Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning m. m

58 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 58 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:19, Med förslag till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

1

Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning

m. m.; given Stockholms slott den 17 december

1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning samt

lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927

1 samt.

17 haft. (Nr 19.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Förslag

till

Lag

angående fastighets befriande i Yissa fall från ansvar för inteckning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fastighet, varifrån lägenhet upplåtits genom jordavsöndring, gemensamt

med annan fastighet besvärad av inteckning för fordran eller för rätt till avkomst

eller annan förmån, må, där upplåtelsen avsett tillgodoseende av bostadseller

egnahemsändamål eller inneburit försäljning av utarrenderad jord till arrendatorn,

lägenheten kunna i den ordning nedan sägs befrias från ansvar för inteckning

i stamfastigheten för fordran eller för rätt till avkomst eller annan

förmån.

2 §.

Ansökan om lägenhets befriande jämlikt denna lag från ansvar för inteckning

i stamfastigheten skall av lägenhetens ägare göras hos rätten i den ort,

där lägenheten ligger, sist inom ett år efter det upplåtelsen skedde.

Om ansökningen skall anteckning göras i inteckningsprotokollet samt i inteckningsboken.

3 §.

I ärende, som avses i 2 §, skall sökanden visa, att stamfastighetens ägare

medgivit ansökningen samt att fastställelse meddelats å avsöndringen och lagfart

å fånget blivit sökt. Därjämte skall sökanden förete handling rörande särskild

värdering av lägenheten.

4 §.

Värdering av lägenheten skall verkställas av två av rätten eller domaren förordnade

ojäviga män av nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten

eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män i det tingslag, där lägenheten

ligger, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro

därtill valbara. Mot värderingsman gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken

gälla mot domare.

Värderingen skall avse lägenhetens värde vid den tid, då densamma uppläts

från stamfastigheten. Fanns vid nämnda tid å lägenheten byggnad, som ej

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

3

hörde till fastigheten, skall sådan byggnad ej ingå i värderingen. Ej må

värdet sättas lägre än den köpeskilling, som betingats för lägenheten.

Där anledning därtill förekommer, äge rätten infordra ytterligare utredning

angående lägenhetens värde eller bereda vederbörande inteckningshavare eller

ägare av annan, gemensamt med stamfastigheten intecknad fastighet tillfälle

att i ärendet avgiva yttrande.

5 §.

Möter ej på grund av vad i 1—4 §§ stadgas hinder mot ansökningen, meddele

rätten beslut, att sökanden äger att till lägenhetens befriande från ansvar för

inteckning i stamfastigheten nedsätta det belopp, vartill rätten funnit lägenhetens

värde böra skattas.

Är lägenheten tagen i mät, må beslut, varom nu är sagt, ej meddelas. Varder

lägenheten utmätt, innan nedsättning ägt rum, vare beslutet förfallet.

6 §.

Det åligger lägenhetens ägare att inom nittio dagar efter det beslut, varom i

6 § förmäles, vunnit laga kraft, hos Konungens befallningshavande i länet

nedsätta det belopp, som blivit bestämt av rätten, vid påföljd, om det underlåtes,

att beslutet skall anses hava förfallit.

Vid nedsättningen skola ingivas gravationsbevis rörande lägenheten, rättens

protokoll och beslut i ärendet samt bevis, att och när beslutet vunnit laga kraft,

vid äventyr, om det underlåtes, att det felande varder av Konungens befallningshavande

på lägenhetsägarens bekostnad anskaffat.

Det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Om nedsättningen skall Konungens befallningshavande, så snart ske kan,

göra anmälan hos domaren.

7 §•

Sedan nedsättning efter ty i 6 § sägs blivit verkställd, vare lägenheten ej

vidare besvärad av sådan fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån,

för vilken stamfastigheten på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

häftar. Anteckning härom skall, då anmälan om nedsättningen inkommit

till domaren, göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under

lagtima ting samt i inteckningsboken.

8 §.

I fråga om utbetalning av det nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta

äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom motsvarande tillämpning. Fördelningen skall så

verkställas, som om det nedsatta beloppet utgjorde köpeskilling för stamfastigheten,

dock skall utdelning tillkomma allenast innehavare av sådan fordran

eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken på grund av inteckning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken stamfastigbeten och lägenheten gemensamt

häftat. Vad ej därtill åtgår, äge lägenhetens ägare återbekomma. Sammanträde

för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till

sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton

dagar förut med posten sändas till stamfastighetens och lägenhetens ägare samt

kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, ävensom, om

innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av lägenhetens

ägare.

9 §.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan, såvitt angår de fastigheter,

vilka gemensamt med lägenheten häftat för inteckningen.

Då likvid sålunda utfallit, åligger Konungens befallningshavande att därom,

sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen

göra anmälan hos domaren samt tillika insända fördelningslängden; och skall

anteckning om förhållandet göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag

under lagtima ting samt i -anteckningsboken.

10 §.

Vad ovan stadgats i fråga om avsöndrad lägenhets befriande från ansvar

för inteckning skall äga motsvarande tillämpning beträffande viss till gränserna

bestämd ägovidd, som av ägare av hemman till annan överlåtits att såsom

hemmansdel ägas, ävensom beträffande ägolott, som efter verkställd ägostyckning

av hemmanets ägare överlåtits. I ty fall skall vad ovan sagts om stamfastighet

gälla beträffande den eller de av ägaren behållna ägolotterna, och skall

det nedsatta beloppet så fördelas, som om det utgjort köpeskilling för det ägostyckade

hemmanet.

Beträffande område, som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. av

lagen om delning av jord å landet, skall vad ovan stadgats om lägenhet jämväl

äga motsvarande tillämpning, dock icke där stamfastigheten och det avstyckade

området ännu äro i samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

5

Förslag

till

Lagom

ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Huru i vissa fall avsöndrat eller avstyckat område, som förut tillhört ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvarighet för inteckningar i stamfastigheten,

så ock om avsöndrat eller avstyckat områdes eller genom ägostyckning

utbruten ägolotts befriande i vissa fall från ansvar för inteckning i stamfastigheten

eller det ägostyckade hemmanet, därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:is proposition nr 19.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 19 februari 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Tjndén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson,

Wigeorss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anför:

»Jämlikt 32 § inteckningsförordningen skall, därest inteckning för fordran är

meddelad i flera egendomar gemensamt, varje egendom i första hand svara för

så stor del av inteckningen, som motsvarar denna egendoms värde i förhållande

till sammanlagda värdet av alla egendomarna. Uppstår brist i någon av

egendomarna, svara emellertid de övriga egendomarna för denna brist. Vad

sålunda är stadgat gäller jämlikt 37 § 2 mom. även för det fall, att egendom,

sedan inteckning däri beviljats, blivit delad. De särskilda delarna skola sålunda

svara för inteckningen på enahanda sätt, som om inteckningen från början

varit meddelad i flera fastigheter. Från denna regel stadgas dock ett undantag

i 3 mom. av sistnämnda paragraf. Där stadgas nämligen, att om delningen

skedde genom jordavsöndring, stamfastigheten fortfarande svarar för hela det

intecknade beloppet och lägenheten allenast subsidiärt.

Undantagsstadgandet angående lägenhets subsidiära ansvarighet infördes

genom lag den 25 juni 1909. Dessförinnan häftade jämväl lägenhet i första

hand för en mot lägenhetens värde svarande andel i den gäld, som före lägenhetens

avsöndrande meddelats i stamfastigheten. Nämnda lagändring var föranledd

av en riksdagens skrivelse den 8 maj 1900, däri riksdagen anhöll, att

Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, i vad mån, utan skada för fastighetskrediten,

ägare av frånstyckad hemmansdel eller avsöndrad lägenhet kunde

beredas lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar, som gemensamt besvärade

denna och den fastighet, från vilken avstyckningen eller avsöndringen

skett. Till stöd för denna framställning erinrades i skrivelsen, att ägare av

frånstyckad eller avsöndrad jordlott kunde, i följd av det sammanhang i fråga

om inteckningar, vilket enligt gällande lag förefunnes emellan jordlotten och

den fastighet, från vilken styckningen eller avsöndringen skett, komma att

utan ersättning förlora sin välfångna egendom, och att den enda utväg, som

kunde stå jordlottens ägare till buds att trygga sig mot sådan förlust, oftast

vore med avsevärda eller till och1 med oöverstigliga svårigheter förenad, da

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

7

iör jordlottens frigörande från inteckningar förutsattes samtycke av alla

inteckningshavare. Vid sådant förhållande måste det enligt riksdagens

mening anses självfallet, att bibehållandet av gällande lagstiftning vore skadligt

ur tvenne skilda synpunkter. Antingen måste det nämligen inträffa, att,

i den mån uppfattningen skärptes av risken att köpa en jordlott utan att den

frigjordes från stamfastighetens inteckningar, denna lagstiftning befunnes avskräcka

från avtal om dylika förvärv och därigenom lägga hinder i vägen för

strävandet att bilda egna hem, eller ock komme, om inköp av intecknade jordlotter

allt fortfarande i stor utsträckning ägde rum, de förut antydda olägenheterna

för de smärre jordlotternas ägare att allt oftare framträda. Ganska

mycket skulle vara vunnet därigenom, att formerna för dödning av inteckningar

i lägenheter förenklades. Ifrågasättas kunde även, om man ej borde bereda

lägenhetsägare möjlighet att få inteckning dödad, fastän inteckningshavare

motsatte sig dylik åtgärd. Dessas rätt syntes kunna anses tillbörligen tillgodosedd

därigenom, att dem bereddes ersättning för den minskning i inteckningssäkerheten,

som bleve en följd av lägenhetens frånskiljande. Uppställdes alltså

såsom villkor för rätten att utan inteckningshavares medgivande få inteckning i

lägenhet dödad den fordran, att lägenhetsägaren till inteckningshavaren erlade

eller för hans räkning deponerade den summa, som motsvarade vad av inteckningen

belöpte på lägenheten, borde från inteckningshavarens sida ej kunna mot

dödningen göras några befogade erinringar. För fastställande av det belopp,

som sålunda skulle av lägenhetsägaren gäldas, kunde tänkas olika former. Sålunda

skulle fastställandet kunna ske med användande av det förfarande, som

föreskreves i K. F. d. 14 april 1866 ang. jords eller lägenhets avstående för

allmänt behov, eller ock, därest berörda förfarande ansåges alltför tungt och

dyrbart, åstadkommas på det sätt, att gode män anställde värdering å marken

samt ärendet därefter överlämnades till prövning av vederbörande domstol.

Genom den lindring i lägenhets ansvarighet för stamfastighetens inteckningar,

som lagen den 25 juni 1909 medförde, avsåg man även att underlätta lägenhetens

fullständiga befrielse från sagda ansvarighet. Då lägenheten häftaT

allenast subsidiärt, kan inteckningshavaren i allmänhet medgiva inteckningens

dödande i lägenheten, utan att detta utövar något inflytande på hans rätt att

uttaga fordringen ur stamfastigheten. Den i 33 § av inteckningsförordningen

uttalade regel, att, om den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar,

låtit inteckningen i någon av dem dödas, förfalla eller nedsättas, han ej är

berättigad att för det ansvarsbelopp, som skulle falla å den egendomen, hålla

sig till de andra egendomarna, kan nämligen, såvitt angår stamfastigheten,

icke äga någon tillämpning. I följd härav bör det vara jämförelsevis lätt för

lägenhetens ägare att utverka inteckningshavarens samtycke till inteckningens

dödande i lägenheten.

Vad nu sagts gäller emellertid endast, då stamfastigheten icke är gemensamt

intecknad med andra fastigheter. Ar detta fallet, ställer sig saken annorlunda.

Medger då en inteckningshavare inteckningens dödning i lägenheten, kan detta

komma att väsentligt inverka på hans rätt. Om icke ur stamfastigheten kan

utgå vad å densamma primärt belöper av de gemensamma inteckningarna, kan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

inteckningshavaren sedan icke för bristen hålla sig till övriga egendomar.

Han mötes då av den invändningen, att bristen hade kunnat uttagas ur lägenheten,

i vilken han låtit döda inteckningen. Är stamfastigheten gemensamt intecknad

med andra fastigheter, lärer därför inteckningshavaren icke vilja tilllåta

inteckningens dödande i lägenheten, med mindre övriga rättsägare medgiva,

att inteckningen får gälla oförändrat i de återstående fastigheterna. Men

att åstadkomma ett dylikt avtal med rättsägarna är förenat med stora svårigheter.

Rättsägare äro nämligen då alla inteckningshavare i övriga fastigheter

samt ägare av dessa fastigheter ävensom av de från samma fastigheter avsöndrade

lägenheter. Kostnaderna för åstadkommande av ett sådant avtal bliva

därför ofta oproportionerliga i förhållande till värdet av den fastighet, som

skall befrias från inteckningsansvaret. Även bortsett från kostnadsfrågan, lärer

det i ett stort antal fall vara synnerligen besvärligt, för att icke säga omöjligt,

att komma i förbindelse med samtliga rättsägare. Följden härav har blivit,

att en mängd lägenheter icke kunnat bliva befriade från ansvar för stamfastighetens

gäld. Men ägarna av dessa lägenheter löpa alltid risken att lägenheternas

subsidiära ansvarighet utkräves och att sålunda lägenheterna med

därå efter avsöndringen uppförda byggnader tillgripas för gäldande av stamfastighetens

inteckningar. I den proposition till 1909 års riksdag, däri den

förut omförmälda lagändringen föreslogs, framlades även ett förslag om att

lägenhetens ansvar för stamfastighetens gäld skulle efter verkställd värdering

fastställas till visst maximibelopp. Härigenom skulle åtminstone det ökade

värde, som lägenheten efter avsöndringen erhållit, kunna räddas åt ägaren.

Detta förslag vann emellertid icke riksdagens godkännande, då förfarandet ansågs

för kostsamt. Mot denna lösning synes ock kunna anmärkas, att lägenhetens

ägare fortfarande skulle riskera, att lägenheten till viss del komme att

tagas i anspråk för stamfastighetens gäld.

De svårigheter, som sålunda yppat sig för befriande av lägenhet från ansvar

för stamfastighetens inteckningar, framträda i ännu högre grad, då ett

område genom ägostyckning utbrutits från ett större fastighetskomplex. En

sådan ägolott svarar nämligen primärt för viss del av den gäld, som åvilade

den ostyckade fastigheten. Inteckningshavaren måste här vara ännu ovilligare

att medgiva dödning av inteckningen i vederbörande ägolott, såvida icke samtliga

rättsägares samtycke erhålles.

Det synes vara av stor vikt att underlätta lägenheters och ägostyckningslotters

befriande från inteckningsansvar av nu nämnd art. För egnahemsbildningen

är nämligen sådan befrielse så gott som nödvändig. Och även friköpning

av arrendegårdar och försäljning av mindre jordbruk försvåras i hög grad,

därest ej sådan befrielse utan allt för stor omgång och kostnad kan vinnas.

En lösning av denna fråga har synts mig stå att vinna genom att i analogi med

bestämmelserna i expropriationslagen samt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen)

låta köpare av lägenhet eller ägostyckat område nedsätta ett fastighetens värde

motsvarande belopp till fördelning mellan inteckningshavarna i huvudfastigheten

efter de regler, som gälla för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

9

såld fast egendom. I enlighet härmed har jag låtit inom departementet utarbeta

ett utkast till lag angående lägenhets befriande i vissa fall från ansvar

för inteckningar i stamfastigheten m. m. (se bilaga C).

Över sagda utkast hava utlåtanden inhämtats från lantbruksstyrelsen samt

länsstyrelserna i de län, i vilka jordstyckning för att befordra uppkomsten av

egna hem och småbruk i större utsträckning förekommer, nämligen Stockholms

län, Uppsala län, Södermanlands län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands

län, Kopparbergs län, Gävleborgs län, Västernorrlands län, Jämtlands län och

Västerbottens län. Yttranden hava ock avgivits av landshövdingen G. Malm

såsom ordförande samt byråchefen Carl Mannerfelt såsom sekreterare i kolonisationskommittén,

ävensom av byråchefen J. Hamrin och förordnade revisionssekreteraren

Sigurd Odéen såsom ledamöter i 1925 års undersökningskommission

för upplåtelse av jord. Från svenska bankföreningen, Sveriges allmänna

hypoteksbank samt Sveriges skogsägareförbund, vilka erhållit tillfälle

att yttra sig i ärendet, hava jämväl yttranden inkommit.

Lantbruksstyrelsen anför: Lantbruks
Lagutkastet

avser att bereda lättnad vid frigörande av lägenhet från inteck- styrelsen.

ning, som samtidigt besvärar stamfastigheten och annan fastighet. För sådant

ändamål har i utkastet beretts möjlighet för lägenhetens ägare att under vissa

förutsättningar och utan medverkan av ägare till utomstående fastighet lösgöra

lägenheten från dylik inteckning genom att hos K. B. nedsätta visst

belopp, avsett att gottgöra inteckningshavare för den del av inteckningen, som

kan anses falla på samma lägenhet.

Även om köpeskillingen avväges med hänsyn till att vederbörande lägenhet

besväras av en stamhemmanet åvilande inteckning, torde det i allt fall som

regel möta stora svårigheter för exempelvis en ägare av ett jordbruksegnahem

att anskaffa medel såväl till köpeskillingens gäldande som till nedsättning

hos K. B. av ifrågavarande lösenbelopp, särskilt som sistnämnda belopp

skall motsvara lägenhetens fulla värde.

Vidare lärer den omständigheten, att det indirekt ankommer på vederbörande

inteckningshavare -—• som icke kan förväntas få någon fördel men väl

tillskyndas vissa olägenheter genom den ifrågasatta lösningsrättens användande

-— att ytterst avgöra, huruvida det föreslagna sättet för lägenhets befriande

från inteckning överhuvud skall kunna komma till användning, i sin mån motverka

en allmännare tillämpning av en eventuell lag i ämnet.

På grund av angivna omständigheter synes det Lantbruksstyrelsen tvivelaktigt,

huruvida ett lagfästande av ifrågavarande förslag skulle bliva av någon

större betydelse för bildande utav egnahem, åtminstone såvitt angår jordbruksegnahem.

Något större betydelse kan ju förslaget tänkas få beträffande bostadsegnahem,

enär det här måhända finnes större möjlighet till ekonomisk

påverkan av inteckningshavare.

I formellt avseende har Lantbruksstyrelsen endast velat framkasta spörsmålet,

huru med det nedsatta beloppet skall förfaras, därest lägenhetens ägare

blir försatt i konkurs efter nedsättningen men före fördelningen av detsamma.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför: Länsstyrel
S077/

\ fåtOcJc~

Till en början vill länsstyrelsen framhålla, att den tid, som stått länssty- holms län.

relsen till buds, varit alltför kort för att på sätt, som synts länsstyrelsen önskvärt,

avgiva yttrande över lagbestämmelserna i förevarande ömtåliga och svåra

fråga. I princip får länsstyrelsen livligt instämma i det syfte, som med lag
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr JO.

utkastet är avsett att vinnas, nämligen underlättande av egnahemsbildandet,

Mot själva lagutkastet häri länsstyrelsen emellertid allvarliga erinringar att

göra.

Länsstyrelsen vill därvid först ingå på den i 7 § av lagutkastet angivna

principen för fördelning av det nedsatta beloppet och de rättsverkningar, som

med tillämpning av denna princip kunna uppstå. Det torde då vara lämpligt

att till en början något beröra nu gällande bestämmelser om gemensam inteckningsansvarighet

och dess uppdelning vid exekutiv försäljning.

Enligt 32 § inteckningsförordningen skall en för flera fastigheter gemensam

fordringsinteckning fördelas på de särskilda fastigheterna med ledning av

förhållandet mellan varje fastighets värde och sammanlagda värdet å alla

fastigheterna. Därest den för någon av fastigheterna vid exekutiv försäljning

av desamma bjudna köpeskillingen icke lämnar tillgång till fulla gäldandet

av fastighetens sålunda uträknade ansvarighetsbelopp, som kan kallas det

primära ansvarighetsbeloppet, fördelas den uppkomna bristen å de övriga

fastigheterna på enahanda sätt. Uppkommer även då brist i någon av fastigheterna,

slås denna i sin tur ut på de återstående. De sålunda uttaxerade

bristerna utgöra fastigheternas sekundära ansvarighetsbelopp. Säljes endast

en av fastigheterna, skall enligt 115 § utsökningslagen av den gemensamma

inteckningen i borgenärsförteckningen upptagas allenast fastighetens primära

ansvarighetsbelopp. Något sekundärt ansvarighetsbelopp kan icke ifrågakomma

i detta fall. Enligt bestämmelserna i 36 § 1 mom. inteckningsförordningen

häftar en å exekutiv auktion försåld fastighet efter försäljningen endast

för vad av intecknade kapitalbeloppet avräknats å köpeskillingen eller skolat

i fastigheten innestå jämte ränta därå, varjämte de övriga gemensamt intecknade

fastigheterna äro befriade från vidare ansvar för vad som av inteckningen

kunnat utgå ur köpeskillingen för den fastighet, som sålts. Har en

inteckningshavare vid försäljningen avstått från sin rätt på grund av inteckningen

eller från någon del därav, äro de därigenom uppkommande rättsverkningarna

att bedöma, som om inteckningshavaren låtit sin inteckning till motsvarande

del dödas eller förfalla i den försålda fastigheten. Inteckningshavaren

kan sålunda icke hålla sig till de övriga fastigheterna för erhållande av den

rätt, från vilken han avstått.

