teoretiskt

riktigare grund än nu gällande föreskrift i ämnet. Att i varje fall

avgöra huruvida förvärvet av egendomen skett i spekulationssyfte, det vill

säga i avsikt att inom längre eller kortare tid sälja den med vinst, skulle

bliva eu mycket vansklig uppgift för taxeringsmyndigheterna, även med

iakttagande av de regler för frågans bedömande, som lämnats i anvisningarna

till de sakkunnigas förslag. Det torde kunna befaras, att orättvis

beskattning ofta skulle förekomma. Den skattskyldige torde själv knappast

kunna bestämt upplysa om sin avsikt vid förvärvet. Han kan ju mycket.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

val hava avsett kapitalplacering men av oförutsett gynnsamt köpeanbud

föranledas att kort tid efter förvärvet avyttra egendomen. Hur skall han

kunna göra troligt, att spekulationssyfte icke förelegat? I det ena fallet

kanske den skattskyldige blir trodd men i det andra icke. Länsstyrelsen

befarar, att med de sakkunnigas förslag misstag och obehörig taxering oftare

skulle uppstå än med nuvarande bestämmelser.»

I vissa yttranden uttalas, att realisationsvinst borde beskattas oberoende

av det fång, varigenom den avyttrade egendomen förvärvats; i andra

utlåtanden åter ifrågasättes, huruvida icke realisationsvinster och lotterivinster

borde undantagas från inkomstbeskattning och göras till föremål för särskild

beskattning i annan form.

Kammarrätten har förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser i

ämnet.

För uppslaget att undantaga lotterivinster och realisationsvinster från

inkomstbeskattningen och anordna en särskild beskattning av desamma tala

otvivelaktigt vissa skäl, såsom att den för beskattningen av inkomst gällande

progressionen icke är i allo lämplig för beskattningen av dylika vinster

samt att den nuvarande tidsbegränsningen i fråga om realisationsvinster

medför en mycket tvär övergång, i det att eu vinst blir antingen helt

skattepliktig eller, om kanske blott några få dagars tid ytterligare förflutit,

helt skattefri. En omläggning av beskattningen i förevarande avseende kan

emellertid givetvis icke ske i frågans nuvarande läge. Någon utredning

angående den skatteform, som borde träda i stället för den nuvarande, föreligger

nämligen ej. Vid dylikt förhållande torde beskattningen av lotterivinster

och, under vissa förutsättningar, realisationsvinster fortfarande böra

ingå såsom ett led i inkomstbeskattningen.

Vad angår de förutsättningar, under vilka realisationsvinst skall beskattas,

kan jag icke biträda de sakkunnigas förslag att gorå beskattningen av realisationsvinst

beroende av att spekulationssyfte faktiskt förelegat vid förvärvet

av den avyttrade egendomen. En bestämmelse sådan som den av de

sakkunniga föreslagna skulle säkerligen medföra svårigheter vid tillämpningen.

Ur praktisk taxeringssynpunkt måste det vara att föredraga att, såsom enligt

nuvarande lagstiftning, göra skatteplikten beroende av dels beskaffenheten av

det fång, varigenom egendomen förvärvats, och dels den tid, som förflutit

mellan förvärvet och avyttringen. Något skäl att utsträcka skatteplikten

utöver vad nu gäller synes mig icke förefinnas, men jag har ansett lagfästande

böra ske av den hittills tillämpade praxis att beskatta realisationsvinst

vid avyttring av egendom, som förvärvats genom fång, som är

att jämställa med köp eller byte. I samband härmed har den redaktionella

ändring vidtagits, att uti 35 §, som handlar om intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,

angivas de förutsättningar, under vilka vinst å icke yrkesmässig

avyttring är skattepliktig, under det att i 19 § blott föreskrives,

att dylik vinst är skattefri i de fall, då densamma icke jämlikt 35 § är

.skattepliktig.

s. 347 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

347

På sätt jag nyss berört böra i överensstämmelse med vad nu gäller lotterivinster

beskattas såsom inkomst. Undantag synes dock böra göras för

det fall, att den skattskyldiges vinster — varmed givetvis avses bruttobeloppen

utan avdrag av omkostnader för lottköp m. in. — under året uppgått

till blott ett ringa belopp, förslagsvis mindre än 100 kronor. En beskattning

av smärre vinster, särskilt varuvinster, lärer knappast hava det

stöd i det allmänna rättsmedvetandet, att deklaration av dylika vinster kan

sägas allmänt förekomma. Under dylika förhållanden finner jag det lämpligare

att uttryckligen undantaga nämnda smärre vinster från beskattning

men i stället göra beskattningen av större vinster mera effektiv genom att

för anordnare av lotteri stadga viss plikt att lämna uppgifter till taxeringen.

Jag återkommer till denna fråga i samband med spörsmålet om eu ändrad

taxeringsorganisation.

Förslagets allmänna principer för beskattning av vad som uppbäres på

grund av försäkringsavtal framgå av vad jag tidigare anfört rörande beskattningen

av försäkringsanstalter. Endast några detaljer torde böra här

närmare beröras.

Beträffande vad som uppburits på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring

eller såsom ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete ansluter förslaget sig till kommittéförslaget, i det att endast livränta

skall beskattas. Hithörande stadgande har dock något omformulerats.

Då livränta utgått på grund av olycksfallsförsäkring, kommer den dock att

bliva lindrigare beskattad än enligt kommittéförslaget, enär den, på sätt framgår

av 32 § 2 mom., endast delvis räknas såsom skattepliktig intäkt, medan den

enligt kommittéförslaget beskattas till hela sitt belopp. Anledningen härtill

har varit den, att jag ansett den, som uppbär livränta på grund av olycksfallsförsäkring,

icke böra få eu i beskattningsavseende sämre ställning än

övriga livräntetagare. En dylik regel synes jämväl bäst överensstämma

med det förhållandet, att på grund av olycksfallsförsäkring utfallande kapitalbelopp

ej blir beskattat såsom inkomst.

Försäkringsinspektionen har ifrågasatt, huruvida icke samma bestämmelser

som för ersättning på grund av olycksfallsförsäkring eller ersättning

för olycksfall i arbete utan försäkring böra gälla jämväl för ersättning

på grund av ansvarsförsäkring för personskada eller ersättning för personskada,

vilken annan dömts att utgiva såsom skadestånd. Jag har dock

ansett generella bestiimmelser om behandling av dylik ersättning icke böra

intagas i förslaget. När det rör sig om ansvarsförsäkring, torde något

avtal icke föreligga mellan försäkringsanstalten ocli den, som uppbär ersättning,

och ersättningen uppbäres icke direkt på grund av försäkringsavtal

utan såsom skadestånd, ehuru betalningsskyldigheten fullgöres av

försäkringsanstalten i den skadeståndsskyldiges ställe. Vad angår skadestånd

för personskada kommer detsamma, därest det utgår i form av livränta

eller i form av periodiskt understöd, att bliva beskattat på grund

Försäkringsbelopp,

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av de i förslaget upptagna bestämmelserna om skatteplikt för livränta och

I>eriodiskt understöd. För skadestånd, som utgår i annan form, torde svårligen

någon generell bestämmelse böra meddelas, utan torde frågan om dess

beskattning böra för varje särskilt fall avgöras med hänsyn till skadeståndets

art. Ersättning för mistad arbetsförtjänst torde sålunda böra beskattas,

under det att å andra sidan exempelvis ersättning för utgifter för läkarevård

icke torde kunna anses utgöra skattepliktig inkomst.

I det föregående har förutsatts, att försäkringsanstalt skall i försäkringstagarnas

ställe vara skattskyldig för den räntevinst, dessa erhålla genom avtal

om kapitalförsäkring (därunder inbegripen livförsäkring), samt att kapital,

som utfaller på grund av dylik försäkring, icke skall beskattas. Härifrån

synes dock undantag lkira göras för de, relativt sällsynta fall, då kapitalet

är att anse såsom intäkt i rörelse. Fall kunna inträffa, då en i

rörelse anställd person är av den betydelse för driften, att hans frånfälle

skulle betyda en väsentligt minskad inkomst av rörelsen. Därest rörelseidkaren

för att skydda sig mot förlust tager en försäkring på den anställdes liv

synes eventuellt utfallande försäkringsbelopp böra träda i stället för den

uteblivna inkomsten och vara att anse såsom intäkt av rörelsen. Någon

anledning att undantaga en dylik intäkt från skatteplikt synes desto mindre

föreligga, som en försäkring av ifrågavarande art i regel torde tagas blott

för ett mindre antal år och på grund härav den skatt, som försäkringsanstalten

har att utgöra för försäkringen, torde bliva mycket obetydlig. I

punkt 5 av anvisningarna till 28 § har intagits ett påpekande, att utfallande

försäkringsbelopp av sådan art skall räknas såsom intäkt av rörelse.

Tillräckliga skäl synas icke föreligga att, på sätt kommunalskattekommittén

föreslagit, från skatteplikt helt fritaga vad som på grund av pupillförsäkring

utgått till omyndig eller arbetsoförmögen. På grund av bestämmelserna

i 32 § 2 mom. av förslaget kommer dock i regel beskattningen

att bliva synnerligen lindrig, särskilt som i flertalet fall det skattepliktiga

beloppet torde på grund av bestämmelserna om ortsavdrag undgå beskattning.

Kommittéförslaget upptager i 67 § bestämmelser rörande de fall, då ersättning

på grund av försäkring av fast eller lös egendom skall räknas som

skattepliktig intäkt. Det synes vara riktigare att i nu förevarande paragraf

meddela föreskrift, när dylik ersättning icke är skattepliktig. I anvisningarna

till 21, 24 och 28 §§ hava intagits påpekanden, att ersättning

på grund av sakförsäkring kan utgöra intäkt av vederbörande förvärvskälla,

liksom ock att ersättning på grund av utebliven inkomst av ifrågavarande

förvärvskällor alltid bildar skattepliktig intäkt.

I den mån försäkringsanstalt är skattskyldig för försäkringstagares vinst,

böra, till förekommande av dubbelbeskattning, försäkringstagarna icke hava

skatteplikt för till dem utbetalade vinstandelar. På grund härav undantagas

i förslaget från skatteplikt vinstandelar på grund av annat försäkringsavtal

än avtal om livränteförsäkring.

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

349

Inkomstskattesakkunniga hava i sitt förslag bibehållit nuvarande bestämmelser

om beskattning av periodiskt understöd och om givares rätt till avdrag

för dylikt understöd i stort sett oförändrade.

Kommunalskattekommittén har däremot föreslagit väsentligt ändrade bestämmelser.

Enligt kommittéförslaget skall mottagaren beskattas och givaren

vara berättigad till avdrag för dels, utan inskränkning, periodiskt

understöd, som uppburits på grund av förutvarande anställning på givarens

jordbruksfastighet eller i hans rörelse, dels oek periodiskt understöd, som

utgått på grund av rättsligt bindande förpliktelse med undantag av understöd

till annans undervisning eller uppfostran eller till person, tillhörande

givarens hushåll. Såsom skäl härför har kommittén huvudsakligen anfört,

att med nuvarande bestämmelser dels avdrag för periodiskt understöd ägt

rum även i fall, då understödet i själva verket haft karaktär av gåva,

därför avdrag givetvis icke borde ifrågakomma, dels ock icke oansenliga

belopp undandragits beskattning, i det givaren erhållit avdrag för utbetalat

understöd, men understödet undgått beskattning hos mottagaren antingen

på grund av de skattefria avdragen eller ock därför, att ''mottagaren icke

deklarerat understödet, vilket han ansett utgöra gåva.

En av kommitténs ledamöter, landskamreraren Eiserman, har varit skiljaktig

och ansett, att mottagaren skulle skatta och givaren vara berättigad

till avdrag endast för sådant periodiskt understöd eller därmed jämförlig

periodisk intäkt, som utginge på grund av förutvarande anställning på

jordbruksfastighet eller i rörelse eller som grundade sig å domstols beslut

eller eljest å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel lagligen kunde

erhållas.

Av länsstyrelserna hava tre anslutit sig till kommittéförslaget och tre föreslagit

bibehållande av nuvarande bestämmelser, under det att sex länsstyrelser

ävensom riksräkenskapsverket förordat Eisermans reservation.

En av de länsstyrelser, som förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser

(Blekinge län), har därvid framhållit:

»Genom den av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle säkerligen från

avdragsmöjlighet utestängas många understöd, som faktiskt äro av periodisk

art, ehuru den grund, varpå de vila, av en eller annan anledning ej ansetts

böra iklädas rättsligt bindande karaktär. Som sådana vill länsstyrelsen nu

endast framhålla de otaliga faktiskt årligen utgående understöd, som under

namn av ''pensioner’ utgå till förutvarande tjänare, men som ej kunna

anses grunda sig på ''rättsligt bindande förpliktelse’, därför att vederbörande

arbetsgivare med hänsyn till ovissheten om egna framtida ekonomiska

förhållanden eller av annan giltig anledning ej velat giva understödet juridiskt

bindande karaktär. Att från avdragsmöjlighet utesluta dessa fullt

lojalt tillkomna periodiska understöd skulle enligt länsstyrelsens mening

icke kunna anses vara i överensstämmelse med billighetens krav. Sant är,

att det med nuvarande bestämmelser ofta måste vara svårt att draga gränsen

mellan avdragstillåtliga och icke avdragstillåtliga understöd, men minst

lika stor svårighet komme nog att i praktiken uppstå för vederbörande

nämnder att — om kommitténs förslag i denna del bleve lag — avgöra,

Periodiskt

understöd.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements
chefen.

när ett understöd finge anses grunda sig på en ''rättsligt bindande förpliktelse’,

eller när så ej vore fallet».

Eu länsstyrelse (Stockholms län) har framhållit önskvärdheten av eu

uttrycklig bestämmelse därom, att en förutsättning för avdragsrätt för

periodiska understöd vore, att understödet i mottagarens hand utgjorde här

i riket beskattningsbar inkomst.

Kammarrätten anför i nu förevarande avseende:

»Även om det i enskilda fall skulle vara förenat med vissa svårigheter

för taxeringsmyndigheterna att övervaka, att mottagaren icke undgår beskattning

för understödsbelopp, därför givaren vid sin taxering medgivits

avdrag, kan detta, enligt kammarrättens uppfattning, icke vara ett avgörande

skäl för införande av bestämmelser, som skulle hava till följd, att eu

person, i än flera fall än som redan nu kunna inträffa, bleve befriad från

skattskyldighet för den intäkt han såsom understöd åtnjutit, under det att

den, som till hans nytta och förmån avhänt sig en del av sin inkomst, icke

skulle vara berättigad till avdrag för vad han utgivit. Kammarrätten har

därför funnit nuvarande ordning böra bibehållas, vilken ståndpunkt också

är inkomstskattesakku nnigas.»

Vad först angår sådana periodiska understöd, som icke kunna anses hänlorliga

till bestämd förvärvskälla hos givaren, kan jag icke ansluta mig till

den av kommunalskattekommittén intagna ståndpunkten, att mottagaren principiellt

aldrig bör få skatta för inkomst av understöd, som har karaktären av

gåva. Denna ståndpunkt strider direkt mot de utgångspunkter, som hittills

använts i skattelagstiftningen, där man ju söker att utmäta skatten efter den

verkliga skatteförmågan. Man bör enligt min åsikt vid skattens utmätande i

regel taga hänsyn till alla en skattskyldig mera regelmässigt tillflytande

intäkter och alltså även till dem, som hava karaktären av gåva. Ej heller

kan man vid bestämmandet av givarens skatteförmåga fullständigt bortse

från det faktiska förhållandet, att han, låt vara frivilligt, förfogat

över en del av sina intäkter på ett sådant sätt, att de icke längre stå till

hans fria disposition. Jag vill fördenskull närmast ställa mig på den

ståndpunkten, att mottagaren principiellt alltid bör skatta för periodiskt

understöd samt givaren vara berättigad till avdrag för detsamma. Undantag

synes dock liksom nu böra göras för dels det fall, att understödet utbetalas

till någons undervisning eller uppfostran, dels ock det fall, att understödet

utgår till någon, som tillhör givarens hushåll.1

Landskamrerareu Eiserman har i sin reservation ansett den nuvarande undantagsbestämmelsen,

att skatteplikt icke skall föreligga och avdrag icke medgivas

för bidrag till någons undervisning eller uppfostran, icke böra bibehållas

för det fall, att bidraget grundar sig på domstols beslut eller eljest

å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel lagligen kan erhållas.

I dylikt fall skulle följaktligen avdragsgillt periodiskt understöd anses föreligga.

Såsom skäl härför har han, bland annat, åberopat, att härigenom skulle

vinnas en rättvisare beskattning, när domstol dömt till skillnad mellan

äkta makar samt förpliktat mannen att utgiva underhåll till hustrun och

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 351

barnen. Under nuvarande förhållanden finge mannen åtnjuta avdrag blott

lör underhållet till hustrun, men icke för underhållet till barnen, ehuru

icke mannen utan hustrun vore berättigad till barnavdrag, i let rättvisaste

vore i dylikt fall, att mannen finge åtnjuta avdrag jämväl för underhållet

till barnen, samt att hustrun taxerades för underhållet till såväl henne själv

som barnen och finge åtnjuta barnavdrag.

Ett uppnående av det resultat, Eiserman sålunda velat vinna, synes förutsätta,

att hustrun skulle bliva skattskyldig för barnens underhåll och att

man alltså skulle för dylika fall återupptaga den år 1919 vid statsbeskattningen

och år 1920 vid kommunalbeskattningen införda men senare upphävda

bestämmelsen om skyldighet för föräldrar att skatta för hemmavarande

barns inkomst. Jag har emellertid ansett mig icke böra föreslå införande

På Hytt av Pa dylik bestämmelse. Om man underlåter att stadga, att hustrun

ej skall bliva skattskyldig för barnens underhåll men i övrigt godkänner

Eisermans förslag, så skulle man åter bereda frånskilda eller ogifta föräldrar

mycket stora lättnader i förhållande till det fall, att barnens föräldrar äro

gifta med varandra. Ty äro föräldrarna gifta, så finge de endast rätt till

oitsa\diag för barnen, men äro de ej gifta, så finge den, som ej har barnen i

sin vård, rätt att såsom periodiskt understöd avdraga vad han utbetalat till

barnen samt skulle därjämte, om underhållet till varje barn ej uppgår till 450

kionoi, den andre maken hava rätt till ortsavdrag för barnen, under det att

barnen icke erlade någon skatt för underhållet. Enligt min åsikt böra så stora

lättnader icke beredas föräldrar, vilka icke leva tillsammans, utan bör i likhet

med \ ad nu gäller blott den av föräldrarna, som har barnen i sin vård,

tillerkännas ortsavdrag för barnen samt den andre icke erhålla något avdrag. I

de fall, där skatteförmågan är väsentligt nedsatt, finnes möjlighet för beskattningsnämnderna

att giva avdrag på grund av ömmande omständigheter.

När det gäller bidrag till undervisning eller uppfostran av andra barn än

den skattskyldiges egna, skulle det däremot kunna sättas i fråga att låta

givaren erhålla avdrag för bidraget, men härför skulle erfordras, att mottagaren

bleve skattskyldig, och jag har ansett en dylik skattskyldighet icke

böra införas, när det rör sig om ett frivilligt bidrag av förevarande art, även

om löftet om bidrag erhållit eu rättsligt bindande form. Annorlunda ställer

det sig med ett underhållsbidrag, som någon har att, vare sig på grund av

domstols beslut eller på grund av en förlikning, utbetala såsom skadestånd,

t. ex. om någon utbetalar underhåll till de omyndiga barnen efter en person,

som han kört över och dödat. I ett dylikt fall synes den underhållspliktige

böra vara berättigad till avdrag för underhållet samt de underhållsberättigade

böra taxeras för underhållet.

När det är fråga om understöd på grund av förutvarande anställning i

någon givarens förvärvsverksamhet, är understödet att jämställa med pension

och bör mottagaren vara skattskyldig och givaren avdragsberättigad för

understödet. Detta bör enligt min åsikt vara fallet, även om understödet

utgår till någons undervisning eller uppfostran, t. ex. till omyndiga barn

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

efter eu avliden arbetare. Utgår emellertid understödet till någon, som tillhör

givarens hushåll, får förhållandet mellan givaren och mottagaren den personliga

prägel, att understödet måste behandlas enligt de regler, vilka gälla

för understöd, som icke grundar sig på en förutvarande anställning i givarens

verksamhet, och givaren bör icke vara berättigad till avdrag. En avdragsrätt

för understöd till medlem av givarens hushåll skulle jämväl lätteligen

kunna leda till missbruk, då t. ex. jordbrukare skulle kunna fordra

avdrag för underhåll i det egna hushållet av en släkting, som någon gång

deltagit i jordbruket.

Har understöd utgått till någon, som varit anställd å jordbruksfastighet

eller i rörelse, synes, på sätt kommittén ifrågasatt, avdrag för understödet

böra ske från intäkten av förvärvskällan. Detsamma synes böra gälla den,

som varit anställd å givaren tillhörig annan fastighet. Understöd till den,

som varit anställd i annan givarens verksamhet än nu nämnts, synes däremot

böra få avdragas under allmänna avdrag.

En länsstyrelse har ansett förutsättningen för avdragsrätt för periodiska

understöd böra vara, att understödet i mottagarens hand utgör här i riket

skattepliktig inkomst. Detta finner jag icke berättigat. Frågan, huruvida

det periodiska understödet är avdragsgillt hos givaren och skattepliktigt

hos mottagaren, bör icke röna inflytande av den omständigheten, huruvida

givaren faktiskt åtnjuter avdrag eller huruvida understödet faktiskt

ta ges till beskattning hos mottagaren. Givaren kan således vara berättigad

till avdrag för utgivet understöd, även om detta icke beskattas hos mottagaren

på den grund, att det icke uppgått till beskattningsbart belopp, eller

på den grund, att mottagaren jämlikt 53 § icke är för sin inkomst eller för

visst slag av sin inkomst skattskyldig här i riket. Likaså kan mottagaren beskattas

för understödet, även om givarens här i riket skattepliktiga inkomst

icke förslår till avdrag för det utgivna understödet.

20 §.

Denna paragraf motsvaras av 23 § andra stycket samt 70 § i kommittéförslaget

och i C-förslaget.

Jag har ansett lämpligt att i en paragraf sammanföra huvudregeln för

inkomstberäkningen eller att avdrag får ske för alla omkostnader för intäkternas

förvärvande och bibehållande samt bestämmelserna om vad som är

att anse såsom icke avdragsgilla utgifter. Sedan i förevarande paragraf de

grundläggande bestämmelserna om inkomstberäkningen lämnats, angives i

närmast följande paragrafer vad som är att betrakta såsom intäkter eller

omkostnader i de olika förvärvskällorna. Av flera yttranden att döma synes

kommittéförslagets bestämmelser om rätt till avdrag inom de olika förvärvskällorna

hava tolkats på det sätt, att det icke skulle tillåtas avdrag förandra

omkostnader än dem, som uttryckligen omnämnts under vederbörande

förvärvskälla. Detta torde icke hava varit kommitténs avsikt, utan torde

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

353

meningen hava varit, att alla omkostnader skulle få avdragas, ehuru av praktiska

skäl andra omkostnader icke omnämnts än de, som mera allmänt förekomma

inom förvärvskällan i fråga. Jag har ställt mig på den ståndpunkt,

som jag sålunda antagit vara kommitténs, och till undvikande av missförstånd

har i de olika paragraferna genom orden »bland annat», »omkostnader

såsom» eller dylikt utmärkts, att uppräkningen av avdragen icke är att anse

såsom uttömmande.

I fråga om den terminologi, som användes för att uttrycka de olika stadierna

vid inkomstberäkningen, innan den beskattningsbara inkomsten framkommer,

ansluter sig det nu framlagda förslaget till kommittéförslaget, och

användas alltså uttrycken »bruttointäkt», »inkomst av viss förvärvskälla»,

»taxerad inkomst» och »beskattningsbar inkomst». Då inkomstberäkningen

vid den statliga inkomstskatten skall grunda sig på kommunalskattelagen,

men avdrag med viss procent av fastighets taxeringsvärde, s. k. procentavdrag,

icke bör få ske vid statsbeskattningen, har procentavdraget icke intagits

bland övriga avdrag i därför avsedda paragrafer, utan omnämnts i

de paragrafer, som avhandla vad som utgör inkomst av viss förvärvskälla.

För att beteckna vad som av bruttointäkten återstår, efter det avdrag för

omkostnader ägt rum, men innan procentavdrag skett, användes i det nu

framlagda förslaget uttrycket »nettointäkt».

Till undvikande av missförstånd och upprepningar hava till denna paragraf

överförts den i kommittéförslagets 27 § 2 mom. och 34 § 2 mom. intagna

bestämmelsen, att avdrag icke får ske för värdet av den skattskyldiges,

hans hustrus eller hemmavarande barns under 16 år arbete i den skattskyldiges

förvärvsverksamhet, samt den i nämnda lagrum ävensom i 30 § 2

mom. intagna föreskriften, att avdrag icke får ske för ränta å den skattskyldiges

eget kapital. Dylika avdrag kunna nämligen tänkas förekomma

i alla slag av förvärvskällor. Övriga i nämnda lagrum omförmälda utgifter

hava fått bibehålla sin plats, enär de endast undantagsvis förekomma i

andra förvärvskällor än dera, som höra till inkomstgruppen i fråga.

Angående rätten till avdrag för utbetalt periodiskt understöd hänvisas

till vad jag under nästföregående paragraf yttrat härom.

Enligt kommittéförslaget skall såsom allmän skatt, för vilken vid inkomstberäkningen

avdrag icke får ske, räknas jämväl skogsskatt. En av kommitténs

ledamöter har varit skiljaktig på denna punkt och ansett skogsskatten

vara en speciell skatt, för vilken avdrag borde medgivas, och samma åsikt

har kommit till uttryck i flera utlåtanden. Bland annat av liera handelskammare,

svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund har påyrkats,

att avdrag måtte medgivas för alla skatter. Jag har för min del ansett

avdrag icke böra tillåtas för allmänna skatter till stat och kommun, därunder

inbegripen den i det nu framlagda förslaget med den kommunala inkomstskatten

sammanhängande fastighetsskatten. En dylik avdragsrätt skulle

nämligen i stort sett betyda endast eu minskning av det kommunala beskattningsunderlaget

och en höjning av utdebiteringsprocenten och alltså

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Nr 102.) 23

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Mai:Is proposition Nr 102.

Jordbruksprodukter,

som

använda i hushållet.

Skogsprodukter,

som använts

för reparation

och

underhåll.

Departements
chefen.

genomsnittligen vara rätt betydelselös. Vad däremot angår skogsaccisen har

densamma enligt det framlagda förslaget närmast karaktären av en speciell

skatt. I motsats mot vad fallet är enligt det reviderade C-förslaget, är

något procentavdrag för beskattat rotvärde icke medgivet. Skogsaccisen påvilar

icke ägaren utan i likhet med nuvarande skogsaccis avverkaren. Vid

dylikt förhållande synas tillräckliga skäl icke föreligga att borttaga nu gällande

rätt att åtnjuta avdrag för erlagd skogsaccis.

21 §.

21 § motsvarar 26 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Mot den i kommittéförslaget intagna bestämmelsen, att såsom intäkt av

jordbruksfastighet skall upptagas, bland annat, värdet av vad skattskyldig

direkt gjort sig till godo av jordbrukets eller dess binäringars avkastning

för förbrukning i sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs och sina personliga

tjänares räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört

den skattskyldiges hushåll, har anmärkts, att densamma kunde medföra

den missuppfattningen, att såsom intäkt icke skulle upptagas värdet av

produkter, som använts för driftspersonal, vilken tillhört hushållet. För att

förhindra en dylik missuppfattning har stadgandet något omarbetats.

Enligt kommittéförslaget skall, i motsats till vad nu gäller, såsom intäkt

av skogsbruk upptagas värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige

tillgodogjort sig för reparation och underhåll av byggnader, stängsel och

inventarier å fastigheten, men får å andra sidan motsvarande belopp avdragas

såsom utgift.

I ett par utlåtanden har kommittéförslaget i denna del avstyrkts och har

i stället förordats bibehållande av nuvarande bestämmelser, som innebära

eu kvittning av posterna i fråga. Såsom skäl härför har anförts, att den

föreslagna bestämmelsen knappast hade någon avsevärd betydelse ur kontrollsynpunkt,

utan tvärtom lätteligen kunde föranleda felaktigheter på så

sätt, att dessa poster bleve medräknade endast på inkomstsidan eller endast

på utgiftssidan.

Möjligt är, att man icke borde övergiva nuvarande kvittningssystem i fråga

om virke, som använts för reparationer och underhåll, därest uppgifter om

virkets värde vore av betydelse endast för kontroll av inkomstberäkningen.

Emellertid äro uppgifter härom erforderliga jämväl för kontroll av de uppgifter,

som lämnas i och för taxeringen till skogsaccis av virke, som använts

för husbehov, och med hänsyn särskilt härtill har jag ansett förslaget

i denna del böra avfattas i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit.

Deklarationsformuläret synes emellertid i denna punkt böra erhålla sådan

avfattning, att kontroll kan ske därå att i förekommande fall samma belopp

upptages på både inkomst- och utgiftssidan.

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förutom inkomst, som någon förvärvar genom försäljning, genom till- Avyttring av

godogörande för egen räkning eller genom användande i egen rörelse av tsko? 1 sam‘

i . e a. i» bana med av
SKOgsenekter

tran läslighet, som av honom äges, arrenderas eller innehaves, yttring av

beskattas enligt nu gällande skatteförfattningar såsom inkomst av skogs- fotttghtte».

bruk dels inkomst genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog, dels ock

inkomst genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av

fastigheten, där icke vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas

såsom realisationsvinst. Om en genom köp förvärvad fastighet försäljes

inom tio år efter inköpet, kommer alltså vinst på den växande skogen

att ingå i vinsten på försäljningen i dess helhet och att såsom realisationsvinst

beskattas i säljarens mantalsskrivningskommun; säljes fastigheten mer

än tio år efter inköpet, skall vinsten på försäljningen av den växande

skogen såsom inkomst av skogsbruk beskattas i den kommun, där fastigheten

är belägen, under det att vinst på fastigheten i övrigt lämnas obeskattad.

Bestämmelsen om beskattning av inkomst genom avyttring av växande

skog i samband med avyttring av fastigheten tillkom genom initiativ av

1910 års riksdag. Bevillningsutskottet vid denna riksdag yttrade:

»Vid granskning av de föreslagna bestämmelserna om vad som till inkomst

av skogsbruk skall hänföras har utskottet funnit, att därest den,

som under mer än tio år ägt skogsfastighet och under tiden sparat skogen,

sedermera säljer fastigheten jämte skogsbeståndet, någon beskattningsbar

inkomst av skogsbruket icke skulle anses hava tillfallit säljaren, samt att

köparen, därest han omedelbart avverkar skogen, skulle bliva berättigad

till avdrag vid inkomstberäkningen för den minskning i värde skogen

genom avverkningen lidit, till följd varav skatteplikten även för köparen

skulle bortfalla eller reduceras till ett obetydligt belopp. För den avverkade

skogen skulle i detta fall ingen eller ringa skatt komma att utgöras, under

det att, om säljaren sålt endast avverkningsrätten eller själv avverkat, full

skatt kommit att utgå. För att förebygga de missbruk, vartill en sådan

olikhet i beskattningen lätt kunde giva anledning, och genomföra önskvärd

jämnhet i beskattningen för angivna och andra likartade fall, har utskottet

ansett sig böra fullständiga första stycket i avdelningen III av anvisningarna

till inkomstskatteförordningen.»

Vid beskattning av inkomst av skogsbruk får fastighetsägare, bland annat,

åtnjuta avdrag för värdeminskning å skog, därest avverkning och försäljning

av skog ägt rum i så stor omfattning, att skogens värde nedgått under

dess för ägaren gällande ingångsvärde. Har genom skogseld, naturhändelse

eller dylikt växande skog å fastigheten förstörts eller skadats, skall

skogens ingångsvärde anses för framtiden amorterat med det belopp, varmed

skogen i dess helhet genom förstörelsen eller skadan nedgått i värde. För

dylik minskning i ingångsvärdet får avdrag icke åtnjutas vid taxeringen.

Kommunalskattekommittén har föreslagit upphävande av förutnämnda

bestämmelse om beskattning av vinst genom avyttring av växande skog i

samband med avyttring av fastigheten i övrigt. Enligt kommittéförslaget

beskattas intäkt genom försäljning av växande skog såsom intäkt av skogs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

35(i

Kung!. Maj:Is proposition Nr 102.

Inkomna

yttranden.

brak endast när upplåtelse av avverkningsrätt sker; säljes skogen i samband

med fastigheten i övrigt, kan skatteplikt inträda blott för det fall,

att förutsättningarna föreligga för beskattning såsom realisationsvinst av

vinsten på fastighetsförsäljningen i dess helhet. Angående skälen till kommitténs

förslag hänvisas till betänkandet Sid, 407—410 samt 531 — 533. Tre

ledamöter voro skiljaktiga och förordade bibehållande av nuvarande bestämmelser;

se betänkandet sid. 533—534.

Kommittén, som bibehållit bestäm melsén om rätt till avdrag för minskning

i skogs ingångsvärde, men föreslagit ändrade bestämmelser för beräknande

av denna minskning, har vidare föreslagit, att avdraget icke skall få överstiga

den influtna intäkten, enär ägaren måste anses hava lidit en kapitalförlust,

därest minskningen i ingångsvärdet uppgår till högre belopp än som

vid försäljningen influtit. Kommittén har därjämte bibehållit den nuvarande

bestämmelsen, att skogens ingångsvärde skall anses minskat med det belopp,

varmed skogen i dess helhet nedgått i värde genom skogseld, naturhändelse

o. dyl.

Inkomstskattesakkunniga, vilka haft kännedom om innehållet i kommitténs

förslag i förevarande avseenden, hava ansett sig böra bibehålla nuvarande

bestämmelse därom, att till inkomst av skogsbruk skall räknas även vad

som erhålles vid avyttring av växande Skog i samband med avyttring av

fastigheten, där icke avyttringsvinsten i Sin helhet skall beskattas såsom

realisationsvinst. De sakkunniga häva vidare ansett rättvisan fordra, att,

då all vinst å skogsbruk alltså enligt deras förslag beskattas, förlust vid

skogsbruk aldrig bör anses som kapitalförlust, utan alltid bör få avdragas

vid inkomstberäkningen. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga,

bland annat, föreslagit, att avdrag för nedgång i skogs ingångsvärde skall

få åtnjutas även till den del nedgången överstigit influten intäkt samt

jämväl i det fall att nedgången berott på skogsbrand eller dyl.

Uti de utlåtanden, däri frågan berörts, här i allmänhet förordats bibehållande

av nuvarande bestämmelser • om skattskyldighet för vinst genom

försäljning av växande skog. Så häVä tolv länsstyrelser förordat detta,

under det att blott en länsstyrelse tillstyrkt kommitté förslaget och de övriga

icke särskilt yttrat sig i frågan. InkomstskatteSakkunnigas förslag att utan

inskränkning tillåta avdrag för minskning i Skogs ingångsvärde har blott i

ett fåtal fall vidrörts i utlåtandena men har tillstyrkts av, bland andra,

ett par länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har rörande förevarande spörsmål i sitt

utlåtande anfört, bland annat:

»Kommitténs ståndpunkt i frågan vilar i främsta rummet på uppfattningen,

att vinstens beskattning skulle utgöra en utvidgning av realisationsvinstbeskattningen.

Denna uppfattning kunde kanske vara riktig, om skogen

till sin natur vore att anse såsom fast egendom, men så är ingalunda fallet,

utan den är liksom annan fastighetens Skörd en avkastning av fastigheten,

ehuru skörden, så länge den står på rot, av Vissa praktiska och med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 102. 357

fastighetskrediten sammanhängande skäl enligt lag skall anses tillhöra

fastigheten. Vore skogen att ange såsom fast egendom i vanlig mening, skulle

fristående försäljning av skog, sedan fastigheten varit i ägarens hand mera än

tio år, icke under några förhållanden kunna bliva föremål för beskattning lika

litet som försäljning av fastigheten helt eller i delar. Denna konsekvens

av sin ståndpunkt har kommittén dock icke tagit utan ansett, att ägarens

försäljning av skog från fastigheten skall taxeras såsom inkomst av

skogsbruk.

Det måste därför anses principiellt oriktigt att taxera inkomst på försäljning

av skog i samband med avyttring av fastighet såsom realisationsvinst.

Snarare borde inkomsten alltid taxeras såsom inkomst av fastighet och

således särskiljas från den inkomst, som kan böra anses såsom vinst på försäljning

av fastigheten (den verkliga realisationsvinsten), ty detta kan vara

av stor betydelse för den skattskyldige i fråga om hans rätt till avdrag för

förlust å viss inkomstkälla. Då emellertid ett dylikt särskiljande ofta måste

möta svårigheter, torde inkomsten lämpligen böra hänföras till realisationsvinst

i de fall, där så nu skall ske.

Om länsstyrelsen alltså redan av ovan anförda skäl avstyrker kommitténs

ifrågavarande förslag, finner länsstyrelsen ytterligare skäl för ett avstyrkande

däri, att förslaget skulle leda till påtagliga orättvisor och inbjuda vederbörande

till knep för undgående av skatt.

Om någon, sedan han ägt en fastighet mer än tio år, säljer densamma

med skog i ett sammanhang, skall han enligt kommitténs förslag icke skatta

för någon del av eventuellt uppkommen vinst på försäljningen. Säljer han

däremot i stället fastigheten och skogen var för sig, får han skatta för sin

inkomst av skogsbruk. Denna orättvisa kan tvinga en fastighetsägare att

sälja skog och fastighet i ett sammanhang, även om bättre resultat kunde

erhallas genom särskild upplåtelse av skogen. För vederbörande kommun

måste det framstå såsom en synnerlig orättvisa, att inkomst av skog, då

skogen säljes i samband med fastigheten senare än tio år efter fastighetens

förvärvande, icke skall taxeras. Kommunen går nämligen helt miste om

skatt för denna inkomst, ty nye ägaren är, då han säljer skogen, berättigad

till avdrag för skogens ingångsvärde. För att rättvisa mot kommunen och

naturligen även statsverket skulle ernås, borde, i händelse säljaren ej skall

skatta för sin inkomst, nye ägaren av fastigheten vid försäljning av skog

icke vara berättigad till avdrag för sitt ingångsvärde å skogen. Detta

kunde ju såtillvida vara riktigt, att skatt för inkomsten av fastighetens

avkastning bör utgöras av den, som tager avkastningen, men å andra sidan

fordrar rättvisan, att den som tager inkomsten av avkastningen får skatta

för densamma.

Bibehållandet av stadgandet om skattskyldighet för inkomst av skog, som

säljes i samband med avyttring av fastighet, innebär ock ett korrektiv mot,

att i avtal om försäljning av fastighet, som varit i säljarens hand längre

tid än tio år, köpeskillingen för skogen, i syfte att minska köparens skattskyldighet

för inkomst av skog, sättes till oskäligt högt belopp, ty så länge

säljaren har skattskyldighet för inkomst av skogsförsäljningen har han också

intresse av att beloppet ej blir för högt.

I detta sammanhang tillåter sig länsstyrelsen erinra om ett par omständigheter,

vilka torde böra beaktas i anvisningarna rörande taxeringen av

inkomst av skogsbruk, Det inträffar ganska ofta, att vid försäljning av eu

fastighet säljaren förbehåller sig större eller mindre del av skogen. Det

vill synas, att han bör taxeras för värdet av den förbehållna skogen såsom

s. 358 Kontrollera mot PDF

358 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om skogen försålts. Så liar också bär i lånet praktiserats, och man bär

ansett, att säljaren i sin verksamhet för skogens avyttring får upptaga och

tillgodogöra sig det beräknade skogsvärdet såsom inköpsvärde. Vederbörande

säljare göra i allmänhet gällande, att taxering för inkomst av den förbehållna

skogen ej kan ifrågakomma, innan skogen avyttrats. Skall med

taxeringen anstå intill denna tidpunkt, kan inkomsten påtagligen icke längre

betraktas såsom inkomst av fastighet och skogsbruk utan blir då inkomst

av rörelse, och dessutom försvåras i sådan händelse högeligen utredningen

om, i vad mån säljaren kan vara berättigad att tillgodonjuta avdrag för

sitt ingångsvärde å den förbehållna skogen.

I nära anslutning till berörda förhållande står det tillvägagående, som

alltmera börjar tillämpas vid skiften av ärvd fastighet, i det att nämligen

sterbhusdelägarna vid försäljningen av boets fastighet undantaga vissa skogstillgångar

och låta dessa ingå i skiftet med visst värde. Sedan göra sterbhusdeiägarna

gällande, att inkomst på försäljningen av deras andelar i

skogen ej kan beskattas, då inkomst på försäljning av vad som erhållits

genom arv icke är beskattningsbar. Även i dylika fall har ovan nämnda

praxis tillämpats här i länet, och alltså har sterbhuset taxerats för inkomst

motsvarande värdet av den förbehållna skogen.

Under åberopande av det anförda avstyrker länsstyrelsen kommitténs förslag

i nu förevarande del och tillstyrker reservanterna Lybecks, Erikssons

och Lindqvists förslag om bibehållande av nu gällande stadgande i ämnet.

Länsstyrelsen kan dock icke helt biträda uttalandet i reservationen, att vad

som vid försäljning av skog i samband med själva fastigheten rätteligen

bör utgöra föremål för beskattning — frånsett de fall då handel idkas med

fastigheter eller skattepliktig realisationsvinst föreligger — är den del av

köpeskillingen, som belöper å skogens tillväxt under den tid, säljaren ägt

fastigheten. Värdeökningen å skogen kan nämligen bero av annat än tillväxten,

exempelvis kostnader, som nedlagts på skogen såsom gallringshyggen

och dikning med mera, för vilka kostnader avdrag erhålles vid taxeringen.

Ökningen kan även stå i samband med förbättrade avsättningsmöjligheter.

Likaså måste vid taxeringen hänsyn tagas till, om säljarens ingångsvärde

å skogen varit så lågt, att även däri ligger en vinst.

Sin mening i sistberörda fråga stöder länsstyrelsen därpå, att den i skogens

ingångsvärde placerade köpeskillingen icke kan anses såsom en vanlig

kapitalplacering, så att kapitalets ökning eller minskning — frånsett skogens

tillväxt — skall lämnas alldeles ur räkningen vid bestämmandet av fastighetsägarens

beskattningsbara inkomst. Avsikten med nämnda kapitalplacering

är icke, att kapitalet skall bli stående för att lämna årlig avkastning, utan

i stället att kapitalet skall uttagas, så snart ske kan, för att vid uttagningen

lämna den avkastning, som kan betingas. Kapitalplaceringen är till

sin natur alldeles lika med den som sker, då någon köper skog för avverkning.

Detta framstår med stor tydlighet i det fall, att en fastighet med

mogen skog inköpes för skogens omedelbara uttagande. Skogen är en slags

vara med egenskap att föröka sig, tills den skiljes från fastigheten. Lämnar

varans försäljning vinst, bör den beskattas oberoende av vilka omständigheter,

som medverkat till vinsten. Ä andra sidan bör förlust, som uppkommer,

då fastighetens ägare avräknar sitt ingångsvärde, icke betraktas

såsom kapitalförlust utan få avgå vid beräkningen av hans inkomst. I detta

sammanhang får länsstyrelsen uttala såsom sin åsikt, att den del av köpeskillingen

för jordbruksfastighet, som motsvarar växande gröda, rätteligen

icke heller kan anses såsom kapitalplacering i vanlig mening samt att för1

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. May.ls proposition Nr 102.

denskull, där ingångsvärde satts å grödan, hänsyn till detta värde bör tagas

vid beräkningen av fastighetens inkomst.»

Kommittéförslaget har tillstyrkts av, bland andra, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen

och Sveriges skogsägareförbund. Det sistnämnda anför i

denna del:

»Har en fastighet innehafts av samma ägare så länge, att bestämmelserna

om realisationsvinstbeskattning vid fastighetens försäljning ej längre bliva

tillämpliga, så skall enligt inkomstskattesakkunnige skogens för säljaren

gällande ingångsvärde utrönas. Detta är emellertid i de allra flesta fall

fullständigt omöjligt. Man har vanligen icke den allra ringaste kännedom

om skogens virkesmassa eller dess värde vid den tidpunkt, då fastigheten

förvärvades. Fastställandet av skogens ingångsvärde blir därför en fullständigt

godtycklig konstruktion; hela det nu avhandlade sättet att beskatta

skogsbruket blir alltså vilande på rena godtyckligheten. Sådana skogsägare,

som haft kännedom om de gällande bestämmelserna och som med förslagenhet

kunnat konstruera fram sannolika siffror för skogens ingångsvärde, hava

kommit lindrigt undan. De däremot, som ärligt erkänt, att de icke kunna

prestera någon bevisning om ingångsvärdet, hava blivit fruktansvärt hårt

klämda, ty taxeringsmyndigheterna och särskilt kronoombuden i prövningsnämnderna

hava på grund av lagens bokstav icke ansett sig kunna underlåta

att söka på denna väg driva upp de beskattningsbara beloppen. Orättvisan

i förevarande beskattningsform är så mycket mer upprörande som

höjningen i skogsvärdet över ingångsvärdet i de allra flesta fall icke beror

på virkesmassans ökning genom att tillväxten icke uttagits utan helt på de

stegrade priserna på skogsprodukter. Det finnes talrika exempel på fall, då

avverkningen avsevärt överstigit tillväxten, men då det oaktat på grund av

prisstegringen på virke skogens värde vid fastighetens försäljning överstigit

dess för säljaren gällande ingångsvärde. Detta visar emellertid, att denna

skatteform ingalunda blivit vad 1910 års riksdag avsåg med densamma,

nämligen en metod att träffa den verkliga inkomsten av skogsbruk i sådana

fall, då ägaren under sin besittningstid ej tagit ut skogens avkastning utan

tillgodogjort sig denna på en gång i sammanhang med hela fastighetens

försäljning.»

Kammarrätten har förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser i

förevarande avseende. Tre ledamöter i kammarrätten hava varit skiljaktiga

och förordat kommittéförslaget, därvid de framhållit, att svårigheterna för

en riktig tillämpning av nu gällande bestämmelser varit betydande samt

att bestämmelserna medfört den olägenheten, att, om en fastighet inom tio

år efter köpet försäljes med vinst, därav en del belöper på skogen, denna

vinst taxeras i säljarens mantalsskrivningsort, även om fastigheten ligger i

annan kommun, under det att, därest vid försäljningen mera än tio år förflutit

från inköpet, vinsten taxeras i den kommun, där fastigheten är belägen.

Fn ledamot har förordat inkomstskattesakkunnigas förslag, att avdrag

måtte få åtnjutas för nedgång i skogens ingångsvärde genom skogseld

och dylikt.

Jag har icke kunnat dela den av kommittén uttalade åsikten, att vinst Dopartement»- genom försäljning av skog bör undgå beskattning, därest skogen försäljes i che(en
-

s. 360 Kontrollera mot PDF

360 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samband med fastigheten, utan att förutsättningarna för beskattning av

vinsten såsom realisationsvinst föreligga. Enligt min åsikt måste nämligen

skogen ur beskattningssynpunkt betraktas såsom avkastning av fastigheten,

oberoende av det sätt, varpå fastighetsägaren tillgodogör sig skogen.

Kommittéförslaget skulle därjämte bereda skogsägarna mycket stora möjligheter

att genom försäljning av fastigheter och återköp av desamma

med förbehåll om avverkningsrätt undkomma beskattning för försåld skog.

Gentemot den av Sveriges skogsägareförbund framhållna synpunkten, att

man genom beskattning av vinst genom avyttring av skog i samband med

avyttring av marken ofta skulle beskatta blott en stegring av skogens värde,

må anmärkas, att skogen närmast har karaktär av vara i ett näringsföretag,

och att en beskattning av värdestegringen på den grund ej är

omotiverad.

Bland annat av reservanterna i kammarrätten har framhållits den av nuvarande

bestämmelser följande oegentligheten, att, under det att i andra fall

intäkt genom försäljning av växande skog hänföres till intäkt av skogsbruk,

intäkt genom försäljning av växande skog i samband med försäljning

av fastigheten kan komma att hänföras till realisationsvinst och i följd därav

beskattas i annan kommun än den, där fastigheten är belägen. Bärande

skäl för en dylik åtskillnad synas mig icke föreligga, och har i anledning

härav i förslaget intagits bestämmelse, att intäkt genom försäljning av

växande skog alltid skall hänföras till intäkt av skogsbruk.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har påpekat behovet av särskilda bestämmelser

om beskattning för det fall, att någon vid försäljning av en fastighet

förbehåller sig avverkningsrätt å fastigheten. Länsstyrelsens förslag,

att man i dylikt fall bör beskatta säljaren för värdet av den förbehållna

skogen, synes mig emellertid icke fullt lämpligt. Detta förslag lärer nämligen

innebära, att man skulle uppskatta värdet av den behållna skogen och

upptaga denna såsom intäkt av skogsbruk för säljaren. Det torde emellertid

ofta möta svårigheter att verkställa en tillförlitlig värdering av skogen,

och en dylik bestämmelse skulle dessutom verka orättvist i de fall, då det

verkliga värdet av vad säljaren kan tillgodogöra sig ur skogen visar sig understiga

det vid taxeringen antagna värdet av avverkningsrätten. Det lämpligaste

sättet att nå ett rättvist resultat synes vara att föreskriva, att intäkt

genom utnyttjande av avverkningsrätt, som någon förbehållit sig vid fastighetsförsäljning,

skall hänföras till intäkt av skogsbruk, och har föreskrift

härom upptagits i förslaget.

Vid beräkning av inkomst av skogsbruk får enligt förslaget avdrag åtnjutas

för minskning i skogs ingångsvärde eller, såsom benämningen är i

förslaget, minskning av det ingående virkeskapitalet. I denna del har jag

anslutit mig till inkomstskattesakkunnigas förslag, att avdrag skall få ske

även om minskningen uppkommit genom avverkning för husbehov, ehuruväl

detta fall torde hava mindre praktisk betydelse samt att, om minskningen

överstiger intäkten, den uppkommande förlusten skall få avdragas

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 361

från annan intäkt av fastigheten. Däremot har jag icke kunnat följa

inkomstskattesakkunniga härutinnan, att avdrag skulle få ske även om

minskningen berott på skogseld eller dyl. Bland liknande anledningar

torde väl nämligen vara att räkna sådana orsaker som exempelvis skadegörelse

genom insekter, och om man väl kommit in på hänsynstagande till

dylika förhållanden, torde ett öppet fält erbjuda sig för svårbedömliga

situationer och tvistigheter. Då realisationen en gång äger rum, får i stället

avdrag då ske med hela ingångsvärdet och förlusten genom skogsbrand etc.

kommer till synes på det sätt, att nettointäkten vid realisationen blir så

mycket mindre. Vad förlustavdrag beträffar, har jag för övrigt ansett

rätten därtill ej böra avse förluster, som hänföra sig till förvärv av fastigheter

före lagens ikraftträdande, i större utsträckning än äldre lagstiftning

medgivit, d. v. s. när förlusten har karaktär av avdragsgill realisationsförlust.

Stadgande i sistnämnda hänseende har intagits bland övergångsbestämmelserna.

I överensstämmelse med vad jag nyss anfört rörande beskattning av Avyttring av

inkomst genom avyttring av växande skog i samband med försäljning av växandegröda

. i samband

marken kar jag ansett böra i förslaget intagas bestämmelse, att intäkt genom med avyttring

avyttring av växande gröda i samband med avyttring av marken skall hän- av markenföras

till intäkt av jordbruksfastighet.

22 §.

22 § motsvarar 27 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Enligt kommittéförslaget är avdrag medgivet jämväl för skogsdikning, SkyddsdikDå

detta uttryck, såsom ock framgår av vissa yttranden, kan ge anledning mn9- till den uppfattningen, att avdrag skulle vara medgivet även för sådan

dikning i skog, som är att hänföra till grundförbättring, något som kommittén

knappast torde hava avsett, eftersom jämlikt 2 mom. avdrag för grundförbättring

icke är medgivet, har nämnda uttryck ersatts med det i nu

gällande instruktion för värdesättning av skogsmark använda uttrycket

skyddsdikning, vilket torde bättre utmärka vad som avses.

På sätt jag vid nästföregående paragraf omnämnt, är enligt det nu fram- Minskning

lagda förslaget skattskyldig berättigad till avdrag med så stor del av skogs

för honom gällande ingångsvärde, som kan anses motsvara den genom avverkning

m. m. uppkomna minskningen av det ingående virkeska pitalet.

För beräkning av denna minskning har kommunalskattekommittén föreslagit

delvis nya grunder, till vilka inkomstskattesakkunniga anslutit sig.

De sålunda föreslagna grunderna hava i allmänhet i utlåtandena lämnats

utan anmärkning. Länsstyrelsen i Jönköpings län har dock anmärkt, att

de hittills rådande och med all rätt överklagade olägenheterna i avseende

å beräkning av minskning i skogs ingångsvärde icke torde avsevärt förminskas

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

genom kommitténs förslag, och har länsstyrelsen föreslagit, att skattskyldig

skall berättigas avdraga ingångsvärdet från intäkt av skogsbruk, så snart

och i den mån tillfälle därtill gives, så att den skattskyldige kommer att

skatta för inkomst av skog först efter det ingångsvärdet blivit till fullo

avdraget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett den föreslagna ändringen

i nu gällande bestämmelser icke vara motiverad.

Departements- Det av länsstyrelsen i Jönköpings län föreslagna sättet för avdragets

chefen

åtnjutande synes medföra, att intäkt av skogsbruk skulle kunna i stor

utsträckning undgå beskattning, särskilt när fastigheten icke avyttras, utan

genom arv övergår till ny ägare. Den förutvarande ägaren har fått avdraga

hela sitt ingångsvärde och har kanske på den grund aldrig beskattats för

skogsbruk, ehuru han dragit stor inkomst av skogen, och den nye ägaren

får tillgodoräkna sig nytt ingångsvärde efter det taxerade skogsvärdet vid

hans tillträde. En dylik bestämmelse skulle kunna leda till, att intäkt av

skog på en fastighet under generationer undkomme beskattning. På grund

härav kan jag icke tillstyrka nämnda förslag. Hithörande bestämmelser

hava, ehuru med viss omredigering, avfattats i överensstämmelse med kommittéförslaget,

vilket synes vara ägnat att befordra en rättvisare beskattning

än vad nuvarande bestämmelser gjort.

Värdeminsk- Enligt nu gällande inkomstskatteförordning är avdrag medgivet för värde
nmg

a bygg- minskning, som även med noggrant underhåll och aktsam vård drabbar bygg
fläder.

nader, men är dylikt avdrag däremot icke medgivet enligt bevillningsförordningen,

vilket torde hava sin förklaring däri att, då fastighetsbevillningen tidigare

utgjort enda formen för beskattning av inkomst från fastighet samt denna

inkomst bestämts till viss procent av taxeringsvärdet, hänsyn ansetts därvid

redan hava tagits till byggnadernas värdeminskning. Kungl. Majrts år

1920 framlagda förslag till kommunalskattelag upptog rätt till avdrag för

värdeminskning å byggnader, men bestämmelse härom intogs icke i provisoriet.

Kommunalskattekommittén har i sitt förslag endast i viss utsträckning

medgivit rätt till avdrag för värdeminskning å byggnader. Avdrag får ske

för sådan värdeminskning å till jordbruket eller till dess binäringar eller

till skogsbruket hörande driftbyggnader, som dessa även med normalt underhåll

och aktsam vård äro underkastade genom slitage. Till driftbyggnad

räknas icke bostadsbyggnad, vare sig den är avsedd för ägarens eller brukarens

personliga behov eller för arbetspersonal. Avdrag får vidare ske för

värdeminskning å fabriks-, verkstads-, magasins- eller därmed jämförlig

byggnad, som använts i ägarens rörelse eller yrke eller som av ägaren upplåtits

åt annan för användning i dennes rörelse eller yrke. Avdrag för

värdeminskning å byggnad bör bestämmas till viss procent av byggnadens

skäliga värde, olika allt efter den tid byggnader av ifrågavarande art anses

kunna för sitt ändamål utnyttjas.

s. 363 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

363

Två ledamöter av kommittén hava ansett avdrag böra medgivas jämväl

för värdeminskning å bostadsbyggnader.

Enligt presidenten Peterssons förslag till förordning om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt skall värdeminskningsavdrag medgivas vid statsskatten

i samma utsträckning som enligt kommitténs förslag vid kommunalskatten.

Inkomstskattesakkunniga ansluta sig i sitt förslag till de nu för statsbeskattningen

gällande bestämmelser och medgiva i fråga om alla byggnader avdrag

för amortering på grund av ålder och slitning, och skall avdraget bestämmas

till viss procent av byggnadens skäliga värde, olika allt efter den tid, byggnaden

anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Av en jämförelse med de

likartade bestämmelserna rörande avdrag för amortering i anledning av

ålder och slitning av maskiner och andra inventarier synes framgå, att de

sakkunniga avsett, att vid avdragets bestämmande hänsyn skall tagas icke

blott till vad kommunalskattekommittén kallat slitage utan även till andra

omständigheter och närmast därtill, att byggnaden på grund av ålder icke

blir ekonomiskt användbar.

De över kommittéförslaget och sakkunnigförslaget inkomna utlåtandena

gå mycket i sär på denna punkt. Flera myndigheter, bland andra fem

länsstyrelser, yrka, att avdrag för värdeminskning å byggnader överhuvud

icke må medgivas, och några av dessa myndigheter i frågasätta, att man i

stället borde medgiva avdrag för ombyggnad av fastighet. En del förorda

kommunalskattekommitténs förslag och andra förorda samma förslag med

den ändring, att avdrag måtte medgivas jämväl för byggnad, som användes

till bostad åt arbetspersonal.

I ett stort antal utlåtanden, bland annat av nio länsstyrelser, svenska

landskommunernas förbund och kammarrätten, tillstyrkes inkomstskattesakkunnigas

förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför härom:

»Enligt länsstyrelsens uppfattning är inkomstskattesakkunnigas ståndpunkt

den riktiga. Bostadsbyggnader undgå icke att föråldras och måste därför

efter viss tid ny- eller ombyggas för att vara brukbara. Detta gäller även

för stenhus i städerna, men naturligtvis långt mycket mera med avseende å

byggnader av mindre varaktigt material. Om marknadsvärdet av en till

bostad avsedd annan fastighet såsom helhet betraktad det oaktat håller sig

konstant eller till och med stegras, lärer detta bero på jordvärdestegring

eller penningvärdets fall, men om beskattning i anledning därav är ju här

icke fråga. Under ett stigande penningvärde är det, såsom erfarenheten

från de senaste årens bostadsbyggande mer än tydligt torde hava visat, ingalunda

säkert, att bostadsbyggnader kunna hållas uppe i värde. Vad särskilt

angår bostadsbyggnader å jordbruksfastighet synes det svårt att principiellt

skilja den för brukaren avsedda och för brukningen erforderliga

bostadsbyggnaden från övriga för jordbrukets drift anlagda byggnader. Ofta

torde de till och med vara sambyggda. Vid beräkning av husbehov av

byggnadsvirke lärer också hänsyn i regel tagas till förnyelse av fastighetens

mangårdsbyggnad. På grund härav synes något undantag med avseende å

bostadsbyggnader icke böra ske. Det blir då taxeringsmyndigheternas sak

att i varje särskilt fall bedöma, huruvida och i vad mån avdrag för värdeminskning

skiiligen bör äga rum.»

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 102.

Uti många utlåtanden har framhållits önskvärdheten därav, att närmare

bestämmelser måtte meddelas rörande fastställande av det värde, som skall

ligga till grund för avdragets beräknande. Uti sådant hänseende har, bland

annat, påpekats följande. Avdraget för värdeminskning å byggnader kunde numera

svårligen beräknas endast med ledning av brandförsäkringsvärdena, ty

dessa vore allt sedan kristiden mycket höga och ojämna. I synnerhet när det

gällde jordbruksfastighet, där åbyggnaderna ofta vore brandförsäkrade till

belopp överstigande fastighetens hela taxeringsvärde, kunde ett efter brandförsäkringsvärdet

beräknat avdrag lätt göra beskattningen av inkomst från

fastigheten illusorisk. Avdraget borde beräknas efter byggnadernas skäliga

värde. Om särskilt taxeringsvärde funnes åsatt, borde detta betraktas såsom

det skäliga värdet. Där, såsom vid jordbruksfastighet, särskilt taxeringsvärde

icke vore åsatt, borde stadgas, att värdet icke finge överstiga viss

procent av fastighetens taxeringsvärde. Den, som påyrkade avdrag, borde

vara pliktig att i sin deklaration lämna erforderliga uppgifter för fastställande

av byggnadernas skäliga värde.

Skatteberedningen har i sin promemoria om avdrag för värdeminskning

föreslagit ändrade bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning å byggnader,

som varit avsedda för användning i ägarens rörelse. Enligt detta

förslag medgives avdrag för värdeminskning å alla dylika byggnader, och

hava i anvisningarna upptagits något mera detaljerade bestämmelser om

sättet för avdragets beräknande än vad fallet varit enligt kommittéförslaget

Därjämte hava i förslaget upptagits särskilda bestämmelser i fråga om vissa

grupper av juridiska personer, vilka bestämmelser jag kommer att omnämna

vid redogörelsen för 29 §.

Frågan om avdrag för värdeminskning å byggnader, som tillhöra andra

än förutnämnda juridiska personer, har i allmänhet icke berörts uti de utlåtanden,

som avgivits över skatteberedningens förslag. Några länsstyrelser

hava dock uttryckligen vidhållit vad de tidigare anfört därom, att avdrag

för värdeminskning å byggnader antingen icke borde över huvud medgivas

eller borde medgivas blott i begränsad omfattning. Mot den formpila

avfattningen av skatteberedningens förslag hava i stort sett inga erinringar

framställts.

Departements
chefen.

För min del anser jag avdrag böra såväl vid stats- som kommunalbeskattningen

medgivas för värdeminskning å alla slag av byggnader. Man

synes nämligen icke kunna vid en inkomstbeskattning bortse från den omkostnad,

som utgöres av slitning utav byggnader, vilka använts i en förvärvskälla.

Att, på sätt uti vissa utlåtanden föreslagits, icke tillåta dylikt avdrag

och i stället medgiva avdrag för ombyggnad eller nybyggnad till ersättning

för ett befintligt hus skulle nog i vissa fall erbjuda en tillfredsställande

lösning, så t. ex. i fråga om en större jordbruksfastighet, där

byggnaderna kunna successivt förnyas, eller i det fall, att en skattskyldig i

en och samma kommun äger ett stort antal fastigheter. I andra fall skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

36.'')

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

däremot denna utväg medföra otillfredsställande resultat, i det att kostnaden

för om- eller nybyggnad i regel skulle komma att bliva så stor, att den

skattskyldige icke kunde utnyttja avdraget ens genom att avdraga uppstående

underskott från inkomst av övriga förvärvskällor. Anser man avdrag

för värdeminskning principiellt böra medgivas, finner jag, i motsats till

kommunalskattekommittén, skillnad svårligen kunna göras på olika slag av

byggnader och kan jag i denna del ansluta mig till vad länsstyrelsen i

Jämtlands län härom anfört. Vad angår det värde, som skall läggas till

grund för avdragets beräknande, hava i förslaget intagits bestämmelser, att

värdet icke får överstiga taxeringsvärdet, därest särskilt sådant finnes åsatt

byggnaden, samt att vid jordbruksfastighet det till grund för avdraget liggande

värdet i regel icke får överstiga 50 procent av fastighetens hela taxeringsvärde,

detta senare i överensstämmelse med ett av länsstyrelsen i Jönköpings

län framställt förslag. Anvisningarna till förevarande paragraf

hava omformulerats i anslutning till vad skatteberedningen föreslagit rörande

avdrag för värdeminskning å byggnader, som använts i rörelse.

23 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

I skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll 1913 års riksdag om utredning av nätt för

frågan, huruvida den, som hade ordnad bokföring, borde äga rätt att vid jordbrukare

avgivande av deklaration om inkomst av fast egendom följa de grunder, “ efter Zk™

efter vilka räkenskaperna vore uppställda. färing.

1913 års

År 1921 uppdrogs åt inkomstskattesakkunniga att upptaga frågan till be- skrivelse,

handling, och avgåvo de sakkunniga till fullgörande av uppdraget en den inkomst29

mars 1922 dagtecknad promemoria angående grunderna för beräkning skattesakav

fast egendom jämte förslag till de författningsändringar, som kunde an- ^ednfng år''

ses erforderliga, därest man önskade att jordbrukare med ordnad bokföring l9--- skulle taxeras efter bokföringsmässiga grunder. Enligt inkomstskattesakkunnigas

förslag skulle för den, som varit pliktig föra handelsböcker, samt

under vissa förutsättningar även för annan skattskyldig inkomst av jordbruk

med binäringar och av skogsbruk vid beskattningen beräknas efter

bokföringsmässiga grunder, och skulle alltså vid inkomstberäkningen hänsyn

tagas, bland annat, till in- och utgående balans av produkter, förråd,

levande inventarier m. m.

Över denna promemoria avgåvos utlåtanden av länsstyrelserna, lantbruks- inkomna

styrelsen, domänstyrelsen och kammarrätten ävensom av samtliga hushåll- yttranden över

1922 års

ningssällsltap med undantag av två samt av Sveriges allmänna lantbruks- utredning,

sällskap och Sveriges skogsägareförbund.

Uti en del av de inkomna utlåtandena tillstyrktes inkomstskattesakkunnigas

förslag i princip, ehuru i många fall anmärkningar framställdes mot

vissa detaljer i förslaget.

s. 366 Kontrollera mot PDF

inkomstskattesakknnniga

år 1923.

366 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

Uti flertalet utlåtanden avstyrktes emellertid förslaget eller framhölls, att

i varje fall tiden ännu icke vore mogen för dess genomförande. Såsom

skäl för avstyrkandet framhölls i huvudsak följande.

Det vore, i motsats till vad från vissa håll uppgivits, ingen svårighet för

en jordbrukare, som haft ordnad bokföring, att deklarera i enlighet med nu

gällande deklarationsformulär. Vid genomförande av förslaget skulle för

jordbrukare finnas två olika inkomstbegrepp, ett för dem, som taxerades

efter bokföringsmässiga grunder, och ett för övriga jordbrukare, men en

dylik olikformighet vore icke lycklig. Det vore ofta svårt att avgöra, huruvida

den av en skattskyldig använda bokföringen vore sådan, att den kunde

läggas till grund för en riktig taxering. Bokföringen vid ett jordbruk vore

mindre väl lämpad som underlag för en deklaration och gjorde granskningen

av deklarationen genom jämförelse med bokföringen nästan värdelös. Värdesättningen

av tillgångarna skulle komma att bereda svårigheter; särskilt

gällde detta i fråga om levande inventarier, och likaledes skulle avskrivningarna

bereda svårigheter.

Kammarrätten hemställde i sitt den 7 december 1922 avgivna utlåtande,

att den remitterade promemorian icke måtte föranleda till någon Kungl.

Maj:ts åtgärd, och yttrade kammarrätten därvid i huvudsak:

Nuvarande system vore inom jordbruksbeskattningen konsekvent genomfört,

och de sakkunniga hade själva erinrat, hurusom, om denna konsekvens

brötes, systemet folie sönder och den nya ordningen bleve svår att teoretiskt

försvara samt i praktiken svår att genomföra. Häri ville kammarrätten

till fullo instämma. Man skulle efter det nya förslaget komma att på förevarande

område röra sig med två olika inkomstbegrepp, en principiell oegentlighet,

som i många fall komme att leda till olika taxering under likartade

faktiska förutsättningar och således draga med sig ojämnhet i taxeringen.

Nu berörda risk både ock uppmärksammats av en stor del av de över förslaget

hörda, och i likhet med flera av dem funne kammarrätten det vara

riktigast att låta anstå med ändringar i fråga om inkomstbegreppet inom

jordbruksbeskattningen, till dess den pågående utredningen om inkomstbegreppet

i dess helhet bleve bragt till slut. Med viss rätt hade jämväl

påpekats lämpligheten att avvakta inrättandet av en likartad och kontrollerbar

bokföring för jordbruket. Om hushållningssällskapen finge anses främst

företräda de skattskyldigas intressen och länsstyrelserna de tekniska taxeringssynpunkterna,

kunde med ledning av de avgivna yttrandena otvetydigt slutas

till, att man i allmänhet icke å dessa håll väntade sig något gagn av de

sakkunnigas förslag. De ojämförligt flesta av de hörda hade också av flera

och olikartade skäl underkänt detsamma. Frånsett förut antydda och andra

principiella sidor av förslaget vore det särskilt de föreslagna övergångsbestämmelserna,

som framkallat kritik.

Inkomstskattesakkunniga hava uti sitt år 1923 avgivna betänkande icke

upptagit några bestämmelser om rätt för jordbrukare med ordnad bokföring

att taxeras efter bokföringsmässiga grunder, men hava de uttalat, att, om

en dylik rätt skulle anses önsklig, en lagstiftning därom enligt deras förmenande

kunde byggas på de grunder, som angivits i deras förut omnämnda

promemoria.

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

Kommunalskattekommittén har i 28 § av sitt förslag intagit bestämmelse,

att, därest för jordbruk, dess binäringar eller skogsbruk ordnad bokföring

tinnes av beskaffenhet att läggas till grund för uppskattning av inkomsten,

denna må beräknas efter bokföringsmässiga grunder.

Uti flertalet av de utlåtanden, som avgivits över kommitténs förslag i

förevarande avseende, har detta lämnats utan erinran, och detta har skett

även i utlåtanden från myndigheter eller korporationer, vilka avstyrkt inkomstskattesakkunnigas

år 1922 avgivna förslag.

I vissa utlåtanden har däremot kommittéförslaget avstyrkts under åberopande

av vad tidigare yttrats över 1922 års förslag.

Kammarrätten gör ingen annan anmärkning än att det genom inflikande

i lagtexten av exempelvis orden »efter beskattningsnämnds beprövande»

borde tydligt utsägas, att det skulle tillkomma vederbörande myndigheter

att avgöra, huruvida en jordbrukare skall få deklarera bokföringsmässigt.

Kommunals kattekommitténs förslag innebär, såvitt jag kunnat finna, rätt

för vederbörande taxeringsmyndigheter att bestämma icke blott, huruvida

en jordbrukare skall taxeras efter bokföringsmässiga grunder, utan jämväl

de grunder, efter vilka taxeringen i dylikt fall skall ske, detta senare dock

med den inskränkning, som kan anses ligga i uttrycket »efter bokföringsmässiga

grunder». I motsats till vad fallet var med 1922 års sakkunnigförslag,

innehåller kommittéförslaget inga närmare bestämmelser om inkomstberäkningen

vid taxering efter bokföringsmässiga grunder liksom ej heller

bestämmelser, huru bör förfaras, när en jordbrukare vill övergå från det

ena till det andra systemet. Jag finner det icke tillrådligt att på detta sätt

överlämna åt taxeringsmyndigheterna att, utan ledning av lagstiftningen, bestämma

omfattningen av det inkomstbegrepp, som skall tillämpas i vissa

fall. Skall författningsenlig rätt för jordbrukare att taxeras efter bokföringsmässiga

grunder införas, synes i skattelagstiftningen böra meddelas

närmare regler för inkomstberäkningen. Emellertid hava mot inkomstskatte.

sakkunnigas härutinnan framlagda förslag framförts anmärkningar av den

art, att sagda förslag icke lärer kunna utan omarbetning i väsentliga delar

läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En dylik omarbetning har icke

nu kunnat ske. På grund av vad jag nu anfört hava i det framlagda

förslaget icke upptagits några bestämmelser i ämnet, utan torde med denna

fråga tillsvidare få bero i avvaktan på vidare utredning. I

I förevarande paragraf har intagits ett påpekande, att från nettointäkten

av jordbruksfastighet avdrag jämlikt 45 § skall göras, innan inkomsten

framkommer.

Kommunal
skattekom
mittén.

Inkomna

yttranden över

kommittéförslaget.

Departements
chefen.

Procent
avdrag.

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungi. Maj:ls proposition Nr j 02.

Fastighet, som

användes i

ägarens

rörelse eller

yrke.

Departements
chefen.

24 §.

Denna paragraf motsvarar 29 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

För närvarande gäller, att, om fastighet helt eller delvis användes i ägarens

rörelse eller yrke, fastigheten till ifrågavarande del anses ingå i rörelsen

eller yrket. I följd härav skall hyresvärdet av fastigheten icke uppskattas

och taxeras såsom inkomst av fast egendom, liksom hyresvärdet icke

får avdragas såsom omkostnad i rörelsen eller yrket. Vid bevillningstaxeringen

av inkomst av rörelsen eller yrket får avdrag ske med fem procent

av taxeringsvärdet eller, om blott en del av fastigheten använts i rörelse

eller yrke, av den därå belöpande delen av taxeringsvärdet.

Inkomstskattesakkunniga hava icke ifrågasatt någon ändring i hithörande

bestämmelser.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag däremot skall väl en fastighet

understundom kunna i sin helhet ingå i rörelse, men den skall aldrig kunna

gorå det blott delvis. En fastighet skall i sin helhet ingå i rörelse icke

blott om den helt använts i ägarens rörelse utan jämväl om den huvudsakligen

använts till sådan verksamhet. I senare fallet skall såsom inkomst

av rörelse redovisas hyra för uthyrd lägenhet, hyresvärdet av lägenhet, som

ägaren använt för egen räkning, o. s. v. Har fastigheten däremot blott till

en mindre del använts i ägarens rörelse, skall fastigheten i sin helhet anses

utgöra förvärvskälla i inkomstgruppen inkomst av annan fastighet, och

skall i följd därav såsom intäkt av annan fastighet redovisas, bland annat,

hyresvärdet av lägenhet, som använts i ägarens rörelse.

Enligt C-förslaget skall alltid såsom intäkt av annan fastighet upptagas

hyresvärdet av fastighet eller del därav, som ägaren använt i egen rörelse,

samt å andra sidan samma hyresvärde avdragas såsom omkostnad i rörelsen.

I de flesta av de inkomna utlåtandena har kommitténs förslag på denna

punkt lämnats utan anmärkning, och i vissa utlåtanden, bland andra kammarrättens,

har den direkt tillstyrkts. I en del utlåtanden har förordats en

lösning i enlighet med C-förslagets bestämmelser.

Några myndigheter, däribland länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands

och Malmöhus län hava avstyrkt kommitténs förslag och tillstyrkt

bibehållande av nu gällande bestämmelser. Samma åsikt har jämväl uttalats

av hankföreningen, industriförbundet och flertalet handelskammare.

Jag har för min del icke kunnat ansluta mig vare sig till kommittéförslaget

eller till C-förslaget. I motsats mot vad fallet är, när en fastighet

begagnas för ägarens personliga behov, alltså direkt för konsumtionsändamål,

kan enligt min åsikt icke enbart den omständigheten, att en fastighet

eller en del därav använts uti en förvärvsverksamhet, anses hava skapat

en inkomst för ägaren. Först om förvärvsverksamheten lämnat ett överskott,

föreligger strängt taget en inkomst, vilken kan tagas till beskatt
-

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ning. Om t. ex. en fabriksverksamhet gått utan vinst, synes det vara

oegentligt att beskatta ägaren för det beräknade hyresvärdet av den i

verksamheten använda fabriksfastigheten. Göres likväl detta och avdrages

hyresvärdet såsom utgift i rörelsen, kommer denna att utvisa ett underskott.

Har rörelsen drivits enbart i den kommun, där fastigheten är belägen,

kommer enligt kommittéförslaget underskottet att i sin helhet avdragas

från fastighetsinkomsten, och någon skattepliktig inkomst kommer icke att

föreligga. Har rörelsen drivits jämväl i annan kommun, får blott en del

av underskottet avdragas i den kommun, där fastigheten är belägen, och

näringsidkaren kan då komma att få skatta för en fullständigt fiktiv hyresinkomst

för en fabrik, som helt och hållet använts i egen rörelse och kanske

rent av byggts just för detta ändamål. Att beskatta en dylik fiktiv inkomst

kan icke anses riktigt. Fastigheten får i nu förevarande fall anses

vara en integrerande del av fabriksrörelsen, så att någon inkomst av fastigheten

icke kan föreligga, därest rörelsen icke lämnar någon vinst. Av nu

anförda skäl kan jag icke godkänna förslaget, att hyresvärdet av en i ägarens

rörelse använd fastighet alltid skall beskattas såsom inkomst av annan

fastighet. Härtill har även bidragit en annan omständighet. På sätt jag

kommer att närmare beröra under 45 § har jag ansett, att varje förvärvskälla

bör i fråga om rätten till procentavdrag betraktas såsom en fristående

enhet och att alltså procentavdrag, som hänför sig till en förvärvskälla, i

motsats till vad fallet är enligt C-förslaget, icke bör få åtnjutas från nettointäkt

av annan förvärvskälla. Skulle då fastighet, som använts i rörelse,

hänföras till förvärvskällan annan fastighet, skulle det kunna inträffa, att

fastigheten utvisade underskott eller också så liten nettointäkt, att procentavdraget

icke kunde till fullo utnyttjas. På detta sätt skulle garantien

för fastigheten tagas i anspråk, oaktat den rörelse, vari fastigheten använts,

lämnat en vinst, som långt överstigit procentavdraget.

Samma invändningar som mot nämnda förslag kunna göras jämväl mot

kommittéförslaget, ty även enligt detta kan en näringsidkare få skatta för

hyresvärdet av en i egen rörelse använd lägenhet, ehuru rörelsen gått med

förlust. Därjämte kan mot kommittéförslaget anmärkas, att enligt detsamma

en näringsidkare kan undgå att skatta för inkomst genom uthyrande av en

lägenhet eller en lägenhets disponerande för eget behov, nämligen för det

fall att den fastighet, däri lägenheten är befintlig, huvudsakligen använts i

egen rörelse och denna gått med förlust. Därest rörelsen drivits enbart i

den kommun, där fastigheten är belägen, är häremot mindre att invända,

enär i varje fall underskottet på rörelsen skulle få avdragas från fastighetsinkomsten,

men, om rörelsen drivits även i andra kommuner, kan kommittéförslaget

medföra, att underskottet på rörelsen kommer att delvis avdragas

i fel kommun.

Med hänsyn till vad jag nu anfört hava i förslaget bibehållits nu gällande

bestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. / sand. S? Iiiifl. (Nr 102.)

■M

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Bostads- De av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande beskattning av intäkt

förening och fr;m fastighet, som tillhör bostadsförening eller bostadsaktiebolag, hava i viss

bostadsaktie- . . , . ,, , ,

bolag. mån omarbetats. Härutinnan hanvisas till vad jag darom yttrat vid behandling

av frågan om juridiska personers beskattning.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 30 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Kostnader för Vad angår den av kommunalskattekommittén föreslagna bestämmelsen, att

brandforsäk- kostnader för brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader icke

ring m. m. ^ avdragas till högre belopp än som motsvarar intäkten av förvärvskällan,

har densamma tillstyrkts av länsstyrelsen i Södermanlands län, enär den

syntes välbetänkt med hänsyn särskilt till deklaranters och även taxeringsnämnders

obenägenhet för upptagande av tillräckligt höga värden för bostad i

egen fastighet. Däremot hava, bland andra, tre länsstyrelser uttalat sig

mot bestämmelsen och anför en av dessa (Östergötlands län):

»Bestämmelsen kan på ett synnerligen orättvist och omotiverat sätt drabba

de mest lojala inom fastighetsägaregruppen och är därtill principiellt oförenlig

med det sätt, varpå inkomstskatten enligt förslaget är anordnad. Det

är ju en vanlig företeelse, att större underhållsarbeten av ekonomiska hänsyn

och även andra lämplighetsskäl — t. ex. under höga konjunkturer eller

arbetsinställelser — uppskjutas till en för fastighetsägaren lämplig tidpunkt

och, då de företagas, draga kostnader till ett kumulerat belopp, som överstiger

fastighetsintäkten för det år, under vilket arbetet utföres. Att under

dylika förhållanden vägra avdrag för ifrågavarande kostnader med deras

fulla belopp synes icke vara av omständigheterna påkallat och framförallt

oförenligt med den föreslagna inkomstskattens natur. Att särskilt brandförsäkringspremierna

hänförts till här ifrågavarande grupp av omkostnader,

torde tarva närmare förklaring än som givits.»

Jämväl kammarrätten har avstyrkt kommittéförslaget i denna del.

Den i kommittéförslaget upptagna bestämmelsen, att kostnader för vicevärd,

portvakt, vattenförbrukning, renhållning och belysning m. m. dyl.

skola få avdragas endast där fråga är om sådan fastighet, som är avsedd

att tillgodogöras huvudsakligen genom uthyrning av lägenheter, har föranlett

anmärkningar från flera länsstyrelser. Så har länsstyrelsen i Malmöhus

län erinrat, att densamma, sammanställd med föreskriften i 29 § av

kommittéförslaget, att hyresvärdet av en utav ägaren i egen rörelse eller

yrke använd lägenhet skall upptagas såsom intäkt av annan fastighet, därest

fastigheten icke huvudsakligen använts i rörelsen eller yrket, i vissa fall

kunde leda till mindre tillfredsställande resultat. Länsstyrelsen i Hallands

län har åberopat ett uttalande av en taxeringsnämndsordförande i länet, däri

anföres:

»Borttagandet av avdragsrätt för kostnader för gårdskarl m. m., då ej

fråga är om hyreshus, kan möjligen vara lämpligt, men synes sakna praktisk

betydelse, enär frånvaron av sådant avdrag måste inverka på beräkningen

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av hyresvärdet. I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla hurusom de

numera allt talrikare egnahemshusen, oftast om två smålägenheter, i städernas

utkanter nästan undantagslöst i deklarationerna redovisas med förlust, som

ju då får avdragas från ägarens övriga inkomst. Detta beror på att oftast

hela byggnadskostnaden måste upplånas, samt hyrorna icke stå i rimligt

förhållande till byggnadskostnaderna. Här kunde väl på goda skäl ifrågasättas,

att deklarerad förlust ej skulle få avdragas från ägarens övriga inkomster,

ty förlusten är ej att anse som förlust å inkomstkälla. Egnahemsbygget

kan aldrig hava planerats som inkomstkälla.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län har vid behandling av frågan om rätt

till avdrag för underskott i viss förvärvskälla anfört:

»I detta sammanhang torde emellertid uppmärksamhet böra ägnas en del

fall, som synas vara av beskaffenhet, att fråga med skäl kan vara, om avdrag

för uppgiven förlust verkligen bör medgivas. Ett sådant fall föreligger, då

skattskyldig för sig och familj ensam bebor egen gård i stad, villa eller

annan dylik fastighet. Det är i sådana fall ej ovanligt, att denna fastighet

såsom förvärvskälla visar förlust beroende på höga skuldräntor, reparationskostnader

och dylikt, varförutom yrkande ofta framställes om värdeminskningsavdrag

på grund av slitning. Då här i själva verket lärer vara fråga

allenast om kostnad för bostad med tillhörande bekvämligheter eller med

annat ord levnadskostnad, borde förlustavdrag i sådant fall ej vara medgivet

och ej heller avdrag för värdeminskning i vidare mån, än denna värdeminskning

täckes genom överskjutande inkomst från fastigheten. Om en

person över huvud anser sig ha råd att på detta sätt bekosta en dyr bostad,

synes icke finnas något skäl, varför detta skall medföra rätt för honom att

från skatt fritaga en del av sina övriga inkomster.»

Kammarrätten har i anledning av den utav länsstyrelsen i Malmöhus

län framställda erinringen föreslagit, att här förevarande kostnader skola

få avdragas, där ej fråga är om sådan fastighet, som huvudsakligen användes

för ägarens, hans familjs och hans personliga tjänares räkning.

Kommunalskattekommittén har såsom skäl för sitt förslag att medgiva Departementsblott

begränsad rätt till avdrag för kostnader för reparations- och under- clietenhållsarbeten

anfört, att det ofta vore vanskligt nog att uppdraga gränsen

mellan dessa arbeten, å ena, samt till- eller ombyggnader samt därmed jämförliga

förbättringar, å andra sidan, att säkerligen mången gång såsom

underhållskostnad upptoges vad som i själva verket utgjorde kostnad för

förbättring jämförlig med ombyggnad, samt att det kunde såsom regel antagas,

att egentliga reparations- och underhållskostnader icke uppginge till så högt

belopp, att intäkten därmed överskredes.

Det av kommittén gjorda antagandet, att reparations- och underhållskostnader

i regel icke skulle överstiga årsintäkten av en fastighet, synes mig

icke fullt riktigt. Då större underhållsarbeten å en fastighet i regel icke

lära företagas värjo år utan med flera års mellanrum, förefaller det tviirtom

troligt, att underhållskostnaden jämförelsevis ofta kan komma att överstiga

årsintäkten. Vid sådant förhållande skulle, vill det synas, kommitténs

s. 372 Kontrollera mot PDF

372 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

förslag på denna punkt innebära ett allt för stort avsteg från den för en

inkomstskatt grundläggande principen, att avdrag bör få ske för alla omkostnader

för en förvärvskällas bevarande och bibehållande. Det av kommittén

föreslagna stadgandet skulle jämväl kunna tänkas medföra risk för

att i praktiken avdrag komme att medgivas även för kostnader, som vore

att hänföra till ombyggnad eller annan förbättring, blott kostnaden icke

överstege årsintäkten. Katta botemedlet mot det av kommittén påpekade

missförhållandet, att såsom underhållskostnad avdragas kostnader för en

verklig förbättring, torde ligga i att taxeringsmyndigheterna få sin uppmärksamhet

riktad på saken och icke tillåta avdrag för sådana kostnader,

som avse en ombyggnad eller en därmed jämförlig förbättring. I vissa fall

skulle dock den av kommittén föreslagna utvägen kunna anses vara i särskild

grad befogad, nämligen när det gäller fastighet, som bebos av ägaren

själv eller tillhör en bostadsförening. Det ligger nämligen här nära till

hands, att ägaren eller föreningsmedlemmarna skola för sin egen trevnad

företaga reparations- och underhållsarbeten i mycket större utsträckning än

det skulle falla fastighetens ägare in att göra, därest fastigheten i stället

varit uthyrd. Det torde dock visa sig omöjligt att i praktiken avgöra, huruvida

reparationerna överstigit vad som kan anses skäligt. Ihågkommas

bör ock, att fastighetens underhåll bör inverka på hyresvärdet, så att hyresvärdet

för en väl underhållen lägenhet sättes högre än för en, som är illa

underhållen.

Kommitténs förslag, att avdrag för kostnader för vicevärd, portvakt m. m.

skall få äga rum allenast där fråga är om fastighet, som är avsedd att tillgodogöras

väsentligen genom uthyrning av lägenheter, grundar sig därpå,

att, då dylika kostnader hänföra sig till egnahemslägenheter eller andra

fastigheter, som uteslutande eller åtminstone huvudsakligen äro avsedda till

bostadsändamål för ägaren, kostnaderna snarare synas falla under begreppet

levnadskostnader än utgöra kostnader för intäkts förvärvande och bibehållande.

Jag delar kommitténs åsikt, att, när fråga är om en egnahemslägenhet,

kostnaderna för t. ex gårdskarl och belysning oftast äro att betrakta såsom

levnadskostnader och att desamma därför i regel icke böra få avdragas vid

inkomstberäkningen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle

dock säkerligen i många fall föranleda orättvisor, så t. ex., på sätt länsstyrelsen

i Malmöhus län påpekat, när fastigheten delvis bebos av ägaren,

delvis användes i ägarens rörelse eller yrke och delvis uthyres, utan att

dock väsentligen vara avsedd för uthyrning. Skulle man följa den av kommittén

anvisade vägen, borde bestämmelsen snarast få den formulering, att

avdrag medgives så snart det icke är fråga om en fastighet, vilken är avsedd

att väsentligen tillgodogöras såsom bostad för ägaren eller hans personliga

tjänare. Enligt min uppfattning torde man dock i de enskilda fallen komma

till rättvisare resultat vid ett bibehållande av den nu gällande bestämmelsen,

att avdrag för nu berörda kostnader får ske, i den mån dessa kostnader

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

åligga husägaren såsom sådan, och har det nu föreliggande förslaget utarbetats

i anslutning härtill. Det torde icke möta några större svårigheter

för taxeringsmyndigheterna att avgöra, huruvida i fråga om en fastighet

av viss art de uppgivna kostnaderna skolat anses åvila fastighetsägaren

eller hyresgästen, därest fastigheten varit uthyrd. Märkas bör, att, såsom

framhållits i ett flertal utlåtanden, det föreligger korrespondens mellan

fastighetsägarens skyldigheter i förevarande avseende samt hyresvärdet. Ju

vidsträcktare skyldigheter som åligga fastighetsägaren och ju större avdrag

därför som tillåtas, desto större måste hyresvärdet antagas vara, och ju

mindre skyldigheter som åligga fastighetsägaren, desto mindre blir hyresvärdet.

Vad angår det av länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län

framburna önskemålet, att underskott, som uppstått å en egnahemsfastighet,

icke skall få avdragas från annan inkomstkälla, kan jag icke ansluta mig

till den uppfattning, som här kommit till synes. En dylik fastighet måste

enligt min mening betraktas såsom varje annan inkomstkälla. Särskilt för

det fall, att underskottet beror på skuldsättning, vore det orättvist att vägra

avdrag för underskott, så länge man medgiver avdrag för ränta å rent

personlig skuld såsom skuld för bosättning, skuld, som man åsamkat sig på

grund av borgen, o. dyl. Det förefaller knappast rimligt att medgiva

avdrag för ränta å dylika skulder men icke medgiva avdrag för ränta å en

skuld, som man åsamkat sig vid ett husinköp eller husbygge. En annan sak

är, att man bör vid taxeringen söka finna det verkliga hyresvärdet samt icke

tillåta, att hyresvärdet upptages orimligt lågt.

Bestämmelserna om beskattning av förmånen av plantering och trädgårdsland

hava omarbetats i syfte att tydligare utmärka, att det är förmånens

värde, som skall tagas i beräkning vid bestämmande av bostadens värde.

Vad kommittén i anvisningarna till 29 § upptagit därom, att i förevarande

avseende med plantering skulle likställas koloniträdgård o. dyl., har uteslutits,

enär koloniträdgård i regel icke torde vara förenad med bostadslägenhet

å egen fastighet. Skulle så någon gång vara fallet, torde även utan särskild

bestämmelse den givna regeln vara tillämplig.

26 §.

Uti denna paragraf, vilken motsvarar 31 § i kommittéförslaget och i

C-förslaget, har intagits påpekande, att från nettointäkten skall ske avdrag

enligt 45 §, innan inkomsten av annan fastighet framkommer.

27 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Punkt 2 av anvisningarna i kommittéförslaget har icke medtagits, enär den

huvudsakligen varit behövlig för avgörande av vad som vore att hänföra

till »näring» i teknisk mening, något som saknar betydelse, då det nu framlagda

förslaget icke upptager näringsskatt.

Plantering

och trädgårdsland.

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Avdrag för

värdeminskning.

Förslag i

ämnet.

28 §.

Paragrafen, vilken motsvarar 33 § i kommittéförslaget och i C-förslaget,

har liksom anvisningarna i viss mån omarbetats på den grund, att på sätt

under 24 § omnämnts, till rörelse hänförts fastighet, till den del densamma

använts i rörelsen.

Bestämmelsen, att till intäkt skall räknas värdet av varor eller produkter,

som tillgodogjorts för medlemmar av den skattskyldiges hushåll, har erhållit

samma formulering som motsvarande bestämmelse i 21 §.

1924 års skatteberedning har uti sin promemoria rörande rätt till avdrag

för värdeminskning med mera föreslagit införande av ett andra mom. ävensom

viss omformulering av anvisningarna till paragrafen. Skatteberedningens

förslag i denna del har icke upptagits i det nu framlagda förslaget av skäl,

för vilka jag kommer att redogöra under nästföljande paragraf.

29 %.

Denna paragraf motsvarar 29 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag får vid beräkning av inkomst

av rörelse avdrag ske för, bland annat, värdeminskning, som fabriks-, verkstads-,

magasins- eller därmed jämförlig byggnad, vilken är avsedd för användning

i ägarens yrke, är genom slitage underkastad, för värdeminskning

genom slitning eller utrangering av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och

inventarier samt för värdeminskning å patenträtter ävensom å vissa naturtillgångar

såsom gruvor, stenbrott o. dyl. genom deras tillgodogörande.

Däremot hava icke i förslaget upptagits närmare bestämmelser rörande sättet för

beräkning av avdragen utom vad rör avdraget för värdeminskning å byggnad.

Inkomstskattesakkunniga hava i sitt förslag upptagit närmare bestämmelser

om rätt till avdrag för värdeminskning och hava därjämte föreslagit

den bestämmelsen, att för skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra

handelsböcker, inkomstberäkningen i regel skall följa bokföringen, samt att

dylik skattskyldig i följd härav skall i regel erhålla avdrag för värdeminskning

med samma belopp, varmed han gjort avskrivning i sina böcker.

1924 års skatteberedning har därefter upptagit hithörande frågor till behandling

uti förberörda »P. M. angående rätt till avdrag vid beskattningen

för värdeminskning å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke».

Detaljerade bestämmelser meddelades i detta skatteberedningens förslag

angående rätt till avdrag för värdeminskning vid beräkning av inkomst

av rörelse, och innefattade dessa bestämmelser bland annat rätt till avdrag

för s. k. överpris och merkostnad, ehuru i något annan form än enligt inkomstskattesakkunnigas

förslag. Bestämmelserna skulle dock icke vara direkt

tillämpliga i fråga om beräkningen av aktiebolags, ekonomiska föreningars,

handelsbolags m. fl. affärsdrivande juridiska personers inkomst. Dessa senare

skulle erhålla avdrag för värdeminskning med de belopp, med vilka de i

sin bokföring verkställt avskrivning. De bokförda avskrivningarna finge

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av taxeringsmyndigheterna frångås, endast om de kunde anses uppenbart

oskäliga. Skatteberedningen ansåg, att det skulle vara till fördel, om man

på detta sätt kunde anknyta beskattningen till bokföringen. Den skattskyldige

vore nämligen själv närmast att bedöma, huru stora avskrivningar som

borde ske, innan vinst kunde anses uppkomma; vidare behövde den skattskyldige

icke föra särskild bokföring över de avdrag, som han under årens

lopp åtnjutit; och slutligen skulle antalet av de nu talrika tvisterna angående

avskrivningarnas storlek säkerligen väsentligt nedbringas. Förslaget kunde dock

medföra oberättigade fördelar för den skattskyldige, därest han skulle erhålla

praktiskt taget obegränsad rätt till avdrag för värdeminskning, men icke

skulle bliva beskattad för den vinst, som kunde bokföringsmässigt uppstå vid

en försäljning av tillgångar till pris överstigande bokförda värdet. Enligt

förslaget skulle fördenskull allt, som inflöte vid avyttring av fast eller lös

egendom, utgöra skattepliktig intäkt för de skattskyldiga, som vore i fråga.

Då den försålda egendomen samtidigt avfördes ur böckerna och sålunda

minskade tillgångarnas bokförda värde, skulle på detta sätt den bokföringsmässiga

vinsten på avyttringen bliva föremål för beskattning. Till förekommande

av att ett bolag skulle kunna undgå skatt för vinst vid avyttring

genom att i stället utdela eller utskifta tillgången i fråga till sina delägare

föreslogs, att dylik utdelning eller utskiftning skulle till sina verkningar i

fråga om bolagets skattskyldighet likställas med avyttring. Vissa övergångsbestämmelser

meddelades till förekommande av att man skulle komma att beskatta

vinst, som hade sin grund däri, att vid den nya lagens ikraftträdande

tillgångar varit upptagna till lägre värde än det verkliga eller till lägre

värde än det, varmed tidigare räknats i beskattningsavseende.

Utlåtanden över skatteberedningens förslag hava inkommit från samtliga

länsstyrelser, bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, riksräkenskapsverket

och kammarrätten ävensom från samtliga handelskammare

med undantag av en, Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen, järnkontoret,

Sveriges redareförening, Sveriges allmänna sjöfartsförening, svenska

järnvägsföreningen, kooperativa förbundet, Sveriges hantverksorganisation,

Göteborgs textilindustriförening, svenska sparbanksföreningen, svenska vattenkraftföreningen,

svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet.

De av skatteberedningen föreslagna bestämmelserna rörande rätt till värdeminskningsavdrag,

vilka skulle gälla för andra än vissa juridiska personer,

hava i allmänhet lämnats utan erinran. Några anmärkningar hava dock

framställts. I vad desamma röra värdeminskning å byggnader'' hava de redan

berörts under 22 §.

Vad angår avdrag för värdeminskning å tillgångar av good wills natur,

har länsstyrelsen i Malmöhus lön anmärkt, att en dylik avdragsrätt icke

borde medgivas, ty, om en rörelseidkare köpt en av annan person startad

affär, måste det betraktas såsom kapitalförlust, om han icke skulle återvinna

beloppet, då han själv i sin ordning överläte affären.

Inkomna

yttranden.

s. 376 Kontrollera mot PDF

376 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Den föreslagna rätten till avdrag för överpris och merkostnad har behandlats

i flera utlåtanden.

På sätt framgår av skatteberedningens promemoria hade inkomstskattesakkunnigas

förslag om rätt till avdrag för överpris och merkostnad tillstyrkts

av en länsstyrelse, samtliga handelskammare utom en, svenska bankföreningen,

Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening. Däremot

hade förslaget avstyrkts av två länsstyrelser. Den ena av dessa, länsstyrelsen

i Malmöhus län, hade framhållit de svårigheter, som skulle möta vid en

tillämpning av det föreslagna stadgandet, samt därefter anfört bland annat:

Om icke de sakkunniga så skarpt markerat en särställning för det sålunda

föreslagna avdraget i förhållande till de vanliga värdeminskningsavdragen,

så skulle ett visst fog kunnat framletas för ett till sina verkningar ungefär

ensartat avdrag just under de vanliga värdeminskningsavdragens form. I

och med det, att man medgåve slutamortering genom värdeminskningsavdrag

i beskattningshänseende för driftsinventarier, som icke blott genom slitning

utan även av andra skäl blivit obrukbara före den vanliga amorteringstidens

utgång, så hade man också i princip medgivit slutamortering i berörda hänseende

å driftsinventarier i en mera tillfällig förvärvskälla, som varit avsedd

att upphöra, innan driftsinventarierna hunnit bliva utslitna. Detta bleve

allenast en given konsekvens. Nu förekomma emellertid icke så sällan under

en tillfällig konjunktur, att ett företag startades eller i varje fall betydligt

utvidgades just för att begagna en sådan tillfällig konjunktur. I sådant

fall borde konsekvensenligt en kortare amorteringsperiod än den vanliga

kunna medgivas. Likaledes hade under den senaste högkonjunkturen förekommit,

att gamla fartyg köptes för rederirörelse och gamla maskiner köptes

för annan rörelse. Det sade sig självt, att i sådant fall en kortvarigare

amorteringstid måste tillämpas, eftersom de redan vid inköpet gamla driftsinventarierna

icke kunde äga en lika lång varaktighetstid som de nya. Det

hade varit skäl uti att undersöka den vägen, om icke den vore framkomligare

än den, på vilken de sakkunniga slagit in. Men under alla förhållanden

borde avdraget begränsas till lösa tillgångar för stadigvarande bruk i rörelse.

Så snart de fasta anläggningarna droges med, bleve problemet svårlöstare

eller kanske till och med olösligt.

Blott ett fåtal av de utlåtanden, som avgivits över skatteberedningens

förslag, hava närmare berört frågan om avdrag för överpris och merkostnad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har omnämnt vad den i sitt utlåtande över

inkomstskattesakkunnigas förslag yttrat i nyss återgivna del samt därefter

fortsatt:

»Detta uppslag innebär tydligtvis något helt annat än den taxeringstekniskt

omöjliga avdragsrätten för ''överpris och merkostnad’. Den avdragsrätt,

som genom detta uppslag ifrågasatts, tager ingen som helst hänsyn

till huruvida inköpspriset för inventarierna varit högt eller lågt. Icke heller

blir en sådan avdragsrätt begränsad till allmänneliga högkonjunkturtider.

Utan den kan förekomma även under i övrigt normala tider. Den kan

ifrågakomma exempelvis allenast av den anledningen, att en verkstad erhållit

utanför sin vanliga kundkrets en tillfällig order av en för den verkstadens

förhållanden enorm storlek, att effektueras på förhållandevis kort tid, varav

följden blivit en utvidgning av verkstadens maskinpark till en omfattning,

s. 377 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

377

som knappast kan beräknas få användning efter det ordern fullgjorts. För

att än mera beskriva länsstyrelsens tankegång vid givandet av detta uppslag,

vill länsstyrelsen erinra om ett riksbekant fall, då en verkstad här i

landet erhöll en för vårt lands förhållanden enorm beställning från ett annat

land med oberäkneliga politiska förhållanden. Denna beställning krävde

en mycket dyrbar utvidgning i en omfattning, som med största sannolikhet

icke bleve erforderlig efter beställningens fullgörande. Där hade det av

länsstyrelsen ifrågasatta avdraget varit typiskt befogat.

Men länsstyrelsen vill än en gång betona: enda förutsättningen måste

vara, att värdeminskningsavdragen inrättas på sätt länsstyrelsen föreslagit

med full kontrollmöjlighet från taxeringsmyndigheternas sida. Sker detta,

kunna taxeringsmyndigheterna utan fara tillmötesgå framställningar om

sådana kortare amorteringsperioder, när sannolika skäl för befogenheten härav

uppgivas. Klart är, att sådana uppgivna skäl vinna i styrka, då den skattskyldige

själv i sin bokföring gjort minst lika kraftiga avskrivningar som

de av honom begärda värdeminskningsavdragen i beskattningsavseende.»

Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund

anföra uti ett gemensamt avgivet utlåtande:

»För överpris och merkostnad, föranledda av extra ordinära konjunkturförhållanden,

har skatteberedningen ifrågasatt införandet av bestämmelser,

ägnade att trygga en hastigare avskrivning än hittills — annat än i ett par

kända undantagsfall — kunnat ske med åtnjuten avdragsrätt. I sak är från

vår sida häremot icke något att erinra, frånsett att enskilda företagare uteslutits

från tillämpningen. Det vill dock synas, som skulle den föreslagna

nyordningen av avdragsrätten för värdeminskning i själva verket göra denna

extra avdragsrätt obehövlig. En i enlighet härmed gjord uteslutning av

dessa bestämmelser ur lagen skulle i sin ordning befria taxeringsmyndigheterna

från en alltid vansklig prövning, när allenast ''smärre ändringar i

konjunkturerna’ rätteligen borde anses föreligga, likasom ock från bedömandet

i vilka fall anskaffningskostnad ''blott obetydligt’ överstigit normal anskaffningskostnad

(anvisningarna till § 34 p. 7 sista stycket). Man lärer i

de fall, som här avses och som för övrigt efter hand förlora i aktualitet,

icke behöva befara en invändning, att en särskilt med hänsyn till inflationstidens

höga förvärvspriser gjord större avskrivning för den skull borde anses

såsom ''uppenbart oskälig’. Härför är den i sak alltför väl grundad. Anses

emellertid dylik fara icke helt utesluten, synes saken, enklare än genom ur

övriga synpunkter obehövliga lagbestämmelser, i fullt betryggande grad

kunna läggas till rätta genom ett påpekande i anvisningarna, att vid ett

bedömande av en avskrivnings tillåtlighet också skall tagas hänsyn till

sådana omständigheter, som de här avsedda. Allenast må det vara i sin

ordning, att yrkandet om avdragets godkännande i dessa fall av skattskyldig

kompletteras med eu upplysning om det extra ordinära förhållandet.»

Kammarrätten yttrar i denna del:

»Vidkommande den av skatteberedningen föreslagna avdragsrätten för

''överpris och merkostnad’, skulle avdraget grundas på ''extraordinära’ konjunkturförhållanden

och föranledas därav, att anskaffningskostnaden ''mera

avsevärt’ överstigit det pris, som kunde förutses bliva det för liknande tillgångar

normala. 1 sådant fall skulle anskaffningskostnaden få avdragas

''hastigare än bestämmelserna eljest skulle föranleda’. Detta skulle ske i den

form, att den skattskyldige finge åtnjuta särskilt avdrag för ''överpris och

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

merkostnad’, motsvarande skillnaden mellan den verkliga anskaffningskostnaden

och det belopp, vartill anskaffningskostnaden ’kan antagas under

normala förhållanden hava högst uppgått’; och skulle ''avdraget’få fördelas

på flere år, i den mån intäkten efter avdrag för övriga omkostnader försloge

till täckande av ''avdraget’. Slutligen finge dylikt avdrag icke medgivas

vid blott ''smärre’ ändringar i konjunkturerna eller för det fall, att

den verkliga anskaffningskostnaden ''blott obetydligt’ överstigit vad som

kunde anses utgöra ''normal anskaffningskostnad’.

Enligt kammarrättens förmenande måste det uppstå stora svårigheter att

bedöma, huruvida och i vad mån ett överpris verkligen blivit betalt för en

tillgång. Hart när ogörligt måste ofta det för skattskyldiga och taxeringsmyndigheter

vara att kunna fastslå, när konjunkturförhållandena vore extraordinära

och avdraget följaktligen skulle medgivas eller när allenast ''smärre

ändringar i konjunkturerna’ förelåge. Lika ogörligt synes det enligt

rättens mening vara att bedöma, huruvida den verkliga anskaffningskostnaden

''blott obetydligt’ överstigit vad som kunde anses utgöra normal

anskaffningskostnad. Överhuvud vill det synas, som om beredningen vid

utformandet av denna särbestämmelse i allt för hög grad tagit intryck av

den nu tilländalupna kristiden med dess våldsamma konjunkturfluktuationer.

Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida stadgandet lämpligen bör upptagas

i en skatteförfattning, avsedd att lämna avdragsföreskrifter med hänsyn till

normala tider.» •

Beträffande de föreslagna särskilda bestämmelserna för vissa juridiska

personer visa sig åsikterna vara mycket delade.

I ett flertal av de utav länsstyrelserna avgivna utlåtandena har vitsordats

behovet av nya bestämmelser rörande rätt till avdrag för värdeminskning

för den, som har ordnad bokföring, samt har framhållits, att skatteberedningens

förslag, i synnerhet i vad angår värdeminskning å inventarier, erbjuder obestridliga

fördelar. I andra utlåtanden åter, bland annat av länsstyrelserna i Malmöhus

och Västerbottens län göres gällande, att frågan redan med nuvarande bestämmelser

kan ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt. Samma mening har

uttalats av kammarrätten, vilken anmärkt, att de till kammarrätten fullföljda

målen angående värdeminskningsavdrag nedgått till ett rätt obetydligt

antal, beroende därpå att efter hand i praxis utbildats avdragskvoter, avpassade

efter olika näringars behov. Två reservanter i kammarrätten hava

emellertid ansett, att en stor lättnad i taxeringsarbetet skulle vinnas därigenom,

att ifrågavarande skattskyldigas bokföring finge följas beträffande

avskrivningarna för värdeminskning, enär därigenom de talrikast förekommande

anledningarna till tvistigheter mellan beskattningsmyndigheterna och

de skattskyldiga komme att delvis undanröjas.

Erinringar hava i flera avseenden framställts mot förslaget. Så hava

även flera av de länsstyrelser, som i princip tillstyrkt detsamma, uttalat,

att detsamma borde tillämpas blott i fråga om inventarier och därmed

likartade tillgångar men icke i fråga om byggnader och fastigheter i

allmänhet liksom ej heller i fråga om aktier och andra värdehandlingar.

Även för en tillämpning i fråga om inventarier erfordrades till förekommande

av missbruk vissa garantier i avseende å bokföringens beskaffenhet.

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Särskilt vore kontrollen svår, då avskrivningar skedde genom avsättning

till förnyelsefond o. dyl. De särskilda regler, som kunde komma att införas,

borde gälla jämväl för fysiska personer, som vore pliktiga föra liandelsböeker.

Öv er ståthållar ämbetet, som i huvudsak tillstyrkt skatteberedningens förslag,

har angående behandlingen av aktier och andelar i ekonomiska föreningar

anfört följande:

»Vad slutligen angår aktier och andelar i ekonomiska föreningar synas

överståthållarämbetet skäl icke vara anförda för ändring i nu gällande

bestämmelser. Att samtidigt medgiva vissa juridiska personer skattefrihet

för utdelning å aktier och rätt till nedskrivning av värdet å'' samma aktier

på grund av exempelvis utebliven utdelning å desamma är att bereda aktiebolagen

en alltför gynnsam ställning i skatteavseende. Sådana bestämmelser

skulle även inbjuda till åtgärder för nedbringande av stadgad skattskyldighet.

Ett aktiebolag inköper nämligen aktier i ett annat bolag kort tid

före det utdelning från detsamma förfaller till betalning samt säljer aktierna

omedelbart efter utdelningens lyftande, då aktiernas pris åtminstone

i flertalet fall nedgått med värdet av kupongen. Det bolag, som gör en sådan

transaktion, blir enligt skatteberedningens förslag icke skattskyldig!

för den lyftade utdelningen, men erhåller vid taxeringen avdrag från

vinsten å dess normala rörelse för skillnaden mellan aktiernas inköps- och

försäljningspris eller med andra ord bolaget är icke blott fritt från skatt

för utdelningen utan erhåller därtill avdrag från övrig inkomst för mot

utdelningen svarande belopp. Ett godtagande av skatteberedningens förslag

i detta avseende skulle även försvåra den av överståthållarämbetet såsom

önskvärd ansedda likställigheten mellan aktiebolagen och enskilda

rörelseidkare med bokföringsskyldighet.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken avstyrkt beredningens förslag, har

rörande behandlingen av vinst vid försäljning av fastighet yttrat, bland

annat:

»Värdeminskningsavdrag medgivas allenast å byggnader och icke å marken

till byggnaderna, men vinsten vid försäljning av fastigheten i dess

helhet blir skattepliktig, även om vinsten eventuellt skulle hava uppkommit

uteslutande genom värdestegring å själva marken.

Det kan ju mycket väl hända, att ett tomtområde, som förvärvats såsom

underlag för ett stort fabrikskomplex, måst dyrt betalas med ''överpris och

merkostnad’, men att däremot ett mycket lyckat entreprenadkontrakt åstadkommits

för byggnadernas uppförande, så att dessa påtagligen blivit billigt

uppförda. Detta framträder i fastighetstaxeringslängden, där markvärdet

sättes lägre än förvärvspriset men byggnadsvärdet sammanfaller med anskaffningskostnaden,

så att taxeringsvärdet alltså för hela fastigheten blir

lägre än anskaffningskostnaden. Det är givet, att fabriksidkaren-bolaget

finner sig böra avskriva ''överpriset och merkostnaden’ å fastigheten, men

detta måste vägras av taxeringsmyndigheterna, som kunna och böra göra

detta utan att på något sätt fela mot bestämmelsen, att sådana skattskyldiga

skola ’i regel’ erhålla avdrag med samma belopp, som avskrivits i

räkenskaperna.

Skulle nu det samhälle, i vars utkant det alltför dyrt inköpta fabriksområdet

vid förvärvet var beläget, komma att under årens lopp starkt tillväxa,

så att området efter några decennier kommer att ligga snart sagt i

s. 380 Kontrollera mot PDF

380 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samhällets mitt, så kan det komma ifråga för fabriksidkaren-bolaget att

flytta fabriken och tillvarataga en högst betydande värdestegring å marken.

Den vinst, som uppkommer vid försäljning av fastighetskomplexet, skall

då beskattas. Har fabriksidkaren varit ett aktiebolag, så har han icke lagligen

kunnat uppskriva det en gång ''genom avskrivning’ nedbragta värdet,

och då blir frågan, huruvida i allt fall, utan avseende å den gjorda ''avskrivningen’,

vinsten skall beräknas efter bokförda värdet. Men den viktigaste

frågan blir den, om det verkligen kan vara rätt, att en juridisk person

bör betrakta denna vinst såsom inkomst av rörelse och beskattas för den,

medan enskilda personer i sådant avseende gå fria. Man skall icke tro,

att fall sådana som det nyss anförda allenast äro teoretiskt tänkbara, ty

sådana fall förekomma ideligen i det praktiska livet. Länsstyrelsen tillåter

sig erinra om det bekanta fallet för några år sedan, då Rörstrandsbolaget

flyttade sina fabriksanläggningar.

Har nu i ett dylikt fall fabriksidkaren varit ett handelsbolag, lärer intet

hinder för bolaget förefinnas att undan för undan uppskriva värdet allt

efter som markvärdestegringen fortlöper. Då skulle väl enligt skatteberedningens

förslag konsekvensenligt uppskrivningen beskattas såsom inkomst

av rörelse, fastän detta icke framgår av förslaget, ty meningen kan

väl icke vara, att vinsten skall beräknas allenast med utgångspunkt från

det efter en rad av uppskrivningar tillkomna bokföringsvärdet. Sådant betraktelsesätt,

varigenom en uppskrivning av värdet å en fastighet konsekvensenligt

borde beskattas såsom inkomst av rörelse till det belopp, varmed

uppskrivningen skett, måste väl dock ställa sig motbjudande och icke

böra ifrågasättas. I varje fall avviker det högst betänkligt från allmän

åskådning och sund affärskutym, och det var ju denna senare, som skulle

tjäna såsom vägledning för skatteberedningen.»

Samma länsstyrelse har vidare anmärkt, att en beskattning av vinst vid

avyttring i annan form än vanlig realisationsvinstbeskattning vore ännu

mindre motiverad, när det gällde tillgångar, som icke hörde till rörelsen.

Vad anginge aktier och liknande värdehandlingar, kunde man dock ifrågasätta,

att dessa för aktiebolag — men däremot icke för handelsbolag och därmed

jämförliga bolag — behandlades såsom varor. Den av skatteberedningen

föreslagna rätten till avdrag för alla förluster skulle medföra, att

exempelvis borgensförbindelser skulle vara avdragsgilla, även om de icke

stått i något som helst samband med driften, något som måste väcka betänkligheter

i fråga om handelsbolag och aktiebolag av s. k. familjebolags

typ. Möjligheterna att beskatta bolags vinst å avyttring i samband med

ett bolags upplösning bleve ofta illusoriska. Ett oeftergivligt villkor vore,

att all vinst och sålunda jämväl ersättning för good will skulle vara skattepliktig,

något som icke klart framginge av förslaget. Även om detta villkor

vore uppfyllt, mötte svårigheter. Ett handelsbolag och därmed jämförligt

bolag kunde upplösas genom en enkel firmaanmälan, vilken icke väckte

någon som helst uppmärksamhet hos taxeringsmyndigheterna. I fråga om

alla slag av bolag mötte svårigheter redan på grund av omöjligheten att

beräkna den skattepliktiga vinsten.

I sistnämnda hänseende anför länsstyrelsen med syftning på aktiebolags

beskattning följande:

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Ett livskraftigt bolag plägar väl i allmänhet icke upplösas utan i samband

med fusion eller uppgående i ett annat bolag av ungefärligen enahanda

art. Den erhållna betalningen för bolagets tillgångar plägar då utgå under

form av aktier antingen i ett genom fusionen nybildat bolag eller ock i ett äldre

bolag, däri det upplösta bolaget uppgått. I intetdera fallet föreligger något

formligt köp av det upplösta bolagets tillgångar, och de eventuella kalkyler,

som legat till grund för aktieutbytet, hava i allmänhet icke grundats å

några specifika beräkningar angående värdena å olika slag av det upplösta

bolagets tillgångar, och i varje fall bliva dessa kalkyler icke tillgängliga

för taxeringsmyndigheterna. Huru vill man då göra för att genom

beskattning utkräva ett sålunda upplöst bolags motprestation för det bolaget

under sin tillvaro fått år för år tillgodonjuta oskäligt höga värdeminskningsavdrag?

Det är väl knappast troligt, att skatteberedningen tänkt sig in

häruti. Eljest har måhända skatteberedningen tänkt sig, att man kunde

grunda beräkningen av den skattepliktiga vinsten å en jämförelse mellan

bokförda värdena å tillgångarna i det upplösta samt i det nybildade bolaget.

Utom det, att en sådan jämförelse måste i flera hänseenden bliva

vilseledande, måste emellertid beaktas, att den i allmänhet icke låter sig

utföras, då flera bolags tillgångar sammanslagits. Det skulle ju också

kunna hända, att skatteberedningen tänkt sig möjligheten att de i utbyte

erhållna aktierna kunde tjäna till underlag för beräkningen av den skattepliktiga

vinsten vid bolagets upplösning. Detta är emellertid en mycket

vansklig beräkningsgrund. Skulle aktierna tagas till pari, så kan beräkningen

slå alldeles fel. Om vid fusionen ett nytt bolag bildats, kan det

hända, att aktierna i detta bolag aldrig komma att i allmänna marknaden

uppnå pari. Om åter det upplösta bolaget uppgått i ett äldre förutvarande

bolag, vars aktier stått i en hög kursnivå, blir beräkningen ännu vanskligare,

och för övrigt kan det mycket väl hända, att de i utbyte erhållna

aktierna omedelbart efter sammanslagningen undergå en betydande kursförändring.

