Sök i Ratio Lex

Angående tilläggspension åt förre v aktkonstapeln Jonas Arvid Schwan

6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:12, Angående tilläggspension åt förre v aktkonstapeln Jonas Arvid Schwan

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

1

Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tilläggspension åt

förre v aktkonstapeln Jonas Arvid Schwan; given Stockholms

slott den 3 december 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maf:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3

december 1926.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meuiiling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén anför:

Den 6 juli 1910 blev dåvarande vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö Jonas Arvid Schwan under tjänstutövning överfallen av en

tvångsarbetsfånge, som med ett järnspett tilldelade Schwan nio slag i huvudet.

Schwan, vilken till följd av våldet råkade i stadigvarande svår sjukdom,

har med anledning därav erhållit tjänstledighet längre och kortare

tider intill den 1 januari 1920, från och med vilken dag han varit ledig i

en följd. På framställningar av Schwan — som från och med den 1 februari

1914 överflyttades till tjänstgöring vid straffängelset i Stockholm och sedan

den 1 april 1924 innehaft befattning såsom vaktkonstapel vid centralfängelset

å Långholmen — har enligt särskilda Kungl. Maj:ts beslut medgivits, att

Schwan under ledigheten finge bibehållas vid oavkortade löneförmåner.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 12 höft. (Nr 12—13.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

I samband med att fångvårdsstyrelsen med skrivelse den 21 januari 1925

till Kungl. Maj:t överlämnade en ansökning av Schwan att komma i åtnjutande

av dylik förmån för viss del av år 1925, upptog styrelsen till behandling

jämväl frågan om skyldighet för Schwan att avgå från tjänsten och

om beredande åt honom av viss tilläggspension eller särskild ersättning.

Fångvårdsstyrelsen anförde härutinnan i huvudsak följande:

Schwan, som vore född den 26 juni 1873, hade inträtt i statens tjänst den

1 november 1892 och i fångvårdens tjänst den 1 maj 1900 samt konstituerats

till vaktkonstapel den 25 november 1904. Alltsedan den 1 januari

1920 hade han åtnjutit oavbruten ledighet för sjukdom. Då Schwan enligt

av vederbörande fängelseläkare avgivet intyg måste anses vara för framtiden

till tjänstgöring oförmögen, vore han således, med tillämpning av 6 § c) i

lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,

skyldig att avgå från tjänsten.

Om Kungl. Maj:t under berörda omständigheter skulle finna Schwans ansökning

att få kvarstå i tjänsten med oavkortad lön ej kunna bifallas, hemställde

styrelsen att, då Schwan uppenbarligen vore i följd av de svåra

skador, som han i tjänsten erhållit, försatt i synnerligen ömmande belägenhet

och därvid beroende av en oavlåtlig, för Schwans ekonomi betungande läkarvård,

tilläggspension till skäligt belopp måtte utverkas åt Schwan. Därest

sådan tilläggspension ej kunde erhållas, finge fångvårdsstyrelsen, under erinran

om bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den

17 juni 1916, § 6, rörande den högre livränta, som utginge där den skadades

tillstånd krävde särskild vård, hemställa, att Schwan för framtiden bereddes

den förmånen, att han skulle äga utöver honom tillkommande pension utfå

gottgörelse för läkarbehandling och läkemedel, jämväl specialistvård, som för

hans i tjänsten ådragna sjukdom visades vara påkallad.

Vid framställningen var fogat ett av fängelseläkaren vid centralfängelset

ä Långholmen den 12 januari 1925 utfärdat intyg att Schwan, som lede av

nervsjukdom (traumatisk neuros) ådragen genom överfall i tjänsten år 1910,

på grund därav måste anses oförmögen att för framtiden inom fångvården

behörigen förrätta sin tjänst.

Statskontoret, som hördes i ärendet, anförde i ett den 4 mars 1926 avgivet

utlåtande, att Schwan jämlikt bestämmelserna i 6 § c) eller d) i förutnämnda

lag den 11 oktober 1907 vore skyldig att avgå från tjänsten; och hemställde

statskontoret, med förmälan att pensionsunderlaget för Schwan utgjorde 1,716

kronor, att avkortad pension måtte beviljas honom med belopp, som svarade

mot det antal tjänstår, Schwan ägde tillgodoräkna sig.

