Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring

1927-02-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:178, Angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

1

Nr 178.

Kling 1. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

till vissa personer i anledning av sjukdom,

ådragen under militärtjänstgöring; given Stockholms

slott den 24 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna 1 :o—4:o hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

G IT S T Å F A D O L F.

Gustav Rosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Rosén anför:

I 1 § av förordningen den 18 juni 1909 (nr 89 sid. 1) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgas, att,

därest under militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande

värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans

eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad, eller därest person, som

nu nämnts, skadas under tjänstgöring i krig, staten skall utgiva ersättning

jämlikt vissa i förordningen stadgade grunder. Dylik ersättning utgives

jämväl, om sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 159 häft. (Nr 178.) 421 27 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Ang. ersättning

till

E. A. D.

Holmgren.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas liava till

sjukdomen bidragit.

Vidare föreskrives i 11 § av nämnda förordning, bland annat, att därest

skada medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som enligt de

i förordningen meddelade ersättningsbestämmelserna föranleder ersättning,

undersökning ofördröjligen skall hallas rörande skadans uppkomst samt

läkarbetjg anskaffas angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd;

att sagda undersökning skall, om skadan yppats under militärtjänstgöring,

föranstaltas av vederbörande befälhavare; samt att läkarbetyg, undersökningsprotokoll

och övriga till ärendet hörande handlingar skola, om

önskan att utbekomma ersättning anmäles, så snart ske kan överlämnas

till vederbörande regements- eller kårchef eller stationsbefälhavare, som

har att göra framställning om ersättningens bestämmande.

Göres ej framställning om ersättning i anledning av skada inom två

år efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i anledning

av dödsfall, från det'' döden inträdde, är, enligt den ursprungliga lydelsen

av 12 § i omförmälda förordning, rätten till ersättning förverkad.

I sistnämnda stadgande har genom förordning den 4 juni 1920 (nr 305)

vidtagits den ändring, att, beträffande skada, som yppats efter ingången av

år 1919, rätten till ersättning är förverkad, därest ej framställning om

ersättning i anledning av skada göres inom tre år från det för värnpliktig

tjänstgöringen samt för volontär vid hären och för den, som tillhör flottans

eller kustartilleriets stammanskap, anställningen upphörde eller från den

senare tidpunkt, då skadan yppades, eller, där fråga är om ersättning i

anledning av dödsfall, från det döden inträdde.

Ifrågavarande ersättning utgår från den i § 46 mom. 1 värnpliktslagen

omförmälda invalid- och pensionsfond.

l:o.

Uti en till riksförsäkringsanstalten den 31 mars 1925 inkommen skiift

anhöll Einar Axel David Holmgren från Forsbo i Stora Skedvi församling

av Kopparbergs län att komma i åtnjutande av ersättning i anledning av

sjukdom, ledgångsreumatism, som lian ådragit sig under militärtjänstgöring

vid Dalregementet år 1921. Då berörda framställning icke gjorts inom

den föreskrivna tiden av tre år från det tjänstgöringen upphörde, förklarade

sig anstalten icke kunna upptaga densamma till prövning.

Hos Kungl. Maj:t har Holmgren sedermera uti en den 31 mars 1926

dagtecknad skrift anhållit att, utan hinder därav att hans framställning

om ersättning icke blivit gjord inom författningsenligt föreskriven tid,

komma i åtnjutande av ersättning enligt grunderna i förordningen den 18

juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, adragen undei

militärtjänstgöring.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Holmgren fullgjort sin värnpliktstjänstgöring

vid Dalregementet under tiden 28 maj 10 oktober 1921,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11H.

3

att han någon dag före den 10 september 1921 under tjänstgöring å Kommehed

blivit häftigt förkyld, varför han den 11 i samma månad intagits på regementets

sjukstuga; att han omedelbart efter övningstidens slut den 10

oktober 1921 överförts till Ealu lasarett, där han vårdats för ledgångsreumatism

till den 30 januari 1922; att han på grund av recidiverande

ledgångsreumatism sistnämnda dag förklarats till krigstjänst oduglig; samt

att han den 7 augusti 1925 undersökts av stadsläkaren i Säter C. W.

Stoije, som intygat, att Holmgren lede av kronisk artrit i synnerhet i

rygg och höger ben, sannolikt svit av ledgångsreumatism, och att hans

arbetsförmåga vore avsevärt nedsatt genom denna sjukdom.

