Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser om bötesstraffet (böteslag)

1927-02-24 · 64 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 63 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:194, Med förslag till lag med vissa bestämmelser om bötesstraffet (böteslag)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

1

Nr 194.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser om bötesstraffet (böteslag); given

Stockholms slott den 24 februari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser om bötesstraffet

(böteslag).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 19Z7.

1 samt

766 käft,

(Nr 194.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om bötesstraffet (böteslag).

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad i lag eller författning finnes

stadgat häremot stridande skall gälla som följer:

1 §•

Bötesstraff enligt strafflagen eller strafflagen för krigsmakten skall ådömas

i visst antal dagsböter.

2 §.

Dagsböternas antal bestämmes efter brottets svårhet enligt en skala, vari

antalet dagsböter, i förhållande till de i strafflagen för varje fall utsatta böter,

utgör en femtedel, så att en dagsbot svarar mot fem riksdaler, två dagsböter

svara mot tio riksdaler, och så vidare.

Tillika fastställes, efter ty med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och andra levnadsförhållanden prövas skäligt,

visst belopp i penningar, som skall för honom anses utgöra en dagsbot.

I utslaget skall ock angivas det penningbelopp, som efter dagsböternas antal

och det för varje dagsbot fastställda beloppet skall i böter för brottet gäldas.

3 §■

Vad ovan stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om straff, som ådömes

i tryckfrihetsmål eller efter 11 kap. 15 §, 18 kap. 15 § eller 22 kap. 19

första stycket eller 20 § strafflagen eller som bestämmes enligt 25 kap. 21

första punkten samma lag.

4 §.

Jämväl vid utmätande av bötesstraff, som ej är att ådöma i dagsböter, skall

skäligt avseende fästas vid den sakfälldes ekonomiska villkor.

5 §.

Varder någon av domstol eller poliskammare dömd till bötesstraff, må i

utslaget kunna medgivas anstånd med böternas erläggande högst sex månader,

räknat från den dag, utslaget i vad angår bötesstraffet vinner laga kraft.

cfö vy:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

3

6 §.

Vid förvandling till fängelse av bötesstraff, som ådömts i dagsböter, skall

varje dagsbot räknas till fem riksdaler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928, men skall ej äga tillämpning

vid bestämmande av straff för brott, som begåtts före sagda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 19b.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholmi

slott den 11 januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén anför:

»En av de svagaste punkterna i vårt såväl som de flesta andra länders

straffsystem utgör onekligen bötesstraffet, och detsamma har också sedan

länge varit föremål för en skarp kritik. Grunden härtill är framförallt, att

såsom bötesstraffet för närvarande är anordnat möjlighet saknas att vid dess

bestämmande taga tillräcklig hänsyn till brottslingens ekonomiska ställning.

Detta medför tydligen, att straffet kommer att verka i hög grad ojämnt. För

den förmögne innebär ett bötesstraff, även om det uppgår till det i lag bestämda

maximum, icke något kännbart lidande och saknar således förmåga att påverka

den brottsliga viljan. Men samma belopp, som för den förmögne är av

ringa eller ingen betydelse, kan för den mindre bemedlade spela en sådan roll,

att dess gäldande för honom innebär ett mycket kännbart straff. Denna ojämnhet

medför även, att bötesstraffet av det allmänna rättsmedvetandet knappast

på allvar uppfattas såsom straff, utan snarare såsom någonting liknande skadestånd,

en av brottslingen till samhället utbetalad ersättning för den gjorda rättskränkningen,

allt efter kränkningens uppskattning i penningar.

Inom riksdagen har vid olika tillfällen i motioner påyrkats en reformering

av bötesstraffet i syfte, att detsamma så vitt möjligt kunde avpassas efter

den brottsliges ekonomiska ställning. Riksdagen har även själv anslutit sig

till dessa krav i skrivelse den 25 april 1908, däri anhölls, att Kungl. Maj:t måtte

taga i övervägande, huruvida icke gällande stadganden rörande såväl själva

bötesstraffet som bötesförvandlingsstraffet borde ändras i närmare angivna avseenden,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande

kunde giva anledning. Vid föredragning den 19 februari 1909 av nämnda

skrivelse anmärkte dåvarande chefen för justitiedepartementet, att densamma

snarast torde böra föranleda en fullständig revision av bestämmelserna rörande

bötes- och förvandlingsstraffen, då det icke vore tillrådligt att begränsa

uppgiften till allenast de av riksdagen anvisade frågorna. Kungl. Maj :t upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

5

drog därpå åt mig att dels verkställa en utredning rörande de ändringar i gällande

lagstiftning, vilka i nämnda avseende kunde befinnas lämpliga, dels på

grundvalen av denna utredning framlägga utkast till sådana ändringsförslag.

Den av mig i anledning av berörda uppdrag verkställda utredning har framlagts

i ''Principerna för en strafflagsreform’, utgiven under åren 1910—1914.

På grundvalen av denna utredning har jag den 3 januari 1916 framlagt ett

förberedande utkast till strafflag, allmänna delen. Genom beslut den 10 mars

1916 har Kungl. Maj:t därefter uppdragit åt en strafflagskommission att med

föranledande av nyssnämnda utkast ävensom övriga av mig verkställda förarbeten

till en ny strafflagstiftning avgiva yttrande rörande huvudgrunderna

för en sådan lagstiftning. Sedan planen för kommissionens verksamhet genom

Kungl. Maj:ts beslut den 8 april 1919 så till vida ändrats, att det åt kommissionen

givna uppdraget skulle anses gälla avgivande av förslag till lagtext

jämte motiv rörande de ämnen, som falla inom strafflagens allmänna del,

har kommissionen den 20 februari 1923 avgivit förslag till strafflag, allmänna

delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning.

Huvudbristen hos det nuvarande bötesstraffet är, såsom förut berörts, att

det verkar i hög grad ojämnt. Ett medel att minska denna ojämnhet utgör bötesstraffets

proportionaliserande efter den brottsliges betalningsförmåga.

De flesta utländska strafflagar och strafflagsförslag, som sökt genomföra

principen om bötesstraffets proportionaliserande, hava inskränkt sig till att

höja bötesstraffets allmänna maximum samt i sammanhang därmed föreskriva,

att vid straffets bestämmande skall tagas hänsyn till brottslingens ekonomiska

förhållanden. Denna ståndpunkt intages av den norska strafflagen

(1902), den tyska ''Verordnung iiber Vermögensstrafen und Bussen’ (1924),

det österrikiska förslaget (1912), det schweiziska förslaget (1918) och det

italienska förslaget (1921). Bötesbeloppets allmänna maximum sättes i norska

strafflagen till 10,000 kronor, i den tyska lagen till 10,000 guldmark, i det österrikiska

förslaget till 50,000 Krönen och i det italienska förslaget till 100,000

lire. Det schweiziska förslaget uppställer ej något maximum. Även i svensk

lagstiftning har under de senare åren inom specialstraffrättens område framträtt

en tydlig tendens att genom höga bötesmaxima söka ernå en önskvärd proportionalisering

av bötesstraff.

Det nu angivna sättet att söka vinna en proportionalisering av bötesstraffet

kan emellertid icke anses tillfredsställande. Bristen är framför allt av

praktisk natur och ligger i den oklarhet, som kommer att vidlåda bötesdomen.

Om vid bötesbeloppets bestämmande domstolen skall i en och samma

mätningsakt taga hänsyn till såväl brottets svårhet som brottslingens

ekonomiska ställning, kommer tydligen straffets förmåga att vara uttryck

för den grad, vari rättsordningen ogillar det skedda samhällsangreppet,

att fullständigt utplånas. Domen ger, med andra ord sagt, icke något som helst

besked om huru svårt domaren ansett brottet vara. Varken den dömde eller

allmänheten kan veta, huruvida ådömandet av ett högt bötesstraff berott därpå,

att brottet varit av svår beskaffenhet, eller därpå, att den dömde ansetts

befinna sig i en synnerligen god ekonomisk ställning. Och ännu betänkligare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

är måhända, att, omvänt, ett mycket lågt bötesbelopp kan synas utvisa, att

brottet varit synnerligen obetydligt, under det att den verkliga anledningen till

det låga bötesbeloppet är den dömdes nästan fullständiga medellöshet. De

nu framhållna konsekvenserna av bötesdomens oklarhet skulle tydligen i särskilt

i hög grad göra sig gällande för det fall, att man i ett land, där hittills bötesbeloppet

fastställts utan hänsyn till den dömdes betalningsförmåga, plötsligen

övergår till utdömande av bötesbelopp, som variera med betalningsförmågan.

För att bötesdomen skall kunna giva tydligt besked på en gång om brottets

svårhet och om den brottsliges betalningsförmåga måste den proportionalisering

av böterna, som hänför sig till brottslingens ekonomiska ställning, ske genom

en självständig akt. Och denna akt måste i domen hållas skild från den prövning,

som avser att bestämma det straff, vilket motsvarar brottsligheten i det

föreliggande fallet. Bötesdomen måste således uttryckligen uppdelas i två moment,

av vilka det ena helt och hållet beror av brottets svårhet, under det att

det andra varierar med betalningsförmågan.

En dylik tanke framträder redan i den gamla portugisiska lagen av år 1852

och har därifrån övergått i nuvarande lag av år 1886. Bötesstraffet utsättes

där i multipler av ’dagsinkomsten‘, vilken inom i lagen angivna gränser fastställes

av domstolen. Det svenska förberedande utkastet stadgar, att bötesstraffet

skall utsättas i visst antal dagsböter- och dagsbotens belopp bestämmas

med hänsyn till betalningsförmågan. Bötesbeloppet framgår sålunda ur en

multiplikation av två faktorer, dagsbotsantalet, som utvisar brottslighetens

grad, och dagsbotsbeloppet, som varierar med betalningsförmågan. Denna

ståndpunkt har i Finland år 1921 upptagits till gällande lag samt intages

jämväl av det svenska kommissionsförslaget, av det år 1923 avgivna danska

kommissionsförslaget samt av det år 1924 framlagda danska regeringsförslaget.

Upptagandet av denna princip, »dagsbotsprincipen», innesluter åtskilliga

frågor: omfånget för principens tillämpning, särskilt med hänsyn till motsatsen

mellan allmän strafflag och specialstraffrätt; fastställande av en dagsbotskala;

de närmare grunderna för dagsbotsbeloppets fixerande; ävensom, med avseende

på verkställigheten, frågan om rätt till avbetalning och den därmed nära sammanhängande

om frist för böternas erläggande samt frågan om förvandling av

bötesstraffet, där detta icke låter sig såsom sådant verkställas.

Beträffande dagsbotsprincipens omfång har den finska lagen (1921) uppställt

densamma utan någon som helst begränsning vad angår egentliga bötesstraff;

därutöver gäller den även ''straff, som under namn av vite ådömes’

men icke ''vite såsom tvångsmedel’. Även de danska förslagen indraga vissa

områden av specialstraffrätten. Däremot göra de svenska förslagen dagsbotsprincipen

i första hand tillämplig blott inom den allmänna strafflagens område

och lämna frågan öppen, i huru stor utsträckning den bör komma till tillämpning

inom specialstraffrätten.

I fråga om dagsbotskalan har det svenska utkastet uppställt en allmän sådan

å 1-—200 och den finska lagen å 1—300 dagsböter. Däremot hava det svenska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jk

7

kommissionsförslaget och de båda danska förslagen nöjt sig med en skala å

1—90 dagsböter. Denna olikhet lärer emellertid icke få anses innebära en

skillnad med avseende på graden av den brottslighet, som överhuvud kan bestraffas

med dagsböter; i varje fall torde detta gälla förhållandet mellan det

svenska utkastet och det svenska kommissionsförslaget, vilka båda hava samma

minimum för det direkta frihetsstraffet (3 månader) och sålunda få anses

överensstämma däri, att de låta det allmänna bötesmaximum nå upp åtminstone

till denna punkt. Olikheten torde sålunda huvudsakligen bestå däri, att samma

område av straffbarhet indelas i ett större eller mindre antal grader eller

med andra ord att nyanseringen genomföres mer eller mindre långt.

Grunderna för dagsbotsbeloppets fixerande hava i det svenska utkastet så

bestämts, att dagsbotsbeloppet, trots namnet dagsbot, ingalunda sammanfaller

med inkomsten per dag, utan domstolen har att efter prövning av alla på betalningsförmågan

inverkande omständigheter fritt bestämma beloppet. Begreppet

dagsbot är således en rent artificiell bötesenhet. Denna tanke genomgår

alla hithörande lagstiftningsverk. Härvid komma tydligen till beaktande de

stora olikheter, som framträda mellan stadigvarande och tillfällig inkomst, inkomst

av kapital eller av arbete, vistelse på dyrare eller billigare ort, mer eller

mindre omfattande försörjningsskyldighet o. s. v. En annan inverkande omständighet

kan, såsom den svenska strafflagskommissionen i sina motiv framhåller,

vara, att den tilltalade förut ådömts ett bötesstraff, som ännu icke till

fullo guldits. Därigenom kan hans betalningsförmåga hava så nedsatts, att

vid det nya bötesstraffets ådömande dagsboten bör bestämmas till lägre belopp

än i den tidigare bötesdomen, även om hans förhållanden i övrigt äro oförändrade.

I det svenska utkastet likasom i de två danska förslagen uppställas

inga gränser för domstolens fria prövning. Den finska lagen föreskriver, att

bestämmandet skall ske ’i enlighet med den medelinkomst per dag den sakfällde

vid tiden har eller kunde hava’. Det svenska kommissionsförslaget åter stadgar

såväl ett minimum av en krona som ett maximum av ettusen kronor för

dagsbotsbeloppet.

Beträffande verkställigheten hava alla förslagen under olika utformning

medgivit den bötfällde frist för böternas inbetalning samt rätt att erlägga böterna

genom avbetalningar. Finska lagen har däremot icke upptagit någotdera.

Det sista beror emellertid icke på någon principiellt avvikande uppfattning hos

lagstiftaren, utan därpå, att reformen i Finland till sin natur var partiell och

provisorisk och att man därför icke fann lämpligt att sammankoppla densamma

med de mera omfattande förändringar i lagstiftningen, som nämnda verkställighetsformer

skulle medfört.

Den i modern lagstiftning understundom framträdande tanken att låta förvandlingsstraffet

såsom sådant fullkomligt bortfalla och ersätta det med en

bestämmelse, varigenom uppsåtlig eller vårdslös underlåtenhet att betala ådömda

böter behandlas såsom ett självständigt brott, har icke i något av de lagverk,

som1 upptaga dagsbotsprincipen, helt genomförts. Närmast nämnda

ståndpunkt står emellertid det svenska utkastet, som stadgar, att, där ådömda

böter icke erlagts, ny lagföring skall äga rum och ett förvandlingsstraff ådömas,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 194-

vars storlek bestämmes med fästat avseende visserligen på brottets beskaffenhet

men därjämte även på graden av den dömdes tredska att betala; förvandlingsst.

raff inträder emellertid även, om den dömde i sistnämnda avseende är alldeles

utan skuld. Svenska kommissionsförslaget har så till vida modifierat

utkastets ståndpunkt, att domstolen visserligen utsätter ett efter fasta normer

beräknat förvandlingsstraff samtidigt med bötesbeloppet men att förvandlingsstraffet

kan såväl, under förutsättning av tredska, på åklagarens yrkande höjas,

som, under förutsättning av oförvållad oförmåga att betala, på den bötesdömdes

yrkande sänkas. De danska förslagen hava en fast förvandlingsnorm men giva

domstolen befogenhet att, där den dömde är utan skuld till betalningens uteblivande,

åtminstone temporärt låta förvandlingsstraffet bortfalla. Den finska

lagen bär en fast förvandlingsnorm och känner ingen rubbning av det på förhand

ådömda förvandlingsstraffet — alltså lika med gällande svensk rätt.

— Ett jämförelsevis högt minimum för förvandlingsstraffet stadgas såväl

i det svenska utkastet (30 dagar, undantagsvis 8 dagar) och det svenska kommissionsförslaget

(20 dagar, undantagsvis 8 dagar) som i den finska lagen

(10 dagar); enligt de danska förslagen kan däremot förvandlingsstraffet sättas

så lågt som till 2 dagar. — Eörvandlingsstraffets maximum, såvitt rör dagsböter,

är i alla dessa lagverk detsamma, nämligen 3 månader. — I alla lagverken

framträder sålunda, mer eller mindre starkt, tanken att genom att göra förvandlingsstraffet

allvarligare, än det för närvarande är, öva ett starkt tryck på

den dömde att betala böterna.

Att i svensk rätt på ett fullt rationellt sätt genomföra dagsbotsprincipen lärer

icke låta sig göra genom en partiell reform. För att icke de absolut höga bötesbelopp,

som kunna bliva en följd av denna princip, skola både av den dömde och

av det allmänna rättsmedvetandet uppfattas såsom svårare straff än de mindre

frihetsstraffen, måste frihetsstraffets minimum icke oväsentligt höjas, vilket

åter förutsätter en omläggning av en stor del av de särskilda brottsbestämningarna.

Vidare måste, utan avseende på den formella skillnaden mellan allmän

strafflag och specialförfattningar, alla sådana bötesstraff, vilka knyta sig till

verkliga brott, underkastas dagsbotssystemet, till skillnad från de förseelser

av politinatur, där det icke är fråga om en rättsstridig vilja och vilka sålunda

falla utom begreppen brott och straff i egentlig mening. Ett sådant skiljande

förutsätter emellertid en överarbetning av specialstraffrätten och skulle så

mycket mindre kunna åstadkommas genom någon enkel regel, som specialstraffrättens

straffsatser, tillkomna på mycket olika tider, vila på mycket olikartad

grund: under det lagstiftaren i många fall, särskilt i äldre lagstiftning, uppenbarligen

icke åsyftat något hänsyntagande till den dömdes förmögenhetsställning,

är i senare lagstiftning ofta det motsatta förhållandet lika uppenbart. Bestämmelser

om lagstadgad frist för böternas betalning, vilken måste utgöra en

förutsättning för lagstadgad rätt till avbetalning, kunna med nuvarande konkurrensregler

knappast undgå att bliva ganska invecklade; dessutom sammanhänger

såväl avbetalning och avarbetande av böterna (därest man ville försöka

sistnämnda väg) som överhuvud beviljande av frist nära med en reformerad

lösdrivarlagstiftning. Än vidare kan en rationell anordning av förvandlings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

9

straffet, vilken form därför som än må väljas, svårligen undgå att ställa ökade

krav på såväl domstolar som åklagare och blir därför icke lätt att genomföra

annat än i samband med en processreform.

Finlands exempel lärer emellertid visa, att det är fullkomligt möjligt — och

därför även avgjort tillrådligt — att utan avvaktan på en fullständig reform av

hela straffrätten genomföra dagsbotsprincipen så långt det utan större svårighet

kan ske. Och någon egentlig svårighet lärer det icke möta att genomföra

den inom den allmänna strafflagens område, såvida man i fråga om verkställigheten,

däri innefattat även förvandling av straffet, tills vidare nöjer sig med

nuvarande rättsregler. Den motsats, som ett sådant tillvägagångssätt kunde

synas framkalla mellan den allmänna strafflagens och specialstraffrättens områden,

torde kunna väsentligt mildras därigenom, att domaren, vid utmätande

av bötesstraff enligt specialstraffrätt, tager så stor hänsyn till den dömdes

förmögenhetsförhållanden, som straffskalan i fråga skäligen medger; såsom

redan anmärkts, lärer detta, för en stor del av den på senare tider tillkomna

specialstraffrätten, icke innebära någon avvikelse från lagstiftarens intentioner-

— Den finska lagen har, såsom redan nämnts, icke iakttagit ifrågavarande

begränsning utan uppställt en gemensam regel för allmän strafflag och specialstraffrätt.