Beträffande sådana lägenheter, som avsöndrats efter den 1 januari 1910,

har tillskapats en särskild form av gemensam inteckningsansvarighet, den s. k.

subsidiära ansvarigheten. Stamfastigheten ansvarar här för hela det intecknade

beloppet och lägenheterna allenast för vad som vid exekutiv försäljning

icke kunnat utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten, därvid jämväl viss

ordning är föreskriven, i vilken lägenheterna kunna tagas i anspråk för täckande

av uppkommen brist. Förutsättning för uttagande av inteckningsansvaret

ur en lägenhet är sålunda, dels att stamfastigheten försålts och att därvid

uppkommit brist å inteckningen, dels och att de lägenheter, som tidigare

skolat gå i betalning, icke lämnat tillgång till bristens täckande. Säljes sålunda

en lägenhet exekutivt, utan att innehavare av inteckning i stamfastigheten

äskat försäljning av stamfastigheten, äger sådan inteckningshavare icke

att ur lägenheten utbekomma något belopp. Lägenheten blir alltså i sådant

fall genom den exekutiva försäljningen fri från all ansvarighet för den med

stamfastigheten gemensamma inteckningen. Härav följer emellertid i sin ordning,

att ej heller de lägenheter, som senare än den exekutivt försålda skolat

gå i betalning, vidare häfta för intecknade beloppet. Genom att en lägenhet

definitivt befriats från ansvarighet, har innehavaren av den gemensamma inteckningen

gjort det för sig omöjligt att konstatera, om och i vad mån brist

i densamma hade kunnat uppstå, och han kan följaktligen icke hålla sig till

en lägenhet, som endast skolat svara för sådan brist. Förhållandet är ena
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

11

handa-, som då inteckningshavaren låtit döda eller nedsätta sin inteckning i

stamfastigheten; även därigenom går han förlustig sin rätt i lägenheten (Lagberedn.

II sid. 380).

Enligt lagutkastet skola vid utbetalning av det nedsatta beloppet stadgandena

om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis försåld

fast egendom äga motsvarande tillämpning. Det frånsålda området skall sålunda

betraktas, som om det vore exekutivt försålt.

Därest området är avsöndrat, skola följaktligen reglerna för fördelning av

köpeskillingen för exekutivt försåld lägenhet vinna tillämpning. Därav föler,

såsom ovan visats, att innehavare av inteckning i stamfastigheten icke kan

utbekomma någon som helst del av det nedsatta beloppet, enär någon brist i

stamfastigheten icke blivit konstaterad, samt att beloppet oavkortat skall tillfalla

stamfastighetens ägare. En ännu svårare påföljd torde kunna inträffa

för inteckningshavare, om från staimfastigheten tidigare avsöndrats lägenheter,

vilka i fråga om ansvaret för inteckningen i stamfastigheten på grund av bestämmelserna

i 37 § 3 mom. inteckningsförordningen äro bättre ställda än den

nu ifrågavarande lägenheten. Genom att sistnämnda lägenhet befrias från sitt

ansvar, äro enligt ovan angivna grunder dessa bättre ställda lägenheter jämväl

befriade från allt ansvar för inteckningen.

Har det frånsålda området avskilts från stamfastigheten genom ägostyckning,

äro såväl området som återstående delen av stamfastigheten primärt ansvariga

för inteckningen. Heglerna för fördelning av köpeskillingen efter

exekutiv försäljning av en utav flera gemensamt intecknade och för inteckningen

primärt ansvariga fastigheter skola då komma till tillämpning. Härvid

är först att märka, att i lagutkastet icke angives någon grund, efter vilken

inteckningsansvaret skall uppdelas mellan återstående delen av stamfastigheten

och ägostyckningslotten. Några sådana värden, som omnämnas i 32 § inteckningsförordningen,

finnas nämligen icke. Å lotten finnes ett av värderingsmännen

satt värde, men den återstående delen av stamfastigheten har icke något

fastställt värde. Därest avsikten är, att sistnämnda värde skall med tillämpning

av bestämmelserna i nyssberörda författningsrum fastställas av vederbörande

utmätningsman samt att de sålunda bekomna två värdena skola läggas

till grund för ansvarighetens fördelning, bör detta klart utsägas. Mot ett

sådant förfaringssätt kan dock invändas, att de båda värdena kunna komma

att beräknas efter helt olika grunder, vilket i sin tur kan medföra betänkliga

verkningar för ägaren av stamfastigheten eller inteckningshavarna. Sedan inteckningsansvarigheten

fördelats och fördelningslängd upprättats, skall utbetalning

av det nedsatta beloppet ske till vederbörande i fördelningslängden upptagna

inteckningshavare. Eventuellt överskott tillfaller stamfastighetens ägare.

Under förutsättning att lagutkastet avser, att det frånskilda området skall bliva

helt fritt från inteckningar och köparen sålunda icke enligt de allmänna reglerna

är berättigad att med inteckningshavarens medgivande avräkna å inteckningen

belöpande belopp, är sålunda på grund av bestämmelserna i 36 § 1 mom.

inteckningsförordningen inteckningshavare, därest han icke vill lida minskning

i sin rätt, skyldig att mottaga betalning, varefter inteckningen i motsvarande

mån dödas. Därest nämnda förutsättning icke föreligger och avräkning sålunda

kan ifrågakomma, blir inteckningsansvarigheten uppdelad mellan det

frånsålda området, å ena sidan, och återstående delen av stamfastigheten, å den

andra. I båda fallen uppkomma givetvis olägenheter för inteckningshavaren, i

förra fallet därigenom att han i förtid nödgas mottaga betalning, och i senare

fallet genom att hans inteckning uppdelas. Det synes länsstyrelsen lämpligt,

att möjlighet beredes inteckningshavaren, att, därest därav beroende rättsägare

sådant medgiva, låta sin inteckning kvarstå till oförändrat belopp och oförminskad

förmånsrätt i återstoden av de gemensamt intecknade fastigheterna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Därigenom skulle dels nyssberörda olägenheter för inteckningshavaren undanröjas

dels ock möjlighet beredas stamfastighetens ägare att erhålla större del av

köpeskillingen, vilket senare jämväl kan tänkas medföra ökad beredvillighet

hos denna att medverka till egnahemsbildandet.

De i lagutkastet föreslagna bestämmelserna angående fördelning av nedsatt

belopp äro likartade med de, som återfinnas i 57 § lagen om expropriation angående

fördelning av däri omförmält belopp. Av vad länsstyrelsen här ovan

anfört, torde framgå, att lika klara och tydliga, som de bestämmelser äro, vilka

tillämpas vid fördelning efter exekutiv auktion av köpeskilling, lika otydliga

och oklara bliva samma bestämmelser, då de skola erhålla motsvarande tilllämpning

i fall, då exekutiv auktion icke föregått. Detta visas jämväl av att

olika länsstyrelser vid utbetalning av expropriationsersättningar tolka bestämmelserna

på olika sätt. Länsstyrelsen i Stockholms län har för sin del fördelat

dylik ersättning, som om densamma utgjorde influten köpeskilling efter exekutiv

försäljning av stamfastigheten och icke av det exproprierade området,

vilket även kan uttryckas på det sätt, att länsstyrelsen här tillämpar i huvudsak

de regler, som gälla för fördelning av behållning, influten under tvångsförvaltning,

vilken begärts av innehavarna av fordringsinteckningarna. Samma regler

har länsstyrelsen jämväl tillämpat vid fördelning av sådant belopp, som omförmäles

i 14 § lagen om rätt för nyttjanderättshavare att inlösa upplåtet

område, ehuru, då här är fråga om områden med endast subsidiärt inteckningsansvar,

vederbörande fastighetsägare, enligt vad ovan sagts, torde vara berättigad

att lyfta dylikt belopp oavkortat.

Ifrågavarande bestämmelser i expropriationslagen torde hava tillkommit utan

att man därvid tillräckligt beaktat de år 1912 ikraftträdande ändringarna i inteckningsförordningen

och utsökningslagen. Därefter hava bestämmelserna i

oförändrad form överförts till ensittarlagen, enär man ansett att förfarandet

enligt denna närmast vore att jämställa med expropriationsförfarande. Man

torde därvid icke hava tänkt sig in i att de från stamfastigheten avskilda områdena

i den förra lagen hava primär1 och i den senare subsidiär inteckningsansvarighet

för de i stamfastigheten meddelade inteckningarna. Länsstyrelsen

får allvarligt avråda från att fortgå på samma väg och upptaga berörda bestämmelser

i en lag som den föreslagna, vilken kan komma till en vidsträckt

användning, utan att dessförinnan tydligt klarlagts de rättsverkningar, som

samma bestämmelser medföra. Det kan annars tänkas, att svåra rubbningar

i fastighetskrediten i framtiden kunna uppkomma.

Länsstyrelsen vill härefter övergå till granskning av de särskilda paragraferna

i lagutkastet.

Ett av de i 1 § upptagna villkoren för att det i lagutkastet angivna förfaringssättet

skall komma till användning, är, att lägenhetens befriande från ansvar för

gemensamma inteckningar icke genom överenskommelse med rättsägarna kan

vinnas utan oskälig kostnad. Länsstyrelsen vill här endast anmärka, att

kostnaderna för relaxering nedgått på grund av kungl. kungörelsen den 20 juli

1925 om ändring av § 3 i förordningen om expeditionslösen. Denna kungörelse

gäller dock icke längre än till den 1 juli 1926. Då hos domstolarna råda

olika meningar, huruvida medgivande till relaxering erfordras av innehavare av

intecknade servituts- och nyttjanderättsförmåner, torde böra utsägas, huruvida

jämväl dessa skola anses såsom rättsägare i nu förevarande avseende.

Enligt § 2 erfordras medgivande av stamfastighetens ägare till åtgärden.

Stamfastighet kan utgöras av med subsidiär inteckningsansvarighet belastad

1 Det råder olika meningar om, huruvida exproprierat område har primär eller subsidiär inteckningsansvarighet.

I 37 § inteckningsförordningen angivas de fall, där subsidiär ansvarighet kan föreligga.

Utan att uttrycklig bestämmelse därom meddelas, torde icke exproprierat område kunna dit

hänföras. (Anm. av länsstyrelsen.)

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

13

lägenhet. Den fastighetsägare, som har största intresset av ifrågavarande

åtgärd, är tydligen ägaren av den fastighet, som i första hand svarar för den

gemensamma inteckningen. Därest med stadgandet avses, att denne skail

lämna medgivande, bör detta utsägas. I 2 § stadgas viss tid, inom vilken ansökan

om befrielse skall ingivas. Länsstyrelsen kan icke finna, att något skäl

förefinnes att begränsa tiden för ansökningens ingivande.

I 3 § saknas föreskrift om, av vem värderingsmännen skola utses. Det torde

vara förutsatt, att köparen skall utse dem. Då medgivande av stamfastighetens

ägare erfordras till åtgärd enligt lagutkastet, har denne möjlighet att inverka

på valet. Däremot föreligger icke sådan möjlighet för inteckningshavare eller

ägare av fastighet, från vilken cn stamfastighet är avsöndrad och vilken i

första hand svarar för en gemensam inteckning. Dessa komma i många fall

icke att erhålla kännedom om, att fråga föreligger om befriande av lägenheten

från inteckningsansvar, förrän ett av rätten enligt 4 § meddelat beslut redan

vunnit laga kraft, och komma följaktligen ej heller att kunna söka rättelse i

en enligt deras förmenande oriktigt verkställd värdering. Vid meddelandet av

sitt beslut har rätten, i fråga om värderingen, enligt 4 § endast att tillse, att

anledning ej förekommer till annat antagande, än att värderingen blivit riktigt

verkställd. Det synes länsstyrelsen, som om bättre garantier än de i 3 och 4 §§

föreslagna borde givas för att värderingen sker på ett opartiskt sätt.

Enligt 5 § skall lägenhetsägaren vid nedsättning av värderingssumman till

Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva bland annat gravationsbevis rörande

lägenheten. Jämlikt 1 § kungl. kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser

att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom

in. m. skall dylikt bevis innehålla bland annat ägarens namn och dagen,

då lagfart för honom beviljats eller sökts. Då i nu förevarande fall lagfart vid

tiden för nedsättningen ofta icke ens torde hava sökts å lägenheten, vill länsstyrelsen

ifrågasätta, huruvida skyldighet föreligger för vederbörande myndighet

att utfärda gravationsbevis å lägenheten. Ifrågavarande bestämmelse bör innehålla,

att gravationsbeviset skall avse lägenheten, för så vitt lagfart sökts eller

meddelats å denna, men i annat fall stamfastigheten.

Försummar lägenhetsägaren att vid nedsättningen ingiva vederbörliga handlingar,

skall det enligt 5 § andra stycket åligga Kungl. Maj :ts befallningshavande

att på lägenhetsägarens bekostnad ofördröjligen anskaffa samma handlingar.

Länsstyrelsen vill allvarligt ifrågasätta, huruvida det är nödvändigt att belasta

länsstyrelserna med besväret att införskaffa felande handlingar, och huruvida

det icke vore lämpligare att föreskriva, att nedsättningen icke skall anses fullgjord,

förrän vederbörliga handlingar ingivits. Därest sådan föreskrift meddelas,

erfordras omformulering av 6 §. Om emellertid dylikt besvär synes böra

åläggas länsstyrelserna, vill länsstyrelsen vidare ifrågasätta, huruvida det icke

bör föreskrivas, att lägenhetsägaren i sådant fall skall samtidigt med nedsättningen

till Kungl. Maj:ts befallningshavande inbetala förskott till gäldande av

berörda kostnader. Därest lägenhetsägaren vägrar att betala de av Kungl.

Maj:ts befallningshavande förskotterade kostnaderna, kunna eljest för uttagande

av desamma svårigheter uppkomma, vilka onödigtvis medföra ökat arbete för

myndigheterna.

I 7 § finnes ingen föreskrift om för vilken tid inteckningsräntor må utgå ur

det nedsatta beloppet. Skall därmed förstås, att ränta icke må beräknas för

längre tid än två år, bör detta utsägas. I annat fall bör angivas den dag, som

för ränteberäkningen skall vara avgörande. Därvid torde kunna tagas i övervägande

införandet av en bestämmelse, motsvarande 18 § 1 mom. inteckningsförordningen,

i vilket fall dagen för rättens beslut skulle motsvara dagen för verkställd

utmätning. Med föranledande av föreskriften att kostnaderna för fördelningen

skola gäldas av lägenhetens ägare, vill länsstyrelsen här liksom under

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Länsstyrelsen

i Söder

manlands

län.

Länsstyrelsen

i Uppsala

län.

5 § och på där anförda skäl ifrågasätta, huruvida icke förskott till kostnadernas

täckande skall inbetalas.

Enligt 8 § skola de föreslagna stadgandena äga motsvarande tillämpning beträffande

område, som efter försäljning genom ägostyckning avskiljes från

stamfastigheten. Länsstyrelsen finner ofattbart, att tiden för ägostyckningens

företagande bör i förevarande fall vara av någon som helst betydelse. För ägostyckning

erfordras icke, såsom i fråga om avsöndring, en föregående försäljning.

Tvärtom torde i flertalet fall. åtminstone i Stockholms län, tillgå så, att

ägostyckning först äger rum och att därefter försäljning av lotterna tager sin

början.

Under åberopande av vad länsstyrelsen sålunda anfört får länsstyrelsen avstyrka

lagutkastets upphöjande till lag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har förklarat sig icke hava något att i

ärendet erinra.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

Med stöd av vunnen erfarenhet särskilt om de ofta högst betydande och icke

sällan förlustbringande svårigheter, som. vid exekutiv försäljning av gemensamt

intecknade fastigheter uppkomma för vederbörande rättsägare, kan länsstyrelsen

vitsorda behovet av åtgärder till åvägabringande av önskvärd förenkling av

gällande bestämmelser beträffande gemensamma inteckningar i fast egendom.

Ett betydande framsteg i denna riktning skulle vinnas därest, utan åsidosättande

av några befogade rättsintressen, lättnader kunde beredas i förfarandet för

lägenhets frigörande från stamfastigheten besvärande inteckningar.

Mot det remitterade lagutkastet har länsstyrelsen funnit anledning till följande

erinringar.

§ 1. Därest, på sätt lär vara önskvärt och lämpligt, stadgandena skola tilllämpas

även i det fall, att lägenhet avsöndrats från flera fasta egendomar, vilka

äro var för sig intecknade, kan anmärkas, att av hittills gällande lag och nu

föreslagna bestämmelser säker ledning icke synes kunna vinnas för bedömande

av frågan, huru det till lägenhetens befriande från inteckning nedsatta beloppet

skall fördelas mellan de fastigheter, från vilka lägenheten avsöndrats.

§ 7. Uttrycklig föreskrift torde erfordras därom, att lägenhetens ägare skall

vara skyldig att, innan föreskrivna åtgärder företagas av Konungens befallningshavande,

förskottsvis med belopp, som av Konungens befallningshavande

bestämmes, inbetala i denna paragraf omförmäld kostnadsersättning. Lämpligen

torde även böra uttryckligen stadgas, att anteckning om vid fördelning

utbetalade belopp skall av Konungens befallningshavande verkställas å företedda

inteckningar.

Närmare bestämmelser om rättsverkningarna av sådant dödande av inteckning,

som i lagutkastet avses, synes näppeligen kunna undvaras. Utan dylika

föreskrifter torde det nämligen icke vara klart, exempelvis huru, sedan en flera

fastigheter gemensamt besvärande inteckning blivit med lösensumman för en

från en av fastigheterna avsöndrad lägenhet delvis gulden, återstoden av det förskrivna

beloppet skall vid exekutiv försäljning fördelas mellan de intecknade

fastigheterna. Ej heller lär det kunna anses vara uppenbart, att efter dödning

i avsöndrad lägenhet av en i stamfastigheten och annan fastighet gemensamt

beviljad inteckning, för vilken lägenheten varit allenast sekundärt ansvarig, det

gemensamma ansvaret skall fortfarande kunna göras gällande utan hinder därav,

att brist, som uppstår vid försäljning av den fastighet, från vilken lägenheten

avsöndrats, icke längre kan i första hand uttagas ur lägenheten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

15

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

Tvivelsutan måste det anses vara till gagn att, såsom utgör syftet med föreliggande

förslag, bereda lättnader i det enligt gällande bestämmelser uti särskilda

fall omständliga förfarandet vid lägenhets frigörande från stamfastigheten

besvärande inteckningar.

Det synes dock kunna ifrågasättas, om antagande av nämnda förslag skulle

i någon större omfattning medföra därmed avsedd verkan. För förslagets tilllämpning

förutsattes frivilliga upplåtelser och en samverkan mellan säljare och

köpare. Vid sådana upplåtelser, som är före, lärer i regel köpeskillingen (lösenbeloppet)

för upplåtet område i allmänhet få antagas komma att uppbäras av

inteckningshavare och sålunda icke omedelbart tillfalla säljaren. Nämnda förhållande

torde ofta göra en fastighetsägare mindre benägen för försäljning,

helst köpeskillingsbeloppets bestämmande måste röna ett visst inflytande därav

att köparen har att ikläda sig betalningsansvaret för de, på förhand till storleken

icke kända kostnader, som komme att utgå för åtgärder till upplåtet områdes

frigörande från inteckningar. Hiirvid torde ock förtjäna beaktande, att,

jämlikt mom. 3 av § 37 i inteclcningsförordningen, jordavsöndring endast sekundärt

ansvarar för inteckningar i stamfastigheten och att, då, enligt Konungens

befallningshavandes hittills vunna erfarenheter, sådant sekundärt ansvar endast

i ytterst sällsynta fall gjorts gällande, den med dylikt ansvar förenade risk

icke torde vara mera allmänt känd.

De enligt förslaget upptagna bestämmelserna om efterföljande åtgärder, såsom

nedsättning av bestämt lösenbelopp och om sådant belopps fördelning hos

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande såsom överexekutor med tillämpning

av stadgandena om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

m. m., ansluta sig till vad som därutinnan föreskrives i lagen om expropriation

den 12 maj 1917 och i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet jordområde den 18 juni 1925. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande håller före, att nämnda stadganden i särskilda hänseenden

icke äro fullt tydliga. Det har sålunda vid tillämpningen av dessa

stadganden bland annat uppstått tvekan om betydelsen därav att, såsom vid

fördelningen av lösenbelopp, varom nu är fråga, allt emellanåt förekommer,

inteckningshavare avstår från lyftande av sådant lösenbelopp eller innehavare

av inteckningar med bättre rätt icke gör sin lyftningsrätt gällande, utan lösenbeloppet

får tillfalla innehavare av inteckningar med sämre eller sämsta rätt —

om i angivna fall inteckningar, varpå någon lyftning icke sker, skola fortfarande

till oförminskat belopp gälla i den återstående delen av stamfastigheten eller

icke. Klarare föreskrifter i berörda hänseende synas därför vara av nöden.

Även eljest torde tillägg till eller ändringar i de enligt förslaget ifrågasatta bestämmelserna

vara behövliga. Sålunda håller Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande

före, att till undvikande av eljest möjliga missförstånd, uttrycket i § 1

av förslaget »inteckning — -—- —■ för rätt till avkomst eller annan förmån»,

bör ändras till »inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån i penningar

eller varor-», och att uttrycket i samma § »häftar för inteckning» bör förtydligas

till »häftar för dylik inteckning», alt, i § 3 av förslaget, föreskrifterna om värdering

av lägenhet böra fullständigas med bestämmelse därom, att vid sådan

värdering icke ingår värdet av byggnader, som icke tillhöra stamfastighetens

ägare, att bestämmelserna om sekundär ansvarighet enligt ovan åberopade

mom. 3 i § 37 inteckningsförordningen i förevarande fall icke böra äga tillämplighet,

att föreskrifterna i § 3 i lagfartsförordningen för föreliggande fall höra

jämkas, och att lägenhets ägare skall vara skyldig att, där så påfordras, lämna

förskott för kostnader i analogi med vad stadgas i 198 § Utsökningslagen.

Eder Kungl. Majrts befallningshavande anser sig sålunda icke kunna förorda

Länsstyrelsen

i Värmlands

län.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr Ib.

ifrågavarande förslag i oförändrat skick, utan föreslår, att förslaget i särskilda

delar göres till föremål för överarbetning.

Länsstyrel- Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

se» i Örebro . i-t tcpt t

län. Da åtgärder i syfte att bereda lättnad i det omständiga förfarandet, varmed

fråga om dödande i nu förevarande avseende utav en inteckning är förenat, böra

bliva till gagn för allmänheten, har Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande ur

principiell synpunkt intet att erinra mot ett lagfästande av bestämmelser i det

i utkastet angivna syfte.

Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande får därför inskränka sig till att med

avseende å det föreliggande utkastet göra några smärre erinringar.

Till en början synes det, som om i 2 § omnämnd ansökan om lägenhets befrielse

från ansvar för inteckning i stamhemmanet borde vara åtföljd av — förutom

i paragrafen omnämnda handlingar — jämväl gravationsbevis. Tiden,

inom vilken dylik ansökan skall göras, synes, enligt Eders Kungl. Maj :ts befallningshavandes

mening böra räknas från den dag beslut om fastställelse å avsöndringen

vann laga kraft.

