Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändring i grunderna för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall

1927-02-24 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:184, Med förslag till ändring i grunderna för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändring

i grunderna för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga

vattenfall; given Stockholms slott den 24 februari

1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. Meurling.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Meurling, anför:

Då spörsmålet om möjligheten och lämpligaste sättet att för landet nyttiggöra

de avsevärda naturtillgångar, som förefinnas i de talrika staten tillhöriga

vattenfallen, genom en år 1899 tillsatt kommitté gjordes till föremal för

särskild utredning, kom man till det resultatet, att utnyttjandet av dessa fall

— där de icke skulle reserveras för statens egna behov av lyse och kraft,

särskilt för järnvägsdrift — lämpligast borde ske genom deras utarrendering

till enskilda företagare. Kommittén framlade också bland annat ett utkast

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 157 höft. (Nr 184.) 1

Inledning.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Eungl. Maj:ts proposition nr 18b.

Gällande bestämmelser

om upplåtelse

av vattenfall.

till bestämmelser rörande dylika upplåtelser, därvid särskilt togs sikte på önskvärdheten

att egga den enskilda företagsamheten och intressera nödigt kapital

för de erforderliga anläggningarnas åvägabringande.

Under de närmast följande åren gjorde sig visserligen den uppfattningen

allt mer gällande, att staten borde i större utsträckning själv tillgodogöra sig

sina vattenkrafttillgångar genom byggande av kraftstationer och försäljning

av elektrisk energi och sålunda själv skörda den företagarvinst, som man med

visshet förutsåg. Det stod likväl klart, att endast ett fåtal av de många

staten tillhöriga vattenfallen av olika storleksordningar kunde på detta sätt

tillgodogöras, och allt fortfarande befanns det därför önskvärt att genom utnyttjande

av det enskilda initiativet göra krafttillgångarna fruktbärande för

landet. Då ett avhändande av kronans vattenfall ansågs endast undantagsvis

böra ifrågakomma, fullföljdes tanken på fallens upplåtelse med nyttjanderätt

för begränsad tid.

År 1909 avgavs av särskilda kommitterade ett på 1899 års kommittés utkast

samt av kammarkollegium och domänstyrelsen verkställda förarbeten

byggt förslag till grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall,

innefattande detaljerade bestämmelser rörande upplåtelse av vattenfallen

dels på arrende, dels enligt den särskilda form av nyttjanderätt, vattenfallsrätt,

som kommitterade ansågo önskvärt att skapa för erhållande av bättre

underlag för kreditgivning åt nyttjanderättshavarna. Detta förslag intog gentemot

nyttjanderättshavaren en betydligt strängare ställning än den 1899 års

kommitté ansett sig böra förorda till den enskilda företagsamhetens uppmuntrande.

Efter vissa, huvudsakligen till upplåtelsers underlättande syftande

jämkningar underställdes år 1910 förslaget, i den del det avsåg arrende,

riksdagens prövning; jämväl riksdagen fann vissa ändringar i förslaget i nyssnämnda

syfte erforderliga samt antog därefter de grunder för förvaltningen

av vissa kronan tillhöriga vattenfall, som sedermera innefattades i kungörelse

den 4 juli 1910 (nr 72).

Sedan det av kommitterade ifrågasatta nya rättsinstitutet, vattenfallsrätten,

införlivats med lagstiftningen, antogos av 1911 ars riksdag tilläggsstadganden

till de år 1910 antagna grunderna, avseende upplåtelse med vattenfallsrätt.

Dessa utfärdades i kungörelse den 22 juni 1911 (nr 68 s. 11).

Genom de sålunda antagna bestämmelserna regleras ifrågavarande förhållanden

beträffande vattenfall, som stå under vattenfallsstyrelsens förvaltning,

nämligen, förutom fallen i Göta älv, Älvkarleby vattenfall och fall, som inköpts

för elektrisk drift å statsbanorna, sådana i Norrland belägna vattenfall,

som enligt särskilda bestämmelser i awittringsförfattningama reserverats

för kronans räkning, samt fall, som enligt särskilda Kungl. Maj :ts beslut ställts

under styrelsens förvaltning. Därjämte äga grunderna tillämpning i fråga

om vattenfallslägenhet, beträffande vilken kronans äganderätt är föremal för

tvist (de s. k. processfallen).

