Angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
1927-02-09 · 92 sidor, varav 89 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 89 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:179, Angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
1
tfr 179.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring; given Stockholms slött den 24
februari 1927.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlatande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Rosén.
Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rosen, följande.
Under punkten 22 av elfte huvudtiteln i årets statsverksproposition har
Kungl. Maj.t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på den proposition, som
kunde komma att avlåtas till riksdagen rörande ändrade bestämmelser angående
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
tillsvidare beräkna ordinarie anslaget till bidrag till dylik ersättning
till 377,000 kronor.
Jag anhåller nu att ånyo få anmäla detta ärende för Kungl. Maj:t,
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 153 häft. (Nr 179.) 37.1 27 1
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 179.
Nu gällande bestämmelser angående ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, återfinnas i förordningen den lb
juni 1909 (nr 89 s. 1). Bestämmelserna i denna förordning, vilken avser värnpliktiga,
volontärer vid hären samt Ilottans och kustartilleriets stammanskap,
ansluta sig i huvudsak till lagen den 5 juli 1901 angående ersättning for
skada till följd av olycksfall i arbete, vilken lag numera ersatts av lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. De väsentligaste
olikheterna bestå dels däri, att ersättning enligt 1909 års förordning
utgår, förutom för skada till följd av olycksfall under militärtjänstgöring,
jämväl om sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter slutad
militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava bidragit
till sjukdomen, dels ock däri, att ersättningsbeloppen enligt nämnda förordning
äro högre än de, som utgingo enligt 1901 års olycksfallsersättningslag.
I sistnämnda hänseende må nämnas, att ersättningarna enligt 1909 års förordning,
vilka redan från början i allmänhet utgingo med 50 procent högre
belopp än enligt olycksfallsersättningslagen, sedermera fördubblats genom
förordningen den 4 juni 1920 (nr 305) angående ändrad lydelse av 4 och
12 §§ i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Efter den genom sistnämnda förordning
vidtagna förhöjningen av ersättningsbeloppen utgar vid övergående
skada sjukhjälp med 3 kronor om dagen och vid skada, som medfört för
framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, årlig livränta
med 900 kronor respektive det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans
minskning. Där skadan medfört döden, erhålla de efterlevande
begravningshjälp med 150 kronor, varjämte årliga livräntor utgå till änka
med 360 kronor och till varje minderårigt barn med 180 kronor. Om den
avlidne icke efterlämnat änka eller barn, utgår under viss förutsättning årlig
livränta till fader eller moder eller, om båda leva, till dem gemensamt med
360 kronor och till varje minderårigt syskon med 180 kronor. Livräntor
till efterlevande få dock icke sammanlagt uppgå till mer än 900 kronor.
Ersättningsanspråk enligt förordningen preskriberas inom viss kortare
tid, från det skadan yppades, eller vid dödsfall, från det döden inträffade.
Eör yrkande om jämkning uti redan beviljad ersättning är likaledes stadgad
viss kort preskriptionstid. Beslutanderätten i ersättningsfrågor tillkommer
riksförsäkringsanstalten. Den, som är missnöjd med nämnda myndighets
beslut, äger söka ändring däri genom anhängiggörande av talan vid domstol
eller påkallande av skiljeavtals tillämpning.
För ifrågavarande förordnings innehåll i övrigt torde jag fa tillfälle redogöra
i samband med genomgåendet av det förslag till förändrade bestämmelser
i ämnet, jag har för avsikt att i det följande underställa Kungl. Maj:t.
Såsom ovan nämnts, har 1901 års olycksfallsersättningslag numera ersatts
av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Genom
sistnämnda lag, vilken trädde i tillämpning den 1 januari 1918, infördes i
den svenska sociala olycksfallsförsäkringen åtskilliga helt nya genomgripande
grundsatser. Sålunda gäller, bland annat, att den skadade i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 3
försäkringen skall beredas erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra
till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, att den kontant utgående
ersättningen till sitt belopp skall bestämmas i visst förhållande till den
skadades arbetsförtjänst, att någon tidsfrist icke finnes stadgad för väckande
av anspråk pa ersättning eller sökande av jämkning i redan beslutad ersättning,
samt att tvister i ersättningsfrågor m. m. icke skola underställas de
allmänna domstolarnas prövning utan avgöras av det för sådant ändamål
inrättade försäkringsrådet.
bedan. riksförsäkringsanstalten erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att avgiva
fölslag till de föreskrifter, som betingades av 1916 års olycksfallsförsäkringslag,
utarbetade anstalten, som ansåg uppdraget jämväl avse förslag
till sådan ändring av stadgandena i 1909 års förordning, vilken kunde erfordras
för att bringa nämnda stadganden i överensstämmelse med de inom
den sociala olycksfallsförsäkringen införda nya grundsatserna, med biträde
av, bland andra, särskilda till anstaltens förfogande ställda sakkunniga, förslag
till en helt ny författning angående ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Nämnda författningsförslag överlämnades
med utlåtande den 30 december 1918 till Kungl. Maj:t, som däröver
infordrade yttranden från arméförvaltningen, marinförvaltningen, medicinalstyrelsen,
försäkringsrådet och statskontoret.
Försäkringsrådet erinrade i sitt yttrande om att, sedan berörda utlåtande
och förslag framlagts, socialförsäkringskommittén den 14 oktober 1919 avgiyit
betänkande och förslag angående allmän sjukförsäkring, därvid kommittén
jamval förklarat sig hava för avsikt att särskilt avgiva förslag till de
andringar i olycksfallsförsäkringslagen, som kunde föranledas, bland annat,
av kommitténs förslag rörande allmän sjukförsäkring. Det syntes försäkringsradet
vara klart, att det siitt, på vilket sjukförsäkringen kunde komma att ordnas,
maste vara av betydelse även för frågan om ändring av bestämmelserna
rörande ersättning for kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring, så
mycket hellre som både 19< >9 års förordning och det föreliggande förslaget inneholle
stadganden om rätt till ersättning i anledning av sjukdom, som icke
föranletts av olycksfall. Likaledes syntes det, för vinnande av önskvärd
enhetlighet, vara erforderligt, att förslaget, vilket företrädesvis avsåge att
bringa gällande stadganden rörande ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, i överensstämmelse med bestämmelserna
i olycksfallsforsäkringslagen, icke upptoges till prövning, förrän socialförsäknngskommittens
omformälda förslag till ändring av bestämmelserna i nämnda
lag blivit framlagt. Försäkringsrådet hemställde därför, att, på sätt jämväl
av medicinalstyrelsen i dess till försäkringsrådet remitterade utlåtande föreslagits,
med prövningen av ifrågavarande författningsförslag måtte få anstå,
till dess frågan om allmän sjukförsäkring blivit avgjord, ävensom att denna
provning måtte företagas först i sammanhang med det förslag till ändringar
i olycksfallsförsäkringslagen, som socialförsäkringskommittén hade för avsikt
att avgiva. I avvaktan på den slutliga prövningen av författningsförslaget
ansåge sig emellertid försäkringsrådet böra föreslå viss förhöjning av ersätt
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
ningsbeloppen ävensom vissa förändringar av preskriptionsbestämmelserna
i 1909 års förordning.
1 propositionen den 27 februari 1920, nr 208, föreläde Kungl. Maj.t 1920
års riksdag förslag till ändringar i 1909 års förordning i enlighet med försäkringsrådets
förslag. Därvid anförde föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet, bland annat, att, ehuru det givetvis vore av synnerlig
vikt, att en fullt tillfredsställande lagstiftning på förevarande område
snarast möjligt komme till stånd, han, med hänsyn till vad försäkringsradet
därutinnan anfört, icke ville motsätta sig ett uppskov med antagandet av
riksförsäkringsanstaltens förslag, under förutsättning att provisoriska åtgärder
omedelbart vidtoges för undanröjande av de mest framträdande bristerna i
1909 års förordning.
Eiksdagen anmälde i skrivelse den 18 maj 1920, nr 242, att riksdagen
bifallit det vid nyssnämnda proposition fogade förslag till ändringar i 1909
års förordning, allenast med viss jämkning beträffande den tid, från och
med vilken de ändrade bestämmelserna skulle tillämpas.
I enlighet härmed utfärdades därefter den av mig i det föregående omnämnda
förordningen den 4 juni 1920 (nr 305).
Sedan dess har riksförsäkringsanstaltens den 30 december 1918 avgivna
förslag till helt ny författning i förevarande ämne fått vila.
Uti skrivelse den 18 januari 1923 framlade riksförsäkringsanstalten förslag
till vissa ändringar i 1909 års förordning i syfte, bland annat, att vinna likformighet
med olycksfallsförsäkringslagen. Detta förslag, varöver försäkringsrådet
hördes och vars framläggande för riksdagen ånyo påyrkades av anstalten
i skrivelse den 22 november 1923, har icke heller lett till någon
vidare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
I anledning av en vid 1925 års riksdag inom första kammaren i ämnet
väckt motion, nr 235, uttalade emellertid riksdagen i skrivelse den 2 juni
1925, nr 310, att riksdagen icke kunnat undgå att finna de nu gällande
bestämmelserna angående ersättning i anledning av kroppsskada, adragen
under militärtjänstgöring, vara i åtskilliga hänseenden otillfredsställande.
Det syntes därför riksdagen önskvärt, att förslag till ny lagstiftning i ämnet
med det snaraste framlades för riksdagen.
Under erinran om det år 1918 avgivna förslaget anbefallde Kungl. Maj:t
därefter genom skrivelse den 5 mars 1926 riksförsäkringsanstalten att, i den
mån så betingades av numera föreliggande ändrade förhållanden, inkomma med
förnyat förslag i ämnet. Med anledning härav har riksförsäkringsanstalten
med skrivelse den 6 augusti samma år avgivit sådant förslag; varjämte anstalten
i skrivelse den 7 därpåföljande december framlagt vissa beräkningai
av de vid förslagets genomförande uppkommande kostnaderna. Iliksförsäkringsanstaltens
nya författningsförslag ansluter sig i väsentliga delar till det
år 1918 avgivna förslaget, men företer i förhållande till detta dels vissa skiljaktiglieter,
föranledda av de ändringar, som under den mellanliggande tiden
vidtagits i olyckfallsförsäkringslagen, dels ock vissa andra avvikelser, som
anstalten funnit av förhållandena motiverade.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Över det nya förslaget hava yttranden inhämtats — förutom från de myndigheter,
som yttrade sig över det tidigare förslaget — jämväl från flygstyrelsen
och socialstyrelsen. Från de sålunda hörda myndigheternas sida
hava i åtskilliga punkter erinringar framställts mot förslaget.
För egen del har jag vid det övervägande, jag ägnat åt detta ärende,
kommit till den uppfattningen, att starka skäl föreligga att nu bringa frågan
om en ändring av ifrågavarande bestämmelser till sin lösning.
Såsom av det föregående framgår, uttalade 1925 års riksdag önskvärdheten
av att förslag till ny lagstiftning i ämnet med det snaraste framlades
för riksdagen. De brister i de gällande bestämmelserna, som föranledde
detta uttalande, torde i väsentlig mån sammanhänga med det förhållandet,
att nämnda bestämmelser i det stora hela kvarstå på 1901 års olycksfallsersättningslags
grund. I första hand synes det därför angeläget, att de
nya grundsatser, som, enligt vad jag i det föregående antytt, genom 1916
års olycksfallsförsäkringslag vunnit insteg inom den sociala olycksfallsförsäkringen,
jämväl vinna tillämpning på förevarande område. Detta förefaller
så mycket mera påkallat, som en del av den personal, vilken omfattas
av 1909 års förordning, nämligen de fast anställda, också faller under olvcksfallsförsäkringslagen.
Även om åvägabringandet av en dylik överensstämmelse
med sistnämnda lags grundsatser närmast ter sig behövligt i fråga om
ersättning för skada till följd av olycksfall, gör sig i viss mån samma behov
gällande beträffande ersättning i anledning av sjukdom, som ej förorsakats
av olycksfall. I sistnämnda hänseende är den nuvarande lagstiftningen emellertid
även ur annan synpunkt i behov av revidering. Sålunda har erfarenheten
givit vid handen, att avfattningen av det grundläggande stadgandet
rörande rätten till ersättning för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall,
lett till ojämnhet och osäkerhet i tillämpningen samt nödvändiggjort omfattande
undersökningar, i följd varav den sjuke ofta icke utan betydande
omgång kunnat komma i åtnjutande av sin ersättning. Då dylika sjukdomsfall
representera det långt övervägande antalet fall, där ersättning enligt
1909 års förordning hittills ifrågakommit, inses lätt betydelsen av rättelses
vidtagande i angivna avseende.
Det nu anförda torde innefatta tillräckliga skäl att äntligen underkasta
de nuvarande bestämmelserna i förevarande ämne den genomgripande revision,
som så länge varit förberedd. Att ytterligare uppskjuta denna revision
i avvaktan på prövningen av frågan om anordnande av allmän och
obligatorisk sjukförsäkring synes icke vara motiverat. Därest nämligen det
förslag till sjukförsäkringens ordnande, vilket chefen för socialdepartementet
senare i dag kommer att föreslå Kungl. Maj:t förelägga riksdagen och vilket
går ut på en utvidgad frivillig sjukförsäkring, varder antaget, lärer frågan
om införande av en allmän obligatorisk sjukförsäkring få anses för avsevärd
tid framåt sakna aktualitet.
Vad nu angår riksförsäkringsanstaltens förslag till ändrade bestämmelser
i förevarande avseende, hava åtskilliga av de erinringar, som däremot fram
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
ställts av de i ärendet hörda myndigheterna, synts mig befogade. På grund
härav och då jag dessutom funnit ytterligare jämkningar erforderliga i förslaget,
har jag låtit inom försvarsdepartementet utarbeta ett nytt förslag, som
jag nu anhåller få underställa Kungl. Maj:t.
Innan jag ingår på en närmare redogörelse för detta förslag, torde jag
böra påpeka, att den huvudsakliga motiveringen till riksförsäkringsanstaltens
förslag återfinnes i dess förenämnda, den 30 december 1918 avgivna utlåtande.
På detta föreligger i tryck (Bihang till riksdagens protokoll 1919, 2.
samlingen, 2. avdelningen, 2. bandet), lärer jag här icke behöva lämna någon
mera utförlig redogörelse för dess innehåll, utan i allmänhet kunna härutinnan
hänvisa till nämnda utlåtande. Till den del riksförsäkringsanstaltens
senaste förslag avviker från dess tidigare, innehålles motiveringen till dessa
avvikelser uti ovannämnda skrivelse den 6 augusti 1926. För innehållet i
denna skall jag på vederbörliga ställen i det följande redogöra. Själva förslaget
torde emellertid såsom bilaga (Bil. B) få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.
Vidare förtjänar nämnas, att olika meningar yppats i frågan, huruvida
bestämmelserna i förevarande ämne böra, efter förebild av 1909 års förordning,
sammanfattas i en särskild författning eller om de till någon del böra
meddelas i form av tillägg till olycksfallsförsäkringslagen. Riksförsäkringsanstaltens
förslag ansluter sig härutinnan till nämnda förordning.
Med hänsyn därtill att, såsom i det föregående framhållits, den fast anställda
personal, som jämte de värnpliktiga avses med ifrågavarande bestämmelser,
jämväl faller under olycksfallsförsäkringslagen, har emellertid
från såväl socialstyrelsens som försäkringsrådets sida framhållits det principiellt
riktiga i att icke i fråga om rätt till ersättning för olycJcsfallssicada inordna
de fast anställda under en ny författning.
Beträffande de värnpliktiga anser socialstyrelsen saken ställa sig något
annorlunda. Enligt rådande uppfattning omfattades dessa ej av olycksfallsförsäkringslagen,
emedan de icke kunde anses i lagens mening använda till
arbete för annans räkning under sin militärtjänstgöring, utan därvid endast
fullgjorde en medborgerlig skyldighet. Av denna anledning och även av
andra skäl syntes det socialstyrelsen måhända vara lämpligast, att för de
värnpliktigas vidkommande jämväl olycksfallsersättningsfrågan ordnades på
sätt hittills varit förhållandet.
I sistnämnda del skiljer sig försäkringsrådets åsikt från socialstyrelsens,
i det att försäkringsrådet ifrågasätter, om man icke lämpligen borde
inrangera samtliga frågor om ersättning för olycksfallsskada under olycksfallsförsäkringslagen,
vilket skulle kunna ske genom vissa ändringar och
tillägg i nämnda lag. Genom en sådan anordning skulle alla fall av ersättning
för olycksfall under militärtjänstgöring komma att behandlas i
full överensstämmelse med frågorna om ersättning för olycksfall i arbete
i allmänhet. Pärjämte behövde man icke vid ordnandet av frågorna om
ersättning i anledning av sjukdom, som icke föranletts av olycksfall, taga
7
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 179.
någon hänsyn till vad som gällde i fråga om ersättning för olycksfallsskada.
I stället skulle bestämmelserna i denna del kunna i den mån, så ansåges
lämpligt, bringas i närmare överensstämmelse med dem, som gällde rörande
ersättning vid sjukdom för andra statens arbetare. I sammanhang
därmed skulle också kunna tagas i övervägande, huruvida icke avgörandet
av dessa ärenden skulle kunna, i analogi med vad som ägde rum inom andra
statsverkets förvaltningsgrenar, t. ex. post-, telegraf- och järn vägsförvaltningarna,
omhänderhavas av arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse
respektive marinförvaltningens civilavdelning och marinöverläkaren.
Det torde icke kunna förnekas, att ur de principiella och praktiska synpunkter,
som i förevarande avseende framförts, vissa skäl föreligga för en
uppdelning av hithörande bestämmelser på olycksfallsförsäkringslagen och
en särskild författning. Det mest rationella skulle väl därvid vara att,
såsom försäkringsrådet ifrågasatt, komplettera förstnämnda lag i den riktning,
att jämväl de värnpliktiga — i motsats till vad nu torde anses vara
fallet — komme att omfattas av densamma, samt meddela bestämmelser om
ersättning i anledning av sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall, i en
särskild, för fast anställda och värnpliktiga gemensam författning. Mot de
värnpliktigas inordnande under olycksfallsförsäkringslagen tala emellertid
andra principiella och praktiska skäl. Såsom socialstyrelsen erinrat, innebär
militärtjänstgöringen för de värnpliktiga fullgörandet av en medborgerlig
skyldighet. Här föreligger således en principiell skillnad mellan värnpliktiga
och arbetare, som avses i olycksfallsförsäkringslagen. Givet är, att detta
förhållande kan anses böra leda till olika betraktelsesätt, allt eftersom en
olycksfallsskada uppkommit under värnpliktstjänstgöring eller under annat
arbete. Redan av denna anledning resa sig därför betänkligheter mot ett
sammankopplande av ifrågavarande ersättningsärenden. Härtill kommer
emellertid, att värnpliktstjänstgöringens karaktär av tvångstjänstgöring, såsom
också vid nuvarande bestämmelsers tillkomst förutsattes, torde böra föranleda,
att ersättning för sjukdom, som, utan att hava orsakats av olycksfall,
dock ådragits genom militärtjänstgöringen, utgives enligt samma grunder
som ersättning för olycksfallsskada. Mot en uppdelning på ena eller andra
sättet kan ytterligare anföras det skälet, att nu gällande bestämmelser äro
sammanförda i en författning samt att det fördenskull och även i övrigt ur
praktisk synpunkt måste anses önskvärt att upprätthålla en dylik anordning.
Övervägande skäl synas mig alltså föreligga att, såsom riksförsäkringsanstaltens
förslag avser, reglera samtliga frågor om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i en särskild författning.
I konsekvens härmed och då, såsom i det föregående framhållits, de fast
anställda i fråga om rätt till ersättning för olycksfallsskada falla under 1916
års lag, har det nu föreliggande förslaget lagts så, att det uppfyller den i
3 § av nämnda lag stadgade förutsättning för ifrågavarande personals undantagande
från tillämpningen av samma lag; varjämte i förslaget upptagits en
jämväl av riksförsäkringsanstalten förordad bestämmelse, som utesluter de
fast anställda från berörda lags tillämpning.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Vidkommande därefter den föreslagna författningens form är att anmärka,
att, medan nu gällande bestämmelser äro meddelade i en av Kungl. Maj:t
med riksdagen utfärdad förordning, innebär riksförsäkringsanstaltens förslag,
att den nya författningen skulle erhålla formen av lag. Såsom skäl härför
har anförts, att i förslaget upptagits bestämmelser, enligt vilka dels tvister
om ersättning enligt författningen skulle undandragas de allmänna domstolarnas
prövning, dels ock rätten till dylik ersättning icke skulle kunna överlåtas.
Ehuru dylika bestämmelser jämväl ingå i det nu föreliggande förslaget,
har jag dock, i betraktande av att ersättningsrätten enligt förslaget
till övervägande del grundas på ett statens åtagande och förslaget i övrigt endast
upptager eljest tillämpliga bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen, ansett
skäl saknas att med avseende å formen frångå nu gällande författning. Till
stöd för denna ståndpunkt må ock anföras, att enahanda bestämmelser som
de av riksförsäkringsanstalten åsyftade återfinnas i förordningen den 1 juni
1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av
olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.
Jag övergår härefter till att redogöra för de olika bestämmelserna i det
föreliggande förslaget. Härvid får jag beträffande förslagets uppställning
anföra följande.
I syfte att, såvitt avser ersättning för olycksfallsskada, åvägabringa önskvärd
överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen, har det synts lämpligt
att, i motsats till vad i riksförsäkringsanstaltens förslag skett, meddela
bestämmelserna om ersättning för sådan skada och bestämmelserna om
ersättning i anledning av sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall, under
särskilda kapitel, varvid dock befunnits praktiskt att i det kapitel, som avhandlar
frågan om ersättning i sistnämnda fall, hänvisa till bestämmelserna
rörande ersättning för olycksfallsskada och därutöver endast upptaga de avvikelser,
som ansetts påkallade. I samband med denna uppdelning av ersättningsbestämmelserna
hava de allmänna bestämmelserna sammanförts i
ett första kapitel och vissa särskilda bestämmelser upptagits i ett avslutande,
fjärde kapitel.
1 kap. Allmänna bestämmelser.
1 §.
Denna § innehåller liksom motsvarande § i riksförsäkringsansaltens förslag
föreskrift angående den tjänstgöring och den personal, å vilken bestämmelserna
skola äga tillämpning. Beträffande den förra av dessa frågor
är att märka, att i nu gällande förordning uttryckligen är utsagt, att densamma
avser såväl militärtjänstgöring i fred som tjänstgöring i krig. I riksförsäkringsanstaltens
förslag talas endast om militärtjänstgöring. Ordalagen
medgiva sålunda bestämmelsernas tillämpande både i fred och krig. Anstalten
uttalar med avseende härå, att det syntes synnerligen önskvärt, att
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
högre ersättning ntginge i krig, och att det finge anses riktigast, att bestämmelser
därom utfärdades redan i fredstid. Då emellertid dessa bestämmelser
icke borde avse allenast vissa personalgrupper, utan gälla alla, som
under militärtjänstgöring i krig ådroge sig kroppsskada, samt detta omfattande
och ekonomiskt vittgående spörsmål ej inginge i anstaltens uppdrag,
hade någon utredning i detta ämne icke blivit verkställd, och hade ej heller
i förslaget intagits någon bestämmelse om särskild norm för bestämmande
av ersättning vid skada, som ådragits under tjänstgöring i krig. De föreslagna
bestämmelserna kunde emellertid enligt anstaltens mening åtminstone
provisoriskt komma till användning jämväl i händelse av krig.
Från olika håll har mot avfattningen av riksförsäkringsanstaltens förslag
i denna del anmärkts, att därav knappast klart framginge, huruvida bestämmelserna
skulle äga tillämpning blott under fredstid eller jämväl under krig.
Härutöver har socialstyrelsen anfört, att man i händelse av krig syntes
hava att räkna med helt andra faktorer i olika hänseenden än dem, som
varit bestämmande vid författningsförslagets utgestaltning. Författningen
syntes därför icke ens såsom ett provisorium böra tillämpas i fråga om efter
krigsutbrott nyin träffade skador. Den borde följaktligen inskränkas att
gälla uteslutande under fredstid, och detta borde även av författningen tydligt
framgå.
Marinförvaltningen har förklarat sig ansluta sig till riksförsäkringsanstaltens
asikt därom, att särskilda bestämmelser redan i fredstid borde fastställas
att gälla i fråga om ersättning för skada i krig, samt hemställt om
utredning i detta syfte.
Med avseende å ifrågavarande spörsmål anser jag mig till en början böra erinra
om, att de sakkunniga, som på sin tid utarbetade det ursprungliga förslaget
till 1909 års förordning, till stöd för dess tillämpning i krig anförde,
att dittills gällande bestämmelser angående understöd från Vadstena krigsmansliuskassa
och flottans pensionskassa gällde även i fråga om invaliditet,
ådragen under krig. Uppenbarligen funnes icke någon anledning att upphäva
denna stammanskap och värnpliktiga tillkommande förmån. Skulle landet en
gång hemsökas av krig, torde det väl vara lämpligt, att bestämmelser
rörande ersättning för därunder , ådragen invaliditet funnes, så att dylika
frågor kunde vinna skyndsam handläggning.
Då liknande skäl skulle kunna anföras till stöd för den nu ifrågasatta nya förordningens
avfattande i överensstämmelse med vad för närvarande gäller,
förtjänar det att här framhallas, att en begränsning av förordningens tilllämplighet
till fredstid ingalunda får uppfattas så, att staten skulle undandraga
sig att utgiva ersättning för kroppsskada, ådragen under krig. Även
om icke, såsom från visst håll ifrågasatts, särskilda bestämmelser i ämnet
meddelades redan i fredstid, skulle en reglering av denna angelägenhet i
händelse av krig för visso av sig själv framtvingas. Frågan angående den
räckvidd, som i förevarande avseende bör givas åt den författning, vartill
förslag nu föreligger, synes alltså böra bedömas uteslutande ur den synpunkten,
om författningsbestämmelserna kunna anses lämpliga för krigsför
-
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
hållanden. Med avseende härå vill det förefalla mig, att den omvälvning av
förhållandena i allmänhet, som landets indragande i ett krig skulle åstadkomma,
nödvändigtvis måste komma att sträcka sina verkningar jämväl till
det område, varom här är fråga. I följd härav torde det få anses såsom
synnerligen vanskligt att överhuvud under fredstid i förevarande hänseende
meddela bestämmelser, avsedda att lända till efterrättelse under krigsförliållanden.
Anses det emellertid böra ske, erfordras givetvis, såsom riksförsäkringsanstalten
och marinförvaltningen framhållit, en särskild utredning i
detta ämne. En sådan utredning och de bestämmelser, som till äventyrs kunde
komma att framgå därur, torde näppeligen böra inskränkas till nu ifrågavarande
personalgrupper, utan omfatta den militära personalen i allmänhet.
Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag icke anser tillrådligt att i
förevarande sammanhang reglera frågan om ersättning för skada, ådragen i
krig. Till stöd för denna ståndpunkt talar också den omständigheten, att
omförmälda fråga står i nära samband med spörsmålet om utfärdande av
särskilda krigsavlöningsbestämmelser, vilket spörsmål sedan länge är föremål
för utredning.
1 § i föreliggande författningsförslag har alltså avfattats så, att bestämmelserna
endast bliva tillämpliga beträffande militärtjänstgöring i fredstid.
Yad därefter angår den personal, vilken författningen bör omfatta, får jag
till en början erinra om, att nu gällande förordning avser värnpliktiga, volontärer
vid hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap. Att dessa
grupper även böra ingå i den nya författningen finner jag, i likhet med riksförsäkringsanstalten,
uppenbart.
Anstalten har vidare ansett, att författningen bör avse jämväl det indelta
manskapet. Detta manskap omfattas icke av 1909 års förordning, utan är
underkastat bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev till arméförvaltningen den
6 maj 1881 angående förändring i bestämmelserna om underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa. Då skäl synes saknas att i förevarande avseende
behandla de indelta annorlunda än övrigt manskap, har jag funnit mig böra
ansluta mig till riksförsäkringsanstaltens förslag jämväl i denna del. Med
anledning härav och för att tydligt utmärka, att i övrigt under författningen
falla, förutom värnpliktiga och fast anställt manskap, även musikelever och
skeppsgossar, officers- och reservofficersaspiranter, sjökadetter, kustartillerikadetter
och reservkadetter, marinintendentskadetter samt mariningenjörsaspiranter
och -elever, har riksförsäkringsanstalten i sitt senaste förslag sammanfattat
den personal, varå författningen skall tillämpas, i uttrycket »värnpliktig
eller vid krigsmakten fast anställd, som uppbar avlöning såsom underbefäl,
menig krigsman eller värnpliktig». Då emellertid, såsom arméförvaltningen
i sitt yttrande framhållit, nämnda uttryck skulle kunna giva anledning
till tvekan beträffande författningens tillämpning a vissa av de kategorier,
som, enligt vad i det föregående sagts, äro avsedda att omfattas av författningen,
har jag funnit mig böra i 2 § av nu föreliggande förslag särskilt
angiva dem, som skola hänföras till fast anställda i författningens mening.
11
Kungl. Muj:ts proposition nr 179.
Uti 1918 års förslag upptogs bland de ersättningsberättigade, förutom den
personal, som ovan omförmälts, jämväl den, som med behörigt tillstånd såsom
krigsman frivilligt deltoge i militärtjänstgöring. Härmed åsyftades i
första rummet medlemmar i de frivilliga automobil- och motorbåtskårerna, men
dessutom frivilliga militära deltagare dels i övningar, vilka avsåge utbildande
av visst befäl i olika tjänsteställningar (kaderövningar), dels i krigstjänstgöring,
dels ock i övningar, som blivit anbefallda till utrönande av krigsberedskapen.
Däremot avsågs ej att dit hänföra civila deltagare uti militärtjänstgöring
(såsom röda korsets och röda stjärnans personal, annan frivillig
sjukvårdspersonal, landstormskvinnor m. fl).
I sitt senaste förslag har riksförsäkringsanstalten emellertid icke medtagit
ifrågavarande kategori och till stöd härför anfört- följande. Erfarenheten
hade visat, att nya organisationer esomoftast bildades i syfte att i fred och
rid krigstillfälle i ett eller annat avseende biträda de militära myndigheterna.
Det kunde också inträffa, att befintliga organisationer av en eller annan anledning
upphörde med sin verksamhet. Att uppdraga en gräns mellan de
olika kategorier frivilliga, som borde komma i åtnjutande av förslagets ersättningsförmåner,
och dem, som borde ställas utanför, hade visat sig erbjuda
avsevärda svårigheter. Härtill komme, att under de senare åren ett
allt större antal kvinnor frivilligt biträdde i den militära sjukvården, förplägnaden
m. m. Att intaga även dessa som ersättningsberättigade syntes
emellertid kunna föranleda betänkligheter och skulle också medföra den
olägenheten, att därigenom ytterligare specialbestämmelser av rätt invecklad
beskaffenhet skulle vara erforderliga. Riksförsäkringsanstalten liölle därför
före, att kategorien frivilliga deltagare i militärtjänstgöring helt borde utelämnas
i förslaget. I de säkerligen rätt sällsynta fall, där billighet fordrade,
att ersättning borde utgå, kunde ersättningsfrågan underställas statsmakternas
prövning.
En ledamot av riksförsäkringsanstalten liar anfört härifrån avvikande mening
samt ansett rätt och billighet fordra, att ersättning utgåves till samtliga
i militärtjänstgöring frivilligt deltagande, enär dessa utförde ett intresserat
och betydelsefullt arbete samt utgjorde ett kompletterande element i
landets krigsväsen.
Från flertalet av de i ärendet hörda myndigheternas sida hava ock erinringar
framställts mot riksförsäkringsanstaltens senast intagna ståndpunkt.
Sålunda uttalar arméförvaltningen, att personer, som därtill beordrade eller
med behörigt tillstånd frivilligt deltoge i militärtjänstgöring, borde komma
i åtnjutande av de föreslagna förmånerna, under förutsättning dock att de
under tjänstgöringen på statsverkets bekostnad åtnjutit någon förmån i kontant
eller in natura.
Även marinförvaltningen anser berättigat, att åtminstone sådan frivillig
personal, som beordras till deltagande i militärtjänstgöring, likställes med
den i riksförsäkringsanstaltens förslag upptagna personal i avseende å rätt
till ersättning vid skada eller sjukdom. Ämbetsverket säger sig härvid haft
sin uppmärksamhet riktad särskilt på röda korsets personal och sådan för
12
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 170.
marinens räkning förhyrd personal, som förrättar militärtjänst, särskilt ombord
å fartyg, och tillägger, att ämbetsverket givetvis förutsatte, att denna
personal före sitt deltagande i militärtjänstgöringen underkastades lika noggrann
läkarundersökning som den personal, vilken i förslaget upptagits såsom
ersättningsberättigad.
Flygstyrelsen anser på i huvudsak de av reservanten inom riksförsäkringsanstalten
anförda skäl, att bland de ersättningsberättigade bör upptagas den,
som med behörigt tillstånd frivilligt deltager i militärtjänstgöring.