Enligt 5 § i förslaget har lägenhetens ägare att i samband med däri omförmäld

nedsättning till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva rättens beslut i

ärendet. Ett dylikt beslut, vilket väl ofta lärer meddelas först efter det ärendet

varit föremål för behandling inför domstol åtminstone en gång, ger överexekutor

icke någon ledning för vidtagande av de överexekutor sedermera enligt 7 §

ålagda förpliktelser. Orden »rättens beslut» böra därför fullständigas antingen

genom tillägg av orden »tillika med fullständiga protokoll i ärendet» eller »tilllika

med uppgift å stamfastighetens ägare samt kända innehavare av fordran

eller rätt till avkomst eller annan förmån».

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Då icke så sällan torde förekomma, att lägenhets befriande från ansvar för

inteckningar, som gravera stamfastigheten och annan fastighet, är förenad med

oskäliga kostnader eller omgång, anser sig befallningshavanden böra förorda

de föreslagna lättnaderna, oavsett att desamma torde avsevärt komma att öka

länsstyrelsernas arbetsbörda och ansvar.

Utan att i övrigt hava något att erinra mot de ifrågasatta detaljbestämmelserna

tillåter sig befallningshavanden i underdånighet ifrågasätta, huruvida icke

den förmån, som genom kungörelsen den 20 juli 1925 om bestridande i vissa

fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt

upplåtet område m. m., må tillerkännas nyttjanderättshavare, som

därav prövas vara i behov, jämväl må uti här förevarande hänseende tillgodokomma

lägenhetsägare, som därav finnes vara i behov. Oavsett de lättnader,

som lagförslaget avser att bereda lägenhetsägare, kan nämligen förfarandet

för lägenhetens befriande från inteckningar i stamfastigheten draga icke oväsentliga

kostnader för lägenhetens värdering, biträde åt lägenhetsägaren, kungörelser

i allmänna tidningar och ortstidning m. m.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:

För utbetalning av det nedsatta beloppet är det av nöden att uppgift beträffande

namn, yrke och postadress rörande innehavarna av penninginteckningar

införskaffas. Till förekommande av onödig omgång bör enligt^ länsstyrelsens

åsikt uppgift i sådant hänseende av stamfastighetens ägare bifogas

handlingarna i ärendet antingen vid ansökans ingivande till rätten eller vid

beloppets nedsättande hos länsstyrelsen.

I övrigt har länsstyrelsen intet att erinra mot utkastet.

Länsstyrelsen

i Västmanlands

län.

Länsstyrelsen

i Kopparbergs

län.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 19.

17

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Ln lagstiftning i syfte att bereda lättnad i de svårigheter, som för närvarande

ofta nog förefinnas att göra en lägenhet fri från inteckningar, som

besvära stamfastigheten jämte annan fast egendom, finner länsstyrelsen synnerligen

önskvärd och synes det i utkastet föreslagna tillvägagåendet i huvudsak

för ändamålet lämpligt. Av nedan angivna skäl torde det dock ej alltid

medföra erforderlig trygghet för inteckningshavama.

Enligt lagförslaget skola vid utbetalningen av det belopp, som hos länsstyrelsen

nedsatts för att lägenheten må befrias från i stamhemmanet befintlig

inteckning, och vilket belopp motsvarar lägenhetens uppskattade värde, stadgandena

om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom äga motsvarande tillämpning. Detta torde innebära, att ansvarigheten

för ifrågakommen gemensam inteckning emellan stamfastigheten

och med denna gemensamt intecknad fast egendom under vissa omständigheter

och väl i allmänhet kommer att fördelas efter berörda fastighets och fasta

egendoms taxeringsvärden aret näst före inteckningens sökande eller taxeringsvärdena

närmast efter sagda år.

Nu kan tänkas att lägenhetens värde överstiger stamfastighetens ansvarighet

sålunda bestämd. Då måste väl berörda överskott utbetalas till stamfastighetens

ägare och endast ansvarighetsbeloppet tillkomma »inteckningshavaren,

då ju utredning saknas, huruvida stamfastighetens subsidiära ansvarighet behöver

tagas i anspråk. Om nu av en eller annan anledning den med stamfastigheten

gemensamt intecknade fasta egendomens värde under tiden från

inteckningens meddelande nedgått så, att det ej motsvarar egendomens ansvarighet

för inteckningen kan det hända att ej heller återstoden av stamfastigheten

vid exekutiv försäljning förslår att fylla bristen, i vilket fall, därest stamfastighetens

ägare icke är personligen ansvarig för inteckningen, dennas innehavare

gör förlust.

Ett exempel torde tydliggöra detta.

Om fastigheterna A. och B gemensamt svara för en inteckning å 10,000 kronor

samt vid inteckningstillfället fastigheterna voro taxerade A, såsom blott

odlingsbar mark, till 1,000 kronor samt B till 9,000 kronor så äro fastigheternas

primära ansvarighet för inteckningen respektive 1,000 och 9,000 kronor.

Under årens lopp uppodlas och bebygges A och härigenom och genom förbättrade

kommunikationer eller eljest stiger dess värde så, att det uppgår till exempelvis

8,000 kronor, under det åter B:s värde genom försämrade betingelser

(fastigheterna behöva ju ej ligga i samma trakt) minskas till 5,000 kronor.

En avsöndring eller avstyckning från A av dess värdefullaste del värderas till

5.000 kronor, vilket belopp deponeras hos överexekutor. Av detta belopp kan

då val knappast mera än 1,000 kronor, Ars primära ansvarsbelopp, utbetalas

till inteckningshavaren, varemot återstoden, 4,000 kronor tillkommer ägaren

av Aj — eventuellt andra rättsägare, -—- som ej iklätt sig personligt betalningsansvar

för inteckningen. Under sådana förhållanden torde inteckningshavaren

knappast kunna fa ut mera än 5,000 kronor ur B och 3,000 kronor ur återstoden

av A och gör sålunda en förlust av 1,000 kronor förutom eventuellt innestående

ränta.

Att till förekommande av sådan förlust stadga, att förenämnda överskott

4.000 kronor skall innestå i bank, till dess sig visar, huruvida någon del därav

behöver tagas i anspråk för inteckningens fulla likviderande, torde ej vara

lämpligt, då för närvarande ådagaläggandet av sådan ansvarighet ej torde

kunna ske utan alla de gemensamt intecknade fastigheternas exekutiva försäljning.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 17 käft. (Nr 19.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Länsstyrelsen

i Västernorrlands

län.

Under sådana förhållanden synes rättens prövningsrätt, därest ej inför rätten

styrkes att inteckningshavaren gått med på åtgärden, vid vilket förhållande

han torde få skylla sig själv, om han gör någon förlust, böra utsträckas att

omfatta ett bedömande av huruvida, efter lägenhetens fritagande från ansvarighet

för inteckningen och det nedsatta beloppets behöriga fördelning, återstående

intecknade fastigheter utgöra full säkerhet för inteckningens återstående

belopp. För sådant bedömande erfordras emellertid värdering av samtliga

gemensamt intecknade fastigheter.

Enligt den förslaget bifogade P. M. förutsattes visserligen, att ifrågavarande

befrielseåtgärd knappast kommer till stånd, utan att stamfastighetens

ägare förvissat sig om inteckningshavarens medgivande. Emellertid stadgas

ej dylikt medgivande såsom villkor för åtgärden, varjämte torde förekomma fall,

då inteckningshavaren vid tidpunkten för åtgärdens vidtagande icke är känd.

Det synes därför erforderligt, att hans intresse bevakas av rätten.

Ett sådant tillgodoseende av inteckningshavares intresse åligger rätten i vissa

fall i expropriationsmål, såsom framgår av 59 § i lag om expropriation den 12

maj 1917.

Nu kan invändas att fall som det ovan angivna ytterst sällan torde förekomma,

och att det icke kan vara lämpligt att lagstifta för rena undantagsfall.

Medgivande detta, har länsstyrelsen emellertid ansett sig böra påpeka förhållandet

till den uppmärksamhet det må anses förtjäna.

I övrigt har länsstyrelsen intet väsentligt att erinra emot lagförslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar följande yttrande av länets

hushållningssällskaps egnahemsnämnd:

Den olägenhet, som ifrågavarande lagförslag avser att avhjälpa, har alltsedan

egnahemslånerörelsens uppkomst varit starkt framträdande i länet. Särskilt

har friköpningen av smärre jordbruksfastigheter från sågverksbolagen med tillhjälp

av egnahemslån försvårats, då länets egnahemsnämnd såsom säkerhet för

egnahemslån icke till följd av gällande bestämmelser kunnat godtaga annat än

första inteckning i respektive fastighet. Nybildning av jordbruk med tillhjälp

av egnahemslån på av sågverksbolag till salu utbjudna områden har ej heller

tagit väntad omfattning, vilket i någon mån även beror på här åsyftade förhållande.

Egnahemsnämnden vill därför på det livligaste tillstyrka det ifrågasatta lagförslagets

framförande och antagande. Dock synes det icke vara nödvändigt

att — såsom i 4 § i lagförslaget skett — bestämma, att sökanden hos K. B.

skall nedsätta hela det belopp, vartill respektive lägenhet värderats. Egnahemsnämnden

skulle i stället vilja förorda att rätten skulle äga befogenhet att

bestämma storleken av det belopp, som sökanden skulle nedsätta hos K. B.,

under iakttagande av att nämnda belopp minst skulle uppgå till så stor del

av den ursprungliga stamfastighetens intecknade skulder, som i förhållande

till dennas och avsöndringens värde skäligen kan anses åbelöpa på avsöndringen,

och högst intill lägenhetens värde. En fråga av mindre betydelse men

dock förtjänt av omnämnande är, huruvida icke egnahemsnämnds kommunombud,

vilka i stor utsträckning tagas i anspråk för värderingar av i lagförslaget

åsyftade lägenheter för egnahemsnämnders räkning, borde, åtminstone

efter egnahemsnämnds tillstyrkan, kunna erhålla befogenhet såsom sådana

värderingsman som omförmälas i 3 § i lagförslaget.

Länsstyrelsen förklarar sig i likhet med egnahemsnämnden tillstyrka lagstiftning

i det syfte, som i utkastet angives, samt finner ej något att erinra mot

förslagets detaljbestämmelser och utformning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

19

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför: Länsstyrel
Enhgt

de raders motivering, som åtfölja det remitterade utkastet, är utka- STands län.

stots syfte att bereda lättnad i de svårigheter, vilka ansåges vid försäljning av

egnahems fas ti ghete r föranledas genom det omständliga förfarandet, då lägenhet

skall frigöras från stamfastigheten besvärande inteckningar, och vilka

framför allt ansåges förekomma vid upplåtelser från större fastighetskomplex,

som besvärades av gemensamma inteckningar.

o Svårigheter av sådan art, som här avses, torde kunna tänkas uppstå antingen

pa det sätt, att fastigheter i följd av besvärande inteckningar och därmed förenade

risker sakna köpare, eller sålunda, att eventuella köpare stå utan möjlighet

att få lan, särskilt ur egnahemslånefonderna, mot inteckning i den förut gemensamt

med andra fastigheter intecknade fastigheten. Det förra fallet lärer vara

så sällsynt, att man kan bortse därifrån. Vad det senare beträffar torde i

detta län knappast förekomma andra större fastighetskomplex, som besväras

av gemensamma inteckningar, än skogsbolagens egendomar. Några egentliga

jordbruksdomäner, bildade genom sammanslagning av flera fastigheter, förekomma

i stort sett icke. Behovet av den ifrågasatta lagstiftningen kan således

praktiskt taget prövas med hänsyn till försäljning från skogsbolagens fastighetskomplex.

Enligt vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandc inhämtat från egnahemsnämnden

i länet, har det vid några tillfällen visat sig svårt att ordna egnahemslan^at

köpare av lägenheter, som frånsalts bolagskomplex, men svårigheten

har i sådant fall berott icke på ovillighet från bolagens sida att medgiva

relaxation, utan på de oproportionerliga kostnader, sådana åtgärder hittills

förorsakat. Understundom har man da ordnat saken så, att bolagen förbundit

sig att vid nästa inteckningsförnyelse underlåta att förnya inteckningen i lägenheten,

varefter lån beviljats av nämnden. Numera anses svårigheterna i detta

avseende i huvudsak vara undanröjda genom den eniigt Kungl. kungörelsen den

20 juli 1925 vidtagna ändringen i expeditionslösensförordningen.

. Att döma av de sålunda lämnade upplysningarna, synes icke för detta läns

vidkommande föreligga något behov av en lagstiftning med det remitterade

utkastets begränsade räckvidd. Till frågan om lagstiftning till lägenhetsägares

förmån med vidsträcktare syfte-återkommer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

i det följande.

Vad härefter angår själva den lagtekniska innebörden av utkastet är denna

icke fullt klar. Utkastet innehaller icke något förslag till ändring i inteckningsförordningen

eller utsökningslagen. Nuvarande stadganden i dessa lagar

skola således gälla allt fortfarande. Enligt 37 § inteckningsförordningen är

lägenhets ansvarighet i förhållande till stamfastigheten subsidiär och i förhållande

till andra lägenheter beroende på tiden för resp. lagfart och köp. Om

och i vad mån lägenheten ansvarar i förhållande till stamfastigheten eller i förhållande

till en yngre, lägenhet, kan endast konstateras genom de senares försäljning

enligt utsökningslagen. Borgenärsförteckning, som upprättas för lägenheten,

utan att sådan försäljning är begärd, torde icke kunna upptaga någon

del av den gemensamma inteckningens belopp. Då värdering enligt 32 §

Inteckningsförordningen och 79 § Utsökningslagen endast kan ske vid försäljning.

har man ej heller någon grund för jämförelsen med Övriga ansvariga

fastigheter. Med den utformning lagförslaget erhållit, synes resultatet därför

bliva, att icke någon utdelning av det deponerade beloppet kan äga rum. Lägenhetsköparen

skulle således bliva fri från ansvarigheten utan betalning. Vill

man, att utdelning skall ske. torde därför fördelningsstadgandet böra omarbetas.

I vilket fall som helst lärer lagutkastet medföra ändring — lindring

eller skärpning — av den materiella ansvarighetsbestämmelsen enligt 37 § In
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Länsstyrelsen

i Västerbottens

län.

teckningsförordningen. Vid den kompletterande bearbetning, som synes erforderlig,

torde även böra övervägas, huruvida det är tillräckligt att såsom rättsägare

allenast behandla stamfastighetens ägare samt innehavare av inteckningar

i stamfastigheten.

I övrigt torde mot det föreliggande utkastet böra anmärkas, att dess praktiska

tillämplighet är mycket begränsad. Vid avgörandet huruvida lägenheten

skall få befrias från ansvarighet, tages ingen hänsyn till förhållandet mellan å

ena sidan lägenhetens värde och å andra sidan värdet å stamfastigheten och

övriga gemensamt intecknade fastigheter. Sammansättningen av uppskattningsnämnden

synes icke heller tillfredsställande, och för domstolen torde det bliva

mycket svårt att ingå i någon verklig prövning av den verkställda värderingen.

Beträffande ägostyckningen möta visserligen icke de tekniska svårigheter vid

fördelningen, som med avseende å avsöndringar följa av dessas subsidiära

ansvarighet. Däremot synes det ännu mera tvivelaktigt, om vid ägostyckning

en värderingsprocedur i den föreslagna svaga formen och blott omfattande de

försålda fastigheterna kan läggas till grund för ansvarighetens fördelning.

På grund av vad sålunda anmärkts kan Eders Kungl. Maj:ts befailningshavande

icke tillstyrka, att det remitterade utkastet lägges till grund för lagstiftning.

Vill man vidtaga åtgärder för att trygga egnahemsköpare mot ansvar för

gemensamma inteckningar och underlätta låneanskaffning åt dem, torde det

vara att föredraga att arbeta efter de riktlinjer, vilka framgingo vid behandlingen

av det för 1909 års riksdag framlagda förslaget om särskild värdering

av avsöndrad lägenhet. Därigenom skulle t. ex. en egnahemsnämnd kunna

erhålla visshet om storleken av en avsöndrad lägenhets ansvarighet och således

det hinder mot erforderliga egnahemslåns beviljande, som kan ligga i äldre

gemensamma inteckningar, kunna undanröjas. Därigenom skulle också undvikas,

att värdestegring, förorsakad genom lägenhetsägares arbete och av honom

nedlagda kostnader, kommer inteckningshavarna till godo, men det oaktat skulle

inteckningshavare och övriga konkurrerande rättsägare få vad dem tillkommer

enligt ställningen vid inteckningens beviljande. Ansvarigheten för den gemensamt

intecknade gälden komme ej att utkrävas i annat fall eller i vidare

mån än det visar sig erforderligt enligt 37 § Inteckningsförordningen. Fordringsägaren

bleve icke skyldig att i förtid mottaga betalning för en del av sin

fordran.

Vilket värderingsförfarande man vid sådan lagstiftning bör föreskriva, torde

icke kunna angivas på detta stadium. Det synes dock böra övervägas, om icke

värderingen skulle kunna överlämnas åt utmätningsmannen (jämför lagberedningens

förslag till jordabalk, lagen om inskrivning 3 kap. 36 §) eller av

lantmätare, där sådan tjänsteman verkställt avmätningen.

Till sist torde böra erinras, att den reella betydelsen, av avsöndrings ägares

ansvar för med bolagsfastigheter gemensamma inteckningar säkerligen minskats

genom nu gällande lagstiftning angående förbud mot fastighetsförvärv

av bolag. Nämnda lagstiftning lärer nämligen få den verkan, att exekutiv

försäljning av större fastighetskomplex blir ett löga användbart realisationsmedel

för kreditgivaren. Men därigenom kommer också avsöndringsägarens

ansvarighet i huvudsak att stanna på papperet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åberopar följande yttrande av länets hushållningssällskaps

egnahemsnämnd:

Möjligt är att det föreliggande förslaget innebär lättnader i nu gällande bestämmelser

för relaxation av gemensamma inteckningar i flera fastigheter, i

vad de avse från någon av intecknade fastigheterna genom avsöndring, eller

ägostyckning utbrutna områden. Men den föreslagna proceduren synes i alla

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

21

fall komma att medföra avsevärda besvär och i många fall betydande kostnader.

Enligt förslaget skall t. ex. den ifrågasatta värderingen av ''lägenheten

verkställas av två o,jäviga män av nämnden eller bland ledamöterna i

agodelmngsrätten eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män Särskilt

i JSorrland torde denna bestämmelse komma att medföra avsevärda kostnader

ior vardenngsmännens resor. Den ifrågasatta värderingen bör kunna

verkställas av allenast en av de föreslagna värderingsmännen, eventuellt jämte

annan ojävig person. Kostnaden för fördelningen av det hos Koungens Betallmngshavande

nedsatta beloppet torde även i många fall bliva oskäligt hög

korslaget synes ej heller innebära möjlighet att befria lägenhet från ansvar

ior stam!astrghetens inteckning, därest ansökan om befrielse inlämnas senare

an den i 2 § lagfartsförordningen stadgade tiden, varför alla redan försålda

lägenheter icke skulle kunna befrias från ansvar för ifrågavarande slags inteckningar

enligt föreliggande förslag.

Enligt vad som uppgivits skall den egentliga svårigheten enligt nu gällande

bestämmelser ligga i vederbörande inteckningshavares obenägenhet att till

landsortens underrätter för relaxation utlämna inteckningsreverserna, som ofta

gälla för avsevärda belopp. Gällande inteckningsförordning medgiver emellertid,

att intecknings handling för intecknings dödande, i vad den avser genom

jordavsöndring utbruten lägenhet, må uppvisas vid annan underrätt än den,

varunder lägenheten lyder. Därest sådant medgivande utsträcktes att gälla

även beträffande ägostyckade områden, bör relaxation av de inteckningar,

som lagförslaget närmast torde avse, bliva möjlig och förfarandet betydligt

enklare och billigare än enligt föreliggande förslag. Detta dock under förutsättning

att övriga intecknade fastigheter ej behöva övertaga lägenhetens

eller ägostyckningens ansvar för inteckningen. Intecknmgshavarens medverkan

till relaxationen torde i flesta fall kunna ernas efter frivillig överenskommelse

om det belopp, som bör inbetalas till denne.

För egen del anför länsstyrelsen:

Det synes Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande synnerligen önskvärt,

att vid upplåtelser av lägenheter eller ägostyckade områden möjlighet beredes

att frigöra det upplåtna området från detsamma åvilande ansvar för inteckning

på sådant sätt, att detta ansvar överfljfttas på stamfastigheten. Det

föreliggande lagutkastet fyller detta önskemål om än det synes något omständligt

och synbarligen kommer att i många fall för lägenhetsägaren medföra

kostnader, som måhända överstiga värdet av det förvärvade området.

Vad beträffar de särskilda bestämmelserna synes förfarandet enligt Eders

Kungl. Maj :ts Befallningshavandes förmenande böra kunna inskränkas till

de fall, då det upplåtna området är besvärat av inteckning för fordran. Däremot

synes det icke förefinnas någon anledning att låta detsamma komma i

tillämpning endast då stamfastigheten är gemensamt intecknad med annan

fastighet. Samma svårigheter i fråga om avsöndringens befriande från inteckning

kunna föreligga även då stamfastigheten ensam för sig häftar för ett

flertal inteckningar och förfarandet bör kunna medgivas även i sådant fall.

. Vidkommande tiden för ingivande av ansökan om befrielse från ansvar för

inteckning lärer kunna ifragasättas huruvida denna bör erhålla så snäv begränsning,

som förslaget förutsätter, enär många omständigheter kunna förhindra

ett sa skyndsamt utförande av de åtgärder, som dessförinnan skola

vidtagas.

Kostnaderna för det nedsatta beloppets fördelning, vilka skola gäldas av

lägenhetens ägare, böra lämpligen förskjutas av sökanden och inbetalas innan

anmälan sker hos domaren.

Slutligen lärer särskilt stadgande i likhet med det i 198 § utsökningslagen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Landshöv
dingen
Malm.

utfärdas därom att. därest inbetalta beloppet icke förslår till täckande av

berörda kostnader, återstoden skall kunna utmätas.