Avgörandet huruvida vattenfall av nu nämnda slag, som icke tagits i anspråk

för kronans räkning, ma upplatas med nyttjanderätt, ankommer pa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 3

Kungl. Maj:t. Nyttjanderättsavtalen ingås å statens vägnar av vattenfallsstyrelsen.

De grundläggande synpunkterna vid avfattningen av ifrågavarande stadgande^

vilka i huvudsak hava karaktären av supplement till nyttjanderättslagens

föreskrifter om lägenhetsarrende, torde hava varit i huvudsak följande:

Av hänsyn bland annat till statens intresse att icke mer än nödigt undandragas

dispositionsrätten över sina vattenkrafttillgångar borde åtminstone den

första upplåtelsen icke utsträckas utöver den tidsperiod, som vore erforderlig

för amortering av de av nyttjanderättshavaren nedlagda kostnaderna. Vidare

borde om möjligt så ordnas, att kronan efter upplåtelsetidens slut återfinge

vattenfallen — som ju oftast komme att upplåtas obebyggda — i bebyggt

skick. I betraktande bland annat härav måste garantier skapas för att anläggningarna

utfördes på ett betryggande och för kraftkällans framtida utnyttjande

ändamålsenligt sätt samt att byggnader in. m. vederbörligen underhölles.

Möjlighet måste vidare beredas till kontroll över användningen av ur

vattenfallet vunnen energi. Slutligen borde kronan förbehållas rätt att under

upplåtelsetiden återfå vattenfallslägenheten under sin disposition, därest sådant

vore för något statens ändamål erforderligt.

Beträffande innehållet i de särskilda stadgandena må här meddelas följande:

Upplåtelsetiden är vid arrende beträffande bebyggt fall i regel 50 år

och i fråga om obebyggt fall, med hänsyn till behovet av viss byggnadstid, i

regel 55 år. Beträffande bebyggt fall kan i avtalet intagas stadgande om rättighet

för arrendatorn att under vissa villkor få fallet åt sig ånyo upplåtet.

I fråga om obebyggt fall gäller, att kronan är berättigad att, efter underrättelse

viss tid i förväg, vid första arrendetidens utgång åter komma i besittning

av fallet; begagnar sig icke kronan av denna möjlighet, har arrendatorn

rätt att erhålla förnyad upplåtelse av fallet för en tid av 30 år.

De här angivna arrendetiderna kunna av Kungl. Maj:t utsträckas, dock ej

längre än att första och andra arrendeperioderna uppgå till sammanlagt högst

95 år.

Vid upplåtelse med vatten fallsrätt gälla samma bestämmelser, dock

att ifråga om obebyggt fall dels första upplåtelsen kan ske för en tid av intill

75 år, dels rätt att erhålla förnyad upplåtelse icke föreligger, om första

upplåtelsen avser längre tid än 65 år.

Ifråga om förfogande över anläggningarna för utnyttjande av vid upplåtelsen

obebyggda fall gäller, att nyttjanderättshavaren tillhöriga vattenverksbyggnader

(dammar, tunnlar, turbinkammare m. m. samt flottningsanordningar

och fiskledare) skola utan lösen avträdas till kronan, därest

nyttjanderättshavaren icke önskar efter första upplåtelsetiden erhålla förnyad

upplåtelse, ävensom då han under första upplåtelsetiden förverkat avtalet. Har

arrendatorn erhållit förlängning av arrendet, är han i varje fall skyldig att

vid dess utgång eller i händelse av förverkande av avtalet utan lösen till kronan

avstå honom tillhöriga vattenverksbyggnader ävensom annan i avtalet

angiven egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift. Vid utgången

av en med vattenfallsrätt gjord upplåtelse på tid överstigande 65 år

ävensom vid utgången av förnyad upplåtelse med sådan rätt skola likaledes

utan lösen avstås icke blott vattenverksbyggnader utan jämväl annan i avtalet

angiven egendom, som erfordras för anläggningens drift. Däremot är kronan

skyldig gälda lösen om kronan begagnar sig av sin rätt att redan

efter första upplåtelsetiden återtaga fallet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.