Om skatteberedningens förslag bleve lagfäst, och om verkligen en sådan

beskattning vid bolags upplösning kunde, såsom avsett är, genomföras, så

skulle detta i själva verket komma att lägga avgörande hinder mot bolagsfusioner

för framtiden. Säkert är, att den största fusion, som förekommit

här i länet, omöjligen skulle hava kunnat komma till stånd, om skattelagstiftningen

då varit sådan som den nu föreslagna och om den ifrågavarande

beskattningen vid de gamla bolagens upplösning också varit av beskaffenhet

att kunna genomföras. Men den hade omöjligen kunnat genomföras. Annan

beräkningsgrund för vinsten saknades i det förevarande fallet fullständigt

än just parivärdet å de i utbyte erhållna aktierna. Men en sådan beräkningsgrund

hade i det förevarande fallet varit en upprörande orättvisa, ty

icke en dag efter fusionen hava dessa aktier under de många år, som gått,

ens tillnärmelsevis uppnått pari.»

Skånes handelskammare avstyrker skatteberedningens förslag, under det

att övriga handelskammare liksom Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen

och järnkontoret i huvudsak tillstyrka förslaget, dock i de flesta

fall med den ändring, att de föreslagna bestämmelserna böra gälla jämväl

för fysiska personer, som äro pliktiga föra handelsböcker, samt att

vinst å försäljning av fastighet till den del, som belöper å själva marken,

bör beskattas endast försåvitt förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning

föreligga.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

I sistnämnda avseende anföres uti ett av Stockholms handelskammare,

industriförbundet och bankföreningen gemensamt avgivet utlåtande följande:

»Olägenheterna för den rörelseidkande juridiska personen av förslagets

genomförande skulle väsentligen bestå däri, att skattskyldighet såsom för

inkomst av rörelse skulle inträda för all vinst vid avyttring av egendom,

avsedd till stadigvarande bruk, såsom maskiner, verktyg, fabriksfastighet

m. m., oavsett om avyttringen sker efter 5 respektive 10 år efter förvärvet.

Det må vara riktigt, att en dylik skattskyldighet i regel måste erkännas

såsom en naturlig konsekvens av den friare rätten till avskrivning. Men

detta gäller endast i den mån egendomen kan göras till föremål för avskrivning

med rätt till motsvarande skatteavdrag. I fråga om fast egendom

gäller avskrivningsrätten endast byggnaden, medan jorden icke är

föremål för avskrivning. Enligt förslaget skall emellertid hela den vinst,

som uppstår genom föryttring av fast egendom, således även i vad vinsten belöper

på jorden, bliva beskattningsbar såsom inkomst av rörelse. Då jordvärdet i

allmänhet torde fortfarande som hittills komma att successivt stiga, åtminstone

inom och i närheten av tätare bebyggda samhällen, skulle beskattandet

av vinsten å jordens föryttring komma att innebära införande i inkomstbeskattningens

form av ett slags värdestegringsskatt å mark i aktiebolags

och andra affärsdrivande juridiska personers ägo. som skulle medföra

en avsevärt ökad skattebörda för de redan förut alltför hårt beskattade

aktiebolagen, och som dessutom ofta skulle föranleda betydande svårigheter

och kostnader vid bolags upplösning eller uppgående i annat bolag. Framhållas

må ävenledes, hurusom exempelvis ett skogsägande bolag, som —

vilket ofta är fallet — har ett mycket stort antal hemmansdelar, förvärvade

vid olika tidpunkter, men samlade i ett fastighetskonto, helt enkelt icke

skulle kunna vid avyttring av viss fastighetsdel fastställa huru mycket av

det gemensamma bokvärdet belöper på den försålda fastighetsdelen.

Vad som i betänkandet framhållits därom, att beskattningen av vinsten

vid avyttring av inventarier kompenseras av den föreslagna avdragsrätten i

det fall, att föryttringen medför förlust, har endast i ringa grad tillämpning

i fråga om mark. Det är därför efter vår uppfattning nödvändigt att vid

genomförande av den föreslagna skattereformen träffa sådan anordning, att

skattskyldighet för vinst vid avyttring av fast egendom, vilken sker mer

än tio år efter förvärvet, kommer att gälla endast den del av vinsten, som

icke belöper på själva jorden.»

Sveriges allmänna s jo farts förening, som i princip tillstyrkt skatteberedningens

förslag, har beträffande behandlingen av vinst vid avyttring av

fartyg anfört, bland annat, följande:

»Beskattningen av en vinst, varom här är fråga, kan — oavsett om förutsättningar

för dess karaktär av värdestegringsskatt föreligga eller icke —

under vissa omständigheter bliva betungande. Även om i vanliga fall under

ett rederiföretags fortvara möjlighet finnes att utjämna en dylik vinst genom

avskrivning å tonnage, som anskaffats i stället för det avyttrade, eller å

andra fartyg eller inventarier, som möjligen finnas i företagets ägo, kunna

dock olägenheterna redan vid avyttringar utan samband med rörelsens upphörande

bliva betydande. Särskilt kan så tänkas bliva fallet, om avyttring

och nyanskaffning icke äga rum under samma räkenskapsår, vilket lätt kan

inträffa, exempelvis vid förlisning av fartyg. Det torde väl nämligen vara

meningen, att som vinst i här avsedda bemärkelse skulle behandlas även

överskottet av försäkringssumman utöver det nedskrivna anskaffningsvärdet.

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Emellertid är det tydligen vid total avyttring av driftsinventarierna i

samband med ett företags nedläggande, som olägenheterna kunna bliva som

mest kännbara, och det fall som härvidlag otvivelaktigt har den största

praktiska betydelsen är då ett företag uppgår i ett annat vid s. k. fusioner.

Sådana affärstransaktioner förekomma kanske i sin största utsträckning under

göda affärskonjunkturer, då avyttringsvinsterna följaktligen kunna beräknas

bliva betydande. Utsikten att dessa skulle komma att drabbas av en hög

progressiv beskattning skulle otvivelaktigt verka synnerligen hämmande på

genomförandet av sådana ofta ur ekonomiska och andra synpunkter mycket

önskvärda sammanslutningar. Då den vanliga formen för ifrågavarande

fusioner är att ett eller liera aktiebolag överlåta sina tillgångar till ett annat

mot aktier i detta senare, vilka därefter utdelas bland aktieägarna i de förra

bolagen i utbyte mot deras förutvarande aktier, lär man också knappast

kunna säga, att en verklig avyttring ägt rum. Rörelsen fortsättes under

andra former av de förutvarande delägarna. Styrelsen tillåter sig därför

ifrågasätta, om överlåtelser av sådant slag nödvändigtvis måste i beskattningshänseende

likställas med avyttringar, varom här är fråga. Om det

föreskreves, att ingående bokföringsvärdena å de övertagna tillgångarna, å

vilka det övertagande bolaget framdeles skulle verkställa sina avskrivningar,

icke finge sättas högre än motsvarande värden hos det överlåtande bolaget,

respektive att i motsatt fall endast skillnaden skulle beskattas som vinst

hos det överlåtande bolaget, synes någon olägenhet i beskattningshänseende

icke behöva befaras av en dylik anordning.»

Kammarrätten har mot två reservanter avstyrkt skatteberedningens förslag

och därvid framhållit, bland annat:

Förslaget medförde två olika inkomstbegrepp, ett för bolag och andra

ekonomiskt verkande juridiska personer samt ett för övriga skattskyldiga.

Detta måste betecknas såsom synnerligen betänkligt, ej allenast från principiell

ståndpunkt sett utan ock med hänsyn till därmed förknippade svårigheter

för såväl deklaranter som taxeringsmyndigheter. Härtill komme, att

gränsen mellan de två inkomstbegreppens tillämplighetsområde icke följde

någon i och för sig rationellt dragen linje, samt att beskattning enligt den

nya regeln lätteligen skulle kunna, med kringgående av lagens bestämmelser,

undvikas. Förslagets dubbla inkomstbegrepp syntes kammarrätten vara en

så väsentlig brist i förslaget, att detsamma redan på denna grund måste

avstyrkas. Eu undersökning gåve vid handen, att förslaget från synpunkten

av det allmännas skatteintresse kunde bliva direkt oförmånligt och att detsamma

för de skattskyldiga själva ej torde bliva enbart till gagn. I förstnämnda

hänseende vore uppenbart, att de skattskyldigas frihet att bestämma

såväl storlek av som tidpunkt för avdragen kunde medföra olägenhet och

förlust för stat och kommun och övriga skattdragare i kommunen. Nära

till hands läge nämligen för den skattskyldige att giira stora nedskrivningar

till motvikt mot ett års jämförelsevis stora inkomster eller med hänsyn till

en tillfällig höjning i den kommunala utdebiteringen för att därigenom

nedbringa sina skatteutgifter. Utsikten härtill kunde emellertid locka den

skattskyldige till avskrivningar, som i annat sammanhang kunde bliva till

förfång såsom bidragande till en skenbart sämre balansställning. Vidare

kunde den skatt, som avsåges skola utgå vid framtida avyttring av de nedskrivna

tillgångarna, komma att drabba synnerligen kännbart, kännbarare

ju mer som avskrivits.

s. 384 Kontrollera mot PDF

''Departements
chefen.

384 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Såsom av det anförda framgår, hava uti de avgivna utlåtandena betänkligheter

i olika avseenden uttalats mot skatteberedningens förslag angående

särskilda regler för vissa grupper skattskyldiga. Härvid är att märka,

att helt motsatta synpunkter kommit till uttryck. I några utlåtanden uttalas,

att de föreslagna bestämmelserna blott böra gälla i fråga om vissa

slag av tillgångar, under det att i andra framhålles nödvändigheten av

likartade bestämmelser i fråga om alla slags tillgångar. Några anse, att de

föreslagna reglerna böra gälla jämväl för fysiska personer, vilka äro pliktiga

föra bandelsböeker, andra uttala sin anslutning till den av skatteberedningen

föreslagna begränsningen, och andra åter ifrågasätta, att reglerna

böra gälla blott för en ännu trängre krets av skattskyldiga. Själv är jag

av den uppfattningen, att skatteberedningens förslag i flera avseenden skulle

innebära beaktansvärda fördelar. Emellertid har det visat sig, att ett lösande

av avskrivningsfrågan på det sätt skatteberedningen föreslagit för med sig

konsekvenser på olika områden. Förslagets verkningar låta sig näppeligen

till fullo överblickas enbart med ledning av den utredning, som hittills förebragts,

utan synes ytterligare utredning vara erforderlig, huruvida och i

vilken utsträckning man skall kunna följa den av skatteberedningen anvisade

vägen. Jag anser mig för den skull icke böra nu framlägga förslag

till lösning av hithörande frågor i överensstämmelse med skatteberedningens

förslag. Till denna min ståndpunkt har även bidragit, att nu förevarande

spörsmål hava ett visst samband med frågan om aktiebolags och ekonomiska

föreningars beskattning; så torde t. ex. det sätt, varpå aktiebolagsbeskattningen

ordnas, kunna öva ett visst inflytande på frågan, huruvida

ett särskilt inkomstbegrepp bör införas för dessa bolag, liksom ock på frågan,

i vad mån vinst, som kommer till synes vid ett bolags uppgång i ett annat,

bör beskattas. Det torde för den skull vara lyckligast, om dessa frågor kunde

vinna sin lösning samtidigt. På sätt jag tidigare framhållit, bör problemet om

vissa juridiska personers beskattning enligt min mening göras till föremål för

ytterligare utredning. Önskvärt vore dessutom, att den sedan flera år på dagordningen

stående frågan om ändrade bestämmelser angående förande av

bandelsböeker kunde bliva avgjord före avskrivningsfrågans slutliga lösning,

ehuruväl jag, i motsats till vad som i flera utlåtanden uttalats, icke kan anse

detta som ett oeftergivligt villkor.

Ehuru jag således ansett bestämmelser icke böra nu meddelas därom,

att för vissa grupper av skattskyldiga skola gälla särskilda regler rörande

rätt till avdrag för värdeminskning, synes intet hinder föreligga att stadga

nya, mera detaljerade bestämmelser angående avdrag för värdeminskning

å tillgångar, som användas i rörelse i allmänhet. Dessa bestämmelser

böra tydligen tillsvidare gälla för alla skattskyldiga, och de synas kunna i

huvudsak bygga på vad i sådant avseende av skatteberedningen föreslagits

och som i stort sett lämnats utan anmärkning. Avdraget för värdeminskning

å byggnader har jag behandlat vid 22 §; och i övrigt torde blott ett par

detaljer förtjäna närmare omnämnande. Vad angår avdrag för värdeminsk
-

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ning å rättigheter av good wills natur, är jag ense med länsstyrelsen i

Malmöhus län, att, om en person inköpt en affär och därefter sålt den med

förlust, denna förlust är att anse såsom kapitalförlust, samt att på grund

härav avdrag för värdeminskningen icke bör tillåtas. Emellertid kunna

fall tänkas, då en rättighet av good wills natur är begränsad till tiden,

t. ex. om en rörelseidkare mot en summa i ett för allt förvärvar rätten

att under fem år använda ett visst varumärke. I ett dylikt fall skulle

det strida mot vanliga beskattningsregler, om han icke finge under

femårsperioden åtnjuta avdrag för den utgivna ersättningen; hade ersättningen

utgått med en femtedel varje år, hade avdrag otvivelaktigt varit

medgivet. Jag har för den skull ansett det av skatteberedningen föreslagna

tredje stycket av punkt 5 i anvisningarna höra bibehållas. Sant är att, om

nämnda stycke utginge, den skattskyldige i ett fall som det nyss nämnda

troligen skulle i praktiken erhålla avdrag på grund av bestämmelsen i första

stycket och att på den grund tredje stycket måhända ej vore behövligt.

Stadgandets största betydelse ligger emellertid däri, att av detsamma följer,

att avdrag för värdeminskning å rättigheter av good wills natur i regel icke

är medgivet. Det av skatteberedningen föreslagna stadgandet om rätt till

avdrag för överpris och merkostnad har icke upptagits i det nu framlagda

förslaget. Ett generellt stadgande av dylik innebörd synes knappast behövligt

uti en för normala förhållanden avsedd författning. Detta förhållande

får dock ej anses innebära, att det under alla förhållanden blir uteslutet att

medgiva avdrag, varom här är fråga. Sådana omständigheter kunna nämligen

tänkas föreligga, att avdrag kan medgivas redan på grund av huvudregeln

i 20 §, att alla omkostnader för inkomstens förvärvande må avdragas.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 35 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Vad angår de allmänna principerna för beskattning av inländska försäkring

sanstalter, hänvisar jag till vad jag tidigare därom anfört. Beträffande

avfattningen av de erforderliga stadgandena vill jag här blott framhålla

följande.

Lagtexten ansluter sig i stort sett till skatteberedningens förslag med däri

av försäkringsinspektionen föreslagna ändringar. I anledning av ett utav

försäkringsinspektionen gjort förslag i fråga om livränteförsäkringsrörelses

beskattning har föreskrivits, att förbudet mot avdrag för avsättning till utfäst

vinstutdelning icke gäller i fråga om vinstutdelning ä livränteförsäkringar.

Dylik vinstutdelning beskattas enligt föreliggande förslag i stället

hos försäkringstagarna. Försäkringsinspektionen hade anmärkt, att det

skattepliktiga räntebeloppet icke borde begränsas av överskottets storlek

utan begränsas av storleken av överskottet ökat med avdragsgilla avsättningar

till andra fonder än försäkringsfonden; i anslutning till försäkringsBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt X, käft. (Nr 102.) 25

Inländsk

försäkrings

anstalt.

Försäkrings

rörelse i ali

mänhet.

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

inspektionens förslag på denna punkt, dock med den ändring i sak, att även

aktieägares andel i överskottet å livförsäkringsrörelsen medräknas vid

ifrågavarande begränsning, har intagits den bestämmelsen, att räntebeloppet

icke får överstiga den på livförsäkringsrörelsen belöpande andelen av behållningen

av bolagets hela verksamhet, och har i anvisningarna intagits

närmare föreskrift, huru denna andel skall beräknas.

Vad angår anvisningarna i förevarande del, hava de erhållit ändrad uppställning

och avfattning i avsikt att erbjuda större reda och överskådlighet.

I anslutning till föreliggande förslag till lag om försäkringsavtal har för

annan försäkring än livförsäkring införts benämningen sjuk-, olycksfallseller

skadeförsäkring. Förändrade bestämmelser hava föreslagits beträffande

behandlingen av utjämningsfonder. Att på sätt skatteberedningen föreslagit

införa särskilda bestämmelser om behandlingen av dessa fonder till den del,

de kunna visas motsvara tidigare beskattad inkomst, skulle säkerligen i

praktiken medföra svårigheter, därest tillämpning av dessa bestämmelser

någon gång skulle påfordras. Man synes emellertid kunna antaga, att försäkringsanstalterna

icke skola till utjämningsfonder avsätta större belopp,

än som enligt de meddelade bestämmelserna bliva skattefria. Skulle större

avsättningar anses behövliga, torde avsättningar ske till fonder under fri

disposition. Man torde för den skull kunna vid lagstiftningen utgå från

att de belopp som efter den nya lagens ikraftträdande avsättas till utjämningsfonder,

icke bliva beskattade. Vad angår äldre fonder, torde dessa hos

aktiebolagen hava varit beskattade, och de böra för den skull icke inräknas

bland utjämningsfonderna. Hos de ömsesidiga bolagen åter har vad som

avsatts till fonder hittills icke beskattats, och man kan därför icke bortse

från dessa vid beräkning av maximum för fri fondavsättning; i övrigt skall

nedsättning av dylik fond betraktas som intäkt.

För ernående av en viss förenkling i anvisningarnas formulering har i

föreliggande förslag benämningen utjämningsfond utsträckts att gälla i

fråga om alla ett ömsesidigt försäkringsbolags vid lagens ikraftträdande

förefintliga fonder utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv och

säkerhetsfond, utan något särskilt villkor i fråga om dylik fonds användning.

T samma syfte hava anvisningarna vidare omformulerats så, att vid bestämmandet

av den skattepliktiga inkomsten endast ökningen eller minskningen

av utjämningsfondernas summa beräknas, men ej ökningen eller minskningen

av de enstaka fonderna.

På grund av nu anförda ändringar behöver man vid beskattning endast

taga hänsyn till en enda grupp fonder (utjämningsfonderna) utöver försäkringsfond,

premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond. Vidare erfordras icke,

såsom eljest vore nödvändigt, bestämmelse angående vad som bör iakttagas,

om en fond ökas och en annan samtidigt minskas.

Om benämningen utjämningsfond gives den vidsträcktare betydelse nyss

sagts, skulle härav följa, att avdragsgill avsättning även skulle kunna äga

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102. 387

rum till sådan vid lagens ikraftträdande förefintlig fond, för vilkens användning

eljest stadgade restriktioner icke gälla. Då anvisningarna emellertid

i sak äro avsedda att i denna punkt överensstämma med skatteberedningens

och försäkringsinspektionens förslag, vilka innebära att avsättning

till dylik fond ej är avdragsgill, har för förhindrande av nyss nämnd

konsekvens här tillfogats en bestämmelse att vid tillämpningen av anvisningarna

dylik fond icke må upptagas till högre belopp vid årets slut än

vid dess början. Denna bestämmelse medför, jämförd med försäkringsinspektionens

förslag i övrigt, den skillnaden, att dylik fonds ökning under

året icke, såsom i nämnda förslag skett, skall medräknas vid avgörandet,

huruvida utjämningsfonderna under året uppnått maximum för skattefri

fondavsättning.

I fråga om regeln för beskattning av utjämningsfond på grund av ändring

av bolagsordningen torde uttrycket »det belopp, som får sålunda disponeras»

kunna föranleda svårigheter vid tillämpningen. Ifrågavarande uttryck

synes utan olägenhet kunna uteslutas, enär det därigenom avsedda

resultatet, att i visst fall utjämningsfonden vid dylik ändring icke till hela

sitt belopp skall upptagas som intäkt, även kan ernås därigenom, att bolaget

i detta fall företager ändringen på sådant sätt, att visst belopp kvarstår i

utjämningsfonden, utan att reglerna för dennas användning ändras, medan

återstoden överföres till en ny fond.

I tillämpliga delar hava ändringar svarande mot de nyss nämnda företagits

i fråga om utjämningsreserver för livförsäkringsrörelse; för skattefri

vinstfond för livränteförsäkringsrörelse har införts benämningen garantifond

för dylik rörelse.

På sätt jag tidigare omnämnt skola livräntetagare skatta för den ränta,

de erhålla på sina erlagda premier, samt för vinstutdelning, och skall på

grund härav försäkringsanstalten vara fri från skatt för räntan och utdelningen.

Härav föranledda ändrade bestämmelser hava intagits i anvisningarna.

Särskilda bestämmelser hava jämväl meddelats rörande behandlingen

av rånte- och kapitalförsäkringsanstalter.

De i förevarande paragraf med tillhörande anvisningar meddelade bestämmelser

skola gälla all försäkringsrörelse, i den mån skatteplikt för densamma

föreligger. I anvisningarna har intagits ett uttryckligt påpekande att bestämmelserna

gälla jämväl för sådan försäkringsrörelse, som drives av

understödsföreningar.

Uti liera utlåtanden har frågan om pensionsanstalters beskattning berörts.

Sveriges privatanställdas pensionskassa har sålunda föreslagit, att den

enligt 49 § e) av kommittéförslaget i viss utsträckning medgivna skattefriheten

för pension sanstalter icke bör gälla för pension sanstalter, som äro

försäkringsbolag, och har härom anfört:

Pensions
anstalters
skattskyldig
het.

s. 388 Kontrollera mot PDF

388 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

»Den skillnad, som i beskattningshänseende uppstår mellan pensionsanstalter,

som ej äro försäkringsbolag, och pensionsanstalter, som äro försäkringsbolag,

är uppenbarligen motiverad av de tekniska svårigheter, som

förefinnas för ett fullt enhetligt beskattningssystem av alla slag av pensionsanstalter.

å ena sidan kan man näppeligen åstadkomma beskattning av

överskotten bos det förra slaget av pensionsanstalter, emedan så gott som

samtliga dessa sakna skyldighet att årligen upprätta försäkringstekniska

bokslut (enda nu existerande undantag är Sveriges Privatanställdas Pensionskassa,

nedan nämnd S. P. P.). Ä andra sidan uppstå svårigheter att

undantaga pensionsanstalter, som äro försäkringsbolag, från den skattskyldighet,

som i allmänhet åvilar försäkringsbolag. Samtliga nu existerande

svenska försäkringsbolag torde nämligen jämväl kunna sägas vara pensionsanstalter,

enär de utom kapitalförsäkring även meddela livränteförsäkring.

Den berörda skiljaktigheten är dock mera av formell än av reell natur.

Ehuru beskattningssystemet för olika slag av pensionsanstalter företer skiljaktigheter,

kan nämligen beskattningen i sin helhet sägas vara lika.

Ä ena sidan är sålunda en pensionsanstalt, som är försäkringsbolag, med

avseende å livränterörelse fritagen från ränteskatt och från skatt på grund

av avsättningar till säkerhetsfond, premieåterbäringsreserv och utjämningsreserv,

men blir avsättning till övriga vinstfonder beskattad. Försäkringstagarna

i en dylik anstalts livränterörelse beskattas för utfallande ränta

och premieåterbäring (obs. de nedan under 8 föreslagna modifikationerna),

men ej för andra vinstandelar.

Å andra sidan är en pensionsanstalt, som ej är försäkringsbolag, fri från

beskattning, men beskattas dess försäkringstagare med avseende å utfallande

ränta och alla vinstandelar, vare sig de äro att jämställa med premieåterbäring

eller annat slag av vinstandelar. (Obs. de nedan under 8 föreslagna

modifikationerna.)»

Svenska livförsäkringsbolags direktör sförening har beträffande pensionsanstalters

beskattning anfört, bland annat, följande:

Vad först beträffade de pensionsanstalter (pensionskassor), som vore inregistrerade

som understödsföreningar, kunde direktörsföreningen icke finna

någon giltig grund för generell olikhet i beskattningshänseende mellan understödsföreningar,

beroende på huruvida de benämndes pensionsanstalter eller

ej. Den inskränkta skattskyldigheten för pensionsanstalter kunde enligt

direktörsföreningens förmenande vara av sociala skäl väl motiverad i fråga

om mindre pensionskassor, som icke vore pliktiga att årligen försäkringstekniskt

beräkna sin försäkringsfond, men grundad anledning att för samtliga

pensionsanstalter stadga inskränkt skattskyldighet syntes icke föreligga.

Direktörsföreningen hemställde därför, att de understödsföreningar med godkända

stadgar, som vore pliktiga att årligen försäkringstekniskt beräkna

sin försäkringsfond, ävensom de pensionsanstalter, som utan att vara registrerade

såsom understödsföreningar inrättats av annan än staten, skulle —

evad de benämndes pensionskassor eller ej — vara underkastade skatteplikt

efter samma grunder som livförsäkringsbolag.

Försäkringsinspektionen har föreslagit, att pensionsanstalt, som är försäkringsaktiebolag,

skall skatta, förutom för inkomst av fastighet, jämväl för

aktieägares andel i överskottet.

s. 389 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 102.

389

Kammarrätten har i sitt utlåtande över kommunalskattekommitténs förslag

uttalat, att det borde tagas i övervägande, huruvida icke pensionsanstalter,

i den mån de kunde rubriceras såsom understödsföreningar, också

borde med dem likställas i beskattningsavseende.

På sätt i de åberopade utlåtandena framhållits torde det vara svårt att Departementsi

fråga om försäkringsbolag och understödsföreningar uppdraga någon be- chefeD''

stämd gräns mellan sådana, som äro pensionsanstalter, och sådana, som icke

äro att betrakta såsom pensionsanstalter. Ty såväl bolag som föreningar

kunna på en gång driva pensionsförsältringsrörelse och annan försäkringsrörelse.

Det är också ur beskattningssynpunkt skäligen likgiltigt, huruvida

försäkringsbolag och understödsföreningar, som uteslutande driva pensionsförsäkringsrörelse,

erhålla skattefrihet i den utsträckning, kommunalskattekommittén

föreslagit; något som också Sveriges privatanställdas pensionskassa

framhållit i fråga om försäkringsbolagen. Med de föreslagna bestämmelserna

rörande beräkning av inkomst av livförsäkringsrörelse kommer

nämligen pensionsförsäkringsrörelse att praktiskt taget undgå beskattning,

och någon annan förvärvskälla än rörelse och fastighet torde ett försäkringsbolag

eller en understödsförening i regel icke hava. Vid sådant förhållande

synes man, utan att några berättigade intressen därigenom åsidosättas,

kunna behandla alla försäkringsbolag och alla understödsföreningar

lika samt alltså beskatta sådana pensionsanstalter, som äro antingen försäkringsbolag

eller ock understödsföreningar med skyldighet att årligen försäkringstekniskt

beräkna sin försäkringsfond. Däremot anser jag tillräckliga

skäl icke föreligga att utsträcka skattskyldigheten till övriga pensionsanstalter.

För utländska försäkringsanstalter gäller för närvarande samma huvud- utländsk förregel

för beräkning av den beskattningsbara inkomsten som för andra skatt- säkringaskyldiga,

nämligen att från bruttointäkterna avdrag får göras för alla ut- ” °

gifter för inkomstens förvärvande och bibehållande. Emellertid har efter

hand utbildat sig den praxis, att utländsk försäkringsanstalts taxering, då

tillfredsställande utredning om den behållna inkomsten saknas, bestämmes

till 16 procent av det belopp, som motsvarar anstaltens premieinkomst under

året efter avdrag av under året utgivna återförsäkringspremier.

Med hänvisning till förenämnda praxis och dess tillämpande i ett särskilt

angivet fall anhöll Svenska livförsäkringsbolags direktörsförening i skrivelse

i februari 1919, att Kungl. Maj:t ville låta företaga utredning om

lämpligaste sättet för beräkning av den inkomst, varå utländska livförsäkringsbolag

jämlikt bestämmelserna i gällande skattelagar skulle erlägga skatt.

Direktörsföreningen anförde såsom huvudskäl för sin framställning, att de

svenska livförsäkringsbolag, som i utlandet dreve rörelse, kunde komma att

underkastas oskälig beskattning, om de utländska livförsäkringsbolagen här

beskattades på olämpligt sätt.

över denna framställning av direktörsföreningen avgav kammarrätten

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomna

yttranden.

den 25 september 1919 utlåtande, däri kammarrätten fann vad i framställningen

andragits icke giva vid handen, att närmare bestämmelser angående

beräkningen av utländskt livförsäkringsbolags beskattningsbara inkomst vore

erforderliga.

Svenska försäkringsföreningen bär därefter i skrivelse den 30 november

1922 anfört, bland annat, följande. Då det för utländsk försäkringsanstalt, efter

vad erfarenheten visat, kunde medföra rätt stora svårigheter att på ett

nöjaktigt sätt för taxeringsmyndigheterna framlägga redogörelse för vinsten

å dess rörelse i Sverige, torde det vara i hög grad önskvärt, att ett särskilt

schema för utländska försäkringsbolags deklaration fastställdes, varigenom

man skulle kunna undgå den nu i Sverige tillämpade praxis att, då nöjaktig

utredning saknades, helt summariskt såsom vinst beskatta 16 procent

av premieinkomsten efter avdrag av under året utbetalade återförsäkringspremier,

detta oberoende av om den verkliga vinsten varit vida högre eller

lägre, ja till och med om rörelsen gått med förlust.

Denna skrivelse överlämnades till kommunalskattekommittén för att tagas

i övervägande vid fullgörande av det åt kommittén lämnade uppdrag. Kommittén

har i sitt betänkande (35 § 2 mom. med tillhörande anvisningar)

föreslagit, att »för försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt,

skall såsom inkomst här i riket upptagas så stor del av anstaltens

hela inkomst, som belöper å premieinkomsten härstädes i förhållande till

anstaltens premieinkomst i dess helhet», att »vid uppskattning av utländsk

försäkringsanstalts inkomst av försäkringsrörelse skola de uppgifter och

förslag, som därom avgivas av försäkringsinspektionen, tjäna till ledning»,

samt att »såsom premieinkomst är att räkna bruttobeloppet av årets försäkringspremier

utan avdrag för reassuranspremier, dock att, där i fråga

om premieinkomsten för anstaltens rörelse i dess helhet uppgift tinnes tillgänglig

allenast för premieinkomsten efter sådant avdrag, denna nettopremieinkomst

må läggas till grund för beräkningen av inkomsten av näringen

här i riket.»

Inkomstskattesakkunniga hava i sitt förslag upptagit samma bestämmelser

om beräkning av utländsk försäkringsanstalts inkomst här i riket som

kommunalskattekommittén. Någon särskild motivering anföres icke.

Föreliggande spörsmål har berörts i en del av de yttranden, som avgivits

över kommunalskattekommitténs och inkomstskattesakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att i kommitténs förslag

nya bestämmelser lämnats för beskattning av utländska försäkringsbolag, i

vilket avseende den hittillsvarande bristen på lagbestämmelser framkallat

ett mera summariskt beskattningsförfarande. Länsstyrelsen ansåge sig kunna

biträda kommitténs förslag härutinnan.

Försäkringsinspektionen anför:

»Till grund för kommitténs förslag i fråga om utländska försäkringsanstalters

beskattning ligger den åskådningen, att sådan anstalts svenska

s. 391 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

391

rörelse icke är att anse såsom en självständig affärsverksamhet, vars beskattningsbara

inkomst bestämmes enbart efter dess egna inkomster och

utgifter, utan som en del av anstaltens hela rörelse, och att viss del av anstaltens

hela inkomst är att betrakta som inkomst för den svenska rörelsen.

Den svenska rörelsens del i anstaltens hela inkomst bestämmes enligt förslaget

efter förhållandet mellan anstaltens bruttopremieinkomst här i riket och dess

totala bruttopremieinkomst, alltså på ett sätt som är snarlikt det, som skall

tillämpas vid fördelning på flera kommuner av ett svenskt bolags hela beskattningsbara

inkomst.

Om utländsk försäkringsanstalts inkomst här i riket skall bestämmas på

detta sätt, lär det ej kunna ske utan att försäkringsinspektionen lämnar sin

medverkan. Detta förutsättes även i anvisningarna. Men det blir då säkerligen

nödvändigt att i lagen om utländsk försäkringsanstalts verksamhet här

i riket ålägga sådan anstalt en utsträckt uppgiftsskyldighet angående rörelsen

i dess helhet. Detta synes helst böra undvikas, enär dessa uppgifter skulle

vara utan betydelse för försäkringsinspektionens egentliga verksamhet och

försäkringsinspektionen icke skulle hava någon möjlighet att utöva någon

verklig kontroll över deras riktighet. Försäkringsinspektionen finner sig

därför icke kunna tillstyrka kommitténs förslag i denna punkt.

För närvarande uppskattas utländskt bolags beskattningsbara inkomst till

viss procent av dess premieinkomst för egen räkning å dess rörelse i Sverige.

En sådan regel har den stora fördelen att den är enkel att tillämpa. Och

den leder till resultat, som ej synas obilliga, om man bestämmer procentsatsen

efter de svenska aktiebolagens erfarenhet om vad dessa bolags överskott i

medeltal utgör i procent av premieinkomsten för egen räkning inom olika

försäkringsgrenar. Enligt försäkringsinspektionens beräkning voro dessa

procenttal, avrundade till närmaste 5- eller 10-tal, under åren 1921—23 följande,

om ingen annan ränteinkomst medräknas än räntan på försäkringsfonden,

beräknad efter 4 procent eller den lägre räntefot, som är gällande

för denna fonds beräkning:

Livförsäkring..................................................................................................... 10

Sjuk- och olycksfallsförsäkring ..................................................................... 10

Ansvarsförsäkring inkl. automobilförsäkring................................................ 25

Brandförsäkring.................................................................................................. 15

Inbrottsförsäkring............................................................................................... 50.

intet utländskt försäkringsbolag driver för närvarande verksamhet här i

riket i andra grenar än de här nämnda.

Ifrågavarande beräkning kan ej vara annat än ungefärlig, men torde dock

kunna bliva användbar för det ändamål, varom här är fråga.

1 anslutning till dessa siffror synes man, om man vill i princip bibehålla

nuvarande regel för beräkning av utländsk försäkringsanstalts beskattningsbara

inkomst, för närvarande kunna bestämma, att den skall beräknas vara

nedan angivna procent av anstaltens premieinkomst för egen räkning å dess

rörelse i Sverige:

i liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring .......................................... 10 procent

» brandförsäkring ......................................................................... 15 »

» annan försäkring ............................................................................ 25 » I

I fråga om inbrottsförsäkring talar visserligen de svenska aktiebolagens

erfarenhet under ovannämnda år för eu högre procentsats än 25 procent.

Men dels torde denna komma afl sjunka, dels är de utländska bolagens

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

KungI. Maj:ts proposition Nr 102.

verksamhet i denna gren så obetydlig, att särskild hänsyn, åtminstone för

närvarande, ej synes behöva tagas till densamma (sammanlagda premieinkomsten

uppgår till ungefär 10,000 kronor).

Det synes böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter försäkringsinspektionens

hörande bestämma de procentsatser, som tid efter annan skola tilllämpas.

»

Svenska brandtariff öreningen anför:

»Beträffande de utländska här i riket genom generalagenter med underlydande

agenturer verksamma brandförsäkringsanstalterna har föreningen

väl i princip icke något att erinra mot den ändring i ordningen för deras

beskattning, som i bägge förslagen förordas i enlighet med vad försäkringsinspektionens

chef i förevarande ämne hemställt. Föreningen kan dock icke

dela förhoppningen om att man, låt vara med försäkringsinspektionens bistånd,

skall nå fram till en i nöjaktig grad effektiv och praktikabel beskattning

på den föreslagna vägen. Kommittén säger sig anse, att vid utländsk

försäkringsanstalts inkomstbeskattning härstädes lämpligen bör av anstaltens

hela inkomst, beräknad enligt samma grunder som för inländska försäkringsanstalters

inkomst, upptagas så stor del, som belöper å bruttopremieinkomsten

härstädes, i förhållande till anstaltens bruttopremieinkomst i dess helhet,

varvid för det fall, att bruttopremieinkomsten ej kan ur det utländska bolagets

berättelser utläsas, den svenska bruttopremien får ställas i relation till

den totala nettopremien.

Meningen är alltså, att ett separat bokslut skall för den svenska rörelsen,

uppgöras, varvid såsom inkomst skall jämte annat upptagas den andel av

bolagets räntor, som belöper på den svenska avdelningen.

Nu frågas:

1) Skall för ett utländskt bolag, som driver åtskilliga försäkringsgrenar,

men här i landet t. ex. endast brand, jämförelsen göras mellan brandpremien

i Sverige och brandpremien för hela rörelsen eller mellan brandpremien

i Sverige och bolagets totala premieintäkt av samtliga grenar?

Man kan kanske finna denna fråga onödig och anse som självklart, att

jämförelsen skall göras endast med bolagets räkenskaper för brandförsäkringsrörelsen.

I de flesta fall föreligger nog också för brand särskild avdelning

i bolagens styrelseberättelser, men för t. ex. automobilförsäkring torde

med bestämdhet kunna påstås, att denna gren ej har sitt särskilda kapitel

i de utländska bolagens berättelser utan ingår i kapitlet om diverse grenar.

2) Vilken andel av bolagets räntor skall tagas till inkomst för den svenska

avdelningen ?

Somliga utländska bolag upptaga räntor under varje huvudkapitel, andra

uppföra desamma endast i klump på vinst- och förlustkonto.

3) Skola till kostnader räknas endast den svenska avdelningens kostnader

eller skall däri även inrymmas någon del av huvudkontorets?

Tarifföreningen anser redan denna axplockning giva vid handen, att uppgörandet

av ett bokslut för den svenska avdelningen av ett utländskt bolags

affär stöter på så många och så stora svårigheter, att taxeringsmyndigheterna

även med så sakkunnig hjälp som från försäkringsinspektionen ej

kunna övervinna dem. Alldeles får ej heller förbises, att därest en inkomstbeskattning

av här arbetande utländska brandförsäkringsanstalter enligt förslagens

linjer skulle visa sig mera hårdhänt än det nuvarande beskattningssättet

i det särskilda fallet föranleder, de inhemska företagen i branschen,

som jämväl arbeta på utländsk botten, säkerligen icke skulle undgå att få

vidkännas reciprok behandling i större eller mindre utsträckning.

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

393

Ur nu anförda synpunkter torde därför vara lämpligast att tillsvidare

bibehålla den nuvarande beskattningsgrunden, möjligen med någon sänkning

av procentsatsen 16 procent å nettopremierna, enär det endast torde vara i

enstaka undantagsfall som en vinst av denna storlek kan ernås.»

Svenska livförsäkringsbolags direktör sförening framhåller, att svenska

försäkringsföreningens förut omnämnda framställning i denna fråga i de

föreliggande förslagen vunnit beaktande, varför direktörsf ören ingen intet har

att erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Svenska försäkringsföreningens sakkunnignämnd anför:

»I Svenska försäkringsföreningens tidigare åberopade skrivelse av den 30

november 1922 framställdes yrkande om att ett särskilt schema för utländska

försäkringsanstalters deklaration borde fastställas. Härigenom skulle man

undgå det summariska förfarandet att beräkna vinsten av sådan anstalts

rörelse här i landet till viss procent av nettopremieintäkten. Då den av

kommunalskattekommittén föreslagna, av försäkringsinspektionen förordade

ordningen för utländsk försäkringsanstalts beskattning kan anses innebära

ett försök att realisera den av det privata försäkringsväsendets målsmän sålunda

hävdade uppfattning, har nämnden i princip intet att erinra mot förslaget.

Ur praktisk synpunkt synes denna ordning, såsom direktörsföreningen

också framhåller i sitt utlåtande, väl lämpa sig för åtminstone livförsäkringsföretag.

Däremot är nämnden av liknande skäl, som de för vilka

brandtarifföreningen gjort sig till tolk, icke övertygad om att man genom

förslagets lagfästande inför en i möjligaste mån både praktisk, effektiv och

rättvis beskattning av de utländska försökringsanstalterna.»

Kammarrätten anför:

»På de av försäkringsinspektionen anförda skälen och då det synes oformligt

att göra denna myndighet till mellanhand mellan den skattskyldiga anstalten

och taxeringsmyndigheten, samt genom lämpligt avvägda, varierande

procenttal den gängse metoden synes bliva avsevärt förbättrad, får kammarrätten

förorda inspektionens förslag.»

Från förestående yttrande voro två ledamöter i kammarrätten skiljaktiga

och ansågo sig böra biträda kommunalskattekommitténs förslag, enär detta

förslag syntes innebära avsevärda fördelar i jämförelse med försäkrings inspektionens

stelare och för ernående av rättvisa taxeringar otjänliga beskattningsregler.

Det av kommunalskattekommittén och inkomstskattesakkunniga framlagda Departementsförslaget

till beräkning av utländsk försäkringsanstalts härstädes beskatt- <''hefon

ningsbara inkomst har, såsom framgår av det sagda, blivit utsatt för stark

kritik. Även försäkringsinspektionen, vars medverkan utgör förutsättningen

för att de ifrågasatta bestämmelserna skulle kunna tillämpas, har funnit sig

icke kunna tillstyrka kommitténs förslag i denna punkt. Erfarenheten har

visat, att stora svårigheter föreligga för de utländska försäkringsanstalterna

att beträffande den inkomst, som skall här i riket tagas till beskattning,

framlägga en beräkning, som kan av beskattningsmyndigheterna godtagas.

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj ds proposition Nr 102.

Dessa svårigheter, som med skärpa framhållits i de avgivna yttrandena, hava

ock medfört att beskattningsmyndigheterna i stor utsträckning nödgats tillgripa

en schablon, vilken givetvis måst bliva rätt grov.

Försäkringsinspektionen har med utgångspunkt från nuvarande praxis

föreslagit, att utländska försäkringsanstalters härstädes beskattningsbara inkomst

alltid skall beräknas till viss procent av deras nettopremieinkomst,

därvid försäkringsinspektionen ansett olika procenttal böra komma till användning

i fråga om olika slag av försäkringsrörelse.

Med hänsyn till de erinringar, som framställts mot kommitténs förslag,

anser jag mig icke kunna förorda detsamma. Jag ansluter mig i stället i

princip till det av försäkringsinspektionen framställda förslaget, som synes

mig ägnat att medföra icke blott enkelhet och enhetlighet vid taxeringarna

utan även större rättvisa gentemot de utländska försäkringsanstalterna än

den praxis, som nu tillämpas.

Emellertid skulle man, även om man går in för det av försäkringsinspektionen

framlagda förslaget, kunna tänka sig att giva en bestämmelse om

dylika procenttal allenast sekundär betydelse, d. v. s. föreskriva, att regeln

om visst procenttal skall tillämpas endast då den utländska försäkringsanstalten

icke utreder, huru stor inkomsten av dess rörelse i sin helhet varit

samt huru stor del av denna inkomst med tillämpning av de vanliga

reglerna för fördelning av inkomst till beskattning å olika orter bör härstädes

tagas till beskattning. Att på detta sätt medgiva de utländska försäkringsanstalterna

valrätt mellan tvenne olika sätt att beräkna deras härstädes

beskattningsbara inkomst finner jag dock icke lämpligt. Det skulle

kunna leda till att försäkringsanstalter omväxlande begärde att bliva beskattade

efter det ena och efter det andra sättet, beroende på vilket beräkningssätt

som för varje år gåve det lägsta resultatet.

Beträffande de särskilda procentsatser, som i förevarande avseende skulle

komma till användning, har försäkringsinspektionen ansett det böra ankomma

på Kungl. Maj:t att efter försäkringsinspektionens hörande till efterrättelse

fastställa de procentsatser, som tid efter annan kunde anses lämpliga.

Detta förslag kan jag icke godtaga. Procentsatsernas fastställande är

en beskattningsfråga, som bör prövas av riksdagen. Skulle erfarenheten

sedermera visa, att de fastställda procentsatserna i något avseende icke äro

lämpliga, få desamma ändras i den för ändring av lagen gällande ordning.

Försäkringsinspektionen har, såsom redan omnämnts, föreslagit, att till grund

för beräkningen av utländsk försäkringsanstalts härstädes beskattningsbara

inkomst skall läggas anstaltens neffopremieinkomst här i riket. Kommunalskattekommittén,

som föreslog, att av anstaltens hela inkomst så stor del skulle

här beskattas, som belöpte å premieinkomsten härstädes i förhållande till anstaltens

premieinkomst i dess helhet, ansåg, att de premiebelopp, som därvid

skulle med varandra jämföras, borde vara brwffopremiebeloppen, d. v. s. premiebeloppen

utan avdrag för återförsäkringspremier. Kommittén motiverade detta

beräkningssätt därmed, att det eljest skulle kunna inträffa, att utländsk för
-

s. 395 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

395

säkringsanstalt genom att belasta sin försäkringsverksamhet här i riket med

utgifter för återförsäkring i högre grad än verksamheten i övrigt nedbringade

eller till och med borteliminerade för anstalten skattepliktig inkomst

härstädes. Till den av kommittén sålunda uttalade farhågan har jag

ansett mig böra taga hänsyn. Jag har på grund härav och med hänsyn

till att beloppet av utgivna återförsäkringspremier för den svenska rörelsen

i regel icke torde kunna kontrolleras hos generalagenten utan endast på anstaltens

huvudkontor låtit undersöka möjligheten att till grund för beräkningen

av utländsk försäkringsanstalts härstädes beskattningsbara inkomst

lägga anstaltens bn/ifopremieinkomst här i riket. På förfrågan har därvid

chefen för försäkringsinspektionen under hand uttalat, att han icke ansåge

det möta hinder att beräkna den beskattningsbara inkomsten i förhållande

till bruttopremierna i stället för nettopremierna, att den hittillsvarande erfarenheten

av de svenska försäkringsbolagens vinstprocent syntes utvisa, att

med hänsyn till den olika grad av återförsäkring, som ägde rum inom de

olika slagen av försäkringsrörelse, variationen i vinstprocent för olika slag

av försäkringsrörelse vore mindre, då man räknade med bruttopremier i

stället för nettopremier, att de procenttal, som angivits i försäkringsinspektionens

förenämnda skrivelse och som hänförde sig till åren 1921—1923,

syntes beträffande vissa slag av försäkringsrörelse vara stadda i sjunkande,

att särskilt procenttal syntes böra stadgas för sjöförsäkringsrörelse, som för

närvarande icke dreves av något utländskt bolag och därför icke omnämnts

i försäkringsinspektionens yttrande, men som givetvis kunde komma att

utövas av utländskt bolag, att procenttalet för utländska bolags livförsäkringsrörelse

borde sättas relativt högre, om ränteskatt skulle uttagas av

svenska men icke av utländska livförsäkringsbolag, samt att han med

hänsyn till vad sålunda anförts ansåge, att, om utländsk försäkringsanstalts

härstädes beskattningsbara inkomst skulle fastställas till viss procent av

anstaltens bruttopremier här i riket, procenttalen lämpligen borde utgöra 5

för sjöförsäkringsrörelse och 10 för övriga slag av försäkringsrörelse, dock

att, därest ränteskatt uttoges av svenska livförsäkringsbolag ungefär i enlighet

med skatteberedningens förslag, procenttalet för utländsk livförsäkringsrörelse

borde sättas till 15.

I enlighet med de av chefen för försäkringsinspektionen sålunda avgivna

förslag, som jag finner ägnade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet,

har jag låtit utforma bestämmelserna om beräkning av utländsk försäkringsanstalts

härstädes beskattningsbara inkomst.

Såsom ett 4 mom. i paragrafen har intagits ett påpekande, att, därest

egen fastighet använts i rörelse, avdrag jämlikt 45 § skall ske, innan inkomsten

av rörelsen framkommer.

Procent avdrag.

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Periodiskt

understöd.

Jioyaity o. dyl.

Departements
chefen.

Boställe.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Beträffande grunderna för beskattning av periodiskt understöd hänvisas

till vad jag härom yttrat vid 19 §. Såsom en ny punkt i anvisningarna

har intagits bestämmelse, att vad som uppbäres från stiftelse i vissa fall

är att anse såsom periodiskt understöd. Härom åberopas vad jag vid redogörelsen

för juridiska personers beskattning anfört rörande stiftelsers beskattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län bar mot kommittéförslagets bestämmelse

att royalty, licensavgift o. dyl. skall hänföras till intäkt av tjänst

anmärkt, att det vore oegentligt, att dylik intäkt i alla de fall, då densamma

icke vore att hänföra till intäkt av rörelse, skulle angivas såsom

intäkt av tjänst; åtskilliga fall torde nämligen förekomma, då dylik intäkt

lämpligast borde rubriceras som tillfälligt förvärv.

I anledning av denna anmärkning bar paragrafen med anvisningar undergått

viss omarbetning till framhållande av att endast periodiskt utgåendeersättning

är att hänföra till intäkt av tjänst. Engångsersättning bör däremot

hänföras till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Detta har icke

här uttryckligen utsagts, enär det får anses utan vidare följa av bestämmelserna

om vad som är att räkna såsom intäkt av-tillfällig förvärvsverksamhet.

Kommittén har beträffande förevarande bestämmelses tillämpning

gjort den inskränkning, att bestämmelsen icke skall gälla, då ersättningen är

att hänföra till intäkt av rörelse. Emellertid lärer det förekomma fall, då

royalty enligt vanliga regler bör hänföras till intäkt av fastighet, så t. ex.

när ett stenbrott eller en grustäkt utarrenderats mot arrende, som är beroende

av den uttagna kvantitetens storlek. I det nu framlagda förslaget

har intagits föreskrift, att dylik royalty skall hänföras till intäkt av fastighet.

Av nu gällande bestämmelse, att innehavare av fast egendom, som är

anslagen till boställe eller eljest på lön, skall likställas med ägare, följer,

att intäkt från dylik fastighet för innehavaren skall upptagas såsom inkomst

av fast egendom. Härutinnan innebär kommittéförslaget en ändring, i det

att enligt detsamma intäkt från boställe av annan fastighets natur skall

för innehavaren räknas såsom intäkt av tjänst. På sätt jag redan under

13 § omnämnt finnes emellertid enligt min mening ingen anledning göra

skillnad mellan det fall, att boställe eller eljest på lön anslagen fastighet är

jordbruksfastighet, och det fall, då fastigheten är av annan fastighets natur,

utan bör i båda fallen intäkt, som innehavaren åtnjutit från fastigheten,

räknas såsom fastighetsintäkt. Härav betingade ändringar hava gjorts i förevarande

och nästföljande paragrafer.

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

397

32 §.

Förevarande paragraf motsvarar 37 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Beträffande den förvärvskälla, till vilken intäkt av boställe eller eljest

på lön anslagen fastighet är att hänföra, åberopas vad jag därom anfört

vid 31 §.

Såsom jag redan vid redogörelsen för inländska försäkringsanstalters beskattning

omnämnt, har jag anslutit mig till tanken att beskatta livränta,

som utgår på grund av försäkring, hos försäkringstagarna och icke hos försäkringsanstalten.

Bestämmelserna om beskattning av livränta bygga i stort

sett på skatteberedningens förslag men hava för vinnande av större överskådlighet

erhållit en ändrad uppställning. I övrigt torde följande böra

påpekas.

Livränta på grund av pupillförsäkring, som tagits annorledes än mot

engångspremie, borde enligt de principer, som ligga till grund för förslaget,

rätteligen beskattas till sitt fulla belopp. Jag har dock av sociala skäl ansett

mig böra biträda skatteberedningens förslag att från skatteplikt frikalla ett

belopp av 600 kronor, och skall detta enligt det nu framlagda förslaget

gälla även livsvariga livräntor. Att medgiva större skattefrihet finner jag

icke påkallat.

Under framhållande, att icke livsvariga livräntor sällan torde utgå annat

än till minderåriga, har försäkringsinspektionen förklarat sig anse, att icke

livsvariga livräntor alltid kunna behandlas lika med de livsvariga. Emellertid

torde — ifall man frånser pupillförsäkring — den verkliga frivilliga

pensioneringen praktiskt taget alltid taga sig uttryck i livsvariga livräntor.

Då det är av vikt, att gränslinjen mot kapitalförsäkring — som ju beskattas

i annan form, och beträffande vilken avgifter ej få avdragas — blir så

tydlig som möjligt, anser jag mig fördenskull böra förorda, att, så snart

fråga är om annat än pupill- och tjänstepensionering, allenast livsvariga

livräntor, som ej utgått på grund av engångspremie, beskattas som pensioner.

Utgår livränta på grund av pensionsförsäkring mot engångspremie eller

på grund av annan försäkring än pupillförsäkring eller pensionsförsäkring,

skall räntan tagas till beskattning blott delvis eller till den del den kan

anses motsvara ränta på erlagda premier. I den för beräkning härav avsedda

tabellen har i enlighet med ett av försäkringsinspektionen framlagt

förslag gjorts den ändring, att den skattepliktiga delen av livräntan räknas

lika för alla åldrar till och med 35 år.

I enlighet med vad försäkringsinspektionen därom föreslagit har livränta

från rånte- och kapitalförsäkringsanstalt erhållit eu särställning, i det att

dylik ränta alltid skall upptagas med reducerat belopp.

Bestämmelsen om vad som skall förstås med försäkring mot engångspremie

har ansetts vara av den betydelse, att den bör hava sin plats i

Boställe.

Livränta.

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Muy.ts proposition Nr i02.

själva lagtexten och icke, såsom skatteberedningen föreslagit, i anvisningarna.

Enligt vad som framgår av vissa utlåtanden, synes förevarande bestämmelse

hava givits den tolkning, att, om viss del av premien erlagts såsom engångspremie

eller inom fem år, såsom fallet är med så kallad retroaktivavgift

o. dyl., försäkringen skulle uppdelas i två delar, varav den del, som motsvarade

den på dylikt sätt erlagda premien, skulle beskattas med ett enligt

tabellen reducerat belopp, under det att den återstående delen skulle beskattas

fullt. Detta är icke stadgandets innebörd, vilket enligt min mening tydligt

framgår därav, att försäkring mot engångspremie ej anses föreligga, försåvitt

ej hela premien skall enligt försäkringsavtalet erläggas på angivet sätt.

Värdesattnimj Kommittéförslaget upptager i punkt 3 av anvisningarna till 37 § eu beförmån

* stämmelse, att, om tjänstebostad med hänsyn till representationsskyldighet

eller av annan anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänstinnehavarens

och hans familjs personliga behov, hänsyn härtill skall tagas

vid värdesättningen. En liknande bestämmelse, ehuru något annorlunda

formulerad, återfinnes i punkt III i anvisningarna till 7 § av inkomstskattesakkunnigas

förslag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anmärkt, att en dylik bestämmelse

kunde komma att i beskattningsavseende giva tjänstemän, åt vilka bostad

upplåtits, en gynnsammare ställning än tjänstemän utan bostadsförmån.

Jämväl för tjänsteman, som måste förhyra bostad, kunde ju representationsplikt

föreligga, men den större, hans personliga behov överstigande bostad, som

han med hänsyn till representationsplikten varit nödsakad att förskaffa sig,

skulle icke berättiga honom till något avdrag för den högre hyra, som han

till äventyrs måst vidkännas.

Departements- En bestämmelse av i huvudsak det innehåll, som kommittén föreslagit,

chefen. synes mig vara önskvärd. Jag tänker därvid närmast på sådana bostäder

som t. ex. landshövdingeresidensen. Värdesattes dylik bostadsförmån efter

i orten gällande hyrespris — därest det över huvud i orten funnes något

allmänt hyrespris för bostäder av denna storlek — skulle man kanske

komma till ett hyresvärde, som nästan ginge upp till samma belopp som

den kontanta lönen. Detta vore uppenbart orimligt. Det värde, som bör

beskattas, synes vara hyresvärdet av en bostad, som varit fullt tillräcklig

för tjänstinnehavarens behov, därest han icke haft den särskilda, med hans

tjänst förenade representationsplikten. Motsvarande är förhållandet om t.

ex. åt en bruksdisponent såsom bostad upplåtes ett å bruket befintligt

corps de logis, som är avsevärt större än som erfordras för hans behov, så

att en del av byggnaden står obegagnad eller blott tillfälligtvis användes.

De av länsstyrelsen i Kopparbergs län mot förslaget i denna del anförda

skäl synas mig icke bärande. En tjänstinnehavare torde näppeligen för

fullgörande av honom åliggande representationsskyldighet privat skaffa sig

s. 399 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 102.

399

en bostad, som i storlek ens tillnärmelsevis går upp till tjänstebostäder

sådana som dem jag nu omnämnt. Kommittéförslaget har omarbetats för att

komma i närmare överensstämmelse med de synpunkter jag nu framlagt.

Anvisningarna hava kompletterats med ett påpekande, att jämväl sådana

förmåner som fria resor, fria skatter o. dyl. kunna utgöra intäkt av tjänst.

I anledning av en utav kammarrätten framställd anmärkning, att med förvaltningskostnadsbidrag

och expensanslag, varom talades i 3 mom., tydligen

åsyftades sådana anslag, som vore avsedda att fullt täcka de motsvarande

utgifterna, men icke t. ex. i vissa domsagor förekommande förvaltningsbidrag,

som vore att betrakta som en löneförmån och vilkas förekomst icke

uteslöte avdrag vid taxeringen för även överskott i kostnaden, liar påpekande

härom intagits i punkt 4 av anvisningarna.

Kammarrätten har vidare anmärkt, att stadgandet i punkt 9 av anvisningarna

syntes behöva kompletteras, så att därunder ej komme fall, där

fråga vore om fast lön för stadigvarande anställning oberoende av delägarskapet

i företaget, t. ex. eu fartygsbefälhavares lön, vilken borde taxeras

som inkomst, även om befälhavaren hade någon mindre andel i bolaget.

Så torde förfaras i nuvarande lagtillämpning, som kommittén för övrigt

sade sig följa.

En föreskrift, att avlöning från handelsbolag eller rederi till delägare

skulle anses såsom inkomst av tjänst, synes kunna leda till missbruk, enär

bolagsavtalets innehåll rörande vinstens fördelning på avlöning och ren

vinstandel skulle bliva avgörande för beskattningsorten, när delägarna äro

bosatta i annan kommun än den, där rörelsen drivits. Att, på sätt kammarrätten

synes avse, meddela en dylik föreskrift för det fall, att avlöningen

utginge oberoende av delägarskapet, torde näppeligen kunna gå för sig med

hänsyn till svårigheten att avgöra, huruvida avlöningens storlek eller anställningen

över huvud varit beroende av delägarskapet eller icke. I betraktande

härav har jag ansett stadgandet i fråga böra avfattas i överensstämmelse

med kommittéförslaget.

33 $.

Denna paragraf motsvarar 38 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Med de principer, till vilka jag ansluiit mig vid redogörelsen för beskattningen

av vad som utfaller på grund av pensionsförsäkring, överensstämmer,

att skattskyldig skall från sin intäkt av tjänst åtnjuta avdrag för alla

avgifter, som han på grund av tjänsten erlagt för sin egen eller efterlevande

familjs pensionering. Avdragsrätten är oberoende av till vem avgifterna

erlagts, och får avdrag alltså ske vare sig avgifterna erlagts till arbets
-

Fria resor,

fria skatter

m. m.

Förvaltnings
bidrag.

Avlöning till

bolagsman.

departements
chefen.

s. 400 Kontrollera mot PDF

Realisations
vinst.

400 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

givaren, försäkringsanstalt eller kassa, som icke kan anses såsom försäkringsanstalt.

De i kommittéförslagets anvisningar meddelade föreskrifter rörande rätten

till avdrag för kostnad för resor i tjänsten hava omarbetats i syfte att söka

tydligare utmärka, att avdrag för ökade levnadskostnader i regel icke är

tillåtet enbart på den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan

ort än den, där han är bosatt. För det fall, att det kan anses bero på den

skattskyldige själv, att han icke bosatt sig på den ort, där han bar sitt arbete,

bör avdrag icke medgivas för ökade levnadskostnader. Däremot bär jag

icke ansett mig böra biträda den av ett par reservanter i kammarrätten

uttalade meningen, att den nuvarande och i kommittéförslaget bibehållna

rätten att avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen bör

väsentligt begränsas.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 39 § i kommittéförslaget och C-förslaget.

Uti paragrafens anvisningar bar intagits ett påpekande, att procentavdrag

jämlikt 45 § icke är tillåtet i förvärvskällan tjänst, på grund av att fastighet

icke kan ingå i förvärvskällan. Om en tjänsteman, som bar att på egen

bekostnad hålla tjänstelokal, inrymmer denna i ett honom tillhörigt bus,

skall han således vid beräkningen av sin inkomst av annan fastighet såsom

intäkt upptaga beräknat hyresvärde för tjänstelokalen. Från denna och övriga

intäkter av fastigheten får han åtnjuta vederbörligt procentavdrag.

Vid beräkningen av sin inkomst av tjänst får han göra avdrag för det beräknade

hyresvärdet för tjänstelokalen.

35 §.

För vinnande av enhetlighet i lagtextens uppställning hava 40 och 41 §§

i kommittéförslaget och i C-förslaget uppdelats i vardera tre paragrafer.

Nu förevarande paragraf motsvarar 40 § 1 mom.

Vad angår de förutsättningar, under vilka vinst å icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom skall enligt förslaget beskattas, hänvisar

jag till vad jag därom yttrat vid 19 §. Däremot torde böra beröras grunderna

för beräkning av vinst respektive förlust på en dylik avyttring.

Uti punkt IX av anvisningarna till 9 § i inkomstskattesakkunnigas

förslag hava upptagits regler för beräkning av realisationsvinst. Enligt

dessa regler skall bland intäkten ingå, förutom vad som erhållits för den avyttrade

egendomen, av densamma under beskattningsåret uppburen avkastning,

därest denna icke är att hänföra till inkomst av fast egendom eller

till inkomst av rörelse. Avdrag får åtnjutas för, bland annat, alla under

beskattningsåret utbetalade förvaltningskostnader och räntor, därest dessa

ej böra hänföras till inkomstgrupperna inkomst av fast egendom eller inkomst

av rörelse, ävensom för under tidigare år utbetalade förvaltnings
-

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kostnader och räntor, för vilka avdrag icke kunnat åtnjutas tidigare år på

grund av intäkternas ringa storlek.

Kommunalskattekommitténs förslag innehåller inga bestämmelser i förevarande

avseende, men kommittén har i sin motivering gjort följande uttalande

i frågan:

»I fråga om beräkning av realisationsvinsts belopp håller kommittén före,

att i denna beräkning icke bör, såsom någon gång blivit ifrågasatt, ingå

den inkomst, som kan hava härflutit från det realiserade föremålet under

den tid detsamma varit i den skattskyldiges hand. Denna inkomst har han

att redovisa under den förvärvskälla, dit den naturligen är att räkna —

fastighet, rörelse eller yrke eller kapital — och får skatta för samma inkomst,

oberoende av huru han förfarit med det objekt, varav inkomsten härflutit.

Ett annat förfarande skulle kunna leda till, att den normala avkastningen

av en viss förvärvskälla helt undginge beskattning. Särskilt är en

sådan skild beräkning av inkomst och av eventuell realisationsvinst av vikt

för det fall, att dessa skola tagas till beskattning inom olika kommuner. —

Å andra sidan får ej heller vid realisationsvinstens beräkning avdrag ske

för kostnader, vilka redan avräknats eller bort avräknas vid uppskattning

av inkomsten från den förvärvskälla, som det realiserade föremålet för den

skattskyldige utgjort under den tid, det varit i hans hand.»

Länsstyrelsen i Uppsala län har yrkat, att de av kommittén sålunda

lämnade direktiv borde intagas i anvisningarna till kommunalskattelagen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ställer sig på motsatt ståndpunkt och anför

i förevarande avseende:

»Av kommitténs motivering framgår, att enligt kommitténs mening vid

beräkningen av realisationsvinst hänsyn ej skall tagas till sådana inkomster

av och utgifter för det avyttrade föremålet, vilka skolat tagas i betraktande

vid taxeringarna under tiden före föremålets avyttrande. En sådan tilllämpning

av förevarande stadganden torde icke alltid kunna anses vara

riktig. Om exempelvis en person omedelbart efter förvärvandet av en fastighet

verkställer reparationer, som draga en kostnad, motsvarande två eller

flera års hyror, får han första året ett betydande underskott. Säljer han så

fastigheten redan nästa år och har han icke då annan inkomst, från vilken

underskottet må kunna avräknas, skulle han aldrig få tillgodoräkna sig

underskottet. Detta synes innebära en påtaglig orättvisa. I regel torde man

likväl ej behöva taga hänsyn till inkomster och utgifter under ägotiden,

men i fråga om realisationsvinst å avyttring av jordbruksfastighet måste

iakttagas, att vid taxeringarna åtnjutna avdrag för minskning i skogs ingångsvärde

skola tilläggas vid vinstens beräkning. Emellertid torde man

komma till det säkraste resultatet genom att till inköpspriset lägga alla utgifterna

och till försäljningspriset alla inkomsterna samt att till eventuellt

överskott lägga sådant tidigare underskott å den förvärvskälla, där inkomst

av föremålet redovisats, för vilket avdrag åtnjutits å inkomst från annan

inkomstkälla, men å andra sidan från summan draga tidigare överskott, för

vilket skatt erlagts.»

Kammarrätten har gent emot länsstyrelsens i Uppsala län yrkande om

intagande i anvisningarna av kommitténs direktiv framhållit, att t. ex. vid

llilifin<i till riksdagens protokoll 1927. 1 sctml. 87 höft. (Sr 102./ »(>

Inkomna

yttranden.

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements
chefen.

uppskattning av vinst genom avyttring av en jordbruksfastighet efter så

kort tids innehav, att taxering för inkomst av jordbruk ej hunnit äga rum,

det, i fall jordbruket gått med förlust, vore obilligt att beräkna realisationsvinst

å avyttringen utan hänsyn till de förekomna löpande utgifterna för

jordbruket. De ifrågavarande direktiven syntes alltså icke lämpliga i alla fall.

Att, på sätt länsstyrelsen i Jönköpings län hemställt, vid beräkningen av

realisationsvinst taga hänsyn till alla intäkter av och utgifter för den avyttrade

egendomen, som den skattskyldige haft under den tid, han innehaft

densamma, torde i praktiken möta betydande svårigheter. Särskilt gäller detta

jordbruksfastighet. Det torde visa sig svårt för att icke säga omöjligt

icke blott för den skattskyldige att uppgiva intäkter och utgifter ifråga

om en jordbruksfastighet, vilken han innehaft exempelvis i nio år, utan

jämväl för beskattningsmyndigheterna att kontrollera dessa uppgifter, i synnerhet

med hänsyn till att deklarationer icke skola förvaras längre tid än

fem år. Inkomstskattesakkunnigas förslag är då lättare att tillämpa. Detta

förslag förutsätter, att alla under tidigare år från den avyttrade egendomen

influtna intäkter blivit i vederbörlig ordning beskattade, och att avdrag för

utgifter, som under tidigare år gjorts för egendomen och icke äro att hänföra

till kapitalinvestering, såsom grundförbättring o. dyl., får ske endast

i den mån den skattskyldige kan visa, att egendomen, betraktad såsom

förvärvskälla, något år visat underskott, vilket icke kunnat avdragas från

annan inkomst. Emellertid torde även inkomstskattesakkunnigas förslag

medföra vissa olägenheter. Det måste sålunda i viss mån anses såsom en

oegentlighet, att den skattskyldige genom att försälja viss egendom skulle

kunna bereda sig tillfälle att få åtnjuta avdrag för underskott, som hänför

sig till den normala inkomstberäkningen för ett tidigare år, ehuru dylikt icke

är tillåtet i andra fall. Vidare skulle, då det icke vore fråga om fastighet eller

egendom, som hörde till rörelse, egendomens avkastning komma att hänföras

till olika förvärvskällor, beroende av huruvida egendomen avyttrats

under året eller icke. Den största betydelsen skulle stadgandet hava i fråga

om aktier och andra värdepapper. Utdelning på aktier och ränta på obligationer

skulle hänföras till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, därest

värdepapperen avyttrats under beskattningsåret, men i annat fall till intäkt

av kapital. Detta skulle enligt min mening icke vara lyckligt. Jag har för

den skull anslutit mig till den åsikt, som kommittén uttalat i sin motivering.

Om utgifter för den avyttrade egendomen gäller det motsvarande som

beträffande avkastningen. I den mån det är fråga om löpande utgifter,

böra utgifterna avdragas från den förvärvskälla, till vilken avkastningen är

att hänföra. Då det torde vara erforderligt, att skattelagen innehåller bestämmelser

rörande grunderna för beräkning av realisationsvinst, hava dylika

bestämmelser intagits i anvisningarna till 36 §.

Att enligt förslaget till intäkt av jordbruksfastighet skall hänföras vad

som av köpeskillingen för en jordbruksfastighet belöper å växande skog eller

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

växande gröda har jag omnämnt vid 21 §. I följd härav kommer oftare än

eljest skulle vara fallet en försåld jordbruksfastighet att lämna intäkt, som

täcker de löpande utgifterna under försäljningsåret.

Enligt 7 § i inkomstskattesakkunnigas förslag skall till inkomst genom

tillfälliga vinster hänföras, bland annat, ersättning, som idkare av rörelse

erhållit vid överlåtelse av rörelsen, vare sig för materiella tillgångar, utfästelse

att ej utöva viss verksamhet, good will, rätt till firmanamn eller

dylikt, därest överlåtelsen skett inom tio år efter förvärvet. På sätt närmare

utföres i anvisningarna innebär detta förslag, att ersättning, med den

angivna tidsbegränsningen, beskattas oberoende av det fång, varigenom

rörelsen förvärvats, alltså även om t. ex. överlåtaren själv upparbetat rörelsen

eller ärvt den, samt att ersättningen skall betraktas såsom en helhet.

Enligt kommittéförslaget åter beskattas utan någon begränsning i avseende

å tiden eller sättet för rörelsens förvärvande ersättning, som idkare

av rörelse vid rörelsens överlåtande till annan person kan hava betingat sig

för utfästelse att icke utöva viss verksamhet, men beskattas däremot annan ersättning

för värde av good wills natur endast i den mån sådana förhållanden

föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst, det vill säga om

rörelsen inom fem år före avyttringen förvärvats genom köp eller byte. Om

i ersättningen för överlåtelsen ingått ersättning för materiella tillgångar,

skall ersättning för varor eller produkter hänföras till intäkt av rörelse

(punkt 1 av anvisningarna till 33 §) samt ersättning för fastigheter, inventarier

o. dyl. behandlas enligt de för realisationsvinst gällande regler.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i denna punkt:

»Kommunalskattekommittén behandlar således ersättning för underlåtenhet

att utöva viss verksamhet och ersättning för good will olika. Det förefaller

ovisst, om en sådan åtskillnad är befogad ur beskattningssynpunkt. I båda

fallen synes det vara samma värde, som ersättes, nämligen den kundkrets,

det förtroende, de affärsförbindelser och dylikt, som i överlåtarens hand varit

förenade med rörelsen och som köparen vill i största möjliga mån tillförsäkra

sig. Huruvida den ena eller andra formen användes i avtalet, synes

likgiltigt. Ofta framkommer icke heller ersättning öppet utan ingår i betalningen

för samtidigt överlåten egendom. På grund av de växlande och

oklara formuleringar, som tillämpas vid dylika uppgörelser, torde det vara

svårt för beskattningsmyndigheterna att uppdraga den gräns, kommittén

förutsätter. Frågan är då, huruvida den ersättning, som i ena eller andra

formen betingas, bör anses såsom beskattningsbar inkomst eller ej. Enligt

länsstyrelsens uppfattning bör nyssnämnda värde (kundkrets, affärsförbindelser

och så vidare) anses utgöra en del av det kapital, rörelseidkaren insatt i rörelsen,

och den ersättning, han erhåller vid överlåtelsen, såsom ett utbyte

av kapital i en form mot eu annan. Med deima uppfattning bör i konsekvens

med det inkomstbegrepp, som i övrigt synes ligga under kommitténs

förslag, beskattning icke äga rum under annan förutsättning än då beskattning

sker vid överlåtelse av lös egendom (realisationsvinst).»

Ersättning

för överlåtelse

av rörelse.

Inkomna

yttranden.

s. 404 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

404 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kammarrutten har härom anfört:

»Kammarrätten har funnit det önskvärt, att åtminstone ersättning vid

överlåtelse av rörelse för immateriella värden av olika slag bleve beskattad

efter enhetlig grund. Härvid har kammarrätten funnit skäl saknas för uppställande

av någon tidsgräns för beskattningsbarlieten. Dylika begränsningar

hava ju sitt ursprung i önskan att skapa presumtion för till- eller

frånvaron av spekulationssyfte, ett spörsmål som här, även enligt inkomstskattesakkunniga,

icke torde behöva beaktas.

Om ersättning vid överlåtelse av värden av good wills natur skulle kunna

beskattas endast enligt reglerna för realisationsvinst, är det för övrigt antagligt,

att skatteplikt skulle inträda endast i rena undantagsfall. Värden

av good wills natur torde nämligen för sin uppkomst i allmänhet kräva

längre tid än fem år, vartill kommer att, för det fall att en överlåten rörelse

grundlagts av överlåtaren och således ej förvärvats genom köp eller byte,

förutsättning för realisationsvinstbeskattning knappast kan anses föreligga.

Kammarrätten får alltså för sin del förorda, att all ersättning för immateriella

värden vid överlåtelse av rörelse skall, utan hänsyn till förvärvets

art eller tidpunkten därför, taxeras såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

»

Tre ledamöter i kammarrätten voro skiljaktiga på denna punkt. Två av

reservanterna förordade kommittéförslaget. Den tredje reservanten ansåg,

att ersättning, som rörelseidkare vid rörelsens överlåtande betingat sig för

utfästelse att ej utöva viss verksamhet, borde vara fri från beskattning i

det fall, då den utginge som engångsavgift, enär den endast utgjorde utbyte

av i rörelsen liggande dolt kapital mot frigjort kapital, samt att, om engångsersättning

skulle göras skattepliktig, skatteplikten borde göras beroende

av att överlåtelsen skett inom viss tid efter förvärvet.

På sätt länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit skulle det leda till en

mycket ojämn beskattning, därest ersättning för utfästelse att icke utöva

viss verksamhet och annan ersättning för good will skulle behandlas efter olika

regler. I varje överlåtelse av en rörelse torde ligga en, uttrycklig eller tyst,

utfästelse att icke utöva liknande verksamhet, åtminstone icke på samma ort.

Kommittéförslaget torde innebära, att beskattning annorledes än i form av

realisationsvinstbeskattning icke skall äga rum, därest icke i avtalet om överlåtelsen

uttryckligen angives, att visst belopp utgör ersättning för utfästelse

att icke utöva viss verksamhet. Är detta meningen, blir bestämmelsen

illusorisk, enär det säkerligen i framtiden icke komme att i överlåtelseavtal

angivas någon särskild ersättning härför. Skulle man åter vilja i fråga om

varje aff öfverlåtelse söka särskilja och beskatta den del av ersättningen,

som kan anses skäligen belöpa på den i överlåtelsen uttryckligt eller faktiskt

ingående utfästelsen att icke vidare utöva liknande verksamhet, torde detta

komma att möta stora svårigheter. Jag har för den skull anslutit mig till

den av kammarrätten uttalade åsikten, att all ersättning för uti en affärsöverlåtelse

ingående tillgångar av immateriell natur, alltså även rätt till

varumärke, firmanamn, tidnings titel o. dyl. böra beskattas efter enhetlig

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

grund. Däremot tiar jag lika med kommittén och kammarrätten funnit

riktigast, att ersättning för materiella tillgångar, som ingå i överlåtelsen,

behandlas efter andra regler.

Vad angår frågan, huruvida ersättning för immateriella tillgångar skall

beskattas endast under de förutsättningar, som gälla för beskattning av

realisationsvinst, eller om den skall beskattas utan hänsyn till förvärvets

art och utan tidsbegränsning, föreligga utan tvivel skäl, som tala för det

senare tillvägagångssättet. Detta skulle dock medföra vissa olägenheter.

Givetvis kunde man icke beskatta ersättningen såsom nettovinst, utan avdrag

måste tillåtas för omkostnader, vilka icke varit av den natur, att de fått

såsom löpande utgifter avdragas vid beräkning av den årliga inkomsten av

rörelsen, sålunda framförallt vad överlåtare, som själv förvärvat rörelsen

genom köp, fått betala vid sitt förvärv av densamma. Hade rörelsen förvärvats

genom arv, borde, i analogi med vad som gäller vid beskattning

av inkomst av skogsbruk, avdrag få ske för det belopp, efter vilket arvskatt

erlagts. Inkomstskattesakkunniga hava ock i sitt förslag upptagit

bestämmelser härom. Skulle, på sätt kammarrätten föreslagit, beskattning

äga rum utan någon som helst tidsbegränsning, torde det möta stora svårigheter

för den skattskyldige att förebringa erforderlig utredning, och fara

torde föreligga, att den skattskyldige bleve oskäligt hårt beskattad. Med

inkomstskattesakkunnigas förslag att införa en tidsbegränsning av tio år

minskas dessa olägenheter något, men det torde dock ofta visa sig svårt att

åstadkomma en materiellt rättvis taxering. Med hänsyn härtill har jag

stannat vid att ersättning för överlåtelse av rörelse bör beskattas endast

i det fall, att förutsättningar för ersättningens beskattande såsom realisationsvinst

föreligga. Då motsvarande skall gälla för till rörelsen hörande

tillgångar av materiell natur, vilka icke äro att anse såsom varor, vinnas

därigenom enhetliga bestämmelser för alla till en rörelse hörande tillgångar

utom varor, oavsett huruvida de äro av materiell eller immateriell natur.

36 $.

Denna paragraf motsvarar 40 § 2 mom. i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Angående rätten till avdrag vid beräkning av realisationsvinst hänvisar

jag till vad jag därom uttalat vid nästföregående paragraf.

Enligt 19 § äro lotterivinster icke skattepliktiga, därest sammanlagda beloppet

icke uppgått till 100 kronor. Därest skattskyldig haft lotteri vinster

till lägre belopp, bör han dock vara pliktig tåla, att dessa vinster gå i

kvittning mot hans utgifter för inköp av lotter, så att dessa utgifter få avdragas

från till äventyrs förefintlig realisationsvinst endast till den del, som

de överstiga lotterivinsternas sammanlagda belopp.

37 §.

Paragrafen motsvaras av 40 § 3 mom. i kommittéförslaget och i C-förslaget.

1 anvisningarna har intagits ett påpekande, att avdrag enligt 45 § icke

är medgivet i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet. Om en person

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102.

Uppställning.

Aktieutdelning

m. m.

Utdelning

från utländska

bolag.

Skattskyldighet

för utdelning

vid

akties övergång

till ny

ägare.

inköper en jordbruksfastighet och kort tid därefter försäljer densamma, får

procentavdrag icke åtnjutas från eventuell realisationsvinst utan endast från

vad som redovisats såsom nettointäkt av jordbruksfastighet.

38 §.

På sätt jag vid 35 § omnämnt har jag ansett 41 § i kommittéförslaget

böra uppdelas i tre paragrafer, nämligen på 38, 39 och 40 §§. Härtill har

jämväl bidragit, att innehållet i nu förevarande paragraf blivit så utökat,

att den icke lämpligen bör intagas i ett enda moment.

Då skilda regler gälla för beräkning av inkomst av fastighet och rörelse i

utlandet och för övrig inkomst av kapital, har jag funnit lämpligast att i

skilda moment upptaga bestämmelserna om vilka intäkter som äro att hänföra

till de olika förvärvskällorna.

I överensstämmelse med vad skatteberedningen i sitt betänkande angående

juridiska personers beskattning föreslagit har i anvisningarna intagits påpekande,

att såsom inkomst av kapital anses endast sådan utdelning från

aktiebolag och föreningar, som skett i förhållande till innehavda aktier och

andelar, men däremot icke utdelning, som skett efter annan grund.

Kommittéförslaget innehåller inga särskilda bestämmelser angående beskattning

av utdelning från andra utländska bolag än aktiebolag, bankbolag och

kommanditbolag, utan är väl avsett, att beskattning av intäkt, som en skattskyldig

erhållit genom utländskt bolag, skall följa de regler, som skulle

gällt, därest bolaget varit svenskt. Det synes dock vara lämpligare,

att t. ex. eu delägare i ett utländskt handelsbolag icke skattar för hela sin

andel i bolagets vinst utan endast för vad han under beskattningsåret uppburit

från bolaget, och alltså tills vidare befrias från skatteplikt för vinst,

som kvarstår i bolaget. Detta överensstämmer bäst med förslagets bestämmelse,

att skatteplikt icke skall föreligga för vad som av inkomst av rörelse i utlandet

därstädes använts för rörelsen. På grund härav skall vad som uppbäres

från utländskt bolag alltid beskattas såsom utdelning, även om bolaget

icke är att anse såsom aktiebolag, bankbolag eller kommanditbolag.

Därest aktie, banklott eller andel i ekonomisk förening under beskattningsåret

bytt ägare, gäller för närvarande jämlikt punkt 4:o) i anvisningarna till

inkomstskatteförordningen, att utdelningen skall upptagas såsom inkomst för

den, som varit ägare av den till aktien, lotten eller andelen hörande kupongen

eller eljest berättigad lyfta utdelningen vid den tidpunkt, då denna blev tillgänglig

till lyftning.

Inkomstskattesakkunniga hava föreslagit bibehållande av denna bestämmelse.

Kommunalskattekommittén har däremot i 71 § föreslagit, att i ett dylikt

fall utdelningen skall upptagas såsom inkomst för den, som varit ägare av

aktien, banklotten eller andelen vid den tidpunkt, då utdelningen blivit tillgänglig

för lyftning.

s. 407 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

407

Förevarande fråga har berörts blott i ett fåtal yttranden.

Av tre taxeringsnämndsordförande i Stockholm, vilka gemensamt avgivit

yttrande, har en tillstyrkt kommitténs förslag. De två övriga hava förordat

bibehållande av nu gällande bestämmelse, och hava de därvid anfört:

»Nära nog undantagslöst torde utdelning, varom här är fråga, vara bunden

vid en kupong. Vi erinra också därom, att även om aktien, lotten eller andelen

är ställd till viss man, kupongen är ett »innehavarepapper» och således

i och för sig bärare av rätt till utdelning i var mans hand, försåvitt

icke vederbörande bolag eller förening träffat uttrycklig bestämmelse i motsatt

riktning. Praktiskt taget, kan man säga, förekomma icke några dylika

särbestämmelser.

På grund av detta förhållande synes oss förslaget leda till konsekvenser,

som knappast kunna anses hållbara. I sådant avseende anse vi oss höra särskilt

framhålla, att, om exempelvis en aktieägare, innan utdelningen blivit

tillgänglig för lyftning, avhänder sig den utdelningen bärande kupongen till

A och sedermera, men fortfarande innan samma utdelning blivit tillgänglig

för lyftning, avhänder sig aktien till B, så skall — enligt förslaget — B,

om han är ägare till aktien, då utdelningen blir för lyftning tillgänglig,

eller den, som då äger aktien, skatta för denna utdelning, en enligt vår uppfattning

otillfredställande ordning, som förutsätter den för övrigt, enligt vad

av det ovannämnda framgår, oriktiga konstruktionen att vid överlåtelsen till

B avkastningen fortfarande är knuten till själva aktien. Vidare är att här

beakta, att det vid försäljning av aktier vid tiden omkring avslutandet av

vederbörande bolags räkenskaper ofta inträffar, att säljaren betingar sig att

komma i åtnjutande av den närmast förfallande kupongen. Vi befara därjämte,

att den föreslagna ordningen möjligen skulle vid tiden omedelbart före

det utdelningen blir för lyftning tillgänglig tvinga till omregistrering av

aktier och lotter i en omfattning, som bleve särskilt för bolagen men också

för den enskilda högst betungande.»

Länsstyrelsen i Jämtlands lön har förordat bibehållande av nu gällande

bestämmelse och har framhållit, att, därest utdelning skulle lyftas mot kupong,

den av kommittén föreslagna regel torde antingen föranleda den presumtionen,

att kuponginnehavaren på den tid då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning

varit ägare av aktien, eller ock medföra särskilda för taxeringsnämnderna

betungande bestämmelser angående utredningen om äganderätten.

Jag har icke kunnat ansluta mig till den av kommittén uttalade åsikten, Departement

att utdelning under alla förhållanden är att anse såsom intäkt för den, som cheten''

varit delägare i företaget just vid den tidpunkt, då utdelningen blivit tillgänglig

för lyftning. Synnerligast i det rätt ofta förekommande fall, att en

person strax innan utdelningen faller säljer en aktie »utan kupong», förefaller

det uppenbart, att utdelningen bör betraktas såsom intäkt för den gamle

och icke för den nyo ägaren. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen kan

jämväl avsevärt minska betydelsen av den bolagen enligt taxeringsförordningen

åliggande uppgiftsplikten, enär bolagens uppgifter i regel torde

avse den person, som uppburit utdelningen, och icke den, som vid den avgörande

tidpunkten varit delägare, något varom bolaget ofta icke har någon kunskap.

Jag har för den skull ansett nuvarande bestämmelse vara att föredraga.

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

39 $.

Paragrafens första moment har sin motsvarighet i 41 § 2 mom. i kommittéförslaget

och i C-förslaget.

Jag har anslutit mig till kommitténs förslag, att all gäldränta, som icke

bör hänföras till annan förvärvskälla, skall avdragas i den förvärvskälla,

som bildas av annat kapital än fastighet och rörelse i utlandet. I det nu

framlagda förslaget har i 44 § med tillhörande anvisningar meddelats regler för

gäldräntas fördelning i de fall, då det ej kan utredas, till vilken förvärvskälla

räntan är att hänföra. Dessa regler skola tillämpas även då det gäller

att avgöra storleken av den på aktier, som ett aktiebolag innehar, belöpande

skuldränta, vilken icke får avdragas vid taxeringen.

Därjämte har såsom ett andra moment intagits bestämmelse angående

beräkningen av inkomst från fastighet eller rörelse i utlandet. Därvid har

stadgats, att underskott å t. ex. en fastighet i utlandet får avdragas från inkomst

av annan fastighet i utlandet eller av rörelse i utlandet. Detta torde hava varit

avsett att gälla jämväl enligt kommittéförslaget, enär enligt detsamma all

fastighet och all rörelse i utlandet skolat utgöra en enda förvärvskälla.

Kommitténs i 42 § av dess förslag upptagna bestämmelse, att underskott å

förevarande förvärvskälla i dess helhet icke får avdragas från inkomst av

annan förvärvskälla, har bibehållits i det nu framlagda förslaget och har

sin plats i 46 §.

40 %.

Denna paragraf motsvarar 41 § 3 mom. i kommittéförslaget och i C-förslaget.

41 %.

Förevarande paragraf har närmast sån motsvarighet i 72 § i kommittéförslaget

och i C-förslaget. I

I nu gällande lagstiftning saknas uttryckliga, bestämmelser för avgörandet

av frågan, till vilket beskattningsår- en given intäkt är att hänföra.

I praxis torde frågan hava lösts på det sättet, att intäkten hänförds

till det beskattningsår, under vilket den kan anses hava intjänats, och icke

till det år, då intäkten influtit till den skattskyldige, så t. ex. i fråga om

köpeskilling för varor, som sålts på kredit, lön och tantiéme, ränta, skjul

belöpt på ett år, men betalts ett senare år o. s. v. (Jag bortser i det följande

från aktieutdelning; det särskilda sätt, varpå beskattningen av aktieinkomst

har anordnats, har medfört, att hos aktieägarna beskattats deras

andel i den utdelade vinsten först det år, då utdelning skett, och icke redan

det år, då vinsten intjänats av bolaget.) Då fråga är om det beskattningsår,

till vilket en omkostnad är att hänföra, gäller i motsvarande delar

vad nyss sagts om inkomst. Beträffande inneliggande lager av varor och

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

produkter gäller, att vid beräkningen av inkomst av rörelse hänsyn skall

tagas till lagret, så att värdet av tillverkade produkter kommer att bliva

intäkt för det år, under vilket tillverkningen skett, men att däremot förhållandet

är det motsatta vid beräkningen av inkomst från jordbruksfastighet.

Kommittéförslaget upptager i viss utsträckning bestämmelser i förevarande

avseende. Så skall enligt punkt 7 av anvisningarna till 37 § tantiéme

eller liknande förmån räknas som intäkt först mrder det år, då den

blivit för lyftning tillgänglig, ''Samt enligt punkt 4 av anvisningarna till

41 § avdrag för ränta få ske allenast för det beskattningsår, varunder räntan

utbetalts, dock att i rörelse eller yrke, varöver förts handelsböcker i

enlighet med vad därom är särskilt stadgat, ränteavdraget må göras efter*

bokföringsmässiga grunder. Slutligen stadgas i 72 §, att ränta eller annan

periodvis inflytande likvid skall räknas såsom intäkt under det år, då

den blivit för lyftning tillgänglig, dock att, om räntaar eller likviden utgör

intäkt i rörelse eller yrke, varöver förts handelsböcker i enlighet med

vad därom är särskilt stadgat, inkomsten må beräknas efter bokföringsmässiiga

grunder. Såsom exempel på periodvis inflytande intäkt nämnes

i anvisningarna bland annat ersättning för upplåten skogsawerkningsrätt.

Vad angår lager o. dyl. föreskrives i 35 § 1 mom., att vid beräkning

av inkomst av rörelse eller yrke hänsyn skall tagas till in- och utgående

balans, och detsamma bör tydligen jämväl ske, när enligt 28 § inkomst

av jordbruk skall beräknas efter bokföringsmässiga grunder.

Inkomstskattesakkunniga hava i 10 § 4 mom. av sitt förslag upptagit

generella bestämmelser om det beskattningsår, till vilket en intäkt är att

hänföra. För skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra handelsböcker,

skall inkomsten beräknas efter bokföringsmässiga grunder, men skall för

annan skattskyldig intäkt anses hava åtnjutits och utgift få avdragas det

år, då intäkt influtit eller blivit tillgänglig för lyftning resp. utgift

betalats. I anvisningarna meddelas närmare bestämmelser.

Förevarande spörsmål har berörts blott i ett fåtal utlåtanden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser de i kommittéförslaget beträffande

vissa slag av intäkt meddelade bestämmelser, att de skola anses utgöra intäkter

under det beskattningsår, desamma blivit tillgängliga för lyftning

böra gälla beträffande alla intäkter, varå bestämmelserna kunna vara tilllämpliga,

t. ex. även i fråga om intäkt av t jänst och intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län och två taxeringsnämndsordfärande

framföra det önskemålet, att generella bestämmelser i förevarande avseende

måtte meddelas.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön anför:

Inkomna

yttranden.

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kun yl. Maj:ts proposition AV 102.

»Länsstyrelsen finner de sakkunnigas förslag och de anvisningar, som till

detta lagrum givits, vara obetingat att föredraga framför motsvarande bestämmelser

i kommunalskatteförslaget, Även om de sakkunnigas anvisningar

i stora delar få anses självklara, måste de dock bliva ägnade att

klara begreppen för taxeringsmyndigheterna, helst som dessa anvisningar

fått en redig av fattning.

I ett visst avseende innefatta emellertid dessa bestämmelser en ändring

av vad som nu gäller beträffande rörelseidkare, vilken ändring de sakkunniga

måihända icke beaktat. Nu gällande deklarationsbilaga för rörelseidkare

skiljer icke mellan bokförinyspliktiya och icke bokföringspliktiga

rörelseidkare, utan den skiljer mellan dem, som föra handelsböcker och

dem, som icke föra handelsböcker. Att bilagan för dem, som föra liandelsböcker,

faktiskt icke passar för andra än dem, som haft dubbel bokföring,

samt att bilagan för dem, som icke föra handelsböcker, är bristfällig därutinnan,

att den icke redovisat in- och utgående varuskulder och varufordringar,

äro saker för sig, som länsstyrelsen i detta sammanhang allenast

vill i förbigående anmärka.

Nu har emellertid länsstyrelsen funnit de sakkunnigas förslag alldeles

förträffligt härutinnan, att det skiljer mellan bokföringspliktiga och icke

bokföringspliktiga rörelseidkare. Alla till den första gruppen hörande

rörelseidkare skola så till vida deklarera bokföringsmässigt, att in- och utgående

lager samt in- och utgående varufordringar och varuskulder skola

bliva avgörande för det skattepliktiga inkomstbeloppet. I deklarationsavseende

böra emellertid nu gällande bilagor reformeras och vara olika för

dem, som haft dubbel bokföring, och dem, som haft enkel bokföring.

Alla rörelseidkare däremot, vilka icke äro lagligen bokföringspliktiga,

böra upprätta sin inkomstberäkning enligt anvisningarna till nu förevarande

paragraf, vilket innebär, att de icke, såsom nu gällande bilaga och

huvuddeklava tionens anvisningar i punkterna 37 och 38 föreskriva, skola

såsom inkomst upptaga även fordringar för under året försålda varor

och icke heller skola såsom omkostnader upptaga skulder för inköpta

varor, varjämte all balansering av varulager bortfaller.

Detta blir enligt länsstyrelsens förmenande eu obetingad fördel och

kommer att underlätta deklaratiomsförfarandet för en mängd smärre

rörelseidkare utan bokföringsplikt. Men följden blir en olägenhet så tillvida,

att ytterligare en blankett till bilaga för dessa rörelseidkare blir

nödvändig, vilket så tillvida kan medföra villervalla, att de skattskyldiga

få svårt att välja den rätta blanketten.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län avstyrker den av kommittén föreslagna

bestämmelsen, att ränta skall räknas som intäkt icke under det år, varpå

den belöper, utan under det år, ''då den blir tillgänglig för lyftning. Härom

uttalar länsstyrelsen:

»Någon olägenhet vid tillämpningen av det av kommittén föreslagna

stadgande, då frågan gäller räntemedel å i bank hisatta penningar eller

ränta å obligationer, lärer väl icke uppstå, men, där låntagaren är en enskild

person, komma förhållandena att ställa sig annorlunda. Det kan ju

tänkas att en låntagare, ehuru fullt solid, vägrar att utbetala ränta, vilken

då icke kan bli för lyftning tillgänglig, förrän densamma på exekutiv

väg iindrivits. Vidtagas ej sådana åtgärder eller träffas ej med gäldenär^!

överenskommelse om räntans läggande till kapitalet eller lämnas ej å rån
-

s. 411 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr JU2.

411

tan särskild förskrivning, synes det fall kunna inträffa, att räntan icke

blir föremål för beskattning. Den omständigheten, att låntagaren kali

bliva insolvent, synes knappt utgöra skäl för ''den av kommittén föreslagna

bestämmelsen. Även om särskild förbindelse utfärdats för räntan eller

överenskommelse träffats om räntans läggande till kapitalet, kan gäldenären

bliva urståndsatt att fullgöra rånte] ikv klen, men skall i dessa fall, enligt

kommitterades uppfattning, fordringsägaren likväl anses hava lyftat

räntan och blir skattskyldig för densamma.

Faran för att en långifvare får erlägga skatt för ett räntebelopp, som

sedermera icke inflyter, torde i regel kunna avvärjas på det ''sätt, att långivaren,

därest han befarar insolvens hos gäldenären, i deklarationen anmärker

detta förhållande, och lärer taxeringsnämnden, om långivarens

farhågor befinnas hava skäl för sig, icke påföra beskattning för räntebeloppet.

»

Rö rån de den föreslagna bestämmelsen, att, om skogsavverkningsrätt upplåtits

mot betalning, som skall erläggas under flera år, såsom intäkt för

varje särskilt år skall upptagas den del av köpeskillingen, som under

samma år influtit, uttalar länsstyrelsen i Kopparbergs län den farhågan,

att densamma lätt kan medföra, att en del av köpeskillingen blir obeskattad.

Liknande farhågor hava kommit till uttryck uti de av länsstyrelserna i

Jönköpings och Kalmar län avgivna utlåtandena. Sistnämnda länsstyrelse,

vilken dock tillstyrker kommittéförslaget i denna del, anför sålunda:

»Länsstyrelsen tillåter sig framhålla, att det för närvarande tillämpade

förfaringssättet ur fiskalisk synpunkt är fördelaktigare, i det att det erbjuder

möjlighet för taxeringsmyndigheterna att lättare kontrollera, att

inkomst av ifrågavarande slag verkligen blir taxerad. Med kommitténs

förslag är det nämligen icke uteslutet, att en och annan avbetalning icke

blir beskattad. Till förekommande härav blir det säkerligen nödvändigt,

att minnesanteckningar rörande dylika försäljningar föras hos taxeringsnämnderna

eller ock att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt innehållet i

föregående års deklarationer. I varje fall synes erforderligt, att den skattskyldige

ålägges att, då inkomst av ifrågavarande slag första gången upptages

ii deklaration, lämna uppgift å hela köpeskillingen och huru den skall

betalas.»

Kammarrätten har uttalat, att kommitténs förslag, att beskattningsåret

för tantiéme skall framflyttas till det år, då densamma skall lyftas, synes

riktigt och ur taxeringssynpunkt tilltalande, men att det erfordras övergångsbestämmelser

till förekommande av dubbelbeskattning. Beträffande

72 § i kommittéförslaget har kammarrätten anmärkt, att den i andra stycket

av nämnda paragraf medgivna inkomstberäkningen av räntor och

andra periodvis inflytande likvider efter bokföring, till undvikande av

missbruk, syntes böra göras beroende av beskattningsnämnds godkännande

genom inskjutande av orden »efter beskattningsnämnds beprövande».

Fn ledamot av kammarrätten var skiljaktig och avstyrkte kommittéförslaget

i vad det avsåg att framflytta taxeringen av tantiéme, därvid han

framhöll, att detta strede mot principen att taga inkomster till beskattning

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

Departements
chefen.

så snart som möjligt samt att, om förslaget genomfördes, den nödvändiga

övergångsbestämmelsen skulle föranleda, att flertalet tantiemetagare icke

bleve taxerade till inkomst av tantiéme under första året av den nya ordningen.

Uti den promemoria angående rätt till avdrag vid beskattningen för

värdeminskning å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke, som

1924 års skaf teberedning i oktober 1926 avlämnat, har förevarande spörsmål

något berörts. Under 72 § har nämligen i promemorian upptagits bestämmelser

i förevarande avseende ävensom i punkt 1 av anvisningarna

till nämnda paragraf närmare bestämmelser i vad avsåg skattskyldiga,

som varit pliktiga föra handelsböcker. Härvid har skatteberedningen i

huvudsak anslutit sig till inkomstskattesakkunnigas förslag. Några anvisningar

rörande skattskyldiga, som icke varit pliktiga föra handelshöcker,

upptogos ej i förslaget.

Uti de utlåtanden, som avgivits över nämnda promemoria, har frågan om

inkomståret i allmänhet icke berörts. Någon! bestämd gensaga har icke

gjorts mot att denna fråga för dem, som äro bokföringspliktiga, löses med

hänsyn till bokföringsmässiga grunder.

Det måste anses önskligt att i skattelagstiftningen införa mera generella

bestämmelser till ledning vid avgörandet av förekommande tvister, till vilket

beskattningsår eu intäkt är att hänföra. Vad först angår den stora

massan skattskyldiga, vilka icke driva jordbruk eller rörelse, torde'' det för

dem vara naturligast att hänföra intäkten till det år, då den influtit och de

alltså kunnat disponera den. Detta måste anses vara fallet icke blott när

fråga är om ränteintäkt, utan även när det gäller intäkt av tjänst

och speciellt då fråga är om intäkt av tillfällig f ö r värvs verksamhet.

Om en person t. ex. haft ett tillfälligt uppdrag, vilket sträckt sig över

två år och likviderats först sedan det blivit slutfört, torde det anses

främmande för det allmänna föreställningssättet, om han skulle såsom

intäkt för det första året upptaga ett belopp, som av honom

beräknats utgöra skälig ersättning för den under det året utförda delen

av arbetet. Trots den i lagskipningen tillämpade praxis torde ock

de skattskyldiga i stor utsträckning hava deklarerat intäkt såsom hörande

till det år, då den influtit; särskilt gäller detta ränteinkomst. Jag

har för den skull i denna del anslutit mig till den princip, som kommit till

uttryck i inkomstskattesakkunnigas förslag och jämväl torde hava legat

till grund för kommittéförslaget. Man synes även på detta sätt enklast

lösa frågan om avdrag för förluster på fordringar av ifrågavarande slag.

Då fordran icke skall upptagas såsom intäkt, kan avdrag för förlust icke

ifrågakomma. Skulle åter en upplupen räntefordran eller fordran på intjänad

arbetslön betraktas såsom intäkt, måste tagas under övervägande,

under vilken form förlust på dylika fordringar bör få avdragas vid be
-

s. 413 Kontrollera mot PDF

413

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

skattningen, enär sådan förlust näppeligen kan betraktas såsom kapitalförlust.

Vidkommande därefter dem som driva jordbruk så gäller, såsom

nyss påpekats, redan nu, att vid] inkomstberäkningen hänsyn icke skall tagas

till inneliggande lager, och det förefaller lämpligast att i fråga om

fordringar och skulder följa samma regler som i fråga om nyss behandlade

kategori skattskyldiga, så att ej heller utestående fordringar och skulder

inverka på inkomstberäkningen.

Vad slutligen angår skattskyldiga, som driva rörelse, finner jag det rätt

självklart, att för rörelseidkare, som enligt lag är pliktig föra handelsböcker,

inkomsten av rörelsen bör beräknas efter bokföringsmässiga grunder,

så att hänsyn tages till in- och utgående balans av varulager, inventarier,

fordringar, skulder m. m. Om inkomstberäkningen för en dylik rörelseidkare

icke toge hänsyn till in- och utgående balans, skulle den säkerligen

i de flesta fall bliva fullständigt missvisande och giva ett oriktigt uttryck

för hans skatteförmåga. Kammarrättens förslag att låta beskattningsnämnds

godkännande vara avgörande för huruvida inkomstberäkningen

i fråga om vissa slag av intäkter skall ske efter bokföringsmässiga grunder

kan icke av mig bittädas, då det synes nödvändigt, att inkomstberäkningen

för eu och samma förvärvskälla i sin helhet sker antingen efter bokföringsmässiga

eller efter icke bokföringsmässiga grunder. Vidkommande

åter frågan om beräkningen av inkomst av rörelse för dem, som icke

äro pliktiga föra handelsböcker, är jag mera tveksam om vilken lösning

är att föredraga. Onekligen tala, på sätt länsstyrelsen i Malmöhus län

framhållit, starka skäl för att behandla dem på samma sätt som de skattskyldiga,

vilka icke driva rörelse. Emellertid torde, såsom jag tidigare i

annat sammanhang omnämnt, det visa sig nödvändigt att till särskild behandling

upptaga frågan, huruvida särskilda grunder böra införas för beräkningen

av inkomst för antingen alla skattskyldiga, som enligt lag äro

pliktiga föra handelsböcker, eller för vissa grupper av dem. Vid sådant

förhållande finner jag det icke lämpligt att redan nu i visst avseende föreslå

skilda bestämmelser för bokföringspliktiga och icke bokföringspliktiga

rörelseidkare, enär detta skulle kunna föregripa lösningen av övriga hithörande

frågor. För den skull skola enligt det nu framlagda förslaget liksom

hittills samma regler gälla för alla rörelseidkare vid beräkningen av

deras inkomst av rörelse.

Kammarrätten bär, bland annat, påpekat behovet av särskilda bestämmelser

till förekommande därav, att vid övergången till de nya reglerna

tantiöme bleve beskattad två gånger. Risk för dubbelbeskattning kan föreligga

icke blott i det påpekade fallet utan även i andra fall, när en inkomst

enligt det nya förslaget skall hänföras till annat beskattningsår än

enligt nu gällande bestämmelser. Erforderlig övergångsbestämmelse till

förekommande av dylik dubbelbeskattning har upptagits i förslaget.

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

42 §.

Denna paragraf motsvarar 68 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

•

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att, om det verkligen kan anses

riktigt, att, då fråga är om jordbrukare, som bor på den fastighet han

brukar, värdet av hans bostadsförmån uppskattas med hänsyn tagen jämväl

till »den förmån! han har av att bo på arbetsplatsen», så torde denna synpunkt

också böra tillämpas vid taxering av t. ex. tjänstemän och arbetare,

som äga egna hem i närheten av arbetsplatsen eller åtnjuta av arbetsgivaren

där upplåten bostad. Beträffande bestämmelsen om uppskattning av värdet

av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön eller annan

inkomst, anför länsstyrelsen, att, om därvid verkligen skulle avses, att t. ex.

en jordbrukare skall upptaga från den egna fastigheten åtnjutna produkter

till högre värde än som motsvarar det pris han själv vid försäljning av

dylika produkter kan erhålla eller en handlande skall upptaga de varor han

tillgodogör sig ur den egna affären till högre värde än som motsvarar inköpspriset,

en sådan princip knappast kan vara med billighet och rättvisa

överensstämmande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner kommitténs förslag i fråga om

grunderna för taxering av bostads- och andra naturaförmåners värde vara

ägnat att främja rättvisa och jämlikhet mellan skilda grupper av inkomsttagare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att vid fastställande av värdet av

naturaförmåner taxeringsnämnderna för närvarande ganska allmänt torde

utgå från vissa normalvärden, som vid sammanträden med taxeringsnämndernas

ordförande inför länsstyrelsen eller ock i annan ordning blivit antagna

att för helt län eller viss del därav tillämpas. Därest de deklarerade

värdena å ifrågavarande förmåner mera avsevärt understiga de efter förenämnda

normalvärden uträknade beloppen, justerar taxeringsnämnden de

deklarerade värdena. För vinnande av jämlikhet i taxeringen såväl jordbrukarna

sins emellan som emellan jordbrukare och andra inkomsttagare är

nämnda praxis av största betydelse. Tillämpningen av vissa normalvärden

å jordbrukares naturaförmåner skulle dock få ännu större betydelse, om värdena

fastställdes av någon statsmyndighet, så att taxeringsnämnderna icke

kunde, såsom nu emellanåt sker, underlåta att tillämpa värdena. Länsstyrelsen

föreslår därför, att normalvärden å jordbrukares naturaförmåner och

å arbetsanställdas förmån av fri bostad med värme och belysning samt så

kallat fritt vivre fastställas av socialstyrelsen att tillämpas såsom minimivärden,

vilka för vederbörande kommun såsom helhet icke må frångås utan

giltiga skäl och utan att dessa skäl i taxeringsnämndens protokoll antecknas.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner kommittén hava gått väl långt i

förevarande avseende. Att i fråga om produkter från jordbruk till eget

s. 415 Kontrollera mot PDF

415

Kung}. Maj:ts proposition Nr 102.

hushåll frångå en prisberäkning, som stöder sig på vad lantbrukaren — normalt

taget — kan påräkna genom försäljning i stället för genom konsumtion

och i stället fästa sig vid vad, kanske i särskilda undantagsfall, enstaka

konsumenter få betala, synes vara att till förmån för en teoretisk

spekulation i avseende å taxerings likformighet utan väsentlig vinst i skattehänseende

införa svårtillämpliga och för de skattedragande motbjudande

grunder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att i fråga om värdesättningen av

naturaförmåner vid jordbruk i praktiken av taxeringsmyndigheterna torde

begagnas en varje år vid sammanträde med taxeringsnämndsordförandena

överenskommen schablon. Det kan emellertid sägas, att en sådan schablon

i allmänhet verkar till en väl låg värdesättning. Det skulle således kunna

vara skäl att avfatta anvisningarna härom på något sätt, ledande till en

något högre värdesättning vid överenskommandet om schablonen. Länsstyrelsen

anser sig kunna skänka sitt fulla erkännande åt det av kommittén

ifrågasatta uppskattningsförfarandet i fråga om bostadsförmån och då särskilt

bostad för jordbrukare, varigenom en rättvisan mera motsvarande värdering

av denna förmån än hittills torde vara att ernå. Mera tveksam

ställer sig länsstyrelsen i frågan om att värdet av produkter från egendomen

skulle upptagas efter ortens pris, vilket väl innebär priset för inköp i detalj.

För vederbörande skattskyldige blir det säkerligen oftast oförståeligt, att han

i sin deklaration skall för sådana varor beräkna ett annat pris än han erhållit

därför vid försäljning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att tillämpningen av bestämmelserna

i nu gällande författning om värdesättning av skattskyldigs naturaförmåner

har vållat taxeringsmyndigheterna mycket besvär och arbete. De

hos prövningsnämnden anförda besvären över taxeringsnämndens beslut

hava också i ett flertal fall rört sig om värdesättningen av dessa naturaförmåner,

vilka de skattskyldiga i sina deklarationer upptagit till alltför

låga värden och därför fått ändrade av taxeringsnämnden. Vid de sammanträden

med taxeringsnämndsordförande in. fl., vilka brukat hållas i

länet före taxeringsarbetets början, har också överenskommelse träffats om

vissa enhetsvärden å dessa naturaförmåner, men vid tillämpningen härav

har det ofta visat sig, att resultatet av dessa överenskommelser varit allt

annat än tillfredsställande, (hiskligt vore därför, att värdet av naturaförmånerna

kunde bestiimmas på ett mera objektivt och enhetligt sätt och att

det icke överlämnades åt de skattskyldiga själva att värdesätta desamma.

Svenska Landskommunernas förbund anför:

»Anvisningarna till lagförslagets 68 § synas leda till icke önskvärda konsekvenser.

Att sålunda låta värdet av förmånen av fri bostad stå i relation

till jordbruksfastighetens värde skulle t. ex. leda till att förmånen av fritt

husrum i en sämre och mindre bostad på en större egendom skulle komma

att taxeras högre än en betydligt bättre och större bostad å en mindre egendom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

41B

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

Genom bestämmelsen att värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner,

som ingå i lön eller annan inkomst, skall upptagas efter det pris, som

i orten gällt, därest det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem,

bär kommittén synbarligen avsett att åstadkomma en ur beskattningssynpunkt

rättvis värdering av skatteförmågan för å ena sidan löntagare och å

andra sidan övriga skattskyldiga, särskilt jordbrukare och näringsidkare.

Ur rent teoretisk synpunkt torde också kanhända intet vara att erinra mot

en dylik bestämmelse. I praktiken skulle emellertid, enligt styrelsens mening,

bestämmelsen ofta komma att verka i motsatt riktning. Då jordbrukare,

såsom flerstädes händer, för partipris sälja produkterna till närboende, skulle

dessa således få produkterna till billigare pris än producenterna själva. Åven

för handlande, som hava möjlighet att i sin affär taga produkter till inköpspris,

synes bestämmelsen komma att verka mindre rättvist. På grund av

det anförda får styrelsen därför avstyrka ifrågavarande bestämmelse.»

Eu ledamot av styrelsen för svenska landskommunernas förbund var

skiljaktig och biträdde icke styrelsens förenämnda uttalande, enär kommittén

genom den föreslagna anordningen endast avsett att söka åstadkomma

en möjligast rättvis mätare på skatteförmågan hos de olika individerna.

Smålands och Blekinge handelskammare föreslår, att Kungl. Maj:t, efter

förslag av socialstyrelsen, måtte fastställa minimivärden, som inom varje

ortsgrupp skola gälla vid värdesättningen av naturaförmåner och som

endast under för varje särskilt fall antecknade omständigheter få av taxeringsmyndigheterna

underskridas.

Handelskammaren i Gävle finner kommitténs förslag, att produkter och

förmåner från egen rörelse skola uppskattas efter vad de på orten betingat

för en löntagare, som måste anskaffa dem i detalj, orimligt. Det skulle

innebära, att en partihandlare nödgades deklarera vinst efter detaljpriser,

om han säljer till sig själv. Det riktiga synes här vara, att såväl jordbrukares

som annan näringsidkares i eget hushåll använda produkter upptaxeras

efter »gårdens pris», d. v. s. efter det pris, som betingas i vederbörandes

rörelse.

Sveriges skogsägareförbund, som finner den tankegång, vilken ligger till

grund för kommitténs motivering, att det för en arrendator eller en skogsarbetare

skulle vara så särskilt värdefullt att ha bostad nära arbetsplatsen,

föga rimlig, anför vidare:

»Eu konsekvens av denna tankegång skulle bliva följande. Om ett industriföretag

bygger och upplåter ett antal fullt lika arbetarebostäder åt sin

personal, så skulle värdet av denna bostadsförmån deklareras olika allt efter

om bostaden läge på 100, 500 eller 1,000 meters avstånd från fabriken. Eller

ett annat fall. Inägojorden till ett bolagshemman är belägen inne i en

kyrkby (detta är ett ej ovanligt fall). Manbyggnaden är synnerligen begärlig

som bostad åt löntagare, hantverkare eller annat folk i byn, men upplåtes

givetvis åt jordbruksarrendatorn. Värdet av bostadsförmånen skulle

då för honom beräknas över platsens allmänna hyresnivå, enbart därför att

han får bo på arbetsplatsen.

I övrigt vill förbundet erinra därom, att ett mycket stort antal jordbrukare

i landets alla delar, detta gäller såväl självägare som arrendatorer,

s. 417 Kontrollera mot PDF

417

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

hava så små jordbruk, att endast en liten del av deras arbetskraft tages i

anspråk för skötseln av dessa. I övrigt försörja de sig genom lönearbete,

ofta nog långt borta från bostaden. För dessa jordbrukare motväges förmånen

av att bo på platsen för det egna jordbruksarbetet ofta mer än väl

av nackdelen att ha platsen för förvärvsarbetet på stort avstånd.

Förbundet påyrkar därför, att värdet av bostadsförmån skall upptagas

helt efter ortens pris.»

Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalar i fråga om kommitténs förslag

angående värdesättningen av bostadsförmån, som jordbrukare tillgodogör

sig å av honom brukad fastighet, följande:

»Att jordbrukare skulle belastas med högre värde å förmånen av fri bostad

å egen fastighet, därför att denna ligger vid hans arbetsplats, skulle orättvist

belasta denne i förhållande till andra skattebetalare, som åtnjuta samma

förmån, men som få sitt bostadsvärde beräknat till ortens hyrespris utan

hänsyn till, om de hava sitt arbete nära denna bostad eller ej, och alltså

utan tillägg för bostadens närhet till arbetsplatsen. Kommitténs påstående,

att värdet av att bostaden befinnes å arbetsplatsen skulle stiga med fastighetens

storlek, är även orimligt. Om t. ex. å tvenne jordbruk, det ena å

10 hektar, det andra å 50 hektar, bostäderna hava alldeles samma utrymmen

och bekvämligheter, så är bostadsförmånen å den senare egendomen

givetvis ej mera värd och ännu mindre 5 gånger mera värd, därför att

denna egendoms areal är 5 gånger större än den förras.

Sällskapet kan därför icke godkänna kommitténs motivering på denna

punkt utan finner, att bostadsförmån för jordbrukare, liksom för andra

skattedragare, vilka bo i egna bostäder, bör värderas efter bostädernas utrymmen

och beskaffenhet enligt i orten gällande hyrespris. Detta kan

givetvis ofta ej beräknas för varje bostad för sig utan efter mera generella

grunder.»

Beträffande kommitténs förslag, att värdet av produkter, varor eller andra

naturaförmåner, som ingå i lön eller inkomst, skall beräknas efter ortens

pris, anför sällskapet:

»För undvikande av missförstånd med hänsyn till tolkningen av »ortens pris»,

anser sällskapet att anvisningarna på ifrågavarande punkt böra formuleras

så, att nyttigheterna ifråga böra upptagas till försäljningspriset för motsvarande

kvantiteter vid egendomen.

Om t. ex. en jordbrukare tillgodogör sig mjölk för eget hushåll,

bör denna upptagas till det pris, som erhålles vid detaljförsäljning för

kontinuerlig leverans av mjölk från egendomen, alltså till samma pris som

t. ex. en hantverkare eller löntagare får betala, om han regelbundet

hämtar sin mjölk från jordbrukarens ladugård. Däremot vore det oriktigt

att vid mjölkens värdesättning tillämpa det pris, som eventuellt betalas vid

detaljförsäljning från ortens kanske avlägset från egendomen belägna mejeri.

Tillämpas detta pris, så skulle det betyda, att lantbrukaren finge ersätta

den mjölk, som han hämtar i sin ladugård, med ett pris som kanske vida

överstiger, vad han själv finge uppbära vid regelbunden detaljförsäljning

från samma ladugård. Att i värdet av den av jordbrukaren konsumerade

mjölken inräkna transportkostnaderna för mjölk till mejeriet samt distributionskostnaderna

och eventuell mellanhandsvinst vid mejeriets detalj försäljning,

vore givetvis orimligt och skulle sätta jordbrukaren i en ogynnsam;/

till riksdagens protokoll 7927. 1 samt. S7 höft. (Nr 102.)