Socialstyrelsen förklarar sig också i det stora hela biträda den mening,
som av nyssnämnda reservant framförts. Det syntes nämligen styrelsen, att
alla även mera tillfälligtvis till krigsmakten anslutna, vilka under sin militärtjänstgöring
ej genom olycksfallsförsäkringslagen vore i tillfredsställande
grad skyddade emot följderna av olycksfall i tjänsten, borde i en författning
som den nu förevarande omhändertagas. Visserligen kunde det förutsättas,
att i militärtjänst skadad frivillig i särskild ordning komme att på det allmännas
bekostnad hållas skadeslös i skälig utsträckning. I betraktande,
bland annat, av den omgång och de besvär för såväl den skadade som olika
myndigheter, vilka därvid skulle vållas, syntes dock avgjort vara att föredraga,
att saken i förevarande sammanhang på författningsväg ordnades en
gång för alla.
Försäkring srådet framhåller, att, då i militärtjänst frivilligt deltagande personal
icke kunde underkastas sådan undersökning m. m., som enligt förslaget
förutsättes i bestämmelserna rörande ersättning för sjukdom, som icke föranletts
av olycksfall, det icke syntes vara tillrådligt att utan vidare tillerkänna
ifrågavarande personal rätt till ersättning vid dylik sjukdom. Däremot
förelåge enligt försäkringsrådets mening icke samma hinder för rätt
till ersättning åt den frivilliga personalen, då fråga vore om skada i anledning
av olycksfall.
Statskontoret slutligen uttalar önskvärdheten av, att de frivilligt tjänstgörande
kunde på någon bestämmelse i själva författningen grunda rätt till ersättning
i förekommande fall. Då det emellertid vore förenat med vissa
svårigheter att i författningen angiva den ersättning, som borde tillkomma
olika kategorier av de frivilliga, syntes det statskontoret, som om i författningen
lämpligen borde inflyta ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att, där
frivillig under militärtjänstgöring drabbades av skada, som eljest enligt författningen
skulle medföra rätt till ersättning, besluta om ersättning i huvudsaklig
överensstämmelse med de i författningen angivna grunder.
Enligt min mening är det visserligen skäligt och jämväl med statens intresse
förenligt, att frivilliga deltagare i militärtjänstgöring, som därunder
ådraga sig kroppsskada, i fråga om rätt till ersättning härför i möjligaste
mån likställas med värnpliktiga och fast anställda. Med hänsyn emellertid
till vad riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet härutinnan anfört, synes
det icke låta sig göra att generellt inordna ifrågavarande personal under författningsförslaget.
För ändamålet skulle i allt fall erfordras invecklade specialbestämmelser,
utan att måhända nämnda personals rätt till ersättning
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
ändock kunde fullt uttömmande regleras. Yid sådant förhållande och då de
fall, där ersättningsanspråk från sådan personals sida skulle kunna tänkas
framkomma, måste antagas bliva jämförelsevis sällsynta, därest författningens
tillämplighet, såsom jag i det föregående förordat, begränsas till fredstid,
synes mig den av statskontoret anvisade utvägen innebära den lämpligaste
lösningen av förevarande fråga. Jag har därför i det föreliggande förslaget
låtit förse 1 § med ett tillägg, som bemyndigar Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med de i förslaget angivna grunder besluta om ersättning
till frivillig, som under militärtjänstgöring ådrager sig kroppsskada,
vilken enligt förslaget medför rätt till ersättning.
Beträffande 1 § i det föreliggande förslaget har jag härutöver endast att
tillägga, att med hänsyn till den av mig förordade förändrade uppställningen
av författningsbestämmelserna i denna § stadgats, att ersättning utgår
för under militärtjänstgöring ådragen sjukdom, som ej förorsakats av
olycksfall. I 3 kap. angives sedermera, i vilka fall sjukdom skall anses
ådragen under militärtjänstgöring.
2§-
Under 1 mom. i denna § har jag, i enlighet med vad under 1 § omförmälts,
infört en bestämmelse angående vilka som äro att hänföra till fast
anställda i författningens mening. Med hänsyn till den omorganisation av
flottans reserv, som i samband med den nya försvarsorganisationens antagande
beslutats, har härvid bland fast anställda jämväl upptagits reservunderofficer
saspirant vid flottan.
I 2 mom. meddelas närmare bestämmelser angående begreppet militärtjänstgöring.
Enligt nu gällande förordning skall militärtjänstgöring anses hava varit
för handen endast under tid, då den skadade för fullgörande av värnplikt
eller tjänsteplikt nödgats uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning
varit stadd på marsch eller annan färd. I sistnämnda del har denna bestämmelse
ansetts innebära, att marschen eller färden skall hava skett under
militärbefäl eller efter dess order.
Genom lagen den 19 juni 1919 har nu begreppet olycksfall i arbete utsträckts
att omfatta även »olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där
färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen».
Med hänsyn härtill har riksförsäkringsanstalten föreslagit en liknande
utvidgning av begreppet militärtjänstgöring. Härvid har riksförsäkringsanstalten
erinrat om, att enligt den tolkning, som givits nyssnämnda
stadgande i olycksfallsförsäkringslagen, en färd till eller från hemmet icke
omfattades av lagen, såvida icke färden direlct föranletts av anställningen.
Om t. ex. en arbetare hade sitt hem på längre avstånd från arbetsplatsen
och avlade besök i hemmet någon gång under veckans lopp, ansåges ersättning
icke böra utgå. Militärtjänstgöringens art av tvångstjänstgöring för de
värnpliktiga motiverade dock enligt riksförsäkringsanstaltens mening, att
14
Kungl. Maj ds proposition nr 179.
skador, som åsamkades under de resor, som den värnpliktige företoge till
ock från kemmet efter erkållen permission, borde berättiga till ersättning.
Då det i förevarande fall vore svårt att sätta de fast anställda i sämre läge
än de värnpliktiga, borde utvidgningen i bogreppet militärtjänstgöring avse
jämväl de vid krigsmakten fast anställda. Även om formuleringen i riksförsäkringsanstaltens
förslag vore liknande den, som förekomme i olycksfallsförsäkringslagen,
syntes något kinder icke möta att giva nu omförmälda
tolkning åt det föreslagna stadgandet.
En av de i ärendet körda militära myndigketerna kar avstyrkt permissions-
ock tjänstledigketsresors likställande med militärtjänstgöring i förevarande
avseende samt därvid framliållit, att dylika helt frivilliga resor borde
vara de resandes ensak.
En annan av nämnda myndigheter ävensom försäkringsrådet kava gjort
gällande, att, därest rätten till ersättning för skada, som ådragits vid färd
till eller från tjänstgöring, skulle givas sådan utsträckning, som riksförsäkringsanstalten
ifrågasatt, detta uttryckligen borde uttalas i själva lagtexten.
Marinförvaltningen anser med marsch böra likställas sjötåg.
Jag anser mig böra tillstyrka, att en bestämmelse, motsvarande den, som
med ovan angivet innehåll genom lagen den 19 juni 1919 införts i olycksfallsförsäkringslagen,
vinner tillämpning även på nu ifrågavarande område.
Däremot kan jag icke finna tillräckliga skäl föreligga att giva denna bestämmelse
en annan tolkning än olycksfallsförsäkringslagens stadgande.
Med marinförvaltningen är jag ense om, att sjötåg bör likställas med marsch,,
men någon särskild bestämmelse därom synes mig icke erforderlig.
3 §.
Denna § innehåller bestämmelser rörande vilken myndighet som i första
kand kar att avgöra uppkommande ersättningsfrågor ock huru den med avgörandet
missnöjde äger söka rättelse.
I likhet med vad för närvarande gäller, föreslås, att förstakandsavgörandet
skall tillkomma riksförsäkringsanstalten. På sätt i olycksfallsförsäkringslagen
skett, göres emellertid härvid undantag beträffande frågor om utgivande
av engångskapital i stället för livränta i det uti 6 § 2 mom. angivna fall.
Angående talans anställande i händelse av missnöje med riksförsäkringsanstaltens
beslut gäller enligt 1909 års förordning, att sådan talan må anhängiggöras
genom stämning till domstol eller påkallande av skiljeavtals
tillämpning. Under erinran om, att för vinnande av en snabb rättskipning
ock en sakkunnig prövning i till den sociala olycksfallsförsäkringen hörande
ärenden en särskild, för kela riket gemensam domstol, försäkringsrådet, inrättats,
framhöll riksförsäkringsanstalten i motiveringen till 1918 års förslag,
att enahanda skäl talade för en utsträckning av nämnda specialdomstols
verksamhet till det område, varom nu är fråga. I anslutning härtill ock
efter förebild av motsvarande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen
stadgades i 1918 års förslag, att klagan över riksförsäkringsanstaltens beslut
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
finge föras hos försäkringsrådet, att försäkringsrådet ägde, ändå att klagan
ieke förts, upptaga här avsett ärende till prövning, samt att klagan ej finge
föras över försäkringsrådets beslut.
Uti motiveringen till det senast avgivna förslaget anför nu riksförsäkringsanstalten
i detta ämne följande.
Övervägande delen av de skador, som här komma i fråga, utgöras av
sjukdomar (huvudsakligen tuberkulos). På grund av ofta inträffade avsevärda
variationer i hälsotillståndet låter sig ett definitivt fastställande av ersättningen
i de allra flesta fall vid dessa sjukdomar — i motsats mot vad som
gäller beträffande olycksfallsskadorna — icke göra ens sedan åtskilliga år
förflutit från det skadan yppats. Ersättning måste därför i regel, så länge
sjukdomen varar, bestämmas för kortare tider i sänder, i allmänhet högst
ett år, och upptages ersättningsfrågan efter utgången av varje tidsperiod,
för vilken ersättning sålunda beviljats, till förnyad prövning. På grund av
det stora antalet beslut, som till följd härav förekomma, och med hänsyn
till numera vunnen erfarenhet från tillämpningen av 1916 års lag har riksförsäkringsanstalten
anledning förmoda, att ett underlättande av besvärsmöjligheterna,
på sätt avsetts i 1918 års förslag, skulle medföra, att klagorätten
— vilken med de rättsmedel, som för närvarande stå de ersättningssökande
till buds, ytterst sällan utnyttjas — komme att anlitas i så stor
utsträckning, att därigenom komme att förorsakas en icke obetydlig ökning
i såväl anstaltens som försäkringsrådets förvaltningskostnader. Pdksförsäkringsanstalten
har därför ansett det böra tagas under övervägande, huruvida
icke en prövning av förevarande ärenden utav anstalten såsom enda instans
vore tillfyllest eller om i annat fall en mera inskränkt besvärsrätt, än som
avsetts i 1918 års förslag, borde införas.
Härvid vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att, så snart missnöje anmäles
till anstalten mot av anstalten fattat beslut och nya uppgifter i ärendet
lämnas, anstalten plägar upptaga ersättningsfrågan till förnyad prövning.
Därest ytterligare utredning av riksförsäkringsanstalten befinnes erforderlig,
införskaffas dylik av anstalten, innan ärendet upptages till avgörande. Det
inträffar ej sällan, att ett av riksförsäkringsanstalten avgjort ärende på grund
av missnöjesanmälan underkastas omprövning av anstalten flera gånger.
Det synes riksförsäkringsanstalten kunna ifrågasättas, om ej genom ett
dylikt förfarande så starka garantier kunna anses vara för handen, att de
ersättningssökande komma i åtnjutande av de förmåner, ifrågavarande lagstiftning
avser att tillerkänna dem, att rätten att föra klagan över anstaltens
beslut helt och hållet kunde borttagas utan fara för rättssäkerheten eller, i
likhet med vad som är fallet beträffande pensions styrelsens beslut i pensionsärenden,
få äga rum endast efter prövning av justitiekanslärn.
Yad beträffar riksförsäkringsanstaltens beslut rörande själva rätten till
ersättning, har anstalten emellertid med hänsyn till å ena sidan, att dessa
beslut ofta äro av principiell innebörd och å den andra, att de till antalet
icke äro så talrika, att besvärsrätten skulle föranleda en mera väsentlig
ökning av anstaltens och försäkringsrådets arbetsbörda, icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att frångå 1918 års förslag. Vidkommande däremot anstaltens
övriga beslut uti ifrågavarande ärenden, vilka beslut utgöra det
stora flertalet av samtliga beslut, synes det anstalten icke erforderligt, att
dessa kunna underkastas prövning av högre instans, en uppfattning, som
även vinner stöd i det förhållandet, att alltsedan ikraftträdandet av 1909 års
militärersättningsförordning det endast i ett par fall förekommit, att andra
16
Kungl. Majds proposition nr 179.
frågor om ersättning enligt förordningen än sådana, som avsett själva rätten
till ersättning, hänskjutits till domstols avgörande.
På grund av vad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört liar anstalten i
sitt senaste förslag infört en bestämmelse om, att klagan icke må föras över
anstaltens beslut angående ersättnings art och storlek eller angående utbetalning
av ersättning. I anslutning härtill har också den försäkringsrådet
enligt 1918 års förslag tillagda rätt att till prövning upptaga ärende, ändå
att klagan icke förts, på motsvarande sätt begränsats i det nja förslaget.
Två av riksförsäkringsanstaltens ledamöter hava i ett särskilt yttrande
uttalat den uppfattningen, att den ökning i förvaltningskostnaderna för anstalten
och försäkringsrådet, som ett genomförande av 1918 års förslag i
nu förevarande hänseende skulle medföra, borde föranleda därtill, att, för den
händelse anstaltens senaste förslag till besvärsordning icke ansåges böra
genomföras, den i 1909 års förordning föreskrivna ordning för sökande av
ändring i anstaltens beslut bibehölles.
, Från några av de i ärendet hörda myndigheternas sida hava erinringar
framställts mot riksförsäkringsanstaltens senaste förslag i förevarande del.
Sålunda anser socialstyrelsen ganska starka betänkligheter däremot möta
ur den synpunkten, att man genom det föreslagna stadgandet skulle offra
en inom olycksfallsförsäkringen de försäkrade eljest allmänt tillkommande
rätt. En utväg till undvikande härav syntes socialstyrelsen måhända vara
att lämna besvärsrätten obeskuren i fråga om skada genom olycksfall och
på av riksförsäkringsanstalten angivet sätt inskränka densamma endast beträffande
ersättningsanspråk på grund av sjukdom.
Enligt försäkring srådets mening kunde den av riksförsäkringsanstalten
föreslagna begränsningen av rätten att hos försäkringsrådet anföra besvär
över anstaltens beslut icke anses lämplig. Frågorna angående rätten till
ersättning och dennas storlek syntes i många fall hava så nära samband
med varandra, att ett särskiljande av desamma i nu förevarande hänseende
skulle komma att vid tillämpningen medföra olägenheter. Anstaltens förslag
skulle vidare medföra, att sådana frågor som t. ex. nedsättning av ersättningen
på grund av grov vårdslöshet eller fylleri, avdrag å ersättningen i
vissa i förslaget angivna fall m. m., icke skulle kunna underställas rådets
prövning. Även måste anses lämpligare, att frågorna om ersättningens art
och storlek i händelse av tvist bedömdes av specialdomstol än, såsom eljest
skulle bliva fallet, av de allmänna domstolarna eller Kungl. Maj:t i statsrådet.
Vad anginge erfarenheten från tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen,
hade därav framgått å ena sidan behovet av besvärsrätt även i fråga
om ersättningens storlek, å andra sidan att rätten att anföra besvär hos
försäkringsrådet ingalunda missbrukats, utan tvärtom begagnats i jämförelsevis
ringa utsträckning. Det av riksförsäkringsanstalten tillämpade förfaringssättet
med upprepade omprövningar av sina egna beslut syntes icke heller
enbart vara till fördel. Dels kunde därav lätt föranledas, att de utredningar,
som föreginge besluten, icke gjordes med erforderlig noggrannhet, och dels
syntes det leda till, att den skadade frestades att i tid och otid hos an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 179. 17
stalten förnya sina anspråk. Lämpligare syntes vara, att den skadade i
händelse av missnöje med anstaltens beslut hänvisades att klaga hos försäkringsrådet,
som därefter slutligen avgjorde ärendet. En dylik anordning
syntes även vara ägnad att medföra lättnad i riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda.
Tydligt syntes jämväl vara, att en omprövning från riksförsäkringsanstaltens
sida av dess egna beslut icke linge jämställas med en prövning
av ärendet i högre instans. Då riksförsäkringsanstalten uppdroge en jämförelse
med behandlingen av pensionsärenden i pensionsstyrelsen, borde
erinras, att pensionsstyrelsen icke vore första instans vid dessa ärendens
behandling. Rådet ansåge sig slutligen böra framhålla, att de fast anställda,
därest riksförsäkringsanstaltens förslag genomfördes, skulle berövas den rätt
att hos försäkringsrådet anföra besvär över anstaltens beslut även i fråga
om ersättningens storlek, som för närvarande vid olycksfallsskada vore dem
tillförsäkrad enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Aven statskontoret förklarar sig anse det ganska tveksamt, huruvida den
av riksförsäkringsanstalten föreslagna inskränkningen av rätten att få ersättningsfrågor
prövade i högre instans vore lämplig. Ehuru en obeskuren
klagorätt måhända mången gång kunde föranleda onödigt arbete för både
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet, ville det dock förefalla statskontoret,
som om denna olägenhet vore att föredraga framför ett avstängande
från klagorätt.
Till en början torde kunna fastslås såsom ostridigt, att ur de ersättningssökandes
synpunkt avgjorda fördelar äro förenade med riksförsäkringsanstaltens
förslag, såvitt detsamma avser, att talan mot anstaltens beslut skall
fullföljas hos försäkringsrådet i stället för såsom nu vid allmän domstol.
Riksförsäkringsanstalten har emellertid i sitt senaste förslag begränsat klagorätten
att avse allenast frågor om rätt till ersättning. Klagan skulle således
icke få föras i fråga om ersättnings art, storlek eller utbetalning. Med avseende
härå tillåter jag mig erinra om, att, såsom jag i det föregående angivit,
det nu på mitt föranstaltande utarbetade förslaget, bland annat, innebär, att
den fast anställda personal, som däri avses, skall vara undantagen från tilllämpningen
av olycksfallsförsäkringslagen. I betraktande härav synes det icke
kunna ifrågakomma att, såvitt angår ärenden rörande ersättning åt dylik
personal för olycksfallsskada, inskränka den klagorätt, som för närvarande
tillkommer vederbörande enligt olycksfallsförsäkringslagen. Mot en begränsning
av klagorätten i övriga ersättningsärenden möter visserligen icke samma
hinder. Men att i förevarande avseende meddela olika bestämmelser för
det ena eller andra fallet synes varken motiverat med hänsyn till ärendenas
beskaffenhet eller tillfredsställande ur rättstillämpningssynpunkt. Härtill
kommer, såsom försäkringsrådet erinrat, att en begränsning av klagorätten
i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag skulle vara ägnad att medföra
åtskilliga olägenheter, vilka närmare framgå av rådets ovan återgivna
yttrande. A andra sidan torde, såsom reservanterna inom anstalten särskilt
framhävt, ett genomförande av den föreslagna instansordningen utan en
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 1,53 höft. (Nr 179.) 37427 2
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
dylik inskränkning av klagorätten komma att medföra en ökning i anstaltens
och försäkringsrådets förvaltningskostnader. Storleken av denna kostnadsökning
låter sig icke på förhand beräkna. Av intresse i detta sammanhang
är emellertid försäkringsrådets uttalande därom, att den enligt olycksfallsförsäkringslagen
medgivna besvärsrätten begagnats i jämförelsevis ringa utsträckning.
I viss mån torde för övrigt kostnadsökningen komma att motvägas
av den besparing, som synes kunna förväntas därigenom, att, såsom
försäkringsrådet framhållit, den ifrågasatta instansordningen är ägnad att
medföra en begränsning i den nu förekommande omprövningen från riksförsäkringsanstaltens
sida av dess egna beslut.
Det övervägande, jag ägnat förevarande fråga och de olika därpå inverkande
omständigheterna, har alltså övertygat mig om, att lösningen bör ske
efter de linjer, riksförsäkringsanstaltens år 1918 avgivna förslag följde. I
enlighet härmed har därför nu föreliggande förslag avfattats i denna del.
Med hänsyn till den befattning med ifrågavarande ersättningsärenden, som
enligt 1918 års förslag skulle tillkomma försäkringsrådet, framlade riksförsäkringsanstalten
i samband med nämnda förslag även förslag till sådan
ändring i lagen om försäkringsrådet, att bestämmelserna i 6 § av denna lagskulle
gälla jämväl med avseende å omförmälda ärenden. Då sagda bestämmelser
emellertid icke reglera försäkringsrådets kompetensområde, utan
endast angiva rådets sammansättning vid behandlingen av de ärenden, som
enligt olycksfallsförsäkringslagen ankomma på rådet, anser jag, i överensstämmelse
med vad rådet också i ett i denna fråga avgivet yttrande uttalat,
ändring i nämnda lag icke för ändamålet erforderlig. Emellertid har
det synts mig lämpligt att för fullständighetens skull förse 3 § i nu föreliggande
författningsförslag med en hänvisning till lagen om försäkringsrådet.
Med avseende härå är att anmärka, att nämnda lag stadgar, att av försäkringsrådets
ledamöter vissa skola representera arbetsgivare och vissa representera
arbetare. I sitt yttrande över riksförsäkringsanstaltens år 1918 avgivna
förslag till militärersättningslag framhöll arméförvaltningen, att det icke
vore erforderligt, att representanter för arbetsgivare deltoge i nu ifrågavarande
ersättningsärenden. I sitt nu avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten
förklarat sig finna visst fog föreligga för denna anmärkning. Samma anmärkning
kunde också riktas mot, att representanter för arbetare skulle deltaga
i handläggning av dylika ärenden. I en framställning den 18 januari 1923
om ändrade bestämmelser i 1909 års förordning hade anstalten ock ifrågasatt,
huruvida icke en annan sammansättning av försäkringsrådet \ore erforderlig,
varigenom den militära och militärmedicinska sakkunskapen bleve
representerad. Om anstaltens förslag rörande inskränkning i besvärsrätten
antoges, syntes emellertid antalet klagomål bliva jämförelsevis ringa. Med
hänsyn härtill vore det i mindre grad påkallat att genomföra en ändring av
rådets sammansättning, vilken i varje fall komme att medföra en viss kostnadsökning.
Riksförsäkringsanstalten hade därför funnit sig icke böra nu
framställa något förslag i ämnet.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Såsom av det föregående framgår, liar jag icke kunnat förorda den av
riksförsäkringsanstalten föreslagna inskränkningen i klagorätten. Detta
oaktat finner jag mig emellertid icke böra ifrågasätta en ändrad sammansättning
av försäkringsrådet vid handläggningen av förevarande ersättningsärenden.
Det synes mig nämligen ur rättstillämpningssynpunkt icke lämpligt,
att försäkringsrådet vid prövningen av frågor, beträffande vilka samma eller
väsentligen samma regler äro avsedda att gälla, skulle hava än en och än en
annan sammansättning. På grund härav och då det behov av särskild sakkunskap,
som för försäkringsrådet ma kunna uppstå i anledning av dess
befattning med nu ifrågavarande ärenden, lärer kunna tillgodoses på annat
sätt, anser jag hänvisningen till lagen om försäkringsrådet böra gå ut därpå,
att nämnda lags bestämmelser oförändrade skola tillämpas även i fall, varom
härdar fråga.
4 §.
I 20 § av riksförsäkringsanstaltens förslag har i anslutning till vissa stadganden
i 21 och 23 §§ av olycksfallsförsäkringslagen upptagits en bestämmelse
om rätt för riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet att till utredning
av ersättningsanspråk vid allmän domstol låta avhöra vittnen eller sakkunniga
samt av polismyndighet påfordra undersökning. Denna bestämmelse
liar i föreliggande förslag erhållit sin plats i 4 §.
5 §''
Förevarande § innehåller den i 21 § av riksförsäkringsanstaltens förslag
upptagna bestämmelsen, att rätt till ersättning ej kan överlåtas och förty ej
må tagas i mät för gäld. Bestämmelsen i fråga är av ordagrant samma lydelse
som stadgandet i 31 § av olycksfallsförsäkringslagen och skiljer sig
alltså beträffande avfattningen från motsvarande föreskrift i 15 § av 1909 års
förordning. Något skäl att bibehålla den i sistnämnda författning använda
formuleringen har emellertid icke synts föreligga.
2 kap. Ersättning för skada till följd av olycksfall.
6 och 7 §§
Dessa §§ motsvara 4 § i nu gällande förordning och innehålla alltså bestämmelser
om de ersättningar, som i olika fall skola utgå. I riksförsäkringsanstaltens
förslag återfinnas ifrågavarande bestämmelser uti 4 och 5 §§.
I det föregående har redan antytts, att nu utgående ersättningar utgöras
av sjuklijälp eller livränta till den skadade själv samt begravningshjälp och
livräntor till efterlevande, ävensom att beloppen av dessa olika ersättningar
fixerats i förordningen. Vidare har erinrats om de nya grundsatser, som i
motsvarande hänseende genom 1916 års lag vunnit insteg inom den sociala
olycksfallsförsäkringen. I anslutning härtill har slutligen framhållits angelägenheten
av, att dessa nya grundsatser givas tillämpning även på nu ifrågavarande
område. Jag skall nu angiva de ersättningsgrunder, som i enlighet
härmed funnits böra upptagas i det föreliggande förslaget.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Vad härvid först angår det fall, att inträffad skada icke medfört döden,
hava bestämmelserna härom införts i 6 § av förslaget.
Enligt 1909 års förordning utgår i här avsedda fall:
om skadan medfört väsentlig minskning av arbetsförmågan under mera
än tre dagar: sjukhjälp för varje överskjutande dag; samt
om skadan medfört för framtiden bestående förlust av arbetsförmågan
eller minskning därav med minst en tiondel: livränta.
Enligt 1916 års lag åter utgår:
om olycksfall medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan: dels läkarvård, läkemedel m. m. från och med dagen för
olycksfallet, dels ock, under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre
dagar efter dagen för olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med
minst en fjärdedel, sjukpenning från och med dagen efter olycksfallet; samt
om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan:
dels livränta, dels ock sådan behandling, som må erfordras för
höjande av arbetsförmågan, livränta dock allenast under förutsättning att
arbetsförmågan nedsatts med minst en tiondel.
Den viktigaste skillnaden mellan de båda författningarna uti nu förevarande
avseende torde vara den, att, medan sjukersättningen enligt 1909
års förordning utgöres allenast av ett visst kontant belopp, sjukhjälp, för
varje sjukdag, sådan ersättning enligt 1916 års lag utgår under två olika
former, nämligen dels med kostnadsfri läkarvård jämte läkemedel m. m. och
dels med ett kontant belopp, sjukpenning.
Riksförsäkringsanstaltens förslag till ny författning ansluter sig härutinnan
till olycksfallsförsäkringslagen. Häremot har icke någon erinran framställts,
och då icke heller jag finner anledning därtill, har det nu föreliggande förslaget
i denna del avfattats i enlighet med anstaltens förslag.
Med avseeende å den ifrågasatta förmånen av läkarvård under sjukdomstiden
må nämnas, att vad olycksfallsförsäkringslagen innehåller därom, att,
därest sådan vård ej utan skälig omgång eller kostnad kan anskaffas, annan
lämplig vård i stället får beredas den skadade, av riksförsäkringsanstalten
ansetts böra gälla även i fall, varom här är fråga. Då denna bestämmelse
lätt kunde förleda den skadades närstående att helt undvika läkarvård, har
medicinalstyrelsen ifrågasatt sådan omformulering av bestämmelsen, att annan
vård än läkarvård endast tillfälligtvis finge beredas den skadade, så framt
ej läkare medgivit, att den fortsatta skötseln av den skadade finge anförtros
åt annan än läkare. Tillräcklig anledning att härutinnan frångå olycksfallsförsäkringslagens
formulering synes mig emellertid icke förefinnas.j
Liksom enligt olycksfallsförsäkringslagen fri läkarvård omfattar ersättning
för läkarintyg, som av riksförsäkringsanstalten anses erforderliga för bedömande
av frågan om rätt till ersättning samt ersättnings art och storlek,
har anstalten i sitt förslag i nu förevarande ämne upptagit en föreskrift
därom, att ersättning för läkarintyg skall gäldas av anstalten. Undantag
Kungl. Maj:ts proposition nr nu. 21
har dock ansetts hora göras för det fall, att dylikt intyg utfärdas på anmodan
av vederbörande militära myndighet.
Armé- och marinförvaltningarna hava med avseende å denna undantagsbestämmelse
framhållit, att militärläkarna på goda grunder kunde antagas
komma att få sin arbetsbörda avsevärt ökad i anledning av den nya författningen.
Pa grund härav och då samtliga läkare vid det civila sjukvårdsvasendet
städse erkölle ersättning för liknande intyg, syntes rättvisan fordra,
att samma ersättning tillkomme militärläkarna.
Riksforsakringsanstalten har häremot erinrat, att militärläkarna enligt gällande
reglementen vore skyldiga att utan särskild gottgörelse med ledning
av verkställda undersökningar utfärda intyg och avgiva utlåtanden i fråga
om ersättningssökande, tillhörande nu ifrågavarande kategorier. Att frångå
reglementenas bestämmelser i förevarande avseende syntes icke riktigt. Antagligt
vore ock, att den nya värnpliktslagen och i sammanhang därmed utfärdade
bestämmelser komme att medföra en reducering i antalet ersättningssökande.
Detta oaktat skulle likväl ett tillerkännande av ersättning för
dessa utlåtanden komma att för statsverket medföra icke obetydliga ekonomiska
konsekvenser.
För egen del finner jag ej anledning att föreslå någon ändring i vad för
närvarande gäller i fråga om militärläkares skyldighet att utan särskild ersättning
utfärda intyg, som här avses. Det nu föreliggande förslaget har
fördenskull i förevarande del erhållit samma avfattning som riksförsäkringsanstaltens
förslag.
Yad angår sjukpenningen, stadgas i olycksfallsförsäkringslagen, att densamma
skall utgöra vid förlust av arbetsförmågan ett belopp, bestämt i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst (hel sjukpenning) och vid
nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.
I lagen angives numera också det belopp, varmed sjukpenningen
allt efter den årliga arbetsförtjänstens storlek utgår.
Aven härutinnan överensstämma riksförsäkringsanstaltens förslag och det
på grundval därav nu upprättade förslaget med olycksfallsförsäkringslagen.
Frågan om sättet för den årliga arbetsförtjänstens beräknande torde jag få
upptaga vid behandlingen av 8 § i sistnämnda förslag. Den olikhet, som,
enligt vad därvid kommer att framgå, föreligger mellan de båda förslagen,’
har föranlett, att olycksfallsförsäkringslagens bestämmelse rörande sjukpenningens
belopp vid arbetsförtjänst av olika storlek oförändrad upptagits i
nu föreliggande förslag.
Jämväl bestämmelsen angående livränta till den skadade har, liksom i
riksförsäkringsanstaltens förslag, anslutits till motsvarande stadgande i olycksfallsforsäkringslagen.
Sådan livränta skall sålunda utgå vid förlust av arbetsförmågan
med tva tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid
nedsättning med minst en tiondel av arbetsförmågan med det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen, med tillägg i vartdera fallet av den sannolika
årliga kostnaden för förnyelse av vissa till arbetsförmågans höjande eller
eljest till hindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel.
Vidare skall gälla, att vid förlust av arbetsförmågan livräntan må,
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Bär den skadades tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas
till högre belopp än nyss är nämnt, dock ej överstigande beloppet
av den årliga arbetsförtjänsten. Slutligen skall det bero på försäkringsrådet
att, när synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta, att i stället för In - ränta eller del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång,
till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde.
Att sistnämnda bestämmelse icke ansetts böra gälla, då fråga är om sjukdom,
som ej förorsakats av olycksfall, kommer att framgå av det följande.
Utöver nu berörda föreskrifter har med avseende å ersättning, som i 6 §
av förslaget omförmäles, i samma paragraf upptagits en bestämmelse, som,
i nära anslutning till vad enligt 1909 års förordning gäller, utesluter dylik
ersättnings utgående för tid, under vilken tjänstgöringen eller anställningen
varar, samt, vad angår läkarvård och läkemedel, jämväl för den ytterligare
tid, vederbörande är berättigad till vård genom militär eller annan myndighets
försorg.
Vad härefter beträffar ersättningens art och omfattning för det fall, att
inträffad skada medfört döden, upptagas bestämmelserna härom i 7 § av förslaget.
Enligt 1909 års förordning utgår i angivna fall dels begravningshjälp med
150 kronor, dels oclc livräntor med i förordningen angivna belopp till änka,
så länge hon lever ogift, och till minderårigt barn intill uppnådda 15 års
ålder samt, där den avlidne ej efterlämnat änka eller barn, till föräldrar och
minderåriga syskon, till de sistnämnda intill fyllda 15 ar.
Olycksfallsförsäkringslagen skiljer sig i förevarande fall från 1909 års förordning
i väsentligen följande avseenden. Saväl begravningshjälp som livräntor
utgå med i förhållande till den avlidnes årliga arbetsförtjänst bestämda
belopp, dock att visst minimibelopp är stadgat för begravningshjälpen.