Framställningar

om

ändring i

upplåtelsevillkoren.

1915 års bestämmelser

om »processfallen».

Arrendator skall i arrendeavtalet tillförbindas att underställa vattenfallsstyrelsen

förslag till anläggningar för vattenkraftens utnyttjande ävensom inhämta

styrelsens medgivande till ändringar och kompletteringar av anläggningarna,

och styrelsen skall förbehållas rätt att övervaka arbetenas utförande

på ändamålsenligt och med godkända ritningar överensstämmande sätt.

Förverkande av arrenderätten skall i arrendeavtalet föreskrivas för det fall,

att större avvikelse sker från fastställda ritningar, eller där vederbörande icke

ställer sig till efterrättelse för anläggningens utförande meddelade föreskrifter.

Därjämte kan förverkande förekomma vid försummelse att inom stadgad tid

utföra arbete ävensom vid viss underlåtenhet ifråga om energiens användande.

Arrendatorn är skyldig att ombesörja och bekosta underhåll och brandförsäkring

av dels kronan tillhöriga byggnader m. m., dels sådana honom själv

tillhöriga anläggningar, som vid upplåtelsetidens slut skola utan lösen tillfalla

kronan.

Såsom säkerhet för upplåtelsevillkorens fullgörande skall ställas vederbörlig

borgen eller annan säkerhet.

Arrendatorn är, då arrendet upphör, skyldig att till inlösen hembjuda kronan

de delar av anläggningen, som ej skola utan lösen tillfalla kronan.

Där. icke särskilda omständigheter påkalla undantag, skall i arrendeavtal

införas bestämmelse om att kronan, såvida Kungl. Maj:t prövar det för något

kronans ändamål nödvändigt, skall vara berättigad att, sedan 20 år förflutit

från upplåtelsetidens början, när som helst efter 2 år förut lämnad underrättelse

återtaga vad som upplåtits samt inlösa anläggningarna. Därvid skall

dock kronan hålla arrendatorn skadeslös för vissa lidna förluster eller gjorda

åtaganden.

Beträffande upplåtelse med vattenfallsrätt gälla i ovan angivna avseenden,

där ej annat särskilt angivits, i stort sett samma bestämmelser som i fråga om

upplåtelse med arrenderätt, dock med viss mildring i avseende å förverkandeskälen.

Redan i samband med upplåtelsevillkorens tillblivelse uttalades den uppfattningen,

att de vore allt för stränga gent emot nyttjanderättshavaren. Det

visade sig också ganska snart, att upplåtelser av kronans vattenfall icke voro

begärliga för företagarna; väl ingingo åtskilliga förfrågningar om möjligheterna

att få utnyttja fallen, men uppgörelser voro svåra att få till stånd på

de givna villkoren. Vad som särskilt till en början ansågs oförmånligt torde

hava varit upplåtelsetidens alltför ringa längd samt bestämmelserna om skyldighet

att avstå egendom utan lösen.

Det må nämnas, att lagrådet i samband med granskningen av förslagen till

lagstadganden om vattenfallsrätt anförde betänkligheter mot att anknyta reglerna

om upplåtelse med vattenfallsrätt direkt till de år 1910 antagna grunderna

för upplåtelse på arrende. De där meddelade stadgandena angående skyldighet

för nyttjanderättshavare att i vissa fall, bland annat vid förverkande av

nyttjanderätten, utan lösen avstå honom tillhöriga byggnader, sammanställda

med de bestämmelser, som möjliggjorde, att nyttjanderätten i ett flertal fall och

stundom av skäligen obetydlig anledning bleve förverkad, kunde nämligen

äventyra ett av de ändamål, man velat vinna genom vattenfallsrättsinstitutet,

eller att vattenfallsrätten skulle kunna tjäna som underpant för lån.