Men det är också just på denna punkt, som man i Finland haft anmärkningar

mot lagens praktiska verkningar.

Beträffande dagsbots&aZan har man vid en partiell reform, sådan den här

föreslagna, att erinra sig, att området av den brottslighet, som skall beläggas

med böter, förblir alldeles oförändrat. Det finnes således ingen anledning att

operera med flera grader för straffmätningen än som för närvarande förekomma.

Och då det i praktiken knappast inträffar, att böter utdömas annat än

i femtal eller tiotal riksdaler, kommer man de nuvarande graderingsmöjligheterna

tillräckligt nära genom att låta dagsbotskalan innefatta så många stadier

(räknat efter antalet hela dagsböter), som den hittillsvarande penningbotskalan

innehåller femtal riksdaler, så att en penningbotskala från och med 5 till och

med 500 riksdaler motsvaras av en dagsbotskala från och med 1 till och med

100 dagsböter. På samma sätt kommer det i några fall stadgade maximum av

1,000 riksdaler att motsvaras av 200 dagsböter, ett maximum av 100 riksdaler

att motsvaras av 20 dagsböter o. s. v. De få fall i den allmänna strafflagen,

där lagstiftaren använt en annan grund för bötesskalan än ett fixt penningbelopp

(underlåtenhet att lysa hittegods 22:19 första stycket; bodräkt 22:20;

ämbetsbrott 25:21 första punkten) böra lämnas orubbade.

Dagsbots6e?oppef måste givetvis bestämmas genom fri prövning av domstolen.

I Finland, vars erfarenhet särskilt i denna punkt naturligen är av största

betydelse, synes därvid i allmänhet så tillgå, att, där den sakfällde intager

en viss medelställning i fråga om betalningsförmåga, dagsbotsbeloppet sättes

till 10 ä 15 mark; endast där betalningsförmågan mera markerat skiljer sig

från denna medelnivå, går man däröver eller därunder. Beloppet lärer dock

icke gärna hava satts högre än några hundra mark och vanligen icke lägre än

1 eller V2 mark; undantagsvis lära dock hava förekommit dagsbotsbelopp ända

ned till 5 penni (för fattighjon). Säkerligen vore det icke heller klokt att vid

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

systemets första upptagande i lagstiftning försöka ett exakt genomförande av

den i och för sig fullt berättigade strävan att åstadkomma samma ekonomiska

lidande för alla bötesdömde av samma brottslighetsgrad; detta framför allt, såsom

ovan nämnts, av hänsyn till gällande lags minimum för frihetsstraff och

den därmed sammanhängande frågan om det minimum av förvandlingsstraff,

vartill man är nödsakad att nedgå. Men även bortsett härifrån torde det icke

vara lämpligt att alltför hastigt övergå från ett rent objektivt utmätande av

bötesbeloppet, där intet avseende fästs vid betalningsförmågan, till ett fullt

konsekvent genomförande av den nya principen: för folkets rättsuppfattning

skulle det bliva obegripligt, att förseelser, som hittills sonats med några riksdaler,

plötsligen belädes med flere tusen riksdalers böter. Tillsvidare torde man

därför böra nöja sig med att åt domstolen bereda tillfälle att efter omständigheterna

fästa skäligt avseende vid olikheten i betalningsförmågan och på detta

sätt försiktigt bryta med det gamla och hävdvunna samt småningom vänja

folket vid den nya åskådningen, vilken längre fram och i mån som det korta

frihetsstraffet bringas att försvinna och förvandlingsstraffet göres väsentligt

allvarsammare, bör kunna allt fullständigare genomföras.

I övrigt synes, beträffande verkställigheten, högst önskvärt, att ett starkare

tryck än för närvarande övas på den dömde att betala böterna. Såsom förut

anmärkts, torde tiden ännu icke vara inne att genomföra en verkligt rationell

anordning av förvandlingsstraffet. Men det lärer icke möta större betänkligheter

att åtminstone såtillvida skärpa detsamma, att minimum sättes till 8 dagars

fängelse. En nödvändig konsekvens av dagsbotsprincipen är, att förvandlingsstraffets

längd göres beroende av antalet ådömda dagsböter och icke av det

penningbelopp, vartill bötesstraffet i det särskilda fallet uppgår. Frånsett

nyssnämnda höjning av förvandlingsstraffets minimum, bör tiden för förvandlingsstraffet

vid dagsböter bliva någorlunda lika med tiden för förvandlingsstraffet

enligt nuvarande ordning. Detta synes lämpligast kunna ernås på så

sätt, att alla dagsbotsstraff från och med en dagsbot till och med 32 dagsböter

få svara mot ett förvandlingsstraff om 8 dagars fängelse och att därefter

varje påbörjat antal av fyra dagsböter betingar ytterligare en dags fängelse.

Med denna anordning komme bötesstraffets ordinarie straffmaximum enligt

strafflagen, vilket bleve 100 dagsböter, att vid förvandling övergå till 25 dagars

fängelse och mot det understundom förekommande maximum 200 dagsböter

komme att svara 50 dagars fängelse. Enligt nu gällande ordning svara mot

det ordinarie bötesmaximum, 500 riksdalers böter, 28 dagars fängelse och mot

det understundom förekommande maximum, 1,000 riksdalers böter, 53 dagars

fängelse.

Beträffande de praktiska betänkligheter av olika slag, som tid efter annan

framställts mot principens genomförande och icke minst mot den förmodade

svårigheten för domstolen att bilda sig en mening om den tilltalades betalningsförmåga,

torde kunna hänvisas till den i Finland vunna erfarenheten. Härom

yttrar Finlands förutvarande statsminister, professorn i straffrätt vid Helsingfors

universitet A. Tulenheimo, i ett nyligen i Uppsala hållet föredrag följande:
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

11

’Dagbotssystemet trädde i Finland i kraft den J/7 1921. Den femåriga erfarenhet

man vunnit av dess tillämpning, har visat, att de mot detsamma framställda

tvivelsmålen i hög grad varit obefogade. Den erfarenhet, man vunnit om systemet,

bör, sett i stora drag, betecknas såsom tillfredsställande. Domarkåren har

lärt sig att använda detsamma och fastän man möjligen kan skönja ojämnheter,

äro dessa dock vida mindre än de, som rådde under det gamla systemet.’

Med tillämpning av de utav mig nu anförda synpunkter utarbetades inom

justitiedepartementet ett utkast till lag i ämnet, vilket utkast såsom bilaga 4

finnes fogat till detta protokoll. Nämnda utkast jämte en inom departementet

upprättad promemoria, vilken i allt väsentligt återgav vad jag nu här anfört,

hava sedermera för avgivande av utlåtande remitterats till överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser och fångvårdsstyrelsen.

Av de hörda myndigheterna hava länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Kronobergs, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län ej haft något att erinra mot en lagstiftning i

enlighet med de i utkastet föreslagna bestämmelserna. Samma ståndpunkt

intager landsfogden i Stockholms län Axel Hägg, i ett yttrande, som av länsstyrelsen

i sistnämnda län till Kungl. Maj :t inlämnats.

Övriga myndigheter hava i olika avseenden framställt erinringar mot utkastets

bestämmelser. Sålunda anför överståthållarämbetet:

’Den princip, varå ifrågavarande lagförslag vilar, synes vara riktig och

torde länge utgjort ett önskemål hos nutidens kriminalister. Mot principen

lärer endast kunna erinras, att vid dess tillämpning kan man, på sätt jämväl

anfört blivit i den utkastet åtföljande motiveringen, icke taga någon hänsyn

till den immateriella verkan, som kan ligga i själva fällandet till straff av

likagott vilken beskaffenhet. Detta utgör emellertid en brist, som icke lärer

kunna avhjälpas.

Som överståthållarämbetet sålunda, icke har någon anmärkning att framställa

mot principen och icke heller i vidare mån än som nedan angives mot

den utformning, som densamma i utkastet erhållit, så hindrar detta icke, att

ämbetet ställer sig tveksamt, om det kan vara lämpligt att nu införa ifrågavarande

lagförslag. Detsamma utgör en budbärare om den kommande nya

strafflagsreformen och den lider av de olägenheter, som pläga vidhäfta dylika

budbärare. Det är i allmänhet ofta så att vad som passar utmärkt i ett

nytt system passar ingalunda lika bra i det gamla eller måste vid det förtidiga

genomförandet vidkännas vissa avprutningar, som verka stötande. I

förevarande fall visar detta sig särskilt däri att, under det att man genomför

principens tillämpning beträffande den allmänna strafflagen, så nödgas

man med full rätt avstå därifrån i fråga om specialstraffrättens område.

I praktiken kommer detta säkerligen att vid upprepade tillfällen giva anledning

till berättigade anmärkningar. Det är alldeles riktigt att man icke kan

tillämpa principen i fråga om många nutidens speciallagar, där straffmåtten

satts osedvanligt högt just med hänsyn till att det skall kunna tillämpas jämväl

emot personer med stora inkomster, men denna grund existerar naturligen

icke beträffande gamla speciallagar, där denna grund icke tillämpats. Det

allmänna rättsmedvetandet kommer att känna sig kränkt av en sådan nyck
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Eungl. Maj:ts proposition nr 19U.

fullhet vid lagstiftandet och satsen om den nya kluten på det gamla klädet

kommer på nytt att få sin bekräftelse.

Vidare kan överståthållarämbetet ej underlåta påpeka att föreskrift saknas

om huru vid dömande förfaras skall, då en handling innefattar brott mot såväl

allmänna strafflagen som en speciallag. Dylik föreskrift torde höra tillfogas

förslaget.

Slutligen kan överståthållarämbetet icke underlåta att erinra om det lagstiftningsraseri,

som för närvarande övergår vårt land. Icke endast allmänheten,

som lever under våra lagar utan även våra domare och myndigheter,

som hava att tillämpa dem, hava svårt att erinra sig, vilken lagbestämmelse

för närvarande råder på de olika områdena och man måste oupphörligt förvissa

sig om, att icke en lagändring ägt rum. Detta förhållande föder en

oro och en osäkerhet, som man bör söka undvika. Nu är det fråga om att

införa en lag, som man redan nu vet, att om en tid skall den ersättas av en ännu

nyare. Är detta lyckligt?

Om överståthållarämbetet därför icke anser sig kunna avstyrka det ifrågavarande

lagförslaget, så är det dock med yttersta tvekan så sker’

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

''Länsstyrelsen har icke i princip något att erinra mot införande av lagbestämmelser

i den riktning, som angives av lagutkastet. Med hänsyn till den

korta tiden för remissens besvarande har länsstyrelsen icke haft tillfälle till att

närmare undersöka, om de nu föreslagna bestämmelserna avfattats så, att de

lämpligen kunna praktiskt tillämpas ock kan följaktligen icke nu härutinnan

yttra sig. Länsstyrelsen vill dock icke underlåta att uttala, att länsstyrelsen

ställer sig tveksam, huruvida icke dagbotsprincipen bör genomföras samtidigt

inom den allmänna strafflagens område och inom specialstraffrättens.’

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

5Att bötesstraffet i sin nuvarande gestaltning lämnar rum för anmärkningar,

särskilt från teoretisk, men även från praktisk synpunkt, står utom

tvist. Men svårigheterna att genom en isolerad lagstiftningsåtgärd avhjälpa

missförhållandena synas vara överväldigande. Det vitsordas också i motiven,

att en tillfredsställande lösning på denna väg är omöjlig. Brytningen,

vad ett begränsat område angår, med vad i övrigt gäller, torde till och med

vara skarpare, än i motiven förutsattes. Befallningshavanden föreställer sig

sålunda, att då i åtskilliga nyare författningar stadgas böter till mycket höga

maximibelopp, hänsyn enligt dessa föreskrifter skall tagas icke till den felandes

förmögenhet, utan, vilket är något helt annat, till storleken av den

vinning, som med den brottsliga gärningen åsyftats. I enlighet härmed betvivlar

befallningshavanden, att domstolarna skola följa motivens anvisning

att vid utmätande av bötesstraff enligt specialstraffrätt taga hänsyn till den

dömdes förmögenhetsförhållanden. Likaså måste befallningshavanden sätta

frågetecken för vad i motiven anföres om nuvarande och förväntad praxis i

avseende å medgivande av frist och mottagande av avbetalning. Det måste

vidare anses vara ett egendomligt förhållande, att ett kapitel i strafflagen

skall gälla utanför strafflagens område, men, med oväsentliga undantag, icke

för bötesstraff enligt strafflagen själv.

De svenska domstolarna åtnjuta med rätta ett mycket stort förtroende.

Men det kan frågas, huruvida ej detta förtroende kommer i fara att överansträngas,

om domstol, när bötesstraff är i fråga, faktiskt får obegränsad befogenhet

att med tillämpning av ett och samma lagbud och för alldeles samma

förseelse vare sig bestämma böter till några ören eller ådöma svindlande

belopp.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-t.

13

I motiven betonas starkt, att dagsbotsbeloppet ingalunda skall sammanfalla

med inkomsten per dag, och att domstolen har att fritt bestämma beloppet.

Men i sådant fall är termen dagsbot i hög grad oriktig och på farligt sätt

vilseledande.

På ett annat ställe i motiven omtalas, som det synes med gillande, finsk

praxis att i allmänhet sätta dagsbotsbeloppet till 10—15 mark — efter nuvarande

kurs motsvarande i kronor 1.00 å 1.50 -—• och gå därunder eller däröver,

endast där. betalningsförmågan mera markerat skiljer sig från en viss

medelnivå, dock icke gärna över några hundra mark och vanligen icke lägre

än 1 eller Va mark, men undantagsvis ända ned till 5 penni. Med en sådan

tillämpning kan snart sagt vilken som helst princip bliva dräglig. Men det

lärer då vara bättre att icke uppställa principen eller, med andra ord, att icke i

lagen lova mera, än tillämpningen är avsedd att hålla. Svenska domstolar

torde, trots tillägget om fri prövning, komma att känna sig i hög grad bundna

av en föreskrift, att de skola taga ''hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och andra på hans betalningsförmåga inverkande

omständigheter’ för att fastställa Visst belopp i penningar, som skall

anses, motsvara en dagsbot’. Härav kunna föranledas vidlyftiga och dock

ofta icke tillfyllestgörande utredningar. Det kan bland annat finnas en förmögenhet

utan likviditet och en försörjningsskyldighet, som icke är av lag

ålagd.

Förslaget synes icke taga tillräcklig hänsyn till en straffdoms av bötesbeloppet

relativt oberoende moraliska och sociala verkningar eller därtill, att behoven

vanligen hålla jämna steg med tillgångar och inkomster. Den i motiven

omförmälda, men av befallningshavanden aldrig påträffade vanföreställningen,

att bötesstraffet i själva verket är ''någonting liknande skadestånd’

skulle ej heller, om den existerar, bliva undanröjd.

I motiven talas om ''allmänprevention’. Befallningshavanden tvekar att använda

en så lärd term, men frågar sig — då det är notoriskt, att bötesförseelser

i det alldeles övervägande antalet fall begås av obemedlade eller mindre

bemedlade — huruvida allmänpreventionen starkes därigenom, att straffet nedsättes

för det stora flertalet delinkventer och skärpes för ett försvinnande fåtal.

För en vanlig fyllerist torde det ej bliva svårt att genom bettleri eller hos

sina stallbröder uppbringa de ören, vartill hans böter kunna komma att uppgå.

Om böterna skola bestämmas efter betalningsförmågan, borde det endast

i följd av en mellankommande ekonomisk katastrof för den sakfällde kunna inträffa,

att hos honom ''saknas tillgång till deras fulla gäldande’. Förutsättningen

för bötesförvandling lärer alltså böra annorlunda uttryckas.

De föreslagna bestämmelserna om bötesförvandling synas icke stå i något

nödvändigt ^sammanhang med reformen i övrigt. Särskilt i de fall, ingalunda

fataliga,. da förseelser mot specialförfattning äro lika tadelvärda och samhällsfarliga

som brott mot strafflagen, föranleda de, i fråga om låga bötesbelopp,

svåra, inkonsekvenser. Redan det förhållandet, att lägsta förvandlingsstr.

affet i. ena fallet är åtta, i andra fallet tre dagar o. s. v. är

betänkligt. Vid konkurrens finner man exempelvis, att 100 kronors böter eller

32 dagsböter avtjänas med 8 dagars fängelse, medan 1 dagsbot -j- 5 kronors

böter kosta 11 dagar.

Förlängningen av de förvandlingsstraff, som motsvara vanliga låga bötesbelopp,

kan i följd av utrymmesbrist komma att föranleda dröjsmål med

verkställigheten och sålunda motverka straffets ändamål.

Det anförda kan visserligen enligt befallningshavandens uppfattning ej anses

uttömmande, men torde dock vara tillräckligt för att motivera befallningshavandens

underdåniga hemställan, att det remitterade förslaget icke måtte för

riksdagen till antagande framläggas.’

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-f.

Länsstyrelsen i Jönköpings län utlåter sig:

''Någon meningsskiljaktighet torde knappast råda därom, att bötesstraffet i

gällande svensk rätt lider av betänkliga brister. Såsom den måhända största

olägenheten med straffarten i dess nuvarande skick framstår omöjligheten av

att vid bötesbeloppets bestämmande taga tillräcklig hänsyn till brottslingens

ekonomiska ställning. Förevarande lagförslag avser att möjliggöra ett dylikt

av såväl rättvisa som böternas natur av straff betingat hänsynstagande.

Det torde emellertid stå klart för en var, att ett genomförande i praktiken

av dagsbotsprincipen är förenat med vissa svårigheter — detta såväl vad beträffar

utformandet av vederbörande lagbestämmelser som i fråga om dessa bestämmelsers

tillämpning. Särskilt torde praktiska betänkligheter kunna framställas

emot att, på sätt nu ifrågasatts, allenast partiellt eller å allmänna strafflagens

område genomföra reformen. Med hänsyn till att det mellan allmänna

strafflagen och de straffrättsliga specialförfattningarna förefinnes en huvudsakligen

endast formell skillnad kan det vara tvivel underkastat, huruvida det

är lämpligt, att nu vidtaga endast en dylik partiell reform. Härigenom kommer,

på sätt ock berörts uti de motiv som fogats vid det remitterade lagförslaget,

att framkallas ett i sakens natur icke grundat motsatsförhållande mellan

allmänna strafflagen och specialstraffrätten, ett motsatsförhållande, som

endast på ett ofullkomligt och föga rationellt sätt kommer att mildras genom

anvisningen, att domaren vid utmätande av bötesstraff enligt specialstraffrätt

bör taga viss hänsyn jämväl till brottslingens förmögenhetsförhållanden. Emot

en partiell reform torde jämväl kunna framhållas, att den svenska rättens bestämmelser

om bötesstraffet därigenom skulle för någon tid framåt bliva i

systematiskt avseende föga tilltalande. Såsom en brist i lagutkastet vill Eders

Kungl. Maj :ts befallningshavande framhålla, att den paragraf däri, som angiver

huru dagsboten skall beräknas, eller 3 § icke i likhet med strafflagskommissionens

år 1923 avgivna lagförslag innehåller någon bestämmelse om minimum

eller maximum för dagsbotens belopp. Med hänsyn till att lagutkastets

''dagsböter’ i allt fall beteckna helt konstlade bötesenheter,_ synas några starkare

teoretiska skäl knappast kunna anföras mot att maximi- och minimibestämmelser

stadgas, och ur praktisk synpunkt torde en — helst tämligen snäv —

latitud för dagsbotens beräknande vara att förorda såsom ägnad att underlätta

rättstillämpningen särskilt under den övergångstid, som komme att förflyta,

innan dagsbotsprincipen kunde förlänas generell giltighet inom förevarande

straffområde. . .

