Sök i Ratio Lex

Om viss ändring i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara

1927-02-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:160, Om viss ändring i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 160.

1

Nr 160.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen om viss ändring i förordningen

den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i

vissa fall vid återutförsel av utländsk vara; given Stockholms

slott den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å Stockholms slott

den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamein, Almkvist, Lyberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler uppkommen

fråga om viss utsträckning av medgiven rätt för handelsidkare att i vissa fall

vid återutförsel av utländsk vara åtnjuta restitution av den tullavgift, som

av honom erlagts för en motsvarande myckenhet från utlandet införd vara

av samma slag (handelsrestitution), och anför:

Grundstadgandena om ifrågavarande restitutionsrätt återfinnas i förordningen

den 13 december 1912 (nr 355; jfr proposition nr 51 år 1926 jämte

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 137 höft. (Nr 160.) 1

Gällande

stadganden..

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

bilaga). Enligt andra stycket av § 3 i denna förordning må nämnda rätt

tillerkännas handelsidkare allenast å plats, där tullkammare finnes. Vidare

är i förordningen stadgat, att tillstånd till begagnande av restitutionsrätten

meddelas av generaltullstyrelsen; att det endast må lämnas handelsidkare,

som är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig; samt att, då ansökning

om dylikt tillstånd föreligger, generaltullstyrelsen skall före ärendets

avgörande över denna inhämta yttrande av vederbörande tullmyndighet

ävensom handelskammare eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning

av representanter för handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter.

I övrigt innehåller förordningen bland annat åtskilliga kontrollföreskrifter

om utnyttjande av rätten till restitution.

Beträffande tillkomsten av bestämmelsen, att restitutionsrätten må tillerkännas

handelsidkare allenast å plats, där tullkammare finnes, må erinras

om följande.

Till grund för omförmälda förordning angående handelsrestitution ligger

ett av Stockholms handelskammare på sin tid framlagt, av kommerskollegium

och generaltullstyrelsen överarbetat förslag, som utan väsentliga

ändringar blev av Kungl. Maj:t förelagt 1912 års riksdag (proposition nr

148). Med avseende å begränsningen i rätten till handelsrestitution innefattade

handelskammarens förslag, att generaltullstyrelsen skulle äga medgiva

denna rätt endast åt större handelsfirma i stad, varest tullkammare under

tullförvaltares överinseende funnes inrättad och där transitaffärer med främmande

länder kunde i större omfattning förväntas. Kommerskollegium och

generaltullstyrelsen anförde i sitt yttrande över handelskammarens förslag, att

de ansåge bedömandet, huruvida en stad ägde förutsättningar för transithandel

i större omfattning med främmande länder, lämpligast böra förbehållas

Kungl. Maj:t och upptogo i anslutning härtill i sitt författningsförslag

föreskrift därom, att Konungen ägde bestämma, i vilka av rikets städer

med tullkammare rätten till restitution skulle få tillerkännas handelsidkare.

Det med nämnda proposition framlagda förslaget var också i denna

del utformat i enlighet härmed. I sin skrivelse (nr 220) med anledning av

propositionen uttalade riksdagen sig emellertid sålunda:

»Denna föreskrift synes icke stå i full överensstämmelse med principen,

att affärsidkares personliga kvalifikationer skola vara bestämmande för meddelande

av tillstånd att åtnjuta förmånen av tullrestitution. Av denna anledning

har riksdagen funnit sig böra av angivna bestämmelse bibehålla

endast vad i densamma synes vara det väsentliga, nämligen att rätt till

restitution endast må tillerkännas å plats, där tullkammare finnes.»

I överensstämmelse med den ståndpunkt, riksdagen sålunda intagit, är

gällande stadgande i ämnet avfattat.

Närmare bestämmelser angående tillämpning av förordningen den 13

december 1912 äro intagna i kungörelse den 29 juni 1926 (nr 366).