Landshövdingen Malm har anfört:

De fall, i vilka svårigheter för närvarande yppa sig beträffande fastighets

befrielse från ansvar för inteckningar, torde förnämligast vara dels det fall,

då inteckningsinnehavame äro många och svår- eller oanträffbara, dels det, då

stamfastighet tillsammans med annan eller andra fastigheter utgöra hypotek

för obligationslån. Båda dessa fall äga stor betydelse för en obehindrad utveckling

av egnahemsrörelsen och särskilt för den frilösning av arrendejordbruk,

som statsmakterna synas önska stödja. Genomförande av ett förslag,

som undanröjer berörda svårigheter, skulle därför hälsas med tillfredsställelse.

Det utarbetade förslaget är utformat i huvudsaklig överensstämmelse med

de regler, som för närvarande gälla angående fördelning av expropriationseisättning

och löseskilling för lägenhet, som utbrytes jämlikt ensittarlagen.

Rättsligt föreligger i alla dessa fall en realisation av panträtt, som bringas till

stånd utan något åtgörande från panthavarens sida och eventuellt kan vara i

strid mot hans intresse. Vid expropriation och inlösning av lägenhet betingas

dessa ingrepp i enskild rätt av vissa i lagen erkända allmänna eller sociala

intressen, och ingreppen rikta sig såväl mot jordägaren som inteckningshavaren.

Här åter är det fråga om fullt frivillig upplåtelse från jordägarens

sida, som kan komma att medföra en viss rättsförlust för inteckningshavaren.

Den principiella skillnaden är påtaglig och kunde vara ägnad att väcka^ betänkligheter

om reell fara för inteckningsinnehavaren kunde anses uppstå.

Anmärkas bör även, att det vid expropriation och lägenhetsinlösning i allmänhet

är fråga om mindre jordområden, vilkas befrielse från ansvarighet för

inteckningar i stamfastigheten icke vållar någon nämnvärd minskning i pantens

värde. Den nu föreslagna lagen däremot kan bliva tillämplig vid styckning

och försäljning av hel fastighet, som med annan är gemensamt intecknad.

Med avseende å särskilda inteckningar i den egendom som styckas kommer

då panträtten i sin helhet att tvångsvis avvecklas, måhända vid en för inteckningshavaren

mycket ogynnsam tidpunkt och under förhållanden i övrigt,

som kan medföra rättsförluster.

Emellertid är det väl i grund och botten så, att den egnahemsrörelse, som

man åsyftar att genöm den ifrågavarande lagen befrämja, är av så stort socialt

och allmänt intresse, att ett så lindrigt tvångsförfarande, som här föreslås,

icke kan anses opåkallat. Vidare må anföras, att ett stort antal, antagligen de

flesta förekommande fallen torde bliva sådana, där det gäller frilösning av

arrendejord eller annan jord från skogsbolag, och vid dessa representerar i

regel den inägojord, söm försäljes, ett i förhållande till hela det hypotiserade

jordkomplexet ringa värde.

Förslagets detaljer ge anledning till följande erinringar.

För tillämpning av förfarandet förutsattes, att avslutat köp föreligger. Men

om sedan vid värdering jämlikt 3 § jordens värde sättes högre än köpeskillingen,

hur skall då förfaras? Köparen synes i sådant fall kunna äga berättigade

anspråk på att få köpet hävt, men i brist på uttryckligt lagstadgande

lär detta ej lyckas.

Det må erkännas, att faran för stora avvikelser i värderingen i regel ej är

stor, ty oftast har — åtminstone såsom det tillgår i Norrbottens län —- en

dylik fråga, i varje fall om avsikten är att få egnahemslån, redan före ingivandet

av ansökan om relaxering av inteckningar varit föremål för förberedande

behandling inom egnahemsnämnden. Därvid granskas och justeras värdet

och detta innan definitivt köp kommit till stånd.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

23

Enligt förslaget synes hinder ej möta för köparen att själv utse värderingsman.

För att få garantier för fullt opartisk värdering tordd dock värderingsmännen

lämpligare böra utses av rätten eller dess ordförande.

Förslagets genomförande kommer givetvis att inverka på länsstyrelsernas

arbetsbörda. I vad mån det blir fallet, är naturligtvis beroende av, i vilken

omfattning lagen kommer att vinna tillämpning. Fördelningsförrättningar

av ifrågavarande slag kunna vara synnerligen besvärliga och tidsödande, särskilt

då fråga är om ett flertal gemensamt intecknade fastigheter. I fråga

om expropriationsmedel och löseskillingar jämlikt ensittarlagen kan man ofta

komma ifrån svårigheterna med fördelningen genom att ägaren av stamfastigheten

förskaffaT sig inteckningshavamas medgivande att lyfta hela beloppet.

Denna genväg torde endast undantagsvis kunna komma till användning

vid fördelningar jämlikt den nu föreslagna lagen.

Det ökade arbetet inom länsstyrelserna får dock naturligtvis icke hindra

genomförande av en nyttig och önskvärd reform.

Såsom slutomdöme får undertecknad anföra, att så vitt jag kan förstå, ger

det ifrågavarande utkastet en framkomlig väg, om också en och annan modifikation

av förslaget torde vara erforderlig.

Byråchefen Hamrin och föroTdnade revisionssekreteraren Odéen hava i gemensamt

yttrande anfört :

Särskilt för återförande i enskild ägo av inägojorden å skogsbolagens fastigheter

är en lagstiftning nödvändig för underlättande av upplåtna områdens frigörelse_

från ansvar för inteckningar, som fastställts i den odelade fastigheten.

Dessa inteckningar avse ofta grupper av fastigheter och de äro merendels pantförskrivna

till säkerhet för obligationslån. Genom tillämpning av bestämmelserna

i föreliggande förslag blir givetvis det upplåtna området fritt från ansvar

för inteckningar och sker eventuellt även en nedskrivning av intecknings

huvudstol.

Härigenom bliva emellertid icke förhållandena gentemot obligationsinnehavarna

reglerade. Understundom innehåller avtalet rörande obligationslånet bestämmelse

om rätt för fastighetsägaren att i viss utsträckning eller på vissa

villkor försälja fastigheter, vari fastställda inteckningar lagts söm säkerhet

för lånet. Därest så ej skett eller därest denna bestämmelse ej räcker, vilket

man kan utgå ifrån är fallet i fråga om de försäljningar, varom här är fråga,

anse sig de emitterande bankerna vanligen böra bevaka obligationshavarnas

intressen. Enligt vad vi inhämtat uppställes härvid måhända icke alltför sällan

fordran på insättning på deposition hos banken av köpeskillingen motsvarande

belopp. Härå erhålles emellertid 3 å 3 V2 % lägre ränta än den, som

betalas för obligationslånet. Efter ikraftträdande av den föreslagna lagen bleve

detsamma fallet med det nedsatta beloppet. Och då det kan bliva tal om

belopp på tillhopa flera hundra tusen kronor — för enstaka fall på miljoner

— kan förhållandet leda till att bolaget avstår från tilltänkta försäljningar.

. För bolagens del framstår det såsom önskvärt att få verkställa betalning

i egna obligationer och helst att dessa få avräknas å annuiteterna.

Lagstiftning för reglering av nu berörda förhållanden synes givetvis önskvärt,

men torde en sådan vara ägnad att väcka betänkligheter. Någon fara

för att obligationsinnehavarnas intressen skulle komma att bliva lidande genom

en lag av förslagets innebörd torde man i allt fall icke behöva räkna med. En

sådan lag torde däremot kunna antagas komma att öva inflytande på villkoren

vid uppläggande av nya obligationslån och måhända bidraga till att

därvid bestämmes rätt för ägaren att få å annuiteterna avräkna för skedda

försäljningar influtna medel. Man torde även kunna hoppas på att en lag av

föreslagen innebörd kommer att öva ett gynnsamt inflytande i riktning mot

Byråchefen

Hamrin och

förordnade

revisionssekreteraren

Odéen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

en ändamålsenlig reglering av förhållandena jämväl vad angår redan upplagda

obligationslån.

Enligt vad vi erfarit har under senaste åren i flera fall förekommit, att personer

av bolag förvärvat fastigheter, ehuru dessa varit graverade av belopp

på miljoner. Köparen torde i dessa fall i regel varit arrendator av jorden, som

i lång tid kan hava brukats av medlemmar av samma släkt. Att köpet kommit

till stånd oaktat de förefintliga gravationerna beror givetvis på de svårigheter,

som varit förenade med frigörelsen, och har såsom förklaringsgrund även

uppgivit s köparens förtroende för vederbörande bolag och bank. Att saken

ingalunda är riskfri torde emellertid vara uppenbart.

Dessa förhållanden ådagalägga enligt vår mening på bästa sätt behovet

av en lagstiftning för reglering av ifrågavarande förhållanden.

Omfattningen av föreliggande förslag synes emellertid hava tillmätts alltför

snävt. Det ligger visserligen nära till hands att begränsa en blivande

lag till att endast avse upplåtelser, som ske efter lagens ikraftträdande, men

behovet av hjälp på ifrågavarande område genom lagstiftningen är emellertid,

på sätt nyss visats, stort även vad angår redan skedda upplåtelser. Vid

bedömande av denna fråga förtjänar ett visst avseende att beträffande avsöndrade

lägenheter kostnadss5mpunkt synes hava varit uteslutande anledning

till att värderingsförfarande ej vann godkännande av 1909 års riksdag. Det

har emellertid icke förbigått vår uppmärksamhet, att då föreliggande förslag

icke var ämnat att få retroaktiv verkan.

Till följd av bestämmelsen i 20 § 1 mom. i lagen om hemanansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring att inom Stockholms, Uppsala. Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och de norrländska länen ej må avsöndras

inägojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen

försvagas, användes vad angår dessa län avsöndringsinstitut numera sällan

då det gäller jorddelning för upplåtelse av egnahemslägenheter för jordbruksändamål.

Vanligen måste i stället tillgripas ägostyckning. Undantagsvis

förekommer härvid, att ett fullt avslutat avtal föreligger, även om vissa

förberedande förhandlingar i mer eller mindre bindande form föregått ägostyckningsförrättningen

eller förekommer i omedelbar anslutning till densamma. Härtill

kommer, att här och var inom ovanberörda delar av landet i stor utsträckning

i försäljningssyfte redan verkställts ägostyckningar och att ett stort antal

av därvid utstyckade lotter ännu icke försålts. Det är emellertid inom

nyssnämnda delar av vårt land behovet av lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande

område är störst, och gör sig detta behov framför allt gällande vid

upplåtelse av jordbrukslägenheter.

Med hänsyn till behovet -— en hänsyn somi vi finna oss för närvarande

främst böra lägga på frågan —- framstår det såsom synnerligen angeläget,

att en blivande lag kommer att gälla fastigheter, som bildats genom såväl avsöndring

som ägostyckning samt oberoende av tidpunkten såväl för upplåtelsen

som för fastställelse å avsöndringen eller ägostyckningsförrättningen. Detta

uttalande avser emellertid att omfatta även det fall, att stamfastigheten icke

gemensamt med annan fastighet häftar för inteckning.

Vi äro emellertid icke främmande för att det måhända kommer att möta betänkligheter

att i nu angiven utsträckning tillgodose ifrågavarande behov. Det

ligger därför nära till hands att överväga vilka särskilda villkor, som må uppställas

för att i den utsträckning ovan angivits möjliggöra anlitande av den

föreslagna proceduren, vilken givetvis medför fördelar även om inteckningshavarens

medgivande kan utverkas. Vid övervägande av detta spörsmål torde

böra tagas i övervägande att stadga det villkoret, att inteckningshavarens medgivande

skall föreligga i det fall, att värdet å den lägenhet ansökningen avser

ensamt eller tillika med värdet å förut på enahanda sätt befriade lägenheter

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 10.

25

överstiger en femtedel av taxeringsvärdet å stamfastigheten eller den ostyckade

fastigheten. Anslutning omedelbart till taxeringsvärdet å staanfastigheten

torde befinnas vara lämpligare än stadgande av viss relation till inteckningsbeloppet,

vilket i fråga om gemensamt intecknade fastigheter givetvis finge

bestämmas genom fördelning efter fastigheternas taxeringsvärden. Det har

synts oss även böra övervägas att alltid uppställa villkoret om inteckningshavarens

medgivande då det gäller fång, som skett före lagens ikraftträdande.

Beträffande redan upplåtna lägenheter förtjänar dock uppmärksammas, att

redan villkoret om medgivande av stamfastighetens ägare, på sätt förslaget

innehåller, synes innebära ett trygghetsmoment av rätt så stor betydelse.

För värderingen erfordras tillgång på kartmaterial och arealuppgifter. Det

ligger därför nära till hands att ifrågasätta återgång till 1909 års förslag

om värdering av lantmätare med gode män. Om man tänker på nya fastigheter,

som bildas, erfordras ju i regel biträde av lantmätare, vare sig avskiljandet

sker genom ägostyckning eller jordavsöndring. Om lantmätaren kunde

ombetros att ensam verkställa värderingen, kunde densamma ske i samband

med jorddelningsförrättningen och alltså utföras så gott som utan kostnad.

Om föreskrifter meddelas i fråga om sättet för värderingens verkställande, synes

det böra tagas i noggrant övervägande, huruvida ej denna utväg kan anses

tillfredsställande. Anlitas densamma, bör emellertid enligt vårt förmenande

i lagen kvarstå, att värdet ej må sättas lägre än den köpeskilling, som

för lägenheten betingats, varjämte lagen bör inrymma befogenhet för Konungen

att meddela ovan omförimälda föreskrifter i fråga om sättet för värderingens

verkställande. Dessa böra givetvis gå ut på angivande av areal,

beskaffenhet och värde å olika ägoslag samt värdet och beskaffenheten

av åbyggnader, befintligt skogsbestånd och andra nyttigheter, som

åtfölja lägenheten. Beträffande värderingen bör uppmärksammas att, på

sätt ovan meddelats, försäljning ofta sker till arrendatorn å fastigheten. Härvid

inträffar, att säljaren kan finna sig böra sätta köpeskillingen lägre än om

försäljning skedde till annan person. Det förekommer även, att värdet å fastigheten

påverkas av större eller mindre tillgång på närbeläget arbete eller andra

omständigheter. Givetvis böra till ledning för domstolen dylika särskilda förhållanden

anmärkas i värderingshandlingen.

Den här ovan föreslagna anordningen i fråga om värdesättningen bör anses

lika betryggande som den föreliggande förslag innehåller. Och i fråga om

reda och överskådlighet torde densamma äga avgjorda företräden. Genom anlitande

av densamma öppnas möjlighet att ordna saken så, att värderingsinstrumentet

bilägges förrättningsakten och även göres till föremål för granskning

av överlantmätaren. Dennes granskning kan bliva av särskild betydelse

för att få säkeT utredning om tidigare skedda upplåtelser och värdet av dem.

Gillas ej detta förslag finna vi oss emellertid böra framhålla, att lantmätarens

sakkunskap i allt fall bör utnyttjas i synnerhet som det i föreliggande fall,

på sätt ovan förut angivits, torde kunna ske för en mycket ringa kostnad.

Detta bör i så fall ske genom tillkallande av en bisittare till lantmätaren, och

torde därtill böra anlitas ledamot av nämnden eller ägodelningsrätten eller god

man vid lantmäteriförrättningar. Klart torde emellertid vara, att lantmätaren

jämte en av dessa personer böra gälla minst lika mycket som två av nämnda

ledamöter eller gode män, men lika klart torde även vara, att anlitandet av

en bisittare till lantmätaren i regel blir betydelselöst.

Enligt kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 238) angående villkor för erhållande

av statsbidrag till lantmäteriförrättningar med däri genom kungörelsen

den 18 juni 1925 (nr 294) skedda ändringar kan statsbidrag utgå till förvärvare

av område, som utbrutits genom jordavsöndring eller ägostyckning, till

belopp motsvarande högst vad på området i fråga belöper av det lantmätaren

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

för förrättningen enligt gällande lantmäteritaxa tillkommande arvode, inberäknat

lösen för karta och handlingar. Denna möjlighet har sedan den 1 juni

1921 funnits beträffande avsöndringar samt ägostyckningar enligt 3 § (efter

upplåtelseavtal) ägostyckningslagen. Efter den 1 juli 1923 har detsamma varit

fallet även i fråga om ägostyckningar enligt 2 § i samma lag. I övrigt

gälla följande villkor för erhållande av bidrag:

a) att förrättningen avsett åstadkommande av småbruk eller eget hem;

b) att sökanden är enskild person eller utgöres av bolag eller förening med

syfte att befrämja bildande av småbruk eller egna hem;

c) att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses för

honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning eller, om sökanden

utgöres av bolag eller förening, att sådant bidrag visas medföra nedsättning

i kostnaderna för mindre bemedlad persons föTvärv av utbrutet område

under vad eljest skäligen kunnat ifrågakomma;

d) att förrättningen ej skett i uppenbart spekulationssyfte.

Det synes icke utan fog kunna ifrågasättas, att kostnaden för den värdering,

varom här är fråga, finge betraktas såsom förrätt.ningskostnad. Ett stöd

härför finnes i det förhållandet, att enligt nu gällande lagstiftning vid ägostyckning

värdering måste ske av samtliga lotter, vari den ursprungliga fastigheten

uppdelas, i allt fall vill det synas som om det allmänna har lika stort

intresse av att understödja lägenhetens befrielse från ansvar för inteckningarna

i stamfastigheten som själva jorddelningsåtgärden. Båda åtgärderna äro

ju lika nödvändiga för bildandet på ett betryggande sätt av småbruket eller det

egna hemmet. Häri framträder alltså ett ytterligare motiv för värderingens

uppdragande åt lantmätaren.

I detta sammanhang må erinras om det frikostiga statsbidrag, som utgår

enligt kungörelsen den 26 juli 1925 (nr 295) om bestridande i vissa fall med

allmänna medel av köslnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt

upplåtet område m. m. De faktiska förutsättningarna torde i många fall, då

förevarande förslag komme att tillämpas, i mångt och mycket vara likartade

med dem, som falla under det s. k. ensittareförfarandet.

Byråchefen Mannerfelt yttrar:

Enligt gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse (§ 19 i kungörelsen

nr 483/1919) må annan säkerhet för egnahemslån ej betingas än första

penninginteckning i lägenheten. Dock kan såsom förskott å lånet större eller

mindre del därav utbetalas mot annan säkerhet, i vilket fall emellertid nyss

nämnd inteckningssäkerhet skall vara för hela lånet ställd senast då amorteringsskyldigheten

inträder (d. v. s. inom fem år från lånets beviljande), vid

äventyr att frågan om lånet anses hava förfallit och vad i förskott utbetalts

genast skall återbäras. I anseende bland annat härtill har det för underlättande

av egnahemsbildning, frilösning av arrendejordbruk m. m. sedan länge

framstått såsom en angelägenhet av stor vikt, att nybildade fastigheters befriande

från inteckningar må kunna ernås mera skyndsamt, billigt och enkelt.

Detta gäller framför allt, då fastigheter tillsammans med andra graveras av

ett stort antal gemensamma inteckningar. Så är som bekant fallet t. ex. i fråga

om många större skogsägande bolags för egnahemsbildning eller kolonisation

lämpliga jordbruksfastigheter. Kostnaderna för relaxering torde emellertid få

antagas hava delvis nedbringats genom kungörelsen den 20 juli 1925 (nr 362)

om ändring av § 3 i förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen,

avseende minskad lösen för utdrag av fastighetsboken.

Väsentliga svårigheter torde dock ej sällan fortfarande vara förenade med

den för egnahemsbildning oundgängligen erforderliga befrielsen från inteckningar.

Förevarande lagförslag åsyftar att öppna möjlighet att i dylika fall

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

27

få fastighet befriad från inteckningar genom visst särskilt förfarande. Under

uttalande av ett kraftigt tillstyrkande av åtgärder i denna riktning får jag beträffande

innehållet av nu berörda lagförslag vördsamt anföra följande.

I fråga om förslagets omfattning, synes det ifrågasatta särskilda förfarandet

vara begränsat till lägenheter, som hädanefter avsöndras, samt lotter, som

efter försäljning genom ägostyckning avskiljas från stamfastigheten. Genom

ifrågavarande begränsning och med hänsyn till att förslaget synes förutsätta

särskild ansökan, värdering, prövning, nedsatt belopps fördelning m. m. för

varje sådan till köpare upplåten enstaka lägenhet eller lott, torde lagförslagets

betydelse sannolikt bliva mindre, än önskligt vore. Ganska visst skulle i ovannämnda

syfte vinnas mera, om förfarandet i fråga finge tillämpas jämväl beträffande

dels redan avsöndrade lägenheter och uppstyckade lotter, som fortfarande

graveras av här ifrågavarande art av inteckningar, dels ock framför

allt större styckningskomplex, varifrån upplåtelser av lägenheter eller lotter

successivt äro ämnade att äga rum. Vad särskilt det senare fallet beträffar,

torde nuvarande relaxationssvårigheter ur egnahems synpunkt näppeligen avhjälpas,

med mindre möjlighet öppnas för jordägare att —• helst innan försäljning

av lotter sker — kunna i mån av behov få hela det för försäljning

avsedda komplexet i ett sammanhang befriat från påvilande inteckningar genom

det ifrågasatta förfarandet. Härigenom kunde kostnader och besvär

för värdering, nedsatt belopps fördelning m. m. väsentligt minskas samt klarhet

i inteckningsförhållandena vinnas på ett tidigt stadium, vilket torde hava

ej ringa betydelse för både säljare och köpare. Bibehålies åter den mera begränsade

omfattning, som förslaget nu har, torde en säljare av dylika styckningskomplex

sannolikt lockas att i många fall på det sätt utnyttja lagen, att

han — kanske genom skenköp till någon närstående, såsom nu ofta torde ske

för fastställelse av avsöndring — försäljer ett stort antal jordområden på en

gång eller en större, till fortsatt uppdelning avsedd jordareal samt därefter går

i författning om områdenas eller arealens avskiljande och vederbörlig framställning,

enligt förslaget, angående befrielse av inteckningar för vad som avskilts.