Jämväl adoptivbarn och adoptivföräldrar kunna komma i åtnjutande
av livräntor, därest adoptionen skett före olycksfallet. Till barn (adoptiv - barn) utgår livränta intill uppnådda 16 års ålder. För föräldrars (adoptivföräldrars)
rätt till livräntor förutsättes icke, att änka eller barn (adoptivbarn)
ej efterlämnats, men däremot att föräldrarna (adoptivföräldrarna) vaiit
för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete. Syskon äro
icke under några förhållanden berättigade till livränta. Efterlevande makes
och barns (adoptivbarns) livräntor utgå med viss företrädesrätt framför övriga
därtill berättigades livräntor. Då efterlevande make före viss ålder ingår
nytt gifte, utgår en mindre engångsersättning.
Eiksförsäkringsanstaltens förslag till militärersättningslag ansluter sig
i förevarande hänseenden till olycksfallsförsäkringslagen, allenast med det
undantaget, att förslaget icke upptager någon bestämmelse om minimibelopp
för begravningshjälp. Denna avvikelse har sin grund i den av anstalten
förordade beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten.
Även enligt det på mitt föranstaltande nu utarbetade förslaget avses ersättning
till efterlevande skola utgå enligt de grunder, som i nämnda lag
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
fastställts. Med hänsyn till vad 8 § i detta förslag innehåller rörande arbetsförtjänstens
beräknande, har det härvid synts erforderligt att från sagda lag
upptaga jämväl bestämmelsen om ett visst minsta belopp, varmed begravningshjälp
skall utgå.
8 §■
Såsom i det föregående antytts, innehåller denna § bestämmelser angående
beräknandet av den årliga arbetsförtjänst, i förhållande till vilken de i 6 och
7 §§ omförmälda kontanta ersättningar skola utgå. I riksförsäkringsanstaltens
förslag återfinnas motsvarande bestämmelser under 6 §.
Enligt 9 § i olycksfallsförsäkringslagen gäller, att den årliga arbetsförtjänsten
utgöres av hela den avlöning, som den skadade under ett år, räknat
tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken
olycksfallet inträffat. Har under längre eller kortare tid av året den skadade
icke av arbetsgivaren använts till arbete eller kan avlöningen för någon tid
av året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas,
skall skälighetsprövning äga rum beträffande avlöningen för sådan
tid. Härvid skall avlöningen beräknas till belopp, som med hänsyn till avlöningen
i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga
och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet
eller, där avlöningen inom den skadades yrke under angiven tid måste antagas
hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med hänsyn
till omständigheterna prövas skäligt. Detsamma gäller, i fall den skadade
under någon tid av året, på grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat
särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning eller, på grund av
sjukdom eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt lägre avlöning
än arbetare, som nyss nämnts. Dylik skälighetsprövning skall vidare äga
rum, där arbetsförmågan vid tiden för olycksfallet redan var nedsatt på grund
av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade för yrkesutbildning
eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat.
Har den skadade ej fyllt 18 år, får arbetsförtjänsten vid bestämmande av
livränta icke beräknas till lägre belopp, än som motsvarar den arbetsförtjänst,
han skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda ålder,
om olycksfallet ej inträffat. Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner,
uppskattas dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande
priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga. Överstiger den årliga
arbetsförtjänsten 3,000 kronor, tages det överskjutande beloppet icke i
beräkning. Understiger arbetsförtjänsten 450 kronor, skall den beräknas till
detta belopp.
I 1918 års utlåtande med förslag till militärersättningslag upptog riksförsäkringsanstalten
frågan om arbetsförtjänstens beräknande till en ingående
behandling. Anstalten erinrade därvid om, att skillnad kunde göras mellan
värnpliktiga och fast anställda, samt att, då tidigare frågan om ersättningens
avpassande efter den skadades arbetsförtjänst varit under debatt, med värnpliktigs
arbetsförtjänst torde hava avsetts hans inkomst av arbete i civila
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
livet under året före början av den militära tjänstgöring eller övning, under
vilken skadan ådragits. Anstalten anförde vidare i ämnet huvudsakligen
följande:
Vid prövning av ett sådant förslag torde till en början böra fasthållas,
att ersättning av ifrågavarande art skall hava till ändamål att för den värnpliktige
själv eller, om denne avlidit, för hans efterlevande utgöra gottgörelse
för den ekonomiska förlust, som för honom eller dessa föranletts av
den kroppsskada, som han ådragit sig under militärtjänstgöringen. Att
denna ersättning skall komma att så nära som möjligt motsvara den lidna
förlusten, därest den till sin storlek bestämmes med hänsyn till den värnpliktiges
arbetsförtjänst i det civila livet, torde ligga närmast till hands att
antaga och torde också i flertalet fall vara händelsen. Genom att sålunda i
varje fall sätta ersättningsbeloppet i förhållande till arbetsförtjänsten skulle
också vinnas överensstämmelse med de principer, som i detta avseende enligt
1916 års olycksfallsförsäkringslag från och med år 1918 tillämpas ifråga
om civil arbetare, som skadas genom olycksfall i arbete.
Den arbetsförtjänst, efter vilken ersättningens storlek skulle beräknas,
skulle i detta fall icke hava erhållits av den arbetsgivare, i vars arbete
olycksfallet timat. Att så icke är förhållandet, står visserligen i strid med
grundsatserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, enligt vilka hänsyn uti
förevarande avseende skall tagas allenast till den arbetsförtjänst, som den
skadade åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet ägt
rum. Detta torde dock i och för sig icke få anses vara av avgörande betydelse,
då den angivna grundsatsen inom den sociala olycksfallsförsäkringen
väl torde få anses vara betingad därav, att den skadades arbetsgivare för
honom betalt premie, beräknad allenast efter hans arbetsförtjänst i arbetsgivarens
arbete. Härtill kommer, att den värnpliktige i anledning av honom
i militärtjänsten ådragen skada väl kan göra anspråk på större hänsyn än
den, som skadats i vanligt yrkesarbete, då olyckan drabbat den förre under
en tjänstgöring, som det icke berott på hans fria val att åtaga sig.
Emellertid lärer icke kunna förbises, hurusom, med tillämpning av en
dylik norm för bestämmande av ersättningarnas storlek, dessa skulle för
olika värnpliktiga komma att vid samma kroppsskada utgå med väsentligen
olika belopp.
Först och främst blir det nämligen — särskilt beträffande ersättning för
skada, som vederbörande ådragit sig under första tjänstgöringen — en högst
betydande skillnad mellan värnpliktiga, som ägna sig åt kroppsarbete, och
dem, som ägna sig åt intellektuellt arbete. De förre hava i allmänhet vid
den tid, då de hunnit värnpliktsåldern, redan kommit så långt, att de kunna
försörja sig med sitt arbete, under det att de senare vid ifrågavarande tid
ännu arbeta på sin utbildning. Skulle ersättningen bestämmas efter den
värnpliktiges arbetsförtjänst under året före början av den tjänstgöring eller
övning, under vilken han ådragit sig kroppsskadan, skulle den stora grupp
av värnpliktiga, som utgöres av studerande vid universitet, högskolor och
de allmänna läroverkens högsta klasser ävensom studerande vid andra läroanstalter,
utan allt tvivel komma att erhålla lägre ersättning än flertalet
värnpliktiga, tillhörande kroppsarbetarnas klass.
Men även inom olika grupper av kroppsarbetare råder väsentlig olikhet
uti förevarande avseende. Sålunda äro ju arbetslönerna betydligt olika i
i stad och på landsbygden samt i olika delar av landet. Även inom olika
yrkesgrupper i samma stad och bygd företer arbetsförtjänsten betydande växlingar.
Särskilt kan man urskilja två stora huvudgrupper av kroppsarbetare,
nämligen jordbruksarbetare och industriarbetare, vilka icke endast i avse»
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
25
ende på arbetslönens storlek utan också i fråga om formen för dess utgående
förete betydande skiljaktighet. Beträffande industriarbetare råder ävenledes
väsentlig åtskillnad i fråga om normal- och minimilönernas storlek
liksom också rörande utbildningstiden. I sistnämnda avseende skulle t. ex.
kunna nämnas, hurusom för erhållande av vanliga minimilönen för vuxen
arbetare i kanske flertalet yrken fordras en ålder av allenast 18 år. I vissa
yrken uppges emellertid rätten till sådan lön vara beroende av uppnådda
19 eller 20 och till och med 21 år. Ännu större olikhet torde inom olika
yrken råda beträffande lägsta åldern för erhållande av minimilön såsom
yrlcesliird arbetare. Hiirtill kommer, att det i en mängd fall för erhållande
av anställning eller högre avlönat arbete fordras att hava fullgjort den huvudsakliga
delen av militärtjänstgöringen. Yad särskilt angår lantbruksarbetare,
lära dessa i allmänhet, sedan de inträtt i värnpliktsåldern, icke kunna under
tiden mellan legoårets slut och första tjänstgöringens början samt understundom
ej heller förrän efter repetitionsövningarnas slut erhålla annat än
tillfälligt och därför också merendels mindre väl avlönat arbete.
Till samma truppförband komma ju ofta värnpliktiga från skilda delar av
landet samt tillhörande olika yrken och yrkesgrupper. Deras arbetsförtjänst
under året närmast före en övning kan således vara ganska olika. Om alltså
två eller flera av dem, som under tjänstgöringen äro fullt likställda, vid
samma tid, på samma plats och under samma övning skadas, kan i allt fall
den ersättning, som i anledning därav skall utgå, såsom sjukpenning, högsta
invalidlivränta, begravningshjälp och dödsfallslivräntor, bliva vid i övrigt
lika fall till sitt belopp ganska olika. Till följd härav kommer givetvis ersättningens
bestämmande efter den värnpliktiges arbetsinkomst under tiden
närmast före början av den tjänstgöring eller övning, under vilken en kroppsskada
ådragits, att verka mycket ojämnt samt utan tvivel mången gång förefalla
ganska orättvist.
Ett ytterligare skäl emot att sätta ersättningens storlek i direkt förhållande
till den skadades arbetsförtjänst i det civila livet är svårigheten att
kunna erhålla tillförlitliga uppgifter rörande arbetsförtjänstens belopp. För
så vitt icke den skadade varit sin egen arbetsgivare, kunna dylika uppgifter
knappast lämnas av annan än den eller dem, som varit den skadades arbetsgivare
under året före tjänstgöringens början. Den skadade kan emellertid
hava varit jämförelsevis länge i militärtjänst, innan han skadats, så
att rätt lång tid kan hava förflutit, sedan han lämnat det arbete, genom vilket
han erhållit den arbetsförtjänst, som skall ligga till grund för ersättningens
bestämmande, och denna arbetsförtjänst kan mången gång hava förvärvats
genom arbete hos flera arbetsgivare. Det torde vara klart, att under sådana
förhållanden det ofta måste föranleda omgång och tidsödande skriftväxling
att erhålla uppgifter rörande den skadades verkliga arbetsförtjänst i det civila
livet, liksom det också med största skäl måste befaras, att de erhållna
uppgifterna mången gång skola vara mindre tillförlitliga.
Man skulle kunna invända, att erhållandet av tillförlitliga uppgifter rörande
arbetsinkomsten ej borde vålla större svårigheter i nu förevarande
fall än vid försäkring enligt 1916 års lag. Det är emellertid att märka, att
vid skada, ådragen under militärtjänstgöring, riksförsäkringsanstalten saknar
möjlighet att kontrollera de lämnade uppgifterna, och att en arbetsgivares
rätt förklarliga önskan att, för att ersättningen skall bliva så hög som möjligt,
icke uppgiva alltför låg siffra för arbetsförtjänsten icke motväges av
något arbetsgivarens eget motsatta intresse. Vid försäkring enligt nyssnämnda
lag däremot har arbetsgivaren i vissa fall redan före försäkringstidens
början lämnat en del uppgifter rörande löneförhållandena vid sitt
arbetsföretag, av vilka uppgifter han måste känna sig bunden. Dessutom
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
är försäkringsinrättningen berättigad taga del av lians avlöningslistor och
förteckningar, och slutligen vet arbetsgivaren, att de i anledning av olycksfall
i arbetet vid företaget under ett år utbetalda skadeersättningarnas belopp
övar inflytande på storleken av kommande års avgifter för försäkring
av arbetarna vid arbetsföretaget.
För att erhålla en tillförlitlig grund för arbetsförtjänstens beräknande
skulle kunna tänkas, att man antingen följde taxeringen för bevillning av
fast egendom samt av inkomst för kalenderåret före tjänstgöringens eller övningens
början eller — på sätt som enligt 37 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
skall ske ifråga om bestämmande av storleken av den under
karenstiden utgående sjukpenningen — fastställde ersättningen med hänsyn
därtill, huruvida den skadade enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
påförts pensionsavgift eller ej, och, därest så skett, efter pensionsavgiftens
storlek.
Mot det förra sättet att bestämma ersättningens storlek kan emellertid
anföras, att därigenom vissa yrkesgrupper skulle bliva lidande, särskilt sådana,
i vilkas arbetsförtjänst, såsom förhållandet är t. ex. för flertalet jordbruksarbetare,
i betydligare mån ingå vissa naturaförmåner. Det torde nämligen
vara en ganska allmänt gängse praxis, att i dylika fall inkomsten
taxeras jämförelsevis lågt. Därjämte torde böra framhållas, hurusom i den
inkomst, för vilken den skattskyldige enligt bevillningsförordningen taxeras,
ingå hans årsintäkter icke endast av arbete utan också av visst slag av kapital,
nämligen ränta av utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda
och hos penning-förvaltande verk eller hos enskilda insatta penningar så ock
utdelning å aktier i utländska aktiebolag. Det torde väl få anses mindre
lämpligt, att inkomst av sådan art får öva inverkan på förevarande ersättnings
storlek.
Enahanda anmärkningar kunna ock göras gällande emot att låta storleken
av de pensionsavgifter, som påförts den skadade, ligga till grund för ersättningens
bestämmande. Skyldigheten att, utöver den för alla avgiftspliktiga
utgående pensionsavgiften av 3 kronor, erlägga tilläggsavgift är nämligen
beroende av den inkomst, vartill den avgiftspliktige taxerats enligt förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt. I denna inkomst ingå emellertid
icke endast sådana den skattskyldiges årsintäkter, som, enligt vad
ovan angivits, medräknats enligt bevillningsförordningen, utan ock hans inkomst
av fast egendom och utdelning av aktier i inländska aktiebolag ävensom
%0 av hans uppskattade förmögenhet. Det har för övrigt visat sig, att
pensionsavgifternas belopp ingalunda giva uttryck för vederbörandes verkliga
arbetsförtjänst.
För att undgå de svårigheter, som förefinnas att erhålla verkligt tillförlitliga
uppgifter rörande den skadades arbetsförtjänst i det civila livet, men
ändock fasthålla principen om bestämmande av ersättningarnas storlek efter
denna arbetsförtjänst, skulle man kunna tänka sig en sådan anordning, att
arbetsförtjänsten i varje särskilt fall uppskattades till det belopp, vartill den
efter den skadades ställning och arten av hans arbete skäligen kunde antagas
hava uppgått. En dylik skälighetsprövning förutsattes ju i åtskilliga fall
komma till användning vid tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Det torde emellertid vara tämligen klart, att det i praktiken skall visa
sig allt annat än lätt att kunna rättvist verkställa en dylik uppskattning,
liksom ock att dess resultat ofta skall komma att föranleda missnöje och
klagomål. Därjämte drabbas ett dylikt sätt för ersättningarnas bestämmande
av de anmärkningar, som, frånsett svårigheten att erhålla tillförlitliga uppgifter
om arbetsförtjänstens storlek, i det föregående framhållits emot för
-
Kunrjl. Maj:ts ''proposition nr 179. 27
slaget att i nu förevarande fall rätta ersättningarnas storlek efter den skadades
arbetsförtjänst i det civila livet före militärtjänstgöringens början.
I väsentligt mindre grad skulle dessa anmärkningar kunna göras gällande
mot ett sådant sätt att ordna ersättningsfrågan, att ersättningarnas storlek
bestämdes med hänsyn till värdet av de förmåner, som i form av dagavlöning,
fri kost m. in. tillkommit den skadade under tjänstgöringen, eller, såsom det
i det följande för korthetens skull uttryckes, efter hans inkomst av militärtjänsten.
Ehuru detta värde med visst beräkningssätt kan uppgå till ett
ingalunda oväsentligt belopp, är det dock tydligt, att berörda förmåner icke
avse att utgöra verklig ersättning för den av honom utförda tjänstgöringen,
och att de i stort sett icke äro tillräckliga för att lämpligen kunna läggas
till grund för bestämmandet av ifrågavarande ersättningars storlek. Emellertid
torde den värnpliktiges inkomst av militärtjänsten uti nu förevarande
avseende böra tillerkännas den betydelse, att ersättningarna icke i något fall
böra sättas lägre, än vad som under motsvarande förhållanden skulle hava
utgått med tillämpning av 1916 års olycksfallsförsäkringslag och med den
skadades arbetsförtjänst, beräknad efter hans nämnda inkomst. Därvid
torde man, för att erhålla en från militärtjänsten utgående årlig arbetsförtjänst,
lämpligen böra beräkna denna, såsom om den dagsinkomst, som
den skadade åtnjutit vid den tid, då kroppsskadan ådragits, tillkommit honom
för helt år — ehuru visserligen ett dylikt beräkningssätt icke överensstämmer
med bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag rörande arbetsförtjänstens
beräkning vid t. ex. säsongarbete.
Det torde av vad sålunda anförts vara klart, att betydande olägenheter
äro förenade med samtliga de olika sätt, som kunna ifrågasättas för att för
värnpliktig låta ersättningens storlek bestämmas i förhållande till hans arbetsförtjänst
i det civila livet, liksom också att man för beräkningen av ersättningens
storlek icke lämpligen kan ifråga om värnpliktig lägga till grund
hans inkomst av militärtjänsten. Visserligen har i det föregående företrädesvis
tagits sikte på den första långvariga tjänstgöringen, men torde vad härvid
anförts kunna gälla så gott som helt och hållet om de åren närmast
efter den första tjänstgöringen för flertalet värnpliktiga förekommande repetitionsövningarna.
Under sådana förhållanden har det ansetts lämpligast
att beträffande värnpliktiga så till vida bibehålla den i 1909 års militärersättningsförordning
följda grundsats rörande angivandet i författningen av
ersättningarnas storlek, att beloppet av vissa särskilda ersättningar, nämligen
hel sjukpenning, högsta invalidlivränta, begravningshjälp och dödsfallslivräntor
skall framgå av lagens bestämmelser.
Det har också tagits under övervägande, huruvida icke storleken av varje
särskilt slag av ersättning — hel sjukpenning, högsta invalidlivränta m. m.—
borde i lagen, såsom i 4 § av 1909 års militärersättningsförordning, till siffran
angivas, så att de sålunda bestämda beloppen vid lika fall skola tillkomma
alla dem, till vilka ersättning enligt lagen kan utgå. Emellertid har principen,
att då värnpliktens fullgörande är en allmän medborgerlig plikt lika för alla,
staten också bör uti det, som rör de värnpliktiges förmåner, behandla dem
i huvudsak lika, visserligen ansetts äga sin giltighet, för så vitt det gäller
på individuella förhållanden — förmögenhet, inkomster, uppfostran eller
dylikt — beroende olikhet i levnadsbehov och levnadskostnader. Däremot
har saken synts ställa sig helt annorlunda, om den personal, varom nu är
fråga, med hänsyn till förhållanden, som hänföra sig till deras militär tjänstgöring,
kan indelas i vissa grupper på sådant sätt, att de, som tillhöra
samma grupp, kunna antagas i stort sett vara i avseende å familjeförhållanden
likställda och hava beträffande utbildning, avlöning och dylikt hunnit
ungefär lika långt.
28
Kungl, Maj:ts proposition nr 179.
En sådan gruppindelning framträder alldeles självfallet i fråga om värnpliktiga.
I nyss angivna avseenden råder nämligen, vad angår de i värnpliktslagen
fastställda övningarna, i allmänhet väsentlig olikhet mellan å ena
sidan de värnpliktiga, som fullgöra första tjänstgöringen och repetitionsövningarna,
samt å andra sidan dem, som deltaga i reservtrupp- och landstormsövningarna.
Första tjänstgöringen och de under närmaste åren därefter
förekommande repetitionsövningarna äga rum under de första värnpliktsåren.
De däruti deltagande hava då ännu i allmänhet icke hunnit
längre, än att de åtnjuta allenast begynnelselönen i sitt fack eller arbeta på
sin utbildning, och de torde i regel ännu vara ogifta och hava att sörja
allenast för sig själva. Reservtruppövningen åligger värnpliktiga vid hären
med visst undantag och förekommer en gång. För den stora massan av
dessa värnpliktige äger den rum under nionde eller tionde året av värnpliktstiden
samt varar under högst 15 dagar, och för de övriga inträffar den
under femte eller sjätte året av värnpliktstiden och varar högst 25 dagar.
Landstorinsövningen förekommer för var och en, som däri skall deltaga,
en gång, sedan tjänstetiden i beväringen, 15 år, utgått, och den varar allenast
5 dagar. Vid fullgörandet av dessa övningar torde i flertalet fall den värnpliktige
hava avslutat sin utbildning, uppnått avlöning såsom yrkeslärd arbetare
eller eljest erhållit en mera stadigvarande inkomst och jämförelsevis fast
levnadsställning. De torde då också i allmänhet hava bildat egen familj
eller kunna åtminstone i annat fall, därest sådant erfordras, fullgöra sin
underhållsplikt i förhållande till sina föräldrar. Härtill kommer att, på sätt
vid behandlingen av 6 § skall närmare angivas, olikhet också förefinnes i
fråga om vederbörandes inkomst av militärtjänsten.
Med hänsyn härtill och för att man skulle kunna åtminstone i viss grad
vinna, vad som företrädesvis åsyftas med ersättningarnas beroende av den
skadades arbetsförtjänst, har, i fråga om värnpliktiga, ett frångående av den
i 1909 års förordning tillämpade grundsats om till siffran bestämda, för alla
lika ersättningar ansetts böra äga rum sålunda, att ifrågavarande personal indelas
i vissa grupper.
Aven i fråga om den i lagförslaget avsedda fast anställda personalen har
ett liknande förfarande ansetts lämpligt. Å denna personal torde bestämmelserna
i 1916 års olycksfallsförsäkringslag kunna tillämpas, liksom också
för samma personal stadgandena i kungörelsen den 30 november 1917 angående
särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av nyss berörda lag
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, kunna vara gällande.
Då dessutom för ifrågavarande personal avlöningen, för så vitt den avser
den tid, som den militära anställningen varat, i varje fall bör vara känd,
kunde det synas, som om det icke kunde ifrågakomma annat, än att bestämmelserna
i 1916 års olycksfallsförsäkringslag uti nu förevarande avseende
borde tillämpas på denna personal. Emellertid kunna beträffande de fast
anställda i huvudsak samma skäl, som föranlett förslaget, att dessa personalgrupper
skulle ingå under den föreslagna lagen, också åberopas till stöd för
att samma personal även i övrigt, och således också med avseende å normen
för bestämmandet av ersättningarnas storlek, likställes med de värnpliktiga.
Särskilt torde böra framhållas, hurusom 1916 års lag, och således naturligen
också kungörelsen den 30 november 1917, avser allenast olycksfallsskador
men ej sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Härtill kommer, att
för flertalet av dessa personalgrupper avlöningen, åtminstone därest däri
ingående naturaförmåners värde skall uppskattas till den för deras utgörande
beräknade kostnaden, är jämförelsevis ganska ringa. Den till en skadad utgående
ersättningen skulle därför, med sådan beräkning av naturaförmånernas
värde och med tillämpning av 1916 års lag, bliva ganska liten och antagligen
29
Kungl. Maj-.ts proposition nr 179,
väsentligt mindre, än vad som kan komma att föreslås för de värnpliktiga.
Det lärer emellertid icke kunna bortses från det mindre lämpliga däruti, att
en fast anställd, som fört befäl över den värnpliktige, alltså skulle i anledning
av skada erhålla lägre ersättning, än vad i liknande fall skulle tillkomma
denne. Vidare torde det från flera synpunkter vara av vikt, att då för de
fast anställda deras militärtjänstgöring tillika innebär fullgörande av dem
åliggande värnplikt, de förmåner, som beredas dem i anledning av denna
tjänstgöring, icke bli mindre än de förmåner, som i motsvarande avseende
utgå till övriga värnpliktiga. Slutligen torde det vara uppenbart, att genom
enhetlighet och likformighet i sättet för dessa frågors behandling åtskilliga
svårigheter undvikas, omgång och onödig skriftväxling förhindras samt
administrationskostnaderna nedbringas.
I anslutning till vad sålunda anförts indelade riksförsäkringsanstalten den
med förslaget avsedda personalen i tre grupper med en antagen arbetsförtjänst
av 1,800 kronor, 1,500 kronor och 1,200 kronor. Härvid hänfördes till:
a) högsta gruppen (antagen arbetsförtjänst 1,800 kronor): .
värnpliktig, som efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen åliggande
första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande övningar,
deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt nämnda lag åligger honom
eller som eljest blivit i laga ordning honom ålagd,
värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1D och mom. 2 D värnpliktslagen
och som fullgör i förstnämnda lagrum angiven fackutbildning eller facktjänstgöring,
furir av första klass och furir av andra klass samt med dem likställda
vid armén, och
manskap i första och andra lönegraderna och därmed likställda vid marinen;
b) mellangruppen (antagen arbetsförtjänst 1,500 kronor):
värnpliktig, som ej omförmälts under a),
fast anställt underbefäl, som ej nämnts under a),
fast anställd menig krigsman vid armén, som ej är musikelev,
manskap av tredje och fjärde lönegraderna och därmed likställda vid marinen,
samt
c) lägsta gruppen (antagen arbetsförtjänst 1,200 kronor):
musikelev och skeppsgosse.
Livräntan vid full invaliditet skulle sålunda enligt 1918 års förslag komma
att för respektive grupper uppgå till respektive 1,200 kronor, 1,000 kronor
och 800 kronor, medan dylik livränta enligt nu gällande bestämmelser i
ämnet utgår med ett för alla lika belopp av 900 kronor.
Uti motiveringen till sitt år 1926 avgivna ändrade förslag har riksförsäkringsanstalten
till en början gjort en beräkning av avlöningsförmånerna för
värnpliktiga och fast anställt manskap. Denna beräkning har verkställts på
grundval av värnpliktslagens bestämmelser, såvitt avser de värnpliktiga,
samt manskapsavlöningsreglementet och dyrtidstilläggsbestämmelserna i fråga
om de fast anställda. Dör båda kategorierna hava vidare naturaförmånerna,
dels med ledning av de i 1926 års statsverksproposition beräknade kostnaderna
för förplägnad, beklädnad och sjukvård, dels med uppskattning av
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
kostnaden för bostad, bränsle, lyse, tvätt etc. till sammanlagt 150 kronor
för man och år, dels och slutligen med hänsynstagande jämväl till det beräknade
värdet av ifrågavarande naturaförmåner i det civila livet, uppskattats
till 800 kronor för man och år.
Enligt anstaltens beräkning skulle de värnpliktigas sammanlagda inkomst
av militärtjänsten, för år räknat, utgöra:
för värnpliktiga, som jämlikt § 27 mom. 3 C b kvarbliva
i tjänstgöring utöver i mom. 1 av samma § föreskriven tid, kronor 1,400: —
för annan värnpliktig högst ................................................ » 1,165: —
» » » lägst.................................................. » 982:50
Det fäst anställda manskapets sammanlagda avlöningsförmåner skulle enligt
anstaltens beräkning utgöra:
vid armén:
för furir av 1. klass
för furir av 2. klass
för korpral................
för vice korpral.......
för menig ................
vid marinen:
för korpral ...............
för menig ................
högst ......
................ kronor
2,744
—
lägst.........
................ »
2,031
—
högst ......
................. »
2,663
—
lägst.........
................. »
1,951
—
högst ......
................. »
2,287
—
lägst.........
................. »
1,682
—
högst ......
................. »
2,031
—
lägst.........
................. »
1,494
—
högst ......
................. »
1,937
—
lägst.........
................. »
1,400
—''
högst ......
................. »
2,744
—
lägst.........
................. »
2,044
—
högst ......
................. »
2,408
—
lägst.........
................. »
1,400
—
Vidare har riksförsäkringsanstaiten verkställt en uppskattning av medellönerna
inom industrien och lantbruket. Enligt denna uppskattning skulle
dessa medellöner under år 1925 ungefärligen hava utgjort:
inom industrien:
för arbetare i allmänhet......................................................... kronor 2,600: —
» »i 18—24-årsåldern .............................................. » 2,000: —
inom lantbruket:
för statanställda körkarlar......................................................... » 1,400: —
» manliga tjänare i jordbruk ............................................... » 1,200: —
Ytterligare har anstalten upplyst, att medellönen för manliga affärsanställda
år 1924 utgjorde 4,671 kronor.
Efter framläggandet av nu berörda utredning anför riksförsäkringsanstaiten
följande:
Av den verkställda utredningen framgår, att skillnaden mellan avlöningarna
för olika slag av arbetare och affär san ställda m. fl. ävensom mellan
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
olika grader av i militärtjänst anställda numera är högst betydande. Avsevärda
svårigheter möta därför att i enlighet med principerna i 1918 års förslag
kunna finna lämpliga medellöner, efter vilka ifrågavarande ersättningar
skulle beräknas.
Vad först beträffar de värnpliktiga skulle med hänsyn till vad sålunda
anförts kunna ifrågasättas att låta den arbetsinkomst, som vederbörande åtnjuter
i civila livet, vara normgivande för ersättningarnas storlek. Detta
torde dock möta nästan oöverstigliga praktiska svårigheter. Många av dessa
unga män hava dessutom ännu intet bestämt yrke. För övrigt synes det
principiellt sett vara riktigast, att de, som under fullgörande av sin värnplikt
drabbas av olycksfallsskada eller sjukdom, som regel ställas lika i ersättningshänseende.
Undantag härifrån torde dock liksom i 1918 års förslag
göras för vissa grupper av värnpliktiga, som intaga en särställning och
därför böra hänföras till en högre klass i ersättningshänseende. Riksförsäkringsanstalten
tillåter sig i förevarande avseende åberopa vad anstalten
anfört i motiveringen till 1918 års förslag.
Riksförsäkringsanstalten anser sålunda nödvändigt att fortfarande för de
värnpliktiga fastställa viss till siffran bestämd årlig arbetsförtjänst, efter
vilken ersättningen skall beräknas. I sammanhang härmed böra de värnpliktiga
i avseende å arbetsförtjänsten indelas liksom enligt 1918 års förslag
i två grupper. Det är givetvis skäligt, att arbetsförtjänsten bestämmes till
högre belopp än som motsvarar värdet av de förmåner, av vilka de värnpliktige
äro i åtnjutande under militärtjänstgöringen, enär ersättningarna
eljest skulle bliva alltför låga. Den årliga arbetsförtjänsten bör i varje fall
sättas så högt, att ersättningarna i allmänhet icke understiga ersättningsbeloppen
enligt 1909 års förordning. Å andra sidan bör viss hänsyn tagas
''till vederbörandes arbetsförtjänst i civila livet. Skulle man därvid taga till
norm industriarbetarnas medellöner, vore det nödvändigt att antaga arbetsförtjänsten
till åtminstone 2,000 kronor för värnpliktiga i allmänhet. Enligt
riksförsäkringsanstaltens mening vore det emellertid, principiellt sett, synnerligen
betänkligt att till norm taga en årlig arbetsförtjänst, som mera avsevärt
överstiger årsinkomsten för lantarbetare och därmed likställda (hemmasöner
m. fl.), vilka torde utgöra den största yrkesgruppen bland de värnpliktiga.
En omständighet av största betydelse är också, att statens kostnader
för ersättningarna i så fall skulle bliva alltför höga.
Då enligt den verkställda utredningen årsavlöningarna för manliga tjänare
i jordbruk och statanställda körkarlar i allmänhet torde röra sig omkring
respektive 1,200 och 1,400 kronor, synes det belopp, som av riksförsäkringsanstalten
föreslogs år 1918, nämligen 1,500 kronor för värnpliktiga i allmänhet
-— eller den grupp, som hänföres till andra avlöningsgruppen i 1918
års förslag — vara tämligen väl avvägt även med hänsyn till nuvarande förhållanden.
Vid en avlöning av 1,500 kronor skulle livräntan vid helinvaliditet
i regel komma att belöpa sig till 1,000 kronor eller 100 kronor mer
än det belopp, som för närvarande utgår och som fastställts under den år
1920 rådande dyrtiden. Om än denna livränta kan synas låg för i stad
bosatta industriarbetare, bör dock ihågkommas, att för dessa, i allmänhet
unga, ogifta män, bosättning å billigare ort ofta torde vara möjlig.
Liksom enligt 1918 års förslag torde emellertid i vissa fall något högre
arbetsförtjänst böra beräknas och således en grupp med högre ersättning
böra bibehållas.
För denna grupp torde arbetsförtjänsten lämpligen böra fastställas till
förut föreslagna belopp, 1,800 kronor.