Emot den i förslaget företagna höjningen av förvandlingsfängelsets minimum

synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande intet vara att erinra.

Ehuru Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, såsom av det anförda framgår,

hyser vissa betänkligheter mot den nu ifrågasatta partiella rel ormen, så

anser sig Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande likväl med hänsyn till önskvärdheten

för att icke säga nödvändigheten av att man någon gång på detta

område skrider från ord till handling böra tillstyrka, att förevarande lagförslag

upphöjes till lag, sedan i dess tredje paragraf inryckts en bestämmelse om

dagsbotens högsta och lägsta belopp.’

Länsstyrelsen i Kalmar län förmäler:

''Länsstyrelsen gillar till fullo den princip, varpå den ifrågasatta lagen

bygger, nämligen att straffet för en viss rättskränkande handling bör såvitt

möjligt drabba alla, som därtill göra sig skyldiga, lika kännbart. Att så icke

är förhållandet under nu gällande lagbestämmelser, enligt vilka böter utdömas

utan hänsyn till den dömdes betalningsförmåga, torde vara odisputabelt. Då

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 19b.

15

ifrågavarande lag är ägnad att tillrättalägga detta missförhållande, måste rättskänslan

därav i hög grad tilltalas.

Vad den praktiska tillämpningen av det föreslagna dagsbotssystemet beträffar,

torde^ några allvarligare betänkligheter däremot icke kunna med fog framställas,

då erfarenheten inom annat land, där systemet under flera år tillämpats,

betecknats såsom i stort sett tillfredsställande.

Rörande lagutkastets detaljbestämmelser, anser sig länsstyrelsen böra göra

följande erinringar.

Den föreslagna lagen innebär bland annat, att minimistraffet vid bötesförvandling

skulle höjas från nuvarande tre till åtta dagars fängelse. Genom en

dylik höjning kommer givetvis ett ökat tryck att övas på den bötfällde att betala

böterna. Det berättigade häri i de fall, då den bötfällde äger förmåga att

betala böterna, torde knappast kunna ifrågasättas. Annorlunda ställer sig dock

saken, när den bötfällde saknar dylik förmåga. Även om det belopp i penningar,

som skall anses motsvara en dagsbot, sättes aldrig så lågt, torde detta ej

alltför sällan bliva fallet. Varje tryck, om än hur starkt som helst, måste

här visa sig gagnlöst. Enligt länsstyrelsens mening komme ett fängelsestraff

av åtta dagar för den till ett fåtal dagsböter dömde att icke blott för denne

innebära ett alltför stort lidande utan även för staten medföra alltför höga

kostnader. Ett höjande av minimum till fem dagars fängelse, anser länsstyrelsen

därför under alla förhållanden vara tillräckligt.

Även den föreslagna dagsbotsskalan finner länsstyrelsen olämplig. Genom

att låta förvandlingsstraffet bliva detsamma för ända upp till 32 dagsböter,

bortfaller vid förvandlingen all gradering inom de allmännast förekommande

bötesstraffen, vilka för närvarande torde röra sig omkring 10, 20 upp till 50

kronor. Först sedan straffet natt över ett mot 160 kronors böter svarande

dagsbotsantal skulle straffökning inträda. Därest, såsom länsstyrelsen ifrågasatt,

straffminimum sattes till fem dagars fängelse, svarande emot ett antal

dagsböter icke överstigande åtta eller ett bötesbelopp av för närvarande

40 kronor, skulle en lämplig utgångspunkt enligt länsstyrelsens mening vinnas.

Om straffet sedermera ökades med en dags fängelse för varje följande

tal av fyra dagsböter, skulle den nu gällande straffskalan vid böters förvandling

i stort sett lämnas orubbad.’

Länsstyrelsen i Gotlands län anför:

''De huvudprinciper, på vilka lagförslaget är grundat, — bötesbeloppets bestämmande

i förhållande till den brottsliges betalningsförmåga och ej alltför

kort förvandlingsstraff — synes Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande vara

fullt riktiga. Mot det sätt, på vilka dessa principer fått uttryck i lagen har

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke något att erinra med undantag

beträffande grunderna för dagsböternas förvandling till fängelse. Enligt förslaget

skall ända till 32 dagsböter medföra samma förvandlingsstraff som 1

dags bot. Detta förefaller vara väl oproportionerligt och torde helt säkert

komma att för allmänheten framstå såsom orättvist. Förhållandet blir särskilt

framträdande i det fall att till förvandling föreligga dagsböter, ådömda

genom flera utslag och således avseende flera särskilda brott. Om exempelvis

en person genom 8 särskilda utslag blivit dömd till dagsböter till ett sammanlagt

antal av 32, får han sona dessa straff med samma fängelsestraff av 8

dagar, som om han vore dömd till endast 1 dagsbot, för vilken bötesbeloppet

varit utmätt till 1 krona.

_ Det synes därför kunna ifrågasättas huruvida icke förvandlingsstraffets minimum

bör begränsas till ett lägre antal dagsböter än förslaget innebär.’

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 19J

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar:

’Det sätt, varpå ifrågavarande lagförslag utformats, synes bekräfta de farhågor,

som tidigare under denna lagstiftningsfrågas _ behandling uttalats om

svårigheten av att lösa detta särskilda spörsmål för sig utan samband med en

allmän reformering av den allmänna strafflagen. Då emellertid vissa skäl

tala för, att en reform i nu förevarande riktning genomföres även separat, anser

länsstyrelsen — om också med tvekan — sig icke böra avstyrka att ett

försök härtill göres. Som villkor härför anser sig länsstyrelsen dock böra uppställa,

att vissa ändringar införas i förslaget i syfte att förekomma en del det

allmänna rättsmedvetandet säkerligen sårande ojämnheter vid de nya bestämmelsernas

tillämpning i praktiken, i vilket avseende länsstyrelsen tillåter sig

särskilt framhålla följande. _ .

Länsstyrelsen känner sig icke övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten

av att redan nu — vid denna partiella reform — höja förvandlingsstraffets

minimum från det nuvarande av tre dagars till åtta dagars fängelse. Men

även om en dylik förhöjning anses böra ske, måste länsstyrelsen dock som oeftergivligt

villkor härför uppställa, att från de nya bestämmelserna om bötesstraffets

utsättande i dagsböter undantagas icke blott de nya. stadganden i allmänna

strafflagen, som förslaget angiver och beträffande vilka föreligga alldeles

särskilda skäl, utan även en hel del andra straffbud, vilka, ehuru de äro

intagna i den allmänna strafflagen, dock — på grund av de avsedda förseelsernas

egenart eller i allt fall lindriga beskaffenhet — närmast äro att likställa

med sådana förseelser av politinatur, som i regel fått sin plats i specialförfattningar.

Länsstyrelsen tänker härvid på sådana bestämmelser i allmänna strafflagen

som 7 kap. 3 § (olovligt arbete å sabbatstid), 10 kap. 20 § (lindrigare

fall av egenmäktigt förfarande), 11 kap. 15 § (överdådig framfart, oljud och

förargelseväckande beteende å allmän plats), 16 kap. 11 § (lindrigare ärekränkning),

18 kap. 14 § sista punkten (deltagande i äventyrligt spel), 18

kap. 15 I (fylleri å allmän plats), 19 kap. 20 § (lindrigare skadegörelse),

22 kap. 12 § (olovligt begagnande av annans egendom), 24 kap. 11 § (tagande

av olovlig väg) m. fl. Skulle ej det allmänna rättsmedvetandet komma att

starkt reagera mot, att en förseelse mot något av dessa lagrum, hur lindrig

denna förseelse i det särskilda fallet än må vara •— den skulle kanske enligt

nuvarande bestämmelser hava förskyllt endast 10 ä 15 kronors böter och enligt

de nya lagbestämmelserna exempelvis endast en dagsbot — skulle i händelse av

bristande betalning av böterna förskaffa vederbörande 8 dagars fängelse, under

det att den, som begått andra, kanske om större verklig brottslig vilja vittnande

förseelser enligt vissa speciallagar skulle komma väsentligt lindrigare

undan? Länsstyrelsen håller före, att denna fråga utan tvekan måste besvaras

jakande.

Ett annat exempel på till vilka ojämnheter i tillämpningen förslaget skulle

leda, om det upphöjdes till lag, erbjuda 5 och 6 paragrafernas stadganden om

straff sammanläggning. Om en person blir dömd för ett brott mot allmänna

strafflagen till exempelvis 15 dagsböter och för ett annat brott mot samma lag

till likaledes 15 dagsböter skulle — i händelse av bristande betalning — enligt

5 § dagsböterna först sammanläggas till 30 dagsböter och dessa sedan förvandlas

till 8 dagars fängelse. Men om en person blir dömd, visserligen för

ett brott enligt allmänna strafflagen till 15 dagsböter, men därjämte endast till

t. ex. 10 kronors böter enligt någon specialförfattning, då skulle i händelse av

bristande betalning enligt 6 § först dessa böter var för sig förvandlas de

första till 8 dagars och de senare till 3 dagars fängelse — samt dessa fängelsestraff

sedan sammanläggas till 11 dagars fängelse. Och lika strängt straff

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

17

blir det, om i senare fallet brottet enligt allmänna strafflagen förskyllt endast

en dagsbot! Bestämmelser, som leda till dylika inkonsekvenser, kunna enligt

länsstyrelsens mening icke förordas till antagande.

Länsstyrelsen, som, på sätt ovan nämnts, ställer sig tveksam beträffande

lämpligheten av att den nu ifrågasatta reformeringen av bötesstraffet genomföres

för sig utan samband med den allmänna strafflagsreformen, måste i allt

fall som ett oeftergivligt villkor härför uppställa fordringen, att nu framhållna

och liknande oegentligheter i det framlagda förslaget bliva undanröjda, innan

detsamma upphöjes till lag.’

Länsstyrelsen i Kristianstads län förmäler:

''För den allmänna rättsuppfattningen torde en reform av bötesstraffet i

den i lagförslaget angivna riktning sedan länge hava framstått såsom synnerligen

angelägen.

Reformens begränsning till bötesstraff enligt allmänna strafflagen kan väl

förefalla mindre önskvärd, men då denna begränsning synes hava nödvändiggjorts

för reformens genomförande inom den närmaste tiden, anser länsstyrelsen

sig böra tillstyrka den föreslagna lagens antagande.

Mot detaljerna i det nu föreliggande lagförslaget har länsstyrelsen icke något

att erinra, men anser det lämpligt, att länsstyrelsen beredes tillfälle att

yttra sig jämväl över den promulgationslag, som torde komma att knytas till

förberörda lag.’

Länsstyrelsen i Malmöhus län utlåter sig:

’Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan för sin del icke finna annat,

än att den grundsats, varpå lagutkastet byggts, eller att vid utmätande av

bötesstraff hänsyn skall tagas till den dömdes betalningsförmåga, är riktig

samt att denna grundsats genomförande, vad angår bötesstraffen enligt allmänna

strafflagen, är ägnat att tillgodose ett rättfärdighetskrav, som länge

gjort sig gällande; och då Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej heller

har något att anmärka mot det sätt, varpå denna fråga blivit löst uti förevarande

lagutkast, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin del

intet att erinra mot detsamma.

Emellertid vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke underlåta att

framhålla, hurusom faran för en ojämnhet vid bestämmande av dagsbotsbelopp

skulle i väsentlig grad kunna avlägsnas, därest anvisningar i särskild författning

lämnades i fråga om bedömande av en sakfällds betalningsförmåga. Med

ledning endast av lagtexten i 3 §, där det säges, att hänsyn skall tagas till

den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och andra på hans

betalningsförmåga inverkande omständigheter, torde nämligen domaren, åtminstone

innan praxis hunnit utbilda sig, lätt råka i tvivelsmål beträffande ett

riktigt bedömande av betalningsförmågan. Av särskild vikt är att erhålla

enhetlighet så långt möjligt är för fastställandet av den normala betalningsförmågan,

varmed Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förstår den betalningsförmåga,

som anses föreligga för bestämmandet av dagsboten till fem

kronor. Vidare synes nödigt lämna anvisning rörande de källor, som böra anlitas

för bestämmande av dagsbotsbeloppet. Särskilt torde uttryckligen böra angivas,

att den sakfälldes taxering och därvid lämnade uppgifter kunna tjäna

till ledning för avgörandet. Påpekas må även, att det måhända är nödigt att

meddela föreskrifter, som på ett riktigt sätt fördela bevisbördan. Om åklagaren

förebringar bevisning om inkomsten, bör det väl åligga den åtalade att ådagalägga,

vilka omständigheter som kunna åberopas mot dagsbotsbeloppets bestämmande

efter inkomstbeloppet.’

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. IC>0 höft. (Nr 194.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Xungl. Maj:ts proposition nr 194.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

''Att bötesstraffen i deras nuvarande form och sättet för deras förvandling

i frihetsstraff enligt nu gällande regler utgöra områden av straffrätten, vilka

i särskilt hög grad äro otillfredsställande ordnade inom svensk lagstiftning,

torde vara allmänt erkänt. Frågorna synas därför såsom ock i den lagutkastet

åtföljande motiveringen uttalats, höra till dem, som lämpligen kunna bliva

föremål för reformering utan avbidan på den slutliga lösningen av frågan om

en fullständig ny strafflagstiftning.

Ehuru givetvis värdet av en dylik reform ansenligt minskas, därest, på sätt

i utkastet skett, området för densamma begränsas till allenast allmänna strafflagen

och de fall enligt denna lag, där ett bestämt bötesmaximum fixerats,

torde av praktiska skäl ingen annan lösning för närvarande vara möjlig. Då

i viss mån den nu tilltänkta reformen skulle erhålla karaktären av ett försök,

är jämväl av denna grund önskvärt, att reformen från början icke erhåller för

stor räckvidd.

Vad lagutkastets principer beträffar, ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande

till den uppfattningen, att den eftersträvade större rättvisan

vid tillämpningen av allmänna straflagens bötesbestämmelser näppeligen kan

ernås på annat sätt än genom införande av begreppet dagsbot. Att vid en

reform i denna riktning även det gamla önskemålet om ändring av reglerna

för bötesstraffens förvandling genom avskaffande av de kortvarigaste frihetsstraffen

tillgodoses, är givetvis lyckligt. Innehållet i utkastets 1—4 §§ föranleder

icke heller någon Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavandes erinran.

De svårigheter, som i vissa fall föreligga, att få lagutkastets bestämmelser

väl avpassade till gällande lag i övrigt hänföra sig icke heller till de nämnda

paragraferna. Däremot göra sig sådana gällande, då fråga blir om konkurrens

mellan flera olika bötesstraff och tillgång saknas till samtliga böters

fulla gäldande, således de i §§ 5 och 6 avhandlade fallen.

Beträffande det i 5 § avsedda fall är sålunda att märka, att till verkställighet

samtidigt kunna förekomma dagsbotsstraff, ålagda vid olika tillfällen

och till äventyrs av olika domstolar, och att därför dagsboten i de olika utslagen

kan hava bestämts till betydligt olika belopp för samma person. Exempelvis

skulle kunna inträffa, att en person genom ett utslag ådömts 10 dagsböter

till belopp av 100 kronor vardera eller tillhopa 1,000 kronor böter och

genom ett annat dömts till 50 dagsböter till belopp av 10 kronor vardera eller

tillhopa 500 kronor böter. Vid bristande tillgång till båda bötesbeloppen torde

intet vara att anmärka mot en direkt tillämpning av sammanläggnings- och

förvandlingsregeln i § 5. Men annorlunda ställer sig saken, om vid exekutors

besök för båda bötesbeloppens samtidiga uttagande den dömde befinnes innehava

tillgång allenast till ena bötessummans gäldande. Antag, att uttagbara

tillgångarna utgöra 1,000 kronor. Skall då exekutor vara berättigad uttaga

detta belopp och förklara den dömde hava erlagt de 10 dagsböterna å 100 kronor,

med påföljd att den dömde tvingas med fängelse avtjäna 50 dagsböter å

10 kronor, och härigenom får avsevärt svårare förvandlingsstraff, än om han

med 500 kronor erlagt de sistnämnda böterna? Eller skall valrätten tillkomma

den dömde, vilken sålunda skulle själv kunna bestämma, om han önskade få 13

dagars fängelse och samtidigt erlägga 1,000 kronor eller om han föredroge att

få 8 dagars fängelse och därjämte slippa undan med utbetalning av 500 kronor?

Att intetdera är tillfredsställande, torde vara obestridligt.

Än mera betänkliga resultat kunna uppstå vid tillämpning av bestämmelserna

i § 6. I detta fall tillkommer också, att konkurrensfallen enligt denna

paragraf på grund av sakens natur måste bliva ytterst vanliga.

§ 6 förutsätter tydligen, att vid samtidig förvandling av dagsböter och an
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr Idb.

19

dra böter de i vartdera fallet uppkomna fängelsestraffen sammanläggas genom

ren addition av dagstalen. Även för detta fall uppkomma betänkligheterna

först, då vissa tillgångar finnas, som medgiva erläggande av allenast

något eller några av ådömda bötesbeloppen. Ett exempel må även här klarlägga

frågan. Antag, att samma person dömts dels enligt allmänna strafflagen

till 5 dagsböter å 2 kronor, således tillhopa till 10 kronor böter, dels enligt

en specialförfattning direkt till 10 kronor böter. Då exekutor inställer sig för

böternas samtidiga uttagande, befinnes den dömde kunna erlägga allenast 10

kronor. Skall ett erläggande av dessa 10 kronor tillgodoräknas honom såsom

betalning av dagsböterna eller av de andra böterna? I förra fallet blir förvandlingsstraffet

tre dagars, i det senare fallet åtta dagars fängelse.

I de exempel, som bär ovan valts har Eders Kungl. Maj :ts Bef allningshavande^

framhållit vissa olägenheter, som på det tidiga verkställighetsstadium,

då vederbörande exekutor gör försök att kontant uttaga två eller flera

genom olika utslag ålagda bötesbelopp, kunna göra sig gällande, därest inga

andra regler för sammanträffande av bötesstraff stadgas än de, som upptagits

i 5 och 6 §§ av utkastet. Uppenbart torde emellertid vara, att motsvarande

olägenheter uppstå, om två eller flera bötesbelopp redan blivit vid olika tillfällen

vart för sig förvandlade till fängelse och den bötfällde, då fråga blir

om sammanläggning och ny förvandling av dessa böter visar sig hava tillgång,

motsvarande allenast visst eller vissa av bötesbeloppen. Att frågan icke

allenast är ett teoretiskt sprösmål torde framgå därav, att införpassning till

förvandlingsstraffs avtjänande ofta måste ske på ett stadium, då väl varje

bötesbelopp för sig kunnat hava blivit förvandlat till fängelse, men den slutliga

sammanläggningen och förvandlingen, vilken ju måste ske, ännu icke hunnit

verkställas. I själva verket kan samma problem uppkomma även under hela

fängelsetiden. Erfarenheten visar nämligen, att det ej sällan förekommer, att

om en person införpassats för undergående av fängelsestraff, saköreslängdsutdrag

—- ofta i stort antal -—- beträffande honom ådömda böter från olika

håll ankomma till fängelset eller länsstyrelsen för sammanslagning med förut

förvandlade och till verkställighet i form av fängelse befordrade böter, och den

möjligheten är i varje fall teoretiskt icke utesluten, att tillgång hos den bötiällde

finnes till erläggande av en del av bötesbeloppen.

Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande anser alltså erforderligt, att lagutkastet,

innan detsamma upphöjes till lag, fullständigas å sådant sätt, att

för konkurrensfall av den art, Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande berört,

klara regler givas, vilka undanröja de påtalade olägenheterna.’

Länsstyrelsen i Värmlands län förmäler:

''De principer, som följts i det föreliggande förslaget, synas Eders Kungl.

Majrts Befallningshavande riktiga samt förslaget för övrigt vara- i hög grad

ägnat att undanröja de anmärkningar, vilka med fog framställts mot bötesstraffen

i dess nuvarande form och mot sättet för dessa bötesstraffs förvandling

i frihetsstraff. Med hänsyn till vad därom i den lagutkastet åtföljande

motiveringen uttalats, lärer dock vara lämpligt, att den ifrågasatta reformen

endast antages försöksvis och erhåller den begränsning, förslaget upptager.

Kungl..Majrts Befallningshavande får fördenskull förorda förslaget, allenast

att däri ingående bestämmelser om strafförvandling torde böra fullständigas

till undanröjande av den tvekan, som i vissa fall kan uppstå vid bestämmelsernas

tillämpning, då till verkställighet samtidigt förekomma flera dagsbötesstraff

eller sådan straff och bötesstraff.’

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:t,s proposition nr 194.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

’Då förslaget till den nya lagen, såsom av motiveringen till utkastet närmare

framgår, avser att vinna större jämnhet i tillämpningen av bötesstraffet än vad

för närvarande är fallet, samt förslaget inskränker sig till att avse ådömande

av bötesstraff enligt allmänna strafflagen, synes måhända mot förslaget ur

rent principiell synpunkt någon befogad erinran icke kunna framställas. Givetvis

kommer det emellertid för domstol och åklagare att medföra ej obetydligt

ökat arbete samt för parter dessutom genom inställelser inför domstol,

vilka efter förslagets genomförande ofta torde bliva erforderliga, om en tilltalad

behörigen vill bevaka sina intressen, kostnader utöver bötesstraffet. Stadgandet

i 3 § andra stycket av lagförslaget synes enligt Eders Kungl. Maj :ts

Befallningshavandes mening vara i behov av förtydligande i så måtto att stadgandet

jämväl bör innehålla uppgift om på vad sätt domstolen har att fastställa

en tilltalads inkomst m. ni. Särskilt gäller detta frågan om utredning

av en tilltalads förmögenhet. Om icke fordran på den sekretess härutinnan,

som hittills uppehållits genom gällande författningar om taxering, skall uppgivas,

synes nämligen upplysning härom knappast kunna vinnas annorledes än

genom den tilltalades egna uppgifter. Slutligen synes befogenhet möjligen böra

tillerkännas tilltalad att, sedan domstol bestämt det belopp i penningar, som

skall anses motsvara en dagsbot, föra särskild talan över domstols beslut härutinnan.

’

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

''Den i utkastet ifrågasatta uppdelningen av bötesdomen i två momenter, av

vilka det ena skulle hänföra sig till förseelsens svårhet och det andra vara beroende

av den straffskyldiges betalningsförmåga, finner befallningshavanden

i princip riktig. „

Beträffande verkställigheten av bötesstraffet innehåller utkastet icke något

förslag om frist och avbetalning, ehuruväl i motiveringen medgives, att sådana

lättnader förekomma i praktiken och icke äro avsedda att genom nya lagbestämmelser

förhindras. Befallningshavanden är oviss, huruvida vad som i motiveringen

anförts såsom skäl för att icke nu föreslå lagbestämmelser i förevarande

hänseende kan anses fullt bärande.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län förmäler:

''Det svenska bötesstraffet, sådant det för närvarande är utformat, lider otvivelaktigt

av en betydande ojämnhet, som försvagar straffets verkan inför det

allmänna rättsmedvetandet. Uppenbarligen är det därför önskvärt, att en reform

av bötesstraffet kan äga rum. _ Det synes dock Eders Kungl. Maj :ts_ Befallningshavande

tvivelaktigt, huruvida en sådan partiell förändring, som i utkastet

ifrågasattes, kan ske utan allt för stora olägenheter. _

Enligt förslaget skulle det svenska rättssystemet komma att innefatta bötesstraff

fastställda efter tre olika metoder, ett i allmänna strafflagen (med tre

undantag), där straffet bestämmes i dagsböter efter hänsyn till den sakfalldes

betalningsförmåga, ett i specialstraffrätten i allmänhet, där bötesskalan icke

tager hänsyn till betalningsförmågan, och slutligen ett inom vissa delar av

specialstraffrätten, där bötesskalan är så utmätt, att hänsyn till den dömdes

förmögenhetsförhållanden kan tagas, dock utan att böterna bestammas efter

någon dagsbottariff. Denna olikhet i metoderna för de särskilda bötesstraffens

anordning torde komma att medföra vissa svangheter för domstolarna vid

utmätningen av bötesstraff efter lagbud av olika karaktär. Men dessutom synes

det vara sannolikt, att den i förslaget avsedda, nya metoden knappast kommer

att uppfattas till hela sin innebörd av det allmänna rattsmedvetandet.

Snarare är det antagligt, att man alltjämt kommer att bedöma brottsligheten

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

21

efter bötesbeloppet, även i de fall, då detta framkommer genom en beräkning

av dagsböter. Redan inom själva strafflagens ram kunna i detta avseende

iakttagas vissa variationer. Så t. ex. blir det nog begripligt, att ett bötesbelopp

för överdådig framfart med automobil blir lägre för en fattig yrkeschaufför

än för en förmögen privatbilist och att detta beror på en fullt befogad

hänsyn till straffets olika verkningar. Men om t. ex. två i misshandel

delaktiga eller, två som samtidigt dömas till straff för ärekränkning eller fylleri,

få sig ådömda väsentligt skilda bötesbelopp, kommer skiljaktigheten sannolikt

att uppfattas som uttryck för brottets mer eller mindre svåra karaktär,

klot. förefaller, som om det skulle vara lättare för rättsmedvetandet att uppfatta,

att ett brott, som sammanhänger med den enskilda vinningslystnaden,

straffas olika, allt efter den straffades förmögenhetsställning. Av denna art

torde ockå de flesta brott vara, som i nyare författningar inom specialstraffrätten

straffas efter en bötesskala, som lämnar utrymme för hänsyn till den

brottsliges förmögenhetsförhållanden. I varje fall torde det vara svårt för det

icke kriminalistiskt skolade rättsmedvetandet att uppfatta en straffmätning

efter växlande principer.

Enligt Eders Kungl. Maj :ts Befallningshavandes uppfattning vore det därför

att föredraga, om den reform av bötesstraffet, som är önskvärd och vilken

säkerligen icke bör avvakta strafflagsreformen i dess helhet, kunde genomföras

på en gång inom allmänna strafflagens och specialstraffrättens områden.

Beträffande förslagets detaljer får Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande

erinra om följande. Vid tillämpning av 4: 1 strafflagen på brott, som faller

under lagrum, där böter enligt förslaget skola bestämmas i dagsböter, och under

författning, där annan bötestaxa gäller, lärer väl den i strafflagen för närvarande

utsatta bötesskalan bliva avgörande för frågan, vilken straffsats som

är den strängaste. För detta fall torde därför icke regeln i 2 § av förslaget,

att dagsböterna skola ''träda i stället för’ de i strafflagen utsatta böter, vara

fullt riktig.

Enligt motiveringen till utkastet (sid. 7) skall det lämnas öppet för domstolarna

att efter omständigheterna fästa skäligt avseende vid olikheten av

betalningsförmågan, och meningen synes vara att domstolarna icke från början

skulle helt tillämpa den nya metoden för bötesstraffets utmätande. Denna antydan

förutsätter, att lagen skulle på olika tider tolkas olika. Möjligen kan

man tänka sig en sådan övergångspraxis. Den formulering 3 § andra stycket

erhållit synes emellertid närmast innebära, att domstolens fria prövning är begränsad

till de omständigheter, som inverka på den sakfälldes betalningsförmåga.

’

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

''Utkastet avser införande i svensk rättsskipning av en ny princip vid utdömandet

av straff för brott, som få sonas allenast med böter, vilken innebär,

att domaren allt efter graden av brottslighet bestämmer ett visst dagsbotsantal

och sedermera efter prövning av den dömdes betalningsförmåga fastställer ett

visst belopp i penningar, som! skall anses motsvara en dagsbot, samt slutligen

med ledning av berörda antal och belopp utdömer böterna. Mot denna princip

synes intet vara att erinra, ehuruväl det nog mången gång kommer att för

domaren medföra svårigheter att erhålla materiel för bedömande av den sakfälldes

betalningsförmåga. Ej heller torde något vara att erinra däremot att

de sålunda föreslagna nya bestämmelserna tillämpas tills vidare endast inom den

allmänna strafflagens område.

Vad däremot beträffar föreslagna bestämmelserna angående förvandling av

ådömda böter till fängelse är det visserligen av behovet påkallat, att nu gällande

bestämmelser i detta hänseende bliva föremål för omarbetning, så att minimum

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Klingl. Maj:ts proposition nr 194.

höjes från nuvarande tre dagar. Dock synes den föreslagna skärpningen med

ett minimum av förvandlingsstraffet till åtta dagars fängelse vara väl skarpt,

helst nu gällande regler för förvandling av vissa böter enligt allmänna strafflagen

och specialförfattningarna fortfarande skola tillämpas. För det allmänna

rättsmedvetandet komme det att uppfattas som en orättvisa att bristande förmåga

att gälda ett visst bötesbelopp komme att medföra åtta dagars fängelse

under det att böter till samma belopp ådömda enligt till exempel 22 kapitlet

19 § strafflagen komme att förvandlas till allenast fyra dagars fängelse. Det

synes därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att minimum å förvandlingsstraffet

bör sänkas till exempelvis sex dagar.’

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

''Då dagsbotsystemet i jämförelse med gällande regler för bötesstraffet innebär

en påtaglig förbättring och öppnar möjlighet till ett rättvisare avvägande

av straffet, samt systemet åtminstone i väsentliga delar synes kunna genomföras

utan rubbning av strafflagen i övrigt, anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka,

att utkastet lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Då emellertid en reform på förevarande område uppenbarligen blir av rätt

begränsad praktisk betydelse så länge hela specialstraffrätten lämnas orubbad,

synes det länsstyrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone de specialförfattningar,

vilkas straffbestämmelser oftast komma till användning (t. ex.

rusdrycks- och motorfordonslagstiftningen) borde med det snaraste underkastas

en överarbetning i syfte att möjliggöra dagsbotsprincipens tillämpning även

inom dessa delar av straffrätten.’

Fångvårdsstyrelsen utlåter sig:

’Genom det remitterade utkastets upphöjande till lag skulle vinnas en önskvärd

möjlighet att giva bötesstraffet en jämnare verkan i det att detsamma,

i högre grad än för närvarande, kunde göras något så när lika kännbart för

personer i skilda ekonomiska inkomstlägen. Tillika kunde måhända den föreslagna

höjningen av förvandlingsstraffets minimum från tre till åtta dagar

något minska frestelsen för vissa bötesdömda att hellre taga förvandlingsstraff

än betala bötesbeloppet. Det vore dock skäl att icke räkna mycket härpå, ty

den, som icke låter inverka på sig av det nedsättande i frihetsstraffet, hur kort

det än må vara, lärer knappast taga intryck av några få dagars förhöjning

av en i allt fall snart övergående fängelsevistelse.

En av de väsentligaste grunderna för det allmänna önskemålet att få en ny

strafflag till stånd torde ha varit insikten om olämpligheten av de korta frihetsstraff,

som den nuvarande strafflagen föranleder. För att minska användningen

av dylika korta straff vore utan tvivel den verksammaste utvägen att

ersätta dem med bötesstraff, under förutsättning nämligen, att dessa icke annat

än undantagsvis behövde bli föremål för förvandling.

Om emellertid de i föreliggande utkast föreslagna åtgärderna anses böra genomföras

utan det fullständigare omarbetande av strafflagen, som lärer erfordras

för bötesstraffets vidgade användning, finner dock styrelsen från sin synpunkt

i hög grad önskvärt, att i samband med utkastets genomförande tillika

vidtagas lagstiftningsåtgärder till underlättande av bötesbetalningen genom

medgivande för den bötesdömde att, då något större antal dagsböter ådömts honom,

erlägga böterna avbetalningsvis och med åtnjutande av viss frist. Ty

eljest kan hända, att mången, som vid nuvarande lagstiftning skulle dömas till

ett jämförelsevis ringa bötesbelopp och därför bemödade sig att betala detsamma,

framdeles i följd av böternas utmätande efter de nya principerna såge

sig ådömd ett så högt belopp, att han föredroge att ''avsitta’ detsamma fram
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf. 23

för att på en gång betala summan med anlitande av alla kontanta medel, han

kunde uppbringa.

Det kan befaras, att antalet personer, som av nämnda anledning bleve underkastade

förvandlingsstraff, d. v. s. kortvarigt frihetsstraff, ökades i högre

progression än antalet av sådana, som läte avskräcka sig av det höjda minimum

för dylikt straff. Följden kunde i sådant fall bliva, att de kortvariga

frihetsstraffens användning komme att ökas i stället för att minskas, såsom

den nya lagstiftningen torde hava avsett. Åtminstone ligger det nära att tänka

sig, att i följd av höjningen av förvandlingsstraffets minimum antalet förvandlingsfångar

inom fängelserna för dag räknat måste ganska, avsevärt ökas.

Styrelsen, som finner ordalagen i utkastets 3 § 2 stycke till innehållet fullt

överensstämma med strafflagskommissionens den 20 februari 1923 avgivna

förslag, 7 kap. 15 §, 2 stycket, första punkten, med tillägg i utkastet av orden

''efter fri prövning’, antager, att domstolarna skola av utkastets bestämmelser

anse sig förpliktade att fastställa en tilltalads dagsbot efter omständigheterna

utan begränsning nedåt eller uppåt. Kommissionen har emellertid tilllagt

följande: ''Minsta dagsbot vare en krona. Högsta dagsbot vare ett tusen

kronor, där ej i särskilda fall är stadgat, att dagsbot må sättas till högre belopp.

’ Det synes styrelsen av vikt att till förhindrande av de enligt styrelsens

mening mycket avsevärda oegentligheter, som kunna befaras följa av en bristande

begränsning av dagsbotens storlek, kommissionens begränsande bestämmelser

upptagas i utkastet. Styrelsen skulle finna önskligt, att .ytterligare

tillädes en föreskrift därom, att böternas penningebelopp dock icke i något fall

finge understiga sammanlagt 5 kronor. Det kunde nämligen för den allmänna

uppfattningen te sig såsom en onödighet att sätta indrivningsapparaten i gång

för en mindre summa.’

Landsfogden i Kronobergs län Emil Wilner anför i ett till länsstyrelsen i länet

översänt yttrande:

''Det är givetvis ett berättigat önskemål, att bötesstraffet, sådant det för

närvarande förekommer i vårt land, kunde reformeras därhän, att detsamma,

såsom det i motiveringen till föreliggande utkast uttryckes, mera anpassade sig

till den dömdes betalningsförmåga och därigenom medgåve att låta samma förseelse

följas av tillnärmelsevis samma lidande för den dömde. Mot förslaget

att i sådant syfte i vår böteslagstiftning upptaga dagsbotssystemet kan sålunda

från sådan synpunkt enligt min mening icke vara något att erinra. Dock lärer

det, såsom erfarenheten visar, ingalunda vara främmande för våra domstolar att

redan nu och även i fråga om brott mot allmänna strafflagen vid straffmätningen

taga hänsyn till brottslingens förmögenhets- och inkomstförhållanden

eller sociala ställning i allmänhet. Man kan dock medgiva, att ett dylikt förfarande

icke har något direkt stöd i vår lagstiftning, vilken nog i stället

torde förutsätta, att bötesstraffet skall fastställas helt och hållet efter rent

objektiva grunder. Enligt min uppfattning skulle emellertid ett. klart legaliserande

av domstolarnas berörda förfaringssätt vara. att betydligt föredraga

framför upptagande av dagsbotsprincipen. Mot en dylik utväg. för. avhjälpande

av bristerna i vårt bötesstraffsystem anmärkes i utkastets motivering, att även

om det därigenom möjliggöres för domaren att komma till ett någorlunda rättvist

resultat vid utsättandet av bötesbeloppet, bleve likväl den allmänpreventiva

verkan mycket otillfredsställande, eftersom domen icke gåve något som helst

besked om huru svårt domaren ansett brottet vara, samt att fastmera det.höga

bötesbeloppet i och för sig nästan oundvikligen komme att väcka föreställningen

om en relativt svår och det låga bötesbeloppet om en relativt lindrig förseelse,

ehuru kanske i verkligheten förhållandet vant omvänt. Sistnämnda anmärk
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 19k.

ning torde lika fullt gälla tillämpningen av dagsbotssystemet, och vad angår

bestraffningens allmänpreventiva verkan torde någon skillnad till följd av

det ena eller andra systemets tillämpning knappast kunna bliva påvisbar i

verkligheten.

Å andra sidan synes en tillfredsställande lösning av de frågor, som inneslutas

av upptagandet av dagsbotsprincipen i lagstiftningen, erbjuda icke ringa

svårigheter. Från åklagaresynpunkt torde detta framförallt gälla den tydligen

närmast på åklagaren ankommande uppgiften att förebringa en för domstolen

och för övrigt även för den tilltalade acceptabel utredning om den tilltalades

betalningsförmåga. Den senare torde givetvis alltid komma att t fålla

sig i opposition mot åklagarens tämligen naturliga strävan att få straffet

utmätt så högt som möjligt. Det synes sålunda antagligt, att arbetet med förebringande

av berörda utredning komme att för åklagaren bliva både krävande

och tidsödande. Uppskov med målets handläggning inför domstolen torde i talrika

fall bliva erforderliga i och för utredningen, vilket i sin ordning komme

att medföra arbetsökning även för domstolarna. I motiveringen till utkastet

framhålles visserligen med hänvisning till erfarenhet från Finland, att den förmodade

svårigheten för domstolen att bilda sig en mening om den tilltalades

betalningsförmåga icke gjort sig märkbar. Detta lärer dock väsentligen kunna

tillskrivas den i Finland synnerligen modifierade tillämpningen av systemet.

Det upplyses härom, att i Finland vid bestämmande av dagsbotsbeloppet i allmänhet

tillginge så, att där den sakfällde intager en viss medelställning i fråga

om betalningsförmåga, sättes dagsbeloppet till 10 ä 15 mark, och att man går

däröver eller därunder endast där betalningsförmågan mera markerat skiljer

sig från denna medelnivå. En dylik tillämpning av systemet synes mig emellertid

nästan innebära ett uppgivande av själva grundprincipen i detsamma,

och lärer man lika bra kunna ernå den eftersträvade rättvisan i avseende å

bötesstraffets utmätande på det sätt, som enligt vad ovan framhållits redan användes

av domstolarna här i riket.