Bland annat på grund av gjorda framställningar om lindrigare villkor åtminstone

för upplåtelse åt vederbörande innehavare av de fall, beträffande vilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

o

kronan vid domstol gjort eller väntades skola göra anspråk på äganderätt (processfallen)

tillkallades år 1915 sakkunniga (vattenfallssakkunniga) för utredning

angående, jämte annat, erforderliga ändringar av omförmälda, åren 1910

och 1911 fastställda grunder. De sakkunniga ansågo sig kunna konstatera, att

bestämmelserna icke kunde bereda den trygghet för företagaren, som avsetts

och som kunde stimulera till igångsättandet av nya vattenkraftsföretag. Detta

förhållande jämte de av kronan anhängiggjorda rättegångarna hotade att alldeles

lamslå kraftbyggnadsverksamheten i de norra delarna av landet. Åtgärder

till avhjälpande av detta missförhållande ansågos starkt påkallade. Då man i

dessa processfall ansåg sig hava träffat just de fall, vilkas utnyttjande det

kunde anses mest angeläget att främja, föreslogo de sakkunniga, att för processfallen

skulle medgivas lindrigare upplåtelsevillkor. Sådana fastställdes

också av riksdagen och utfärdades i förordning den 11 juni 1915 (nr 187).

Lättnaderna fingo huvudsakligen avseende på upplåtelsetidens längd — arrende

kunde med särskilt tillstånd få ske för en tid av 80 år och upplåtelse

med vattenfallsrätt för en tid av 85 år på en gång — samt stadgandena om

lösen, i det skyldighet att i vissa fall avstå egendom utan lösen icke var undantagslöst

föreskriven. Dessa stadganden avsågos såsom ett försök tills vidare

och bestämdes därför att gälla upplåtelser, angående vilka avtal avslutades

under tiden intill den 1 juli 1920.

Såsom ett komplement till förslaget om inrättande av en vattenkraftslånefond

gjorde vattenfallsstyrelsen i skrivelse den 17 september 1918 framställning

om beredande av lättnader i villkoren för utarrendering av statens vattenfall.

Med hänvisning till att blott ett fåtal upplåtelser av kronan tillhöriga

strömfall dittills kommit till stånd samt under erinran om det önskvärda från

allmän synpunkt i att vattenkrafttillgångarna verkligen bleve utnyttjade, hemställde

styrelsen dels att de lindrigare bestämmelser, som jämlikt 1915 års förordning

gällde för de s. k. processfallen, måtte få utsträckas till att avse alla

kronans vattenfall dels att giltighetstiden för dessa bestämmelser måtte förlängas

utöver den fastställda tidpunkten, den 1 juli 1920.

Detta krav på lättnad i villkoren — varav behovet för övrigt vitsordats av

vattenfallssakkunniga i deras förslag om vattenkraftslånefondens inrättande

— understöddes i avgivna yttranden av svenska vattenkraftföreningen samt kammarkollegium.

Framställningen kom emellertid icke att framläggas för riksdagen,

och då de särskilda bestämmelserna angående processfallen med utgången

av juni månad 1920 upphört att gälla, återkallade vattenfallsstyrelsen sin

framställning.

Frågan om viss jämkning i grunderna för upplåtelse av kronans vattenfall

har åter — ehuru i annat avseende -— upptagits av vattenfallsstyrelsen i skrivelse

den 3 februari 1925.

Styrelsen påpekar, att man vid avfattningen av föreskrifterna i första hand

tagit sikte på det betydande kapital, som i regel måste bindas vid en anläggning

av ifrågavarande art, samt att bestämmelserna främst tillkommit för att

uppmuntra dylika större anläggningar. Kronan ägde emellertid, anför sty
-

Vattenfallsstyrelsen

17/9 1918.