Vad härefter angår de i militärtjänst fast anställda, framgår av den verkställda
utredningen, att de militära avlöningsförmånerna utvisa synnerligen
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
varierande belopp icke endast de olika graderna emellan utan också inom
varje särskild grad, alltefter anställningstidens längd. Det kan därför starkt
ifrågasättas, huruvida överhuvud taget fixa arbetsförtjänster böra fastställas
för de fast anställda. Då i 23 § i förslaget, bland annat, stadgas, att bestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen icke skola — som för närvarande
är fallet — äga tillämpning i fråga om olycksfall, varom i förslaget stadgas,
torde det i varje fall vara skäligt att fast anställda, som träffas av olycksfall
under militärtjänstgöring, icke komma i sämre ställning än om de bedömts
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Så framt icke den antagna årsinkomsten
i vissa fall sattes så högt som till omkring 3,000 kronor — vilket belopp)
utgör den högsta arbetsförtjänst, efter vilken ersättning kan utgå enligt
olycksfallsförsäkringslagen — skulle de möjligen kunna få lägre ersättning
än enligt nämnda lag. Då emellertid en så hög antagen årsinkomst uppenbarligen
icke kan fastställas såsom medellön, kunde ifrågasättas, att ersättningsbeloppen
i varje fall skulle utgå efter den årliga arbetsförtjänsten, beräknad
på sätt, som i olycksfallsförsäkringslagen föreskrives.
Emellertid måste enligt riksförsäkringsan stal tens mening betänkligheter
möta mot att i anledning av sjukdom utgiva så höga ersättningar, som enligt
nyss angivna grunder skulle kunna bliva fallet, eller vid hel invaliditet omkring
2,000 kronor per år samt där den skadades tillstånd kräver särskilt
vård ända upp till 3,000 kronor per år. Det torde böra ihågkommas, att
ifråga om sjukdom ersättningarna mera hava karaktären av rent understöd
från statens sida, under det att olycksfallsersättning allmänt anses utgöra en
rätt för de arbetsanställda emot arbetsgivarna. _ I fråga om sjukdom fordras
för ersättnings tillerkännande för närvarande ej heller annat än att militärtjänstgöringen
skäligen kan antagas hava bidragit till sjukdomens uppkomst
eller utveckling, vilket i huvudsak skulle enligt vad ovan anförts _ gälla Jämväl
enligt det föreliggande förslaget. I de flesta fall torde väl militärtjänstgöringen
endast delvis hava orsakat sjukdomen.
Härtill kommer att statens kostnader för ifrågavarande under stö dsyerksamhet
skulle avsevärt ökas, om ersättning vid sjukdom till fast anställda
skulle i varje fall utgå efter arbetsförtjänsten.
Enligt riksförsäkringsanstaltens mening böra sålunda de fast anställda
ifråga om rätt till ersättning vid sjukdom likställas med de värnpliktiga så
tillvida, att de för ersättningens bestämmande indelas i vissa grupper, därvid
anstalten av skäl, som här nedan angivas, finner, att antalet grupper
bör inskränkas till två.
I fråga om olycksfall åter bör för de fast anställda föreskrivas, att, om
den årliga arbetsförtjänsten, beräknad efter de grunder, som stadgas i 9 § i
olycksfallsförsäkringslagen, överstiger vederbörandes enligt föreslagen gruppindelning
antagna arbetsförtjänst, skall ersättning i förevarande fall beräknas
efter den arbetsförtjänst, som fastställes enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.
De förmåner, som de fast anställda i förevarande avseende skulle beredas,
torde också böra tillkomma officers- och reservofficersaspiranterna. Dessa
anses visserligen formellt såsom värnpliktiga, men i motsats mot vad som
gäller i fråga om övriga värnpliktiga fullgöra de sin tjänstgöring icke på
grund av en allmän medborgerlig plikt utan efter fritt åtagande. I verkligheten
innehava de samma ställning som sjökadetterna, vilka äro fast anställda,
varför någon åtskillnad mellan nu nämnda kategorier icke bör göras.
Den tredje och lägsta avlöningsgruppen, omfattande musikelever och
skeppsgossar, synes böra borttagas. Enligt vad verkställd utredning givit
vid handen hava anmälningar om ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring,
under år 1924 inkommit från en musikelev och en skeppsgosse
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
samt under år 1925 från fem skeppsgossar. Dessa siffror giva sålunda vid
handen, att ersättningssökande av dessa kategorier äro ytterst få. Riksförsäkringsanstalten
vill också framhålla, att, i fall, där olycksfallsförsäkringslagen
skulle vara tillämplig, skälighetsprövning skulle komma till användning
vid beräkning av musikelevs och skeppsgosses arbetsförtjänst, vilket i regel
skulle medföra en förhöjning av den faktiska arbetsförtjänsten. Något hinder
för den tredje avlöningsgruppens uppgående i den andra torde därför knappast
föreligga.
Jämte det riksförsäkringsanstaltens senaste förslag sålunda innebär sådan
ändring i det tidigare, att de ersättningsberättigade fördelats på allenast
två grupper med en antagen årlig arbetsförtjänst av 1,800 kronor, respektive
1,500 kronor, samt musikelever och skeppsgossar hänförts till den lägre av
dessa grupper, har anstalten vidare med hänsyn till den nya värnpliktslagens
och det från och med år 1922 gällande manskapsavlöningsreglementets bestämmelser
underkastat det tidigare förslaget vissa andra ändringar i förevarande
avseende. Därjämte har anstalten i det nya förslaget till den högsta
gruppen hänfört jämväl i § 27 mom. 1 B värnpliktslagen omförmälda värnpliktiga,
som fullgöra tjänstgöring såsom furirer eller i motsvarande tjänsteställning,
ävensom officers-, reservofficers- och andra dylika aspiranter.
En ledamot av riksförsäkringsanstalten har emellertid i fråga om arbetsförtjänstens
beräknande anmält avvikande mening och därvid, bland annat,
anfört följande:
Enligt min mening är det principiellt riktigast, att ersättningen till fast
anställd utgår efter hans årliga arbetsförtjänst, varvid denna bör beräknas
efter de grunder, som stadgas i 9 § av olycksfallsförsäkringslagen.
Beträffande kategorierna officersaspiranter, sjökadetter m. fl. åtnjuta dessa,
med undantag av reservkadetterna vid flottan, avlöning som värnpliktiga.
För den händelse ersättningen skulle utgå efter denna avlöning, skulle dessa
kategorier bliva ställda i sämre ställning än övriga med dem i tjänsteställning
likställda vid krigsmakten. Om grunderna i 9 § av olycksfallsförsäkringslagen
komma till användning, torde emellertid en skälighetsprövning i fråga
om arbetsförtjänstens beräkning komma i fråga beträffande dessa kategorier,
vilka måste sägas undergå yrkesutbildning. Från denna skälighetsprövning
måste dock undantagas reservkadetter, vilka enligt uppgift skola åtnjuta avlöning
såsom flaggkorpraler och därför böra i ersättningsavseende bedömas
som sådana. För officers- och reservofficersaspiranter böra samma bestämmelser
gälla som beträffande sjökadetterna.
Vidkommande de värnpliktiga synes det mig riktigt, att dessa i ersättningshänseende
uppdelas i tvenne avlöningsgrupper, därvid den beräknade
arbetsförtjänsten upptages med högre belopp i den ena än i den andra.
Däremot anser jag, att de föreslagna arbetsförtjänsterna beräknats för lågt.
Den årsinkomst, som bör upptagas för den under b) i förevarande paragraf
upptagna större gruppen värnpliktiga, synes enligt min mening lämpligen
kunna sättas till 1,800 kronor. Visserligen torde en del av lantarbetarna,
måhända den större delen, komma att härigenom erhålla högre ersättning
än den, de skulle i motsvarande fall hava erhållit enligt gällande
olycksfallsförsäkringslag. Å andra sidan torde det kunna fastslås, att betydande
kategorier lönearbetare icke ens med en till 1,800 kronor beräknad
arbetsförtjänst komma att erhålla de ersättningsbelopp, som rättvisligen böra
tillkomma dem. Det synes emellertid, som om skälig hänsyn tagits till de
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 153 häft. (Nr 179.) 374 a? 3
34 Kungl. May.ts proposition nr 179.
två stora kategorierna arbetare inom de värnpliktigas led, därest ovan angivna
arbetsförtjänst fastställes såsom medellön.
Vad angår de under a) i denna paragraf omförmälda värnpliktiga, torde
såsom i 1918 års förslag anmärkts för dessa en högre arbetsinkomst böra
beräknas. Huruvida denna — såsom skett i 1918 års förslag bör upptagas
till 300 kronor högre än den under b) angivna^ arbetsförtjänsten eller
med än högre belopp, därom måste viss tveksamhet råda. Het synes emellertid
som om arbetsförtjänsten bör beräknas till 2,400 kronor.
Hos de i ärendet hörda myndigheterna hava ganska delade meningar framträtt
i fråga om riksförsäkringsanstaltens förslag rörande arbetsförtjänstens
beräknande.
Arméförvaltningen har uttalat den åsikten, att vid bestämmandet av de
värnpliktigas antagna årliga arbetsförtjänster hänsyn borde tagas till såväl
lantarbetarnas som industriarbetarnas förtjänster. Gjordes detta, och i lika
grad beträffande båda arbetargrupperna, utgjorde den antagna årliga arbetsförtjänsten
för värnpliktiga i allmänhet medeltalet för de årliga arbetsförtjänster,
som tillkomme de till denna grupp hörande lånt- och industriarbetarna.
Då de årliga arbetsförtjänsterna enligt riksförsäkringsanstaltens utredning
för de till nämnda grupp hänförliga värnpliktiga, nämligen manliga
tjänare i lantbruk och industriarbetare i åldern 18—24 år, utgjorde respektive
cirka 1,200 kronor och cirka 2,000 kronor, bleve medeltalet mellan dessa
sålunda 1,600 kronor. Till detta belopp borde därför enligt arméförvaltningens
åsikt den årliga arbetsförtjänsten antagas för värnpliktiga i allmänhet.
Efter enahanda grunder borde den årliga arbetsförtjänsten för de
till den högre gruppen hänförliga värnpliktiga, omfattande bland andra statanställda
körkarlar och industriarbetare i allmänhet med årslöner om respektive
cirka 1,400 kronor och cirka 2,600 kronor, antagas till 2,000 kronoi.
Vidkommande de fast anställda ansåge arméförvaltningen, att arbetsförtjänsten
undantagslöst borde beräknas enligt olycksfallsförsäkringslagens
grunder. Detsamma borde ock gälla i fråga om officers- och reservofficersaspiranterna
samt indelt manskap.
Vissa marina myndigheter hava anslutit sig till reservantens inom riksförsäkringsanstalten
förslag i förevarande fråga. En annan dylik myndighet
åter har biträtt riksförsäkringsanstaltens förslag, men ifrågasatt, att värnpliktiga
familjeförsörjare borde beredas någon extra gottgörelse.
Marinförvaltningen har visserligen funnit vägande skäl tala för nyss omförmälde
reservants uppfattning, men dock icke ansett sig kunna tillstyrka
ett frångående av riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del. Därest erfarenheten
därtill framdeles skulle giva anledning, kunde och borde emellertid
givetvis en reglering av ersättningsbeloppen äga rum.
Flygstyrelsen har ansett uppenbart, att den årliga arbetsförtjänsten borde
beräknas så, att ersättningen åtminstone icke komme att understiga den ersättning,
som i motsvarande fall utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Socialstyrelsen har funnit riksförsäkringsanstaltens förslag i fråga om de
värnpliktiga innebära en kompromiss mellan, å ena sidan, den uppfattningen,
att värnpliktiga, såsom fullgörande en för alla gemensam medborgerlig plikt,
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
borde vara likställda även i nu förevarande avseende, ocli, å andra sidan,
olycksfallsförsäkringslagens principer. Styrelsen ansåge visserligen, att även
andra möjligheter till frågans ordnande, än anstaltens förslag innebure, skulle
kunna komma under övervägande, men funne sig styrelsen sakna möjlighet
att med säkerhet bedöma här ifrågavarande förhållanden. På grund härav
och da anstaltens förslag, som ju byggde på långvarig erfarenhet, i den
praktiska tillämpningen syntes medföra bestämda fördelar, ville styrelsen
icke ifrågasätta ändring däri. Mot de av anstalten vid beräknandet av avlöningar
och levnadskostnader använda primärsiffroma syntes intet av väsentlig
betydelse vara att erinra. De olika medelavlöningsbelopp, som av anstalten
föreslagits att läggas till grund för ersättningarnas bestämmande,
föiefölle emellertid i någon mån godtyckligt fastställda och för övrigt ur
vissa synpunkter icke så alldeles ändamålsenliga. Detta sammanhängde därmed,
att, under det att de värnpliktiga i allmänhet fördelade sig på tvenne
naturliga huvudgrupper, den ena representerande landsbygdens och den andra
städernas befolkning, den av anstalten föreslagna gruppindelningen verkställts
efter en helt annan indelningsgrund.
Försäkringsrådet har framhållit, att anmärkningar kunde riktas mot att i
fråga om ersättningens storlek likställa värnpliktiga av olika kategorier, t. ex.
de båda huvudgrupperna lantarbetare och industriarbetare. Men det syntes
rådet vara praktiskt omöjligt att angiva en annan, rättvis uppdelning; och
det kunde a andra sidan göras gällande, att i förevarande fall, då det vore
fråga om fullgörandet av en medborgerlig skyldighet, ersättningen borde
bestämmas lika. Vad anginge den antagna högre arbetsförtjänsten, 1,800
kronor, syntes de värnpliktiga, som skulle hänföras till denna grupp och
vilka for övrigt utgjorde ett jämförelsevis ringa antal, hava kommit så långt
med avseende å’ sin utbildning, att en beräknad arbetsförtjänst av allenast
1,800 kronor måste anses låg. Det hade därför varit önskligt, om arbetsförtjänsten
i denna grupp kunnat sättas något högre, t. ex. till 2,100 kronor,
så|j mycket mera som därigenom ett större antal av de fast anställda då
kommit att inordnas under denna grupp. Av ekonomiska hänsyn ansåge sig
försäkringsrådet dock icke böra framställa förslag härom.
En ledamot av försäkringsrådet har i särskilt yttrande framhållit, att i fråga
om olycksfall även värnpliktigs årliga arbetsförtjänst borde beräknas efter
olycksfallsförsäkringslagens grunder, därest den därigenom komme att överstiga
vederbörandes enligt den föreslagna gruppindelningen antagna arbetsförtjänst.
Statskontoret slutligen har förklarat sig anse de av riksförsäkringsanstalten
i förevarande hänseende föreslagna beloppen väl låga och därför, utan att
med ledning av den förebragta utredningen* kunna föreslå några belopp,
hemställt, att det matte tagas under särskilt övervägande, huruvida icke i
någon mån högrej belopp? här vore påkallade av numera föreliggande förhållanden.
Vid övervägande av spörsmålet om den årliga arbetsförtjänst, som bör
laggas till grund vid ersättningarnas bestämmande, har jag funnit detsamma
böra bedömas ur väsentligen olika synpunkt, allt eftersom fråga är om värn
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
pliktiga eller om fast anställda. Den omständigheten, att värnpliktstjänstgöringen
innebår fullgörandet av en allmän medborgerlig skyldighet, under
det att de fast anställdas tjänstgöring, i likhet med andra statsarbetares,
grundar sig på frivilligt åtagande, synes mig härvid vara avgörande.
Vad nu först angår de värnpliktiga, gjorde sig redan vid tillkomsten av
den nuvarande förordningen i ämnet den uppfattningen gällande, att, liksom
deras förmåner i övrigt ej röna någon inverkan av de olika förhållandena i
det civila livet, dessa ej heller borde utöva något inflytande på nu ifrågavarande
ersättningar, vilka alltså borde, utan avseende å nämnda förhållanden,
bestämmas lika för alla värnpliktiga. Enahanda uppfattning har ock
kommit till synes i förevarande sammanhang. Även jag finner densamma
riktig och ansluter mig alltså härutinnan till riksförsäkringsanstaltens förslag,
till vars förmån för övrigt kunna åberopas de praktiska svårigheter,
som skulle vara förenade med ett hänsynstagande till de värnpliktigas olika
omständigheter i det civila livet.
Då vidare arbetsförtjänstens beräknande efter inkomsten av värnpliktstjänstgöringen
skulle leda till avsevärd minskning i nu utgående ersättningsbelopp,
anser jag, i likhet med riksförsäkringsanstalten, en dylik beräkningsgrund
utesluten.
Enda utvägen torde sålunda vara den av riksförsäkringsanstalten, med
instämmande av flertalet övriga i ärendet hörda myndigheter, förordade,
nämligen att fastställa viss till siffran bestämd arbetsförtjänst att läggas till
grund vid ersättningarnas beräknande.
I riksförsäkringsanstaltens förslag räknas härvid med två olika avlöningsgrupper,
avsedda den ena för värnpliktiga under första tjänstgöring och
repetitionsövningar eller däremot svarande tjänstgöring samt den andra föi
värnpliktiga under annan tjänstgöring ävensom för värnpliktiga läkare m. fl.
under fackutbildning och facktjänstgöring samt andra värnpliktiga studenter
under tjänstgöring såsom furirer eller i motsvarande tjänsteställning. Häremot
har någon erinran icke gjorts, och finner ej heller jag anledning ifrågasätta
någon ändring i vad sålunda föreslagits.
I fråga om de belopp, till vilka arbetsförtjänsten för dessa två grupper
böra antagas, hava meningarna, såsom av det föregående framgår, varit
mycket delade. Såväl av en reservant inom riksförsäkringsanstalten som
av åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna har gjorts gällande, att
de av anstalten föreslagna beloppen, 1,500 kronor och 1,800 kronor, äro alltför
låga. Det vill ock förefalla mig, som om en höjning av de i anstaltens
förslag upptagna beloppen vore befogad. Jag kan dock icke förorda arbetsförtjänstens
fixerande till så höga belopp, som av nyssnämnde reservant
föreslagits, utan synas mig de av arméförvaltningen ifrågasatta beloppen,
1,600 kronor och 2,000 kronor, vara med hänsyn till olika på frågan inverkande
omständigheter bättre avvägda. Emellertid torde dessa belopp ui
praktisk synpunkt böra undergå sådan jämkning, att de bliva jämnt delbara
med 3 och att dessutom de tal, som motsvara 2/3 av dem, bliva jämnt delbara
med 12. Med iakttagande härav anser jag mig böra förorda, att den
Kungl. Maj:ts proposition nr 179. 37
årliga arbetsförtjänsten för de värnpliktiga antages till 1,620 kronor förden
lägre och 1,980 kronor för den högre gruppen.
Vad därefter beträffar de fast anställda, torde de, såsom i det föregående
nämnts, för närvarande falla under olycksfallsförsäkringslagen, vilken omfattar
även andra statstjänare, i den mån de icke särskilt undantagits från
tillämpningen därav. Vid detta förhållande synes anledning saknas att i
fråga om ersättning för olycksfallsskada beräkna de fast anställdas arbetsförtjänst
efter andra grunder, än sagda lag stadgar. På grund härav och
då det icke torde kunna anses lämpligt att i fråga om ersättning för dylik
skada och ersättning för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall, tillämpa
olika ersättningsnormer, finner jag mig böra, i likhet med förenämnde reservant
inom riksförsäknngsanstalten ävensom arméförvaltningen, förorda, att
arbetsförtjänsten i ena som i andra fallet fastställes enligt bestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen.
Vidkommande särskilt officers- och reservofficers- m. fl. aspiranter torde de,
såsom riksförsäknngsanstalten i visst fall förutsatt och arméförvaltningen
generellt förordat, böra likställas med de fast anställda i förevarande avseende.
För dessa aspiranter, liksom för musikelever, skeppsgossar och indelt manskap,
lärer arbetsförtjänsten komma att fastställas genom skälighetsprövning.
I enlighet med vad sålunda anförts, har 8 § i det nu föreliggande förslaget
avfattats. Den kostnadsökning, som i förhållande till riksförsäkringsanstaltens
förslag uppstår genom arbetsförtjänstens beräknande enligt av
mig förordade grunder, torde, såsom av det följande kommer att framgå,
begränsa sig till ett jämförelsevis obetydligt belopp.
9 §''
Denna § innehåller en från 7 § i riksförsäkringsanstaltens förslag upptagen
allmän bestämmelse angående de olika omständigheter, som böra
vinna beaktande vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit
nedsättning av arbetsförmågan. Bestämmelsen i fråga är av ordagrant samma
lydelse som 8 § i olycksfallsförsäkringslagen och skiljer sig från motsvarande
stadgande i 1909 års förordning därigenom, att den där förekommande
exemplifieringen uteslutits.
10 §''
Bestämmelsen i denna §, som motsvarar 8 § i riksförsäkringsanstaltens
förslag, är av samma innehåll som 10 § i olycksfallsförsäkringslagen i tilllämpliga
delar. Bestämmelsen, vilken saknar motsvarighet i 1909 års förordning,
stadgar, bland annat, rätt för riksförsäkringsanstalten att bereda
den skadade vård å sjukvårdsanstalt ävensom att å sjukpenningen göra avdrag
till betäckande av kostnader såväl för sådan vård som för vård å militär
sjukvårdsanstalt, dock att avdraget icke må uppgå till mer än hälften av
sjukpenningen.
I syfte att minska de svårigheter, som förelåge att förmå ersättningsberättigade
familjeförsörjare att låta vårda sig på sjukvårdsinrättning, har från
ett par håll föreslagits, att nyssnämnda avdrag beträffande familjeförsörjare
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
skulle begränsas till högst en tredjedel av sjukpenningen. Socialstyrelsen
har i samma fråga anfört, att inom sjukkasseväsendet olika meningar gjort
sig gällande beträffande det lämpligaste förfaringssättet i dylikt fall. Vid
den slutliga utformningen av nu ifrågavarande bestämmelse borde därför enligt
styrelsens mening uppmärksammas vad ett blivande förslag till sjukförsäkringens
ordnande kunde komma att innehålla i berörda ämne.
Enligt det förslag till sjukförsäkringens ordnande, som chefen för socialdepartementet
senare i dag kommer att föreslå Kungl. Maj:t förelägga riksdagen
till antagande, skall sjukkassa, som bereder vård å sjukvårdsanstalt,
vara berättigad att minska utfäst sjukpenning med belopp, motsvarande kassans
kostnader för vården, dock att beträffande familjeförsörjare avdraget icke må
omfatta mer än högst halva sjukpenningen. Som motsvarande avdrag enligt
nu ifrågavarande § i intet fall må överstiga hälften av sjukpenningen, synes
ur en jämförelse med den föreslagna sjukförsäkringslagstiftningen stöd åtminstone
icke kunna hämtas för en ytterligare begränsning av detta avdrag.
Då en sådan därjämte skulle innebära en avvikelse från vad som gäller enligt
olycksfallsförsäkringslagen, liar jag funnit anledning saknas att i förevarande
avseende frångå riksförsäkringsanstaltens förslag.
11 §.
Denna § innehåller, i likhet med 9 § i riksförsäkringsanstaltens förslag,
föreskrift om att från ersättning enligt den nu ifrågasätta författningen skall
avdragas understöd, som den ersättningsberättigade eljest äger uppbära av
statsmedel, liksom ock understöd från statsunderstödd kassa eller pensionsinrättning,
dock att i fråga om sistnämnda understöd sådant avdrag endast
må ske, om staten helt och hållet eller till minst en tredjedel bidragit till
bestridande av kostnaden för understödet, och ej ske med större belopp, än
som svarar mot statens bidrag.
Denna föreskrift, vartill motsvarighet saknas i 1909 års förordning, ansluter
sig i tillämpliga delar till bestämmelserna i 11 § av olycksfallsförsäkringslagen.
Socialstyrelsen har erinrat, bland annat, att statens bidrag till registrerad
sjukkassa för närvarande utginge med belopp, som, till den del det belöpte
på utgående sjuklijälp eller eljest komme den sjuke till godo, i allmänhet
uppginge till mindre än en tredjedel av den totala sjuklijälpskostnaden för
honom. Därest emellertid förhållandena härutinnan underginge förändring,
skulle förevarande, av riksförsäkringsanstalten föreslagna bestämmelse kunna
leda till, att den, som från en dylik sjukkassa uppbure hög sjukpenning, i
förhållande till vilken statsbidraget representerade mindre än tredjedelen,
icke behövde vidkännas något avdrag å samtidigt till honom utgående ersättning
enligt militärersättningsförordningen, medan däremot den, vars sjukpenning
från sjukkassan vore liten, skulle drabbas av dylikt avdrag. Bestämmelsen
i fråga borde därför enligt styrelsens mening omarbetas. I allt
fall borde vederbörligt avseende fästas vid stadgandena i ett blivande förslag
till sjukkasseväsendets ordnande.
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
Med avseende å vad socialstyrelsen sålunda anfört får jag framhålla, att
ovan av mig omförmälda förslag till sjukförsäkringens ordnande innehåller
föreskrift därom, att för tid, då ersättning erhålles enligt militärersättningsförordningen,
sjukhjälp från sjukkassa får utgå allenast med det belopp,
varmed den sjukpenning, som tillförsäkrats vederbörande från kassan, överstiger
förstnämnda ersättning. Vidare är enligt samma förslag avsett, att
statsbidrag icke skall lämnas för tid, under vilken vederbörande från sjukkassan
uppbär allenast sålunda nedsatt sjukpenning. De av socialstyrelsen
befarade konsekvenserna av ett godtagande av nu ifrågavarande bestämmelse
i dess av riksförsäkringsanstalten föreslagna lydelse torde därför sakna fog.
Då ej heller eljest skäl synes föreligga till ändrad avfattning av bestämmelsen
i fråga, har densamma i föreliggande förslag givits samma formulering som
i anstaltens förslag.
12 §.
Under 10 § i riksförsäkringsanstaltens förslag har upptagits föreskrift
därom, att ersättning, utom begravningshjälp, icke må uppbäras för tid, varunder
ersättningsberättigad är bosatt utom riket, ej heller för tid, varunder
ersättningsberättigad undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt
domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt.
Denna föreskrift, som i avseende å livränta har sin förebild i 6 § av 1909
års förordning, har i sin förra del av riksförsäkringsanstalten motiverats med
de ej obetydliga administrativa olägenheter, som vore förenade med utbetalandet
av ersättning till i utlandet bosatta personer och den därmed sammanhängande
kontrollen.
Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna har emellertid funnit ifrågavarande
föreskrift i nämnda del opåkallad eller onödigt sträng och därför
antingen böra utgå ur förslaget eller ock till räckvidden begränsas.
Försäkringsrådet har, under erinran att berörda föreskrift i sin helhet
saknar motsvarighet i olycksfallsförsäkringslagen, med hänsyn härtill föreslagit,
att densamma måtte inskränkas att gälla endast i fråga om ersättning
för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall.
I konsekvens med min i det föregående intagna ståndpunkt att bringa
bestämmelserna om ersättning för olycksfallsskada i närmast möjliga överensstämmelse
med olycksfallsförsäkringslagen, biträder jag försäkringsrådets
förslag i denna del. Ifrågavarande stadgande har därför upptagits i 3 kap.
Under 12 § i det föreliggande förslaget hava införts de i 11 § av anstaltens
förslag upptagna föreskrifter angående ordningen för utbetalandet
av kontantersättningar. Dessa föreskrifter överensstämma helt med motsvarande
bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen.
Uti enj särskild framställning har statens fattigvårds- ocli barnavårdsinspektör
fäst uppmärksamheten på behovet av särskilda bestämmelser i syfte
att förhindra, att ersättningsberättigad, som åtnjuter full försörjning på fattigvårdens
bekostnad, samtidigt uppbär ersättning, varom här är fråga, oavkortad.
Riksförsäkringsanstalten har i häröver avgivet yttrande vitsordat nämnda
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
behov och ifrågasatt införande av föreskrift i ämnet uti den blivande militärersättningsförordningen.
Yad i ärendet förekommit synes ock mig giva vid handen, att en reglering
av hithörande förhållanden är av behovet pakallad. En dylik reglering
torde emellertid lämpligen kunna ske i de närmare bestämmelser rörande
sättet för här ifrågavarande ersättningars utbetalande, vilka Kungl. Maj:t
enligt förevarande § skall äga utfärda.
13 §.
Denna § motsvarar 12 § i riksförsäkringsanstaltens förslag samt innehåller
bestämmelser i samma ämne som 9 § i 1909 års förordning och 12 §
i olycksfallsförsäkringslagen. Bestämmelserna hava i såväl anstaltens som
nu föreliggande förslag avfattats i fullständig överensstämmelse med motsvarande
föreskrifter i nämnda lag, sådana dessa numera lyda.
14 §•.......
Förevarande §, som motsvarar 13 § i riksförsäkringsanstaltens förslag,
upptager, i likhet med 10 § i 1909 års förordning, bestämmelser rörande
lämnande av underrättelse om inträffad skada m. m. I fråga om avfattningen
av dessa bestämmelser ansluter sig föreliggande förslag till riksförsäkringsanstaltens
förslag, mot vilket någon erinran icke framkommit.
Yad 10 § i 1909 års förordning innehåller om påföljd för försummelse
med avseende å underrättelseskyldighetens fullgörande har i föreliggande
förslag erhållit sin plats uti 17 §.
!5 §•
Denna § motsvarar 14 § i riksförsäkringsanstaltens förslag och innehåller
bestämmelser om befälets åliggande i anledning av mottagen underrättelse
om inträffad skada. Under det att enligt 11 § i 1909 års förordning undersökning
rörande skadans uppkomst ofördröjligen skall hallas genom befälets
eller polismyndighetens försorg, går föreliggande förslag, liksom riksförsäkringsanstaltens,
ut på ett enklare och snabbare förfarande i förevarande avseende.
Det skall sålunda bero på anstalten, om särskild undersökningskall
äga rum, och befälet har efter mottagen underrättelse om inträffad
skada allenast att ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan därom till anstalten.
Elygstyrelsen har ansett, att tjänstevägen för dylik anmälans avgivande
borde tydligare, än som i riksförsäkringsanstaltens förslag skett, angivas i
författningen. De närmare bestämmelser, som härutinnan må erfordras, torde
emellertid lämpligen kunna ingå i de tillämpningsföreskrifter, som Kungl.
Maj :t enligt förslaget skall äga meddela i förevarande avseende.
16 §■.....
Ifrågavarande § motsvarar 15 § i riksförsäkringsanstaltens förslag. Den
innehåller bestämmelser dels om riksförsäkringsanstaltens åliggande i anled
ning av erhållen kännedom om inträffat olycksfall, dels om jämkning i en
gång bestämd ersättning, dels oclc om den ersättningsberättigades underrättande
om beslut rörande ersättning, m. m. I olycksfallsförsäkringslagen före
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
komma motsvarande föreskrifter i första, fjärde och femte styckena av 13 §.
1909 års förordning åter innehåller icke motsvarighet till förevarande bestämmelser
i vidare mån än i fråga om jämkning i fastställd ersättning.
I sin första del innehåller förevarande §, att riksförsäkringsanstalten, sedan
den erhållit kännedom om olycksfallet, skall, så snart ske kan, ändå att ansökan
om ersättning icke blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den
skadades vård må vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som skall
utgivas. Denna bestämmelse, som helt överensstämmer med föreskriften
i första stycket av 13 § i olycksfallsförsäkringslagen, är givetvis avsedd dels
att tillgodose statens intresse av att genom lämplig vård begränsa ersättningspliktens
omfång, dels ock att tillmötesgå den ersättningsberättigade med
en snabb reglering av ersättningsfrågan. Olycksfallsförsäkringslagen innehåller
i sistnämnda syfte härutöver föreskrifter om provisoriskt utgivande
av ersättning i vissa fall. På här ifrågavarande område har emellertid behov
av dylika föreskrifter icke ansetts föreligga.
Vidare upptager förevarande §, såsom ovan antytts, bestämmelser om
jämkning i fastställd ersättning. Riksförsäkringsanstalten har härutinnan
ifrågasatt vissa avvikelser från de i fjärde stycket av 13 § i olycksfallsförsäkringslagen
meddelade föreskrifter. Sålunda har, i överensstämmelse
med vad som gäller enligt 1909 års förordning i dess nuvarande lydelse,
föreslagits dels en preskriptionstid av 3 år i fråga om jämkningsrättens
utövande dels ock en begränsning av jämkningsrätten till de fall, då ersättningen
till den skadade blivit slutligt bestämd.
Försäkringsrådet har förklarat sig anse sistnämnda avvikelse från olycksfallsförsäkringslagen
onödig och preskriptionsbestämmelsen böra gälla endast
i fråga om jämkning i ersättning för sjukdom, som ej föranletts av olycksfall.
Härutinnan har jag funnit mig böra ansluta mig till försäkringsrådets
ståndpunkt, varför det nu föreliggande förslaget i förevarande del avfattats
i full överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen.
I sista stycket av paragrafen stadgas slutligen, att beslut om ersättning,
så fort ske kan, skall meddelas den ersättningsberättigade och utan hinder
av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.
17 §.
Under 16 § i sitt förslag har riksförsäkringsanstalten upptagit en i huvudsaklig
överensstämmelse med bestämmelsen i 12 § i nu gällande förordning
avfattad föreskrift om 3-årig preskriptionstid i fråga om ersättningsrätten.