För min del anser jag sålunda några mera bärande skäl för den föreslagna

lagstiftningens genomförande här i riket icke föreligga.’

Med anledning av de inkomna utlåtandena ber jag, under hänvisning jämväl

till vad jag tidigare yttrat, att beträffande vissa av de framställda erinringarna

få anföra följande.

Beträffande först omfånget av dagsbotsprincipens tillämpning har i vissa

av de inkomna utlåtandena framhållits svårigheten att låta principen bliva tilllämplig

blott inom den allmänna strafflagens område. Jag inser till fullo

denna svårighet, men finner av skäl, som jag tidigare anfört, icke möjligt

att vid en partiell reform utsträcka principens användning till specialstraffrätten.

Det motsatsförhållande i fråga om bötesstraffs utmätande, som härigenom

kan synas uppkomma mellan den allmänna straffrättens och specialstraffrättens

områden, torde kunna väsentligt mildras, därest domaren vid utmätande

av bötesstraff enligt speciallag toge så stor hänsyn till den dömdes

betalningsförmåga, som den föreliggande straffskalan medgåve. För att

en dylik rättstillämpning emellertid måtte bliva så vitt möjligt säkerställd har

jag funnit erforderligt, att i lag uttryckligen fastslås, att domstolen i fall,

varom nu är fråga, skall, vid bötesstraffs utmätande, fästa skäligt avseende

vid den dömdes betalningsförmåga. En liknande ståndpunkt intaga de två

danska strafflagsförslagen av 1923 och 1924, vilka båda föreskriva, att i de

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

25

fall då böterna icke utdömas såsom dagsböter — något som enligt förslagen

kan inträffa på specialstraffrättens område — dock vid bötesbeloppets fastställande

särskild hänsyn skall tagas till brottslingens betalningsförmåga. På

nu anförda grunder har jag låtit inom departementet utarbeta det förslag till

lag angående bestämmande av böter i vissa fall, vilket finnes såsom bilaga 3

fogat vid detta protokoll. Beträffande innehållet i nämnda förslag torde höra

anmärkas, att av det använda uttrycket ''utmätande av bötesstraff’ lärer framgå,

att lagen ej är tillämplig i fall, då straffet i den förekommande lagen eller

författningen är fastställt till fixt belopp. Utan särskilt stadgande torde vara

uppenbart, att domaren vid straffets utmätande ej äger gå utom den fastställda

strafflatituden.

Beträffande grunderna för dagsbotsbeloppets bestämmande har i några av de

inkomna utlåtandena ansetts vara nödigt, att anvisning lämnades rörande de

källor, som borde anlitas för nämnda bestämmande. Då beloppet skall fastställas

med hänsyn till alla å den sakfälldes betalningsförmåga inverkande

omständigheter, har det icke synts mig vara erforderligt att i lagen särskilt

angives, vilka källor domstolen härför bör anlita. I allmänhet torde det giva

sig själv, vilka källor i det föreliggande fallet böra komma till användning.

Den ofta befarade svårigheten att rättvist bestämma dagsbotens belopp tror

jag vara i viss mån överdriven. Efter någon tids tillämpning av dagsbotssystemet

kommer säkerligen, såsom den svenska straff lagskommissionen i sina

motiv framhåller, en viss likformighet att utbilda sig så, att för det stora

flertalet personer i samma levnadsställning dagsboten kommer att bestämmas

till samma belopp. Ett dylikt förfarande är, enligt min uppfattning, fullt

förenligt med dagsbotsprincipens mening och syfte, men får naturligtvis icke,

såsom strafflagskommissionen jämväl erinrar, drivas därhän, att en uppskattning

efter individuella grunder underlåtes även i fall, som i högre grad avviker

från de normala.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och fångvårdsstyrelsen hava uttryckt den

åsikten, att dagsbotens belopp bör begränsas på sätt den svenska strafflagskommissionen

föreslagit, d. v. s. med ett minimum av en krona och ett maximum

av 1,000 kronor. Jag kan ej biträda denna ståndpunkt. Fastställandet

av en minimigräns medför den olägenheten, att för vissa fall domaren kan

bliva nödsakad att ådöma böter, som enligt hans uppfattning knappast skola

kunna gäldas. Visserligen kan ett minimibelopp av en krona ej synas oöverkomligt,

men under vissa förhållanden, särskilt under tider av arbetslöshet,

kan även detta belopp vid något högre antal dagsböter medföra, att böterna

icke kunna betalas, utan bötesstraffet måste förvandlas till fängelse. En begränsning

av dagsbotens maximum åter är olämplig av det skäl, att den lätt

kan få den verkan, att dagsbotsbeloppet för mycket egaliseras i fråga om de

förmögnaste, så att bötesstraffet endast i fråga om mindre bemedlade bötesdömde

i nämnvärd grad proportionaliseras till betalningsförmågan.

Fångvårdsstyrelsen har därjämte uttalat, att styrelsen funne önskligt, att

föreskrift meddelades därom, att böternas penningbelopp icke i något fall finge

understiga 5 kronor. Såsom skäl härför framhåller styrelsen, att det för den

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

allmänna uppfattningen kunde te sig såsom en onödighet att sätta indrivningsapparaten

i gång för en mindre summa. Detta skäl kan visserligen vara

i viss mån berättigat, men det torde dock icke vara av den betydelse, att det

påkallar en så stark avvikelse från dagsbotsprincipen, som den ifrågasatta

föreskriften onekligen måste anses innebära. En dylik föreskrift kan dessutom

leda till en onödig straffskärpning. Föreligga till samtidigt bedömande

flera brott, och anses vart och ett av dem böra betinga ett straff av en dagsbot,

måste, ändock att den brottslige är fullkomligt obemedlad, utdömas ett

bötesbelopp, som ej får understiga brottens antal multiplicerat med 5.

I några av de avgivna utlåtandena har uttalats den åsikten, att det i utkastet

föreslagna maximum för förvandlingsstraffet, 8 dagars fängelse, vore

för högt. Jag kan icke dela denna uppfattning. Visserligen är skillnaden

mellan nämnda minimum och minimum för det nuvarande förvandlingsstraffet,

tre dagars fängelse, ganska betydande. Men enligt min mening är sistnämnda

minimum för lågt, och att jag ej velat föreslå en höjning därav, beror allenast

därpå, att jag ansett försiktigheten bjuda, att nu så litet som möjligt rubba

den bestående ordningen. Utmätes bötesstraffet efter den dömdes betalningsförmåga,

måste underlåtenhet att betala böterna i regel bero, icke på bristande

betalningsförmåga utan på bristande vilja att betala. För att denna bristande

vilja skall kunna effektivt bekämpas kräves oundgängligen ett högt minimum

för förvandlingsstraffet. Denna reflexion är icke på samma sätt tillämplig

i fråga om böter, som icke utdömas såsom dagsböter och där straffet således

icke i samma grad får förutsättas rätta sig efter den dömdes betalningsförmåga.

Överhuvud torde, då två skilda bötessystem med olika förvandlingsbestämmelser

skola tillämpas vid sidan av varandra, icke kunna undgås, att vissa

inkonsekvenser och oegentligheter kunna yppas vid straffverkställigheten. De

anmärkningar, som härutinnan framkommit, kunna vara fullt befogade, men

de anmärkta olägenheterna lära icke kunna undgås vid en partiell reform av

ifrågavarande slag.

Av överståthållarämbetet har påpekats, att i utkastet saknades föreskrift

om huru vid dömande skall förfaras, då en handling innefattar brott mot såväl

allmänna strafflagen som en speciallag. För det fall att en handling innefattar

flera brott eller ock brott, som i olika avseenden är belagt med straff,

stadgas i 4 kap. 1 § strafflagen, att, om straffet å ettdera brottet är svårare

än annat, då skall det svåraste straffet ådömas, och att, om vartdera brottet

är belagt med samma straff, detta straff skall ådömas, samt att i båda fallen

brott, för vilket särskilt straff ej ådömes, skall betraktas såsom försvårande

omständighet. Vilken straffsats, som skall komma till användning, beror

således på brottens svårhet, då ju denna uttryckes genom de för brotten bestämda

straffsatserna. Genom de nu föreslagna bestämmelserna skulle någon

ändring ej ske i graderingen av strafflagsbrottens svårhet. Tvärtom skulle

strafflagens böteslatituder kvarstå oförändrade och ligga till grund för bestämmandet

av dagsbotsskalorna, vilka ju åter just avse att utmärka brotten

svårhetsgrad. Det kan emellertid icke bestridas, att böternas ersättande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lQh.

27

med dagsböter understundom kan leda till oegentligheter i nu avsedda fall.

Är sålunda t. ex. brottet mot speciallagen belagt med högst 1,000 kronors böter

och straff lagsbrottet med högst 500 kronors böter, skall straffet hämtas

från speciallagen och således ej bestämmas i dagsböter. Detta medför tydligen,

att om brottslingen är en person i goda ekonomiska omständigheter, han

skulle kunna komma undan med ett lägre bötesbelopp, än om .strafflagsbrottets

straffsats komme till användning och möjlighet således funnits att vid bötesbeloppets

utmätande fästa behörigt avseende vid hans betalningsförmåga.

Denna oegentlighet skulle visserligen kunna undgås, om man föreskreve, att

det straff skulle anses strängast, som i det föreliggande fallet medgåve utdömande

av det högsta bötesbeloppet. Härigenom skulle i det anförda exemplet

straff lagsbrottets straffsats komma till användning, då ju straffets bestämmande

i dagsböter skulle kunna medföra ådömande av ett högre bötesbelopp,

än om straffet skolat hämtas från speciallagens straffsats^ Men även en dylik

anordning kan visa sig otillfredsställande. Skulle nämligen den dömde

av något skäl icke kunna betala böterna och dessa således måste förvandlas

till fängelse, erhåller han på grund av olikheten mellan de två bötessystemens

förvandlingsbestämmelser ett lindrigare fängelsestraff, än som skulle ha inträtt,

därest speciallagens straffsats fått komma till användning. Att helt

undgå oegentligheter i nu avsedda fall låter sig näppeligen göra. Även med

nuvarande system kunna för övrigt liknande oegentligheter yppa sig. Är sålunda

t. ex. strafflagsbrottets straffsats fängelse och böter men straffsatsen i

speciallagen allenast böter, högst 1,000 kronor, kommer strafflagens straffsats

till användning. Befinnes då i det föreliggande fallet, att straffet bör bestämmas

till böter, kunna dessa ej ådömas till högre belopp än femhundra kronor,

ehuru, om den andra straffsatsen fått användas, bötesbeloppet kanske ansetts

böra bestämmas till högre belopp.

Den oegentlighet, som, enligt vad nyss berörts, skulle kunna uppkomma

därav, att straffet för det svårare brottet ej kan bestämmas i dagsböter, skulle

tydligen mildras, därest, på sätt jag tidigare anfört, uttryckligen stadgades,

att vid utmätande av bötesstraff enligt .speciallag skäligt avseende skall fästas

vid den sakfälldes betalningsförmåga. I varje fall torde ifrågavarande oegentlighet

icke vara av någon större praktisk betydelse, då speciallagarna ofta

innehålla bestämmelse, som utesluter tillämpning av den i 4 kap. 1 § strafflagen

givna bestraffningsregeln.

Det remitterade utkastet har inom justitiedepartementet undergått en överarbetning,

som givit till resultat det vid detta protokoll såsom bilaga 1 fogade

förslag till lag om dagsböter. Då de föreslagna bestämmelserna icke

skulle upphäva något stadgande i strafflagen, har jag ansett det vara ur

teknisk synpunkt lämpligast, att de sammanfattas i en särskild lag och ej

inarbetas i strafflagen. De .skiljaktigheter, som förefinnas mellan utkastet

och lagförslaget torde icke påkalla vidare motivering.

Utkastet upptog ej någon bestämmelse om medgivande av frist vid böters

betalande eller dessas erläggande avbetalningsvis. Att så ej skedde, berodde

därpå, att det ansågs lämpligast och försiktigast att ej rubba bestående för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr idb.

hållanden i vidare män än som vore oundgängligt för dagsbotsprincipens införande.

Och då av inhämtade upplysningar framgick, att redan nu under hand

i icke ringa utsträckning dylika lättnader för den bötfällde brukade medgivas,

ansågs skäl föreligga för den uppfattning, att med ett legaliserande av denna

praxis skulle kunna anstå till genomförandet av en allmän straff lagsreform.

Med hänsyn särskilt till vad fångvårdsstyrelsen i sitt utlåtande anfört finner

jag emellertid önskvärt, att sådana lättnader redan nu i viss utsträckning regleras

i lag. Härvid måste man emellertid framgå med största försiktighet, ty lagstadgade

frister och avbetalningar vålla bland annat lätt, att de även eljest invecklade

bestraffningsreglerna vid sammanträffande av brott bliva än mera

komplicerade. Utan någon olägenhet härutinnan torde dock kunna i lag medgivas

domstol befogenhet att, där domstolen finner sådant vara av omständigheterna

påkallat, medgiva den bötfällde viss frist. Bestämmes denna frist till

högst sex månader, synes behov av frist kunna behörigen beaktas vid såväl

lägre som högre bötesbelopp. Ej heller torde det möta några betänkligheter att

medgiva bötfälld, som kommit i åtnjutande av dylik frist, att inom densamma

erlägga böterna avbetalnings vis. Nu angivna lättnader böra utsträckas till

hela bötesområdet. Det torde för övrigt näppeligen kunna anföras något skäl,

varför desamma skulle medgivas allenast vid bötesstraff, som utdömas enligt

dagsbotsprincipen. En dylik inskränkning skulle dessutom kunna medföra

praktiska olägenheter. Hade någon t. ex. ådömts dels ett bötesstraff enligt

strafflagen och dels ett bötesstraff enligt en speciallag samt erhållit frist med

avseende å förstnämnda straff, skulle detta kunna medföra, att vid eventuell

förvandling av straffen dessa icke kunde samtidigt förvandlas och att förvandlingsstraffen

följaktligen icke förekomme till samtidig verkställighet. Den för

samtidig verkställighet av dylika straff föreslagna bestämmelsen, att sammanlagda

fängelsetiden ej finge sättas högre än till sextio dagar, skulle följaktligen

icke kunna tillämpas. Den medgivna fristen skulle således kunna medföra,

att fängelsetiden bleve längre, än om frist icke åtnjutits.

Befogenheten att medgiva frist bör, såsom jag nyss nämnde, tillkomma domstolen.

Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke sagda befogenhet

lämpligare borde överlämnas till den exekutiva myndigheten, särskilt med

hänsyn därtill, att behovet av frist kanske ej yppas förrän på exekutionsstadiet.

I överensstämmelse med strafflagskommissionen och de senare danska strafflagsförslagen

anser jag emellertid, att frågan om frist skall bedömas av domstolen.

Härför talar framför allt, att domstolen är den myndighet, som

måste antagas äga bästa kännedomen om de förhållanden, vilka kunna påkalla

frist.

Hava böterna erlagts delvis, men skall bötesstraffet sedermera på grund därav,

att böterna icke till fullo guldits, förvandlas till fängelse, uppstår frågan,

huru skall förfaras med det redan inbetalda bötesbeloppet. Vid en generell

strafflagsreform torde detta spörsmål böra lösas på det sätt, att förvandling

äger rum'' allenast beträffande de böter, som icke guldits. Att i samband med

nu ifrågasatta begränsade reform göra ändring i den gällande principen, att

böter skola antingen till fullo gäldas eller också i sin helhet förvandlas till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lOi.

29

fängelse, synes emellertid icke böra ske med hänsyn till de omfattande förändringar

i lagstiftningen, en dylik ändring måste medföra. Då nyssnämnda utväg

således icke kan komma till användning, anser jag det vara med rättvisa och

billighet mest förenligt, att den bötfällde berättigas återfå vad han av böterna

inbetalat.

Inom justitiedepartementet har, i anslutning till vad jag senast anfört, utarbetats

ett förslag till lag om frist vid erläggande av böter, vilket förslag såsom

bilaga 2 är fogat vid detta protokoll. Erforderliga bestämmelser i fråga om

böters gäldande avbetalningsvis torde höra införas i förordningen den 14 december

1917 angående indrivning och redovisning av böter. Att nämnda bestämmelser

sålunda meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg, torde icke

kunna möta några betänkligheter, då avbetalning av böter i den ordning, jag

förut antytt, endast innebär en modifikation av gällande bestämmelser rörande

indrivning av böter och dylika bestämmelser hittills utfärdats i administrativ

väg. Dagsbotssystemets genomförande påkallar även i övrigt vissa ändringar

i nyssnämnda förordning.

Av förslaget till lag om frist vid erläggande av böter framgår, att frist

skall kunna meddelas allenast i mål, som avdömes av domstol. Stadgandet

skulle således ej bliva tillämpligt, då bötesstraffet ådömes av annan ämbetsmyndighet.

Vid prövning, huruvida frist bör medgivas, har domstolen givetvis

att taga hänsyn ej blott till behovet av frist utan jämväl därtill, huruvida den

sakfällde äger sådana kvalifikationer, att frist utan fara för straffverkställigheten

bör kunna ifrågakomma. Då bötesbeslut i allmänhet icke kunna verkställas,

innan de vunnit laga kraft, och skyldigheten att erlägga böterna således

i regel icke inträder dessförinnan, har jag ansett, att frist skall räknas från

den dag, bötesbeslutet vunnit laga kraft. Detta har i förslaget uttryckts så,

att fristen skall räknas ’från den dag, domen i fråga om bötesstraffet vinner

laga kraft’, överklagas domen allenast i annan del, börjar fristen sålunda

ändock att löpa från nämnda dag. Har frist medgivits, kan bötesbeslutet tydligen

icke verkställas, förr än fristen utlupit, och detta oavsett huruvida enligt

särskilda bestämmelser (Promulgationslagen till rättegångsbalken den 14 juni

1901, § 6 st. 1 samt förordningen den 30 april 1844 ang. förändrade föreskrifter

i avseende på fullföljd av polismål, § 2) bötesbeslutet eljest kunnat verkställas

utan hinder av att detsamma icke vunnit laga kraft.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag, nämligen förslag

till

1) lag om dagsböter;

2) lag angående frist vid böters erläggande; och

2) lag angående bestämmande av böter i vissa fall;

samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet

II. Stefenson.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Bil. 1.

Förslag

till

Lag

om dagsböter.

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad i strafflagen finnes stadgat

häremot stridande skall gälla som följer:

1 §•

Vid ådömande av bötesstraff enligt strafflagen skall straffet bestämmas i

dagsböter på sätt nedan sägs.

Vad nu stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om straff, som ådömes

efter 22 kap. 19 § första stycket eller 20 § strafflagen eller bestämmes enligt

25 kap. 21 § första punkten samma lag.

2 §.

Bötesstraffet bestämmes i visst antal dagsböter enligt en skala, vari antalet

dagsböter, i förhållande till de i strafflagen för varje fall utsatta böter, utgör

en femtedel, så att en dagsbot svarar mot fem riksdaler, två dagsböter

svara mot tio riksdaler, och så vidare.

3 §.

Med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldigbet

och andra på hans betalningsförmåga inverkande omständigheter fastställer

domstolen efter fri prövning tillika visst belopp i penningar, som skall för

honom anses utgöra en dagsbot.

Antalet dagsböter bestämmes efter brottets svårhet.

Efter dagsböternas antal och det för varje dagsbot fastställda beloppet ådömas

böterna i penningar.