Då det otvivelaktigt bliver för marksäljare ändamålsenligt att så förfara

samt då ett verkligt legitimt behov finnes, att på en gång kunna befria

flera lotter eller en större jordareal från inteckningar, synes det vara att föredraga,

att innehavare av sådant större komplex beredes dylik möjlighet genom

uttrycklig lagbestämmelse, åtminstone i sådana fall, där jordägaren åtnjuter

statslån ur egnahemslåne- eller jordförmedlingsfonden eller eljest kan förebringa

sannolika skäl för att till befrielse avsedda fastigheter på ett ändamålsenligt

sätt komma egnahemsverksamheten till godo. Om det, ur andra synpunkter

än egnahemsverksamhetens, skulle befinnas, att berörda utvidgning vore

för vidsträckt, vill jag alternativt ifrågasätta, huruvida ej det särskilda förfarandet

skulle kunna få tillämpas, då fråga är om ägostyckning, även utan

föregående försäljning.

I fråga om själva förfarandet synes i huvudsak intet annat vara att ur egnahemssynpunkt

framhålla, än att kostnaderna möjligen komma att bliva rätt

avsevärda, i det en lägenhetsägare enligt förslaget får vidkännas utgifter för

värderingsförfarandet, lösen för gravationsbevis och andra handlingar, kostnader

för det nedsatta beloppets fördelning m. m. Om. såsom ovan ifrågasatts,

jordägare kunde beredas möjlighet att i mån av behov begagna sig av förfarandet

för till försäljning förekommande fastigheter i ett sammanhang, bleve kostnaderna

mindre och komme icke så kännbart att drabba den enskilde, oftast

mindre bemedlade lägenhctsköparen. Skulle dylik utvidgning medgivas, vore

det å andra sidan möjligen av nöden, att ytterligare garantier skapades för en

ur rättsägarnas synpunkt fullt betryggande värdering av till befrielse avsedda

fastigheter. I sådana fall, där förfarandet finge tillämpas efter framställning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

av jordägare innan försäljning skett, torde därför den av sökanden valda värderingsnämnden

möjligen böra förstärkas med t. ex. en tredje, av länsstyrelsen

utsedd, i fastighetsvärdering väl förfaren ojävig person samt uttryckligen föreskrivas,

att rätten icke ägde bifalla ansökningen med mindre samtliga värderingsman

vore om värderingen ense.

Med förmälan, att jag i övrigt ej har något att erinra mot förslaget, får jag

tillstyrka detsamma under uttalande av önskvärdheten, att hänsyn om möjligt

tages till vad ovan ifrågasatts.

Styrelsen Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har anfört:

J^qy Sveriges

allmänna Bankstyrelsen har ansett sig hava att behandla förslaget huvudsakligen ur

hypotelcs- de synpunkter, som direkt föranledas av hypoteksbankens och hypoteksförbank.

eningarnas verksamhet, men finner sig på grund av den korta tid, som utmätts

för remissens besvarande, även i detta hänseende icke kunna ingå på någon

fullt genomförd granskning, för vilken skulle erfordrats kommunikation med

föreningarna och särskilt med den av dessas ombudsmän bildade sammanslutningen.

Vid sådant förhållande får styrelsen inskränka sig till att i ärendet

vördsamt anföra följande.

Enligt lagförslaget förutsattes, för att det föreslagna sättet för lägenhets

befriande från inteckningsansvar skall komma till tillämpning, att rätten finner

det nuvarande relaxeringsförfarandet icke kunna komma till användning

»utan oskälig kostnad eller omgång».

Vad då först kostnadsfrågan angår, synes emellertid denna hava kommit i

ett väsentligen ändrat läge därigenom, att, enligt kungl. kungörelsen den 20 juli

1925, i § 3 av lösenförordningen den 7 december 1883 såsom tillägg till bestämmelserna

om lösen för utdrag av »fastighetsbok» förordnats, att, därest i ärende

angående dödande av gemensam inteckning i vad den besvärar viss fastighet

utfärdas mera än ett utdrag, lösen endast må beräknas för det första utdraget.

Denna kungörelse, som av formella skäl tillsvidare gäller allenast till den 1

juli 1926 men väl torde komma att förnyas, har i betydande mån förbilligat

kostnaderna för inteckningars relaxation. Lösenbeloppen för utdragen spela

nämligen härvidlag den avgörande rollen. Om man antar •— för att taga ett

exempel av ordinär beskaffenhet — att inteckningarnas antal är 25 och uppläggen

i inteckningsboken för dessa 49, så uppgick förut lösen för utdragen

till 25 X 50 = 1,250 kronor, under det att lösen numera stannar vid allenast

25 X 2 = 50 kronor. Övriga utgifter för relaxation, såsom protokollslösen,

gravations- och avsöndringsbevis, advokatarvode och kostnaden för inteckningarnas

företeende vid rätten, hava däremot en underordnad betydelse, åtminstone

vid större relaxationer, där enligt förslagets motivering det nya dödningssättet

företrädesvis skulle komma till användning. De genom ovanberörda tillägg till

lösenförordningen betydligt reducerade relaxationskostnaderna lära f. ö. komma

att uppvägas, ja i många fall överskridas av utgifterna för dödningsförfarandet

i den föreslagna ordningen. Till dödningsproceduren, som enligt förslaget omfattar

tre särskilda åtgärder — värderingen, domstolsbehandlingen och likvidsförrättningen

— torde nämligen i de flesta fall erfordras biträde av juridiskt

bildad person, och inteckningarnas företeende vid likvidstillfället samt förfarandet

i övrigt lära ej kunna ske utan kostnader.

Angående därefter den andra alternativa förutsättningen för den föreslagna

lagens tillämplighet eller att relaxation i vanlig ordning skulle av Rätten i det

särskilda fallet anses medföra »onödig omgång», torde ej kunna bestridas, att

svårighet mången gång möter att få fram alla för relaxationens verkställande

erforderliga medgivanden. Men även det nu föreslagna sättet synes bliva förenat

med ej mindre »omgång». Såsom ovan nämnts, sönderfaller detta i tre

särskilda åtgärder, av vilka i synnerhet fördelningen av värderingssumman

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

29

torde i dess föreslagna form bliva en avsevärt invecklad apparat. Hela dödningsförfarandet

kan ju också enligt förslaget draga en tid av ett år och mera.

Det synes f. ö. icke kunna komma till användning i de fall, då köparen redan

erlagt sin köpeskilling eller del därav, ej heller i de fall, då värderingssumman

sättes högre än köpeskillingen, enär i dessa senare fall köparen skulle hava att

nedsätta högre belopp än den överenskomna köpeskillingen. Ifrågavarande lagförslag

innehåller en kombination av värderings- och expropriationsförfaranden.

Båda dessa förfaringssätt hava tidigare föreslagits men icke lett till önskat

resultat (se härom N. J. A. avd. II för 1909, art. 7 sid. 14—IG, 20—21,

24—35).

Beträffande vidare den principiella sidan av frågan får bankstyrelsen betona,

att styrelsen livligt sympatiserar med syftet att underlätta formerna för

inteckningars frigörande från fastigheter, som upplåtas till egna hem. Förenklingarna,

böra dock tydligen icke ske på sådant sätt, att inteckningshavares

berättigade intressen trädas för nära, enär detta skulle medföra allvarliga verkningar

för fastighetskrediten. Styrelsen kan icke underlåta att ifrågasätta,

huruvida förslaget i detta avseende kan anses tillfredsställande.

Förslaget förutsätter, att inteckningshavaren icke får något inflytande på

värdering ssummans bestämmande. Det lärer då — med hänsyn bl. a. till möjligheten,

att köpeskillingen genom transaktioner mellan köpare och säljare kan

bestämmas efter andra grunder än det verkliga värdet — icke vara uteslutet,

att värderingssumman skulle kunna komma att understiga detta verkliga värde.

I varje fall skulle inteckningssäkerheten i det värderade området upphöra. Dessa

förhållanden kunna medföra, att säkerheten äventyras, alldeles oavsett huruvida

inteckningshavaren lyfter värderingssumman eller icke. Rörande sistnämnda

fråga synes vidare, såsom förslaget är formulerat, inteckningshavaren

bliva nödsakad att mottaga värderingssumman såsom förtidsbetalning på sin

fordran. Så länge nämligen denne kan befara, att, även om han avstår från

att lyfta värderingssumman, hans inteckning ändock blir nedskriven under erforderlig

storlek, skulle han givetvis komma att lyfta beloppet. Med en sådan

risk måste inteckningshavaren räkna, därest icke förslagets § 7 omformuleras.

Det där förekommande uttrycket »utfaller likvid å intecknings huvudstol», som

är hämtat från bl. a. expropriationslagen, har nämligen tolkats på olika sätt.

Denna fråga har varit föremål för utredning inom »föreningen mellan ombudsmännen

hos Sveriges landshypoteksföreningar», vilken utredning här åberopas

(se föreningens förhandlingar sid. 95—100, 109—112, 134—141 och 181—

183). Därav och av hållen utredning angående motsvarande spörsmål enligt

vatten- och ensittarlagarna (se föreningens förhandlingar sid. 315—318) framgår,

att nyssnämnda uttryck såsom för obestämt bör förtydligas. Sådant förtydligande

synes bankstyrelsen böra gå i den riktning, att inteckningshavaren

kan avstå från att lyfta värderingssumman utan att riskera nedskrivning av

inteckningens belopp, ävensom att de närmare grunder angivas, efter vilka fördelningen

på inteckningarnas räntor och kapital skall ske. Kommer ej dylikt

förtydligande till stånd, torde åtminstone hypoteksföreningarna, vilkas intressen

i detta hänseende helt sammanfalla med bankens, bliva nödsakade att lyfta

värderingssumman. _ För hypoteksinstitutionen, liksom för andra penninginrättningar,

där inteckningslånen äro ordnade efter bestämda amorteringsplaner, är

det emellertid ej önskvärt och skulle måhända kunna bliva menligt att genom

sådana förtidsbetalningar få dessa planer rubbade. Frånsett olägenheter i

bokföringsavseende skulle härigenom även möjligheten för banken att på ett tillfredsställande

sätt beräkna sin penningställning — förhållandet mellan dess inoch

utlåning — kunna minskas. Blir lagen ej tydlig i nu ifrågavarande hänseende

och inteckningshavarna sålunda av försiktighetsskäl lyfta värderingssumman,

är ock att befara, det försäljningen av egnahemsfastigheter kan kom
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

ma att hämmas på den grund, att fastighetsägare ej bliva så benägna för jordupplåtelser,

då de ej kunna påräkna att få uppbära köpeskillingarna.

I lagförslagets motivering förutsattes, att fastighetsägaren (säljaren) skulle

före dödningsåtgärdens vidtagande förvissa sig om medgivande därtill av inteckning

shavaren, för att fastighetsägaren skulle slippa riskera en uppsägning

av lånet. Härav framgår, att man ansett en garanti för inteckningshavaren

ligga däruti, att denne kan uppsäga sitt lån. En dylik garanti finnes emellertid

icke för hypoteksföreningarna, då dessa enligt gällande författning ej äga

uppsägningsrätt i förevarande fall. Den avsedda säkerheten skulle för deras

del icke kunna vinnas utan att antingen uppsägningsrätt bleve dem medgiven

genom ändring av kungl. förordningen den 16 maj 1890 — vilket icke synes

stå i god överensstämmelse med grundsatserna för föreningarnas verksamhet

— eller att såsom förutsättning för det nya förfarandets tillämpning stadgades

medgivande därtill från vederbörande inteckningshavare. Ett stadgande av

sistnämnda innebörd skulle emellertid synbarligen göra förfarandet lika omständligt

som nuvarande procedur för relaxation.

På grund av vad sålunda anförts finner sig bankstyrelsen icke kunna tillstyrka

lagförslaget i nu förevarande skick. Styrelsen vill därjämte ifrågasätta,

huruvida icke en särlagstiftning i detta syfte lämpligen borde anstå, intill dess

att det nya förslag till »lag om delning av jord på landet», vilket bebådats

till innevarande riksdag, hunnit behandlas, då nämnda särlagstiftning torde

böra taga hänsyn till eventuella nya former för jorddelning.

Styrelsen

för svenska

bankföreningen.

Styrelsen för svenska bankföreningen har anfört:

Mot behovet av en lagstiftning i förevarande hänseende torde knappast någon

gensaga kunna göras. En lägenhets befriande från inteckningar i de fall,

då stamfastigheten gemensamt med annan fastighet beröres av inteckning, är

som i den remissen åtföljande promemorian framhålles ofta förbunden med stora

svårigheter genom ett omständligt relaxationsförfarande och därmed förenade

kostnader, och det synes oss därför lyckligt om enklare former härför kunde

föreskrivas. Lagförslaget synes oss också beträffande själva förfaringssättet

hava på ett lyckligt sätt löst frågan. Emellertid föranledas vi göra några erinringar

mot en del bestämmelser.

Enligt förslaget skulle inteckningshavarens medgivande icke erfordras för

att en frånsåld del av en intecknad fastighet skulle kunna förklaras fri från

inteckningar, och inteckningshavaren skulle överhuvud icke höras i ärendet.

Det förefaller som om härigenom inteckningshavarens rätt väl mycket skulle

äventyras. Man lärer ej kunna bortse ifrån att även om värderingen av den

frånsålda fastighetsdelen sker på sätt i 3 § av lagförslaget förutsättes, detta

icke innebär tillräcklig garanti emot eventualiteten_ att_ en värdefull del av

fastigheten på inteckningshavarens bekostnad frånsäljes till underpris. Ej heller

ligger det en dylik garanti i bestämmelsen att stamfastighetens ägare skall

samtycka till att den frånsålda delen bliver gravationsfri. Situationen kan

vara sådan, att han själv har intresse av ett sådant ordnande av saken, och att

någon fara för det intecknade lånets uppsägande ej föreligger. Vid obligationslån

lärer en sådan fara i regel ej förefinnas. Och slutligen ligger det ej heller

tillräcklig garanti uti rättens prövning av den gjorda värderingen, då man i

regel ej kan förvänta, att rätten har en så noggrann kännedom om förhållandena

alt den — annat än i extrema fall — skulle finna anledning att underkänna

den gjorda värderingen.

Det naturliga synes därför vara, att även inteckningshavarens samtycke till

transaktionen fordras. För vår del tro vi icke, att ett sådant villkor skulle

sätta lagens tillämpning i fara. ty erfarenheten visar, att inteckningshavare

— i varje fall, då det gäller bankeT — icke göra några svårigheter i fråga om

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 19.

31

medgivande till en frånsåld fastighetsdels befriande från gravationer, utan

svårigheterna hava uppkommit av den omständliga och kostsamma proceduren

vid relaxation.

Skulle emellertid den nu ifrågasatta utvägen icke anses acceptabel, anse vi

att i varje fall inteckningshavaren bör beredas tillfälle att vid rätten yttra sig

rörande den skedda värderingen och att eventuellt överklaga rättens beslut i

ärendet.

Självfallet är vare sig det ena eller andra av förberörda alternativ väljes

att den som uppträder som inteckningshavare måste styrka denna sin egenskap.

För att underlätta detta synes det böra i lagen föreskrivas, att inteckningshavare

får prestera denna bevisning genom intyg, att han inför ledamot

av domstol eller magistrat eller inför Notarius Publicus inom viss kortare tid

före rättens sammanträde visat sig innehava inteckningarna.

Förutom förenämnda erinringar av mera principiell natur få vi göra följande

anmärkningar.

I 2 § iöreskrives att ansökan skall göras hos rätten inom den i 2 § i lagfartsförordningen

stadgade tid, räknad från det fång, varigenom avsöndringen skett,

och skall vid ansökningen fordras bland annat bevis att avsöndring-en blivit

fastställd. Det torde emellertid kunna befaras att i en del fall tidsperioden

i fråga kommer att visa sig otillräcklig för erforderlig lantmäteriförrättning

och ärendets behandling hos Konungens befallningshavande. Det vill därför

synas oss lämpligt att i lagen införes en bestämmelse om att sökanden, därest

han visat att ärendet angående fastställelse av avsöndringen ej blivit slutligen

avgjort, tillerkännes rätt att senare inkomma till rätten med bevis om fastställelsen.

I 3 § lämnas föreskrift om värdering, vilken skall verkställas av två ojäviga

män. Emellertid lämnas i författningen ingen föreskrift för det fall att värderingsmännen

skulle vara skiljaktiga.

7 § innehåller föreskrifter om utbetalning av nedsatt belopp. Föreskrifterna

äro lika med dem, som gälla för fördelning av expropriationsersättning. I fråga

om fördelningen av expropriationsersättningen lär emellertid olika praxis tilllämpas

av Konungens befallningshavande i skilda län. Då det givetvis är

önskligt att ett enhetligt förfaringssätt tillämpas, få vi hemställa, att närmare

föreskrifter om sättet för fördelningen måtte i lagen meddelas.

Sveriges skogsägareförbund har anfört: Sveriges

För underlättande av kolonisationen och arrendatorsklassens frigörande sär- * förbund.

skilt å de större skogsbesittningarna i riket är det av allra största betydelse, att

jord, som i ovan nämnda syften försäljes, må kunna under enkla former frigöras

från ansvar för stamfastighetens skulder. De svårigheter, som tidigare framträtt

vid dödandet av inteckningar i från större ägokomplex sålda jordlotter,

hava . orsakats dels av de höga kostnaderna för expeditionslösen å domarekanslierna

samt för assuranser vid inteckningshandlingarnas försändande från

långivarna till de olika häradsrätterna, dels av den omgång och det betydande

arbete, som i regel uppstått,_ då det gällt att inhämta tillstånd till relaxeringen

från innehavare, av inteckningar för annat än fordran, samt dels slutligen i

vissa fall av ovillighet hos inteckningshavarna att mottaga avbetalning å den

intecknade skulden.

Av dessa svårigheter hava numera de, som avse kostnaderna, till väsentlig

del undanröjts genom kungl. kungörelsen den 20 juli 1925 om ändring av § 3

i förordningen angående expeditionslösen. Denna kungörelse gäller tillsvidare

endast till den 1 juli detta år, men det synes förbundet med hänsyn till kolonisationsverksamheten

vara av synnerlig vikt, att den erhåller förlängd giltighet.

De tidigare mycket betydande kostnader, som orsakades av assuransen av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 19.

inteckningshandlingarna vid fÖTsändandet från de långivarna representerande

bankerna och till de skilda domsagorna, hava numera avsevärt nedbringats genom

att bankerna ej längre söka försäkringen hos postverket utan hos privata

bolag. De svårigheter, som sammanhänga med kostnaderna vid relaxering av

i kolonisationssyfte såld jord, äro därför numera dess bättre till väsentlig del

övervunna.

Däremot kvarstå oförändrade vissa andra, ofta mycket betydande eller

stundom rent av oöverkomliga hinder. Dessa bero såsom ovan framhållits i

första rummet därav, att samtliga innehavares av inteckningar för annat än

fordran ävensom penningeinteckningshavares med sämre rätt tillstånd skall

inhämtas, om dödandet av inteckningen i den sålda ägolotten skall få ske

med förbehåll om inteckningens gällande med fulla beloppet och oförändrad

förmånsrätt i den eller de kvarvarande intecknade fastigheterna. De låneförmodlande

bankerna uppställa i regel som villkor för dödandet av inteckning

nämnda villkor enligt inteckningsförordningens § 33. Detta gör, att bland annat

samtliga innehavares av inteckningar för annat än fordran tillstånd till relaxeringen

måste anskaffas och företes inför rätten, varjämte även själva de

intecknade handlingarna måste uppvisas. Detta är emellertid, ett villkor, som

många gånger är ytterligt svårt att fullgöra. Intecknade rättigheter äro mycket

talrikt förekommande å skogsbolagens fastigheter och dessa ofta mycket

gamla rättigheters nuvarande innehavare kunna vara svåra att anträffa eller

ovilliga att medge en relax. Ej sällan hava inteckningshandlingarna förkommit

och kunna ej tillrättaskaffas. Härav förorsakas mycket arbete och tidsspillan

samt ofta även betydande kostnader. En lagändring, varigenom dessa olägenheter

undanröjas, är därför önskvärd.

Ett visserligen på ett annat plan liggande, men stundom dock mycket betydande

hinder mot relaxering kan, då fråga är om fastigheter, som äro intecknade

för obligationslån, ligga i de villkor rörande köpeskillingens för den försålda

jorden disposition, vilka uppställas av bankerna. Är den försålda ägolotten

av obetydligt värde och dess köpeskilling alltså låg, medgives ofta

relaxering endast med förbehållet enligt inteckningsförordningens § 33, men

utan att bankerna för långivarnas räkning göra anspråk på köpeskillingen. Har

däremot den sålda jorden en så betydande omfattning, att dess utbrytande ur

hypoteket nämnvärt försvagar dettas värde, pläga bankerna — jämte förbehållet

enligt inteckningsförordningens § 33 — kräva .att köpeskillingen skall

hos dem deponeras och där kvarstå, till dess obligationslånet är slutamorterat.

Detta senare villkor kan i vissa fall vara synnerligen betungande för säljaren

av jorden. Å de i banken deponerade köpeskillingarna gottgöres han depositionsränta,

vilken vanligen utgör 3 hs å 4 %. Obligationslånet däremot löper

minst med 5 V2 men vanligen 6 och ej sällan med 6 hs eller ända upp till 7 %

ränta. Säljaren-låntagaren tillfogas sålunda här en ränteförlust av 2 ä, 3 % å

värdet av den jord, som ifrågasattes till relaxering. Rör det sig då, såsom

fallet kan vara vid försäljningar från Mellansveriges bruksbolag, om ett flertal

stora jordbruksgårdar med betydande värden var för sig, så kunna förlusterna

snart gå upp till ett eller ett par tiotusental kronor om året under 10,

15 ä 20 års tid. För att undgå dessa förluster hava de säljande jordägarna

hemställt hos bankerna, att köpeskillingarna för den avyttrade jorden skulle

få användas till inlösen av de obligationer, som utlottades samma år. Detta

har emellertid ej beviljats. Man har då begärt att få deponera prima obligationer

i stället för penningar, för att dymedelst kunna minska eller borteleminera

ränteförlusten. Även sådana framställningar hava emellertid mött avslag.

Det råder intet tvivel om att icke detta bankernas krav på penningedepositioner

såsom kompensation för det förtunnande av hypoteket, som relaxen innebär,

kommer att särskilt i mellersta och södra Sveriges bruksbygder avsevärt för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

33

svåra eu i stor skala bedriven överflyttning från bolag till bönder av jordbruksgårdar

i storleksgruppen 20—100 tunnland åker.