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 november 1926 har nu Stockholms inkommen

handelskammare hemställt om vidtagande av åtgärder för sådan ändring framställning.

av förutnämnda förordning den 13 december 1912, att även firmor, som

vore etablerade på landsbygden, linge i den utsträckning, som med hänsyn

till kravet på kontrollanordningar kunde prövas lämplig, erhålla möjlighet

att åtnjuta rätt till tullrestitution. Till stöd för framställningen har handelskammaren

framfört huvudsakligen följande synpunkter:

Med åberopande av bestämmelsen, att restitutionsrätten finge tillerkännas

handelsidkare allenast å plats, där tullkammare finnes, hade generaltullstyrelsen

i ett visst fall avslagit en ansökning om tullrestitution från ett

bolag, som dreve sin rörelse över Stockholm men vars styrelse hade sitt

säte i Stockholms län. Enligt handelskammarens uppfattning kunde en

dylik tillämpning av bestämmelsen, även om den vore formellt riktig, svårligen

anses överensstämmande med författningens anda. Om en firma dreve

sin import- och exportrörelse över en viss stad, borde den icke därför att

den förlagt sitt huvudkontor eller sin industriella verksamhet till stadens

omgivningar, förmenas att i förevarande hänseende åtnjuta samma förmåner

som de i staden etablerade firmorna. Med hänsyn till den kontroll, som

tullverket måste utöva, kunde det ju tänkas, att restitutionsrätten fortfarande

måste lokalt begränsas, men det borde i så fall ske efter andra linjer än

den i här förevarande fall tillämpade. Det vore önskvärt, att förordningens

ordalydelse bättre anpassades efter de organisatoriska former, under vilka

affärslivet dreves.

Efter remiss hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 30 Kommersdecember

1926 avgivit gemensamt utlåtande i ärendet. kollegium och

Ämbetsverken hava därvid överlämnat yttranden från tulldirektören och

tullbehandlingsinspektionen i Stockholm samt från de auktoriserade handelskamrarna

i riket utom Stockholms handelskammare. De sålunda hörda

tullmyndigheterna hava ansett den föreliggande framställningen böra vinna

beaktande och förordat densamma. Även handelskamrarna hava, på ett

undantag när, i sina yttranden tillstyrkt framställningen, varvid de i huvudsak

anslutit sig till de skäl, som i framställningen utvecklats.

För egen del hava ämbetsverken, under erinran om motiven för ifrågavarande

bestämmelses tillkomst, framhållit, att det, då riksdagen på sin tid

vidtog jämkning av Kungl. Maj:ts förslag till författning om handelsrestitution,

icke angavs något särskilt skäl för bibehållande av stadgandet, att

rätten till tullrestitution allenast skulle tillerkännas handelsidkare å plats,

där tullkammare funnes. Därutöver hava ämbetsverken anfört i huvudsak

följande:

Av vissa antydningar om bestämmelsens tillkomst syntes framstå såsom

ganska naturligt, att medgivandet ansetts böra knytas till ort med tullkammare.

En undersökning, huruvida något skäl av praktisk innebörd kunde

tala emot den nu föreslagna författningsändringen, syntes närmast böra

gälla frågan, om kravet på kontroll från tullverkets sida beträffande den

art av restitution, som i författningen avsåges, kunde anses betinga bestämmelsens

kvarstående. I detta hänseende vore då först att märka, att

före ikraftträdandet den 1 juli 1926 av förutnämnda förordning den 19

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

mars samma är handelsrestitutionsförordningen gällde endast i fråga om

vikt- och stycketull åsätta varor; efter sagda den 1 juli gällde rätten till

lian del Isrestitution även varor, vilka enligt tulltaxan vore underkastade värde
Beträffande

vikt- och stycketull åsätta varor läge enligt författningens

stadganden tullverkets kontroll så gott som uteslutande på varornas undersökning

och attestering av vederbörande lokala tullmyndighet dels vid införseln,

dels vid utförseln ävensom på den granskning, liandelsidkarens avräkningsdiarium

underkastades inom generaltullstyrelsen vid jämförelse med

vederbörliga tull journaler. Vid utförsel över annan tullkammare än den,

där införtullning ägt rum, hade restitution plägat beviljas, därest kontrollbehandlingen