Försäkringsrådet har funnit denna preskriptionsbestämmelse vara betingad
så gott som uteslutande av vissa fall av sjukdom, som ej föranletts av
olycksfall, och därför föreslagit, att densamma måtte begränsas att gälla
allenast i fråga om rätt till ersättning för dylik sjukdom.
Då olycksfallsförsäkringslagen icke innehåller någon sådan preskriptionsbestämmelse,
har jag, i anslutning ''till vad jag i det föregående anfört, funnit
mig böra biträda försäkringsrådets förslag även i denna del.
Uti förevarande § i det föreliggande förslaget, som motsvarar 17 § i an
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
staltens förslag, liava nu upptagits bestämmelser i det ämne, som avhandlas
i 2 § av 1909 års förordning och i 24 § av olycksfallsförsäkringslagen.
I åberopade § av 1909 års förordning stadgas, att ersättning ej utgår för
skada, som den skadade själv ådragit sig eller som uppsåtligen förorsakats
av tredje man, där denne icke haft ledning av eller uppsikt över tjänstgöringen
eller under krig tillhört fienden.
Anförda § av olycksfallsförsäkringslagen innehåller, att ersättning ej utgår,
där olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade själv, samt att, där
olycksfall, som medfört döden, uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats
av efterlevande, ersättning ej heller utgår till denne.
Eiksförsäkringsanstalten har i sitt förslag upptagit olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelse i förevarande hänseende, men i anslutning till förenämnda
stadgande i 1909 års förordning därtill fogat en föreskrift om, att ersättning
ej heller skall utgå för skada, som, utan att hava tillfogats den skadade
på grund av hans militärtjänstgöring, uppsåtligen förorsakats av annan person.
Denna tilläggsföreskrift har anstalten motiverat därmed, att här vore fråga
om ersättnings- och ej, såsom i olycksfallsförsäkringslagen, försäkringsplikt.
För vinnande av enhetlighet med olycksfallsförsäkringslagen och då nämnda
tilläggsföreskrift från ekonomisk synpunkt icke synes vara av nämnvärd betydelse,
föreslår försäkringsrådet, att åt förevarande § gives en med sagda
lag överensstämmande lydelse.
Då ifrågavarande föreskrift väsentligen synes avsedd för krigsförliållanden,
men den blivande författningen, enligt vad jag i det föregående förordat,
torde böra äga tillämpning endast i fredstid, har jag, i likhet med försäkringsrådet,
ansett bestämmelsen i förevarande § utan olägenhet kunna avfattas
i anslutning till omförmälda stadgande i olycksfallsförsäkringslagen.
18 §.
Denna § ansluter sig, liksom motsvarande § i riksförsäkringsanstaltens
förslag, i fråga om innehållet fullständigt till 25 § i olycksfallsförsäkringslagen.
Den innehåller alltså bestämmelser om nedsättning av ersättning
enligt 6 § i vissa fall. Bland annat är sådan nedsättning avsedd att kunna
äga rum, då olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka
drycker berusad.
Från vissa militärmyndigheters sida har gjorts gällande, att ifrågavarande
bestämmelser borde så avfattas, att i sistnämnda fall jämväl indragning av ersättningen
skulle kunna äga rum. Då detta emellertid skulle innebära en avvikelse
från motsvarande föreskrifter i olycksfallsförsäkringslagen, har jag ansett mig
icke kunna ifrågasätta en dylik ändring av riksförsäkringsanstaltens förslag.
3 kap. Ersättning för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall.
19 §.
Uti motsvarande § i sitt förslag har riksförsäkringsanstalten upptagit
dels bestämmelser om förutsättningarna för rätt till ersättning för sjukdom,
Kungi. Maj:ts proposition nr 179.
43
som ej förorsakats av olycksfall, dels de avvikelser från de beträffande ersättning
för olycksfallsskada föreslagna bestämmelserna, vilka ansetts nödvändiga
i fråga om ersättning för dylik sjukdom.
Då jag, såsom av det föregående framgår, funnit mig böra förorda olika
regler för ifrågavarande båda grupper ersättningsfall i flera avseenden, än
anstalten föreslagit, liar jag ansett lämpligast att i det föreliggande förslaget
fördela bestämmelserna om sjukdomsersättningen på flera §§. Sålunda innehåller
nu förevarande § föreskrift om förutsättningarna för rätt till dylik ersättning
ävensom en allmän hänvisning till de i fråga om ersättning för
olycksfallsskada föreslagna bestämmelserna, under det att de erforderliga
avvikelserna från sistnämnda bestämmelser angivas i 20—24 §§.
Yad angår förutsättningarna för rätt till sjuJcdomsersättning, torde jag
böra erinra om, att enligt 1909 års förordning dylik ersättning utgår, »om
sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring
och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava till sjukdomen
bidragit».
Angående innebörden av denna bestämmelse och dess praktiska tillämpning
anförde riksförsäkringsanstalten i 1918 års utlåtande, bland annat:
Beträffande innebörden av bestämmelsen, att militärtjänstgöringen skäligen
skall kunna antagas liava bidragit till en sjukdom, för att ersättning skall
utgå i anledning av densamma, torde till en början vara klart, att det med
en sträng tolkning av detta rittryck ej är tillfyllest, att sjukdomen under
militärtjänstgöringen utbrutit eller kunnat konstateras — att man emellertid
understundom i dylika fall knappast kan underlåta att tillerkänna vederbörande
ersättning, framgår av det följande. A andra sidan torde i förevarande
avseende icke kunna fordras, att militärtjänstgöringen ensamt för sig
förorsakat sjukdomens uppkomst eller framkallat dess utbrott. För att
militärtjänstgöringen skall kunna anses hava bidragit till en sjukdom måste,
såsom också av motiven till förordningen tydligen framgår, förefinnas orsakssammanhang,
omedelbart eller medelbart, mellan tjänstgöringen och sjukdomen.
Militärtjänstgöringen behöver därvid givetvis icke vara den enda
inverkande faktorn, men det torde ligga i sakens natur, ehuru sådant visserligen
icke framgår av ordalagen, att det åtminstone i allmänhet måste fordras,
att tjänstgöringen och vad därunder kan hava förekommit i väsentlig grad
medverkat till sjukdomens uppkomst eller utbrott.
Såsom föredragande departementschefen vid föredragning av förslaget till
förordningen framhöll, behöver det icke uttryckligen styrkas, att sådant orsakssammanhang,
som nyss angivits, förefinnes mellan militärtjänstgöringen
och sjukdomen, men det måste föreligga verkligt skäl för antagandet av ett
dylikt orsakssammanhang. Det är, såsom framgår särskilt av en högsta
domstolens dom den 23 oktober 1916 i ett mål om ersättning i anledning
av lungtuberkulos, ej tillräckligt det »möjligheten» att sjukdomen orsakats
av militärtjänstgöringen »icke är utesluten», utan förhållandena måste vara
sådana, att de lämna verkligt stöd för ett dylikt antagande.
Huru emellertid dessa grundsatser skola tillämpas å olika förekommande
fall av sjukdom, därom hava meningarna, åtminstone i avseende å vissa
sjukdomsgrupper, varit vitt skilda. De akuta sjukdomarna torde därvid i
allmänhet icke hava föranlett synnerligen stora svårigheter. Av sådana
åkommor har det, för att nu följa den av riksförsäkringsanstalten i dess års
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 17lJ.
berättelse för år 1914 lämnade utredning, företrädesvis varit de vanligare
akuta infektionssjukdomarna, som föranlett anspråk på ersättning. Beträffande
sådana sjukdomar bar det i allmänhet, vare sig sjukdomen utbryter
under eller efter slutad militärtjänstgöring, ansetts vara tillfyllest, att det
visas, att den sjuke varit i tjänstgöring — såsom detta uttryck enligt § 3 i
1909 års förordning skall tolkas — oavbrutet under hela den tid eller åtminstone
under större delen av den tid, under vilken infektionen kunnat
äga rum, eller den så kallade inkubationstiden. Har han ej under hela
inkubationstiden varit i tjänstgöring, har det naturligtvis varit av stor betydelse,
om sjukdomen förekommit eller ej å den ort utom tjänstgöringsplatsen,
å vilken den sjuke därjämte kan hava vistats någon del av ifrågavarande
tid. Har sjukdomen varit gängse å tjänstgöringsorten, och har den
sjuke under någon del av inkubationstiden vistats å denna ort, torde under
alla förhållanden ersättning hava tillerkänts honom, med undantag möjligen
för det fall att alldeles särskilda, med sjukdomens framträdande förknippade
omständigheter talat däremot. I fråga om övriga akuta sjukdomar hava
visserligen i åtskilliga fall — såsom t. ex. i fall av blindtarmsinflammation
— kunnat framträda skilda uppfattningar och ett avslagsbeslut kunnat giva
anledning till missnöje. Därvid har frågan emellertid i allmänhet varit av
rent medieinskt-vetenskaplig innebörd, och dess bedömande har, i motsats
mot vad förhållandet varit vid lungtuberkulos, icke visat sig i någon väsentligare
grad beroende vare sig av den uppfattning, som varit ledande vid
verkställandet av den till grund för beslutet liggande utredningen, eller den
behandlande läkarens ståndpunkt i principfrågan.
Väsentligt svårare har det visat sig vara att bedöma, huruvida militärtjänstgöringen
enligt ovan angivna grundsatser skall kunna anses verkligen
hava bidragit eller ej till en kronisk sjukdom, framför allt då frågan gäller
lungtuberkulos. Tuberkelsmittan anses i allmänhet vara ådragen under uppväxtåren.
Man torde ock kunna påstå, att de flesta vuxna personer äro
tuberkulöst infekterade — att vara infekterad av tuberkulos betyder emellertid
ingalunda detsamma som att vara sjuk i tuberkulos. I flertalet fall
kommer sjukdomsfröet ej till utveckling. I de fall åter, i vilka sjukdom
uppstår, kan den antingen spontant utvecklas, utan att någon särskilt framträdande,
yttre påverkan därtill kan spåras, eller ock kan en dylik yttre
omständighet mer eller mindre tydligt sättas i samband med sjukdomens
utbrott.
Det har icke så sällan även av läkare gjorts gällande, att det friluftsliv,
som militärtjänstgöringen för med sig, och den småningom skeende träningen,
som därunder äger rum, jämväl beträffande en för lungtuberkulos disponerad
person skulle verka, härdande och stärkande, liksom också att regelbundenheten
i levnadssätt, tillräckligheten av närande föda och de ganska goda
bostäder, som åtminstone i flertalet fall erbjudas, skulle kunna antagas för
en dylik person motverka sjukdom sfröets utveckling och den befintliga sjukdomsdispositionens
överhandtagande. Dessa förhållanden jämte den omständigheten,
att hos den sjuke förut förefunnits disposition för sjukdomen,
samt att denna likaväl som av militärtjänsten kunnat påverkas av andra, av
militärtjänstgöringen oberoende omständigheter, såsom missbruk av sprit,
tobak, sexuella överdrifter o. d., hava därvid åberopats såsom stöd för den
uppfattningen, att militärtjänstgöringen icke, eller åtminstone endast i särskilda
undantagsfall, skulle kunna antagas hava i nämnvärdare grad påverkat
sjukdomens ^utveckling samt därigenom föranlett sjukdomens utbrott å tid,
som skett. A andra sidan har, särskilt av specialister på lungsjukdomarnas
område, framhållits, att de kroppsansträngningar och strapatser samt det
tvång i fråga om beklädnad, uppehållsort o. d., som äro förenade med militär
-
45
Kung!. Maj:ts proposition nr 179.
tjänstgöringen, ävensom den fullständiga omkastningen av levnadsförhållanden,
som denna tjänstgöring oftast medför, i flertalet fall kunna giva anledning
till antagandet, att någon på militärtjänstgöringen beroende omständighet
påverkat sjukdomens utveckling. Såsom ett uttryck för sistnämnda uppfattning
torde kunna åberopas ett medicinalstyrelsens på begäran avgivetutlåtande,
däruti styrelsen rörande ett fall av lungtuberkulos förklarade, att
som den sjuke vid en tidpunkt, då en tuberkulos sjukdom började framträda,
varit sysselsatt med en tjänstgöring, som även om den av en fullt
frisk person med lätthet och utan fara kunde uthärdas, dock för en person
med begynnande tuberkulos sjukdomsprocess vore tillräckligt ansträngande
för att påskynda sjukdomens utveckling, det syntes fullt berättigat att antaga,
att militärtjänstgöringen väsentligt bidragit till den i ärendet ifrågakomna
sjukdomen.
Att söka fastslå några bestämda och .mera allmängiltiga regler för avgörandet
av frågan, huruvida i varje särskilt fall det skall kunna med skäl
anses, att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomen, och att således sådant
kausalsammanhang föreligger mellan militärtjänstgöringen och sjukdomen,
att den förra kan anses hava i väsentlig grad medverkat till sjukdomens
uppkomst eller utbrott eller till en mera betydande försämring i övrigt i
den sjukes tillstånd, lärer icke låta sig göra. Emellertid hava, för att återigen
i huvudsak följa den av riksförsäkringsanstalten i dess årsberättelse
för år 1914 lämnade utredningen uti förevarande avseende, vissa grupper
av fall kunnat urskiljas, i vilka ersättning i allmänhet ansetts böra tillkomma
den sjuke. Såsom dylika grupper skulle särskilt kunna angivas
följande:
1) sådana fall, i vilka sjukdomens framträdande kan sättas i samband
med en akut infektionssjukdom, såsom influensa, mässling, lunginflammation,
halsfluss o. d., som den sjuke ådragit sig under sin militärtjänstgöring under
sådana omständigheter, att, enligt vad ovan rörande de akuta sjukdomarna
angivits, tjänstgöringen därtill ansetts hava bidragit;
2) sådana fall, i vilka ett visst sjukdomssymptom såsom lungblödning
e. d. framträtt i jämförelsevis omedelbar anslutning till någon viss bestämd,
av militärtjänstgöringen föranledd svårare kroppsansträngning;
3) sådana fall, i vilka det visserligen icke föreligger sådant omedelbart
samband mellan militärtjänstgöringen och sjukdomssymptomen, som under
2) förutsättes, men i vilka sjukdomens framträdande eller en mera betydande
och tydlig försämring i den sjukes tillstånd i allt fall kan ledas tillbaka till
tjänstgöring, som varit förenad med så höggradig kraftansträngning eller
ägt rum under så ogynnsamma temperatur- eller förläggningsförhållanden,
att hans tillstånd därav kan antagas hava väsentligt påverkats, såsom t. ex.
deltagande i en särskilt ansträngande fältmanöver eller i en under ogynnsamma
förhållanden verkställd trupptransport eller i skyddsvakttjänstgöring
i trakt, där lämpliga bostadsförhållanden icke kunnat åvägabringas, m. m.
dylikt, och
4) sådana- fall, i vilka en såsom utläkt ansedd lungtuberkulos i anslutning
till tjänstgöringen aktiverats, och sådana fall, i vilka den sjuke fått
göra full eller eljest ansträngande tjänst, ehuru under militärtjänstgöringen
symptom framträtt, vilka bort föranleda antagandet, att lungtuberkulos förelegat.
Denna gruppering är naturligtvis ej uttömmande eller fullständig, och fall
kunna givetvis förekomma, som kunna hänföras till flera av dessa grupper.
Om man också således sökt uppställa vissa regler till ledning vid bedömandet
av frågan om ersättnings utgående i anledning av lungtuberkulos,
har det i allt fall ofta visat sig vara förenat med mycket stora svårigheter
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
att vid prövningen av varje särskild sådan ersättningsfråga följa dessa allmängiltiga
regler. Såsom redan framhållits göra sig med avseende å militärtjänstgöringens
inverkan på en för lungtuberkulos disponerad persons hälsotillstånd
två rakt motsatta riktningar gällande. Denna olikhet i uppfattningen
har, enligt vad som tydligen visat sig, gjort sig i hög grad gällande
vid verkställande av den utredning samt vid avgivandet av de uppgifter och
de uttalanden rörande den sjukes förhållanden under militärtjänstgöringen,
på vilka avgörandet av frågan, huruvida militärtjänstgöringen skall anses
hava bidragit till sjukdomen eller ej, måste grundas. Det har dessutom
icke sällan inträffat, att de sjuka — i allmänhet därför att de icke i tid anmält
sin sjukdom — under sjukdomsutvecklingen icke blivit med tillräcklig
noggrannhet observerade, att några anteckningar rörande sjukdomshistorien
därför icke heller blivit förda eller att de anteckningar, som i sådant avseende
kunnat förefinnas, icke ägt den fullständighet, som varit önskligt.
Till följd härav har det sedermera visat sig omöjligt att erhålla den utredning,
som för ett rättvist bedömande av det föreliggande fallet med nödvändighet
erfordrats. Särskilt har detta varit förhållandet, då, såsom på
grund av tuberkulosens natur icke sällan inträffar, sjukdomens verkliga art
först någon jämförelsevis längre tid efter den aktiva militärtjänstgöringens
slut kunnat med säkerhet konstateras.
Till vad sålunda anförts torde böra läggas att, på sätt av det föregående
redan framgått, ordalydelsen av bestämmelserna i andra stycket av 1 § i
1909 års förordning kan föranleda i vissa fall en alltför snäv och i andra
fall en alltför vidsträckt tolkning. Om t. ex. en värnpliktig, såsom understundom
skett, drabbas av en blodstörtning under pågående övning, torde
det vara synnerligen svårt att vägra honom ersättning, även om varken
denna övning eller vad som i övrigt förekommit under den värnpliktiges
militärtjänstgöring varit av sådan beskaffenhet, att det kan antagas, att den
sjukes tillstånd därav lidit någon väsentlig påverkan. A andra sidan skulle
enligt stadgandets ordalydelse ersättning utgå, om t. ex. för en värnpliktig, som
någon tid efter slutad militärtjänstgöring befunnits lida av tuberkulos, förhållandena
under tjänstgöringen kunna antagas hava något, om också i
mycket ringa grad, menligt inverkat på hans sjukdom, men han sedermera
vårdslösat med sin hälsa eller haft sådant hälsofarligt arbete, att sjukdomens
utveckling och utbrott huvudsakligen föranletts därav.
I syfte att undanröja den ojämnhet och osäkerhet, som framträtt vid bedömandet
av förevarande ersättningsfrågor, har riksförsäkringsanstalten nu
föreslagit ändrad avfattning av hithörande bestämmelser. Härvid har anstalten
i fråga om orsakssammanhanget mellan militärtjänstgöringen och
sjukdomen förordat olika regler i bevisningshänseende, allteftersom sjukdomen
yppats under pågående militärtjänstgöring eller först sedan vederbörande lämnat
militärtjänstgöringen i anledning antingen av tjänstgöringens upphörande
eller permission till annan ort.
I förstnämnda fall, d. v. s. då sjukdomen yppats under militärtjänstgöringen,
skall enligt anstaltens förslag presumeras, att sjukdomen föranletts av nämnda
tjänstgöring och att ersättning alltså bör utgå. Endast för den händelse
skälig anledning finnes att antaga, att sjukdomens framträdande under militärtjänstgöringen
föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och utan att
denna därtill väsentligen bidragit, skall ersättning icke utgå. Med avseende
Kungl, Maj:ts proposition nr 179. 47
å den sålunda för ifrågavarande fall föreslagna huvudregeln anförde riksförsäkringsanstalten
i 1918 års utlåtande, bland annat:
Att en sjukdom yppats under militärtjänstgöringen får anses liktydigt med,
att sjukdomen då framträtt genom tydliga sjukdomstecken vare sig det gäller
sjukdomens första utbrott eller ett recidiv av en förut konstaterad sjukdom.
Vad särskilt lungtuberkulosen angår, torde denna sjukdom få anses hava
yppats under militärtjänstgöringen såväl i det fall, att tuberkulosens befintlighet
kunnat under tjänstgöringstiden på auskultativ väg eller på annat sätt
av läkare konstateras, som ock i det fall, att under tjänstgöringen framträtt
sådana sjukdomstecken, t. ex. upprepade och långvariga, av läkare diagnosticerade
lungkatarrer, vilka, med ledning av vad som sedermera inträffat, kunna
antagas hava varit av tuberkulos natur.
Genom fastställandet av den regeln för dessa ersättningsfrågors bedömande,
att ersättning i allmänhet skall utgå vid sjukdom av nu förevarande
art, som yppats under militärtjänstgöringen, kommer i fråga om de akuta
sjukdomarna endast att följas den praxis, som hittills tillämpats. Däremot
skulle beträffande de kroniska sjukdomarna ett eftergivande äga rum i fråga
om fordringarna på orsakssammanhang mellan militärtjänstgöringen och sjukdomen.
Vad särskilt angår lungtuberkulos, har emellertid redan påpekats,
hurusom det visat sig icke gärna vara möjligt att avslå anspråk på ersättning i
anledning av en dylik sjukdom, som kommit till utbrott t. ex. genom en
blodstörtning under pågående övning, även om det under den sjukes militärtjänstgöring
icke förekommit något särskilt förhållande, som kan giva tydligt
stöd för antagandet, att tjänstgöringen bidragit till sjukdomens utbrott. Detsamma
skulle förhållandet kunna anses vara, då, såsom icke sällan inträffat,
en fast anställd under flera år utan svårighet kunnat tillfredsställande fullgöra
sin tjänst, men sjukdomen sedermera plötsligt utan känd yttre anledning
utbryter, medan han fortfarande är kvar i tjänsten. Att sålunda eftergiva
kravet på att ett orsakssammanhang skall kunna skäligen antagas föreligga
mellan någon viss särskild händelse eller något visst bestämt förhållande
under militärtjänstgöringen samt en under denna utbruten lungtuberkulos,
torde för övrigt i allmänhet få anses hava fullgoda skäl för sig. Militärtjänstgöringen
med de strapatser och kroppsansträngningar, som alltid i
viss grad äro därmed förenade, den fullständiga omkastning av levnadsförhållandena,
som tjänstgöringen i regel medför, och det tvång i olika avseenden,
som därunder äger rum, måste antagas i sig innebära en mängd
moment, som vart för sig eller tillhopa kunna hos en för lungtuberkulos
disponerad person åstadkomma ett sjukdomsutbrott. Men dessa verkliga
orsaksmoment kunna mången gång ligga så jämförelsevis långt bort i tiden
eller hava vart för sig i så ringa grad framträtt, att deras uppspårande i
många fall torde vara omöjligt. Militärtjänstgöringen bör därför i och för
sig kunna anses såsom ett orsaksmoment för ett tuberkulosutbrott.
I fråga om det föreslagna undantaget från omförmälda huvudregel, nämligen
att ersättning icke skall utgå, då det finnes skälig anledning antaga,
att sjukdomens framträdande under militärtjänstgöringen föranletts av annan
orsak än tjänstgöringen och utan att denna därtill väsentligen bidragit, anförde
riksförsäkringsanstalten i ovanberörda utlåtande:
Då det endast fordras, att ett antagande skäligen skall kunna göras i saken,
har det ansetts icke vara tillräckligt, att den ifrågavarande, utom militärtjänstgöringen
liggande omständigheten allenast bidragit till sjukdomen, utan
det skall kunna antagas, att den varit orsaken till att sjukdomen, såsom skett,
framträtt under militärtjänstgöringen. Sådan omständighet är i fråga om
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
de vanliga akuta infektionssjukdomarna t. ex. smitta, ådragen före tjänstgöringen
eller vid permission till annan ort, under förutsättning att sjukdomen
sedermera utbryter så snart efter inträdet i tjänst, att inkubationstiden
då ännu ej varit utlupen. Ju större del av inkubationstiden, som infallit
före militärtjänstgöringen, desto större är, under i övrigt lika förhållanden,
sannolikheten för att den sjuke icke ådragit sig sjukdomen i tjänsten.
Förekommer den smittosamma sjukdomen å förläggningsorten men icke å
den ort, där den sjuke vistats före inryckningen, antages naturligen, att
tjänstgöringen föranlett sjukdomen, för så vitt den sjuke varit i tjänst sa lång
tid, att möjlighet finnes för att smittan överförts på honom under tjänstgöringstiden.
Venerisk sjukdom, som ådragits genom könsumgänge, bör såsom
själförvållad givetvis anses vara framkallad av annan orsak än militärtjänstgöringen
och således lika litet framdeles som hittills föranleda ersättning
enligt den föreslagna lagen. Förhållandet blir naturligtvis det motsatta,
om smittan ådragits t. ex. genom begagnande av toalettinrättning, handduk
eller dylikt.
I fråga om de kroniska sjukdomarna, även lungtuberkulos, blir förhållandet
ungefärligen detsamma som med de vanliga infektionssjukdomarna. Har
t. ex. sjukdomen framträtt inom så kort tid efter tjänstgöringens början, att
de med tjänstgöringen förknippade, på den sjuke möjligen skadligt inverkande
förhållandena icke kunna anses hava haft något inflytande på hans
hälsotillstånd, då kan ett eventuellt ersättningsanspråk icke bifallas. Detsamma
gäller naturligtvis också, därest det kan antagas, dels att sjukdomen
redan före militärtjänstgöringen utbrutit —_ d. v. s. att den sjuke vid militärtjänstgöringens
början varit icke endast infekterad av utan verkligt sjuk
i tuberkulos, ehuru detta icke iakttagits, då han undersökts vid inskrivningen
eller antagningen — dels ock att militärtjänstgöringen icke kunnat
väsentligen påverka sjukdomsutvecklingen.
Efter att hava erinrat om, att de akuta sjukdomarna och lungtuberkulosen
utgjorde de ojämförligt största av de sjukdomsgrupper, för vilka ersättning
ifrågakomme, och att anstalten därför i första hand haft dem i sikte vid
avfattningen av ovan angivna huvudregel jämte därifrån förordade undantag,
anförde anstalten i förenämnda utlåtande vidare, att de föreslagna bestämmelserna
emellertid jämväl lämpade sig för andra kroniska sjukdomar, för
vilka ersättning enligt 1909 års förordning plägat ifrågakomma, nämligen
kroniska hjärt- och njursjukdomar, kroniskt reumatiska åkommor och sinnessjukdomar.
I denna del yttrade anstalten följande:
Yad angår kroniska hjärt- och njursjukdomar, förekomma dessa ofta såsom
följ dsjukdomar, en hjärtsjukdom t. ex. efter en ledgångsreumatism, en njursjukdom
efter någon svårartad akut infektionssjukdom. Har den grundläggande
sjukdomen förekommit strax före militärtjänstgöringen, och kan det
antagas, att följdsjukdomen, ehuru densamma framträtt först under tjänstgöringen,
icke rönt någon väsentlig påverkan av vad som därunder förekommit,
utan utvecklats såsom följd av den grundläggande sjukdomen, då
skall enligt de föreslagna bestämmelserna, lika litet som med nu gällande
stadganden i ämnet, ersättning utgå. Liknande är förhållandet med vissa
reumatiska åkommor, dock att ett recidiv, som uppträder jämförelsevis långt
efter ett föregående utbrott av sjukdomen, torde böra betraktas såsom en
självständigt framträdande sjukdom. I fråga om sinnessjukdomar torde
framdeles såsom hittills i varje fall närmare utredning böra verkställas för
utrönande av sjukdomens art samt om och i vilken grad symptom på bör
-
49
Kungi. Maj:ts proposition nr 179.
jande sinnessjukdom kunnat visa sig redan före militärtjänstgöringen. Beträffande^
denna sjukdomsgrupp torde jämväl för framtiden medicinalstyrelsens
utlåtande böra inhämtas före ersättningsärendets avgörande. Enda
skillnaden blir, att den fråga, som därvid fram ställes till medicinalstyrelsens
besvarande, företrädesvis kommer att avse den sjukes tillstånd vid tjänstgöringens
början.
Angående de föreslagna bestämmelsernas förhållande till de nu gällande
gjorde riksförsäkringsanstalten slutligen följande sammanfattande uttalande:
De föreslagna bestämmelserna rörande ersättning för sjukdom, som yppats
under militärtjänstgöringen, innebära i sak icke någon väsentlig förändring
av vad som hittills gällt, men genom samma bestämmelser har rätten till
ersättning utsträckts att omfatta vissa grupper av fall, i vilka ersättning
ansetts böra utgå, ehuru detta enligt nu gällande bestämmelser svårligen
skulle kunna ske. Från administrativ synpunkt vinnes den betydande fördel,
att, i stället för att för närvarande närmare utredning erfordras i fråga om
alla framställningar om ersättning för sjukdom, som icke förorsakats av
olycksfall, detta enligt de föreslagna bestämmelserna i allmänhet torde
krävas, endast därest den sjukanmälan med tillhörande intyg och dylikt,
vilken skall utfärdas av vederbörande militärläkare, giver anledning att antaga,
det sjukdomen föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen.
Yad därefter angår det fall, att sjukdomen yppas först efter tjänstgöringens
slut, innebär riksförsäkringsanstaltens förslag, att ersättning endast
skall utgå under förutsättning, att skäligen kan antagas, att tjänstgöringen
väsentligen bidragit till sjukdomen. Här presumeras alltså, att sjukdomens
framträdande föranletts av andra omständigheter än militärtjänstgöringen.
Ersättning avses därför i detta fall icke skola utgå, därest icke antingen
sjukdomen uppkommit under militärtjänstgöringen eller ock denna föranlett eller
åtminstone väsentligen medverkat till sjukdomens sedermera skedda framträdande.
Sådana omständigheter måste med andra ord förebringas, att kausalsammanhang
kan antagas förefinnas mellan tjänstgöringen och sjukdomen.
Den för ifrågavarande fall föreslagna bestämmelsen ansluter sig alltså till
vad enligt 1909 års förordning gäller, dock att riksförsäkringsanstalten funnit
det av vunnen erfarenhet påkallat att uttryckligen i lagtexten angiva, att
ersättning icke utgår, med mindre militärtjänstgöringen skäligen kan antagas
hava väsentligen bidragit till sjukdomen.
Beträffande tillämpningen av förevarande bestämmelse anförde riksförsäkringsanstalten
i sitt förberörda utlåtande, bland annat:
I fråga om de akula infektionssjukdomarna blir det avgörande vid bedömandet
av ersättningsfrågan i varje fall, huruvida den sjuke ådragit sig
smittan under sin militärtjänstgöring eller ej. Därvid gäller att klargöra,
huruvida och i vad mån inkubationstiden kan hava infallit under tjänstgöringen
eller ej, samt om sjukdomen varit gängse såväl å förläggnings- eller
tjänstgöringsorten som å den ort, varest den sjuke efter tjänstgöringen vistats
eller endast å endera av dessa platser.
Beträffande de kroniska sjukdomarna skall naturligtvis även om dem gälla,
att ersättning skall utgå i anledning av sådan sjukdom, därest det kan antagas,
att sjukdomen uppkommit under militärtjänstgöringen. Därvid är det
naturligtvis likgiltigt, om den sjukdom, som vederbörande ådragit sig under
tjänstgöringen, är densamma, som sedermera yppats hos honom, eller om
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 153 Imf t. (Nr 179.1 374 27 4
50
Kunrjl. Maj:ts proposition nr 179.
sistnämnda sjukdom omedelbart utvecklats ur en annan, som uppkommit
under tjänstgöringen, såsom till exempel om en värnpliktig insjuknar under
tjänstetiden i akut ledgångsreumatism, och om i anslutning därtill ett organiskt
hjärtfel först efter hemförlovningen framträder. Hit kan också räknas
det fall, att någon insjuknar i lungsäcksinflammation under tjänstgöringen,
men sjukdomen efter dennas slut övergår till lungtuberkulos.
Om giltiga skäl icke föreligga för antagandet, att sjukdomen uppkommit
under militärtjänstgöringen, men denna tjänstgöring med fog kan anses hava
föranlett eller i väsentlig grad bidragit till framträdandet av sjukdomen, synes
ersättning likaledes böra utgå. Sådant måste förhållandet givetvis antagas
vara, först och främst om sjukdomen kommit till utbrott så snart efter
militärtjänstgöringens slut, att det är tydligt, att vad som under tjänstgöringen
förekommit direkt givit anledning till sjukdomsutbrottet. Liknande kan
förhållandet också vara för det fall, att sjukdomen yppats först jämförelsevis
längre tid efter tjänstgöringens slut, och även om den akuta sjukdom, som
först framträtt, sedermera utvecklat sig till kronisk. Men då i sistnämnda
båda fall den möjligheten också förefinnes, att sjukdomsutbrottet förorsakats
av omständigheter, som inträffat först efter tjänstgöringens slut och som
varit oberoende av densamma, måste naturligtvis förebringas indicier rörande
orsakssammanhanget mellan tjänstgöringen och sjukdomen, och det måste
finnas skälig anledning att antaga, det tjänstgöringen väsentligen bidragit till
sjukdomen. Ju längre tid, som förflutit mellan tjänstgöringstidens slut och
sjukdomsutbrottet, desto större fordringar måste därför ställas på bevisningens
styrka. De förhållanden, som vid bevisningen rörande detta orsakssammanhang
kunna vara av betydelse, äro bland annat tjänstgöringens beskaffenhet
och långvarighet, den sjukes hälsotillstånd under tjänstgöringen
och vid avslutningen av densamma samt sjukdomshistorien och den sjukes
levnadsförhållanden under tiden efter tjänstgöringens slut. Beträffande
frågan, huruvida militärtjänstgöringen skall antagas hava väsentligen bidragit
till en sjukdom, som sedermera framträtt, eller ej, torde, vad särskilt angår
lungtuberkulos, det icke nödvändigtvis erfordras hänvisning till viss händelse,
som inträffat under tjänstgöringen eller till särskilt förhållande, som
därunder ägt rum, utan kan tjänstgöringen, som i sig innefattar en mångfald
på ett tuberkulosutbrott inverkande moment, antagas i och för sig innebära
en viss fara för sjukdomens framträdande hos en för tuberkulos disponerad
person.