27

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements
chefen.

sammare ställning på denna punkt än t. ex. de löntagare eller andra

yrkesidkare, som direkt köpa mjölk från jordbrukaren till billigare pris än

mejeriets detaljförsäljningspris. Samma förhållande gäller även vid uppskattningen

av värdet å andra jordbrukets produkter såsom spannmål, mjöl,

potatis, slaktdjur och dylikt.»

Liknande synpunkter hava framförts av Södermanlands läns hushållningssällskap.

Lantbruksstyrelsen förklarar sig biträda Sveriges allmänna lantbrukssällskaps

härovan citerade uttalande och tillägger, att kommitténs förslag, i vad

det avser värdesättning av inom jordbruket producerade nyttigheter, som

konsumeras i vederbörandes eget hushåll, skulle hliva synnerligen betungande

för mindre jordbrukare med stora familjer.

Kammarrätten uttalar beträffande förslaget om uppskattning av bostadsförmån,

att det förhållandet, att vederbörande få bo på sin arbetsplats, icke

utgör en omständighet av beskaffenhet att böra föranleda särskild uppskattning

för taxering i samband med bostadens värde såsom sådan. I övrigt

har kammarrätten icke gjort någon erinran mot innehållet i förevarande

paragraf.

En ledamot av kammarrätten var skiljaktig och anförde:

»Enligt anvisningarna skall vid uppskattande av värde å bostadsförmån

hänsyn tagas bland annat till den förmån en jordbrukare har av att bo på

arbetsplatsen. Tankegången kunde måhända fullständigare uttryckas så, att

bostadens mer eller mindre avlägsna läge från tätare bebyggda orter ej skall

verka nedsättning i hyresvärdet, enär det för jordbrukaren är nödvändigt

eller åtminstone innebär en fördel att hava sin bostad på arbetsplatsen. Bestämmelse

av sådan innebörd skulle måhända vara ägnad att bidraga till

en riktigare uppskattning av jordbrukares bostadsförmån.» I

I likhet med kommittén finner jag det önskvärt, att de nuvarande bestämmelserna

om värdesättning av bostads- och andra naturaförmåner ersättas

med mera enhetliga föreskrifter. De ändringar i sak, som kommittén föreslagit,

är jag däremot icke beredd att i allo godtaga.

Vad värdesättningen av förmånen av fri bostad beträffar, har kommittén

föreslagit, att hänsyn jämväl skall tagas till den förmån, den skattskyldige

har av att bo på arbetsplatsen, vilken förmån åter i regel kan anses stå i

förhållande till fastighetens storlek och värde. Att på detta sätt ställa

bostadsförmånens värde i relation till fastighetens storlek och värde anser

jag icke riktigt. Denna föreskrift har ock i de avgivna yttrandena rönt

mycken kritik. Då kommittén talat om den skattskyldiges förmån av

att bo på arbetsplatsen, torde kommittén därmed hava avsett att framhålla,

att den omständigheten, att uthyrningsmöjligheter saknas, icke medför,

att bostadsförmånen är värdelös. Detta är riktigt. Även om ingen annan

vill bosätta sig i den ifrågavarande bostaden, har denna givetvis ett värde

för den, som på grund av sitt arbete måste bo där. Vid fastställandet av

detta värde synes hyrespriset å kringliggande orter kunna tjäna till ledning.

s. 419 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 419

Härvid torde böra beaktas, att bostadens belägenhet på stort avstånd från

tätare bebyggda samhällen väl kan hava ett ganska stort inflytande på uthyrningsmöjligheterna,

men att belägenheten icke behöver på den grund

medföra, att bostadsförmånen blir så mycket mindre värd för jordbrukaren,

som måste bo där.

Kommitténs bestämmelser om värdesättning av produkter, varor och andra

naturaförmåner, som ingå i lön eller annan inkomst, torde i viss mån hava

missuppfattats. Kommittén torde icke hava avsett, att detaljpriset i närgränsande

samhällen skall ligga till grund för värdesättningen. En dylik

värderingsgrund vore också, såsom i de avgivna yttrandena framhållits, oriktig.

I detta detaljpris ingå transportkostnader, mellanhandsvinst m. m. Å andra

sidan kan icke, då man strävar att åstadkomma jämlikhet mellan dem, som

åtnjuta dessa naturaförmåner, och övriga skattskyldiga, tillämpas det partipris,

efter vilket exempelvis jordbrukarna försälja sina alster. Vid värdesättningen

av naturaförmåner måste därför hänsyn tagas till det pris, som

de på samma ort bosatta skattskyldiga, vilka icke åtnjuta dessa förmåner,

måste betala för att förskaffa sig dem. Jag anser, att Sveriges allmänna

lantbrukssällskap funnit ett riktigt uttryck för denna tanke, då den uttalat,

att nyttigheterna i fråga böra upptagas till försäljningspriset för motsvarande

kvantiteter vid egendomen. Detta innebär, att detaljpriset skall

läggas till grund, men icke detaljpriset vid mejeriet eller i närliggande

samhälle utan det detaljpris, som i allmänhet kommer till användning, då

jordbrukaren försäljer förnödenheter till kringboende löntagare och andra

för deras egen konsumtion. Samma princip bör givetvis även komma till

användning vid värdesättning av de varor m. m., som rörelseidkare för

egen förbrukning tillgodogör sig ur sin rörelse.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit omredigera anvisningarna

till förevarande paragraf.

Uti flera utlåtanden har payrkats, att av offentlig myndighet, exempelvis

socialstyrelsen eller Kungl. Maj:t efter förslag av socialstyrelsen, måtte

fastställas vissa minimivärden för bostadsförmån och övriga naturaförmåner,

vilka minimivärden, olika för olika ortsgrupper, icke finge vid taxeringen

frångås. Någon bestämmelse härom har icke upptagits i förslaget.

Med hänsyn till de skiftande förhallandena a olika orter torde det nämligen

möta stora svårigheter att fastställa dylika värden för alla de olika slag av

förmåner, som kunna ifrågakomma. Det synes lämpligare, att i överensstämmelse

med vad nu sker vid förberedande sammanträden inför länsstyrelsen

eller landskamreraren vissa normer fastställas, vilka skola inom

länet tjäna till ledning vid värderingen av naturaförmåner.

43 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i kommittéförslaget som i

C-förslaget.

s. 420 Kontrollera mot PDF

Gällande

bestämmelser.

Inkomst
skattesak
kunniga.

Kommunal
ekatte
kommittén.

Yttranden

över kommunalskattekommitténs

förslag.

420 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Beträffande bestämmelserna i denna paragraf, vilken överensstämmer med

vad skatteberedningen under 67 § föreslagit i sitt betänkande angående beskattningen

av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet, hänvisas

till vad jag yttrat i avdelningen om juridiska personers beskattning.

44 §.

Denna paragraf motsvarar 69 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

För närvarande finnes ingen annan bestämmelse om fördelning av gäldränta

på olika förvärvskällor än att i punkt 5:o) av anvisningarna till

inkomstskatteförordningen föreskrives, att, då tillförlitlig utredning ej kan

vinnas, fördelning av ränta på olika fastigheter eller olika rörelser må ske

efter förhållandet mellan bruttointäkternas inbördes storlek. Denna fördelningsregel

torde få anses supplementärt tillämplig jämväl då det gäller att

avgöra, huru stor ränta som skall anses hänföra sig till en icke skattepliktig

intäkt, exempelvis till ett aktiebolags intäkt av aktier i annat bolag.

Inkomstskattesakkunniga hava upptagit den nuvarande fördelningsregeln

för de fall, då utredning icke kan vinnas.

Kommunalskattekommittén har i 69 § av sitt förslag såsom allmän regel

för fördelning av ränta mellan olika förvärvskällor föreskrivit, att räntan

må upptagas till avdrag under de särskilda förvärvskällorna efter ty skäligt

prövas. Vidare har kommittén i punkt 3 av anvisningarna till 41 § upptagit

den bestämmelsen, att, därest annat ej framgår av förebragt utredning,

beskattningsmyndigheterna vid bedömandet av frågan, hur stor del av ett

aktiebolags gäld som belöper å dess innehav av aktier, torde böra utgå ifrån,

att gälden belöper å aktierna till ett belopp, motsvarande deras halva värde.

Uti en del inkomna utlåtanden har kritik riktats mot de av kommittén

föreslagna bestämmelserna.

Så har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att det i praktiken i

många fall varit omöjligt såväl för de skattskyldiga som i än högre grad

för beskattningsnämnderna att angiva en i varje fall användbar beräkningsgrund

för uppdelning av ränta å de olika inkomstkällorna, samt att det fördenskull

syntes i viss mån anmärkningsvärt, att kommittén föresloge en

uppdelning av räntan i ännu flera poster än hittills, samtidigt som kommittén

icke lämnat annan anvisning för räntors uppdelning i tvistiga fall

än »efter ty skäligt prövas».

Länsstvrelsen i Uppsala län har förklarat det skola verka klarläggande,

om det meddelades ett positivt och generellt stadgande i fråga om räntefördelning.

Redareföreningen har funnit den föreslagna anvisningen för

beräkning av skuldränta å aktier vara godtycklig.

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Uti ett av tre taxeringsnämndsor Oför ande i Stockholm avgivet utlåtande

har i förevarande avseende anförts i huvudsak följande.

Den nuvarande regeln om räntans fördelning efter bruttoinkomsternas

storlek hade ofta lett till rätt orimliga resultat, då bruttoinkomsterna särskilt

i fråga om utdelningar å aktier och inkomst av rörelse under senare

åren varit underkastade stora växlingar och ofta helt uteblivit, under det

att den å de olika inkomstkällorna belöpande gälden och gäldräntan i regel

vore konstanta. Att som kommittén förfarit utan vidare överlämna prövningen

i detta hänseende åt de olika beskattningsnämnderna utan anvisande

av någon som helst grund eller ledning för gäldräntans fördelning syntes

icke vara lämpligt. Resultatet måste bliva, att olika nämnder komme att

tillämpa olika fördelningsprinciper med åtföljande betydande olikhet i taxeringen

och därav åter med all säkerhet föranledd ökning i antalet besvär

över taxeringsbeslut. Lyckligare hade förvisso varit att, då enligt hittills

vunnen erfarenhet poster från vinst- och förlustkontot i en räkenskap funnits

olämpliga som fördelningsgrund, söka finna en lämpligare sådan från balansräkningen.

Vad anginge den av kommittén föreslagna särskilda grunden

för beräkning av gäldränta på aktier, funnes icke i anvisningarna närmare

bestämt uttrycket »värde», men enligt motiveringen syntes därmed avses

börsvärdet (= försäljningsvärdet). Däremot borde först framhållas, att börsvärdet

ofta på kort tid kunde undergå rätt stora växlingar och att, då det

ofta gällde betydande aktieposter, det belopp, på vilket ränta skulle beräknas,

alltså kunde avsevärt fluktuera. Vidare måste det i alla de fall, då värdehandlingarna

icke noterades på fondbörs, uppstå stora svårigheter för att

icke säga omöjlighet att fixera deras värde för gäldens fördelning. Och slutligen

måste, när deras värde kunde bestämmas, halveringen av detta värde

såsom grund för fördelningen anses allt för godtyckligt vald. En riktigare

och mera stabil grund än börsvärdet för gäldens och gäldräntans fördelning

i ifrågavarande fall syntes vara värdehandlingarnas bokförda värde. Detta

värde visade i varje fall storleken av det kapital, som vid varje tillfälle

vore bundet i tillgångar av ifrågavarande slag, och, därest detta värde

bestämdes som beräkningsgrund för fall av bristande utredning, torde i de

flesta fall utredning icke komma att saknas, i vad mån denna tillgång motsvarades

av egna eller av upplånade medel. Kunde, såsom förut antytts,

vid avsaknad av utredning poster från balansräkningen läggas till grund

för fördelningen i allmänhet av gäldränta på de olika förvärvskällorna,

kunde möjligen också särskilda föreskrifter för beräknande av den på ett

aktiebolags aktier i annat bolag belöpande räntan finnas helt obehövliga.

Tre taxering skommissarier i Stockholm hava i avgivet yttrande vitsordat,

att den nuvarande fördelningsregeln i praktiken befunnits olämplig, och

samtidigt framhållit vikten av att för fördelningen gåves mera säkra direktiv

än som angivits i 69 § av kommittéförslaget. Det syntes dem naturligast,

att lagen i första hand fördelade avdragen efter tillgångarna, sådana de vore

nedlagda i varje särskild förvärvskälla, och visade deras erfarenhet därpå,

att det i regel icke mötte svårighet att verkställa sådan värdesättning av

tillgångarna, som härför erfordrades. Vid sådant förhållande borde den

särskilda fördelningsregeln i anvisningarna till 41 § punkt 3 utgå.

s. 422 Kontrollera mot PDF

Skattebered•

ningen.

Yttranden

över skatteberedningens

förslag.

422 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skatteberedningen har i sitt betänkande angående beskattning av inländska

juridiska personer till behandling upptagit förevarande spörsmål såsom

varande av betydelse för frågan om moder- och dotterbolags beskattning.

Skatteberedningen har därvid föreslagit den bestämmelsen, att, om utredning

ej kan vinnas angående det upplånade kapitalets fördelning å skattskyldigs

olika förvärvskällor, det upplånade kapitalet skall i och för gäldräntans fördelning

hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av

de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar. Angående motiveringen för

denna bestämmelse hänvisas till nyssnämnda betänkande sid. 57 o. ff.

I yttrande över skatteberedningens förslag ifrågasätter länsstyrelsen i Östergötlands

län, huruvida det icke i det stora flertalet fall skulle ligga närmast

till hands att låta skuldränta i första hand avdragas från inkomst av kapital

eller i varje fall från ränteinkomst, där sådan funnes. Först i det fall, att

dylik inkomst icke funnits till belopp motsvarande skuldräntorna, kunde de

nu föreslagna avdragsreglerna behöva komma till användning. Att uppställa

dylika regler av allmängiltig natur och på samma gång av beskaffenhet

att kunna på ett tillfredsställande sätt motiveras, torde vara så gott

som omöjligt. Fråga vore, om icke denna fördelningsfråga bäst kunde lösas

av praxis efter omständigheterna i varje särskilt fall. Det förefölle dock

icke, som om den hittills ofullständiga lagstiftningen på detta område skulle

hava vållat några särskilda olägenheter. Spörsmålet syntes i de flesta fall

hava lösts i samförstånd mellan de skattskyldiga och taxeringsmännen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

»Frågan, huru ränteavdrag skall fördelas på en skattskyldigs olika inkomstkällor,

är sannerligen av sådan praktisk betydelse, att närmare anvisningar

härom äro mycket behövliga i skatteförfattningarna, och synes det länsstyrelsen,

att skatteberedningens förslag härutinnan äro i stort sett tillfredsställande,

men dels synes det ej hava bemärkts, att, om t. ex. en löntagare

äger en bostadsfastighet, kanske större delen av hans gäld ej kan anses häfta

vid fastigheten utan vidlåder honom personligen (t. ex. utbildningsskuld,

spekulationsskuld m. m.), varför ränta å dylika skulder böra direkt hänföras

till allmänna avdrag, dels måste de anförda skälen för räntebeloppens fördelning

efter de bokförda värdebeloppen anses föga bärkraftiga, varemot saluvärden

och taxeringsvärden för fastigheterna böra för alla skattskyldiga

vara den avgörande fördelningsgrunden, fastän givetvis en viss stabilitet å

de till fastighets- och aktietillgångar hänförda räntebeloppen härigenom ej

bör förhindras. Då ett aktiebolag frikallas från beskattning för inkomst av

aktieutdelning från andra bolag, och förstnämnda bolags beskattningskommuner

således ej få åtnjuta någon skatteförmån från de tillgångar, som bolaget

äger i andra bolag, synes det länsstyrelsen både rättvist och riktigt, att ingen

gäldränta får belasta ett sådant bolag för de med ifrågavarande tillgångar

sammanhörande skulder, ty rättigheter och skyldigheter böra alltid svara

mot varandra.»

Femton länsstyrelser hava antingen direkt tillstyrkt skatteberedningens

förslag eller ock anfört, att ingen erinran funnits mot förslaget.

s. 423 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

423

Sveriges redareförening tillstyrker förslaget.

Skånes handelskammare har vid sitt utlåtande bilagt en inom handelskammaren

utarbetad promemoria, där det i fråga om den föreslagna nya

fördelningsregeln för gäldränta framhålles, att densamma syntes mindre väl

stämma överens med de för vårt skattesystem gällande grundprinciperna.

Även om en fördelning efter intäkternas storlek i vissa fall kunde leda

till oegentligheter — vilket för övrigt säkerligen komme att inträffa, vilken

konventionell fördelningsgrund som än bestämdes — så borde dock fasthållas

vid att inkomsten som sådan vore den för hela skattesystemet godtagna

mätaren på skattepliktens storlek, och att därför inkomsten även från olika

förvärvskällor i de flesta fall finge antagas ge det riktigaste utslaget, då det

gällde att på dessa fördela ett företags gäldränta.

Kammarrätten har beträffande den av skatteberedningen föreslagna ändrade

regeln för fördelning av gäldränta å olika inkomstkällor framhållit, att fråga

vore, om ej den av skatteberedningen antagna utgångspunkten — att moderoch

dotterföretags sammanlagda skattebörda ej borde bliva större än, om

allenast ett stort företag funnits, detta skulle haft att draga — borde betinga

avdrag även för ränta, som hänförde sig till aktier och föreningsandelar i

dotterföretag. Det funnes anledning att vara tveksam i detta avseende. I

övrigt har kammarrätten icke funnit något att erinra emot skatteberedningens

ifrågavarande förslag.

Frågan om gäldräntans fördelning är ett spörsmål av stor betydelse, sär- Pepartementsskilt

för den interkommunala beskattningen. Och denna fråga får än större chefen,

vikt, därest, i enlighet med vad jag förut föreslagit, den s. k. kedjebeskattningen

skall upphöra även vid statsbeskattningen. Vid ett övervägande av

frågan, vilken supplementär regel för gäldräntans fördelning, som bör givas,

finner jag skatteberedningens förslag böra tillerkännas företräde framför nu

gällande bestämmelse. Skatteberedningens förslag synes mig nämligen bättre

än den nuvarande regeln svara mot vad som från sund ekonomisk synpunkt

torde vara det naturligaste betraktelsesättet. Om en skattskyldig har flera

förvärvskällor, är det icke alls givet, att den mest vinstgivande förvärvskällan

är den mest skuldbelastade. Tvärtom kan den dåliga förvärvskällan

ofta hava krävt jämförelsevis större kapitalinvestering än den goda. Eimligare

och naturligare synes mig då det resonemanget, att den skattskyldige i envar

av sina förvärvskällor anses hava procentuellt lika stor andel av sina tillgångar

belånade. Skatteberedningen har föreslagit, att vid räntefördelningen

hänsyn skall tagas till det bokförda värdet av olika tillgångar, när fråga

är om skattskyldig, som varit pliktig föra handelsböcker. Hänsyn till det

bokförda värdet synes böra tagas] endast under den förutsättningen, att den

skattskyldige verkligen haft ordnad bokföring. Men under denna förutsättning

torde den av skatteberedningen föreslagna regeln böra gälla även i fråga

om skattskyldig, som icke varit pliktig föra böcker.

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Procentavdragets

fördelning

mellan

flera skattskyldiga.

1921 års riks(lag.

45 §.

Denna paragraf saknar givetvis motsvarighet i kommittéförslaget. I Cförslaget

motsvaras den av 42 § 1—6 mom.

Enligt 1910 års bevillningsförordning, sådan den lydde före 1920 års provisorium,

skulle inkomsten av fast egendom alltid anses motsvara vissa procent

av taxeringsvärdet — sex för jordbruksfastighet och fem för annan fastighet

— och den kommunala bidragsskyldigheten utgöras efter den sålunda

beräknade inkomsten, evad den verkliga inkomsten av fastigheten varit större

eller mindre. Genom provisoriet infördes garantibeskattningen: för fastigheten

skall utgå skatt efter den inkomst, som fastigheten i verkligheten lämnat,

men om denna inkomst understiger nyssnämnda procentuellt beräknade belopp,

skall skatten utgå efter detta belopp, vilket alltså är ett garanterat minimum

för skatteberäkningen.

Tekniskt utformades bestämmelserna enligt den sålunda införda principen

på det sätt, att fastigbetsbevillning fortfarande skulle utgå, att därjämte inkomstbevillning

skulle utgöras men ej blott för inkomst av kapital och

arbete utan även för inkomst av fast egendom, samt att vid taxering av

sistnämnda slag av inkomst avdrag skulle ske »för det genom fastighetsbevillning

beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet

och fem för hundra av taxeringsvärdet för annan fastighet,

som av ägare eller innehavare eller, då fråga är om jordbruksfastighet eller

boställe, som av ägaren eller innehavaren upplåtits till landbo eller arrendator,

av denne begagnats till utövande av sådan inkomstgivande verksamhet

varom i 9 § 1 mom. a)—d) samt 9 § 3 mom. a) l:o) och 3:o) sägs»

(11 § 2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen).

I proposition (nr 31) till 1921 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att 11 §

2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen skulle erhålla sådan ändrad lydelse,

att vid beräkning utav inkomst av fast egendom avdrag finge ske »för det

genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet

för jordbruksfastighet och fem för hundra av taxeringsvärdet för

annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs,

eller för frälseränta; skolande detta avdrag ske från ägarens eller innehavarens

inkomst av fastigheten eller frälseräntan utom för det fall, att ägare

eller innehavare åt landbo eller arrendator upplåtit jord, då avdraget skall

ske från landbons eller arrendatorns inkomst av fastigheten».

Dåvarande chefen för finansdepartementet yttrade vid anmälan av förslaget

såsom motivering för den sålunda föreslagna ändringen, bland annat,

följande:

»Därest en jordbruksfastighet upplåtits till arrendator, har såväl ägaren

som arrendatorn inkomst av fastigheten, nämligen ägaren inkomst, varom

förmäles i 9 § 1 mom. a), samt arrendatorn inkomst, varom förmäles i 9 ^

1 mom. b). Villkoren för avdrag från inkomsten av sex procent å taxe
-

s. 425 Kontrollera mot PDF

425

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ringsvärdet äro sålunda för bådas vidkommande uppfyllda, men det framgår

icke med tydlighet av stadgandet, huruvida båda skola få åtnjuta avdrag

eller blott en av dem och, i senare fallet, vilkendera är berättigad till avdraget.

Meningen har uppenbarligen icke varit, att båda skola erhålla avdrag,

då avdraget är avsett att förekomma dubbelbeskattning av den del av

inkomsten, som anses redan vara beskattad genom fastiglietsbevillningeu,

men icke att medföra lindrigare beskattning av inkomst av utarrenderad

jordbruksfastighet än av annan inkomst samt, då fastighetsbevillning ej av

både ägare och arrendator utgöres för en och samma fastighet, icke gärna

mer än ett avdrag kan komma i fråga. Då det enligt 3 § bevillningsförordningen

är ägaren eller den med ägaren likställde innehavaren av en

fastighet, som skall utgöra bevillningen för fastigheten, samt enligt 2 kap.

23 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom arrendator icke skall ansvara

för jordägaren åliggande bevillning, kunde det synas ligga närmast

till hands, att jordägaren skulle äga åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillningen

beskattade beloppet. Det förefaller dock, som om detta icke

varit avsett, utan meningen varit, att avdraget skulle ske från arrendatorns

inkomst. Riksdagen har tydligen betraktat denna fråga icke från statsbeskattningens

synpunkt utan från den synpunkten, att inkomstbevillningen

skall ligga till grund för den kommunala skattskyldigheten, och det är ju

arrendator»?, som har att till kommunen utgöra skatt efter fastighetens taxeringsvärde.

Att arrendatorn skall åtnjuta avdraget, framgår för övrigt

tydligt av det nya deklarationsformuläret, enligt vilket den, som åtnjuter

inkomst av jordbruksfastighet, är berättigad att för bevillningstaxeringen

avdraga sex procent av taxeringsvärdet blott å sådan jordbruksfastighet, som

av honom brukats.»

Den föreslagna ändringen tillstyrktes av bevillningsutskottet i betänkande

nr 2 att gälla för 1921 års taxering, och bevillningsutskottets förslag bifölls

av riksdagen. Förordning (nr 39) angående, bland annat, denna ändring utfärdades

den 11 februari 1921.

I proposition den 18 mars 1921, nr 213, föreslog sedermera Kungl. Maj:t

riksdagen att besluta en ny punkt 1 :o) i 3 § av anvisningarna vid bevillnjngsförordningen

av följande lydelse:

»Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom, varom i 9 §

1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den skattskyldige åtnjuta

avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex

för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av

taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten åtnjutits. Detta avdrag

tillkommer ägaren eller innehavaren av fastigheten utom för det fall, att

jordbruksfastighet upplåtits åt landbo eller arrendator, då avdraget tillkommer

landbon eller arrendatorn. Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet

året näst före det, då taxeringen sker. För det fall att fastigheten

nästföregående år icke varit underkastad fastighetsbevillning men dylik skall

utgå för det år, då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav,

att bevillning för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas

å taxeringsvärdet nästföregående år. Därest olika skattskyldiga ägt,

innehaft eller brukat samma fastighet under olika delar av nästföregående

år, skall avdraget fördelas emellan de skattskyldiga i förhållande till den

tid, en var av dem ägt, innehaft eller brukat fastigheten. Har ägaren av

en jordbruksfastighet själv brukat en del av fastigheten och haft återstoden

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

utarrenderad samt hava särskilda taxeringsvärden icke varit åsätta de skilda

brukningsdelarna, får fastighetens taxeringsvärde uppdelas på brukningsdelarna

och avdraget fördelas mellan ägaren och arrendatorn i förhållande

till de därvid erhållna värdena.»

I samband därmed föreslogs även ett tillägg till 4 § av bevillningsförordningens

anvisningar med en utveckling av det i 11 § 2:o) a) bevillningsförordningen

givna stadgande om avdrag med fem för hundra av taxeringsvärdet

å fastighet, som av ägaren begagnats i rörelse eller yrke. Detta tilllägg

var av följande lydelse:

»Skattskyldig, som i rörelse eller yrke använt egen fastighet, äger att vid

uppskattning av inkomsten av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det

genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av

fem för hundra av fastighetens taxeringsvärde eller, om blott en del av

fastigheten använts i rörelse eller yrke, av den därå belöpande delen av taxeringsvärdet.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före

det, då taxeringen sker. Därest fastigheten nästföregående år icke varit

underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå det år, då taxeringen

sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för fastigheten

icke utgått, men skall även då beräknas efter taxeringsvärdet nästföregående

år utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i 4 § 4 mom. taxeringsvärde

icke varit fastigheten åsatt, då avdraget får beräknas å taxeringsvärdet

det år, taxeringen äger rum. Har fastigheten använts i rörelsen eller

yrket blott en del av föregående år, får endast däremot svarande del av avdraget

åtnjutas.»

Någon närmare motivering för dessa bestämmelser i de delar, som här äro

av intresse, anfördes icke av föredragande departementschefen.

Den föreslagna formuleringen utav 4 § av anvisningarna vid bevillningsförordningen

lämnades av bevillningsutskottet (i dess betänkande nr 55) utan

erinran.

Beträffande den ifrågavarande avdragsrättens fördelning enligt 3 § av anvisningarna

förklarade utskottet sig däremot icke hava kunnat följa Kungl.

Maj:t. Härom yttrade utskottet:

»Vad angår avdragets uppdelning efter tiden för olika innehav, anser

utskottet en sådan anordning kunna leda till orättvisa. Är fråga om stadsfastighet

och i allmänhet annan fastighet än jordbruksfastighet, torde detta

vara att i mindre grad befara, enär inkomsten av sådan fastighet i regel

faller mera jämnt under året och således i stort sett står i direkt förhållande

till tiden för innehavet. Beträffande jordbruksfastighet råder emellertid ett

motsatt förhållande. I allmänhet torde inkomsten av jordbruk, i varje fall

av det egentliga jordbruket, huvudsakligen inflyta under årets senare del,

då den inbärgade skörden kan försäljas. Om således A. brukat en jordbruksfastighet

under årets sju första månader, varefter B. den 1 augusti övertager

densamma med årets gröda, skulle enligt förslaget A., som under sitt innehav

kanske haft en mycket ringa inkomst av fastigheten, äga rätt till större

del av ifrågavarande avdrag än B., som deklarerar den huvudsakliga årsinkomsten.

Vad nu är påpekat angående inkomst av jordbruk, gäller också

inkomst av skogsbruk, som, där fråga är om avverkning till avsalu eller

om upplåtelse av avverkningsrätt, enligt sakens natur utfaller mera oregelbundet.

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Om en uppdelning skulle ske, läge närmast till hands att låta avdraget

delas i proportion till de olika brukarnas inkomster av fastigheten. En

sådan uppdelning skulle dock stöta på stora praktiska svårigheter. Vederbörande

deklaranter skulle själva icke kunna beräkna sitt avdrag, då de

ömsesidigt ju saknade kännedom om den andres inkomstsiffra, och för taxeringsnämnderna

skulle det bliva synnerligen besvärligt att härutinnan komplettera

deklarationerna.

Nu synes emellertid kunna ifrågasättas, om någon uppdelning av avdraget

alls behöver ske, då samma fastighet brukats av mera än en under samma

år. Grunden varför arrendator ansetts äga företräde framför ägare till hela

avdraget, ehuru båda haft inkomst av fastigheten, är givetvis, att den förre

har att ensam utgöra de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna

för fastigheten. Det vill förefalla utskottet, som om ett liknande skäl kunde

motivera en motsvarande lösning för fall, då brukningstiden varit delad

men brukningsobjektet detsamma. Den omförmälda skattskyldigheten åligger

ju den som vid debiteringstillfället är innehavare, oavsett om fastigheten

förut under större eller mindre del av året innehafts av annan. Rätt och

billigt synes då vara, att samma person också får hela det ifrågavarande

avdraget. Som debiteringen sker på hösten, torde då ock i de flesta fall

avdraget komma att åtnjutas av den som haft den största inkomsten av

fastigheten. En sådan lösning av frågan, att omhandlade avdrag i sin helhet

må tillkomma den som för det nästföregående året påförts eller bort påföras

de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten, synes

utskottet alltså vara på en gång i möjligaste mån rättvis och i tekniskt

avseende förenklad. Med hänsyn till önskvärd likformighet torde samma

regel böra tillämpas även ifråga om annan fastighet än jordbruksfastighet,

ehuru beträffande sådan fastighet Kungl. Maj:ts förslag, såsom ovan anmärkts,

jämväl kunde varit möjligt att genomföra.

För sådana fall, där en jordbruksfastighet under året varit delad mellan

ägare och arrendator utan att brukningsdelarna haft särskilda taxeringsvärden,

är, såsom ovan framhållits, föreslaget, att fastighetens taxeringsvärde skulle

uppdelas på brukningsdelarna och avdraget fördelas i samma proportion.

Även frånsett de med eu dylik uppdelning förenade praktiska svårigheterna

synes konsekvensen kräva, att även i hithörande fall avdraget odelat får tillkomma

den som haft att erlägga kommunalutskylderna för det odelade

taxeringsvärdet. Följdriktigt torde ock vara, att ifrågavarande föreskrift utsträckes

till att omfatta även andra fall av delad brukning, såsom då fastigheten

är delad mellan flera arrendatorer eller mellan flera ägare.»

Bevillningsutskottet föreslog på dessa grunder, att senare delen av den

förut återgivna punkten i 3 § av anvisningarna skulle erhålla följande

lydelse:

»Därest olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma fastighet

under olika delar av nästföregående år, skall avdraget tillkomma den som

för det året påförts eller bort påföras de efter taxeringsvärdet utgående

kommunalutskylderna för fastigheten. Detsamma skall gälla, där ägaren

av en jordbruksfastighet själv brukat eu del av fastigheten och haft återstoden

utarrenderad, eller fastigheten eljest varit delad mellan olika brukare,

samt särskilda taxeringsvärden icke varit åsätta de skilda brukningsdelarna.

»

Reservationsvis yrkades emellertid inom bevillningsutskottet bifall till

Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

s. 428 Kontrollera mot PDF

Uppdrag åt

1921 års

kommunalskatteko

mmitté.

428 Kungl. Majds proposition Nr 102.

När bevillningsutskottets berörda betänkande företogs till behandling i

riksdagen, framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet, bland annat,

att ett godkännande av bevillningsutskottets förslag i angivna avseende

skulle leda till betänkliga konsekvenser, och att, därest något förslag till

ändring i förevarande punkt icke av riksdagen godkändes, nytt förslag i

ämnet kunde, efter särskild utredning, av Kungl. Maj:t framläggas för 1922

års riksdag i tillräckligt god tid för att en eventuell författning skulle kunna

komma till tillämpning vid det årets taxering.

Enligt båda kamrarnas samstämmiga beslut fick också den del av 3 § i

anvisningarna, som berördes av bevillningsutskottets ändring, ur paragrafen

utgå.

Kungl. Maj:t beslöt den 29 juni 1921 uppdraga åt 1921 års kommunalskattekommitté

att skyndsamt verkställa utredning i de avseenden, som berördes

i förenämnda, enligt riksdagens beslut strukna stycke i 3 § av anvisningarna

vid bevillningsförordningen angående rätten till avdrag enligt 11

§ 2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen.

Vid det utdrag av statsrådsprotokollet, varigenom Kungl. Majrts beslut

delgavs kommunalskattekommittén, hade fogats en promemoria med vissa

synpunkter i frågan, utarbetad inom finansdepartementet av numera revisionssekreteraren

Waller.

I denna promemoria anfördes, bland annat, följande:

»Att den av utskottet föreslagna lösningen är enkel, torde vara otvivelaktigt,

men att den skulle vara rättvisare än den av Kungl. Maj:t föreslagna,

är enligt min åsikt tvivel underkastat. Min utgångspunkt är härvid, att

inkomsten av en viss fastighet icke bör beskattas genom inkomstbevillning

till större del än som överstiger det genom fastighetsbevillningen beskattade

beloppet och detta oavsett vem som till vederbörande uppbördsmyndighet

inbetalar fastighetsbevillningen eller kommunalutskylderna. Avdraget måste

därför anordnas så, att det blir så effektivt som möjligt, d. v. s. får åtnjutas

om möjligt till fullo. Vem som i verkligheten skall bära fastighetsbevillningen

och kommunalutskylderna, kan ordnas genom privata avtal, men

kommunen bör såvitt möjligt icke beskatta mer än den verkliga inkomsten

av fastigheten, naturligtvis alltid med den reservationen, att inkomsten för

helt år räknat garanteras utgöra minst 6 procent (respektive 5 procent). Har

inkomsten icke överstigit nämnda procenttal, skall inkomstbevillning icke

utgöras av någon av fastighetens ägare under året; är inkomsten däremot

större, skall blott överskottet beskattas genom inkomstbevillning. Detta mål

torde icke kunna med säkerhet vinnas vare sig genom Kungl. Maj:ts eller

genom utskottets förslag, men genom tillämpning av Kungl. Maj:ts förslag

torde man dock komma närmare det riktiga resultatet än enligt utskottets

förslag.»

Kommunalskattekommitténs utlåtande inkom till finansdepartementet den

11 november 1921 och var i huvudsak av följande lydelse:

»Tillämpningen av denna bestämmelse [11 § 2 mom. l:o a) bevillningsförordningen]

möter ingen svårighet, så länge inkomsten av en viss fastighet

s. 429 Kontrollera mot PDF

429

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

är för ett visst år samlad i en skattskyldigs hand. Däremot uppstå svårigheter,

då den samlade fastighetsinkomsten är delad mellan flera var för sig

skattskyldiga. Detta är fallet, då fastigheten under året varit utarrenderad

och den samlade inkomsten sålunda gått dels till ägaren i form av arrende

dels till arrendatorn, eller då fastighet under året övergått från en ägare

eller brukare till en annan ägare eller brukare och en var av dem tagit

inkomsten under den tid han innehade fastigheten, eller da fastighet under

året till olika delar utnyttjats av olika ägare eller brukare, vilka alltså tagit

var sin del av fastighetens samlade avkastning, samt de olika brukningsdelarna

ej varit åsätta särskilda taxeringsvärden. Då uppkommer den fråga,

vilken av de olika inkomsttagarna, som skall komma i åtnjutande av det

stadgade avdraget, eller om detta skall dem emellan fördelas och i sådant

fall efter vilken grund en dylik fördelning bör ske.

Positivt är detta spörsmål löst endast i fråga om jord, som är upplåten

på arrende till landbo eller arrendator, i vilket fall avdraget skall ske från

landbons eller arrendatorns inkomst av fastigheten. I övrigt är frågan om

avdragsrätten lämnad öppen.

I 1921 års bevillningsutskotts betänkande nr 55 ifrågasattes emellertid att

tillämpa en liknande regel även för det fall, att olika skattskyldiga ägt,

innehaft eller brukat samma fastighet under olika delar av samma år, eller

att ägaren av en jordbruksfastighet själv brukat en del av fastigheten och

haft återstoden utarrenderad, eller fastigheten eljest varit delad mellan olika

brukare, så att avdraget under alla omständigheter skulle tillkomma den,

som för det året påförts eller bort påföras de efter taxeringsvärdet utgående

kommunalutskylderna för fastigheten.

En sådan regel för avdragets tillgodonjutande, vilken liksom den för utarrenderad

fastighet nu gällande innebär att, då flere skattskyldiga under

samma år dragit inkomst av samma fastighet, allenast en av dem skall

vara berättigad att tillgodogöra sig 6 respektive 5 procentavdraget, måste

emellertid betecknas såsom mindre tillfredsställande. I många fall leder det

till, att avdragsrätten icke kan helt utnyttjas. I den mån den avdragsberättigades

inkomst av fastigheten understiger avdragets belopp — ett förhållande

som med hänsyn till avdragets storlek ej sällan lärer vara att

räkna med — får annan inkomsttagare för skillnaden betala en skatt, som

han principenligt borde vara fri från. Och den grund, vara en dylik bestämmelse

skulle byggas — att endast en av inkomsttagarna från fastigheten har

att gälda de av fastigheten efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna,

det vill säga den garanterade skatten — är ej heller bärande. Visserligen

är det så, beroende på beskattningens konstruktion, att. denna garanterade

skatt i beskattningslängderna formellt påföres och följaktligen även

måste gäldas av endast den ene av flere inkomsttagare från fastigheten, men

ingalunda följer därav, att samma skatt realt taget utgår allenast av hans

inkomst från fastigheten. Tvärtom är det och kommer alltid att bliva sa,

att denna skatt utgår av fastighetens samlade avkastning, och att skyldigheten

att betala densamma tages i beräkning vid en eventuell uppgörelse

angående fastigheten. Är det fråga om arrende, torde arrendesumman hava

bestämts med hänsyn till, att arrendatorn skall betala ifrågavarande skatt,

det vill säga jordägaren får så mycket mindre i arrende. Och är det fråga

om köp eller annan överlåtelse, lärer nog vid uppgörelsen köparen eller tillträdaren

hava tillsett, att lian på ett eller annat sätt blivit gottgjord för

den del av skatten, som belöper å den tid, under vilken avträdaren innehaft

fastigheten, eller på den avkomst denne därav njutit.

s. 430 Kontrollera mot PDF

430 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Vid sådant förhållande måste den enda utvägen att tillgodose de olika

skattskyldigas berättigade intressen vara att på något sätt fördela avdragsrätten

dem emellan. Därvid bör emellertid till en början anmärkas, att

fullt tillfredsställande anordningar icke lära vara möjliga att åstadkomma,

detta beroende på att ifrågavarande fastighetsbeskattning är byggd på en

sammankoppling av två olika skatteprinciper. Den ena, primära, delen av

skatten är i realiteten eu objektskatt, som utgår av en fastighet efter taxeringsvärdet,

och som sålunda kräver att fastigheten anses och behandlas

såsom en odelbar enhet, utan hänsyn till vem som helt eller delvis tagit

inkomsten därav. Den andra, sekundära, delen är en inkomstskatt, som

hänför sig till ett personligt skattesubjekt, och som avser att träffa vad denne

skattskyldige haft i inkomst av fastigheten, oavsett om denna inkomst härflutit

från hela fastigheten eller från en del därav eller influtit under hela

året eller blott en del därav. För en kombination av dessa båda skatteformer

så att såsom skattepliktig inkomst av fastigheten skall anses allenast

vad som återstår, sedan 6 procent respektive 5 procent av taxeringsvärdet

avdragits (= den objektbeskattade inkomsten), skulle, då inkomsttagarne

från fastigheten äro flere, erfordras att dessas särskilda inkomster sammanfördes

på ett ställe och därefter proportionellt minskades med vad å en var

av dem belöpte av det för hela fastigheten lagfästa avdraget.

En sådan anordning lärer dock av rent praktiska skäl icke kunna ifrågasättas.

Visserligen skall jämlikt 16 § taxeringsförordningen taxeringsmyndigheten

i den ort, där fastighet är belägen, numera hava tillgång till

samtliga deklarationer, som röra fastigheten, och således även till dem, som

upptaga inkomst av fastigheten allenast delvis eller för en del av året, vadan

ett sammanförande av dessa deklarationer och en uppdelning av avdragsrätten

i förhållande till de olika skattskyldigas inkomst av fastigheten icke

skulle vara på detta stadium helt omöjlig. Men enligt deklarationsblanketten

skall redan å densamma göras anteckning om ifrågavarande avdrag, och

detta är uteslutet, så snart inkomsttagarne av fastigheten äro flere och den

ene ej har kännedom om den andres inkomst. Avdragsfördelningen och den

slutliga inkomstberäkningen skulle då i dessa fall överflyttas till taxeringsmyndigheterna,

som skulle hava att till behandling samtidigt upptaga de

olika inkomsttagarnas deklarationer och därvid verkställa fördelningen samt

därefter utföra den slutliga inkomsten. Men en dylik utökning av beskattningsmyndigheternas

redan nu tunga och omfattande arbete lärer så mycket

mindre kunna ifrågasättas, som den skulle kunna bryta sönder den eljest i

skattelagstiftningen genomförda principen, att den skattskyldige skall själv i

deklarationen beräkna sin skattepliktiga inkomst.

Någon annan mera möjlig grund för avdragets fördelning måste därför

sökas. Med hänsyn till avdragets betydelse och ställning i beskattningssystemet

torde därvid böra såsom syftemål uppställas, i främsta rummet att

avdraget får såvitt möjligt är till fullo utnyttjas — i den mån så ej sker

blir motsvarande del av fastighetsinkomsten underkastad dubbel beskattning

— samt vidare att avdraget så långt möjligt är tillkommer de olika inkomsttagarna

efter förhållandet mellan varderas inkomst från fastigheten.

För det fall att samma fastighet under olika delar av året innehafts av

olika skattskyldiga, synes den lämpligaste utvägen vara att såsom grund

för avdragets fördelning dem emellan anvisa den tid av året, under vilken

en var av dem njutit inkomst av fastigheten. Det medgives ock i 1921 års

bevillningsutskotts betänkande nr 55, att denna delningsgrund skulle kunna

vara antaglig för stadsfastighet och i allmänhet för annan fastighet än jord
-

s. 431 Kontrollera mot PDF

431

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bruksfastighet, enär inkomsten av sådan fastighet i regel faller mera jämnt

under året och således i stort sett står i direkt förhållande till tiden för

innehavet. Beträffande jordbruksfastighet rådde emellertid — anför utskottet

— ett motsatt förhållande, då inkomsten av jordbruket, i varje fall av det

egentliga jordbruket, huvudsakligen inflöte under årets senare del, då den

inbärgade skörden kunde försäljas. Men även om vad utskottet sålunda

anmärkt i många fall är riktigt, är dock anmärkningen ingalunda av den

allmängiltiga art, att därå kan grundas någon bestämmelse angående rätten

till ifrågavarande avdrag. Åtskilliga intäkter från jordbruksfastighet —

såsom de förnödenheter i bostad och annat, som brukaren tillgodogör sig för

sitt personliga behov, produkter från ladugården, alster av vissa binäringar

till jordbruket m. m. — utfalla så tämligen jämnt året runt. Och vad

angår intäkter av det egentliga jordbruket och av skogsbruk lärer den tidpunkt

av aret, då de inflyta, få anses vara den, då produkterna realiseras,

och när så sker beror ej sällan av konjunkturförhållandena. Under alla förhållanden

synes någon fördelningsgrund, som generellt taget bättre än den

ovan angivna tillgodoser de olika inkomsttagarnas inbördes rätt, icke stå att

finna, och man lärer därför vara nödsakad att anlita densamma.

Beträffande därefter det fall att olika områden av samma fastighet under

året ägts eller brukats av olika skattskyldiga utan att särskilt taxeringsvärde

varit varje brukningsdel åsatt, synes den enda framkomliga vägen

för avdragets fördelning vara att beräkna vad av taxeringsvärdet, som kan

belöpa å de olika brukningsdelarna, och därefter fördela avdragsrätten efter

förhållandet mellan de sålunda erhållna värdena. Därvid är emellertid att

uppmärksamma, att en dylik beräkning icke kan vara av taxeringsmyndighet

granskad, då den skattskyldige skall avgiva sin deklaration och däri verkställa

det därpå grundade avdraget å sin inkomst. Denna svårighet torde

ej kunna övervinnas på annat sätt än att åt deklaranten överlämnas att

själv förslagsvis angiva vad av taxeringsvärdet, som han anser skäligen

böra belöpa å det område lian brukar, och beräkna avdraget därå, varefter

det måste ankomma på beskattningsmyndigheterna att efter jämförelse mellan

de olika brukningsdelarna justera och fastställa beräkningen. Den uppgift,

som härigenom överlämnas åt taxeringsmyndigheten, torde emellertid ej

bliva av någon avsevärd omfattning, helst vid den fastighetstaxering, som

skall verkställas under år 1922, varje brukningsdel av en fastighet kommer

att särskilt taxeras.

Om emellertid rätten att åtnjuta ifrågavarande avdrag i ovan angivna fall

då fastighet under året övergått från en ägare eller brukare till annan

ägare eller brukare, eller under året till olika delar innehafts av olika skattskyldiga

utan att särskilt taxeringsvärde varit varje brukningsdel åsatt —

ordnas efter principen om avdragets fördelning mellan de olika inkomsttagarna,

så synes kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara skäligt att

beträffande utarrenderad jordbruksfastighet bibehålla bestämmelsen om att

avdragsrätten skall åtnjutas av arrendatorn ensam. Även här föreligga

samma grundläggande förutsättningar som i de ovan angivna fallen: inkomsten

av fastigheten är delad mellan jordägaren, som åtnjuter sitt arrende,

och arrendatorn, som tager avkastningen av fastigheten och deklarerar

inkomst härav med avdrag för arrendet. Den primära delen av skatten —

de efter taxeringsvärdet utgående kommunala utskylderna — utgår givetvis

av fastighetens samlade avkomst och får antagas vara tagen i beräkning vid

arrendeavtalets uppgörande. Den sekundära delen av ifrågavarande beskattning

är en ny pålaga, som rimligtvis bör dragas av båda inkomsttagarne

s. 432 Kontrollera mot PDF

432 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gemensamt. Även här bör rättvisligen en uppdelning äga rum. Att finna

en fullt tillfredsställande grund för en dylik uppdelning är dock icke möjligt

med hänsyn till de från fall till fall mycket olika förhållandena mellan

jordägarens och arrendatorns inkomst av fastigheten. Man måste därför nöja

sig med en rätt så grovt tillskuren bestämmelse. Som en sådan skulle man

kunna tänka sig, att avdraget uppdelas till ~/3 åt arrendatorn och 1/3 åt

jordägaren. Även om denna delningsgrund i många fall ej ger ett så riktigt

resultat, som önskligt vore, blir detta dock under alla förhållanden

mera rättvist än det, som följer av bestämmelsen om arrendatorns ensamrätt

till avdraget.

Det må i detta sammanhang omnämnas, att i några av de yttranden, som

av kommittén infordrats från landskamrerarne i länen angående erfarenheterna

vid tillämpningen av 1920 års skatteförfattningar, förekomma uttalanden

om ifrågavarande procentuella avdrag. I yttrandet från Malmöhus

län påpekas det oegentliga däri, att arrendatorn i bevillningshänseende får

njuta avdrag för vad som av fastighetsinkomsten beskattats hos ägaren, och

framhålles, att det egentligen torde vara ägaren och icke arrendatorn, som

i verkligheten får vidkännas de kommunala utskylderna för fastigheten. I

yttrandet från Östergötlands län uttalas, att tillämpningen av bestämmelserna

angående 6 procent avdraget torde i månget fall allt för mycket gynna

en arrendator, som arrenderar fastighet med skog, då det ofta mött svårighet

att rättvist uppdela taxeringsvärdet å den del, som brukas av arrendatorn,

och å skogen, varav ägaren i regel själv åtnjuter hela avkastningen. Från

Kronobergs län meddelas, att tillämpningen av avdragsrätten där vållat

svårigheter särskilt i fråga om skogen, i det att såväl fastighetsägaren, som

förmenat att skogen icke kunnat anses ingå i arrendet, som arrendatorn,

vilken ansett att så vore fallet, båda gjort anspråk på avdragsrätten. I

Södermanlands län hava bestämmelserna angående avdraget så tillämpats,

att arrendatorn, som betalt kommunalutskylderna för hela fastigheten, fått

tillgodonjuta hela 6 procent avdraget, även om från arrendet undantagits i taxeringsvärdet

inbegripen skogsmark. Från Gävleborgs län meddelas, att många

fall förekomma, då bolag dels upplåtit hemman eller del därav till brukare

mot visst arrende och frihet från all skattskyldighet för den arrenderade

fastigheten, dels utarrenderat en mindre del av ett hemman, vanligen inägojorden,

medan bolaget disponerat den till hemmanet hörande skogsmarken,

och att därvid tveksamhet uppstått, huruvida ägaren eller arrendatorn vore

berättigad till 6 procentavdraget, och om avdraget skulle fördelas efter en uppskattning

av de olika brukningsdelarnas beräknade värde. Dessa uttalanden

torde i sin mån bära vittne om behovet av klara och uttömmande bestämmelser

i förevarande ämne.

Om man nu — såsom kommittén håller före — bör grunda de erforderliga

föreskrifterna å principen om avdragsrättens fördelning mellan de olika

inkomsttagarna av fastigheten, och man i fråga om grunderna för denna

fördelning måste åtnöjas med ovan angivna, förvisso icke under alla förhållanden

fullt tillfredsställande regler, torde det vara lämpligt att för

sådana speciella fall, då avdragsrätten med tillämpning av de föreslagna

bestämmelserna icke kan för viss inkomsttagare av fastighet ifrågakomma

eller åtminstone icke till fullo utnyttjas, tillerkänna taxeringsmyndighet

befogenhet att låta annan eller andra inkomsttagare av fastigheten få tillgodoräkna

sig avdraget till den del, detsamma icke av den förre utnyttjas.

Om exempelvis i en utarrenderad egendom ingår skog, därav avkastningen

dock huvudsakligen tillkommer ägaren, och arrendatorns inkomst av egen
-

s. 433 Kontrollera mot PDF

433

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

domen icke är större, än att avdraget allenast delvis kan komma tillgodo,

bör taxeringsmyndigheten kunna medgiva ägaren avdrag å dennes inkomst

från egendomen med större eller mindre del av det avdrag, som icke kunnat

av arrendatorn utnyttjas. Om av två personer, som under olika delar av

året varit ägare eller brukare av en egendom, den ene icke åtnjutit någon

behållen inkomst av egendomen, bör avdraget i sin helhet kunna tillgodokomma

den andre o. s. v.»

Kommunalskattekommitténs förslag till ändrad lydelse av vissa delar av

bevillningsförordningen jämte till samma förordning hörande särskilda anvisningar

var av följande lydelse:

11 § 2 inom. l:o) a) i förordningen:

»a) för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex för hundra

av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av taxeringsvärdet

å annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom i 9 § 1 mom.

a)—d) sägs, eller å frälseränta;».

3 § l:o) i särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen:

»l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom, varom

i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den skattskyldige

åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp

av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för

hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten åtnjutits,

skolande därvid iakttagas,

att om jordbruksfastighet under året varit på arrende upplåten till arrendator,

avdraget skall tillgodonjutas till en tredjedel av jordägaren och till

två tredjedelar av arrendatorn;

att om under året jordbruksfastighet övergått från en ägare eller brukare

till annan ägare eller brukare, eller annan fastighet bytt ägare, avdraget

skall emellan dem fördelas i förhållande till den tid, en var av dem ägt

eller brukat fastigheten;

att om under året jordbruksfastighet till olika områden utnyttjats av

olika ägare eller brukare eller annan fastighet uppdelats mellan flere ägare

utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,

avdraget skall emellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande till de

värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas skäligen belöpa

å de olika brukningsdelarna;

samt att om vid tillämpning av sålunda givna bestämmelser det för

fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kan till fullo utnyttjas,

vad en inkomsttagare av fastigheten icke kan av avdraget räkna sig tillgodo

må på därom av skattskyldig gjord framställning av taxeringsmyndigheten

tilläggas annan eller andra inkomsttagare av samma fastighet till

avräkning ä hans därav influtna inkomst.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före det då taxeringen

sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke varit underkastad

fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år, då taxeringen

sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för fastigheten

icke utgått, men skall även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet nästföregående

år.»

Över detta kommunalskattekommitténs förslag avgav kammarrätten —

efter överståthållarämbetets och länsstyrelsernas hörande — den 20 december

1921 infordrat utlåtande.

Jlihani) till riksdayens protokoll 1927. 1 samt. S 7 hit fl. (Nr 102.) 28

Yttranden

över kommunal

skaf,t«- kommitt^nH

ar 1921 avgivna

förslag.

s. 434 Kontrollera mot PDF

434 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Såväl överståthållarämbetet som samtliga länsstyrelser med undantag av

dem i Södermanlands, Örebro, V öster norr lands och Västerbottens län tillstyrkte

i huvudsak förslaget eller lämnade det utan erinran. Av åtskilliga

länsstyrelser betonades behovet av föreskrifter i den riktning, förslaget innehölle.

Å andra sidan framhöllos från vissa håll de svårigheter, som förslagets

genomförande skulle vålla taxeringsmyndigheterna.

Av de länsstyrelser, som ej tillstyrkte förslaget, vände sig länsstyrelsen i

Södermanlands län företrädesvis mot den föreslagna fördelningen av avdraget

mellan ägare och arrendator. I övrigt ansåg länsstyrelsen i allmänhet

möjlighet förefinnas att även utan ny lagstiftning tillämpa regler, i det

väsentliga överensstämmande med dem, som kommunalskattekommittén före

slagit. Länsstyrelsen i Örebro län hänvisade till möjligheten att genom

privata avtal reglera de förhållanden, varom här vore fråga, och ansåg en

ny lagstiftning onödig. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordade i

huvudsak 1921 års bevillningsutskotts förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anförde i huvudsak följande. Frågan

om jordägares eller arrendators avdragsrätt hade väl uppmärksammats

jämväl av prövningsnämnden i Västerbottens län. Denna fråga hade emellertid

ej särdeles stor betydelse för länet. Utarrendering ägde rum framförallt

beträffande sågverksbolagens fastigheter. Arrendet avsåge därvid

huvudsakligen inägojorden, men fastighetens värde läge företrädesvis i skogsmarken

och skogen. Bolagen torde i regel betala samtliga utskylder för

fastigheterna. Då någon uppdelning av taxeringsvärdena efter brukningsdelar

hittills ej ägt rum, hade prövningsnämnden utan vidare ställt sig på

den ståndpunkten, att jordägaren och ej arrendatorn bort åtnjuta ifrågavarande

avdrag i hela dess omfattning. Då vid blivande fastighetstaxering

varje brukningsdel kunde åsättas särskilt värde, torde spörsmålet i fråga

därigenom få anses löst, åtminstone vad anginge förhållandena inom länet.

Förslaget om fördelning av avdragsrätten mellan flere ansåges vålla ett

tämligen onödigt arbete. Länsstyrelsen hölle på dessa grunder före, att det

vore tillräckligt, om frågan upptoges till slutligt bedömande i sammanhang

med den definitiva kommunalskattelagstiftningen.

Några av de länsstyrelser, som i huvudsak tillstyrkte förslaget, framställde

erinringar i enskilda punkter.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg sålunda det kunna ifrågasättas, huruvida

icke den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för beskattningsmyndigheterna

att i vissa fall låta en inkomsttagare komma i åtnjutande av

uppkommet överskott å en annan inkomsttagares avdrag av praktiska skäl

borde utgå; detta desto hellre, som ifrågavarande stadgande icke stode i

överensstämmelse med den i skattelagstiftningen genomförda och av kommittén

i annat sammanhang framhållna principen, att den skattskyldige

skulle själv i deklarationen beräkna sin skattepliktiga inkomst.

Länsstyrelsen i Gotlands län fann den utredning, som läge till grund för

kommunalskattekommitténs förslag beträffande uppdelningen av avdrag mellan

s. 435 Kontrollera mot PDF

435

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

jordägare och arrendator, icke tillfyllest motivera vare sig att sådan uppdelning

ägde rum eller att den borde ske på det av kommittén föreslagna

sättet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ville starkt ifrågasätta, huruvida icke

bestämmelsen, att, därest det för fastighet i dess helhet medgivna avdraget

icke kunde fullt utnyttjas, vad en inkomsttagare icke kunde räkna sig till

godo finge på framställning tilläggas annan inkomsttagare av samma fastighet

till avräkning å hans därav influtna inkomst, borde helt utgå ur förslaget,

enär densamma skulle, utan att i avsevärd mån befrämja rättvisan,

tillkrångla de redan förut mycket invecklade taxeringsbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län slutligen fann det vara riktigare att, i

stället för att låta arrendator få två tredjedelar och jordägaren en tredjedel

av det ifrågavarande avdraget, låta avdraget fördelas mellan båda i förhållande

till varderas inkomst. Vidare fann länsstyrelsen, att den taxeringsmyndighet

medgivna rätten att i visst fall avvika från de föreslagna bestämmelserna

borde tillämpas, oavsett om den skattskyldige därom gjort framställning

eller ej.

Kammarrätten yttrade i huvudsak följande. Kammarrätten hade väl

funnit det remitterade förslaget kunna göras till föremål för vissa erinringar

från rationell beskattningssynpunkt. Med hänsyn till den föreslagna regleringens

avsedda provisoriska karaktär och därtill att, såsom ock vissa läns

styrelser framhållit, en del av förslagets grundsatser redan i avsevärd utsträckning

tillämpats vid 1921 års taxering, hade kammarrätten emellertid

ansett sig kunna, frånsett två detaljer, tillstyrka förslaget. För detsamma

hade ock de flesta länsstyrelserna, nämligen alla utom fyra, uttalat sigTillämpningen

av den i förslaget till ändrad lydelse av 3 § l:o) i de sär.

skilda anvisningarna till ledning vid taxeringen upptagna bestämmelsen om

det ifrågavarande avdragets tillerkännande i visst fall åt annan skattskyldig

än den eller de i första hand därtill berättigade hade i förslaget dels förbehållits

åt taxeringsmyndighet, dels ock gjorts beroende av därom av

skattskyldig gjord framställning. Ingendera av dessa inskränkningar, av

vilka den senare kritiserats jämväl av en av de hörda länsstyrelserna, syntes

vara motiverad av några sakskäl. Enligt kammarrättens uppfattning borde

båda dessa inskränkningar bortfalla. I

I proposition (nr 46) till 1922 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att 3 § i

anvisningarna till bevillningsförordningen skulle i hithörande delar givas

följande ändrade lydelse att gälla vid 1922 års taxering:

»Bestämmelserna om uppskattning — — — undantag och tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom, varom i

9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den skattskyldige

åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex

för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av

1922 års

riksdag.

s. 436 Kontrollera mot PDF

436 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten åtnjutits, skolande därvid

iakttagas:

att, om jordbruksfastighet under året varit på arrende upplåten till arrendator,

avdraget skall tillgodonjutas av arrendatorn;

att, om under året jordbruksfastighet övergått från en ägare eller brukare

till annan ägare eller brukare, eller annan fastighet bytt ägare, avdraget

skall emellan dem fördelas i förhållande till den tid. en var av dem ägt

eller brukat fastigheten;

att, om under året jordbruksfastighet till olika områden begagnats av

olika ägare eller brukare, eller annan fastighet varit uppdelad mellan flera

ägare utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,

avdraget skall emellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande

till de värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas skäligen

belöpa å de olika brukningsdelarna;

samt att, om vid tillämpning av sålunda givna bestämmelser det för

fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kan tillfullo utnyttjas

j vad en inkomsttagare av fastigheten icke kan av avdraget räkna sig till

godo må, om synnerliga skäl därtill förefinnas, av taxeringsmyndigheten

tilläggas annan eller andra inkomsttagare av samma fastighet till avräkning

'' å hans eller deras därav influtna inkomst.

- Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet aret näst före det, då taxeringen

sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke varit underkastad

fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år, då taxeringen

sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för fastigheten

icke utgått, men skall även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet nästföregående

år.»

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av detta förslag anförde dåvarande

chefen för finansdepartementet i huvudsak följande:

Det spörsmål, varom nu vore fråga, avsåge rätten att från den totala

inkomsten av fast egendom draga det genom fastighetsbevillning beskattade

beloppet av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbroksfastighet och fem

för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet i sådana fall, då den samlade

fastighetsinkomsten vore delad mellan flera var för sig skattskyldiga.

Detta vore, såsom kommunalskattekommittén framhållit, fallet,

1) då fastigheten under året varit utarrenderad och inkomsten av fastigheten

sålunda gått dels till ägaren i form av arrende dels till arrendatorn;

2) då fastigheten under året övergått från en ägare eller brukare till

annan ägare eller brukare och en var av dem tagit inkomsten under viss

del av året; och

3) då fastigheten under året till olika delar utnyttjats av olika ägare

eller brukare, vilka alltså tagit var sin del av fastighetens samlade avkastning,

samt de olika brukningsdelarna ej varit åsätta särskilda taxeringsvärden.

Det vore emellertid endast de med 2) och 3) betecknade fallen, som avsåges

i det stycke av Kungl. Maj:ts förslag till 3 § av anvisningarna vid

bevillningsförordningen, vilket omformulerats av 1921 års riksdags bevillningsutskott

och av riksdagen blivit struket. Det vore också endast dessa

s. 437 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

437

tall, som angåves i Kungl. Maj:ts den 29 juni 1921 meddelade remiss till

kommunalskattekommittén.

Kommittén hade i dessa båda tall ställt sig på i huvudsak samma ståndpunkt

som Kungl. Maj:ts nämnda förslag. Kommunalskattekommitténs enhälliga

förslag i övrigt i berörda del hade vunnit stark anslutning av länsstyrelserna

och godkänts även av kammarrätten. Endast eu länsstyrelse

hade ställt sig på den ståndpunkt, som året förut intagits av bevillningsutskottet.

Det hade på sina håll uttalats, att i huvudsak den föreslagna

regeln skulle gälla, även om den icke uttryckligen fastsloges i författningstexten.

En dylik uppfattning torde också hava legat bakom 1921 års proposition

i ämnet. De inkomna yttrandena syntes emellertid bära otvetydigt

vittne om behovet av uttryckliga bestämmelser, och departementschefen ansåge

på den grund, att kommunalskattekommitténs förslag härvidlag borde

följas. Utan särskilt stadgande torde det därvid vara klart, att motsvarande

regler skulle gälla exempelvis för sådana fall, då en fastighet under skatteåret

uppdelats i särskilda brukningsdelar, så att den, som ensam brukat

fastigheten, då finge åtnjuta så stor del av avdraget, som svarade mot den

del av året, under vilken han innehaft fastigheten, och återstoden utav avdraget

fördelades på brukarna av de särskilda fastighetsdelarna.

Större tvekan erbjöde det med 1) betecknade fallet om avdragsrätten för

den händelse att fastighet under året varit utarrenderad och den samlade

inkomsten gått dels till ägaren i form av arrende, dels till arrendatorn.

Denna fråga måste nämligen anses hava fått sin lösning för provisorietiden

redan av 1920 års riksdag, fastän 1921 års riksdag givit en tydligare form

för vad 1920 års riksdag avsett. Kommunalskattekommittén hade emellertid

funnit konsekvensen fordra, att detta fall, såsom i huvudsak likartat

med de båda andra, även löstes efter liknande grunder som dessa, desto

mera som erfarenheten gåve vid handen, att tillämpningen av gällande bestämmelser

medfört obilliga konsekvenser. Ett i det stora hela rättvisare

resultat än om vare sig jordägaren eller arrendatorn finge ensam åtnjuta

avdraget, skulle, menade kommittén, vinnas, om man uppställde regeln, att

jordägaren skulle åtnjuta en tredjedel och arrendatorn två tredjedelar av

avdraget.

Departementschefen kunde i denna punkt ej undertrycka en viss tvekan

angående lämpligheten av att nu under provisorietiden frångå vad som en

gång fullt medvetet av riksdagen fastslagits. Konsekvensen syntes ej med

nödvändighet bjuda, att även detta fall i anslutning till de övriga upptoges

till ny behandling. I själva verket torde nämligen en reell skillnad mellan

detta och de båda andra fallen föreligga härutinnan, att i de sistnämnda

fallen olika personer själva brukade antingen samtidigt olika jordområden

eller ock a olika tider samma område, varför det här egentligen vore fråga

om skilda inkomster, medan i det förstnämnda fallet närmast avsåges den

händelse, att samma avkastning fördelades mellan olika personel1, av vilka

ondast den ene brukade jorden.

Icke desto mindre ansåge sig departementschefen icke böra motsätta sig

införande av eu bestämmelse, som enhälligt föreslagits av kommunalskattekommittén,

och som förordats av nära nog samtliga länsstyrelser ävensom

av kammarrätten. I detta sammanhang borde emellertid ej förbises, att förslaget

i nu berörda del icke skulle kunna träda i kraft förrän till 1923 års

taxering. Då de ändringar i skatteförfattningama, som för det dåvarande

syntes böra föreläggas riksdagen, lämpligen torde erhålla giltighet allenast

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

för årets taxering, hade departementschefen ansett riktigast att icke i detta

förslag föreslå någon ändring i förevarande del.

Kommunalskattekommittén hade vidare föreslagit en tilläggsbestämmelse,

som i sin mån skulle komplettera de för alla tre fallen stadgade huvudreglerna.

Denna bestämmelse innebure, att, om vid tillämpning av huvudreglerna

det för fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kunde tillfullo

utnyttjas, vad en inkomsttagare av fastigheten icke kunde av avdraget

räkna sig tillgodo finge på därom av skattskyldig gjord framställning av

taxeringsmyndigheten tilläggas annan eller andra inkomsttagare av samma

fastighet till avräkning å hans eller deras därav influtna inkomst.

Departementschefen ansåge sig icke kunna tillstyrka antagandet av en

sådan bestämmelse som denna utan att samtidigt framhålla de betänkligheter,

som framställde sig mot att låta den princip, som läge till grund för

bestämmelsen, vinna insteg i vårt beskattningsväsende. En av de sedan

gammalt erkända huvudgrundsatserna för beskattningen vore ju principen

om skatternas »bestämdhet». Den föreslagna bestämmelsen syntes innebära

ett starkt avsteg från denna princip, i de! själva grundlaget för beskattningen,

det antal skattekronor, med vilket den skattskyldige skulle deltaga

i beskattningen, bleve i hög grad beroende av en faktor, som läge helt

utom den skattskyldiges eget inflytande, nämligen storleken utav en annan

persons inkomst. Ju sämre denne andre hade det ställt, ju mindre inkomst

han utvunne av den fasta egendom, varom fråga vore, ju mindre del av

det ifrågavarande avdraget han alltså kunde utnyttja, desto bättre för den

förste skattskyldige. Särskilt vid uppgörandet av arrendeavtal spelade

uppenbarligen storleken av jordägarens framtida skattskyldighet en avgörande

roll för fastställande av arrendets storlek. Skulle nu denna skattskyldighets

omfattning bliva beroende av huru stor nettoinkomst arrendatorn

kunde komma att utvinna av fastigheten, läge svårigheten att uppgöra

en dylik kalkyl uppenbar.

Trots de betänkligheter, åt vilka nu givits uttryck, funne sig departementschefen

böra i huvudsak tillstyrka förslaget även i denna punkt, just

med hänsyn till att det här gällde ett provisorium. Departementschefen ansåge

det nämligen möjligt, att även med de bestämmelser om en vidsträcktare

fördelning av avdragsrätten, som i det föregående berörts, påtagliga

missförhållanden i enstaka fall skulle kunna uppstå; och det torde svårligen

vara möjligt att på annat sätt än genom att medgiva taxeringsmyndigheterna

rätt till en viss frihet vid taxeringen finna bot för sådana missförhållanden.

Departementschefen liölle sålunda före, att, trots de invändningar,

som kunde framställas, viss möjlighet borde beredas skattskyldig

att erhålla sådant ytterligare avdrag, varom nu vore fråga.

Det framlagda förslaget var, såsom förut antytts, avsett fatt tillämpas

allenast vid 1922 års taxering. Departementschefen uttalade, att han avsåge

att sedermera föreslå Kungl. Maj:t att framlägga förslag till de ändringar

i skatteförfattningarna, som skulle tillämpas från ocli med år 1923.

Bevillningsutskottet anförde i sitt över förenämnda proposition avgivna

betänkande (nr 7) i huvudsak följande:

Det hade förefallit utskottet som om de skäl, kommunalskattekommittén

anfört mot 1921 års bevillningsutskotts förslag, icke skulle vara bindande.

Medan sistnämnda utskott i främsta rummet sökt tillvarataga den skattskyldiges

intresse, som hade att gälda de efter taxeringsvärdet å fastigheten ut
-

s. 439 Kontrollera mot PDF

439

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

gående kommunalutskylderna, hade kommittén framför allt velat förhindra,

att av fastighetens samlade inkomst större del än vad som översköte ett

belopp, motsvarande sex procent av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och

fem procent av taxeringsvärdet å annan fastighet, träffades av inkomstbevillning.

Utskottet ville icke förneka, att den lösning kommittén föreslagit

möjligen stode i närmare överensstämmelse med författningens bokstavliga

lydelse än den av 1921 års bevillningsutskott valda. Emellertid framginge,

såsom för övrigt framhölles i det vid propositionen nr 31 till 1921 års riksdag

fogade statsrådsprotokollet, att riksdagen år 1920 betraktat denna fråga

icke från statsbeskattningens synpunkt utan från den synpunkten, att inkomstbevillningen

läge till grund för den kommunala skattskyldigheten.

Genom den av utskottet förordade lösningen vunnes den säkraste garantien

för att den skattskyldige, som vore i största behov utav avdraget, eller den,

som hade att till kommunen utgöra skatt efter fastighetens taxeringsvärde,

komme att tillgodonjuta avdraget i full utsträckning.

Det vore visserligen riktigt, att, såsom kommittén påpekat, vid en fastighetsförsäljning

regelmässigt träffades överenskommelse om vem av kontrahenterna,

som skulle gälda för fastigheten utgående utskylder. Vid en lagstiftning

i dessa frågor hade man dock att utgå från att en person hade

att mot det allmänna svara för utskylderna. Överflyttades sedan genom

privaträttsliga avtal skattebördan från den direkt skattskyldige å en annan,

torde lagstiftningen varken kunna eller böra taga hänsyn härtill.

Vare sig frågan såges från den ena eller andra synpunkten, torde en fullt

rättvis lösning, som tillika vore praktiskt genomförbar, icke stå att vinna.

Utskottet hölle dock på förut anförda skäl före, att den av 1921 års bevillningsutskott

förordade komme att medföra färre orättvisor än den i

propositionen föreslagna. Härtill komme att de anmärkningar, som riktats

mot utskottsförslagets bristande principenlighet, förlorade avsevärt i värde

genom att den föreslagna bestämmelsen komme att tillämpas under en jämförelsevis

kort tid. Det gällde vid sådant förhållande mindre att finna uttryck

för den skatteteoretiskt riktigaste principen än att tillgodose ett rent

praktiskt behov. Vidare ägde den av sistnämnda utskott föreslagna lösningen

en avsevärd fördel genom sin enkelhet i tillämpningen. De i propositionen

föreslagna bestämmelserna däremot komme helt säkert särskilt i

de fall, då olika delar av fastighet, som utgjorde särskild taxeringsenhet,

nyttjats av flera ägare eller brukare, att vålla taxeringsmyndigheterna ett

ms-cket avsevärt arbete icke minst genom besväret att införskaffa det material.

som erfordrades för en uppdelning av taxeringsvärdet.

Bevillningsutskottet föreslog, att 3 § i anvisningarna till bevillningsförordningen

skulle i hithörande delar givas följande lydelse att gälla vid

1922 års taxering:

»l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom, varom

i 9 § 1 mom. a) d) sägs. eller inkomst av frälseränta, äger den skattskyldige

åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av

sex för hundra av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och fem för hundra

av taxeringsvärdet för annan fastighet, varav inkomsten åtnjutits. Detta

avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren av fastigheten utom för det

fall, att jordbruksfastighet upplåtits åt landbo eller arrendator, då avdraget

tillkommer landbon eller arrendator!!.

Därest olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma fastighet

under olika delar av nästföregående år, skall avdraget tillkomma den som

s. 440 Kontrollera mot PDF

O-förslaget.

Inkomna yttranden.

440 Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

för det året påförts de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna

för fastigheten.

Detsamma skall gälla, där ägaren av en jordbruksfastighet själv brukat

en del av fastigheten och haft återstoden utarrenderad, eller fastigheten

eljest varit delad mellan olika brukare, samt särskilda taxeringsvärden icke

varit åsätta de skilda brukningsdelarna.»

Sedan riksdagen godkänt detta betänkande av bevillningsutskottet och

således med avslag å Kungl. Maj:ts i proposition nr 46 framlagda förslag

beslutat, att avdrag från skattskyldigs inkomst av fast egendom för vad som

genom fastighetsbevillning beskattats skulle tillkomma den, som nästföregående

år påförts de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna

för fastigheten, framlade Kungl. Maj:t i proposition (nr 209) till 1922 års

riksdag förslag om ändring i bevillningsförordningen i hithörande delar att

tillämpas från och med 1923. Detta förslag överensstämde med vad av riksdagen

antagits beträffande 1922 års taxering. Denna proposition blev av

riksdagen, sedan bevillningsutskottet (i sitt betänkande nr 31) tillstyrkt densamma,

av riksdagen godkänd.

Förordning i ämnet utfärdades den 3 november 1922 (nr 535).

Det av huvudreservanterna i kommunalskattekommittén framlagda C-försläget

är, såsom förut framhållits, beträffande fastighetsbeskattningen av

samma principiella innebörd som det nu gällande provisoriet. I nu omhandlade

avseende föreligger emellertid en skillnad. Enligt provisoriet är

det arrendatorn, som erlägger de i förhållande till fastighetsbevillningen

utgående kommunalutskylderna. Arrendatorn äger ock åtnjuta procentavdraget.

C-förslaget lägger däremot skattskyldigheten för fastigheten på

ägaren. Denne tillerkännes även rätten till procentavdraget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför i sitt över kommunalskattekommitténs

betänkande avgivna yttrande, bland annat:

»De gällande bestämmelser, som avse att reglera procentavdragets fördelning

i fall, då en fastighet bytt ägare under taxeringsåret, eller då fastighet

varit utarrenderad till en del men i övrigt brukats av ägaren, kunna

icke anses tillfredsställande och leda understundom till en orättvis behandling

av fastighetsägaren, som icke alltid får tillgodonjuta det avdrag, som

enligt garantiskattens natur närmast borde komma honom till del. Inkomsten

av jordbruksfastighet till den del, som understiger 6 procent av

fastighetens taxeringsvärde, härflyter huvudsakligen av det i fastigheten nedlagda

kapitalet, och procentavdraget borde med hänsyn härtill till största

delen åtnjutas av ägaren. Enligt gällande bestämmelser åter är det i fråga

om utarrenderad fastighet arrendatorn som får räkna sig berörda avdrag

till godo till dess fulla belopp. Om dessa och vissa andra i kommittébetänkandet

framhållna olägenheter av den enligt provisoriet träffade anordningen

i denna del har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett sig

böra erinra under antagande att, därest fastighetsskatten anordnas såsom

garantiskatt, det icke skall visa sig omöjligt att genom lämpliga bestämmelser

i lagen förebygga de påtalade bristerna i det nuvarande systemet.»

s. 441 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

441

Svenska landskommunernas förbund iinner deri överflyttning av skattskyldigheten

för fastighet, som skett både i kommittéförslaget och i C-förslaget,

innebära en allt för stor förändring av nuvarande förhållanden.

Förbundet finner starka framförallt praktiska skäl tala för bibehållande av

nuvarande skattskyldighetsbestämmelser. Förbundet anför, att vid inkomst

understigande 4 resp. 6 procent av fastighetens taxeringsvärde enligt kommitté-

resp. C-förslaget dubbelbeskattning synes komma att äga rum, då

arrendatorn — såsom ej längre erläggande fastighetsskatten — förlorar

rätten att i sin deklaration göra motsvarande avdrag.

Kammarrätten och reservanterna i kammarrätten hava icke uttalat sig

om frågan angående procentavdragens anordnande.

Genom det s. k. procentavdraget, som i denna paragraf regleras, sker på Pepartemectssätt

i den allmänna motiveringen omnämnts, den sammankoppling av fastig- chefen,

hetsskatt och inkomstskatt, som är karakteristisk för garantiskattesystemet.

Denna sammankoppling möter inga svårigheter i det normala fall, att samme

ägare innehaft och själv brukat fastigheten under hela beskattningsåret.

Fastighetsskatten påföres ägaren, och denne får sedermera vid beräkningen

av sin skattepliktiga inkomst av fastigheten avräkna det belopp, som anses

beskattat genom fastighetsskatten. Hava däremot flera skattskyldiga åtnjutit

inkomst av samma fastighet antingen så, att fastigheten varit utarrenderad,

eller så, att fastigheten under beskattningsåret bytt ägare, bliva förhållandena

mera komplicerade.

För att börja med det fall, då en fastighet är utarrenderad, så vore det

givetvis enklast att även i dylikt fall alltid låta ägaren avdraga det belopp,

som anses beskattat genom fastighetsskatten. Så är emellertid ej denna

fråga för närvarande ordnad; endast arrendatorn får tillgodonjuta procentavdrag,

och jordägaren får icke utnyttja något avdrag. Skälet härtill

är, att jämlikt kommunallagarna det åligger arrendatorn att gentemot

kommunen svara för kommunalskatt för fastigheten. I föreliggande förslag

lägges det däremot på ägaren att gentemot kommunen svara för

fastighetsskatten. I C-förslaget har i anslutning härtill jordägaren och ej

arrendatorn erhållit rätt att utnyttja hela procentavdraget.

Det vill emellertid synas, som om den omständigheten, att den ene eller den

andre gentemot kommunen svarar för utskylderna, ej är av den betydelse, att

den bör vara avgörande för frågan om vem som skall få utnyttja procentavdraget.

Detta synes för den gällande lagstiftningens vidkommande vara klart redan

därav, att i fråga om utskylderna för fastigheterna till primärkommunerna

full frihet i hela riket råder att i avtal bestämma, huruvida jordägaren eller

arrendatorn skall betala dessa utskylder. Det är tydligt, att, om jordägaren

enligt arrendekontraktet skall erlägga utskylderna, det har underordnad

betydelse för både den ene och den andre av dem vem som står i kommunens

debiteriugslängd antecknad såsom skattskyldig; det blir blott en formalitet,

att debetsedeln är utställd å denne. Ser man saken mera ur reell än

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

formell synpunkt, ligger det väl närmare till hands att låta den, som enligt

arrendeavtalet skall vidkännas utskylderna, också utnyttja procentavdraget.

Går man djupare in på spörsmålet, så torde man emellertid komma

till den slutsatsen, att även frågan om vem som enligt arrendeavtalet

skall betala skatten endast i ringa mån är avgörande för vem denna skatt i

sista hand kommer att träffa. Åtminstone största delen av skatten kommer

likväl alltid till sist att stanna på jordägaren. Ty om arrendatorn skall

enligt avtalet betala skatten, bestämmes arrendebeloppet givetvis med hänsyn

till de avbränningar i skatt, som arrendatorn får vidkännas.

Möjligen skulle man efter denna utläggning vara benägen för den slut.

satsen, att det i så fall är rimligt, att jordägaren ensam alltid får utnyttja

procentavdraget. Riktigheten av en dylik slutsats kan dock ifrågasättas.

Det ligger i jordägarens intresse, att hans och arrendatorns sammanlagda

skatt för fastigheten blir så liten som möjligt. Samma intresse har för

övrigt i viss mån även arrendatorn, ty han kan troligen påräkna något

lägre arrende, om bådas sammanlagda netto av fastigheten blir högre. Det

ligger alltså i bådas intresse, att procentavdraget kommer att utnyttjas till

så stor del som möjligt. Har jordägaren 5 procent och arrendatorn 2 procent

på taxeringsvärdet i inkomst, så är det — därest allenast endera av

dem skall åtnjuta avdraget — för dem båda tillsammans och var för sig

förmånligare, att jordägaren får utnyttja avdraget, enär bådas sammanlagda

skatt därigenom blir mindre; är förhållandet det motsatta, d. v. s, har jordägaren

2 procent och arrendatorn 5 procent på taxeringsvärdet i inkomst, är

det även för jordägaren förmånligare, om arrendatorn får utnyttja avdraget.

Allt detta gäller givetvis under förutsättning av något så när beräkneliga

förhållanden vid arrendeavtalets slutande.

Man kan då fråga sig, huruvida ett tillgodoseende av jordägarens och

arrendatorns gemensamma intresse överensstämmer med garantiskattesystemets

principer. I detta avseende synes man kunna göra gällande, att man

ej med utgångspunkt från nämnda system kan begära mer än att från en

viss fastighet garanteras en viss minimiinkomst, och att det är från kommunens

synpunkt likgiltigt, om denna inkomst härrör från en eller flera personer.

Detta betyder, att det enligt garantiskattesystemets principer bör vara

berättigat, att tillfälle beredes till procentavdragets utnyttjande i så stor

utsträckning som möjligt.

Det återstår då att undersöka, huru detta skall kunna ske. Jag instämmer

i vad år 1922 dåvarande chefen för finansdepartementet yttrade därom,

att avdragsrätten måste vara på förhand bestämd, och att det ej lämpar sig

att låta den enes avdrag bli beroende på huru stor inkomst den andre under

visst år åtnjutit från fastigheten. En dylik utväg skulle, såsom då påpekats,

stämma illa överens med det allmängiltiga kravet på största möjliga bestämdhet

i beskattningen.

Utgår man alltså från att en regel måste på förhand givas om vem som

skall äga utnyttja procentavdraget, så framgår redan av förut anförda exem
-

s. 443 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

443

pel, att en fullt jämnt verkande sådan icke kan givas. I norra Sverige

skulle troligen avdraget kunna bäst utnyttjas, om rätten därtill tillkomme

jordägaren, då denne väl vanligtvis, synnerligast om å fastigheten finnes

skog, som av ägaren avverkas, har större inkomst än arrendatorn. I södra

Sverige torde förhållandet vara det motsatta: arrendatorn har där vanligen

den större inkomsten. För södra Sverige passar därför i stort sett den gällande

regeln, att arrendatorn åtnjuter procentavdraget, bättre. Att den däremot

ej passar lika bra i norra Sverige, framgår bäst av det förut återgivna uttalandet

från länsstyrelsen i Västerbottens län, vari upplyses, att man emot

gällande lagstiftnings bestämmelser tillerkänt jordägaren och ej arrendatorn

procentavdraget. Det för riket i dess helhet jämnaste resultatet uppnås

sannolikt, om man i anslutning till kommunalskattekommitténs på sin tid

avgivna förslag låter procentavdraget fördelas på jordägaren och arrendatorn.

Detta förslag tillstyrktes — låt vara för provisorietiden — av kammarrätten.

Enligt det då föreliggande förslaget skulle jordägaren erhålla en tredjedel och

arrendatorn två tredjedelar av avdraget. Jag vill emellertid hålla för troligt,

att ett än jämnare resultat erhålles, om avdraget delas mitt itu, så att vardera

äger utnyttja 3 procent av jordbruksvärde och 2 1/3 procent på tomtoch

industrivärde. I den mån avdraget belöper på skogsvärde, synes däremot

jordägaren böra få utnyttja detsamma i dess helhet, enär arrendator i

regel icke äger avverka skog i nämnvärd utsträckning.

I anledning av inkommen framställning har jag låtit undersöka, huru

det skulle ställa sig med en fördelning mellan fastighetsägare och hyresgäst

av procentavdraget beträffande annan fastighet, som i sin helhet uthyres

för industriellt eller likartat ändamål. Jag har emellertid kommit till

den slutsatsen, att många gränsfall skulle uppkomma, där det vore ovisst,

huruvida fastighetsägaren ensam skulle utnyttja avdraget eller detta skulle

delas. En dylik bestämmelse kan därför ej av mig förordas. Det vore

mycket olyckligt och ägnat att verka irriterande på förhållandet mellan

kontrahenterna inbördes, om i något fall fastighetsägaren påyrkade helt

procentavdrag och hyresmannen halvt procentavdrag. Det synes mig alltså

lämpligast att beträffande annan fastighet behålla den nuvarande bestämmelsen,

att fastighetsägaren ensam skall åtnjuta procentavdraget.

I fråga om fastighet, som äges av bostadsförening eller bostadsaktiebolag,

synes procentavdraget böra fördelas mellan föreningen eller bolaget samt

delägarna. Då en delägare i fråga om inkomstbeskattningen betraktas .såsom

ägare av den av honom innehavda lägenheten, torde han böra i föreningens

eller bolagets ställe få åtnjuta procentavdraget för så stor del av

fastighetens taxeringsvärde, som kan anses belöpa på hans lägenhet. Föreningen

eller bolaget bör åtnjuta blott den del av procentavdraget, som belöper

på lägenheter, vilka icke disponeras av medlemmar. På detta sätt kan

procentavdraget utnyttjas mest effektivt.

Jag övergår härefter till det fall, att eu fastighet under olika delar av

samma beskattningsår tillhört skilda ägare.

s. 444 Kontrollera mot PDF

444 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Redan enligt gällande bevillningsförordning finnes en uppdelning av procentavdraget

föreskriven i visst fall, nämligen då fastighet använts i ägarens

rörelse. Procentavdraget uppdelas i dylikt fall både med hänsyn till den

tid, varunder fastigheten använts i rörelsen, och med hänsyn till den

del av fastigheten, som använts i rörelsen. Förslag om motsvarande uppdelning

beträffande övriga fall avslogs däremot år 1922 av riksdagen. Resultatet

av den sålunda gällande lagstiftningen kan stundom bliva mycket

egendomligt. Om exempelvis en fastighet, som användes dels till affärslokaler

för egen rörelse] och dels till bostäder, försålts under året — ett

synnerligen vanligt fall — så skall en uppdelning av procentavdraget på

säljaren och köparen ske beträffande den del av fastigheten, som nyttjas till

affärslokaler, men ej beträffande den övriga delen. Och om en fastighet, som

nyttjats till rörelse, överlåtes för att användas till bostäder, föreligger ett

fall, för vars lösning gällande lagstiftning knappast lämnar tillräcklig ledning.

Som framgår av ett yttrande från tre taxeringsnämndsordförande i

Stockholm, förekommer det i praxis, att man, ehuru gällande lagstiftning

ej giver stöd därför, låter säljaren och köparen av bostadsfastighet dela

procentavdraget i förhållande till den tid en var innehaft fastigheten. Anledningen

till detta förfaringssätt uppgives i nämnda yttrande vara de

»orimliga resultat», som en tillämpning av gällande bestämmelse skulle

föranlett.

Även i nu senast berörda avseende gäller i tillämpliga delar vad förut anförts

om ägare och arrendator. Genom avtal mellan säljare och köpare kan det

bestämmas, vem som skall betala utskylderna. Däremot kan ej genom avtal

bestämmas, huru stora utskylderna skola bliva. För säljare och köpare gemensamt

och följaktligen för en var av dem är det fördelaktigast, att utskylderna

bliva så små som möjligt och att alltså procentavdraget kan utnyttjas

till så stor del som möjligt. Och någon anledning, varför kommunen

skulle erhålla en bättre ställning och få högre skatt av inkomsten

från fastigheten därför, att fastigheten under året bytt ägare, synes ej föreligga.

Ur rättvisans synpunkt förefaller det därför rimligt, att man anordnar

skatten så, att tillfälle till procentavdragets utnyttjande i så stor utsträckning

som möjligt beredes.

Även här måste dock en rent schablonmässig beräkningsgrund givas:

det är här likasom i fråga om arrendator er olämpligt att exempelvis låta

avdraget stå i proportion till respektive inkomster, ty storleken av den

enes skattepliktiga inkomst får ej bliva beroende av den andres inkomst.

Enligt min mening måste man antaga, att den mest effektiva möjligheten

till utnyttjande av procentavdraget erhålles genom att beträffande fastighet

i allmänhet tillämpa den regel, som nu gäller för fastighet, vilken nyttjas i

rörelse, d. v. s. stadga eu fördelning av procentavdraget i proportion till

tiden för innehavet av fastigheten. Det är sant, att ej heller eu dylik regel

kommer att skipa full rättvisa, ty, såsom bevillningsutskottet på sin tid anmärkt,

det inträffar säkerligen i många fall, att inkomsten ej faller ens

s. 445 Kontrollera mot PDF

445

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

något så när jämnt på årets olika delar. Beträffande praktiskt taget all

annan fastighet än jordbruksfastighet faller dock inkomsten i allmänhet rätt

jämnt, och detsamma är väl ofta förhållandet även med jordbruksfastighet.

I varje fall är det ovisst, vid vilken tid på året den huvudsakliga inkomsten

av en jordbruksfastighet erhålles, varför varje schablon, som tager hänsyn

allenast till förhållandena vid viss tidpunkt, blir till sina verkningar ojämn.

Vidare märkes, att medan taxeringsvärdet på bevillningspliktig jordbruksfastighet

i riket år 1926 uppgick till cirka 6.5 miljarder kronor, taxeringsvärdet

på bevillningspliktig annan fastighet representerade ett drygt 50 procent

högre belopp, nämligen omkring 10 miljarder kronor, varför man ej

gärna kan undgå att vid val av beskattningsregel taga minst lika stor

hänsyn till annan fastighet som till jordbruksfastighet. Under alla förhållanden

måste jag göra gällande, att den nuvarande olikheten mellan

fastighet, som nyttjas i rörelse, och övrig fastighet icke bör kvarstå, utan

att likformiga bestämmelser böra meddelas. Likaså är jag angelägen att

här liksom i fråga om utarrenderade fastigheter betona, att, om man vill låta

endast endera av säljaren eller köparen utnyttja avdraget, något hinder

givetvis icke finnes att låta avdraget tillkomma exempelvis den, som i den

kommunala debiteringslängden står som skattskyldig för fastigheten, mén

att den rent formella omständigheten, att vederbörande står i nämnda längd

upptagen såsom skattskyldig, ej i och för sig utgör tillräcklig grund att låta

honom få avdraget. Ty vem som i verkligheten skall betala skatten bestämmes

regelmässigt genom köpeavtalet, och för frågan, vem som till sist kommer att

bära skatten, spelar nämnda förhållande alls ingen roll. Avgörande synes,

såsom i det föregående framhållits, böra vara den utsträckning, i vilken

procentavdraget i verkligheten kommer att utnyttjas.

Den nu föreslagna regeln i fråga om fördelning av procentavdraget mellan

dem, som under olika delar av ett beskattningsår innehava fastigheten, överensstämmer

i sak med den, som för provisoriets vidkommande år 1921 enhälligt

föreslogs av kommunalskattekommittén och sedermera tillstyrktes av

kammarrätten.

För arrendeavtal, som ingåtts före den nya lagens ikraftträdande, synes

en övergångsbestämmelse böra meddelas, att äldre lagstiftning fortfarande skall

äga giltighet. Det synes nämligen rimligt, att, då det utan större svårighet

kan ske, skattelagstiftningen anpassas efter vad som förutsatts vid arrendeavtalens

ingående.

Enligt 42 § 4 mom. i C-förslaget skulle skattskyldig, som inom samma natt att avkommun

haft flera till jordbruksfastighet eller annan fastighet hänförliga r^na

förvärvskällor, äga sammanföra inkomstberäkningarna för dessa förvärvs- fastighet från

källor, så att underskott å en av dem avräknas å överskott å annan eller intäkt av en

andra. Från därefter återstående överskott får procentavdrag för samtliga het.

fastigheter inom kommunen avräknas. I 5 mom. av nyssnämnda paragraf

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stadgas, att, om inkomst skall fördelas till beskattning inom flera kommuner,

förutnämnda sammanförande av inkomstberäkningar skall verkställas och

procentavdrag ske, efter det fördelningen ägt rum.

Emot det salderingssystem mellan olika fastigheter, som sålunda föreslagits

i C-förslaget, har kommittémajoriteten (sid. 162) anmärkt, att det ganska

illa instämde med vad som väl finge anses vara meningen med garantiskatten,

nämligen att för vissa förvärvskällor garantera kommunen en viss

minimiinkomst att under alla förhållanden beskatta. Det ledde nämligen

till att ett procentavdrag, som ej kunde utnyttjas i en. förvärvskälla,

finge göras i en annan.

Häremot hava huvudreservanterna i kommittén (sid. 504) erinrat, att

grundtanken i C-förslaget vore att skapa garanti för att kommunen ej skulle

få mindre skatteunderlag än den antagna procenten, beräknad å totalvärdet

av kommunens fastigheter. Genom att olika ägare funnes, kunde kommunen

komma att få mera och, om genom salderingen detta överskott i de skattskyldigas

berättigade intresse något skulle minskas, innebure detta icke

någon orätt mot kommunen eller något mot systemet stridande. För övrigt

finge ej förbises, att enligt C-förslagets grunder det vore den skattskyldiges

person, som vore den naturliga enheten vid beskattningen, låt vara att hänsynen

därtill måste stanna så att säga vid kommunens gräns.

Departements- I likhet med kommittémajoriteten anser jag det riktigare att hänföra den

chefen. föreskrivna garantien till förvärvskällan än att hänföra den till den skattskyldiges

person. Det i C-förslaget upptagna salderingsförfarandet skulle

komma att medföra stora taxeringstekniska svårigheter, som ej kunna förbises.

Emot salderingsförfarandet talar slutligen även ett skäl, som icke anförts av

kommittén. För att kunna få till stånd det önskade salderingsförfarandet

har C-förslaget måst föreskriva, att, om inkomsten av en förvärvskälla skall

beskattas i flera kommuner, inkomsten skall fördelas, innan procentavdrag

avräknats. Denna bestämmelse skulle stundom, till den skattskyldiges nackdel,

resultera däruti, att i en förvärvskälla, som lämnat en inkomst överstigande

procentavdragen, dessa avdrag likväl icke kunde till fullo utnyttjas

på den grund, att vid fördelningen av inkomsten alltför små inkomstbelopp

tillfölle de kommuner, där fastigheterna vore belägna. Ett sådant resultat

finner jag oriktigt samt obilligt mot den skattskyldige.

46 §.

Denna paragraf motsvarar 42 § i kommittéförslaget och delar av 42 § i

C-förslaget.

Underskön å Beträffande motiveringen för kommunalskattekommitténs förslag om rätt

förvärvskälla. avdrag för underskott, som uppkommit å särskild förvärvskälla, hän1

visar jag till kommittébetänkandet sid. 252 o. ff. samt sid. 428.

s. 447 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

447

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

»Såsom den kommunala inkomstskatten enligt förelaget blivit lagd, har den

utan tvivel i stort sett erhållit karaktären av en personlig skatt på behållen inkomst.

Det torde vid sådant förhållande knappast kunna försvaras, att den

skattskyldige förvägrats avdrag från sin i hemortskommunen taxerade inkomst

för förluster å verksamhet i annan kommun. I skattelagstiftningen

torde man vara nödsakad att taga konsekvenserna av det sätt, varpå man

konstruerar skatteformerna.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»Kommitténs förslag, att, därest skattskyldigs överskott i en inkomstkälla

inom en viss kommun icke täcker underskott i annan inkomstkälla inom

samma kommun, förlusten icke får avdragas från överskott å inkomstkälla

i annan kommun, torde vid kommunalbeskattningen vara principiellt riktig.

Då emellertid avdrag för dylik förlust för närvarande får ske från inkomst

i hemortskommunen, kommer för de skattskyldiga ändringen att bliva rätt

kännbar, och säkerligen skola icke krav på fortsatt åtnjutande av den hittillsvarande

avdragsrätten utebli. Om dessa krav anses böra i någon mån

tillmötesgås, skulle detta måhända, i betraktande av att hemortskommunen

ensam får beskatta inkomst av tjänst eller anställning, av tillfällig förvärvsverksamhet

och av kapital, kunna ske på sådant sätt, att för underskott i

annan kommun än hemortskommunen avdrag finge i sistnämnda kommun

åtnjutas med underskottets halva belopp.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att kommitténs bestämmelser

rörande den interkommunala beskattningen i stort sett torde komma att avhjälpa

de många synnerligt avsevärda missförhållanden, som den gällande

lagstiftningen på detta område föranlett genom mantalsskrivningskommunens

missgynnande i förhållande till andra kommuner, där den skattskyldige

jämväl beskattats.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att den genomgående principen vid

den kommunala inkomstbeskattningen vore eller borde vara, att såvitt möjligt

allenast den renodlade vinsten skulle upptagas till beskattning, d. v. s. »skatt

efter förmåga». Emellertid hade i kommittéförslaget särskilt i ett avseende

denna princip fått ge vika för kommunens intresse, nämligen då fråga vore

om underskott, som skattskyldig haft å förvärvskälla i annan kommun. Avdrag

för dylikt underskott finge enligt förslaget äga rum allenast om och i

den mån vinst i samma kommun funnes för kvittning tillgänglig. Det vore

enligt länsstyrelsens uppfattning önskligt, att såvitt möjligt ändring i lagförslaget

vidtoges i sådan riktning, att den skattskyldiges intressen därvidlag

bleve bättre tillgodosedda. Måhända kunde denna fråga, med fullt tillvaratagande

jämväl av de kommunala intressena, ordnas sålunda, att kommun,

som på grund av förlust å förvärvskälla i annan kommun finge vidkännas

minskning i sin beskattningsrätt till följd av skattskyldig medgivet

avdrag för denna förlust, erhölle ersättning därför genom bidrag från den

kommunala utjämningsandelen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att tvekan rått, huruvida underskott

å fastighet, använd för egen bostad, rnä avdragas såsom förlust, och

opaginerad Kontrollera mot PDF

44S

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

hemställer, att anvisningarna härutinnan förtydligas för undanröjande av

varje anledning till tvekan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför i huvudsak följande:

I fråga om den kommunala inkomstskatten har kommittén föreslagit, att

varje kommun skall utgöra ett självständigt, slutet beskattningsområde, så

att inkomstberäkning skall verkställas särskilt för varje kommun och avse

den skattskyldiges inom kommunen förefintliga förvärvskällor, utan rätt

för den skattskyldige att därvid åtnjuta avdrag för förlust å förvärvskälla

inom annan kommun. Då samma förvärvsverksamhet drives inom olika kommuner,

skall däremot dess resultat uppdelas till beskattning mellan de olika kommunerna.

Det förefaller länsstyrelsen, som om sistnämnda princip borde läggas

till grund även i fråga om beskattning av inkomst från olika förvärvskällor.

Kommitténs yttrande, att den skattskyldiges intresse skäligen kan och bör

underordnas kommunens beskattningsintresse på sätt nyss antytts, synes

icke hava skäl för sig, då det gäller beskattning av inkomst över dennas

verkliga belopp. Att den samlade inkomstberäkningen understundom kan

medföra vissa svårigheter, såsom kommittén anför, torde ej kunna förnekas,

men dessa svårigheter synas dock ej avgörande, eftersom en sådan beräkning

förutsättes beträffande den statliga beskattningen. Huvudsvårigheterna skulle

således vara att finna i själva fördelningen. Det förefaller emellertid, som

om dessa svårigheter icke skulle vara större än de, som understundom uppstå

vid fördelningen av inkomst från en och samma förvärvskälla mellan

olika kommuner. Länsstyrelsen hemställer således, huruvida icke ändring i

detta avseende kan ske i den riktning, länsstyrelsen nyss angivit såsom enligt

dess uppfattning principiellt rättvis.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker kommitténs förslag, att vid

den interkommunala beskattningen varje kommun skall utgöra ett självständigt,

slutet beskattningsområde, vilket förslag synes kunna på lämpligt

sätt lösa de svårigheter, som framträtt vid tillämpningen av provisoriets

bestämmelser rörande taxeringen av inkomst från staten eller trävarubolag

tillhöriga skogskomplex inom länet.

Landskamreraren i Värmlands län uttalar i fråga om den kommunala

inkomstskatten, att strävandet att tillgodose kommunens rättmätiga intressen

gent emot andra kommuner i kommittéförslaget fått sitt tillbörliga uttryck.

Särskilt vid bolags taxering hade ofta påtalats det förhållande, att kommunens

intressen eluderades av inkomsttagarens rätt till samlad inkomstberäkning

med därav följande rätt till skuldränte- och förlustavdrag å inkomster

från andra kommuner. De av kommittén hävdade grunder om inkomstberäkningens

stränga lokalisering till varje kommun såsom ett fdisig

slutet beskattningsområde vore därför av beskaffenhet att höra förordas.

Några taxeringsnämnd sord förande uttala sin anslutning till principen om

inkomstberäkningens lokalisering till de särskilda kommunerna, under det att

en del andra taxeringsnämndsordförande däremot anse, att genom samma

bestämmelse den skattskyldiges rätt på ett betänkligt sätt åsidosattes. Såsom

ett sätt att i någon mån mildra den »överbeskattning», som ofta skulle

bliva en följd av kommitténs förslag, ifrågasätter en av sistnämnda ord
-

s. 449 Kontrollera mot PDF

449

Kungl. Alaj:ts proposition Nr 102.

förande ett medgivande, att i kommun, där förlust uppstått, avdrag för förlusten

skulle få ske ett kommande år.

Den av kommittén föreslagna begränsningen, i förhållande till vad som Departementsnu

gäller, beträffande rätten till avdrag för underskott, som särskild för- cUefen
värvskälla

utvisar, anser jag mig icke kunna förorda. Den karaktär av

personlig inkomstskatt, som den kommunala inkomstbeskattningen numera

har, borde enligt min mening rätteligen medföra, att den skattskyldige icke

skulle utgöra skatt för mer än sin nettoinkomst, och att han alltså, om någon

hans förvärvskälla utvisade underskott, borde få avdraga detta underskott

från inkomsten av övriga förvärvskällor. Har den skattskyldige förvärvskällor,

som äro lokaliserade inom olika kommuner, kan frågan lösas på flera

sätt. Man kan — såsom i 1920 års proposition föreslogs — låta förlusten

i första hand avräknas å inkomst inom samma kommun, därefter å inkomsten

i hemortskommunen och slutligen å inkomsten i övriga kommuner.

Eller ock kan man — såsom länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår — anordna

en gemensam inkomstberäkning för samtliga kommuner. Sedan från

inkomsten av alla förvärvskällor förlustavdrag och övriga allmänna avdrag

samt ortsavdrag frånräknats, fördelas den därefter återstående inkomsten

till beskattning i de olika kommunerna. Båda dessa förslag torde emellertid

medföra mycket stora taxeringstekniska svårigheter, och jag anser mig på

grund därav icke kunna förorda något av dem. Vid sådant förhållande

synes det ligga närmast till hands att bibehålla de nuvarande bestämmelserna

med avdragsrätt i hemortskommunen för alla underskott å olika förvärvskällor.

I flera yttranden har emellertid påtalats, att hemortskommunen med nuvarande

bestämmelser erhåller en missgynnad ställning. Jag kan dock icke medgiva,

att så är förhållandet. Hemortskommunens beskattningsintresse synes hava

ganska väl tillgodosetts, då denna kommun berättigats att alltid beskatta

— förutom inkomst av fastighet och rörelse, som äro i kommunen lokaliserade

— jämväl inkomst av de tre förvärvskällorna tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet

och kapital. I ett avseende synas mig dock de nuvarande

bestämmelserna obilliga mot hemortskommunen. Om en skattskyldig, mantalsskriven

i kommunen A, har två i kommunen B lokaliserade förvärvskällor*

av vilka den ena gått med förlust och den andra med vinst, så får för närvarande

kommunen B beskatta inkomsten av den vinstgivande förvärvskällan

utan hänsyn till den skattskyldiges förlustbringande verksamhet i

samma kommun. Vid ett vägande av de båda kommunernas beskattningsintresse

gent emot varandra, tinner jag det i ett sådant fall naturligast, att

kommunen B får i första hand vidkännas avdragsrätten för den skattskyldiges

förlust i kommunen. Jag har således låtit utforma bestämmelserna i förevarande

ämne sålunda, att underskott, som särskild förvärvskälla utvisar,

skall i första hand avräknas å annan inkomst, soin den skattskyldige haft

i samma kommun, och i andra hand, i den mån nämnda inkomst icke förslår,

Bihang till riksdagens protokoll V.927. t samt. SI höft. (Nr 102.)

2''.)

s. 450 Kontrollera mot PDF

Periodiskt

understöd.

Försäkrings
premier.

Departements
chefen.

450 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

å den skattskyldiges inkomst i hemortskommunen. Någon avdragsrätt därutöver

torde, såsom jag förut anfört, icke böra medgivas.

Beträffande frågan om avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämförlig

periodisk utbetalning hänvisar jag till vad jag förut därom anfört

vid 19 §.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag skall avdrag för premier för

vissa angivna slag av försäkringar alltid medgivas, under det att avdrag

för övriga försäkringspremier medgives endast under förutsättning, att dessa

premiers sammanlagda årliga belopp icke överstiger 100 kronor.

Fyra ledamöter i kommittén reserverade sig häremot och förordade bibehållandet

av nuvarande bestämmelse, d. v. s. avdrag för samtliga försäkringspremier

med högst 200 kronor.

I de yttranden, som avgivits häröver, har kommittémajoritetens förslag

att göra avdragsrätten beroende av premiernas storlek nästan genomgående

avstyrkts. I åtskilliga yttranden har bibehållandet av nu gällande bestämmelser

förordats, under det att i en del yttranden föreslagits, att icke något

avdrag för försäkringspremier skulle medgivas.

Frågan om rätt till avdrag för försäkringspremier befinner sig enligt den

av mig föreslagna lagstiftningen delvis i ett annat läge än enligt kommittéförslaget.

Jag erinrar därom, att, på sätt jag tidigare omnämnt, vad som

uppbäres på grund av annan pensionsförsäkring än sådan, som tagits i ränteoch

kapitalförsäkringsanstalt eller mot engångspremie, skall enligt det nu

framlagda förslaget, dock med visst undantag i fråga om livränta på grund

av pupillförsäkring, beskattas till sitt fulla belopp. Därav följer, att de för

dylik försäkring erlagda premierna böra få avdragas till fullo, i den mån

avdrag för desamma icke ägt rum redan vid beräkning av inkomst av tjänst.

För övriga försäkringspremier borde avdrag principiellt icke medgivas, enär

utfallande försäkringsbelopp antingen icke alls eller, såsom fallet är med

Kvräntor, blott delvis beskattas. Det i 2 mom. 3) av förevarande paragraf

upptagna avdraget harmonierar alltså icke med de principer för försäkringsanstalters

och försäkringstagares beskattning, som jag i övrigt förordat.

Avdraget är helt betingat av sociala skäl. Fråga är då, till vilket belopp

ett dylikt skälighetsavdrag bör medgivas. För närvarande utgör högsta

avdraget för utgivna försäkringspremier 200 kronor. Emot detta avdrag bar

anmärkts, att de skattskyldiga ofta upptaga detsamma i deklarationen, även

om de icke haft att erlägga några försäkringspremier. I flera av de avgivna

yttrandena har ock avdragets borttagande föreslagits. Med beaktande härav

och med hänsyn till den omläggning av försäkringsanstalters och försäkringstagares

beskattning, som jag föreslår och som medför, att avdrag för vissa

försäkringspremier medgivas till fullo, har jag ansett detta allmänna, ute
-

s. 451 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

451

slutande av sociala skäl betingade avdrag för försäkringspremier kunna

begränsas till 100 kronor. Detta belopp synes vara för sitt ändamål fullt

tillräckligt, särskilt som de mindre inkomsttagarna i regel icke torde hava

försäkringar med högre årliga premier än 100 kronor. Den av kommittén

föreslagna bestämmelsen att icke medgiva något avdrag alls, då de under

året erlagda premierna överstigit 100 kronor, har icke upptagits, då nämnda

regel synes mig irrationell och ledande till obilliga resultat.

I överensstämmelse med gällande rätt skall enligt kommittéförslaget här

i riket bosatt gift kvinna, som levt tillsammans med mannen och haft inkomst

av rörelse eller yrke eller av arbetsanställning, i hemortskommunen åtnjuta

avdrag med 200 kronor, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill

förslår.

Två ledamöter av kommittén hava reserverat sig och ansett, att stadgandet

om ifrågavarande avdrag icke bort upptagas i kommittéförslaget.

Ett par länsstyrelser, en del taxeringsnämndsordf ärande och kammarrätten

ansluta sig till reservationen, under det att en länsstyrelse samt några taxeringsnämndsordf

ärande anse avdraget böra bibehållas.

Jag anser icke, att tillräckliga skäl blivit anförda för borttagande av

ifrågavarande avdrag, som infördes år 1920. Jag har därför upptagit kommitténs

förslag i förevarande avseende med en mindre ändring för att förtydliga

meningen, att avdraget får avräknas från all inkomst av eget arbete

men icke från annan inkomst. Avdraget får således avräknas exempelvis

från hustruns inkomst av arbetsanställning och tillfälliga uppdrag men

däremot icke från pension, periodiskt understöd, realisationsvinst eller intäkt

av kapital.

Beträffande paragrafens tillämpning, då skattskyldig varit här i riket

bosatt under allenast en del av beskattningsåret, hänvisas till vad därom

under 42 § yttrats i promemorian angående åtgärder till undvikande av eller

lindring i internationell dubbelbeskattning med mera. En mindre ändring

har vidtagits i den avfattning, som i promemorian givits förevarande paragrafs

3 mom., vilket har till följd, att för det i detta mom. omförmälda

avdragets åtnjutande icke erfordras att, på siltt i promemorian föreslagits,

den gifta kvinnan under större delen av beskattningsåret skall hava samtidigt

varit här i riket bosatt och levt tillsammans med sin man. Förändringen

har skett för åstadkommande av mera enkelhet vid paragrafens

tillämpning samt för vinnande av överensstämmelse med de principer, som

gälla beträffande bestämmelserna om ortsavdrag.

47 §.

Första stycket i denna paragraf överensstämmer med 43 § i kommittéförslaget

och i C-förslaget.

Avdrag med

200 kronor för

gift kvinna.

Departements
chefen.

Paragrafens

tillämpning,

då skattskyldig

varit bosatt

i riket

under allenast

en del av beskattningsåret.

s. 452 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

452 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Andra stycket i denna paragraf motsvarar 73 § i kommittéförslaget och i

C-förslaget. Enligt det nu framlagda förslaget utgå ortsavdragen alltid i

jämna 50-tal kronor (48 §) och det särskilda avdrag för ömmande omständigheter,

varom förmäles i 49 §, skall enligt där meddelad föreskrift likaledes

fastställas i jämna 50-tal kronor. Med hänsyn härtill har det varit tillräckligt

att här stadga, att den taxerade inkomsten skall rundas nedåt till jämnt

tiotal kronor.

48 §.

Denna paragraf motsvarar 44 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Beträffande den i förevarande paragraf behandlade frågan om ortsavdrag

för här i riket bosatta personer hänvisas till den allmänna motiveringen.

Den i 3 mom. av paragrafen intagna bestämmelsen om ortsavdrag för

det fall, att skattskyldig varit här i riket bosatt under allenast en del av

beskattningsåret, har hämtats ur promemorian angående åtgärder till undvikande

av eller lindring i internationell dubbelbeskattning med mera.

Mot det föreslagna stadgandet har kammarrätten anmärkt, att med de bestämmelser,

som i fråga om ortsavdrag upptoges i kommittéförslaget, den i

paragrafen ifrågasatta proceduren syntes bliva alltför betungande för beskattningsmyndigheterna.

En ledamot av kammarrätten yttrade, att de föreslagna

bestämmelserna om ortsavdrags beräkning i det fall, att skattskyldig endast

under viss del av beskattningsåret varit bär i riket bosatt, enligt hans mening

torde komma att stöta på avsevärda svårigheter vid tillämpningen, och att

han, enär en beräkning av ortsavdraget på sätt föreslagits ur ekonomisk

synpunkt ej torde äga större betydelse, avstyrkte förslaget i denna del.

De svårigheter vid tillämpningen, å vilka kammarrättens ledamöter syfta,

torde ej gälla själva uträkningen av ortsavdragens belopp — denna lärer i

de relativt få fall, då användning av ifrågavarande bestämmelser äger rum,

ej komma att verka i någon särskild mån betungande — utan utredningen

rörande den tid, den skattskyldige vistats här i riket. Det är ju möjligt,

att den i promemorian alternativt angivna metoden att medgiva skattskyldig,

som under större delen av beskattningsåret varit bosatt i riket, fullt avdrag

och att under annat förhållande helt och hållet vägra avdrag skulle i praktiken

visa sig i någon mån enklare. Vinsten härav torde dock bliva obetydlig.

En tämligen noggrann utredning angående den tid den skattskyldige vistats

härstädes är ju erforderlig redan för bedömande av omfattningen av dennes

skattskyldighet och måste således i allt fall verkställas. De skattskyldiga,

som vilja komma i åtnjutande av familjeavdrag, få väl till styrkande

av sin rätt därtill — oavsett vilken av de båda i promemorian omförmälda

metoderna som användes — förebringa utredning, i den mån sådan

utredning kan anses erforderlig. I regel lärer väl en uppgift i deras

deklarationer angående dessa förhållanden komma att godtagas. Då den i

promemorian förordade metoden synes vara mera rättvis än den andra,

mera summariska, har jag anslutit mig till den förstnämnda.

s. 453 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

453

Genom detaljföreskrifter och exempel i anvisningarna till förevarande

paragraf har jag angivit, huru frågor skola lösas angående ortsavdragens

belopp i de fall, då förändringar ägt rum under beskattningsåret beträffande

vissa därå inverkande förhållanden, såsom genom äktenskaps ingående,

hävande av sammanlevnad mellan makar, ökning eller minskning av barnantal

o. s. v. Mot dessa föreskrifter skulle kanske kunna anmärkas, att de

ej taga hänsyn uteslutande till förhållandena under den tid, den skattskyldige

vistats här i riket. Detta har skett av praktiska skäl.

49 §.

Denna paragrafs 2 mom. motsvarar 45 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Paragrafens 1 mom. saknar däremot motsvarighet i de båda förslagen.

För närvarande erhåller oskift dödsbo efter här i riket mantalsskriven

svensk medborgare ortsavdrag i enlighet med vad skulle gällt för den avlidne.

Av 98 § i kommittéförslaget med tillhörande anvisningar framgår, att

enligt sagda förslag oskift dödsbo väl skall erhålla ortsavdrag för det beskattningsår

under vilket dödsfallet ägt rum, men däremot icke för senare

beskattningsår.

Kammarrätten har föreslagit, att i överensstämmelse med rådande praxis

dödsbo alltid skall få åtnjuta ortsavdrag i likhet med fysisk person.

Den av kommittén föreslagna åtgärden att alltid vägra dödsbo ortsavdrag Departementsmed

undantag för blott det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, synes chefen.

lätt kunna leda till obilligheter. Om exempelvis en jordbrukare, vilkens

hustru avlidit, lever i oskift bo med sina minderåriga barn och de icke

haft annan inkomst än inkomsten från den gemensamma fastigheten, måste

det förefalla orättvist, därest ortsavdrag icke skulle medgivas. Det synes

vara naturligast att i ett dylikt fall giva dödsboet icke blott grundavdrag

utan jämväl barnavdrag på grund av de minderåriga dödsbodelägarna. Att,

på sätt kammarrätten föreslagit, låta oskift dödsbo alltid åtnjuta ortsavdrag

synes dock knappast motiverat. Jag har trott mig hava funnit en lämplig

medelväg genom att tillerkänna beskattningsnämnd befogenhet att, då dödsbodelägare

varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av dödsboets inkomst,

efter diskretionär prövning medgiva dödsboet grundavdrag och barnavdrag

intill högst det belopp, vartill den avlidne skulle hava åtnjutit avdrag.

Avdrag för hustru eller husföreståndarinna kan alltså icke åtnjutas av dödsbo

för senare beskattningsår än det, varunder dödsfallet inträffat. För sistnämnda

beskattningsår har dödsboet däremot liksom enligt koinmittéförslaget

ovillkorlig rätt till ortsavdrag och i förekommande fall, till avdrag

för hustru och barn.

s. 454 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

454

Kungl. Mai ds proposition Nr 102.