Möjligheterna att undanröja de hinder mot en relaxering, som ovan omtalats,

ligga på två skilda plan. De här senast berörda svårigheter, vilka bottna

i bankernas krav på penningedepositioner so.m villkor för relaxering av mer

betydande jordområden, beröras icke i någon mån av det nu remitterade lagutkastet

samt skulle komma att kvarstå oförändrade, även om detta ledde till

ny lagstiftning. Huruvida man genom lagändringar på andra områden kan

komma till rätta med dessa svårigheter, tilltror sig förbundet ej bedöma. Såsom

ett önskemål tillåter sig förbundet emellertid framhålla, att bankerna borde

vara skyldiga att medgiva dödandet av inteckningar i jord, frånsåld fastighetskomplex,

som intecknats för obligationslån, om säljaren i vederbörande

bank deponerar prima obligationer till samma belopp som köpeskillingen för

den sålda jorden. Tänkbart vore även, att denna köpeskilling borde få användas

till inlösen av de obligationer, som utlottas i vanlig ordning.

^Vad åter beträffar de här ovan först omtalade hinder, vilka ligga i den omgång

och de svårigheter, som göra sig gällande vid anskaffandet vid inteckningshavares

för annat än fordran tillstånd till dödande av inteckning med

förbehåll enligt inteckningsförordningens § 33, så skulle dessa givetvis komma

att undanröjas genom den i det remitterade förslaget skisserade nya lagstiftningen.

Huruvida en dylik lagstiftning skulle komma att få någon större

praktisk användning lärer emellertid bero pa vilken tolkning och tillämpning,

vissa stadganden i lörslaget komme att erhålla. Såsom ovan framhållits pläga

bankerna alltid uppställa såsom villkor för dödning av inteckning i jordlott,

soin_ frånsålts ett för obligationslån gemensamt intecknat fastighetskomplexi

att inteckningen skall gälla oförändrad i kvarvarande intecknade egendomen.

Undersöker man nu i vad mån detta villkor kommer att bliva uppfyllt vid

eventuell tillämpning av den nya lagen, så lärer detta komma att bero av huru

i vederbörande länsstyrelser lagutkastets § 7, andra stycket, tolkas. Är köpesumman

för det frånsålda området av mindre betydenhet lärer det, såsom här

tidigare framhållits, mycket ofta komma att inträffa, att långivarna *— representerade

av banken — vid det i § 7 omtalade sammanträdet ej vilja besvära

sig med disponerande av det hos länsstyrelsen nedsatta beloppet utan överlämna

detta åt säljaren av jorden. Därest i sådant fall icke någon annan anmälan

göres till domaren, än som omtalas i lagutkastets § 6, och sålunda anteckning

om dödandet i inteckningsboken endast göres i fråga om den jordlott,

1 Äi eil själva dödandet sker, så torde automatiskt inteckningen komma att

gälla oförändrad i hela den Övriga intecknade egendomen. Långivarnas villkor

är då fyllt, och på den eftersträvade enklare vägen samma effekt nådd

som genom en fullständig relaxering »med förbehåll» enligt inteckningsförordningens

§ 33. Hade man garanti för att lagutkastets § 7 alltid Unga

donna tillämpning, synes sålunda den nya metoden vara tillfyllestgörande.

Lmellertid har det meddelats, att några länsstyrelser vid fördelning av köpeskillingar

vid expropriation, vilken fördelning ju sker på enahanda sätt som

enligt lagförslagets § 7, ansett, att orden »utfaller ---— __ _____ likvid

å mtecknings huvudstol» borde givas samma tolkning som om orden »belöper

lkvid a intecknings huvudstol» använts._ I anledning därav hava dessa länsstyrelser

ansetL att en nedsättning av inteckningarnas belopp med köpeskill.

ngen ^?.r1 ,e: även denna icke tages i anspråk av långivarna utan över
lämnas

till saijaren. I överensstämmelse med denna upufattning hava de gjort

anmälan till domaren varefter nedskrivning av inteckningarnas belopp skett.

Om § 7 andra stycket, i lagutkastet erhåller en dylik tolkning, komma sålunda

inteckningarna icke att med oförminskad rätt gälla i kvarvarande intecknade

egendomen, och intecknmgshavarna lära då bli nödsakade att städse taga

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 17 käft. (Nr 19.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

i anspråk för sig det hos länsstyrelsen nedsatta beloppet. Ett sådant förhållande

är emellertid icke önskvärt. Jordförsäljningarna i kolonisations- och

egnahemssyfte avse mycket ofta områden, som betinga låga köpeskillingar,

vilka betyda föga i jämförelse med den kvarvarande intecknade egendomens

värde. Det vållar då endast omgång och besvär att avräkna köpeskillingen å

lånesumman eller deponera den. I många fall kommer sålunda det för långivarna

— samt givetvis även för säljarna av jorden ■— mest önskvärda förfaringssättet

att vara, att köpeskillingen överlämnas till de senares fria disposition.

Detta kan emellertid enligt vad ovan sagts icke ske, om § 7, andra

stycket, skulle komma att erhålla den tolkning, som vissa länsstyrelser redan

nu givit gällande bestämmelser om köpeskillingslikvid vid expropriation.

Skall den nu föreslagna lagändringen till relaxeringens underlättande bliva

till verklig nytta kräveS därför, att § 7 erhåller en sådan formulering, att av

densamma fullt tydligt kommer att framgå, att om inteckningshavarna överlämna

det hos länsstyrelsen nedsatta beloppet till säljarens av jorden disposition,

så skall städse inteckningen gälla med samma belopp och oförändrad förmånsrätt

i den övriga intecknade egendomen. Vinnes trygghet i berörda hänseende,

finner förbundet en lagändring i den riktning, utkastet föreslår, vara

gagnelig.

Beträffande förslagets detaljbestämmelser har förbundet endast några få

synpunkter att framlägga.

I §§ 1 och 8 säges, att den nya lagen endast skall avse avsöndringar och

ägostyckningar. Förbundet tillåter sig här påpeka, att det ej är ovanligt, att

ett bolag i egnahemssyfte säljer ett helt hemman. Vid en sådan försäljning

kunna relaxeringssvårigheterna bliva lika betydande som beträffande avsöndringar

och ägostyckningar. Det synes därför vara önskvärt, att en ny lag

gives tillämplighet även beträffande hemman, som avyttras från ett gemensamt

intecknat fastighetskomplex.

I § 8 stadgas vidare, att lagen endast är tillämplig beträffande område, »som

efter försäljning: genom ägostyckning avskiljes från stamfastigheten». Förbundet

tillåter sig här endast framhålla, att det är ganska vanligt, att större

jordägare till kolonisationens tjänst verkställa ägostyckningar,så att säga på

lager för att därmed kunna möta efterfrågan på jord. Det vore givetvis förmånligt,

om sådana för egnahemsändamål avsedda, men ännu ej sålda områden

kunde göras fria från andel i stamfastighetens skuld redan före försäljningen.

Köparens erhållande av egnahemslån skulle därigenom underlättas.

Det synes förbundet, att lagförslaget borde ändras i sådan riktning, att ett

dylikt förfaringssätt bleve möjligt. Givetvis finge då stamfastighetens ägare

i stället för köparen nedsätta värderingssumman hos länsstyrelsen.

Såsom’ av de inkomna yttrandena framgår, synes icke mera än en mening

'' råda därom att en lagstiftning till underlättande av lägenheters och ägolotters

befriande från ansvar för inteckningar i deras stamfastigheter är av behovet

påkallad. Flertalet av de hörda myndigheterna och korporationerna synes

även ansluta sig till huvudprinciperna i utkastet. I några yttranden hava dock

vissa invändningar gjorts mot utkastets bestämmelser. Såsom nämnts, har

utkastet upptagit ett förfarande, liknande det, som äger rum vid expropriation

och lösen av upplåtet område enligt ensittarlagen. Ett lägenhetens eller

ägolottens värde motsvarande belopp skall nedsättas för att fördelas å inteckningarna

i stamfastigheten efter de för fördelning av exekutivt såld fast egendom

gällande regler. Invändningarna synas nu väsentligen grunda sig därpå,

att för närvarande oklarhet råder angående fördelning av ersättningsbelopp,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

35

som nedsatts jämlikt bestämmelserna i expropriations- eller ensittarlagarna.

Det lärer därför först vara nödvändigt att något närmare redogöra för de regler,

som gälla för fördelning av dylika ersättningsbelopp.

Därest vid expropriation allenast en del av en fastighet tages i anspråk,

skall enligt en mening expropriationsersättningen fördelas sålunda, att den

inteckning, som äger den bästa förmånsrätten, först skall erhålla betalning till

hela sitt belopp. Vad som därefter återstår tillägges nästa inteckning o. s. v.

Enligt en annan åsikt skall fördelning av ersättningen ske som om den exproprierade

delen av fastigheten och den återstående delen därav vore två gemensamt

intecknade fastigheter. Ansvaret för inteckningarna skall sålunda fördelas

mellan dessa fastigheter efter deras värde, och då expropriationsersättningen

får anses såsom köpeskilling för den exproprierade delen, erhåller varje

inteckning betalning allenast för vad å den exproprierade delen belöper av inteckningen.

Om sålunda den exproprierade delens värde utgör en tredjedel av

hela fastighetens, skall inteckningshavaren utfå allenast en tredjedel av inteckningarnas

hela belopp. Återstoden av ersättningen tillfaller ägaren.

Det sistnämnda fördelningssättet är, såsom synes, ogynnsammare för innehavarna

av åtminstone de bästa inteckningarna. Det kan nämligen inträffa,

att återstoden av fastigheten icke förslår till gäldande av vad å densamma belöper

av inteckningarna. Av motiven till expropriationslagen synes emellertid

framgå, att fördelningen skall ske på först angivet sätt. Grunden härtill är

att genom expropriationen pantens värde anses försämrad, och ersättningen

härför skall i första hand komma inteckningen med den bästa förmånsrätten

till godo. Såsom en självständig fastighet är den exproprierade delen att

betrakta först sedan expropriationen genom nedsättningen av ersättningen fullbordats.

Även i praxis har detta fördelningssätt ansetts såsom det riktiga

(se N. J. A. 1925:312).

Vad nu sagts angående fördelning av expropriationsersättning gäller även

beträffande fördelning av löseskilling, som nedsatts jämlikt ensittarlagen. Dä

det inlösta området här fastställes såsom avsöndring, framträder oriktigheten

av att, såsom länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, fördela löseskillingen

som om den vore en genom exekutiv försäljning vunnen köpeskilling för den

nya lägenheten. Då lägenheten endast svarar subsidiärt för stamfastighetens

inteckningar samt någon brist i den sistnämnda ej konstaterats, skulle följden

bliva den, att inteckningshavarna ej skulle kunna erhålla något av löseskillingen

utan denna i sin helhet gå till jordägaren.

Med bestämmelserna i utkastet har nu avsetts, att det belopp, som nedsättes

till lägenhetens eller ägolottens befriande från ansvar för gemensamma inteckningar,

skall fördelas å huvudfastighetens inteckningar på enahanda sätt som

expropriationsersättning. Vid det förfarande, som utkastet behandlar, ställer

sig saken visserligen något annorlunda än vid expropriation och lösen enligt

ensittarlagen. Innan nedsättning i enlighet med utkastet kan äga rum föreligger

redan en ny självständig fastighet, vilken på grund av stadgandena

i 37 § 2 och 3 mom. inteckningsförordningen på visst sätt svarar för stamfastighetens

gäld. Lägenheten eller ägolotten kan sålunda, då nedsättningen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

sker, redan vara självständigt intecknad. Det är emellertid icke avsett, att det

nedsatta beloppet skall fördelas, som om detsamma vore en vid exekutiv försäljning

bjuden köpeskilling för den nya fastigheten. Då koinme tydligen de

gemensamma inteckningarnas innehavare att bliva illa ställda. Vore det fråga

om en lägenhet, skulle de icke bekomma något. Gällde det en ägolott, skulle

de bekomma en del av det nedsatta beloppet, men i allmänhet skulle, då huvudfastigheten

väl sällan är intecknad till hela värdet, endast viss del av det

nedsatta beloppet belöpa å de gemensamma inteckningarna. Skulle särskilda

inteckningar vara meddelade i den nya fastigheten, komme däremot dessa att

erhålla del i ersättningen. För att tydligt klargöra, att en sådan fördelning

ej får äga rum, utan att det nedsatta beloppet skall helt användas till gäldande

av de gemensamma inteckningarna, så långt stamfastigheten häftar för desamma,

har lagtexten i denna del omarbetats.

En annan fråga, som synes vara föremål för olika meningar vid fördelning

av expropriationsersättning, är, huruvida en inteckningshavare kan avstå från

att lyfta det belopp, som vid fördelningen utfallit å honom, och ändock bibehålla

sin inteckning gällande till fulla beloppet. Då denna fråga har stor

betydelse även för det förfarande, varom nu är fråga, synes densamma här böra

upptagas till prövning. Svaret torde böra utfalla nekande. Avstår nämligen

inteckningshavaren från vad av ersättningen å honom belöper, lärer han vid

senare exekutiv försäljning av återstående fastigheter mötas av invändningen,

att, då han ägt erhålla betalning för viss del av inteckningen men avstått därifrån,

han icke vidare kan göra inteckningen gällande för denna del. Möjligen

kunde tänkas, att inteckningshavaren efter avtal med rättsägarna skulle

kunna avstå från sin andel i ersättningen med bibehållande av inteckningen till

hela dess värde. Denna utväg torde dock vara mindre praktisk, då för ett dylikt

avtal skulle erfordras samtycke av samma rättsägare som vid en^relaxation.

Då lagen ej heller omnämner möjligheten av ett sådant avtals ingående inför

Konungens befallningshavande, synes dess rättsliga giltighet böra ifrågasättas.

Vad sålunda sagts om fördelning av expropriationsersättning bör tydligen

även gälla vid fördelning av nedsatt belopp enligt förevarande lagförslag.

Att upptaga bestämmelser, som skulle möjliggöra för inteckningshavare att

avstå från vad å honom belöper, synes icke vara av praktisk betjulelse, da detta

allenast skulle innebära ett relaxationsförfarande inför Konungens befallningshavande

i stället för vid domstolen. Å andra sidan kan ifrågasättas, om icke

nu ifrågavarande lags tillämplighetsområde minskas därigenom att inteckningshavare

i allmänhet icke kan avstå från vad å honom belöper av ersättningen

Man måste nämligen utgå ifrån att det belopp, som nedsättes till befrielse

från ansvar för inteckningarna, i verkligheten är köpeskillingen för lägenheten

eller ägolotten, vilken köpeskilling med säljarens medgivande disponeras

på nu angivet sätt. Blir det då regel, att hela beloppet tages i anspråk av

inteckningshavarna, kan följden bliva, att en fastighetsägare icke är villig att

sluta avtal om försäljning eller i allt fall icke vill medgiva en disposition av

köpeskillingen på sätt i lagförslaget angives. Säljaren kan under dessa forhållanden

nästan aldrig påräkna att erhålla någon del av köpeskillingen kon
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

37

tant. Häremot kan emellertid invändas, att köpeskillingen dock kommer säljaren

indirekt till godo genom avbetalning å inteckningarna. Dessutom måste

man taga i betraktande, att, även om inteckningshavarna varit villiga att

avstå dem tillkommande andelar i expropriationsersättning eller löseskilling

enligt ensittarlagen, detta kan hava berott därpå att det rört sig om mycket

små belopp i förhållande till de intecknade fastigheternas sammanlagda värde.

Även enligt nu ifrågavarande lagförslag skulle det väl i allmänhet ej bliva

fråga om större belopp beträffande varje särskild lägenhet eller ägolott, men

det föreslagna förfarandet torde dock kunna komma till tillämpning i så stor

utsträckning beträffande ett intecknat. fastighetskomplex, att man knappast

kan antaga, att inteckningshavarna mera allmänt skulle finna tillrådligt att

avstå från ersättningen.

Yad därefter angår förslagets räckvidd, har jag ansett det riktigast att till

ledning för rättstillämpningen i lagtexten uttryckligen angives, att förslaget

har avseende blott å sådana upplåtelser, som ske till befrämjande av en ur social

synpunkt önskvärd jordstyckning. Däremot bör vara uteslutet, att på nu

angivet sätt endast i spekulationssyfte få jord befriad från intecknad gäld.

Med ett uttryckligt angivande i lagtexten av nyss berörda förutsättning lära

till väsentlig del undanröjas de betänkligheter, som hava sin grund däri, att

inteckningshavarnas rätt skulle kunna trädas för nära.

Enligt utkastet skulle förfarandet i första hand vinna tillämpning å avsöndringar.

Men därjämte skulle lagen kunna tillämpas jämväl å ägostyckning

jämlikt 3 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och

jordavsöndring d. v. s. i de fall, då först försäljning av visst till gränserna bestämt

område skett och därefter ägostyckning verkställes. I åtskilliga av de

inkomna yttrandena har yrkats, att lagen skulle bliva tillämplig å all ägostyckning.

Härvid har framhållits fördelen i kostnadshänseende av att ett hemman

först uppdelas i lotter och att dessa sedan på en gång befrias från inteckningar.

Dessutom skulle ägolotten redan vid försäljningen vara fri från inteckning,

vilket skulle vara till stor fördel för köparen.

Genom att utsträcka förslaget så långt synes man emellertid allt för mycket

riskera manipulationer från ägarens sida till skada för inteckningshavarna.

Det nedsatta beloppet skall motsvara den utbrutna fastighetens värde. För

att kostnaderna för förfarandet icke skola bliva för stora, .måste denna värdering

få en viss summarisk karaktär. Det stöd, som man vid en sådan värdering

har av köpeskillingen för fastigheten, skulle saknas, om man medgåve befrielse

från inteckningsansvar redan innan försäljning skett. Eör övrigt kan ifrågasättas,

huruvida en utvidgning av lagens tillämpningsområde på sätt föreslagits

skulle få någon praktisk betydelse. Eör befrielse från inteckningarna måste

ju ett belopp, motsvarande fastighetens värde nedsättas, och ofta torde väl

fastighetsägaren ej hava detta belopp tillgängligt. Vid försäljning kan däremot

köpeskillingen användas för ändamålet.

Däremot synes man kunna utsträcka tillämpningen av det föreslagna förfarandet

till det fall, att efter ägostyckning, som verkställts av ägare till hemman,

ägolott första gången blir föremål för försäljning. Visserligen kan i

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

detta fall den anmärkning göras, att ägolotten under en lång tid kan hava

varit en självständig fastighet; säljaren kan till och med hava låtit särskilt inteckna

ägolotten. Sistnämnda omständighet torde visserligen försvåra uppbringandet

av det kontanta belopp, som erfordras för nedsättningen; köparen

äger ju å köpeskillingen avräkna den särskilda inteckningen, men förhållandet

bör dock ej utgöra något hinder för tillämpning av ifrågavarande lag.

Vid lagens tillämpning å ägostyckningslotter uppstår den svårigheten, att

någon stamfastighet i verkligheten ej förefinnes. Såsom stamfastighet får

betraktas den eller de av säljaren behållna ägolotterna. Vid fördelning av det

nedsatta beloppet måste detta betraktas såsom köpeskilling för hela det ägostyckade

hemmanet. Från den fördelning av ansvaret för inteckningarna, som

genom ägostyckningen uppkommit, måste man bortse.

Enligt utkastet får det föreslagna förfarandet komma till användning allenast

därest ansökning därom göres inom viss tid efter den försäljning, varigenom

avsöndring skett eller område försålts för ägostyckning. I några av

de inkomna yttrandena har ansetts, att någon sådan inskränkning icke borde

göras utan att förfarandet borde när som helst få komma till användning beträffande

avsöndring eller ägolott. Härigenom skulle lagen även kunna tilllämpas

å äldre avsöndringar och redan utbrutna ägolotter. En sådan utvidgning

synes dock ej väl överensstämma med det föreslagna förfarandet. Detta

är analogt med motsvarande förfarande enligt expropriations- och ensittarlagarna.

Man utgår ifrån att avsöndringen eller ägolotten ännu kan betraktas såsom

en del av stamfastigheten och det nedsatta beloppet fördelas såsom en ersättning

för stamfastighetens försämring. Att då utsträcka förfarandets användning

även till de fall, då avsöndringen eller ägolotten under längre tid existerat såsom''

självständig fastighet samt genom bebyggande eller på annat sätt erhållit ett

högre värde, vilket inneburit en motsvarande ökning av inteckningssäkerheten,

måste väcka betänkligheter. Då emellertid den i utkastet angivna tidsgränsen

understundom kan visa sig vara väl kort tillmätt, lärer någon utsträckning av

densamma, exempelvis till ett år, vara lämplig.

Enligt utkastet skulle en förutsättning för tillämpningen av ifrågavarande

lag vara, att stamfastigheten är gemensamt intecknad med annan fastighet

samt att på grund därav lägenhetens befriande från ansvar för stamfastighetens

inteckningar icke kan utan oskälig kostnad eller omgång vinnas genom

överenskommelse med rättsägarna. Från något håll har nu föreslagits, att villkoret,

att stamfastigheten skulle vara gemensamt intecknad med annan fastighet,

icke skulle bibehållas utan att den väg till befrielse från stamfastighetens

inteckningar, som utkastet anvisar, alltid skulle sta öppen. Denna väg är

emellertid avsedd att komma till användning, då fastighetens befrielse från inteckningsansvar

på det normala sättet genom relaxering icke kan vinnas utan

alltför stor kostnad och omgång. Det föreslagna förfarandet får alltså karaktären

av en utväg för undantagsfall, vilken icke bör utsträckas utöver vad som

är oundgängligen nödvändigt. Och då stamfastigheten icke är gemensamt

intecknad, torde ett relaxeringsfö rf arande i allmänhet icke möta några större

svårigheter. Då det ej gärna låter sig göra att förebringa bevisning rörande

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

39

den »kostnad eller omgång», som en inteckningsbefrielse under vanliga former

skulle föranleda, har denna förutsättning icke ansetts böra bibehållas som

uttryckligt stadgande i lagtexten.