Beträffande de sålunda av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna
i nu gällande bestämmelse rörande förutsättningen för rätt till ersättning
för sjukdom hava arméförvaltningen, marinförvaltningen, medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och försäkringsrådet i sina yttranden uttalat sig.
Arméförvaltningen framhåller, att förslaget innebure ett frångående av den
hittills tillämpade principen att för ersättnings tillerkännande fordra, att
orsaken till sjukdomen ovillkorligen skulle vara att hänföra till militärtjänstgöringen.
Detta sammanfölle nära med den ståndpunkt, ämbetsverkets sjuk
vårdsstyrelse intagit i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 maj 1926 angående
åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att bereda de värnpliktiga
större trygghet till liv och hälsa. I nämnda skrivelse hade sjukvårdsstyrelsen,
vad särskilt beträffade lungtuberkulosen, med hänsyn till önskvärdheten
av att militärtjänsten avlastades en del av den skuld till framkallande
av sagda sjukdom, som hittills så ofta oberättigat påbördats densamma, uttalat,
att varje värnpliktig, hos vilken lungtuberkulos konstaterats under
51
Kungl. Maj:(s proposition nr 179,
militärtjänstgöring eller inom ett halvt år efter dylik tjänstgörings avslutande,
borde tillförsäkras ersättning av statsverket. Då nu fordran på ovillkorligt
orsakssammanhang mellan militärtjänstgöringen och sjukdom, som
yppats under tjänstgöringen, i riksförsäkringsanstaltens förslag eftergivits,
syntes emellertid det mest konsekventa vara att ej heller i undantaget från
den sålunda föreslagna huvudregeln beröra tjänstgöringen såsom bidragande
orsak. Därigenom skulle vid bedömandet av här förevarande ersättningsfrågor
hänsyn behöva tagas endast till uppenbara orsaksmoment, som läge
utanför militärtjänsten. Då en tillämpning av motsvarande principer beträffande
sjukdom, som yppats efter tjänstgöringen, skulle medföra vissa
svårigheter och konsekvenser, som vore oberäkneliga, syntes icke någon
erinran böra göras mot formuleringen av riksförsäkringsanstaltens förslag
i sistnämnda del.
Marinförvaltningen har i förevarande fråga endast erinrat om, att enahanda
förslag, som arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i sin i arméförvaltningens
ovan återgivna yttrande omförmälda skrivelse till Kungl. Maj:t framställt
beträffande ersättning för lungtuberkulos, framlagts från annat håll,
samt förklarat sig anse nämnda förslag böra beaktas och göras till föremål
för särskild utredning.
Medicinalstyrelsen hänvisar till sitt yttrande över 1918 års förslag. Vid
nämnda yttrande fogade styrelsen två särskilda yttranden, nämligen från
medlemmen av sitt vetenskapliga råd professorn B. Gadelius och från extra
föredraganden i styrelsen av ärenden rörande fall av tuberkulos legitimerade
läkaren G. Neander.
Den förre förklarade sig hava svårt att inse, att skäl verkligen förefunnes
att föreslå en förändrad ordalydelse av nu gällande bestämmelser i ämnet,
ty det syntes honom logiskt tvingande att ej uppgiva orsakssammanhanget
mellan sjukdom och militärtjänst.
Neander åter anförde i sitt yttrande, att beträffande ersättning vid fall
av tuberkulos, som yppades under militärtjänstgöring, riksförsäkringsanstaltens
motivering i huvudsak följde de principer, vilka tillämpats i medicinalstyrelsens
utlåtanden angående till styrelsen under senare år för yttrande
hänskjutna fall rörande ersättningsanspråk vid under militärtjänsten ådragen
lungtuberkulos. Dessa principer vore enligt Neanders mening riktiga. Enligt
erfarenheten yppade sig lungtuberkulos — d. v. s. aktiverades en tidigare
ådragen tuberkulos infektion — relativt ofta just under vämpliktsåldern.
Detta syntes bland annat innebära, att de yttre omständigheterna
under denna relativt känsliga ålder spelade en större roll för aktiveringen
av lungtuberkulos än t. ex. under en mera framskriden ålder. En naturlig
konsekvens av omförmälda principer vore den, att det övervägande flertalet
fall av lungtuberkulos, som yppat sig under militärtjänsten, måste ersättas.
Detta syntes icke blott principiellt riktigt utan även befrämjande av ett
viktigt statsintresse, nämligen det, att fall av lungtuberkulos i tidigt stadium
bereddes lämplig vård. Härigenom ökades beträffande dessa fall i hög grad
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
möjligheterna att återvinna full hälsa och full försörjningsförmåga, d. v. s.
möjligheten att reducera antalet räntetagare till det minsta möjliga.
För egen del uttalade medicinalstyrelsen i det nu av styrelsen åberopade
yttrandet över 1918 års förslag i förevarande avseende endast, att de av G-adelius
antydda betänkligheterna och farhågorna borde underkastas en allvarlig och
sakkunnig prövning.
Socialstyrelsen, som förklarar sig helst se, att den blivande författningen,
såvitt avsåge ersättning för sjukdom, i avvaktan på socialförsäkringens fullständigande
erhölle provisorisk karaktär, anför vidare, bland annat, följande.
I analogi med den vidsträckta tillämpning, nu gällande förordning
erhållit i fråga om olycksfall, och med den ytterligare utvidgning, förslaget
härutinnan innebure, komme också begreppet till ersättning berättigande
sjukdom att erhålla en mycket vidsträckt innebörd och omfatta i det närmaste
all sjukdom, som inträffat eller kunde anses hava till väsentlig del grundlagts
under tjänstgöringstiden, inklusive tid för resor. En omständighet,
som härvid finge beaktas, vore, att vissa till varaktighet och följder farliga
sjukdomar, framför allt tuberkulos, i vämpliktsåldern allmänt framträdde med
ovanligt stor frekvens och ofta komme till utbrott. Med hänsyn till den
ganska allmänt utbredda, ehuru knappast tillräckligt bestyrkta uppfattningen,
att militärtjänstgöringen i särskild grad utsatte för hälsofara och därigenom
lätt lade grunden till sjukdom, finge man icke bortse från möjligheten, att
sjukdom, som yppats under eller nära efter militärtjänstgöringens fullgörande,
därför utan tillräckliga skäl skulle anses av densamma föranledd.
Staten kunde på detta sätt komma att åsamkas ganska vittgående förpliktelser.
I betraktande av dessa omständigheter syntes önskvärt, att möjligheten
till erhållande av ersättning på grund av sjukdom bleve i författningen i
görligaste mån begränsad till vad som kunde vara skäligt och rimligt. Det
syntes kunna ifrågasättas, huruvida de av riksförsäkringsanstalten föreslagna
bestämmelserna i detta hänseende vore tillfredsställande och om icke i dem
borde ingå ett mera återhållande moment.
Förr säkring sr ädet slutligen förklarar sig helt kort icke hava något att erinra
mot riksförsäkringsanstaltens förslag i förevarande del.
För egen del får jag till en början erinra om, att jag redan inledningsvis
fäst uppmärksamheten därpå, att avfattningen av bestämmelserna om rätt
till ersättning för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall, visat sig medföra
ojämnhet och osäkerhet vid tillämpningen samt föranleda omfattande
utredningar och omgång vid ersättningsfrågornas ordnande. I nämnda sammanhang
har jag också framhållit betydelsen av ifrågavarande olägenheters
undanröjande. Det torde icke vara tvivel underkastat och har heller icke
av någon bestritts, att de av riksförsäkringsanstalten i nu förevarande avseende
föreslagna ändrade bestämmelserna äro ägnade att i görligaste män
råda bot för nämnda missförhållanden.
Emellertid hava, såsom av det föregående framgår, vissa betänkligheter
yppats mot riksförsäkringsanstaltens förslag, i vad det avser förutsättningen
53
Kung},. Maj:ts proposition nr 179.
för rätt till ersättning för sjukdom, som framträder under pågående militärtjänstgöring.
Det skall heller icke förnekas, att anstaltens förslag, att dylik
sjukdom skall presumeras vara föranledd av militärtjänstgöringen, åtminstone
vid ett mera ytligt betraktande förefaller mycket långtgående. Med hänsyn
emellertid till den tillämpning, som, enligt vad anstalten upplyst, i förevarande
fall givits åt nu gällande stadgande, torde den utvidgning av statens
förpliktelser, som förslaget innebär, likväl icke kunna anses vara särskilt betydande.
Att märka är härvid, att presumtionen, att tjänstgöringen orsakat
sjukdomen, endast är avsedd gälla, såvida skälig anledning ej tinnes att antaga,
att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än tjänstgöringen
och utan att denna därtill väsentligen bidragit. Skälig anledning till
ett sådant antagande behöver, såsom anstalten framhållit, icke nödvändigtvis
hänföra sig till en viss händelse eller vissa förhållanden utanför det militära,
utan kan föreligga redan i en sådan omständighet, som t. ex. att sjukdomen
framträtt inom så kort tid efter tjänstgöringens början, att tjänstgöringsförhållandena
icke kunna anses hava övat något inflytande på vederbörandes
hälsotillstånd.
Arméförvaltningen har påyrkat sådan ändring i anstaltens förslag i denna
del, att ersättning för sjukdom, som yppas under militärtjänstgöringen, icke
skulle, därest skälig anledning vore att antaga, att sjukdomens framträdande
föranletts av annan orsak än tjänstgöringen, utgå ens i det fall, att militärtjänstgöringen
därtill väsentligen bidragit. Då detta emellertid skulle innebära
en skärpning av nu gällande bestämmelse i ämnet, anser jag mig icke
kunna tillstyrka berörda ändringsvrkande.
På grund av vad jag sålunda anfört och då intet synes vara att erinra
mot riksförsäkringsanstaltens förslag, såvitt avser ersättning för sjukdom,
som yppats efter militärtjänstgöringens slut, har jag funnit mig böra följa
förslaget i nu förevarande delar, och hava de av anstalten föreslagna bestämmelserna,
med en mindre, formell jämkning, upptagits i förevarande
§ av det föreliggande förslaget.
20 §.
Denna § upptager vissa av riksförsäkringsanstalten i 19 § av dess förslag
förordade avvikelser från andra kapitlets stadganden om sjukersättnings
och invalidlivräntas utgående. Med avseende å dessa må nämnas, att anstalten
funnit formuleringen av berörda stadganden icke utan vidare lämpad
för nu ifrågavarande ersättningsfall, varjämte nämnda stadganden, även om
de kunde analogivis tillämpas å vissa sjukdomsgrupper, på grund av vunnen
erfarenhet ansetts icke lämpliga i fråga om andra sådana grupper. Härutinnan
anförde anstalten i 1918 års utlåtande följande:
angår akuta sjukdomar, vilka efter ett jämförelsevis kort sjukdomsförlopp
antingen övergå till full hälsa eller, såsom fallet understundom är
med t. ex. difteri, barnförlamning och hjärnhinneinflammation, föranleda förlamningar,
hörsel- eller synnedsättning eller andra påföljder, som i högre
mindre^ grad äro. jämförbara med olycksfallsskador, torde en analog
tillämpning å dessa sjukdomar av bestämmelserna i 4 §, jämväl i vad de
54
Kungi. Maj:ts proposition nr 179.
avse mindre sjukpenning, väl låta sig göra. Den sjuke bör nämligen i dessa
fall erhålla läkarvård och sjukpenning under »sjukdomstiden», d. v. s. så
länge den egentliga sjukdomsprocessen pågår och det akuta sjukdomstillståndet
varar, för så vitt naturligtvis sjukdomen medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med minst 25 %. Har sjukdomen
efter nämnda egentliga sjukdomstid medfört sådant under längre eller kortare
tid bestående men, som ovan angivits, bör livränta tillkomma den skadade
på samma sätt, som om denne drabbats av motsvarande olycksfallsskada.
Vid vissa akuta sjukdomar med jämförelsevis långsamt sjukdomsförlopp, såsom
t. ex. en lunginflammation, som komplicerats med en lungsäcksinflammation,
kan den sjuke understundom återgå till lindrigt arbete, innan han ännu kan
anses fullt återställd. I dessa fall plägar riksförsäkringsanstalten tillerkänna
den sjuke tillfällig livränta, så snart han kunnat utföra verkligt arbete. Aven
i fråga om denna sjukdomsgrupp torde en analog tillämpning av bestämmelserna
i 4 § kunna äga rum. Att därvid den tillfälliga livränta, som i dylika
fall hittills plägat tillerkännas den sjuke, utbytes mot mindre sjukpenning,
därest arbetsförmågan är nedsatt med minst 25 %, torde kunna vara till
ömsesidig fördel, då därigenom den sjuke kan beredas erforderlig tillsyn
och behandling av läkare.
Vad sålunda är sagt om de båda nu angivna sjukdomsgrupperna torde i
huvudsak kunna gälla även i fråga om de bland militären ganska ofta förekommande
reumatiska sjukdomarna, dock med undantag för det fall, att en
hjärtåkomma uppträtt såsom följd av sjukdomen (jfr nedan).
Svårare blir det däremot att förena formuleringen av 4 § med lämpligpraxis
i fråga om sådana kroniska sjukdomar, vid vilka sjukdomstillståndet
alltjämt fortfar. I vissa fall, såsom t. ex. vid de kroniska hjärtsjukdomarna,
blir tillståndet i allmänhet snart nog tämligen stationärt och någon läkarvård
erfordras därefter ej, men sjukdomen måste icke desto mindre anses
i viss mån alltjämt förefinnas. Riksförsäkringsanstalten plägar i dessa fall
tillerkänna den sjuke livränta, så snart lian anses kunna utföra arbete, eller
då det kan antagas, att någon väsentlig förbättring i hans tillstånd icke vidare
skall inträda. Livräntan beräknas till en början efter en jämförelsevis
hög invaliditetsgrad. Sedan den sjukes tillstånd visat sig vara mera stabilt
samt han kunnat skaffa sig lämpligt arbete och hunnit vänja sig vid att
under arbetet i erforderlig grad skona sig, sänkes livräntebeloppet, och livräntan
förändras så småningom till s. k. definitiv livränta. Att i dessa fall
under längre tid än som hittills plägat ske till den sjuke utgiva sjukersättning,
synes icke vara lämpligt och skulle, på sätt om de kroniska lungsjukdomarna
sägs, lätt kunna föranleda väsentligt ökade kostnader.
Beträffande de kroniska lungsjukdomarna gäller likaledes — med frånseende
av de lindriga fall, i vilka fullständig läkning inträder — att ett visst sjukdomstillstånd
alltjämt förefinnes, även om sjukdomen tidtals kan anses vara
mera stationär än eljest. Riksförsäkringsanstalten plägar i allmänhet vid
kroniska lungsjukdomar bevilja sjuklijälp, därest den sjuke vårdas å sanatorium
eller annan sjukvårdsanstalt, så länge anledning finnes att antaga,
att till följd av den vård, han erhåller, förbättring i hans tillstånd skall inträda,
samt, därest han icke vårdas å sanatorium eller annan sjukvårdsanstalt,
för så vitt den sjuke åtnjuter eu med sjukhusvård jämförlig vård, och
anledning tillika finnes att antaga, det väsentlig förbättring i hans tillstånd
skall kunna inträda. Sedan nu angivna förutsättningar för. sjukhjälps erhållande
icke vidare föreligga, erhåller lian livränta för viss tid. Emellertid
har, sedan den sjuke tillerkänts livränta, denna ofta utbytts mot sjukhjälp.
Detta har i allmänhet skett, om han intagits till vård å sanatorium eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 179. 55
annan sjukvårdsanstalt och det kunnat antagas, att förbättring i lians tillstånd
därigenom skolat inträda, eller om hans sjukdom förvärrats, så att
arbetsoförmåga uppstått, men utsikt dock funnits till förbättring i hans tillstånd.
Därjämte har även eljest den sjuke undantagsvis beviljats sjukhjälp,
då hans tillstånd varit sådant, att han erfordrat särskild vård.''
Det torde vara klart, att denna av riksförsäkringsanstalten sålunda tilllämpade
praxis icke låter sig förena med formuleringen av de i 4 § givna
bestämmelserna rörande förutsättningarna för rätt till sjukersättning och till
livränta. Om dessa bestämmelser skulle analogivis tillämpas å de kroniska
lungsjukdomarna, skulle de nämligen knappast kunna tolkas annorlunda än
så, att hel sjukpenning skulle tillkomma den av lungtuberkulos lidande
under alla förhållanden, för så vitt lian kunde anses vara arbetsoförmögen,
och mindre sjukpenning, för så vitt hans arbetsförmåga vore nedsatt med
minst en fjärdedel. Det måste emellertid anses principiellt oriktigt, att en
ersättningstagare, som — såsom i flera fall varit händelsen med personer,
som av riksförsäkringsanstalten på grund av lungtuberkulos tillerkänts jämförelsevis
mindre livräntor — trots sin sjukdom kan utföra arbete, i åratal
uppbär sjukpenning, och det är dessutom klart, att administrationskostnaderna
skulle i hög grad förhöjas, om ersättningarna i anledning av lungtuberkulos
i allmänhet skulle utbetalas för varje vecka. Det har därför ansetts
icke böra ifrågakomma någon annan utsträckning av den sjukes rätt till
sjukersättning utöver vad ovan angivna praxis medgiver än den, som bör
följa av. hans rätt till fri läkarvård, nämligen att sjukersättningen skall
kunna tillkomma den sjuke även i sådana fall, då vård å sjukvårdsanstalt
av riksförsäkringsanstalten anses vara för honom behövlig, fastän någon avsevärd
förbättring i hans tillstånd därav icke kan vara att förvänta.
Med hänsyn till den sjukes rätt jämväl till fri läkarvård, medicin m. m.
har det tvärtom ansetts vara nödvändigt att beträffande kroniska sjukdomar
genom uttryckliga bestämmelser i lagförslaget ytterligare begränsa utgivandet
av sjukersättning. Det torde nämligen vara klart, att rätten till fri vård å
sjukvårdsanstalt jämte minst halvt sjukpenningbelopp lätt skall föranleda
anspråk på dylik vård, även då denna icke kan antagas medföra någon som
helst förbättring i den sjukes tillstånd eller eljest vara av behovet verkligen
påkallad. Dessutom torde det icke finnas någon möjlighet för riksförsäkringsanstalten
att genom effektiva kontrollåtgärder eller dylikt kunna förhindra
den sjuke att missbruka sin rätt till kostnadsfri undersökning av
läkare, till fria resor för sådan undersöknings verkställande samt till fri medicin;
och måste det befaras, att genom dylikt missbruk av de förmåner,
som den föreslagna lagen är avsedd att erbjuda, kostnaderna för ifrågavarande
ersättningar skulle komma att väsentligt ökas. I anledning härav har
det ansetts nödvändigt att vid de kroniska sjukdomarna till tiden begränsa
rätten till sjukersättning; och har det i sådant avseende ansetts vara lämpligt
bestämma, att dylik ersättning icke skall utgå under längre tid än ett
år, räknat från den tidpunkt, från vilken läkarvård för den ifrågavarande
sjukdomen enligt 4 § tillkommit den sjuke. Detta betyder, därest den ifrågavarande
kroniska sjukdomen yppats under militärtjänstgöringen, från den
tid, då den sjuke upphörde att för densamma åtnjuta vård genom militär
myndighets försorg, och därest den kroniska sjukdomen yppats efter militärtjänstgöringen,
från det sjukdomen framträtt genom tydliga sjukdomstecken
eller eljest blivit av läkare konstaterad. Har den kroniska sjukdomen framkallats
av en akut sjukdom, för vilken den sjuke erhållit ersättning enligt
4 § 1) a), räknas alltså ifrågavarande tid först från det den kroniska sjukdomen
yppats.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Undantag från den sålunda stadgade begränsningen i rätten till sjukersättning
bar dock ansetts kunna ske, för den händelse läkarvård kan anses
vara för den sjuke behövlig, men har, till förebyggande av missbruk, därvid
stadgats, att sådan rätt skall tillkomma honom, endast för så vitt han vårdas
■å sjukvårdsanstalt eller erhåller vård, som kan anses motsvara dylik vård,
samt det tillika kan antagas, att genom denna vård arbetsförmågan skall kunna
återvinnas eller väsentligt höjas.
Med de modifikationer, som sålunda föreslagits beträffande rätten till
sjukersättning vid kroniska sjukdomar, har ersättningsformen »mindre sjukpenning»
ansetts kunna komma till användning jämväl vid dessa sjukdomar.
Eiksförsäkringsanstaltens förslag innebär alltså följande.
Fri läkarvård m. m. ävensom sjukpenning skola vid akut sjukdom utgå, så
länge sjukdomen varar och arbetsförmågan till följd därav är nedsatt med
minst en fjärdedel. Enahanda förmåner skola vid kronisk sjukdom utgå, så
länge arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt med minst en fjärdedel
och genom vård av den sjuke förbättring i hans tillstånd är att förvänta,
dock högst under sammanlagt ett år, räknat från den tidpunkt, då rätten till
läkarvård för sjukdomen inträtt, för så vitt icke den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt
eller erhåller annan däremot svarande vård och antagas kan, att genom
dylik vård arbetsförmågan skall kunna återvinnas eller väsentligt höjas.
I fråga om livränta till den sjuke själv föreslår anstalten, att sådan — i
analogi med vad som förordats beträffande olycksfallsskada — skall utgå,
därest, sedan den sjukes rätt till fri läkarvård och sjukpenning m. m. upphört,
sjukdomen medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med minst en tiondel.
Förutom ovannämnda avvikelse från bestämmelserna i 6 §, har riksförsäkringsanstalten
ytterligare förordat, att sådant utbyte av liv-ränta eller del
därav mot ett engångsbelopp, som i 6 § förutsättes kunna av försäkringsrådet
medgivas, icke skall förekomma i nu ifrågavarande ersättningsfall, där
den för ändamålet erforderliga stabiliteten i förhållandena knappast någonsin
inträder.
Yid avgivandet av riksförsäkringsanstaltens senare utlåtande i ärendet
hava två reservanter ansett stadgandet om förenämnda begränsning av förmånerna
av fri läkarvård och sjukpenning m. m. vid kroniska sjukdomar
böra utgå, enär detsamma syntes ägnat att föranleda ökning i förvaltningsbesvären
rrtan att samtidigt medföra någon mera avsevärd minskning i prestationskostnaderna.
Uti en av riksförsäkringsanstalten med skrivelse den 23 september 1926
överlämnad promemoria har vidare en av anstaltens biträdande läkare, med
instämmande av anstaltens överläkare, framfört vissa synpunkter angående den
fria läkarvården m. m. vid kroniska sjukdomar. I promemorian anföres,
bland annat, att det visserligen vore i princip riktigt, att fri läkarvård jämte
fria läkemedel tillerkändes den sjuke, då med nämnda förmåner avsåges att
genom arbetsförmågans återställande förkorta sjukersättningstiden. Yid en
mängd kroniska sjukdomar vore det emellertid osäkert, om någon mera avsevärd
höjning av arbetsförmågan, trots användning av all till buds stående
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
terapi, vore möjlig. Det syntes därför med fog kunna ifrågasättas, om i
dessa fall ej en inskränkning av åtminstone rätten till fria läkemedel borde
äga rum. Erfarenheten både visat, att just vid dessa åkommor, som trotsade
all behandling, den ena behandlingsmetoden efter den andra och en mängd
botemedel, vilkas betydelse överskattats, framkomme. Ett kritiklöst användande
av alla dessa hjälpmedel skulle i hög grad gynnas, därest kostnaderna
för desamma helt bestredes av staten. Yisserligen läge i det i riksförsäkringsanstaltens
förslag använda uttrycket »erforderlig läkarvård jämte läkemedel»
en viss inskränkning, men för undvikande av missbruk borde bestämmelserna
skärpas eller förtydligas. Därför föresloges, att antingen fria läkemedel
endast skulle utgå i fall, som av riksförsäkringsanstalten godkändes, eller
ock den sjuke skulle själv få vidkännas en del av kostnaderna, t. ex. 50 %.
Då fria mediciner endast kunde tillerkännas under tid för sjukhjälp, vore
en begränsning av tiden för sjukhjälpens utgående väl motiverad, varför det
inom riksförsäkringsanstalten reservationsvis framställda förslaget om utsträckning
av nämnda tid bestämt avstyrktes.
I de sålunda av reservanterna inom riksförsäkringsanstalten och nyssnämnda
tvenne läkare berörda frågor hava även vissa av de i ärendet hörda
myndigheterna uttalat sig.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse framhåller sålunda, att de synpunkter,
som i omförmälda promemoria utvecklats och som syntes styrelsen värda
beaktande, åtminstone i viss utsträckning redan tillgodosetts genom den av
riksförsäkringsanstalten föreslagna tidsbegränsningen för fri sjukvårds och
fria läkemedels utgående vid kroniska sjukdomar. Styrelsen hade därför för
egen del icke något annat yrkande, än att nämnda begränsning måtte bibehållas.
Marinförvaltningen förklarar sig instämma i förslaget om att fria läkemedel
endast skulle få utgå efter riksförsäkringsanstaltens medgivande ävensom
i vad i ovannämnda promemoria uttalats rörande sjukhjälpstidens begränsning.
Medicinalstyrelsen avstyrker omförmälda reservanters förslag om utsträckning
av sjukhjälpstiden vid kroniska sjukdomar samt förordar, i anslutning
till vad i åberopade promemoria anförts, att ersättning för läkemedel vid
kroniska sjukdomar begränsas att omfatta endast 50 % av kostnaderna.
Försäkringsrådet finner med fog kunna ifrågasättas lämpligheten av den
av riksförsäkringsanstalten föreslagna begränsningen av tiden för läkarvårds
och läkemedels utgående vid kroniska sjukdomar, då dessa förmåner måste
anses vara av stor betydelse för den sjuke. På de av anstalten och från
läkarhåll anförda skäl och då även med bibehållande av nämnda begränsning
ifrågavarande personal i förevarande avseende syntes bliva bättre ställd
än annan i statens tjänst anställd extra personal, ansåge sig rådet likväl, om också
med en viss tvekan, böra tillstyrka bifall till anstaltens förslag i denna del.
Statskontoret slutligen har funnit nyssnämnda begränsning vara väl motiverad
och vad av anstaltens ovan nämnda läkare anförts mot medgivande i
obegränsad omfattning av rätt till fria läkemedel vid kroniska sjukdomar vara
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
värt beaktande. Statskontoret ville därför för sin del förorda, att sistnämnda
förmån på lämpligt sätt begränsades. Att härvid gå så långt, att
den ersättningsberättigade i detta fall själv skulle få vidkännas halva kostnaden
för läkemedel, syntes dock statskontoret knappast vara förenligt med
billighet.
Riksförsäkringsanstaltens förslag till särbestämmelser i fråga om de i 6 § 1)
avsedda förmåners utgående vid sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall,
synes mig vara väl avvägt. Jag kan således, å ena sidan, icke ansluta mig
till den mening, som reservationsvis framförts inom anstalten, att nämnda
förmåner jämväl vid kroniska sjukdomar borde åtnjutas utan någon tidsbegränsning.
Å andra sidan anser jag i likhet med arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
att genom den av anstalten i angivna hänseende föreslagna
tidsbegränsningen syftet med de förslag, som till förebyggande av missbruk
av rätten till fria läkemedel från läkarhåll framställts, i väsentlig mån blivit
tillgodosett.
Ifrågavarande bestämmelser hava alltså i det föreliggande förslaget avfattats
i överensstämmelse med riksförsäkringsanstaltens förslag.
21 §.
Under denna § i det föreliggande förslaget har, i anslutning till vad i det
föregående anförts, intagits den i 10 § av riksförsäkringsanstaltens förslag
förekommande bestämmelsen, att ersättning, med undantag av begravningshjälp,
icke må uppbäras för tid, varunder ersättningsberättigad är bosatt
utom riket eller undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller jämlikt domstols
förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt.
22 §.
I förevarande § har inrymts den i 15 § av riksförsäkringsanstaltens förslag
förekommande preskriptionsbestämmelsen i fråga om rätt till jämkning i fastställd
ersättning, vilken bestämmelse av förut angivet skäl ansetts böra gälla
allenast uti de i detta kapitel avsedda ersättningsfall.
23 §.
Uti denna § har, i enlighet med vad i det föregående anförts, upptagits
det i 16 § av riksförsäkringsanstaltens förslag förekommande stadgandet
om 3-årspreskription av ersättningsanspråk. Härvid har detta stadgande,
vilket, såsom i det föregående nämnts, i huvudsak ansluter sig till nu
gällande föreskrift i ämnet, endast underkastats en mindre ändring i syfte
att bringa detsamma i ännu närmare överensstämmelse med sistnämnda
föreskrift.
24 §.
Här har upptagits en av riksförsäkringsanstalten under 19 § föreslagen
föreskrift därom, att vederbörande militärläkare i visst fall skall fullgöra
den anmälningsskyldighet, som eljest enligt 15 § åligger kompanichef eller
motsvarande befäl.
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
59
4 kap. Särskilda bestämmelser.
25 §.
Under 22 § i sitt förslag liar riksförsäkringsanstalten upptagit en bestämmelse
om rätt för Kungl. Maj:t eller de civila eller militära myndigheter,
som av Kungl. Maj:t därtill bemyndigas, att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.
Enahanda bestämmelse har nu införts i förevarande § av
det föreliggande förslaget.
26 §.
Denna § innehåller föreskrift dels om upphävande av äldre bestämmelser
i ämnet dels ock om de fast anställdas undantagande från tillämpningen av
olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser. I förstnämnda hänseende har,
med hänsyn till det indelta manskapets inordnande under förslaget, ansetts
erforderligt att, utöver vad riksförsäkringsanstalten i 23 § av sitt förslag
angivit, jämväl i viss del upphäva bestämmelserna i förutberörda kungl.
brev till arméförvaltningen den 6 maj 1881 angående förändring i bestämmelserna
om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa.
I sammanhang med utfärdandet av de tillämpningsföreskrifter, som i
25 § av förslaget omförmälas, bör givetvis också upphävas förordningen den
18 juni 1909 (nr 89 s. 7) angående tillämpning av nu gällande förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Därjämte torde den nya förordningen föranleda vissa formella ändringar i
manskapsavlöningsreglementet och en del andra administrativa bestämmelser.
Med dessa ändringar synes emellertid kunna tillsvidai’e anstå.
Den nya författningens ikraftträdande.
Den nya författningen synes mig lämpligen böra träda i kraft den 1
januari 1928, men bör givetvis icke äga tillämpning i fråga om ersättningsanspråk,
som grundas på dessförinnan inträffat olycksfall eller yppad sjukdom.
Kostnaderna för förslagets genomförande.
A. Kostnaderna för ersättningar.
I 1918 års utlåtande gjorde riksförsäkringsanstalten vissa beräkningar av
kostnaderna för ersättningar enligt det då framlagda förslaget. Då förutsättningarna
för dessa kostnadsberäkningar numera i väsentlig mån förändrats,
liar anstalten uti sin ovannämnda skrivelse den 7 december 1926 i
anslutning till sitt senaste författningsförslag framlagt nya kostnadsberäkningar,
varvid anstalten framhållit, att varje sådan beräkning enligt sakens natur
måste bliva i hög grad approximativ. I de vid denna skrivelse fogade tabeller
har anstalten, som utgått från att de nya bestämmelserna skulle träda i kraft
den 1 januari 1928, angivit dels kostnaderna för ersättningar enligt sistnämnda
förslag under första halvåret 1928 och närmast följande nio budgetår samt
60
Kunrjl. Maj:U> proposition nr 179.
i jämviktsläget, dels kostnaderna för ersättningar enligt nuvarande bestämmelser
under budgetåret 1927-—1928 och närmast följande nio budgetår, dek
ock kostnaderna för såväl ersättningar enligt den nya författningen som ersättningar
enligt nuvarande bestämmelser under budgetåret 1927—1928 och
närmast följande nio budgetår. Beträffande sättet för kostnadsberäkningarnas
uppgörande tillåter jag mig hänvisa till riksförsäkringsanstaltens berörda
skrivelse, vilken torde få i transumt tillika med omförmälda tabeller
såsom bilaga (Bil. C) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Av ifrågavarande beräkningar framgår, att kostnaderna för nedan angivna
budgetår och i jämviktsläget skulle, därest riksförsäkringsanstaltens nya
förslag genomfördes från och med den 1 januari 1928, belöpa sig till:
1927-28
1928-29
1929—30
1930-31
1931—32
1932—33
För ersättningar enligt
riksförsäkringsanstal- tens förslag ............
125 000
745 000
970000
1 125 000
1 255 000
1 370 000
För ersättningar enligt
nuvarande bestäm- melser.....................
1100 000
S55 000
720 000
620 000
535 000
455 000
Summa ersättningar
alltså..................