50 §.

Denna paragraf överensstämmer med 46 § i kommittéförslaget och i Cförslaget.

51 §.

Denna paragraf motsvarar 47 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Enligt 12 § 2 mom. bevillningsförordningen inträder bevillningsplikt för

här i riket mantalsskriven svensk medborgare beträffande hans i mantalsskrivningskommunen

taxerade inkomst, då denna inkomst, sammanräknad

med hans i andra kommuner taxerade inkomster, överstiger 600 kronor.

Enligt kommittéförslaget skall fysisk person, som är här i riket bosatt

och vars inom hemortskommunen taxerade inkomst icke uppgår till 500

kronor, icke upptagas till beskattning för sådan inkomst.

En taxeringsnämndsordförande har ansett gränsen för skatteplikt böra sättas

lika med ortsavdraget, en annan taxeringsnämndsordförande har funnit gränsen

500 kronor befogad och fördelaktig. Några taxeringsnämndsordförande finna

den däremot för låg och två av dem förorda, att gränsen sättes till 800

kronor.

I likhet med kommittén anser jag den nuvarande kombinationen av den

skattskyldiges i mantalsskrivningskommunen taxerade inkomst med hans i

andra kommuner taxerade inkomster icke böra bibehållas. Att konstatera

sistnämnda inkomster torde nämligen, såsom kommittén framhåller, ofta

möta svårighet för taxeringsnämnden i hemortskommunen. Den av kommittén

föreslagna nedsättningen av gränsen för skattefrihet från 600 kronor

till 500 kronor finner jag däremot icke tillräckligt motiverad. Enligt förevarande

paragraf skall således fysisk person, som under beskattningsåret varit

här i riket bosatt, icke upptagas till beskattning för inkomst i hemortskommunen,

försåvitt ej hans där taxerade inkomst uppgår till minst 600 kronor.

Jag har ansett någon skillnad icke böra i förevarande avseende göras mellan

det fall, att den skattskyldige varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret,

och det fall, att bosättningen avsett blott en del av beskattningsåret.

52 §.

Denna paragraf motsvarar 48 § i kommittéförslaget och C-förslaget.

Enligt bevillningsförordningen få allmänna avdrag avräknas å den skattskyldiges

behållna inkomst i mantalsskrivningskommunen. För äkta makar

gäller, att, om nämnda avdrag överstiga den därtill närmast berättigade

makens inkomst, det överskjutande beloppet får avräknas från den andra

makens behållna inkomst i mantalsskrivningskommunen.

Enligt kommittéförslaget får underskott, som särskild förvärvskälla utvisar,

avdragas allenast från sådan skattskyldigs inkomst, som skall taxeras

s. 455 Kontrollera mot PDF

455

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i samma kommun. I enlighet härmed föreskriver kommittéförslaget i fråga

om äkta makar, att allmänna avdrag (utom det särskilda avdraget å 200

kronor för gift kvinna), som helt eller delvis ej kunnat utgå av den därtill

närmast berättigade makens i en kommun skattepliktiga inkomst, få avräknas

å den andra makens inkomst i samma kommun.

På sätt jag förut anfört vid 46 § har jag ansett det böra föreskrivas, att Departementsunderskott,

som särskild förvärvskälla utvisar, i första hand skall avräknas che-fen
å

inkomst, för vilken den skattskyldige skall taxeras i samma kommun,

men att, om denna inkomst icke därtill förslår, det återstående underskottet

får avdragas från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga

inkomst. Med hänsyn härtill måste de av kommittén givna reglerna för

beskattning av äkta makar i viss mån ändras. Därvid finnas olika möjligheter

att ordna nu ifrågavarande speciella avdragsrätt, såsom framgår av

följande exempel. Två äkta makar hava sin hemort i kommunen A och åtnjuta

båda i nämnda kommun skattepliktig inkomst. Därjämte har envar av

makarna en till kommunen B lokaliserad förvärvskälla. I kommunen B har

mannens förvärvskälla lämnat underskott och hustruns överskott. Mannens

avdragsrätt för underskottet i B kan då ordnas på olika sätt. Man kan föreskriva,

att underskottet i B i första hand skall avräknas å mannens inkomst

i hemortskommunen (A), därefter, i den mån nämnda inkomst ej därtill förslår,

å hustruns inkomst i den kommun, där den förlustgivande förvärvskällan

är lokaliserad, d. v. s. å hustruns inkomst i kommunen B, samt i sista

hand från hustruns inkomst i hemortskommunen (A). Eller man kan stadga,

att underskottet i B i första hand skall avräknas å hustruns inkomst i

samma kommun (B), därefter å mannens inkomst i hemortskommunen (A),

samt i sista hand å hustruns inkomst i hemortskommunen (A). Slutligen

kan man ordna avdragsrätten så, att underskottet i B i första hand avräknas

å mannens inkomst i hemortskommunen (A) och därefter å hustruns

inkomst i hemortskommunen (A). Då de två första alternativen säkerligen

skulle medföra stora besvärligheter vid taxeringsarbetet, finner jag nämnda

två alternativ icke böra ifrågakomma. Jag har således i förevarande paragraf

intagit stadgande därom, att, om avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.

medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade

makens skattepliktiga inkomst, bristen må avräknas å den andra

makens inkomst i hemortskommunen. Jag anser ock, att alla berättigade

krav på avdrag i förevarande avseende härigenom bliva tillräckligt tillgodosedda.

53 §.

Rörande denna paragraf, vilken motsvarar 49 § i kommittéförslaget och

i C-förslaget, hänvisar jag till vad i den allmänna motiveringen anförts

rörande dels beskattningen av inländska juridiska personer dels ock åtgärder

till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning ävensom

till vad vid 30 § anförts rörande pensionsanstalters beskattning.

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomst av

lediga ecklesiastika

sysslor.

Departementschefen.

Aktiebolags

skattefrihet

för aktieutdelning.

Person tillhörande

främmande

makts

beskickning

eller konsulat.

Lappallmogens

skattskyldighet

för inkomst

av renskötsel.

Lappskatten.

Enligt bevillningsförordningen skall inkomstbevillning utgöras för den

behållna inkomst, som, enligt gällande föreskrifter, kan vid lediga ecklesiastika

sysslor tillfalla de under konsistoriernas vård eller annan allmän

förvaltning ställda kassor.

I skrivelse den 23 mars 1925 har direktionen för prästerskapets änke- och

pupillkassa hemställt, att Kungl. Maj:t vid avlåtande till riksdagen av proposition

med förslag till kommunalskattelag måtte låta bestämmelserna om

skattskyldighet i nämnda lag erhålla sådan avfattning, att kassan icke bleve

skattskyldig för behållen inkomst av lediga ecklesiastika sysslor.

En ledamot av kammarrätten har i särskilt yttrande förordat en undersökning

av frågan om ifrågavarande kassa åliggande skattskyldighet. Det

syntes honom antagligt, att fog funnes för skattefrihet åtminstone för sådan

inkomst, som icke skulle taxeras såsom inkomst av fastighet.

Ehuru vissa skäl skulle kunna anses tala för den av prästerskapets änkeoch

pupillkassa påyrkade skattebefrielsen, anser jag mig dock ej böra tillmötesgå

detta krav. Ifrågavarande skattskyldighet infördes år 1868; och

att nu borttaga den skulle i realiteten innebära, att kassan erhölle ett årligt

kommunalt anslag. Härtill finner jag anledning icke föreligga.

54 §>.

Denna paragraf motsvarar 50 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Vad angår aktiebolags och ekonomiska föreningars skattefrihet i vissa

fall för utdelningar hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts

rörande juridiska personers beskattning.

De i 50 § c) kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om skattefrihet

för person, som tillhör främmande makts beskickning eller konsulat, hava sin

motsvarighet i 70 § av förevarande förslag.

Skattskyldighet till staten har av ålder ålegat lapparna. I äldsta tider

utgick skatten av lapparna liksom skatterna i allmänhet i naturapersedlar,

mestadels i skinn av pälsbärande djur, såsom mård och ekorre (gråverk).

Genom Kungl. Maj:ts brev den 8 juli 1695 utfärdades nya bestämmelser.

Enligt dessa skulle samtliga olika skattetitlar vid skattläggningen sammanföras

till en enda summa i reda penningar, vilken skulle påläggas varje

by. Detta är ursprunget till den s. k. »lappskatten». Dylik skatt utgår

numera endast i Norrbottens och Västerbottens län. För närvarande uppgår

lappskatten inom Norrbottens län till ett sammanlagt belopp av 501

kronor 57 öre. I Västerbottens län utgör den tillhopa 133 kronor 3 öre,

varav dock 3 kronor 54 öre för tvenne lappskatteland i Malå socken icke

vidare debiteras och uppbäres.

Beträffande debiteringen och uppbörden av lappskatten gälla formellt ännu

bestämmelserna i 1760 års lappfogdeinstruktion, enligt vilken den enligt

s. 457 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

457

jordeboken respektive lappbyar påförda skatten skulle fördelas av länsmannen

med två nämndemän och därom givas kronofogden besked till rättelse

vid uppbörden. Dessa bestämmelser kunna numera icke tillämpas. I stället

ha andra metoder för skatteuppbörden kommit till användning. Inom Norrbottens

län debiteras lappskatten i en post för varje lappskatteland att betalas

av vederbörande byordningsman, som sedan fördelar skatten bland

renägande lappar i vederbörande lappby och uttager den av dem. Inom

Västerbottens län har på senaste tiden, för undvikande av de olägenheter,

som skulle vara förbundna med den obetydliga lappskattens debitering och uttagande

hos ett stort antal skattdragande, följts det tillvägagångssättet, att

skatten enligt föreskrift från länsstyrelsen av häradsskrivarna påförts de

olika lappbyarna, varefter det överlämnats åt byamännen att själva fördela

den sig emellan.

Enligt 1695 års brev voro lapparna fritagna från bevillning, vilken

lärer få hänföras till det i § 4 av sagda brev omnämnda »annat extra ordinarie»,

varför nybyggarna »lika som andra lappar» fritogos. Utvecklingen

gick sedan därhän, att denna frihet endast kvarstod för lappallmogens inkomst

av renskötsel. I 1883 års bevillningsförordning fick lappallmogens

bevillningsfrihet det uttryck, som sedan dess bibehållits, eller att från utgörande

av inkomstbevillning frikallas lappallmogen för inkomst av renskötsel.

I gällande bevillningsförordning återfinnes stadgandet i 12 § 8

mom.

Enahanda stadgande finnes upptaget i 5 § 1 mom. av gällande förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Gällande författningar medföra icke för lapparna i deras yrke som renskötande

någon kommunal skattskyldighet, då de icke för sådan rörelse kunna påföras

bevillning. Men vid sidan om författningarna har av lapparna, åtminstone

på vissa orter, utgjorts och utgöres ännu, om än i mindre omfattning,

bidrag till de kommunala utgifterna.

Med frågan om den lappska fattigvården har sammanställts frågan om

lapparnas skattskyldighet. Om kommunerna skulle belastas med denna

fattigvård, har det nämligen ansetts, att den lapparna enligt gällande bestämmelser

tillkommande friheten från skattskyldighet till kommunen för

inkomst av renskötsel borde upphöra. I sammanhang härmed har ock ifrågasatts,

att jämväl inkomst- och förmögenhetsskatt till staten samt bevillning

för berörda slag av näring, varifrån lapparna nu äro fria, borde av dem

utgöras. Den lapparna hittills lagligen tillkommande undantagsställningen

i avseende å skattskyldighet till stat och kommun skulle alltså bortfalla.

Efter uppdrag av chefen för socialdepartementet har före detta landshövdingen

Johan Widén såsom sakkunnig verkställt utredning och avgivit för
-

Skattskyldighet

till bevillning

samt till

inkomst- och

förmögenhetsskatt.

Kommunal

skatt
skyldighet.

Skattskyldighet

och fattigvård.

.Särskild

utredning.

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Lappskattens

borttagande.

Skattskyldighet

till stat,

kommun, församling,

landsting.

slag angående fattigvården bland lapparna och om lapparnas beskattning

(Stat. off. utreda. 1924: 58 och 59).

över förslaget hava yttranden avgivits av dels länsstyrelserna i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län, vederbörande häradsskrivare, lappfogdar

och fattigvårdskonsulenter, ett flertal kommuner och en del fattigvårdsstyrelser

samt lappallmogen vid särskilt anordnade sammanträden, dels

domkapitlen i Härnösand och Luleå jämte präster i vissa församlingar och

dels statskontoret, kammarkollegium, riksräkenskapsverket och kammarrätten.

Förslaget innehåller till en början, att den s. k. lappskatten i Norrbottens

och Västerbottens län skall upphöra att utgå och förty avskrivas ur kronans

jordebok och räkenskaper.

Kammarrätten har icke någon erinran att framställa häremot.

Den sakkunnige framhåller, att den beskattning, man ifrågasätter för

lapparna, bör i möjligaste mån följa de grunder, som äro gällande för övriga

medborgares beskattning. Att, såsom tänkbart vore, påföra lapparna endast

bevillning men bibehålla deras frihet från inkomstskatt för renskötsel skulle

enligt den sakkunnige innebära ett avsteg från den åsyftade likställigheten

med rikets övriga inbyggare. Då dessutom lapparna själva, i den män de

uttalat sig till förmån för en beskattning, uttalat sig för skatt även till

staten samt till och med i något fall ställt denna i främsta rummet, hade

det ansetts riktigast att icke i avseende på statsbeskattningen för dem göra

något undantag.

I fråga om beskattningsorten anföres, att några särskilda bestämmelser

härom utöver författningarna icke äro erforderliga. Det syntes vara klart,

att beskattningsorten även vad anginge bevillningen borde sammanfalla med

mantalsskrivningsorten, där lapparna hade sina huvudvisten och måste anses

huvudsakligen driva sin näring.

Den kommunala beskattningen skall enligt förslaget ordnas för lapparna

enligt samma grunder som för de övriga medlemmarna av kommunen, likväl

med det undantag, att de nomadiserande fjällapparna skola vara fria från

de enligt kyrkostämmoförordningen utgående avgifterna till kommunens

folkskoleväsen. Såsom skäl härför anför den sakkunnige, att lapparnas eget

skolväsen är ordnat på sidan av den allmänna stadgan om folkundervisningen

i riket huvudsakligen på statens bekostnad genom särskilda bestämmelser

och att de vanliga skoldistrikten äro fritagna från omkostnader för

detsamma.

Med lapparnas skyldighet att på föreslaget sätt deltaga i utgörandet av

kommunalutskylder skulle följa, att de bleve skyldiga att deltaga i sådana

allmänna avgifter, som utgöras av dem, som betala kommunalutskylder,

och efter samma grund som dessa, såsom byggande av tingshus m. m.,

ävensom att utgöra avgifter till prästerskapets avlöning.

s. 459 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts propositioyi Nr 102-

459

Från lapparna själva hava uttalats olika meningar om det berättigade i

att av dem uttaga skatt, vare sig det gäller sådan till kommunen eller till

staten. Under det att å visst håll lapparnas förpliktelse härutinnan erkänts,

därvid såsom skäl anförts, att lapparna även i beskattningshänseende borde

vara fullt likställda med övriga svenska medborgare, har åter från annat

håll inlagts en bestämd gensaga mot förslaget. Så har uttryckts den farhågan,

att, om detta genomfördes, det snart bleve slut med det relativa välstånd,

varav lapparna nu kunde sägas vara i besittning. Det har även från

lapparnas sida framhållits, att de aldrig kunde tillgodogöra sig de förmåner,

som de fast boende erhölle för sina utlägg till kommunen, samt att till

kommunen borde utgå ersättning endast för de verkliga utgifter, som denna

haft för de renskötande lapparnas fattigvård. Vad särskilt skatt till staten

angår, lärer på en del håll kvarleva en viss motvilja mot allt vad avgifter

till staten heter, uppkommen genom de inskränkningar i lapparnas förfogande

över markområden, vartill staten förmenas hava medverkat.

I de av kommunerna och myndigheterna avgivna yttrandena framhålles

det principiellt riktiga i kravet på lapparnas beskattning, men påpekas tilllika

det ringa utbyte, skatten skulle lämna staten och kommunerna, samt

de svårigheter, som skulle inställa sig vid uttagandet av skatten. Allmänt

påtalas lapparnas försumlighet att betala de pensionsavgifter, som nu påföras

dem.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt och länsstyrelsen i samma

län anföra, att avdrag för ersättningar för renskador icke böra medgivas,

då dessa i regel uppkomma genom försumlighet i renskötseln, samt hemställa

dessutom, att de renskötande lapparna vid taxeringen måtte hänföras till

högsta dyrortsgruppen, vilket av länsstyrelsen motiveras därmed, att lapparnas

av deras näring betingade levnadssätt nödgar dem till i vissa avseenden

högre levnadskostnader än den bofasta befolkningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår en särskild anordning för lapparnas

beskattning. Enligt detta förslag borde beskattningsåret räknas från den 1

oktober till den 1 oktober. Mellan dessa tider ligger en relativt sluten

period, innefattande inkomst genom renslaktning och försäljning samt utfallet

av kalvningstiden.

Kammarrätten anför i huvudsak följande:

Otvivelaktigt hade kommunerna, som enligt förslaget i främsta rummet

skulle svara för kostnaden för den lapska fattigvården, intresse av att lapparnas

inkomst av renskötsel bleve föremål för kommunal beskattning. Ett

liknande intresse Unge även anses föreligga för staten med hänsyn till de ej

oväsentliga utgifter, som enligt förslaget skulle åvila staten med avseende å

den lapska fattigvården.

Då det utan vidare syntes vara klart, att inkomst av renskötsel skulle

beskattas såsom inkomst av rörelse, vore onödigt att i anvisningarna till

ledning vid inkomstskattetaxeringen bland exemplen på inkomst av rörelse

eller yrke införa även renskötsel. Jämväl bestämmelsen om avdragsrätt

för ersättningar för renskador, utgivna på grund av renbeteslagen och kon
-

s. 460 Kontrollera mot PDF

460

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements
chefen.

ventionen med Norge, syntes böra utgå. Huruvida dylika avdrag skulle

medgivas, borde lämpligen avgöras med hänsyn till omständigheterna i

vart föreliggande fall. Dylika ersättningar för renskador kunde utgå jämväl

på grund av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland

angående renar i gränsområdena (lag den 7 januari 1926 innefattande bestämmelser

i anledning av konventionen).

Beträffande beskattningsorten i bevillningsavseende för lapparnas inkomst

av renskötsel ifrågasattes icke någon avvikelse från den allmänna regeln,

att inkomsten skulle beskattas, där näringen bedrivits. Då enligt vedertagen

uppfattning renskötsel ansåges bedrivas, där lappen hade sitt s. k. huvudviste,

bleve detta att betrakta som beskattningsort för hela inkomsten

oberoende av renhjordens under året växlande betesplatser. Då huvudvistet

vore bestämmande för lappens rätta mantalsskrivningsort, inträffade alltså

i allmänhet, på sätt den sakkunnige med ett uttalande i frågan syntes hava

åsyftat, att faktiskt mantalsskrivningsort och beskattningsort lomme att

sammanfalla.

Kammarrätten funne sig böra avstyrka den gjorda hemställan, att de

renskötande lapparna vid taxeringen måtte hänföras till högsta dyrortsgruppen.

Motiveringen härför syntes icke övertygande, och egendomligt

förefölle det, att en viss kategori av skattskyldiga i kommunen skulle kunna

hänföras till särskild dyrortsgrupp. Säkerligen komme de övriga skattskyldiga

i kommunen att betrakta en dylik anordning såsom ett obefogat

privilegium för lapparna.

Enligt förslaget angående den kommunala beskattningen skulle lapparna

för inkomst av renskötsel utgöra jämväl landstingsskatt. Om beskattningen

till primärkommunerna, såsom avsett vore, komme att läggas efter nya

linjer, måste landstingsskatten i enlighet därmed ordnas.

Det vore att förutse att icke oväsentliga svårigheter komme att inställa

sig vid den nu föreslagna beskattningen. Kammarrätten ansåge sig dock

böra tillstyrka förslaget härom med de ändringar, vartill de av ämbetsverket

gjorda anmärkningar föranledde. Detta skedde huvudsakligen med

hänsyn till den betydelse lapparnas beskattning kunde erhålla för deras

fattigvård. Kammarrätten kunde i detta hänseende instämma med länsstyrelsen

i Jämtlands län, som syntes hava träffat frågans kärnpunkt, då

länsstyrelsen yttrade, att det möjligen kunde tänkas, att medvetandet att

lapparna vore skyldiga att skatta för sin speciella näring, komme att göra

kommunernas bofasta medlemmar mindre obenägna för att sörja för den

lapska fattigvården, och att med hänsyn härtill länsstyrelsen ansåge sig

icke böra avstyrka den ifrågasatta ändringen.

Den undantagsställning, som lappallmogen i beskattningsavseende intager

i fråga om inkomst av renskötsel, synes numera allmänt betraktas såsom

föråldrad. I det förslag till ett nyordnande av fattigvården för lappar, som

förut i dag framlagts av chefen för socialdepartementet, har ock såsom eu

förutsättning för förslagets genomförande angivits, att lapparnas skattefrihet

för inkomst av renskötsel skall upphöra.

Då jag nu föreslår lapparnas likställighet i beskattningsavseende med

övriga medborgare, anser jag emellertid likställigheten böra göras fullständig

i alla avseenden och således utan någon inskränkning i fråga om skatt

till skolväsendet.

s. 461 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 461

Till förmån för skattefrihet i sistnämnda hänseende kunna utan tvivel

åberopas vissa skäl. För annan lapparnas inkomst än inkomst av renskötsel

utgår emellertid redan nu skatt till skolväsendet och att borttaga

denna skattskyldighet finner jag ej motiverat. Det skulle möta stora svårigheter

att ur det beskattningsbara beloppet avskilja den inkomst, som anses

hänföra sig till renskötsel, och fördenskull synes det ej möjligt att genomföra

ett dylikt uppslag. Då skolväsendet även för lapparna bekostas av det

allmänna, begås ingen orättvisa mot dem genom att låta dem bidraga till

kostnaden för skolväsendet. Att detta bidrag rätteligen borde gäldas till

staten, är en sak för sig. Från statsverkets synpunkt torde någon anledning

ej finnas att göra anspråk på de obetydliga belopp, varom här kali

vara fråga.

Författningsmässigt torde för den föreslagna ändringen icke erfordras

annat, än att den nuvarande undantagsbestämmelsen i fråga om lappallmogen

utgår.

I sammanhang härmed bör den s. k. lappskatten i Norrbottens och Västerbottens

län upphöra att utgå (och förty ur kronans jordebok och räkenskaper

avskrivas). Bestämmelse om lappskattens upphörande torde emellertid

ej böra intagas i kommunalskattelagen utan i övergångsbestämmelserna

till förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag (punkt 2 i anvisningarna till

49 §>) är oskift dödsbo efter person, som vid frånfället icke varit här i riket

bosatt, skattskyldigt allenast för inkomst av här belägen fastighet, för inkomst

av rörelse eller yrke, som här bedrivits, och för härifrån åtnjuten

royalty eller därmed likartad ersättning. Har dödsboet haft annan inkomst,

tages sådan till beskattning allenast till den del, som belöper å här i riket

bosatt delägare och beskattas hos denne.

Genom de numera utarbetade föreskrifterna i 38 § 1 mom. och 67 § har

den ändring vidtagits i kommitténs förslag, att sådant oskift dödsbos inkomst,

i den mån den utdelas till här i riket bosatt person, kommer att

beskattas hos delägaren. Härigenom kan likväl beskattningen stundom bliva

oskäligt hård. En i utlandet bosatt, därstädes avliden svensk har exempelvis

efterlämnat en i Sverige belägen fastighet, av vilken hans här i riket bosatta

dödsbodelägare åtnjuta avkastningen. För inkomsten av fastigheten skall

stärbhuset utgöra kommunal inkomstskatt, men dessutom skulle varje sådan

delägares inkomst av fastigheten även beskattas här i riket såsom utdelning

från dödsboet. I förevarande paragraf har intagits en bestämmelse till förekommande

av dylik dubbelbeskattning.

55 §.

Enligt 52 § andra stycket i kommittéförslaget äger beskattningsnäinnd,

om den finner uppenbart, att skattskyldig till följd av omständighet, som i

45 § omförmäles (s. k. ömmande omständigheter), saknar förmåga att utgöra

Här i riket

bosatt delägare

i oskift

dödsbo efter

person, som

vid sitt frånfälle

varit

bosatt i utlandet.

s. 462 Kontrollera mot PDF

462

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den skatt för inkomst, som på grund av taxering under taxeringsåret skulle

påföras honom, att medgiva den nedsättning i eller befrielse från skattskyldighet,

vartill förhållandena anses föranleda.

Denna bestämmelse, som i en del yttranden avstyrkts eller ansetts böra

begränsas, finner jag mig icke kunna tillstyrka. Jag anser det nämligen

olämpligt att på beskattningsnämnderna överlåta en dylik obegränsad rätt

att medgiva skattebefrielse. Ifrågavarande av kommittén föreslagna bestämmelse

har således icke upptagits i det nu framlagda förslaget.

56—61

56 § överensstämmer med 58 § i kommittéförslaget och 57 § i C-förslaget.

57 § 1 och 2 mom. överensstämma med 59 § i kommittéförslaget och 58 §

i C-förslaget.

57 § 3 mom. är hämtat ur skatteberedningens betänkande om juridiska

personers beskattning.

58 § motsvarar 60 § i kommittébetänkandet och 59 § i C-förslaget.

59 § överensstämmer med 61 § i kommittéförslaget och 60 § i C-förslaget.

60 § motsvarar 74 § i kommittéförslaget och C-förslaget.

61 § motsvarar 66 § i kommittéförslaget och 65 § i C-förslaget.

Beträffande fördelningen av inkomst av fastighet på olika kommuner anför

länsstyrelsen i Jönköpings län:

Inkomst av »Kommittén har föreslagit borttagande av nu gällande bestämmelser, huru

fastighet. fördelningen av inkomst från fastigheter, som utgöra en förvaltnings
enhet

men tillhöra olika kommuner, bör förfaras, då skattskyldig haft särskilda

kostnader för vissa av fastigheterna. Enligt kommitténs mening bör

även i detta fall frågan om fördelningen lösas med tillhjälp av den supplementära

föreskriften, att inkomsten skall fördelas efter fastigheternas i de

skilda kommunerna taxeringsvärden. Man torde likväl på denna väg lätt

nog kunna komma till resultat, som icke kunna av vederbörande kommuner

godkännas eller anses skäliga. Antag, att ägaren av en fastighet (A) med

riklig avverkningsbar skog lägger under sitt skogsbruk en angränsande, i

annan kommun belägen, till arealen betydligt större fastighet (B), där större

delen av skogsmarken är kalhuggen. Taxeringsvärdet är å den förra 20,000

kronor, å den senare 40,000 kronor. Ägaren avverkar skog å fastigheten A

för ett värde av 5,000 kronor och å fastigheten B för 1,000 kronor samt

verkställer arbeten för skogskultur med mera för 500 kronor å fastigheten

A och 2,000 kronor å fastigheten B. Enligt kommitténs förslag skulle fördelningen

av nettoinkomsten, 3,500 kronor, ske så, att en tredjedel komme

på A och två tredjedelar på B. Det enda rimliga i detta fall vore väl att

använda hittillsvarande föreskriften, att nettovinsten skall fördelas efter

bruttoinkomsterna av de skilda fastigheterna, motsvarande här för fastigheten

A fem sjättedelar och för fastigheten B en sjättedel. Länsstyrelsen

föreslår alltså att hittillsvarande föreskrifter i frågan bibehållas.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

»Erfarenheten från taxeringen i Kopparbergs län, varest inkomsten av

fastighet till väsentlig del utgöres av inkomst av skogsbruk, har ådagalagt,

s. 463 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102.

463

att härstädes i allmänhet och särskilt då det gällt fördelning av de större

fastighetsägarnas — skogsbolagens —• inkomst tillämpats av kommittén såsom

supplementär angivna fördelningsgrund, ett förhållande, som visat sig leda

till orimliga resultat. Sålunda har till exempel eu kommun, där det avverkade

och använda virkets rotvärde uppgått till mycket betydande belopp,

låt säga flera hundratusen kronor, erhållit så ringa del av den från samtliga

fastigheter gemensamt härflutna inkomsten, att sedan medgivna avdrag

för fastighetsbevillningen skett, ingen eller obetydlig inkomst återstått till

beskattning. Å andra sidan hava kommuner, varest ingen eller endast ringa

avverkning förekommit, men där den skattskyldige ägt fastigheter med höga

taxeringsvärden, blivit oskäligt gynnade. Nu angivna missförhållanden hava

väl uppmärksammats av såväl taxeringsnämnder som länets prövningsnämnd,

som dock måste låta bero vid vederbörandes förklaring att annan fördelningsgrund

än taxeringsvärdet icke kunnat åberopas.

Då det torde kunna antagas, att länets större fastighetsägare under förmenande

att utredning om huru stor del av inkomsten belöpt å de särskilda

kommunerna icke kunnat förebringas, även framgent ämna använda fastighetstaxeringsvärdena

såsom fördelningsgrund för inkomsten, har länsstyrelsen

för att i någon mån söka åstadkomma en rättelse i de missförhållanden i

avseende å inkomstfördelningen, som ovan framhållits, velat ifrågasätta,

huruvida icke, då jordbruksinkomsten utgöres av inkomst av skogsbruk,

såsom supplementär fördelningsgrund jämväl kunde antagas det vid taxering

till skogsaccis uppskattade rotvärdet å inom de olika kommunerna avverkat

virke från egna fastigheter. Visserligen lärer icke heller på denna väg en

fullt rättvis fördelningsgrund kunna åstadkommas, men de uppenbara missförhållanden,

vartill hittills gällande och nu föreslagna bestämmelser föranleda,

torde genom inkomstens fördelning på sätt länsstyrelsen nu ifrågasatt

kunna i avsevärd mån reduceras.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar, att det vid åtskilliga tillfällen

visat sig förenat med svårigheter att kontrollera uppgifterna angående inkomst

från inom flera kommuner belägna fastigheter, vilka behandlats som

en förvärvskälla. På grund av dessa svårigheter anser länsstyrelsen önskvärt,

om en utväg kunde finnas att underlätta taxeringsarbetet genom införande

av mera specificerade uppgifter.

Kammarrätten anser det i andra stycket av 58 § i kommittéförslaget förekommande

uttrycket »Saknas utredning härom» böra utbytas mot »Kan

utredning härom icke vinnas».

Av de avgivna yttrandena framgår till en början, att en viss oklarhet Departementssynes

råda angående den utsträckning, i vilken procentavdrag skall åtnjutas. c,iefenHärutinnan

må erinras, att den garanti gentemot kommunen, som är föreskriven

för fastighetsinkomst såväl enligt gällande provisorium som enligt

det nu framlagda förslaget, avser varje särskild förvärvskälla. Huruvida

en eller flera förvärvskällor föreligga avgöres enligt bestämmelserna i 18 §.

Utgöra emellertid flera fastigheter en enda förvärvskälla, skall från den från

dessa fastigheter gemensamt härflutna nettointäkten avräknas procentavdrag

för alla fastigheterna, även om dessa fastigheter ligga inom olika kommuner.

Den inkomst av fastighet, som därefter återstår, skall beskattas i varje kommun

s. 464 Kontrollera mot PDF

464

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomst av

rörelse i

allmänhet.

till så stor del, som kan anses hava inom kommunen influtit. Understundom

kan det emellertid möta svårigheter att utreda, hur stor del av fastighetsinkomsten,

som härflutit från varje kommun, och måste för sådana fall givas

en supplementär fördelningsregel. Vid övervägande av detta spörsmål torde

man böra utgå ifrån att fördelning av fastighetsinkomsten skall ske allenast

mellan de kommuner, från vilka intäkt av fastigheterna härflutit. Ett motsatt

förfarande synes, även om det i speciella fall skulle kunna vara önskvärt

med hänsyn till att kommunerna därigenom under olika år erhölle ett

jämnare beskattningsunderlag, icke överensstämma med de allmänna principerna

för inkomstfördelning. Beträffande realinnehållet av den supplementära

fördelningsregeln synes det mig, att det rättvisaste resultatet skulle erhållas,

om inkomsten fördelades i förhållande till den bruttointäkt, som influtit

inom varje kommun. Jag har dock ansett möjlighet böra beredas

att i vissa fall göra inkomstfördelningen efter taxeringsvärden. Har inkomsten

till mera avsevärd del bestått av inkomst av skogsbruk, bör hänsyn

härtill tagas vid inkomstfördelningen, så att den av skogsbruk härflytande

inkomsten fördelas i förhållande till skogsvärdet i de olika kommunerna

Påpekande härav har intagits i anvisningar till 56 §. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län har ifrågasatt, huruvida icke, då inkomsten utgöres av

inkomst av skogsbruk, såsom supplementär fördelningsgrund jämväl kunde

antagas det vid taxering till skogsaccis uppskattade rotvärdet å inom de

olika kommunerna avverkat virke från egna fastigheter. Den sålunda föreslagna

fördelningsgrunden synes ej böra lagfästas såsom normal sådan med

hänsyn därtill, att taxeringen till skogsaccis (skogsskatt) och taxeringen för

inkomst av skogsavverkningen icke alltid äga rum samma år. Den av

kammarrätten föreslagna ändringen har iakttagits.

Stadskollegiet i Stockholm anser kommun, där huvudkontor är beläget,

skäligen böra vid fördelning av inkomst av rörelse tillföras 10 i stället för

5 procent.

överståthållarämbetet anför:

»Den andel av 5 procent av rörelseinkomsten, som kommunalskattekommittén

såsom regel föreslår skall beskattas i kommun, där huvudkontoret är beläget,

anser överståthållarämbetet i betraktande därav, att så väl inköp som försäljningar

samt hela affärens administrering i allmänhet är förlagd till

huvudkontoret, vara för låg och böra höjas till 10 procent. Även vid fördelning

av inkomsten av bankrörelse synes skäligt, att huvudkontorskommunen

erhåller viss procent av inkomsten, innan densamma efter av kommittén angivna

grunder fördelas till beskattning mellan de kommuner, inom vilka

bankens kontor varit belägna».

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar däremot sin fulla anslutning till den

decentralisation i fråga om fördelningen i vissa fall av beskattningsföremålen

kommunerna emellan, som kommitténs förslag innehåller, då det

måste anses ostridigt, att hemortskommunen hittills blivit i allt för hög grad

gynnad med den rättstillämpning, som i detta avseende varit gällande.

s. 465 Kontrollera mot PDF

465

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön framhåller att, även om den av kommittén

föreslagna huvudgrunden för fördelning av skatt för näring och inkomst

kunde vara riktig, dock sådana omständigheter kunde föreligga, att en kommun

hade berättigade anspråk på andel i ett företags näringsskattevärde och beskattningsbara

inkomst, utan att företaget inom kommunen hade fast driftställe.

Länsstyrelsen anför härom följande:

»I händelse ett större industriföretags arbetare till stort antal bo i annan

kommun, än där företaget är lokaliserat, så är den förra kommunen i mycket

hög grad beroende av företagets bärighet och fortsatta verksamhet. Upphör

driften eller inställes densamma för någon tid, får denna kommun vidkännas

svårigheter av samma slag som den kommun, där företaget drives, och då

båda kommunernas svårigheter till det huvudsakliga hänföra sig till samma

slags utgifter för företagets arbetare nämligen för skolundervisning, religionsvärd

och understöd i ena eller andra formen, kan man med ganska

stora skäl ifrågasätta, att driftskommunen bör dela med sig något av företagets

beskattningsbara inkomst och möjligen även av dess näringsskattevärde

till den kommun, där företaget visserligen icke har fast driftställe men

där ett större antal av dess arbetare äro bosatta. Fördelningen skulle kunna

ske efter liknande principer, som redan gälla beträffande fördelningen av

järnvägsföretags beskattningsbara inkomst mellan kommuner, där järnvägen

är framdragen, det vill säga efter förhållandet mellan de inom varje kommun

till företagets personal utbetalta avlöningsförmånerna. Möjligen borde

före nyssnämnda fördelning den kommun, där företaget drives, erhålla någon

särskild andel med hänsyn till, att kommunen fått och alltjämt får vidkännas

vissa utgifter för själva anläggningen».

Jönköpings stads drätselkammare har framhållit enahanda synpunkter.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför:

»Då det synes länsstyrelsen rimligt, att den kommun, där skog avverkas,

far tillgodogöra sig skatt å den inkomst, som uppkommer genom avverkningen,

vare sig denna verkställes av fastighetens ägare eller av annan på grund av

upplåtelse, anser sig länsstyrelsen böra förorda kommitténs förslag att med

fast driftställe skall likställas, bland annat, fastighet, därå skogsavverkning

på grund av upplåtelse försiggått».

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför beträffande den föreslagna bestämmelsen,

att såsom fast driftställe skall anses fastighet, därå skogsavverkning

på grund av upplåtelse försiggått, följande:

»Trävarubolagen, vilka i allmänhet bedriva avverkning inom ett stort

antal kommuner, sammanslå sin virkesfångst från egna skogar och från

de kronoparker och övriga skogar, där bolaget avverkat på grund av upplåtelse.

Virket sammanlägges i flottled och föres däri till sågverket. Fn

del av virket ligger i flottleden llere år. Vid förädlingen och försäljningen

torde det vara omöjligt att halla reda på från vilken kommun råvaran

kommer och huruvida köpvirke från viss kommun lämnat vinst eller förlust.

En bestämmelse om skyldighet för sågverksbolag att uppgiva den

del av vinsten, som borde belöpa på en viss avverkningskommun, torde

för den skull bliva praktiskt outförbar. Största olägenheten av stadgandet

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. Si höft. (\r 102.) .'')()

s. 466 Kontrollera mot PDF

466 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

skulle emellertid uppkomma därav att taxeringsmyndigheterna med hänsyn

till bestämmelsens avfattning antagligen skulle förledas till fullkomligt godtyckliga

taxeringar. Länsstyrelsen anser sig alltså höra avråda från nämnda

bestämmelse, i varje fall i dess nu föreslagna form.»

På enahanda grunder anser länsstyrelsen i Norrbottens län det alldeles

ogörligt att få en något så när användbar och hållbar grund för uppdelning

av ett stort trävarubolags inkomst av rörelse på alla de olika kommuner,

där skogsavverkning försiggått, i synnerhet om, vilket länsstyrelsen funne

oklart, såsom fast driftställe skulle anses jämväl fastighet, där avverkning

skett på grund av köp av träd på rot.

Sveriges köpmannaförbund anför i huvudsak följande:

Förbundet hade nyligen haft anledning ägna sin uppmärksamhet åt den

s. k. kioskhandelns beskattning. Denna handel bedreves i stor utsträckning

av några större företag i aktiebolagsform. Dessa bolag hade inom vissa

kommuner påförts bevillningstaxering men genom besvär hos kammarrätten

fått denna taxering upphävd. Troligt vore, att bolagens i kammarrätten

beaktade besvär grundat sig därpå, att rörelsen inom vederbörande kommuner

ej ansetts vara av större omfattning eller att svårighet förefunnits för

självständig bokföring och förvaltning. Det sistnämnda skälet torde kunna

lämnas utan beaktande, och vad det första beträffade vore det förbundet

bekant, att kioskhandeln flerstädes vore av mycket stor omfattning samt att

den vore stadd i hastig utveckling, icke minst tack vare den frihet från

butikstängningslagens bestämmelser, som denna handelsverksamhet alltjämt

åtnjöte. Det torde ej kunna bestridas, att kommunernas krav på beskattning

av kioskrörelsen inom den kommun, där den bedreves, vore fullt berättigat.

Det förefölle förbundet, som om kommitténs förslag om den interkommunala

beskattningens ordnande skulle medföra beaktande av bl, a.

detta krav. Förbundet kunde nämligen ej på annat sätt tyda uttalandet

om att »inkomstberäkningen för den skattskyldige skall verkställas särskilt

för varje kommun och avse hans inom kommunen förefintliga förvärvskällor

utan hänsyn till sådana förvärvskällor, som han kan hava haft inom annan

kommun». Förbundet hade därför all anledning att tillstyrka kommitténs

förslag i denna del.

Kammarrätten anför beträffande de föreslagna bestämmelserna om fast

driftställe följande:

»De i paragrafen uppräknade exemplen på fast driftställe öppna en synnerligen

vid ram för detta begrepp med ty följande splittring av ett visst skattesubjekts

beskattning i mycket högre grad än fallet är enligt gällande regler.

Redan förekomsten i en kommun av ett varunederlag eller ett jämförelvis

obetydligt försäljningsställe kan sålunda enligt förslaget föranleda taxering

inom denna kommun.

Kammarrätten anser en sådan utveckling icke vara tilltalande, men förmodligen

är den ofrånkomlig, därest näringsskatten kommer till stånd. Sker

så icke, torde böra tagas i övervägande en begränsning av begreppet fast

driftställe’.»

En ledamot av kammarrätten har i särskilt yttrande angående dessa

bestämmelser anfört:

s. 467 Kontrollera mot PDF

467

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102.

»Av kommitténs motiv (sid. 468) framgår, att härmed avsetts att frångå

den praxis, som på grundval av bevillningsförordningen utbildats rörande

beskattningsort i rörelse, i det förslaget tillerkänner en kommun, inom vilken

rörelseidkare har allenast ett varunederlag, beskattningsrätt, medan för närvarande

rörelsen icke beskattas därstädes, så framt ej försäljning av varor

äger rum å själva nederlaget.

Den omständigheten att en vara upplägges i en kommun, t. ex. vid järnvägsstation,

hamn eller med anledning av varans eldfarliga beskaffenhet

i särskild byggnad, innebär enligt mitt förmenande icke, att rörelsen därifrån

utövas. För att detta skall äga rum måste direkt utlämning till kunder

eller försäljning föreligga. Att en utskeppningsrörelse i förening med

varunederlag, t. ex. av malm och sten, under vissa förhållanden kan betraktas

såsom lokalt fristående del av rörelsen, rubbar icke riktigheten härav.

Kommitténs förslag i vad det bryter med samma princip synes icke motiverat

och leder i praktiskt hänseende till egendomliga konsekvenser i fråga

om fördelningen av beskattningsbar inkomst mellan två eller flera kommuner.

Även vid näringsskatten skulle en sådan föreskrift leda till betänkliga

följder.»

De anmärkningar, som riktats mot kommittén, därför att densamma skulle Departementshava

föreslagit, att kommun, där huvudkontor är beläget, i regel skulle till- che,eDdelas

fem procent av den beskattningsbara inkomsten, anser jag icke befogade.

Kommittén har klart utsagt, att, där omständigheterna därtill föranleda,

huvudkontorskommunen skall erhålla högre procent än fem. Det av kommittén

angivna procenttalet fem är allenast en minimisiffra, som kan överskridas.

Någon anledning att i fråga om fördelningen av inkomst av bankrörelse

stadga, att huvudkontorskommunen skall erhålla viss procent av den beskattningsbara

inkomsten, innan densamma fördelas till beskattning mellan de kommuner,

där banken haft kontor, synes mig icke föreligga. Huvudkontorskommunen

synes nämligen även utan en sådan bestämmelse bliva väl tillgodosedd

med den avfattning reglerna om fördelning av inkomst av bankrörelse hava.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, att ett näringsföretags inkomst

skulle kunna tagas till beskattning även i kommun, där näringen

icke haft fast driftställe men där ett större antal av företagets arbetare bo.

Även om en sådan fördelningsregel i enstaka fall skulle kunna giva ett

önskvärt resultat, strider den dock mot vedertagna principer för fördelning

av inkomst. Därjämte anser jag en sådan bestämmelse taxeringstekniskt

ogenomförbar.

Kommittén har föreslagit, att inkomst genom avverkning av skog på grund

av särskild upplåtelse skall tagas till beskattning jämväl inom kommun, där

avverkning ägt rum; och har denna bestämmelse erhållit den lagtekniska

utformningen, att med fast driftställe likställts fastighet, där skogsavverkning

på grund av upplåtelse försiggått. Denna bestämmelse har bestämt avstyrkts

av två länsstyrelser i Norrland. Även kammarrätten ställer sig tveksam

emot den av kommittén föreslagna utvidgningen av begreppet fast driftställe.

Under sådana förhållanden har jag ansett ifrågavarande av kommittén före
-

s. 468 Kontrollera mot PDF

468

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Vatten, gas

och elektrisk

kraft.

slagna bestämmelse icke höra upptagas i det av mig nu framlagda förslaget

till kommunalskattelag.

Kammarrätten har, såsom nämnts, funnit de i kommittéförslaget uppräknade

exemplen på fast driftställe innebära en utvidgning av de fall, då kommun

skall äga beskatta ett företag, och har kammarrätten ansett en sådan

utveckling icke vara tilltalande. En ledamot av kammarrätten har i särskilt

yttrande speciellt kritiserat den föreslagna bestämmelsen, att såsom fast driftställe

skulle anses varunederlag. Den kritik, som riktats mot kommitténs

förslag i sistnämnda avseende, finner jag vägande, i den mån kritiken avsett

kommitténs förslag, att enbart förekomsten av ett magasin eller dyl. skulle

grunda beskattningsrätt, vilket förslag väsentligen torde liava föranletts av

den av kommittén föreslagna näringsskatten. Förefinnes däremot i en kommun

ett verkligt, nederlag, d. v. s. en plats, där särskilda anläggningar

funnits, eller särskilda anordningar vidtagits för distribution o. d., så bör

givetvis ifrågavarande kommun hava beskattningsrätt. Sådan rätt torde

ock föreligga redan med nu gällande bestämmelser, och kommittén torde icke

hava avsett att i detta avseende göra någon ändring. Jag har emellertid i

förevarande paragraf icke upptagit »varunederlag» bland de i paragrafen

uppräknade exemplen på den grund, att detta uttryck möjligen kan missförstås.

I den mån ett verkligt nederlag, på sätt jag nyss anfört, förefinnes,

inbegripes detta i förevarande paragrafs stadgande därom, att såsom fast

driftställe skall anses plats, å vilken funnits särskild anläggning eller vidtagits

särskild anordning för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande.

Såsom jag nyss anfört, anser jag ej heller fastighet, därå skogsavverkning

på grund av upplåtelse försiggått, böra likställas med fast driftställe.

Sedan nu omförmälda ändringar vidtagits i kommitténs förslag om vad som

med fast driftställe skall förstås, torde av den av kammarrätten påtalade utvidgningen

av begreppet fast driftställe kvarstå allenast, att fastighet, som

varit föremål för jordstyckning, och plats, där entreprenadarbete av större

omfattning bedrivits under lokal ledning, skulle utgöra fast driftställe. I

den mån dessa bestämmelser innebära en utvidgning av nu gällande bestämmelser,

finner jag i likhet med kommittén densamma befogad. Enligt

Sveriges köpmannaförbund skulle kommitténs bestämmelser om fast driftställe

innebära en utvidgning beträffande den s. k. kioskhandelns beskattning.

Härutinnan må erinras, att den omständigheten huruvida försäljning

sker i »kiosk» eller i handelsbod icke är avgörande. Enligt de föreslagna

bestämmelserna föreligga förutsättningarna för kommuns beskattningsrätt,

så snart försäljningsstället är stadigvarande. Även enligt nu gällande bestämmelser

synes i dylika fall beskattningsrätt föreligga, så snart omsättningen

uppnått en icke alltför obetydlig omfattning.

Västerås stads drätselkammare finner de föreslagna fördelningsbestämmelserna

beträffande rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten,

gas eller elektrisk kraft, icke lämpliga, i varje fall icke under alla förhållanden

s. 469 Kontrollera mot PDF

469

Kung1. Maj:ts ■proposition Nr 102.

Fall kunna nämligen givas, då dessa bestämmelser skulle giva resultat, vilka

stå mycket illa överens med de principer, som varit ledande vid fördelningsbestämmelsernas

upprättande. Härefter anför drätselkammaren följande:

»Man behöver endast gå till ett fall, som ligger oss nära, nämligen Västerås

stads vattenverk, för att bliva övertygad om bestämmelsens olämplighet.

Vattnet tages här från nedsänkta brunnar i en grusas å Hesslö kronoegendom

i Badelunda socken, där också vad vi kalla vattenverket är beläget.

Detta verk består av ett i en särskild, för övrigt helt obetydlig byggnad

inrymt elektriskt pumpmaskinen jämte ett reservmaskineri av värmemotorer.

Anläggningens skötsel, som är synnerligen enkel och så gott som uteslutande

består i tillsyn, ombesörjes av två i en särskild, verket tillhörig byggnad på

platsen boende personer, en maskinmästare och en maskinist. Vore ej driften

kontinuerlig eller i det närmaste kontinuerlig, kunde en man vara fullt tillräcklig.

För hela vattenledningsrörelsen i övrigt, som är förlagd till staden

och ombesörjes med tillhjälp av ett vitt utgrenat ledningsnät av flere mils

längd samt av vattenreservoarer och filterbassänger, vilket allt till värdet

motsvarar den ojämförligt största delen av anläggningen, erfordras en mångdubbelt

större personal, nämligen för tillsyn och underhåll av ledningar,

serviser, reservoarer, brandposter m. in. för avläsning av mätare, för debitering,

uppbörd och bokföring samt slutligen för teknisk och ekonomisk

ledning av det hela. Nu skulle enligt kommittéförslagets fördelningsregler

ej mindre än 45 procent av verkets beskattningsbara inkomst beskattas i

Badelunda socken till följd av att det obetydliga pumpverket är där beläget, och

55 procent i Västerås, därav 5 procent, säger och skriver endast fem procent,

för huvudkontoret, som i detta fall representerar den egentliga rörelsen, och

50 procent, därför att avnämarne äro tillfinnandes i Västerås. Man skulle

möjligen kunna tänka sig, att de 45 procenten för verket borde fördelas på

Badelunda och Västerås jämlikt anvisningsbestämmelsernas föreskrift, att om

delar av ett och samma vattenverk ligga inom olika kommuner, 45-procentandelen

skall fördelas på de olika kommunerna i förhållande till anläggningarnes

taxeringsvärden. Det skulle nämligen kunna göras gällande, att

reservoarer och filterbassänger, vilka ligga inom staden, borde räknas som

delar av verket, och därför en uppdelning ske. Men långt ifrån säkert är

detta. Med förslagets terminologi och i saknad av vägledande bestämmelser

i anvisningar eller motivering torde nog vederbörande taxeringsmyndighet

få svårt att hänföra sådana stillastående anläggningar som de nämnda under

begreppet verk. Med vanligt språkbruk överensstämmer det icke.

Under sådana förhållanden torde det utan vidare vara klart, att förslagets

fördelningsbestämmelser stå i uppenbart missförhållande till vad som skäligen

måste anses vara en lämplig och förnuftig fördelning av rörelsens beskattning.

Någon skulle möjligen vilja invända, att anläggningens oeftergivliga förutsättning,

vattentillgången, är av så avgörande betydelse, att det är rimligt,

att den kommun, där denna tillgång finnes, får eu avsevärd andel av skatten.

Må så vara, men antag då, att vattnet förefinnes och brunnar ligga, såsom

nu, i Badelunda, men pumpverket i Västerås. Gränsen mellan kommunerna

kunde nämligen gå så nära grusåsen, att detta vore möjligt — sådant var

också förhållandet med stadens förra nu nedlagda vattenverk, som låg i

Västerås, medan brunnarna lågo i K:t Ilian. Då skulle ingen del av inkomsten

eller i varje fall endast eu obetydlighet enligt förslaget beskattas i Badelunda

och ingen skulle vid anse detta orimligt. Härtill kommer slutligen, att vattenverket

drives med elektrisk kraft, som levereras av stadens eget inom staden

belägna elektricitetsverk, och för leveransen till det egna vattenverket i Både
-

s. 470 Kontrollera mot PDF

470

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

lunda socken skall också enligt förslaget elektricitetsverket beskattas i denna

socken, vilket även det förefaller något egendomligt.

I motiveringen framhålles, att förslaget bibehållit nuvarande bestämmelser

med endast den ändring, att den på huvudkontoret fallande delen fixerats

till 5 procent. Denna ändring är dock icke så obetydlig, som den knapphändiga

motiveringen synes giva vid handen, ty det är alldeles givet, att

nuvarande stadganden, som innehålla, att 50 procent skola taxeras där verk

och kontor varit förlagda och fördelas om verk och kontor legat å olika

orter efter den grund, som taxeringsmännen finna skälig, giva möjlighet till

en efter de verkliga förhållandena avpassad fördelning.

Bäst synes det drätselkammaren vara, att antingen låta fördelningen i nu

ifrågavarande hänseende ske enligt huvudregeln i 60 paragrafens sista stycke

eller ock bibehålla nuvarande bevillningsförordnings bestämmelser. Beträffande

det av drätselkammaren anförda exemplet med Västerås vattenverk är givetvis

1920 års Kungl. förslag att föredraga framför kommittéförslaget, men andra

fall kunna tänkas, då detta icke heller passar. Eu efter de verkliga förhållandena

avvägd prövning är givetvis att förorda framför varje slag av

schablonmässiga detaljregler.»

Länsstyrelsen i Västmanlands lön anser, att, på sätt Västerås stads

drätselkammare påvisat, de i 60 § av kommittéförslaget utformade reglerna

för fördelning av den beskattningsbara inkomsten i vissa fall skulle verka

mycket godtyckligt. Den i sista stycket av samma paragraf givna regeln

syntes vara att föredraga i fråga om fördelning av inkomst av rörelse, som

avsåge att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft.

Ombudsmannen vid Stockholms industriverksstyrelse anser, att kommittéförslaget

tar för liten del av Stockholms elektricitetsverks inkomst till beskattning

i Stockholm. För vinnande av större smidighet och skälighet i

fördelningen borde ej 45 procent föras till kraftverk etc., där ofta blott eu

mindre del av företagets kapital vore nedlagt, utan hänsyn borde tagas

jämväl till anläggningar för »förädling» t. ex. omtransformering av ström

och möjligen även för förvaring av vatten. Ett ytterligare skäl för eu

sådan förändring vore att kostnaden för elektrisk råenergi vore jämförelsevis

ringa.

Till ombudsmannens yttrande ansluter sig stadskollegiet i Stockholm.

Jämväl svenska Stadsförbundet finner de synpunkter, ombudsmannen

framhållit, vara värda beaktande.

Svenska vattenkraftföreningen och Svenska elektricitetsverkstöreningen

anföra i gemensamt yttrande följande:

»I 60 § 3 stycket lämnas föreskrifter rörande fördelning av inkomst av

kraftverksrörelse i de fall, där inkomsten skall tagas till beskattning inom

mer än en kommun. Enligt nämnda föreskrifter skall 5 procent av inkomsten

beskattas i kommun, där huvudkontor funnits, 45 procent i kommun,

där kraftstation varit belägen, samt 50 procent i kommun, där förbrukning

ägt rum. Dessa fördelningsregler överensstämma i stort sett med vad för

s. 471 Kontrollera mot PDF

471

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

närvarande gäller i fråga om uppdelning av inkomst. Det är emellertid

att märka, att, efter det gällande bestämmelser infördes, kraftverksrörelsen

tagit en betydande utveckling samt att densamma delvis utövas under andra

förhållanden än vid berörda tidpunkt. Frågan om fördelningen bör därför

upptagas till förnyad omprövning.

Därvid är att iakttaga, att frågan om uppdelning av inkomsten å kraftstationen

å ena sidan och övriga grenar av verksamheten å den andra numera

har större betydelse än tidigare, då kraftstationen i regel var förlagd

till den kommun, inom vilken energien huvudsakligen användes. Förhållandena

inom olika företag växlade icke på samma sätt som nu. En fördelningsgrund

med ett fast procenttal å kraftstationskommunen kunde därför

godtagas utan att större missförhållanden uppkommo.

Ett dylikt stelt fördelningssystem måste numera anses föråldrat. Vissa

företag äro mera utpräglade distributionsföretag och inom dessa uppköpas

ofta nog större eller mindre mängder energi från andra kraftverk, medan

inom andra åter kraftalstringen är av större betydelse och en stor del av

energien levereras till underdistributörer. Kraftstationerna äro icke sällan

belägna på betydande avstånd från den ort, där energien förbrukas, och i

sådana fall får uppenbarligen en betydande del av energiens värde anses

hava uppstått icke blott genom själva framalstringen vid kraftstationen utan

även genom överföringen. Nu nämnda förhållanden göra, att uppdelningsfrägan

bör lösas efter andra linjer än de föreslagna.

Eu tillfredsställande fördelningsgrund erliålles givetvis i de fall, där bokföringen

är sä ordnad att därav framgår, huru stor del av vinsten hänför

sig till kraftstationen och till verksamheten i övrigt. I flertalet fall

föres emellertid icke sådan bokföring. I sådana fall föreslå föreningarna,

att, efter det huvudkontorskommunen bekommit 5 procent av inkomsten,

återstående 95 procent fördelas på kraftstationen och distributionsverksamlieten

i förhållande till den bruttointäkt av verksamheten, som uppkommit

a vardera av dessa båda rörelsegrenar. Vid fastställande av bruttoinkomsten

för kraftstationen beräknas då värdet av den vid kraftstationen alstrade

energien. Eu sådan värdering enligt objektiva grunder torde i regel icke

möta svårigheter. Återstoden av bruttoinkomsten anses hava uppkommit å

distributionen och uppdelas mellan distributionskommunerna pa sätt kommittén

föreslagit. Om sålunda ett företag under ett år försäljer eller förbrukar

energi för ett värde av 1,000,000 kronor och bruttovinsten vid kraftstationen

uträknas till 300,000 kronor, kommer efter avdrag för huvudkontorskommunens

andel 5 procent, 3/10 av återstoden 950,000 att beskattas

i kraftstationskommunen och ''/10 i de kommuner, där kraften av företagaren

levereras. Såsom ett ytterligare skäl för att välja ett dylikt sätt att fördela

inkomsten vilja föreningarna framhålla, att vid leverans av vattenkraftenergi

jämväl under överföringen åtskilliga förädlingsprocedurer förekomma, som

kunna vara förenade med betydande kostnader. Framställningen av användbar

energi är sålunda icke inskränkt till själva kraftstationen utan är så att

säga fortlöpande under transporten av energien. Kraftstationens och ledningsapparatens

verksamhet gå in i varandra och den äldre fördelningsregeln,

vilken till förebild tagit förhållandena inom produktionsföretag med egen

försäljning, torde numera föga lämpa sig för kraftverksrörelsen. —

Om i ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna kraftstationer,

skulle enligt anvisningarna till 60 § den ä kraftverken belöpande inkomsten

fördelas mellan dessa i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden.

Även vid fördelningen mellan kraftstationerna, varmed bör likställas träns
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-172 Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 102.

formatorstationer, synes lämpligen bruttoinkomsten vid de olika kraftstationerna

böra tagas till norm. I allt fall bör vid ett antagande av A-förslaget

uppdelningen verkställas med hänsyn tagen till värdet av förutom fast

egendom av samtliga de till kraftstationen hörande tillgångar, som uppräknas

i anvisningarna till 18 § under aktiva 1 b., varigenom den enligt föreningarnas

mening riktiga följden uppkommer att jämväl de fasta maskiner,

som enligt A-förslaget hänföras till lös egendom, bilda underlag vid fördelningen.

Den i anvisningarna till DO § lämnade föreskriften om fördelning av den

beräknade inkomsten av kraft, som levereras till underdistributör, är otillfredsställande.

Dels synes det oegentligt att en företagare beskattas inom

kommun, där han icke bedriver någon som helst verksamhet (man tanke

sig för övrigt de svårigheter, som kunna uppstå, om underdistributören

mottager kraft från liera företag), dels torde det i praktiken uppstå svårigheter,

enär bestämmelsen förutsätter, att leverantören vid sin deklarations

upprättande äger kännedom om huru underdistributörens kraftleverans fördelar

sig inom olika kommuner. Föreningarna anse för övrigt, att i allmänhet

icke någon egentlig olägenhet uppstår genom att vinsten i sin helhet

beskattas i den kommun, där producenten levererar energien till distributören.»

Vattenfallsstyrelsen har i fråga om 59 och DO §§ i kommittéförslaget

påpekat, att dessa paragrafer på en punkt icke överensstämde. Enligt 59 §

skulle nämligen inkomst av kraftverksrörelse beskattas i kommun, där fast

driftställe funnits, samt i kommun, där förbrukning ägt rum. Enligt 66 å

vore exempelvis ett avdelningskontor att betrakta som fast driftställe; och

ansåge vattenfallsstyrelsen, att såväl exempelvis en sekundärstation med

tillhörande stationsmästarebostad som en tertiärstation med hänsyn till den

allmänna formuleringen av 66 § vore att betrakta såsom fasta driftställen.

Emellertid medgåve, därest ett avdelningskontor vore beläget inom kommun,

där kraft icke levererades, 60 § icke beskattning i kommunen, och hade i

sistnämnda paragraf ej heller tagits hänsyn till sekundär- och tertiärstationer.

Vattenfallsstyrelsen har vidare anfört i huvudsak följande:

Enär fall kunde förekomma, då ett företag, vilket tillhandahölle elektrisk

kraft, tillverkade endast en liten del av kraften vid egen kraftstation och

köpte större delen av kraften från annat företag, ifrågasatte styrelsen vidare,

om icke större rättvisa än genom kommitténs förslag kunde uppnås

genom att, sedan 5 procent av inkomsten beskattats i kommun, där huvudkontoret

funnits, återstående 95 procent fördelades på kraftstation och distributionsanläggningar

i förhållande till bruttointäkten av verksamheten vid

var och en av dessa båda grenar av rörelsen. Det mötte nämligen intet

hinder att ur bruttointäkten avskilja den del, som skäligen kunde anses

belöpa på driften vid själva kraftstationen. Därest i en kraftverksrörelse

arbetade flera, i olika kommuner belägna kraftstationer, ansåge styrelsen

lämpligare, att vid antagande av C-förslaget inkomsten fördelades mellan

kraftstationskommunerna i förhållande till taxeringsvärdena å kraftstationerna

och därtill hörande anläggningar än att fördelningen skedde efter

bruttointäkterna vid stationerna. Den del av nettoinkomsten, som skulle

beskattas i förbrukningskommunerna borde däremot fördelas efter bruttointäkterna

därstädes.

s. 473 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr. 102.

473

I fråga om fördelningen på olika kommuner av den del av inkomsten,

som skulle belöpa på förbrukningen, yttrar styrelsen i huvudsak följande:

Föreskriften om fördelning av inkomst genom kraftleverans till distributör

efter distributörens bruttointäkt inom varje kommun ansåge styrelsen icke

lämplig. Grunden till bestämmelsen, att en del av inkomsten skulle beskattas

i kommun, där förbrukning ägt rum, måste hava varit, att den

skattebetalande kraftleverantören i denna kommun erhållit inkomst. Huruvida

sedan kraften genom annat i sin ordning skattebetalande företag överförts

till och förbrukats i den ena eller andra kommunen, vore åtminstone

den primäre kraftleverantören såsom skattebetalare fullständigt ovidkommande.

För honom vore det naturligt att skatta till den kommun, där

han verkligen haft inkomst, och för kommunen vore det naturligt att få

beskatta den inkomst, som erhållits i densamma. Vidare skulle ett helt

nytt moment inkomma vid fördelningen, nämligen distributörens inkomst.

Om de kommuner, till vilka kraften av underleverantören överfördes, skulle

vara med vid delningen, borde fördelningen ske i förhållande till det kraftpris,

som den primäre kraftleverantören betingat sig för kraften, och icke

efter det pris, kraften efter ytterligare detaljfördelning betingade, ty kraftavgiften

hos den slutliga förbrukaren kunde med samma utgångspris variera

från 1 till 10, allt eftersom det gällde ström till en medelstor industri eller

till en torpare, som endast hade en lampa. Styrelsen ansåge det principiellt

felaktigt att beskatta ett företags inkomst i förhållande till ett annat företags

bruttointäkt. Som förmodligen varken underdistributören kunde åläggas

att lämna kraftproducenten uppgift om sin bruttointäkt inom olika kommuner,

eller taxeringsnämndsordföranden vore berättigad lämna honom upplysningar

ur distributörens deklaration, bleve det för kraftproducenten omöjligt

att i ifrågavarande kommuner avgiva vederbörlig inkomstuppgift eller

granska om av taxeringsnämnderna vidtagen fördelning vore riktig. Vattenfallsstyrelsen

ansåge på grund av det anförda, att nuvarande regler borde

i princip bibehållas och att sålunda, om kraft levererats till någon, som

utövade distribution därav, förbrukningen för leverantörens del skulle anses

hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum.

Med hänsyn till de anmärkningar, som riktats mot kommittéförslagets Departementsbestämmelser

om fördelning av inkomst av rörelse, som avser att medelst cIle,enledning

tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, finner jag nämnda

bestämmelser böra i viss mån omformuleras. I yttrandena har framhållits, att

en leverantör av elektrisk kraft ofta icke själv producerade all den kraft

han levererade utan köpte en del. I sådant fall vore såväl de nu gällande

som de av kommittén föreslagna reglerna icke tillfredsställande. Denna

anmärkning finner jag befogad. Däremot anser jag det föreslagna sättet

för det påtalade missförhållandets avhjälpande icke tillfredsställande. En

föreskrift, att. sedan huvudkontorskommunen erhållit fem procent av inkomsten,

återstående nittiofem procent av inkomsten skola fördelas på kraftstation

och distributionsanläggningar i förhållande till bruttointäkten av

verksamheten vid var och eu av dessa båda grenar av rörelsen, torde giva

anledning till många tvister. Jag anser det därför bättre, om i lagen fastslås

— låt vara schablonmässigt — den proportion, i vilken inkomsten bör

fördelas mellan produktions- och distributionsverksamheten. Har en leve
-

s. 474 Kontrollera mot PDF

Spårväg.

474 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rantör av elektrisk kraft själv producerat all kraft, skola således förbrukningskommunerna

såsom hittills erhålla femtio procent av inkomsten, samt den

återstående hälften tillfalla de kommuner, där huvudkontor eller kraftverk

varit beläget. Att därvid, såsom kommittén föreslagit, fastslå, att huvudkontorskommunen

skall erhålla fem procent av inkomsten, finner jag lämpligt.

Har emellertid kraftleverantören själv köpt en del av den levererade

kraften, synes det riktigast att uppdela den andel (45 procent) av inkomsten,

som eljest skolat taxeras i kraftverkskommunen, i en produktions- och en

distributionsinkomst, vilken uppdelning lämpligen bör ske efter det förhållande,

i vilket den köpta kraften stått till hela den av kraftleverantören levererade

kraften. Om i ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna vatten-,

gas- eller kraftverk, eller om delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk

ligga i olika kommuner, skall enligt kommittéförslaget inkomstfördelningen

mellan dessa kommuner ske efter taxeringsvärdena. Detta finner

jag lämpligt och ägnat att åstadkomma en jämnare fördelning mellan kommunerna

under olika år, än om fördelningen skulle ske efter bruttointäkterna

vid de olika verken. Beträffande frågan vilka inrättningar som

äro att hänföra till vatten-, gas- och kraftverk synes mig av praktiska

hänsyn gränsen mellan produktions- och distributionsanläggningar böra

dragas ur lokal synpunkt. Sålunda torde exempelvis filtrer och vattenreservoarer,

som ligga i anslutning till pumpverket eller den sjö eller brunn,

varur vattnet tages, böra hänföras till vattenverk. Finnes däremot en vattenreservoar

anordnad inom distributionsområdet på större avstånd från det

egentliga vattenverket, torde denna reservoar böra räknas till distributionsanläggningarna.

Likaledes lär en transformatorstation i anslutning till kraftstationen

böra räknas till kraftverket, under det att en transformatorstation,

som, sedan kraften letts från kraftverket fram till distributionsområdet, ånyo

transformerar strömmen till förbrukning, räknas till distributionsanläggningarna.

Har vatten, gas eller elektrisk kraft levererats till någon, som

inom olika kommuner utövat distribution därav, har jag i fråga om beskattningsorten

för leverantören bibehållit den nuvarande bestämmelsen eller att

förbrukningen för leverantörens del anses hava skett i den kommun, där

leveransen ägt rum. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i förevarande

avseende skulle, såsom i de avgivna yttrandena framhållits, medföra

alltför stora taxeringstekniska svårigheter.

Den av vattenfallsstyrelsen anmärkta inkongruensen mellan 59 och 60 §§

i kommittéförslaget har undanröjts.

Beträffande fördelningen av inkomst av spårvägsdrift anför Stockholms

stads drätselnämnds kammarkontor:

»Bestämmelsen om uppdelning av inkomst efter förhållandet mellan de inom

varje kommun influtna avgifter torde endast i undantagsfall få tillämpning,

då det i allmänhet icke lärer vara möjligt att upprätta tillförlitlig statistik

för en sådan uppdelning. Att åter verkställa uppdelning efter spårvägslinjernas

längd synes i många fall kunna leda till ett uppenbart oriktigt

s. 475 Kontrollera mot PDF

475

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

resultat, då denna fördelningsgrund icke giver något uttryck för trafikfrekvensen

å olika delar inom ett trafiknät. Man jämföre exempelvis förhållandena i

detta hänseende å spårvägslinjerna inom de centrala delarna av Stockholm

och inom Solna kommun. Ett betydligt rättvisare resultat torde vinnas,

om uppdelningen verkställes efter antalet körda »vagnkilometer» inom olika

kommuner.»

Stockholms stadskollegium ävensom några taxering skommissarier och

taxeringsnämndsordförande i Stockholm ansluta sig till samma synpunkt.

De erinringar, som i förut omnämnda yttranden gjorts emot de av kommittén

föreslagna fördelningsreglerna för inkomst av spårvägsdrift, synas

mig befogade. Kammarkontorets förslag att låta fördelningen ske efter antalet

inom varje kommun körda vagnkilometer torde ock giva ett bättre fördelningsresultat

än de av kommittén föreslagna fördelningsreglerna. Huvudkontoret

bör dock, på sätt kommittén föreslagit, först erhålla 5 procent.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det med hänsyn till den omfattning,

s. k. linjetrafik med omnibus eller annat motorfordon på senare tider vunnit,

vara önskvärt, att föreskrifter om fördelning av inkomst av sådan rörelse

till beskattning meddelas.

Samma önskemål uttala några taxeringskommissarier i Stockholm.

Kammarrätten anser det böra tagas i övervägande, om ej med t. ex. spårvägsdrift

bör likställas regelbunden omnibustrafik, som numera i stor omfattning

idkas såsom kommunikationsmedel såväl inom större samhällen

som mellan dessa och kringliggande kommuner.

Med den omfattning, som omnibustrafiken numera tagit, torde det vara

nödvändigt att meddela särskilda bestämmelser för fördelningen av inkomsten

av sådan rörelse. Då denna rörelse har ungefär samma karaktär som spårvägsdrift,

synes det vara naturligast att för båda dessa slag av trafikrörelse

gälla enahanda fördelningsregler. Jag har således i 57 och 58 §§ låtit införa

fördelningsregler för omnibustrafik av samma innebörd som de bestämmelser,

som gälla för spårvägsdriften. De sålunda meddelade bestämmelserna gälla

emellertid allenast linjetrafik med omnibus, d. v. s. icke liyrverksrörelse

och drosktrafikrörelse.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag skulle inkomst av rederirörelse

beskattas i kommun, där fast driftställe för rörelsen funnits, eller, om fast

driftställe saknats, i kommun, där fartyget haft sin hemort.

Sveriges redareförening framhåller i sitt utlåtande över kommittéförslaget,

att, därest inkomst av rederirörelse skall uppdelas mellan flera kommuner,

det med hänsyn till denna rörelses speciella natur torde vara förenat med

Departements
chefen.

Linjetrafik

med omnibus.

Departements
chefen.

Rederirörelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

47K

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stora svårigheter att bestämma den grund, varefter beskattningen mellan

kommunerna skall fördelas.

Kammarrätten framhåller, likaledes i sitt yttrande över kommittéförslaget,

att det beträffande rederirörelse i många fall torde vara svårt att fixera

något fast driftställe. Måhända vore det från taxeringssynpunkt praktiskt

att alltid låta fartygets hemort vara beskattningsort.

Enligt skatteberedningens betänkande om juridiska personers beskattning

skulle inkomst av rederirörelse beskattas i kommun, där fast driftställe för

rörelsen funnits, eller, om fast driftställe saknats, i delägarnas hemortskommuner.

I motiveringen till detta stadgande framhålles, att, för den

händelse fast driftställe funnits, det syntes bäst överensstämma med den

tankegång, som ligger till grund för bestämmelserna om beskattningsorten

för rörelseinkomst, att låta delägares inkomst från rederiet, eventuell avlöning

däri inbegripen, beskattas i den kommun, där driftstället funnits,

och att det förefaller, som om delägarnas hemortskommuner borde hava

större rätt till denna skattekälla än den kommun, där fartyget hatt sin

hemort, och jämväl större rätt än den kommun, där huvud- och korrespondentredaren

är bosatt och där inkomsten enligt nu gällande regler skall beskattas.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Norrbottens

län ansluta sig till den av skatteberedningen ifrågasatta ändringen.

Stadsbokhållaren i Karlskrona, vars utlåtande åberopas av magistraten därstädes,

uttalar sig i samma riktning och påpekar, att intressenterna i ett

rederi hava möjlighet att förlägga fartygets hemort till en ort med låga

kommunalskatter.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

»Att enkla handelsbolag taxeras som hittills hos varje delägare för hans

andel i vinsten synes riktigt, men beträffande rederier synes det länsstyrelsen

lämpligare, om varje delägare finge skatta i sin hemort för sin andel

av rederiets inkomst. Fast driftställe kan man väl knappast anse förefinnas

för ett rederi, och det har därjämte visat sig, att nuvarande bestämmelsen

om gemensam taxeringsort för alla delägare i rederi har konsekvenser, som

äro särdeles olämpliga. Under krigsåren inhöstades som bekant kolossala

vinster å rederirörelser, men efter fredsslutet kom ett fruktansvärt bakslag,

och betydliga förluster uppkommo för flertalet rederier. Under det att den

kommun, där rörelsen ansågs bedriven, tick tillgodonjuta skatterna å krigstidsvinsterna,

fingo delägarnas hemortskommuner vidkännas förlustavdragen

för de stora underskotten under krisåren, vilket icke kan anses överensstämma

med sunda skattebestämmelser och framkallade stort missnöje inom de kommuner,

som fingo vidkännas skatteminskning genom förlustavdragen men

aldrig fått någon skatt under de vinstgivande åren. Även om det fortfarande

skulle föreskrivas, att rederirörelsen skall beskattas i driftskommunen,

får länsstyrelsen på det bestämdaste avstyrka, att rederidelägare, som utföra

arbete för rederiet, t. ex. fartygens befälhavare, skulle jämväl för sin arbetsinkomst

taxeras i samma kommun. Här föreligger ju i allmänhet en ren

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj.ts proposition Nr 102.

411

löneinkomst, och missbruk torde knappast kunna förekomma, varemot förslaget

att anse lönen utgöra en del av rederiinkomsten måste anses vara ett

principrytteri, som saknar allt berättigande. Snarare synes det länsstyrelsen

lämpligt, att även för enkla bolag i allmänhet avlöning, som de enskilda

delägarna givetvis ofta med fullt skäl åtnjuta före delningen av årsvinsten,

finge taxeras som inkomst av tjänst i delägarnas hemortskommuner, därest

ej skälig anledning kunde anses hava saknats att uppdela bolagets årsvinst

i löne- och rörelseinkomst. För ett familjeaktiebolag sker väl nästan alltid

dylik uppdelning, och någon berättigad anmärkning häremot torde ej hava

förekommit.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar den föreslagna ändringen, särskilt

som därigenom undvekes den av kommittén föreslagna och enligt länsstyrelsens

uppfattning mindre tillfredsställande anordning, att avlöning till

ett fartygs befälhavare, som tillika vore delägare i rederiet, skulle, då fast

driftställe för rederirörelsen saknats, tagas till beskattning i kommun, där

fartyget haft sitt hemvist, och sålunda ej komma befälhavarens hemortskommun

tillgodo.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det enklast och på samma

gång fullt teoretiskt riktigt, att delägare i rederi, som samtidigt är löntagare,

beskattas för sin andel i rederiets vinst enligt kommitténs förslag samt för

sin lön från rederiet i sin hemortskommun.

Kammarrätten finner kommitténs förslag vara att föredraga framför

skatteberedningens, bland annat av det praktiska skälet, att sistnämnda förslag

skulle kunna leda till att utländska delägare, som ju icke hade hemortsrätt

här i riket, ginge fria från kommunalskatt. I

I likhet med kommittén och skatteberedningen finner jag ingen anledning Departement

att beträffande rederirörelse frångå huvudregeln rörande beskattningsorten che,enför

inkomst av rörelse. Jag anser således, att inkomst av rederirörelse bör

beskattas, där fast driftställe för rörelsen funnits. Såsom fast driftställe torde

i främsta rummet ifrågakomma rederiets huvudkontor. Den av redareföreningen

framhållna svårigheten att, därest fast driftställe funnits i flera

kommuner, fördela inkomsten till beskattning mellan dessa kommuner synes

mig icke vara av beskaffenhet att föranleda ett frångående av förenämnda

huvudregel. Emellertid måste bestämmelser givas för det fall, att fast driftställe

saknats. I sådant fall synes det mig ligga närmast till hands att

beskatta varje deliigares inkomst av rederirörelsen i delägarens hemortskommun.

Hemortskommunen synes, särskilt med tanke på att i inkomsten av

rederirörelse kan ingå löneinkomst, hava större anspråk på beskattningsrätten

än den kommun, där fartyget har sin hemort. Med hänsyn till den av kammarrätten

framställda anmärkningen mot skatteberedningens förslag torde böra

föreskrivas, att, om fast driftställe icke funnits och den skattskyldige saknat

hemortskommun, inkomsten för sådan skattskyldig skall taxeras i den kommun,

där fartyget vid taxeringsårets ingång har sin hemort.

s. 478 Kontrollera mot PDF

478

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Realisationsvinst

vid försäljning

av

fastighet.

I 1920 års förslag till kommunalskattelag upptogs den bestämmelsen, att

realisationsvinst vid avyttring av fast egendom skulle taxeras i den kom

mun, där egendomen vore belägen.

Kommunalskattekommittén, som vid prövning av frågan fann sig icke

böra i sitt förslag upptaga nyssnämnda särbestämmelse, framhöll, att redan

den omständigheten, att realisationsvinsten icke härledde sig av någon å

fast driftställe utövad verksamhet utan vore bunden vid den skattskyldiges

person, bjöde, att realisationsvinsten principiellt borde beskattas i hemortskommunen.

Men än mer hade de svårigheter, som i praktiken måste inställa

sig vid utbrytande av sådan realisationsvinst, varom nu vore fiåga,

från övriga inkomster i samma förvärvskälla samt vid beskattning av realisationsvinster

inom olika kommuner, givit kommittén anledning att icke

föreslå ändring i vad som dittills i förevarande avseende gällt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser realisationsvinst vid avyttring

av fast egendom böra beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen,

varigenom sådana vinster ej så lätt som under nuvarande förhållanden

skulle undgå beskattning samt tillförlitlig utredning om vinstens verkliga

belopp lättare kunde av taxeringsmyndigheterna vinnas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

»Från regeln, att realisationsvinst skall taxeras i den skattskyldiges hemortskommun,

hör enligt länsstyrelsens mening göras undantag för det fall,

att realisationsvinsten avser jordbruksfastighet och till huvudsaklig del hänför

sig till fastighetens skogstillgångar. Iakttages icke detta, kan avkastningen

av fastighet bli taxerad i annan kommun, än där fastigheten är

belägen.

Av samma orsak bör den, som yrkesmässigt köper och säljer fastigheter,

för inkomsten därav, i den mån densamma hänför sig till vinst å försäljning

av skog i samband med avyttring av fastighet, taxeras i den kommun,

där fastigheten är belägen. De i 60 § föreslagna bestämmelserna torde måhända

möjliggöra att så kan ske».

Länsstyrelsen i Blekinge län anför i fråga om beskattningsorten för realisationsvinst

vid fastighetsförsäljning följande:

»Länsstyrelsen håller före, att även i fråga om realisationsvinsten den

kommun, där fastigheten är belägen, bör hava närmaste rättigheten till den

skatteintäkt, som av dylik fastighetsförsäljning kan uppstå. Att denna mening

ingått i den allmänna rättsuppfattningen torde framgå därav att, innan

rättstillämpningen i högre instans blivit inom taxeringsnämnderna bekant,

dylik realisationsvinst ständigt upptogs till beskattning i fastighetskommunen.

Då realisationsvinster å jordbruksfastigheter i flertalet fall torde bero

på tillväxt och högre värdesättning av skogen, är även ur denna synpunkt

fastighetskommunens skatteintresse vid fastighetsförsäljning synnerligen berättigat.

Med förslagets ståndpunkt i denna del skulle, i samma mån köpeskillingen

jämväl innefattar skogens avverkningsvärde och säljaren under

sin besittningstid sparat och ökat densamma, skogsavkastningen som in
-

s. 479 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

479

komstkälla helt eller delvis berövas fastiglietskommunen. Det är emellertid

även ur fiskalisk synpunkt starka skäl, som tala för, att dylik realisationsvinst

beskattas i fastighetskommunen. Flyttar nämligen säljaren, såsom ofta

sker, omedelbart efter försäljningen till annan kommun, blir sådan vinst

ofta helt och hållet obeskattad. En dylik förflyttning sker kanske just i

avsikt att undgå beskattning för realisationsvinst. Under alla förhållanden

kan nästan med visshet sägas, att realisationsvinsten i dylikt fall högst

sällan blir upptagen till sitt fulla belopp. Härom torde föreligga en allmän

erfarenhet ej blott i Blekinge utan även i andra län. Kommunalskattekommittén

har visserligen anmärkt, att principiella skäl, såsom saknaden av

fast driftställe och olämpligheten att utbryta ifrågavarande realisationsvinst

från övriga inkomster i samma förvärvskälla, hindrat densamma att härutinnan

följa regeringsförslaget av år 1920. Det synes emellertid länsstyrelsen,

som om dessa principiella skäl vore vida mindre bärkraftiga än de, som

tala för en taxering i fastighetskommunen.»

Några taxering snämndsord för ande i olika län utveckla enahanda synpunkter.

Att beskatta realisationsvinst vid försäljning av fast egendom såsom in- Departements
chefen
komst

av fastighet anser jag icke böra ifrågakomma. Denna tanke avvisades

redan i 1920 års proposition såsom i vissa, om än mindre ofta förekommande

fall medförande obillighet. Emot den i 1920 års proposition

föreslagna bestämmelsen angående beskattningsorten för nu ifrågavarande

slag av realisationsvinst synes mig kommittén hava anfört vägande skäl.

Särskilt vill jag understryka, att en dylik bestämmelse skulle leda till en

ytterligare inskränkning i den redan starkt beskurna rätten till avdrag för

realisationsförlust. Från vinst å försäljning av fastighet i annan kommun

än hemortskommunen skulle exempelvis avdrag icke få ske för förlust vid

försäljning av aktier. En dylik inskränkning i avdragsrätten skulle vara

obillig mot den skattskyldige. I viss mån har emellertid det intresse, som

torde ligga bakom kravet på realisationsvinstens beskattning i fastighetskommunen,

blivit tillgodosett genom de i det nu framlagda förslagets 21 och

35 §§ införda bestämmelserna om avgränsningen mellan inkomst av jordbruksfastighet

och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet vid försäljning

av fastighet. Enligt dessa bestämmelser skall nämligen vad som av köpeskillingen

för en fastighet belöper å växande skog och växande gröda räknas

såsom intäkt av fastighet.

Enligt kommittéförslaget skall inkomst av bankrörelse beskattas i varje Bankrörelse.

kommun, där huvud-, avdelnings- eller kommissionskontor funnits.

Bank- och fondinspektionen erinrar, att beteckningen »kommissionskontor»

icke förekommer i bankverksamheten. Inspektionen anser därför, att detta

uttryck bör utgå. I

I det nu framlagda förslaget har av inspektionens erinran föranledd redak- Pepartementstionell

ändring vidtagits. <''h,'',,''n
-

s. 480 Kontrollera mot PDF

480

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Administrativa

områden.

Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund

anföra i gemensamt utlåtande, att nu gällande bestämmelse,

att handlande i de städer, som innefattade flera församlingar med självständig

beskattningsrätt, skulle för den handelsrörelse, de därstädes idkat, taxeras

inom den församling, där de vore mantalsskrivna — vilken bestämmelse

numera syntes äga betydelse allenast för Stockholm — visat sig praktiskt

ändamålsenlig, då den medfört en behövlig skatteförstärkning till de ekonomiskt

svagare församlingarna i stadens yttre delar. Då något missnöje

med eller olägenhet av denna anordning icke veterligen förekommit, syntes

den böra bibehållas, och det kunde ifrågasättas, huruvida den icke borde än

ytterligare utsträckas till utövarne av de s. k. fria yrkena.

Svenska stadsförbundet förklarar sig icke hava kännedom om att några

erinringar framställts mot nu gällande bestämmelse om uppdelning av inkomst

mellan olika administrativa områden inom kommun. Däremot hade

från olika håll uttalats önskemål om en centralisation av församlingarnas

ekonomiska förvaltning. I avvaktan på eventuella åtgärder i sådan riktning

ansåge förbundet nuvarande bestämmelser böra bibehållas.

Stockholms drätselnämnds kammarkontor förklarar, att bestämmelsen i

74 § i kommittéförslaget för Stockholms del skulle medföra en förflyttning

av skattekronor till de församlingar, som ha minsta utgifterna för kyrka och

skola.

Några taxering skommissarier i Stockholm anse bestämmelserna i 74 §

olämpliga för Stockholm och förorda, med hänsyn till att folkskoleväsendet

i Stockholm är en kommunal angelägenhet, att enskild skattskyldig taxeras

i mantalsskrivningsförsamlingen för all inkomst av inom olika församlingar

idkad rörelse.

Några taxeringsnämndsordförande i Stockholm anföra:

»Redan nu föranleder bestämmelsen om fördelning av inkomst utav rörelse

mellan olika församlingar i Stockholm avsevärt arbete för såväl de skattskyldiga

som taxeringsmyndigheterna, ett arbete som man funnit desto mera

betungande, som betydelsen av församlingsavgifterna i Stockholm är förhållandevis

ringa. I stället för att söka på denna punkt åstadkomma förenkling

och besparing för såväl de skattskyldiga som det allmänna, har

kommittén föreslagit att fördelningen skall avse alla rörelseidkare, vilka utövat

rörelse inom skilda församlingar i samma kommun. — Den ekonomiska

konsekvensen härav för församlingarna i Stockholm skulle säkerligen bliva,

att de centrala församlingarna, vilka inrymma affärskvarteren och i vilka

redan nu utdebiteringarna äro särskilt låga, blevo gynnade.

Vi föreslå i stället, att fördelning icke skall ske av näringsskatt och inkomst

av rörelse mellan olika församlingar i Stockholm, för det fall att

den skattskyldige där är bosatt eller eljest Stockholm är hans beskattningsort

för inkomst- och förmögenhetsskatt, då näringen och inkomsten i sin

helhet bör taxeras inom samma församling, där taxering till inkomst- och

förmögenhetsskatt skall äga rum. Möjligen bör denna föreskrift tillämpas

även å andra kommuner än Stockholm och i vilka särskild folkskolestyrelse

finnes, men hava vi i saknad av kännedom om de skäl, som kunna före
-

s. 481 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

481

finnas för en uppdelning i andra städer, inskränkt oss till att föreslå en

undantagsbestämmelse för Stockholm.»

Överståthållarämbetet anser uppdelning av inkomst enligt bestämmelserna

i 74 § kommittéförslaget mellan de olika församlingarna i Stockholm obehövlig.

Jämväl kammarrätten anser frågan om dispens för huvudstadens del från

ifrågavarande stadgande vara förtjänt att undersökas.

Det principiellt riktiga är givetvis, såsom kommittén framhåller, att den Departements
•

chefen

beskattningsbara inkomsten fördelas till beskattning mellan olika administrativa

områden. Emot de av kommittén i enlighet härmed föreslagna bestämmelserna

i 74 § hava emellertid av taxeringstekniska skäl gjorts invändningar,

som jag anser mig böra beakta. Jag har således i förevarande

paragraf bibehållit den nu gällande bestämmelsen, att, där fysisk person

driver handelsrörelse i stad med flera församlingar, hans inkomst av sådan

rörelse skall beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen. Däremot anser jag

det icke tillrådligt att, såsom ifrågasatts, giva denna undantagsbestämmelse

större omfattning än som nu gäller.

I fråga om motiveringen till de i 57 § 3 mom. intagna bestämmelserna överflyttning

hänvisar jag till vad jag anfört i kapitlet om juridiska personers beskatt- J^eta^Hil

ning. ett annat.

Beträffande den i 59 § 3 mom. intagna bestämmelsen därom, att inkomst Beskattning

i visst fall skall beskattas för gemensamt kommunalt ändamål, hänvisar jag J^t

till vad därom anförts i den allmänna motiveringen. natt ändamål.

62 §.

Denna paragraf motsvarar 62 § i kommittéförslaget och 54 § i C-förslaget.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida icke både för

kommunal- och statsbeskattningen möjligheten till eftertaxering borde utsträckas

även till sådana fall, då uppenbart skriv- eller räknefel eller annat

förbiseende vare sig av skattskyldig eller myndighet förorsakat uteblivande

av taxering eller föranlett för låg taxering; och förklarar sig länsstyrelsen

anse den nuvarande begränsningen av möjligheterna till rättelse i sådant

avseende stötande för det allmänna rättsmedvetandet.

Vidare har riksräkenskapsverket i skrivelse den 29 februari 1924 —

under förmälan att uti ett angivet fall en skattskyldig genom förbiseende

från beskattningsnämndernas sida undgått taxering — hemställt, att uttrycklig

bestämmelse måtte i skatteförfattningarna intagas därom, att eftertaxering

kan ifrågakomma icke blott när skattskyldig undgått att erlägga

skatt av orsak beroende av honom själv, utan jämväl då orsaken varit att

finna hos taxeringsmyndigheterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr 102.) 31

s. 482 Kontrollera mot PDF

482

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Enligt 50 § i nu gällande taxeringsförordning äger vederbörande kronoombud

att i anledning av förelupen felräkning, misskrivning eller annat därmed

jämförligt förbiseende anföra besvär före utgången av kalenderåret näst

efter det, då taxeringen ägt rum. Den extra ordinarie besvärsrätt, som sålunda

tillerkänts kronoombudet och som jag anser böra bibehållas i den taxeringsförordning,

vartill förslag kommer att av mig anmälas, synes mig

vara tillfyllest för att rätta till en felaktighet av den art, länsstyrelsen och

riksräkenskapsverket åsyfta. Att till den skattskyldiges nackdel utsträcka

det extra ordinarie förfarandet i fall, där beskattningsnämnderna gjort ett

förbiseende men ingenting ligger den skattskyldige till last, anser jag icke

lämpligt.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 100 § i kommittéförslaget och 86 § i C-förslaget.

Den verkställda omredigeringen är endast av formell natur.

64 §.

I 97 § i kommittéförslaget och 66 § i C-förslaget regleras vissa fall, då

annan än ägare av fastighet är i stället för ägaren skattskyldig för fastigheten

och inkomsten därav. Motsvarande bestämmelser hava ansetts böra

upptagas i kapitlet om fastighetsskatt, 13 §, varefter i kapitlet om kommunal

inkomstskatt, 64 §, intagits allenast en hänvisning till nyssnämnda 13 §.

65 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § i kommittéförslaget och 66 § i C-förslaget.

Enligt kommittéförslaget skall beträffande dels frågorna, huruvida skattskyldig

har barn, och om barns ålder, dels ock frågan om förändring i förhållande,

som har betydelse för taxering av gift skattskyldig, det förhållande,

som rått under större delen av beskattningsåret, vara bestämmande för

taxeringen.

I några av de inkomna yttrandena har kritik riktats mot dessa bestämmelser

i kommittéförslaget och har i dessa yttranden förordats bibehållandet;

av nuvarande bestämmelser. Särskilt har kritiken vänt sig mot kommitténs

bestämmelser i denna del i vad de avse frågorna om barnen och deras ålder,;

vilka bestämmelser skulle förutsätta, att noggranna anteckningar fördes icke

blott om barnens födelseår utan även om dagen för deras födelse.

Vad först beträffar frågan om förändring i förhållande, som har betydelse

för gift skattskyldigs taxering, så saknas för närvarande uttryckliga bestämmelser

härutinnan. Uppkomna spörsmål i denna del hava därför vid taxeringarna

fått lösas från fall till fall, därvid stundom en tendens visat sig att

s. 483 Kontrollera mot PDF

483

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

låta det förhållande, som rått under större delen av året, bliva utav avgörande

betydelse. Det sätt att lösa denna fråga, som nuvarande praxis

således i viss mån anvisat, och som kommunalskattekommittén upptagit,

synes mig — med hänsyn till alla de variationer, som härutinnan kunna

inträffa — naturligast och ägnat att i flertalet fall leda till de riktigaste

resultaten. Jag har således låtit avfatta förevarande paragraf i denna del

i överensstämmelse med kommittéförslaget.

Vidkommande därefter frågorna om skattskyldig har barn och om barns

ålder, så innebär kommitténs förslag i regel, att den avgörande tidpunkten

för dessa spörsmål satts till den 1 juli i stället för till den 31 december.

Emellertid synes det mig bättre att i överensstämmelse med nuvarande bestämmelser

utgå från den tidpunkt under beskattningsåret, som vid deklarationens

avgivande ligger närmast i tiden. De taxeringstekniska svårigheter,

som skulle föranledas av kommitténs förslag, anser jag även böra beaktas. Jag

har därför låtit avfatta denna del av förevarande paragraf i överensstämmelse

med gällande bestämmelser.

66 §.

Beträffande denna paragraf, vilken motsvarar 64 § i kommittéförslaget

och 63 § i C-förslaget, hänvisas till vad därom anförts i den allmänna

motiveringen.

67 %.

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommunalskattekommitténs förslag

inen överensstämmer med 25 § i presidenten Peterssons förslag till förordning

angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Bestämmelser av ungefär

enahanda innehåll återfinnas hven i 26 § gällande förordning om inkomstoch

förmögenhetsskatt. Jag har ansett det lämpligt att i kommunalskattelagen

upptaga förevarande stadgande, som synes befordra reda och klarhet.

68 *.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad därom anförts i den allmänna

motiveringen.

69 och 70

I de för närvarande gällande skaf teförfattningar saknas — med bortseende

från några specialbestämmelser — föreskrifter om skattskyldighet

för tjänstemän vid svenska beskickningar hos utländska makter och vid

svenska konsulat. I den mån dessa tjänstemän jämlikt § 3 mom. 2 manfalsskrivningsförordningen

skola föras i mantal i S:t Nikolai församling

i Stockholms stad, bliva de emellertid — dock med undantag för inkomst

av tjänst, varför skattefrihet i viss utsträckning åtnjutes — beskattade

såsom här i riket oinskränkt skattskyldiga.

s. 484 Kontrollera mot PDF

484

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Då kommunalskattekommittén omarbetade de gällande bestämmelserna

om skattskyldighet så, att såsom oinskränkt skattskyldiga skulle anses

allenast de personer, som vore i riket bosatta, intogo i kommitténs lagförslag

inga särskilda föreskrifter om beskattning av tjänstemän vid svenska

beskickningar och konsulat. Dessa personer skulle således här i riket bliva

skattskyldiga allenast i samma omfattning som utomlands bosatta personer.

I promemorian angående åtgärder till undvikande av eller lindring i

internationell dubbelbeskattning med mera föreslogs emellertid en bestämmelse

därom, att å svensk medborgare, som tillhörde svensk beskickning

eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som på grund av sin tjänst vore bosatt utomlands, skulle tillämpas

vad som i beskattningshänseende stadgades angående här i riket bosatt

person. Angående den närmare innebörden av bestämmelsen samt

rörande några modifikationer och tillägg till densamma hänvisas till promemorian

sid. 28—30.

Härom anför kammarrätten:

»Vad angår svenska diplomatiska och konsulära tjänstemän å utrikes ort

åsyftar kommunalskattekommittén en betydande lindring i den sådana

personer åliggande kommunala skattskyldigheten. Motiveringen härför

är den, att de såsom bosatta utomlands icke hava förbindelse med någon

kommun här i riket. Vissa av dessa tjänstemän, nämligen svenska medborgare,

som tillhöra svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat samt

beskickningens eller konsultatets betjäning, behandlas i regel utomlands

på grund av förhållanden, som sammanhänga med den dem tillkommande

exterritorialitetsrätl en, i skatteavseende, såsom om de icke vore därstädes

bosatta. Den konsekvens, promemorieförfattaren härav dragit, nämligen

att de från svensk sida böra behandlas såsom här i riket bosätta, synes

kammarrätten riktig.»

Beträffande beskattning av främmande makts härvarande beskickning

och konsulat tillhörande person jämte betjäning meddelas för närvarande

bestämmelser i 5 § 1 mom. c) inkomstskatteförordningen samt 12 § 8 mom. f)

bevillningsförordningen.

Likartade bestämmelser äro meddelade i 50 § c) kommunalskattekommitténs

förslag till kommunalskattelag. I detta författningsrum återfinnes

emellertid ingen föreskrift om frihet för svensk medborgare för inkomst,

som åtnjutits av tjänst hos den främmande makten. Kommittén anser

nämligen, att giltiga skäl saknas för sådan skattskyldighet.

I omförmälda promemoria hava särskilda bestämmelser intagits angående

förevarande personers skattskyldighet (se särskilt under 102 § sid. 30).

Vad i promemorian sålunda anförts har av kammarrätten lämnats utan

anmärkning.

Angående särskilt diplomaters och konsulers beskattningsort anför

kammarrätten:

s. 485 Kontrollera mot PDF

485

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Beträffande de svenska diplomatiska och konsolära tjänstemän i utlandet,

vilka i skatteavseende skola behandlas såsom här i riket bosatta, föreslås

i promemorian att för inkomst, som eljest skulle kommunalt beskattas

i hemortskommunen, skatt i stället skall utgöras för gemensamt kommunalt

ändamål. Med hänsyn till don ståndpunkt, kammarrätten intagit

till förslaget om taxering för gemensamt kommunalt ändamål, anser kammarrätten

bestämmelser i förevarande avseende icke höra intagas i kommunalskattelagen.

Att inkomst av nu berört slag under alla förhållanden

komme att beskattas i Stockholm, kan i vissa fall synas mindre tilltalande,

då personerna faktiskt ej äro där bosatta. För de jämförelsevis få fall,

varom här är fråga, synes emellertid anledning ej föreligga att lagfästa

mer invecklade bestämmelser för beskattningsortens fastställande, isynnerhet

som Stockholm för sin rätt till skatt i detta fall möjligen skulle

kunna åberopa, att flertalet utlänningar, tillhörande främmande makters

beskickningar och lönade kousulat samt beskickningarnas och konsul tat ens

betjäning, äro bosatta i Stockholm och dock allenast inskränkt skattskyldiga

till kommunen. I fråga om sistnämnda personers beskattningsort

har kammarrätten icke någon erinran mot förslaget.»

Två ledamöter i kammarrätten hemställa beträffande de svenska diplomatiska

och konsulära tjänstemännens i utlandet kommunala beskattningsort

för inkomst, som eljest beskattas i hemortskommunen, att beskattningsorten

bestämmes till den kommun, där den skattskyldige senast varit bosatt.

De i promemorian föreslagna bestämmelserna synas mig i allmänhet höra

godtagas. Angående ett par detaljföreskrifter hava emellertid anmärkningar

till mig under hand framställts. Sålunda har framhållits, att

olönad svensk eller utländsk konsul alltid borde vara frikallad från

skatt för inkomst, som han åtnjutit på grund av sin tjänst (sportler o.

dyl.). Till stöd härför har åberopats, att, åtminstone i flertalet fall, sådan

inkomst faktiskt åtginge för representationskostnader och andra dylika

utgifter, vilka han måste vidkännas i och för sin tjänst, ehuru svårigheter

ofta förelåge att styrka behörigheten av avdrag därför i beskattningshänseende.

Vad särskilt anginge utländska konsulers beskattning här

i riket, föranledde hänsyn till främmande makter, att sådan beskattning

i vissa fall icke kunde anses lämplig. På grund av sådan hänsyn borde ej

heller svensk medborgare, som vore anställd å främmande makts härvarande

beskickning eller lönade konsulat beskattas för inkomst av tjänst

hos den främmande makten. De synpunkter, som sålunda framhållits,

bär jag ansett böra beaktas.

70 §

Departement«-

ohelen.

Angående denna paragraf hänvisas till allmänna motiveringen.

s. 486 Kontrollera mot PDF

486

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

72—74

Angående dessa bestämmelser hänvisas till vad som yttrats i promemorian

angående åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell

dubbelbeskattning med mera.

Särskilda stadganden.

75 §.

Förevarande paragraf motsvarar 99 § i kommittéförslaget och i Cförslaget.

76 $.

Denna paragraf överensstämmer med 101 § i kommittéförslaget och i Cförslaget.

Övergångsbestämmelserna.

Första punkten i övergångsbestämmelserna överensstämmer med motsvarande

punkt i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Punkt 2 har sin motsvarighet i punkt 2 av övergångsbestämmelserna i

kommittéförslaget och i C-förslaget. Jag har ansett denna punkt böra kompletteras

med en föreskrift, att för det i punkten avsedda fall procentavdraget

för fastigheten skall i sin helhet tillkomma den, som enligt de äldre bestämmelserna

skulle haft rätt till avdraget.

Angående punkt 3 hänvisas till vad jag därom yttrat under 21 §.

Punkt 4 saknar motsvarighet i båda förslagen. Jag har ansett det böra

uttryckligt utsägas, att vid 1928 års taxering procentavdraget skall beräknas

med hänsyn till det år 1927 vid bevillningstaxeringen fastställda taxeringsvärdet.

Punkt 5, vilken saknar motsvarighet i kommittéförslaget och i C-förslaget,

har hämtats från skatteberedningens betänkande angående juridiska personers

beskattning.

Angående punkt 6 i övergångsbestämmelserna hänvisar jag till vad jag

därom yttrat vid 41 §,.

Specialmotivering till instruktion för värdesättning av skogsmark

och växande skog.

Verkställda I kommunalskattekommitténs betänkande är ej meddelat något förslag till

utredningar, instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog. Bland annat

med hänsyn till nödvändigheten att vid varje allmän fastighetstaxering

fastställa en efter de rådande förhållandena lämplig kapitaliseringsprocent

för beräkning av skogens värde i förhållande till avkastningen har kommittén

s. 487 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 487

ansett det lämpligare, att dylik instruktion utfärdades i särskild författning.

Genom särskilda remisser den 9 juli 1926 anbefallde Kungl. Maj:t dels

domänstyrelsen och statistiska centralbyrån att inkomma med utlåtande angående

utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruksfastigheter i

riket, i vad denna taxering avsåge värdet av skogsmark och växande skog,

dels ock domänstyrelsen att inkomma med förslag till instruktion för värdesättning

av skogsmark och växande skog, avsedd att tillämpas vid allmän

fastighetstaxering år 1928. Vid förstnämnda remiss voro fogade av 1924

års skatteberedning utarbetade sammandrag av 1922 års taxering av jordbruksfastighet,

innehållande dels genom summering av taxeringslängderna

erhållna uppgifter för varje landskommun angående jordbruksfastigheternas

totala jordbruksvärde, skogsvärde, tomt- och industrivärde samt totala taxeringsvärden,

dels ock i särskilt konceptexemplar ungefärliga beräkningar

över skogsmarkens värde per hektar för varje landskommun enligt taxeringsresultatet.

I båda ärendena inhämtades yttranden från samtliga överjägmästare, vissa

jägmästare, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och samtliga

skogsvårdsstyrelser samt i förra ärendet jämväl från lantmäteristyrelsen.

I särskilda den 22 december 1926 dagtecknade utlåtanden hava därefter

ämbetsverken avgivit svar å remisserna.

Över det förslag till instruktion för värdesättning av skogsmark och

växande skog, som sålunda avgivits av domänstyrelsen, har sedermera kammarrätten

i ett den 24 januari 1927 dagtecknat utlåtande yttrat sig. Vid

remissens besvarande har kammarrätten haft tillgängligt det av domänstyrelsen

och statistiska centralbyrån avgivna yttrande rörande utfallet av

1922 års allmänna fastighetstaxering. I

I sistnämnda yttrande uttala domänstyrelsen och statistiska centralbyrån

Sammanfattningsvis:

»Att framlägga på exakta sifferuppgifter byggda slutsatser rörande utfallet

av 1922 års fastighetstaxering i vad den avser värdet av skogsmark och

växande skog har icke låtit sig göra, då tillfredsställande kontrollmöjligheter

icke stått till buds beträffande flere av de faktorer, på vilka taxeringen

bygger.

■ I fråga om dessa olika faktorer förtjäna följande ur det sammanförda

materialet antecknade, till nackdel för ett gott taxeringsresultat verkande

omständigheter att uppmärksammas.

a) Arealen av till skogsbörd duglig mark blev icke alltid tillfredsställande

uppskattad på grund av bland annat otillfredsställande kännedom om densamma,

benägenhet att underskatta arealen och därvid redovisa den såsom

mindervärdig »övrig areal», samt rörande arealredovisningar icke fullt tillfredsställande

bestämmelser.

b) Den normala årliga virkcsavkastningen får anses hava blivit relativt

ojämnt bedömd i flera fall, särskilt för bondehemmanens skogar. I vissa

trakter såsom t. ex. övre Norrland underskattades sannolikt boniteten här
-

Utfallet av.

19(22 års,

allmänna

fastighetstaxering

beträffande

skog.

s. 488 Kontrollera mot PDF

Domänstyrelsens

förslag

till instruktion

m. m.

Departements
chefen.

488 Kungl. Maj:ls proposition Nr 102.

vid ganska allmänt, om jämförelse göres med statens skogar. För de sydligare

delarna av landet torde de felaktigheter, som uppkommit vid boniteringen,

mest varit förorsakad av för stor schablonmässighet vid bonitetens

beräknande och för ringa kännedom om densammas storlek, då tillfredsställande

jämförelsematerial saknades.

c) Värdet i penningar av den uppskattade normala årliga virkesavkastningen.

De största felaktigheterna vid rotvärdets bedömande torde härflutit

ur det förhållandet att hänsyn tagits till det faktiska, förliandenvarande

skogstillståndet i stället för som avsett var till ett normaltillstånd samt att

väl stor schablonmässighet tillämpats vid rotvärdets beräknande, varvid

speciellt tillräcklig hänsyn till inom orten föreliggande olika avsättningsförhållanden

ej tagits. För skogar med ogynnsamma avsättningsförhållanden

har dessutom utjämningen till hela kronor medfört betydligt större relativt

avsteg från det exakta värdet än för bättre belägna skogar.

Då därtill prisfallet sannolikt varit starkare för trakter med svagare avsättningsförhållanden,

torde kunna sägas att vid jämförelse mellan svagare

och bättre lägen rotvärdet framstår som mindre tillfredsställande beräknat.

d) Den s. k. relativa skogstillgången har med all sannolikhet i många

fall byggts mindre på faktiska förhållanden än vad möjligt varit. Storleken

av densamma anges i åtskilliga fall ha fått påverkas av nämndens subjektiva

syn på vad taxeringsvärdet för en fastighet borde bliva.

Sedan ämbetsverken framhållit de omständigheter, som lett till mindre

tillfredsställande taxeringsresultat, vilja ämbetsverken framhålla, att de

bristfälligheter, som kunnat konstateras i taxeringsresultaten, till sin art

likväl äro sådana, att de hänföra sig ej till taxeringsprinciperna utan till

taxeringsapparatens handhavande, och med hänsyn till sin omfattning icke

ge fog för att beteckna totalutfallet som otillfredsställande, särskilt om skälig

hänsyn tages till att taxeringsföreskrifterna tillämpades för första gången.»

Det material, som i nu berörda ärende sammanbragts, torde kunna med

fördel tillgodogöras vid nästa allmänna fastighetstaxering.

Vad härefter angår domänstyrelsens yttrande med förslag till instruktion

för värdesättning av skogsmark och växande skog, torde detta tillika med

kammarrättens utlåtande över detsamma höra såsom bilaga (bil. 7 och i?)

fogas vid statsrådsprotokollet. Beträffande instruktionsförslaget tillåter jag

mig hänvisa till de båda yttrandena. I den mån det gäller frågor av taxeringsorganisatorisk

innebörd, skall jag upptaga dem i samband med frågan

om taxeringsorganisationen.

Domänstyrelsen har ifrågasatt, att de ursprungliga kommittémotiven till

1921 års instruktion, som tillämpats vid 1922 års allmänna fastighetstaxering,

skulle i viss förändrad form fogas till densamma såsom särskilda anvisningar.

Kammarrätten har efter någon förkortning inarbetat anvisningarna

i själva instruktionen. Den form, anvisningarna sålunda erhållit, är

fullständigare än den gamla, och jag finner den i allt väsentligt tillfredsställande.

De frågor, som närmast beröra taxeringsorganisationen, äro avskilda

ur instruktionen för att få sin plats i taxeringsförordningen. Denna

anordning synes lämplig.

s. 489 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

489

Rörande frågan, i vilka fall betesvärde skall medräknas i skogsmarksvärdet

har jag uttalat mig i det föregående. Det förslag, jag där förordat,

torde i sak överensstämma med domänstyrelsens förslag, som jag nu följer

med vissa ändringar, avsedda att utgöra förtydliganden.

Behovet av en mera bestämd gränslinje än tillförene mellan vad som skall

förstås med skogsmark och vad som skall rubriceras såsom betesmark har

jag i det föregående framhållit. Domänstyrelsen har här föreslagit, att sådan

betesmark, som ej är att rubricera som betesvall, skall upptagas såsom skogsmark.

Kammarrätten har velat ifrågasätta, huruvida det ej vore tillrådligt

att tillsvidare bibehålla den hittills brukade definitionen å betesmark, under

förhoppning, att vederbörande myndigheter skola vid förestående taxeringsförfarande

lyckas komma bättre till rätta med betesmarksarealerna än förra

gången.

Någon definition å vad som skall förstås med skogsmark och betesmark i

den nu gällande lagstiftningen finnes dock knappast, och, såsom jag nyss nämnt,

synes en uttrycklig definition vara behövlig. Någon egentlig anmärkning

mot domänstyrelsens förslag i detta avseende har ej framställts. Kammarrätten

synes emellertid hava befarat, att enligt densamma mera mark skulle

indragas under skogsmarken än enligt nu gällande regler. Det är möjligt,

att så skulle bliva fallet, ehuru jag knappast kan finna, att ändringen i

ordalydelse giver stöd för ett dylikt antagande. Den föreslagna definitionen

innebär i stället ett uttryckligt stadgande, att kultiverad betesmark, även

om den är skogbevuxen, ej skall betraktas såsom skogsmark utan såsom

betesvall. Emellertid finner jag vissa ändringar i domänstyrelsens förslag

önskvärda. Sålunda bör det enligt min mening uttryckligen sägas ifrån,

att fråga är blott om skogbeväxt betes- och hagmark. Vidare bör komma

till uttryck, att även annan betesmark finnes än betesvall. Härigenom vinnes,

att kultiverad och annan betesmark åtskiljas, vilket torde underlätta

värderingen och dessutom hava den betydelsen, att en benämning införes,

under vilken även mindre värdefull betesmark kan redovisas. Under denna

benämning, »annan betesmark», torde komma att falla förutom slåtterängar

o. dyl., även sådan betesmark, som visserligen kan vara bevuxen med buskar

samt ett och annat träd, men ej kan benämnas skogbeväxt eller betraktas

såsom skogsmark. Det är min uppfattning, att det resultat, som vid tillämpningen

av denna definition erhålles, ej skall mycket skilja sig från det, till

vilket en förståndig tillämpning av nuvarande obestämda regler kommit.

Beträffande bestämmandet av bonitetsklasser och prisklasser har domänstyrelsen

föreslagit, att jämkning till den vid instruktionen fogade tabellens

siffror ej skulle ske, i fråga om boniteten, för skogar med tillförlitliga hushållningsplaner

och, i fråga om prissättning för skogar, för vilka ordnad

bokföring finnes. Kammarrätten har ansett, att detta förslag skulle i hög

grad försvåra taxeringen av skogar med ordnad hushållningsplan. I stället

har kammarrätten upptagit ett av domänstyrelsen berört men icke förordat

förslag, att ytterligare intervaller skulle införas i tabellen rörande bonitetsBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr 102.) 32

s. 490 Kontrollera mot PDF

490

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

siffrorna. Anledningen till att domänstyrelsen ej upptagit detta förslag hade

varit den, att det icke kunde vara tänkbart att ens vid jämförelse med skogar

med tillförlitliga liushållningsplaner så noga uppskatta boniteten, som en

tabell med smärre intervaller skulle förutsätta.

För egen del är jag av den uppfattningen, att kammarrättens uttalande

om svårigheterna att verkställa taxering av skogar med ordnad hushållningsplan

utan tillhjälp av tabell bör tillerkännas vitsord. Å andra sidan är det

klart, att beträffande skogar med tillförlitlig hushållningsplan ett bättre

resultat måste kunna uppnås, om tabellen upptager boniteter och virkespriser

med smärre intervaller än de nuvarande, och att sålunda, om man ej anser

sig kunna upptaga domänstyrelsens förslag beträffande dylika skogar, förslaget

om dylika mindre intervaller bör godkännas. Vad övriga skogar

beträffar, måste åter enligt min mening vitsord givas åt domänstyrelsens

uttalande om omöjligheten att verkställa en noggrannare bonitering än

den nuvarande. Då det emellertid är uppenbart, dels att det ej är

lämpligt att fastställa skilda tabeller för skogar med ordnad hushållningsplan

och skogar utan sådan, dels att taxeringsresultatet beträffande skogar

av senare slaget ej med smärre intervaller än de nuvarande kan väntas

undergå någon försämring, finner jag mig böra tillstyrka kammarrättens

förslag i förevarande avseende. De smärre intervallerna torde kunna ifråga

om bonitering stanna vid siffran 3 kubikmeter per hektar, medan beträffande

virkesvärdena de smärre intervallerna synas böra sträcka sig upp till

8 kronor per kubikmeter.

Rörande kapitaliseringsprocenten för beräkning av skogars värde har

kammarrätten ifrågasatt 5 procent i stället för av domänstyrelsen föreslagna

5 Va procent. I detta avseende bar jag låtit inhämta ett utlåtande från professorn

Tor Jonson, vilket utlåtande torde få såsom bilaga (bil. 9) fogas vid

statsrådsprotokollet. Denne har ansett kapitaliseringssiffran ej kunna för närvarande

skäligen sättas lägre än 5eller möjligen 5 procent. För egen

del förordar jag sistnämnda siffra. Kapitaliseringsprocenten bör nämligen

enligt min uppfattning bestämmas så, att den resulterar i värden, som skäligen

kunna anses motsvara skogens saluvärde under de närmaste åren

under förutsättning av skogens fortsatta användning för uthålligt skogsbruk.

Intet synes mig antyda, att med tillämpning av kapitaliseringsprocenten

5 värden skulle erhållas, vilka överstiga saluvärdena.

Slutligen delar jag kammarrättens uppfattning, att domänstyrelsen allt

fortfarande bör vara underkastad åläggande att förhandstaxera statens skogar.

Denna fråga sammanhänger emellertid med taxeringsförordningen,

och förslag i berörda avseende kommer att av mig framläggas i samband

med behandlingen av frågan om denna förordning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet

utarbetade förslag till dels kommunalskattelag, dels förordning med instruk
-

s. 491 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

491

tion för värdesättning av skogsmark och växande skog och hemställer, att

dessa förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifalla och skall till riksdagen avlåtas proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:

E. Regnér.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Bilaga. 1.

Vissa statistiska utredningar rörande den allmänna kommunalskatten

m. m.

Efterföljande redogörelse omfattar vissa av de viktigare statistiska Utredningutredningar,

som för arbetet med den ifrågasatta skattereformen verk- arnaaom~

ställts inom finansdepartementet till belysning av frågor rörande den fattn,ns‘

allmänna kommunalskatten och i viss mån den statliga inkomst- och

förmögenhetsskat ten.

.1, en första avdelning hava vissa ur kommunalskattekommitténs statistik

framgångna huvudresultat, avseende två av kommitténs provtaxeringsförslag

(A- och C-förslagen) och kommitténs slutliga förslag (K-förslaget),

sammanställts. De meddelade uppgifterna hänföra sig till de vid

kommunalskattekommitténs provtaxering i sin helhet undersökta kommunerna

(27 landskommuner och 5 städer).

Redogörelsens andra avdelning behandlar dels frågan om de kommunala

orts- och familjeavdragen, dels frågan om skattebördans fördelning

vid å ena sidan skattesystem med fristående objektbeskattning och å andra

sidan skattesystem, där objektbeskattningen, liksom i gällande provisorium,

anordnats i form av garantibeskattning.