i och för utförsel ägt rum vid tullkammaren i införselorten

och godsets transport till utförselorten skett under de kontroller, som gällde

i fråga om transport inrikes orter emellan av oförtullat utländskt gods. Från

dessa synpunkter syntes således något hinder för den ifrågavarande bestämmelsens

borttagande ej föreligga, och enligt ämbetsverkens förmenande betingades

ej heller i övrigt dess bibehållande beträffande vikt- och styeketull

asatta vaioi. , on*

Med avseende å värdetull underkastade varor gällde enligt de den 2 J juni

1926 utfärdade tillämpningsbestämmelserna till förordningen om handelsrestitution,

att antingen i § 2 av förordningen avsedda särskilda kontrollföreskrifter

eller i allt fall i § 3 av förordningen omförmält tillstånd med

därtill anknutna föreskrifter angående importförteckning skulle meddelas av

generaltullstyrelsen. Då styrelsen härvid bleve i tillfälle att, utan hinder

av den i nu ifrågavarande framställning avsedda bestämmelsens upphävande,

meddela de föreskrifter, som i de särskilda fallen kunde finnas av behovet

påkallade, syntes ej heller beträffande värdetullsvaror något hinder ioreligga

för den föreslagna författningsändringen. _ .

Då fog alltså syntes föreligga för bifall till den gjorda framställningen

samt flertalet handelskamrar vitsordat lämpligheten av den föreslagna åtgärden,

ville ämbetsverken tillstyrka framläggande för riksdagen av proposition

om upphävande av andra stycket i § 3 av gällande förordning om

handelsrestitution.

Den ifrågavarande begränsningen i rätten till restitution enligt förenämnda

förordning synes, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava i viss

mån berott därpå, att vid tiden för förordningens tillkomst endast städei, iai i

tullkammare funnes inrättad, ansåges äga förutsättningar för transithandel

med främmande länder i större utsträckning. Även den omständigheten, att

genom en dylik begränsning en noggrannare kontroll från tullverkets sida

över restitutionsrättsinnehavarens rörelse skulle kunna upprätthallas, torde

haft inverkan å begränsningens införande.

Emellertid har det nu visat sig, att handelsidkare, som bedrivit sin nnportocli

exportrörelse över stad, där tullkammare anordnats, men funnit det

fördelaktigare att förlägga sin huvudverksamhet till ort därutanför, därigenom

blivit förhindrad att komma i åtnjutande av den med förordningen åsyftade

förmånen. Ett undanröjande av denna oegentlighet synes mig önskligt. Da

enligt bestämmelse i förordningen tillstånd till begagnande av rätten till

restitution lämnas endast sådan handelsidkare, som är känd såsom redbai

och i övrigt prövas lämplig, och då vidare i förordningen meddelade kontroll
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

föreskrifter få förutsättas lämna full garanti mot missbruk av rätten till

tullrestitution, torde en lättnad i förordningen i berörda hänseende även

kunna medgivas, utan att statsverkets rätt äventyras. En sådan lättnad

synes mig så mycket hellre böra ifrågakomma, som någon motsvarande begränsning

av restitutionsrätten icke ansetts böra göras beträffande s. k. industrirestitution

enligt tulltaxeförordningen. Jag tillstyrker alltså, att det

nuvarande stadgandet, att rätt till handelsrestitution må tillerkännas handelsidkare

allenast a plats, där tullkammare finnes, upphäves med utgången

av juni månad 1927.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta,

att § 3, andra stycket, i förordningen den 13 december 1912 angående

tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara skall upphöra

att gälla med utgången av juni månad 1927,

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifalla samt förordnar, att proposition av den lydelse,

bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 137 höft. (Sr 160.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:90 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om viss ändring i förordningen den 13 december 1912 a1 i texten
  2. BevU 1927:29 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition om viss ändring i förordningen den 13 december 1912 a1 i texten