Vattenfalls

styrelsen

V 2 1925.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Eungl. Maj:ts proposition nr 184.

relsen, över hela landet men särskilt i Norrland en mångfald förhållandevis

obetydliga fall, varest visserligen icke kunde utvinnas några större kraftbelopp,

men som dock skulle kunna användas till drivande av en såg eller kvarn eller

ett mindre kraftverk för en större gård eller by. Det förekomme även, att en

större kraftkälla kunde till en ringa del tagas i anspråk för ett mindre behov av

angiven art, något som givetvis vore fullt riktigt och värt uppmuntran, blott

upplåtelsevillkoren avvägdes så, att en framtida rationellare utbyggnad icke

bleve förhindrad eller fördröjd. För nyttjanderättsupplåtelser i dylika fall vore

emellertid 1910 och 1911 års föreskrifter, vilka till övervägande del vore av

tvingande natur, alltför vidlyftiga och tyngande.

Särskilt i vissa avseenden hade enligt vattenfallsstyrelsens erfarenhet de gällande

stadgandena visat sig olämpliga, när det gällde upplåtelser av mindre

omfattning. Styrelsen anför härutinnan:

»Bestämmelserna i 4 § äro grundade på den i motiven såsom särskilt önskvärd

angivna förutsättningen, att vattenfallet vid upplåtelsetidens slut återställes

till kronan i bebyggt skick, vare sig kronan då erlägger lösen eller icke

för de av arrendatorn uppförda vattenverksbyggnaderna. Stadgandet i 4 § 3

stycket förutsätter sålunda endast två alternativ vid utgången av första arrendeperioden,

det ena, att kronan återtager anläggningen mot lösen, det andra,

att arrendatorn ansöker om förnyad upplåtelse. Författningen har icke tänkt

sig den möjligheten, att varken kronan eller arrendatorn önska fortsätta driften.

Detta torde man måhända icke behöva befara, då det gäller större anläggningar,

som tillgodose mera permanenta behov. Däremot har kronan intet

intresse att förvärva en anläggning, då arrendatorn uppfört t. ex. endast en

kvarn eller såg eller ett mindre kraftverk med begränsad lokal distribution,

vars förvaltande i en framtid knappast kan anses vara en statsangelägenhet,

vare sig ur det allmännas synpunkt eller ur statens affärssynpunkt. Särskilt

en dylik mindre kvarn eller såg kan utan större svårighet vid arrendetidens

slut bortflyttas, eventuellt för att på annan plats åter uppsättas. Det synes

vattenfallsstyrelsen ej fullt klart, om vattenfallsstyrelsen är berättigad medgiva,

att arrendatorn får återställa fallet obebyggt. Enligt det utlåtande, som

av särskilda sakkunniga avläts den 15 mars 1909, skulle vattenfallsstyrelsen,

visserligen utan särskild föreskrift därom i författningen, kunna tillförbinda

nyttjanderättshavaren att, om kronan det äskar, borttaga vattenverksbj^ggnaderna.

Men då författningens 4 § synes utgå från den förutsättningen, att fallet

skall —■ mot eller utan lösen — återställas i bebyggt skick, synes en befrielse

från tillämpningen av denna föreskrift under vissa omständigheter vara

väl motiverad.

Den jämlikt 5 och 6 §§ påbjudna granskningen av ritningar och kontrollen

genom vattenfallsstyrelsen synes erforderlig —- såsom jämväl framgår av motiven

— endast om vattenverksbyggnaderna skola tillfalla kronan. Under motsatt

förutsättning bör vattenfallsstyrelsen kunna medgiva befrielse från iakttagande

av dessa föreskrifter, helt eller delvis.

Då vattenverksbyggnaderna icke skola tillfalla kronan, synes vidare anledning

saknas att göra föreskriften om brandförsäkring obligatorisk. Skulle t. ex.

en kvarn nedbrinna under arrendetiden, kunde man tänka sig, att det vore rimligast,

att arrendatorn berättigades avgöra, om han ville fortfara med arrendet

eller uppsäga detsamma.