Enligt utkastet skall ansökan om lägenhets eller ägolotts befriande från ansvar

för inteckning göras hos rätten. Fastighetens värde skall styrkas genom

en särskild värdering. Finner rätten ej anledning till annat antagande än att

värderingen blivit riktigt verkställd, skall rätten medgiva nedsättning till befrielse

från inteckningsansvar. Något hörande av inteckningshavarna behöver

enligt utkastet ej förekomma.

Från åtskilliga håll har gjorts gällande, att inteckningshavamas rätt icke

blivit genom nämnda bestämmelser behörigen tillgodosedda. Svenska bankföreningen

går så långt, att den anser, att inteckningshavamas medgivande bör

fordras. Med ett sådant krav skulle den föreslagna nya ordningen emellertid

knappast innebära någon förenkling i förhållande till det vidlyftiga relaxationsförf

aran det. Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke inteckningshavarna

borde erhålla tillfälle att framställa de anmärkningar mot värderingen,

vartill de kunde finna anledning, samt att föTty kända inteckningshavare borde

erhålla kallelse till rätten samt kungörelse om ärendets behandling inför rätten

utfärdas. Det är emellertid att befara, att genom en undantagslös föreskrift i

sådan riktning förfarandet skulle väsentligt fördyras. I allmänhet lärer någon

verklig risk för inteckningshavarna knappast föreligga. Den betingade köpeskillingen

torde vanligen vara ett fullgott uttryck för fastighetens verkliga

värde. Vidare är avsett, att rätten, i ändamål att tillvarataga inteckningshavarnas

rätt, skall, om anledning därtill finnes, fordra ytterligare utredning

om fastighetens värde. Om därjämte i lagen införes ett stadgande, att rätten

vid förekommande anledning bör lämna inteckningshavare tillfälle att avgiva

yttrande, torde inteckningshavamas rätt blivit tillräckligt skyddad.

Hypoteksbanken har gjort gällande, att vissa nackdelar skulle för banken

kunna uppstå därigenom, att den tvingas att delvis taga betalning för sina

inteckningar i förväg, varigenom amorteringsplanen för bankens lån skulle

komma att i viss mån rubbas. Häremot må anmärkas, att knappast några

större belopp på grund av ifrågavarande förfarande torde komma att utfalla

å inteckningarna. I allt fall synas de svårigheter, vilka sålunda kunna

vållas den fastighetskredit, som är inriktad på lån för längre tid, mer än

uppvägas av de sociala fördelar, som äro förenade därmed, att de fastigheter,

varom nu är fråga, kunna vinna befrielse från nu ifrågavarande inteckningsansvar.

Angående värderingen meddelas i förslaget den föreskrift, att värdet å

fastigheten ej må sättas lägre än köpeskillingen. Till undvikande av missförstånd

har i lagförslaget införts uttrycklig erinran därom, att i värderingen

ej bör ingå värdet av byggnader, som ej tillhöra säljaren. Såsom förut nämnts,

förutsättes, att det i allmänhet blir köpeskillingen, som med säljarens medgivande

användes till nedsättning. Det kunde då ifrågasättas att i analogi med

vad som gäller rörande expropriationsersättning och lösen enligt ensittarlagen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

uttryckligen föreskriva, att köpeskillingen för lägenheten skall nedsättas. Beträffande

expropriationsersättning och lösen enligt ensittarlagen gäller emellertid,

att desamma icke kunna med laga verkan erläggas på annat sätt än

genom nedsättning hos Konungens befallningshavande. Här är emellertid

fråga om ett frivilligt köp; man lärer därför icke kunna komma längre än till

en föreskrift, att ett mot köpvärdet svarande belopp skall nedsättas. Då det

därjämte kan inträffa, att lägenhetens värde är högre än köpeskillingen, synes

någon anledning icke föreligga att låta det nedsatta beloppet med nödvändighet

vara identiskt med köpeskillingen. Då sålunda det nedsatta beloppet icke

anses utgöra köpeskilling för lägenheten eller ägolotten, lärer följden bliva, att,

därest hela beloppet ej åtgår till inteckningshavarna, återstoden skall återbetalas

till lägenhetens eller ägolottens ägare. Särskild föreskrift synes böra

meddelas härom. Detta hindrar naturligtvis ej, att, om mellan köparen och

säljaren avtalats, att den sistnämnde skall lyfta sagda återstod, dylikt avtal

skall lända till efterrättelse, om detsamma inför Konungens befallningshavande

styrkes.

Ett par länsstyrelser hava påyrkat, att sökanden skall vara skyldig förskottera

kostnaderna för det nedsatta beloppets fördelning. Då någon motsvarande

bestämmelse ej upptagits i ensittarlagen, synes ett sådant stadgande

ej heller här erforderligt.

Vad därefter angår detaljbestämmelserna i förslaget, har i 2 § av utkastet

stadgats, att däri omförmäld ansökan skall göras inom viss tid. Göres ansökningen

ej inom denna tid, skall den tydligen ej upptagas till prövning. I

paragrafen föreskrives vidare, att vid ansökningen skola fogas vissa handlingar.

Den omständigheten, att dessa handlingar icke inlämnas till rätten

inom nyssnämnda tid, bör däremot ej föranleda, att ansökningen ej upptages,

utan bör sökanden lämnas skälig tid att styrka t. ex. att avsöndringen är fastställd.

För att klarare angiva detta har lagtexten omarbetats.

Om ansökningen synes anteckning böra göras i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

Såsom värderingsman torde i överensstämmelse med vad som gäller om synemän

vid arrendeavtal kunna anlitas personer, som förut innehaft befattning

såsom nämndemän, ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lanmäteriförrättningar

samt fortfarande äro därtill valbara. Att, såsom från något

håll föreslagits, meddela föreskrift om värderingens verkställande av lantmätare,

synes icke nödigt; därmed är tydligen icke uteslutet, att i vissa fall,

där särskilda krav måste ställas på värderingens noggrannhet eller fullständighet

och rätten därom finner sig böra särskilt förordna, lantmäteriteknisk sakkunskap

kan böra tagas i anspråk.

Blir lägenheten utmätt, innan rätten givit tillstånd till nedsättningen, bör

sådant tillstånd tydligen ej meddelas. Meddelat tillstånd måste även förfalla,

därest utmätning av lägenheten sker före nedsättningen. Däremot synes utmätning

av stamfastigheten ej böra erhålla en motsvarande inverkan på handläggningen

av frågan om nedsättning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

41

Såsom ytterligare förutsättning för bifall till ansökningen synes böra stadgas,

att lagfart å försålda området blivit sökt; innan så skett komma nämligen

nya inteckningar i stamfastigheten att belasta även det frånsålda området.

Angående verkan av nedsättningen å lägenhetens eller ägolottens ansvar för

intecknad gäld samt av det nedsatta beloppets fördelning å inteckningarna

torde, på sätt som skett i anledning av motsvarande förfarande enligt expropriations-

och ensittarlagarna, bestämmelser böra meddelas i intecknings förordningen.

Då det tydligen är önskvärt, att nu ifrågasatta bestämmelser må kunna

snarast möjligt tråda i tillämpning, har vid deras avfattande hänsyn icke

kunnat tagas till det förslag till ny jorddelningslagstiftning, vilket för närvarande

ligger under riksdagens prövning. Om en sådan lagstiftning kommer

till stånd, påkallas framdeles vissa jämkningar i de nu ifrågasatta bestämmelserna

angående lägenhets befriande från ansvar för vissa inteckningar.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag angående fastighets befriande i

vissa fall från ansvar för inteckning samt lag om ändrad lydelse av 24 § 1 mom.

och 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning

i fast egendom* av den lydelse, bilagor A och J3 vid detta protokoll

utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fastighet, varifrån lägenhet upplåtits genom jordavsöndring, gemensamt

med annan fastighet besvärad av inteckning för fordran eller för rätt till avkomst

eller annan förmån, må, där upplåtelsen avser friköp av utarrenderad

fastighet eller fastighets användande för bostads- eller egnahemsändamål, lägenhetens

befriande från ansvar för inteckning i stamfastigheten kunna erhållas

i den ordning nedan sägs.

2 §.

Ansökning om lägenhets befrielse från ansvar för inteckning, varom i 1 §

förmäles, skall av lägenhetens ägare göras hos rätten i den ort, där lägenheten

ligger, sist inom ett år från det fånget skedde.

Ansökningen skall av rätten antecknas i inteckningsprotokollet samt anmärkas

i inteckningsboken.

3 §.

I ärende, som avses i 2 §, åligger sökanden styrka, att stamfastighetens

ägare medgivit ansökningen samt att fastställelse meddelats å avsöndringen.

Därjämte skall sökanden förete handling rörande särskild värdering av lägenheten.

4 §.

Värdering av lägenheten skall verkställas av två ojäviga män av nämnden

eller bland ledamöterna i ägodelnings rätten eller de för lantmäteriförrättningar

utsedda gode män i det tingslag, där lägenheten ligger, eller ock bland dem,

som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Mot värderingsman

gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Värderingen skall avse lägenhetens värde vid den tid, då densamma uppläts

från stamfastigheten. Fanns vid nämnda tid å lägenheten byggnad, som ej

tillhörde stamfastighetens ägare, skall sådan byggnad ej ingå i värderingen.

Ej må värdet sättas lägre än den köpeskilling, som betingats för lägenheten.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

43

Där anledning därtill förekommer, äge rätten infordra ytterligare utredning

angående lägenhetens värde eller bereda vederbörande inteckningshavare tillfälle

att i ärendet avgiva yttrande.

5 §•

Finner rätten hinder mot bifall till ansökningen icke föreligga, meddele

rätten beslut, att sökanden äger att till lägenhetens befriande från ansvar för

inteckning i stamfastigheten nedsätta det belopp, vartill rätten funnit lägenhetens

värde böra skattas.

Ej må beslut, varom nu är sagt, meddelas, där ej lagfart å lägenheten blivit

sökt eller där utmätning av lägenheten skett. Varder lägenheten utmätt,

innan nedsättning ägt rum, vare beslutet förfallet.

6 §.

Det åligger lägenhetens ägare att inom nittio dagar efter det beslut, varom i

5 § förmäles, vunnit laga kraft, hos Konungens befallningshavande i länet

nedsätta det belopp, som blivit bestämt av rätten, vid påföljd, om det underlåtes,

att ansökningen skall anses hava förfallit.

Vid nedsättningen ingive lägenhetsägaren gravationsbevis rörande lägenheten,

rättens beslut i ärendet samt bevis, att beslutet vunnit laga kraft, vid äventyr,

om det underlåtes, att det felande varder av Konungens befallningshavande

på lägenhetsägarens bekostnad anskaffat.

Det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Om nedsättningen skall Konungens befallningshavande, så snart ske kan,

göra anmälan hos domaren.

7 §•

Sedan nedsättning skett, vare lägenheten ej vidare besvärad av rätt till avkomst

eller annan förmån, för vilken stamfastigheten på grund av inteckning

eller jämlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar. Angående lägenhetens befriande

på grund av nedsättningen från ansvar för intecknad gäld är särskilt

stadgat.

8 §.

I fråga om utbetalning av det nedsatta beloppet äge stadgandena om fördelning

hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

motsvarande tillämpning. Fördelningen skall så verkställas, som om det nedsatta

beloppet utgjorde köpeskilling för stamfastigheten, dock skall utdelning

allenast tillkomma innehavare av fordran eller rätt till avkomst eller annan

förmån, för vilken på grund av inteckning eller jämlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken

stamfastigheten och lägenheten gemensamt häftat. Vad ej åtgår till

gäldande av sådan fordran eller rättighet äge lägenhetens ägare återbekomma.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse

till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton

dagar förut med posten sändas till stamfastighetens och lägenhetens ägare samt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, ävensom, om

innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger Konungens hefallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren samt tilllika

insända fördelningslängden.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av lägenhetens

ägare.

9 §•

Vad ovan stadgats i fråga om avsöndrad lägenhets befriande från ansvar

för inteckning skall äga motsvarande tillämpning beträffande viss till gränserna

bestämd ägovidd, som av ägare av hemman till annan överlåtits att såsom

hemmansdel besittas, ävensom beträffande ägolott, som efter verkställd ägostyckning

av hemmanets ägare försäljes från hemmanet. I ty fall skall såsom

stamfastighet anses den eller de av säljaren behållna ägolotterna, och skall

det nedsatta beloppet så fördelas, som om det utgjort köpeskilling för det ägostyckade

hemmanet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

45

Förslag

till

om ändrad lydelse av 24 § 1 mom. och 36 § 2 inom. i förordningen

den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 1 mom. och 36 § 2 mom. i förordningen den 16

juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola, 24 § 1 mom. i nedan angiven

del, erhålla följande ändrade lydelse:

24 §.

1 mom. Har--— sägs.

Har---tillämpning.

Sedan till lägenhets eller ägolotts befriande från inteckning nedsättning ägt

rum jämlikt lagen angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning,

skall lägenheten eller ägolotten ej vidare häfta för inteckning, som

meddelats i stamfastigheten eller det ägostyckade hemmanet. Anteckning därom

skall, såsom i 23 § sägs, göras i inteckningsprotokollet, då anmälan om nedsättningen

inkommit till domaren.

Köpes — --kraft.

36 §.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser om1 expropriation

en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt eller delvis avträdas

till den exproprierande eller av honom före expropriationens fullbordande

tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller flera av

gemensamt intecknade egendomar upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller gällande

bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk eller lagen om

flottning i allmän flottled en eller flera av gemensamt intecknade egendomar

varda helt eller delvis avträdda eller åtgärd vidtages, som medför skada eller

intrång å en eller flera av gemensamt intecknade egendomar, eller att egendom,

som gemensamt med annan häftar för inteckning, återköpes enligt lagen om

aterköpsrätt till fast egendom eller helt eller delvis avträdes enligt lagen om

rätt i vissa fall för nyttjanderattshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område, eller att lägenhet eller ägolott jämlikt lagen angående fastighets

befriande i vissa fall från ansvar för inteckning befrias från ansvar för

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

vissa med andra fastigheter gemensamma inteckningar, eller att frälseränta,

som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning, varder inlöst

för statsverkets räkning eller avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat

belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom

göras anteckning i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket

sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 19.

47

Bilaga C.

Utkast

till

Lag

angående lägenhets befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar

i starafastiglieten in. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fast egendom, varifrån avsöndring sker, besvärad av inteckning för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan förmån, och kan, med hänsyn därtill

att stamfastigheten gemensamt med annan fastighet häftar för inteckning,

lägenhetens befriande från ansvar för sagda inteckningar genom överenskommelse

med rättsägarna icke utan oskälig kostnad eller omgång vinnas, må befrielse

från sagda ansvar kunna erhållas i den ordning nedan sägs.

2 §.

Ansökan om lägenhets befrielse från ansvar för inteckning, varom i 1 § förmäles,

skall göras hos rätten av lägenhetens ägare inom den i 2 § lagfartsförordningen

stadgade tid, Täknad från det fång, varigenom avsöndringen skett.

Vid ansökningen skola fogas bevittnat medgivande av stamfastighetens ägare

till åtgärden, bevis att avsöndringen blivit fastställd, samt handling rörande

värdering av lägenheten.

3 §.

Värdering av lägenheten skall verkställas av två o jäviga män av nämnden

eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för lantmäteriförrättningar

utsedda gode män i det tingslag, där lägenheten ligger. Värderingen skall avse

lägenhetens värde vid tiden för avsöndringen. Ej må värdet sättas lägre än

den köpeskilling, som för lägenheten betingats.

4 §.

Einner rätten sådant förhållande föreligga, varom i 1 § sägs, och förekommer

ej anledning till annat antagande än att värderingen blivit riktigt verkställd,

meddele rätten beslut, att sökanden äger att till lägenhetens befriande från inteckning

hos K. B. nedsätta det belopp, vartill lägenheten värderats.

5 §.

Det åligger lägenhetens ägare vid förlust av rätten till lägenhetens befriande

från inteckning att inom nittio dagar efter det beslut, varom i 4 § förmäles,

vunnit laga kraft, hos K. B. nedsätta ovan omförmälda belopp.

Vid nedsättningen ingive lägenhetsägaren till K. B. gravationsbevis rörande

lägenheten, rättens beslut i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft.

Eörsummas sådant, åligger K. B. att på lägenhetsägarens bekostnad ofördröjligen

anskaffa nämnda handlingar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Det nedsatta beloppet skall av K. B. ofördröjligen insättas i bankinrättning

för att där innestå mot ränta.

6 §■

Sedan ovannämnda belopp hos K. B. nedsatts, skall lägenheten ej vidare häfta

för i stamfastigheten meddelad inteckning för fordran eller för rätt till avkomst

eller annan förmån, och göre K. B. ofördröjligen anmälan om nedsättningen hos

domaren; skolande, sedan sådan anmälan till domaren inkommit, göras anteckning

i inteckningsprotokollet såsom i 23 § inteckningsförordningen sägs.

7 §•

I fråga om utbetalningen av det nedsatta beloppet äge stadgandena om fördelning

hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart

ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom K. B:s försorg minst fjorton

dagar förut med posten sändas till stamfastighetens ägare och kända innehavare

av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare är

okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger K. B. att därom sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga

kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren samt tillika insända fördelningslängden.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av lägenhetens

ägare.

8§.

Yad ovan stadgats i fråga om lägenhets befriande från ansvar för inteckningar

skall äga motsvarande tillämpning beträffande område, som efter försäljning

genom ägostyckning avskiljes från stamfastigheten.

P. M.

Försäljningen av egnahemsfastigheter försvåras ofta nog genom det omständliga

förfarandet då det gäller att göra lägenheten fri från ^st am fastigheten

besvärande inteckningar. Detta gäller framförallt om upplåtelser från

större fastighetskomplex, som besväras av gemensamma inteckningar. Bilagda

lagutkast avser att bereda lättnad i berörda förhållanden.

Den i utkastet omförmälda värdering avser att trygga inteckningshavamas

rätt. _ . .

Villkoret att stamfastighetens ägare skall lämna medgivande till åtgärden

i fråga tjänar i viss mån samma ändamål. Det avser emellertid även att förekomma

att försäljaren beredes svårigheter genom uppsägning av inteckningslån.

Säljaren lärer nämligen icke lämna sådant medgivande utan att hava satt

sig i förbindelse med inteckningshavama och förvissat sig om att. icke förfarandet

föranleder uppsägning av lånen från inteckningshavamas sida.

Beträffande ägostyckning har lagens tillämpning ansetts böra inskränkas

till sådan ägostyckning, varom förmäles i 3 § i lagen om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

49

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd, den 30 mars

1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christian sson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 februari

1926, hade Kungl. Majrt förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag

angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning samt lag

om ändrad lydelse av 24 § 1 mom. och 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni

1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Eörslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Erik Bergendal.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar

för inteckning.

Lagrådet:

Med hänsyn till å ena sidan de allmänt erkända svårigheter, som för närvarande

äro förenade med en avsöndrad lägenhets eller en ägolotts befriande

från ansvar för inteckningar i den fastighet, varifrån lägenheten eller ägolotten

avskilts, särskilt då denna fastighet är gemensamt intecknad med annan

fastighet, och å andra sidan den risk, som är förknippad med fortvaron av sådant

ansvar, även om detta såsom beträffande lägenheter, avsöndrade efter år

1909, är allenast subsidiärt, lärer det förvisso vara i hög grad önskvärt, om för

befrielse från dylikt inteckningsansvar kunde anvisas någon med mindre omgång

förenad utväg än den nu förefintliga. Det egentliga hindret härutinnan

ligger i svårigheten att kunna på en gång vederbörligen tillgodose jordägarens

behov av ett enkelt och billigt förfarande samt inteckningshavarens berättigade

krav att ej genom dödningsåtgärden tillskyndas rättsförlust. Det nu föreliggande

förslaget innefattar ett försök till frågans lösning i viss begränsad omfattning.

Syftet med förslaget har varit att undanröja det väsentliga hinder

för utvecklingen av egnahemsrörelsen och annan ur social synpunkt önskvärd

Bihang till riksdagen protokoll 1927. 1 saml. 17 Käft. (Nr 19.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

jordstyckning, som gällande relaxationsregler visat sig medföra. I överensstämmelse

härmed har förslaget inskränkts till att avse allenast upplåtelser av nyss

angiven karaktär. Men icke ens å alla dylika upplåtelser skulle lagen bliva tilllämplig.

För rätten att anlita den utväg till vinnande av befrielse från inteckningsansvar,

som lagen anvisar, skulle dessutom förutsättas, att stamfastigheten

-— resp. det hemman, varifrån ägostyckning skett — är gemensamt intecknad

med annan fastighet, och lagen skulle gälla beträffande före dess

ikraftträdande skedda upplåtelser endast i den mån sådant läte sig förenas med

stadgandet i 2 § att ansökning enligt lagen skall göras sist inom ett år efter

upplåtelsen. I detta sammanhang må även bemärkas, att lagen ej skulle äga

tillämplighet å genom ägostyckning avskild lott i annat fall än då överlåtelse

därav ägt rum.

Att förslaget ur jordägarens synpunkt uppfyller rimliga fordringar å enkelhet

och billighet synes påtagligt. Däremot förefaller det i hög grad tvivelaktigt,

om genom de nya reglerna inteckningshavarnas intressen blivit i behörig mån

tillgodosedda. Att för dem möjligheten av rättsförlust icke är under alla förhållanden

helt utesluten vid en tillämpning av den metod, som nu föreslagits,

har uppmärksammats av åtskilliga bland de myndigheter och sammanslutningar,

vilka yttrat sig i anledning av det uppgjorda utkastet till lag i ämnet. Det

lärer ock vara obestridligt, att i särskilda fall en inteckningshavare skulle kunna

till följd av områdes befriande från inteckningsansvar i nu ifrågasatt ordning

lida minskning i sin rätt utan att detta kunnat av honom förekommas.