4 §.

Erläggas icke böterna och finnes den bötfällde sakna tillgång till deras

fulla gäldande, skall bötesstraffet förvandlas till fängelse.

Vid sådan förvandling svarar ett antal dagsböter, icke överstigande trettiotvå,

mot åtta dagars fängelse, ett antal dagsböter, överstigande trettiotvå men

s. 31 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr Idb.

31

icke överstigande trettiosex, mot nio dagars fängelse samt därefter varje på
-

börjat antal av fyra dagsböter mot ytterligare en dags fängelse,

så att

ett dagsbotsantal icke överstigande 32 svarar

mot

8 dagars fängelse

» däröver till och med 36 »

9

3>

» » » 40 »

»

10 »

»

» » » 44 »

1

11 »

0. S. V.

5 §.

Skola dagsböter förvandlas, som äro ålagda genom flera domar, varde den

förvandling gjord efter sammanräknade antalet dagsböter, på sätt i 4 § sägs,

därvid iakttages, att fängelsestraffet ej må sättas över sextio dagar. Har någon

del av dagsböterna redan blivit förvandlad till fängelsestraff, vare den förvandling

förfallen och förvandling av samtliga dagsböterna verkställd, såsom nu är

nämnt. Lag samma vare, om till verkställighet på en gång förekomma särskilda

fängelsestraff, vartill dagsböter förvandlats.

6 §•

Förekomma på en gång till verkställighet fängelsestraff, vartill dagsböter

förvandlats, och fängelsestraff, vartill andra böter förvandlats, skola straffen

sammanläggas och därvid iakttagas, att sammanlagda fängelsestraffet ej må

sättas över sextio dagar.

7 §•

Om förvandling av bötesstraff enligt denna lag förordnar Konungens befallningshavande,

där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.

8 §•

Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid,

tillika förfallen till dagsböter och saknar han tillgång till böternas fulla gäldande,

då skall det mot dagsböterna enligt 4 § svarande fängelsestraff, under

iakttagande av de i 4 kap. 5 och 6 §§ strafflagen stadgade grunder, med

övriga straffet förenas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928, men skall ej äga tillämpning

med avseende å straff för brott, som begåtts före sagda dag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Bil. 2.

Förslag

till

Lag

angående frist Tid böters erläggande.

Utan hinder av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas som

följer:

Varder någon av domstol dömd till böter, må domstolen kunna med avseende

å böternas erläggande bevilja frist av högst sex månader, räknat från den

dag, utslaget i fråga om bötesstraffet vinner laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

33

Bil. 3.

Förslag

till

Lag

angående bestämmande av böter i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

Vid .utmätande av bötesstraff, som ej är att bestämma i dagsböter, skall

skäligt avseende fästas vid den sakfälldes betalningsförmåga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 saml,

166 käft.

(Nr 19 4.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mai:ts proposition nr 194.

Bil. 4.

Utkast

till

Lag

om vissa bötesstraffs bestämmande i dagsböter och sådana böters

förvandling.

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad i 2 kap. strafflagen finnes stadgat

häremot stridande skall gälla som följer:

1 §•

Vid ådömande av bötesstraff enligt allmänna strafflagen skall straffet bestämmas

i dagsböter på sätt nedan stadgas.

Vad nu stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om straff, som ådömes

efter 22 kap. 19 § första stycket eller 20 § eller 25 kap. 21 § första punkten,

allt strafflagen.

2 §•

I stället för de i strafflagen för varje fall utsatta böter skola träda dagsböter

enligt en skala, vari antalet dagsböter utgör en femtedel av böternas belopp,

så att en dagsbot svarar mot fem riksdaler, två dagsböter svara mot tio

riksdaler, och så vidare.

3 §.

Bötesstraffet skall efter brottets beskaffenhet bestämmas i visst antal dagsböter.

Med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldigbet

och andra på hans betalningsförmåga inverkande omständigheter fastställer

domstolen efter fri prövning tillika visst belopp i penningar, som skall

anses motsvara en dagsbot.

Efter dagsböternas antal och det för varje dagsbot fastställda beloppet ådömas

böterna i penningar.

4 §.

Saknas hos den, som blivit fälld till böter, tillgång till deras fulla gäldande,

skola böterna förvandlas till fängelse.

Vid sådan förvandling svarar ett antal dagsböter icke överstigande trettiotvå

mot åtta dagars fängelse, ett antal dagsböter överstigande trettiotvå men icke

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

35

överstigande trettiosex mot nio dagars fängelse samt varje följande tal av fyra

dagsböter mot ytterligare en dags fängelse, så att

ett dagsbotsantal icke överstigande 32 svarar mot 8 dagars fängelse

» däröver till och med 36 » » 9 » »

» » » 40 »»10» »

» » » 44 »»11» »

o. s. v.

5 §•

Skola dagsböter förvandlas, som genom flera domar äro ålagda, varde den

förvandling gjord efter sammanräknade antalet dagsböter, på sätt i 4 § sägs,

därvid iakttages, att fängelsestraffet ej må sättas över sextio dagar.

Har någon del av dagsböterna redan blivit till fängelsestraff förvandlad,

vare den förvandling förfallen och förvandling av samtliga dagsböterna verkställd,

såsom nu är nämnt. Lag samma vare, om till verkställighet på en gång

förekomma särskilda fängelsestraff, vartill dagsböter förvandlats.

6§.

Förekommer till verkställighet fängelsestraff, vartill dagsböter förvandlats,

samtidigt med fängelsestraff, vartill andra böter förvandlats, skola straffen

sammanläggas och därvid iakttagas, att sammanlagda fängelsetiden ej sättes

högre än sextio dagar.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd, den 21 februari 1927.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justi tierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillliandakonimet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 11 januari

1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag om dagsböter;

2) lag angående frist vid böters erläggande; och

3) lag angående bestämmande av böter i vissa fall.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Gustaf Wilhelm Masreliez.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson:

Dagsbotsystemet, sådant det utformats under förarbetena till en allmän

straffrättsreform, är tänkt såsom en integrerande del av ett grundligt omdanat

straffsystem. I detta skick skall det omfatta ej allenast bötesbrott

under allmänna strafflagen utan ock dem som straffbeläggas i andra lagar

och författningar (»specialstraffrätten»). Å andra sidan skulle egentliga

polisförseelser — vilkas beivran med böter icke längre skulle vara att uppfatta

såsom straff — utsöndras och förbliva oberörda av dagsbotsystemet;

detta oberoende av om dylik förseelse för närvarande straffbelägges i speciallag

eller i allmänna strafflagen. Såsom ett viktigt exempel på polisförseelse

av sistnämnda slag har av systemets upphovsman, den nuvarande departementschefen,

nämnts fylleriförseelsen.

Skulle alltså enligt den stora reformplanen dagsbotprincipen tillämpas över

det egentliga bötesstraffets hela område, är vidare att märka att åt detta straff

är, på frihetsstraffets bekostnad, tilltänkt en vida viktigare och mera omfattande

funktion inom straffsystemet än det för närvarande äger. Ett väsent
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

37

ligt drag i strafflagskommissionens förslag är nämligen misstron till de kortare

frihetsstraffens värde och övertygelsen att penningstraff skall, om det

rätt anordnas, visa sig vara en såväl ur rättvisans synpunkt som i fråga om

effektivitet vid brottslighetens bekämpande vida värdefullare strafform än tidigare

antagits. I enlighet med denna uppfattning får enligt förslaget frihetsstraff

ej omedelbart ådömas för kortare tid än tre månader och böter ej

förvandlas till kortare fängelsetid än tjugu dagar. Huru den förra av dessa

regler skulle verka i tillämpningen undandrager sig naturligtvis något säkrare

bedömande; men med stöd av de offentliggjorda förberedande utkasten till

lagtext om tillgrepps- och misshandelsbrott måste dock antagas att en avsevärt

ökad användning av de högre bötessatserna å personer i mycket svaga ekonomiska

villkor bleve en följd. Skall ej utbytet av strafform bliva en lag på

papperet, måste således den norm, enligt vilken bötesbeloppet bestämmes,

vara så beskaffad att även en bötessats, som är uttryck för ett skarpt ogillande

av gärningen och utgör ett verkligt kännbart straff, dock är avpassad,

såvitt möjligt, efter vad den dömde är mäktig att bära av penninguppoffring.

Än mera uppenbart är att det höga minimum för förvandlingsstraff,

för att icke verka dels i rak strid mot det avsedda syftet med omläggningen

av straffsystemet och dels till betänklig social orättvisa, kräver ett liknande

komplement. Dagsbotsystemet åsyftar att utgöra detta komplement. Het

skall tjäna som medel att å ena sidan giva ett klart uttryck åt graden av det

ogillande varmed samhället reagerar mot den brottsliga gärningen och å andra

sidan tillmäta penningbotens belopp med tagen hänsyn till den dömdes ekonomiska

möjligheter. Vid dess tillämpning inom en reformerad straffrätt

skall domaren vara helt frigjord från inflytandet av den nuvarande bötesskalan

med dess fixa penningtaxor. Som resultat av det hela framstår bötesstraffet

i en helt förändrad gestalt, med ny problemställning bl. a. i fråga

om lämplig normallatitud vid straff mätningen och med nya krav på anordnandet

av verkställigheten, till möjliggörande och framtvingande av att penningsten

verkligen varder erlagd.

Det hopp, man vill ställa till dagsbotsystemet såsom ett verktyg till brottslighetens

bekämpande, måste tydligen i allt väsentligt hänföra sig till dess

funktion inom detta nya straffsystem. Det föreliggande förslaget avser emellertid

dess apterande på det straffsystem, som är den gällande allmänna strafflagens.

Den betydelse det därvid kan erhålla är väl endast i ringa mån av

kriminalsociologisk art, utan hänför sig till dess egenskap att bättre än det

nuvarande realisera rättskravet att åt grundsatsen »likhet inför lagen» gives

en reell, icke en blott formell innebörd. Det är också denna synpunkt, som

betonas i remissprotokollet. Vid sidan härav torde ock varit avsett att genom

den föreslagna lagen anställa — om uttrycket tillåtes — ett experiment i begränsad

skala såsom en förberedelse till den större reformen. Denna tanke

får väl anses hava utgjort en kraftigt medverkande anledning till att man

icke velat i sakens nuvarande läge åtnöjas med att för straffrätten i dess helhet

giva en föreskrift om skäligt avseende vid den bötfälldes betalningsförmåga,

sådan som nu beträffande specialstraffrätten föreslås.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

Om nyttan och vådorna med ett dylikt experiment kunna helt naturligt meningarna

vara mycket delade. För den som, med erkännande åt kravet på

en viss proportionalisering av böterna, likväl betraktar den specifika anordningen

med dagsböter såsom ett missgrepp, måste det te sig som ett invikande

på en skadlig avväg. För den åter, som i likhet med mig är böjd att uppskatta

anordningen i fråga såsom en utväg att giva såväl den formella som

den reella likheten inför lag den plats, dem båda vederbör, ställer sig frågan

mera invecklad. Den beteckning av experiment, jag tillåtit mig giva den föreslagna

lagen, innebär från min synpunkt intet nedsättande. Straffsystemet

över huvud, hos oss som på andra håll, befinner sig sedan länge i ett experimenterandets

stadium. Reformrörelserna inom kriminalrätten ha av gammalt

blott i ringa mån berört frågan om brottsbestämningen; uppfattningen därutinnan

håller sig märkligen stabil, om man frånser enstaka områden såsom

religions- och sedlighetsbrotten och om man håller åsido spörsmålen om den

rätta behandlingen — med straff eller andra reaktionsmedel — av sådana

företeelser som ungdomskriminalitet, arbetsskyggbet och abnormitet. Endast

skenbart tala de förekommande omgrupperingarna av strafflagens brottstyper

och gränsförskjutningarna dem emellan mot detta omdöme. Ty dessa åtgärders

innebörd och syfte är i stort sett jämkning i straffsystemet. På detta

sistnämnda område härskar däremot sedan länge en permanent oro och trevan.

Det förhåller sig här icke som på andra rättslivets områden, att man kan

blicka tillbaka på och hämta positiv ledning av ett äldre rättstillstånd, som,

om ock nu föråldrat, dock en gång varit för sina förhållanden rätt lyckligt

avpassat. Ett tillfredsställande straffsystem har utan tvivel aldrig funnits

och skall mänskligt att döma tyvärr aldrig uppstå. Om emellertid känslan

av betänklig ofullkomlighet under de senaste mansåldrarna stegrats, synes även

detta ganska naturligt. Ty å ena sidan ha anspråken stigit. Parollen: »straffa

brottslingen, ej brottet» innebär i och för sig ett ökat krav på individualisering

ej blott i förbättringsbehandlingen, där sådan ifrågakommer, utan ock

i strafflidandet. Men å andra sidan bar en mängd tidigare använda straffformer

måst utmönstras såsom odugliga. Kvar stå i den allmänna straffrätten

blott två: penningstraff och frihetsstraff. Mot dessa två reaktionsformer

svarar en mångskiftande flora av lagöverträdelser, med inbördes i

många fall ytterst ringa frändskap, vare sig man ser på det själsliv varom

de bära vittne eller den stämning de utlösa hos den sociala omgivningen. Det

bör under sådana förhållanden icke vara ägnat att väcka förvåning eller ogillande

att, sedan man, försatt i denna situation, länge haft sitt intresse vänt

till att av frihetsstraffen göra det bästa möjliga i olika försöksvis prövade

variationer, ordningen nu omsider kommit till bötesstraffet.

Såsom en fördel vid det nu föreslagna försöket kan i och för sig betecknas,

att detsamma är avsett att anställas i tämligen begränsad skala. Men

just härmed äro å andra sidan onekligen förenade mycket vägande olägenheter.

Klyvningen mellan bötesstraff enligt allmänna strafflagen, vilka skola

bestämmas i visst antal dagsböter, och bötesstraff enligt andra lagar och författningar,

som alltjämt skola utdömas såsom hittills, låt vara med skälig

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b
-

39

hänsyn till betalningsförmågan, är allt annat än rationell; den motsvarar på

intet sätt en uppdelning i verkliga brott och rena polisförseelser. För att i

någon mån söka belysa räckvidden av denna bristfällighet må anföras några

siffror ur brottslighetsstatistiken. Årliga medeltalet ådömda bötesstraff under

den senaste tioårsperiod för vilken bearbetad statistik offentliggjorts, åren

1913—1922, utgjorde omkring 84,650. Härav ådömdes enligt speciallagar

omkring 39,400 eller 46.5 procent. Av återstoden utgjorde brotten mot 18:15

och 11:15 strafflagen (fylleri, oljud, förargelseväckande beteende, överdådig

framfart) omkring 36,500 eller 43 procent. Bötesförbrytelser mot strafflagen

i övrigt voro endast omkring 8,700 eller 10.5 procent. Av sistnämnda grupp

utgjordes exempelvis 1922 -—- det sista statistikåret — då totala antalet hithörande

brott var 6,142, icke mindre än 4,154 av våld mot tjänsteman, våldsamt

motstånd vid offentlig förrättning, fridsbrott, misshandel och tillgreppsbrott

enligt 20 kap. strafflagen, vilka brott enligt erfarenheten nästan undantagslöst

begås av personer i mycket svag ekonomisk ställning. Det är egentligen

i fråga om återstående c:a 2,000 brott — vilkas huvudmassa utgöres

av egenmäktigt förfarande, ärekränkning, djurplågeri, skadegörelse å egendom,

oredlighetsbrott, åverkan, olovlig jakt eller fiske o. d. ■— som en proportionalisering

av böterna komme att medföra någon mera avsevärd differentiering.

Å andra sidan är utan tvivel bland förseelserna mot specialförfattningar

— de utgjorde år 1922 41,456 — att finna ett synnerligen stort

antal, i fråga om vilka dagsbotprincipen med bästa rätt borde äga tillämpning.

Det är vanskligt, även med hjälp av specialiseringen i brottslighetsstatistiken,

att ens ungefärligt beräkna huru stor del av nyssnämnda siffra

som kommer på rena polisförseelser; men man torde knappast räkna för lågt,

om man anslår denna del till 80 procent av det hela. I så fall skulle den återstående

stocken av i egentlig mening straffbelagda förseelser uppgå till 8,000

och bland dem förvisso en högst avsevärd mängd som t. o. m. bättre än de

flesta bötesbrott enligt strafflagen ägna sig för en på allvar genomförd proportionalisering.

Tyngre än de betänkligheter, som hänföra sig till reformens begränsning till

allmänna strafflagen, synes mig dock väga olägenheten av dagsbotskalans

nödtvungna fastkedjande vid strafflagens nu gällande bötessatser. Såsom det

framhölls vid genomförande av nuvarande förvandlingsregler år 1922 såväl

av dåvarande departementschefen som inom lagrådet (N. J. A. 1922 II s. 442

ff.), äro dessa bötessatser, särskilt med nutida penningvärde, utan tvivel i stort

sett för låga; i synnerhet gäller att skalan är för trång, maximum för ringa.

Den normallatitud som under inflytande härav utbildats i praxis, ligger synnerligen

lågt. Då nu straffbuden med deras skalor bibehållas oförändrade,

men varje tiokrona skall evalveras i två dagsböter, och då vidare en dagsbot,

enligt visserligen något svävande uttalanden under reformarbetets lopp, är avsedd

att för den stora mängden av de bötesdömda rätt avsevärt understiga den

genomsnittliga dagsinkomsten, synes det med skäl kunna befaras, att reformens

praktiskt mest framträdande resultat blir en icke påkallad betydande

sänkning i bötesbeloppen över hela linjen av strafflagens bötesbrott.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

A andra sidan förtjänar emellertid framhållas att om man i anledning av

dessa svårigheter ville även för den allmänna strafflagens område åtnöjas med

samma åtgärd som nu föreslås för specialstraffrättens eller att anbefalla att

skälig hänsyn vid bötesbeloppets bestämmande tages till den dömdes ekonomiska

villkor, så medför just det låga allmänna bötesmaximum att den anbefallda

proportionaliseringsgrundsatsen måste i tillämpningen bliva mycket kraftigt

avtrubbad. Söker man åter råda bot härför genom allmän höjning av

bötesmaximum, stöter man på svårigheten att därvid specialstraffrätten knappast

kan lämnas utanför, men dess indragande under höjningsåtgärden åter

svårligen kan äga rum utan besvärliga och tidsödande specialprövningar och

sovring.

Till förmån för den föreslagna anordningen kan måhända ock åberopas

en viss sannolikhet för att dagsbotprincipens införande inom den allmänna

straffrätten får en återverkan på rättspraxis inom specialstraffrätten sålunda

att regeln om hänsyn till betalningsförmågan där blir effektivare genomförd

än eljest blivit händelsen; och tvärtom kan det blott partiella införandet av

den nya principen vara ägnat att verka hälsosamt modererande inom dess

eget område.

I betraktande härav anser jag mig trots de anförda betänkligheterna icke

böra avstyrka att dagsbotprincipen nu försöksvis vinner inträde på den allmänna

straffrättens område; men jag föranlåtes hemställa att därvid göres

undantag för ett, numerärt sett, betydande parti, nämligen fylleriförseelsema

och brotten mot 11:15 strafflagen. Dessa lagöverträdelser, vilka såsom av anförda

siffror framgår utgöra mera än 80 procent av alla de enligt strafflagen

beivrade, äro i lagen belagda med en bötesgrundtaxa, vars maximum är satt

så lågt som 100 kronor. Vad fylleriförseelsema angår, har redan erinrats att

de äro avsedda att vid den stora reformen behandlas såsom polisförseelser och

därmed undantagas från dagsbotsystemets område. Ett redan utarbetat och

på remiss utsänt lagförslag vill för övrigt överföra dem till specialstraffrätten.