Riks för säkring sanstalten har i avgivet utlåtande den 23 april 1926 meddelat,

att anstalten i anledning av den av Holmgren hos Kungl. Maj:t

gjorda ansökningen till prövning upptagit frågan om Holmgrens rätt till

ersättning, därest framställning därom gjorts inom föreskriven tid, och

hade anstalten därvid funnit, att det recidiv av ledgångsreumatism, som

Holmgren ådragit sig, skäligen kunde anses vara ådraget på grund av

militärtjänstgöringen, varför han sålunda skulle, under förutsättning att

preskription icke förelåge, vara berättigad till ersättning jämlikt förenämnda

förordning den 18 juni 1909.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som den 5

augusti 1926 avgivit utlåtande i ärendet, hava anfört, bland annat,

följande.

Av den i ärendet verkställda utredningen framginge, att Holmgren författningsenligt

icke vore berättigad till någon ersättning för den sjukdom, varav

han alltsedan värnpliktstiden lidit. Det oaktat förefölle det departementet

och sjukvårdsstyrelsen, med hänsyn till att Holmgren icke syntes hava haft

kännedom om gällande förordning rörande anmälan om ersättning i dylika

fall, som om billigheten fordrade, att ersättning bereddes honom jämlikt

grunderna för berörda förordning den 18 juni 1909. Departementet och

styrelsen ville i detta avseende erinra, hurusom riksdagen i ett flertal fall,

där anledning funnits antaga, att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomens

uppkomst eller utveckling, samt där omständigheterna givit vid handen,

att sådan undersökning, varom förmäldes i 11 § av förordningen den 18 juni

1909, bort äga rum, medgivit utbetalande av ersättning i enlighet med förordningens

föreskrifter ritan hinder av däri stadgade preskriptionsbestämmelser.

I här föreliggande fall torde det, enligt vad som framginge av utredningen

i ärendet, icke kunna anses uteslutet, att militärtjänsten bidragit

till utvecklingen eller försämringen av Holmgrens sjukdom. Vidare ville det

synas departementet och styrelsen, som om omständigheterna i här föreliggande

fall bort giva anledning till särskild undersökning enligt 11 § i förberörda

förordning. Någon dylik undersökning hade emellertid, enligt vad

som framginge av handlingarna i ärendet, icke blivit verkställd.

På grund härav hemställde civila departementet och sjukvårdsstyrelsen,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till Holmgren finge,

utan hinder av att framställning om ersättning icke blivit gjord inom föreskriven

tid, utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för ovannämnda

förordning den 18 juni 1909 kunde anses berättigad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ang. ersättning

till

E. A. Olsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Holmgren icke kunnat tillerkännas

någon ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909, enär

ansökning därom icke gjorts inom behörig tid av tre år från det militärtjänstgöringen

upphört.

Sedan genom förordningen den 4 juni 1920 pi-eskriptionstiden utsträckts

från två till tre år beträffande skada, som yppats efter ingången av år

1919, har dispens i regel förekommit endast i sådana den äldre preskriptionsbestämmelsen

underkastade fall, i vilka anspråket på ersättning gjorts

gällande inom den tid, som stadgas i sistnämnda förordning, eller alltså

tre år. I några fall hava emellertid särskilda omständigheter ansetts böra

föranleda till dispens, oaktat även sistnämnda tid överskridits. Så har

nämligen skett, då förhållandena givit vid handen, att sådan undersökning,

varom förmäles i 11 § av förordningen den 18 juni 1909, bort äga

rum. Såsom av arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse

framhållits, synas i det fall, varom här är fråga, omständigheterna hava

bort giva anledning till dylik undersökning. På grund härav och då,

enligt vad riksförsäkringsanstalten meddelat, Holmgren ådragit sig ifrågavarande

sjukdom under sådana förhållanden, att ersättning enligt bestämmelserna

i förutnämnda förordning den 18 juni 1909 kunnat tillerkännas

honom, därest framställning därom gjorts inom föreskriven tid, finner jag

billigt, att han får komma i åtnjutande av ersättning enligt i förordningen

angivna grunder. Ersättningen torde böra utgå från och med den 1

januari 1927.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva,''

att till Einar Axel David Holmgren må — utan hinder därav

att framställning om ersättning icke blivit gjord inom den

tid, som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni

1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring — från och med den 1 januari

1927 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för

nämnda förordning kan anses berättigad.

2:o.