Bortsett från sådana fall som det av länsstyrelsen i Gävleborgs län i dess yttrande

över utkastet exempelvis uppställda, där förlusten kan sägas vara uppkommen

först genom ett visserligen tänkbart men i verkligheten mindre sannolikt

sammanträffande av ett flertal ogynnsamma omständigheter, synes skada

kunna vara att befara även i vissa fall, där förutsättningarna ingalunda kunna

anses särskilt egenartade. Om t. ex. från ett intecknat hemman efter 1910 års

ingång avsöndrats en lägenhet, vilken således subsidiärt häftar för den härigenom

uppkomna gemensamma inteckningen, samt därefter från denna lägenhet

avsöndras en del av dess område, måhända den huvudsakliga eller värdefullaste,

kommer det belopp, som i enlighet med förslaget nedsättes för befriande

av den nya lägenheten från de inteckningar, som besvära den ursprungliga

lägenheten, icke att till någon del tillfalla innehavaren av den gemensamma

inteckningen, alldenstund denne icke är i stånd att visa, att inteckningen icke

kan täckas av stamhemmanet utan anlitande av den endast subsidiärt ansvariga

äldre lägenheten. Det nedsatta beloppet får i stället lyftas av innehavare

av särskild inteckning i den äldre lägenheten eller, där sådan inteckning ej

finnes, återbäras till den nya lägenhetens ägare. För täckande av den brist,

som vid en sedermera inträffande exekutiv auktion å hemmanet kan yppas, finnes

då ej att anlita mera än återstoden av den äldre avsöndringen, som måhända

visar sig härför otillräcklig, medan full täckning skulle erhållits, om

lägenheten i dess helhet fortfarande stått i ansvar för inteckningen. Visserligen

kan häremot med något fog erinras, att enahanda förhållande kan tänkas

uppstå redan för närvarande på grund av de likartade bestämmelser, som gälla

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

51

angående befrielse från inteckning genom nedsättning av lösenbelopp, exempelvis

enligt expropriationslagen eller ensittarlagen, vilkas stadganden tjänat

till förebild för förslaget i denna del. Men dels må tillämpningen av den föreslagna

lagen kunna förväntas få en omfattning, överstigande de nyssnämnda

lagarnas, dels lärer vid de tvångsvis skeende förvärv, som genom dessa lagar

regleras, utrymme knappast givas för åtgörande från fastighetsägarens sida

i syfte att obehörigen befria sin egendom från någon del av intecknad gäld, något

vartill möjlighet i förevarande fall, där en frivillig överlåtelse skulle ligga

till grund, icke synes vara helt utesluten.

Även i annat avseende måste ur rättssäkerhetens synpunkt förslaget ingiva

betänkligheter. Värderingen av lägenheten eller ägostyckningslotten skulle

verkställas som en rent privat förrättning av värderingsman, tillkallade endast

av ägaren till marken, och vid rätten komme i regel behandlingen av ärendet

att förlöpa utan att inteckningshavarna erhölle eller ens satts i tillfälle att

erhålla kännedom om saken. En jämförelse med motsvarande bestämmelser i

expropriationslagen och ensittarlagen giver vid handen, att inteckningshavarnas

intresse i nu ifrågavarande hänseenden blivit enligt nämnda lagar väsentligen

bättre tillgodosett än här skulle bliva fallet. Åtminstone såvitt angår värderingen

synes emellertid utan rubbning av grunderna för förslaget eller avsevärd

höjning av kostnaderna genom någon jämkning av bestämmelserna bättre garanti

för ett tillfredsställande resultat stå att vinna, vilket exempelvis kunde ske

genom en föreskrift, att värderingsmännen skulle på begäran av jordägaren

förordnas av rätten eller domaren.

Med hänsyn till det i hög grad behjärtansvärda syftet med förevarande lagförslag

och den begränsning i förslagets räckvidd, som i samband därmed vidtagits,

samt då man måhända kan antaga, att de påpekade bristerna, i den

mån de icke kunna genom förslagets omarbetning avhjälpas, i verkligheten dock

icke skulle komma att medföra de ogynnsamma påföljder, vilkas möjlighet ur

teoretisk ssuipunkt icke kan förnekas, har lagrådet, om ock med tvekan, ansett

sig icke böra avstyrka förslaget.

Justitierådet Tlögstedt:

Ehuru jag förenat mig med lagrådets övriga ledamöter om ovan avgivna yttrande

och således icke vill direkt avstyrka det förevarande förslaget, anser

jag mig dock böra fästa uppmärksamheten på en omständighet, som synes mig

i viss mån tala för att låta frågan om genomförande av en lagstiftning i förslagets

syfte ännu något år anstå. I det för pågående riksdag framlagda förslaget

till lag om delning av jord å landet hava instituten jordavsöndring och

ägostyckning icke bibehållits utan i stället föreslagits ett nytt, båda dessa jorddelningsformer

motsvarande institut, avstyckning. Om nu jorddelningslagförslaget

i denna del godkännes, blir följden den, att den ifrågasatta lagen om

fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning måste, därest den

av riksdagen antages, redan nästa år undergå omarbetning för att vid den tidpunkt,

då den nya jorddelningslagen träder i kraft, bliva tillämplig i fråga om

styckningslotter, uppkomna genom avstyckning enligt nämnda lag. Denna

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

omarbetning behövde visserligen icke innebära en förändring av huvudgrunderna

för lagen, men uppenbart är, att det ur synpunkten av lagstiftningens auktoritet

är föga lyckligt, om en lag, som antages det ena året, redan året därpå

måste omstöpas i en ny form. Hur önskvärt det än må vara, att en viss fråga

erhåller snar reglering i lag, får man dock icke bortse från den stora betydelsen

av stabilitet i lagstiftningen. Ett särskilt skäl, utöver detta allmänna, att

uppskjuta det lagliga ordnandet av den fråga, som utgör föremål för den nu

föreslagna lagen, till dess jorddelningslagförslaget blivit i riksdagen prövat, må

jämväl framhållas. Såsom i lagrådets yttrande här ovan erinrats, är det av

stor vikt, att den värdering, som enligt förevarande förslag skulle ligga till

grund för rättens avgörande, blir så samvetsgrant och riktigt utförd som möjligt

och att således inteckningshavarnas rätt i största möjliga mån tillgodoses.

Förslaget erbjuder i detta hänseende icke tillräcklig garanti. Enligt det ovannämnda

förslaget till jorddelningslag skall emellertid varje avstyckning ske

genom förrättning av lantmätare, som därvid under vissa förhållanden skall biträdas

av två gode män. Det synes kunna med säkerhet antagas, att den omförmälda

värderingen skulle bliva på ett betryggande sätt utförd, om den i

samband med avstyckningsförrättningen verkställdes av lantmätaren och gode

männen eller, där sådana icke biträda vid förrättningen, för ändamålet särskilt

tillkallade gode män. Denna utväg synes under alla förhållanden vara väl

värd att tagas under noggrant övervägande. Tydligt är emellertid, att om

den ifrågasatta lagstiftningen kommer till stånd redan nu med giltighet beträffande

avsöndrade lägenheter och ägostyckningslotter samt formerna för värderingen

sålunda fastslås, man så gott som frånsagt sig möjligheten att vid

lagens tillämpning i fråga om fastigheter, som bildas genom det nya avstyckningsinstitutet,

begagna sig av nämnda utväg. 1

1 §•

Lagrådet:

Syftet att begränsa förslagets räckvidd till sådana upplåtelser, som ske till

befrämjande av en ur social synpunkt önskvärd jordstyckning, är i förevarande

paragraf uttryckt därmed, att upplåtelsen skall avse friköp av utarrenderad

fastighet eller fastighets användande för bostads- eller egnahemsändamål. Mot

de härvid begagnade uttrycken »friköp» och »egna hem» kan anmärkas, att deras

betydelse, vilken icke kan anses vara ur rent språklig synpunkt självklar, icke

är i förslaget eller eljest i lag fastställd och att på grund härav osäkerhet kan

uppkomma vid tillämpningen. Båda lära vara avsedda att angiva, att fråga är

om jämförelsevis mindre områden för den mindre bemedlade befolkningens

räkning. Med avseende på begreppet egna hem, vilket visserligen redan förut

utan vidare förklaring använts i några författningar av lags natur, synas

emellertid betänkligheterna väsentligen försvagas därigenom att detsammas innebörd

torde kunna anses hava vunnit en någorlunda tillfredsställande bestämning

genom föreskrifterna om understöd från staten till egnahemsverksamheten.

I fråga om uttrycket friköp av utarrenderad fastighet lärer däremot icke någon

som helst auktoritativ begreppsbestämning föreligga. Vad som i förevarande

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

53

förslag är meningen att därmed utsäga torde vara, att försäljningen av jorden

skall ske till dess arrendator; att frågan endast rör sig om mindre områden,

framgår redan av paragrafens begränsning att gälla blott del av en fastighet.

Begagnandet av uttrycket fastighet i ovan angivna sammanhang torde ej vara

fullt begreppsenligt, da en ny fastighet uppkommer först genom upplåtelsen.

Vidare ma erinras, att lägenhets befriande från ansvar för inteckningar i stamfastigheten,

särskilda saväl som gemensamma, bör, såsom är avsett och jämväl

skett i det förberedande utkastet, för vinnande av full tydlighet uttryckligen

förklaras gälla allenast inteckningar för fordran eller avkomsträtt.

Med avseende å vad sålunda anförts torde senare delen av paragrafen lämpligen

kunna få ungefär det innehållet, att lägenheten må, där upplåtelsen avsett

tillgodoseende av bostads- eller egnahemsändamål eller inneburit försäljning av

utarrenderad jord till arrendatorn, kunna i den i lagen stadgade ordningen befrias

från ansvar för inteckning i stamfastigheten för fordran eller för rätt till

avkomst eller annan förmån.

3 §.

Lagrådet:

Såsom av 5 § framgår, skall lagfart å lägenheten vara sökt för att ansökning

enligt denna lag skall kunna bifallas. Bestämmelsen härom synes likartad med

den här givna föreskriften om skyldighet för sökanden att styrka, att fastställelse

meddelats å avsöndringen, och torde därför böra med nödig omredigering

överflyttas till förevarande paragraf.

4 §''

Lagrådet:

För att förebygga försök att till skada för inteckningshavare nedbringa lägenhetens

värde genom att vid upplåtande av ett redan bebyggt område av

stam fastigheten till köparen först avyttra byggnaderna och därefter själva

marken hemställes, att i paragrafens andra stycke uttrycket »byggnad, som

ej tillhörde stamfastighetens ägare» utbytes mot »byggnad, som ej hörde till

fastigheten». Då överlåtelse från fastighetsägare av en honom tillhörig, å

fastigheten belägen byggnad icke medför, att byggnaden rättsligen skiljes

från fastigheten, förrän den därifrån bortföres, skulle härigenom möjligheten

av ett missbruk av stadgandet i angivna syfte vara utesluten.

I ändamål att bereda större trygghet mot en oriktig uppskattning av lägenhetens

värde synes, utöver vad i detta avseende i det redan anförda föreslagits,

jämväl för ägare av annan, gemensamt med stamfastigheten intecknad fastighet

böra i förekommande fall lämnas tillfälle att avgiva yttrande i ärendet,

innan beslut av rätten meddelas.

5 §■

Lagrådet:

Den prövning, som — frånsett värdeuppskattningen — tillkommer rätten,

avser uppenbarligen endast tillvaron av de förutsättningar för lagens tillämp
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

ning, vilka angivas i föregående fyra paragrafer, men skall däremot icke innefatta

något bedömande av lämpligheten i det särskilda fallet av den sökta

befrielsen. Detta skulle erhålla ett tydligare uttryck, därest paTagTafen inleddes

ungefär sålunda: »Möter ej på grund av vad i 1—4 §§ stadgas hinder

mot ansökningen». Genom borttagande i detta sammanhang av uttrycket »bifall

till» ansökningen skulle tillika förekommas den eljest vid jämförelse med

2 §:s inledningsord nära liggande missuppfattningen, att rättens beslut skulle

innehålla ett uttryckligt förklarande att lägenheten, därest föreskriven nedsättning

följde, skulle vara befriad från befintliga inteckningar av ifrågakomna

slag.

6 §.

Lagrådet:

I ett av de avgivna yttrandena har hemställts, att ej blott rättens beslut utan

dess fullständiga protokoll i ärendet skulle ingivas till Konungens befallningshavande

för att därigenom kännedom matte beredas om stamfastighetens

ägare och innehavare av inteckningar i denna. Då behovet av sådan kännedom

synes kunna på detta sätt i viss mån tillgodoses samt skyldighet att ingiva

jämväl protokollet icke torde för lägenhetens ägare medföra ökad kostnad,

förordas, att i paragrafens andra stycke orden »rättens beslut» måtte utbytas

mot »rättens protokoll och beslut».

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Jämte det i 7 § stadgas, att sedan nedsättning av det lägenhetens värde motsvarande

beloppet skett, lägenheten ej vidare är besvärad av rätt till avkomst

eller annan förmån, för vilken stamfastigheten på grund av inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, hänvisas i avseende å lägenhetens befriande

på grund av nedsättningen från ansvar för intecknad gäld till vad därutinnan

är särskilt stadgat. Nämnda hänvisning avser inteckningsförordningens

24 § 1 mom., till vilket moment nu föreslås tillägg av ett nytt stycke av

innehåll, såvitt angår avsöndrad lägenhet, att sedan föreskriven nedsättning

ägt rum, lägenheten ej vidare skall häfta för inteckning, som meddelats i stamfastigheten,

samt att anteckning därom skall, då anmälan om nedsättningen

inkommit till domaren, göras i inteckningsprotokollet. Den sålunda föreslagna

anordningen att till inteckningsförordningen hänvisa bestämmelserna om nedsättningens

rättsverkan beträffande fordringsinteckningarna överensstämmer

med ensittarlagen och de flesta andra lagar, enligt vilka lösen av fastighet eller

del därav må äga rum och lösenbeloppet skall mellan inteckningshavarna jämte

andra rättsägare i fastigheten fördelas. Rätta platsen för föreskrifterna

om den inverkan, sålunda verkställd likvid har å inteckningarnas giltighet, har

ansetts vara i inteckningsförordningen.

Vad den nu ifrågasatta lagen beträffar, är emellertid att märka, hurusom

denna är av helt annan natur än ensittarlagen och övriga nyss omförmälda

lagar. Dessa åsyfta i första hand att reglera den lösningsrätt, som ligger till

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

55

grund för den på inteckningarna inverkande fördelningen av lösensumman; den

härav följande rättsverkan med avseende å inteckningarna ligger i viss mån

på sidan om lösningslagstiftningen. Syftet med den nu föreslagna lagen är

däremot uteslutande att i vissa fall vid frivillig överlåtelse av del av en fastighet

möjliggöra den överlåtna fastighetsdelens befriande från ansvar för

inteckningarna i den fastighet, varifrån densamma utbrutits. Detta är en

helt och hållet till inteckningslagstiftningen hörande fråga, och det kunde därför

ifrågasättas, om det icke varit riktigast att helt införliva de bestämmelser,

som för ändamålet synas erforderliga, med inteckningsförordningen. Något

hinder för bestämmelsernas upptagande i en särskild lag, utgörande

ett komplement till nämnda förordning, torde dock icke finnas.

Men i sadant fall synes den särskilda lagen böra innehålla alla de

föreskrifter, som erfordras för en fullständig behandling av det ämne, som utgör

lagens föremål. Eörfares så, undviker man den oegentlighet, som vidlåder

det remitterade förslaget därutinnan att, ehuru detsamma enligt sin rubrik

handlar om fastighets befriande från ansvar för inteckning, däri, såvitt

angår inteckning för fordran, visserligen meddelas bestämmelser angående

åtgärder för vinnande av sådan befrielse men däremot icke direkt utsäges, att

dessa åtgärder, när lagens fordringar härutinnan äro uppfyllda, verkligen medföra

den åsyftade befrielsen, utan i detta avseende hänvisas till annan lag.

På grund av det anförda och då nedsättning av det belopp, vartill rätten

funnit lägenhetens värde böra skattas, tydligtvis bör medföra befrielse jämväl

från ansvar för ogulden köpeskillingsfordran, varför stamfastigheten kan häfta

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, hemställes att -—- med uteslutande av det föreslagna

tillägget till 24 § 1 mom. inteckningsförordningen — 7 § i nu förevarande

förslag omarbetas sålunda, att däri utsäges, dels att sedan nedsättning

efter ty i 6 § sägs blivit verkställd, lägenheten ej vidare är besvärad av sådan

fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken stamfastigheten

pa grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, dels ock

att anteckning härom skall, då anmälan om nedsättningen inkommit till domaren,

göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting

samt i inteckningsboken.

Enligt andra stycket i 8 § skall, därest vid fördelning av det nedsatta beloppet

likvid utfaller a intecknings huvudstol, Konungens befallningshavande, sedan

fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen därom

göra anmälan hos domaren samt tillika insända fördelningslängden. Att inteckning-en

till motsvarande belopp är utan verkan i den eller de fastigheter,

vilka fortfarande besväras av densamma, samt att anteckning härom skall göras

i inteckningsprotokollet och (enligt 61 § inteckningsförordningen) i inteckningsboken

framgar av den ändrade avfattning 36 § 2 mom. inteckningsförordningen

föreslagits skola erhålla. I enlighet med vad ovan anförts synes emellertid

även stadgandet härom böra införas i det förevarande lagförslaget, i vilket

fall någon ändring i nyssnämnda lagrum icke skulle erfordras.

Vid ett bifall till vad ovan hemställts skulle således förslaget till ändringar i

inteckningsförordningen helt förfalla. Däremot kan det ifrågasättas, om ej i

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:is proposition nr 19.

stället borde i 37 § nämnda förordning intagas en hänvisning till förevarande

lag i likhet med den i paragrafens 6 mom. innehållna erinringen om lagen angående

soldattorps befriande från inteckningsansvar. Att en sådan hänvisning

emellertid icke i alla liknande fall befunnits erforderlig, därå utgör lagstiftningen

om ströängars indragande till kronan ett exempel.

Såväl expropriationslagen som ensittarlagen omnämna uttryckligen upplupen

ränta å nedsatt belopp såsom ingående i de medel Konungens befallningshavande

har att till vederbörande utbetala. Detsamma är tydligen avsett att

gälla även i förevarande fall men torde till undvikande av varje ovisshet böra

i 8 § direkt utsägas.

9 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall vid lagens tillämpning å ägostyckningslott såsom

stamfastighet anses den eller de av säljaren behållna lotterna. Detta

stadgande — vilket bättre torde kunna uttryckas så, att vad i lagen sägs om

stamfastighet skall gälla beträffande nämnda lott eller lotter lärer innebära,

att så länge någon lott finnes kvar, därå lagfart för ny ägare icke sökts,

beslut om rätt till nedsättning enligt 5 § kan meddelas för envar av övriga lotter,

men att, sedan lagfart blivit sökt å alla lotterna, hinder för att på denna

väg vinna befrielse från inteckning möter för den sist överlåtna bland de lotter,

som ännu icke av rätten förklarats berättigad till nedsättning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 24 § 1 inom. och 36 § 2 mom.

i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning

i fast egendom.

Lagrådet hänvisade beträffande detta förslag till vad av lagrådet ovan under

7 och 8 §§ i förslaget till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar

för inteckning anförts och hemställts.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 19.

57

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 17 december 1926.

N är varande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Eibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén anmäler lagrådets den

30 mars 1926 avgivna utlåtande över de den 19 februari 1926 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående fastighets befriande i vissa fall frän ansvar

för inteckning samt lag om ändrad lydelse av 24 § 1 mom. och 36 § 2 mom. i

förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I likhet med min företrädare i ämbetet finner jag synnerligen önskvärt, att

en lagstiftningsåtgärd i det med förslaget avsedda syftet må komma till stånd.

Även med den begränsade räckvidd, förslaget erhållit, har lagrådet funnit

vissa betänkligheter möta mot dess upphöjande till lag; med hänsyn till det i

hög grad behjärtansvärda syftet med förslaget har lagrådet likväl ansett sig

icke böra avstyrka detsamma. Vid sådant förhållande har jag funnit förslaget

höra framläggas för riksdagen.

Beträffande den föreslagna värderingen av lägenhet eller ägostyckningslott,

om vars befriande från ansvar för inteckning är fråga, har jag i enlighet med

den uppfattning, som uttalats av lagrådet, ansett värderingsmännen böra förordnas

av rätten eller domaren. En sådan anordning torde vara ägnad att befordra

värderingens tillförlitlighet och någon ökad kostnad lärer därigenom

knappast tillskyndas sökanden.

Lagrådets anmärkningar i övrigt, vilka äro av huvudsakligen formell natur,

har jag ansett böra vinna beaktande. Sålunda hava bland annat i enlighet med

lagrådets hemställan bestämmelserna rörande det föreslagna förfarandets inverkan

å intecknad gäld upptagits i lagen angående fastighets befriande i vissa fall

från ansvar för inteckning. Härigenom hava de föreslagna ändringarna i 24 §

1 mom. och 36 § 2 mom. inteckningsförordningen blivit överflödiga. Däremot

har i 37 § 6 mom1, nämnda förordning upptagits hänvisning till sagda lag. Då,

Bihang till riksdagens protokoll 19S7. 1 samt. 17 höft. (Nr 19.) 5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Ma):ts proposition nr 19.

såsom justitierådet Högstedt anmärkt, det föreslagna förfarandet bör göras

tillämpligt även å styckningslotter, uppkomna genom avstyckning enligt den

numera utfärdade lagen om delning av jord å landet, har lagförslaget fullständigats

härutinnan. Därjämte hava vissa redaktionella jämkningar vidtagits.

I en den 23 september 1926 dagtecknad skrift har föreningen mellan ombudsmännen

hos Sveriges landshypoteksföreningar framställt vissa erinringar mot

förslaget. Dessa erinringar sammanfalla emellertid i huvudsak med vad redan

tidigare anförts av bland andra styrelsen för Sveriges allmänna: hypoteksbank

och hava sålunda vid förslagets utarbetande varit föremål för övervägande.

Tiden för lagens ikraftträdande synes kunna sättas till den 1 juli 1927. Den

omständigheten att lagen om delning av jord å landet kan komma att träda

i kraft först vid en senare tidpunkt lärer icke föranleda, att särskild tid utsättes

för ikraftträdandet av de bestämmelser i ifrågavarande lag, vilka hava

avseende å avstyckning.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts omarbetat

förslag till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för

inteckning ävensom förslag till lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen

den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt

hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet :

II. Stefenson.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290699

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:165 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning m. m a1 i texten
  2. 1LU 1927:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning m. m. dels oc s. 1 i texten