I samband med sistnämnda fråga rörande skattebördans fördelning vid

olika anordning av objektbeskattningen har därjämte utredning verkställts

beträffande den skogsskabt av garantiskatts natur, som inarbetats i det av

huvudreservanterna i kommunalskattekommittén framlagda förslaget.

Slutligen hava vissa speciella undersökningar verkställts rörande skog<Tbeskattning

i form av garantiskatt å skogsvärde och accis å avverkat virkes

rotvärde.

I redogörelsens tredje och sista avdelning slutligen behandlas frågan om

de statliga orts- och familjeavdragen.

1. Kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag och kommitténs

slutliga förslag till kommunal repartitionsskatt.

Den kommunala repartitionsskatten såväl enligt nu gällande proviso- Olika skatteriuni

som enligt A-, C- och K-förslagen bygger dels på vissa objektvärden system,

(fastighets- och vad angår A- och K-förslagen jämväl näringsskattevärden),

dels på den efter vissa regler beräknade beskattningsbara inkomsten.

Dessa båda grundelement hava i de olika skatteförslagen kombinerats

enligt tvenne principiellt skilda linjer. Enligt C-förslaget har härvid

objektbeskattningen — liksom enligt nu rådande provisorium — utformats

såsom garantiskatt, medan i A- och K-förslagen en fristående

objektskatt upptagits. Såsom en följd härav framgår, att vid inkomstberäkningen,

vad angår C-förslaget, avdrag medgivas för vad som kan anses

vara beskattat genom garantiskatten för fastighet (procentavdragen).

Enligt A- och K-förslagen åter medgivas vid inkomstberäkningen inga

motsvarande avdrag, och är följaktligen enligt dessa förslag inkomstbeskattningen

på denna punkt oberoende av den parallellt utgående objektskatten.

Bi hand till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 87 höft. (Nr 102. Bilaga.)

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Enligt A-, C- och K-förslagen förutsattes därjämte att genom en fristående

skogsaccis respektive skogsskatt, lagd på avverkat virke, ersätta

den minskning i skattebelastningen, som föranletts därav, att objekt- och

garantiskattens repartitionstal för skogsvärde sänkts i förhållande till repartitionslalet

för jordbruksvärde.

Såsom förut nämnts, upptaga A- och K-förslagen vid sidan av fastighetsvärden

jämväl näringsskattevärden. Dessa, värden hänföra sig till de lösa

kapitaltillgångar, som äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande

drives. Därvid är att märka, att s. k. fasta maskiner, som enligt

provisoriet och C-förslaget redovisas såsom fast egendom, enligt A- och Kförslagen

i beskattningsavseende betraktas såsom lös egendom och följaktligen

i sistnämnda förslag undantagas från fastighetsbeskattning för

att i stället underkastas näringsbeskattning. Genom upptagandet jämväl

av näringsskattevärden i underlaget för objektbeskattningen enligt A- och

K-förslagen har detta underlag i avsevärd grad ökats. Denna ökning härleder

sig väsentligen från skattevärden å annan näring än jordbruksnäring.

Härmed sammanhänger också, att den föreslagna näringsbeskattningen

skulle få relativt större betydelse för städerna än för landskommunerna.

Av ojämförligt större betydelse i den kommunala beskattningen än i det

föregående angivna objektvärden är den skattepliktiga inkomsten, som

bildar utgångspunkt för den kommunala inkomstbeskattningen. Vid framräknandet

av den skattepliktiga inkomsten äger enligt C-förslaget avdrag

ram för vad som kan anses vara beskattat genom garantiskatten för fastighet.

I A- och K-förslagen äter är den från olika förvärvskällor flytande

nettoinkomsten i sin helhet redovisad såsom skattepliktig inkomst.

Ort®- och

fauniljeaTdrag.

Den skattepliktiga inkomsten minskas med vissa allmänna avdrag,

bland vilka även ingår underskott i förvärvskälla. Sedan de allmänna

avdragen gjorts, föreligger den taxerade inkomsten. Denna åter skall i

sin ordning minskas med orts- och famil jeavdrag och, vad angår provisoriet

samt A- och C-förslagen, undergå viss ytterligare reduktion (avdragens s. k.

bankning), varefter den beskattningsbara inkomsten föreligger. Skillnaden

mellan taxerad och beskattningsbar inkomst utgör ett uttryck för vad som

konsumerats genom orts- och familjeavdragen.

Den genom ortsavdragen åstadkomna nedskärningen av den totala taxerade

inkomsten framgår av efterföljande tablå, där den beskattningsbara

inkomstens storlek i procent av den taxerade inkomsten angives. Till jämförelse

meddelas i tablån jämväl motsvarande på grundval av 1920 års

taxering för hela riket (utom de tre största städerna) beräknade procenttal,

avseende de före provisoriets genomförande gällande skattereglerna.

Landskommunerna

Städerna ............

Före provi-

Provi-

A-tör-

C för-

K-för-

soriet

soriet

slaget

slaget

slaget

O/

O/

o,-''

o/

o/

/O

/O

O

/o

83.1

52.9

61.6

59.7

59.0

93.1

69.5

71.5

70.5

72.4

Såsom framgår av tablåns siffror har provisoriets genomförande medfört

en utomordentligt kraftig nedgång i den beskattningsbara inkomsten.

Denna nedgång är väsentligen att återföra till de då införda nya orts- och

familjeavdragen jämte den därmed sammanhängande inkomstreduceningen

(avdragens bankning). Kommunalskattekommitténs olika förelag

åter skulle — åtminstone vad angår landskommunerna — indraga en något

opaginerad Kontrollera mot PDF

3*

större del av den taxerade inkomsten under beskattning'' än provisoriet.

Detta förhållande sammanhänger närmast med förslagens bestämmelser

om att vissa skattskyldiga finge åtnjuta allenast fjärdedels eller halva

■ortsavdrag samt, vad angår K-förslaget, jämväl med bankningens borttagande.

Den beskattningsbara inkomstens storlek enligt kommunalskattekommitténs

förslag i jämförelse med motsvarande inkomst enligt provisoriet angivcs

i efterföljande tablå.

Provisoriet A-förslaget C-förslaget K-förslaget

O/ O/ O/ O/

/o /O /O /O

Landskommunerna.............................. lOO.o 126.9 113.8 123.5

Städerna ............................................ 100.0 109.0 102.5 110.4

På grundval av förut angiva objektvärden samt beskattningsbara inkomstbelopp

äro kommunalskattekommitténs olika förslag — liksom nu

gällande provisorium — uppbyggda. Fördelningen av den kommunala

skattebördan på dessa grundelement sker med hjälp av vissa repartitionstal,

vilka angiva det antal skattekronor, som belöpa på 100 kronor av

nämnda objektvärden och inkomstbelopp. Storleken av dessa repartitionstal

för såväl provisoriet som A-, C- och K-förslagen angives i nedanstående

tablå. I tablån redovisas därvid även de repartitionstal, som

teoretiskt motsvara den del av skogsbeskattningen, som enligt förslagen

skulle uttagas i form av skogsaccis respektive skogsskatt.

Till jämförelse meddelas i tablån jämväl de repartitionstal, som upptagits

i huvudreservanternas inom kommunalskattekommittén förelag (här

benämnt R-förelaget).

.Jordbruksvärde............................

Tomt- och industri värde.................

Skogsvärdo . ..........

Taxeringsvärde å annan fastighet.....

Skattevärde å näring ..............

Beskattningsbar inkomst ........

Beräknad skogsaccis resp. skogsskatt

Provi-

A-för-

C-för-

K-för-

K-för-

soriet

slaget

slaget

slaget

slaget

0.06

0.04

0.06

0.04

0.06

O.os

0.0 4

O.oo

O.os

0.05

0.06

0.0 2

O.oit

O.oi

O.oi

0.05

0.04

0.05

0.0 3

O.os

—

0.0 2

—

0.0.8

—

1.00

1.00

1.00

1.00

1.00

0.02

O.os

0.0 3

0.0 5

Tillämpas ovanstående repartitionstal på de för varje skattskyldig redovisade

objektvärdena och den beskattningsbara inkomsten, framgår det

antal skattekronor, efter vilket den kommunala skattebördan utskiftas.

Sammanställas de för olika objektvärden och inkomstbelopp framräknade

skattekronorna, erhålles en bild av fastighets-, närings- och inkomstbeskattningens

samt skogsaccisens respektive skogsskattens relativa betydelse

för den kommunala beskattningen enligt såväl nu gällande provisorium

som enligt kommunalskattekommitténs olika förslag. För A- och

K-förslagen med dessa förslags fristående objektbeskattning motsvara

skattekronorna för fastighetsvärden, näringsskattevärden, beskattningsbar

inkomst och beräknad skogsaccis respektive skogsskatt de andelar av

den totala skattebördan, som i verkligheten äro att hänföra till de olika

beskattningsföremålen. Vad angår provisoriet och C-förslaget däremot

lämnar antalet fastighetsskattekronor ej något mått för det tillskott i

skattekronor, som garanti beskattningen medför.

Objekt- respektive garantibeskattningens totala effekt kan däremot

för samtliga förslag mätas genom den förhöjning av det totala antalet

Skattekronor

belöpande pa

objektvärden

och inkomstbelopp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Skattebördans

fördelning på

olika sociala

grupper skattskyldiga.

skattekronor, »om föranledes genom de olika förslagens beskattning av

fastighet och näring, i förhållandet till det antal skattekronor, som vid

olika skatteförslag skulle förefinnas, om allenast inkomsten beskattades.

Stegringen utöver inkomstskattekronorna är nämligen att återföra på

de olika skatteförslagens bestämmelser om objekt- respektive garantibeskattning.

Minskas de för objekt- respektive garantibeskattningen normerande

repartitionstalen, sänkas också de olika skatteförslagens samlade

skattekronor för att vid objekt- respektive garantiskattebestämmelsernas

fullständiga borttagande helt utgöras av inkomstskattekronor.

I efterföljande tablå redovisas, vad angår A-, C-och K-förslagen, det samlade

antalet skattekronor i förhållande till antalet skattekronor vid motsvarande

skattesystem utan objekt- respektive garantibeskattning. De

för de olika skatteförslagen angivna indextalen uttrycka de samlade

skattekronorna i procent av nyssnämnda inkomstskattekronor.

A-förslaget C-förslaget K-Iörslaget

O/ o/ o/

7o /o /o

126.1 122.4 127.1

114.9 108.0 114.S

Tablåns siffror visa, hurusom den effektiva objektbeskattningen skulle

bliva något större vid skatteförslagen med fristående objektbeskattning

(A- och K-förslagen) än vid garantiskatteförslaget (C-förslaget). Å andra

sidan skulle enligt samtliga kommunalskattekommitténs förslag objektbeskattningen

spela en större roll för landskommunerna än för städerna.

De i den föregående redogörelsen berörda momenten, nämligen å ena sidan

den nedskärning av den taxerade inkomsten, som är att återföra på

orts. och familjeavdragen, och å andra sidan den utökning av skattekronorna,

som sammanhänger med objekt-respektive garantibeskattningen

å fastighet eller näring, äro de enda av avgörande betydelse för skattebördans

fördelning. Härvid torde särskilt uppmärksammas, att orts- och

familjeavdragen äro lika anordnade i A- och C-förslagen, medan i K-förslaget

andra avdragsregler upptagits. I fråga om beskattningen av fastighet

åter ansluter sig C-förslaget nära till provisoriet, medan i A- och Kförslagen

fristående objektbeskattning å fastighet och näring tillämpats.

De i kommunalskattekommitténs olika förslag tillämpade reglerna för

orts- och familjeavdragen och för objektbeskattningen skulle gemensamt

åstadkomma en icke oväsentlig utökning av skattekronorna i jämförelse

med provisoriet. Storleken av denna utökning angives i efterföljande tablå,

där de totala skattekronorna enligt kommitténs olika förslag satts i relation

till provisoriets sammanlagda skattekronor.

Landskommunerna

Städerna .....

Provisoriet Å-förslaget C-förslaget K-förslaget

% % % %

Landskommunerna.............................. 100.0 113.0 J09.7 D0.8

Städerna .......................................... 100.0 108.6 102.1 109.4

För att närmare belysa de förskjutningar i skattebördans fördelning i

jämförelse med provisoriet, som den skiftande utformningen av orts- och

familjeavdragen samt fastighets- och näringsbeskaitningens olika anordning

inom de skilda kommittéförslagen tillsammantagna skulle åstadkomma,

meddelas i efterföljande tablå en sammanställning över den procentuella

fördelningen av den sammanlagda skattebördan på vissa sociala

grupper skattskyldiga enligt å ena sidan provisoriet samt å andra sidan

A-, C- och K-förslagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

1.

2.

3.

4.

5.

6.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

Landskommunerna
Ägare

eller brukare av jordbruksfastighet .........

Ägare av annan fastighet.................................

Rörelse- och yrkesidkare.................................

Tjänstemän och löntagare ................................

Övriga enskilda inkomsttagare ......................

Aktiebolag och solidariska bankbolag ...............

Summa

Städerna.

Ägare eller brukare av jordbruksfastighet .........

Ägare av annan faslighet.................................

Rörelse- och yrkesidkare .................................

Tjänstemän och löntagare ..............................

Övriga enskilda inkomsttagare ........................

Aktiebolag och solidariska bankbolag ............

Summa

Provi
soriet
%
24.

5

1.3

6.8

51.2

2.3

13.9

lOO.o

0.7

5.1

19.0

54.3

2.9

18.0

lOO.o

A-för
slaget
%
24.

9

1.2

6.8

51.5

2.1

13.5

1003)

0.«

5.3

19.4

52.2

2.7

19.8

lOÖo

C-för
slaget
%
24.

1

1.2

6.8

53.1

2.2

13.1

100 0

0.7

5.1

18.7

55.3

2.9

17.3

1000

K-för
slaget
%
25.

6

1.0

7.0

50.1

2.2

14.1

lOO.o

0.6

4.7

19.5

52.1

2.7

20.4

lOO.o

Den i tablån genomförda uppdelningen av de skattskyldiga omfattar

sex skilda grupper, av vilka en utgöres av inländska aktiebolag och solidariska

bankbolag, medan övriga fem grupper hänföra sig till den återstående

huvudgruppen skattskyldiga. Vid uppdelningen har den skattskyldige

förts till den grupp, dit han med hänsyn till inkomstförhållandena

och övriga omständigheter väsentligen hör.

Av tablåns siffror framgår att kommunalskattekommitténs olika förelag

så avvägis, aitt skattebördans fördelning enligt dessa förslag nära

sammanfaller med den fördelning, som framgår av provisoriet.

Med hänsyn till att de trenne grupperna förvärvskällor, fastighet, rörelse

eller yrke och övriga förvärvskällor, äro enligt garantiskattesystemet —

liksom enligt de på fristående objektbeskattning vilande A- och Kförslagen

— skattetekniskt strängt avgränsade från varandra, har det

slutligen varit av intresse att söka klarlägga den andel av kommunernas

samlade skattebörda, som åvilar eller skolat åvila envar av nämnda förvärvskällor.

Resultatet av en sådan fördelning redovisas i efterföljande tablå, varvid

uppgifter kunnat meddelas jämväl rörande skattebördans fördelning

före provisoriets genomförande. Den till beskattningsreglerna före provisoriet

hän förliga undersökningen har verkställts på grundval av de för

provisoriet föreliggande siffermaterialet och utförts med ledning av de

offentliggjorda taxeringsresultaten för år 1920.

Före pro- Provi- A-för- C-för- K-förvisoriet

soriet slaget slaget slaget

o/ o/ o/ o/ o/

/o /O /o /o /o

Landskommunerna.

1. Fastighet ....................................... 18.8 33.0 32.0 32.3 32.4

2. Rörelse eller yrke ........................... 16.9 12.2 12.7 11.o 13.5

3. Annan förvärvskälla ........................ 70.8 54.8____55.8______56.7_54.t

Summa 100.0 100.0 100.0 1Ö0.0 lOO.o

Städerna.

1. Fastighet ...................................... 6.7 9.4 9.1 9.2 7.9

2. Rörelse eller yrke .............. 26.2 31,8 33.9 30.9 35.1

3. Annan förvärvskälla .......................: 67.1 58.8 56.7 59.9 5Tt>

Summa 100.0 100 0 100 o 100 0 100 0

Skattebörd anB

fördelning på

olika grupper

förvärvskällor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Av tablåns sifferuppgifter framgår, att provisoriet medfört eu mycket

väsentlig förskjutning av det relativa skattetrycket inom kommunerna i

förhållande till vad det varit dessförinnan. Såväl inom landskommunerna

som inom städerna har skattetrycket ökats avsevärt å förvärvskällan

fastighet och något mindre å förvärvskällan rörelse eller yrke men starkt

minskats å annan förvärvskälla (tjänst, anställning, kapital m. m.).

De inom kommunalskattekommittén utarbetade skatteförslagen skulle

däremot icke komma att medföra någon mera betydande förskjutning av

skattebördan mellan de redovisade förvärvskällorna i jämförelse med förhållandena

under provisoriet.

2. Inom finansdepartementet särskilt undersökta förslag till allmän

kommunalskatt.

Till ledning vid utarbetandet inom finansdepartementet av förslag till

kommunalskattelag hava kommunalskattekommitténs statistiska utredningar

i vissa avseenden kompletterats. Dessa kompletterande undersökningar

hava, vad angår den kommunala repartitionsskatten, väsentligen

hänfört sig till de tvenne huvudfrågorna rörande orts- och familjeavdragens

storlek och byggnad samt ohjektbeskattningens omfattning och

anordning.

Orta- och Vad först angår orts- och familjeavdragen, bär den utarbetade statistifamiijeavdrag.

ken närmast avsett att belysa verkningarna av de avdra gsbestämmeLser,

vilka efter överväganden i olika riktningar upptagits i det inom finansdepartementet

utarbetade förslaget till allmän kommunalskattelag.

Utgångspunkten för nämnda överväganden bär härvid varit de förslag,

som i avdragsfrågan framförts av kommunalskattekommit! én. Enligt

såväl gällande provisorium som kommunalskattekommilténs olika förslag

hava orts- och familjeavdragen till sina grundbelopp differentierats med

hänsyn till fem skilda ortsgrupper. Hustru- och barnavdragen, som enligt

provisoriet uppgå till samma belopp i alla ortsgrupperna, hava i kommunalskatt

ekommitténs förslag satts i relation till grundavdragen och följaktligen

underkastats samma differentiering som dessa. Därjämte har i

kommunalskattekommitténs förslag — i motsats till vad fallet är i provisoriet

— hus! ruavdraget upptagits till högre belopp än barnavdraget,

i det att hustruavdraget satts lika med V2 grundavdrag och barnavdraget

till 1U grundavdrag. Slutligen har den i provisoriet i samband med avdragen

föreskrivna inkomstreduceTingen (avdragens s. k. Isänkning) slopats

i kommunalskattekommilténs — liksom i reservanternas — definitiva

förslag. Enligt sistnämnda förslag framgår följaktligen den beskattningsbara

inkomsten direkt ur den taxerade inkomsten efter avdrag av fixa belopp,

vilka till sin storlek äro oberoende av den taxerade inkomstens höjd.

I det förslag till nya avdragsbestämmelser, som utarbetats inom finansdepartementet,

bär den i provisoriet tillämpade differentieringen av grundavdragen

efter fem ortsgrupper bibehållits. I anslutning till kommunalskattekommitténs

förslag har motsvarande differentiering i viss utsträckning

fastställts jämväl för hustru- och barnavdragen. Hustruavdrnget

och avdraget för första barnet hava härvid i alla ortsgrupper utom den

första fastställts till högre belopp än avdraget för varje följande barn.

Slutligen har förutsatts att i likhet med förhållandet enligt kommunalskat
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

tekommitténs definitiva förslag bankningen skulle bortfalla, och alltså

fasta avdrag utan åtföljande inkomstreducoring stadgas.

Vid fastställande av avdragsbeloppen hava i det inom finansdepartementet

utarbetade förslaget de nya avdragen direkt anpassats till nu rådande

relativt konstanta prisnivå. Den i provisoriet tillämpade kristidsförhöjningen

av avdraget har härigenom kunnat undvikas. Vidare bär i det nya

förslaget — i motsats till vad fallet var enligt kommunalskattekommitténs

förslag — utom grundavdragen jämväl hustru- och barnavdrag fastställts

till avrundade belopp.

I fråga om avdragsbeloppens differentiering efter ortsgrupper bar denna

i det nya förslaget drivits något längre än i kommunalskattekommitténs

defintiva förslag. Enligt sistnämnda förslag fastställdes grundavdragen

så, att desamma för skilda ortsgrupper överstego provisoriets motsvarande

avdrag med samma belopp. Med hänsyn till att enligt kommunalskattekommitténs

förslag den vid provisoriet stadgade in koms t r edu ce ring eu

(avdragens dunkning) slopats, skulle uppenbarligen vid dylikt förhållande

genom kommitténs förslag differentieringen av avdragen bliva mindre än

för närvarande. För att jämväl vid fasta avdrag utan afföljande inkomstreducering

(bandning) uppnå en tillfredsställande differentiering av avdragen

har i jämförelse med kommunalskattekommitténs nyssnämnda förslag

enligt det inom finansdepartementet utarbetade förslaget skillnaden

mellan avdragens storlek inom olika ortsgrupper ökats.

De föreslagna nya avdragen, sådana dessa framgått efter de jämkningar,

som med ledning av särskilda undersökningar vidtagits, redovisas i efterföljande

tab. A. I samma tabell redovisas jämväl nu tillämpade avdrag

såväl utan som med den 50-procentförhöjning, som representeras av den

med provisoriets avdragssystem sammanhängande inkomstreduceringe<n

(avdrag utan och med bankning).

Vid en jämförelse av de föreslagna nya avdragen med nuvarande avdrag

framgår av tabellens siffror, att de nya avdragen för olika familjeförhållanden

nästan genomgående äro till storleken belägna mellan nuvarande

»obankade» och motsvarande »hankade» avdrag. Endast i femte ortsgruppen

falla de nya avdragen för grupperna gift med 1—3 barn utanför eller

på angivna gränser, i det ait för dessa grupper de nya avdragen äro större

än eller lika stora som motsvarande »hankade» avdrag enligt nu gällande

regler. I de lägre ortsgrupperna ligga de nya avdragen närmare den

undre av nyss angivna gränser och i de högre ortsgrupperna närmare den

övre. I de lägsta ortsgrupperna bliva för vissa inkomstlägen dessa avdrag

mindre gynnsamma för större familjer än nuvarande avdrag. Detta

är delvis en nödvändig konsekvens av bankningens borttagande..

Hörande de föreslagna nya avdragens verkningar hänvisas till sifferuppgifterna

i tab. 1, i vilken resultaten av en på grundval av 1925 års taxering

verkställd undersökning, omfattande 16 olika taxeringsdistrikt, redovisas.

Av tabellens siffror framgår, att för taxeringsdistrikt tillhörande

ortsgrupperna III, IV och V genom de nya avdragen praktiskt taget lika

stor andel av den taxerade inkomsten indrages under beskattning som enligt

provisoriets avdrag. I taxeringsdistrikt, tillhörande ortsgrupperna I

och II, medföra däremot de nya avdragen en viss stegring av den beskattningsbara

inkomsten. Sistnämnda förhållande sammanhänger väsentligen

diirmed, att den genomförda differentieringen av hustru- och barnavdragen

efter ortsgrupper i de lägsta ortsgrupperna medfört lägre avdrag för vissa

grupper skattskyldiga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Objektskatt

eller garantiskatt

å fastighet.

Tab. A. Orts- och familjeavdrag vid allmänna kommunalskatten.

1

1

"

O

r t s g r n p

P

i

II

in

IV

V

! Nuvarande avdrag:

Grundavdrag ...............

350— 525

400— 600

450— 675

550— 825

600— 900

Hustruavdrag ............

150— 225

ISO— 225

150— 225

150— 225

150— 225

Barnavdrag ..................

150— 225

150— 225

150— 225

150— 225

150— 225

Summa avdrag:

Ensamstående ............

350— 525

400— 600

450— 675

550— 825

600— 900

Gift utan barn ............

500— 750

550— 825

600— 900

700—1,050

750—1,125

Gift med 1 barn .........

050— 975

700—1050

750—1,125

850—1,275

900—1,350

» » 2 » .........

800—1,200

850—1,275

900—1,350

1,000—1,500

1,050—1,575

* * 3 * ........

950—1,425

1,000—1,500

1,050—1,575

1,150—1,725

1,200—1,800

1 » » 4 » .........

1,100—1,050

1,150—1,725

1,200—1,800

1,300-1,95''

1,850—2,025

| » » 5 » .........

1,250-1,875

1,300-1,950

1,350—2,025

1,450—2,175

1,500—2,250

1» > 6 » .........

t

1,400—2,100

1,450-2,175

1,500—2,250

1,600—2,400

1^650—2,475

Föreslagna avdrag:

Grundavdrag ...............

500

500

600

700

800

Hustruavdrag...............

150

200

250

250

300

Första barnavdrag.........

150

200

250

250

300

Övriga barnavdrag.........

150

150

150

200

200

Summa avdrag:

Ensamstående ...........

500

500

600

700

800

Gift utan barn ............

650

7O0

850

950

1,100

Gift med 1 barn .........

800

900

1,100

1,200

1,400

» » 2 » .........

950

1,050

1,250

1,400

1,600

» » 3 » .........

1,100

1,200

1,400

1,600

1,800

» » 4 » .......

1,250

1,350

1,550

1*00

2,000

* » 5 » .........

1,400

1,500

1,700

2,000

2,200

» » 6 » .........

1,550

1,650

1,850

2,200

2,400

Beträffande objektbeskattningen hava de av kommunalskattekommittén

verkställda undersökningarna kompletterats i avsikt att ytterligare belysa

verkningarna av å ena sidan ett skattesystem med fristående objektbeskattning

och å andra sidan ett skattesystem, där objektbeskattningen i likhet

med gällande provisorium anordnats i form av garantibeskattning.

Med hänsyn till att. den i vissa av de inom kommunalskattekommittén utarbetade

förslagen ingående objektbeskattningen å näring av olika anledningar

ej ansetts böra nu upptagas i förslaget till kommunalskattelag, hava

hithörande undersökningar begränsats till skattesystem med objektbeskattning

endast å fastighet.

Nu ifrågavarande kompletterande undersökningar, vilka uteslutande hänfört

sig till landskommuner, hava i första hand avsett att belysa jordbruksnäringens

skattebörda vid olika system för objektbeskattningens anordning.

För att på denna punkt vinna klarhet har det varit nödvändigt

att verkställa undersökningar, avseende olika konjunkturer för jordbruket.

Kommunalskattekommitténs på grundval av 1922 års taxeringar grundade

statistik har för detta ändamål dels omräknats, dels kompletterats med

statistik, grundad på 1918 och 1925 års taxeringar. Den på grundval av

1918 års taxering utarbetade statistiken har erhållits genom en omräkning

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

av den i samband med provisoriets införande utarbetade statistiken. Den

på 1925 års taxering grundade statistiken åter har framgått ur en särskilt

för ändamålet verkställd summarisk provtaxering. Den sålunda åstadkomna

statistiken, som hänför sig till inkomstförhållandena under åren

1917, 1921 och 1924, har härvid så anordnats, att för vart och ett av nämnda

år de redovisade skatteförslagen upptagit samma orts- och familjeavdrag,

varigenom för varje år för sig full jämförbarhet uppnåtts i fråga

om objektbeskattningens verkningar vid å ena sidan garantibeskattning

och å andra sidan fristående objektbeskattning.

Resultaten av de på grundval av 1918, 1922 och 1925 års taxeringar verkställda

beräkningarna redovisas i närslutna tabellerna 2—4.

I tab. 2, som omfattar 16 landskommuner, sker jämförelse mellan provisoriet

och ett skatteförslag S med fristående objektbeskattning, vilket

sistnämnda förslag sammanfaller med det av herr Swartz vid 1920 års riksdag

framförda förslaget, sedan i detta förslag objektbeskattningen å näring

utmönstrats. Förslaget S upptager samma orts- och familjeavdrag som

provisoriet.

I tab. 3, som omfattar 27 landskommuner, har till grund för jämförelsen

lagts kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag C, varvid i detta

förslag jämväl inräknats beräknad skogsaccis, Med C-förslaget jämföras

ett skatteförslag Aa med fristående objektbeskattning, vilket förslag framgått

ur p r o v faxe r i n g s fö r s la g e/t A efter framräknande av den i sistnämnda

förslag ingående särskilda näringsskatten. I Aa-förslaget har den i Aförslaget

förutsatta skogsaccisen upptagits till beräknat belopp. Orts- och

familjeavdragen hava i såväl C- som Aa-förslaget upptagits i enlighet

med de för kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag tillämpade

reglerna. I samma tab. 3 redovisas därjämte ett garantiskaitteförslag Itc,

vilket förslag nära sammanfaller med huvudreservanternas i kommunalskattekommitténs

förslag.

I tab. 4 slutligen, som omfattar 35 landskommuner, jämföras provisoriet

och ett skatteförslag Kp med fristående objektbeskattning, vilket sistnämnda

förelag framgått ur kommunalskattekommitténs definitiva förslag,

sedan i detsamma objektbeskattningen å näring utmönstrats, samt

provisoriets orts- och familjeavdrag tillämpats. I Kp-förslaget har härvid

den i kommitténs förslag förutsatta skogsskatten upptagits till beräknat

belopp.

För erhållande av en samlad överblick rörande arten och storleken av

den objektbeskattning, som ingår i de i tabellerna 2—4 till jämförelse upptagna

skatteförslagen, meddelas i efterföljande tablå en sammanställning

av de repartitionstal, som i de olika förslagen reglera objektbeskattningens

avvägning.

Med anledning av att för provisoriet och S-förslaget i den statistiska jämförelsen

hänsyn icke tagits t ill någon accisbeskattning av avverkat virke,

hava för dessa förslag i tablån ej angivits några mot skogsaccis svarande

repartitionstal.

Förslag med garanti-

Förslag med fristående

beskattning

objektbeskattning

Provi-

C-för- ltc-för-

S-för-

Aa-för-

Kp-för-

soriet

slaget slaget

slaget

slaget

slaget

Jordbruksvärde ........................

0.06

0.06 O.0C

0. 04

0.04

0.04

Tomt- och industrivärde...............

0.0 G

0.06 0.05

0.08

0.04

0.08

Skogsvärde .................................

0.06

O.os 0 in

0.0 4

0.0 2

0 01

Taxeringsvärde å annan fastighet...

O.os

0.06 0.05

O.ois

O.04

0.02

Beskattningsbar inkomst ... ..........

1.00

1.00 1.00

1.00

1.00

1.00

Beräknad skogsaccis resp. skogsskatt

0.08 0.0 5

0.02

(loft

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

I var och eu av tabellerna 2-—4 redovisas dels det totala antalet skattekronor

såväl absolut som i procent av skattekronorna enligt det för jämförelsen

grundläggande garantiskatteförslaget (provisoriet respektive Cförslaget),

dels skattekronornas fördelning antingen på förvärvskällor eller

på olika grupper skattskyldiga.

Vad först angår det totala antalet skattekronor, utvisa tabellerna, att

för samtliga kommunerna tillsammantagna de med fristående objektbeskattning

uppbyggda skatteförslagen medföra vad beträffar 1918 och 1925

års taxeringar en stegring i förhållande till provisoriet om respektive 5.8

och 2.4 procent och i fråga om 1922 års taxering en sänkning i förhållande

till garantiskatteförslaget C om 1.3 procent.

Beträffande de enskilda kommunerna uppvisar den på grundval av 1918

års taxering upprättade statistiken för S-förslaget ökning i skattekronornas

antal i 12 kommuner och minskning i 4 kommuner. Den största ökningen

skulle uppstå i Åsele (25.7 procent) och största minskningen i Los

(ll.r> procent). På grundval av 1922 års taxering skulle skattekronornas

antal enligt Aa-förslaget ökas i 6 kommuner och minskas i 21 kommuner.

Den största ökningen återfinnes i Hemmingsdynge (9.6 procent) och den

största minskningen i Gladliammar (13.3 procent). Vad slutligen angår

de ur 1925 års taxering framgångna siffrorna, skulle Kp-förslaget medföra

ökning i skattekronornas antal i 18 kommuner och minskning i 17 kommuner.

Den största ökningen hänför sig till Los (29.3 procent) och den

största minskningen till Rolfstorp (15.4 procent).

Rörande skattekronornas fördelning, vilken sammanfaller med skattebördans,

har i tabell 2 denna fördelning kunnat verkställas efter förvärvskällor

(fastighet, rörelse eller yrke och annan förvärvskälla), medan i tabellerna

3 och 4 uppdelning ägt rum på olika grupper skattskyldiga. I

tabell 3 hava de skattskyldiga fördelats i sex och i tabell 4 i tre olika grupper.

Den skiljaktiga uppdelningen av skattekronorna i de olika tabellerna

sammanhänger med, att uppdelningen måst anpassas till föreliggande möjligheter

att utan alltför vidlyftiga nya undersökningar utnyttja redan utarbetad

statistik eller statistiskt material.

För de olika skatteförslagen utom Rc-förslaget återfinnes i efterföljande

tablå en sammanställning av tabellernas slutsiffror, avseende samtliga i de

olika tabellerna redovisade kommuner.

Den på grundval av 1918 års taxering verkställda jämförelsen utvisar en

ej oväsentligt högre skattebelastning å fastighet enligt objektskatteförslaget

än enligt provisoriet. Likaledes utvisa undersökningarna, grundade

på 1922 års taxering, att vid fristående objektbeskattning ett ökat skattetryck

inträder för ägare och brukare av jordbruksfastighet och ett

minskat skattetryck för aktiebolag i jämförelse med förhållandena vid det

till grund för jämförelsen liggande garantiskatteförslaget C. 1925 års

taxeringssiffror slutligen angiva en väsentligen oförändrad skattebelastning

såväl å ägare och brukare av fastighet som å aktiebolag enligt de

vid jämförelsen upptagna skatteförslagen.

Beträffande de enskilda kommunerna framgår ur 1918 års taxering, att

vid övergång till fristående objektbeskattning eu förskjutning av skattetrycket

till fastighetsägarnas nackdel skulle ske i 11 kommuner, till deras

fördel i 5 kommuner. Den största relativa ökningen av fastighetsägarnas

skattebörda skulle inträda i Västra Kärrstorp (från 54.7 till 61 .i procent)

opaginerad Kontrollera mot PDF

11 *

Provisoriet S-förslaget

o/ o/

/o /*>

1918 års taxering.

1. Fastighet ........................................................................... 43.S 46.6

2. Rörelse eller yrke ............................................................ 28.3 27.1

3. Annan förvärvskälla ................................................ 27.9 26.3

Summa 100.0 100.•

C-lörslaget Aa-förslaget

O/ O/

/o /o

1922 års taxering.

1. Ägare eller brukare av jordbruksfastighet .............................. 24.1 25.4

2. Ägare av annan fastighet .................................................. 1.2 1.0

3. Rörelse- och yrkesidkare...................................................... 6.8 6.2

4. Tjänstemän och löntagare ................................................... 53.1 53.7

5. Övriga enskilda inkomsttagare ........................................... 2.2 2.2

6. Aktiebolag och solidariska bankbolag ................................... 13.1 H-5

Summa 100.0 100.0

Provisoriet Kp-förslaget

o/ o/

/o /o

1925 års taxering.

1. Skattskyldiga som ägt eller brukat fastighet ........................... 38. i 38.»

2. Övriga enskilda skattskyldiga.............................................. 45.3 44.8

3. Aktiebolag och solidariska bankbolag .................................... 16.3 16.9

Summa 100.0 100.0

och den största minakningeii i Los (frän 57.5 till 51.9 procent). Vad angår

den på grundval av 1922 års taxering utarbetade statistiken, är det närmast

uppgifterna för å ena sidan gruppen ägare och brukare av jordbruksfastighet

(jordbrukare) och å andra sidan gruppen aktiebolag,

som tilldrager sig uppmärksamhet. Vid övergången till fristående objektbeskattning

skulle en förskjutning av skattebördan till jordbrukarnas

nackdel inträda i 15 kommuner, en förskjutning till deras fördel i 11 kommuner.

Den största relativa ökningen av jordbrukarnas skattebörda

skulle inträda i Kisele (från 26.3 till 31.o procent) och den största minskningen

i Mollösund (från 4.9 till 3.6 procent). För aktiebolag skulle

obetydlig eller ingen ökning av skattebördan inträda i 7 kommuner, medan

i 18 kommuner en, i regel avsevärd, minskning av skattebördan

skulle uppstå. I Ramnäs skulle bolagen från att förut ha burit 18.i

procent av skattebördan med den fristående objektbeskattningen få bära

allenast 10.7 procent. För Gladhammar skulle motsvarande procenttal

bliva 23.0 och 12.6 respektive. Den på 1925 års taxering grundade

undersökningen slutligen ger till resultat, att i 18 kommuner skattebördan

vid övergången till fristående objektbeskattning skulle förskjutas

till fastighetsägarnas nackdel och i 15 kommuner till deras

fördel. Den relativt största ökningen av fastighetsägarnas skattebörda

skulle, liksom vid 1922 års taxering, inträda i Edsele (från 27.i till 30.4

procent). Den relativt största minskningen av fastighetsägarnas skattebörda

skulle äga rum i Österplana (från 3.9 till 3.4 procent). Aktiebolagens

andel av skattebördan åter skulle ökas i 14 kommuner och minskas i 17

.kommuner (4 kommuner upptaga för detta år ej några skattskyldiga aktiebolag).

I Kvillinge skulle aktiebolagens skattebörda ökas från 13.3 till 18.3

procent och i Siljansnäs från 8.9 till 12.7 procent. Minskning i aktiebolagens

skattebörda skulle däremot inträda i Rämen från 31 .o till 22.8 procent och

i Norra Vram från 10.1 till 6.7 procent.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12*

GarantisltaU ä

avverkat virkea

rotvärde.

Garant i skatt å

skojsvärde och

acois & avverkat

virkea rotvärde.

Såsom tidigare angivits upptager den på grundval av 1922 års taxering

grundade statistiken (tab. 3) jämväl uppgiiter rörande ett garantiskatteförslag

Ro, nära sammaniallande med det av huvudreservanterna

inom kommunalskattekommittén iramlagda förslaget. Statistiken rörande

Ec-iörslaget har tillkommit lör att närmare belysa verkningarna av den

skogsskatt av garantiskatts natur, som inarbetats i nämnda reservanters

slutliga förslag. Tabellens hithörande siffror hava framgått ur kommunalskattekommitténs

statistik rörande provtaxeringsiörslaget C efter

omräkning enligt de av reservanterna framförda ändrade repartitionstalen

och med tillägg av den av samma reservanter föreslagna på särskild

taxering grundade (faktiska) skogsskatten.

Med hänsyn till att Rc-förslagets reparation stål utom beträffande skogsvärde

nära ansluta sig till C-förslagets samt att orts- och familjeavdragen

i de båda förslagen överensstämma, måste de framkomna olikheterna mellan

de båda förslagen i fråga om totalantalet skattekronor och dessas fördelning

vara att återföra på den skiljaktiga skogs beskattning, som tilllämpats.

Vad först angår antalet skattekronor, framgår av tabellen, att för samtliga

redovisade kommuner tillsammantagna den i Rc-förslaget genomförda

ändrade skogsbeskattningen skulle medföra en sänkning om 2.4 procent.

Av hela antalet redovisade 27 kommuner uppvisa 18 större eller mindre

sänkning, medan 9 kommuner uppvisa oförändrat eller obetydligt höjt

antal skattekronor. I 2 kommuner skulle sänkningen av antalet skattekronor

uppgå till över 10 procent, nämligen i Åsele (10.4 procent) och i

Roasjö (10.3 procent).

Beträffande skattekronornas och därmed skattebördans fördelning på

olika grupper skattskyldiga lämnas i efterföljande tablå en jämförande

sammanställning, avseende samtliga redovisade kommuner.

C-f örslag et Rc-förslaget

o/ o/

/o /o

1922 års taxering.

1. Ägare eller brukare av jordbruksfastighet .............................. 24.1 23.4

2. Ägare av annan fastighet................................................ 1.2 1.3

3. Rörelse- och yrkesidkare ................................................... 6.3 6.B

4. Tjänstemän och löntagare .................................................. 53.1 54.4

5. Övriga enskilda inkomsttagare ............................................. 2.2 2.2

6. Aktiebolag och solidariska bankbolag ................................. 13.1 1?.2

Summa 100.0 100.0

Av tablån framgår, att skattetrycket enligt Rc-förslaget avsevärt minskats

såväl för gruppen ägare och brukare av jordbruksfastighet som för

gruppen aktiebolag. Ser man på de särskilda kommunerna, uppvisa

förskjutningarna i skattebördans fördelning föga enhetlighet. Avsevärd

nedgång i skattebördan uppvisa, vad angår gruppen ägare och brukare av

jordbruksfastighet, Agunnaryd, Edsele, Gladhammar och Vätö samt, vad

angår gruppen aktiebolag, Multrå, Roasjö, Rämen och Åsele. Större

eller mindre stegring av skattetrycket redovisas i fråga om ägare eller

brukare av jordbruksfastighet för 7 kommuner och i fråga om aktiebolag

för 6 kommuner.

Vid sidan av i det föregående angivna mera omfattande undersökningar

rörande verkningarna av olika skattesystem hava slutligen speciella undersökningar,

omfattande ett fåtal kommuner, utförts beträffande skogsbeskattningen,

och hava dessa undersökningar hänfört sig till en sådan anordning

opaginerad Kontrollera mot PDF

13*

av skogsbeskattningen, som avsågs i kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag

C.

Enligt sistnämnda förslag skulle skogsvärdet underkastas garantibeskattning

efter ett repartitionstal av O.03. I jämförelse med provisoriet innebar

detta förslag en nedsättning av garantiskatten å skogsvärdet till hälften.

Såsom kompensation för denna nedsättning var det avsett att upptaga en

fristående skogsaccis å avverkat virke, så avpassad att densamma beräknats

motsvara en fristående objektbeskattning å skogsvärdet efter ett repartitionstal

av 0.03.

Rörande den närmare innebörden av den ifrågasatta skogsaccisen, vilken till

storlek och anordning skulle överensstämma med den i kommunalskattekommitténs

slutliga förslag upptagna skogsskatten, hänvisas till de i sistnämnda

förslag upptagna stadganden. Enligt dessa stadganden skulle skogsaccisen

omfatta jämväl husbehovsvirke samt utgå efter en skattesats lika med /,

av medeltalet för utdebiteringen å allmänna kommunalskatten under närmast

föregående 5 år. Vidare var föreskrivet, att för resp. års stater endast

1/.J av tillgängliga skogsaccismedel finge tagas i anspråk.

I de skatteförslag, som i nu ifrågavarande sammanhang inom finansdepartementet

gjorts till föremål för undersökning, har förberörda förslag

till skogsaccis kombinerats med garantibeskattning å skogsvärde enligt

tvenne olika alternativ. I alternativ I har repartitionstalet för skogsvärde,

liksom i provtaxeringsförslaget C, upptagits till O.om, medan i alternativ II

motsvarande repartitionstal satts till O.04. För att erhålla full jämförbarhet

med nu gällande skattesystem har vid utarbetandet av här ifrågavarande

statistik i båda alternativen provisoriets skatteregler i övrigt bibehållits

oförändrade.

Resultatet av de inom finansdepartementet verkställda undersökningarna

redovisas i närslutna tabell 5. Den i tabellen för fem olika landskommuner

meddelade statistiken, som utarbetats på grundval av 1925 års skattetaxeringar,

hänför sig till räkenskapsåret 1926. För att med ledning av tillgängliga

siffror avseende nämnda år kunna verkställa de i tabellen angivna

beräkningarna hava vissa förenklade antaganden måst göras beträffande

skogsaccisens ianspråktagande. Sålunda har vid statistikens utarbetande

den under år 1926 i anspråk tagna skogsaccisen genomgående antagits

sammanfalla med den under år 1925 utgående skogsaccisen. Vidare har

totalbeloppet av de utgifter, som skola täckas av skogsaccis och allmän

kommunalskatt, satts lika med summan av den enligt provisoriet debiterade

allmänna kommunalskatten och den på angivet sätt för provisoriet fastställda

skogsaccisen.

Huvudresultaten av här ifrågavarande undersökning redovisas i efterföljande

tablå, där uppgift lämnas om de skattesatser, vilka på grundval

av gjorda antaganden skulle framgå enligt å ena sidan provisoriet och å

andra sidan de undersökta alternativa förslagen.

Provisoriet Inom finansdepartementet utarbetade förslag

Alternativ I Alternativ IL

Skog -

Allmän

Skogs-

A''lmän

Skogs-

Allmän

102é års taxering.

accis

kommunalskatt

accis

kommunalskatt

accis

kommunala!

Ilåsjö socken ...............

... 2.—

7.70

2.2 8

8.2 8

2.2 3

8.02

Kråksmåla socken ...............

... 2.-

9.oo

3.8 8

9.89

3.82

9.14

Multrå socken.....................

... 2.—

11.19

3.6 8

11.81

3.0 8

11.08

Lvcksele socken ..................

... 2.—

5.—

1.55

6.—

1.56

5 74

Sorsele socken.....................

... 2.—

9.—

2.7 4

9.91

2.7 4

9.38

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Enligt tablans siffror skulle de nya reglerna för skogsaccisen medföra

högre skogsaccis i fyra av de redovisade kommunerna och lägre skogsaccis

i en kommun. Den allmänna kommunalskatten åter skulle enligt alternativ

I stegras i samtliga kommuner och enligt alternativ II i samtliga kommuner

utom en. Såsom naturligt är ligga skattesatserna avseende allmänna

kommunalskatten enligt alternativ II genomgående lägre än enligt alternativ L

För att ytterligare belysa de föreslagna alternativa förslagens verkningar

med särskild hänsyn till de för den nya skogsaccisen upptagna reglerna

rörande accismedlens fondering, har en fördjupad undersökning verkställts

rörande tvenne av de i tabell 5 redovisade kommunerna, nämligen Lycksele

och Sorsele. För dessa socknar har sålunda undersökningen utsträckts till

vart och ett av räkenskapsåren 1923—1926, och med ledning av vissa antaganden

rörande skogsaccisfondens storlek vid periodens början har beräkning

verkställts rörande skattebelastningens storlek under respektive år.

De ur denna undersökning frångångna skattesatserna redovisas i efterföljande

tablå.

1’rovisoriet Inom finansdepartementet utarbetade förslag

Alternativ I Alternativ II

1922 1925 drs taxerini/ar.

Skogs-

Allmän

Skogs-

Allmän

Skogs-

Allmän

accis

kommunalskatt

accis

kommunalskatt

accis

kommunalskatt

Lycksele socken.

År 1923...............................

2._

4.60

1.67

5.49

1.67

5.2 7

År 1924................................

2.___

4.60

1.66

4.59

1.62

4.45

År 1925................................

0_

4.80

1.70

4.23

1.68

4.16

År 1920................................

2.—

5.—

1.62

5.65

1.60

5.4 2

Sorsele socken.

År 1923................................

. 2.—

0.66

2.7 0

6.60

2.7 0

6.1c

År 1924................................

. 2.—

8.40

2.60

9.01

2.68

8.8 6

År 1925...............................

2.—

9.4 6

2.7 0

10.99

2.62

10.40

År 1926................................

2_

9.—

2.88

10.31

2.78

9.80

Tablåns sifferuppgifter angiva, att de båda alternativa förslagen skulle i

jämförelse med provisoriet för vissa år medföra ej oväsentliga avvikelser i

skattebelastningen. Delvis torde emellertid dessa avvikelser sammanhänga

med den ojämnhet, varmed skogsaccisen under nämnda år enligt provisoriet

tagits i anspråk. I

I detta sammanhang har det slutligen varit av intresse att på grundval av

föreliggande taxeringsuppgifter för hela riket klarlägga det faktiska sambandet

mellan objektbeskattning å skogsvärde och accisbeskattning å avverkat virkes

rotvärde. För vinnande av detta syfte meddelas i närslutna tabell 6 en

sammanställning för rikets olika län av skogsvärden och till skogsaccis

taxerade rotvärden för vart och ett av åren 1923—1925.

Av sammanställningens slutsiffror framgår, att för riket i dess helhet

de till skogsaccis taxerade rotvärdena för vart och ett av åren 1923 — 1925

utgjorde respektive 3.43, 8.51 och IO.02 procent av det totala skogsvärdet.

I medeltal för de redovisade tre åren uppgick motsvarande procenttal till 7.3 2.

Under förutsättning att skattesatserna för den allmänna kommunalskatten

under fem år närmast före respektive i tabellen redovisade år i genomsnitt

sammanfalla med motsvarande skattesatser under det år skogsaccis utgår,

skulle såsom en kalkyl lätt visar, den i finansdepartementets nyssberörda

undersökningar upptagna skogsaccisen för riket i dess helhet motsvara eu

fristående objektskatt å skogsvärde efter repartitionstal, som för respektive

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

år uppginge till en tredjedel av det taxerade rotvärdets förut angivna relativa

storlek eller för år 1923 till O.0114, för år 1924 till 0.0284 och för år

1925 till O.0334 samt i medel till för de tre åren till O.0244.

I vad mån de redovisade åren vart för sig eller i medeltal representera

normala avverkningskvantiteter och prislägen och följaktligen normal avkastning

av den ifrågasatta skogsaccisen är emellertid omöjligt att med

bestämdhet avgöra. Tilläggas må dock, att de år 1923 till skogsaccis taxerade

rotvärdena på grund av avverkningens ringa omfattning under närmast

föregående år måste anses vara exceptionellt låga och att sålunda detta års

siffror icke kunna anses representativa.

Detaljsiffrorna avseende de olika länen äro enligt tabellen mycket växlande

och följaktligen skifta också de mot den ifrågasatta skogsaccisen

svarande repartitionstalen för den beräknade objektskatten å skogsvärde

mellan vida gränser.

3. Orts- och familjeavdragen vid inkomst- och förmögenhetsskatten.

I samband med den omläggning av de kommunala orts- och familjeavdragen,

som vid förarbetena till förslaget till ny kommunalskattelag

ifrågasatts, har jämväl frågan om de statliga orts- och

nyordning upptagits till prövning.

I det förslag till förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

som utarbetats av presidenten Petersson, hava reglerna för de

statliga orts- och familjeavdragen utformats i nära anslutning till de regler,

som av kommunalskattekoramittén i dess slutliga förslag förordats

för kommunalbeskattningen. En direkt relation mellan statliga och kommunala

avdrag, har i förslaget bibehållits. För närvarande utgå de statliga

orts- och familjeavdragen med dubbla beloppet av de kommunala

avdragen. Enligt presidenten Peterssons förslag skulle de statliga avdragen

utgå med belopp, som med endast 50 procent överskjuta förenämnda

av kommunafskattekommittén föreslagna kommunala avdrag.

Den skärpning av skattetrycket avseende mindre inkomster, som den sålunda

föreslagna sänkningen av de statliga orts- och familjeavdragen i och

för sig skulle medföra, motväges i viss utsträckning av den i presidenten

Peterssons förslag vidtagna ändringen av skatteskalan för skattskyldiga

fysiska personer, varigenom skatteprocenten för dessa sänkts från 3 till

21j2 för den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger

5,000 kronor. Skatteprocenten för belopp, som överstiger 5,000 kronor, har

bibehållits oförändrad.

Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till statliga ortsocli

familjeavdrag har i sin tur, vad angår avdragens byggnad och anordning,

utarbetats i nära anslutning till motsvarande förslag i fråga om

kommunalbeskattningen. Följaktligen har nu gällande differentiering av

grundavdragen efter fem ortsgrupper bibehållits samt motsvarande differentiering

jämväl tillämpats för hustru- och barnavdrag. Liksom för

kommunalbeskattningen hava härvid i förslaget avdragen för hustru och

första barnet fastställts till högre belopp än övriga barnavdrag. Slutligen

hava jämväl i fråga om statsbeskattningen i förslaget upptagits fasta

avdrag utan åtföljande inkomstreducering.

Vid fastställandet av avdragsbeloppen hava i förslaget de nya avdragen,

liksom för kommunalbeskattningen, direkt anpassats till nu rådande

relativt konstanta prisnivå. Vidare hava jämväl för statsskatten såväl

grundavdrag som hustru- och barnavdrag fastställts till avrundade belopp.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Vad åter angår de statliga avdragsbeloppens storlek, har i det nya förelaget

nu gällande och i presidenten Peterssons förslag bibehållna fasta

relation till de iör kommunalbeskattningen iöreslagna avdragen frångåtts.

De nya statliga avdragen hava tvärtom i fråga om avdragsbeloppens

storlek och dilferentiering mellan ortsgrupper fastställts uteslutande

med hänsyn till statsbeskattningens egna krav. I det inom finansdepartementet

utarbetade förslaget har härvid — liksom i presidenten Peterssons

förslag — avdragens fastställande kombinerats med förslag till ändring

av själva skatteskalan.

Liksom beträffande kommunalbeskattningen har vid statsbeskattningen

den för närvarande i samband med avdragen tillämpade inkomstreduceringens

(bankningens) slopande haft till oavvislig löljd en starkare diiierentiering

etter ortsgrupper av avdragen. I jämförelse med presidenten

Peterssons förberörda förslag har också i det nya lörslaget skillnaden

mellan avdragens storlek inom olika ortsgrupper ökats.

I förhållande till för närvarande tillämpade orts- och familjeavdrag

hava de föreslagna nya avdragen så avpassats, att för mellersta ortsgruppen

grundavdraget sammanfaller med nuvarande »obankade» grundavdrag,

medan avdragen iör hustru och första barnet upptagits till belopp,

som något överstiger nu tillämpade »obankade» familjeavdrag. Övriga

barnavdrag däremot hava för ortsgruppen i fråga satts till belopp, som något

understiger nyssnämnda »obankade» familjeavdrag. Med utgångspunkt

från de sålunda fastställda avdragen lör mellersta ortsgruppen, har

avdragssystemet sedermera utbyggts jämväl för övriga ortsgrupper.

De för statsbeskattningen på detta sätt framgångna orts- och familjeavdragen

redovisas i efterföljande tab. B. I denna tabell redovisas jämväl

nu tillämpade avdrag såväl utan som med den 50-procentförhöjning, som

representeras av den med nuvarande avdragssystem sammanhängande

inkomstreduceringen (avdrag utan och med bankning).

Vid en jämförelse mellan de föreslagna nya avdragen och nuvarande

avdrag framgår av tabellens siffror, att i högsta ortsgruppen de nya avdragen

för olika familjeförhållanden genomgående äro högre än nuvarande

»obankade» avdrag men lägre än motsvarande »bankade» avdrag.

Jämväl i fjärde ortsgruppen överstiga de nya avdragen i regel nu gällande

motsvarande »obankade» avdrag. Endast för ensamstående sammanfaller

det nya avdraget med nuvarande avdrag. I tredje ortsgruppen överstiga

de nya avdragen nu tillämpade »obankade» avdrag för grupperna

gift utan barn och gift med 1—2 barn, medan för ensamstående samt för

familjer med 3 eller flera barn de nya avdragen uppgå till samma belopp

som eller lägre belopp än nu gällande avdrag. I första och andra ortsgrupperna

slutligen äro de nya avdragen genomgående lägre än motsvarande

»obankade» avdrag enligt nu gällande avdragsregler. Såsom sammanfattning

av den gjorda jämförelsen mellan de föreslagna nya avdragen och de

nuvarande avdragen kan anföras, att de nya avdragsreglerna i de lägre

ortsgrupperna genomgående undandraga en något mindre del av inkomsten

från beskattning samt i allmänhet äro mindre gynnsamma för större

familjer än nuvarande avdragsbestämmelser. Detta förhållande, att .de

föreslagna nya avdragen — liksom motsvarande för kommunalbeskattningen

utarbetade avdrag — i mindre grad än nu gällande avdrag taga hänsyn

till den minskade skatteförmåga, som familjer med många barn måste

anses äga, är en med slopandet av den i samband med nuvarande avdrag

tillämpade inkomstreduceringen (bankningen) ofrånkomlig konsekvens.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tab. B. Orts- och familjeavdrag vid inkomst- och förmögenhetsskatten.

O

r t s g r n p

P

I

II

in

IV

V

Nuvarande avdrag:

Grundavdrag ...............

''700—1,050

800—1,200

900—1,350

1,100—1,650

1,200—1,800

Hustruavdrag...............

300— 450

300— 450

300— 450

300— 450

300— 450

Barnavdrag..................

300— 450

300— 450

300— 450

300— 450

300— 450

Samma avdrag:

Ensamstående ............

700—1,050

800—1,200

900—1,350

1,100—1,650

1,200—1,800

Gift utan barn ............

1,000—1,500

1,100—1,650

1,200—1,800

1,400-2,100

1,500—2,250

Gift med 1 barn .........

1,300—1,950

1,400—2,100

1,500—2,250

1,700—2,550

1,800—2,700

» » 2 » .........

1,600—2,400

1,700—2,550

1,800—2,700

2,000—3,000

2,100—3,150

» » 3 » .........

1,900—2,850

2,000—3,000

2,100—3,150

2,300—3,450

2,400—3,600

q 9oo a sno

2,300—3,450

2,600—3,900

2,900—4,350

2,400—8,600

2 700—4 050

2,600—3,900

2,900—4,351’

3,200—4,800

2,700—4,050

3,000—4,500

3,300—4,950

2,500—3,750

2,800—4,200

» » 6 » .........

3h00—4,500

Föreslagna avdrag:

Grundavdrag ...............

500

700

900

1,100

1,300

Hustruavdrag...............

250

300

350

400

450

Första barnavdrag.......

250

300

350

400

450

Övriga barnavdrag.........

200

200

250

300

350

Summa avdrag:

Ensamstående...............

500

700

900

1,100

1,300

Gift utan barn ............

750

1,000

1,250

1,500

1,750

Gift med 1 barn .........

1,000

1,300

1,600

1,900

2,200

» » 2 » .........

1,200

1,500

1,850

2,200

2,550

> » 3 » .........

1,400

1,700

2,100

2,500

2,900

» » 4 » .........

1,600

1,900

2,350

2,800

3,250

» » 5 > .........

1,800

2,100

2,600

3,100

3,600

i » » 6 » .........

2,000

2,300

2,850

3,400

3,950

För att beträffande mindre inkomster mildra den skärpning av inkomstoch

förmögenhetsskatten, som de föreslagna nya avdragsreglerna i och

för sig skulle medföra, har på sätt ovan antytts förslag till viss ändring

av skatteskalan upptagits. Med ledning av särskilda undersökningar har

ändringen i skatteskalan enligt förslaget härvid så utformats, att för

skattskyldiga fysiska personer skatteprocenten sänkts från 3 till 2 för

den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger 2,000 kronor,

varemot skatteprocenten för belopp, »om överstiga 2,000 kronor, bibehållits

oförändrad.

För att närmare åskådliggöra, huru de ändrade reglerna för orts- och

familjeavdragen och den vidtagna sänkningen i skatteskalan gemensamt

skulle komma att verka, har närslutna tabell 7 utarbetats. I tabellen redovisas

för varje ortsgrupp särskilt det mot olika taxerade inkomstbelopp

svarande grundbeloppet av inkomst- och förmögenhetsskatten såväl enligt

nu gällande regler som enligt de föreslagna nya grunderna för avdrag

och skatteskala. Särskilda uppgifter meddelas härvid för ensamstående,

gift utan barn samt gift med 1, 2, 3 och 4 barn.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Nr 102 Bilaga■) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18*

Av tabellen framgår, att den föreslagna omläggningen av inkomst- och

förmögenhetsskatten, vad angår mindre och medelstora inkomster, i allmänhet

skulle medföra någon skatteökning i första och andra ortsgruppema

samt en obetydlig skatteminskning i femte ortsgruppen. I tredje

och fjärde ortsgrupperna skulle skatteförhållamdena i huvudsak bliva oförändrade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19*

Tab. 1. Den beskattningsbara inkomstens storlek enligt provisoriet och enligt det

inom finansdepartementet utarbetade förslaget, beräknad på grundval av 1925 års

taxering.

:

Taxerings-

distrikt

Taxerad

inkomst

enligt

provisoriet

Beskattningsbar inkomst

Beskattningsbar

inkomst enligt

förslaget i procent

av motsvarande in- komst enligt pro- visoriet

Enligt

provisoriet

Enligt för- slaget

Kronor

Kronor | %

Kronor | %

%

Ortsgrupp I.

1 Askersunds socken ...............

1,046,240

417,580

39.9

458,250

43.8

109.7

Hällums socken.....................

65,030

19,710

30.3

22,080

34.0

112.0

j Kävlinge socken (exkl. munici-

palsamhället) .....................

241,840

131,200

54.3

143,420

59.3

109.3

Sturkö socken .....................

514,760

143,680

27.9

154,870

30.1

107.8

Vrena socken ........................

478,050

253,030

52.8

277,190

57.9

109.6

Ortsgrupp II.

i Hamrånge socken..................

2,550,020

1,247,920

48.9

1,426,090

55.9

114.3

| Kuddby socken .....................

452,010

170,740

37.8

195,220

43.2

114.3

: Kävlinge municipalsamhälle ...

2,255,410

1,553,200

68.9

1,676,150

74.3

107.9

Multrå socken......................

347,350

124,170

35.7

142,030

40.9

114.4

Ramens socken .....................

1,517,060

718,830

47.4

827,160

54.6

115.1

Ortsgrupp III.

Smögens socken.....................

521,060

213,410

41.0

212,190

40.7

99.4

Sorsele socken .....................

1,204,860

456,220

37.9

455,700

37.8

99.9

Ortsgrupp IV.

Sollefteå stad ........................

3,796,500

2,611,620

68.8

2,698,830

71.1

103.3

Täby socken ........................

3,816,920

2,214,310

58.0

2,335,050

61.2

105.5

Ortsgrupp V■

Kiruna municipalsamhälle ......

10,283,460

6,788,500

66.0

6,866,410

66.8

101.1

Råsunda municipalsamhälle ...

6,845,800

4,740,120

69.2

4,781,330|

69.s

100.9

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tab. 2. Skattekronornas antal och fördelning inom 16 landskommuner på

grundval av 1918 års taxering.

Förslaget P = särskilda utskottets vid 1920 års riksdag förslag = provisoriet (exkl. skogsaccis).

Förslaget S = Swartz’ förslag vid 1920 års riksdag utan näringsskatt.

Taxeringsdistrikt

Olika

skatte-

förslag

Summa

skatte-

kronor

Därav å

Summa

skattekronor

i procent av

provisoriets

skattekronor

Fastighet 1

i

Rörelse

eller

yrke

Annan

förvärvs-

källa

O/

/O

%

%

%

Askersunds socken ..............

P

12,081

80.t

3.7

16.2

100. o

S

14,200

83.1

3.1

13.8

117.5

Hamrånge socken ...............

P

s

16,894

16,297

34.4

32.1

19.0

19.7

46.6

48.2

100.o

96.5

Hossmo socken .................

p

1,666

69.5

lO.o

20.5

lOO.o

s

1,908

73.4

8.8

17.8

114.5

Hällums socken ..................

p

702

91.8

4.8

3.4

lOO.o

s

840

93.2

4.0

2.8

119.7

Kråksmåla socken ..............

p

7,623

52.6

31.4

16.0

lOO.o

s

8,061

55.1

29.7

15.2

105.7

Kuddby socken .................

p

3,146

74.1

15.7

10.2

lOO.o

s

3,377

75.9

14.5

9.6

107.3

Kävlinge socken .................

p

24,025

13.4

65.9

20.7

lOO.o

s

23,882

12.5

66.7

20.8

99.4

Los socken ........................

p

13,826

57.6

15.0

27.5

lOO.o

s

12,238

51.9

17.0

31.i

88.5

Längbro socken ................

p

19,343

32.9

23.5

43.6

lOO.o

s

18,624

29.7

24.9

45.4

96.3

Nordmalings socken ............

p

24,210

41.2

21.7

37.1

lOO.o

s

25,893

45.1

20,3

34.6

107.0

Norra Vrams socken............

p

7,394

22.2

35.4

42.4

lOO.o

S

7,633

24.6

34.8

41.1

103.2

Rolfstorps socken.................

p

2,507

86.1

8.9

5.o

lOO.o

s

2,825

87.5

8.0

4.5

112.7

Slättåkra socken ..................

p

17,006

18.6

55.3

26.1

lOO.o

s

17,194

17.1

57.0

25.9

101.1

Västra Kärrstorps socken......

p

2,657

54.7

20.2

25.1

100.0

s

3,104

61.1

17.4

21.5

116.8

Åsele socken........................

p

31,369

75.9

7.9

16.2

lOO.o

s

39,424

80.9

6.4

12.7

125.7

Österplana socken ...............

p

8,174

11.8

58.6

29.6

lOO.o

s

8,280

12.9

58.0

29.1

101.3

Tillsammans

p

s

! 192,623

203,780

43 8

46.6

28.8

• 27.1

27 9

26 8

lOO.o

105.8

opaginerad Kontrollera mot PDF

21*

Tab. 3. Skattekronornas antal och fördelning inom 27 landskommuner på grundval

av 1922 års taxering.

Förslaget C = kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag C (inkl. beräknad skogsaccis).

Förslaget Re = huvudreservanternas inom kommunalskattekommitténs förslag (inkl. faktisk skogsskatt)

med C-förslagets orts- och familjeavdrag.

Förslaget Aa = kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag A (inkl. beräknad skogsaccis) utan

näringsskatt.

Taxeringsdistrikt

Olika skaHeförslag

Samma

skatte-

kronor

D ä

r a v

å

Summa

skatte- kronor i

procent

av C-för- slagets

skatte- kronor

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och

solidariska bankbolag

Inländ- ska ak- tiebolag

och soli- dariska

bank- bolag

Ägare

eller

brukare

av jord- bruks- fastighet

Ägare av

annan

fastighet

Körelse-

och

yrkes-

idkare

Tjänste- män och

lön- tagare

Övriga

Summa

%

% 1 %

%

%

%

%

%

Agunnaryds

G

3,401.13

57.4

0.6

3.1

27.7

6.8

95.1

4.9

100.0

socken

Rc

3,459.13

51.3

0.6

3.0

27.2

6.2

88.3

11.7

101.7

Aa

3,605.03

60.9

0.4

3.0

25.9

6.0

96.2

3.8

106. o

Edsele socken

c

8,727.4 9

26.3

0.1

6.2

33.0

0.2

65.8

34.2

lOO.o

Rc

8,897.3 6

22.7

0.2

7.7

32.3

0.2

63.1

36.9

101.9

Aa

8,027.88

31.0

0.2

6.7

35.9

0.2

74.0

26.0

92.0

Gladhammars

c

8,793.17

18.5

0.6

2.6

53.6

1.7

77.0

23.0

lOO.o

socken

Rc

8,408.09

16.9

0.6

2.7

56.1

1.8

78.1

21.9

95.6

Aa

7,624.03

20.4

0.4

2.8

61.8

2.0

87.4

12.6

86.7

Gnosjö socken

c

3,901.76

13.6

0.9

18.7

54.7

1.4

89.8

10.7

lOO.o

Rc

3,896.60

13.9

0.9

18.5

54.7

1.4

89.4

10.6

99.9

Aa

3,858.20

13.6

0.8

18.3

55.2

1.4

89.3

10.7

98.9

Hamrånge socken

c

19,035.00

17.6

1.0

2.5

59.7

0.4

81.2

18.8

lOO.o

Rc

19,322.84

19.0

1.0

2.6

58. s

0.4

81.7

18.8

101.5

Aa

18,809.4 2

18.2

0.7

2.5

60.2

0.4

82.o

18.0

98.8

Hemmingsdvnge

c

3,606.6 9

46.3

0.5

2.2

45.9

4.2

99.1

0.9

lOO.o

socken

Rc

3,606.69

46.8

0.5

2.2

45.9

4.2

99.1

0.9

100.0

Aa

3,952.76

51.4

0.3

1.8

41.8

3.8

99.1

0.9

109.6

Håbols socken

c

2,567.15

69.7

0.1

3.1

26.1

0.1

99.1

0.9

lOO.o

Rc

2,403.17

67.3

0.1

3.3

27.8

0.1

98.6

1.4

93.6

Aa

2,471.51

68.5

0.1

3.5

27.2

0.1

99.4

0.6

96.3

Håsjö socken

c

7,568.8 7

44.4

1.2

5.4

42.2

0.6

93.8

6.2

lOO.o

Rc

8,004.62

47.8

1.2

5.0

39.8

0.5

94.3

5.7

105.8

Aa

7,549.4 8

46.4

1.1

5.5

42.2

0.6

95.8

4.2

99.7

Hällums socken

c

887.90

85.3

0.7

1.5

12.6

—

lOO.o

—

lOO.o

Rc

887.30

85.3

0.7

1.5

12.6

—

100. o

—

99.9

Aa

863.28

85.2

0.3

1.6

12.9

—

lOO.o

—

97.2

Rinna socken

c

24,994.11

4.7

0.9

23.4

55.0

4.6

88.5

11.6

lOO.o

Rc

24,957.74

4.6

1.0

23.4

55.0

4.5

88.5

11.5

99.9

Aa

25,251.63

4.8

0.8

23.6

54.8

4.4

87.9

12.1

101.o

Kråksmåia

c

4,811.44

43.8

1.6

6.5

37.2

0.6

89.1

10.9

lOO.o

socken

Itc

4,637.0 4

41.6

1.5

6.7

38.5

0.7

89.0

11.0

96.4

Aa

4,289.30

40.6

1.3

5.4

41.4

0.7

89.4

10.6

89.1

Kvillinge socken

c

31,221.95

9.4

2.7

3.9

64.7

5.1

85.8

14.2

lOO.o

Itc

31,103.04

9.8

2.6

3.9

64.9

5.2

85.9

14.1

99.6

Aa

30,606.98

8.7

2.1

4.0

65.9

5.2

85.9

14.1

98.0

hängbro .socken

c

36,145.46

9.7

1.4

6.9

75.2

2.8

96.0

4.o

lOO.o

Itc

36,065.65

9.5

1.4

6.9

75.3

2.9

96.0

4.o

99.8

Aa

35,473.06

10.6

1.1

5.5

75.9

2.9

96.0

4.0

98.1

opaginerad Kontrollera mot PDF

22*

Tab. 3 (forts.). Skattekronornas antal och fördelning inom 27 landskommuner på grund

val av 1922 års taxering.

Taxeringsdistrikt

Olika skatteförslag

Summa

skatte-

kronor

D ä

r a v

å

Summa

skatte- kronor i

procent

av C-för- slagets

skatte- kronor

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och

solidariska bankbolag

Inländ- ska ak- tiebolag

och soli- dariska

bank- bolag

Ägare

eller

brukare

av jord- bruks- fastighet

Ägare av

annan

fastighet

Rörelse-

och

yrkes-

idkare

Tjänste- män och

lön- tagare

Övriga

Summa

%

% i %

%

% i %

%

%

Mollösunds

c

1,334.71

4.9

14.1

30.0

47.9

0.8

97.7

2.3

lOO.o

socken

Rc

1,334.71

4.9

14.1

30. o

47.9

0.8

97.7

2.8

lOO.o

Aa

1,225.21

3.6

9.8

31.3

52.0

0.8

97.6

2.5

91.8

Multrå socken

c

3,429.80

34.7

1.0

0.7

53.8

0.6

90.7

9.3

lOO.o

Rc

3,301.52

37.4

1.1

0.7

55.9

0.4

95.5

4.5

96.3

Aa

3,180.2 3

33.2

1.0

0.9

57.7

0.5

93.3

6.7

92.7

Mörarps socken

c

6,572.60

39.1

3.1

11.8

35.6

9.6

98.7

1.8

lOO.o

Rc

6,601.96

39.4

3.2

11.2

35.4

9.5

98.7

1.3

100.4

Aa

6,601.62

39.6

3.2

11.6

35.2

9.5

99.1

0.9

100.4

Näs socken

c

590.10

60.9

0.9

—

38.2

—

100. o

—

lOO.o

Rc

574.00

59.8

1.0

—

39.2

—

lOO.o

—

97.3

Aa

574.28

59.9

0.6

—

39.6

—

100. o

—

97.3

Ramnäs socken

c

13,807.2 0

10.1

0.2

3.7

67.4

0.5

81.9

18.1

lOO.o

Rc

13,684.04

9.7

0.2

3.8

68.0

0.5

82.2

17.8

99.1

Aa

12,770.46

11.9

0.1

3.9

72.9

0.5

89.3

10.7

92.6

Ramundeboda

c

15,962.69

2.5

1.7

2.8

74.8

2.8

84.6

15.4

lOO.o

socken

Rc

15,767.59

2.5

1.8

2.8

75.7

2.8

85.6

14.4

98.8

Aa

15,216.17

2.6

1.9

2.9

78.5

2.9

88.8

11.2

95.3

Roasjö socken

c

401.07

60.5

0.1

3.1

23.7

2.0

89.4

10.6

lOO.o

Rc

359.91

61.3

0.2

3.3

26.4

2.2

93.4

6.6

89.7

Aa

355.5 9

60. o

0.1

2.9

26.8

2.3

92.1

7.9

88.7

Rolfstorps socken

c

2,295.14

53.0

1.5

4.2

40.6

0.2

99.5

0.5

lOO.o

Rc

2,280.2 7

52.7

1.6

4.2

40.8

0.2

99.5

0.5

99.4

Aa

2,082.8 6

48.8

1.1

4.8

44.6

0.8

99.6

0.4

90.8

Rämens socken

c

13,556.86

6.8

0.1

0.7

67.4

0.1

75.1

24.9

lOO.o

Rc

12,426.34

6.8

0.1

0.8

73.5

0.1

81.3

18.7

91.7

Aa

12,230.48

7.6

0.1

0.8

74.8

0.1

83.4

16.6

90.2

Siljansnäs socken

c

8,302.3 6

46.1

0.4

5.5

40.8

0.4

93.2

6.8

lOO.o

Rc

7,984.42

44.4

0.4

5.7

42.0

0.4

92.9

7.1

96.2

Aa

8,393.04

49.7

0.2

5.7

39.4

0.4

95.4

4.6

101.1

Sturkö socken

c

1,969.00

16.0

2.0

5.8

75.4

0.3

99.5

0.5

lOO.o

Rc

1,969.00

16.0

2.0

5.8

75.4

0.8

99.5

0.5

lOO.o

Aa

1,871.41

12.9

1.3

6.8

78.6

0.3

99.3

0.7

95.0

Vrena socken

c

5,253.11

10.6

2.7

7.0

71.3

4.1

95.6

4.4

lOO.o

Rc

5,223.66

10.2

2.7

7.0

71.7

4.1

95.7

4.3

99.4

Aa

5,162.11

11.2

2.3

7.6

72.2

4.0

97.2

2.8

98.3

Vätö socken

c

4,867.66

19.6

6.0

4.9

65.0

2.4

97.9

2.1

lOO.o

Rc

4,907.73

17.7

5.9

4.9

64.6

2.4

95.4

4.6

100.8

Aa

4,671.28

19.4

4.2

5.1

67.4

2.4

98.5

1.6

96.0

Åsele socken

G

46,749.10

56.8

0.2

3.5

21.9

0.2

82.6

17.4

lOO.o

Rc

41,889.3 5

57.0

0.2

3.9

24.4

0.2

85.7

14.3

89.6

Aa

50,253.96

57.4

0.1

3.4

20.6

0.2

81.6

18.4

107.5

Tillsammans

c

280,753.51

24.1

1 2

6.3

53.1

2.2

86.9

13.1

lOO.o

Rc

273.953.6S

23 4

1.8

6 5

54.4

2.2

87.8

12.2

97.6

Aa

276,970.54

25 4

1.0

6.2

od.J

2.2

88.5

11.5

98.7

opaginerad Kontrollera mot PDF

23*

Tab. 4. Skattekronornas antal och fördelning inom 35 landskommuner p&

grundval av 1923 års taxering.

Förslaget P = provisoriet (exkl. skogsaccis).

Förslaget Kp = kommunalskattekommitténs slutliga förslag (inkl. beräknad skogsskatt) utan

näringsskatt och med provisoriets orts- och familjeavdrag.

Taxering8distrikt

Olika

skatte-

förslag

Samma

skattekronor

Därav å

Summa

skatte- kronor i

procent av

provi- soriets

skatte- kronor

Andra skattskyldiga än inländ- ska aktiebolag och solidariska

bankbolag

Inländska

aktie- bolag och

solidari- ska bank- bolag

Skatt- skyldiga

som ägt

eller

brukat

fastighet

Övriga

Summa

%

%

%

% II %

Agunnaryds socken ......

P

2,927.73

72.4

21.7

94.1

5.9

lOO.o

Kp

3,097.53

75.7

20.5

96.2

3.8

105.8

Askersunds socken ......

P

8,066.7 5

42.6

39.6

82.2

17.8

lOO.o

Kp

9,896.21

47.3

32.3

79.6

20.4

122.7

Edsele socken...............

P

6,981.2 9

27.1

22.3

49.4

50.6

lOO.o

Kp

6,585.43

30.4

23.6

54.0

46.0

94.3

Gladhammars socken ...

P

8,402.95

22.4

51.7

74.1

25.9

lOO.o

Kp

7,935.75

23.1

54.7

77.8

22.2

94.4

Gnosjö socken ............

P

2,964.45

49.5

43.8

93.3

6.7

lOO.o

Kp

2,899.81

48.2

44.8

93.0

7.0

97.8

Hemmingsdynge socken..

P

2,582.44

69.8

28.9

98.7

1.3

lOO.o

Kp

2,782.76

71.8

26.8

98.6

1.4

107.8

Hossmo socken ............

P

1,870.81

66.2

33.8

100. o

_

lOO.o

Kp

1,989.15

68.2

31.8

lOO.o

—

106.8

Håbols socken ............

P

2.407.0 7

85.2

13.5

98.7

1.3

lOO.o

Kp

2,328.5 9

85.2

13.9

99.1

0.9

96.7

Håsjö socken ...............

P

6,104.80

51.5

37.9

89.4

10.6

lOO.o

Kp

6,239.oo

54.0

37.0

91.0

9.0

102.2

Hällums socken...........

P

753.86

66.0

21.2

87.2

12.8

lOO.o

Kp

t>5y.04

66.5

24.2

90.7

9.3

87.4

Rinna socken...............

P

26,318.2 5

34.1

51.9

86.0

14.0

lOO.o

Kp

26,625.4 9

34.0

51.3

85.3

14.7

101.2

Kråksmåla socken.........

P

4,786.66

61.6

33.8

94.9

5.1

lOO.o

Kp

4,885.54

64.1

32.6

96.7

3.8

102.1

Kuddby socken ............

P

3,753.44

63.6

36.2

99.8

0.2

100.0

Kp

3.585.29

62.0

37.9

99.9

0.1

95.5

Kvillinge socken............

P

22,913.09

33.8

52.9

86.7

13.8

lOO.o

Kp

23,848.04

30.9

50.8

81.7

18.3

104.1

Kävlinge socken............

P

24,772.87

34.1

45.6

79.7

20.8

lOO.o

Kp

26,200.06

33.6

43.1

76.7

23.3

105.8

Los socken..................

P

14,442.18

58.7

24.4

83.1

16.9

lOO.o

Kp

18,679.08

61.4

18.9

80.3

19.7

129.3

Längbro socken ............

I*

37,417.8 9

47.7

48.6

96.3

3.7

lOO.o

Kp

3ti,ö74.60

46.8

49.6

96.4

3.6

98.0

opaginerad Kontrollera mot PDF

24*

Tab. 4 (forts.). Skattekronornas antal och fördelning inom 35 landskommuner

på grundval av 1925 års taxering.

T axe ring sdistrikt

Olika

skatte-

förslag

Summa

skattekronor

Därav å

Andra skattskyldiga än inländ- ska aktiebolag och solidariska

bankbolag

Inländska

aktie- bolag och

solidari- ska bank- bolag

Summa

skatte- kronor i

procent av

provi- soriets

skatte- kronor

Skatt- skyldiga

som ägt

eller

brukat

fastighet

Övriga

Summa

%

%

%

%

%

Mollösunds socken ......

P

1,744.0 9

51.0

47.5

98.6

1.5

lOO.o

Kp

1,644.88

48.1

50.8

98.4

1.6

94.3

Multrå socken ............

P

2,730.27

42.9

39.4

82.8

17.7

lOO.o

Kp

2,697.98

42.2

39.8

82.0

18.0

98.8

Mörarps socken............

P

5,199.80

68.4

30.7

99.1

0.9

lOO.o

Kp

5,175.20

68.6

30.9

99.5

0.5

99.5

Nordmalings socken......

P

23,052.9 7

47.1

42.4

89.5

10.5

lOO.o

Kp

22,622.54

48.6

43.2

91.8

8.2

98.1

Norra Vrams socken......

P

6,811.14

34.1

55.8

89.9

10.1

lOO.o

Kp

6,857.84

37.9

55.4

93.3

6.7

100.7

Näs socken .................

P

578.75

75.1

24.9

lOO.o

—

lOO.o

Kp

633.08

77.2

22.8

lOO.o

—

109.4

Ramnäs socken ............

P

11,438.05

15.7

54.5

70.2

29.8

lOO.o

Kp

12,292.04

16.4

50.7

67.1

32.9

107.5

Ramundeboda socken • ••

P

12,934.60

7.4

73.7

81.1

18.9

lOO.o

Kp

12,749.08

7.4

74.7

82.1

17.9

98.6

Roasjö socken..............

P

419.6 7

54.4

35.5

89.9

10.1

lOO.o

Kp

387.01

54.2

38.5

92.7

7.3

92.2

Rolistorps socken .........

P

1,992.59

70.5

29.5

lOO.o

—

lOO.o

Kp

1,684.81

65.1

34.9

lOO.o

—

84.6

Rämens socken ............

P

10,878.18

7.2

61.8

69.0

31.0

lOO.o

Itp

9,697.11

7.9

69.3

77.2

22.8

89.1

Siljansnäs socken .........

P

6,721.67

62.2

28.9

91.1

8.9

lOO.o

Kp

6,888.55

59.1

28.2

87.8

12.7

102.5

Slättåkra socken ........

P

13,743.7 8

20.8

59.7

80.5

19.5

lOO.o

Kp

14,305.28

19.4

57.8

76.7

23.3

104.1

Sturkö socken ............

P

1,902.19

50.7

49.0

99.7

0.3

lOO.o

Kp

1,884.41

50.4

49.5

99.9

0.1

99.1

Vrena socken...............

P

3,658.61

35.7

52.5

88.2

11.8

lOO.o

Kp

3,758.88

36.0

51.2

87.2

12.8

102.7

V. Kärrstorps socken ■

P

2,502.64

77.7

22.3

lOO.o

—

lOO.o

Kp

2,665.94

79.1

20.9

lOO.o

—

106.5

Vätö socken ...............

P

4,326.14

58.2

39.5

97.7

2.8

lOO.o

Kp

4.167.80

57.1

41.0

98.1

1.9

96.8

Österplana socken.........

P

11,829.48

3.9

27.9

31.8

68.2

lOO.o

Kp

12,008.8 8

3.4

27.6

30.9

69.1

101.6

Tillsammans

P

299,930 00

38.4

45.3

83.J

16.3

1OO.0

Kp

307,03206

38.8

44.3

83.1

16.9

102 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

25*

Tab. 5. Utdebiteringen å skogsaccis och allmän kommunalskatt vid olika

förslag till skogsbeskattning enligt beräkning för år 1826.

Håsjö socken.

År 1925 utgående skogsaccis:

Accispliktigt virkes rotvärde...........................

Accis per 100 kronors rotvärde........................

Utgående skogsaccis.......................................

Utgifter att täckas av skogsaccis och allmän kommunalskatt

......................................................

Därav efter avdrag för i anspråk tagen (= utgående)

skogsaccis..........................................

Antal skattekronor för utdebitering:

Fastighetsskattekronor....................................

Inkomstskattekronor ....................................

Summa skattekronor

Utdebitering per skattekrona..............................

Kråksmåla socken.

År 1925 utgående skogsaccis:

Accispliktigt virkes rotvärde...........................

Accis per 100 kronors rotvärde .....................

Utgående skogsaccis.......................................

Utgifter att täckas av skogsaccis och allmän kommu
-

utga
-

nalskatt

I

i Därav efter avdrag för i anspråk tagen (

ende) skogsaccis.................................

j Antal skattekronor för utdebitering:

Fastighetsskattekronor ...........................

i Inkomstskattekronor ............................

Summa skattekronor

Utdebitering per skattekrona

Mullra socken.

År 1925 utgående skogsaccis:

Accispliktigt virkes rotvärde.....

Accis per 100 kronors rotvärde

Utgående skogsaccis.................

nalskatt ......................

Därav efter avdrag för

ende) skogsaccis..........

anspråk tagen (= utgå
-

Provisoriet

Inom finansdepartementet

utarbetade förslag

Alternativ I

Alternativ IT

361,120

i

369,610

369,610

2.—

2.28

2.28

7,222

8,242

8,242

54,230

54,230

54,230

47,008

45,988

45,988

2,749

2,038

2,275

3,356

3,518

3,459

6,105

5,556

5,734

7.70

8.28

8.02

141,300

149,300

149,300

2.—

3.32

3.82

2,826

4,957

4,957

46,739

46,739

46,739

43,913

41,782

41,782

2,447

1,950

2,117

2,400

2,500

2,455

4,847

4,450

4,572

9.06

9.8 9

9.14

70,960

79,450

79,450

2.—

3.68

3.68

1,419

2,924

2,924

31,967

31,967

31,967

30,548

29,043

29,043

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tab. 5 (lorts.). Utdebiteringen & skogsaccis och allmän kommunalskatt vid olika

förslag till skogsbeskattning enligt beräkning för år 1926.

Provisoriet

Inom finansdepartementet

utarbetade förslag

Alternativ I

Alternativ II

Antal skattekronor lör utdebitering:

Fastighetsskattekronor.......................................

1,375

1,137

1,217

Inkomstskattekronor..........................................

1,355

1,432

1,405

Summa skattekronor

2,730

2,569

2,622

Utdebitering per skattekrona.................................

11.19

11.31

11.08 |

Lycksele socken.

År 1925 utgående skogsaccis:

Accispliktigt virkes rotvärde.............................

2,551,010

2,590,610

2,590,610

Accis per 100 kronors rotvärde ........................

2.—

1.55

1.56

Utgående skogsaccis..........................................

51,020

40,154

40,154

Utgifter att täckas av skogsaccis och allmän kommu-

nalskatt .........................................................

251,110

251,110

251,110

Därav efter avdrag för i anspråk tagen (= utgå- ende) skogsaccis ............................................

200,090

210,956

210,956

Antal skattekronor för utdebitering:

Fastighetsskattekronor......................................

20,018

13,643

15,768

Inkomstskattekronor .......................................

20,000

21,515

20,988

Summa skattekronor

40,018

35,158

36,756

Utdebitering per skattekrona.................................

5 —

6.—

5.74

Sorsele socken.

År 1925 utgående skogsaccis:

Accispliktigt virkes rotvärde..............................

601,610

629,910

629,910

Accis per 100 kronors rotvärde ........................

2.—

2.74

2.74

Utgående skogsaccis...........................

12,032

17,260

17,260

Utgifter att täckas av skogsaccis och allmän kommu-

nalskatt .........................................................

98,666

98,666

98,666

Därav efter avdrag för i anspråk tagen (= utgå-

ende) skogssaccis ..........................................

86,634

81,406

81,406

Antal skattekronor för utdebitering:

Fastighetsskattekronor.......................................

5,157

3,560

4,093

Inkomstskattekronor .......................................

4,469

4,654

4,588

Summa skattekronor

9,626

8,214

8,681

Utdebitering per skattekrona................................

9.—

9.91

9.88

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tab. 6. Skogsvärde enligt 1922 års fastighetstaxering samt till skogsaccis åren

1923—1925 taxerat rotvärde.

Län

Skogsvärde

enligt

1922 års

taxering

Till skogsacciB taxerat rotvärde

Rot- värde i

proc. av

skogs- värde

i medel- tal åren

1923—

1925

år 1923

år 1924

år 1925

Kronor

i pro- cent av

skogs- värdet

Kronor

i pro- cent av

skogs- värdet

Kronor

i pro- cent av

skogs- värdet

Stockholms......

41,714,400

1,206,580

2.89

3,051,235

7.31

3,290,528

7.89

6.08

Uppsala .........

32,742,000

1,387,377

4.24

3,230,201

9.8 7

3,432,849

10.48

8.20

Södermanlands

42,398,600

3,535,648

8.3 4

4,459,012

10.52

5,345,771

12.61

10.49

Östergötlands • • •

73,513,193

1,416,736

1.93

4,378,242

5.96

5,640,385

7.6 7

5.19

Jönköpings......

57,102,920

2,437,113

4.27

5,056,917

8.86

6,816,873

11.94

8.35

| Kronobergs......

58,675,840

1,375,908

2.34

3,872,886

6.60

4,864,023

8.2 9

5.76

Kalmar............

69,867,181

1,883,790

2.70

4,875,480

6.98

6,628,285

9.49

6.39

Gotlands........

9,803,900

104,138

1.06

322,312

3.29

501,397

5.ii

3.15

: Blekinge .........

13,707,410

215,550

1.57

761,780

5.56

1,077,347

7.86

5.oo

i Kristianstads ...

22,516,590

1,410,613

6.26

3,550,511

15.7 7

2,270,200

10.08

10.71

Malmöhus .....

13,835,715

517,382

3.74

1,187,004

8.58

1,127,865

8.15

6.82

Hallands.........

10,443,840

336,754

3.2 2

637,334

6.io

774,858

7.4 2

5.58

Göteborgs och

Bohus .........

10,163,870

316,158

3.11

640,215

6.30

653,792

6.43

5.28

Älvsborgs........

52,969,180

1,950,921

3.68

3,939,263

7.44

5,303,247

10 01

7.04

Skaraborgs ......

36,062,400

913,975

2.53

3,048,169

8.4 5

3,384,698

9.89

6.79

Värmlands ......

175,244,936

5,089,908

2.90

13,616,809

7.77

14,572,806

8.32

6.33

Örebro............

68,130,670

2,489,938

3.65

4,147,003

6.09

4,820,806

7.08

5.61

Västmanlands...

39,728,830

1,548,285

3.90

3,303,364

8.31

3,487,833

8.78

7.oo

Kopparbergs ...

169,478,215

4,494,892

2.05

14,657,705

8.66

15,268,118

9.01

6.77

Gävleborgs ......

125,183,360

6,753,153

5.39

15,265,621

12.19

15,483,742

12.87

9.99

Västernorrlands

121,976,250

4,913,623

4.03

12,372,607

10.14

16,157,923

13.25

9.14

Jämtlands ......

131,732,435

5,579,466

4.24

14,283,960

10.84

19,428,019

14.75

9 94

Västerbottens...

133,572,900

4,092,038

3.06

12,390,128

9.28

15,370,297

11.51

7.95

Norrbottens ...

88,407,875

904,965

1.02

2,985.634

3.38

4,512,000

5.10

3.17

Tillsammans

1,598,972,5d

54.874,911

3.43 j

136,033,392

8.51

160,213,662

10.02

7.32

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Tall. 7. Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finansdepar
tementet

utarbetade förslaget.

a) Ortsgrupp I.

Inko

m

st- och förmögenhetsskattens

grundbelopp

Gift

Gift

Gift

med

Gift

med

Taxerat

Ensamstående

Grift

utan barn

ett

barn

två

barn

tre

barn

fyra barn

enligt

enligt

enligt

enligt

enligt

enligt

nu

förslaget

nu

förslaget

nu

förslaget

nu

förslaget

nu

förslaget

nu

förslaget

500

600

2

700

4

800

i

50

6

—

i

900

3

—

8

—

—

—

i

—

_

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1,000

4

50

10

1,100

6

—

12

i

50

7

—

il

1,200

7

50

14

—

3

—

9

—

—

—

4

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1,300

9

—

16

—

4

50

11 —

—

—

6

—

—

—

2

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1,400

10

50

18

—

6

—

13 —

i

50

8

—

—

4

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1,500

13

50

20

—

7

50

15

—

3

—

10

—

—

—

6

—

—

—

2

—

—

—

—

1,600

16

50

22

—

9

—

17

—

4

50

12

—

—

—

8

—

—

—

4

—

—

—

—

—

1,700

19

50

24

—

10

50

19

6

—

14

—

i

50

10

—

—

—

6

—

—

—

2

1,800

22

50

26

—

12

—

21

—

7

50

16

—

3

—

12

—

—

—

8

—

—

—

4

—

1,900

25

50

28-

13

50

23

9

—

18

—

4

50

14

—

—

—

10

—

—

—

6

—

2,000

28

50

30\ —

15

—

25

—

10

50

20

—

6

—

16

i

50

12

—

—

8

—

2,100

31

50

32

—

18

—

27

12

—

22

—

7

50

18

—

3

—

14

—

—

—

10

—

2,200

34

50

34

—

21

—

29

13

50

24

—

9

—

20

—

4

50

16

—

—

—

12

2,300

37

50

36

—

24

—

31

15

—

26

—

10

50

22

—

6

—

18

—

i

50

14

—

2,400

40

50

38

—

27

—

33

16

50

28

—

12

—

24

—

7

50

20

—

3

—

16

—

2,500

43

50

40

—

30

—

35

18

—

30

—

13

50

26

—

9

22

—

4

50

18

—

1 2,600

46

50

43

—

33

—

37

19

50

32

—

15

—

28

—

10

50

24

—

6

—

20

j 2,700

49

50

46

—

36

—

39

—

22

50

34

—

16

50

30

—

12

—

26

—

7

50

22

2 800

52

50

49

—

39

—

4l\B0

25

50

36

—

18

—

32

—

13;5o

28

—

9

—

24

—

2,900

55

50

62

—

42

—

44 so

28

50

38

—

19

50

34

—

15

—

30

—

10

50

26

—

3,000

58

50

55

—

45

—

47\S0

31

50

40

—

21

—

36

—

16 50

32

~

12

—

28

—

3,500

73

50

70

—

60

—

62 bo

46

50

55

—

33

—

49

—

24

43

—

19

50

38

—

4,000

88

50

85

—

75

—

7 7 bo

61

50

70

—

48

64

—

34 so

58

—

27

—

52

—

4,500

103

50

100

—

90

—

92 bo

76

50

85

—

63

—

79

—

49 so

73

—

36

—

67

—

5,000

118

50

Ilo

—

105

—

107\BO

91

50

100

—

78

—

94

—

64! 5 0

88

—

51

—

82

5,500

133

50

130

—

120

_

122 bo

106

50

115

—

93

—

109

—

79 so

103

—

66

—

97

—

6,000

148

50

145

—

135

_

1371 bo

121

50

130

—

108

—

124

—

94150

118

—

81

—

112

—

6,500

163150

160

—

150

_

152\Bo

136

50

145

—

123

—

139

—

109 öo

133

—

96

—

127

—

7,000

178

50

175

—

165

_

167\bo

151

50

160

—

138

—

154

—

124 60

148

—

in

—

142

—

7,500

193

50

190

—

180

—

182\Bo

166

50

175

—

153

—

169

—

139,60

163

—

126

—

157

—

8,000

208

50

205

—

195

_

197. b o

181

50

190

—

168

—

184

—

154,60

178

—

141

—

172

—

8,500

223

50

220

—

210

—

212\Bo

196

50

205

—

183

—

199

—

169 60

193

—

156

—

187

—

9,000

238

50

235

—

225

—

227'' bo

211

50

220

—

198

—

214

—

184 60

208

—

171

—

202

—

9,500

253

50

250

—

240

—

242 bo

226

50

235

—

213

—

229

—

199,50

223

—

186

—

217

—

10,000

268

50

265

—

255

—

257 bo

241

50

250

—

228

—

244

—

214

50

238

—

201

—

232

—

15,000

458

—

460

—

440

_

450

—

422

—

440

—

404

—

432

—

386

—

424

—

368

—

416

—

20,000

658

—

660

—

640

—

650

—

622

—

640

—

604

—

632

—

586

—

624

—

568

—

616

—

25,000

897

50

905

—

875

—

892

OÖ

852

50

880

—

830

—

870

—

807

50

860

—

785

—

850

—

30,000

1,147

50

1,155

—

1,125

—

1,142

50

1,102

50

1.130

—

1,080

—

1,120

—

1,057

60

1,110

—

1,035

—

1.100

—

35,000

1,397

50

1,405

—

1,375

—

1,392

50

1,352

50

1,380

—

1,330

—

1.370

—

1,307

50

1,360

—

1,285

—

1,350

—

40,000

1,647

50

1,655

—

1,625

—

1,642

SO

1,602

50

1,630

—

1,580

-

1,620

—

1,557

50

1,610

—

1,535

— 1,600

—

45,000

1,937

—

1,950

—

1,910

—

1,935

—

1,883

—

1,920

—

1,856

—

1,908

—

1,829

—

1,896

—

1,802

—

1.884

—

50,000

2,237

—

2,250

—

2,210

—

2,235

—

2,183

—

2,220

—

2,156

—

2,208

—

2,129

—

2,196

—

2,102

—

2.184

—

75,000

3,876

50

3,895

—

3,845

—

3,877

SO

3,813

50

3,860

—

3,782

—

3,846

—

3,750

50

3,832

—

3,719

—

3,818

—

O

O

O

o

o

rH

5,626

50

5,645

—

5,595

—

5,627

50

5,563

50

5,610

—

5,532

—

5,596

—

5,500

50

5,582

—

5,469

-

5.568

—

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 7 (forts.). Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finans.

departementet utarbetade förslaget.

b) Ortsgrupp II.

Inkomst- och förmögenhet sskattens grundbelopp

Taxerat

belopp

Ensamstående

Gift utan barn

Gift med

ett barn

Gift med

två barn

Gift med

tre barn

Gift med

fyra barn

|

nu

enligt

förslaget

nu

enligt

''örslaget]

nu

enligt

''örslaget

nu

enligt

''örslaget

nu

enligt

förslaget

nu

enligt j

förslaget.

700

|

1

|

■

800

—

—

|

900

i

50

4\-

1,000

3

1,100

4''

50

8—

— —

—

J

1,200

6

—

10\—

Iso

4

—

1,300

7

50

12-

31 —

1,400

9

—

14 —

4:50

8

—

—

2

1,500

10

50

16-

6i —

10

—

i

50

4

1,600

12

—

18-

7 50

12

—

3

—

6

—

—

—

2 —

—

—

—

—

—

1,700

15

—

2o\ —

9 —

14

4 50

8

—

—

4 —

—

—

—

—

1,800

18

_

22 —

10 50

16

—

6

—

10

i

50

6 —

—

2

—

—

—

—

1,900

2,000

21

_

24 —

12!—

18

—

7 50

12

—

3

—

8 —

—

4

—

—

—

—

—

24

_

26 —

13''50

20

—

9

—

14

4

50

10 —

—

6

—

—

—

2

—

2,100

27

_

28 —

15 —

22

—

10 50

16

6

—

12 —

1 60

8

—

—

—

4

—

2,200

30

_

30-

1650

24

—

12

—

18

—

7

50

14 —

3

—

10

—

—

6

—

2300

33

_

32 —

19,50

26

-

13

50

20

—

9

—

16\ —

4150

12

—

—

8

—

2,400

36

_

34 —

22:50

28

__

15

—

22

10

50

18-

6

14

—

i

so

10

—

2,500

39

_

36 —

25''60

30

—

16

50

24

12

—

20\ —

7

50

—

3

—

12

2,600

42

_

38 —

28 50

32 —

18

—

26

13

50

22 —

9

—

£

—

4

50

14

—

2,700

2,800

2,900

3,000

45

_

40 —

31 50

34

19 50

28

—

15

—

24\—

10

50

20

—

6

16

—

48

_

43 —

34 so

3b

21

—

30

—

16 so

26 —

12

—

22

—

7 j 6 0

18

51

_

46 —

37i50

38 —

24

—

32

18

—

28-

13

50

24

—

9

—

20

—

54

_

49-

40 5 0

40

27

—

34

—

19 50

30\ —

15

—

26

—

10 50

22

3,500

69

_

64 —

55160

55 —

42

—

46

—

28 50

40-

22

50

36

—

18

—

32

4,000

84

_

79-

70 so

70

—

57

—

61

—

43 so

55-

30

—

49

—

25 50

43

4’500

99

_

94 —

85!6o

85

72

—

76

—

58 so

70-

45

64

—

33

—

58

5300

114

_

109 -

100 50

100

—

87

—

91

—

73

50

85 -

60

79

—

4ö 60

73

5,500

129

_

124 -

115! 5 0

115-

102

—

106

—

88

50

100-

75

94

—

61

50

88

6,000

144

_

139 —

130|5 o

130

—

117

—

121

—

103

50

115 —

90

j

109

—

76 50

103

6,500

159

_

154, —

145'' so

145

132

136

118

50

130-

105

—

124

—

91 60

118

7,000

7,500

174

_

169 —

160 so

160

—

147

—

151

—

133 50

145 —

120

—

139

;-

106 so

133 —

189

_

184 —

175 50

175

162

166

—

148 so

160 —

135

154,-

121 60

148

8,000

204

_

199 —

190''so

190

—

177

—

181

—

163 50

175 —

150 —

169 —

136 bo

163

1 8,500

219

_

214 —

205j50

205

192

196

178 60

190 —

165

184

151 60

178

1 9,000

234

_

229 —

220 50

220-

207

—

211

—

193 60

205 —

180

199

168 50

193

9,500

249

_

244 —

235 50

235

—

222

226

208

50

220 —

195

214

—

181 50

208 —

io’ooo

264

_

239 —

250 so

250 —

237

—

241

—

223 so

235 —

210

229

_

196 50

223 —

15.000

20.000

452

_

432 —

434; —

440

—

416

428

398

—

420 —

380

| —

412-

362 —

404

652

_

652 —

634 —

640 -

616

628

598

!—

620 —

580

612 —

562

604 —

25.000

890

_

895 —

867 50

880 —

845

86r

822 so

855-

800 —

845 —

777

60

835

30,000 1,140

_

1,145 —

1,117 so

1,130 —

1,095

—

1,115

1,072 so

1,105 —

1,051

-

1,095 -

1,027

50

1,085

—

35300 1,390

1.395 —

1,367 50

1,380 -

1,345

1.365

1,322 so

1,355 —

1,300

—

1,345

1,277 so

1,335 —

40,000 1,640

1.645 —

1,617 50 1,630 —

1,595

1,615

1,572

50

1,605 -

1,550 —

1,595

1,527

50

1,585 —

45,000,1.928

1.938 —

1,901 —

1,920 —

1,874 —

1.902 —

1,847

—

1,890 -

1,820 —

1,878 —

1,793 —

1,866 —

50,0002,228

2,238 —

2,201 —

2,220 -

2,174 —

2,202 —

2,147

| —

2,190 —

2,120 —

2,178

—

2,093 —

2,166 —

75300 3,866

3,881 -

,3,834 so

5,584,60

3 860 —

3,so:

3,839 -

[3,771 6 0

3,825 —

3,740|—

3.811

3,708 bo

3,797 —

100,000|5,616

\5,631 -

15,6/0 —

5,553 —

5,589 —

[5,52160

5,575 —

5,4901 —

5,561

;5,4o8 6 0

5,547 -

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tal). 7 (lorts.). Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finans
departementet

utarbetade förslaget.

c) Ortsgrupp III.

Taxerat

belopp

Inkomst-

och förmögen!!

etsskattens

grundbelopp

Ensamstående

Gift

utan barn

Gift med

ett barn

Gift med

två barn

Gift

tre

med

barn

Gift med

fyra barn

nu

enligt

förslaget

nu

enligt

förslaget

nu

enligt

förslaget

nu

enligt

förslage

nu

enligt

förslaget

nu

1 enligt

förslaget

900

1,000

i

50

i

> _

1,100

3

1,200

4

50

6

1,300

6

6

_

i

50

7

_

1,400

7

50

10

—

3

.5

_

—

—

_

_

_

_

_

_

_

1,500

9

12

_

4

50

5

1,600

10

50

14

6

—

7

i

50

1,700

12

—

16

7

50

fl

3

—

2

_

_

_

_

_

_

1,800

13

50

lå

_

9

—

11

—

4

50

4

_

1,900

16

50

20

—

10

50

13

6

—

6

_

i

50

2

__

2,000

19

60

22

12

—

15

—

7

50

8

_

3

_

3

_

_

_

_

_

_

2,100

22

50

24

—

13

50

17

—

9

—

10

—

4

50

5

_

2,200

25

50

26

—

15

—

19

—

10

50

12

—

6

—

7

_

i

50

2

_

_

_

_

2,300

28

50

28

—

16

50

21

—

12

—

14

—

7

50

9

_

3

_

4

_

_

_

_

_

2,400

31

50

30

-

18

—

23

—

13

50

16

—

9

—

11

—

4

50

6

_

_

_

2

_

2,500

34

50

32

—

21

—

25

—

15

—

18

—

10

50

13

—

6

_

8

_

i

50

3

_

2,600

37

50

34

—

24

—

27

—

16

50

20

12

—

15

—

7

50

10

_

3

_

5

_

2,700

40

50

36

—

27

—

29

—

18

—

22

—

13

50

17

—

9

—

12

—

4

50

7

_

2,800

43

5 0

38

—

30

—

31

—

19

50

24

—

15

—

19

—

10

50

14

_

6

_

9

_

2,900

46

50

40

—

33

—

33

—

21

—

26

—

16

50

21

—

12

—

16

_

7

50

11

_

3,000

49

50

43

—

36

—

35

—

22

50

28

—

18

—

23

—

13

50

18

9

__

13

_

3,500

64

50

58

—

51

—

47

50

37

50

38

—

25

50

33

—

21

—

28

_

16150

23

_

4,000

79

50

73

—

66

—

62 so

52

50

52

—

39

—

44 bo

28

50

38

—

24

_

33

4,500

94

50

88

—

81

—

77 so

67

5 0

67

—

54

—

59 bo

40

50

52

31

50

44

SO

5,000

109

50

103

—

96

—

92

so

82

50

82

—

69

_

74''bo

55

50

67

—

42

_

59

so

5,500

124

50

118

—

in

—

107 bo

97

50

97

—

84

—

89, bo

70

50

82

—

57

_

74

so

6,000

139

50

133

—

126

—

122 bo

112

50

112

—

99

—

104 bo

85

50

97

_

72

_

89

50

6,500

154

50

148

—

141

—

137\so

127

50

127

—

114

—

119 BO

100

50

112

—

87

_

104

50

7,000

169

50

163

—

156

—

152, bo

142

50

142

—

129

—

134.bo

115

50

127

—

102

_

119

50

7,500

184

50

178

—

171

—

167\bo

157

5 0

157

—

144

—

149,60

130

50

142

—

117

_

134

SO

8,000

199

50

193

—

186

—

182 bo

172

50

172

—

159

—

164'' bo

145

50

157

—

132

_

149

50

8,500

214

50

208

—

201

—

197, bo

187

50

187

—

174

—

179,60

160

50

172

_

147

_

164

50

9,000

229

50

223

—

216

—

212

50

202

50

202

—

189

—

194,bo

175

50

187

—

162

_

179

60

9,500

244

50

238

—

231

—

227

60

217

50

217

—

204

—

209

50

190

50

202

—

177

_

194

50

10,000

259

50

233

—

246

—

242

50

232

50

232

—

219

_

224

SO

205

50

217

_

192

_

209

50

15,000

446

—

444

—

428

—

430

—

410

—

416

—

392

—

406

—

374

—

396

_

356

_

386

—

20,000

646

—

644

—

628

—

630

—

610

—

616

—

592

_

606

_

574

_

596

_

556

_

586

—

25,000

882

50

883

—

860

—

867

50

837

50

850

—

815

—

837

50

792

50

825

—

770

_

812

50

30,000

1,132

50

1133

—

1,110

—

1,117

SO

1,087

50

1,100

-

l ,065

-

1,087

50

1,042

50

1,075

—

1,020

_

1,062

50

35,000

1,382

50

1383

—

1,360

-

1.367

50

1,337

50

1,350

1,315

1337.bo

1,292

50

1,325

—

1,270

_

1,312

50

40,000

1,632

50

1,633

—

1,610

—

1,617

SO

1,587

50

1600

—

1,565

2.587 so

1,542

50

1,575

_

1,520

_

1,562

50

45.000

,919

1.926

1.892

1905

—

1,865

1.884

—

1,838

2.86S

1,811

1.854

_

1,784

—

1,839

—

50,000

2,219

2226

_

2,192

2.205

_

2,165

2,184

_

2,138

2.169

_

2,111

2,154

_

2,084

2,139

—

75,000

1,85")

50

3.867

3,824

3842

BO

3,792

50

3,818

3,761

3,800 bo

3,729

50

3,783

_

3,698

3,765

SO

100,000 ;

>,605

50

5,617

5,574

5,592

50

5,542

50

5,568

-

3,511

—

5,550\ bo

5,479

50

5,533

—

5,448

5,515

50

opaginerad Kontrollera mot PDF

31*

Tab. 7 (forts.). Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finans
departementet

utarbetade förslaget.

d) Ortsgrupp IV.

Inkomst- och förmögen]! etsskattens grundbelopp

Taxerat

belopp

Ensamstående

Gift

utan barn

Gift

ett

med

barn

Gift med

två barn

st

get

Gift

tre

med

barn

nu

enligt

| försegel

nu

enligt

förslaget

nu

enligt

förslaget

nu

| enli

1 förslå

nu

enligt

förslaget

1,100

1,200

i

50

2

_

1,300

3

1,400

4

50

6

1,500

6

8

i

50

1,600

7

50

10

_

3

r

1,700

9

12

_

4

50

4

_

1,800

10

50

14

—

6

—

6 -

i

5 0

_

_

__

1,900

12

16

7

50

8

3

2,000

13

50

18

9

—

10-

4

50

2

2,100

lo

—

20

—

10

50

12-

6

_

4

—

i

50

_

_

2,200

16

50

22

—

12

—

14

7

50

6

_

3

_

_

_

_

_

2,300

19

60

24

—

13

50

16

9

_

8

_

4

50

2

_

_

2,400

22

50

26

—

15

—

18-

10

60

10

—

6

_

4

_

i

50

_

2,500

25

50

28

—

16

50

20

-

12

—

12

—

7

50

6

3

_

_

2,600

28

50

30

—

18

—

22

13

50

14

—

9

_

8

4

50

2

_

2,700

31

50

32

—

19

50

24

—

15

—

16

—

10

50

10

6

4

_

2,800

34

50

34

—

21

—

26

16

50

18

—

12

_

12-

7

50

6

_

2,900

37

50

36

—

24

—

28

_

18

_

20

—

13

50

14

_

9

8

_

3,000

40

50

38

—

27

—

30

19

50

22

—

15

—

16

_

10

50

10

_

3,500

55

50

62

42

—

40

28

50

32

—

22

50

26

_

18

_

20

_

4,000

70

50

67

-

57

—

55

—

43

50

43

—

30

—

36

_

25

50

30

_

4,500

85

50

82

72

—

70

—

58

50

58

__

45

—

49

_

33

_

40

_

5,000

100

50

97

—

87

85

—

73

50

73

—

60

—

64

_

46

50

55

_

5,500

115

50

112

—

102

100

—

88

60

88

—

75

—

79

_

61

50

70

_

6,000

130

60

127

—

117

115

—

103

50

103

—

90

—

94

_

76

50

85

_

6,500

145

50

142

—

132

—

130

—

118

50

118

—

105

—

109

—

91

50

100

_

7,000

160

50

157

—

147

_

145

—

133

50

133

—

120

—

124

_

106

50

115

_

7,500

175

50

172

—

162

—

160

—

148

50

148

—

135

—

139

—

121

50

130

_

8,000

190

60

187

—

177

—

175

—

163

50

163

—

150

—

154

—

136

50

145

_

8,500

205

50

202

—

192

—

190

—

178

50

178

—

165

—

169

—

151

50

160

_

9,000

220

60

217

—

207

—

205

—

193

60

193

—

180

_

184

_

166

50

175

_

9,500

235

60

232

—

222

—

220

—

208

50

208

—

195

—

199

—

181

50

190

_

10,000

250

50

247

—

237

—

236

—

223

60

223

—

210

—

214

—

196

50

205

_

15,000

434

—

436

—

416

—

420

—

398

—

404

—

380

—

392

—

362

380

20,000

634

—

636

—

616

—

620

—

598

—

604

—

580

—

592

—

562

_

580

25,000

867

50

875

—

845

—

855

—

822

50

835

—

800

—

820

_

777

50

805

30,000

1,117

50

1,125

—

1,095

1,105

—

1,072

50

1,085

1,050

1,070

—

1,027

BO

1,055

- 1

35,000

1,367

50

1.375

—

1,345

1,355

—

1,322

50

1,336

1,300

1,320

1,277

50

1,305

- 1

40,000

1,617

50

1,625

—

1,595

—1,605

—

1,572

60

1,586

,550

1,570

1,527

50

1,555

- 1

45,000

1,901

1,914

-

1,874

1,890

—

1,847

1,866

1,820

1,848

1,793

1,830

- 1

50,000

2,201

2,214

2,174

— 2,190

2,147

2.166

_

2,120

2.148

2,093

2,130

- 2

75,000

{,834

50

3853

3,803

-3825

3,771

50

3,797

1,740

3,776

1,708

50

3,755

- 3

100,000

5,584

fiol 5,603

5,553

—5,575

_

5,521

50

5,547\

>,490

—

5,526

—

5,458] 5o

5,505

- 5

Gift med

fyra barn

enligt

förslaget

1

3

4

6

13

21

28

36

48

63

78

93

108

123

138

153

168

183

344

544

755

50

60

50

2

4

14

24

34

46

61

76

91

106

121

136

151

166

181

196

368

568

790

1,040

1,290

1,540

1,812

2.112

3.734

15,484

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tab. 7 (forts.). Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finans
departementet

utarbetade förslaget.

e) Ortsgrupp V.

Inko

m

st- och form

ögenhetssk a 11ens grundbelopp

Gift

Gift

Gift

med

Gift

med

Taxerat

belopp

Ensamstående

Gift

utan barn

ett barn

två barn

tre barn

fyra barn

enligt

1

enligt

enligt

enligt

enligt

enligt

förslaget

förslaget

förslaget

förslaget

förslaget

förslaget

1,200

1

1,300

i

50

1,400

3

1,500

4

50

4

—

|

1,600

6

—

6

—

l

50

1,700

7

50

8

1,800

9

—

10

—

4

50

i

—

|

1,900

10

50

12

—

6

—

3

—

1

50

2,000

12

—

14

—

7

50

5

2,100

13

50

16

—

9

—

7

—

4

60

2,200

15

—

18

—

10 so

9

—

6

—

—

—

1

50

2,300

16

50

20

—

12

—

11

—

7

BO

2

I

2,400

18

—

22

—

13

50

13

—

9

4

—

4

60

—

—

—

—

—

—

—

2,500

21

—

24

—

15

—

15

—

10

50

6

—

6

—

—

1

50

—

—

—

—

j

2,600

24

—

26

—

16

50

17

—

12

—

8

—

7

50

i

3

—

—

-

—

2,700

27

—

28

—

18

—

19

—

13

50

10

—

9

—

3

—

4

50

—

—

—

—

2,800

30

—

30

—

19 BO

21

—

15

—

12

—

10

50

5

6

—

—

—

1

50

j

2,900

33

—

32

—

21 —

23

—

16

60

14

—

12 —

7

—

7

50

—

—

3

—

3,000

36

—

34

—

22 bo

25

—

18

—

16

—

13

50

9

—

9

—

2

—

4

50

—!—

3,500

51

_

46

—

37 so

35

—

25

50

26

—

21

—

19

—

16

50

12

—

12

—

5 —

4,000

66

_

61

—

52 so

47

BO

39

—

36

—

28 so

29

24

—

22

—

19 so

15-

4,500

81

—

76

—

67 so

62\so

541 —

49

—

40 so

39

31

50

32

27 —

25 —

5,000

96

—

91

—

82 so

77 so

69

—

64

—

55

50

53 \bo

42

—

43

—

34 bo

35 —

5,500

in

—

106

—

97 50

9 2\ so

84

79

—

70

50

68 bo

57

—

58

—

43 so

47 bo

6,000

126

—

121

—

112 50

107\bo

99 —

94

—

85

50

83\so

72

73

—

58 50

62 bo

6,500

141

—

136

—

127 so

122\bo

114 —

109

—

100

50

98 so

87

88

73 bo

77 bo

7,000

156

_

151

—

142 bo

137\bo

129! —

124

—

115 so

113 .BO

102

—

103

—

88 50

92 bo

7,500

171

—

166

—

157

50

152\ so

144 —

139

—

130 50

128

BO

117

—

118

—

103 bo

107 ybo

8,000

186

—

181

—

172

50

167\bo

159

_

154

—

145 bo

143

BO

132

—

133

118 50

122\bo

8,500

201

—

196

—

187

50

182\bo

174

_

169

—

160 50

158

BO

147

—

148

—

133 50

137\bo

9,000

216

—

211

—

202

50

197\ bo

189

184

—

175 so

173

BO

162

—

163

—

148 bo

152\bo

9,500

231

—

226

—

217

50

212

BO

204

199

—

190 50

188

BO

177

—

178

—

163 bo

167 bo

10,000

246

—

241

_

232

50

227

BO

219

214

—

205 bo

203\bo

192! —

193

-

178 bo

182 bo

15,000

428

—

428

—

410

—

410

—

392

392

374

1 —

378

—

356

364

—

338

—

350 —

20,000

628

—

628

—

610

—

610

—

592

—

592

574

—

578

_

556

—

564

—

538

—

550 —

25,000

860

—

865

—

837

50

842

BO

815

_

820

792 so

802. bo

770

—

785

—

747

50

767 so

30,000

1,110

—

1,115

—

1,087

50

1,092 so 1,065

—

1,070

1,042 bo

1,052 bo

1,020

—

1,035

—

997

50

1,017 bo

35,000

1,360

—

1,365

—

1,337

50

1,342 bo

1,315

_

1.320

—

1,292 bo ''i,302 *0,1,270

—

1,285

1,247 BO

1,267 bo

40,000

1,610

—

1,615

—

1,587

50

1,592

BO

1,565

—

1.570

—

1,542 boll,552 so 1,520

—

1,535

—

1,497 bo

1,517 bo

45,000

1,892

—

1,902

1,865

—

1,875

—

1,838

—

1,848-

1,811

—

1.827-

1,784

—

1,806

1,757

—

1,785 —

50,000

2,192

—

2,202

2,165

—

2,175

—

2,138

—

2,148-

2,111

—

2,127

—

2,084

—

2,106

2,057

—

2.085 -

75,000

3,824

—

3.839

_

3,792

50

3,807

BO

3,761

—

3,776

3,729

bo 3,751\bo 3,698

—

3,727

3,666 5 0

3,702 bo

100,000

5,574| —

5,589

—

5,542

Bo [5,557

BO

5,511

—

5,526 —

5,479 b o\5,501''b o'',5,448

—

5,477

5,416 bo

5,452 bo

opaginerad Kontrollera mot PDF

33*

Bilaga 2.