1 225 000
1 600 00(1
1 690 000
1 745 000
1 790 000
1 825 000
1933-34
1934—35
1935—36
1936-37
I jämvikts- läget
För ersättningar enligt
riksför säkrings anstal-
1 470 000
1 625 000
1 685 000
255 000
2 150 000
För ersättningar enligt
nuvarande bestäm- melser.....................
395 000
340 000
295 000
Summa ersättningar
alltså..................
1 865 000
1 895 000
1 920 000
1 940 000
2150 000
I det föregående har jag emellertid förordat vissa avvikelser från riksförsäkringsanstaltens
förslag i fråga om ersättningsnormerna. Sålunda har jag
föreslagit, dels att kontantersättningarna till de fast anställda, inklusive officersoch
dylika aspiranter, skola utgå i förhållande till deras arbetsförtjänst, beräknad
efter olycksfallsförsäkringslagens grunder, dels ock att beträffande
värnpliktiga den årliga arbetsförtjänsten skall antagas till 1,620 kronor för
dem, vilkas arbetsförtjänst enligt anstaltens förslag skulle antagas utgöra
1,500 kronor, och till 1,980 kronor för dem, vilkas arbetsförtjänst enligt
samma förslag skulle antagas till 1,800 kronor.
Med anledning härav har jag anmodat anstalten att inkomma med beräkning,
huru kostnaderna skulle ställa sig med iakttagande av nämnda ändringar
i anstaltens förslag. I skrivelse den 9 februari 1927 har anstalten
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
inkommit med sådan beräkning, och har anstalten vid skrivelsen fogat en
tabell, utvisande kostnaderna under olika budgetår och i jämviktsläget för
ersättningar, utgående såväl enligt nuvarande som enligt av mig föreslagna
nya bestämmelser. Jämväl nämnda skrivelse torde få i transumt tillika med
den därvid fogade tabellen såsom bilaga (Bil. D) närslutas statsrådsprotokollet
i detta ärende.
Av omförmälda tabell framgår, att kostnaderna under nedan angivna budgetår
och i jämviktsläget skulle, därest det av mig förordade förslaget genomföres
från och med den 1 januari 1928, för ersättningar enligt sagda
förslag och enligt nuvarande bestämmelser sammanlagt i kronor belöpa
sig till:
1927 -28
1928—29
1929—30
1930—31
1931—32
1932-33
1 235 000
1 635 000
1 735 000
1 800 000
1 360 000
1 905 000
1933—34
1934—35
1935-36
1936—37
I jämvikts- läget
!
1 945 000 j
1 980 000
2 015 000
2 040 000
2 270 000
Under budgetåret 1927—1928 skulle alltså det av mig förordade förslaget
i förhållande till anstaltens förslag draga en merkostnad av 10,000 kronor.
I jämviktsläget skulle motsvarande merkostnad stiga till 120,000 kronor.
Med avseende å sattet för ifrågavarande kostnaders bestridande får jag
anföra följande.
Enligt § 46 mom. 1 värnpliktslagen skall ersättning i anledning av kroppsskada,
som värnpliktig ådragit sig under militärtjänstgöring, utgå av den
till förmån för beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfonden, och
enligt kungörelsen den 18 juni 1909 (nr 89 s. 7) skall samma fond jämväl
bestrida kostnaden för ersättning till övriga, som kunna vara därtill berättigade
enligt förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring. Då emellertid nämnda fonds inkomster beräknats
icke kunna helt förslå till täckande av dess utgifter, har från och med år
1910 under riksstatens elvte huvudtitel anvisats anslag såsom bidrag till
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
vilket anslag årligen överförts till fonden i fråga. Då fondens inkomster
(bötesmedel och fondavkastning) under år 1918 tillika med då anvisat anslag
å 30,000 kronor icke förslogo till täckande av kostnaderna för ersättning
enligt militärersättningsförordningen, fick fonden under sagda år vidkännas
en kapitalminskning av omkring 100,000 kronor. Genom därefter anvisade
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
förhöjda anslag kunde kostnaderna bestridas utan anlitande av fondens kapital,
till dess att med budgetåret 1923—1924 kostnaderna stegrades så, att
fondens kapital därefter ånyo måst anlitas, med påföljd att kapitalet, som
den 30 juni 1923 utgjorde kronor 4,909,641: 97, den 30 juni 1926 minskats
till kronor 4,544,276: 78.
Statskontoret har nu framhållit, att det syntes lämpligt att, om man ville
förekomma, att fonden minskades till kapitalet, i riksstaten anvisa medel
i form av förslagsanslag att anlitas, i den mån fondens inkomster icke försloge
till bestridande av ersättningen för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Ordnades det på sådant sätt, syntes det statskontoret ej
vara behövligt att, såsom för närvarande skedde, anvisa särskilt förslagsanslag
till förhöjning av tidigare beviljad ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, utan syntes det vara lämpligt att
för all sådan ersättning anvisa ett enda förslagsanslag under riksstatens
elvte huvudtitel.
Vad statskontoret härutinnan anfört synes mig beaktansvärt. Emellertid
skulle den av statskontoret ifrågasatta anordningen föranleda en anslagsförhöjning
av åtskilligt över en halv miljon kronor. Det lärer därför vara uteslutet
att i förevarande sammanhang genomföra densamma, utan torde därmed
få anstå till ett följande budgetår.
Under elvte huvudtiteln, punkt 22, i årets statsverksproposition har, såsom
inledningsvis nämnts, i avvaktan på proposition med förslag tilll ändrade
bestämmelser i ämnet, ordinarie anslaget till bidrag till ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tillsvidare beräknats
till 377,000 kronor. Detta belopp har erhållits genom att till den
för innevarande budgetår beviljade anslagssumman, 252,000 kronor, lägga
125.000 kronor, utgörande det belopp, till vilket ersättningarna enligt de av
riksförsäkringsanstalten föreslagna nya bestämmelserna, i händelse av deras
genomförande från och med den 1 januari 1928, skulle belöpa sig under
ifrågavarande budgetår. Emellertid har riksförsäkringsanstalten, på därtill
av mig given anledning, i sin förenämnda skrivelse den 9 februari 1927 upplyst,
att den kostnad, som, under förutsättning av nya bestämmelsers ikraftträdande
den 1 januari 1928, därav skulle uppstå under nästa budgetår, kan
antagas komma att motsvaras av en minskning av 75,000 kronor i kostnaderna
för ersättningar enligt nuvarande bestämmelser under samma budgetår.
Då nu, såsom av det föregående framgår, kostnaderna för ersättningar
enligt det av mig förordade författningsförslaget under nästa budgetår
torde kunna beräknas till 135,000 kronor, skulle alltså ökningen av
utgifterna för här ifrågavarande ändamål inskränka sig till (135,000 — 75,000 =)
60.000 kronor. Det skulle därför kunna ifrågasättas att låta anslagsförhöjningen
stanna vid sistnämnda belopp. För att emellertid i någon mån begränsa
anlitandet av omförmälda fonds kapital, synes mig lämpligast att
uppföra anslaget med det i statsverkspropositionen beräknade beloppet,
377.000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
63
B. Förvaltningskostnader.
Med avseende å de nya bestämmelsernas inverkan på riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets arbetsbörda hava nämnda myndigheter, en var
såvitt rör dess förvaltningsområde, gjort vissa uttalanden.
Sålunda har riksförsäkrings anstalten anfört, att, ehuru vissa med den nya
försvarsorganisationen sammanhängande faktorer komme att inverka därhän,
att den under de senare åren framträdda tendensen till ökning av antalet
ersättningsfall icke komme att fortgå, funnes likväl skäl antaga, att de föreslagna
stadgandena komme att medföra ökade förvaltningsbestyr. Stadgandet,
att anstaltens beslut finge överklagas hos försäkringsrådet, komme givetvis,
särskilt om klagorätten skulle gälla alla beslut, att i avsevärd grad öka
anstaltens arbetsbörda. Införande av bestämmelser om sjukpennings och
livräntas irtgående efter arbetsförtjänst kunde också väntas medföra en ökning
i arbetet. Ersättningsrättens utsträckande till läkar- och sjukhusvård,
läkemedel, proteser, resor m. m. komme framför allt att öka arbetsbördan
för den personal, som vore sysselsatt med handläggningen av förevarande
ärenden. Med hänsyn härtill syntes det bliva av behovet påkallat att utöka
denna personal med åtminstone en manlig tjänsteman och ett kvinnligt biträde.
Lämpligen borde den manlige tjänstemannen placeras i lönegraden
B 21 och det kvinnliga biträdet i lönegraden B 2. Förutom den ökade kostnad,
som de till dessa befattningshavare utgående avlöningsförmåner innebure,
syntes ytterligare kostnader tillkomma för lokalhyra, tryckning, skrivmaterialier
och andra expenser, förslagsvis beräknade till 1,500 kronor för år.
Sammanlagda årliga tilläggskostnaden skulle sålunda belöpa sig till cirka
10,000 kronor. För extra arbetskrafter för organisationsarbetet, anskaffande
av inventarier, tryckning m. m. syntes under senare halvåret 1927 erfordras
ett belopp av 1,500 kronor.
Försäkringsrådet har för sitt vidkommande framhållit, att, då de nya bestämmelsernas
genomförande komme att medföra ytterligare arbete för försäkringsrådet,
kostnaderna för uppehållandet av rådets verksamhet också
komme att ökas. Särskilt syntes frågorna om ersättning för sjukdom, som
ej föranletts av olycksfall, nödvändiggöra förhöjd kostnad för medicinskt sakkunnigt
biträde.
Yad först riksförsäkringsanstalten angår, synes det mig icke erforderligt
att med anledning av de ifrågasatta nya bestämmelserna nu beräkna någon
ökning av de medel, som stå till anstaltens förfogande för bestridande av
personal- och övriga förvaltningskostnader. Då bestämmelserna äro avsedda
att träda i kraft först den 1 januari 1928, torde nämligen deras verkningar
i förevarande hänseenden endast i ringa mån komma att inträda under budgetåret
192/ 1928. Därest det emellertid skulle visa sig nödvändigt att under
de nya bestämmelsernas första tillämpningstid bereda anstalten någon förstärkning
av arbetskrafterna eller medel till ökade expenser m. m., torde
64
Kungl. Majds proposition nr 179.
kostnaderna härför kunna bestridas från det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet.
Beträffande därefter försäkringsrådet torde dess arbetsbörda under nästkommande
budgetår näppeligen komma att röna något som helst inflytande
av de nu föreslagna nya bestämmelserna.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ovannämnda inom
försvarsdepartementet utarbetade förslag till förordning om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hemställer
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
dels antaga nämnda förslag,
dels ode öka ordinarie, anslaget till bidrag till ersättning i anledning avkroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
nu.......................................................................................... kronor 252,000
med .......................................................................................... » 125,000
till............................................................................................. » 377,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenBegenten,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik von Horn.
Kung!. May.ts proposition nr 179.
65
Bil. A.
Förslag
till
förordning*
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtj änstgöring.
1 k a p. Allmänna bestämmelser.
1 §•
Varder värnpliktig eller vid försvarsväsendet fast anställd, som i denna
förordning avses, under militärtjänstgöring i fredstid skadad till följd av
olycksfall eller ådrager sig person, som nu nämnts, annorledes under dylik
tjänstgöring sjukdom, utgives av allmänna medel ersättning enligt nedan
stadgade grunder.
Drabbas någon, som därtill beordrad eller med behörigt tillstånd frivilligt
deltager i militärtjänstgöring i fredstid, av skada eller sjukdom,
som ovan omförmälts, äger Kungl. Maj:t besluta om ersättning till honom
i huvudsaklig överensstämmelse med angivna grunder.
2 §•
1. Till fast anställda hänföras i denna förordning fast anställt manskap
vid försvarsväsendet eller någon av dess reserver, indelt manskap,
musikelever, skeppsgossar, officers- och reservofficersaspiranter, sjökadetter,
kustartillerikadetter och reservkadetter, reservunderoffieersaspiranter vid
flottan, marinintendentskadetter samt mariningenjörselever och mariningen - jörsaspiranter.
2. Militärtjänstgöring anses hava varit för handen endast under tid,
då den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats uppehålla
sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch eller
annan färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd
på färd till eller från militärtjänstgöringen samt fiirden föranletts av och
stått i omedelbart samband med tjänstgöringen.
3 §•
1. Ersättningsärenden, som avses i denna förordning, avgöras med det
undantag, som i 6 § angives, av riksförsäkringsanstalten.
Över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i
betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde
dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då
sådant skedde.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 153 häft. (Nr 179.) 37127 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
2. Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § i lagen om försäkringsrådet stadgas.
3. Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i omförmälda
ärenden meddelas kostnadsfritt.
4 §•
Riksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning
rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse
låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt av
vederbörande polismyndighet påfordra undersökning.
5 §•
Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas och må
förty ej tagas i mät för gäld.
2 kap. Ersättning för skada till följd av olycksfall.
6 §•
För skada till följd av olycksfall utgives i ersättning:
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan, under sjukdomstiden:
a) erforderlig läkarvård järnte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga
särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon
och dylikt;
b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst
på sätt nedan angives (hel sjukpenning) ocli vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot uedsättningen; dock att sjukpenning
utgår endast, för så vitt sjukdomen varat under mer än tre dagar
efter dagen för olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med minst
en fjärdedel; skolande hel sjukpenning utgå med följande belopp, nämligen:
om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 675 kronor, med en krona,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945
kronor, med en krona 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 945 kronor men ej till 1,215
kronor, med två kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,215 kronor men ej till
1,485 kronor, med två kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,485 kronor men ej till
1,755 kronor, med tre kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till
2,025 kronor, med tre kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till
2,295 kronor, med fyra kronor,
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
67
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till
2,565 kronor, med fyra kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till
2,835 kronor, med fem kronor samt
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 2,835 kronor,
med fem kronor 50 öre;
2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:
a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och
vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar emot nedsättningen;
med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden
för förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som under 1) nämnts;
dock att vid förlust av arbetsförmågan livräntan må, när den skadades
tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre
belopp än nyss är nämnt, likväl ej överstigande beloppet av den årliga
arbetsförtjänsten, samt att livränta icke utgår, där ej arbetsförmågan blivit
nedsatt med minst en tiondel;
b) sådan behandling, som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.
På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga
skal därtill äro för handen, besluta, att i stället för livränta eller
del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp
motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt
gällande b eräkningsgrunder.
Ersättning, varom i denna paragraf är stadgat, utgår icke till fast anställt
manskap vid försvarsväsendet, musikelev eller skeppsgosse, så länge
anställningen varar, ej heller till annan fast anställd eller värnpliktig för
tid, under vilken tjänstgöringen varar. Beträffande ersättning enligt 1) a)
skall dessutom gälla, att läkarvård och läkemedel icke tillkomma den
skadade för tid, under vilken han enligt därom gällande bestämmelser är
berättigad att i anledning av skadan åtnjuta vård genom militär eller annan
statlig myndighets försorg.
Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,
må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.
Läkarintyg eller annat intyg, som erfordras för bedömande av förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan efter militärtjänstgöringens upphörande,
skall gäldas av riksförsäkringsanstalten, därest detsamma icke utfärdas på
anmodan av vederbörande militära myndighet.
< §•
Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning utgivas:
a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än etthundra kronor;
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
b) livräntor till efterlevande, nämligen:
till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta från döds
fallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande
en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till varje den avlidnes barn, som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom
eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats
före olycksfallet, en livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått
samma ålder, å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;
samt till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptiv
moder, eller om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda
gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen
beroende, en livränta å ett årligt belopp, motsvarande värdet av det
underhåll, de av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes
arbetsförtjänst.
Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt
detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande
make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller
adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras
nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.
Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt
äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
8 §•
Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, antages utgöra
vid tiden för olycksfallet:
a) ettusen niohundraåttio kronor
för värnpliktig, som, efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen
åliggande första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande tjänstgöring,
deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt värnpliktslagen åligger
honom eller som eljest i laga ordning blivit honom ålagd,
för värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1 D värnpliktslagen och som
fullgör i nämnda lagrum angiven fackutbildning eller facktjänstgöring, samt
för värnpliktig, som fullgör tjänstgöring, varom i § 27 mom. 1 B värnpliktslagen
sägs, såsom furir vid armén eller flygvapnet eller i motsvarande
tjänsteställning vid marinen;
b) ettusen sexhundratjugo kronor
för värnpliktig, som icke avses härovan under a).
För fast anställd beräknas ifrågavarande arbetsförtjänst efter de grunder,
som stadgas i 9 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
9 §.
Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
69
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom
arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som
för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den
skadades ålder. Yar den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada
eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.
10 §.
Riksförsäkringsanstalten må när som helst och under så lång tid, sådant
finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade
må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej
skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt.
Vårdag den skadade efter tjänstgöringens eller anställningens slut å
militär sjukvårdsanstalt, eller beredes honom av riksförsäkringsanstalten
vård å civil sådan anstalt, må å sjukpenning, som under tiden tillkommer
honom, avdragas ett med hänsyn till kostnaden för vården skäligt belopp,
dock högst hälften.
Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta
eller del därav bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap,
ersättning i naturaförmåner samt, efter samtycke av livräntetagaren
eller dennes målsman, bereda livräntetagare uppehälle å ålderdomshem,
barnhem eller annan dylik anstalt.
U §•
Ar den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall av statsmedel
erhålla understöd, som icke i denna förordning avses, såsom avlöning,
pension eller annat underhåll, eller skall sådant understöd utgå
från kassa eller pensionsinrättning, som understödes med statsmedel, avdrages
från ersättning, som utgives enligt denna förordning, vad i anledning
av olycksfallet för motsvarande ändamål från statens sida, av kassan
eller pensionsinrättningen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår;
dock att i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning
sådant avdrag endast må ske, om staten helt och hållet eller till minst
en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för understödet, och
ej ske med större belopp, än som svarar emot statens bidrag.
För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd
må avdrag icke göras.
12 §.
Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort
ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.
Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag, rätten till livränta
inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldighet för månad,
under vilken rätten till livränta upphört eller livränta minskats; dock
skall riksförsäkringsanstalten beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg,
varom i 6 § 2 a) förmäles, äga meddela sådana bestämmelser,
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att tillägget användes
för det därmed avsedda ändamålet. Sjukpenning och livränta må ock,
med ersättningstagarens samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas
för längre betalningsterminer än nu är sagt. Uppkommer vid bestämmande
av belopp, som skall utbetalas, bråktal av öre, utföres beloppet
med närmast högre antal ören.
Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det, under
vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller
hos riksförsäkringsanstalten påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten
till beloppets utfående förverkad.
Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Kungl. Maj:t.
13 §.
Äger någon rätt till ersättning enligt denna förordning, är han ej därav
hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,
som i följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller
särskild författning.
Vad i ersättning enligt denna förordning utgivits må av riksförsäkringsanstalten
för statsverkets räkning sökas åter av den, som vållat skadan
eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd,
där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav är
berättigad till ersättning enligt denna förordning. På grund av vad i detta
stycke sägs skall riksförsäkringsanstalten dock äga att återkräva allenast
vad ersättningstagaren varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.
14 §.
Uppkommer under militärtjänstgöring skada till följd av olycksfall, skall
den skadades kompanichef eller motsvarande befäl ofördröjligen därom underrättas.
Yppas skadan först sedan tjänstgöringen upphört, skall underrättelse
därom i stället lämnas rullföringsbefälhavaren eller, om den
skadade är inskriven å sjömanshus, sjörullföringsbefälhavåren.
Den skadade vare ock skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som vederbörande militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten
må tillkalla.
15 §.
Sedan underrättelse om olycksfallet lämnats på sätt i 14 § sägs, åligger
det kompanichefen eller motsvarande befäl eller rullförings- eller sjörullföringsbefälhavaren
att, där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas
medföra påföljd, som föranleder ersättning enligt 6 eller 7 §, om olycksfallet
ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan. Denna anmälan skall av kompanichefen
eller motsvarande befäl för översändande till riksförsäkringsanstalten
ingivas till vederbörande militära personalchef. Av rullföringseller
sjörullföringsbefälhavaren skall anmälan, med avvikelse från den för
71
KungI. Maj:ts proposition nr 179.
befordran av tjänstemeddelanden fastställda ordning, insändas omedelbart
till riksförsäkringsanstalten.
De närmare bestämmelserna rörande anmälan om olycksfall, som i denna
förordning avses, meddelas av Kungl. Maj:t.
16 §.
Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om olycksfallet, skall
anstalten, så snart ske kan, ändå att ansökan om ersättning icke blivit
gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av
nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna förordning skall
utgivas.
Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsanstalten
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga
rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden
före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan ansökan
beslutats av riksförsäkringsanstalten, före dagen för beslutet.
Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.
17 §.
Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning
enligt denna förordning. Ej heller må, där olycksfall, som medfört
den skadades död, uppsåtligen eller genom grovt vållande förorsakats
av efterlevande, ersättning utgå till denne.
18 §.
Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av
olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses
hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts
därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning
enligt 6 § skäligen nedsättas,
Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund av
denna förordning, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse
om olycksfallet enligt 14 § icke lämnats; dock att nedsättning av
ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats därigenom,
att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård.
3 k a p. Ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall.
19 §.
1. Sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses ådragen
under militärtjänstgöring,
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
därest sjukdomen yppats under tjänstgöringen samt skälig anledning ej
finnes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak
än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill, samt
därest sjukdomen visserligen icke yppats under tjänstgöringen, men
denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.
2. Beträffande ersättning i anledning av sjukdom, som i 1 mom. avses,
skola, med nedan i detta kapitel angivna undantag och tillägg, bestämmelserna
i 2 kap. om ersättning för skada till följd av olycksfall äga
motsvarande tillämpning.
20 §.
Med avseende å tillämpningen av bestämmelserna i 6 § skall, med
iakttagande av vad nämnda bestämmelser i övrigt innehålla, i fall, varom
i detta kapitel är fråga, följande lända till efterrättelse.
Ersättning enligt 6 § 1) tillkommer den sjuke vid övergående (akut)
sjukdom, så länge sjukdomen varar och arbetsförmågan till följd därav är
nedsatt med minst en fjärdedel, samt vid annan (kronisk) sjukdom, så
länge arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt med minst en
fjärdedel och genom vård av den sjuke förbättring i hans tillstånd är att
förvänta. Vid sjukdom, som senast angivits, utgår sådan ersättning dock
icke under längre tid än sammanlagt ett år, räknat från den tidpunkt,
då rätten därtill inträtt, för så vitt icke den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt
eller erhåller annan däremot svarande vård och antagas kan, att
genom dylik vård arbetsförmågan skall kunna återvinnas eller väsentligt
höjas.
Livränta enligt 6 § 2) utgår, därest, sedan den sjukes rätt till sådan
ersättning, som i 6 § 1) omförmäles, upphört, sjukdomen medfört under
längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en tiondel. Dylik livränta må icke utbytas
mot ett kapital för en gång.
21 §.
Den, som på grund av bestämmelserna i detta kapitel är berättigad till
ersättning enligt 6 § eller 7 § b), må ej uppbära ersättningen för tid,
varunder han är bosatt utom riket eller varunder han undergår frihetsstraff
eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen i allmän
uppfostringsanstalt.
22 §.
Fråga om jämkning i ersättning, som utgår på grund av bestämmelserna
i detta kapitel, må icke väckas, sedan tre år förflutit från det ersättningen
bestämdes.
23 §.
Rätt till ersättning på grund av bestämmelserna i detta kapitel är förverkad,
därest icke inom en tid av tre år, räknat på sätt här nedan sägs,
underrättelse jämlikt 14 § blivit lämnad om sjukdomen eller denna blivit
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
73
anmäld i riksförsäkringsanstalten eller anhållan därstädes blivit gjord om
ersättning i anledning av sjukdomen. Nämnda tid av tre år räknas från
det för fast anställt manskap vid försvarsväsendet, musikelev och skeppsgosse
anställningen samt för annan fast anställd och värnpliktig tjänstgöringen
upphört eller från den senare tidpunkt, då sjukdomen yppades eller, där
fråga är om ersättning i anledning av dödsfall, från det döden inträdde.
24 §.
Har sjukdom, som i detta kapitel avses, yppats under militärtjänstgöring
och föreligger för vederbörande militärläkare otvetydiga skäl att
antaga, att sjukdomen kan föranleda ersättning enligt denna förordning,
skall den kompanichef eller motsvarande befäl enligt 15 § åliggande anmälningsskyldighet
fullgöras av militärläkaren.
4 k a p. Särskilda bestämmelser.
25 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Kungl. Maj:t
eller av de civila eller militära myndigheter, som av Kungl. Maj:t därtill
bemyndigas.
26 §.
1. Genom denna förordning upphäves förordningen den 18 juni 1909
(nr 89, s. 1) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, ävensom vad i Kungl. Maj:ts brev till arméförvaltningen
den 6 maj 1881 (nr 35, s. 10) angående förändring i bestämmelserna
om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa finnes stadgat rörande ersättning
för skada eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring i
fredstid.
2. Beträffande olycksfall, varom i denna förordning stadgas, skola bestämmelserna
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete icke äga tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928; dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, som inträffat eller sjukdom som
yppats före nämnda dag, bedömes enligt äldre bestämmelser.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Bil. B.
Förslag
till
Lag
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
1 §•
Yarder under militärtjänstgöring värnpliktig eller vid krigsmakten fast
anställd, som uppbär avlöning såsom underbefäl, menig krigsman eller
värnpliktig, skadad till följd av olycksfall, utgives av allmänna medel ersättning
enligt denna lag för skadan.
Angående ersättning vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall,
stadgas i 19 §.
2 §.
Militärtjänstgöring anses hava varit för handen endast under tid då den
skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats uppehålla
sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch eller annan
färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd på färd
till eller från militärtjänstgöringen samt färden föranletts av och stått i
omedelbart samband med tjänstgöringen.
^ §■
Ersättningsärenden, som avses i denna lag, avgöras med undantag, som
i 4 § angives, av riksförsäkringsanstalten.
Över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i
betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde
dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oberäknad,
då sådant skedde.
Dock må klagan ej föras över riksförsäkringsanstaltens beslut angående
ersättnings art och storlek eller angående utbetalning av ersättning.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende, däri besvär enligt denna lag må anföras.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i dessa ärenden
meddelas kostnadsfritt.
75
Kungl, Maj:ts proposition nr 170.
^ §•
I ersättning utgives:
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan, under sjukdomstiden:
a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga
särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon
och dylikt;
b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst
på .sätt nedan angives (hel sjukpenning) och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning
utgår endast, för så vitt sjukdomen varat under mer än tre dagar
efter dagen för olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med minst
en fjärdedel; skolande hel sjukpenning utgå med följande belopp, nämligen
:
om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 1,755 kronor, med tre
kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till
2,025 kronor, med tre kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till
2,295 kronor, med fyra kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till
2,565 kronor, med fyra kronor 50 öre,
Om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till
2,835 kronor, med fem kronor, samt
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 2,835 kronor,
med fem kronor 50 öre;
2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:
a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och
vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar emot nedsättningen;
med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga
kostnaden för förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som under 1)
nämnts; dock att vid förlust av arbetsförmågan livräntan må, när den
skadades tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till
högre belopp än nyss är nämnt, likväl ej överstigande beloppet av den
årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta icke utgår, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel;
b) sådan behandling, som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.
På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga
skäl därtill äro för handen, besluta, att i stället för livränta eller
76
Kungl. Majds proposition nr 179.
del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp
motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enlig gällande
beräkningsgrunder.
Ersättning, varom i denna § är stadgat, utgår icke för tid, under vilken
för värnpliktig tjänstgöringen och för fast anställd anställningen varar.
Beträffande ersättning enligt 1) a) skall dessutom gälla, att läkarvård och
läkemedel icke tillkomma den skadade för tid, under vilken han enligt
därom gällande bestämmelser är berättigad att i anledning av skadan åtnjuta
vård genom militär eller annan statlig myndighets försorg.
Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,
må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.
Läkarintyg eller annat intyg, som erfordras för bedömande av förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan efter militärtjänstgöringens upphörande,
skall gäldas av riksförsäkringsanstalten, därest detsamma icke utfärdas på
anmodan av vederbörande militära myndighet.
5 §•
Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning utgivas:
a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
b)
livräntor till efterlevande, nämligen:
till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta från dödsfallet,
så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande
en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till varje den avlidnes barn, som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom
eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats
före olycksfallet, en livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått
samma ålder, å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;
samt till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder,
eller om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda
gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen
beroende, en livränta å ett årligt belopp, motsvarande värdet av
det underhåll, de av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den
avlidnes arbetsförtjänst.
Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt
detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande
make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar
eller adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så
erfordras nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.
Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt
äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
77
§■
Den årliga arbetsförtjänst, som i 4 och 5 §§ omförmäles, antages utgöra
vid tiden för olycksfallet:
a) ettusen åttahundra kronor
för värnpliktig, som, efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen
åliggande första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande övningar,
deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt värnpliktslagen
åligger honom eller som eljest i laga ordning blivit honom ålagd,
för värnpliktig, som avses i 27 § 1 mom. D värnpliktslagen och som
fullgör i nämnda lagrum angiven fackutbildning eller facktjänstgöring,
för värnpliktig, som fullgör tjänstgöring, varom i 27 § 1 mom. B
värnpliktslagen sägs, såsom furir eller i motsvarande tjänsteställning vid
marinen och flygvapnet,
för furir av första klass och furir av andra klass samt för fast anställt
manskap i motsvarande tjänsteställning vid marinen och flygvapnet samt
för officersaspirant, reservofficersaspirant, sjökadett, kustartillerikadett,
reservkadett, intendentskadett samt mariningenjörselev och mariningenjörsaspirant;
b)
ettusen femhundra kronor
för värnpliktig, som icke avses härovan under a), och
för fast anställt underbefäl och menig krigsman, som icke under a)
nämnts.
Därest för fast anställd den årliga arbetsförtjänsten, beräknad efter de
grunder, som stadgas i 9 § av lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
överstiger den skadades enligt ovan givna bestämmelser antagna
årliga arbetsförtjänst, skall den arbetsförtjänst, som i 4 och 5 §§ omförmäles,
fastställas jämlikt sagda grunder; skolande vad i detta stycke stadgas
jämväl gälla för under a) sista stycket omförmäld person, som icke är
att anse som fast anställd.
7 §•
Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom
arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som
för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den
skadades ålder. Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada
eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.
8 §■
Biksförsäkringsanstalten må när som helst och under så lång tid, sådant
finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt. Den
skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida
ej skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt.
78
Kungl,. Maj:ts proposition nr 179.
Vårdades den skadade efter tjänstgöringens eller anställningens slut å
militär sjukvårdsanstalt, eller liar han intagits å civil sådan anstalt, må
å sjukpenning, som under tiden tillkommer honom, avdragas ett med
hänsyn till kostnaden för vården skäligt belopp, dock högst hälften.
Biksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta
eller del därav bereda livrän te tagare, som är hemfallen åt dryckenskap,
ersättning i naturaförmåner samt, efter samtycke av livräntetagaren
eller dennes målsman, bereda livräntetagare uppehälle å ålderdomshem,
barnhem eller annan dylik anstalt.
9 §■
Är den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall av statsmedel
erhålla understöd, som icke i denna lag avses, såsom avlöning,
pension eller annat underhåll, eller skall sådant understöd utgå från kassa
eller pensionsinrättning, som understödes med statsmedel, avdrages från
ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av olycksfallet
för motsvarande ändamål från statens sida, av kassan eller pensionsinrättningen
utgives för tid, under vilken ersättningen utgår; dock att i
fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag endast
må ske, om staten helt och hållet eller till minst en tredjedel bidragit
till bestridande av kostnaden för understödet, och ej ske med
större belopp, än som svarar emot statens bidrag.
För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd
må avdrag icke göras.
10 §.
För tid, varunder någon till ersättning enligt 4 § eller 5 § b) berättigad
är bosatt utom riket, må han ej uppbära ersättningen.
Ej heller må sådan ersättning uppbäras av någon för tid, varunder
han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande
är intagen i allmän uppfostringsanstalt.
11 §•
Begravningshjälp ävensom kapital enligt 4 och 5 §§ utbetalas så fort
ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.
Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag, rätten till livränta
inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldigliet för
månad, under vilken rätten till livränta upphört eller livräntan minskats;
dock skall riksförsäkringsanstalten beträffande tiden för utbetalning av
livräntetillägg, varom i 4 § 2 a) förmäles, äga meddela sådana bestämmelser,
som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att tillägget
användes för det därmed avsedda ändamålet. Sjukpenning och livränta
må ock, med ersättningstagarens samtycke och utan återbetalningsskyldighet,
utbetalas för längre betalningsterminer än nu är sagt. Uppkommer
79
Kung!. Maj:ts proposition nr 179.
vid bestämmande av belopp, som skall utbetalas, bråktal av öre, utföres
beloppet med närmast högre antal ören.
Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det, under
vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller
hos riksförsäkringsanstalten påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten
till beloppets utfående förverkad.
Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.
12 §.
Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,
som i följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller
särskild författning.