I 14 § stadgas hembudsskyldighet för delar av anläggningar, som kronan

ej är skyldig lösa. Förutsättningen härför är emellertid att fallet återlämnas

i bebyggt skick. Stadgandet bör således icke vara tillämpligt, därest fallet

enligt kontraktet kan få återlämnas i obebyggt skick.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

7

Vad sålunda anförts syntes styrelsen vara till fyllest för att bestyrka, att

ifrågavarande bestämmelser vore olämpliga, särskilt vid de stundom förekommande

utarrenderingama av smärre vattenfall eller vattenfallsandelar. En fullständig

omarbetning av författningen erbjöde ganska stora vanskligheter. Enligt

styrelsens mening vore det emellertid tillfyllest, om Kungl. Maj:t kunde

i det enskilda fallet medgiva undantag från tillämpningen av eljest gällande

föreskrifter. I anslutning härtill hemställde vattenfallsstyrelsen, att i vederbörande

författning måtte inryckas ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att

»medgiva de undantag, som med hänsyn till vattenfallslägenhetens storlek, beskaffenhet

och läge eller andra omständigheter kunna finnas påkallade».

Till följd av remiss har kammarkollegium avgivit utlåtande i ärendet den

1 maj 1925 och därvid fogat av dess advokatfiskalsämbete avgivet yttrande,

varuti anförts bland annat följande:

Syftet med ifrågavarande bestämmelser syntes närmast varit att möjliggöra

ett inordnande av vissa utav kronans vattenkraftkällor i produktionens tjänst.

Bestämmelserna hade emellertid icke till fullo motsvarat förväntningarna. Orsaken

härtill kunde hava varit, att de fastställda grunderna för vattenfallens

upplåtande varit av tvingande natur.

Kronan hade givetvis även att söka draga direkt ekonomisk fördel av vattenfallen.

Sådana förhållandena vore, syntes emellertid åtskilliga av kronans

vattenfall och vattenfallsandelar icke kunna göras inkomstbringande, för så

vitt icke desamma finge upplåtas för såg eller kvarn eller mindre kraftverk

utan nödvändig fordran på uppställande av samtliga de i ovannämnda bestämmelser

föreskrivna villkor.

I anslutning till detta yttrande har kammarkollegium förklarat sig icke hava

något att erinra mot den av vattenfallsstyrelsen föreslagna författningsändringen.

Svenska valtenkraftföreningen, som beretts tillfälle att avgiva yttrande över

vattenfallsstyrelsens framställning, har i skrivelse den 14 mars 1925 förklarat

sig till fullo dela vattenfallsstyrelsens uppfattning rörande de ifrågavarande

bestämmelsernas vidlyftighet och tungroddhet.

Föreningen har vidare påpekat vissa bestämmelser utöver de av vattenfallsstyrelsen

anförda, där en jämkning syntes erforderlig. Förvaltningsgrunderna

bure enligt föreningens mening vittne om att vara tillkomna under en tid, då

man kanske i någon mån överskattat de ekonomiska vinstmöjligheter, som vore

förknippade med vattenkraftens utnyttjande, och då man förutsatte möjligheten

av att på relativt lång sikt bedöma ekonomiska förhållanden. Ekonomien

hos de smärre norrländska lokala företagen för kraftdistribution, som berörts

i vattenfallsstyrelsens framställning, visade, att någon vattenfallsränta av betydenhet

icke kunde påräknas vid upplåtelse av smärre kronofall i Norrland.

Med hänsyn till de för staten sålunda relativt obetydliga ekonomiska riskerna

syntes det tveksamt, huruvida alltid de stränga bestämmelserna om säkerhet

för arrendevillkorens fullgörande behövde upprätthållas. Vid obebyggt vattenfall

syntes redan den omständigheten, att arrendatorn vanligtvis nedlagt ett

kapital, uppgående till mångdubbla vattenfallsvärdet, garantera arrendeavgif
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 18-b.

Departe
mentschefen.

tens punktliga erläggande. Vidare kunde enligt föreningens mening nödvändigheten

av de fakultativa bestämmelserna om kontroll å användningen av den

elektriska kraften ifrågasättas. Vattenkraftföreningen ville under åberopande

av vad sålunda och i övrigt av föreningen anförts tillstyrka den föreslagna modifieringen

av de stränga och omständliga upplåtelsevillkoren, vilka mer än

nödigt skärpte ovisshetsmomenten i en redan i och för sig riskfylld verksamhet.