P. M.

angående accisprocentens beräkning vid skogsbeskattning genom

skogsaccis.

Enligt grunderna för 1922 års skogstaxering skall taxeringsvärdet å skogsmark

och växande skog beräknas med ledning av en uppskattning av den

avkastning, som årligen kan uttagas vid ett efter rationella grunder bedrivet

skogsbruk. Denna uppskattning skall tillgå på så sätt, att den genomsnittliga

normala årliga virkesavkastningen (boniteten) uppskattas i kubikmeter

per hektar skogsmark, varefter den sålunda antagna virkesavkastningens

värde i penningar (A) beräknas efter visst för skogen ifråga tillämpligt rotvärde

per kubikmeter. Från detta värde avdrages en fjärdedel för kostnader

för skogens vård, förvaltning, underhåll m. m. Den därefter återstående

nettoavkastningen, som alltså utgör 75 procent av bruttoavkastningen,

lägges till grund för värdesättningen av skogsmarken sålunda, att markvärdet

per hektar sättes till 3 gånger den årliga nettoavkastningen. Värdet

å växande skog skall, om normal skogstillgång förefinnes, taxeras till 13.8 7

gånger den årliga nettoavkastningen. Är skogstillgången icke normal, jämkas

taxeringsvärdet enligt vissa angivna grunder.

Det stadgade förfaringssättet innebär, att den årliga nettoavkastningen vid

normal skogstillgång kapitaliseras efter 6 procent räntefot, varigenom det

sammanlagda taxeringsvärdet å skogsmark och växande skog erhålles. För

bestämmande av fastighetsskatten beräknas en inkomst av 6 procent å detta

taxeringsvärde, vilken inkomst tydligen blir lika med den uppskattade nettoavkastningen.

Skogsegendomen får därefter deltaga i den kommunala beskattningen

med ett efter uttaxeringen i kommunen (s) å denna inkomst beräknat

skattebelopp (K). Följande ekvation gäller alltså:

K = 0.7 5 • s • A.

Betecknas det på växande skogen belöpande skattebeloppet med Kv, är

tydligen, eftersom den växande skogens taxeringsvärde är 132/3 A eller 82

procent av skogsmarkens och växande skogens sammanlagda taxeringsvärde,

som är 162/3 A,

Kv == 0.82 • 0.75 • s • A.

Om man nu vill uttaga samma skattebelopp genom en på det avverkade

virkets rotvärde (bruttovärdet A) lagd skogsaccis, utgörande p gånger rotvärdet,

så erhålles p ur ekvationen

P '' A = 0.82 • 0.75 • s • A eller p = 0.615 s.

Är exempelvis uttaxeringen 10 kronor per 100 kronors inkomst, så är

s = O.i och p = 0.0 615. Accisen skall alltså i sådant fall utgöra 6.15 procent

av rotvärdet. Detta överensstämmer, såsom synes, med det resultat

som professor Tor Jonson meddelat i sin till 1921 års kommunalskattekommitté

i november 1923 avgivna promemoria angående skogsbeskattning genom

fastighetsskatt eller genom skogsaccis.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. I smal. 87 höft. (Nr 102. Bilaga). <1

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Det är härvid förutsatt, att hela den nuvarande fastighetsskatten å växande

skog skall ersättas med accis. Om däremot endast en del av densamma skall

ersättas, måste accisprocenten väljas i motsvarande grad lägre. Då den nuvarande

fastighetsskatten utgår efter ett repartitionstal av (ko6, finner man,

att mot fastighetsskatt efter repartitionstalet O.oi svarar en accis av ‘/6 *

0.615 • s • A eller O.1025 s av rotvärdet.

För de nu anförda beräkningarna äro förutsättningarna desamma som angivits

i professor Jonsons promemoria.

Professor Jonson anför emellertid, att vissa förhållanden åstadkomma, att

det beräknade teoretiska sambandet mellan fastighetsskatt och accis enligt

angivna accisprocenter icke i praktiken kommer att leda till fullt enahanda

skattebelopp. Så t. ex. hade man anledning antaga att taxeringsvärdena

vid 1922 års taxering sattes så höga, att en genomsnittsavkastning på 6

procent icke kunde uttagas från dem åtminstone under rådande lågkonjunktur

och med anlitande av enbart tillväxten. Såsom basis för prissättningen

hade nämligen använts virkesprisen för perioden 1912 —1919, vilka ovanligt

höga pris icke väntades stå sig för den kommande tiden. Detta skulle sålunda

föranleda, att ej heller skogsaccis vore att påräkna till så höga belopp,

som beräknats, utan accisprocenten skulle, för att ge full kompensation för

fastighetsskatten inför inträffad varaktig minskning i avkastningen behöva

höjas.

Härvid må dock framhållas, att 1922 års fastighetstaxeringsvärden icke

äro avsedda att gälla för framtiden. Om prissättningen å den växande skogen

vid nästa fastighetstaxering kommer att ske efter liknande grunder som

vid 1922 års taxering, d. v. s. enligt de pris, som för liknande sortiment

under ett visst antal av de senaste åren i genomsnitt varit å orten gällande,

torde avkastningens penningvärde, om taxeringen i övrigt i verkligheten

genomföres efter enahanda grunder som 1922 års taxering, komma att uppskattas

lägre än vid sistnämnda taxering. Åven om fastighetsskatten å skog

nu icke skulle utbytas mot accis, skulle alltså den befarade minskningen i

skattebeloppet inträda. Att enbart på grund härav betrakta den ur beräkningarna

erhållna accisprocenten såsom för låg är icke motiverat, försåvitt

accisen skall motsvara vad som under en längre tidsperiod i genomsnitt

skulle kommit att uttagas i fastighetsskatt enligt nu gällande grunder.

Å andra sidan framhåller professor Jonson en del moment, som verka i

helt motsatt riktning mot det nyss omnämnda. Han fäster därvid den huvudsakliga

vikten vid den omständigheten, att den nuvarande avverkningen

i Sverige i hög grad överstiger tillväxten, varigenom en realisation av själva

virkeskapitalet årligen äger rum. Detta innebär, att långt högre belopp uttagas,

än som vid fastighetstaxeringen antagits utgöra skogens normala och

uthålliga avkastning och att ett sålunda förhöjt avverkningsbelopp kommer

att, så länge överavverkningen pågår, medföra en skogsaccis, som ger högre

inkomst för kommunen än motsvarande fastighetsskatt skulle hava lämnat.

Efter att hava meddelat några siffror till stöd för bedömande av överavverkningens

ungefärliga storlek anför professor Jonson, att de angivna accisprocenterna

därför måste anses som maximibelopp, vilka i den dåvarande

skogliga situationen borde avrundas nedåt för att icke överkompensation

skulle äga rum, därest viss fastighetsskatt skulle ersättas med accis. Särskilt

skulle denna överavverkning förekomma i inre Norrland.

Sedan professor Jonsons promemoria avgavs, har emellertid arbetet med

en noggrannare, på marken verkställd uppskattning av vårt lands skogstillgångar

fortskridit. Genom riksskogstaxeringsnämndens försorg är för när
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

35*

varande en systematisk undersökning av desamma under utförande. Därvid

uppskattas även den årliga tillväxten.

Av riksskogstaxeringens resultat att döma (se nämndens underdåniga skrivelse

den 20 augusti 1926 samt professor Jonsons artikel i Nordisk Statistisk

Tidskrift år 1926, käft. 2—3), synes det kunna ifrågasättas om ej den

årliga tillväxten tidigare blivit något för lågt beräknad. Dessa resultat

föreligga nu för omkring balva landets skogsmarksareal. Det bar härvid

visat sig, att — frånsett det i inre Norrland ekonomiskt i stort sett värdelösa

lövskogsvirket — speciellt norrlandsskogarna innebålla en större mängd

yngre och växtliga bestånd med högre såväl absolut som relativ virkesproduktion

än som tidigare antagits.

Riksskogstaxeringens hittills vunna resultat giva icke möjlighet att draga

några bestämda slutsatser för landet i dess helhet. Och även om dessa resultat

skulle kunna anses giva vid handen, att den årliga tillväxten tidigare

blivit för lågt uppskattad, så är därmed icke sagt, att något svar nu kan

givas på frågan, huruvida överavverkning äger rum eller icke. Uppskattningen

av det årliga uttaget ur skogarna torde nämligen vara ganska

approximativ och i behov av kontroll. Det torde vara tillräckligt att erinra

därom, att noggrannare kännedom om husbehovsförbrukningens och självgallringens

storlek ännu saknas.

Det torde därför föreligga skäl att tills vidare betrakta frågan om överavverkningen

såsom en öppen fråga, på vilken ett tillförlitligt svar ännu icke

lämnats. Det lär under sådana förhållanden icke kunna göras gällande, att

de ur professor Jonsons teoretiska beräkningar framkomna accisprocenterna

böra anses som maximibelopp, vilka höra avrundas nedåt för att icke viss

överkompensation skall äga rum.

Tvärtom torde det vara berättigat att uttala, att de ifrågavarande accisprocenterna

sannolikt skola komma att resultera i accisbelopp, som i genomsnitt

motsvara den enligt nuvarande grunder utgående fastighetsskatten å växande

skog eller den del därav, som kan komma att ersättas med accis. Vill man

emellertid vara på den säkra sidan, med andra ord hava säkerhet för att

accisbeloppen i genomsnitt icke skola komma att understiga fastighetsskatten

— då synes i varje fall en avrundning nedåt av de erhållna accisprocenterna

icke kunna tillrådas.

Stockholm i januari 1927.

David Östrand.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Dubbelbe
skattningens
orsaker.

Bilaga 3.

P. M.

angående åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell

dubbelbeskattning med mera.

Inledning.

Under de senare åren hava allt oftare klagomål framställts däröver,

att samma inkomst eller förmögenhet blivit föremål för beskattning, såväl

i Sverige som i utlandet. I anledning därav har man vid det pågående

arbetet med revision av lagstiftningen rörande den direkta beskattningen

till stat och kommun ansett sig böra ägna särskild uppmärksamhet

åt frågan angående vad som genom lagstiftning lämpligen kan göras till

förekommande av eller lindring i sådan dubbelbeskattning. Resultatet av

de undersökningar i ämnet, som nu verkställts, föreligger i denna P. M.

Orsaken till förevarande slags dubbelbeskattning är i flertalet fall att

firma däri, att de bestämmelser i skatteförfattningarna, som reglera skattskyldigheten,

i flertalet länder äro alltför omfattande. De personer, som

äro bosatta i en viss stat, beskattas i de flesta fall i denna stat såsom oinskränkt

skattskyldiga för all inkomst, som åtnjutits från denna stat

eller från utlandet, samt — under förutsättning att förmögenhetsskatt överhuvudtaget

förekommer — för all förmögenhet, vare sig den befinnes i staten

eller utomlands. På samma sätt beskattas i allmänhet i berörda stat

hemmahörande juridiska personer. Men därjämte underkastas de personer,

som ej äro bosatta i staten i fråga, ävensom utländska juridiska personer

såsom inskränkt skattskyldiga en mer eller mindre långt gående beskattning

för från staten åtnjutna inkomster eller där nedlagd förmögenhet.

Under de senare åren har — särskilt i de stater, som deltagit i världskriget

— sistnämnda beskattning allt mera utvidgats, så att densamma ofta

omfattar alla eller så gott som alla inkomster, som från staten åtnjutits.

Följden härav bliver i regel, att inkomst, som uppburits från en stat av en

person, bosatt i en annan stat, eller förmögenhetstillgång, som befinner sig

i en annan stat än den stat, där ägaren bor, beskattas i två stater. Med de

höga skattetariffer, som numera gälla i flertalet länder, bliva skatteförhållandena

för personer, vilka åtnjuta inkomst, som utsättes för dubbelbeskattning,

stundom rent av olidliga; fall, då över 50 procent av inkomsten

åtgått till utgörande av skatt i två stater, kunna icke betecknas som sällsynta;

något enstaka fall har t. o. m. omtalats, då skattskyldigheten på

grund av dubbelbeskattning och under inverkan av särskilda ogynnsamma

omständigheter i övrigt överstigit 100 procent.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Undantagsvis hava emellertid: skatteförfatt-ningarna för att minska

risken för dubbelbeskattning mildrat de oinskränkt skattskyldigas skatteplikt

beträffande från utlandet åtnjuttna inkomster eller i utlandet nedlagd

förmögenhet. Så äro t. ex. i Norge bosatta fysiska personer eller

där hemmahörande juridiska personer i allmänhet skattskyldiga i nämnda

land endast för hälften av inkomst av fast egendom eller av näring i annat

land samt helt fritagna från förmögenhetsskatt å sådana tillgångar. Liknande

lättnader i beskattningen medgivas i några kantoner i Schweiz för

inkomster, åtnjutna av rörelse utomlands.

I några stater hava försök gjorts med att genom mera omfattande bestämmelser

undgå dubbelbeskattning. Som exempel kan anföras, att i

nederländsk lagstiftning stadgas, att om en i Nederländerna bosatt inländsk

medborgare med avseende å fast egendom i utlandet eller med avseende

å yrke eller näring, som drives utomlands, är underkastad skatt,

som utgår till främmande stat för inkomsten, skall hans inkomstskatt i

Nederländerna minskas med den skatt, som enligt den nederländska lagen

om inkomstskatt belöper å en inkomst lika med den del av hans inkomst,

som beståi- i avkastning av ifrågavarande fastighet, yrke eller näring. En

liknande föreskrift gäller i Nederländerna även rörande förmögenhetsskatten.

— I Förenta staterna avräknas från den skatt, som den skattskyldige

inländsko medborgaren där skall utgöra, den skatt, som han faktiskt

betalt i utlandet för inkomst, åtnjuten därifrån. Men det belopp,

som avdrages, får ej överstiga ett angivet maximum. — För inkomst, som

är underkastad teskattning såväl i Storbritannien som i någon av dess

dominions, efterskänkes ömsesidigt viss del av skatten efter tämligen invecklade

grunder. — I detta sammanhang bör omnämnas, att i vissa länders

skatteförfattningar intagits bestämmelser därom att, under förutsättning

av ömsesidighet, medborgare i annat land befrias från skattskyldighet

för visst slag av inkomst.

I allmänhet hava emellertid staterna ej varit villiga att söka lösa dubbel - beskattningsproblemet genom lagstiftningsåtgärder, vilka inneburit ett ensidigt

avstående av skatt utan motsvarande uppoffring från andra staters

sida. Många hinder hava. däremot sökt tillgodose önskemålet om undvikande

av dubbelbeskattning genom traktater, i vilka beträffande varje

slags inkomstkälla eller förmögenhetstillgång bestämmes, huruvida beskattningen

skall ske i den stat, där inkomsttagaren, respektive ägaren av

förmögenhetstillgången iir bosatt eller hör hemma, eller inom stat, där inkomsten

förvärvas, respektive förmögenhetstillgången befinner sig. Vissa

hinder, där intresset för sådana traktater varit stort, hava redan avslutat

skatteöverenskommelser med flertalet av sina grannländer. Andra stater

hava däremot ännu ej ingått något skatteavtal. Het är emellertid att förvänta,

att även sistnämnda stater småningom komma att begagna sig av

berörda väg till lindring av det skattetryck, för vilket eu del av deras medborgare

ntsättes genom dubbelbeskattningen. I

I detta sammanhang torde jämväl böra mannas, att såväl frågorna om

skattetraklater som om åtgärder i övrigt till den internationella dubbelbeskattningens

undvikande sedan flera, år tillbaka varit föremål för behandling

bos Nationernas förbund. Några utredningar i ämnet, vilka

verkställts genom dess finanskommittés försorg, hava offentliggjorts, men

eljest är resultatet av förbundets arbete i denna del icke känt.

Försök utomlands

att genom

lagstiftning

undvika

dubbelbeskattning.

Skattetraktater

mellan

utländska

stater.

Nationernas

förbunds behandling

av

denna fråga.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagförslag i

Sverige till

undvikande

av dubbelbeskattning.

S kattetrakta

ter mellan

Sverige och

utländska

stater.

I Sverige liar —efter det bestämmelserna om skattskyldighet i 3 och 12 §§

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt och 10 § förordningen angående

bevillning av fast egendom samt av inkomst erhållit sin nuvarande

lydelse genom förordningar den 19 november 1920 — fråga vid något tillfälle

varit uppe om lagstiftningsåtgärder för lindring i dubbelbeskattning.

I sådant hänseende erinras om, att å möte i Stockholm år 1921 mellan

representanter för regeringarna i Sverige, Danmark och Norge för åstadkommande

av likartade bestämmelser i de tre rikena angående beskattning

av utlänningar enighet vanns därom, att i de svenska och danska skatteförfattningarna

borde — i likhet med vad som redan gällde enligt de

norska skattelagarna — intagas bestämmelser om att personer, som vore

skattskyldiga för inkomst av utomlands belägen fast egendom, icke skulle

beskattas för mera än hälften av denna inkomst, samt att förmögenhetsskatt

ej skulle utgöras för sådan fast egendom. Förhandlingarna å mötet

i denna del föranledde emellertid ingen ändring av den svenska eller den

danska skattelagstiftningen. Av visst intresse är jämväl, att ovannämnda

representanter för de skandinaviska regeringarna anslöto sig till den uppfattningen,

att eu vistelse under åtminstone sex månader i något av berörda

länder borde därstädes grunda oinskränkt skattskyldighet.

De av 1921 års kommunalskattekommitté utarbetade bestämmelserna om

skattskyldighet beträffande kommunal repartitionsskatt, utgående för inkomst,

äro i huvudsakliga delar intagna i 49 § av förslaget till kommunalskattelag

(här nedan kallat »kommunalskattelagförslaget»). För statsbeskattningens

vidkommande hava bestämmelser i ämnet utarbetats av före

detta presidenten Albert Petersson i 6 och 12 §§ av hans förslag till förordning

angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (här nedan kallat

»förslaget till statsskatteförordning»).

Frågan om ingående av traktater med främmande stater till förekommande

eller lindring av dubbelbeskattning har även i Sverige på senare

tid tillvunnit sig intresse. I 1910 års bevillningsförordning 14 §

(sedermera 15 §) intogs ett stadgande, som berättigade Konungen att

med annat lands regering ingå överenskommelse om särskilda grunder för

fördelning i skatteavseende mellan Sverige och det andra landet av inkomst

av näring, som idkats under sådana förhållanden, att näringsidkaren

vore för inkomst av näringen skattskyldig inom bägge länderna, men

den begränsade räckvidden av stadgandet förhindrade detsammas användning

i och för avslutande av traktater av mera allmän innebörd. Med stöd

av detta stadgande har emellertid en överenskommelse ingåtts med Norge

den 18 januari 1913 angående fördelning i skatteavseende mellan Sverige

och Norge av Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags inkomst. Under de

senaste åren har problemet rörande dubbelbeskattnings undvikande ytterligare

aktualiserats, och särskilt har fråga uppkommit angående

avslutande med utländska stater av traktater, innefattande generella

föreskrifter rörande alla inkomstarter och alla slags förmögenhetstillgårngar.

Som det ansetts lämpligt att lämna Kungl. Maj:t möjlighet att

utan riksdagens hörande ingå sådana överenskommelser, har den 22 maj

1925 utfärdats en förordning med föreskrifter angående medgivande i vissa

fall av undantag från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt

m. m. (Svensk förf.-samling nr 155/1925, här nedan kallad

»1925 års undantugsförordning»). Enligt denna förordning äger Kungl.

Maj:t — därest inkomst eller förmögenhet, som skall tagas till beskattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

39*

enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, eller inkomst,

som skall tagas till beskattning enligt bevillningsförordniilgen, tillika är

underkastad beskattning i främmande stat — att till förekommande av

eller lindring i en dylik dubbelbeskattning, med den främmande statens

regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende

mellan Sverige och den främmande staten av inkomsten eller förmögenheten

eller ock att, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden,

förordna att viss inkomst eller viss förmögenhet eller inkomst

eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från taxering

här i riket.

På grund av omförmälda bestämmelse i 1925 års undantagsförordning

har ännu ej avslutats någon traktat med främmande makt, men underhandlingar

i sådant hänseende hava inletts.

Allmän motivering.

Lagstiftningsåtgärder till undvikande eller lindring av

dubbelbeskattning.

Den första fråga, som vid en undersökning i förevarande ämne framställes,

är, om till undvikande eller lindring av sådan dubbelbeskattning,

varom nu är fråga, de svenska bestämmelserna om skattskyldighet kunna

i någon avsevärd mån mildras. Svaret lärer utan tvivel hliva nekande, åtminstone

så länge de utländska stränga skattskyldighetsbestämmelserna

äro gällande. Härmed är likväl icke sagt, att icke vissa speciella föreskrifter

angående skattskyldigheten kunna anses alltför tryckande och böra

i någon mån modifieras. Vid den undersökning rörande stadgandena angående

oinskränkt och inskränkt skattskyldiga, som kommer att göras

här nedan, bör givetvis även sistnämnda synpunkt beaktas.

De system för dubbelbeskattningens undvikande eller lindrande, som

användas i Nederländerna och Förenta staterna (se ovan), torde ej heller

kunna förordas.

I detta sammanhang bör omnämnas ännu en möjlighet att — annorledes

än genom traktat — bereda lindring i skattetrycket vid dubbelbeskattning,

nämligen genom efterskänkande av skatt. En sådan anordning torde kunna

vara att förorda i enstaka fall men kan givetvis aldrig bliva mera än en

nödfallsutväg. I en särskild avdelning här nedan skall denna fråga utförligare

behandlas.

Det blir således så gott som uteslutande genom skattetraktater som från

svensk sida lösningen av dubbelbeskattningsproblemet får sökas. Den följande

redogörelsen kommer följaktligen att i all huvudsak ägnas åt frågor,

som röra skatteöverenskommelser med främmande makter.

Mot den ovan angivna huvudbestämmelsen i 1925 års undantagsförordning

lärer knappast något vara att anmärka. Enär det emellertid av

skattetekniska skäl ansetts lämpligt, att hela denna förordning upphäves

och dess stadganden införas i kommunalskattelagen och förordningen angående

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, hava i de nedan intagna

förslagen till iindringar i förslagen till sådana författningar ifrågavarande

Undvikande

eller lindring

av dubbelbeskattning

annorledes

än genom

traktater.

Jjagstiftningsåtgärder

till

underlättande

av avslutandet

av skattetraktater.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

bestämmelser införts i ett särskilt kapitel med undantagsbestämmelser

under 105 § kommunalskattelagen och 29 § förordningen angående statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Emellertid har det visat sig, att 1925 års undantagsförordning icke

ger tillräckliga möjligheter för att underhandlingar angående allmänna

skattetraktater mellan Sverige och främmande makter skola kunna

medföra gott resultat. Berörda förordning lämnar nämligen allt för

litet rörelsefrihet. Förordningen torde varit tillräcklig, om i de utländska

författningarna stadgandena om skattskyldighet överensstämde

med de svenska samt om de särskilda begrepp och definitioner,

som utbildats i utländsk skattelagstiftning och rättsvetenskap, överensstämde

med motsvarande, av oss tillämpade. Men om så ej är förhållandet,

är eu förordning sådan som 1925 års undantagsförordning, vilken

allenast medgiver ett avstående av beskattningsrätt i större eller

mindre mån, icke tillfyllest för att åstadkomma en generell uppgörelse.

Innan två stater, som vilja med varandra ingå skattetraktater, skrida till

en uppdelning i beskattningshänseende av olika slags inkomster och förmögenhetstillgångar

sins emellan, måste nämligen enighet vinnas angående

vissa rättsregler och vissa begrepp, t. ex. att skattskyldighet i allmänhet i

båda staterna grundas på att den skattskyldige är där bosatt och icke i den

ena staten beror på medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet, att

åt begreppet »bosatt» icke gives olika omfattning, att icke den ena staten

låter förhållandena vid årsskiftet vara avgörande för, om en person skall

anses där bosatt, under det att den andra staten därvidlag tar hänsyn till

omständigheterna under hela beskattningsåret,1 att med begreppen fast

egendom, rörelse etc. menas i huvudsak detsamma i både rikena, att definitionen

å begreppet »fast driftställe» ej är föremål för delade meningar

o. s. v. Som det ej lärer givas två stater, i vilkas lagstiftning alla dessa

frågor lösas på samma sätt, är det ofrånkomligt, därest en allmän traktat

skall kunna åstadkommas, att staterna avtalsvis i viss utsträckning

frångå berörda, hos dem vedertagna begrepp och allmänna rättsregler; så

har även skett i de skatteavtal, som redan slutits mellan utländska stater.1 2 3

Ett sådant förhållande kan synas mindre tilltalande; det kommer nog att

leda till vissa svårigheter såväl för de skattskyldiga som för taxeringsmyndigheterna.

Och givetvis bör vid sådant förhållande tillses, att vid

traktatens ingående varsamhet iakttages, och att mot varandra stridande

principer i de särskilda traktaterna om möjligt icke komma att tillämpas.

Men helt undvikas kunna ej sådana modifikationer i gällande lagstiftning.

Dessa modifikationer kunna föranleda eu minskning av skattskyldigheten,

såsom förutsättes i 1925 års* undantagsförordning, men lika ofta

torde de i stället åstadkomma en ökning därav.

1 Angående begreppen »taxeringsår» och »beskattningsår» hänvisas till 96 § kommunal
skattelagförslaget.

3 Som exempel å hur olika villkoren för skattskyldighet angivas, omnämnas här bestämmelserna

i detta hänseende i tre traktater, som Tjeckoslovakien avslutat med andra makter.

Enligt traktaten den 18 februari 1922 med Österrike beskattas flertalet inkomster, där den

skattskyldige är bosatt eller vistas under minst 8 månader. Är skattskyldig bosatt i båda

länderna, avgör i regel medborgarskapet, var beskattningen sker. Jämlikt traktaten med

Italien av den 1 mars 1924 sker beskattningen i allmänhet där den skattskyldige är bosatt

om 8 manaders vistelse talas ej. Är den skattskyldige bosatt både i sistnämnda stat

och Tjeckoslovakien, sker uppdelningen av beskattningsrätt enligt särskild överenskommelse.

1 traktaten med Polen finnas liknande bestämmelser; dock stadgas, att om den skattskyldige

är bosatt i bada de fördragsslutande staterna, uppdelning sker av beskattningsrätten i förhållande

till vistelsetiden i vardera staten.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Framhållas maste likväl, att den ökning av skattskyldigheten, varom

här talas, icke för den skattskyldige, som därav beröres, kommer att

betyda en skärpt beskattning, eftersom densamma i verkligheten endast

innebär en överflyttning av skattskyldighet från den utländska

staten till Sverige. Om exempelvis i den svenska skattelagstiftningen

intages den definition å »fast driftställe», som i 66 § kommunalskattelagförslaget

angives, men i skattetraktat med annan stat skulle bestämmas,

att jämväl agentur vore att anse såsom fast driftställe, innebure

beskattning för rörelseinkomst här i riket av en utomlands bosatt person,

som härstädes hade eu agent, otvivelaktigt en utvidgning av skattskyldigheten

i förhållande till gällande skatteförfattningar, men för den skattskyklige

behövde detta ej innebära någon ökning av hans skattebörda, då

eu motsvarande skattelindring för honom inträdde i utlandet. Ibland

komme en sådan överflyttning av skattskyldighet t. o. m. att för honom

innebära en fördel.

Fråga om ökning av beskattningsrätten traktatsvis kan för övrigt förekomma

även beträffande de speciella föreskrifterna om inskränkt skattskyldighet

(jfr 49 § kommunalskattelagförslaget och 6 och 12 §§ förslaget

till statsskatteförordning). Såsom ovan anförts, kommer i regel

vid avslutande av en allmän skattetraktat mellan Sverige och utländsk

stat en uppdelning av beskattningsrätten att äga rum, så att för varje

särskild inkomstart eller varje slags förmögenhetstillgång utredes, huruvida

beskattningen bör ske inom den stat, där inkomsttagaren, respektive

ägaren av förmögenhetstillgången är bosatt eller hör hemma, eller inom

den stat, där inkomsten förvärvas, respektive förmögenhetstillgången

befinner sig. Om den svenska beskattningen till stat och kommun träffar

såväl här i riket förvärvad inkomst, respektive här befintlig förmögenhet

av visst slag, som uppbäres, respektive äges av utomlands bosatt fysisk

person eller utländsk juridisk peron, som ock utomlands förvärvad inkomst,

respektive därstädes befintlig förmögenhet av samma slag, som

uppbäres, respektive iiges av här i riket bosatt fysisk person eller svensk

juridisk person — vilket t. ex. enligt kommunalskattelagförslaget och

förslaget till statsskatteförordning är förhållandet med inkomst av fast

egendom eller av rörelse — så kan vilketdera som helst av dessa resultat

åstadkommas genom medgivande av lättnader i skattskyldigheten. Däremot

kan icke pa grund av samma lagförslag detta ske beträffande inkomst

av tjänst eller inkomst genom utdelning å aktier eller likartade värdepapper.

Ty om man t. ex. skulle vilja traktatsvis bestämma, att sådan inkomst

beskattades allenast i det land, därifrån den tillflutit inkomsttagaren,

skulle i allt fall inkomst av nämnda slag, vilken härifrån tillflutit utomlands

bosatt inkomsttagare, icke kunna, utan utökning av den eljest gällande

skattskyldigheten, här bliva underkastad kommunalskatt. Och eu

traktatsföreskrift, att vinst genom icke yrkesmässig försäljning av fastighet

skulle beskattas i det land, där fastigheten ligger, komme med avseende

å innehållet i ovannämnda författningsförslag att medföra, att utomlands

bosatt person, som åtnjutit vinst genom sådan försäljning av svensk

fastighet, icke utan särskild föreskrift därom kunde här i riket beskattas

för vinsten vare sig statligt eller kommunalt.

Med avseende ä vad sålunda anförts, kunde det ifrågasättas, huruvida

icke bestämmelser om rätt för Konungen att på grund av skattetrakfat

föreskriva ökning av skattskyldighet, borde utarbetas. Bestämmelserna,

som skulle utgöra ett komplement till stadgandet i 1925 års

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

undantagsförordning om rätt för Konungen att på grund av traktat

avstå från beskattning av inkomst eller förmögenhet, skulle intagas i kommunalskattelagen

och i förordningen angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Den bestämmelse, som skulle införas i förordningen, kunde

erhålla ungefär följande innehåll:

»Därest regeringen i annat land förklarar, att statlig beskattning därstädes

icke kommer att äga rum eller att lindring i sådan beskattning kommer

att medgivas beträffande enligt denna förordning skattepliktig inkomst,

som uppbäres av i berörda land bosatt person eller av medborgare

i nämnda land eller av därstädes hemmahörande juridisk person och för

vilken inkomst skattskyldighet enligt bestämmelserna i 6 § 1 mom. b) eller

d) icke föreligger, eller beträffande enligt denna förordning skattepliktig

förmögenhet, som icke är här i riket nedlagd, men som äges av person,

varom ovan säges, må Konungen, därest särskilda skäl därtill föranleda,

efter överenskommelse med berörda regering förordna, att sådan inkomst

eller förmögenhet skall helt eller delvis här i riket tagas till beskattning

enligt denna förordning.»1

En dylik bestämmelse om överflyttning av skattskyldighet har emellertid

icke intagits i författningsförslagen. Det har nämligen ansetts tvivelaktigt,

om en sådan utvidgning av den Konungen enligt 1925 års undantagsförordning

tillerkända befogenheten rörande beskattningsrätten verkligen

borde ske. Det torde få förutsättas, att allmänna skattetraktater i

alla fall komma att föreläggas riksdagen till godkännande. Bestämmelsen

har emellertid här intagits, då ståndpunkttagandet till den däri uttalade

principen kan äga viss betydelse vid bedömandet av de frågor, som i det

följande komma att behandlas.

Om nu de svenska skatteförfattningarna moderniseras och komma att

förete mindre avvikelser från utomlands gällande föreskrifter — särskilt

gäller detta bestämmelserna om förutsättningarna för oinskränkt skattskyldighet

— kommer givetvis behovet av utvidgning av skattskyldigheten

vid slutande av dubbelbeskattningstraktater att bliva mindre,

Samma förhållande bleve givetvis följden, om skattskyldigheten beträffande

utomlands bosatta fysiska och utländska juridiska personer gjordes

mera omfattande.

I anledning av vad sålunda anförts kommer bär nedan att verkställas en

undersökning, huruvida och i vad mån en modernisering eller skärpning

av bestämmelserna om skattskyldighet skulle kunna verkställas. Beträffande

särskilt skärpningen kan likväl ej bortses ifrån att även skäl tala

däremot. Ty uppenbarligen måste all hänsyn tagas även till förhållandena

beträffande de länder med vilka dubbelbeskattningsöverenskommelser ej

finnas. Ett riktigt avvägande av betydelsen av de olika intressen, som beröras

av förevarande spörsmål, är självfallet nödvändigt. En ändring av

skattskyldighetsbestämmelserna synes ej böra ske i annan mån än den kan

betraktas som i och för sig skälig och lämplig.

1 Den utvidgning av skattskyldighet, varom bär är fråga, gäller således ej annan inkomst

eller förmögenhet än sådan, som enligt bestämmelserna i förslagen till skatteförfattningar

är här i riket skattepliktig, ehuru skattskyldighet för densamma icke föreligger

jämlikt 49 § kommunalskattelagförslaget eller 6 eller 12 § förslaget till statsskatteförordning

(således ej inkomst, som omförmäles i 25 § kommunalskattelagförslaget eller

sådan förmögenhet, som angives i 9 § 2 mom. i nämnda förslag till förordning).

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Oinskränkt skattskyldiga.

Bestämmelserna om att flertalet skattskyldiga böra beskattas här i riket

för all inkomst, vare sig den förvärvats här i riket eller å utländsk ort, och

för all den förmögenhet, de äga, vare sig här eller utrikes, lära böra bibehållas.

Det torde saknas vägande skäl för att annorledes än genom traktat

eftergiva skattskyldighet beträffande fast egendom utomlands på sätt de

delegerade vid det ovannämnda interskandinaviska mötet i Stockholm år

1921 föreslagit. Och någon grund för andra undantag från bestämmelserna

lärer ej heller föreligga.

Vad härefter angår frågan, vilka som böra hänföras till de oinskränkt

skattskyldiga, så synes denna beträffande de juridiska personerna ej erbjuda

större svårigheter. För deras vidkommande hava bestämmelser intagits

i 49 § av kommunalskattelagförslaget och i 6 § av förslaget till

statsskatteförordning, vilka förslag i vissa hänseenden förändrats och

kompletterats i ett av skatteberedningen utarbetat betänkande angående

beskattning av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet.

Enligt dessa bestämmelser hänföras utländska juridiska personer aldrig

till de oinskränkt skattskyldiga, varemot de svenska juridiska personerna

alltid räknas till denna grupp — att beträffande vissa av de sistnämnda

full skattskyldighet jämlikt bestämmelserna i ovanberörda förslag ej föreligger

överhuvud taget, är ett förhållande, som i detta sammanhang saknar

intresse. Mot ifrågavarande anordning av de juridiska personernas skattskyldighet

lärer bär intet vara att erinra.

De för närvarande gällande l>estämmelserna om fysiska personers oinskränkta

skattskyldighet uppställa fordran såväl å svenskt medborgarskap

som ock å mantalsskrivningsskyldigliet här i riket. De hava emellertid

frångåtts i kommunalskattelagförslaget (49 §) och i förslaget till statsskatteförordning

(6 och 12 §§), vilka förslag i stället såsom förutsättning

i berörda hänseende föreskriva, att den skattskyldige skall vara här

i riket bosatt. Huruvida någon är att anse som bosatt här i riket eller

ej, skall i allmänhet bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång

(65 § kommunalskattelagförslaget). Angående orsaken till de föreslagna

ändringarna i gällande lagstiftning hänvisas till kommunalskattekommitténs

betänkande (sid. 441 och följande) samt till förslaget till

statsskatteförordning (sid. 20 och följande). I

I utländska skattelagstiftningar äro förutsättningarna för oinskränkt

skattskyldighet för fysiska personer mycket olika. Mantalsskrivnings - skyldighet såsom direkt grund för sådan skattskyldighet är en speciellt

svensk anordning och torde sakna motsvarighet annorstädes. Skattskyldighetens

beroende av medborgarskap är numera i allmänhet övergivet men

förekommer likväl ännu (t. ex. i Finland). Mycket allmän iir däremot

förutsättningen, att den skattskyldige är i riket bosatt, men detta uttryck

har i de särskilda lagstiftningarna en mycket varierande innebörd. Än

besk ri ees det så, att en person samtidigt kan vara bosatt å flera orter (so

t. ex. den tyska bestämningen: »Einen Wohnsitz im Sinne der Steuergesetze

hat jemand da, wo er eine Wohnung vinter Umständon innehat, die

auf die Absicht der Beibehaltung einer solchen scb]iessen lassen»), iin angiives

orten, där den skattskyldig© iir bosatt .så, att allenast en sådan ort

Skattskyldighetens

omfattning.

Juridiska

personers

skattskyldig
het.

Fysiska

personers

skattskyldighet

enligt

förslagen till

skatteförfattningar.

Utländsk

lagstiftning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stadgandenas

betydelse

för

dubbelbeskattnings''

problemet.

44*

vid eu viss tidpunkt är tänkbar (se t. ex. i den schweiziska lagstiftningen

för den federala krigsskatten: »Le domieile de ton te personne esf au lieu

ou eller réside avec rintention de s’y établir.» Eller i belgisk lagstiftning:

»Le domieile est le lieu ou l’on a son principal étåblissement»). Ganska vanligt

är, att skatteförfattnmgarnas definitioner av förevarande begrepp

iivvika från den civilrättsliga beskrivningen därå. Mera sällsynt är, att

avgörandet om en person är bosatt eller ej i en stat bestämmes allenast av

förhållanden vid eu viss tidpunkt, såsom årsskiftet (detta förekommer

dock, exempelvis i Norge); vanligen få i sådant hänseende omständigheterna.

under hela beskattningsåret betydelse, och intet hindrar, att en

person anses i beskattningshänseende bosatt och således oinskränkt skattskyldig

under allenast en del av sistnämnda år samt icke bosatt och alltså

endast inskränkt skattskyldig under återstoden av året. Ganska vanligt är

vidare, att personer, som icke äro i ett rike bosatta men därstädes stadigvarande

vistas, bliva därstädes oinskränkt skattskyldiga (ofta erfordras då

en viss minimitid för vistelsen, t. ex. ett år eller sex månader’). Till tillfällig

vistelse eller tillfälliga avbrott i stadigvarande vistelse brukar hänsyn

ej tagas (se t. ex. de tyska skatteförfattningarnas beskrivning å vistelse

med rättslig betydelse: »Einen gewöhnlichen oder dauernden Aufenthalt

im Sinne der Steuergesetze hat jemand dort, wo er sich unter Umständen

aufhält, die auf die Absictht schliessen lassen, a-n diesem Orte oder in diesem

Lande nicht nur vorubergehend zu verweilen ).

Till belysande av dessa stadgande^ betydelse för dubbelbeskattningsproblemet

och därmed sammanhängande frågor kan ett exempel anföras:

Om vi tänka oss, att Sverige avslutat en skattetraktat med en stat A, i

vilken såsom oinskränkt skattskyldig anses där bosatt person, samt frågan.

om personen är där bosatt, bestämmes efter förhållandena under hela beskattningsåret,

kommer — därest begreppet »bosatt» icke i traktaten definierats,

samt Sverige» skattelagstiftning överensstämmer med kommunalskattelagförslaget

och förslaget till statsskatteförordning —- dubbelbeskattning

i vissa fall och skattefrihet i vissa andra fall att inträda. För

att belysa detta tänka vi oss vidare, att i traktaten bestämts, att ränteinkomst

beskattas allenast i den stat, där inkomsttagaren bor, att eu person

X bor i A första hälften av beskattningsåret och i Sverige under årets

andra hälft, samt att lian åtnjuter räntor under vardera hälften av året

till belopp av 10,000 kronor. Han blir då taxerad i Sverige, där han varit

bosatt vid beskattningsårets utgång, för hela sin inkomst, 20,000 kronor,

och i A för inkomst under första halvåret 10,000 kronor, vadan således

10,000 kronor beskattas dubbelt, oaktat skattetraktaten innehåller bestämmelse

om beskattningsorten för ränteinkomst. Om X däremot skulle bo i

Sverige under första halvåret och i A under andra halvåret, skulle, under

i övrigt enahanda förutsättningar, han icke alls taxeras i Sverige, och i A

skulle han beskattas för allenast 10,000 kronors inkomst, i följd varav beskattning

utebleve beträffande 10,000 kronor. Enligt traktaten kan visserligen

Sverige beskatta sistnämnda belopp, men lagstiftningen lägger hinder

i vägen därför.

Liknande ojämnheter i beskattningen kunna givetvis alltid inträffa, da

stater, i vilka förutsättningarna för skattskyldighet bestämmas olika, icke

traktatsvis enats om samma föreskrifter i ämnet.

Som, på sätt ovan anförts, flertalet utländska lagstiftningar icke bestämma

den oinskränkta skattskyldigheten efter förhållandena vid års
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

skiftet och det således i allmänhet lärer finnas föga utsikt att vid traktatsförhandlingar

med främmande stat utverka skattskyldighetens bestämmande

efter de i svensk skattelagstiftning gällande principerna, torde

sådana förhandlingar antagligen bliva resultatlösa, därest icke riksdagen

samtycker till att i traktat förutsättningarna för skattskyldigheten bestämmas

efter grunder, avvikande från den svenska lagstiftningens. Eu

sådan avvikelse, som i allmänhet lärer innebära ett betydande avsteg från

de svenska beskattningsprinciperna, torde dock vara ägnad att bereda svårigheter

såväl för beskattningsmyndigheterna som för de skattskyldiga,

som därav beröras.

Berörda omständigheter hava föranlett, att man tagit i övervägande Skall skattlämpligheten

av en omändring av den svenska lagstiftningen sålunda,

att förutsättningarna för oinskränkt skattskyldighet bestämmas på efter förhålett

sätt, som mera än de i kommunalskattelagförslaget och i förslaget landena vid

till statsskatteförordning intagna stadgandena i ämnet är i överens- årsskiftet?

stämmelse med modern skattelagstiftning. Särskilt har därvid förts

på tal frågan om att övergiva anordningen med skattskyldighetens

bestämmande efter förhållandena vid årsskiftet och att i stället i

nämnda avseende, taga hänsyn till omständigheterna under hela beskattningsåret,

vilket, såsom ovan antytts, skulle kunna föranleda, att en person

bleve oinskränkt skattskyldig för en del av beskattningsåret och inskränkt

skattskyldig för återstoden av året. För en sådan reform kan för

övrigt anföras, att beskattningen torde bliva mera rättvis, om det för närvarande

gällande summariska bestämmandet av skattskyldigheten efter

förhållandena vid eu viss tidpunkt upphör.

Invändning torde likväl måhända komma att framställas emot en sådan

anordning, som föranleder, att beskattningsmyndigheterna måste besväras

med undersökning av den skattskyldiges bostadsförhållanden under hela

beskattningsåret. Invändningen bör kunna med framgång bemötas därmed,

att fråga allenast är om ett mindre antal fall — till undvikande av

varje missförstånd bör redan nu framhållas, att fråga ej är om att låta

förevarande regel om skattskyldighetens bestämmande i förhållande till

utländska stater även gälla i frågor om rätt beskattningsort svenska kommuner

emellan — samt att, om principen i fråga ej godtages i lagstiftningen,

densamma dock, om allmänna skatteavtal med främmande makter

skola avslutas, torde komma att traktatsvis intränga i det svenska beskattningssystemet

och göra detsamma mera invecklat än detsamma eljest

skulle hava blivit.

Emellertid bör omnämnas, att det ifrågasatts att låta med förevarande

reform anstå, till dess 1924 års uppbördssakkunniga blivit färdiga med

det förslag till uppbörds- och indrivningsväsendets omläggning, varmed

arbete för närvarande pågår. För att ifrågavarande stadganden om

skattskyldigheten skola kunna effektivt tillämpas erfordras nämligen''

vissa uppgifter till beskattningsmyndigheterna om vederbörandes bostadsförhållanden

och måhända även vissa kontrollåtgärder, varom föreskrifter

lämpligen böra utarbetas i sammanhang med de uppbördssakkunnigas

förslag. Häremot kan dock med fog göras gällande, att det är

praktiskt, att: samtliga de materiella bestämmelserna rörande beskattningen

i ett sammanhang fastställas för att sedan utgöra underlag för de upphö

rdssakku omgås arbete.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Innebörden

av begreppet

»bosatt».

Stadigvarande

vistelse

såsom förutsättning

för

oinskränkt

skattskyldighet.

Det i anvisningarna till 49 § av kommunalskattelagförslaget intagna,

stadgandet, att såsom bosatt här i Tiket räknas den, som här har sitt egentliga

bo och hemvist, har bibehållits med ett tillägg, varom nedan förmäles.

Den i svensk lagstiftning gällande grundsatsen, att en person ej kan anses

såsom bosatt vid en viss tidpunkt å mera än en ort, bör alltjämt bestå.

Emellertid torde skäl finnas för att utsträcka den oinskränkta skattskyldigheten

jämväl till fall, då personer här i riket stadigvarande vistas utan

att vara härstädes bosatta. Behovet av ©n föreskrift i detta hänseende

framträdd© tydligt under kristiden, då utlänningar under långa tider

uppehälle sig i Sverige, boende å hotell eller pensionat, utan att bliva

föremål för beskattning från svensk sida. I en del fall påfördes de visserligen

slutligen skatt, såsom om mantalskrivningsskyldighet för dem förelegat,

men detta kunde likväl författningsenligt ej ske, förrän på grund

av vistelsens långvarighet eller andra omständigheter man kunde betrakta

dem såsom här bosatta. Lämpligheten av att i svensk lagstiftning

—• i överensstämmelse med vad som gäller i åtskilliga utländska staters

författningar — fastslå oinskränkt skattskyldighet i förevarande fall

torde vara otvivelaktig. Av skattetekniska skäl hava jämlikt anvisningarna

till 49 § i nedan införda förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer

i kommunalskattelagförslaget personer, som ej i Sverige haft sitt

egentliga bo och hemvist, men härstädes stadigvarande vistats, inordnats

bland de här i riket bosatta, varigenom »bosatts-begreppet i beskattningshänseende

fått en utvidgad innebörd, som ej överensstämmer med

mantalsskrivningsförordningens bestämmelser. Måhända kan lämpligheten

härav diskuteras nr vissa synpunkter, och det är naturligtvis möjligt,

att föreskrifterna i ämnet kunna, utan att alltför mycket tynga skatieförfattningarna,

på annat sätt avfattas med bibehållande av det hittills omfattade

»bosatts-begreppet. Emellertid — även om så sker — är det ej

uteslutet, att begreppet ifråga traktatsvis kommer att undergå modifikationer,

så att avvikelse från mantalsskrivningsförordniingens stadgande

härutinnan inträder. Som ovan nämnts, är det för övrigt ej sällsynt i

utländsk lagstiftning, att det skattetekniska »bosatts-begreppet bestämmes

annorlunda än det civilrättsliga, och förebilder till den ovan föreslagna

skattetekniska anordningen saknas ej.1

Någon särskild definition å begreppet stadigvarande vistelse (jfr ovan

sid. 44* den tyska beskrivningen därå) torde ej vara erforderlig. I anvisningarna

till 49 § i nedan införda förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer

i kommunalskattelagförslaget framhålles, att tillfälligt avbrott i

stadigvarande vistelse saknar juridisk betydelse. Stadigvarande vistelse

samtidigt å flera orter lärer knappast kunna tänkas förekomma; i motsatt

fall borde i 64 § i kommunalskattelörslaget intagas en föreskrift till bestämmande

av hemortskommunen i det fall, att en person samtidigt vore

bosatt — d. v. s. vistades-—å flera orter.1 2 I detta sammanhang framhålles,

att anvisningarna till 49 § i förslaget till ändring av vissa paragrafer

1 Se för Norges vidkommande: Skattelov for landet § 17 sista stycket: »Utlendinger ansees

i ethvert tilfelle bosatt her i riket når de den 1 januar har opholdt sig lier uavbrutt

i minst 1 år.»

2 Enligt tysk rätt lär stadigvarande vistelse samtidigt å flera orter anses kunna förekomma.

(Se Dr. Erich Stoltz och Dr. Karl Schröder: Dic deutschen Reichssteuergeselre

unter besonderer Beriicksichtigung von Wohnsitz und Aufenthalt sowie Einkommen und

Vermögcn im Ausland sid. 24.)

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

i kommunalskattelagförslaget iiro så avfattade, att vistelse endast subsidiärt

kan grunda oinskränkt skattskyldighet, d. v. s. allenast om den skattskyldige

ej eljest skall anses här i riket bosatt. En person betraktas således

ej såsom här i riket bosatt samtidigt å två orter, därför att han å

en ort har sitt stadgivarande bo och hemvist och å en annan ort under

samma tid stadigvarande vistas.

Det har ifrågasatts, huruvida icke i lagtexten borde angivas en minimitid

(t. ex. sex månader), som vistelsen måste hava omfattat, för

att oinskränkt skattskyldighet skulle grundas. Skattetekniska svårigheter

kunna dock inställa sig, om en sådan tid sträcker sig över två

beskattningsår. Om t. ex. en person vistas här i riket från den 1 november

1926 till den 1 juni 1927, blir det först i maj 1927 klart, huruvida han för

tiden den 1 november—den 31 december 1926 är i Sverige oinskränkt skattskyldig,

men en undersökning därutinnan medhinnes måhända ej av 1927

års taxeringsnämnd. För övrigt torde den föreslagna bestämmelsen —

utan minimitid — möjliggöra en smidigare tillämpning och kommer antagligen

icke att bereda beskattningsmyndigheterna några svårigheter.1

Att i vissa fall — intill dess erforderliga kontrollföreskrifter utarbetats —

utlänningars stadigvarande vistelse i riket ej kommer till dessa myndigheters

kännedom, kan vara beklagligt men lärer ej utgöra skäl till att

hindra bestämmelsens intagande i skattelagstiftningen.

Ovanberörda föreskrifter, som förutsätta att skattskyldig kan anses i

Sverige bosatt under allenast en del av ett beskattningsår, torde föranleda

vissa ändringar i andra bestämmelser i kommunalskattelagförslaget angående

här i riket bosatta personer, nämligen beträffande allmänna avdrag

(42 §), rörande ortsavdrag (44 och 45 §§) angående beskattningsbar

inkomst (46 och 47 §§), ävensom rörande oskiftade dödsbon efter här i riket

bosatta personer (t. ex. 52 §). Ändringar böra även vidtagas i motsvarande

bestämmelser i förslaget till förordning angående statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt. Det särskilda stadgandet beträffande deklarationsplikt

för här i riket bosatt person i 70 § av det av 1923 års taxeringssakkunniga

avgivna förslaget till taxeringsförordning måste även undergå viss

omarbetning. Angående de närmare bestämmelserna härom hänvisas till

den speciella motiveringen här nedan.

Tveksamt är emellertid, om allt vad ovan sagts beträffande förutsättningarna

för oinskränkt skattskyldighet skall tillämpas vid förmögenhetsbeskattningen.

Att personer, som här i riket stadigvarande vistas utan att

här hava sitt egentliga bo och hemvist, jämväl med hänsyn till sistnämnda

beskattning skola anses såsom här i riket bosatta, kan väl ej vara föremål

för tvekan. Däremot är det svårare att besvara spörsmålet, huruvida den

omständigheten, att förhållandena vid årsskiftet förlora sin särskilda betydelse

för bestämmandet av skattskyldigheten vid inkomstbeskattningen,

skall såsom konsekvens medföra en liknande förändring beträffande förmögenhetsbeskattningen.

Emellertid bör framhållas, att sistnämnda beskattning,

så som densamma är anordnad i Sverige, företer på en punkt,

som i förevarande hänseende har betydelse, en avsevärd olikhet mot inkomstbeskattningen.

Under det att vid sistnämnda skatteform årsskiftet

1 Av lydelsen av anvisningarna till 49 § i det bär nedan intagna furslaget till ändringar i

kommunalskattelagförslaget framgår, att vistelse bär i riket under minst ett balvår i rörd

bör grunda oinskränkt skattskyldighet.

Vissa författningsändringar

såsom följd

av ändringar

i bestämmelserna

om

oinskränkt

skattskyldighet.

Omläggning

av förmögenhetsbeskattningen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

endast spelar roll för skattskyldighetens bestämmande men icke för inkomstberäkningen

— inkomstskatten avser ju att åtkomma all inkomst under

hela beskattningsåret, för vilken skattskyldighet föreligger — bestämma

vid förmögenhetsbeskattningen omständigheterna vid årsskiftet

icke allenast skattskyldigheten utan hela förmögenhetsvärderingen, så att

de förändringar i förmögenhetsförhållandena, som före sistnämnda tidpunkt

inträffat, icke hava någon inverkan på förmögenhetsskattens storlek.

Så länge denna årsskiftets betydelse för taxeringen till sådan skatt

består, lärer emellertid någon förändring i föreskrifterna angående skattskyldigheten

såsom följd av inkomstskattens omläggning i omförmälda

del ej behöva vidtagas.

En annan fråga är emellertid, om man, för att underlätta avslutandet av

skattetraktater med främmande makter, bör vidtaga ändringar i berörda

bestämmelser om skattskyldighet för förmögenhet. Innan frågan besvaras,

torde några ord om den utländska skattelagstiftningen i denna del vara på

sin plats.

I åtskilliga utländska stater saknas förmögenhetsskatt. I vissa stater

(t. ex. Norge) är denna skatt liksom i Sverige anordnad med hänsyn till

förhållandena vid årsskiftet. I andra stater åter bestämmes skatten med

hänsyn till såväl förmögenhetsförhållandena under hela beskattningsåret

som ock till förändringar i skattskyldigheten under året. Det enklaste systemet

i sådant hänseende användes i Österrike, där förmögenhetsvärdet,

efter vilket skatten beräknas, erhålles genom den beskattningsbara inkomstens

kapitalisering efter vissa grunder. Som skattskyldigheten beträffande

inkomstskatten förändras med hänsyn därtill, om den skattskyldige

varit i landet bosatt eller ej, kommer förmögenhetsskatten således att

anpassa sig efter samma förhållanden. — I Nederländerna anses såsom

skattskyldiga de fysiska personer, som där vid beskattningsårets ingång

äro bosatta eller under årets lopp bosätta sig. Den, som bosätter sig i landet

först under året, är skattskyldig för så många tolftedelar av beskattningsåret

som antalet hela månader, som återstå till dess slut, räknat från

det han bosatt sig i riket. Förmögenhetens värde vid beskattningsårets

början den 1 maj eller, för den som inflyttar, vid inflyttningen tages i betraktande

vid skattens bestämmande. — I Tyskland gäller följande: Förmögenhetstaxeringen

(Hauptfeststellung) sker i allmänhet efter förhållandena

den 1 januari. Förändras förmögenhetsvärdet under året med mera

än en femtedel eller med mera än 100,000 riksmark, sker ny taxering under

året (Neufeststellung). Vissa förmögenhetstillgångar, som uppstå under

året, kunna särskilt taxeras (Nachfeststellung). Sådan särskild taxering

sker även, om skattskyldighet uppstår under taxeringsperioden eller om

oinskränkt skattskyldighet förändras till inskränkt eller tvärtom. Under

taxeringsperioden kan skattskyldighet upphöra. Skatten erlägges i allmänhet

med en fjärdedel av hela beloppet var och eu av dagarna den 15

februari, den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november.

Om nu exempelvis Sverige avslutar skattet vaktat med Tyskland

samt därvid överenskommes, att obligationer skola beskattas till förmögenhetsskatt

i den av de båda staterna, där ägaren är bosatt, men i

avtalet icke intages någon föreskrift om, vid vilken tid han skolat vara i

staten bosatt för att skattskyldighet må föreligga, kommer — därest en person

X, som under hela beskattningsåret ägt obligationer till visst värde,

under första hälften av detta år bott i Tyskland och under återstoden

av året i Sverige — han att i Tyskland erlägga halv förmögenhetsskatt

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

för denna, tillgång och i Sverige hel skatt. Dubbelbeskattning inträder således

i viss mån. Om X däremot bott i Sverige under första hälvten av

aret och i Tyskland under återstoden därav, skulle, under i övrigt enahanda

förutsättningar, han icke alls erlägga förmögenhetsskatt i Sverige och allenast

halv förmögenhetsskatt i Tyskland. Förmögenhetsbeskattning har således

till en viss del uteblivit.

Sådana ojämnheter i skattehänseende skulle naturligtvis kunna undgås,

om förmögenhetsbeskattningen i Sverige lades efter andra linjer. Bäst

skulle syftet vinnas genom beskattningens anordnande så, att såväl beträffande

förmögenhetsuppskattningen som skattskyldigheten hänsyn toges till

förhållandena, under hela beskattningsåret. En sådan omläggning av beskattningen,

lärer, åtminstone såvitt förmögenhetsuppskattningen angår,

likväl icke kunna genomföras. Återstår således den möjligheten, att ändring

göres endast beträffande skattskyldigheten. För att undvika de

ojämnheter i beskattningen, som framträtt i exemplet här ovan, skulle

emellertid redan denna åtgärd vara tillräcklig. Men bestämmelserna om

förmögenhetsskatten skulle härigenom bliva ganska invecklade. Som bekant

beskattas nämligen en betydande del av de särskilda svenska förmögenhetstillgångarna

— fastigheter, anläggnings- och driftskapital i rörelse

samt aktier och likartade värdepapper — alltid här i riket utan hänsyn

till var ägaren är bosatt, och beskattningen av sådan egendom måste således

fortfarande liksom för närvarande ske efter fulla värdet, om egendomen

finnes i Sverige vid årsskiftet, varemot i annat fall all beskattning här i

riket utebliver. Endast beskattning av annan förmögenhet, d. v. s. huvudsakligen

obligationer och andra fordringar, kontanter, vissa lyxinventarier

och smycken samt förmögenhet utomlands, är beroende av, om ägaren är

bär bosatt. Beträffande sådan egendom skulle kunna föreskrivas, att om

ägaren varit i Sverige bosatt allenast en del av beskattningsåret, endast så

stor del av egendomens värde beskattades härstädes, som motsvarade berörda

del av året. Som emellertid i det fall, att ägaren avflyttat från riket

före årsskiftet, värdet av förmögenheten vid avflyttningen av skattetekniska

skäl icke kan läggas till grund för taxeringen, återstår intet annat

än att uppskatta den i utlandet vid årsskiftet bosatte ägarens förmögenhet

— såvitt densamma avser annat än fast egendom, rörelsekapital, aktier

och likartade värdepapper — efter värdet vid sistnämnda tidpunkt samt

sedermera påföra nämnda förmögenhet skatt med hänsyn till den tid ägaren

varit i riket bosatt.

Efter omläggning av beskattningen — enligt de här ovan utskisserade linjerna

skulle visserligen — genom skattetraktat med de länder, där förmögenhetsbeskattningen

är anordnad med hänsyn till förhållandena under

hela beskattningsåret — dubbelbeskattning och omotiverade luckor i beskattningshänseende

i allmänhet kunna undvikas. Men efter en dylik

omläggning skulle i stället uppstå vissa svårigheter vid ingående av skatteavtal

med stater, där förmögenhetsbeskattningen är anordnad efter de

grunder, som för närvarande gälla i svensk lagstiftning. Vid sådant

förhållande kan det ifrågasättas, huruvida skäl föreligga att övergiva

det nuvarande beskattningssystemet. Vid underhandlingar om skatteöveren.

skom ruelse med stat, där beskattningen är anordnad på annat sätt,

får sedan det spörsmålet lösas, om det är lämpligt att traktatsvis omlägga

beskattningen, exempelvis efter de ovan skisserade linjerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. I sand. S7 lui/l t Sr 102. inlaga.)

I

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

För skattskyldighet

till

stat och till

kommun bära,

om möjligt,

gälla samma

bestämmelser.

Inskränkt skattskyldiga.

Fysiska personel’, som ej varit här i riket bosatta, samt utländska juridiska

personer bliva enligt förslagen till skatteförfattningar bär i riket

(inskränkt skattskyldiga, d. v. s. de utgöra skatt allenast för vissa, i författningarna

angivna inkomster, som åtnjutits härifrån riket, samt för

här i riket nedlagd förmögenhet.

Beträffande de ovannämnda inkomster, som här i riket beskattas, föreligger

enligt förslagen en viss olikhet mellan stats- och kommunalbeskattningen.

Inkomst av tjänst samt inkomst genom utdelning å aktier, lotter

i solidariska bank bolag, kommanditlotter och andelar i ekonomiska föreningar

beskattas sålunda endast statligt men ej kommunalt. Anledningen

härtill har angivits vara den, att ingen svensk kommun ansetts äga berättigat

intresse att beskatta en person, som ej är bosatt eller hemmahörande

därstädes, för sådana inkomster, enär de ej härflutit av någon inom kommunen

lokaliserad förvärvskälla (kommunalskattekommitténs betänkande

sid. 441). Mot grundsatsen, att kommunalskatt icke bör utgöras till en

viss kommun för sådana inkomster, torde antagligen ingenting vara

att invända, men som ojämnhet i beskattningen ofta framträder som

följd av, att vissa inkomster beskattas statligt men ej kommunalt,

borde det vara ett önskemål att kunna underkasta sådana Inkomster,

som åtnjuta eu oförtjänt skattelindring, kommunal beskattning i någon

form. Det måste väl synas tämligen meningslöst, att t, ex. en svensk

diplomat, bosatt på grund av sin tjänst utomlands, icke skulle någonstädes

erlägga kommunalutskylder för aktieutdelning härifrån riket eller pension

från ett privat svenskt företag. Och även om man bortser från personer,

som i utlandet åtnjuta exterritorialitet, torde liknande fall kunna anföras,

då personer, som härifrån riket åtnjuta inkomster av sådana slag,

som ovan förmälts, ingenstädes beskattas kommunalt därför. Måhända

kan häremot invändas, att dessa fall äro undantagsfall och att de svenska

bestämmelserna angående komxnunalbeskattningen äro skäliga, enär dubbelbeskattning

eljest ofta skulle inträffa. Men är det sista argumentet riktigt,

borde konsekvensen fordra ett eftergivande av den svenska statsskäl - ten i hithörande fall.

Som eu riktig grundsats torde kunna fastslås, att då fråga är om lagstiftning

i berörda hänseende, först utredes, vilka skattekällor Sverige anser

sig hava företrädesrätt att utnyttja framför andra stater, varefter beskattning

av dessa källor sker till fullo, både statligt och kommunalt. Andi*a

skattekällor böra däremot helt lämnas till beskattning åt andra stater.

Risken både för dubbelbeskattning och för luckor i beskattningen skulle

härigenom i viss mån minskas och hela skattesystemet vinna betydligt i

enkelhet.

I de fall, då inkomst, som åtnjutes av utomlands bosatt fysisk person

eller utländsk juridisk person, av grunder, som sålunda anförts, bör i Sverige

beskattas, men inkomsten icke kan anses hänförlig till någon inom

viss svensk kommun lokaliserad skattekälla, borde inkomsten påföras ■—■

förutom statsskatt— skatt, som användes till något gemensamt kommunalt

ändamål. Närmast till hands ligger då att förfoga över sistnämnda skatt

såsom för närvarande sker med den kommunala progressivskattens utjämningsandel.

Detta synes också böra ske. Beskattningen hör således ej

gälla någon viss kommun, och debiteringen måste följaktligen ske efter

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

andra grunder än de för allmänna kommunalutskylöer eljest gällande.

Enklast är, att inkomsten beskattas kommunalt efter en fix, för hela riket

gällande procent av den skattepliktiga inkomsten. I sådant hänseende har

föreslagits fem procent, vilket belopp med hänsyn till storleken av utdebiteringen

i allmänhet i svenska kommuner måste anses jämförelsevis ''lågt.

— Ifrågavarande skatt träder givetvis i stället för andra allmänna

kommunala utskylder, såväl till primärkommuner som till kommuner av

högre ordning.

Den största skärpning av skattskyldigheten, som kan ifrågasättas beträf- Beskattning

fande fysiska personer, vilka ej äro här i riket bosatta, ävensom beträf- av. afa ?“r‘

laude utländska juridiska personer, torde, såvitt angår i nk oms tbeska 11 - åtnjutna

ningen i Sverige, bestå däri, att det, i huvudsaklig överensstämmelse med inkomster.

vad som stadgas i vissa utländska lagstiftningar, föreskrives, att omförmälda

personer skola beskattas i riket för alla inkomster, som de härifrån

åtnjutit. Huruvida beskattningen skall skärpas intill denna maximigräns

eller i vad mån vissa härifrån uppburna inkomster allt fortfarande skola

fritagas från beskattning, skall här nedan utredas efter granskning av

skattskyldigheten beträffande varje särskilt inkomstslag.

Inkomster av i Sverige belägen fastighet och av rörelse eller yrke, som

här i riket bedrivits, skola enligt förslagen här beskattas såväl statligt som

kommunalt, och härom torde inga delade meningar förekomma.

Inkomst av

fast egendom

och av rörelse

eller yrke.

För inkomst av tjänst, som härifrån tillflutit utomlands bosatt person, inkomst

skall enligt förslaget till statsskatteförordning skatt utgöras, varemot eu- av tjänst.

ligt kommunalskattelagförslaget skattskyldighet ej föreligger för sådan

inkomst. Royalty och ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller

dylikt, 1 iden mån sådana inkomster i skattehänseende borde behandlas såsom

inkomst av tjänst, skulle likväl bliva föremål för kommunal beskattning.

Redan i 1883 års bevillningsförordning stadgades, att utlänning skulle

vara här i riket skattskyldig för härifrån uppburen lön och pension, och en sådan

föreskrift hav sedan alltjämt gällt beträffande bevillningen, intill dess

berörda skattskyldighet, såvitt avser sådan utlänning, som ej författningsenligt

är eller bör vara i riket mantalsskriven, genom förordning den 19

november 1920 upphävts. Beträffande svensk medborgare, för vilken mantalsskrivningsplikt

ej förelåge, gällde jämväl skyldighet att erlägga bevillning

för sådan inkomst, intill dess genom samma kungörelse befrielse

från .sådan beskattning inträdde. Vidkommande skyldighet för personer,

som nu nämnts, att utgöra inkomstskatt för lön och pension härifrån riket,

har sådan skyldighet stadgats i alla förordningar om sådan skatt.

Angående anledningen till ovanberörda ändringar i skattskyldigheten till

bevillning hänvisas till vad i sådant hänseende anförts .i 1921 års kommunalskattekommittés

betänkande sid. 441 och följande.

I detta sammanhang lärer böra omnämnas en vid 1909 års riksdag inom

andra kammaren väckt motion (nr 106), däri hemställts, att riksdagen

villo besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande av

förslag till särskilda bevillningsavgifter för utlänningar, som i Sverige

åtoge sig eller utförde arbete utan att där vara uppförda till beskattning.

Motionen, vilken synes hava tillkommit i anledning av användandet av

polska och galiziska säsongarbetare vid lantbruk i Skåne, blev av riksdagen

icke bifallen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52 *

Under år 1914 upptogs anyo frågan om utländska arbetares skatteplikt.

I motion (ur 210) inom andra kammaren vid den senare riksdagen nämnda

är hemställdes om avlåtande till Kungl. Maj:t av eu skrivelse i ämnet.

Till stöd för motionen framhölls bland annat, att införskrivningen av utländska,

särskilt polska och galiziska, arbetare, fortfarande påginge. De

användes huvudsakligen vid jordbruket, men ibland jämväl inom industrien.

Dessa arbetare, som i regel ieke läte mantalsskriva sig, vore, i förhållande

till de svenska arbetarna, särskilt gynnsamt ställda i beskattningshänseende.

För övrigt hade de i regel lämnat riket, innan någon

skatt av dem kunde uttagas. Antingen de själva eller deras arbetsgivare

borde förpliktas skatta för den lön, de åtnjutit.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som bland annat antecknade,

att finska arbetare ii stort antal årligen sysselsattes vid sågverk och gruvor

i Norrland, hemställde i utlåtande (nr 5) angående motionen om skrivelse

till Kungl. Maj:t i enlighet med motionärens yrkande.

Efter det andra kammaren bifallit utskottets hemställan, hade första

kammarens första tillfälliga utskott i utlåtande (nr 5) bland annat yttrat,

att om man ville vinna eu effektiv beskattning i förevarande fall, en viss

till beloppet bestämd eller efter arbetsinkomsten avpassad avgift borde

för utländska arbetare fastställas, för vars erläggande arbetsgivaren borde

åläggas ansvara, men att utskottet, som ansåge, att ett såclant åläggande

i vissa fall vore orättvist och att kontrollen över skattens utgörande och

fördelning mellan stat och kommun vore förenad med svårigheter, ej kunde

tillstyrka den föreslagna skatteplikten.

I riksdagens skrivelse den 29 augusti 1914 (nr 222) anfördes, bland annat,

att det syntes riksdagen, rent principiellt sett, vara uppenbart, att utlänningar

borde vara skyldiga att betala skatt för sin bär i landet förvärvade

inkomst, även i de fall, då de mera tillfälligt uppehölle sig i riket.

Ett motsatt förhållande innebure, att den svenska arbetaren i detta hänseende

sattes i sämre ställning än med honom konkurrerande utländska

arbetare. Den inkomst, som det här skulle bli fråga om att beskatta och

»om enligt dåvarande skattelagstiftning ej kunde åtkomma» vare sig från

statens eller kommunens sida, skulle sannolikt uppgå till ej obetydliga belopp.

Ur kommunal synpunkt torde för övrigt i vissa kommuner beskattningen

av utländska arbetares inkomster vara av ganska stor betydelse i

fråga om skatternas storlek. På grund härav anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida och under vilken form

utlänningar, som i Sverige åtoge sig eller utförde axdxete utan att enligt dii

gällande föreskrifter vara här i landet underkastade inkomstbevillning eller

bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, borde åläggas

skatteplikt till stat och kommun.

Sedan Kungl. Maj:t den 18 september 1914 bemyndigat chefen för finansdepartementet

att tillkalla två sakkunniga personer för att i samråd med

korum n no laka ttekomm i tterade verkställa den av riksdagen begärda utredningen

samt avgiva de förslag, som därav föranleddes, blevo dåvarande

revisionssekreteraren Hjalmar Himmelstrand och dåvarande förste kanslisekreteraren

Einar Hennings för ändamålet tillkallade. Efter samråd med

landskamreraren Otto Landén, vilken deltagit i kommunalskattekommitterades

arbete, avgavs sedermera den 12 november 1919 ett förslag till förordning,

innehållande, bland annat, föreskrifter därom, att då utländsk arbetare

användes till arbete här i riket, skulle för den inkomst, han därav åtnjöte,

utgöras särskild bevillningsavgift med tio procent av inkomstens

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

belopp, samt att avgiften skulle erläggas av arbetsgivaren, som ägde att

ä den arbetaren tillkommande avlöningen avdraga sålunda erlagd avgift.

För bestämmelsernas tillämpning utarbetades närmare föreskrifter.

Berörda lagförslag bär icke blivit framlagt till riksdagens prövning. Till

1924 års uppbördssakkunnigas arbetsuppgifter bör emellertid även att utarbeta

föreskrifter till förekommande av att löntagare undandraga sig fullgörandet

av sin skattskyldighet.

De skäl, som föranlett den ovan berörda författningsändringen den 19

november 1920, varigenom befrielse vanns från kommunal skattskyldighet

beträffande inkomst av lön eller pension, åtnjuten av utomlands bosatt

jierson, äga fortfarande giltighet. Såsom obilligt måste alltjämt anses, att

sådana personer, som hava sin verksamhet förlagd utom riket men uppbära

lön därför från Sverige, t. ex. i allmän tjänst anställda personel* med

verksamhet, utomlands och missionärer, skola bär i riket betala kommunalskatt

för sin lön. Men fråga är, om mera vägande skal finnas för statlig

''beskattning av sådan inkomst. Visserligen bär till stöd härför åberopats,

att, även om de personer, varom nu förmälts, icke hava sådan förbindelse

med någon svensk kommun, att kommunal skatteplikt kan ifrågakomma, de

likväl, därest de äro svenska medborgare, stå under svenska statens skydd och

härigenom åtnjuta vissa förmåner, vilka kunna motivera statlig beskattning.

Men om detta skäl godtages, föranledes man återvända till den i

skatteförfattningarna ännu gällande, men i förslaget till stateskatteförordning

frångångna ståndpunkten, att alla svenska medborgare, som äro bosatta

utomlands, beskattas statligt för all inkomst härifrån riket. Ty det

finnes ej mera skäl att beskatta en svensk, utomlands bosatt missionär för

lön härifrån än en svensk, ,i utlandet boende rentier för ränteinkomst, uppburen

ifrån riket. Bada åtnjuta i lika man svenska statens skydd, men

utomlands bosatta personer skola likväl enligt förslaget till statsskatteförordning

icke beskattas för ränteinkomster från Sverige.

Vidare har såsom skäl för att nu omförmäld inkomst av tjänst bör beskattas

statligt men icke kommunalt, i motiven till förslaget till förordning

angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (sid. 20 och följande)

anförts, att förvärvskällan, varur inkomsten härflyter, väl är lokaliserad

inom riket men icke lokaliserad till någon särskild kommun. Vad sålunda

anförts bör likväl ej lägga hinder i vägen för statsbeskattningens

eftergivande i förevarande hänseende. I detta sammanhang må framhållas,

att eu sådan åtgärd skulle förekomma dubbelbeskattning i många fall,

ävensom att nämnda åtgärd icke torde hava någon statsfinansiell betydelse.

Däremot lärer ej finnas skäl att låta utomlands bosatta personer undgå

beskattning för arbetsinkomst, härflytande av verksamhet här i riket.

Till stöd därför åberopas vad riksdagen i ovan omförmälda skrivelse av

den 29 augusti 1914 i denna del yttrat.

På grund av vad sålunda anförts ligger det nära till hands att formulera

ifrågavarande stadgan den rörande statlig och kommunal beskattning

så, att ]>erson, som icke är här i riket bosatt, beskattas här för sådan

inkomst av tjänst, som förvärvats genom verksamhet här i riket. Genom

sädana föreskrifter skulle utomlands bosatta personer, som åtnjuta lön luirifrån

för verksamhet, som utövades utom Sverige, ej för sin lön underkastas

beskattning härstädes, varemot säsongarbetare bleve för avlöning

på grund av anställning i riket skattskyldiga härstädes. Fråga är emellertid,

om ett sådant stadgande icke bliver för omfattande. Det lärer knappast

vara riktigt, att utomlands bosatt person, som pa grund av sin tjänst

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inkomst av

tillfällig för«

värvsverksamhet.

utövar någon verksamhet liär i riket och därför åtnjuter lön från utlandet,

t. ex. utländsk tjänsteman eller utländsk handelsresande, som å tjänstens

vägnar tillfälligt uppehåller sig här i Sverige, skall för sin avlöning erlägga

skatt härstädes. För att utesluta möjligheten av en sådan beskattning

torde åt förevarande stadgande!! givas den avfattning, att skattskyldighet

kommer att för person, som icke är bär i riket bosatt, föreligga

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst

av tjänst.

Liksom mot gällande bestämmelser om statlig beskattning av utomlands

bosatt persons inkomst av lön eller pension härifrån riket, kan även mot

nu föreslagna stadgande!! riktas den anmärkningen, att desamma utan särskilda

kontroll- och indrivningsföreskrifter bliva (ineffektiva. Med sådana

föreskrifter bör emellertid anstå i avbidan på uppbördssakkunnigas förslag

i ämnet. Frågan synes emellertid möjlig att lösa utan att tillskapa en

ny beskattningsform, bestående av särskild bevillningsavgift i enlighet

med det ovan omförmälda, av särskilda sakkunniga utarbetade förslaget.

Vad ovan stadgats är självfallet tillämpligt å avlöningsförmåner, pension,

undantagsförmåner m. in., som härröra av ett tjänsteförhållande, i

den mån verksamheten utövats i Sverige. Beträffande frågan, huruvida

verksamhet skall anses utövad här i riket eller ej, hänvisas till anvisningarna

punkt 2 till 49 § i kommunalskattelagförslaget, enligt dess ändrade

lydelse här nedan. Däremot lärer skäl ej finnas att utsträcka skattskyldigheten

till förmåner, som icke åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande,

men som likväl enligt 36 § i kommunalskattelagförslaget likställas

med intäkt av tjänst (livräntor i flertalet fall, vissa undantagsförmåner

etc.).

Varför inkomst av tjänst, uppburen av i utlandet bosatt person, enligt

kommunalskattelagförslaget skulle undgå kommunal beskattning berodde,

enligt vad som framhållits, därpå, att inkomsten ej härflutit av någon inom!

eu viss kommun lokaliserad förvärvskälla. Med hänsyn därtill böra kommunal!!

t sk yl der för härifrån riket uppburen, genom verksamhet härstädes

förvärvad inkomst av tjänst, därest densamma åtnjutes av utomlands bosatt

person, efter taxering för gemensamt kommunalt ändamål användas

för skatteutjämning. Att beskattningen ej äger rum i den kommun,

där inkomsten intjänats, stål’ i god överensstämmelse med vad som gäller,

därest inkomsttagaren är bosatt i Sverige. Även då äger kommun icke

beskatta inkomst av tjänst, därför att densamma därstädes förvärvats, utan

mantal sskrivning.skommunen är rätt beskattningsort. Det äldre systemet

— att inkomst av ifrågavarande slag, åtnjuten av utlänning, som icke bort

här mantalsskrivas, beskattades, där dennes inkomster huvudsakligen förvärvades

— var opraktiskt särskilt i de fall, då utländsk säsongarbetare under

en taxeringsperiod arbetade i flera kommuner. Angående denna fråga

hänvisas i övrigt till vad vidare bär nedan kommer att därom yttras i samband

med spörsmålet om beskattning,sortens bestämmande.

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet (se 40 § kommunalskattelagförslaget)

beskattas enligt förslagen till skatteförfattningar ej bär i riket,

varken statligt eller kommunalt, om den åtnjutes av fysisk person,

som ej iir bosatt bär i raket, eller av utländsk juridisk person. För bedömande

av frågan, om skäl till ändring härutinnan föreligger, hör till eu

början framhållas, att förvärvskällan i många fall knappast kan anses lokaliserad

till något visst land och att det vid sådant förhållande kan vara

svårt att avgöra, huruvida inkomsten »härifrån åtnjutits». Ej sällan lärer

opaginerad Kontrollera mot PDF

55 *

detta vara fallet med vinster å icke yrkesmässig avyttring av egendom.

Exempelvis torde vinst genom enstaka försäljning av aktier i svenskt aktiebolag

eller av obligationer, ntgivna av svenskt företag, vare sig försäljningen

äger rum här i riket eller utomlands, antagligen ej kunna anses

hava härflutit från Sverige. Skulle likväl en annan åsikt med framgång

kunna, göras gällande, torde i allt fall, om vinsten åtnjutes av utom riket

bosatt eller hemmahörande person, föga skäl finnas för intäktens beskattning

statligt eller kommunalt i Sverige. Inträffande vissa andra sådana

vinster skulle däremot mera anledning föreligga för en sådan beskattning.

Särskilt gäller detta beträffande vinst genom icke yrkesmässig avyttring

av här i riket belägen fastighet eller härstädes utövad rörelse eller i Sverige

befintliga tillbehör till fastigheten eller rörelsen, vilken vinst torde anses

hava åtnjutits härifrån riket. Beskattning av sådan vinst härstädes står i

god samklang därmed, att inkomst av här belägen fastighet eller av rörelse,

som här bedrivits, blir föremål för beskattning i Sverige, då den nppbäres

av person, varom ovan förmälts.

Beträffande andra inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet än vinster

ä icke yrkesmässig avyttring av egendom framhålles, att ersättning, som

utomlands bosatt kikare av i Sverige bedriven rörelse vid överlåtelse av

densamma betingat sig för utfästelse att ej utöva viss verksamhet, bör i

förevarande hänseende underkastas samma bestämmelser som vinst genom

icke yrkesmässig avyttring av rörelse.1 Till att utsträcka skattskyldigheten

till återstående, ii 40 § kommunalskattelagförslaget omförmälda intäkter,

som åtnjutas av utom riket bosatta fysiska eller utländska juridiska personer,

lärer däremot ej föreligga skal.

För de inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet, vilka, enligt vad ovan

sagts, höra här i riket beskattas, oaktat de uppbäras av utomlands bosatta

eller hemmahörande skattskyldiga, torde taxering ske till gemensamt kommunalt

ändamål. Visserligen tala vissa skid för att skatt för sådana inkomster

tillfalla kommun, där den försålda fastigheten är belägen eller

rörelsen bedrivits, men en sådan anordning torde ej överensstämma med

föreskriften, att inkomst av angivet slag ej beskattas å ort, där fastigheten

finnes eller rörelsen utövas, utan ii inkomsttagarens hemortskommun

i de fall, då denne är här i riket bosatt eller hemmahörande.

Ränteinkomst, uppburen härifrån riket av utomlands bosatt fysisk eller

utländsk juridisk person, beskattas enligt författningsförslagen ej i Sverige,

varken statligt eller kommunalt. Någon ändring därutinnan lärer ej böra

ske. En utsträckning av skattskyldigheten i detta hänseende kommer nämligen

med sannolikhet att verka betungande för de svenska företag, som

nödgas anlita kredit utomlands. Det maste antagas, att de utländska långivarna

bereda sig ersättning för den skatt de nödgas utgiva i Sverige för

sina inkomsträntor genom höjning av räntefoten, och skatten kommer således

att i sista hand Itäras av de svenska låntagarna. För övrigt är anledning

befara, att de utomlands bosatta eller hemmahörande personer, som

hava banktillgodohavanden i Sverige och för räntor därå erlägga stämpel,

2 genom ytterligare räntebeskattning föranledas draga nämnda kapital

ur bindel.

1 Ersättning för utfästelsen ingår ofta i köpesumman för rörelsen, och det kan då bliva

svårt att utreda, huru mycket därav som utgör dylik ersättning.

1 Se förordningen angående stämpelavgiften den It) november 1914 8 § under rubrikerna

Checkräkning, Dcpasilinnnräkning, Kapitalräkning ooh Sparkasseräkning.

Ränte
inkomst.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Utdelning å

aktier och

likartade

värdepapper

Här i riket

nedlagd förmögenhet.

Utdelningar å aktier, å lotter i solidariska bankbolag och a andelar

i ekonomiska föreningar samt utdelningar å kommanditlotter i kommanditbolag

med flera än fyra kommanditdelägare (jämför beträffande

sistnämnda inkomst 49 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagförslaget enligt

berörda lagrums lydelse i det av skatteberedningen utarbetade betänkandet

angående beskattning av inländska juridiska personers inkomst och

förmögenhet), uppburna av utomlands bosatt fysisk eller av utländsk juridisk

person, beskattas enligt förslagen till skaf teförfattningar statligt men

ej kommunalt. Anledningen till denna olikhet angives i motiven till förslaget

till statsskatteförordning s/id. 20 och 21 vara, att förvärvskällan väl

ar lokaliserad inom riket men icke inom någon särskild kommun.

Det torde vara tvivelaktigt, om allenast av berörda anledning och utan

hänsyn till nationalekonomiska synpunkter skattelagstiftningen i denna

del bör anordnas på sätt sålunda föreslagits. Icke desto mindre vill det synas,

som om de föreslagna bestämmelserna, vilka i huvudsak överensstämma

med gällande svensk skattelagstiftning, borde tills vidare laglastas.

Anledning härtill är, att förevarande spörsmål sammanhänger med

den aktuella frågan om de svenska aktiebolagens och de här i riket bosatta

aktieägarnas beskattning, en fråga, som ej lärer komma att upptagas

till Provning i samband med de skatteförslag, som äro avsedda att

framläggas för innevarande års riksdag.

.. tidigt 12 § i förslaget till statsskatteförordning (jämför ock paragrafens

and rade lydelse i skatteberedningens betänkande angående beskattning av

inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet) är fysisk person

»om ej är bosatt här i riket, samt utländsk juridisk person skattskyldig i

Sverige for i riket nedlagd förmögenhet. Vad därmed förstås angives i

anvisningarna till berörda paragraf.

, Någon egentlig utvidgning eller inskränkning av förevarande begrepp

torde ej bära ske. Detsamma anpassar sig ganska väl till föreskrifterna

angående den statliga inkomstbeskattningen av inskränkt skattskyldiga,

sålunda, beskattas utomlands bosatta eller hemmahörande personer för förmogenhetsvärdet

av fastighet, rörelse, aktier och likartade värdepapper

akaval som för inkomst av dessa tillgångar. Av samma skål, som anförts

mot beskattning av ränteinkomster, som tillfalla ifrågavarande skattsky]- (liga, lära ej heller obligationer, banktillgodohavanden eller andra ford''

n!*J.ar ! dessa Personers hand underkastas förmögenhetsbeskattning. Beträffande

slutligen kontant kapital samt de under 9 § e) i förslaget till

statsskatteförordning omförmälda tillgångar, torde intet skäl föreligga att

inordna dessa i den förmögenhet, som alltid beskattas härstädes utan hänsyn

till var agaren är bosatt.

Anmärkas må, att beskrivningen i anvisningarna till 12 § i omförmälda

förslag bor a viss mån förtydligas. Ehuru det säkerligen är avsikten, att

inventarier, lager o. d., som tillhöra fast egendom, skola räknas till här i

riket nedlagd förmögenhet, bör detta klart utsägas. Detsamma gäller antagligen

frälseränta, tomträtt och vatten fallsrätt. Innebörden av begrepf,

»^läggnings- eller driftkapital i rörelse» torde närmare angivas. Ett

. nt förtydligande sker bäst genom att anknyta beskrivningen över här

\ nedlagd förmögenhet till den uppräkning av de särskilda slagen

skattepliktiga tillgångar, som gjorts i 9 § 1 mom. i förslaget till statsskattetorordmng.

I det här nedan .intagna förslaget till ändrad lidelse av vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

paragrafer i sistnämnda förslag har detta gjorts pa ett sätt, som antagligen

i huvudsak överensstämmer med1 vad som för närvarande är härutinnan

gällande.

Beskattningsorten.

A) Beskattningsort enligt statsskatte föror dning

e n.

Enligt 22 § i förslaget till statsskatteförordning taxeras skattskyldig i

och för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i hemortskommunen. Med

hemortskommun menas, enligt föreskrift i 64 § kommunalskattelagförslaget,

för fysiska personers vidkommande den kommun, där den skattskyldige

författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven. Beträffande juridiska

personers hemortskommun meddelas i sistnämnda paragraf särskilda bestämmelser,

vartill hänvisas. Saknas hemortskommun, skall den skattskyldige

taxeras, där inkomsten huvudsakligen förvärvats eller, om taxeringen

avser uteslutande förmögenhet, där förmögenheten huvudsakligen varit

nedlagd.

Med hänsyn till den för statsbeskattningen föreskrivna progressiva

skattetariffen samt till vinnande av största möjliga enkelhet i taxeringsföi''- farandet är det av vikt, att för hela beskattningsåret allenast en enda taxering

förekommer. Beskattningsorten bör allt fortfarande, liksom hittills,

kunna bestämmas av mantalsskrivningsskyldigheten. I den kommun, där

mantalsskrivning för taxeringsåret rättsligen skall äga rum, verkställes

således beskattningen medelst en enda taxering för hela året, oavsett om

den skattskyldige varit där bosatt under hela året eller under endast en del

därav, i vilket sistnämnda fall oinskränkt skattskyldighet föreligger för

en del av året och inskränkt skattskyldighet under årets återstod.1

Därest den skattskyldige icke bör vara i någon kommun inom riket mantalsskriven,

men han i allt fall varit i en kommun bosatt — uttrycket omfattar,

enligt vad ovan förmälts, jämväl stadigvarande vistelse — under en

del av beskattningsåret och förty blir för denna del av året där oinskränkt

skattskyldig, lärer taxering för hela året böra ske i denna kommun. Skattetekniskt

har detta i nedan angivna förslag till ändrad lydelse av 64 § kommunalskattelagförslaget

ordnats på det sätt, att begreppet hemortskommun

utvidgats så, att för ifrågavarande fall kommunen, där han varit bosatt,

blir hemortskommun.

För de sällsynta fall, då en person under beskattningsåret varit bosatt

inom flera kommuner utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun

för taxeringsåret förelegat, måste en regel finnas, som bestämmer beskattningsorten.

Det föreslås för sådant fall, att den kommun, där den

skattskyldige senast under beskattningsåret varit bosatt, skall anses såsom

hemortskommun. Regeln torde i tillämpningen vara mera praktisk än en

föreskrift, att den kommun, där han varit bosatt längsta tiden under året,

skall hava företräde. För övrigt föreligger här en analogi med det fall,

att en person varit bosatt under beskattningsåret i flera kommuner men

i den sista så länge, att mantalsskrivningsplikt där uppkommer för taxeringsåret.

1 Undantagsvis sker taxering i mantalsskrivningsorten, ehuru den skattskyldige icke alls

varit där bosatt under beskattningsåret. T. ex.: En utomlands bosatt person driver i Sverige

rörelse med räkenskapsår den 1 augusti 192(1—den 31 juli 1927. Efter sistnämnda dag

inflyttar han till Sverige och blir här rätteligen mantalsskriven för år 1928.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

På sätt ovan framhållits (sid. 46* och 47*) lärer fall icke kunna förekomma,

■då en skattskyldig kan anses bosatt samtidigt inom flera kommuner.

Återstå slutligen de fall, då den skattskyldige icke bort i någon kommun

i riket mantalsskrivas för taxeringsåret och han icke heller varit under beskattningsåret

någonstädes i landet bosatt, d. v. s. de fall, då hemortskommun

saknas — däld givetvis inräknas alla de fall, då taxering av utländsk

juridisk person skall ske. Fråga är, om vid sådana förhållanden skall tilllämpas

den i 22 § förslaget till statsskatteförordning angivna regeln, att

den skattskyldige beskattas, där inkomsten huvudsakligen förvärvats eller,

om taxeringen uteslutande avser förmögenhet, där förmögenheten huvudsakligen

varit nedlagd.

De för närvarande i förevarande ämne gällande bestämmelserna, vilka

äro i huvudsak överensstämmande med de sålunda föreslagna, hava varit

föremål för klander. Ofta har det nämligen varit ovisst, i vilken kommun

den skattskyldiges inkomst huvudsakligen förvärvats eller hans förmögenhet

huvudsakligen varit nedlagd. Följden har blivit, att de uppgifter, som

vissa myndigheter och enskilda äro skyldiga att avgiva till ledning vid

taxering angående skattskyldigs avlöningsförmåner och utdelningar, blivit

sända till olika kommuner, och att den skattskyldiges inkomster av berörda

slag beskattats å flera ställen. För den utom riket bosatte skattskyldige,

som ofta ej äger närmare kännedom om svensk skattelagstiftning, verkar

det egendomligt, att hans taxering, som ett år skett i en viss kommun, ett

påföljande år, oaktat förvärvskällorna icke förändrats, kan författningsenligt

komma att verkställas i en annan kommun, och i följd härav uppstår

lätt villrådighet hos honom angående den rätta orten för deklarations avgivande.

1 I flera uttalanden från myndigheter har också framhållits lämpligheten

därav, att alla utom riket bosatta skattskyldiga taxeras å en bestämd

ort inom riket,

Med hänsyn till vad ovan anförts har förslag utarbetats därom, att samtliga

taxeringar i de fall, då hemortskommun saknas, skola ske i Stockholm.

Måhända skulle kunna mot anordningen invändas, att eu taxeringsnämnd

i Stockholm i regel vid förevarande taxeringar kommer att sakna nödig

kännedom om de förhållanden, taxeringarna avse. I viss mån träffas även

det nuvarande systemet med hela taxeringen å ort, där inkomst eller förmögenhet

huvudsakligen förvärvats, av eu liknande anmärkning. För övrigd

torde ifrågavarande förhållande icke böra tillmätas allt för stor betydelse.

Genom officiella uppgifter beträffande löneinkomster och utdelningar

å aktier och likartade värdepapper och genom underrättelser jämlikt

bestämmelserna i 97 och 98 §§ förslaget till taxeringsförordning torde erforderlig

kunskap om åtnjutna inkomster i de flesta fall erhållas.

1 Stundom kan det för den skattskyldige vara omöjligt att beräkna, vilken ort som är

den rätta beskattningsorten. Om en utomlands bosatt person äger i Sverige två fastigheter,

belägna, den ena i kommunen A och den andra i kommunen B, och han själv uppskattar

inkomsten av fastigheten i A något högre än inkomsten av fastigheten i B, skall

han författningsenligt avgiva sin deklaration i A angående inkomst av båda fastigheterna.

Emellertid höjer taxeringsnämnden i B värderingen av naturaförmåner från fastigheten

där i någon mån utöver den skattskyldiges uppskattning, med påföljd, att inkomsten från

denna fastighet överstiger inkomsten från fastigheten i A, och så sker taxering i B för inkomst

av båda fastigheterna. Utom obehaget av dubbeltaxering åsamkas den skattskyldige

antagligen förlust av rätten att överklaga taxeringen i B, då han underlåtit att därstädes

avgiva deklaration.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

B) Beskattningsort enligt kommun alskattelag en.

En viktig synpunkt vid bestämmandet av ort för kommunalbeskattningen

är givetvis, att föreskrifterna därutinnan i största möjliga mån överensstämma

med motsvarande regler för statsbeskattningen. Full likhet är

emellertid omöjlig att åstadkomma, då hänsyn måste tagas till kommunernas

intresse att få i skattehänseende utnyttja inom deras områden befintliga

förvärvskällor. Som den kommunala repartitionsskatten icke är anordnad

efter progressiv skala, bortfaller tvånget att genom en enda taxering

träffa all under beskattningsåret förvärvad inkomst.

Med hänsyn till kommunernas särskilda intressen givas i 58—60 §§ i kommunalskattelagförslaget

särskilda regler om beskattningsort beträffande

inkomst av fast egendom och av rörelse eller yrke. Anledning saknas att i

detta sammanhang närmare ingå därpå.

Vidare måste från de allmänna reglerna om beskattningsorten undantagas

de fall, då beskattning, på sätt ovan omförmälts, bör ske för gemensamt

kommunalt ändamål. Sådan beskattning sker, enligt vad förut anförts,

beträffande viss inkomst av tjänst samt för några slag av inkomst

av tillfällig förvärvsverksamhet — under förutsättning, att den skattskyldige

icke är i riket bosatt eller att den skattskyldige är en utländsk juridisk

person. Huru denna beskattning skall verkställas, kommer här nedan att

något närmare beröras.

Beträffande övriga inkomster •— här bortses från den speciella föreskriften

i 61 § kommunalskattelagförslaget om vissa inkomster från lediga ecklesiastika

sysslor — bör beskattningsorten bestämmas efter de regler, som

gälla för statsbeskattningen. I första hand sker beskattningen således i den

kommun, där den skattskyldige bör mantalsskrivas. Detta innebär — för att

taga ett i någon mån komplicerat fall — att om en person, som under hela

beskattningsåret åtnjutit pension härifrån riket, varit bosatt utomlands

under tiden den 1 januari—den 31 mars, och bott i kommunen A i Sverige

under tiden den 1 april — den 30 november samt i kommunen B bär i rike1,

i vilken kommun han för taxeringsåret blivit rätteligen mantalsskriven,

från den 1 december över årsskiftet, beskattning sker för gemensamt kommunalt

ändamål beträffande den del av pensionen, som belöper å tiden den

1 januari—den 31 mars, varemot återstoden av inkomsten beskattas i B. IA

taxeras intet. Men det sistnämnda överensstämmer med vad för närvarande

gäller om beskattningsorten. Eu uppdelning av pensionen å taxeringar

i både A och B torde onödigtvis komplicera skattesystemet och leda till

besvärligheter vid taxeringsarbetet, eftersom de allmänna avdragen och

ortsavdragen, som tillerkännas i riket bosatta personer, vid sådant förhållande

även borde fördelas å båda kommunerna.

För de fall, då mantalsskrivningskommun saknas, sker beskattningen, i

överensstämmelse med stadgandena för statsbeskattningen, i den kommun,

där den skattskyldige varit bosatt senast under beskattningsåret. En uppdelning

av taxeringen å flera kommuner, där han varit bosatt, bör lika litet

ske i detta fall som i de ovan omförmälda fall, då en av kommunerna

tillika iir mantalsskrivningskommun.

C) N å g r a f rågor, som be r ii r a s å v ii 1 s t a t s- s o m k o inni

u n a lbeskattni n gen.

Det bör anmärkas, att med anledning av stadgandet i § 3 Mom. 2 mantalsskrivningsförordningen

vissa personer, ehuru bosatta utomlands, jämlikt

64 § kommunalskattelagförslaget erhålla hemortskommun i S:t Nikolai för
-

Särskilda

bestämmelser

för vissa

utomlands

bosatta

personer.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Inkomst, som

beskattas i

riket på

grund av

traktatsföreskrift.

Särskilda

taxerings
myndigheter.

Efterskänkande

av statsskatt.

Efterskänkande

av

kommunalskatt.

samling i Stockholm. Något särskilt skäl för att dessa personer skola där

beskattas, torde dock ej föreligga. Med den här nedan givna avfattningen

av 61 § kommunalskattelagförslaget lärer visserligen, vad dessa

personer angår, i allmänhet ingen inkomst förekomma, som skall kommunalt

heskattas i hemortskommunen. Beträffande några personer, nämligen

dem, som omförmälas i 101 § av sistnämnda förslag, enligt dess här

nedan angivna lydelse, föreligger dock ett annat förhållande. De skola

nämligen jämlikt sistberörda paragraf beskattas som om de vore här i

riket bosätta. För dem höra således särskilda föreskrifter givas till undvikande

av beskattning i omförmälda församling. Utskylder höra i stället

av dem utgöras för gemensamt kommunalt ändamål.

Slutligen bör anmärkas, att i de fall, då på grund av traktat taxering

kommer att ske här i riket för inkomst, för vilken kommunal skattskyldighet

eljest ej föreligger, skäl ej heller i allmänhet lärer föreligga, att

utskylderna för sådan inkomst tillfalla någon särskild kommun, utan höra

desamma i stället gå till gemensamt kommunalt ändamål.

Taxering för gemensamt kommunalt ändamål lärer lämpligen böra verkställas

i Stockholm av en särskild, för hela riket gemensam taxeringsnämnd

— förslagsvis kallad gemensamma taxeringsnämndend Åt denna taxeringsnämnd

hör jämväl anförtros att handhava beskattningen av statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt, då hemortskommun saknas. Över denna

taxeringsnämnds beslut kan klagan föras hos den för riket gemensamma

prövningsnämnden (»interkommunala prövningsnämnden»), vilken jämväl

oberoende av särskild klagan verkställer granskning av berörda taxeringsnämnds

beskattningsåtgärder.2

Efterskänkande av skatt.

Av vad ovan anförts framgår, att någon lindring av bestämmelserna om

skattskyldighet för att förekomma sådan dubbelbeskattning, varom i denna

P. M. är fråga, i allmänhet icke bör ske. Den anvisade vägen till dubbelbeskattnings

undvikande — genom traktater — torde ju under de närmaste

åren endast i rätt begränsad utsträckning stå öppen. För att emellertid

möjligheten till rättelse av sådan beskattning icke skulle vara i flertalet

fall alldeles utesluten, har fråga uppkommit, huruvida ej Konungen borde

erhålla bemyndigande att i hithörande fall, då ömmande omständigheter

eller eljest synnerliga skäl förelåge, efterskänka statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Som de skattemedel, som på detta sätt staten komme att

årligen avstå, ej lära överstiga ett förhållandevis obetydligt belopp, torde

några betänkligheter mot förslaget knappast behöva förekomma.

Betydligt svårare är att lösa spörsmålet, huruvida eller på vad sätt efterskänkande

av kommunalutskylder under motsvarande omständigheter kan

ske. I detta hänseende erinras till en början om de i kommunalförfatt
1

En av de vanliga taxeringsnämnderna i Stockholm torde kunna anförtros att i de

fall, då det behöves, fungera såsom gemensam taxeringsnämnd.

2 Jämför 68 och 132 §§ förslaget till taxeringsförordning.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

ningarna meddelade bestämmelserna om kommunernas rätt att efterskänka

ogulden skatt (förordningen om kommunalstyrelse på landet § 21 Mom. 4;

förordningen om kommunalstyrelse i stad § 18 Mom. 6 och förordningen

om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd § 15 Mom. 4). Någon utsträckning

av kommunernas rätt i berörda hänseende i syfte att undvika

dubbelbeskattning torde emellertid ej vara att förorda. Skall överhuvud

taget efterskänkande av utskylder av ifrågavarande anledning äga rum,

lärer för vinnande av riktig och likformig tillämpning av föreskrifterna

därom, bestämmanderätten härutinnan böra anförtros åt Kungl. Maj:t. Ej

heller i dylikt syfte torde emellertid förslag böra framläggas. Det kar

diskuterats ett förslag, att av en kommuns medel skulle utgå ersättning

vid efterskänkande av ringare belopp intill en lågt satt maximigräns,

som bestämdes i något angivet förhållande till antalet skattekronor

inom kommunen, och att, om berörda gräns överskredes, ersättning av

statsmedel skulle ritgå. — Även har den möjligheten diskuterats, att ingen

särskild kommun skulle lämna medel till efterskänkande av skatten, utan

att i stället dessa medel skulle tagas av en särskild fond, som bildades av

de utskylder, som erlades vid taxering för gemensamt kommunalt ändamål.

Skulle brist uppstå i denna fond, skulle bristen täckas eller åtminstone

ersättning förskotteras av statsmedel. Uppstode mera avsevärt

överskott, skulle detta, åtminstone delvis, användas för skatteutjämning.

— Intet av dessa förslag har likväl kunnat förordas.

En fråga, som är i viss mån beroende av de nu anförda, gäller möjligheten

att i dubbelbeskattningstraktater införa bestämmelser om rätt för

respektive regeringar att genom ett efterföljande förfarande träffa anordningar

till förekommande av dubbelbeskattning i sådana fall, då själva

traktaten visat sig ej fylla sitt ändamål att förhindra en sådan. Detta

spörsmål torde behöva upptagas till prövning först då dylik traktatsbestämmelse

ifrågakommer.

Speciell motivering.

Inledning.

Efter de principer, som ovan angivits, hava utarbetats förslag till

ändringar i kommunalskattelagförslaget och i förslaget till statsskatteförordning.

Ändringsförslagen hava här nedan i huvudsakliga delar

intagits. De smärre redaktionella ändringar, som i samband med den

sakliga omarbetningen erfordras i vissa paragrafer i berörda två förslag

till skatteförfattningar, hava icke angivits, och detsamma är förhållandet

med det flertal, i allmänhet obetydliga ändringar i förslaget till taxeringsförordning,

som betingas av det förevarande, nedan intagna förslaget.

Utöver omarbetningen i viissa hänseenden av ovannämnda förslag till

skaf t e för fatta i n gar, föranleder det förevarande förslaget vissa obetydliga

ändringar i kommunallagarna ävensom utarbetandet av särskilda bestämmelser

angående den grund, efter vilken utskylder för gemensamt

kommunalt ändamål skola utgöras, samt rörande uppbörd och redovisning

av sistnämnda utskylder, men författningstext i dessa hänseenden

är ej heller här nedan intagen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

I den mån viissa paragrafer i korn in lina Iska t tel agio rsl age t och förelaget

till statsskäl te förordni n g omarbetats i det av finansdepartementets skatteberedning

utarbetade betänkandet angående beskattning av inländska

juridiska personers inkomst oeb förmögenhet, anknyter sig det här nedan

intagna förslaget till den förändrade lydelsen av dessa paragrafer.

Förslag till ändringar i förslaget till kommunalskattelag.

42 §.

Det torde vara principiellt riktigt, att avdrag, om vilka i denna paragraf

2 och 3 mom. förmäles, medgivas för skattskyldig, som varit i riket bosatt

under allenast viss del av beskattningsåret, endast i vad de: belöpa

å berörda del av året. En bestämmelse härom är också utarbetad

beträffande de avdrag, som angivas i 2 mom. Den skall enligt förslaget

undantagslöst gälla avdragen under 1), 2) och 3 a). Beträffande det avdrag,

varom i 2 mom. 3 b) sägs, uppstår ett särskilt spörsmål, nämligen,

om det för helt år bestämda maximum, 100 kronor, skall procentuellt

minskas, då skattskyldig är bär bosatt rrnder kortare tid, så att t. ex. för

ett halvt års vistelse högst 50 kronors avdrag beviljas. Enklast är emellertid,

att beröi’da maximum gäller oberoende av, huru lång tid den skattskyldige

varit i riket bosatt, och då det från finansiell synpunkt lärer

vara för kommunerna tämligen likgiltigt vilkendera metoden, som lagfästes,

bär föreskrift med oföränderligt maximum utarbetats.

Huruvida makar skola i taxeringshänseende behandlas såsom gifta,

beror enligt den princip, som för vissa fall uttalats i 65 § andra stycket

i kommunalskattelagförslaget, därpå, om äktenskapet bestått under större

delen av beskattningsåret.

Beträffande avdraget för gift kvinna till belopp av 200 kronor, borde,

i överensstämmelse med vad ovan sagts, minskning av avdraget ske, då

skattskyldig varit i riket bosatt under allenast eu del av beskattningsåret.

Avdragets storlek skulle i sådant fall bestämmas i förhållande till längden

av den tid, hon varit härstädes bosatt. I förevarande förslag har

emellertid en mera summarisk anordning ifrågasatts. Därest kvinnan

varit här i riket bosatt under större delen av beskattningsåret, är ifrågavarande

förutsättning för medgivande av hela avdraget uppfylld, eljest

erhålles intet avdrag alls.

Emellertid är beviljandet av sistnämnda avdrag beroende av ytterligare

villkor, nämligen, bland annat, att hon levt tillsammans med sin

man. Under vilken tid sammanlevnaden skall hava ägt rum, för att villkoret

enligt kommunalskattelagförslaget skall anses uppfyllt, är måhända

ej alldeles tydligt; i överensstämmelse med vad ovan sagts har det

emellertid i förevarande förslag ansetts tillräckligt, att så skett under

större delen av beskattningsåret samt att hon samtidigt varit i riket bosatt.

En gift kvinna, som varit bär i riket bosatt under tiden den 1

januari—den 30 september 1927 och levt tillsammans med sin man under tiden

den 1 mars—30 september samma år, är vid 1928 års taxering berättigad

till avdraget; detta skulle däremot vägras, om hon levt med honom här

i riket allenast under tiden den 1 maj—den 30 september 1927 oeh efter sistnämnda

dag utomlands fortsatt sammanlevnaden intill årets slut.

Avdraget skall äga rum i den mån kvinnan ägt bär i riket skattepliktig

inkomst av rörelse eller yrke eller av arbetsanställning. Att inkomsten

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

förvärvats under den tid hon varit i riket bosatt, erfordras ej; en föreskrift

av motsatt innebörd skulle antagligen onödigtvis komplicera bestämmelserna

i ämnet.

44 i

Beträffande ortsavdrag föreligga, då skattskyldig varit bär i raket bosatt

allenast under en del av beskattningsåret, vissa spörsmål, likartade med

dem, som uppkommit vid behandlingen av föreskrifterna i 42 §. Principiellt

sett, bör en procentuell uträkning av avdragets storlek äga rum i

förhållande till längden av den tid, den skattskyldige varit i riket bosatt.

I enlighet härmed samt med vissa avrundningar till vinnande av enkelhet

i tillämpningen hava också bestämmelserna 1 ämnet utformats. Framhållas

bör dock, att fråga även framställts, om icke ytterligare förenkling

av stadgandena. skolat ske, så att värjo skattskyldig, som under större

delen av beskattningsåret varit bosatt i riket, erhölle fullt avdrag, medan

under annat förhållande avdraget skulle helt och hållet förvägras.

Huru de föreslagna bestämmelserna verka i de fall, då förändringar

under beskattningsåret inträffa beträffande vissa i denna paragraf berörda

förhållanden, såsom på grund av äktenskaps ingående eller upplösning,

ändring av barnantal o. s. v., kommer ej här att diskuteras, då

inom finansdepartementet äro under utarbetande förslag till ändring av

de föreliggande författningsförslagen, såvitt angår avdrag för make och

barn.

47 §.

Det har icke föreslagits någon ändring av det beskattningsbara minimum

500 kronor för det fall, att den skattskyldige varit här i riket bosatt

allenast under eu del av beskattningsåret. Anmärkas bör emellertid, att

inom finansdepartementet är under utredning en fråga om ändring av

bestämmelserna angående sådant minimum beträffande skattskyldiga,

som under hela beskattningsåret varit bosatta i riket.

64 §.

Den av kommunalska.ttekommittén föreslagna bestämmelsen, att med

hemortskommun förstås den kommun, där den skattskyldige författningsenligt

är eller böra vara mantalsskriven, bär ersatts med föreskriften,

att därmed förstås den kommun, där den skattskyldige författningsenligt

skall vara för taxeringsåret mantalsskriven. Förändringen avser

endast ett förtydligande av kommitténs förslag.

98 i

Med anledning av inom finansdepartementet pågående omarbetning av

vissa bestämmelser i kommunalskattelagförslaget har sista meningen i

förevarande paragraf i nämnda förslag åtminstone tills vidare uteslutits;

anvisningarna till paragrafen hava lämnats oförändrade.

101 §.

Särskilda föreskrifter saknas i kommunalskattelagförslaget angående beskattning

av personer, som tillhöra svensk beskickning hos utländsk makt

eller svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning.

Kommunalskattekommittén synes hava ansett, att dessa personer, vilka

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

icke vore i Sverige bosatt-a, skulle vara fria från utgörande av k ömma 11 a 1 - utskylder för annan inkomst än sådan, som angåves i 49 § 1 mom. b) i

kommitténs lagförslag. Som dessa personer — med bortseende från dem.

som tillhöra olönat konsulat eller dess betjäning — i allmänhet jämväl

äro befriade från utgörande av kommunalutskylder utomlands, skulle så

gott som fullständig skattefrihet för dem inträda i kommunalt hänseende.

Enär vägande skäl för sådan skattefrihet — vilken ej heller föreligger enligt

gällande beskattningsförfattningar — torde saknas, har i förevarande

paragraf stadgats, att å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning

hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning och som på grand av sin tjänst är bosatt utomlands,

är tillämpligt vad i lagen stadgas angående här i riket bosatt person.

Härav följer, att sådan person är skattskyldig härstädes jämlikt 49 § 1

mom. a) för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats.

Ett undantag har likväl gjorts för inkomst i svenska statens

tjänst. Skattefrihet i detta avseende får anses vara ett sedan länge gällande

privilegium, och bestämmelser härom finnas för närvarande i § 40 förordningen

om kommunalstyrelse i Stockholm och § 37 Mom. 3 förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm.

För inkomst, som enligt de allmänna bestämmelserna i denna lag skolat

beskattas i hemortskommunen, skall emellertid, då densamma åtnjutits av

person, varom i denna paragraf förmäles, utgöras utskylder för gemensamt

kommunalt ändamål. Av föreskrifterna i förevarande paragraf,

jämförda med stadgandena i 64 §, framgår, att detsamma gäller oskift

dödsbo efter sådan person.

Eftersom vad i kommunalskattelageu föreskrives angående här i riket

bosatt person skall tillämpas jämväl å person, varom i ifrågavarande paragraf

förmäles, skall vid sådan beskattning för gemensamt kommunalt ändamål,

varom ovan nämnts, allmänna avdrag och ortsavdrag medgivas. Ortsavdrag

beräknas med för Stockholms stad gällande belopp. Angående

ifrågavarande taxering hänvisas i övrigt till anvisningarna till 101 §.

De bestämmelser, som meddelas angående person, tillhörande svensk

beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning, och som på grund av sin tjänst är

bosatt utomlands, torde böra utsträckas i tillämpliga delar jämväl till sådan

persons hustru och minderåriga barn — åldersgränsen har föreslagits

till 16 år — då dessa personer äro svenska medborgare och bo hos honom.

I överensstämmelse med internationell kutym bliva de personer, till vilka

beskattningsrätten således skulle utsträckas, i regel icke underkastade be-- skattning i den stat, där de bo.

Jämväl bär förevarit en fråga om att utsträcka paragrafens: bestämmelser

till enskilda tjänare, anställda bos diplomater och konsuler, om vilka i

paragrafen nämnes. Praxis angående sådan tjänares beskattning varierar

emellertid i olika stater, varför det tills vidare ansetts lämpligt att låta

anstå med en sådan åtgärd.1

Olönade konsuler, som icke äro medborgare i den stat, där de äro bosatta

och utöva sin befattning, beskattas i allmänhet i denna stat såsom

andra därstädes bosatta personer; dock brukar skattefrihet tillerkännas

dem för de förmåner (sportler m. m.), som de åtnjuta i anledning av sin

tjänst. Något skäl att här i riket beskatta sådana svenska konsuler för

1 Frågan angående omfattningen av diplomaternas och hos dem anställda personers

privilegier och särställning är under utredning genom Nationernas förbunds försorg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

65*

förmåner av angivet slag lärer emellertid ej föreligga, dit de jämlikt förut

omformarna författningsrum i kommunalförordningarna i Stockholm äro

befriade från skattskyldighet därför.

102 i

Angående beskattning av person, som tillhör främmande makts härvarande

beskickning eller konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som icke är svensk medborgare, stadgas i 50 § c) kommunalskattelagförslaget.

För beskattning av dessa personer — med bortseende

tills vidare från dem som tillhöra olönade konsulat eller deras betjäning —

torde såsom regel böra gälla, att de skola beskattas, som om de icke vore

här i riket bosatta. De skulle således bliva skattskyldiga på sätt för sådant

fall stadgas, i 49 § 1 mom. a) enligt förevarande, här nedan intagna

förslag. De avvikelser från föreskrifterna i 50 § c) kommunalskattelagförslaget,

som härav föranledas, torde vara utan betydelse. Beträffande

inkomster, som enligt 59 och 61 §§ i allmänhet skola beskattas i hemortskommunen,

bör emellertid skatt utgöras av person, varom nu är fråga, i

den kommun, där han senast haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan

att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats; bemälde skattskyldige kommer

således allenast i undantagsfall (t. ex. då han är främmande makts

representant samtidigt i Sverige och i annan stat och bor i sistnämnda stat)

att utgöra skatt för gemensamt kommunalt ändamål jämlikt 61 § 3 mom. i

nedan intagna förslag. Av föreskrifterna i förevarande paragraf samt i

hithörande anvisningar följer, att de förmåner, som tillkomma här i riket

bosatta personer (vissa allmänna avdrag, ortsavdrag etc.) ej skola komma

i 1 mom. av denna paragraf omförmälda personer till del.

I överensstämmelse med vad under närmast föregående paragraf anförts

angående internationell kutym, omfatta bestämmelserna i 1 mom. i förevarande

paragraf även hustru och minderåriga barn men ej enskilda tjänare.