Vad i ersättning enligt denna lag utgivits må av riksförsäkringsan stalten
för statsverkets räkning sökas åter av den, som vållat skadan eller oberoende
av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, där ej
iiven han drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till
ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta stycke sägs, skall
riksförsäkringsanstalten dock äga att återkräva allenast vad ersättningstagaren
varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.
13 §.
Uppkommer under militärtjänstgöringen skada till följd av olycksfall,
skall den skadades kompanichef eller motsvarande befäl ofördröjligen därom
underrättas. Yppas skadan först, sedan tjänstgöringen upphört, skall
underrättelse därom i stället lämnas rullföringsbefälhavaren eller, om den
skadade är inskriven å sjömanshus, sjörullföringsbefälhavaren.
Den skadade vare ock skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som vederbörande militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten
må tillkalla.
14 §.
Sedan underrättelse om olycksfallet lämnats på sätt i 13 § sägs, åligger
det kompanichefen eller motsvarande befäl eller rullförings- eller sjörullföringsbefälhavaren
att, där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas
medföra påföljd, som enligt 4 eller 5 § föranleder ersättning, om olycksfallet
ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan. Denna anmälan skall av
kompanichefen eller motsvarande befäl för översändande till riksförsäkringsanstalten
ingivas till vederbörande militära personalchef. Av rullförings-
eller sjörullföringsbefälhavaren skall anmälan, med avvikelse från
den för befordran av tjänstemeddelanden fastställda ordning, insändas
omedelbart till riksförsäkringsanstalten.
De närmare bestämmelserna rörande anmälan om olycksfallet, som i
denna lag avses, meddelas av Konungen.
80
Kungl. May.ts proposition nr 179.
15 §.
Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om olycksfallet, skall
anstalten, så snart ske kan, ändå att ansökan om ersättning icke blivit
gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av
nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag skall utgivas.
Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsanstalten
slutligt bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro
avgörande för ersättningens bestämmande, må inom tre år från dagen för
beslutet fråga om jämkning i ersättningen väckas. Jämkning må ej avse
ersättning, som belöper å tiden före den dag, då ansökan därom gjorts,
eller, där jämkningen utan ansökan beslutats av riksförsäkringsanstalten,
före dagen för beslutet.
Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.
16 §.
Rätt till ersättning enligt denna lag är förverkad, därest icke inom en
tid av tre år, räknat på sätt här nedan sägs, sådan underrättelse om
olycksfallet, som i 13 § omförmäles, blivit lämnad eller olycksfallet blivit
anmält i riksförsäkringsanstalten eller anhållan därstädes blivit gjord om
ersättning i anledning av den av olycksfallet förorsakade skadan. Ovan
omförmälda tid av tre år räknas från det för värnpliktig tjänstgöringen
och för fast anställd anställningen upphört eller, därest det först efter
tjänstgöringens eller anställningens slut visat sig, att olycksfallet förorsakat
skada, som kan medföra ersättning enligt denna lag, eller fråga är om
ersättning i anledning av dödsfall, från det skadan sålunda blev känd
eller från det döden inträdde.
IT §■
Ersättning enligt denna lag utgår ej för skada, som den skadade uppsåtligen
själv ådragit sig eller som, utan att hava tillfogats honom på
grund av hans militärtjänstgöring, uppsåtligen förorsakats av annan person.
Ersättning utgår icke i något fall till efterlevande, som uppsåtligen eller
genom grovt vållande förorsakat olycksfall, som medfört den skadades död.
18 §.
Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av
olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses
hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts
därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning
enligt 4 § skäligen nedsättas.
Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund av
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
81
denna lag, så oek där genom försummelse av den skadade underrättelse
om olycksfallet enligt 13 § icke lämnats. Nedsättning av ersättningen må
dock icke ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats därigenom, att den
skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård.
19 §.
Vad i denna lag är stadgat rörande skada till följd av olycksfall under
militärtjänstgöring, gäller, med undantag för vad här nedan i denna §
sägs, jämväl beträffande sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, men
som yppats under eller efter militärtjänstgöringen, därest
i fråga om sjukdom, som yppats under tjänstgöringen, skälig anledning
icke finnes att antaga, det sjukdomens framträdande, utan att tjänstgöringen
därtill väsentligen bidragit, föranletts av annan orsak än tjänstgöringen
samt,
i fråga om sjukdom, som yppats efter tjänstgöringen, skäligen kan antagas,
att tjänstgöringen väsentligen bidragit till sjukdomen; och skall vad
enligt denna lag gäller rörande tiden, då ett olycksfall inträffat eller den
därav förorsakade skadan blivit känd, äga tillämpning beträffande sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, å tiden, då sjukdomen yppats.
Ersättning, som enligt 4 § 1) skall utgå, tillkommer den sjuke i fall,
varom i denna § är fråga, vid övergående (akut) sjukdom, så länge sjukdomen
varar och arbetsförmågan till följd därav är nedsatt med minst en
fjärdedel, och vid annan (kronisk) sjukdom, så länge arbetsförmågan till
följd av sjukdomen är nedsatt med minst en fjärdedel och genom vård
av den sjuke förbättring i hans tillstånd är att förvänta; dock att vid
sjukdom, som senast angivits, ersättning enligt 4 § 1) icke utgår under
längre tid än sammanlagt ett år, räknat från den tid, från vilken för den
sjuke rätten till läkarvård för den ifrågavarande sjukdomen enligt 4 §
inträtt, för så vitt icke den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt eller erhåller
annan däremot svarande vård och antagas kan, att genom dylik vård arbetsförmågan
skall kunna återvinnas eller väsentligt höjas. Livränta enligt
4 § 2) utgår vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, därest, sedan
den sjukes rätt till sådan ersättning, som i 4 § 1) omförmäles, upphört,
sjukdomen medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av
arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel.
Utbyte av livränta mot ett kapital för en gång må icke äga rum beträffande
livränta, tillerkänd i anledning av sjukdom, som i denna § omförmäles.
Ej heller må vad som stadgas i 6 § sista stycket äga tillämpning vid
sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.
Har sjukdom, varom i denna § sägs, yppats under militärtjänstgöringen
och föreligger för vederbörande militärläkare otvetydiga skäl att antaga,
det sjukdomen kan föranleda ersättning enligt denna lag, skall den anmälan
till riksförsäkringsanstalten om sjukdomen, som i anledning därav i en
Bihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 153 höft. (Nr 179.) 374 27 6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
lighet med 14 § skall ingivas till vederbörande militära personalchef, av
givas av militärläkaren.
20 §.
Biksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning
i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse
låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt att
av vederbörande polismyndighet påfordra undersökning.
21 §.
Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty
ej för gäld tagas i mät.
22 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas
erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller av de
civila eller militära myndigheter, som av Konungen därtill bemyndigas.
23 §.
Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; och
skola beträffande olycksfall, varom i denna lag stadgas, bestämmelserna i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 icke äga
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den ; dock att ersättnings
anspråk,
som grundas på därförinnan inträffat olycksfall eller på sjukdom,
som yppats före nämnda dag, bedömes enligt äldre bestämmelser.
Kung],. Maj:ts proposition nr 179.
83
Transmnt.
Bil. C.
Till KONUNGEN.
Sedan Eders Kungl. Maj:t i skrivelse den 5 mars 1926, under erinran att
riksförsäkringsanstalten jämte tillkallade sakkunniga den 30 december 1918
avgivit utlåtande och förslag rörande ändrade bestämmelser angående ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, anbefallt
anstalten att, i den mån så betingades av numera föreliggande ändrade
förhållanden, inkomma med förnyat förslag i ämnet, har anstalten den 6
augusti 1926 avgivit nytt förslag till sådana ändrade bestämmelser. Därvid
har anstalten emellertid förklarat sig skola senare till Eders Kungl. Maj:t
inkomma med de kostnadsberäkningar, som kunde anses erforderliga.
Anstalten får nu i underdånighet redogöra för de kostnadsberäkningar,
som med anledning härav verkställts.
1. Antalet ersftttniugsfall. Antalet fall, i vilka beslut om ersättning för
första gången fattats under året, är för vart och ett av åren 1920—1926 angivet
i nedanstående sammanställning.
Ersättning på grund av:
Olycksfall ...............................
Sjukdom ...................................
Tillsammans
Antalet fall år
1920
1921
1922
1923
1924
1925 1926
(uppskattat
antal)
61
86
88
119
122
146
139
411
223
317
354
357
440
516
472
309
405
473
479
586
655
För att undersöka huru antalet fall för de olika åren förhåller sig till
antalat tjänstgöringsdagar under motsvarande år hava ungefärliga uppgifter
om antalet tjänstgöringsdagar under ovannämnda år införskaffats från vederbörande
militära myndigheter. Med ledning av de uppgifter, som sålunda
erhållits, har antalet tjänstgöringsdagar uppskattats på följande sätt:
Miljoner tjänstgöringsdagar under år
1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926
Armén................................. 11.3 12.2 12.9 12.6 12.4 11.7 10.6
Marinen .............................. 2.1 2.2 2.5 2.3 2.2 2.2 2.1
Summa 13.4 14.4 15.4 14.9 14.6 13.9 12.6
Antalet ersättningsfall på 1 miljon tjänstgöringsdagar har alltså under dessa
år varit följande.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Antal beslutade ersättningsfall på 1 milj.
tjänstgöringsdagar under år
1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926
Ersättning på grund av:
Olycksfall ........................... 4.6 6.o 5.7 8.o 8.4 10.6 11.o
Sjukdom.............................. 30.7 15.5 20.6 23.8 24.5 31.7 41.o
De under ett visst år fattade besluten om rätt till ersättning avse till en
del olycksfall och sjukdomsfall, som inträffat under föregående år. De nu
anförda frekvenstalen äro i viss mån påverkade härav. Den höga sjukdomsfrekvensen
för 1920 är sålunda delvis en följd av 1919 års influensaepidemi
och de höga frekvenstalen för 1925 och 1926 äro till någon del att hänföra
till den minskning i antalet tjänstgöringsdagar, som dessa år förete. I den
mån så är förhållandet, kan det förväntas, att vid jämvikt motsvarande del
av frekvenstalens stegring kommer att gå tillbaka.
Men även om hänsyn tages till det nu omnämnda förhållandet, är stegringen
i frekvenstalen anmärkningsvärt stor. Till en del kan denna stegring
bero på ökad kännedom om de gällande ersättningsbestämmelserna.
Den nya värnpliktslagen samt i samband med densamma utfärdade bestämmelser
kunna emellertid väntas komma att inverka på sjukdomsfrekvensen.
Genom de numera föreskrivna skärpta bestämmelserna angående
läkarundersökning av dem, som söka fast anställning vid krigsmakten, samt
av värnpliktiga torde en mera ingående prövning av hälsotillståndet särskilt
hos de värnpliktiga åstadkommas. Till följd härav kan sjukdomsfrekvensen
väntas komma att bliva lägre än om de äldre bestämmelserna i detta avseende
fortfarande varit gällande.
Å andra sidan innehåller lagförslaget nya bestämmelser, som kunna väntas
medföra någon ökning av antalet ersättningsfall per miljon tjänstgöringsdagar.
Sålunda skall enligt förslaget sjukpenning — visserligen reducerad
— utgå även under vistelse å militär sjukvårdsinrättning, på grund varav en
del mindre svåra fall, som under nuvarande förhållanden ej bliva anmälda
till riksförsäkringsanstalten, komma att bliva ersättningsberättigade. Vidare
skall militärtjänstgöring anses vara för handen jämväl i vissa fall vid färd
till eller från militärtjänstgöringen, då enligt nu gällande bestämmelser så
icke ansetts.
Vid uppskattning av det sannolika antalet ersättningsfall under 1928 och
följande år synes man, med hänsyn till vad ovan anförts, lämpligen kunna
räkna med frekvenstalen 12 för olycksfall och 35 för sjukdomsfall.
Antalet tjänstgöringsdagar har för budgetåret 1926—1927 uppskattats till i
avrundade tal 9.6 miljoner för armén och 2.o miljoner för marinen.
För budgetåret 1927—1928 och följande torde man på grund av gällande
övergångsbestämmelser kunna räkna med någon minskning av antalet tjänstgöringsdagar
för armén. Å andra sidan tillkommer flygvapnet, för vilket
antalet tjänstgöringsdagar under budgetåret 1927—1928 uppskattats till 179,000.
Sammanlagt synes antalet tjänstgöringsdagar kunna uppskattas för budgetåret
1927—1928 till 11.o miljoner och för budgetåret 1928—1929 till 10.5
miljoner. För följande budgetår antages sistnämnda siffra även vara gällande.
Kungl. Maj:ta proposition nr 119. 85
Antalet ersättningsfall kan på grundval av dessa antaganden uppskattas
på följande sätt:
Antal ersättningsfall på
grund av: Tillsammans
olycksfall sjukdom
Första halvåret 1928 ........................... 65 195 260
Budgetåret 1928/29 .............................. 125 375 500
I fråga om det antal fall med ersättning av olika art — sjukersättning,
invaliditetsersättning, dödsfallsersättning — som kan beräknas motsvara
ovannämnda antal ersättningsfall, har en undersökning verkställts för utrönande
av hur dessa förhållanden gestaltat sig under de senaste åren. Med
ledning av densamma synes man kunna antaga, att 100 ersättningsfall i
genomsnitt komma att motsvaras av följande antal fall med ersättning av
olika art.
Ersättning på grund av:
olycksfall sjukdom
Antal fall med ersättning överhuvud........................ 100 100
Däremot svarande:
Antal fall med sjukersättning .................................... 70 60
» » » invaliditetsersättning ........................ 50 90
» » » dödsfallsersättning............................. 12 18
Med ledning av de senaste årens erfarenhet har antalet livräntor till
änkor, barn och föräldrar beräknats i genomsnitt per 100 dödsfall. Om
hänsyn tages till den utsträckta rätten till livränta för föräldrar synes det
kunna antagas, att av 100 dödsfall i genomsnitt 5 komma att föranleda livränta
till änka, 10 till barn samt 5 till föräldrar.
Med de sålunda antagna förutsättningarna har antalet fall med ersättning
av olika art uppskattats på följande sätt.
Antal fall med första beslut
om ersättning under
första lialv- budget
året
1928 året 1928-1929
Antal fall med sjukersättning................................. 165 315
» » » invaliditetsersättning..................... 210 400
» » » begravningshjälp........................... 45 85
» livräntor till änkor och föräldrar .............. 5 10
» » » barn.......................................... 5 10
2. Genomsnittlig kostnad för fall med ersättning av olika art. Enligt de föreslagna
nya bestämmelserna skola ersättningarna, med undantag av ersättning
i form av läkarvård och dylikt, utgå med belopp, som till storleken äro beroende
av den årliga arbetsförtjänst, vilken antagits gälla för den skadade
eller sjuke. För vissa grupper av de ersättningsberättigade skall den årliga
arbetsförtjänsten antagas utgöra 1,800 kronor, för de övriga 1,500 kronor,
dock med visst undantag för fast anställd, som drabbas av olycksfall, varigenom
den årliga arbetsförtjänsten för sådant fall kan fastställas till högre
belopp än nyss nämnts, dock högst 3,000 kronor.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Den genomsnittliga årliga arbetsförtjänst, som kan antagas vara tillämplig
för samtliga ersättningsberättigade, bär uppskattningsvis antagits till
1,650 kronor.
För bedömande av längden av den tid, varunder sjukpenning kan antagas
komma att utgå i genomsnitt per fall med sjukersättning, har en undersökning
av den enligt nu gällande bestämmelser vunna erfarenheten utförts.
Enligt denna undersökning skulle sjukhjälpstiden vid ersättning på grund
av olycksfall kunna antagas hava utgjort i genomsnitt omkring 21/2 månader
samt vid ersättning på grund av sjukdom i genomsnitt 10 ä 12 månader.
Enligt förslaget skall sjukpenning, i olikhet mot vad som för närvarande
gäller, i vissa fall utgå även under tid, då ersättningstagaren åtnjuter vård
genom militär myndighets försorg. A andra sidan har, vid ersättning på
grund av sjukdom, viss inskränkning i rätten till sjukpenning stadgats. Med
hänsyn till dessa förhållanden har den genomsnittliga sjukhjälpstiden för
samtliga sjukersättningsfall antagits till 300 dagar.
Den dagliga sjukpenningen har antagits till i genomsnitt 3 kronor 25 öre.
För de invalider, som under innevarande års första kvartal åtnjöto livränta
enligt militärersättningsförordningen, utgjorde den genomsnittliga invaliditetsgraden
enligt en verkställd undersökning 46.2 %. Vid nu förevarande
kostnadsberäkning synes man kunna räkna med en genomsnittlig
invaliditetsgrad av 50 %, motsvarande ett årligt livräntebelopp per invalid
av 550 kronor.
3. Avgången bland Iivräntetagarua. För bedömande av huru de efter de nya
bestämmelserna utgående livräntebeloppen komma att successivt ökas intill
jämviktsläget erfordras kännedom icke blott om de årligen nytillkommande
livräntebeloppens storlek utan även om den årliga avgången bland livräntetagarna.
Med de ovan antagna förutsättningarna om antalet årligen tillkommande
ersättningsfall samt den genomsnittliga årskostnaden för dem är
den förra faktorn bestämd. Den senare är beroende dels på dödligheten
bland livräntetagarna, dels på vissa andra förhållanden såsom omgiftesfrekvensen
bland änkorna, barnens uppnående av viss ålder samt slutligen
invalidernas reaktivering. Ett studium av de senaste årens erfarenheter beträffande
avgången bland dem som åtnjutit livränta enligt militärersättningsförordningen
ger vid handen, att avgången, såsom även på förhand kunde
antagas, är mycket större bland sjukdomsinvaliderna än bland olycksfallsinvaliderna.
Ännu mindre är avgången bland dem som åtnjutit efterlevandelivräntor.
Om alla invalider sammanslås till en grupp, kommer man till en
genomsnittlig årlig avgång av omkring 15 % av antalet livräntetagare, vilken
avgångsfrekvens antagits såsom tillämplig jämväl för invalidernas livräntebelopp.
För änkor har avgången varit omkring 3 y2 %. Till den i förslaget
ingående nya bestämmelsen, att visst kapitalbelopp skall utgivas till livränteberättigad
änka vid omgifte — vilken bestämmelse torde medföra en obetydlig
ökning av kostnaderna — kan hänsyn lämpligen tagas på det sätt,
att avgångsfrekvensen bland änkorna avrundas nedåt till 3 %. Samma pro
-
87
Kungl. Majits proposition nr 179.
centtal kan antagas för föräldrar, som åtnjuta livränta. För barn kan avgångsfrekvensen
antagas till 6 %, varvid hänsyn även tagits till att livräntorna
till dem enligt förslaget skola utgå till 16 års ålder.
4. Kostnader för läkarvård m, in. Enligt nu gällande bestämmelser ersättes
av hithörande kostnader endast kostnaden för läkarintyg. Dessa kostnader
utgjorde år 1925 i runt tal 22,000 kronor. För denna post måste efter den
föreslagna nya lagens ikraftträdande en avsevärd höjning beräknas. För beräkningen
av de egentliga kostnaderna för läkarvård och läkemedel m. m.
finnes visserligen ifråga om de på grund av olycksfall utgående ersättningarna
statistisk erfarenhet att bygga på, nämligen från verksamheten enligt
1916 års olycksfallsförsäkringslag, men beträffande de här ifrågavarande ersättningarna
vid sjukdom saknas sådan erfarenhet. Uppskattningen av dessa
kostnader måste därför bli tämligen osäker.
Enligt olycksfallsstatistiken för år 1923 — det senaste år, för vilket definitiva
siffror föreligga —- utgjorde kostnaden för läkarvård m. m. från försäkringsinrättningarna
för den obligatoriska försäkringen för olycksfall i
arbete 1 krona 58 öre per sjukdag för manliga arbetare. Därav kom på
kostnad för sjukhusvård icke fullt femtedelen och på kostnad för läkarintyg
något mer än tredjedelen. För militärersättningarna kommer kostnaden för
sjukhusvård att bliva avsevärt högre, varemot kostnaden för läkarintyg torde
kunna hållas icke obetydligt lägre än inom olycksfallsförsäkringen. Om
hänsyn tages till att enligt förslaget även förnyelse av proteser, vilken kostnad
icke ingår i ovannämnda 1 krona 58 öre per sjukdag, skall bekostas,
synes läkarvårdskostnaden för militärersättningarna möjligen kunna antagas
till 2 kronor 50 öre per sjukdag.
5. Kostnaderna för ersättningar enligt de nya bestämmelserna.
Ur de ovan angivna förutsättningarna hava kostnaderna för ersättningar
enligt de föreslagna nya bestämmelserna beräknats.
Därvid har antagits, att ersättningarna i varje fall börja utgå under det
budgetår, under vilket ersättningsfallet inträffat. En viss förskjutning äger
naturligen rum härutinnan, vilket i huvudsak blott innebär, att kostnaderna
för första året efter den nya lagens ikraftträdande bliva något för högt beräknade.
Detta motväges emellertid därav, att kostnaderna enligt 1909 års
förordning bliva på motsvarande sätt förskjutna. För de följande åren torde
ifrågavarande omständighet icke vara av någon nämnvärd betydelse.
Av det gjorda antagandet om sjukersättningstidens längd följer, att i
genomsnitt blott tre tiondelar av de under ett visst halvår i jämviktsläget
utgående sjukersättningarna hänföra sig till under samma halvår inträffade
sjukfall.
Bifogade Tab. 1 upptager, dels för första halvåret 1928, dels för de närmast
följande budgetåren samt dels för jämviktsläget, i avrundade tal de på
grundval av de antagna förutsättningarna beräknade kostnaderna för ersättningar
enligt den nya lagen.
De enligt nuvarande bestämmelser för budgetåret 1927—1928 och närmast
88
Kungl. Maj tis proposition nr 179.
följande budgetår utgående militärer sättningarna hava beräknats komma att
uppgå till de belopp, som äro angivna i Tab. 2.
Slutligen har i Tab. 3 gjorts en sammanställning av de belopp, vartill
sammanlagda kostnaderna för militärersättningar på grund av nu gällande
bestämmelser och enligt den nya lagen beräknats uppgå för olika budgetår.
Under förutsättning att den nya lagen om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, kommer att träda i kraft
den 1 januari 1928, skulle alltså, såsom av Tab. 3 framgår, kostnaderna för
dylika ersättningar kunna för budgetåret 1927—28 uppskattas till ett ungefärligt
belopp av 1,225,000 kronor. Därvid hava såväl ersättningar enligt
den nya lagen som ersättningar enligt 1909 års förordning med därå utgående
förhöjningar medräknats. För budgetåret 1928—29 hava motsvarande
kostnader uppskattats till ett ungefärligt belopp av 1,600,000 kronor. Detta
belopp kan därefter väntas komma att år för år ökas, till dess det vid jämviktsläget
uppgår till ett ungefärligt belopp av 2,150,000 kronor.
Såsom riksförsäkringsanstalten redan framhållit, äro emellertid dessa uppskattningar
att betrakta såsom mycket approximativa, enär de till grund för
desamma liggande antagandena i flera avseenden äro synnerligen osäkra.
Stockholm den 7 december 1926.
Underdånigst
J. MAY.
David Östrand.
Nils Källström.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 153 käft. (Nr 179.)
Tab. 1. Kostnader under första halvåret 1928 och de närmast följande budgetåren samt i jämviktsläget
för ersättningar, utgående enligt den nya lagen.
Ersättningens art
Beräknade kostnader i kronor för
Årlig
kostnad
i kronor
i j ämvikts- läget
l:a halv- året 1928
budgetåren
1928-29
1929-30
1930-31
1931-32
1932-33
1933-34
1934-35
1935-36
1936-37
Sjukpenning ..................
Läkarvård m. m.............
Invaliditetsersättning......
Begravningshjälp............
Efterlevandelivräntor......
Samtliga ersättningar
50 000
35 000
30 000
8 000
2 000
290 000
223 000
210 000
15 000
7 000
310 000
240 000
390 000
15 000
15 000
310 000
240 000
540 000
15 000
20 000
310 000
240 000
665 000
15000
25 000
310 000
240 000
775 000
15 000
30 000
310 000
240 000
870 000
15 000
35 000
310 000
240 000
950 000
15 000
40 000
310 000
240 000
1 015 000
15 000
45 000
310 000
240 000
1 070 000
15 000
50 000
310 000
240 000
1 400 000
15 000
185 000
125 000 745 000 970 000
1 125 000
1 255 000
1 370 000
1 470 000
1 555 000''1 625 000 1 685 000
2 150 000
Tab. 2. Kostnader under budgetåret 1927-28 och närmast följande budgetår för ersättningar
utgående enligt nuvarande bestämmelser.
Ersättningens art
Beräkna
de kostnader i
kronor
för budgetåre
11
1927-28
1928—29
1929-30
1930—31
1931—32
1932-33
1933-34
1934-35
1935—36
1936-37
Sjukpenning...............
180 000
14 000
Läkarintyg m. m...........
20 000
1 000
—
—
—
—
__
_
Invaliditetsersättning......
825 000
770 000
655 000
555 000
475 000
400 000
340 000
290 000
245 000
210 000
Efterlevandelivräntor.....
75 000
70 000
65 000
65 000
60 000
55 000
55 000
50 000
50 000
45 ÖÖ0
Samtliga ersättningar
1 100 000
855 000
720000
G20 000
535 000
455 000
395 000
340 000
295 000
255 000
Tab. 3. Kostnader under budgetåret 1927—28 och de närmast följande budgetåren för såväl ersättningar, utgående enligt
_den nya lagen som för ersättningar, utgående enligt nuvarande bestämmelser, samt kostnader i jämviktsläget.
Ersättningens art
Beräknade kostnader i kronor för budgetåren
Årlig
kostnad
i kronor
i jämvikts- läget
1927-28
1928—29
1929-30
1930- 31
1931-32
1932-33
1933-34
1934-35
1935-36
1936—37
Sjukpenning ..................
Läkarvård m. m.............
Invaliditetsersättning......
Begravningshjälp............
Efterlevandelivräntor......
Samtliga ersättningar
230 000
55 000
855 000
8 000
77 000
304 000
224 000
980 000
15 000
77 000
310 000
240 000
1 045 000
15 000
80 000
310 000
240 000
1 095 000
15 000
85 000
310 000
240000
1 140 000
15 000
85 000
310 000
240 000
1 175 000
15 000
85 000
310 000
240 000
1 210 000
15 000
90 000
310 000
240 000
1 240 000
15 000
90 000
310 000
240 000
1 260 000
15 000
95 000
310 000
240 000
1 280 000
15 000
95 000
310 000
240 000
1 400 000
15 000
185 000
1 225 000
1 600 000
1 690 000 1 745 000
1 790 000
1 825 000
1 865 000
1 895 000 1 920 000
1 940 000
2 150 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Transumt.
Bil. D.
Till Herr Statsrådet och Chefen för K. Försvarsdepartementet.
Sedan riksförsäkringsanstalten i underdånig skrivelse den 7 december
1926 avlämnat beräkning av kostnaderna för ersättningar enligt det av anstalten
den 6 augusti 1926 avgivna nya förslaget till ändrade bestämmelser
angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
har Herr Statsrådet i skrivelse den 2 dennes anmodat anstalten
att så snart ske kunde och senast före den 10 i denna månad till K. Försvarsdepartementet
inkomma med beräkning, huru ifrågavarande kostnader
skulle ställa sig i händelse vissa angivna ändringar i förslaget vidtoges.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Vid bedömande av dessa ändringars inverkan på kostnaderna är det till
en början nödvändigt att uppskatta den inbördes storleken av de antal tjänstgöringsdagar,
som komma att utgöras av å ena sidan de fast anställda, inklusive
officersaspiranter m. fl., och å andra sidan de värnpliktiga. Dessa
antal hava vid fattandet av försvarsbeslutet vid 1925 års riksdag antagits
till för fast anställt manskap samt officers- och andra dylika aspiranter 4,061,770
tjänstgöringsdagar och för värnpliktiga till 4,962,930 tjänstgöringsdagar. Antalet
tjänstgöringsdagar för värnpliktiga kan således enligt förutsättningarna
för försvarsbeslutet uppskattas till 55 % av hela antalet tjänstgöringsdagar
för de personalgrupper, som skulle vara ersättningsberättigade enligt de
föreslagna nya bestämmelserna. Även om denna proportion icke under
övergångstiden skulle till ftdlo motsvara de i verkligheten föreliggande förhållandena,
torde nyssnämnda procenttal likväl kunna för det ändamål, varom
nu är fråga, med tillfredsställande noggrannhet antagas såsom gällande redan
från och med år 1928.
Därjämte måste medelvärden av den årliga arbetsförtjänsten för de båda
ovan angivna personalgrupperna uppskattas.
För gruppen fast anställda m. fl. skall den årliga arbetsförtjänsten beräkhas
efter de i 9 § av olycksfallsförsäkringslagen stadgade grunderna.
Till ledning vid beräkningen av den antagliga medelarbetsförtjänsten har
tjänat gällande avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och
marinen, varjämte antalet anställda inom olika lönegrader och deras genomsnittliga
tjänstetid uppskattas huvudsakligen i enlighet med de vid beräkningen
av avlöningsanslaget för den nya försvarsorganisationen antagna
grunderna. Den för officersaspiranter m. fl. beräknade arbetsförtjänsten inverkar
blott obetydligt på medelvärdet, då deras antal är av ringa betydelse
i jämförelse med antalet övriga till denna grupp hörande. Den på nu an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 179. 91
givet sätt uppskattade årliga medelarbetsförtjänsten för denna grupp uppgår
till i avrundat tal 1,900 kronor, inberäknat värdet av personalen tillkommande
naturaförmåner.
Yad de värnpliktiga beträffar, är att märka, att de, vilkas arbetsförtjänst
skulle antagas till 1,980 kronor, äro jämförelsevis mycket få. En överslagsberäkning
ger vid handen, att man befinner sig på den säkra sidan, om man
för gruppen värnpliktiga räknar med en antagen genomsnittlig årlig arbetsförtjänst
av 1,650 kronor.
Kostnadsökningen för det modifierade förslaget i jämförelse med riksförsäkringsanstaltens
förslag kan nu uppskattas. Då medelarbetsförtjänsten
för värnpliktiga och fast anställda tillsammantagna enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag uppskattningsvis antagits till 1,650 kronor, framgår nämligen,
att kostnadsökningen för kontantersättningarna (sjukpenning, livränta,
begravningshjälp) kan beräknas genom att höja 45 % av den enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag beräknade kostnaden för kontantersättningarna
i proportion 1,900:1,650. Detta innebär, att kontantersättningarnas hela
belopp höjes med 6.8 %.
Kostnaderna för läkarvård m. m. röna icke någon inverkan av de angivna
ändringarna i fråga om arbetsförtjänstens beräkning.
I bifogade tab. 1 äro upptagna de belopp, vartill de sammanlagda kostnaderna
för militärersättningar på grund av nu gällande författningar och
enligt de nya bestämmelserna med ovan angivna ändringar i riksförsäkringsanstaltens
förslag beräknats uppgå för olika budgetår.
Såsom riksförsäkringsanstalten redan i sin skrivelse av den 7 december
1926 framhållit, äro de uppskattningar, varom här är fråga, att betrakta som
mycket approximativa, enär de till grund för desamma liggande antagandena
i flera avseenden äro synnerligen osäkra.
Stockholm den 9 februari 1927.
J. MAY.
David Östeand.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.
O
tNS
Tab. 1. Kostnader under olika budgetår samt i jämviktsläget för ersättningar på grund av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, utgående såväl enligt nuvarande som enligt föreslagna nya bestämmelser.
Ersättningens art
B e
räknade kostnader i
kronor
för budgetåren
Årlig
kostnad
i kronor
i j ämvikts- läget
1927-28
1928—29
1929-30
1930—31 1931—32
1932-33
1933-34
1934—35
1935-36
1936-37
Sj ukpenning..................
233 000
324 000
330 000
330 000 | 330 000
330 000
330 000
330 000
330 000
330 000
330 000
Läkarvård m. m.............
55 000
224 000
240 000
240 000 240 000
240 000
240 000
240 000
240 000
240 000
240 000
Invaliditetsersättning......
855 000
995 000
1 070 000
1 130 000 1190 000
1 230 000
1 265 000
1 300 000
1330000
1 355 000
1 490 000
Begravningshjälp...........
15 000
15 000
15 000
15 000 15 000
15 000
15 000
15 000
15 000
15 000
15 000
Efterlevandeli vräntor......
77 000
77 000
80 000
85 000 85 000
90 000
95 000
95 000
100 000
100 000
195 000
Samtliga ersättningar
1 235 000
1 635 000
1 735 000
1 800 000 1 860 000
1 905 000
1 945 000
1 980 000
2 015 000
2 040 000
2 270 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1927:238 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående förhöjning av ersättning i s. 1 i texten
- BU 1927:60 Bankoutslcottets memorial Nr 60 a1 i texten
- BU 1927:61 Memorial, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande viss del av bankoutskottets utlåtande nr 52 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angå s. 1 i texten
- BU 1927:53 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående förhöjning av ersättning i anledning av s. 2 i texten
- BU 1927:54 Utlåtande, i anledning av väckt motion om ärligt understöd åt ingenjören Rudolf Isoz. s. 6 i texten