Bleve nämnda förslag i denna del måhända nästa år upphöjt till lag,

framstode det såsom så mycket mera olämpligt att domstolarna för en helt

kort tidrymd tilldelats den mycket grannlaga och besvärliga uppgiften att

å dessa talrika brott tillämpa dagsbotsystem. Att åter till en annan behandling

än den fylleriförseelsema erhåller särskilja de med dem så ytterst nära

sammanhängande brotten mot 11:15 strafflagen (oljud, förargelseväckande

beteende, överdådig framfart), för vilka straff i det ojämförligt stora flertalet

fall ej ådömes ensamt, utan jämte straff för fylleri, synes icke heller

lämpligt. Det i andra stycket av paragrafen med högre straffsats belagda

brottet överdådig framfart med automobil står vidare i närmaste släktskap

med förseelser mot förordningen om motorfordon (jfr dess 41 §).

Vad angår reformens omfattning i övrigt, lärer det vara nödvändigt att

från dess tillämpningsområde undantaga de tryckfrihetsbrott som enligt

tryckfrihetsförordningen skola bestraffas efter allmän lag. Måhända behöver

denna jämkning icke anses ovillkorligt påkallad därav att brott som t. o. m.

falla under samma paragraf eljest komme att behandlas efter olika principer.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 4.

41

Men avgörande betydelse måste däremot tilläggas det förhållande att den för

tryckt skrift ansvariges person i tryckfrihetsförordningen bestämmes efter

helt formella grunder, i följd varav en alldeles ovidkommande och alldeles medellös

och inkomstfri person kan åtaga sig ansvaret för skriften såsom dess

»författare» eller ansvarige utgivare. Undantagas i enlighet med denna hemställan

tryckfrihetsbrotten från tillämpning av dagsbotprincipen, blir visserligen

en följd att de komma att falla under den i form av särskild lag föreslagna

bestämmelsen, att »skäligt avseende» skall vid andra bötesstraffs utmätande

fästas vid den sakfälldes betalningsförmåga; men då vad som därutinnan

är att anse såsom skäligt, blir att bedöma efter förhållandena, torde

detta icke böra möta betänkligheter.

I detta sammanhang må erinras, att med hänsyn till innehållet i 4: 1 strafflagen

det i brist på uttrycklig bestämmelse i förslaget synes ovisst huruvida

dagsbotsprincipen skall anses tillämplig eller ej i sådana fall, där gärning är

straffbar såväl enligt allmänna strafflagen som speciallag och båda lagbuden

hava samma straffsats. Hittills åtminstone torde man i rättspraxis i dylika

fall ansett sig varken pliktig eller befogad att i utslaget utmärka någotdera

lagbudet såsom det principalt tillämpade, utan åberopat dem sida vid sida

jämte 4: 1 strafflagen.

Lämpligast synes vara, att de tre remitterade lagförslagen sammanarbetas

till ett enda. ''Även i sakligt hänseende torde härmed en avsevärd fördel

kunna vinnas. Nuvarande uppställning och formulering synas nämligen kunna

giva anledning till att vid dagsbotens fastställande i penningar proportionaliseringsprincipen

komme till en mera mekanisk tillämpning än som vare sig kan

vara lyckligt eller, efter uttalanden i remissprotokollet att döma, är avsett.

Enklast synes detta kunna avhjälpas genom att stadgandena i 3 § första stycket

lagen om dagsböter och i lagen om bestämmande av böter i vissa fall bleve

givna i samma lag och ställda i sådan relation till varandra, att överdrivna

föreställningar om motsatsförhållandet dem emellan förebyggdes.

Ett uttryckligt åberopande av den sammanslagna lagen torde i rättsskipningen

i regel behöva ske endast till stöd för böternas bestämmande i dagsböter,

men för detta ändamål desto oftare. För att underlätta en bekväm förkortning

i beteckningen torde den därför lämpligen kunna rubriceras exempelvis

lag om dagsböter, innefattande jämväl vissa andra bestämmelser om

böter.

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga:

Det huvudsakliga syftet med ifrågavarande förslag är att mera än hittills

inom vår rätt proportionalisera bötesstraffet efter den skyldiges betalningsförmåga.

Straffet för enahanda förseelse skulle såmedelst bliva såvitt möjligt

lika kännbart för individer i olika förmögenhetsställning. Att förverkliga

detta syftemål är naturligen synnerligen eftersträvansvärt. Men enligt

min mening måste man känna sig mycket tveksam, huruvida det för tillämpning

inom den allmänna straffrättens område föreslagna dagsbotssystemet utgör

en ändamålsenlig och praktisk väg för vinnande av det eftersträvade må
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

let. Enligt detta system uppdelas, såvitt jag kunnat tolka förslaget, domarens

prövning och utmätande av bötesstraffet i två bestämt åtskilda, successiva

akter med följande innebörd: först bestämmande av antalet dagsböter med

hänsynstagande till alla de omständigheter, förutom den brottsliges betalningsförmåga,

som konstituera det begångna brottet inom sin klass såsom mera

eller mindre svårt (»brottets svårhet» enligt förslaget), och vidare dagsbotens

fastställande till visst belopp i penningar i förhållande till den brottsliges betalningsförmåga.

Men enligt min tanke kommer näppeligen ett sådant system

med dess två skilda led i domarens verksamhet att i praktiken visa sig utförbart

på det sätt förslaget avser. Det torde för en domare vara synnerligen

vanskligt att vid bedömande av ett brotts svårhet icke taga starkt intryck

av den brottsliges förmögenhetsförhållanden såsom moment i hans allmänna

levnadsställning. Och att vid fastställande av dagsbotens belopp lämna åsido

alla andra omständigheter än den brottsliges betalningsförmåga förefaller å

andra sidan icke alltid vara någon lätt uppgift. Vid tillämpning av det föreslagna

dagsbotssystemet synes det mig, med andra ord, icke uteslutet, att somliga

för straffets bestämmande betydelsefulla faktorer kunna få dubbel inverkan.

Jag föreställer mig därför, att även om dagsbotssystemet lagfästes,

det i många fall för domaren ter sig mest naturligt och ändamålsenligt att först,

med hänsyn till alla inverkande omständigheter i tanken fixera ett visst bötesbelopp,

varefter med detta som utgångspunkt antalet dagsböter samt dagsbotens

belopp bestämmas.

Ehuru det på angivna grunder synes mig tvivelaktigt, om det föreslagna

dagsbotssystemet erbjuder en fullgod väg för ernående av det åsyftade målet,

tilltror jag mig dock icke att nu avstyrka detsammas införande i vår rätt, därvid

jag emellertid i likhet med justitierådet Alexanderson förutsätter, att dagsbotsprincipens

tillämpning tillsvidare skulle beteckna endast ett försök för

vinnande av vidgad erfarenhet i avbidan å en allmän straffrättsreform. I

övrigt instämmer jag i allt väsentligt med justitierådet Alexanderson.

Justitierådet Wedberg:

Förslagen åsyfta förnämligast att vid utmätande av bötesstraff större hänsyn

skall tagas till den skyldiges ekonomiska förhållanden än nu är fallet.

För ernående av detta syfte framgå förslagen på två skilda vägar, en för allmänna

strafflagens område, en annan för specialstraffrättens.

Beträffande det senare göres ingen ändring i gällande straffskalor, men det

bestämmes att vid straffets utmätande skäligt avseende skall fästas vid den

sakfälldes betalningsförmåga. Denna bestämmelse torde böra förstås ungefär

så, att betalningsförmågan lämnas helt å sido vid förseelser av politinatur och

att även eljest avvikelse uppåt eller nedåt från hittills brukligt straffmått

sker endast i de undantagsfall, där vad som utan närmare utredning är känt

om den tilltalades mer än vanligt goda eller dåliga ekonomi må anses påkalla

det, och utan strävan att en strängt proportionell rättvisa må varda skipad.

Domarens prövning skall sålunda icke till sin art bliva en annan än hittills.

Annorlunda beträffande den allmänna strafflagens område. Här skall på

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

43

ett vida mer radikalt sätt sörjas för vad som i remissprotokollet kallas bötesstraffets

proportionaliserande efter den brottsliges betalningsförmåga. Domaren

skall tvingas att uppdela sin prövning i två temporärt och sakligt skilda

akter, av vilka — om jag rätt förstått meningen — den första skall under hänsyn

till alla på straffmåttet inverkande omständigheter, även den sakfälldes

betalningsförmåga, fastställa ett visst s. k. dagsbotsantal (i allmänhet inom

gränserna 1—100), och den andra skall med hänsyn allenast till betalningsförmågan

precisera värdet, beloppet, av varje dagsbot. Den summa som blir

att betala framgår därefter rent matematiskt genom multiplikation av dagsbotsbeloppet

med dagsbotsantalet. Klart är att den viktigaste faktorn blir

dagsbotsbeloppet, helst detta är oberoende av strafflagens både maximum och

minimum för bötesstraffet. Medan dagsbotsantalet kan — frånsett undantagsfall

— variera blott från 1 till 100, finnas för dagsbotsbeloppet mångtusende

gradationer, i ty att det kan sättas så lågt som till ett öre och stiga

uppåt utan varje fix gräns. Det torde icke kunna bestridas att införandet av

detta s. k. dagsbotssystem leder eller åtminstone är avsett att leda till ett

kraftigare proportionaliserande efter betalningsförmågan än den nya för specialstraffrätten

tilltänkta bestämmelsen. Visserligen antydes i remissprotokollet

att i tillämpningen dagsbotsprincipen till en början icke bör fullt konsekvent

genomföras, att domstolen blott bör »efter omständigheterna fästa skäligt avseende

vid olikheten i betalningsförmågan», men det säges också att, efter

förslagens genomförande, ett bötesstraff inom specialstraffrätten »icke i samma

grad får förutsättas rätta sig efter den dömdes betalningsförmåga» som ett

dagsbotsstraff. Jag återkommer härtill vid 3 §.

Vid förslagens granskning frågar man sig främst, varför dagsbotsprincipen

skall vinna tillämpning inom allmänna strafflagens hela område, men vara helt

utestängd från specialstraffrättens. I remissprotokollet säges att alla sådana

bötesstraff, vilka knyta sig till verkliga brott, böra underkastas dagsbotssystemet,

till skillnad från de förseelser av politinatur där det icke är fråga om

en rättsstridig vilja och vilka sålunda falla utom begreppen brott och straff

i egentlig mening. Det erkännes också att inom specialstraffrätten finnas åtskilliga

fall, där enligt nämnda grundsats dagsbotsprincipen bör vinna tillämpning,

och vissa skäl angivas varför detta likväl nu icke läte sig göra.

Däremot saknas i remissprotokollet ett påpekande av att den allmänna strafflagen

rymmer åtskilliga med böter belagda brott vid vilka, enligt samma grundsats,

dagsbotsprincipen icke bör gälla. Och dock förhåller det sig otvivelaktigt

så. Statistiken för 1922 visar att av 75,370 bötesdömda (häri ej inräknade

brott och förseelser mot krigslag) hava 33,914 fått sin dom efter allmänna

strafflagen. Av dessa 33,914 äro 21,764 fyllerister (18: 15) och 6,008

dömda för oljud, förargelseväckande beteende eller överdådig framfart (11: 15).

Det synes vara ovedersägligt att båda dessa grupper från allmänna strafflagens

område äga den karaktär att dagsbotsprincipen icke lämpar sig för dem.

Samma karaktär har efter mitt förmenande också i regeln vissa andra fall

där böter ådömas enligt allmänna strafflagen (jfr Hjalmar Westrings yttrande

vid kriminalkongressen i Stockholm 1911, s. 97—98 i de tryckta förhandlingar
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

na) ; jag tänker särskilt på egenmäktigt förfarande (10: 20), ringare misshandel

(14:13) och ärekränkning (16:9 och 11). Med andra ord: av de fall, som

förslagen vilja lägga under dagsbotsprincipens herravälde, äro minst 80 %

sådana att de icke böra komma därunder.

Det lärer här få anmärkas att vad jag nu yttrat om det otillfredsställande

i att låta dagsbotsprincipen gälla över strafflagens hela nuvarande område

torde åtminstone i allt väsentligt äga stödet av departementschefens auktoritet.

Vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte år 1916 framhöll han (se de tryckta

förhandlingarna s. 45—46) att om bötesstraffet skall omgestaltas efter

dagsbotsprincipen, måste därmed följa omgestaltning av själva området av

polisförseelser i förhållande till strafflagen, d. v. s. gränslinjen mellan vad

som är småförseelser enligt strafflagen och vad som är politiförseelser utom

strafflagen, att det nuvarande läget av en viss förseelse, om den befinner sig

inom den ena eller den andra gruppen, vore något som man ej kunde utgå ifrån,

och att, enligt hans mening, fylleriförseelserna borde komma under politiförseelser.

Måhända skall mot det nu sagda invändas att de föreslagna dagsbotsbestämmelserna

böra tolkas så, att vid fylleriförseelser, och med dem jämförliga förseelser

inom den allmänna strafflagens ram, det icke skall opereras med olika

värden å dagsboten. Jag kan dock ej se att bestämmelsernas avfattning medge

en sådan tolkning. Och om så vore, varför skall då domaren för att komma

till ett visst bötesbelopp nödsakas att underkasta sig den i 80 av 100 fall alldeles

onödiga omgången med bestämmande av dagsbotsantal och dagsbotsbelopp

och med de båda faktorernas multiplicering?

Då förslagen om bötesstraffets utmätande efter betalningsförmågan sålunda

utgå från en, enligt min uppfattning, i grunden förfelad gränsbestämning mellan

de områden där dagsbotsprincipen skall och där den icke skall bliva gällande,

måste jag redan av detta skäl avstyrka deras framläggande för riksdagen.

Jag bör dock tillägga att jag över huvud icke kan finna det tilltalande att

införa dagsbotssystemet i vår straffrätt. Den uppdelning av straffmätningen i

två skilda akter, som utgör systemets grundtanke, synes mig vara en konstlad

klyvning av vad som naturligt hör samman, en klyvning som aldrig skall låta

sig i verkligheten rätt genomföras. Dagsboten är, säger remissprotokollet,

»rent artificiell», och den tyckes vara detta i så hög grad att angående de

normer, efter vilka i varje mål dess speciella dagsbot skall tillskapas, en besvärande

osäkerhet råder bland systemets egna vänner. Redan vid bestämmandet

av brottslighetsgraden, m. a. o. dagsbotsantaZet, måste hänsyn tagas till den

sakfälldes ekonomiska situation; men innan man känner dagsbotsbeloppet, är

dagsbotsantalet en egendomlig, konturlös storhet om vars rätta väsen man

vinner någon föreställning endast i fall man tänker sig att — vad systemet

just vill göra opraktiskt -— dagsböterna måste förvandlas till fängelse. Beträffande

omöjligheten att med hänsyn endast till betalningsförmågan fastställa

dagsbotsbeloppet kan jag i det väsentliga ansluta mig till vad professoren

Kallenberg yttrat (strafflagskommissionens betänkande s. 473—4). Blott i

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

45

mycket sällsynta undantagsfall torde det vara möjligt och försvarligt att sedan

brottslighetsgraden bestämts, naturligtvis under hänsyn även till den åtalades

ekonomiska situation vid förbrytelsens begående, göra en ytterligare fristående

prövning av betalningsförmågan — i de fall nämligen att denna efter brottets

begående väsentligen ändrats. Men att inrätta lagen efter dylika sällsyntheter

bör ju icke ifrågakomma. Som ett fel hos dagsbotssystemet måste också

anses att det inbjuder till ett alltför starkt beaktande av betalningsförmågan,

såväl under målets handläggning som i själva domen. Strafflidandet, mottagligheten

för straffet, är dock i hög grad beroende av andra faktorer än solvensen,

och det vore exempelvis icke lyckligt om i ett enklare brottmål, där

skuldfrågan är klar, utredning om betalningsförmågan komme processen att

svälla ut.

Nu angivna svagheter hos dagsbotsprincipen synas vara så betydande att

om man ändock vill lägga den till grund för bötesstraffets reformering i stället

för att välja vad i den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian betecknas

som det onekligen närmast till hands liggande sättet för en sådan reform,

skälen härför måste vara synnerligen starka. Det torde vara egentligen

i två avseenden, som dagsbotssystemet anses äga företräde framför ett

enhetligt straffutmätande.

Främst anföres sålunda att vid enhetligt straffutmätande »kommer tydligen

straffets förmåga att vara uttryck för den grad, vari rättsordningen ogillar det

skedda samhällsangreppet, att fullständigt utplånas» (remissprotokollet), eller

såsom det uttryckes i den inom justitiedepartementet upprättade promemorian,

strafftillämpningens allmänpreventiva verkan blir mycket otillfredsställande eftersom

domen icke ger något som helst besked om huru svårt domaren ansett

brottet vara. Härvid må till en början anmärkas att, såvitt bötesdomar angår,

föreställningen att allmänheten skall låta sig i nämnvärd mån påverkas av

själva straffutmätningen torde i mycket vara en illusion, denna utmätning må

anordnas efter ena eller andra principen. Men vidare. Huru än bötesstraffet

reformeras, kommer domen att lyda på ett visst penningbelopp. Det lärer om

dagsbotsprincipen tillämpas bli åt detta belopp allmänheten skänker någon uppmärksamhet,

icke åt dagsbotsantalet (jfr strafflagskommissionens betänkande

s. 286 överst). Om åter vid enhetlig straffutmätning domaren, när betalningsförmågan

avsevärt inverkar å straffmåttet i höjande eller sänkande riktning,

anger detta i motiveringen, torde ett sådant påpekande bättre än ett fixerande

av dagsbotsantal vara ägnat att populärt klargöra brottslighetsgraden, visserligen

icke efter 100-gradig skala men dock med fullt tillräcklig precision. Och

slutligen. Vilken princip än tillämpas måste, såsom erfarenheten från Finland

lärer bestyrka, för det stora flertalet fall en viss medelnivå för bötesbeloppet

bliva vedertagen, och naturligtvis blir det denna medelnivå som eventuellt får

någon allmänpreventiv effekt.

Det andra argument som med någon styrka anföres mot den enhetliga utmätningen

och för dagsbotsprincipen, är att när böter utmätas efter betalningsförmågan

en förvandling enligt fasta normer av böterna till fängelse icke kan utan

orättvisa ske efter de utdömda bötesbeloppen, men väl efter dagsbotsantalen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 194-

Då ett visst minimum för förvandlingsstraffet alltid måste uppställas, är det

tydligen de fall, då betalningsförmågan verkat i böjande riktning, som man

härvid har för ögonen. Men om, såsom jag anser riktigt, bötessumman höjes

över det normala blott om den tilltalade otvivelaktigt är solvent för den höjda

summan, blir förvandlingsfrågan utan intresse. Att fix förvandlingstabell kan,

utan förmedling av dagsbotsantal, stå väl tillsammans med böters utmätande

under hänsyn till betalningsförmågan, är ju förslagens egen mening såvitt gäller

specialstraffrätten. För övrigt kan den fixa tabellen övergivas.