Uti en till riksförsäkringsanstalten den 21 december 1925 inkommen

skrift anhöll Erik Albin Olsson från Finstorp i Västra Vingåkers församling

av Södermanlands län att komma i åtnjutande av ersättning i anledning

av sjukdom, som han ådragit sig under militärtjänstgöring vid

Livgardet till häst år 1921. Då berörda framställning icke gjorts inom

den föreskrivna tiden av tre år från det tjänstgöringen upphörde, fann

anstalten enligt beslut den 4 mars 1926 sig icke kunna tillerkänna

Olsson någon ersättning för ifrågavarande sjukdom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 178. 5

Hos Kungl. Maj:t har Olsson sedermera uti en den 12 mars 1926

dagtecknad skrift anhållit, att det förhållandet, att hans framställning om

ersättning icke blivit gjord inom författningsenligt föreskriven tid, icke

måtte utgöra hinder för honom att komma i åtnjutande av ersättning

enligt grunderna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Olsson fullgjort sin värnpliktstjänstgöring

vid Livgardet till häst under tiden 16 mars—13 september

1921; att han kort efter inryckningen under kommendering såsom stallpost

ådragit sig hosta och lindrig förkylning, varför han den 13 april

inlagts på garnisonssjukhuset, där han kvarlegat till den 18 april; att

det under vistelsen å nämnda sjukhus påvisats ett biåsljud på hjärtat,

ehuru det ej med säkerhet kunnat avgöras, om detta biåsljud varit

tillfälligt eller symptom på verkligt hjärtfel; att Olsson efter återkomsten

till regementet insjuknat i difteri och i anledning härav den 22 april

remitterats till epidemisjukhuset, där han kvarlegat till den 11 maj, dä

han avpolleterats till garnisonssjukhuset, varifrån han utskrivits den 14

därpå följande juni; att det under hans vistelse å sistnämnda sjukhus

enligt förda anteckningar påvisats, att ett biåsljud på hjärtat fortfarande,

hörts, dock utan säkert objektivt underlag; att han den 7 juli samma

år ånyo sänts för observation till garnisonssjukhuset, där han kvarlegat

till den 16 juli, då han återkommit till regementet med det utlåtandet,

att han bland annat företett tecken på organiskt hjärtfel; samt att han i

anledning härav omedelbart överförts till icke vapenför och erhållit lindrig

tjänstgöring under återstående delen av sin värnpliktstid eller till och med

den 13 därpå följande september.

Olsson har efter värnpliktstidens slut av stadsläkaren i Katrineholm,

IL Pousard behandlats för hjärtfel, vilket enligt nämnde läkares åsikt

sannolikt orsakats av difteri i april månad 1921 under militärtjänstgöring,

och vilket gjorde Olsson oförmögen till allt tyngre arbete i hans

yrke (jordbruksarbete). Vederbörande regementsläkare har uttalat den

åsikten, att Olsson redan från början av sin militärtjänstgöring lidit av

lindrigt hjärtfel, men att det dock vore ofrånkomligt, att den sjukdom

(difteri), han genomgått, i någon mån kunde hava bidragit till att manifestera

de förut vaga hjärtsymptomen, ehuruväl intet motsade antagandet,

att denna utveckling av hj ärtåkomman skulle kunna hava ägt rum även

utan genomgången difteri.

I avgivet yttrande den 8 juni 1926 har riks försäkring sanstalten meddelat,

att anstalten funnit, att Olsson skulle, därest framställning om ersättning

gjorts inom därför föreskriven tid, varit berättigad till ersättning

jämlikt förutnämnda förordning den 18 juni 1909.

Arméfor vältning ens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava uti den

20 juni 1926 avgivet yttrande på i huvudsak samma skäl, som departe
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Ang. ersättning

till H O.

Nilsson.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

mentet och styrelsen anfört i sitt under punkten l:o omförmälda utlåtande,

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att

till Olsson finge, utan hinder av att framställning om ersättning icke

blivit gjord inom föreskriven tid, utbetalas ersättning enligt grunderna

för förordningen den 18 juni 1909.

Under åberopande av vad sålunda förekommit får jag hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Erik Albin Olsson må — utan hinder därav att

framställning om ersättning icke blivit gjord inom den tid,

som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring — från och med den 1 januari 1927

från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas

den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda

förordning kan anses berättigad.

3:o.