I fråga om det av fångvårdsstyrelsen väckta förslaget om tilläggspension

eller särskild ersättning åt Schwan yttrade statskontoret i sitt berörda utlåtande

följande:

E syfte att lätta Schwans ekonomiska bekymmer och bereda honom möjlighet

att genom anlitande av speciell läkarbehandling lindra följderna av

den honom tillfogade skadan hade fångvårdsstyrelsen föreslagit, att åt honom

skulle utverkas en tilläggspension till skäligt belopp. För sin del ansåge

statskontoret i viss mån betänkligt att på sådant sätt bereda hjälp åt Schwan;

och då en tilläggspension i detta fall knappast skulle kunna ifrågasättas till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

3

högre belopp än att pensionsförmånen i sin helhet därigenom uppbringades

till 1,716 kronor, motsvarande den pension som skulle hava till Schwan utgått,

om olycksfallet träffat honom under tid, då det nuvarande pensionsunderlaget

gällt för honom, torde den sålunda åsyftade hjälpen näppeligen

kunna anses bliva tillräckligt effektiv. Med hänsyn till den svåra skada,

som under tjänstutövning drabbat Schwan, torde det icke kunna förnekas, att

starka billighetsskäl talade för att, så länge Schwan vore i behov av specialbehandling,

honom bereddes hjälp till bestridande av de eljest för honom säkerligen

alltför betungande kostnaderna därför; och ville statskontoret ifrågasätta,

huruvida icke lämpligen en sådan anordning borde i detta fall vidtagas,

att, sedan Schwan, efter erhållet avsked, i början av varje år undersökts

av verksläkare vid fångvården och denne funnit honom fortfarande

vara i behov av specialbehandling, ersättning för vad Schwan visade sig

hava utgivit för sådan behandling finge till honom utgå av fångvårdens

medel, dock för år räknat ej utöver visst belopp, förslagsvis 600 kronor. Fölen

sådan användning av fångvårdsmedlen torde emellertid, när det gällde

en från verket avgången befattningshavare, erfordras riksdagens medgivande.

Ärendet anmäldes för Kungl. Maj:t den 12 november 1926, därvid Kungl.

Maj:t, under åberopande av 6 § c), 7 § samt 13 § i lagen den 11 oktober

1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension ävensom 3 § i kungörelsen

den 12 juni 1925 (nr 277) om ändrad lydelse i vissa delar av 1, 2

och 3 §§ i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för

vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen

hörande verk i fråga om rätt till pension, förklarade Schwan skyldig

att avgå från den av honom innehavda vaktkonstapelsbefattningen samt berättigad

att från och med dagen näst efter den, då avgången komme att

äga rum, under återstående livstiden åtnjuta avkortad pension till belopp av

1,670 kronor årligen att utgå enligt bestämmelserna i förenämnda lag och

kungörelse.

Vidkommande frågan om beredande åt Schwan av tilläggspension eller

särskild ersättning för kostnader för läkarbehandling m. m. förklarade Kungl.

Maj:t genom samma beslut sig vilja framdeles meddela besked.

Jag anhåller nu att få ånyo anmäla sistnämnda fråga och får då till en

början meddela, att enligt vad fångvårdsstyrelsen upplyst, styrelsen den 22

november 1926 beviljat Schwan avsked från och med den 1 december 1926.

Vidare torde böra erinras, att Kungl. Maj:t genom särskilda beslut den

17 mars och 8 september 1911 tillerkänt Schwan i anledning av det honom

under tjänstgöring övergångna våldet dels en gratifikation av 725 kronor,

innefattande — förutom gottgörelse för mistade avlöningsförmåner under år

1910 m. m. — jämväl bidrag till kostnader för Schwans behandling å lämplig

sjukvårdsanstalt, dels ock ytterligare ett belopp av 300 kronor för dylik

behandling.

Till närmare upplysning om Schwans sjukdom och hans nuvarande tillstånd

torde här få intagas följande i ärendet företedda utlåtande av överläkaren

G. Kahlmeter:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

»Vaktkonstapel Jonas Arvid Schwan anställd hos Kungl. Fångvårdsstyrelsen

har från och med november 1910 och fortfarande av mig åtnjutit

behandling för ''traumatisk neuros’, vilken skada uppgives hava uppstått

till följd av olycksfall den 6 juli 1910; och har han på grund av skadan

varit oförmögen att utföra sitt vanliga eller annat verkligt arbete under

tiden från och med 6 juli 1910 och fortfarande med undantag av kortare

tider då han försökt återta arbetet (senast 1919).

Undersökning den 16 juli 1925.