Angående beskattning av olönad utländsk konsul, som ej är svensk medborgare,

hänvisas jämväl till vad ovan under 101 § angående sådana konsuler

anförts, och har i överensstämmelse därmed stadgandet i förevarande

paragrafs andra moment avfattats. Skattskyldigheten för sådan

person har härigenom utsträckts utöver vad av kommunalskattekommittén

i sådant avseende föreslagits.

105 §.

Vad i denna paragrafs första och tredje stycken stadgas, återfinnes i

huvudsak i 1 § 1 mom. och i 4 § i 1925 års undantagsförordning. Beträffande

förevarande paragrafs andra stycke hänvisas till motsvarande bestämmelse

i 3 § av sistnämnda förordning. Sistnämnda paragrafs innehåll

är ändrat därutinnan, att skattetraktats giltighet kan upphöra först

vid det årsskifte, som infaller närmast efter det en uppsägningstid av

högst sex månader tilländalupit. I allmänhet torde årsskiftet vara den

lämpligaste tidpunkten för sådant avtals upphörande.

106 §.

Stadgandet motsvarar de föreskrifter, som ii ro intagna i 5 § 4 inom. och

53 § i kommunalskattelagförslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. t sand. ,V7 höft. (Sv 102. Hd,a/a.) r>

opaginerad Kontrollera mot PDF

H6

Förslag till ändringar i förslaget till förordning angående statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt.

4 §.

Rörande innehållet av denna paragraf hänvisas till motiveringen för

42 § förslaget till ändringar i komniunalskattelagförslaget.

22 i

I utlandet bosatt, här i riket icke mantalsskriven skattskyldig lärer enligt

föreliggande förslag i allmänhet icke bliva i Sverige skattskyldig för

lön från svenska statsverket. Skulle likväl något sådant fall inträffa, sker

heskattningen jämlikt förevarande paragraf i Stockholm. Den beträffande

sådan inkomst i förslaget till statsskatteforordning 22 § intagna föreskriften

om beskattningsorten har således uteslutits i nedan intagna författningsförslag.

25 i

Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till motiveringen för

101 § i förslaget till ändringar i k ommunalskattelagf öi-slaget.

Som person, varom i 1 mom. av förevarande paragraf förmäles, skall

föras i mantal i S:t Nikolai församling i Stockholms stad, skulle således

med avseende å bestämmelserna i 64 § förslaget till kommunalskattelag oclr

22 § förslaget till statsskatteforordning beskattningen av denne ske i

nämnda församling. Bäst är emellertid, att taxeringen handlägges av den

i Stockholm sammanträdande för hela riket gemensamma taxeringsnämnden,

som, enligt vad som föreslagits, skall taxera honom till skatt för gemensamt

kommunalt ändamål. Statsskattetaxeringen lärer emellertid

kunna överflyttas å sistnämnda taxeringsnämnd genom en föreskrift därom

i taxeringsförordningen.

Att olönad svensk konsul, som på grund av sin tjänst är bosatt atomlands,

icke bör vara berättigad att vid sin taxering bär i riket komma i åtnjutande

av de förmåner, som tillförsäkrats här i riket bosatta personer,

torde vara självklart.

De i 1 mom. av denna paragraf omförmälda personer bliva givetvis skyldiga

att erlägga skatt för all den förmögenhet de ägt vare sig här eller på

utrikes ort. Olönad svensk konsul är skattskyldig allenast för här i riket

nedlagd förmögenhet.

26 §.

Angående beskattning för inkomst beträffande person som tillhör främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning och som icke är svensk medborgare,

meddelas föreskrifter i 7 § b) förslaget till statsskatteförordning.

Rörande innehållet i förevarande paragraf hänvisas till motiveringen

för 102 § förslaget till ändringar i förslaget till kommunalskattelag.

Från grundsatsen, att ovan nämnd person skall beskattas på sätt föreskrives

beträffande person, som icke är bosatt här i riket, göres ett undantag

i ifrågavarande paragraf. Enligt vad en genom utrikesdepartementets

försorg verkställd utredning utvisar, beskattas nämligen personer, tillhörande

beskickning eller lönat konsulat eller beskicknings eller sådant kon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

67''

sulats betjäning, i regel icke för utdelning å aktier eller likartade värdepapper

i den stat, där de äro ackrediterade.1 I överensstämmelse med vad

kommunalskattekommittén hemställt, har således föreslagits, att personer,

varom i 1 mom. av förevarande paragraf förmäles, frikallas från beskattning

av sådan utdelning. Deras skattskyldighet här i landet blir således

lindrigare än skattskyldigheten beträffande utomlands bosatta personer.

Enligt förslaget till statsskatteförordning synas personer, om vilka nu

är fråga, bliva här i riket skattskyldiga för all förmögenhet, vare sig här

i riket eller å utrikes ort. Gällande skattelagstiftning beskattar dem allenast

för här i riket nedlagd förmögenhet. Men även denna lagstiftning

torde vara något för sträng — det lärer väl icke vara skäl att låta dem erlägga

förmögenhetsskatt för aktier och likartade värdepapper, då utdelningen

därå är skattefri. Föreliggande förslag befriar också personer,

varom nu är fråga, från förmögenhetsskatt för sistnämnda tillgångar, i

följd varav deras skattskyldighet här i riket blir mindre omfattande än

utomlands bosatta personers. Olönade utländska konsuler, bosatta här i

riket men icke svensk medborgare, erlägga däremot skatt för all förmögenhet,

vare sig härstädes eller å utrikes ort. Som de för närvarande äro

skattskyldiga allenast för här i riket nedlagd förmögenhet, blir skattskyldigheten

således härutinnan utsträckt.

29 §.

Vad i denna paragraf stadgas, återfinnes i huvudsak i 1 § 1 mom. samt

2—4 §§ i 1925 års undantagsfoordning. Angående den avvikelse från föreskriften

i 3 § i nämnda förordning, som verkställts, hänvisas till motiveringen

till 105 § förslaget till ändringar i kommunalskattelagförslaget.

31 §.

Det har icke ansetts lämpligt att i förevarande paragraf stadga, att efterskänkande

av skatt kan ifrågakomma först då de beslut, genom vilka den

skattskyldige av vederbörande myndigheter beskattats i båda staterna,

blivit lagakraftvunna. I regel lärer visserligen eljest något efterskänkande

icke ifrågakomma. Men fall kunna tänkas, då på grund av yrkande av

vederbörande kronoombud eller kommun angående höjningar av den

skattskyldiges taxering något lagakraftvunnet beslut rörande taxeringen

icke lärer komma att föreligga under flera år, efter det taxering ägt rum,

och då det vore obilligt, att den skattskyldige härigenom utestängdes från

möjlighet att vinna lindring i sin skattebörda enligt bestämmelserna i

denna paragraf.

Vid restitution av skattemedel enligt förevarande stadgande lär givetvis

den skattskyldige icke därå få tillgodonjuta ränta.

1 För skutt, som vid utdelnings lyftande uppbäres genom avdrag från utdelningsbeloppct,

brukar skattefrihet ej förekomma.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Förslag

till

ändringar i förslaget till kommunalskattelag

5 *.

1 mom. — — —

2 mom. — — —

3 mom. — — —

4 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat

härstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från beskattning,

därom stadgas i 106 §.

(Se vidare anvisningarna.)

42 §.

1 mom. — — —

2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket

bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1)---

2)---

3) för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i förekommande

fall även för sin make betalt

a) för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring---begravningshjälp och

b) för kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för pensionsförsäkring,

som ej avses i 38 § och 2) här ovan.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i

riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, i hemortskommunen åtnjutas allenast

i den mån det belöper å nämnda tid.

Avdrag, som i punkt 3 b) här ovan avses, må ej för skattskyldig eller,

om skattskyldig under större delen av beskattningsåret varit gift och båda

makarna under året haft försäkringar, som i 3 b) avses, för dem båda tillsammans

åtnjutas till högre belopp än 100 kronor. Har skattskyldig för

försäkring, som i 3 b) avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring,

må avdrag ske med allenast det belopp, varmed premien överskjuter

vad sålunda uppburits.

3 mom. Har gift kvinna, som under större delen av beskattningsåret

varit här i riket bosatt och levt tillsammans med sin man, haft inkomst av

rörelse eller yrke eller av arbetsanställning, må hon, om och i den mån

sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag

med 200 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

44

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger----för varje sådant barn.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade

inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad

eller del därav, varunder han varit här i riket bosatt, Via av enligt bestämmelserna

i 1 mom. utgående avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

avrundas nedåt till jämnt 50-tal kronor. Understiger beloppet 50 kronor,

medgives intet avdrag.

(Se vidare anvisningarna.)

45 §.

Finnes — — — må efter vederbörande beskattningsnämnds prövning den

skattskyldiges i hemortskommunen taxerade inkomst nedsättas med, utöver

denne enligt 44 § tillkommande ortsavdrag, ytterligare högst ett belopp,

motsvarande ett sådant ortsavdrag.

46 §.

Såsom skattskyldigs---upptagas:

a) för skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela

eller någon del av beskattningsåret:

inom — — — inkomst;

b) ---

.47 *•

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret och vars inom hemortskommunen taxerade inkomst icke

uppgår till 500 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst.

I övrigt inträder skatteplikt i fråga om skatt för inkomst:

för juridisk person och för fysisk person, som ej varit här i riket under

någon del av beskattningsåret bosatt, då den beskattningsbara inkomsten i

kommunen uppgår till minst 100 kronor, samt

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret: i hemortskommunen---100 kronor.

49 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat

föreskrives i denna lag eller särskilda bestämmelser, meddelade i den ordning

105 § angiver:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för afl inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse eller yrke, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst

av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom eller rörelse här

i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan egendom eller rörelse;

samt .....

för ersättning, som vid överlåtelse av i Sverige bedriven rörelse betingas

för utfästelse att ej utöva viss verksamhet;

b) staten:

för — — — nyss är sagd;

c) landsting —--av rörelse;

d) kyrkor — — — för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag---för delägarnes gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag och andra här i riket ej hemmahörande juridiska personer:
för

inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här hedrivits;

opaginerad Kontrollera mot PDF

70*

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom eller rörelse bär

i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan egendom eller rörelse:

samt

för ersättning, som vid överlåtelse av i Sverige bedriven rörelse betingats

för utfästelse att ej utöva viss verksamhet.

2 mom. — — —

3 mom. — — —

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

Från skattskyldighet frikallas:

a) ----

b) - _ - -

c) utlänning eller i utlandet — — — (punkt d) i kommunalskattelagförslaget)

— — — åtnjutits;

d) lappallmogen:

för inkomst av renskötsel.

Att personer, om vilka i 102 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet

för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

52 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet

varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor---- anses föranleda.

(53 § utgår.)

«1 $.

1 inom. Inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, som influtit till allmän

kassa, beskattas i den kommun, där inkomsten av sysslan eljest bort

beskattas.

2 mom. Skatt för annan inkomst av tjänst än i 1 mom. säges, samt

skatt för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital utgöres,

om inkomsten förvärvats under tid, då skattskyldig varit här i riket

bosatt, i hans hemortskommun.

3 mom. Har under tid, då skattskyldig ej varit här i riket bosatt, denne

åtnjutit inkomst av tjänst, varom i 2 mom. sägs, eller inkomst av tillfällig

förvärvsverksamhet, beskattas inkomsten i Stockholm för gemensamt kommunalt

ändamål.

64 §.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skattskyldige

författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven.

För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i riket

utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom

förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun,

där han senast varit här i riket bosatt under beskattningsåret.

För oskift dödsbo efter avliden person, som vid dödsfallet varit bosatt här

i riket, skall — — — är bosatt.

(65 § första stycket samt 75 § utgå.)

98 §.

Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet inträffade,

oskift dödsbo efter honom taxeras för inkomst, som den avlidne haft, med

tillämpning av de i 49 § 1 mom. a) meddelade bestämmelserna. Dessutom

är dödsboet skattskyldig! för efter dödsfallet influten inkomst av beskaffenhet,

varom i 49 § 1 mom. e) säges, därest den avlidne vid sitt frånfälle varit

här i riket bosatt, men eljest allenast för efter dödsfallet influten inkomst

av sådant slag, som angives i 49 $ 1 mom. f). Vid taxeringen skall i

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

övrigt för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i denna lag

skolat gälla för den avlidne.

(Se vidare anvisningarna.)

101

Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt

eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, är tillämpligt vad i

denna lag stadgas angående här i riket bosatt person; dock är han icke

skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst, och skall beträffande

annan inkomst, som enligt föreskrifterna i denna lag beskattas i hemortskommunen,

skatt i stället utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt

ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru

och barn under 16 år, därest de äro svenska medborgare och bo hos honom.

(Se vidare anvisningarna.)

102 §.

1 mom. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning

eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och

som icke är svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke vara här

i riket bosatt. Beträffande inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna

lag beskattas i hemortskommunen, skall skatt av honom utgöras i den

kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga

bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande

vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16 år,

därest de bo hos honom ocli icke äro svenska medborgare.

2 mom. Olönad utländsk konsul, som icke är svensk medborgare, är frikallad

från skatt för förmåner, som han åtnjutit på grund av sin tjänst

hos främmande makt.

(Se vidare anvisningarna.)

103 §.

Skatt, som jämlikt bestämmelserna i 61 § 3 mom. och 101 § utgöres för

gemensamt kommunalt ändamål, skall användas till utjämning av skattetrycket

olika kommuner eller andra menigheter emellan.

104 %.

Där för tillämpningen---(se 101 § kommunalskattelagförslaget)---

föreskrifter. VI.

VI. Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

103 §.

Därest inkomst, för vilken kommunal repartitionsskatt utgöres, tillika är

underkastad kommunal beskattning i annat land, äger Konungen att, till

förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, med nämnda lands

regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende mellan

berörda land och Sverige av inkomsten eller ock att, under förutsättning av

ömsesidighet i tillämpliga hiinseenden, förordna, att viss inkomst eller inkomst

av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning hiir i

riket.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom ovan förmäles,

skall upphöra att giilhi senast vid det årsskifte, som infaller närmast

efter det eu uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erfordor
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

liga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna

paragraf stadgas.

106 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från

utgörande av skatt för främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller

konsulat härstädes avsedd fastighet, så ock för inkomst av densamma

107 §•

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 105 eller 106 §.

säges, inkomst, som enligt denna lag är skattepliktig, ej här i riket beskattas,

tar underskott, som uppkommer vid inkomstberäkningen, icke vid taxering

avräknas å här i riket beskattningsbar inkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft — — —.

Genom denna förordning upphävas:

förordningen — — — ändringar;

föiordningen den 22 maj 1925 (nr 155) med föreskrifter angående medgivande

i vissa fall av undantag från gällande bestämmelser om inkomstoch

förmögenhetsskatt m. m. med däri gjorda ändringar, så vitt avser bevillning

för inkomst;

dock att dessa författningar skola äga tillämpning även efter den nya

lagens ikraftträdande i de hänseenden, som nedan angivas.

Vid den nya — — — skolat ingå till fonden.

Anvisningar

till 44 §.

(Här intagas exempel till belysande av paragrafens tillämpning.)

till 49 §.

1. Under den^ tid en person i Sverige har sitt egentliga bo och hemvist

eller, utan att sådant fall föreligger, härstädes stadigvarande vistas, anses

han i beskattningshänseende vara här i riket bosatt. Svensk medborgare,

som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller familj kvar

i riket, anses sålunda vara bosatt här i riket, även om vistelsen utomlands

är långvarig. En utlänning, som stadigvarande bor härstädes eller som

under längre tid (t. ex. ett halvår eller mera) — utan andra avbrott än rent

tillfälliga — vistas härstädes å en eller flera platser, behandlas likaledes i

beskattningshänseende som här i riket bosatt. Däremot bör en i allmän

tjänst anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet uppehåller

sig och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket bosatt,

även om han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Detsamma gäller

rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett mera stadigvarande

sätt slagit sig ner å utrikes ort, liksom ock arbetare, som för längre tid

tagit anställning utomlands. Sjöman, som under utövning av sitt yrke

uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus''här

i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara bosatt här i

riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är utan betydelse

för frågan om hans skattskyldighet. Sålunda är exempelvis en i allmän

tjänst anställd svensk medborgare eller en svensk missionär, bosatt å utrikes

ort, icke skattskyldig i Sverige för inkomst av kapital. Ej heller avgöres

frågan, om en person skall anses här i riket bosatt eller ej, eller, med andra

ord, frågan om omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn

opaginerad Kontrollera mot PDF

73*

till förhållandena vid beskattningsårets utgång, utan avseende fästes vid

omständigheterna under hela året, och kan i anledning härav en person

komma att beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

2. Svensk medborgare eller utlänning är för tid, under vilken han ej

varit här i riket bosatt, skattskyldig allenast för vissa, i förevarande paragraf

angivna inkomster. Tjänst å svenskt fartyg utomlands anses såsom verksamhet

bär i riket, och således bliver av sådan tjänst härflytande lön, som

uppburits härifrån riket, föremål för beskattning i Sverige. Verksamhet på

grund av anställning i svenskt företag anses utövad här i riket, även om

tjänsteinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga besök utomlands

eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kringresande,

t. ex. handelsresande. Förmåner, som härröra av ett förutvarande tjänsteförhållande

(pension, vissa undantagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas av person,

som icke är bosatt här i landet, beskattas i Sverige, om verksamheten huvudsakligen

utövats härstädes. Härifrån åtnjuten royalty eller ersättning för

utnyttjande av patent, mönster eller dylikt beskattas här i riket, även om

nämnda inkomst uppbäres av person, som icke är bosatt i Sverige, eller

av utländskt bolag. För sådan person föreligger däremot ej skattskyldighet

för livränta eller andra enligt 36 § med inkomst av tjänst likställda förmåner,

som icke åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande.

3. ---

4. ---

till 101 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering

i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i beskattningshänseende,

som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro

således tillämpliga alla bestämmelser om allmänna avdrag (42 §), ortsavdrag

(44 och 45 §§) och lägsta skattepliktiga belopp (47 § första stycket). De i

52 § meddelade stadgandena och de i 98 § givna föreskrifterna, såvitt desamma

avse oskift dödsbo efter här i riket vid dödsfallet bosatt person, äro

jämväl tillämpliga beträffande sådant dödsbo efter person, varom i förevarande

paragraf förmäles.

till 102 §.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga

de om allmänna avdrag i 42 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna

och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (44 och 45 §§) eller föreskriften

om lägsta skattepliktiga belopp (47 § första stycket). De i 52 § meddelade

stadgandena och de i 98 § givna bestämmelserna, såvitt desamma avse allenast

oskift dödsbo efter person, som varit här i riket bosatt vid dödsfallet, äro

icke tillämpliga å sådant dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande

paragraf är fråga.

till 107 §.

Skall jämlikt överenskommelse eller beslut, varom i 105 eller 106 § sägs,

allenast viss del av skattepliktig inkomst undantagas från beskattning här i riket,

och uppstår underskott vid inkomstberäkningen, får en motsvarande del av

underskottet icke avräknas vid taxering här i riket. Därest således överenskommelse

träffas mellan Sverige och annan stat därom, att beträffande inkomst

av viss rörelse, som bedrives i båda staterna, hälften skall beskattas i vardera

staten, får allenast hälvten av underskott, som uppstår vid inkomstberäkningen,

avräknas vid taxering i Sverige.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

F örslag

till

ändringar i förslaget till förordning angående statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt.

4 §.

1 mom. — — —

2 mom. — — —

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela eller någon del av beskattningsåret, äger — — — kommunalskattelagen

sägs.

4 mom. Gift kvinna, som under större delen av beskattningsåret varit

här i riket bosatt, äge ock — — — där sägs.

6 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej

annat föreskrives i denna förordning eller särskilda bestämmelser, meddelade

i den ordning 29 § angiver:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse eller yrke, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst

av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom eller rörelse

här i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan egendom eller

rörelse;

för ersättning, som vid överlåtelse av i Sverige bedriven rörelse betingats

för utfästelse att ej utöva viss verksamhet; samt

för inkomst genom utdelning å aktier, lotter i solidariska bankbolag,

kommanditlotter och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt företagen äro

svenska;

b) svenska aktiebolag---(se under c) förslaget till statsskatteförord
ning)

— — — gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

c) utländska bolag och andra här i riket ej hemmahörande juridiska

personer:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom eller rörelse

här i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan egendom eller

rörelse;

för ersättning, som vid överlåtelse av i Sverige bedriven rörelse betingats

för utfästelse att ej utöva viss verksamhet; samt

för inkomst genom utdelning å aktier, lotter i solidariska bankbolag, kom
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

manditlotter och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt företagen äro

svenska.

2 mom. — — —

3 mom.--—

7 §.

Från skattskyldighet frikallas:

a) —

h) utlänning eller---(se punkt c) förslaget till statsskatteförordning)

— — — åtnjutits;

c) lappallmogen:

för inkomst av renskötsel;

d) staten;

e) landsting — — — (se punkt f) förslaget till statsskatteförordning) —

— — hushållningssällskap;

f) kyrkor, — — — (se punkt g) förslaget till statsskatteförordning) —

t— — all inkomst;

g) ägare av sådan fastighet — — — (se punkt h) förslaget till statsskatteförordning)

— — — ändamål;

h) svenska aktiebolag--— (se punkt i) förslaget till statsskatteför
ordning)

— — — yrke.

Att personer, om vilka i 26 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet

för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

12 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet åligger, så framt

ej annat föreskrives i särskilda bestämmelser, meddelade i den ordning 29 §

angiver:

a) fysiska personer, vilka varit här i riket bosatta vid beskattningsårets

utgång; samt

b) föreningar och samfund — — — för inkomst:

för all den förmögenhet de vid beskattningsårets slut ägt vare sig här

eller på utrikes ort;

c) fysiska personer, vilka icke varit här i riket bosatta vid beskattningsårets

utgång, ävensom utländska bolag:

för förmögenhet, som vid nämnda tidpunkt varit här i riket nedlagd.

Vad sålunda--— för förmögenhet.

För personer, om vilka i 26 § förmäles, bestämmes skyldigheten att erlägga

skatt för förmögenhet efter de i samma paragraf meddelade föreskrifter.

2 mom. Med här i riket nedlagd förmögenhet avses:

a) tillgångar, som omförmälas i 9 § 1 mom. a)—c), försåvitt desamma

finnas här i riket; samt

b) svenska aktier, lotter i svenska solidariska bankbolag, kommanditlotter

i svenska kommanditbolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar, i

den mån dessa tillgångar icke ingå under a) i detta mom.

(Se vidare anvisningarna).

15 §.

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas

sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst, så beräknad

som ovan i 5 § är sagt, och eu sextiondedel av hans till förmögenhetsskatt

skattepliktiga förmögenhet, beräknad som ovan i 8 eller 12 § är sagt.

Är han — — — bortfaller.

16

1 mom. A det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet äger

skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

del av beskattningsåret, åtnjuta statligt ortsavdrag, utgående med en och

en halv — — — ortsavdrag.

2. mom. — — —.

3. mom. — — —.

(Se vidare anvisningarna).

17 §.

1 mom. Såsom till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp

skall upptagas:

a) för skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela

eller någon del av beskattningsåret:

det — — — och

b) -

2 mom. Skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt inträder:

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret:

då — — — 100 kronor.

22 §.

1 mom. Skattskyldig taxeras enligt denna förordning i hemortskommunen.

Saknas hemortskommun, beskattas inkomsten i Stockholm.

2 mom. — — —.

23 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet

varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor — — — kommunalbeskattningen.

25 §.

1 mom. Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk

makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, är tillämpligt

vad i denna lag stadgas angående här i riket bosatt person.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16 år,

därest de äro svenska medborgare och bo hos honom.

2 mom. Olönad svensk konsul, som är svensk medborgare och på grund

av sin tjänst är bosatt utomlands, är skattskyldig, förutom för de inkomster

och för den fömögenhet, för vilka skattskyldighet här i riket eljest föreligger,

för de förmåner, som han åtnjutit i anledning av berörda tjänst.

26 §.

1 mom. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning

eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och

som icke är svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke vara här

i riket bosatt. Sådan person är frikallad från skattskyldighet, förutom för de inkomster

och den förmögenhet, för vilka med anledning härav skatteplikt ej föreligger,

för inkomst genom utdelning å svenska aktier, lotter i svenska solidariska

bankbolag, kommanditlotter i svenska kommanditbolag och andelar i svenska

ekonomiska föreningar, ävensom för förmögenhet, varom i 12 § 2 mom. b) förmäles.

Skatt skall av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här

i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga bo och hemvist

eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16

år, därest de bo hos honom och icke äro svenska medborgare.

2 mom. Olönad utländsk konsul, som icke är svensk medborgare, är frikallad

från skatt för förmåner, som han åtnjutit på grund av sin tjänst

hos främmande makt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

77*

27 *.

Med utländskt — — — (se 25 § i förslaget till statsskatteförordning) —

— — juridisk person.

28 $.

Där för — — — (se 26 § i förslaget till statsskatteförordning) — — —

föreskrifter.

Om undantag från denna förordnings bestämmelser i vissa fall.

29 §.

Därest inkomst eller förmögenhet, för vilken inkomst- och förmögenhetsskatt

utgöres, tillika är underkastad statlig beskattning i annat land, äger

Konungen att, till förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning,

med nämnda lands regering träffa överenskommelse om fördelning i

beskattningshänseende mellan berörda land och Sverige av inkomsten eller

förmögenheten eller ock att, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga

hänseenden, förordna, att viss inkomst eller viss förmögenhet eller inkomst

eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från

beskattning här i riket.

I fall, varom ovan förmäles, må Konungen förklara, att inkomst- och

förmögenhetsskatt skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande

bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att

uppgå till större del, procentuellt beräknad, av det på grundval av överenskommelsen

eller förordnandet fastställda beskattningsbara beloppet, än skatten

skulle utgjort av det beskattningsbara belopp, som skulle hava fastställts,

om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom ovan förmäles,

skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller närmast

efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga

för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, som i denna

paragraf avses.

3° §.

Skall i anledning av överenskommelse eller förordnande, varom i 29 §

säges, inkomst, som enligt denna förordning är skattepliktig, ej här i riket

beskattas, får underskott, som uppkommer vid inkomstberäkningen, icke vid

taxering avräknas å här i riket beskattningsbar inkomst.

Skuld, som häftar vid förmögenhet, vilken jämlikt överenskommelse eller

förordnande, varom i 29 § säges, icke skall här i riket beskattas, får icke

vid taxering här i riket avräknas från annan förmögenhet.

31 §.

Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter beskattad

för samma inkomst eller förmögenhet såväl här i riket som i utländsk

stat, må Konungen på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes

hörande kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga

skäl föreligga, förordna om efterskänkande av skatt till undvikande av eller

lindring i dubbelbeskattningen. Har skatt redan erlagts, återbekommes

skatten i den ordning, som för restitution av kronoutskylder stadgas.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Anvisningar

till 12 §.

Jämväl fysisk person, som — utan att vid beskattningsårets utgång hava

haft sitt egentliga bo och hemvist i Sverige — då stadigvarande vistats

härstädes, är skyldig erlägga förmögenhetsskatt för all under 1 mom. a) och b)

omförmäld förmögenhet.

Såsom här i riket nedlagd förmögenhet anses icke vad utom riket bosatt

svensk medborgare eller utlänning placerar i svenska obligationer eller —

— — i vård hos annan härstädes.

till 16 §.

I de fall, då jämlikt bestämmelserna i 44 § kommunalskattelagen kommunalt

ortsavdrag icke utgår på den grund, att den skattskyldige varit bosatt

i riket under allenast så kort tid under beskattningsåret, att avdx-aget

icke skulle hava uppgått till 50 kronor, tillerkännes honom icke heller statligt

ortsavdrag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 4.

P. M.

angående landstingsbeskattningen.

Den nuvarande landstingsorganisationen infördes genom förordningen

om landsting den 21 mars 1862.1 I fråga om den beskattningsrätt, som därvid

tillerkändes landsting, stadgade förordningen, att de avgifter, som av

landstinget blivit till uttaxering beslutade, skulle utgå i förhållande till den

allmänna bevillning enligt bevillningsstadgan för fast egendom eller för

inkomst av kapital eller arbete, som av eu var skattskyldig till statsverket

erlades; dock att, där enligt lag andra grunder för kostnadernas uttaxering

vore fastställda, vad sålunda vore stadgat skulle gälla. Enligt landstingsförordningen

medgavs både en territoriell differentiering, så att olika

skattesatser kunde bestämmas för olika delar av länet, och eu differentiering

efter skatteobjekt, så att bidragen) för vissa företag exempelvis kunde

ut debiteras allenast på jordbruksfastighet eller med ett högre belopp på

jordbruksfastighet än på övriga beskattningsföremål.

Dessa bestämmelser för landstingsskattens utgörande skilde sig från de i

förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgade grunderna för kommunalutskylders

utgörande bland annat däruti, att för vissa staten tillhöriga

fastigheter kommunalskatt erlades men icke landstingsskatt. Vid

1904 års riksdag väcktes motionsvis förslag om sådan ändring i landstingsförordningen,

att den skillnad, som lorelåge beträffande grunderna för utgörande

av kommunalutskylder och landstingsskatt, måtte upphöra. I den

skrivelse, som riksdagen med anledning av denna, motion avlät till Kungl.

Maj:t, anförde riksdagen, att riksdagen funnit det framförda förslaget förtjäna

beaktande. Enligt riksdagens åsikt förelåge intet giltigt skäl för den

dåvarande åtskillnaden i berörda hänseende. Även landstingsskatten vore

till sin natur eu kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns

behov, och det syntes därför riksdagen rättvist och billigt, att densamma

ul ginge efter samma grunder som annan kommunalskatt.

I proposition till 1905 års riksdag förklarade sig Kungl. Maj:t dela

dessa riksdagens synpunkter. I propositionen föreslogs därför, att i landstingsförordningen

skulle införas stadgande om att för sådan jordbruksfastighet,

för vilken bevillning ej erlades, skulle påföras landstingsskatt efter

det belopp, som, därest bevillning skulle utgått för densamma, på grund av

taxeringsvärdet svarade mot sådan bevillning, varemot inkomst av arrende

för sådan fastighet ej skulle vid påförandet av landstingsskatt tagas i beräkning;

och skulle vad sålunda stadgades gälla jämväl kronopark, som

bildats vare sig av mark, som åt kronan inköpts efter 1874 års början, eller

av staten tillhörig jordbruksdomän eller del av sådan. Denna proposition

blev av riksdagen antagen.

1 Kn fullständigare historik än den här meddelade finnes intagen i komiminalförfattningssakkunnigas

betänkande IV med förslag till lag om landsting in- in., sid. 161 IT.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

År 1900 erliöllo bestämmelserna om landstingets beskattningsrätt den lydelsen,

att de avgifter, som av landstinget blivit till uttaxering beslutade,

skulle av en var skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad

för jordbruksfastighet till sex kronor och för annan fastighet till

fem kronor för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast

fastställda taxeringslängd, samt i fråga om inkomst av kapital och

arbete till det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning till staten

skulle jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas. Beträffande fastighet,

för vilken bevillning ej erlades, påfördes landstingsskatt endast för

jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats antingen av mark, inköpt

åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruksdomän

eller del av sådan. Inkomst av arrende av sådan jordbruksfastighet,

för vilken bevillning ej erlades, skulle ej vid påförande av landstingsskatt

tagas i beräkning.

I samband med 1920 års förslag till kommunalskattelag — vilket som

bekant bland annat upptog beskattningsformerna fastighetsskatt, näringsskatt

och kommunal inkomstskatt — framlade Kungl. Maj:t i särskild proposition

(nr 222) förslag till provisoriska ändringar i landstingsförordningen.

I denna proposition anfördes, att man ansett riktigast att i så

ringa grad som miijligt avvika från den gällande normen för skattskyldighet

i avbidan på ett slutligt fastställande av landstingets uppgifter, i vilket

avseende, bland annat, frågan om väghållningsskyldigheten vore av vikt.

Man hade därför tänkt sig skattskyldigheten bestämd i förhållande till

»dels inkomst av fast egendom, beräknad för fastighet med åsatt jordbruksvärde

till sex kronor och för annan fastighet samt frälseränta till fem kronor

för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda

taxeringslängd, dels ock annan inkomst, heräknad till det belopp,

varmed den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt beskattningsbara

belopp kunde överstiga hans vid taxering till kommunal inkomstskatt rrppskattade

inkomst av fast egendom med tillägg, i förekommande fall, av

hyresvärdet motsvarande fem procent av taxeringsvärdet å fastighet, varför

fastighetsskatt utginge och som av ägaren begagnats i skattepliktig näring

eller eljest i rörelse eller yrke».

Detta förslag innebar således, att särskild taxering till landstingsskatt

måste äga rum.

Då 1920 års riksdag avslog förslaget till kommunalskattelag och antog

det nu gällande kommunalskatteprovisoriet, gjordes icke några ändringar

i själva landstingsförordningens beskattningsbestämmelser. Genom särskild

förordning av år 1920 föreskrevs däremot, att vad i avseende å utlagors

utgörande vore stadgat om bevillningstaxerad eller till bevillning

beskattningsbar inkomst av kapital och arbete beträffande utlagor, som

skulle utgå i förhållande till taxeringarna till bevillning under vart och ett

av åren 1921—1924, i stället skulle gälla bevillningstaxerad eller till bevillning

beskattningsbar inkomst av fast egendom, kapital och arbete.

Denna förordning bär år 1924 givits förlängd giltighet för åren 1925 och

1926. De i avseende å bevillningstaxeringen vidtagna ändringarna koanmo

härigenom att över hela linjen återverka på landstingsbeskattningen. Dessa

ändringar beträffande bevillningstaxeringen — särskilt, införande av rätten

till allmänna avdrag samt orts- och familjeavdrag — hava haft en

mycket stor inverkan å det relativa trycket av landstingsskatten. Angående

förskjutningen i skattetrycket hänvisas till kommunalskattekommitténs

betänkande sid. 204 ff.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Enligt den nu gällande lagen om landsting den 20 juni 1924 skall skyldighet

att erlägga landstingsskatt åligga en var, som jämlikt senast fastställda

taxeringslängder skall inom landstingsområdet påföras allmän bevillning

av fast egendom eller av inkomst. Landstingsskatten utgår för

fastighet i förhållande till beräknad inkomst, utgörande för jordbruksfastighet

sex kronor och för annan fastighet fem kronor för varje fulla

etthundra kronor av taxeringsvärdet, samt för inkomst i förhållande till

det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning av inkomst skall erläggas

jämlikt senast fastställda taxeringslängd.

Ur landstingslagen hava uteslutits bestämmelserna om landstingets rätt

att bestämma särskild grund för beskattningen. Den territoriella differentieringen

bär däremot bibehållits.

_ På grund av stadgande i särskild därom gällande författning äga landstingen

uttaga s. k. personliga sjukvårdsavgifter, varom emellertid i detta

sammanhang ej är fråga.

Slutligen må erinras, att till landstingen icke utgår någon progressivskatt,

ej heller skogsaccis.

Innan frågan om landstingsbeskattningens framtida ordnande behandlas,

må här erinras om den ständigt fortgående ökningen av landstingens uppgifter

och verksamhet samt om den överflyttning av uppgifter från primärkommunerna

till landstingen, som ägt rum. I sistnämnda avseende

kan framhållas hälso- och sjukvård samt fattigvård. Till belysande av

nyssnämnda förhållanden ävensom av landstingens ekonomiska ställning

och landstingsområdenas struktur hänvisas till nedanintagna fem tablåer,

tab. 2 och 4 hämtade ur Sveriges landstings tidskrift år 1925 och

ta;b. 1 och 5 från kommunalförfattningssakkunnigas betänkande IV.

Sistnämnda två tablåer hava kompletterats med uppgifter från statistisk

årsbok och förberörda tidskrift. Uppgifterna i tab. 3 hava erhållits från

statistiska centralbyrån.

Tab. 1. Landstingens utgifter åren 1875—1925. 1

A r

Totalutgifter

kr.

Å r

Totalutgifter

kr.

1875 ...........................

1 776 274

1921

1895 ...........................

3 946 853

1922 ...........................

80 725 668

1905 ...........................

7 865 743

1923

1913...........................

17 085 238

1924 .............

t £ tfOO »OD

62 536 698

1920 ...........................

70 409 098

1925 .......................

65 580 649

1 Siffrorna för åren t. o. m. 1922 avse de verkliga utgifterna; för de följande åren angivas

de i staterna beräknade utgifterna. °

<>

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 87 höft. (Nr 102. Bilaga.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 2. Landstingens för åren 1914—1925 i staterna beräknade utgifter i kronor.

År

Förvalt- nings- kostnader

o. dyl.

Hälso- och

sjukvård

Under-

visnings-

väsende

Jordbruk

med bi

näringar

Kommu- nikatio.

ner utom

skjuts- håll- ningen 1

Ord-

nings-

och

polis-

väsen

Arbets-

förmed-

ling

Nykter-

hets-

under-

vis-

ning

Kost- nader för

folkpen- sionering

Anslagtill

avhjäl- pande av

befarad

arbets- löshet

Anslag till)

fångvård

och Övriga

sociala

ändamål

Räntor

och av- betal- ningar å

skuld

Upp- börds- kostna- der, av- skrivnin- gar och

restitu- tioner

Övriga

utgifter

Summa

utgifter |

1914

298 572

11 607 224

1 391 635

691 516

763 974

174 854

98 106

40 056

84 000

~

49 915

1 378 341

312 651

172 312

17 063 156

1915

299 421

9 494 403

1 364 320

663 425

368 645

178 330

108 176

34120

380 917

1 045 900

15 745

1 908 034

385 179

453 862

16 700 477

1916

309 294

10 848 280

1 452 572

697 358

303 969

190 469

113 122

40 456

575 414

788 893

14 080

1 969 423

422 399

510 033

18 235 762

1917

317 977

17 121 954

1 604 424

705 736

375 032

182 318

131451

43 856

1 689 000

889 400

13 890

3 078 598

674 399

514 145

27 342 180

1918

415 241

21 404 121

2 158 758

865 849

410 749

206 648

151 768

44 056

1 932 320

1 665 276

14 880

2 417 049

1 091 671

638 089

33 416 475

1919

555 320

33 937 489

3 332 475

1 264 682

593 577

331 no

206 951

56 554

2 055 950

l 384 200

1 236 804

3 441 948

1 966 136

2 439 558

52 802 754

1920

810 217

44 503 806

5 414 055

l 561 819

1 253 738

299 214

304 174

47 207

1 936 100

1 545 700

2 161 980

4 222 815

3 922 645

3 102 340

71085 810

1921

1087 610

63 348 422

7 149 878

2 395 803

1 118 312

254 190

354 646

55 604

2 239 000

1 033 200

2 981 887

4 128 857

4 831 423

3 559 705

94 538 537

1922

1 160 053

51 205 669

4 870 553

l 737 897

905 092

231 085

338 887

51 100

3 388 000

4 697 533

4 527 225

4 909 543

8 892 203

2 689 130

89 603 970

1923

1 176 420

37 033 724

4 598 973

1 471 962

600 682

205 236

295 569

48 700

3 667 900

3 555110

5 701 143

5 870 566

7 154 173

1 553 798

72 933 956

1924

1 107 702

32 399115

3 772 547

1 466 266

832 545

195 189

284 745

45 670

3 799 000

446 800

6 589 520

5 310 770

5 193 122

1 093 707

62 536 698

i

1925

1 123 087

35 478 865

3 973 032

1 486 631

591 568

193 381

1296 681

50 330 4 236 600

326 025j6 502 839

5 631 532 4 622 792|1 067 286,65 580 649

1 För skjutshållning hava tidigare uttagits särskilda s. k. bidrag till skjutsentreprenaderna. Enligt 1924 ars ändringar i landstingslagen

m. m. skall däremot länens andel i entreprenadbidragen utgå av landstingsmedel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

83*

Tab. 3. Landstingens tillgångar och skulder den 31 december 1922.

Landsting

Tillgångar1

Skulder

Stockholms läns......................................................

20 583 805

10 179 857

Uppsala » .....................................................

4 492 689

1 695 321

Södermanlands » .....................................................

6 984 575

3 454 856

Östergötlands » ......................................................

10 681 052

5 326 667

Jönköpings » ......................................................

6 990 221

1 708 485

Kronobergs » ......................................................

3 186 356

580 531

Kalmar läns norra ..............................................................

2 305 124

1 001 004

» » södra ..............................................................

2 850470

667 787

Gotlands läns.....................................................

1 250 898

449 357

Blekinge » ......................................................

8 035 515

4 699 082

Kristianstads » ......................................................

5 772 218

1 780 606

Malmöhus » .....................................................

14 113 662

3 690 622

Hallands » .....................................................

6 504 993

1 774 952

Göteborgs och Bohus » ....................................................

8 865 270

5 109 944

Älvsborgs » ...................................................

12 051 959

2 880 531

Skaraborgs » ......................................................

7 729 829

814 98»

Värmlands » .................................................

10 527 711

864 606

Örebro » ......................................................

5 765 693

941 565

Västmanlands » ......,...............................................

6 979 455

1 383 829

Kopparbergs » ......................................................

12 291 670

1 632 241

Gävleborgs » ......................................................

9 791 130

506 567

Västernorrlands » .......................................................

11 188 594

1 770 906

Jämtlands » ......................................................

4 549 189

1 202 649

Västerbottens » .....................................................

6 164 526

840 374

Norrbottens » ......................................................

7 250 623

2 824 145

Summa

196907 227

57 781 466

Tillkommer för gemensamma anstalter.............................. ...

10 172 790

168 693

Summa

207 080017

57 950 159

1 Inräknat för 1923 års behov avsedda, men under år 1922 inilutna skatter (i den mån de

ej använts redan under år 1922).

opaginerad Kontrollera mot PDF

84*

Tab. 4. Areal, folkmängd, skattetaxeringar, landstingsskatt

1 1

2

3

•t

B i

Landstingsområde

Areal land

den 1 jan.

1924

Hektar

Därav

åkerjord

Hektar

Folkmängd

den 1 jan.

1924

Taxerings- å bevillnings- egendom

Jordbruks-

fastighet

Kronor

Stockholms läns..................

738 982

162 358

254 488

250 165 700

Uppsala » ..................

512 087

154 110

139 519

163 393 100

Södermanlands » ..................

623 755

182 042

192 290

213 989 500

Östergötlands » ..................

987 281

255 987

250200

376 199 240

Jönköpings » ..................

1 061 688

140 001

229 914

251133 800

Kronobergs » ..................

890 666

101 562

158 648

176 297 400

Kalmar läns norra ...........................

531 998

79 378

93 238

126 041 400

Kalmar läns södra ...........................

563 867

117711

137 529

146 535 800

Gotlands läns..................

311 794

76 593

56 645

69 431 lool

Blekinge » ..................

290 863

62 550

148 872

97 871 000

Kristianstads » ..................

624 280

248 273

244119

330 788 600

Malmöhus » ..................

464 075

342 928

331 668

640 981 200

Hallands » .................

476 961

147 040

150 010

197 349 500

Göteborgs och Bohus » ..................

482 516

98 204

207 259

182 364 600

Älvsborgs » ..................

1 167 811

220481

307 400

300 870 290

Skaraborgs » ..................

807 496

337 617

246 448

341 927 600

Värmlands » ..................

1 746 444

195 133

269 971

391 109 500

Örebro » ..................

842 746

162 342

222 601

240 045 000

Västmanlands » ..................

643 819

165 708

168 022

184 176 300

Kopparbergs * ..................

2 824 847

106 027

255 331

390 823 300

Gävleborgs » ..................

1812 810

114 464

235 400

294 129 400

Västernorrlands » ..................

2 412 797

97 960

271 357

296 506 800

Jämtlands » ..................

4 769 003

66 511

135 662

265 041300

Västerbottens » ..................

5 557 087

90 683

190 177

283 161 800

Norrbottens » ..................

9 866 009

42 195

188434

213 655 000

Summa

41011682

3 767 858

5 085 202

6423988 230

Städer, som ej deltaga i landsting......

46 454

13 966

920 557

68 633 000

Summa lör hela riket

41 058136

3 781824

6005 759

6492621230

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

och personlig sjukv&rdsavgilt lör olika landstingsområden.

1 «

7

8

9

10

ii

12

värde i kr.

pliktig last

1924

Bevillnings-

taxer&d

Därav

beskattnings- bar inkomst

Landstingsskatt enligt 1924 års lands- tings beslut

Personliga

sjukvårds- avgifter, be- räknade eller

uppskattade

Annan

fastighet

Kronor

inkomst

1924

På 100 kronors beräknad

beskattningsbar inkomst

Uttaxerat

belopp

Kronor

Kronor

Kronor

å landsbygden

Öre

i städerna

Öre

Kronor

638 217 800

223 574 060

140462 970

170

170

3 252 797

50 000

191 925 300

99 751 390

59 649 760

150

150

1 183 424

28 000

243 376 300

121 473 178

68 877 650

165/218

150/190

1 565 022

30 000

260 052 600

135 109 241

76 914090

160

160

1 804 444

50 000

226 470 450

117 060 280

70 460 630

190

190

1 839 751

47 500

105 503 100

68 342 243

35 699 390

190

190

982 375

30 000

62 405 100

38 170 535

20 525 100

230

226

710 840

17 000

112 842 950

62 064 145

35 870 370

200

200

1 008 000

25 000

42 897 700

21 949 020

12 624 480

204/216

204

389 687

12177

159 716 100

76 738 330

45 998 420

268

250

1 534 963

24 500

204 766 900

112 844 403

63 675 220

140

140

1 243 968

47 000

428 952 700

220 119 130

136 816 140

162

156

3 125 949

65 000

j 147 865 700

76 669 742

44 632 020

200

200

1 275 461

30 000

202 904 700

103 265 287

58 756 030

200

200

1 573 403

40 000

330 359 900

182 170 777

107 952 920

165

165

2 350 149

60 000

160 550 300

113 654 915

63 382 190

180

180

1 645 878

56 500

267 179 700

128 962 781

72 814 730

180

180

1 984 070

54 000

258 018 200

150 032 590

87 161 500

155

140/155

1 713 760

40 000

230 095 000

96 667 166

51 802 490

200

200

1 472 502

30 800

278 277 700

130163 887

73 326 930

210

210

2 326 727

50 000

1 193 399 800

115 669 205

62 141 180

190

190

1 698 830

45 200

274 635 340

163 116 421

92 930 920

225

225

2 797 903

59 009

75 323 500

64 423 490

36 150 090

195/275

203/275

1 132 000

25 000

98 721 200

79 076 872

40 908 280

279/290

287-5

1 795 808

39 887

156 035 200

108 800 850

64 356 550

316

316

2 692 500

32 000

5350 494040

2 809 869 938

1623 890 050

140/316

140/316

43100211

988 573

4 154 222 550

1 657 881 482

1 241 062 140

—

—

—

—

9 504 716 590

4 467 751 420

2 864 952 190

140/316

140/316

43 100 211

—

opaginerad Kontrollera mot PDF

86*

Tab. 5. Landstingsskattens totala belopp Jämfört med sammanlagda beloppet av

utskylderna till primärkommunerna åren 1875—1925.1

1 r

Landstings- skattens

totala belopp

i kronor

Kommunal- utskyldernas

totala belopp

i kronor

Landstings- skattens stor- lek i procent

av kommunal- utskylderna

1875 ............. .................................................

404 950

19 711610

'' 2-1

1885 ...............................................................

713 343

28 256 321

2-5

1895 ...............................................................

1 077 332

35 799 203

3-0

1905 ..............................................................

3 019 758

57 608 778

5*2

1910 ..............................................................

5 782 324

88 459 195

6*0

1915 ...............................................................

11273 690

113 134 933

10-o

1920 .............................................................

55 640 295

397 533 960

14-o

1921 .............................................................

74 502 960

503 302 847

14-8

1922 ..............................................................

68 764 278

434 626 8912

158

1923 ...............................................................

48129 217

309 645 1722

15 o

1924 ...............................................................

40 656 155

264 368 7862

15*4

1925 ...............................................................

43 155 664

279 314 2402

15-5

1 Siffrorna för tiden 1875—1915 avse de influtna skattebeloppen, från och med 1920 däremot

de för resp. års behov utdebilerade beloppen. I kommunalutskyldernas totalbelopp

ingå även dylika utskylder till städer, som ej deltaga i landsting.

2 Häri ingår den kommunala progressivskattens kommunandel.

1921 års kommunaJskattekominittés förslag till kommunalska tte 1 ag (det

reviderade A-förslaget eller K-förslaget) — vilket är av samma principiella

innebörd som 1920 års förslag — upptager beskattningsformerna kommunal

Tepartitionsskatt för fastighet, näring och inkomst ävensom skogsskatt och

progressivskatt. Av dessa äro fastighetsskatten och näringsskatten objektskatter,

vilka utgå i förhållande till fastighets taxeringsvärde och närings

på visst sätt beräknade s. k. skattevärde. Inkomstskatten är en personlig i

huvudsak proportionell inkomstskatt. Skogsskatten utgår vid skogens avverkning

i förhållande till det taxerade rotvärdet. Den är en utbruten del

av fastighetsskatten och är avsedd att kompensera den lättnad i fråga om

den årliga fastighetsskatten, som den växande skogen under uppväxttiden

åtnjuter därigenom, att för skogsvärde repartitionstalet satts lägre än för

jordbruksvärde. Progressivskatten ansluter sig liksom den nuvarande kommunala

progressivskatten till den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

och utgår efter viss progressiv skala.

Två reservanter inom kommittén förorda ett skattesystem (det reviderade

C-förslaget eller R-förslaget), som i princip överensstämmer med nu gällande

kommunalskatteprovisorium. Detta förslag upptager fastighetsskatt,

skogsskatt, inkomstskatt och progressivskatt. Såväl fastighetsskatten, vilken

utgår i förhållande till fastighets taxeringsvärde, som skogsskatten,

vilken utgår i förhållande till taxerat rotvärde, ingå emellertid i detta förslag

såsom led i garantiskattesystemet. Det mot en beräknad minimiinkomst

opaginerad Kontrollera mot PDF

87*

svarande belopp, som blivit beskattat genom fastighetsskatten och skogsskatten,

får således vid beräkningen av den till inkomstskatten beskattningsbara

inkomsten avdragas (s. k. procentavdrag).

Enligt såväl K-förslaget som R-förslaget skall den nuvarande skogsae
cisen

upphöra.

Då det nu är meningen att upptaga kommunalskattefrågan beträffande

såväl primärkommunerna som sekundärkommuneraa till definitiv lösning,

torde det redan av taxeringstekniska skäl få anses såsom en ganska självklar

förutsättning, att några andra skatteformer än de, som anlitas antingen för

statsbeskattningen eller för beskattningen till primärkommunerna, icke skola

sökas för sekundärkommunernas vidkommande. En särskild taxermg för de

senares räkning bör om möjligt undvikas. Skulle de skatteformer, som föreslagits

beträffande primärkommunema, i ett eller annat avseende befinnas

mindre väl lämpade att upptagas beträffande sekundärkommunerna, bor

man alltså hellre än att för sekundärkommunernas vidkommande införa

särskilda mer eller mindre olikartade skatteformer ömsesidigt jämka, sa

att skatteformerna bliva någorlunda lämpade för båda slagen av kommunei.

Att för sekundärkommunernas vidkommande söka anslutning till den statliga

inkomstskattetaxeringen torde av flera skäl icke höra ifrågakomma, —

här må allenast hänvisas därtill, att vid statsbeskattningen någon fördelning

av inkomsten till beskattning inom olika beskattmngsområden icke

förekommer. . , ....

Om man utgår ifrån, att någon särskild laxöring för sekundärkommunernas

vidkommande icke iskall ägarnm, så inniebär antagandet av ett garantiskattesystem

för primärkommunema, att — på grund av den vid garantibeskattningen

förefintliga sammankopplingen av objekt- och inkomstskatten

_man för sekundärkommunerna måste hava identiskt samma skatte
system

som för primärkommunema, därest man icke vill för sekundärkommunema

antingen avsta från all inkomstbeskattning och nöja sig med.

allenast objektbeskattning eller ock införa en fristående objektbeskattning

vid sidan av garantibeskattningen i överensstämmelse med vad som för

närvarande gäller i fråga om vägbeskattningen. Det bör nämligen observeras,

att, därest icke en lucka skall uppstå i sekundärkommunernas inkomstbeskattning,

en sänkning av repartitionstalen för den i garantiskatten

ingående objektskatten förutsätter en motsvarande nedsättning av

de s. k. procenta vdragen vid inkomstbeskattningen. Denna sänkning kräver

särskild taxering, som ej kan ske annorledes än genom en ny inkomstberäkning

på grundval av deklarationerna. Däremot kan, utan särskild

taxering, en höjning av repartitionstalen för objektskatten vidtagas utan

motsvarande höjning av p ro cent av dragen vid inkomstbeskattningen, vilket

faktiskt innebär en fristående objektbeskattning vid sidan av garantibeskattningen.

„ , . ,

Har man åter för primärkommunema ett system med fristående objektbeskattning

vid sidan av en inkomstbeskattning, medför detta större frihet

i fråga om möjligheterna att ordna sekundärkommunernas beskattning.

Sålunda kunna repartitionstalen för objekten sättas både högre och lägre

än vid beskattningen till primärkommunerna, liksom, ock ett vid dessas

beskattning använt objekt kan uteslutas vid beskattningen till sekundärkommunema.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Vad nu särskilt landsting,sbeskattningen angår, så fullfölja landstingen

— såsom av bestämmelserna i 4 § landstingslagen framgår — i många avseenden

samma ändamål som primärkommunema, och gränsen mellan

landstingens och primärkommunernas verksamhetsområden ligger ej fullt

klar. Utvecklingen synes snarast hava gått i den riktningen att, i den

mån det sociala livet utvecklas och de kommunala uppgifterna svälla ut,

låta landstingen såsom kommuner av större ordning verka i skatteutjämnande

syfte genom övertagande av uppgifter, som förut ansetts tillhöra

primärkommunerna.

I detta sammanhang må erinras om frågan om väghållningsbesvärets

överflyttande till landstingen, en fråga soin emellertid för närvarande icke

torde befinna sig i det läge, att spörsmålet om landstingsbeskattningens

definitiva ordnande bör för dess skull skjutas på framtiden.

Skulle man taga konsekvenserna fullt ut av vad nu sagts om landstingens

förhållande till primärkommunerna, så borde väl detta medföra, att — vare

sig K-förslaget eller R-förslaget komme till användning inom primärkommunerna

— samma beskattningsregler skulle i allo tillämpas jämväl vid

landstingsbeskattningen. I detta sammanhang må erinras om det förut citerade

uttalandet av 1904 års riksdag, att landstingsskatten till sin natur

vore en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns behov, och

att det därför syntes riksdagen rättvist och billigt, att densamma utginge

efter samma grunder som annan kommunalskatt. De ändringar, som sedan

landstingsförordningens tillkomst vidtagits i fråga om landstingsbeskattningen,

hava också gått ut på att bringa denna i närmare anslutning till

kommunalbeskattningen. Numera föreligger ock överensstämmelse mellan

landstingsbeskattningen och beskattningen till primärkommunema, om

man bortser från skogsaccisen och den kommunala progressivskatten samt

den olikhet, som finnes beträffande frågan om vem som är skattskyldig för

fastighet.

Nagra skäl att beträffande repartitionsbeskattningen övergiva den nuvarande

överensstämmelsen mellan primärkommunernas och landstingens beskattningsregler

synas knappast föreligga. Införes R-förslaget i primärkommunerna

är man, såsom förut framhållits, praktiskt taget bunden att

jämväl använda detta system obeskuret för landstingens vidkommande.

Vad härefter angår frågan om progressivitet vid landstingens inkomstbeskattning

bör märkas, att denna icke är eu ren landstingsskattefråga.

Progressionen vid beskattningen av inkomst måste nämligen alltid avvägas

med hänsyn till det sammanlagda trycket av de olika inkomstskatterna —

statsskatten samt skatterna till primär- och sekundärkommunerna. Då

spörsmålet om ändring i denna progression faller utanför ramen för denna

P. M„ ,så bortses här från tanken på särskilda anordningar för vinnande

av progressivitet vid landstingsbeskattningen.

Särskilt beaktande måste här ägnas frågan om skog sbeskattning en. Enligt

det av kom m u n a 1 ska 11 ekommi 11 én framlagda K-förslaget har för jordbruksfastighet—

frånsett tomt- och industrivärde — beräknats ett repartitionstal

av O.o-i. I fråga om skogsvärdet har dock detta repartitionstal uppdelats

sålunda, att objektskatten för skogsvärdet utgår efter ett repartitionstal

av allenast O.ni, under det att den skatt, som svarar mot återstående

O.ns procent av skogsvärdet, kompenseras genom en skogsskatt, utgående

vid skogens avverkning i förhållande till det avverkade virkets taxerade

rotvärde. I denna skogsskatt erhålla emellertid landstingen icke någon

andel. Om således det av kommittén förordade K-förslaget skall läggas

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

till grund för kommunalbeskattningen, bör — därest det relativa skattetrycket

av landstingsskatten såsom hittills skall bliva lika med det relativa

skattetrycket av primärkommunernas repartitionsbeskattning (inklusive

skogsskatten) — repartitionstalet för fastighetsskatten å skogsvård? vid

landstingsbeskattningen sättas till O.04, såvida man ej föredrager att även

för landstingens vidkommande inrätta en motsvarande skogsskatt, vilket

dock givetvis skulle medföra eu komplicering av skattesystemet, som om

möjligt bör undvikas. Att vid landstingsbeskattningen bestämma ett lägre

repartitionstal för skogsvärde än för jordbruksvärde och kompensera

denna lättnad för skogsvärdet med en ökning av skogsskatten till primärkommunerna

är en utväg, som icke gärna synes böra ifrågakomma med

hänsyn till att skogsskatten i primärkommunema kommer att utgå med

mycket växlande belopp i olika kommuner och därför är mindre lämpad

att ersätta en lättnad i den enhetliga landstingsskatten.

Här må emellertid erinras om följande. Enligt 1920 års förslag till kommunalskattelag

utgjorde repartitionstalen för fastighetsskatten O.or, för

jordbruksvärde, O.045 för annat värde och 0.o:s för skogsvärde, därvid med

skogsvärde avsågs värde av växande skog utöver husbehov. Någon skogsacois

av betydelse skulle enligt förslaget ej utgå. Till skillnad från förhållandet

enligt kommunalskattekommitténs förslag var således skogsvärdet

väsentligt lindrigare belastat av objektskatten än jordbruksvärdet. En

dylik lättnad för skogsvärdet i förhållande till jordbruksvärdet har ock

ofta påyrkats (jfr prop. 191/1920 sid. 270 och kommitténs betänkande sid.

568). Därest man skulle önska tillgodose detta krav på lättnad för skogsvärdet

vid objektbeskattningen, kan såsom en möjlighet att realisera detta

tänkas att vid landstingsbeskattningen behålla samma repartitionstal för

skogsvärdet som vid kommunalbeskattningen eller O.m utan att införa

någon skogsskatt till landstingen. En variation av denna tanke är att sätta

repartitionstalet för skogsvård? till O.02 vid såväl kommunalbeskattningen

som landstingsbeskattningen. I förra fallet blir det O.03 och i senare O.02

procent av skogsvärdet, som i jämförelse med jordbruksvärdet fritages från

fastighetsskatt vid landstingsbeskattningen. Om repartitionstalet för

skogsvärdet vid kommunalbeskattningen höjes från O.m till O.02, synes en

motsvarande nedsättning i den kommunala skogsskatten böra ske.

Att på sätt nu framkastats bestämma repartitionstalen lika för kommunalskatten

och för landstingsskatten medför den tfebiferinpstekniska fördelen,

att antalet skattekronor för varje skattskyldig varder lika för båda

skatterna — under förutsättning dock, att den nu förefintliga olikheten

mellan kommunalskatten och landstingsskatten i fråga om vem som är

skattskyldig för fastighet undanröjes.

Även det av huvin] reservanterna inom kommunalskattekommittén förordade

R-förslaget upptager en kommunal skogsskatt. Denna iir emellertid,

på sätt förut nämnts, anordnad såsom ett led i en gara»f»beskattning av

inkomsten av skogsbruket. För sextio procent av det avverkade virkets

eller den till avverkning upplåtna skogens taxerade rotvärde erlägges

skogsskatt. Vid beräkningen av skattepliktig inkomst av fastighet medgives,

förutom övriga procentavdrag, avdrag för vad sålunda blivit genom

skogsskatt beskattat.

Då skogsskatten i R-förslaget är på detta sätt inarbetad i skattesystemet

samt, såsom förut framhållits, olika inkomstberäkning för kommunalbeskattningen

och landstingsbeskattningen av taxeringstekniska skal icke

synes böra ifrågasättas, återstår — därest R-förslaget skall användas vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

90»

kommunalbeskattningen— för landstingsbeskattningen endast den möjligheten,

att denna även i förevarande hänseende anordnas i full överensstämmelse

med kommunalbeskattningen. Detta innebär, att i landstingsbeskattningen

skall ingå en skogsskatt av samma konstruktion som Rförslagets.

Enligt såväl K-förslaget som R-förslaget skall viss del av den i landsr

kommun utgående kommunala skogsskatten i utjämnande syfte fonderas.

Då landstingen med sin rikligare tillgång på beskattningsföremål knappast

äro i behov av denna fondering, torde det måhända vara lämpligast och

enklast att vid landstingsbeskattningen låta eventuellt förekommande

skogsskatt i sin helhet årligen komma till användning.

I anslutning till vad här ovan anförts synes kunna ifrågasättas, om icke

den naturligaste lösningen av spörsmålet om landstingens beskattning vore

följande. Vare sig K-förslaget eller R-förslaget lägges till grund för primärkommunernas

beskattning, ordnas landstingsbeskattningen efter samma

system, som blir gällande för primärkommunernas repartitionsbeskattning,

samt med de för denna gällande repartitionstalen. Om K-förslagets

grundprinciper godkännas men någon skogsskatt till landstingen anses

icke böra utgå, ingår dock fastighets skogsvärde vid landstingsbeskattningen

i repartitionen med samma repartitionstal som jordbruksvärde.

Skall skogsskatt — vare sig enligt K-förslaget eller R-förslaget — utgå till

landstingen, äger någon fondering av denna skogsskatt icke rum.

Stockholm i augusti 1925.

ERLAND GEIJER.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Bilaga 5.

P. M.

angående den kommunala progressivskatten och anskaffning av

medel för kommunal skatteutjämning.

Sedan infordrade yttranden numera inkommit över dels 1921 års kommunalskattekommittés

förslag till kommunalskattelag m. m. dels skatteberedningens

promemoria angående landstingsbeskattningen, dels ock beredningens

betänkande angående den kommunala skatteutjämningen, torde i ett sammanhang

böra beröras vissa med frågan om den kommunala progressivskatten

och anskaffningen av medel för skatteutjämning sammanhängande

frågor.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller i fråga om den kommunala progressivskatten

i huvudsak följande.

Kommunal progressivskatt utgöres efter viss skala för varje till inkomstoch

förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp, som överstiger, i fråga om

andra skattskyldiga än svenska aktiebolag och solidariska bankbolag, 3,000

kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6 procent av det bolagets

kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolagets taxering till inkomst- och

förmögenhetsskatt.

Av progressivskattens grundbelopp skola sjuttiofem procent (kommunandelen)

i den utsträckning nedan angives användas till täckande av

vederbörande kommuners, församlingars och skoldistrikts skattebehov. Återstående

tjugofem procent (utjämningsandelen) skola i den utsträckning och

i enlighet med de föreskrifter, som särskilt stadgas, uttagas för användning

till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter

emellan. Uppbörd av utjämningsandel skall äga rum först sedan Kungl.

Maj:t för varje år, efter att hava prövat hela behovet av medel för utjämning,

meddelat särskild föreskrift därom. Uppbörden verkställes av kommunen

och på dess ansvar, varefter medlen inlevereras till statsverket.

Innevarande år uttages av utjämningsandelens grundbelopp 75 procent.

Skattskyldig uppföres till kommunandel av progressivskatten i den eller

de kommuner, där han under näst föregående år åtnjutit inkomst av beskaffenhet

att kunna där taxeras till bevillning, och till utjämningsandel i

den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Har

skattskyldig inom olika kommuner åtnjutit inkomst av beskaffenhet att

kunna taxeras till bevillning i samma kommuner, skall å honom belöpande

kommunandel av progressivskatten fördelas mellan kommunerna i förhållande

till storleken av hans inom varje kommun till bevillning uppskattade,

till jämna hundratal kronor reducerade inkomst, beträffande inkomst

av fast egendom, rörelse eller yrke utan det avdrag av fem resp.

sex procent av fastighets taxeringsvärde, som skett vid bevillningstaxeringen.

Gällande

regler om

kommunal

progressivskatt.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Har skattskyldig icke inom någon kommun åtnjutit inkomst av beskaffenhet

att kunna taxeras till bevillning, upptages han till kommunandel

av progressivskatt i den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Detsamma skall gälla, om kommunandelen icke uppgår till

200 kronor. Därest vid fördelning av progressivskatt annan kommun än

den, där skattskyldig taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle

tillföras belopp understigande 50 kronor, uppföres skattskyldig jämväl till

detta belopp i sistnämnda kommun.

Taxeringen till kommunal progressivskatt verkställes uti den kommun,

där skattskyldig taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, i samband med

taxeringen till dylik skatt. Förslag till fördelning av kommunal progressivskatt

mellan olika kommuner upprättas av taxeringsnämnden, men beslut

angående fördelningen fattas av prövningsnämnden. För att möjliggöra

denna fördelning är ett särskilt underrättelseförfarandet stadgat.

Därest efter anförda besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller

kammarrättens beslut eller eljest taxering till bevillning eller inkomst- och

förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon åsatt, skall samtidigt vidtagas

den ändring i taxeringen till progressivskatt eller verkställas den taxering

till sådan skatt, som därav må föranledas.

I den mån tillgängligt belopp av kommunandelen därtill förslår, skall

densamma utom i nedan angivet undantagsfall i första hand användas till

täckande av högst en fjärdedel av det belopp, som av kommunalstämma,

kommunalfullmäktige, allmän rådstuga eller stadsfullmäktige till utdebitering

beslutats. Är tillgängligt belopp av kommunandelen av den storlek,

att det icke sålunda behövt i sin helhet tagas i anspråk, skall överskottet

avräknas på vad kyrkostämma eller kyrkostämmor till utdebitering beslutat,

dock med högst en fjärdedel av utdebiteringens hela belopp. Består en församling

av flera skoldistrikt eller ett skoldistrikt av flera församlingar, skall

progressivskatten i första hand användas för den större enhetens behov.

Består en församling eller ett skoldistrikt av flera kommuner, skall rätten

att i första hand använda progressivskatt tillkomma församlingen eller skoldistriktet.

Kommunalskattekommitténs

förslag

beträffande

kommunal

progressivskatt.

Kommunalskattekommitténs förslag beträffande den kommunala progressivskatten

innebär i huvudsak följande.

Kommunal progressivskatt skall efter viss skala utgå för varje till inkomst-

och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp, som överstiger, i

fråga om andra skattskyldiga än svenska aktiebolag och solidariska bankbolag,

3,000 kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6 procent av

det bolagets kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolagets taxering till

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skattskyldig taxeras till kommunal progressivskatt i den kommun, där

han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Överstiger progressivskattens

belopp 300 kronor, skall progressivskatten utgå till den eller de

kommuner, där den skattskyldige taxeras till kommunal repartitionsskatt

för inkomst. Är han till sådan skatt taxerad i flera kommuner, skall progressivskattebeloppet

uppdelas mellan kommunerna efter förhållandet mellan

den skattskyldiges inom varje kommun till kommunal repartitionsskatt beskattningsbara

inkomst, avrundad nedåt till jämna hundratal kronor. Därest

vid sådan fördelning annan kommun än den, där den skattskyldige taxeras

till inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle erhålla progressivskattebelopp

understigande 50 kronor, skall sådant skattebelopp tillföras sistnämnda

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

kommun. Överstiger progressivskattens belopp icke 300 kronor eller är den

skattskyldige icke i någon kommun taxerad till kommunal repartitionsskatt

för inkomst, utgår progressivskatten i dess helhet till den kommun, där han

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Av den kommunala progressivskatt, som utgöres inom eu kommun, skall

för täckande av skattebeliovet för kommunala, kyrkliga och skoländamål

användas eu tiondel för varje krona och en tusendel för varje öre, som per

skattekrona utdebiteras i kommunal repartitionsskatt till kommun, församling

och skoldistrikt (kommunandelen). Är kommun delad i eller mellan

olika församlingar eller skoldistrikt, skall beräkning, som nu är sagd, göras

särskilt för varje sådan kommundel. Återstoden av vad som inom kommunen

utgöres i kommunal progressivskatt skall inlevereras till statsverket

för att användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra

menigheter emellan (utjämningsandelen).

Av kommunandelen skall utgå först vad som belöper å utdebiteringen för

kommunala behov, därefter och i den mån tillgång därtill tinnes vad som

enligt nyss angiven grund belöper å utdebiteringen för kyrkliga behov samt

sist vad som belöper å utdebiteringen för skolans behov. Består församling

eller skoldistrikt av flera kommuner eller skoldistrikt av flera församlingar,

skall av kommunandelen i första hand utgå vad som belöper å utdebiteringen

inom den större enheten.

Därest efter anförda besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller

kammarrättens beslut eller eljest taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt

eller till kommunal repartitionskatt för inkomst ändras eller bliver någon

åsatt, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxeringen till kommunal progressivskatt

eller verkställas den taxering till sådan skatt, som därav må

föranledas.

I avseende å den kommunala progressivskatten hava emellertid inom kommittén

framställts reservationer — bakom majoritetsförslaget stå kommitténs

ordförande och fyra ledamöter. Tre reservanter hava ansett kommittén

sakna anledning att inlåta sig på den beträffande skatteutjämningen sekundära

frågan om beredande av medel åt statsverket att bestrida utgifterna

för sådan utjämning. Dylika utgifter utgjorde reella statsutgifter, för vilkas

täckande olika alternativ kunde tänkas, exempelvis med de inkomster, som

stode statsverket till buds. Den kommunala progressivskatten borde alltså

i sin helhet tillfalla vederbörande primärkommuner efter i huvudsak enahanda

grunder som dem, kommittémajoriteten föreslagit, d. v. s. så att viss

bråkdel av progressivskattens grundbelopp skulle få uttagas för varje procents

utdebitering av allmän kommunalskatt i kommunerna. Maximum

skulle enligt reservanternas mening vara 150 procent av grundbeloppet, som

skulle uttagas vid 15 procents eller högre utdebitering i allmän kommunalskatt.

En av majoritetens fyra ledamöter (landskamreraren Eiserman) har utarbetat

ett särskilt utkast till grunder för skatteutjämningen, vilket ävenledes

innebär, att frågan om anskaffning av medel för skatteutjämningen skulle

frigöras från spörsmålet om den kommunala progressivskatten.

De olika uppfattningar, som gjort sig gällande angående skalans avvägning,

torde i detta sammanhang sakna betydelse. I

I det av skatteberedningen avgivna betänkandet angående den kommunala

skatteutjämningen har anknytning sökts till det nu gällande sättet för meddelande

av utjämningsbidrag. Frågan om medelsanskaffningen har däremot

i nämnda betänkande lämnats öppen. Beträffande de synpunkter, som

Skatteberedningen8

förslag

angående

skatteutjämning.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

därvidlag varit vägledande, hänvisas till betänkandet, företrädesvis sid.

48—51.

Yttranden I avgivna yttranden över kommunalskattekommitténs förslag har beträfmunciia^ro

^an(^e den kommunala progressivskatten anslutning givits dels till kommittégressiv

skatt en majoritetens, dels till reservanternas ståndpunkt. Röster hava emellertid ej

och skatte- saknats, vilka velat göra gällande, att progressivitet i primärkommunernas

utjämningen, beskattning alls ej borde ifrågakomma.

1 fråga om skatteutjämningen har man med ett par undantag anslutit

sig till skatteberedningens principiella ståndpunkt, att de nuvarande grundreglerna

i huvudsak böra bibehållas.

Skattebercd- Slutligen må här erinras, att frågan om progressivitet vid den kommuninyen

ang. naia beskattningen äger en viss aktualitet även beträffande landstingslZkatt"t

beskattningen.

I en inom skatteberedningen av assessorn E. Geijer utarbetad, till trycket

befordrad och i vederbörlig ordning remitterad promemoria i detta ämne

anföres i dylikt avseende:

»Vad härefter angår frågan om progressivitet vid landstingens inkomstbeskattning

bör märkas, att denna icke är en ren landstingsskattefråga.

Progressionen vid beskattningen av inkomst måste nämligen alltid avvägas

med hänsyn till det sammanlagda trycket av de olika inkomstskatterna —

statsskatten samt skatterna till primär- och sekundärkommunerna. Då spörsmålet

om ändring i denna progression faller utanför ramen för denna P. M.,

så bortses här från tanken på särskilda anordningar för vinnande av progressivitet

vid landstingsbeskattningen.»

I vissa av de över denna promemoria infordrade yttranden har frågan om

progressivitet i landstingsbeskattningen berörts.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida ej skäl kunde föreligga

att för landstingens del söka anslutning till den statliga inkomstskattetaxeringen.

Landstingets i Malmöhus läns förvaltningsutskott ifrågasätter

progressivitet även för landstingsskattens vidkommande och yttrar

följande: »Förvaltningsutskottet föreställer sig, att denna fråga skall kunna

ordnas på så sätt, att viss del av den kommunala progressivskatten i första

hand avsättes till landstingen. Härigenom skulle även uppnås ett utjämningsförhållande

kommunerna emellan i skatteavseende. Det händer nämligen,

att många kommuner, ofta mycket skattetyngda, icke äro i tillfälle

att få tillgodogöra sig någon som helst progressivskatt, under det att andra

kommuner äro i detta hänseende synnerligen lyckligt lottade. Finge landstingen

för sina behov avskära en del av progressivskatten, synes detta utskottet

icke vara annat än rimligt och rättvist.» Länsstyrelsen i Östergötlands

län, som avstyrkt progressivitet vid primärkommunernas beskattning,

finner sig därav icke förhindrad ifrågasätta, att, därest det finnes önskvärt

att anordna en progressivskatt för kommunala behov, utredning företages

angående lämpligheten att anordna en dylik skatt för landstingsbeskattningen.

»Det kan tänkas», yttrar länsstyrelsen, »att åtskilliga av de olägenheter,

som ansetts förknippade med den kommunala progressivskatten i dess

nuvarande gestalt, i någon mån kunna undvikas vid en för den större kommunen,

landstinget, anordnad progressivskatt.» Kammarrätten yttrar i förevarande

punkt, bland annat: »I frågans nuvarande läge och i brist på utredning

i denna del vill kammarrätten allenast uttala, att rätt till progressiv

beskattning bör tillkomma landstingen endast i den mån de fullgöra upp
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

gifter av statlig natur, att det emellertid är ett praktiskt önskemål att antalet

fristående skatter icke ökas, samt att den samlade progressionen av

inkomst- och förmögenhetsskatten samt den kommunala progressivskatten

även enligt de föreliggande skatteförslagen kommer att bliva så stark att,

om landstingen tillerkännes rätt till progressiv beskattning, motsvarande

minskning måste ske med avseende å de eljest utgående progressiva skatterna.

Skulle det befinnas önskvärt att vid landstingsbeskattningen införa

ett moment av progressiv art, torde — med hänsyn därtill, att vissa städer

icke deltaga i landsting — detta måhända kunna ske så att kommuner, som

deltaga i landsting, till dessa senare avstå viss del av sin kommunala progressivskatt.

»

När frågan om progressiviteten i den kommunala beskattningen och om Olägenheter

medelsanskaffningen för kommunal skatteutjämning skall besvaras, gäller me£

det givetvis först att undersöka, huruvida ej den redan nu tillämpade ord- kommunal

ningen är tillfredsställande. I detta avseende må anföras följande. progressiv
Mot

själva normen för progressiviteten kan anmärkas, att progressiv- skatt.

skatten är lika stor oberoende av utdebiteringssiffran för den allmänna

kommunalskatten. Denna fråga skall vidare behandlas i det följande.

Mot bestämmelserna om progressivskattens fördelning på olika kommuner

hava i olika sammanhang framställts anmärkningar på grund av det besvär,

som denna fördelning förorsakat taxeringsmyndigheterna. Den viktigaste

anmärkningen i detta avseende lärer väl gälla det förhållandet, att en ändring

i bevillningstaxeringen i en enda kommun medför ändring i den kommunala

progressivskatten ej blott i denna kommun utan i alla de övriga kommuner,

där vederbörande är bevillningstaxerad. Uppenbart är, att där det,

såsom stundom inträffar, gäller bolag, som äro skattskyldiga i hundratals

kommuner, en dylik ändrad fördelning skall förorsaka oproportionerligt och

stundom orimligt besvär dels för den beskattningsmyndighet, som skall

verkställa omräkningen, dels för alla dessa kommuner, som skola verkställa

tilläggsdebitering eller restitution, ehuru de själva ej vidtagit minsta

åtgärd för överklagande av taxeringen i kommunen och ej heller de skattskyldiga

anmärkt mot taxeringen, dels ock slutligen för de skattskyldiga

själva, som skola reglera om sina mellanhavanden med samtliga kommunerna.

Reglerna om rätt för kommuner av olika slag — borgerlig primärkommun,

församling, skoldistrikt — att taga i anspråk kommunal progressivskatt

samt om den inbördes ordningen mellan kommunerna härutinnan äro invecklade

och lära på sina håll knappast efterföljas. Särskilt svår blir

tillämpningen av nämnda regler, när den skall ske samtidigt med en tilllämpning

av reglerna om skogsaccis till kommuner av olika slag. Att i

detalj utveckla dessa svårigheter skulle föra för långt. I vissa undantagsfall

möta i själva verket problem, som knappast torde kunna erhålla en

rationell lösning.

Över sättet för utjämningsandelens uttagande genom kommunernas försorg

har ofta klagats å kommunalt håll. Utjämningsandelen liar ansetts

förorsaka besvär och kostnader för uppbörd och redovisning, som ej stå i

rimligt förhållande till de belopp, det giiller att uttaga. Någon möjlighet

att mäta dessa kostnader föreligger uppenbarligen icke.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Olägenheter

med kommu

nalskattekommitténs

förslag ang.

kommunal

progressivskatt.

Hur ställer det sig då med kommunalskattekommitténs förslag i nu angivna

och övriga avseenden?

Vad först frågan om normen för progressiviteten beträffar, så förefaller

det onekligen vid första påseendet tilltalande, att progressiviteten ställes i

förhållande till utdebiteringen i kommunen. Men det bör märkas, att enligt

majoritetsförslaget den omständigheten, att kommunen får uppbära blott

viss bråkdel av progressivskatten, ej spelar någon som helst roll för de skattskyldiga

själva, då dessa alltid få betala skattens hela grundbelopp; det

föreslagna förfaringssättet äger betydelse blott för bestämmande av huru

mycket kommunen skall betala för utjämningsändamål. Till denna fråga

skola vi återkomma i det följande.

Mera bestickande förefaller i vissa avseenden reservantförslaget, som ställer

själva utdebiteringen av progressivskatten i förhållande till utdebiteringen

av allmän kommunalskatt, så att vad som ej stannar hos kommunen överhuvud

ej skall uttagas. Fråga är dock, om denna regel i verkligheten

innebär ett högre mått av rättvisa än den nu gällande regeln.

Det torde nämligen vara ostridigt, att en progressivskala, som utgår från

en lägre genomsnittsprocent, kan och bör förete en relativt starkare stegring

än en progressivskala, som utgår från en högre genomsnittsprocent. Börjar

skalan med procenttalet 1 vid låg inkomst, kanske man anser det rimligt,

att den slutar med procenttalet 10 för stora inkomster. Men om skalan

börjar med procenttalet 10 för låga inkomster, kan den ej sluta med tiodubbla

siffran eller 100 för höga inkomster, ty det är orimligt att uttaga

hela inkomsten i skatt; i stället bör man kanske i sistnämnda fall stanna

vid siffran 30. Om man, såsom riktigt är, tager hänsyn till både den proportionella

och den progressiva kommunalskatten, så blir i själva verket

enligt nu gällande bestämmelser nämnda villkor uppfyllt — progressiviteten

är betydligt starkare med 1 procents allmän kommunalskatt än med 10

procents allmän kommunalskatt. Den kommunala progressivskattens grundbelopp

varierar för närvarande (betr. andra än aktiebolag) mellan och

6 procent för olika inkomster. Är nu den allmänna kommunalskatten 1 procent,

så kommer den sammanlagda skatten att variera mellan 1 och 7 procent;

är den allmänna kommunalskatten 10 procent, kommer den sammanlagda

skatten att variera mellan 10 och 16 procent. Den högsta siffran i skalan

är i det förra fallet 7 gånger större än den lägsta, i senare fallet blott 1.6

gånger större. Stegringen i skalan är alltså betydligt starkare i förra fallet.

Enligt reservanterna i kommunalskattekommittén skulle, under förutsättning

av samma grundbelopp som nu, om allmänna kommunalskatteutdebiteringen

är 1 procent, variationen komma att äga rum mellan 1 och 1.6 procent och,

om den allmänna kommunalskatteutdebiteringen utgör 10 procent, mellan 10

och 16 procent. Detta betyder i båda fallen ett förhållande mellan högsta

och lägsta siffran av 1.6 — d. v. s. den relativa stegringen i skalan blir

precis densamma vid 1 procents grundutdebitering och vid 10 procents grundutdebitering,

ett resultat, som enligt vad nyss påvisats är oriktigt.

Nu kan det utan tvivel med visst fog göras gällande, att progressiviteten

enligt nuvarande system (liksom enligt kommunalskattemajoritetens förslag)

är jämförelsevis alltför hög vid låg kommunal utdebitering, men det må

ifrågasättas, om detta är ett större fel än felet i reservanternas förslag, som

innebär, att progressiviteten är jämförelsevis för låg i de bäst ställda kommunerna.

I förbigående må anmärkas, att reservanterna tänkt sig uttagande

av progressivskatt intill 1 1 , gånger progressivskattens grundbelopp, vilket

skulle ske vid 15 procents utdebitering av allmän kommunalskatt, och det

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

iuå ifrågasättas, om e.i progressionen i sistnämnda fall blir alltför hög.

Såsom nedan närmare utvecklas, torde emellertid progressiviteten böra bedömas

med hänsyn till alla stats- och kommunala, direkta och indirekta skatter.

Vad som står fast är dock, att principen i reservantförslaget knappast är

riktigare än nu gällande betydligt enklare grunder, även om reservantförslaget

vid första påseendet förefaller rättvisare.

Kommittéförslaget synes i vissa fall kunna föranleda en benägenhet hos

kommunerna att höja den kommunala utdebiteringen för att få taga i anspråk

större del av den kommunala progressivskatten. Påfallande blir denna

risk, om den kommunala progressivskattens grundbelopp är synnerligen stort

i förhållande till kommunens utdebiteringsbehov. Risken kan emellertid

minskas, om man kompletterar kommitténs regel med en föreskrift sådan

som den nu gällande, att ej mer än en fjärdedel av utdebiteringsbehovet fårfyllas

med progressivskatt. Även med denna begränsning torde det emellertid

ligga nära till hands för kommunerna att öka sin egen utdebitering

för att slippa avstå progressivskatt till främmande kommuner. Sistnämnda

olägenhet förefinnes uppenbarligen icke med reservantförslaget, men väl en

ökad möjlighet att votera mindre nödiga utgifter med visshet om att dessa

till största delen komma att drabba ett fåtal inkomsttagare.

Vidare kan givetvis mot både kommittéförslaget och reservantförslaget

anmärkas, att, om de nu gällande bestämmelserna äro svåra att tillämpa

för kommunerna, de föreslagna bestämmelserna komma att bliva väsentligt

svårare och antagligen i många fall föranledande felaktigheter och klagomål.

Komplikationer med reglerna om uttagande av skogsskatten — vilken ju

blir vida mer betydelsefull än den nuvarande skogsaccisen — synas även

vara att förutse. Graden av dessa svårigheter torde erhålla eu viss belysning

redan av de i kommunalskattekommitténs betänkande intagna exemplen

till ledning vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser (se anvisningarna

till 82—84 samt 91 och 92 §§ i förslaget), men svårigheterna bleve

än större, om man, på sätt här ovan ifrågasatts, införde en regel om begränsning

av progressivskattens storlek i så måtto, att genom dylik skatt

må fyllas högst en fjärdedel av kommunens skattebehov. Anledningen att

beivra begångna felaktigheter vid kommunens utdebitering av progressivskatt

för egen räkning kommer enligt kommittémajoritetens förslag att ökas,

ty staten torde böra bliva pliktig tillse, att utjämningsmedlen komma att

utgå med det riktiga beloppet.

Svårigheterna med fördelningen av den kommunala progressivskatten på

olika kommuner hava enligt kommittéförslaget något minskats genom höjande

av de belopp, som skola vara undantagna från fördelning. För de svåraste

fallen, d. v. s. beträffande stora belopp, som skola fördelas på en mängd

kommuner, torde; dock ej svårigheterna bli avsevärt mindre än nu.

Reglerna för uppbörd och redovisning av utjämningsmedel har kommittén

själv ansett förbättrade. Ett av landskamreraren Eiserman i detta avseende

utarbetat förslag, vilket avviker från kommitténs, har dock förordats i ett

stort antal utlåtanden. Att här närmare ingå på denna — mera sekundära

— fråga torde ej vara nödvändigt.

Vidare frågas, huruvida de av kommittémajoriteten föreslagna reglerna

för medelsanskaffning till skatteutjämning iiro rationella. Såsom vi förut

framhållit, har kommitténs förslag beträffande begränsning av kommunernas

rätt att taga i anspråk kommunal progressivskatt betydelse allenast för denna

fråga; förslaget innebär i detta avseende, att kommunerna skola avstå medel

till skatteutjämning efter grunder, som taga hänsyn till dels utdebiteringsliihang

till riksdagens i>rotokoll 1927. t sand. 87 haft. (Nr 1(12. Ililiii/it.) 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag att

utbyta den

kommunala

progressivskatten

mot

en progressiv

landstingsskatt.

98*

procentens storlek, dels tillgången på progressivskatteföremål i kommunen.

M. a. o., en kommun med jämförelsevis låg utdebitering skulle betala till

skatteutjämning på den grund, att i kommunen funnes en eller annan särskilt

hög inkomsttagare, medan däremot en annan kommun med lika låg

eller lägre utdebitering men med inkomsterna jämnare fördelade på flera

inkomsttagare skulle slippa undan. Det förefaller svårligen kunna anses

rättvist, att en kommun med exempelvis 8 procents utdebitering och goda

progressivskatteföremål skulle till skatteutjämning avstå ett belopp, motsvarande

Vs av progressivskattens grundbelopp, medan en kommun med endast

2 procents utdebitering men utan progressivskatt skulle helt slippa att betala

till skatteutjämning. Den nuvarande metoden för medelsanskaffning

till skatteutjämning är såtillvida mera rationell, som den innebär, att medlen

till skatteutjämning uttagas av de skattskyldiga efter grunder, som gälla

för statsskatten, ehuru skatten bär kommunalskattens namn och uppbäres

av kommunerna.

I det följande skall nu närmare behandlas ett framkommet uppslag att utbyta

den kommunala progressivskatten mot en progressiv landstingsskatt.

Detta skulle enklast kunna tillgå så, att den nuvarande kommunandelen av

progressivskatten i stället för till primärkommunen ginge till landstinget,

dock att städer, som ej deltaga i landsting, givetvis skulle behålla sin kommunandel.

Vid en granskning av detta uppslag måste först ihågkommas, att, om vederbörande

skola betala skatt efter sin förmåga, denna förmåga måste bedömas

med hänsyn till samtliga förmågeskatter: statliga, sekundärkommunala och

primärkommunala skatter av olika slag. Det bör även beaktas, att en progressiv

inkomstskatt alltid kan klyvas i en proportionell och en progressiv

skatt, den förra med det procenttal, som är det lägsta i den ursprungliga

skalan, och den senare med de procentsatser, som utgöra skillnaden mellan

de ursprungliga siffrorna och den proportionella skattens procenttal. Vår

gällande inkomst- och förmögenhetsskatt kan exempelvis utbytas mot en

proportionell skatt om 3 procent (i grundbelopp) och eu progressiv skatt,

som börjar med 1 procent, i den mån inkomsten överstiger 10,000 kronor,

och fortsätter med 2 procent, i den mån inkomsten överstiger 20,000 kronor,

o. s. v. Om det av praktiska skäl visar sig lämpligt, kan man sålunda

förlägga hela progressiviteten till exempelvis statsbeskattningen och nöja sig

med proportionella skatter till primärkommuner och landsting, utan att i

stort sett någon ändring i varje skattedragares börda uppstår. På samma

sätt kan progressiviteten förläggas till exempelvis endast staten och landstingen

eller endast staten och primärkommunerna (vilket nu sker), utan att

detta i det hela innebär någon olikhet för de enskilda.

Om den nuvarande kommunandelen av den kommunala progressivskatten

går till landstingen eller primärkommunerna, så betyder detta med avseende

å denna skatts belopp för de skattskyldiga ingen skillnad, under förutsättning

att hela kommunandelen uttages, och från de undantagsfall, då detta

ej sker, d. v. s. där kommunandelen utgör mer än fjärdedelen av kommunens

utdebiteringsbehov, kan här bortses. Summan allmän kommunalskatt och

landstingsskatt blir också inom landstingsområdet såsom helhet alldeles densamma

som förut, d. v. s. lika med skillnaden mellan å ena sidan landstingets

och primärkommunernas sammanlagda utdebiteringsbehov och å

andra sidan progressivskattens belopp. Däremot kan uppenbarligen en olikhet

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

i den sammanlagda kommunal- och landstingsskattens belopp inträda i förhållandet

mellan de olika kommunerna, i det de skattskyldiga i de kommuner,

som ha goda progressivskatteföremål, få ökniug i sin skatt och de

skattskyldiga i de kommuner, som ha dåliga progressivskatteföremål, få

minskning i sin skatt. Ty den proportionella landstingsskatten minskas lika

för hela länet, men den proportionella skatten till primärkommunerna ökas

mer eller mindre i olika kommuner. Huruvida denna ökning representerar

ett större eller mindre belopp än minskningen i den proportionella landstingsskatten

blir avgörande för om i det hela en ökning eller minskning av skatten

uppstår. Regeln är nu tvivelsutan den, att de kommuner, som hava goda

progressivskatteföremål, också hava ett gott underlag för den proportionella

skatten, medan kommunerna med dåliga progressivskatteföremål ofta hava

ett sämre underlag jämväl för den proportionella skatten. Det kan därför

antagas, att det i allmänhet blir de skattskyldiga i de bättre ställda kommunerna,

som få ökning i sin sammanlagda skatt, och de skattskyldiga i

de sämre ställda kommunerna, som få sin sammanlagda skatt minskad. Härigenom

skulle i viss utsträckning en skatteutjämning vinnas utan ett särskilt

utjämningsförfarande.

En verkställd statistisk utredning (tab. 1—3) bekräftar, att ett dylikt

resultat verkligen är att vänta. Utredningen har avsett att med hänsyn

till 1924 års utdebiteringar till primärkommuner och landsting visa, i vad

mån en förskjutning av skattetrycket skulle inträtt, därest den kommunala

progressivskattens kommunandel utgått till landstingen i stället för till primärkommunerna.

Vid statistikens utarbetande har man vidj beräkning av

utdebitering för landstingens behov utgått från den förutsätta ngen, att varje

landsting skulle få disponera hela kommunandelen för alla de skattskyldiga

(bolag såväl som enskilda), vilka inom landstingsområdet taxerats till inkomstoch

förmögenhetsskatt.

Utredningen visar, att i stort sett de förskjutningar, som skulle uppstå

genom progressivskattens förändring till landstingsskatt, bliva obetydliga.

Vad landskommunerna beträffar, så skulle en ökning i det sammanlagda

skattetrycket inträtt i 303 kommuner, medan skattetrycket skulle minskats

eller förblivit oförändrat i 2,107 kommuner. Detta resultat skulle lätt kunna

leda till en förmodan, att för städernas vidkommande genomgående en ökning

skulle inträtt. Det visar sig dock, att även i 30 städer skattetrycket skulle

minskats eller förblivit oförändrat, medan 69 städer förete ökning i skattetrycket

(städer, som ej deltaga i landsting, inbegripas givetvis ej i undersökningen).

Den omständigheten, att utdebiteringens ökning koncentreras

till så jämförelsevis få kommuner, visar givetvis, att även progressivskatteföremålen

äro koncentrerade till ett mindretal kommuner, och att sålunda

den kommunala progressivskattens betydelse såsom kommunal skatteköp

är jämförelsevis inskränkt. Det visar sig också, att det i stort sett är

i de bäst ställda kommunerna — där behovet av en progressivskatt är minst

— som ökningen i skattetrycket skulle inträtt. Detta gäller såväl städer som

landsbygd. Av kommunerna med låg utdebitering är det jämförelsevis många,

som visa ökning. Vad beträffar kommuner med hög utdebitering visar sig

en ökning i mycket få fall; att dessa fall ej äro än färre, sammanhänger

bland annat därmed, att vissa län genomgående förete mycket höga siffror

på skattetrycket samt att enligt sakens natur även i dessa län vissa kommuner

måste utvisa ökning. Betraktar man varje län för sig, faller ökningen

genomgående i stort sett på de bättre! ställda kommunerna i liinen. Samma

är förhållandet beträffande städerna i riket.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Det förut anmärkta förhållandet, att ökningen i skattetrycket koncentreras

till så jämförelsevis få kommuner, skulle vidare lätt kunna föranleda det

antagandet, att ökningen i dessa kommuner skulle bliva jämförelsevis stor.

Ej heller detta visar sig vara fallet. I 105 av de 303 landskommunerna

stannar ökningen vid högst ''/io procent av inkomsten. Endast i 53 landskommuner

kommer siffran över procent av inkomsten, och av dessa kommuner

hava 22 haft högst 4 procent och 20 mellan 4 och 6 procent utdebitering.

I städerna skulle ökningen blott i 3 fall överstigit procent. Av

dessa städer hade 2 mindre än (> procent och 1 mellan 6 och 8 procent

utdebitering.

Någon närmare undersökning har icke verkställts rörande storleken av

den sammanlagda utdebiteringens minskning i olika kommuner, men då den

kommunala utdebiteringen i intet fall blir minskad, kan man av minskningen

i utdebiteringen till landstingen få ett maximum för minskningen.

I sådant avseende kan omnämnas, att minskningen är störst i Hallands län

med 0.3 8 procent och minst i Västerbottens län med O.io procent.

Trots det att resultatet av den statistiska utredningen måste anses visa,

att i stort sett en förskjutning av skattetrycket i önskvärd riktning skulle

inträda, så kvarstår dock det faktum att några få synnerligt skattetyngda

landskommuner och städer skulle se sin skattebörda ökad. I och för sig kan

detta ej betecknas såsom i egentlig mening orättvist, men det är i alla fall

beklagligt, då det skulle innebära en försämring för vederbörande kommuner

i förhållande till vad som nu gäller. Resultatet kan emellertid genom särskilt

stadgande undanröjas i skatteutjämningsväg - delaktighet i skatteutjämningen

är ju nu ifrågasatt även för synnerligt skattetyngda städer.

Vid statistikens utnyttjande bör beaktas följande. Såsom förut påpekats

bygger statistiken på den förutsättningen, att varje landsting skulle få disponera

kommunandelen för de skattskyldiga, som inom landstingsområdet

taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt. Det har visat sig, att den progressivskatt,

som samtliga landsting tillsamman skulle få disponera, är mindre

än summan av de belopp av kommunandelen, som varit tillgängliga för d.e

i landstingsområdena ingående kommunerna. Detta beror självfallet därpå,

att de städer, som icke deltaga i landsting, skulle få mer än enligt nu gällande

bestämmelser, något som torde finna sin förklaring däri, att uti dessa

städer till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerats enskilda skattskyldiga och

framförallt bolag, vilkas inkomst förvärvats även i andra kommuner och

vilkas progressivskatt alltså enligt nu gällande bestämmelser fördelats även

på kommuner, som deltaga i landsting. Resultatet av omläggningen torde

särskilt för landskommunernas del bliva bättre, om, såsom i det följande

alternativt ifrågasättes, aktiebolagens och bankbolagens progressivskatt fördelas

på olika landstingsområden efter ungefär de regler, som nu gälla för

fördelningen olika kommuner emellan.

Det lärer svårligen kunna påstås, att det nu gällande systemet ger eu

idealisk fördelning av progressivskatteföremålen på kommunerna. I stort

sett torde den ifrågasatta anordningen med den kommunala progressivskatten

som landstingsskatt innebära ett steg i riktning mot en bättre fördelning

än den nuvarande.

Vad progressiviteten beträffar, så skulle denna genomsnittligt bliva densamma

som nu och densamma som enligt kommunalskattekommitténs majoritetsförslag

(från olikheterna i själva skalan bortses här). Däremot skulle

progressiviteten bliva en annan än enligt kommittéreservanternas förslag;

opaginerad Kontrollera mot PDF

10]

men enligt vår mening skulle resultatet snarast bliva bättre än enligt reservantförslaget,

För de skattskyldiga i gemen torde det med hänsyn till de

jämförelsevis obetydliga variationerna i landstingens utdebitering av proportionell

skatt bli lättare att förstå eu bestämmelse om likartad progressivskala

för landstingens vidkommande än den nu gällande bestämmelsen om

likartad progressivskala för primärkommunerna med deras skiftande utdebiteringssiffror.

Ur rättvisans synpunkt lärer således kunna göras gällande, dels att progressivskattens

överflyttning till landstingen ej skulle innebära någon stor

förändring, dels att den förändring, som dock skulle inträda, i huvudsak

kan betecknas som god.

En omständighet av en viss betydelse är den, huruvida något eller några

landsting skulle i progressivskatten erhålla så betydande beskatthingsföremål,

att fara skulle föreligga för onödig utdebitering av den proportionella,

landstingsskatten. En sammanställning (se tab. 4) visar emellertid, ätt med

den nuvarande fördelningen av progressivskatteföremålen på de olika landstingsområdena

så jämförelsevis måttliga belopp komme att falla på varje

område, att dylika farhågor ej torde behöva hysas.

De mest påtagliga fördelarna med progressivskattens anordning som landstingsskatt

skulle emellertid komma till synes på det rent praktiska området

De olägenheter, som nu äro förenade med att små kommuner, församlingar

och skoldistrikt skola manipulera med progressivskattemedél, skulle

bortfalla. Landstingen äga sådana förvaltningsorgan, att progressivskattens

handhavande ej bör bereda dem några svårigheter.

Framför allt skulle emellertid de olägenheter, som nu äro förenade med

att kommunandelen vid taxeringen skall fördelas på olika kommuner, kunna

högst väsentligt förringas eller helt undanröjas. För andra skattskyldiga än

aktiebolag (inkl. solidariska bankbolag) och ekonomiska föreningar synes all

dylik fördelning kunna undvaras. Ett i det stora hela rättvist resultat synes

kunna uppnås, om progressivskatten från andra än aktiebolag stannar i det

landstingsområde eller den i landsting icke deltagande stad, där véderbörandé

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna tanke avvisades år 1920

för primärkommunernas vidkommande, men frågan ställer sig påtagligen

helt annorlunda, när det gäller så stora områden som landstingsområdena.

Det är att antaga, att i det stora hela resultatet i fråga om nu nämnda

skattskyldiga bleve ungefär detsamma utan fördelning som med fördelning.

Beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar åter torde vissa ej önskvärda

resultat uppstå, om hela progressivskatten skulle fä stanna där

taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt sker, d. v. s. där styrelsen

har sitt säte. Vissa storstäder skulle härigenom bliva otillbörligt gynnade.

Detta förhållande föranledde 1920 års kungl. förslag, att av aktiebolagens

progressivskatt 90 procent skulle gå till skatteutjämning. Nu erbjuda sig beträffande

aktiebolagens och ekonomiska föreningarnas progressivskatt närmast

två olika möjligheter, antingen att verkställa en fördelning av dessas

progressivskatt på olika landstingsområden och städer i huvudsaklig anslutning

till de grunder, som nu gälla beträffande primärkommunerna, eller att

i anslutning till 1920 års tankegång låta viss del av progressivskatten från

aktiebolag och ekonomiska föreningar gå till skatteutjämning.

Eu fördelning av allenast aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas

progressivskatt pa blott landstingsområden och städer, som icke deltaga i

landsting, skulle uppenbarligen kräva en mycket mindre apparat :Lu den

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

nuvarande fördelningen av jämväl enskildas progressivskatt pa samtliga primärkommuner.

Huru denna apparat skulle anordnas, torde här ej behöva

beröras.

Fråga är emellertid, om ej den andra ifrågasatta utvägen eller att låta aktiebolags

progressivskatt till viss del gå till skatteutjämning, har åtskilligt,

som talar för sig. Vederbörande hemortsområde torde i dylikt fall böra

behålla viss del, exempelvis 20 å 25 procent av progressivskatten, medan

återstoden skulle gå till skatteutjämning. Ett teoretiskt försvar av en viss

bärighet för ett dylikt förfaringssätt torde kunna åstadkommas. En av

bristerna i beskattningssystemet måste alltid bli en ofullkomlig fördelning

av beskattningsföremålen i allmänhet. Denna brist är eu av anledningarna

— låt vara ej den viktigaste — för skatteutjämningsförfarandet. Det ligger

då intet orimligt i att en viss skatt, för vars fördelning på olika kommuner

det i och för sig torde vara särskilt svårt att Unna rationella grunder — den

nuvarande fördelningsgrunden beträffande den kommunala progressivskattens

kommunandel torde kunna betecknas som rätt godtycklig — fördelas på

kommunerna i riket under anläggande av skatteutjämningssynpunkten.

Även denna fördelningsmetod är givetvis teoretiskt ofullkomlig men synes

dock erbjuda fördelen av att utgöra ett praktiskt grepp, som samtidigt löser

den svåra frågan om medelsanskaffningen för skatteutjämning. De medel,

som på detta sätt skulle erhållas, torde i huvudsak räcka till utjämningsbehovet,

om detta skall beräknas ha ungefär samma omfattning som för

närvarande.1 Vad som ytterligare skulle behövas kunde fyllas med statsmedel.

Att alltför mycket medel på denna väg skulle erhållas, kan givetvis

förekommas genom en lämplig avvägning av skatteskalan. En möjlighet,

som torde ha vissa skäl för sig, är att giva den del av aktiebolagens progressivskatt,

som skulle gå till skatteutjämning, uttrycklig karaktär av statsskatt,

vilket lämpligast skulle ske genom att inlägga skatten under den

vanliga aktiebolagsskatten genom en sammanslagning av de båda skatteskalorna.

Anses nu berörda metod för anskaffning av medel för skatteutjämning icke

lämplig, ifrågasättes, att dylika medel uttagas efter i huvudsak nuvarande

grunder, men att den för ändamålet avsedda skatten uppföres å kronodebetsedeln.

Numera böra i förväg approximativa beräkningar kunna verkställas

både av vad som skall komma att inflyta i skatt och av vad som kan väntas

erforderligt för skatteutjämning. Det skäl, som föranledde 1920 års riksdag

att antaga de nu gällande bestämmelserna, torde i huvudsak ha bortfallit.

Ett slags fondbildning i analogi med vad som gäller beträffande statsverkets

kassafond skulle äga rum av utjämningsmedel, så att överskott ett visst år

finge täcka underskott ett följande år o. s. v. Denna form för medelsanskaffning

till skatteutjämning synes oss vara den lämpligaste, även om den

kommunala progressivskatten skulle behållas av primärkommunerna, såvida

man ej är beredd att taga steget fullt ut och låta skatteutjämningen verkställas

med vanliga statsmedel.

Vad debitering och uppbörd beträffar, så skulle genom den kommunala

progressivskattens överflyttande till landstingen en betydande förenkling

vinnas. Kommunerna — med undantag av de städer, som ej deltaga i

landsting — skulle helt befrias från allt besvär med progressivskatten.

1 Hela grundbeloppet av aktiebolagens kommunala progressivskatt utgjorde år 1925

4,915,292 kronor (beräknat); hela beloppet till skatteutjämning bär år 1926 uppgått till

3,982,944 kronor 25 öre.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Denna skulle debiteras med sitt enhetliga, på förhand bestämda belopp

samtidigt med landstingsskatten i samband med kronouppbörden, (städer,

som ej deltaga i landsting, skulle dock själva fortfarande handha debitering

och uppbörd av de medel, som skulle stanna hos dessa städer).

Debitering och uppbörd av medel till skatteutjämningen skulle helt omhänderhas

av staten. Landstingen skulle allenast underrättas om huru stort

belopp de hade att bekomma i progressivskatt samt hade att taga hänsyn

till detta belopp vid uppgörande av sin utgifts- och inkomststat. Medlen

skulle därpå tillsammans med övrig landstingsskatt inflyta till landstingens

kassa. Även landstingen skulle alltså vara fria från allt besvär med denna

skatt, och deras kostnad för debitering och uppbörd skulle ej genom den

ifrågasatta anordningen ändras. För staten slutligen torde det ökade besväret

på grund av skattens debitering och uppbörd ej bliva synnerligen stort, då

det här gäller ett ringa antal skattskyldiga. Å andra sidan skulle det besvär,

som nu åvilar staten med mottagande av redovisning av utjämningsmedel,

däri inbegripet riksräkenskapsverkets arbete med kontrollen å desamma,

bortfalla.

Det torde böra anmärkas, att, i den mån de nuvarande grunderna för

fördelning av progressivskatt o. d. frångås, resultatet kommer att te sig

något annorlunda än vad den förut anförda statistiken utvisar. Den statistiska

utredningen visar dock, i vilken riktning det framlagda uppslaget

skulle komma att verka.

Såvitt vi kunna finna, innebär det anförda eu bärande saklig motivering

för att utbyta den kommunala progressivskatten mot en progressiv landstingsskatt

av samma storlek. Frågan uppställer sig då, om ej några skäl finnas,

som tala till förmån för den nu gällande anordningen. I detta avseende

må erinras, dels att ett bibehållande av det bestående torde förorsaka mindre

friktion än en övergång till ett nytt system skulle göra — en på beskattningsväsendets

område ej betydelselös omständighet — dels att en utbredd

folkmening, som ej beaktar de ovan angivna synpunkterna, möjligen föredrager

en progressiv skatt till primärkommunerna framför en progressiv landstingsskatt

trots de därmed förenade större olägenheterna.

Vi hava emellertid trott det här behandlade uppslaget vara av det värde,

att vederbörande myndigheter m. fl. borde beredas tillfälle att yttra sig över

detsamma. Detta synes kunna ske utan att detaljerade förslag i olika avseenden

behöva föreligga.

Vi tillåta oss alltså vördsamt hemställa, att yttranden från vederbörande

myndigheter in. fl. inhämtas över vad i föreliggande promemoria anföres

med särskilt beaktande av följande huvudpunkter:

I stället för den nuvarande kommunala progressivskatten inrättas eu progressiv

skatt att tillfalla landsting och städer, som ej deltaga i landsting,

efter lika grund för riket i dess helhet och av eu storlek, som ungefär motsvarar

den nuvarande progressivskattens kommunandel. Någon fördelning

av progressivskatten beträffande andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska

föreningar äger ej rum, utan skatten stannar hos det landstingsområde

respektive den stad, där taxering sker till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Aktiebolagens ocli de ekonomiska föreningarnas progressivskatt

stannar blott till viss mindre del där taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt

sker, medan återstoden av denna skatt användes för skatteutjämning;

eller (alternativt) nämnda skattskyldigas progressivskatt fördelas på lands
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

104*

tingsområden och i landsting ej deltagande städer efter i huvudsak riu

gällande grunder. Om ej nämnda metod för anskaffande av medel för

skatteutjämning anses lämplig, så inrättas i stället för ändamålet en särskild

statsskatt, i huvudsak motsvarande den kommunala progressivskattens

nuvarande utjämningsandel.

Stockholm i september 1926.

1924 års skatteberedning

CARL W. U. KUYLENSTIERNA.

HARALD WALLER.

opaginerad Kontrollera mot PDF

105 *

Tab. 1. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1924 av samman
lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro
gressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

länsvis på landskommunerna med hänsyn till storleken av den kommunala ut
debiteringen.

-----

Antal

kommuner, däri kommunalskatten år

1924 utgjorde

Landstingsområde

högst

4 %

4.01 —

6 %

6.01 —

8 %

8.Ol- if) %

10.01 —

12 %

12.01 —

15 %

över

15 %

Summa

Stockholms lån.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

21

36

16

14

8

96

Ökad utdebitering .....................

2

9

6

—

—

—

—

17

Uppsala län.

79

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

14

36

15

8

4

—

Ökad utdebitering .....................

1

3

3

—

—

—

—

7

Södermanlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

5

36

20

5

5

72

Ökad utdebitering ..................

3

9

5

1

—

—

—

18

Östergötlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

5

32

63

19

8

i

—

128

Ökad utdebitering .....................

2

7

4

5

—

—

18

Jönköpings län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

33

42

25

6

—

i

109

Ökad utdebitering .....................

5

5

5

1

1

—

—

17

Kronobergs län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

5

12

33

15

8

2

—

75

Ökad utdebitering .....................

1

8

1

1

1

—

—

12

|

Kalmar län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

9

29

26

12

9

4

90 I

Ökad utdebitering .....................

1

3

6

3

1

—

—

14 !

i

Gotlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

10

27

24

14

8

6

90

Ökad utdebitering .....................

—

2

—

—

—

—

—

2

Blekinge län■

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

—

6

5

5

8

6

30

Ökad utdebitering .....................

—

—

2

2

i

—

—

5

Kristianstads län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

5

33

53

22

10

4

1

128

Ökad utdebitering ....................

4

4

6

3

—

—

-

17

Malmöhus län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

17

86

6ö

15

4

2

1

.

191

Ökad utdebitering .....................

9

30

6

i

1

_

17

Hallands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

13

23

25

O

14

81

| Ökad utdebitering .....................

1

1

2

—

1

—

—

5

Göteborgs och Bohus län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

H

12

20

13

17

12

82

| Ökad utdebitering .....................

1 1

4

—

—

—

—

—

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

106*

Antal

kommuner, däri kommunalskatten år

1924 utgjorde

Landstingsområde

högst

4.01 —

6.01—

8.01—

io.oi_

12.01-

över

Summa

i %

6 %

8 %

10 %

12 %

15 %

15 %

Älvsborgs län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

3

39

63

44

22

20

9

200

7

8

2

1

1

19

Skaraborgs län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

6

59

93

41

31

14

3

247

1

8

4

2

15

Värmlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

7

30

22

10

4

—

74

5

2

3

15

Örebro län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

17

20

14

—

—

53

1

3

3

1

_

_

8

Västmanlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

8

15

21

3

5

1

53

ökad utdebitering .....................

2

6

_

_

13

Kopparbergs län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

11

22

5

2

i

—

43 j

3

3

1

_

_

7

Gävleborgs län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

6

16

ii

3

o

—

38

Ökad utdebitering .....................

1

4

5

3

_

1

14

Våsternorrlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

5

14

16

10

6

4

56

2

2

2

_

i

7

Jämtlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

3

18,

17

7

4

—

49

4

5

1

_

1

11

Västerbottens län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

t

4

10

6

4

—

—

25

1

—

1

_

1

3

Norrbottens län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

—

—

3

4

5

6

18

1

—

Q

1

2

1

7

Hela riket.

Minskad eller oförändrad utdebit.

59

433

763

447

208

143

54

2,107

43

129

75

37

11

4

4

303

Minskad eller oförändrad utdebite-

ring; kommunerna angivna i %

57.8 %

77.o %

91.1 %

92.4 %

95.o %

97.8 %

93.1 %

87.4 %

Ökad utdebitering; kommunerna

angivna i % av samtliga .........

42.2 %

23.o %

8.3 %

i.6 %

5.0 %

2.1 %

6.9 %

12.0 %

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Tab. 2. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1921 av samman
lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro
gressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

på landskommuner med ökad utdebitering efter ökningens storlek.

Ökad utdebitering i procent av

inkomsten

Antal

kommuner, däri kommunalskatten år

1924 utgjorde

högst

4 %.

4.01—

6 %

6.01 —

8 %

8.01 —

10 %

10 oi- 12 %

12.01 —

15 %

över

15 %

Summa

0.01—0.10 .................................

5

45

28

18

5

3

i

105

0.11—0.25 ...............................

8

29

17

13

3

—

3

73

0.28—0.50 ................................

8

35

24

4

1

—

—

72

0.51—.......................................

22

20

6

2

2

1

—

53

Summa

43

129

75

37

11

4

4

303

Tab. 3. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1924 av sammanlagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala progressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

på städerna i riket med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen

samt, beträffande städer med ökad utdebitering, ökningens storlek.

'' ......."...... ’ "" ------ " "

Antal

kommuner, däri kommunalskatten år

1924 utgjorde

högst

4 %

4.01 —

6 %

6.01 —

8 %

8.01 —

10 %

10.01 —

12 %

12.01- 15 %

över

15%

Summa

Minskad eller oförändrad utdebite-

ring i summa städer ...............

—

1

13

19

2

i

_

36

Ökad utdebitering i summa städer

1

12

34

18

3

i

—

69

Utdebiteringen i procent av in- komsten ökad med

O.oi—O.io ..........................

1

14

8

1

24

0.11—0.25 ........................

1

7

16

9

1

i

—

35

0.26—0.50 ...........................

—

2

3

1

1

—

—

7

0.51—..............................

—

2

1

—

—

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

108*

Tab. 4. Utdebitering av landstingsskatt samt kommunandel av den kommunala

progressivskatten för varje landstingsområde år 1924.

1

2

8

4

Landstingsområde

Landstingsskatt

Kommunandel

av kommunal

progressivskatt

Kol. 3 i %

av kol. 2

Stockholms läns .................................

3,185,525

666,329

20.9

Uppsala » .................................

1,185,744

258,182

21.8

Södermanlands » .................................

1,571,612

326,295

20.8 1

Östergötlands » .................................

1,799,819

287,660 ■

16.0

Jönköpings » .................................

1,840,191

205,760

11.2

Kronobergs » .................................

979,495

87,161

8.9

Kalmar läns norra.........................................

Kalmar läns södra ..........................................

713,8081

1,006,093/

140,627

8.2

Gotlands läns.................................

391,190

31,369

8.0

Blekinge » .................................

1,536,252

111,404

7.3

Kristianstads » .................................

1,312,652

236,113

18.0

Malmöhus » ................................

3.143,326

509,152

16.2

Hallands » ................................

1,277,326

183,094

14.8

Göteborgs och Bohus » .................................

1,596,863

156,349

9.8

Älvsborgs » .................................

2,351,632

396,803

16.9

Skaraborgs » ................................

1,654,656

288,083

17.4

1,973,525

1,713,603

172,637

356,441

8.7

Örebro » .................................

20.8

Västmanlands » .................................

1,487,157

124,438

8.4

Kopparbergs » .................................

2,324,494

228,119

9.8

Gävleborgs » .................................

1,699,720

126,266

7.4

Västernorrlands » .................................

2,800,195

207,104

7.4

Jämtlands » .................................

1,130,864

71,924

6.4

Västerbottens » .................................

1,794,630

57,766

3.2

Norrbottens » ................................

2,685.292

92,543

.,,,,3.4

Summa

43,155,664

5,321,619

12.8

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Bilaga 6.

Tabeller rörande den kommunala progressivskatten.

Tab. 1. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1923 av sammanlagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala progressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

länsvis på landskommunerna med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen.

- -- ■

Antal

kommuner, däri kommunalskatten år 1923 utgjorde |

Landstingsområde

1

högst

4 %

4.01—

6 %

6.01 —

8 %

8.01—

10%

10.01—|

12 % |

12.01—

15%

över

15%

Summal

Stockholms lön.

Minskad eller oförändrad utdebit.

18

38

20

8

7

91

Ökad utdebitering ..................

4

12

4

2

—

—

—

22

Uppsala län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

4

20

29

20

5

1

__

79

Ökad utdebitering .....................

2

5

—

—

*“*

~

7

Södermanlands län.

Minskad eller olörändrad utdebit.

1

11

3(1

16

8

2

_

74

Ökad utdebitering .....................

4

6

5

1

—

~

—

16

Östergötlands län.

Minskad eller olörändrad utdebit-

2

41

54

24

2

3

_

126

Ökad utdebitering .....................

4

8

8

—

—

—

—

20

Jönköpings län.

113 1

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

31

46

30

4

—

1

Ökad utdebitering .....................

2

5

4

—

2

—

--

13 j

Kronobergs län.

79

j Minskad eller oförändrad utdebit.