Uti en till riksförsäkringsanstalten den 20 augusti 1925 ingiven skrift

gjorde kuratorn hos fattigvårdsnämnden i Stockholm framställning om ersättning

åt Herman Gottfrid Nilsson från Stockholm i anledning av ögonsjukdom,

som Nilsson ådragit sig under militärtjänstgöring vid Nynäs

landstormskompani år 1914. Då berörda framställning icke ingivits inom

föreskriven tid, fann emellertid riksförsäkringsanstalten enligt beslut den

11 februari 1926 sig icke kunna tillerkänna Nilsson någon ersättning för

ifrågavarande sjukdom.

Hos Kungl. Maj:t har Nilsson sedermera uti en den 8 april 1926 dagtecknad

skrift anhållit, att ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909

måtte tillerkännas honom utan hinder därav, att framställning om dylik

ersättning icke gjorts inom i nämnda förordning föreskriven tid.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Nilsson, som under tiden 21

augusti—9 oktober 1914 varit inkallad till krigstjänst göling vid Nynäs

landstormskompani och därvid tjänstgjort å förrådet därstädes, under

nämnda tid ådragit sig en inflammation i ögonen genom drag; att han

för denna sjukdom först behandlats av läkare på platsen samt därefter

den 1 november 1914 inlagts på garnisonssjukhuset i Stockholm, där han

kvarlegat till den 11 december samma år; att han sedermera vårdats för

ögonsjukdom å S:t Eriks sjuk- och vårdhem i Stockholm under tideii 23

februari—13 april 1915 samt vidare för samma sjukdom dels behandlats

polikliniskt under vissa tider av åren 1915—1917, dels ock vårdats å

sjukavdelningen vid Stockholms stads arbetsinrättning under vissa tider

av åren 1920—1925.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

7

Itiks försäkrings anstalt en, som den 27 maj 1926 avgivit utlåtande över

den av Nilsson lios Kungl. Maj:t gjorda framställningen, har meddelat,

bland annat, att anstalten i anledning av nämnda framställning till

prövning upptagit frågan om Nilssons rätt till ersättning enligt förordningen

den 18 juni 1909, under förutsättning att framställning därom

gjorts inom föreskriven tid, och därvid funnit, att militärtjänstgöringen

skäligen borde anses hava bidragit till Nilssons ifrågavarande sjukdom,

varför han, därest preskription ej förelegat, skulle hava varit berättigad

till ersättning jämlikt nämnda förordning.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava uti den

5 augusti 1926 avgivet yttrande på i huvudsak samma skäl, som departementet

och styrelsen anfört i sitt under punkten l:o omförmälda utlåtande,

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till Nilsson

finge, utan hinder av att framställning om ersättning icke blivit gjord inom

föreskriven tid, utbetalas ersättning enligt grunderna för förordningen den

18 juni 1909.

Under åberopande av vad i ärendet sålunda förekommit får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Herman Gottfrid Nilsson må — utan hinder därav

att framställning om ersättning icke blivit gjord inom

den tid, som föreskrives i 12 § av förordningen den 18

juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring — från och med den 1 januari

1927 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för

nämnda förordning kan anses berättigad.

4:o.

Sedan Carl Gustaf Eriksson från Backa, Gustafs församling av Kopparbergs

län, hos pensionsstyrelsen anhållit att genom styrelsens försorg

komma i åtnjutande av sjukvård -på grund av ryggradssjukdom, som han

ådragit sig under militärtjänstgöring vid Vaxholms grenadjärregemente år

1921, gjorde pensionsstyrelsen i skrivelse den 17 augusti 1925 hos riksförsäkringsanstalten

framställning om att anstalten måtte till prövning upptaga

frågan, huruvida Eriksson på grund av nämnda sjukdom vore berättigad

till ersättning jämlikt bestämmelserna i förutnämnda förordning

den 18 juni 1909. Då framställningen om ersättning icke gjorts inom

den föreskrivna tiden av tre år från det tjänstgöringen upphörde eller

från den senare tidpunkt, då sjukdomen yppades, fann emellertid riksförsäkringsanstalten

enligt beslut den 14 december 1925 sig icke kunna tillerkänna

Eriksson någon ersättning för ifrågavarande sjukdom.

Ang. ersättning

till C. O.

Eriksson.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.