Blev den 6 juli 1910 under arbete som arbetsförman för fångarna på

Svartsjö överfallen bakifrån av en fånge, som med ett järnspett tilldelade

Schwan 9 slag i huvudet. Schwan förlorade genast vid första slaget medvetandet

och har intet tydligt minne av misshandeln. Kom till medvetande

efter några minuter och kunde stappla bort från platsen för överfallet. Låg

ett par veckor till sängs. Hade 9 sår i huvudsvålen intill benet. Blödde

genom bägge öronen; om näsblödning förekom minns Schwan ej. Vid uppstigandet

från sjukbädden inställde sig genast de symtom vilka sedan fortsatt

oförändrade genom alla år, yrsel, darrning, sömnlöshet, huvudvärk

o. s. v. Försökt återta arbetet flera gånger, i allmänhet endast kunnat arbeta

några veckor, en gång några månader, och måste sluta därför att alla

symtom förvärrades.

Var före överfallet fullt frisk. ''Aldrig varit sjuk förut’. Inga nervsjukdomar

i släkten, icke visat tecken till nervositet eller inbundenhet förut.

Aldrig brukat ha huvudvärk. Ej haft lues; alltid varit absolutist. Haft

lugnt och jämnt lynne, skött sig utmärkt i arbetet och ansågs av befälet

lämplig för svåra fångar.

De symtom, Schwan under alla de år jag då och då haft tillfälle undersöka

honom (sedan 1910) lidit av, ha varit dels en mycket stegrad uttröttbarhet

dels en ökad retbarhet, båda märkbara såväl på somatiskt som psykiskt

område. Blir mycket fort trött av såväl kroppsarbete som av intellektuell

ansträngning. Orkar t. ex. ej gå mer än 10 å 15 minuter, orkar ej

såga ved o. s. v., ej läsa en tidning annat än rubrikerna, ej deltaga i ett

samtal med flera personer. Tröttheten yttrar sig dels i allmän kraftlöshetskänsla

dels i ökad huvudvärk, dels i yrsel och darrning i hela kroppen (lätt

att objektivt konstatera).

Vid somatisk undersökning företer Schwan ingenting anmärkningsvärt

annat än tremor i fingrar och tunga (ej ögonlock) samt stegrade senreflexer

överallt. Han har medelgott hull och muskulatur, dock cirka 15 kilogram

magrare än förr. Ansiktsuttrycket är lidande och han ser trött ut. Han

klagar över förut beskrivna symtom: yrsel, ständig huvudvärk, dålig sömn

och darrning såväl synbar som ''inre''. Ingen uttalad ängslan, ingen rädsla.

Hornberg tydl. men svagt positiv. Är ''fumlig'' i fingrarna men ingen ut

talad ataxi. En viss slöhet otvivelaktig.

Hos Schwan föreligger en sedan 15 år fullständigt oförändrad bild av närmast

neaurastenisk typ. Han är givetvis att närmast rubricera som en ''traumatisk

neuros’ enligt gammal terminologi (Oppenheim). Emellertid torde

det numera, särskilt efter världskrigets erfarenheter, vara med tämligen störsäkerhet

visat att vid så svåra skador å skallen som i detta fall ofta föreligger

en hel del organiska skador å hjärnan i form av miliära nekroser

och blödningar, varför man i dylika fall ej kan utesluta att kvarstående

symtom bero på organiska skador, ehuru inga somatiska utfallssymtom från

hjärnan kunna påvisas. Vare därmed hur som helst, torde prognosen för

symtomens försvinnande vara absolut dålig, även om symtomen skulle vara

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

av funktionell art. Att Schwan, som under 15 år varit oförmögen till praktiskt

taget allt arbete, någonsin skulle kunna återtaga tjänst som vaktkonstapel

anser jag fullständigt uteslutet. Möjligen kan han tänkas orka med

något ytterst lätt arbete (icke nattarbete). Att Schwans sjukdom är att anse

som direkt följd av det överfall, för vilket han var utsatt den 6 juli 1910,

anser jag otvivelaktigt.

Ovanstående allt intygas på heder och samvete.

Stockholm den 16 juli 1925.

Gunnar Kahlmeter

Medicine doktor, överläkare.»

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 21 juli 1925, under hänvisning

till vad Kahlmeter anfört, förklarat sig finna den Schwan tillfogade

skadan — som måste anses hava uppkommit till följd av olycksfall i arbete

— böra anses hava medfört en för framtiden bestående nedsättning i Schwans

arbetsförmåga, motsvarande 75 procent av normal arbetsförmåga.