2

if>

33

18

5

5

-

: Ökad utdebitering ..................

i

5

2

—

—

—

8

Kalmar län.

j Minskad eller oförändrad utdebit.

i

6

39

21

8

13

5

93

i Ökad utdebitering ....................

i

4

3

3

1

—

—

12

Gotlands lån.

Minskad eller oförändrad utdebit.

a

14

17

25

18

4

9

90

| Ökad utdebitering .....................

—

2

—

—

—

—

2

lllekinge lån.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

—

6

5

6

5

8

30

1 Ökad utdebitering ..................

—

i

—

3

1

—

—

5

Kristianstads län.

\ Minskad eller oförändrad utdebit.

5

47

43

15

11

3

—

124

Ökad utdebitering .....................

6

6

7

3

—

—

21

Malmöhus län.

! Minskad eller oförundrad utdebit.

25

85

68

13

2

—

1

194

! Ökad utdebitering .....................

12

21

8

3

—

—

—

44

opaginerad Kontrollera mot PDF

no*

Antal kommuner, däri kommunalskatten år

1923 utgjorde

Landstingsområde

högst

4.01 —

6.01 —

8.0 1—

10.01—

12.01—

över

Summa

4 %

6 %

8 %

10 %

12 %

15 %

15 %

Hallands län.

3

1

Minskad eller oförändrad utdebit.

10

26

19

15

7

1

81

1

2

i

5

Göteborgs och Bohus län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

1

7

14

17

10

21

13

84

Ökad utdebitering ....................

1

1

—

—

—

—

3

Älvsborgs län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

6

41

76

32

20

20

6

201

5

7

2

2

2

18

Skaraborgs län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

17

56

92

45

24

8

2

244

4

9

3

i

1

18

Värmlands lön.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

13

33

18

12

3

—

80

Ökad utdebitering ..................

—

2

2

O

—

—

9

Örebro län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

18

19

13

—

—

—

52

Ökad utdebitering ....................

2

2

4

—

—

—

—

8

Västmanlands lån.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

10

21

12

8

2

—

53

Ökad utdebitering .....................

—

4

5

3

1

—

—

13

Kopparbergs lån.

Minskad eller oförändrad utdebit.

i

11

18

9

1

1

—

41

Ökad utdebitering .....................

4

2

1

2

—

—

~

9

Gävleborgs län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

4

14

14

5

4

I

43

Ökad utdebitering .....................

1

1

5

1

—

—

8

Västernorrlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

7

17

16

12

5

2

60

Ökad utdebitering .....................

1

—

1

—

—

i

—

3

Jämtlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

3

18

16

10

6

1

54

Ökad utdebitering ...................

—

3

1

1

—

—

—

5

Västerbottens län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

7

7

4

4

1

1

25

2

2

Norrbottens län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

—

2

3

i

7

5

18

ökad utdebitering .....................

—

1

—

3

i

i

1

7

Hela riket.

Minskad eller oförändrad utdebit.

79

47fi

766

425

199

128

56

2 129

Ökad utdebitering .....................

55

107

68

33

11

3

1

278

Minskad eller oförändrad utdebite-

ring; kommunerna angivna i %

av samtliga .........................

59.0 %

81.6 %

91.8%

92.8 %

94.8 %

97.7 %

98.2 %

88.5 %

ökad utdebitering; kommunerna

angivna i % av samtliga .........

41.0 %

18.4 %

8.2 %

7.2%

5.2 %

2.3 %

1-8%,

11.5%

opaginerad Kontrollera mot PDF

in*

Talj. 2. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1925 av samman
lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro
gressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

på landskommuner med ökad utdebitering efter ökningens storlek.

Ökad utdebitering i procent av

inkomsten

Antal

kommuner, däri kommunalskatten år

1925 utgjorde

högst

4 %

4.01—

6 %

6.01 —

8 %

8.Ol- if) %

10.01- 12 %

12.01—

15 %

över

15 %

Summa

0.01—0.10 .............................

7

38

49

21

4

4

123

0.11—0.25 ..............................

10

27

29

11

2

1

2

82

0.26—0.50 .............................

12

29

21

5

2

—

—

69

0.51— ....................................

15

30

12

5

3

2

—

67

Summa

44

124

in

42

11

7

2

341

Tab. 3. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst &r 1925 av sammanlagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala progressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

på städerna i riket med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen

samt, beträffande städer med ökad utdebitering, ökningens storlek.

Antal

kommuner, däri kommunalskait.en år

1925 utgjorde

högst

4.01 —

6.01 —

8.01 —

lO.oi—

12.01—

över

4 %

6 %

tf\

00

10 %

12 %

15 %

15 %

Minskad eller oförändrad utdebite-

ring i summa städer..............

—

I

14

19

4

1

—

39

Ökad utdebitering i summa städer

1

11

30

24

—

1

—

67

Utdebiteringen i procent av in-

komsten ökad med

O.oi—O.io ...........................

—

1

8

13

—

—

—

22

0.11 — 0.25 ..........................

1

6

18

8

—

1

—

34

0.26—0.6 0 ...........................

—

3

4

2

—

—

_

9

0.61—.................................

—

1

—

i

—

—

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

112*

rall. 4. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1925 av samman
lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro
gressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

länsvis på landskommunerna med hänsyn till storleken av den kommunala ut
debiteringen.

Antal

kommuner däri kommunalskatten ir

1925 utgjorde

Landati ngsområde

högst

4 %

4.01—

6 %

6.01 —

8 %

8.01 —

10 %

lo.oi—

12 %

12.01—

15 %

över

15 %

Summa

Stockholms län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

16

30

30

9

6

i

92

Ökad utdebitering ....................

3

8

8

1

1

—

—

21

Uppsala lån.

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

15

30

17

D

5

—

74

Ökad utdebitering .....................

1

4

5

2

—

—

—

12

Södermanlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

9

28

13

12

—

—

63

Ökad utdebitering ..................

3

8

13

2

—

—

—

26

Östergötlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

30

54

33

6

2

—

127

Ökad utdebitering .....................

2

8

8

1

—

—

—

19

Jönköpings län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

3

24

47

27

8

—

—

109

Ökad utdebitering .....................

3

6

8

—

—

—

—

17

Kronobergs lön-

Minskad eller oförändrad utdebit.

3

9

29

22

7

3

—

73

Ökad utdebitering ..................

—

7

4

3

—

—

—

14

Kalmar län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

6

33

20

15

10

o

86

Ökad utdebitering ....................

4

9

5

—

—

—

18

Gotlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

14

21

25

13

7

8

89

Ökad utdebitering ....................

—

2

1

—

—

—

—

3

Blekinge län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

1

4

4

6

8

6

29

Ökad utdebitering .....................

—

—

2

4

1

—

—

7

Kristianstads län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

4

29

50

28

9

6

1

126

Ökad utdebitering ....................

3

7

5

4

—

—

—

19

Malmöhus län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

20

76

74

13

3

3

—

189

Ökad utdebitering .....................

7

30

9

1

2

—

—

/ 49

Hallands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

11

22

20

12

12

2

80

ökad utdebitering .....................

1

2

2

—

1

—

—

6

Göteborgs och Bohus län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

2

4

8

22

14

23

7

80

Ökad utdebitering .....................

1

2

1

1

1

1

—

7

opaginerad Kontrollera mot PDF

113*

Antal kommuner, däri kommunalskatten år

1925 utgjorde

Landstingsområde

högst

4.01 —

6.01—

8.01 —

10.01—

12.01—

över

Summa

6 %

8 %

10%

1 12 %

15%

15 %

Alvsborgs län.

Minskad eller oförändrad utdebit

4

34

58

45

27

21

9

198

8

8

3

2

21

Skaraborgs län■

Minskad eller oförändrad utdebit

4

44

88

59

30

16

3

i 244

(i

5

1

1

18

Värmlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

; 9

24

27

8

6

_

75

Ökad utdebitering .....................

—

4

3

5

2

—

—

14

Örebro län.

1

Minskad eller oförändrad utdebit.

1

19

13

19

; l

_

_

53 ’

1 Ökad utdebitering .....................

4

4

—

—

—

—

8 !

Väslmanlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

6

27

12

4

4

1

54 !

Ökad utdebitering .....................

—

4

6

2

-

—

12

Kopparbergs län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

11

21

4

1

1

_

38 1

1 Ökad utdebitering .....................

4

2

5

1

_

—

—

12 •

Gävleborgs län.

j

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

7

18

11

2

3

1

42 1

Ökad utdebitering .....................

1

3

8

3

—

—

10

V''asternorrlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

5

16

14

8

9

3

55

Ökad utdebitering .....................

1

i

2

2

1

1

8 |

Jämtlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit.

-

4

16

18

9

2

2

51

Ökad utdebitering .....................

3

5

1

—

-

9

Västerbottens län.

|

Minskad eller oförändrad utdebit.

- j

5

8

8

4

i

i

27

Ökad utdebitering .....................

—

—

1

—

-

1

Norrbottens län.

I

i

i

Minskad eller oförändrad utdebit.

—

—

2

_

5

8

15

10

—

2

2 i

2

o

Hela riket.

j

!

Minskad eller oförändrad utdebit.

49

388

719

493

213 i

152

55

2 069 i

44 |

124

in

42 i

11

341

Minskad eller oförändrad utdebite-

ring; kommunerna angivna i %

52.7 %

75 8

1

36.6 %[<

12.1 %

95.1 %''

95.0 %

9(\5 %

85.9 %\

Ökad utdebitering; kommunerna

!

angivna i% av samtliga .........|''

17.3 %

24.‘i %

13.4 %|

7.» %|

4.» %|

4.4 %

3.5 %

14.1 %

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. H7 höft. (Nr 102. Bilaga.)

K

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Tab. 5. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1923 av samman
lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro
gressivskatten

tillfallit landstingen i stället lör primärkommunerna. Fördelning

på landskommuner med ökad utdebitering efter ökningens storlek.

Ökad utdebitering i procent av

inkomsten

Antal städer, däri kommunalskatten år 1923 ut.-jorde

högst

i %

4.01 —

6 %

6 01—

8 %

8.Ol- if) %

10.01—

12 %

12.01—

15 %

över

15 %

Summa

O.oi O.io .................................

10

32

30

16

9

_

i

98

0.11 0.2 B .................................

15

32

19

11

1

3

—

81

0.26 0.50 ................................

12

18

12

3

1

—

—

46

0.51—.......................................

18

25

7

3

—

—

—

53

Summa

55

107

68

33

11

3

i

278

Tab. 6. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1923 av sammanlagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala progressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

på städerna i riket med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen

samt, beträffande städer med ökad utdebitering, ökningens storlek.

Antal städer, däri

kommunalskatten år 1923 utgjorde

högst

4 %

4.01 —

6 %

6.01—

8 %

8.01- 10 %

10.01—

12 %

12.01—

15 %

över

15 %

Summa

Minskad eller oförändrad utdebite-

31

ring i summa städer ..............

—

2

11

15

i

2

—

Ökad utdebitering i summa städer

Utdebiteringen i procent av in- komsten ökad med

i

ii

42

18

2

74

O.oi - O.io ...........................

—

i

15

8

2

—

—

26

0.11—0.25 ...........................

i

7

22

8

—

—

—

38

0.26—0.50 ...........................

—

2

5

2

—

—

—

9

0.51 .................................

—

1

—

—

—

—

—

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

115*

Tab. 7. Sammanställning av de landskommuner med mer än 8 procents kommunal

utdebitering, i vilka något av åren 1923 25 en ökning av den sammanlagda

utdebiteringen i kommunal- och landstingsskatt med mer än 50 öre per 100 kronor

inkomst skulle uppstått på grund av den kommunala progressivskattens överförande

till landstingen.1

1923

1924

1925

Kommunal

Utdebiterin-

1 Kommunal

Utdebiterin-

Kommunal

1

utdebite-

gen ökad eller

utdebite-

gen ökad eller

utdebite-

gen ökad eller

:

ring

minskad med

ring

minskad med

ring

minskad med

Stockholms län.

Alsike.....................

8. so

0.7 S

9.44

— 0.16

8.50

— 0.18

Jönköpings län.

!

Reftele ..................

6.70

0.80

11.00

1.S5

6.60

1.29

Blekinge län.

Listerby.................

9.70

0.57

9.90

0.3 7

9.70

0.27

Ringamåla...............

13.30

— 0.17

11.60

0.52

10.50

— 0.18

Hjortsberga ...........

8.90

0.28

8.oo

0.21

8.10

1.33

Kristianstads län.

Trolle-Ljungbv.........

9.72

— 0.17

10.6 7

— 0.20

9.81

0.68

Hallands län.

Asige .....................

8.io

— 0.26

9.80

— 0.29

10.05

0.75

Skaraborgs län.

Härja...................

12.10

— 0.13

15.10

— 0.28

14.60

0.57

Värmlands län.

Svanskog ...............

9.oo

0.80

lO.oo

1.18

lO.oo

Bogen ..................

10.2 0

— 0.13

7.58

0.64

10.30

1.29

Gävleborgs län.

Los .....................

7.87

0.83

9.50

1.05

9.98

0-97

Västernorrlands län.

Skön .....................

9.io

— 0''10

9.oo

— 0.0 7

8.60

Trehörningsjö .........

7.oo

— 0.15

11.00

— 0.13

11.00

1.11

Alnö .....................

12.oo

— 0.14

14.00

— 0.13

15.oo

1.84

Norrbottens län.

Junosuando ............!

14.60

0.21

14.20

0.63

14.10

0.28

Sammanställning av de städer, i vilka något av åren 1923—25 en ökning av den

sammanlagda utdebiteringen i kommunal- och landstingsskatt med mer än 50 öre

per 100 kronor inkomst skulle uppstått på grund av den kommunala progressivskattens

överförande till landstingen.1

1923

1924

1925

Kommunal

Utdebite-

Kommunal

Utdebite-

Kommunal

Utdebite-

utdebite-

ringen höjes

utdebite-

ringen höjes

utdebite-

ringen höjes

ring

med

ring

med

ring

med

Värmlands län.

Karlstad.................

7.oo

0.14

8.00

0.12

8-50

Arvika ..................

7.oo

0.4 2

7.oo

0.52

7.2 0

0.42

Stockholms län.

Djursholm ............

4.iz

0.66

4.30

0.60

4.05

0.71

Malmöhus lån.

Eslöv.....................

5.20

0.46 |

5.40

0.51

5.4 0

0.3 9 |

ej föreligga

kursiverade

siffrorna angiva förhållandena de år, då nämnda förutsättningar

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

I. Inledning.

Bilaga. 7.

Domänstyrelsens utlåtande den 22 december 1926 med förslag

till instruktion för värdesättning av skogsmark

och växande skog.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 9 juli 1926 har domänstyrelsen anbefallts att till

Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag till instruktion för värdesättning

av skogsmark och växande skog, avsedd att tillämpas vid allmän

fastighetstaxering år 1928.

Med anledning härav får domänstyrelsen med remissaktens återställande,

och efter att hava inhämtat yttranden från samtliga överjägmästare,

vissa jägmästare, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund

och samtliga skogsvårdsstyrelser, i underdånighet anföra följande.

För närmast föregående fastighetstaxering, som ägde rum år 1922, äro

grunderna givna i två särskilda nådiga förordningar den 7 juli 1921. Den

ena förordningen, om allmän fastighetstaxering år 1922, innehåller lagtext

rörande uppskattningsgrunderna med anvisningar och i samband med anvisningarna

en särskild instruktion för värdesättning å skogsmark och

växande skog. Den andra förordningen, om taxeringsmyndigheter och

förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922, innehåller stadgar rörande

taxeringsförfarandet.

Domänstyrelsen får redan från början framhålla, att, enligt styrelsens

mening, i nämnda instruktion intagna grunder för värdesättning av

skogsmark och växande skog varit tillfredsställande och framför allt inneburit

en betydande förbättring av taxeringsgrunderna i jämförelse med

tidigare gällande bestämmelser.

De förslag till förändringar, som domänstyrelsen framlägger, beröra

alltså icke uppskattningsgrunderna, sådana dessa angivits i instruktionen,

utan innebära, i vad de avse instruktionen, närmast en del förtydligande

tillägg till densamma. Härjämte har styrelsen i korthet berört

vissa, enligt styrelsens mening, i anslutning härtill önskvärda förändringar

i såväl förordningen rörande allmän fastighetstaxering år 1922

som förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän

fastighetstaxering år 1922. Orsakerna härtill äro i korthet följande.

Ehuru instruktionen finnes intagen i den förstnämnda förordningen om

uppskattningsgrunderna, innehåller den likväl i punkterna 8—11 bestämmelser

rörande bland annat förberedande åtgärder för taxeringen, som

uteslutande beröra förfarandet vid taxeringen, varom i övrigt stadgas i

den sistnämnda av nyss angivna förordningar den 7 juli 1921. Styrelsen

anser angeläget, att en såvitt möjligt strängare uppdelning iakttages.

På grund härav har styrelsen uteslutit nämnda punkter ur förslaget till

instruktion, men behandlat deras innehåll i samband med styrelsens uttalande

rörande blivande bestämmelser vid taxeringsförfarandet.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Styrelsen har i detta sammanhang velat bland annat betona, att, sedan

resultaten från den nu pågående s. k. riksskogstaxeringen en gång blivit

slutligt bearbetade med ledning av därvid erhållet material vissa

ytterligare kompletteringar torde kunna göras i instruktionen rörande

värdesättningen av skogsmark och växande skog. Redan till närmast

kommande fastighetstaxering böra emellertid inom flera län för taxeringsarbetet

i olika avseenden värdefulla uppgifter kunna lämnas med

stöd av då föreliggande resultat från riksskogstaxeringen.

Vid utarbetande av bär föreliggande förslag bar styrelsen uppmärksammat

vad som vid 1926 års riksdag anfördes rörande en kommande

fastighetstaxering, särskilt med hänsyn till en av professorn vid skogshögskolan,

Tor Jonson, utarbetad promemoria angående önskvärda förändringar

i »Instruktion för värdesättning å skogsmark och växande

skog» framlagd såsom bilaga till motion nr 216 i första kammaren.

Förslag

till

instruktion

för värdesättning av skogsmark och växande skog.

Understrukna1 delar utmärka domänstyrelsens förslag till ändringar

eller tillägg i instruktionen. Där så icke för sammanhanget varit nödvändigt,

har icke den oförändrade texten i den tidigare instruktionen

upprepats.

1. Lika med 1921 års förordning.

A. Skogsmark.

2. Skogsmark---avkastningsförmåga.

I arealen — — — i övrigt.

Skogsmarkens---(normal skogstillgång). Vid---ej.

Till avkastningen skall räknas jämväl virke, som användes till husbehov.

Finnes å den till skogsbörd dugliga marken bete, som jämsides

med rationellt skogsbruk kan av ägaren tillgodogöras, skall värdet därå,

särskilt angivet, tilläggas markens värde såsom skogsproducerande, så

framt betet av ägaren utnyttjas.

Åven om å hagmark eller betesmark betestillgången är det väsentliga

och skogsproduktionen, är av underordnad betydelse, skall marken likväl

taxeras såsom skogsmark, varefter betesvärdet tillägges, för såvida icke

ifrågavarande hagmark eller betesmark är att betrakta såsom betesvall

under ordnad skötsel. I senare fallet skall den taxeras såsom betesmark,

varvid, om växande träd finnas på densamma, dessa skola särskilt uppskattas.

Ljungmark och annan utmark, som av ålder ligger skoglös, skall upptagas

såsom skogsmark, så snart den kan anses lämpa sig för skogsproduktion.

3. Lika med 1921 års förordning.

II. Instruktionen.

*) Här kursiverade.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

4. Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter

last mått på bark per hektar med ledning av markens virkesproducerande

förmåga (bonitet). Boniteten angives såsom en för hela skogen i fråga

gällande medelbonitet. Finnes för skogen tillförlitlig hushållningsplan,

angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehållande andra uppgifter,

varav markens normala produktionsförmåga kan bedömas, sker uppskattningen

av medelboniteten med ledning därav och skall härvid jämkning

av boniteten till i tabell I upptagna bonitetsklasser icke ske. Saknas

dylika uppgifter, uppskattas produktionsförmågan med ledning av

vad som kan utrönas eller anses vara känt om skogsmarken i fråga, jämfört

med medelboniteten å trakten i övrigt, varvid den uppskattade boniteten

i detta fallet infogas i någon av de i tabell 1 upptagna bonitetsklasserna.

5. Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala avkastningen

beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de

pris, som för liknande sortiment under åren 1922—1926 i genomsnitt varit

å orten gällande. Finnes för skogen i fråga ordnad bokföring tillgänglig,

må densamma läggas till grund för prissättningen under förutsättning,

att det uttagna virket och de bokförda prisen varit av ordinär beskaffenhet,

vai''vid jämkning av de funna medelprisen till i tabell I upptagna

prisklasser i detta fallet icke skall ske. Saknas ordnad bokföring

för skogen eller hava för det genomsnittliga prisläget representativa

virkesförsäljningar ej förekommit eller anses de bokförda prisen icke

kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas rotvärdet efter en

med hänsyn till skogens läge och produktionsförmåga beräknad till såväl

kvantitet som sammansättning normal avkastning. Bet funna värdet

jämkas endast i detta senare fall till den av prisklasserna å tabell I, som

ligger närmast.

6. Lika med 1921 års förordning.

B. Växande skog.

7. Växande skog---tillgodogörande. Därest---— förefinnes,

sättes värdet å den växande skogen till 15 gånger den enligt punkt 6 reducerade

årsavkastningen. I fråga om---markvärdet. Emellertid

— — — normal. Antingen---virke. Där så---(relativ

skogstillgång). Eller —--- beräknas. I sådant fall---(relativ

skogstillgång). Jämkningen sker med stöd av de kända avvikelser,

skogens virkesförråd uppvisar vid jämförelse med förrådet å eu normalt

sammansatt skog i fråga om dels förrådets storlek, dels dess sammansättning

av grövre och klenare sortiment och skogens därav beroende förmåga

att giva eu mot den åsätta boniteten och det åsätta normala rotvärdet

svarande framtida avkastning.

För att underlätta bedömandet av när å en skog förefinnes normal

skogstillgång, har upprättats tabell 11, som med utgångspunkt från dels

den omloppstid, vilken anses vara den för orten lämpliga, dels den marken

åsätta boniteten, angiver för erforderliga kombinationer den virkesmassa

per hektar, som bör å skogen förefinnas för att virkesförrådet skall

anses vara av normal storlek. Är ett dylikt virkesförråd jämväl av tillfredsställande

sammansättning med avseende på åldrar och sortimentsförekomst

m. m., föreligger normal skogstillgång (relativa skogstillgången

= 1).

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Tabell I, utvisande markens samt den växande skogens värde per hektar för

marker av olika avkastningsförmåga och vid olika virkespris.1

Tabell II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd

för olika boniter och omloppstider.1

Exempel på h]älptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxerings
distrikt

år 1928. 1

Förslag

till

anvisningar

till instruktionen för värdesättning av skogsmark och växande skog.

1. Vid en rationell värdesättning av skog för beskattningsändamål är

det av flera skäl nödvändigt —--värde. Själva---allmänhet.

Den---tillväxt. Dylika---medtagas.

2. Med skogsmark (produktiv skogsmark) avses endast den till skogsbörd

dugliga eller lämpliga marken. Eventuellt å fastigheten förekommande

mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som

på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden,

näringsbrist hos marken, de lösa jordlagrens ringa djup, är av den beskaffenhet,

att en skogsproduktion där rimligen icke kan påräknas, skall

därför först frånskiljas och frånräknas den totala arealen. Dylik ej

skogsproduktiv mark, skall i stället redovisas tillsammans med övrig

fastigheten tillhörig mark och värdesättas i sammanhang med denna.

Arealen vatten bör såvitt möjligt i deklarationen angivas särskild för sig.

Såsom grund för beräkningen av skogsmarkens värde, skall användas

den normala årliga avkastning, som anses kunna erhållas---virkes
förråd.

Beräkningen---skogsförrådet. År---beloppet. Är

---ur — skoglig--— skick. Vid — —--helhet. I — •— —

virkesförråd.

S. k. husbehovsvirke, d. v. s. virke, som åtgår till hus- och vägbyggnad,

vedbrand, stängsel med mera dylikt, skall medtagas ----— virket.

Skulle---dylikt, skall givetvis hänsyn tagas därtill vid avkastnings
beräkningen.

Ej sällan händer det att å mark, lämplig för ett rationellt skogsbruk,

en blandad skogs- och betesdrift bedrives. Mången gång torde denna

driftsform vara ur strängt ekonomisk synpunkt olämplig. Den möjligheten

föreligger emellertid, att det bästa utbytet av ett område kan vinnas,

därest detta nyttjas dels till skogsbruk och dels till betesbruk, låt vara

att intetdera brukningssättet vart för sig vid en sådan användning ger

den maximiavkasining i produkter, som skulle kunnat vinnas.

III. Anvisningar

till

instruktionen.

Här ej återgiven.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

I olika fall kan således tänkas, att markvärdet borde beräknas under

skilda förutsättningar: än på grundval av rationellt skogsbruk utan eller

nästan utan bete, än på grundval av blandad drift. Det torde emellertid

av flera skäl vara olämpligt att utforma bestämmelser, som alltför mycket

beröra växlingarna i driftformen. Även om en viss fixerad förutsättning

i något fall kan giva olämpliga värden, torde det av flera skäl vara

av stor betydelse att markvärdets beräknande får ske efter enhetliga normer.

Av denna anledning bär bestämts, att värdering skall ske med ledning

av den avkastning, som ett rationellt skogsbruk lämnar. Till detta

belopp lägges betesvärdet till den storlek, som kan ernås utan att intrång

på det rationella skogsbruket göres.

Ett sådant blandat skogsbruk av stundom oekonomisk art torde sedan

äldre tider fortgå å de hag- eller betesmarker, som i stor utsträckning

anträffas inom mellersta och södra delarna av landet, Dessa marker äro

i regel bevuxna med glesa och ojämna skogsbestånd, i vilka björk oftast

utgör det mest framträdande trädslaget. Några särskilda åtgärder för betets

förbättrande vidtagas icke på. dessa marker, annat än att s. k. plockhuggningar

tid efter annan verkställas, oftast samtidigt i syfte att erhålla

virke för fastighetens eget behov. Dessa marker skulle, enligt ovanstående

bestämmelser, värderas såsom skogsmark med tillägg endast av

det betesvärde, som kan vara med rationell skogsdrift förenligt.

Om däremot hagmark eller betesmark är att betrakta såsom betesmark

under ordnad skötsel — rf. v. s. om å densamma för betets förbättrande

vidtagas särskilda åtgärder för röjning, dikning, planering, kalkning och

grundgödsling av marken ävensom för fröanskaffning och stängseluppsättning,

i den män nämnda åtgärder erfordras för ändamålet — skall den

taxeras såsom betesmark, varvid, om växande träd finnas på densamma,

dessa skola särskilt uppskattas.

3. Den arealberäkning, som måste göras vid en skogstaxering enligt

instruktionen, skall i första hand grundas å officiella uppgifter. I fråga

om statens och andra allmänna skogar finnas sådana i regel tillgängliga,

särskilt hos domänstyrelsen och i uppgjorda hushållningsplaner. För

---skogsproducerande. I dylikt ----skogsägare.

4. Virkesavkastningen skall angivas i kubikmeter per hektar. Uppgiften

skall avse virke i rått tillstånd, på bark samt i verklig kubikmassa och

fast mått, rf. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, dä virket mätes på

rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten skall angivas i absoluta

klasser, som direkt motsvara markens produktionsförmåga, mätt i

kubikmeter. Där hushållningsplaner endast avgiva relativa bonitetsklasser

eller växtlighetsgrader, skall sålunda en omräkning ske för erhållande

av ett uttryck för vad dessa växtlighetsgrader kunna producera i

kubikmeter vid god skogsskötsel. Ur de sålunda erhållna talen beräknas

därefter genomsnittliga produktionssiffran för skogen i fråga. Därvid

bör emellertid beaktas, att de skogsmarkerna åsätta relativa bonitetsklasserna

enligt flertalet i landet använda bonitet stabeller avse produktionsförmågan

under förhållanden, som i praktisk drift i genomsnitt ej kunna

uppnås. Eu reduktion av dylika mera ideala avkastningssiffror blir därför

i sådana fall nödvändig. För skogar, där markens godhetsgrad finnes

angiven i enlighet med domänstyrelsens föreskrifter angående de allmänna

skogarnas indelning till ordnad hushållning den 27 maj 1916,

torde denna reduktion liksom vid 1922 års fastighetstaxering, böra uppgå

till cirka trettio procent.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

I vissa fall, där tillförlitliga sammandrag finnas över kubikmassa och

tillväxt i olika åldersklasser, kan markens genomsnittliga produktionsförmåga

lätt uträknas, under förutsättning att beståndens slutenhet i genomsnitt

är typiskt för ett välskött större skogsbruk. För 100-årig omloppstid

ger följande exempel tillräcklig upplysning om beräkningens allmänna

gång.

Åldersklass

(20-årig)

Medelkubikmassa J

per hektar

Tillväxt procent

Tillväxt i

kbm.

per år

på 20 år

I

10

10.o

1.0

20

II

00

7.4

4.4

88

III

120

3.8

4.0

92

IV

175

2.8

4.0

80

v

200

1.0

3.2

fi4

Summa för 100 år |

344

Tillägges 5 dr för kalmarkstid, blir den genomsnittliga årliga produk
304
tionsförmågan

å dylik skog — = 3.3 kubikmeter per hektar.

105

Det bör observeras, att om t. ex. å dylik skog enbart finnes III åldersklassen,

och skogen följaktligen för närvarande uppvisar en löpande

tillväxt av 4.o kubikmeter per hektar, skall dock icke bonitering ske efter

denna tillfälliga siffra, utan efter vad som under en hel omloppstid i

genomsnitt kan uppnås eller 3.3 kubikmeter. På samma sätt få låga tillväxter

å glesa och överåriga skogar ej föranleda bonitering efter skogens

nuvarande abnorma tillstånd.

För övrigt må de anvisningarna givas, att i de fall, då tillförlitliga uppgifter

saknas vid boniteringen de siffror böra användas, som för viss ort

angivas såsom medeltal, med de jämkningar uppåt och nedåt, som kunna

anses betingade av varje fastighets bättre eller sämre skogsmark, jämförd

med fastigheter i övrigt inom orten.

5. Beräkningen av normalavkastningens värde å rot skall utgå från de

nettovärden, som under åren 1922—1926 i medeltal erhållits enligt ordnad

bokföring för skogen. I allmänhet bör för större och ordnade skogsbruk

kunna på denna väg erhållas tillförlitliga medeltal, som direkt kunna

läggas till grund för prissättningen. Dock---fall. Då---marknaden.

Likaså---husbehov. Understundom--— o. s. v. i dessa

och liknande fall kunna bokförda pris ej utan vidare vara grundläggande

för avkastningens prissättning, utan böra de justeras till priser, gällande

för normala konjunkturer, normal sammansättning å avverkningen och

för skogen genomsnittliga avsättningslägen.

Enklast skulle de för denna prissättning behövliga medeltalen erhållas

om virket, sedan dess kubikmassa uppskattats, försåldes å rot. Så

sker i stor utsträckning på de allmänna skogarna. Ej heller om rotförsäljning

förekommit, kunna emellertid de erhållna priserna alltid utan

jämkning användas som taxeringsunderlag. Så, t. ex. kan inträffa, att endast

den grövsta och värdefullaste skogen sålts å rot, medan småvirket använts

till husbehov, såsom vanligt är i jordbruksbygderna, eller kvarlämnats

i skogen såsom sker i vissa trakter med otillfredsställande avsättnings

förhållanden, Men även om dylika extrema fall ej föreligga, är

det ej ovanligt att å viss egendom årsavkastningen, åtminstone vissa år,

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

kommer att vara sammansatt av ovanliga mängder grovt eller klent

virke eller att avverkning skett på särskilt långa eller korta körvägar

m. m., och kunna även i detta fall på den grund jämkningar av ovan berörd

art i de erhållna prisen ofta bli nödvändiga.

Å skogar, där virket försäljes i upparbetat skick, blir det nödvändigt

alt dels avdraga alla direkta avverknings- och transportkostnader, dels

omföra det så erhållna rotvärdet att gälla verklig massa, fast mått på

bark i stället för t. ex. toppmätt massa inom bark, enligt vilken senare

mätning timmer ofta säljes. Om avkastningens sammansättning är känd,

bär för varje sortiment rotvärdet utrönas för vart och ett av de år, som

skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa årsvärden

uträknas. Uträkning av totala avverkningens medelpris sker enligt följande

exempel:

45 procent timmer å 10 kronor per kbm..................................................... 4: so

35 » pappersved å 7 kronor per kbm................................................. 2: 45

20 » små ved ä 3 kronor per kbm...................................................... 0: 60

Medelpris per kbm. 7:5 5.

Skulle å viss trakt småveden ej vara av sättning sb ar, bör i exemplet

detta virke utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 6: 95 kronor

per kubikmeter. Detta gäller tydligen även då- försäljning skett på

rot, men virke under viss bröstliöjdsdimension ej kan vinna avsättning,

ehuru dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.

För sådana marker, beträffande vilka detaljerad och tillförlitlig bokföring

ej föreligger, av vilken ledning vid rotvärdets fixerande kan erhållas,

fastställes detta av beskattningsmyndigheterna med ledning av

områdets läge i förhållande till avsättningsort efter de av länsstyrelsen

lämnade anvisningar rörande medelvärden för rotvärdet. Vid prissättningen

skall härvid givetvis tillbörlig hänsyn tagas till att sämre mark

producerar ej blott kvantitativt mindre virke utan även kvalitativt sämre

och mindre värdefulla sortiment ävensom till utdrivningen större eller

mindre svårigheter i fråga om körvägar, flottningsförhållanden m. m.

dylikt, som inverkar å virkets rotvärde. Vid en uppskattning efter nu angivna

grunder gives alltså möjlighet att taga hänsyn till varje särskild

skogs läge i förhållande till avsättningsort och annat, som inverkar å virkesvärdet.

7. Även värdet av den växande skogen skall beräknas efter avkastningen

(värdeavkastningen), men i detta fall efter den avkastning, som

den faktiskt förefintliga skogstillgången kan lämna. Denna avkastning

kommer att allt efter skogens tillstånd uttagas på olika sätt, växlande

mellan nära total besparing, då äldre bestånd saknas och sålunda större

delen av tillväxten lämnas att tillsvidare hopa sig i skogen, och total avverkning,

då åtminstone i extrema fall, det förefintliga virkesförrådet

kan tänkas tillgängligt på en gång. Den avkastning, som skall läggas till

grund för värdesättningen är den som för framtiden kan uttagas ur

skogen under förutsättning av rationellt driven hushållning. Därmed förstås

då en hushållning, där ej blott ekonomiska utan även allmänt sociala

synpunkter på tillgodogörandet av virkesförrådet skola spela in. För

skogar, som med avseende å åldrar, sortimentsfördelning, slutenhet m. m.

äro så beskaffade, att en för god skötsel typisk avkastning kan jämnt och

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

uthålligt därur uttagas, sammanfaller den avkastning, efter vilken skogsvärdet

skall beräknas, med den normalavkastning, efter vilken markvärdet

skall beräknas. Skogsvärdet skall i sådant fall upptagas till 15

gånger avkastningens värde, så reducerat som förut under punkt 6 i instruktionen

är sagt. I tabell I finnes för detta normalfall infört jämväl

värdena å växande skog, angivna per hektar vid olika förekommande

boniteter och virkespris.

Emellertid är det säkerligen endast ett fåtal skogar, för vilka dessa

normalförliållanden kunna anses föreligga. Vanligen avviker en eller

annan av de faktorer, som äro av avgörande betydelse för den uthålliga

avkastningens storlek — åldersklassfördelning, beståndsslutenhet etc. —

mer eller mindre från det tillstånd, som fordras för att normal avkastning

skall erhållas. För dessa fall blir det nödvändigt att bedöma, hurm

vida den faktiskt förekommande skogstillgången för framtiden medgiver

ett rationellt uttagande av en avkastning, som under- eller överstiger den

normala. Med ledning av denna bedömning värdesättes virkesförrådet

med 0.9, O.s o. s. v. eller l.i, 1.2 o. s. v. av de i tabellen angivna värdena.

Som stöd för omdömet vid uppskattningar av nu ifrågavarande art

kan tabell II tjäna. Denna visar det enligt ovanstående fordringar normala

virkesförrådets storlek vid olika boniteter och olika omloppstid.

Tabellen vilar på följande grunder. Det behövliga virkesförrådets storlek

beror på tillväxtenergien, vilken i sin tur nära sammanhänger med

skogens ålder. Om i eu viss landsända skogen mera allmänt anses avverkningsmogen

vid t. ex. 100 år, bör en skog, där uthålligt skogsbruk

skall bedrivas, innehålla virke av alla åldrar från 1 till 100 år i någorlunda

jämn blandning. En dylik skog visar en tillväxt i massa av omkring

3 procent av virkesförrådets massa. För att kunna ur skogen uttaga

en årlig avkastning av t. ex. 2.5 kubikmeter per hektar, fordras sålunda

ett stående virkesförråd på 83 kubikmeter per hektar, emedan 3

procent på 83 kubikmeter ger 2.5 kubikmeter i skörd. Om nu en skog å

dylik mark på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i

genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och sortimentsfördelning

kan betraktas som normal, är dess relativa skogstillgång 50/83

eller 0.6 av det normala. Därvid förutsattes som sagt att ålders- och

sortimentsfördelningen å skogen är att betrakta såsom normal, med andra

ord att den kan tänkas med deri använda driftsform,en för framtiden

lämna en jämn, d. v. s. under längre Hd uthålligt lika stor avverkning.

Är däremot denna normala ålders- och sortimentsfördelning rubbad och

måste därför avverkningen för framtiden väntas bliva ojämn och därtill

sammansatt av ovanligt klena eller ovanligt grova sortiment, så måste

den enligt ovanstående regel funna relativa skogstillgången jämkas ytterligare,

nämligen uppåt, om förrådet är sammansatt av mera äldre bestånd,

eller mera grovt virke än normalt, och nedåt, om de äldre åldersklasserna

saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena

dimensioner.

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushåll ning splaner finnas,

och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i

den framtida skörden, som, av nämnda orsaker äro alt vänta, kunna därvid

dessa avkastningar värderas i penningar och därefter hela skogsbrukets

till nutiden diskonterade, avkastning uträknas efter 5.5 procent

räntefot. Efter fråndrag dels av 25 procent för omkostnader, dels också

för själva markvärdet, som ju värderas efter andra grunder, erhålles

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

den växande skogens fristående värde. Detta värde jämföres med värdet

vid normal avverkning (15 gånger normalavkastningen) och ger denna

jämförelse relativa sko g still g ån g en.

Det kan såsom ytterlighetsfall inträffa, att å fastighet (taxeringsenhet),

där någon avkastning icke kan omedelbart uttagas, den växande skogen

uteslutande består av plantskog, som skall åsättas skogsvärde. Värdesättningen

skulle även i detta fall kunna ske med hänsyn till den framtida

avkastningens beräknade storlek, samt den tid, som förflyter innan

inkomsterna uppstå, och under vilken diskontering av inkomsten bör

ske. Det torde likväl förutsättas att uppskattningen i förevarande fäll i

stor utsträckning enklast måste ske efter skön.

IV. jJomäntyrelsem

särskilda

yttrande.

Domänstyrelsen har i det följande sammanfört dels ytterligare en närmare

motivering för av styrelsen föreslagna ändringar eller tillägg i instruktionen

samt för de till densamma av styrelsen förslagsvis utformade

motiven, dels ock i samband därmed påpekat de i anslutning härtill önskvärda

förändringarna i såväl förordningen rörande allmän fastighetstaxering

år 1922 som förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid allmän fastighetstaxering år 1922. Styrelsen har i sin framställning

behandlat de olika frågorna i den ordning de återfinnas i instruktionen

för värdesättning av skogsmark och växande skog i 1921 års

förordning.

Innan styrelsen går närmare in på detaljmotiven, torde det böra framhållas,

att styrelsen i sitt förslag till anvisningar (avd. III) sökt sammanföra

endast sådana påpekanden och synpunkter, som bliva av direkt

värde vid taxeringsarbetets praktiska genomförande. De föreslagna anvisningarna

innebära med andra ord närmast en komplettering av den

till lagtexten fogade instruktionen för värdesättning av skogsmark och

växande skog. Under sådana förhållanden kan det till och med vara

fråga, huruvida ej båda dessa avdelningar (II och III) rätteligen samarbetade

borde ingå som eu instruktion för värdesättning av skogsmark

och växande skog i en blivande lag. 1920 års skogsbeskattningskommittés

ursprungliga, i det föregående såsom anvisningar och av domänstyrelsen

något omarbetande och kompletterande motiv, synas med andra

ord vara av det värde, att de, enligt styrelsens mening, härvid sålunda

borde få naturen av anvisningar till lagtexten.

Vid punkt 1.

I ett flertal av de till domänstyrelsen ingivna yttrandena har framhållits

såsom önskemål, att i taxeringslängderna infördes kolumner med

rubrikerna »skogsvärde per hektar» och »skogsmarkens värde per hektar».

Uti dessa kolumner skulle införas fastighet för fastighet dels det- virkesvärde

per hektar, som vid taxeringen erhålles, dels skogsmarkens värde

per hektar. Skogsvärdet borde nämligen kunna bedömas säkrare av beskattningsnämnderna,

om ett medelvärde per hektar för såväl den växande

skogen som skogsmarken angåves för varje fastighet (taxeringsenhet).

Dessutom hade föreslagits att totala skogsmarksvärdet för en fastighet

måtte angivas särskilt för sig, skild från övrigt jordbruksvärde.

Genom att för varje fastighet i taxeringslängderna angiva det genomsnittliga

virkesvärdet och skogsmarksvärdet per hektar, skulle utan tvivel

ökad överskådlighet och därmed större möjlighet till att ernå jämn
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

liet i taxeringen vinnas. Domänstyrelsen kan även för sin del biträda

det ifrågavarande önskemålet, ehuru styrelsen samtidigt är något tveksam

rörande lämpligheten av att för varje fastighet angiva de av ett

flertal faktorer beroende medelvärden, vartill nämnden vid taxeringen

kommit.

Vad åter beträffar frågan om frånskiljande av totala skogsmarksvärdet

från övrigt jordbruksvärde vore en sådan förändring av obestridligt

värde, och torde den nuvarande sammanförningen av skogsmarkens totala

värde med värdet av övrig mark i flera fall hava förorsakat missförstånd

och förhindrat att med lätthet ernå en eljest god överblick över

taxeringsresultatet.

Vid punkt 2.

Beträffande vad som i nämnda punkt anförts rörande fastighetens

areal hänvisas jämväl till rubriken Deklaration å sid. 30 i den efterföljande

framställningen.

I 1921 års förordning om allmän fastighetstaxering finnes i 6 § intaget

bland annat följande bestämmelse:

»Finnes å skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra

sig---varde sådant vid uppskattningen jämväl iakttaget.»

Samma formulering har följts av 1921 års kommunalskattekommitté i

dess förslag. Domänstyrelsen har föreslagit, att betet endast skall uppskattas

så framt det av ägaren utnyttjas. Möjligen skulle här kunna

sägas, att det är felaktigt, att på av domänstyrelsen föreslaget sätt låta

taxeringsvärdet bli beroende av ägarens sätt att sköta sin fastighet, taxeringsvärdet

bör nämligen vara fullt objektivt fixerat så, att fastighet av

viss godhetsgrad bör taxeras till visst belopp, oberoende av hur intensivt

ägaren tillvaratager densammas avkastningsmöjligheter. Emellertid

måste observeras, att skogsbetet endast kan betraktas som en enda detalj

bland förutsättningarna för en kreatursskötsel. De förhållanden föreligga

säkerligen mer än en gång, att andra förutsättningar för betesdriften

förefinnas å en fastighet i sådan utsträckning, att skogsbetet ej

behöver tillgripas, eller att sämre resultat erhålles genom dess utnyttjande.

Under sådana förhållanden kan detsamma anses såsom för fastigheten

värdelöst. Vad som härvid i ena eller andra fallet är det riktiga,

torde knappast vara möjligt att för utomstående i detalj avgöra, utan

måste i det avseendet ägarens åtgöranden förr äga vitsord. Av denna

anledning har formuleringen »så framt betet av ägaren utnyttjas» av

domänstyrelsen föreslagits.

De i nuvarande instruktionen intagna bestämmelserna rörande redovisning

av sådan hagmark eller betesmark, som ej kan anses ligga under

för bete ordnad skötsel, giva, enligt domänstyrelsens mening, ej tillfredsställande

anvisningar, huru dylika marker i taxeringen skola redovisas.

Dylik hag- eller betesmark, vars natur är skogsmark, men vilken av jordinnehavarna

ofta betraktas såsom betesmark, förekommer allmänt inom

skogsbygderna. Enbart inom landskapet Småland med, enligt uppgifter

från riksskogstaxeringsnämnden, en total skogs- och hagmarksareal av

cirka 1,805,000 hektar, eller cirka 7.6 procent av rikets totala skogsmarksareal,

har totala arealen sådan hag- eller betesmark sålunda uppskattats

till cirka 337,000 hektar. Såsom framhållits i det av domänstyrelsens tillsammans

med statistiska centralbyrån denna dag avgivna underdåniga

utlåtandet angående utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

126*

fastigheter i vad avser värdet av skogsmark och växande skog, har påpekats,

att dylik hagmark eller betesmark på grund av ovissheten hur

marken skulle redovisas, a stor utsträckning torde hava redovisats såsom

mindervärdig »övrig areal» eller såsom betesmarker, ehuru de rätteligen

bort uppskattas såsom skogsmark. Från flere håll har framhållits såsom

ett önskemål, att nya bestämmelser måtte givas i den riktning, styrelsen

framlagt i det föreliggande förslaget.

Vad beträffar ljungmark m. m., som av ålder ligger skoglös, vilken kan

anses lämpa sig för skogsproduktion, har styrelsen föreslagit, att denna,

i motsats till vad fallet är enligt nuvarande instruktionen, skall upptagas

såsom skogsmark. Vid 1922 års fastighetstaxering visade sig nämligen,

att sannolikt ganska betydande arealer ljungmark blev redovisad som

mindervärdig övrig mark och att växande skogen härvid ofta icke alls

torde hava uppskattats, oaktat marken var bevuxen med ett — låt vara

glest och luckigt — skogsbestånd. Dessutom torde det ligga i sakens natur,

att dylika, visserligen av ålder skoglösa men för skogsproduktion

uppenbarligen lämpliga marker i enlighet med övriga för markbeskattningen

gällande skatteprinciper beskattas efter dess förmåga att kunna

giva avkastning. Det bör måhända i detta sammanhang framhållas, att

arealen skoglös ljungmark samt annan utmark, som av ålder ligger skoglös,

numera minskats väsentligt, främst genom de med stöd av anslag från

skogs värd sstyrelserna — således allmänna medel — sedan år 1905 utförda

skogsodlingarna å enskilda tillhörande marker. Sålunda visa resultaten

från riksskogstaxeringen i Småland att den kala ljungmarksarealen i detta

landskap, där ljunghedarna varit utan jämförelse talrikast, är 1923 icke

uppgick till 7,000 hektar, vilken areal sedan dess ytterligare minskas genom

skogsodlingar åren 1924—1927.

Vid punkt 5.

I förut ovannämnda promemoria »Angående önskvärda förändringar i

instruktion för värdesättning å skogsmark och växande skog» har professor

Tor Jonson bland annat anfört.

»Vid senaste taxering synes man flerstädes speciellt å statsskogama

ha lagt alltför stor vikt vid vissa faktiskt erhållna pris å rot, utan att

tillräckligt beakta, huruvida försålda kvantiteten med avseende på sortlimentssammansättning

varit representativ för den mark och den omloppstid,

som för orten varit typisk. Det torde därför böra stipuleras, att där

för rådande prisläge och för markens produktionsförmåga representativa

rotförsäljningar saknas, genomsnittspriset å den normala virkesavkastningen

skall beäknas, som om densamma innehölle en tredjedel timmer

eller därmed jämförliga grövre sortiment, en tredjedel pappersved, props,

prima lövved och liknande samt en tredjedel kolved, barrved, toppar och

annat sämre Virke.»

Det här framförda förslaget till en schablonisering under vissa förhållanden

av den normala virkesavkastningen, anser styrelsen sig knappast

kunna biträda. Styrelsen vill åtminstone för sin de! förorda att med frågan

om införandet av en dylik bestämmelse får anstå till en härefter följande

taxering, då förslaget med stöd av resultat från 1928 års fastighetstaxering

fått prövas ytterligare. Det råder nämligen intet tvivel om, att

inom olika delar av landet sortimentssammansättningen å den normala

avverkningen växlar starkt. Det föreslagna förfaringssättet medför under

sådana förhållanden en schablonisering av taxeringsförfarandet och

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

införandet av nya bestämmelser, med begränsad tillämpning av instruktionens

normalskogsbegrepp, vilket knappast kan vara lämpligt. Styrelsen

förbiser härvid icke, att utfallet av 1922 års allmänna fastighetstaxering

stundom blev sådant att de ifrågasatta bestämmelserna, som enligt

uppgift endast borde tänkas gälla för bestämmande av skogsmarkens

värde, skulle givit bättre taxeringsresultat än det, som nu framkom.

Önskar man större säkerhet för, att en riktig sorthnentsfördelniing kommer

till användning vid rotvärdets beräknande, ett önskemål, som styrelsen

obetingat biträder, förefaller det riktigare att hänvisa denna fråga till

speciell uppmärksamhet vid det ifrågasatta förberedande sammanträdet

mellan rikets länsstyrelser inför av Kungl. Maj:t förordnad ordförande

(se sid. 26 under punkterna 9, 10, 11).

I övrigt har styrelsen vid formulerandet av anvisningarna till denna

punkt sökt att inarbeta det väsentliga av för det praktiska taxeringsförfarandet

klargörande art som innehålles dels i skogsbeskattningskommitténs

till detta moment, dels i eu av professor Tor Jonson i häfte 6—7

av tidskriften Skogen publicerad uppsats rörande bestämmelserna för

1922 års fastighetstaxering.

Vid punkt 6.

Vid formuleringen av denna punkt har styrelsen utgått ifrån, att förändringar

i taxerfingsprinciperna ej böra vidtagas, utan att verkligt bärande

skäl kunna förebringas för en sådan förändring. Förslag om förändring

av storleken å det för allmänna omkostnader medgivna avdraget

hava ej saknats. Man har ansett att detsamma redan år 1922 för en stor

del företag var för lågt. Tydligen kan en sådan avdragsprocent ej allmänt

gälla för samtliga fastigheter. De mindre torde ej sällan hava obetydliga,

de större högre avdrag än 25 procent. Emellertid kan naturligtvis detta

ej i detalj observeras vid utfärdandet av bestämmelser av här ifrågavarande

art. Härtill kommer att otvivelaktigt denna skillnad ofta är rätt så

skenbar, i det åtminstone vissa av de poster, som ingå i de större fastigheternas

»allmänna omkostnader» helt enkelt måste betraktas som utbytta

mot kostnader, som för de mindre fastigheterna ingå bland utgifter, betraktade

som avverkningskostnader. Då de vid taxeringen begagnade

normala avverkningskostnaderna i huvudsak erhållas genom sammanställningar

för större skogsförvaltningar (jämför motiven vid punkt 6 i

1921 års förordning), torde det vara i \Tiss mån berättigat att även bedöma

det avdragsberättigade beloppet under ledning av förhållandena

å sådana större förvaltningar. Det skulle under sådana omständigheter

möjligen vara berättigat att i någon mån höja detta avdrag. Ett sådant

förfarande vid kommande taxeringstillfälle motiverar professor Jonson

i sin tidigare berörda promemoria, med följande:

»Då efter kristiden skogens inkomster i allmänhet sjunkit i starkare

grad än utgifterna, skulle kunna ifrågasättas, om ej, såsom redan 1921

från flera håll påyrkades, avdraget borde höjas utöver 25 procent.

En sådan höjning skulle betyda en sänkning av taxeringsvärdena. Professor

Jonson fortsätter:

»För att nu ej behöva upptaga denna i viss mån omtvistade punkt till

utförligare diskussion, föreslås emellertid för närvarande ingen ändring

i procentsatsen, utan får momentet i fråga i stället anses inkluderat i valet

av den räntefot på 5.r> procent, vilken här nedan föreslås såsom grund

för avkastningens kapitalisering.»

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

samt vidare:

»När år 1921 räntefoten bestämdes till 6 procent, motiverades detta dels

med då gällande räntesatser i allmänna affärslivet, dels också med att

de från tiden 1912—1919 tagna grundprisen för virkets rotvärde representerade

en period med alltför höga virkespris för att motsvara vid

taxeringstillfället gällande nivå. Sedan dess har räntan i någon mån

nedgått, varjämte virkesprisen i viss mån stabiliserats åtminstone jämfört

med svängningarna åren 1912—1919. Emellertid ha vissa viktiga

sortiment, exempelvis sågtimmer, props och brännved visat en alltjämt

nedgående tendens, medan andra såsom pappersved mera hållit sig konstanta

eller stundom något stegrats. Då man emellertid torde kunna utgå

ifrån, att nuvarande rotprisen i genomsnitt ligga omkring 10 å 15

procent lägre än medeltalet för tiden 1922—1925, synes en räntefot av 5.5

procent vara väl ägnad att giva ett skäligt uttryck för rådande prisläge

på fastigheter av detta slag. Denna räntefot skulle giva eu kapitaliseringsfaktor

på 18.17, vilken emellertid av bekvämlighetsskäl bör avrundas

till jämnt 18, så att en normal skogs totala mark- och virkesvärde beräknas

till 18 års avkastningar.»

Styrelsen kan i huvudsak instämma i det här förda resonemanget. Det

torde kunna fastslås, att i varje fall någon ökning av fastighetsvärdena

sedan föregående taxering ej inträtt. I stället föreligger tydligen en

minskning. Huruvida denna minskning kan tänkas bli bestående under

närmaste tiden torde, med hänsyn till det nuvarande föga klara läget å

marknaden, knappast kunna avgöras. Åtskilliga tecken tyda dock på,

att detta skall bliva fallet.

Sammandrag över vid domänstyrelsens rotförsäljningar av virke erhållna

priser under åren 1922—1926 visa en nedgång i priserna å rotstående

virke i förhållande till motsvarande priser åren 1912—1919 med

cirka 18 procent. Det torde därför, med hänsyn till den väsentliga nedgång

i skogsfastigheternas taxeringsvärden, som eljest skulle bliva fallet,

vara skäligt att, såsom professor Jonson föreslagit fastställa kapitaliseringsprocenten

till 5.5 procent. Detta högre värde skulle motiveras

med en trolig sänkning i fastighetsvärdena, som under närmaste femårsperiod

kan anses bliva bestående samt därmed att någon höjning i avdragsberättigade

beloppet egentligen vore skäligt.

Professor Jonson anför ytterligare:

»Då vid 1922 års taxering räknades efter 6 procent räntefot, kommer

den nu föreslagna att verka höjande på kapitaliseringsfaktorn vilken

höjning dock föreslås att helt läggas på växande skog, alldenstund markvärdet

redan nu kan anses såsom relativt högt tilltaget. Skogsmarkens

värde bör sålunda allt fortfarande beräknas till tre gånger den normala

nettoavkastningen.»

Styrelsen har intet att erinra emot detta förslag, och föreslår därför,

att propositionen mellan markens och det normala förrådets värde bestämmes

så att markens värde uppskattas till 3.oo årsavkastningar mot 15.oo

årsavkastningar för virkesförrådet.

Vid punkt 7.

Beträffande denna punkt gäller i tillämpliga delar, vad som sagts angående

punkt 5. Styrelsen har med andra ord endast sökt sammanställa

önskvärda anvisningar för taxeringsmetodens praktiska handhavande.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Vid punkt 8.

Då bestämmelserna i denna punkt huvudsakligen tillkommit för att

vid den första efter de nya grunderna företagna fastighetstaxeringen i

tid kunna framlägga statistiska uppgifter från ordnade skogsbruk till

stöd för taxeringen av andra skogar, torde nu, sedan viss erfarenhet från

1922 års taxering erhållits, anledning saknas att ålägga domänstyrelsen

att förhandstaxera sina skogar.

Vid punkterna 9, 10 och 11.

Vid 1922 års fastighetstaxering fanns det rätt för taxeringsmyndigheterna

att, i den utsträckning de funno lämpligt, efter länsstyrelsens

medgivande tillkalla sakkunnigt biträde för skogstaxeringen. I många

skogsdistrikt blevo emellertid dylika sakkunniga icke alls anlitade, oaktat

nämnden själv kunde äga ringa kännedom i skogsuppskattningsfrågor.

Där sakkunniga blevo tillkallade, kommo dessa i ett flertal fall att arbeta

utan närmare kontakt med varandra eller utan gemensam ledning.

Av de till styrelsen ingivna yttrandena framgår som ett nära nog allmänt

önskemål, att därvid i flera fall mycket långt gående bestämmelser

utfärdades rörande de olika uppskattningsnämndernas skyldighet att

anlita skogssakkunnigt biträde, vilken, enligt förslagen i yttrandena, åtminstone

skulle erhålla både rätt och skyldighet att få till protokollet

antecknat en från vederbörande taxeringsmyndighets beslut avvikande

mening, som i så fall skulle upptagas till prövning av den högre myndigheten.

Det framhölls jämväl allmänt såsom önskvärt, att åtgärder måtte

vidtagas för att arealredovisningen vid fastighetstaxeringen skulle bliva

så tillförlitlig som möjligt. Från ett flertal skogsvårdsstyrelser uttalades

dessutom det önskemålet, att en för de enskilda skogarna representativ

kommun inom länet bleve förhandstaxerad med stöd av på marken

gjorda undersökningar, varvid taxeringen skulle kunna tjäna till ledning

vid värdesättningen av övriga skogar inom länet.

Domänstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 22 december 1926 tillsammans

med statistiska centralbyrån rörande utfallet av 1922 års taxering

av jordbruksfastighet i riket i vad den avser värdet av skogsmark

och växande skog, berört det föreliggande spörsmålet. Av nämnda utlåtande

framginge bland annat att arealuppgifterna i många fall varit

mindre tillfredsställande. Det hade sålunda visat sig att deklaranten

stundom saknade kännedom icke blott om fastighetens skogsmarksareal,

utan även över huvud taget om dennas totala areal, samt att rättelse icke

heller kunnat göras av beskattningsnämnderna. För flertalet fastigheter

kunde likväl tillförlitlig totalareal erhållas ur jordregistren. Domänstyrelsen

vill för sin del tänka sig taxeringsförordningarna i hithörande

avseende utformade efter ungefär efterföljande grunder.

Länsstyrelsen skulle äga skyldighet att i god tid och senast till 1 juli

året innan fastighetstaxering skulle äga rum förordna en i skogshushållning

erfaren, kunnig och ansedd person, som genomgått skogsinstitutet

eller skogshögskolan, att i egenskap av länsstyrelsens skogsupjr

skattningssakkunnige under ledning av landskamreraren biträda länsstyrelsen

vid taxeringsarbetet.

Det skulle såsom första åtgärder åligga nämnda sakkunnige dels att

verkställa do förberedande utredningar rörande fastigheternas arealredovisningar

med mera, som länsstyrelsen ansåge böra utföras innan taxe
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. S7 höft. (Kr 10?. Bilaga. I !)

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

ringsarbetet upptages, dels ock att före den 1 nästpåföljande augusti utarbeta

preliminära förslag till de särskilda anvisningar jämte hjälptabell

med mera, varom finnes omnämnt i 4 § i 1921 års förordning rörande

taxeringsförfarandet samt punkt 10 i instruktionen till 1922 års

fastighetstaxering.

Innan det förberedande sammanträdet inför länsstyrelsen, varom stadgas

i nyssnämnda 4 §, äger rum, skulle landskamrerarna jämte de skogsuppskattningssakkunnige

för hela riket kallas att inför särskild ordförande,

som av Kungl. Maj:t därtill utses, gemensamt senast den 15

augusti sammanträda och förhandla rörande de anvisningar samt förslag

till hjälptabell, som borde framläggas vid ovannämnda sammanträde.

Föintnämnda preliminära förslag till anvisningar och hjälptabell skulle

härvid före den 5 augusti vara ordföranden tillhanda. Hörande ifrågavarande

sammanträde skulle Eders Kungl. Maj:t utfärda närmare anvisningar.

Domänstyrelsen har tidigare (sid. 3) framhållit att redan till närmast

kommande fastighetstaxering skulle i olika avseenden värdefulla uppgifter

för taxeringsarbetet kunna lämnas med stöd av då föreliggande

resultat från riksskogstaxeringen. Det torde få anses avgjort, att en

allmän fastighetstaxering kommer till stånd år 1928, även om kommunalskattefrågan

icke skulle lösas vid 1927 års riksdag. Vid sådant förhållande

vore det, enligt domänstyrelsens mening, av vikt om riksskogstaxeringsnämnden

genom Eders Kungl. Maj:t så snart ske kan gåves i uppdrag

att för skilda län eller i skogligt avseende likartade områden sammanställa

för taxeringsarbetet önskvärda uppgifter rörande bland annat

markens genomsnittliga fördelning å produktiv skogsmark och övrig

mark, denna produktiva skogsmarks genomsnittliga bonitet samt virkesförrådets

genomsnittliga storlek och åldersfördelning. Eventuellt skulle

även av nämnden, i den mån så visar sig möjligt, uppgift lämnas angående

för dessa områden till synes lämpliga omloppstider. Genom nämnden

torde även kunna framläggas förslag till lämpliga reduktionstal

för beräkning av virkets verkliga fasta massa i kubikmeter, mätt på bark.

För utarbetande av nämnda sammanställningar skulle nämnden bland

annat stå i samarbete med länsstyrelsen och domänstyrelsen ävensom sedermera

med den förutnämnda av Eders Kungl. Maj:t utsedde särskilde

ordföranden för länsstyrelsernas gemensamma förhandlingar.

Landskamreraren skulle efter det gemensamma sammanträdet med biträde

av den skogsuppskattningssakkunnige samt eventuellt ytterligare

härför tillkallade slutligt utarbeta de förslag till anvisningar med mera,

varom omnämnes i 4 § samt äga vidtaga de åtgärder, som länsstyrelsen

kunde finna önskvärda på grund av de ovan nämnda gemensamma förhandlingarna

inför den av Kungl. Maj:t utsedda ordföranden.

Vid det sammanträde, som jämlikt nämnda 4 § skulle hållas inför länsstyrelsen

eller landskamreraren skulle föreligga förslag till anvisningar

och bestämmelser samt hjälptabell, som av mötet skulle antagas. Det

skulle såvitt möjligt i anvisningarna uttryckligen utsägas, att dessa icke

till sina huvuddrag finge frångås av nämnderna utan att orsaken härtill

anlores och att sålunda taxeringen skulle verkställas på grundvalen

av vad vid sammanträdet beslutats.

Det skulle härjämte åligga den sakkunnige att samarbeta med de olika

berednings- och taxeringsnämnderna rörande eventuellt tillhandahållande

genom länsstyrelsen av i skogsuppskattningsfrågor erfaren och i övrigt

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

väl ansedd skogssakkunnig såsom biträde. Dylika skogssakkunnige, som

skulle stå till berednings- och taxeringsnämndernas förfogande, i den mån

länsstyrelsens skogsuppskattningssakkunnige icke medliunne detta, skulle

förordnas av länsstyrelsen, varvid styrelsens skogsuppskattningssakkunnige

skulle äga föreslå lämplig person. Domänstyrelsen får i samband

härmed uttala såsom ett önskemål att, med hänsyn till vikten av att beskattningsnämnd

tillföres största möjliga lokala kännedom beträffande

skog, länsstyrelsen måtte innan av densamma ledamot i dylik nämnd utses,

lämna den av länsstyrelsen tillkallade skogsuppskattningssakkunnige

tillfälle att yttra sig i fråga om personvalet.

Länsstyrelsens skogsuppskattningssakkunnige skulle äga skyldighet

att biträda landskamreraren (kronoombudet) vid dennes granskning av

taxeringslängderna före prövningsnämndens sammanträde.

Länsstyrelsen skulle jämväl äga skyldighet att såsom en prövningsnämndens

särskilda skogsuppskattningssakkunnige biträde under härför

erforderlig tid förordna en i skogshushållning erfaren, kunnig och ansedd

person, som genomgått skogsinstitutet eller skogshögskolan och

skulle nämnda sakkunnige icke samtidigt få fungera såsom länsstyrelsens

skogsuppskattningssakkunnige eller skogssakkunnig i annan beskattningsmyndighet

vid här förevarande fastighetstaxering.

De sakkunniga skola hava rätt och skyldighet att till protokollet anteckna

sin från nämnden avvikande mening.

Tabell I.

Tabellen är uträknad med hänsyn till en kapitaliseringsfaktor av 5.5

procent, varvid markvärdet motsvarar 3.oo årsavkastningar och skogsvärdet

Tabellen har, i jämförelse med motsvarande tabell i nuvarande instruktionen

utbyggts på så sätt, att rotvärdet blivit beräknat i kvarts-, halvaoch

hela kronor från 0:50 kronor upp till 2: 00 kronor, i halva och hela kronor

från 2: 00 kronor upp till 6: 00 kronor och härefter i hela kronor upp till

20 : 00 kronor. I samma tabell till 1921 års förordning fanns uteslutande 1

kronors intervaller för rotvärdet. I förutnämnda motionen vid 1926 års

riksdag hade rotvärdena genomgående uträknats för halva och hela kronor.

I de till styrelsen ingivna yttrandena, särskilt de, som beröra skogsområden

med svagare avsättningsförhållanden, har det allmänt framhållits

såsom ett önskemål att rotvärdena i tabellen I måtte angivas i halva och

hela kronor. För skogar med ogynnsamma avsättningsförhållanden kom

nämligen utjämningen (till hela kronor) i enlighet med 1921 års förordning

att procentuellt medföra betydligt större avvikelser från de faktiska

förhållandena än för de bättre belägna skogarna. Det bör uppmärksammas

att vid intervaller på hel krona maximifelet vid t. ex. sänkning av

rotvärdet till 1 krona utgjorde 50 procent mot i tabellens nuvarande

skick enligt domänstyrelsens förslag cirka 13 procent, vid 2 kronor 25

procent mot nu cirka 13 procent.

I förut omnämnda underdåniga utlåtande rörande taxeringsutfallet

vid 1922 års allmänna fastighetstaxering har framhållits, att för de lägre

boniteterna utjämningen procentuellt räknat medför större avvikelser

från do faktiska förhållandena än för de bättre. Detta vore likväl i än

högre grad fallet beträffande utjämningen för rotviirdena. Domänstystyrelsen

har icke heller velat föreslå att för en så pass svårfixerbar faktor

som boniteten några ytterligare intervaller skulle införas i tabellerna,

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

V. Deklara*

tion.

då det icke kan vara tänkbart att densamma skall kunna skattas så noga,

låt vara att jämförelsematerial finnes från närbelägna skogar med tillförlitliga

liushållningsplaner.

Vissa mindre ändringar å tabelltexten äro företagna, varvid bland annat

uttrycket till »normal skogstillgång» inom parentes fogats uttrycket

»relativ skogstillgång l.o».

Tabell II.

I tabellen bar verkställts den förändringen att texten »för bedömande

av normala skogstillgångens storlek å olika boniteter» utbytts mot texten

»utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd

för olika boniteter och omloppstider» samt att tabellen med hänsyn

till förhållandena å vissa skogsområden i inre Norrland utökats med

omloppstiden 160 år.

Hjälptabellen.

Hjälptabellen har ändrats att omfatta prisklasserna 4 till 10 kronor,

vilka bättre exemplifiera nuvarande prisläget.

För övrigt bör särskilt uppmärksammas, att det bör ankomma på länsstyrelsens

tillkallade särskilda sakkunniga att utarbeta förslag till hjälptabell,

vilken endast omfattar de boniteter och prislägen, som för ett län,

eller vissa likartade områden av ett län verkligen anses vara erforderliga.

‘En fastighetsägare är skyldig att utan anmaning avgiva vissa för

fastighetstaxeringen erforderliga uppgifter angående sin fasta egendom.

För avgivande av dessa uppgifter skall finnas utarbetat särskilt formulär

till deklarationsblankett. Givetvis är det ett önskemål, att dessa

fastighetsägarens uppgifter av honom lämnas så fullständiga som möjligt,

så att skattemyndigheterna med stöd härav kunna bilda sig en uppfattning

om fastighetens taxeringsvärde.

Av stor betydelse är härvid jämväl, att formuläret erhåller en sådan

uppställning att tvekan icke kan råda, huru en uppgift skall redovisas,

samt att uppställningen å formuläret skall framtvinga redovisning av alla

på fastighetsvärdet inverkande faktorer, som det kan tänkas att fastighetsägaren

bör kunna angiva. Blanketten bör dessutom uppställas så,

att beskattningsmyndigheterna lätt skola kunna, överblicka, huruvida

den uppgivna arealfördelningen kan anses för fastigheten normal i jämförelse

med arealfördelningen för andra fastigheter i orten.

Domänstyrelsen har särskilt genomsett det av 1923 års taxeringssakkunniga

upprättade förslaget till deklarationsblankett vid taxering av

jordbruksfastighet.

Domänstyrelsen får på grund härav med hänvisning till vad styrelsen

tidigare anfört rörande definitionen av betesmark och skogsmark framhålla,

att beteckningarna i 1923 års taxeringssakkunnigas förslag (formulär

nr 29) »betesmark (utmark, som väsentligen utnyttjas till bete)» och

»produktiv skogsmark, däri är inbegripen skogbeväxt hagmark», böra

ändras till dels »betesmark under för bete ordnad skötsel» och dels »produktiv

skogsmark (däri är inbegripen hag- eller betesmark, som ej ligger

under för bete ordnad skötsel)». 1

1 Se även vad styrelsen anfört »vid punkt» 1 å sid. 18.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

För övrigt anser styrelsen, att blanketterna skola uppställas så, att

arealen vatten, såsom förut nämnts, såvitt möjligt skall redovisas för

sig samt att fördelningen av olika ägoslag (ej vatten) jämväl skall av

nämnden i särskild kolumn kunna uträknas i procent av totala arealen

för fastigheten, varefter motsvarande siffror böra uträknas för varje

taxeringsdistrikt och sedan för distrikten sammanslagna. Härigenom

kan nämnden snabbt erhålla en uppfattning om arealfördelningen är för

förhållandena i orten normal samt om väsentlig avvikelse föreligger ägna

detta förhållande särskild uppmärksamhet. Såvitt möjligt borde även

procenten »övrig areal» antecknas i taxeringslängderna.

Vid detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad, närvarit

överdirektören, domänfullmäktigen Ekman, byråcheferna Roos, Söderlind,

frih. Hermelin, Cassel och Aminoff, samt extra byråchefen Maass, t. f.

byråchefen Seth, föredragande, och domänfiskalen Lilliesköld.

Stockholm den 22 december 1926.

TJnderdånigst:

K. J. BESKOW.

Erik Lindeberg.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Formella

ändringar.

Uteslutning

av punkterna

8—11.

Bilaga. 8.

Kammarrättens utlåtande den 24 januari 1927,

i anledning av Kungl. Maj:ts remiss å ett av domänstyrelsen upprättat

förslag till instruktion för värdesättning av skogsmark och

växande skog.

Till Konungen.

Genom remiss den IT januari 1927 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten

att avgiva utlåtande över ett av domänstyrelsen upprättat förslag

till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog, avsedd

att tillämpas vid allmän fastighetstaxering år 1928. I anledning härav får

kammarrätten anföra följande.

Enligt 6 § förordningen den 7 juli 1921 om allmän fastighetstaxering år

1922 skola skogsmark och skog vid taxeringen upptagas till det värde, som

de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk.

Kännare bestämmelser för värdesättning å skogsmark och växande skog

äro givna i den instruktion, som finnes bilagd anvisningarna till sagda

föroi dning och som åberopas i anvisningara till 6 §. 1921 års kommunalskattekommitté

upptager i 9 § av .sitt förslag till kommunalskattelag

samma grundläggande stadgande om uppskattning av skogsmark och skog

som det ovan återgivna samt angiver i punkt 4 av förslaget till anvisningar

till nämnda paragraf, att uppskattningen skall ske efter särskild

instruktion. I specialmotiveringen (sid. 371) yttrar kommittén, att instruktionen

i fråga enligt dess mening icke lämpligen borde ingå i eller

biläggas kommunalskattelagen utan utfärdas genom särskild författning,

på^ det att den i instruktionen förekommande kapitaliseringsptrocenten

matte kunna bestämmas efter förhallandena vid tiden före varje allmän

fastighetstaxering. Något förslag till instruktion har icke upprättats av

kommittén.

Domänstyrelsen utgår i sitt föreliggande förslag från att skogsmark och

skog skola uppskattas efter hittills gällande principer samt följer i förslaget

med avseende å taxeringsgrunderna i huvudsak den gamla instruktionen.

Denna innehåller emellertid utöver de i punkterna 1—7 förekommande

grunderna för uppskattningen jämväl, i punkterna 8—11, bestämmelser

av rent taxerings teknisk art, avseende det förberedande taxeringsarbetet

och förfarandet hos beskattningsnämnderna. Kammarrätten påpekade

_ på sin tid i avgivet yttrande över förslaget till instruktion det

oegentliga häri. Då emellertid praktiska skäl syntes tala för ett sammanförande

av de sins emellan olikartade bestämmelserna, ansåg sig kammarrätten

icke höra göra någon hemställan om uteslutande av de taxeringstekniska

bestämmelserna ur förslaget. 1923 års taxeringssakkunniga

yttra i sitt avgivna betänkande angående omorganisation av taxeringsväsendet

med avseende å det förberedande arbetet med fastighetstaxerin
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

gen: »I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om, att i förslaget

icke återfinnes någon motsvarighet till de särskilda regler, som ar 1922

voro meddelade om värdesättningen av skogsmark och växande skog såväl

vid överläggningarna å det förberedande mötet inför länsstyrelsen

aller landskamreraren, som eljest vid själva taxeringsarbeteh Anledningen

härtill är, att kommunalskattekommittén i sitt förslag icke upptagit

några beskattningsregler rörande skogsmark och växande skog, utan förutsatt,

att Kungl. Maj:t skulle utfärda särskild instruktion härom. En naturlig

följd härav är, att taxeringsreglerna beträffande dessa beskattningsföremål

utelämnas jämväl i taxeringsförordningen och fastställas av

Kungl. Maj:t. I 24 § har gjorts en hänvisning till av Kungl. Maj:t i detta

avseende utfärdad instruktion. Domänstyrelsen bär emellertid nu ansett

det vara angeläget, att en strängare uppdelning iakttages och har därför

i sitt föreliggande förslag icke upptagit de taxeringstekniska bestämmelserna,

vilka förutsättas skola inflyta i taxeringsförordningen. Kammarrätten

anser för sin del att då förslag numera föreligger om en i ovngt

fullständig och systematiskt uppställd taxeringsförordning, Överklagande

skäl tala för att dit överföra de bestämmelser i den nuvarande instruktionen,

vilka hava avseende å taxeringsförfarandet.

Till uppskattningsgrunderna, vilka i domänstyrelsens förslag liksom i

den gamla instruktionen upptaga punkterna 1—i, har styrelsen fogat förslag

till anvisningar, motsvarande skogsbeskattningskommitténs motiv,

väsentligen utökade med nya detaljbestämmelser. Kammarrätten, som

anser sig kunna vitsorda behovet av mera detaljerade bestämmelser än den

nuvarande instruktionen innehåller, anser det likväl olämpligt att dessa

meddelas i form av fristående anvisningar, enär detta lätt medför upprepningar.

Kammarrätten har därför verkställt en överarbetning av förslaget,

varvid anvisningarna sammanförts med själva instruktionen till

ett^hélt. I anvisningarna förekommande upprepningar och rena motiv

hava därvid uteslutits, varjämte materialet i viss utsträckning omgrupperats

och en del formella ändringar vidtagits. Författningstexten har

härigenom avsevärt förkortats, men kammarrätten anser det likväl kunna

ifrågasättas, huruvida icke ytterligare inknappningar borde ske, exempelvis

i punkterna 4, 5 och 7. Det ifrågavarande sammandraget av instruktionen,

som alltså innefattar domänstyrelsens endast i formellt avseende

bearbetade förslag närslutes härmed. Bil. A.1

Domänstyrelsen, som uttalar, att enligt styrelsens mening de i instruktionen

intagna grunderna för värdesättning av skogsmark och växande

skog varit tillfredsställande och framför allt inneburit en betydande förbättring

av taxeringsgrunderna i jämförelse med tidigare gällande bestämmelser,

har såsom förut antytts, i sitt förslag följt den gamla instruktionens

bestämmelser i punkterna 1—7, dock med vissa detaljändringar,

för vilka nedan redogöres. Styrelsens ändringsförslag grundas bland annat

på en undersökning över utfallet av 1922 års allmänna fastighetstaxering

i vad denna avsett värdet av skogsmark och växande skog, vilken

undersökning verkställts av styrelsen och statistiska centralbyrån.

Förslaget att i taxeringslängderna redovisa skogsmarksvärdet skilt

från övrigt jordbruksvärde samt vissa därmed sammanhängande uppslag

behandlas i slutet av detta utlutande.

Införande a*

anvisningar

till instruktionen.

Materiella

ändringar.

Vid punkt 1.

Här ej intagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Vid punkt ,

Betesvärde.

Avgränsning

mellan skogsmark

och

betesmark.

till q V s k om m u naIska t te k o m m itf e föreslog vid punkt 4 av anvisningarna

till 9 § konimuiialskattelagen sådan modifikation av bestämmelserna om

Ptfgande Ett dylikt värde borde beräknas endast för bete,

, ''tillgodogöra^ utan intrång i det rationella skogsbruket. Uti

yttrande over kommitténs förslag påyrkade Sveriges skogsägareförbund

somT?t°n ^tPSkattlTfe\aJ 1)etesvärdet icke alls måtte föreskrivas, efter

som bete a skogsmark stadse vore till skada för skogsbruket och föl.iaktlgen

ej borde i lagstiftningen till sin förekomst sanktioneras. Kammar
döm^dpBf6

kar?.ver> att kammarrätten, som icke vore i tillfälle att beoma

detta facksporsmal, ansage det böra undersökas, i vad mån förbun
betesvöJfd1fgar

la<lr if°S f°r S1f''n Domänstyrelsen bar nu med avseende å

betcsvardct upptagit kommunalskattekommitténs formulering med tillägg

att betesvarde borde upptagas »så framt betet av ägaren utnyttjas». Det

huvudsakliga skalet for sistnämnda förbehåll synes vara, att man — med

hänsyn till svårigheten for en utomstående att bedöma huvudvida bete å

en egendom kunde med verkligt ekonomiskt utbyte nyttjas — borde låta

agarens faktiska åtgöranden äga vitsord. Kammarrätten vill i frågans nuvaran

e age gorå det uttalandet, att den föreslagna bestämmelsen knåppast

överensstämmer med eljest för fastighetstaxeringen gällande prin“f

y"’ ™en att dft y.ld vannare undersökning val i regel skall befinnas

verklig!'' väSk" fastlghetsagare ]cke P^gar utnyttja, har föga eller intet

f;;iirVI11jlande tV skarpare nvgränsning mellan skogsmark och betesmark

föreslår domänstyrelsen, att hagmark och betesmark i allmänhet skall

der SdneTsf ?SSrai''«; SaTlda den ej äl'' att betrakta som »betesvall under

ordnad skötsel». Styrelsen synes förmena, att därigenom en viss ga
ranti

vunnes för att dylika marker ej - såsom vid 1922 års taxering i stor

utsträckning vant fallet — redovisades som mindervärdig »övrig areal;:.

Kammar ratten vill icke draga i tvivelsmål att den föreslagna indelnings»runden

ar från jordbruksteknisk synpunkt rationell, men är icke överZf^T,

att “an. igenom skulle vinna större garanti än förut mot att

betesmark av deklaranterna redovisas som mindervärdig mark. Däremot

maste man befara, att den nya indelningsgrunden skall komma att medföra

okat taxermparbete och möjligen ökat antal tvister om rätta värdet

sonf den-ne atr1Vu skogstdlSåiigen å de vanligen glesbevuxna marker,

f®™ det bär galler. Indragandet av ytterligare betydliga arealer lövskogsbeva^xta

marker under skogsmarksvärderingen giver jämväl ökad aktualitet

åt fragan huruvida de givna reglerna för värdering av skogsmark

aahfskor \all° i™ sig för uppskattning av lövskog. Kammarrätten vill

bÄllnö» ''vfrn n hfravida de.t icke vore tillrådligt att tills vidare bibehålla

den hittills brukade definitionen å betesmark, under förhoppning att

vederbörande myndigheter skola vid förestående taxeringsförfarande lyckas

. komma bättre till rätta med betesmarksarealerna än förra gången

Kn inom.statistiska centralbyrån verkställd försöksbearbetning av delar

m.aterialet från 1922 års allmänna fastighetstaxering visar för övrigt

att vid denna taxering betesmarken, där den verkligen blev särskilt uppskattad,

asatts värden, som ej aro så obetydliga ens i jämförelse med

åkermarkens uppskattade värden och som ofta mångdubbelt överstiga

ekogsmarksvardena.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Emot den föreslagna bestämmelsen att upptaga skoglös ljungmark och

annan utmark såsom skogsmark, så snart den kan anses lämpa sig för

skogsproduktion, kan från principiell -ståndpunkt intet vara att erinra. Domänstyrelsen

upplyser dessutom, att arealen å sådan mark är förhållandevis

obetydlig och årligen minskas genom skogsodlingar. I detta sammanhang

må anmärkas, att med hänsyn därtill att instruktionen är avsedd att

tillämpas endast vid taxeringen 1927—1928 uttrycket så snart» bör utbytas

mot »så framt».

Uti den till nuvarande instruktion fogade tabell I äro boniteterna angivna

i klasser av hela och halva kubikmeter och rotvärdena i prisklasser

av hela krontal. De medelvärden av bonitet och rotvärde, som vid taxeringen

utfinnas för viss fastighet, skola jämkas till närmaste bonitets- respektive

prisklass i tabell I. Domänstyrelsen föreslår nu, att jämkning av

boniteten icke skall ske för skogar med tillförlitliga hushållningsplaner,

ej heller av rotvärdet för skogar, för vilka ordnad bokföring finnes. Skälet

härför är uppenbarligen den av styrelsen framhållna omständigheten,

att jämkningen, särskilt för skogar med lägre boniteter eller ogynnsamma

avsättningsförhållanden, kan medföra, att de jämkade värdena ej obetydligt

avvika från de faktiska. Till minskande av berörda olägenhet har styrelsen

jämväl föreslagit, att serien för rotvärden i tabellen skulle upp till

6 kronors rotvärde förses med vissa intervaller. Däremot, yttrar styrelsen,

hade styrelsen icke velat föreslå, att för en så pass svårfixerbar faktor

som boniteten några ytterligare intervaller skulle införas i tabellen, då det

icke kunde vara tänkbart, att densamma skulle kunna skattas så noga, låt

vara att jämförelsematerial funnes från närbelägna skogar med tillförlitliga

hushållningsplaner.

Domänstyrelsens förslag att boniteter och rotvärden i vissa fall icke

skola jämkas efter tabellen innebär, -att vederbörande taxeringsmyndigheter

i ett stort antal fall skulle beliöva uträkna skogsmarks- och skogsvärden

utan hjälp av tabellens siffror. Detta skulle medföra en icke oväsentlig

ökning av det redan förut nog så besvärliga taxeringsarbetet ävensom

ökat besvär vid all efterföljande kontroll därå och bör enligt kammarrättens

mening såvitt möjligt undvikas. Förutsättning härför måste dock

vara, att i tabellen icke blott rotvärdena — på sätt domänstyrelsen redan

föreslagit — utan även boniteterna förses med lämpliga intervaller. Vid

1922 års fastighetstaxering i Jämtlands län hade därvarande länsstyrelse

låtit utarbeta hjälptabeller, däri efter förslag av överjägmästaren i Mellersta

Norrlands distrikt, vilken tillkallats som sakkunnig, införts intervaller

för såväl rotvärden som boniteter, så att serien för de senare upptog

följande siffror: (1.5, 0.7, l.o, 1.3, 1.5, 1.7, 2.o, 2.5, 3.o etc*. Ett exemplar av

vardera av d-e-ssa hjälptabeller närslutes, bil. B—D. Enligt uppgifter av vederbörande

taxeringsnämndsordförande och kronoombud i sagda län, lämnade

uti till kammarrättens prövning hänskjutna mål, voro de sålunda

vidtagna åtgärderna av betydelse för ernående av en rättvis och jämlik

taxering. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhåller i

ett till domänstyrelsen i förevarande ämne avgivet yttrande, därav kammarrätten

haft tillfälle taga del, hurusom ett antal skogsvårdsstyrelser

föreslagit, att klassvidden för boniteterna i tabell I måtte minskas till 0.25

kubikmeter samt att den för en fastighet uträknade medelboniteten alltid

måtte avrundas till närmast liggande klass i tabellen. Om så sker, ytt
-

Skoglös

ljungmark.

Vid punkterna

4 och 5.

Klasser för

boniteter och

rotvärden.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Den normala

virkesavkastningens

sammansättning.

5-årsmedeltal

för rotvärdena.

rar centrälrådct, borde förslaget1 om direkt användning av den uträknade

medelbomteten utan avrundning till tabellens klasser ei behöva tagas under

övervägande.

g linder åberopande av vad sålunda anförts finner sig kammarrätten böra

förorda, att vid taxeringen funna boniteter och rotvärden städse skola

jämkas till närmaste, klass å tabell I ävensom att denna tabell måtte för~Pe''7

intervaller icke blott med avseende å rotvärdena utan även beträffande

boniteterna. För dessa senare torde intervaller ej erfordras

högre än upp till 3 kubikmeter, i vilket fall serien av bonitetsklasser

borde bil följande: 0.5, 0.75, l.o, Las, 1.5, I.75, 2.0, 2.25, 2.5, 2.75, 3.o, 3.5 etc.

Domänstyrelsen bär funnit sig icke böra upptaga ett av professor Tor

Jonson väckt förslag att den normala virkesavkastningens sammansättning

för visst fall skulle kunna beräknas efter schablonmässiga grunder.

Denna styrelsens uppfattning biträdes av kammarrätten.

Virkesavkastningens rotvärde föreslås av domänstyrelsen till medeltalet

för femårsperioden. 1922—1926. Att åttaårsperiod, valdes vid förra taxeringen

berodde på speciella orsaker och man torde nu under inga omständigheter

kunna ifrågasätta att gå längre tillbaka än till och med år 1922.

Det kunde i stället tagas under övervägande, huruvida sistsagda år, under

vilket penningvärdet ännu icke vunnit erforderlig stadga, bör medtagas.

Domänstyrelsens försäljningspris per kubikmeter för virke, sålt å rot,

utgjorde i medeltal för hela riket

år 1922 ............................................ kronor 5.49

» 1923 » 5.82

» 1924 » 4.44

» 192o » 4.50

» 1926 » 5.40.2

Medeltalet för perioden utgör kronor 5:13. Dessa siffror antyda knappast

att år 1922 skulle vara olämpligt att medtaga vid medeltalsberäkning,

så mycket mindre som medeltalet för år 1922 nära överensstämmer med

siffran för år 1926, vilken senare, som blott avser försäljningar på auktion,

dock ej är fullt jämförbar med de tidigare årens tal.

Förestående siffror gälla skogens värde å rot. Till jämförelse må här anföras

ur de av kommerskollegium utgivna »Kommersiella meddelanden»

indextalen för trävaror 1 2 3

år 1922 ............................................ 173

» 1923 ............................................ 201

» 1924 193

» 1925 ............................................ 191

» 1926 177.

Åven dessa siffror, som dock avse förädlad vara, utvisa liknande överensstämmelse

mellan sista och första åren i perioden som de förut anförda

rotvärdesiffrorna. Kammarrätten anser sig därför böra tillstyrka, att

medeltalsberäkningen må på föreslaget sätt hänföras till femårsperioden

1922—1926.

1 Ursprungligen väckt av professor Tor Jonson i en vid motion I: 216 vid 1926 års

riksdag fogad promemoria.

2 Denna siffra, som erhållits under hand, avser blott försäljningar å auktion.

I förhållande till priserna år 1913, betecknade med 100.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kapitaliseringsprocenten för beräkning av skogsmarkens och skogens

värde bestämdes år 1921 med ledning bland annat av gällande räntesatser

i allmänna affärslivet. Riksbankens officiella diskonto utgjorde vid ututgången

av

år 1920 ............................................ 71[2 procent

» 1921 .............................................. 5 Va »

» 1922 .............................................. 4 ^ »

» 1923 .............................................. 51/,. »

» 1924 .............................................. 51L »

» 1925 .............................................. 41[2 »

» 1926 .............................................. 4 % »

Räntans nedgång under de förflutna sex åren motsvarar 40 procent av

räntesatsen vid 1920 års utgång. Rotprisen å skog utgjorde enligt uppgifter

av domänstyrelsen under perioden 1912—1919 i medeltal kronor 6:25

och under perioden 1922—1926 som nämnt kronor 5:13, vilket på

sätt styrelsen anfört betyder en nedgång med 18 procent. Det i skogsbruket

bundna kapitalet har alltså numera att liksom penningkapitalet räkna

med en förminskad avkastning, vilket förhållande bör motivera en sänkning

av kapitaliseringsprocenten. Den hittills gällande procenten är 6

och motsvarar en kapitaliseringsfaktor av 16.67, det vill säga värdet av

skogsmark och skog anses vid normal skogstillgång utgöra 16.67 gånger

den jämlikt punkt 6 i instruktionen reducerade virkesavkastningens

värde. Domänstyrelsen föreslår kapitaliseringsprocenten 5.5, vilken motsvarar

en kapitaliseringsfaktor av 18.13, som föreslås avrundad till 18. Domänstyrelsens

förslag genomfört skulle innebära, att taxeringsvärdena å

skogsfastigheter komme att i genomsnitt nedgå. Storleken av denna nedgång

bleve naturligtvis i främsta rummet beroende av de rotvärden, som

komma att fastställas vid en blivande taxering. Om man med stöd av

domänstyrelsens uttalanden antager, att dessa värden i allmänhet komma

att bestämmas cirka 18 procent lägre än vid 1922 års taxering samt att

andra på taxeringsvärdet inverkande faktorer1 bliva oförändrade, så

skulle vid en kapitaliseringsprocent av 5.5 taxeringsvärdena komma att

vid 1928 års allmänna fastighetstaxering nedgå med cirka 11 procent, räknat

å 1922 års välden. Ginge man ett steg längre och nedsatte kapitalt

seringsprocenten till 5, vilket motsvarar kapitaliseringsfaktorn 20, bleve

resultatet, under i övrigt analoga förhållanden, att taxeringsvärdena i allmänhet

komme att nedgå något under 1922 års nivå, dock så obetydligt,

att värdena kunde anses praktiskt taget oförändrade. Ett exempel visar

detta. Antages för viss fastighet rotvärdet till 5, boniteten till 3 och relativa

skogstillgången till 1, så erhålles enligt hittills gällande regler ett

sammanlagt värde per hektar för skogsmark och växande skog av 188

kronor (exakt kronor 187:53). Antages rotvärdet komma att nedgå med

18 procent till 4.i och kapitaliseringsfaktorn sättes till 20, erhålles följande

resultat: 4.i X 3 X 0.7.r>2 X 20 = 184.50. Efter avjämning enligt tabellen

av rotvärdet till 4.o bleve väl resultatet i detta speciella fall något lägre

(180 kronor), men relationen mellan talen 187.53 : 184.50 angiver den genomsnittliga

nedgången i taxeringsvärdena.

På grund av vad ovan anförts om kapitalräntans nedgång under senare

1 Bonitet, avdrag för kostnader enligt punkt G i instruktionen och relativ skogstillgång.

25 procents avdrag enligt punkt G i instruktionen.

Vid punkterna

6 och 7.

Kapitalise
ringsprocent.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Avdrag för

.skogsvårdsko

stnad er med

mera.

Exemplet.

Vid pankt 8.

Eörhaudstaxering

av allmänna

skogar.

år och skogskapitalets minskade avkastning synes det vara befogat att vid

kommande allmänna fastighetstaxering välja en avsevärt lägre kapitaliseringsprocent

än den vid 1922 års taxering tillämpade. Till stöd härför

skulle även kunna åberopas, att kapitaliseringsprocenten vid detta sistnämnda

tillfälle sattes något högre, än som måhända eljest skulle blivit

fallet, med hänsyn därtill, att det samtidigt valda medeltalet för rotvärdena

ansågs komma att på grund av prisförhållandena under krisåren

ställa sig relativt högt. Det synes därför kammarrätten som om valet av

kapitaliseringsprocenten 5 skulle vara väl motiverat med hänsyn till numera

rådande förhållanden. Det kan enligt vad ovan visats antagas, att

en sådan procent, motsvarande kapitaliseringsfaktorn 20, icke skall uppdriva

taxeringsvärdena å skogsmark och skog utöver deras nuvarande

nivå. De gällande taxeringsvärdena å skogsmark och skog torde för övrigt

i allmänhet vara så måttliga, att eu mera avsevärd nedsättning av desamma

knappast kan vara påkallad. I detta sammanhang synes jämväl

böra beaktas, att valet av de år 1922 tillämpade värderingsgrunderna för

skogsmark och skog i viss män betingades därav att sagda beskattningsföremål

då beräknades komma att under de närmaste åren vara underkastade

fastighetsbevillning efter samma norm som övrig jordbruksfastighet.

Därest — på sätt kommunalskattekommittén och även reservanterna

inom densamma föreslagit — fastighetsskatt för framtiden skall påföras

skogsvärdet efter väsentligt lägre repartition än jordbruksvärdet förfaller

i motsvarande mån motiveringen för de nuvarande beska ttningsgrunderna.

Ett uttalande med sådan syftning gjordes av 1920 års skogsbeskattningskommitté,

1 då denna förklarade, att skulle önskemålet att växande skog,

så länge den kvarstode å rot, helt fritoges från kommunal fastighetsbeskattning

kunna förverkligas, bleve det av mindre vikt, till vilket värde

den växande skogen uppskattades. Slutligen torde böra påpekas, att enskilda

personers innehav av skogsmark och skog vid förmögenhetsbeskattningen

upptages efter taxeringsvärde, samt att det förty är ägnat att

leda till orättvisa vid sistsagda beskattning, om skogstillgångar åsättas

förhållandevis låga taxeringsvärden.

Kammarrätten vill alltså för sin del föreslå, att kapitaliseringsprocenten

vid nästkommande fastighetstaxering måtte bestämmas till 5. Den häremot

svarande kapitaliseringsfaktorn synes böra fördelas å skogsmark och

skog i samma proportion som förut gällt, därvid efter jämkning 3.5 enheter

falla på skogsmark och 16.5 enheter på skog.

I storleken av det enligt punkt 6 av instruktionen medgivna avdraget

för skogsvårdskostnader med mera, vilket avdrag tidigare och jämväl av

domänstyrelsen ställts i visst samband med kapitaliseringsprocenten, finner

kammarrätten ej skäl föreslå ändring.

Det torde få påpekas, att det till nuvarande instruktion hörande exemplet,

vilket synes böra bibehållas, måste ändras därest kapitaliseringsprocenten

ändras.

Domänstyrelsen yttrar att, sedan numera viss erfarenhet från 1922 års

taxering erhållits, anledning saknades att ålägga domänstyrelsen att förhandstaxera

sina skogar. Då emellertid de för förhandstaxeringen av allmänna

skogar erforderliga uppgifterna äro tämligen lätt tillgängliga och

1 Proposition nr 214 år 1921, sid. 30.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

i allt fall förr eller senare måste sammanställas vid avgivandet av deklarationer

för allmänna skogar och till kontroll av dem åsätta taxeringai,

så torde ifrågavarande förhandstaxering, vilken har obestridligt värde

för uppskattningen av de enskildas skogar, böra bibehållas.

Enligt den gällande instruktionen ägde länsstyrelsen tillkalla skogssakkunnig

person för uppgörandet av preliminära uppskattningslängder

för vissa enskilda skogar, varjämte berednings- och taxeringsnämnderna

ägde att efter tillstånd av länsstyrelsen tillkalla skogssakkunnig som biträde.

Korresponderande bestämmelser med avseende å nämndernas befogenhet

voro införda i 10 § 2 mom. och 14 § 5 mom. av förordningen om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år

1922, varjämte i 21 § sagda förordning stadgades, bland annat, att länsstyrelse

ägde att, där så ansågs erforderligt, kalla i värdering av skog sakkunniga

personer att före och under prövningsnämnds sammanträde infinna

sig för upplysningars meddelande. I övrigt innehåller punkt 10

av den nuvarande instruktionen bestämmelser om det förberedande sammanträdet

inför länsstyrelsen eller landskamreraren och punkt 11 varjehanda

regler för förfarandet inom berednings- och taxeringsnämnder vid

taxering av skog. 1923 års taxeringssakkunniga hava i allmänhet icke ingått

på frågan om det förberedande arbetet vid taxering av skog utan i

denna del hänvisat till en blivande, av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion.

Bestämmelser om rätt för de olika nämnderna att tillkalla skogssakkunniga

finnas dock införda i taxeringssakkunnigas förslag. Som förut nämnts

föreslår domänstyrelsen, att bestämmelserna i punkterna 9—11 av hittillsvarande

instruktion överflyttas till taxeringsförordningen. På grundval

av den förutnämnda av styrelsen och statistiska centralbyrån verkställda

undersökningen rörande utfallet av 1922 års taxering och med ledning

av inom skogsstaten gjorda erfarenheter framställer emellertid domänstyrelsen

vissa önskemål om att det förberedande taxeringsarbetet med avseende

å skog mätte vid nästa taxering göras grundligare och att sakkunnige

att före den 1 augusti verkställa vissa förberedande arbeten. Denna

marrätten kan i huvudsak här instämma med domänstyrelsen, dock med

erinringar i vissa punkter.

Enligt förslaget skulle det åligga den av länsstyrelsen utsedda sakkunnige

att före den 1 augusti verkställa vissa förberedande arbeten. Denna

tid synes för knappt tillmätt, då man ej med säkerhet kan förutsätta, att

respektive författningar kunna av trycket utkomma förrän omkring den

1 juli. Till följd härav torde även andra föreslagna data behöva framflyttas.

Det torde vidare kunna ifrågasättas, huruvida avsedd nytta kommer

att. vinnas genom det föreslagna mötet mellan rikets landskamererare och

länsstyrelsernas skogsuppskattningssakkunniga samt huruvida icke i stället

gruppmöten mellan landskamrerare och sakkunniga från . län

med likartade fastighetsförhållanden vore att förorda. Att. prövningsnämnden

skall hava tillgång till skogssakkunnigt biträde, som icke tidigare

deltagit i taxeringsarbetet, synes lämpligt, särskilt för det fall att

antalet besvärsinstanser kommer att minskas. Fråga kan dock vara om

icke denne prövningsnämndens sakkunnige — till undvikande av dubbelarbete

och kollisionsfall — borde anlitas jämväl som biträde åt landskamreraren

vid dennes granskning av det inkomna taxerangsmaterialet. Måhända

kunde han även med fördel anlitas som biträde åt landskamreraren

vid avgivande av yttranden över besvär till kammarrätten.

Vid punkterna

9—11.

Förberedande

åtgärder ocl»

taxeringsförfarandet.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Deklaratio
ner.

Taxeringsläng

der.

I deklarationsblanketterna synes plats böra på föreslaget sätt beredas

för uppgift om i fastighetens areal ingående sjöar och vattendrag; däremot

torde man ej kunna ifrågasätta, att taxeringsnämnderna skola uträkna

de olika ägoslagens procentiska fördelning.

Domänstyrelsen bär, ehuru med någon tvekan, tillstyrkt att i taxeringsIängderna

skulle angivas skogsmarksvärde och skogsvärde per hektar för

varje särskild fastighet (taxeringsenhet). Då emellertid dessa värden icke

hava så stor betydelse för bedömande av taxeringens jämnhet »om siffrorna

för rotvärde, bonitet och relativ skogstillgång, vilka ju återfinnas

i taxeringslängden, och då skogsvärdet per hektar lätt kan av den intresserade

uträknas med ledning av längdens siffror, finner kammarrätten ej

anledning att understödja detta förslag. Däremot vore det obestridligen

av värde, såväl för taxeringsarbetet som ur statistisk synpunkt ävensom

till förekommande av missförstånd från fastighetsägares sida, om det för

värjo fastighet uträknade skogsmarksvärdet kunde särskilt angivas i

längden. Om man minskade jordbruksvärdet med skogsmarksvärdet och

inlade detta senare som en självständig delkolumn skulle emellertid —

vid särskilt repartitionstal för jordbruksvärde med däri ingående skogsmarksvärde

— onödiga svårigheter uppstå vid debiteringen. Det av domänstyrelsen

avsedda ändamålet kunde däremot utan större olägenhet

vinnas, om man bibehölle kolumnen för jordbruksvärde oförändrad, men

efter kolumnen för det totala taxeringsvärdet inlade en kolumn upptagande

»det i jordbruksvärdet ingående skogsmarksvärdet». Denna kolumn

behövde knappast förekomma annat än det år, då allmän fastighetstaxering

äger rum.

I detta ärendes avgörande, därvid skiljaktig mening ej förekommit,

hava deltagit undertecknad president, kammarrättsråden Lybeck, Waldenström

och Henriks, adjungerade ledamoten förste kanslisekreteraren

Baehrendtz, föredragande, assessorn Tersmeden och tillförordnade assessorn

Eosenqvist.

De remitterade handlingarna återställas.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Bilaga 9.

P. M.

angående räntefotens höjd vid beräkning av taxeringsvärdet

å skogsfastighet.

Av professorn vid Skogshögskolan Tor Jonson.

Då vid åsättande av taxeringsvärde å skogsfastighet värderingen skall

ske genom kapitalisering av den avkastning, skogen kan väntas giva vid

ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, kommer värdet tydligen

att bliva beroende på dels storleken av denna beräknade avkastning samt

tiden för dess ingående, dels ock på storleken av den räntefot, som vid

kapitaliseringen användes. Om avkastningen, a, tänkes utgå för all framtid

med årligen lika belopp erhålles dess kapitalvärde lika med—-—,

där p betyder den använda kapitaliseringsprocenten. Härvid måste observeras,

att a och p äro på visst sätt samböriga, så att ett eventuellt

åsatt för högt eller för lågt värde å avkastningen ändock kan leda till

ett tillfredsställande taxeringsvärde genom att giva p ett i motsvarande

grad högre, respektive lägre värde. I den mån a eller p eller allmänna

konjunkturläget undergå förändringar, måste sålunda tagas under övervägande,

vilka jämkningar kunna bliva behövliga beträffande beräkningssättet,

för att ett skäligt taxeringsvärde skall erhållas.

Då varken i kommittéutlåtanden eller i avgivna yttranden någon erinran

gjorts mot den genomsnittliga värdenivå, som erhölls å skogsfastighet

genom 1922 års taxering jämfört med övriga fastighetsvärden, kan man

nu inskränka sig till sådana justeringar, som betingas av eventuella ändringar

i fastighetsmarknadens läge.

Härvid må observeras, att den inskränkning i förfoganderätten av

skogen, som drabbade skogsägarna genom 1923 års skogslag, otvivelaktigt

måste verka sänkande av saluvärdet på en stor mängd skogsfastigheter.

Likaså ha de tämligen istadigt sjunkande prisen på sågade varor samt på

träkol, props och bränsle verkat i samma riktning, detta så mycket mer

som arbetspriser, skatter och övriga omkostnader för skogsbruket ej sjunkit

i samma grad.

Emellertid bör observeras, att då taxeringsvärdet är baserat på skogens

rationella utnyttjande, bör den omständigheten, att nya skogslagen hindrar

irrationell avverkning av yngre skog, ej verka sänkande på avkastningsvärdet

även om så sker med det ofta på mindre rationell användning

(»skövling») baserade allmänna saluvärdet.

Ytterligare bör observeras, att genom rikligare penningtillgång räntan

sjunkit rätt väsentligt sedan 3922, vilket i sin tur måste verka stegrande

av värdet på varaktiga nyttigheter.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

När det gäller beräkna den avkastning, som skall läggas till grund för

skogens kapitalvärde, är det tydligt, att därmed måste avses den avkastning

som i framtiden är att förvänta, medan den under förfluten tid verkligen

erhållna ej har annan betydelse för kalkylen än som ligger i del

stöd densamma kan giva vid härledning av framtidsavkastningens sannolika

storlek. Då beräkningen skall ske med uppdelning i dels normal avkastningskvantitet

(bonitet), dels i rotvärde per kubikmeter av denna kvantitet,

är tydligt, att den förra siffran, därest den riktigt bedömts såsom markens

av ekonomiska konjunkturerna oberoende virkesproducerande förlisa»

ej kan växla under så kort tid som mellan två taxeringar. Visserligen

kan växling ske i den del av virkesproduktionen, vilken såsom icke

saluduglig eventuellt måste kvarlämnas i skogen, men denna faktor bör

ej komma i betraktande vid bonitetens utan vid rotvärdets åsättande.

Fastställandet av den normala avkastningens penningvärde kommer

sålunda att bli avhängigt av det åsätta rotvärdet per kubikmeter samt det

gjorda avdraget för sådana skogsbrukets omkostnader, som ej äro att hänföra

till direkta avverkningskostnader. Att helt överlämna fastställandet

av den kommande avkastningens rotvärde till de lokala taxeringsmyndighetemas

skönsmässiga bedömande kan ju ej komma i fråga, varför det

stipulerats, att priset skall sättas lika med det verkligen erhållna medelpriset

för sa många av de sista aren, som för ernående av ett representativt

resultat lämpligen kunna komma i fråga. I den mån det sålunda erhållna

medelpriset ej kan anses motsvara vad i framtiden kan tänkas

uppnaeligt, ankommer det pa beslutande myndighet att göra sådana

jämkningar, i den för kapitalisering använda räntefoten, att möjligast

tillfredsställande kapitalvärde erhålles.

När 1922 års fastighetstaxering beslöts, stod man inför den inbrytande

lågkonjunkturen på trävarumarknaden utan att dock kunna bedöma blivande

pnsnivås utseende. Då den emellertid väntades bliva avsevärt

lägre än under krigs- och efterkrigshaussen, sökte man uppnå ett antagligt

värderingsunderlag dels genom att vid beräkningen av medelpriset

slopa de särskilt abnorma åren 1920—21 samt i stället medtaga förkrigsåren

1912—13, varigenom ett åttaårs medeltal erhölls, dels ock genom att

välja en relativt hög räntefot eller 6 procent, varigenom verkan av de i

medeltalet ingående krigsårsprisen ytterligare neutraliserades. Att man

genom dessa transaktioner verkligen lyckades nå eu skälig genomsnittsnivå

på 1922 års taxering, kan dock ej enbart sägas bero på förutseende,

då fasta grunder för alla slags kalkyler den gången helt saknades.

Soin underlag för planerad fastighetstaxering ligga genomsnittsprisen

för åren 1922—1926 som lämplig grund. Intill sommaren 1926 visade

emellertid vårt viktigaste sortiment sågtimret en ständigt fallande tendens,

men i slutet av sagda år ljusnade utsikterna å denna marknad, så

att. man nu ser mera förhoppningsfullt på framtiden. Likaså stego ved?.

^js®n.som följd av kolstrejken, vilket dock måste anses såsom en mera

tillfällig konjunkturförbättring. I stort torde man emellertid kunna antaga,

att de sista fem årens genomsnittspris skall utgöra ett användbart

underlag för det avverkade virkets rotvärde jämväl för närmaste tid.

Vid fastställande av dessa genomsnittspris möta emellertid en del

praktiska svårigheter, som ej kunna lämnas obeaktade. Sålunda är först

och. främst den merendels från statsskogsförvaltningar erhållna prisstatistik,

som kan stå taxeringsmyndigheterna till buds, mycket ensidigt

inriktad, då nämnda skogar allmänt planlagts för produktion av grövre

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

och dyrbarare sortiment i långt större utsträckning än det privata skogsbruket.

Att staten får ut kanske 50 å 60 procent sågtimmer, när bonden

å sitt närliggande skifte endast får 15 å 20 är en rätt vanlig företeelse.

Under i övrigt fullt enahanda förhållanden är sålunda statsskogsprisen i

flertalet fall (speciellt utanför det norrländska urskogsområdet) ej alls

användbara för värdesättning av privata skogsbrukets virkesskörd, som

oftast ligger på betydligt lägre genomsnittlig sortiments- och prisnivå.

Ytterligare inträffar ofta, speciellt under låga konjunkturer eller vid

otillfredsställande avsättningsförhållanden, att en del värdelöst virke antingen

måste kvarlämnas å hygget i form av toppar och annat avfall eller

lämnas oavverkat i yngre bestånd utan nytta eller stundom till skada för

framtida avkastningen. Å en skog med 3 kubikmeters normal avkastningsförmåga

per hektar (bonitet 3) kunna exempelvis endast bättre sortiment

tillvaratagas till ett belopp av 2 kubikmeter, värde 12 kronor, varvid avverkningsstatistiken

visar ett faktiskt tillgodogjort rotvärde av 6 kronor,

kubikmeter. Vid fastighetstaxeringen får dock ej detta pris användas,

utan böra intjänta 12 kronor fördelas på hela den normala skörden eller;

3 kubikmeter, då rätta rotvärdet 4 kronor pr kubikmeter uppkommer.

Ehuru dylik reduktion föreskrevs vid 1922 års taxering, visade sig av

resultaten, att så långt ifrån alltid skett, åtminstone i nöjaktig grad, vilket

bland annat ledde till stor ojämnhet vid utnyttjandet av den genom

domänstyrelsen tillhandahållna statistiken över faktiskt erhållna rotpris.

Påtagligen föranleder också sagda förhållande ofta till användande

av för höga rotvärden, detta speciellt på trakter, där större eller

mindre delar av normala skörden är orealiserbar, liksom också där endast

sådant virke, som ligger gynnsamt till i förhållande till flottled eller avsättningsort,

kan avsättas, medan virket å avlägset liggande trakter är

värdelöst.

För lösande av ovan berörda prissättningsproblem har undertecknad

dessutom i en tidigare P. M. (bilagd motion nr 216 vid 1926 års riksdag)

föreslagit, att i instruktionen borde generellt fixeras den sortiment ssammansättning,

som borde ligga till grund för genomsnittliga kubikmeterprisets

beräknande. Att denna enligt min mening synnerligen betydelsefulla

förbättring av förfaringssättet ej upptagits av de myndigheter och

övriga, som haft att yttra sig i frågan, kan jag endast förklara därmed,

att förslaget framlagts i så starkt koncentrerad form, att dess verkliga

innebörd för botande av en hittills ogynnsamt verkande, viktig detalj i

systemet ej tillräckligt framträder.

Bland andra på avkastningsberäkningen samt indirekt även på valet av

räntefot inverkande faktorer må nämnas det tillåtna avdraget för skatter

samt förvaltnings- och andra dylika omkostnader, vilket avdrag stipulerats

skola utgöra 25 procent av virkesskördens kalkylerade rotvärde.

Redan år 1922 anmärktes från flera håll, att detta avdrag för intensivt

och rationellt ordnade skogsbruk måste anses för lågt, och sedan dess hava

avkastningarna sjunkit i avsevärt starkare grad än utgifterna, varför

sagda anmärkning nu kan framföras med ännu större fog. Fn riktig utväg

vore otvivelaktigt att höja sagda tillåtna avdrag till exempelvis 30

procent, men då det kan anses verka förvirrande å allmänheten, om dylika

ändringar tid efter annan företages, torde man tillsvidare kunna ställa

sig avvaktande och taga hänsyn jämväl till sagda felkälla vid valet av

räntefoten.

Ili bang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. <S7 höft. (Nr 102. inlaga.)

10

opaginerad Kontrollera mot PDF

146*

Av det sagda torde framgå, att vid tillämpning av nn gällande system

för fastighetstaxering av skog ett flertal moment finnas, som äro ägnade

att ensidigt leda till mer eller mindre för hög beräkning av skogens avkastningsförmåga.

Detta måste föranleda, att så länge sagda olägenheter

bestå, en räntefot måste väljas för kapitaliseringen, som ligger något

högre än den, som i genomsnitt kan anses ligga till grund för andra kapitalplaceringar

av samma säkerhet och med samma sannolika utvecklings-,

möjligheter som i skogsbruket. En för närvarande förhållanden lämplig

kapitaliseringsfaktor synes skäligen ej kunna sätias lägre än 5 V2 eller

möjligen 5 procent, givande ett kapitalvärde motsvarande 18.2 respektive

20 gånger den uthålliga nettoavkastningens årsbelopp. Avrundning till

hela mångfalder bör dock lämpligen ske, varvid jämväl siffran 19 gånger

årsavkastningen kan komma i fråga, motsvarande närmast 5 V4 procent

räntefot.

Skogshögskolan i februari 1927.

opaginerad Kontrollera mot PDF

147*

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ...............................................................................................

Förslag till kommunalskattelag .....................................................................

1 kap. Allmänna stadganden .....................................................................

2 kap. Om fastighetsskatt ........................................................................

3 kap. Om kommunal inkomstskatt ............................................................

4 kap. Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.....................

5 kap. Särskilda stadganden ................ ...................................................

Anvisningar..........................................................................................

Förslag till förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande

skog vid taxering av fastighet ..................................................................

1

2

2

3

8

35

36

38

87

Statsrådsprotokollet .......................................................................................

Historik ....................................................................................................

Principerna för skattesystemet .....................................................................

Kravet på enkelhet i skattelagstiftningen ......................................................

Skogsbeskattningen .....................................................................................

Beskattningen av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet ......

Ortsavdrag m. .......................................................................................

Åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning

Landstingsskatten..........................................................................................

Progressiv kommunal inkomstbeskattning och anskaffning av medel till skatteutjämning

..............................................................................................

Skatteförfattningarnas uppställning..............................................................

Specialmotivering till förslaget till kommunalskattelag....................................

Allmänna stadganden ................................................................................

Fastighetsskatten .......................................................................................

Om kommunal inkomstskatt........................................................................

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.................................

Särskilda stadganden .................................................................................

Övergångsbestämmelserna ....................................................................

Specialmotivering till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande

skog ........................................................................................................

98

98

107

143

144

180

248

254

261

268

295

299

299

299

339

486

486

486

486

opaginerad Kontrollera mot PDF

148*

Bilagor

1.

2.

3.

4.

B.

6.

7.

8.

9.

Vissa statistiska utredningar rörande den allmänna kommunalskatten m. m.

P. M. angående accisprocentens beräkning vid skogsbeskattning genom skogsaccis

............................................

P. M. angående åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell

dubbelbeskattning m. in.....................................

P. M. angående landslingsbeskattningen......................................

P. M. angående den kommunala progressivskatten och anskaffning av medel

för kommunal skatteutjämning ........................................

Tabeller rörande den kommunala progressivskatten ...........................

1 *

33*

36*

79*

91 *

109*

Domänstyrelsens utlåtande den 22 december 1926 med förslag till instruktion

för värdesättning av skogsmark och växande skog .........................

116*

Kammarrättens u''låtande den 24 januari 1927, i anledning av Kungl. Majds

remiss å ett av domänslyrelsen upprättat förslag till instiuktion för värdesättning

av skogsmark och växande skog ...........................

P. M. angående räntefotens höjd vid beräkning av taxeringsvärdet å skogsfastighet

.......................................................

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.

Doktrin (3)

  1. Patrik Emblad, Wanna Svedberg Andersson, Reseavdrag på avvägar? En rättsvetenskaplig studie av reseavdragets påverkan på jämställdhet, FT 2026 nr 1 s. 67, på s. 77 · Fritt tillgänglig
  2. Ellika Sevelin, Är du bosatt lille vän? Om bosättningsbegreppet i skatte-, socialförsäkrings- och folkbokföringsrätten, FT 2021 nr 4 s. 723, på s. 734 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Hans-Heinrich Vogel, Normgivning och Sveriges beskattningsavtal, FT 1988 nr 5–6 s. 169, på s. 178 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:304 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. 1SärU 1927:7 Memorial, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med f s. 1 i texten
  3. 1SärU 1927:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kgynmunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. s. 1 i texten

Rättsfall (3)

3 kopplingar.

  1. RÅ 1999 ref. 58 ur registret
  2. RÅ 1997 ref. 19 ur registret
  3. RH 1994:65 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (3)

3 kopplingar.

  1. FT 2026 s. 67 Patrik Emblad, Wanna Svedberg Andersson, Reseavdrag på avvägar? En rättsvetenskaplig studie av reseavdragets påverkan på jämställdhet s. 77 i texten
  2. FT 2021 s. 723 Ellika Sevelin, Är du bosatt lille vän? Om bosättningsbegreppet i skatte-, socialförsäkrings- och folkbokföringsrätten s. 734 i texten
  3. FT 1988 s. 169 Hans-Heinrich Vogel, Normgivning och Sveriges beskattningsavtal s. 178 i texten