Hos Kungl. Maj:t har Eriksson sedermera uti en den 1 februari 1926

dagtecknad skrift anhållit att, utan hinder av att hans framställning om

ersättning icke blivit gjord inom den författningsenligt föreskrivna tiden,

komma i åtnjutande av ersättning enligt grunderna i ovanberörda förordning

den 18 juni 1909.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Eriksson under sin militärtjänstgöring

vid Vaxholms grenadjärregemente den 20 april 1921 intagits

å regementets sjukhus för influensa, vilken sjukdom då gått epidemiskt,

samt den 9 maj samma år för recidiv och halsfluss; att sistnämnda sjukdom

sedermera efterföljts av ledgångsreumatism med temperaturstegringar,

som kvarhållit honom å sjukhuset till den 30 juni 1921; att han under

regementsmötet samma år varit sjukskriven tre gånger, varje gång för ledgångsreumatism,

huvudsakligen lokaliserad till höfter, knän och rygg; att

han under repetitionsövningarna åren 1922 och 1923 icke varit sjukanmäld;

att han under oktober månad 1925 blivit undersökt av överläkaren vid

kirurgiska avdelningen å Ealu lasarett J. A. Waldenström, varvid han företett

en höggradig deformitet och en mycket höggradig rörelseinskränkning

1 ryggraden, på grund varav han då varit oförmögen till arbete; att han

under år 1926 vårdats å nämnda lasarett, samt att en förbättring i de

subjektiva symptomen härunder inträtt, men att det enligt nämnde läkares

åsikt likväl kräves en lång tids behandling, för att han skall bliva så

mycket återställd, att han åter kan försörja sig själv.

Regementsläkaren vid Vaxholms grenadjärregemente har i ett den 22

augusti 1925 utfärdat intyg förklarat sig anse det icke vara osannolikt,

att Erikssons ryggradssjukdom, om den vore av reumatisk natur, härledde

sig från förutnämnda reumatiska affection, som i sin tur varit eu följd

av ovan omförmälda halssjukdom. Enär denna halssjukdom tillhörde de

så kallade kasernsjukdomarna, kunde det enligt regementsläkarens åsikt

icke förnekas, att militärtjänsten varit roten och upphovet till Erikssons

sjukdomar. Vidare har överläkaren Waldenström beträffande sambandet

mellan Erikssons nuvarande ryggradssjukdom och förenämnda reumatiska

åkomma förklarat, att dylikt samband icke kunde anses uteslutet.

I avgivet yttrande den 18 februari 1926 har riksförsäkringsanstalten

meddelat, att anstalten funnit Eriksson hava ådragit sig ifrågavarande

ryggradssjukdom under sådana omständigheter, att militärtjänstgöringen

torde få anses hava bidragit till densamma, varför han skulle hava varit

berättigad till ersättning jämlikt förordningen den 18 juni 1909, därest

framställning därom gjorts inom därför föreskriven tid.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava uti den

2 mars 1926 avgivet utlåtande anfört, att oaktat Eriksson författningsenligt

icke vore berättigad till ersättning för den sjukdom, som gjort

honom nästan oförmögen till allt arbete, förefölle det likväl, med hänsyn

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kutig!,. Maj;ts proposition nr 178.

till att Eriksson icke syntes hava ägt kännedom om gällande förordning

rörande anmälan om ersättning i dylika fall, som om billigheten fordrade,

att ersättning bereddes honom jämlikt grunderna för berörda förordning

den 18 juni 1909. Civila departementet och sjukvårdsstyrelsen hemställde

därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till Eriksson

finge, utan hinder av att framställning om ersättning icke gjorts inom

föreskriven tid, utbetalas ersättning enligt grunderna för förordningen den

18 juni 1909.

Genom beslut den 28 maj 1926 har Kungl. Maj:t tillerkänt Eriksson

en gratifikation av 225 kronor, att utgå av beväringsmanskapets invalidoch

pensionsfond.

Da, enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen, i förevarande

fall synnerligen ömmande omständigheter föreligga, finner jag billigt, att

Eriksson, som ådragit sig ifrågavarande sjukdom under sådana förhållanden,

att ersättning enligt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1909

kunnat tillerkännas honom, därest framställning därom gjorts inom föreskriven

tid, får komma i åtnjutande av ersättning enligt i nämnda förordning

angivna grunder. Ersättningen torde böra utgå från och med

den 1 januari 1927.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Carl Gustaf Eriksson må — utan hinder därav

att framställning om ersättning icke blivit gjord inom den

tid, som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni

1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring — från och med den 1 januari

1927 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för

nämnda förordning kan anses berättigad.

Yad departementschefen ovan under punkterna l:o—

4:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

behagar hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla samt förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik von Horn.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 152 höft. (Nr 178.) 421 27 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.