Det lärer icke kunna bestridas, att de förhoppningar, som man under förarbetena

till de gällande grunderna för förvaltningen av kronans vattenfall

hyste om dessa naturtillgångars snara nyttiggörande för landet genom det enskilda

initiativet, icke gått i uppfyllelse. Under den tid av över 15 år, som nu

förflutit sedan tillkomsten av 1910 och 1911 års bestämmelser, hava enligt

vad jag inhämtat allenast fyra på dem grundade upplåtelseavtal kommit till

stånd, ett antal, som i betraktande av den stora mängd vattenfall av olika

storleksordningar, kronan har att upplåta, måste anses synnerligen lågt. Därvid

är jämväl att märka, att blott en av dessa upplåtelser avser ett helt —- ehuru ganska obetydligt — fallkomplex, medan de tre övriga röra vattenfall,

som till hälften eller mera tillhöra enskilda.

Vid sökandet efter orsakerna till att man sålunda icke på långt när vunnit

det resultat man väntat må det icke förbises, att under de senaste åren de

industriella och allmänt ekonomiska förhållandena lagt hinder i vägen för ett

mera omfattande utbyggande av vattenfallen, särskilt i Norrland, där ju kronofallen

till övervägande del äro belägna.

Att de år 1910 fastställda grunderna icke heller befordrat ernåendet av vad

som därvid åsyftades torde emellertid vara tydligt. Såväl från enskilt håll som

från myndigheter och sakkunniga har ju också upprepade gånger vitsordats

önskvärdheten av en ändring av gällande villkor för upplåtelse av vattenfall.

Skäl tala sålunda för, att en allmän revision av ifrågavarande bestämmelser

vore av behovet påkallad. Den av vattenfallsstyrelsen år 1918 gjorda

framställningen om en lindring av 1910 och 1911 års grunder till överensstämmelse

med de för processfallen gällande har emellertid, som ovan nämnts,

återtagits; i det läge saken sålunda befinner sig och med den knappa utredning,

som för närvarande står till buds, anser jag mig icke kunna nu framlägga

förslag till en genomgripande ändring av grunderna för förvaltningen av

kronans vattenfall.

Jag vill här i förbigående nämna, att icke heller de lindrigare bestämmelserna

för processfallen kommo till avsedd nytta; endast två upplåtelser enligt

1915 års förordning kommo till stånd. Detta kan dock till väsentlig del förklaras

därmed, att förordningen utfärdades först då de norrländska vattenfallsprocesserna

ledo mot sitt slut.

Det torde emellertid låta sig göra att utan rubbning av det väsentliga i de

gällande bestämmelserna undanröja vissa av de åtminstone för närvarande

mest kännbara olägenheterna. Såsom vattenfallsstyrelsen erinrat torde man

vid upplåtelsevillkorens avfattande framförallt haft i sikte de större vatten
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 184.

9

krafttillgångarna, som för sitt utnyttjande erfordra mera omfattande och till

sin natur mera permanenta anläggningar, men å andra sidan också kunna giva

ett gott ekonomiskt resultat. Kronan äger emellertid i olika delar av landet,

framförallt i Norrland, en mängd vattenfall, som antingen på grund

av sitt avskilda läge eller till följd av sin ringa storlek icke kunna

utnyttjas för annat än mera lokala, begränsade kraftbehov, såsom smärre

sågar, kvarnar och dylika anläggningar. Nu gällande författning lämnar

ej tillräcklig möjlighet att beträffande upplåtelser av sådana fall medgiva

efter förhållandena anpassade villkor. Detta har också medfört, att

åtskilliga frågor om upplåtelse av dylika kraftkällor måst förfalla. Sålunda

hava enligt vad jag inhämtat till vattenfallsstyrelsen tid efter annan

framställts önskemål om arrendering av smärre strömfall, stundom i avlägsna

trakter av Norrland. Vederbörande hava emellertid icke ansett sig

kunna godtaga villkor, som, ehuru under ifrågavarande förhållanden otvivelaktigt

överflödiga och meningslösa, på grund av gällande bestämmelser måst

av vattenfallsstyrelsen uppställas.