Direktören vid central fängelset å Långholmen har beträffande Schwans

förhållanden lämnat följande upplysningar:

Under år 1911 hade Schwan undergått behandling vid Kneippkuranstalten

vid Borg med ekonomiskt understöd från staten. Vistelsen därstädes under

omkring 6 manader hade enligt Schwans uppgift medfört en utgift för honom

av lågt raknat omkring 1,000 kronor utöver statsbidraget. Senare hade han

under o år nödgats för elektrisk massage- och ljusbehandling utgiva omkring

lOO kronor årligen Hans tillgångar hade ej medgivit större utbetalningar

tor sådana andamal, huru välbehövlig än en mera omfattande behandling

vant. Sedan ar 1925 hade han icke haft råd kosta på sig någon hjälp till

lindring i sina nervsmärtor. Ehuru Schwan fått åtnjuta full lön under hela

sjukdomstiden, hade dock hans ekonomi genom utlägg för läkarvård m. m.

vant klen. Han företedde ock en bild av det djupaste lidande och kunde

mke ett ögonblick frigöra sig från det svårmod, som med åren alltmer bemaktigat

sig honom.

Schwan, som vore gift, hade att draga försorg om en åldrig moder, varforutom

han under flera år måst bekosta fostran och vård åt en vngre syster

till sin hustru. J

Schwan vore fullständigt obrukbar till varje slags arbete eller sysselsättning

och vore utsatt för ständiga nervsmärtor, som berövade honom sömnen

samt inskränkte hans rörelseförmåga, så att han för svindelanfall ej numera

kunde taga ett steg utan att hava någon vid sin sida. Även blotta talandet

vore for honom en plåga. Han erfore därvid skärande känslor i huvudet.

Det föreliggande fallet måste förvisso anses vara synnerligen ömmande

Av utredningen framgår, att Schwan på grund av det honom under tjänstutövning

övergångna våldet och därav förorsakade skador är praktiskt taget

fullständigt oförmögen att uträtta något slags arbete samt att han dessutom

lider av en av våldet uppkommen, enligt allt att döma obotlig, svår nervsjukdom.

Genom det i överensstämmelse med gällande föreskrifter Schwan

meddelade avsked från tjänsten hava hans inkomster av statsmedel bortsett

från dyrtidstillägg, minskats från 3,300 kronor - Schwans avlöning vid

avskedet - till 1,670 kronor eller således med 1,630 kronor för år. Då han

• Dep a r tern en tscftefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

redan förut haft svårt att få inkomsterna att räcka till på grand av utgifter

för sjukvård och dylikt, synes uppenbart att Schwan numera, urståndsatt

som han är att genom arbete erhålla någon förtjänst vid sidan om pensionen,

befinner sig i ett verkligt betryck. Att anlita erforderlig behandling för

vinnande av lindring i sjukdomen torde icke längre vara honom möjligt.

Från staten har Schwan icke fått annat bistånd i sådant hänseende än vad

som år 1911 beviljats honom för vistelse vid ovannämnda vattenkuranstalt.

Någon som helst gottgörelse för de alltjämt kvarstående kroppsliga och psykiska

lidanden, som blivit en följd av det Schwan övergångna våldet, har

han icke erhållit vare sig av gärningsmannen — som, enligt vad jag inhämtat,

icke längre är i livet — eller av staten. Starka billighetsskäl synas

mig alltså tala för att statsmakterna nu träda hjälpande emellan och bereda

Schwan särskilt understöd.

I fråga om formen härför har fångvårdsstyrelsen hemställt om utverkande

åt Schwan av antingen tilläggspension eller ock ersättning för läkarbehandling

m. m. Statskontoret har anslutit sig till det senare av dessa alternativ

och föreslagit tilldelande av ersättning åt Schwan för vad han visat sig hava

utgivit för specialbehandling intill ett belopp av 600 kronor om året.

För egen del anser jag mig med hänsyn till de föreliggande, särskilt behjärtansvärda

omständigheterna böra biträda fångvårdsstyrelsens förslag om

tilläggspension åt Schwan. Tilläggspensionens belopp synes böra så utmätas,

att därigenom tillförsäkras Schwan möjlighet att anlita behövlig läkar- och

specialbehandling samt tillika beredes honom någon ersättning för hans av

sjukdomen vållade lidanden. Vid övervägande härav har jag funnit ett årligt

belopp av 1,000 kronor vara skäligt. Liksom den Schwan genom Kungl Maj:ts

ovannämnda beslut tillförsäkrade pensionen torde tilläggspensionen böra utgå

från och med den 1 december 1926.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre vaktkonstapeln Jonas Arvid Schwan må från och med den 1

december 1926 under sin återstående livstid uppbära — utöver honom författningsenligt

tillkommande pension — en pension från allmänna indragningsstaten

av 1,000 kronor för år.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skall till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.