Ur såväl enskild som allmän synpunkt måste det likväl anses önskvärt, att

tillgängliga naturtillgångar i möjligaste mån utnyttjas för tillgodoseende av

förefintliga behov. Ett utnyttjande, om än i blygsam utsträckning och utan

avsevärda direkta fördelar för statsverket, torde i varje fall vara riktigare

än att låta vattnet fåfängt löpa sin kos.

De ekonomiska intressen, som äro förknippade med dylika smärre upplåtelser,

torde vara så obetydliga och olägenheten av intrånget i kronans förfoganderätt

så ringa, att en jämkning i dylika fall till nyttjanderättshavarens

förmån av de gällande upplåtelsevillkoren icke är ägnad att ingiva betänkligheter

ur det allmännas synpunkt.

Jag finner mig alltså kunna förorda, att till de för förvaltningen av vissa

kronan tillhöriga vattenfall gällande bestämmelserna göres ett tillägg, som

åt Kungl. Maj :t inrymmer möjlighet till dispens i vissa fall. Sådant det ifrågasatta

stadgandet av vattenfallsstyrelsen avfattats, torde det emellertid komma

att erhålla alltför stor och icke åsyftad eller behövlig räckvidd. En skälig

begränsning av de fall, där Kungl. Maj :ts dispensrätt kan komma ifråga, synes

därför böra stadgas. Till en början torde sålunda de lindrigare villkoren få

medgivas allenast vid upplåtelse för en mera begränsad tidrymd. En upplåtelsetid

av förslagsvis 25 år är med säkerhet tillfyllest för de smärre

företag, som här kunna ifrågakomma. Vidare lärer en viss begränsning med

avseende å anläggningens storlek böra stadgas. Med hänsyn därtill, att det

stundom är fråga allenast om ett utnyttjande till en mindre del av ett större

vattenfall, torde denna begränsning böra hänföra sig icke till kraftkällans

storlek i obebyggt skick utan till det kraftbelopp, som man avser att uttaga

vid anläggningen. I betraktande av de väsentligt olikartade förhållandena

torde här skillnad böra göras i fråga om Norrland å ena sidan samt södra och

mellersta delarna av landet å den andra. Därest den övre gränsen för dispensberättigade

upplåtelser sättes för Norrland till 500 samt för det övriga Sve
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 157 käft. (Nr 184.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 18Jt.

rige till 300 turbinhästkrafter, torde därinom kunna rymmas i huvudsak alla

de fall, som i detta sammanhang kunna och böra komma i fråga.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta,

att 2 § i de av riksdagen år 1910 antagna grunder för

förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall, sådan

nämnda paragraf lyder jämlikt riksdagens år 1911 i ämnet

fattade beslut, skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Där vattenfall, som förvaltas av vattenfallsstyrelsen, icke tagits i anspråk

för kronans räkning, ankomme på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida det

må av kronan med eller utan utmål av mark upplåtas åt annan till nyttjande.

Har förordnande meddelats om upplåtelse till nyttjande av vattenfallslägenhet,

som nu sagts, skall lägenheten i enlighet med här nedan stadgade grunder

genom styrelsens försorg upplåtas på arrende eller med vattenfallsrätt; dock

att, där upplåtelsen avser en tid av sammanlagt högst tjugufem år samt uttagande

av, vid vattenfall i Dalälvens vattensystem eller söder därom, högst 300

turbinhästkrafter, eller, vid vattenfall norr om Dalälvens vattensystem, högst

500 turbinhästkrafter, Kungl. Maj:t äger medgiva de undantag från tillämpningen

av samma grunder, som med hänsyn till vattenfallslägenhetens beskaffenhet,

läge och andra särskilda omständigheter kunna finnas påkallade.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall och förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric H arv er man.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

270849

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:159 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ändring i grunderna för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall. s. 5 i texten
  2. JoU 1927:36 Utlåtande i anledning av Kung!-. Maj:ts proposition med förslag till ändring i grunderna för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall. s. 1 i texten