Ej sällan har det gått så, att betänkligheter, som uttalats vid granskning av

ett lagförslag, sedermera när förslaget någon tid varit gällande rätt framstå

såsom ogrundade eller överdrivna. Kritiken behöver dock ej därför ha saknat

fog. Erfarenheten lär nämligen att det levande livet har en icke ringa förmåga

att finna sig till rätta även med mindre goda lagar. Och ehuru jag icke kan

frigöra mig från den farhågan att dagsbotsprincipen, om den lagfästes, komme

att kännas konstlad, oklar, onödigt besvärlig och inkrånglad, vill jag ej betvivla

att våra domare skulle veta befria sig från det onaturliga tvång den lägger å

deras prövning och att resultatet skulle bliva väsentligen detsamma som vid

enhetlig utmätning. Dagsbotssystemet komme väl icke att såsom i Portugal,

där det varit lag sedan 1852, utgöra blott en död bokstav. Formellt bleve det

nog tillämpat, men kanske icke reellt. Jag håller för mycket antagligt att domaren

komme att först bestämma sig för ett visst bötesbelopp — under hänsyn

till alla omständigheter, även betalningsförmågan, men utan att låta denna

spela någon särskilt framträdande roll annat än i mera pregnanta fall —, därefter

tänka sig huru många dagars förvandlingsfängelse brottet kunde förtjäna,

vidare ur förvandlingstabellen framleta det dagsbotsantal som svarar mot fängelsedagarna,

och slutligen bestämma dagsbotsbeloppet genom att dividera bötesbeloppet

med dagsbotsantalet.

Vad erfarenheterna från Finland angår lära de böra upptagas med en viss

försiktighet och synas icke vara särdeles upplysande. Väl torde det förhålla

sig så att domstolarna där i allmänhet med prisvärd måtta begagna sig av

nyanseringsmöjlighetema. Likaså synes man i Finland anse dagsbotssystemet

beteckna ett framsteg i förhållande till den äldre rätten, under vars välde någon

hänsyn vid bötesstraffets utmätande icke togs till betalningsförmågan. Emellertid

torde den frågan stå öppen, om icke minst lika goda resultat kunnat

vinnas med mindre apparat.

För min del skulle jag icke kunna hava något att erinra mot att domstolarna

beträffande utmätandet av bötesstraff förfore i enlighet med vad jag ansett

ligga i den nu föreslagna regeln för specialstraffrättens område, ej heller mot

att den allmänna bötesskalan måttligt vidgades. I överensstämmelse med vad

redan för 18 år sedan framhölls av dåvarande chefen för justitiedepartementet

lärer måhända dock revisionen av bötes- och förvandlingsstraffen icke böra

inskränkas till att lagregler i antydd riktning meddelas, och jag anser ingalunda

mig vara i stånd att nu angiva huru revisionen i detalj bäst bör ske.

Om och på vad sätt en partiell straffrättsreform, avseende förevarande ämnen,

må lämpligen kunna genomföras synes förtjänt av ett ytterligare övervägande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 10 i.

47

Blir reformen uppskjuten ett eller annat år eller halvår torde icke någon skada

vara skedd. Säkerligen vore det alltför sangvinisk att av de nu framlagda

förslagens lagfästande hoppas någon avsevärd verkan vare sig till brottslighetens

bekämpande, till ökning av statens inkomst av bötesmedel eller till fångvårdskostnadernas

minskning. Hur reformen härutinnan utfallit i Finland

är ej utrett och vore kanske ej heller belysande för svenska förhållanden.

Yad angår den allmänna form i vilken de tillämnade nya bestämmelserna

meddelas måste det, såsom även i ett av de inkomna utlåtandena påpekas, anses

vara ett egendomligt förhållande att ett kapitel i strafflagen skall gälla utanför

strafflagens område, men, med oväsentliga undantag, icke för bötesstraff enligt

strafflagen själv. Denna stötande oegentlighet lärer dock med de antagna

riktlinjerna för reformen icke kunna undvikas. Lämpligt synes däremot vara

att de tilltänkta tre lagarna sammanslås till en enda, i vilken de tre olika

grupperna av regler gärna kunde få var sin särskilda rubrik. Härvid torde

stadgandet om anstånd med betalningen böra sättas sist.

Justitierådet von Seth:

Det föreliggande förslaget till lag om dagsböter avser en sådan omläggning

av det sätt, varpå bötesstraffet är anordnat i vår strafflag, att detta straff

skulle komma att å ena sidan verka mera effektivt och å den andra bättre än

för närvarande motsvara kravet på allas likhet inför lagen.

Dessa mål vill förslaget i första hand vinna genom bötesbeloppets proportionerande

efter betalningsförmågan. Så långt innebär förslaget icke något nytt

inom lagstiftningen. Ett flertal gällande strafflagar, bland andra den danska

och den norska, innehålla redan föreskrifter i sådan riktning. Förslaget går

emellertid längre. Det har visat sig, att en allmän föreskrift i strafflagen, att

vid ådömande av bötesstraff hänsyn skall tagas till den sakfälldes betalningsförmåga,

hittills haft svårt att göra sig gällande i praktiska livet; och det

torde väl även kunna sägas, att en dylik föreskrift är alltför vag för att, där

den över huvud taget bleve tillämpad, kunna garantera ett något så när jämnt

utmätande av bötesbeloppen. Dessa olägenheter söker förslaget övervinna genom

en sådan anordning av bötesutmätningen, att domaren tvingas att uppdela

denna på två från varandra skilda tankeoperationer, en avseende straffets avpassande

efter brottslighetens svårhet och den andra åsyftande det slutliga bötesbeloppets

ställande i behörig relation till betalningsförmågan.

Så tillvida synes mig förslaget innebära, ett så bestämt framsteg i förhållande

till det i vår nu gällande rätt antagna och i tillämpningen till en avsevärd

principlöshet ledande sättet att ordna saken, att jag anser mig böra på det livligaste

tillstyrka ett genomförande snarast möjligt av dessa dess grundtankar.

Visserligen får man ej tänka sig, att härigenom alla större svagheter skulle

vara borteliminerade från bötesstraffet såsom huvudstraff, men de som kvarstå

äro i stort sett antingen — såsom t. ex. svårigheten att vid straffmätningen

taga tillbörlig hänsyn till den olika psykiska verkan själva domfällandet medför

på olika individer ■— sådana, som vidlåda allt utövande av straffande verksamhet

från det allmännas sida, eller i varje fall sådana, som äro oskiljaktiga

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr Idb.

från bötesstraffet såsom straffart, hur det än är anordnat, såsom exempelvis

den, som ligger däri, att det alltid kommer att finnas brottslingar, vilka överhuvud

taget icke förmå utgiva något som helst bötesbelopp eller i varje fall

endast ett så obetydligt belopp, att dess utdömande i allmänna meningen skulle

beröva bötesstraffet som straffart dess allvar och till följd därav betaga det

förmågan att verka i allmän preventiv riktning.

Det är emellertid ej nog att bötesstraffet i och för sig ådömes efter riktiga

principer. För dess effektivitet fordras också, att de enskilda bötesdomarna i

stort sett vinna sådan tillämpning, att dessa principer praktiskt komma till

sin rätt; och detta kan naturligvis icke ske, annat än om verkställigheten i

största möjliga utsträckning blir sådan, att bötesstraffet icke förlorar sin karaktär

av förmögenhetsstraff. Detta mål söker departementschefen vinna dels

genom ett särskilt förslag till lag angående frist vid böters erläggande och dels

genom förslag till en viss skärpning av det förvandlingsstraff, som icke kan

undvaras såsom yttersta remedium, därest av en eller annan anledning böterna

ej skulle erläggas. Även de tankar, som ligga till grund för dessa förslag, synas

mig bärande och värda att förverkligas.

Om jag således anser mig böra i stort sett förorda, att bestämmelser av den

huvudsakliga innebörd de nu berörda lagförslagen innefatta snarast möjligt

införlivas i vår strafflagstiftning och detta av de skäl departementschefen

anfört även utan att någon rubbning samtidigt sker i straffsystemet i övrigt,

kan jag — bortsett tillsvidare från vissa betänkligheter i fråga om detaljer i

förslagen, till vilka jag längre fram återkommer — icke annat än känna mig

tveksam inför tanken att till en början genomföra de nya grundsatserna allenast

inom en del av straffrätten. Det skall naturligtvis alltid komma att medföra

vissa svårigheter att jämsides med varandra tillämpa två till utgångspunkten

så olika system som dagsbotssystemet och vårt nuvarande system för bötesstraffet;

och även om dessa svårigheter skulle kunna genom jämkningar i förslagen

bortelimineras i ännu någon mån utöver vad som skett genom de förändringar

i det ursprungliga utkastet de remitterade förslagen innebära, kunna,

såsom departementschefen framhållit, alla oegentligheter icke undvikas, så

snart man vill försöka med en allenast partiell reform. Det är ej heller uteslutet,

att en dylik principiell motsättning mellan den allmänna straffrättens

och specialstraffrättens bötessystem åtminstone till en början kan komma att

verka förvirrande på allmänhetens uppfattning. I Finland har man ju också

ansett sig böra genomföra dagsbotssystemet på en gång över hela linjen.

Då jag likväl anser mig böra lämna vad departementschefen föreslagit utan

principiell anmärkning även härutinnan, så beror detta å ena sidan pa att jag

anser dagsbotssystemet innebära ett så viktigt framsteg i förhållande till vårt

nuvarande bötessystem, att dess införlivande med vår straffrätt icke bör uppskjutas

med mindre de svårigheter, som möta för dess genomförande, visa sig

vara av alltför allvarlig art, något som jag icke kan anse vara fallet, och å

andra sidan på det av departementschefen berörda skick, i vilket vår specialstraffrätt

för närvarande befinner sig och som medför, att ett genomförande

av dagsbotssystemet även på specialstraffrättens område icke låter sig göra

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

49

utan en detaljerad omarbetning av dithörande straffstadganden, ett så tidsödande

företag, att det helst synes böra ske successivt, i den mån de särskilda

författningarna eljest komma i fråga att överses. Ett sådant tillvägagångssätt

förordas också i senaste danska strafflagskommissions betänkande för Danmarks

del.

Klokt torde emellertid vara att, på sätt det tredje av de remitterade förslagen

avser, söka såvitt möjligt mildra motsättningen mellan de båda systemen genom

ett stadgande, att vid utmätande av böter, som ej äro att bestämma i dagsböter,

skäligt avseende skall fästas vid den sakfälldes betalningsförmåga, om

än en sådan bestämmelse icke låter sig tillämpas på andra straffstadganden än

sådana, som innehålla en straffskala tillräckligt vid att lämna plats för ett

dylikt hänsynstagande vid sidan av iakttagandet av övriga grunder för bötesstraffets

utmätande.

Upptages ett sådant stadgande i lagstiftningen, lärer detta emellertid föra

med sig behovet av ännu en åtgärd för de båda systemens närmande till varandra.

Det kan ej undvikas, att med ett dylikt stadgande de nuvarande bestämmelserna

om böters förvandling vid bristande betalning komma att bliva

i viss mån mindre lämpliga. Har domstolen, under antagande av att den sakfällde

i ekonomiskt hänseende intager en mera gynnad ställning, ådömt honom

ett jämförelsevis högt bötesstraff och det sedan skulle visa sig, att detta

antagande var oriktigt och att han ej kan gälda böterna, kan han inom vissa

gränser komma att få undergå ett förvandlingsstraff, som är strängare än som

motsvarar den svårhetsgrad hos brottet, från vilken domstolen utgått vid straffets

utmätande. Maximigränsen för förvandlingsstraffet, 60 dagars fängelse,

gör sig nämligen i förevarande hänseende ej gällande, förr än ganska högt upp

på straffskalan. På denna oegentlighet, som dock kanske har mera teoretisk

än praktisk betydelse, -— domstolen får ju i varje fall icke överskrida straffskalans

maximum — lärer emellertid, såvida man ej vill inlåta sig på mera

invecklade och svårtillämpliga bestämmelser, icke kunna rådas bot annat än

genom anlitande av nådeinstitutet i förekommande fall. Men man kan även

tänka sig ett motsatt förhållande. Domstolen kan med hänsyn till förebragt

utredning om den sakfälldes fattigdom hava ådömt honom ett särskilt lågt

bötesstraff, men denne gör likväl icke någon ansträngning att betala böterna,

ehuru han gott skulle kunna göra det. Det förvandlingsstraff, som i sådant

fall skall träda i stället för böterna, blir med hänsyn till det sänkta bötesbeloppet

väsentligt kortare än med tillämpning av det nu gällande systemet. Det

finnes, såvitt man ej vill övergiva förvandlingen efter en fix skala, ingen möjlighet

att, såsom då fråga är om förvandling av dagsböter, verkställa förvandlingen

utan hänsyn till den nedsättning i bötesbeloppet, som betingats av den

sakfälldes mindre goda ekonomiska ställning. Förvandlingsstraffet kommer i

dylika fall att bliva lägre, än som motsvarar domstolens uppfattning om förbrytelsens

svårhet. Häri ligger otvivelaktigt en fara för straffbestämmelsernas effektivitet,

en fara, som är så mycket större, som en bestämmelse om skyldighet

för domaren att vid straffutmätning enligt specialstraffrätten taga hänsyn

till betalningsförmågan med största säkerhet kommer att medföra en allmän

Bihang Ull riksdagens protokoll 1921. 1 sand■ 100 käft. (Nr 194.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 19J/..

sänkning av bötesbeloppen för den stora massan av de sakfällda. Jag kan ej

finna annat, än att en sådan bestämmelse som en nödvändig konsekvens måste

medföra, att även på specialstraffrättens område en höjning göres av förvandlingsstraffets

minimum, och jag kan ej se någon anledning, varför icke samma

minimum bör få gälla vid alla bötesförvandlingar. Möjligen bör emellertid detta

minimum, med hänsyn därtill att det nu är fråga endast om ett provisoriskt

ordnande av saken, sättas något lägre än enligt förslaget. Jag har tänkt mig,

att en fördubbling av den nuvarande minimitiden, åtminstone tills närmare erfarenhet

vunnits, kunde vara tillfyllest. Från de synpunkter, från vilka-man

har att utgå vid bestämmande av förvandlingsstraffets storlek, kan ett sådant

minimum säkerligen icke anses för högt. Även om något större belastning

av fängelserna till en början skulle bliva en följd av en sådan höjning av minimum,

får man väl utgå ifrån, att skärpningen av förvandlingsstraffet i

samband med ett rationellare utmätande av böterna i längden skall verka

i motsatt riktning, och det får härvid icke förbises, att den sänkning i bötesbeloppens

storlek för en stor del bötfällda, som, såsom ovan framhållits, är

att motse, ävenledes kommer att verka nedpressande på totalsumman av

fängelsedagar. Jag hemställer alltså om sådant tillägg till vad som föreslagits,

att vid all bötesförvandling fängelsestraffet ej må sättas under sex

dagar.

Beträffande det sätt, varpå det föreliggande ämnet behandlats i formellt

hänseende, anser jag mig redan i detta sammanhang böra erinra, att det synes

mig, som om icke något vore att vinna av den uppdelning på tre olika lagar,

departementschefen låtit vidtaga. Tvärtom skulle på grund av vissa förhållanden,

till vilka jag återkommer vid tal om de särskilda bestämmelserna, förenklingar

kunna uppnås, om det hela sammanfördes till en lag, som då borde

erhålla till rubrik »lag med vissa bestämmelser om böter» eller något dylikt.

Förslaget till lag om dagsböter.

Rubriken.

Justitierådet Wédberg:

Att dagsböter nyttjas såsom pluralform för dagsbot förefaller att vara språkligt

mindre tillfredsställande. Anmärkningsvärdare är dock att själva termen

dagsbot synes vara vilseledande. Den är visserligen godtagen i Finlands lagstiftning,

men den är där motiverad av två grunder: dagsboten skall beräknas

efter medelinkomsten per dag, och vid bötesförvandling svarar tio dagars fängelse

mot högst tio dagsböter och varje ytterligare dags fängelse mot en dagsbot.

Ingen av dessa grunder föreligger enligt förslaget. Såsom vid 3 § skall

närmare beröras är det icke utan sina svårigheter att rätt förstå vad förslaget

menar med dagsbot, men antagligen är meningen att dagsboten icke skall svara

mot någon viss annan storhet per dag. Vid sådant förhållande är benämningen

dagsbot olämplig såsom ledande tanken in på oriktiga banor. Villigt medges

att en fullt lämplig icke är lätt att finna. Bötesenhet, bötes- eller botskil
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b. 51

ling (jfr vadeskilling o. dyl.) skulle äga den förtjänsten att vara fullt neutrala

beteckningar.

1-3 §§.

J ustitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Den sakenliga uppställningen av innehållet i dessa paragrafer synes vara

följande. I sammanhang med eller i omedelbar anslutning till det grundläggande

stadgandet om straffets ådömande i dagsböter angives brottslighetsgraden

såsom den norm efter vilken antalet dagsböter tillmätes; därnäst den

skala som härvid kommer till användning och dess relation till strafflagens

bötessatser; för det tredje de hänsyn efter vilka dagsbotens penningvärde i

varje särskilt fall skall fastställas. Slutligen anvisas domaren att i utslaget

angiva det penningbelopp som med tillämpning av vad sålunda bestämts skall

i böter gäldas.

Andra stycket i 3 § borde således uppflyttas till 1 § eller få inleda 2 § —

därvid uttrycket »svårhet» lärer böra utbytas mot annat -— och för att ej

bryta sammanhanget synes andra stycket i 1 § böra flyttas ned efter 3 §.

Ovan har jag givit uttryck för den mening, att till de i nämnda stycke stadgade

undantagen böra fogas andra.

Bestämmelserna i förevarande paragrafer synas vidare böra erhålla en formulering,

som är bättre ägnad att föranleda domaren att såsom straffdomens

kärnpunkt markera ådömandet av visst antal dagsböter. Med förslagets lydelse

ter sig detta moment mera såsom en bland premisserna till vad som

framstår såsom utslagets egentliga kläm eller ådömandet av det uträknade

beloppet penningböter. Med något förändrat ordval och andra smärre jämkningar

torde det antydda syftet kunna vinnas.

Att i lagtext giva en tillfredsställande beteckning för alla de faktorer, som

böra inverka på fastställandet av dagsbotens belopp, är utan tvivel omöjligt;

man måste lita till en förståndig rättstillämpning. Den »fria prövning», förslaget

giver domaren, torde också åsyfta icke blott befogenhet att rörande den

dömdes ekonomiska förhållanden nöja sig med ett visst mått av sannolikhetsbevisning,

utan även frihet att efter skiftande förhållanden förläna den ena

eller andra omständigheten större eller mindre vikt. Det synes dock som om

uttryckssättet i 3 § första stycket alltför ensidigt betonade en på egna ekonomiska

tillgångar eller förvärvsmöjligheter grundad betalningsförmåga såsom

norm; ej ringa hänsyn måste enligt min mening tagas till den brottsliges faktiska

levnadsstandard. Jag hemställer därför, att orden »andra på hans betalningsförmåga

inverkande omständigheter» måtte ersättas med »andra levnadsomständigheter»

eller något liknande.

Alldeles särskilt synes mig ett sådant — jag tror mig kunna säga — förtydligande

vara påkallat, om såsom enligt förslaget inga gränser uppställas

för domarens frihet vid dagsbottaxeringen. Men det torde böra vidtagas även

om, såsom försiktigheten synes bjuda, man följer strafflagskommissionens

nästan enhälliga åsikt att maximi- och minimibelopp böra lagstadgas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj ds proposition nr 19Jj.

Vinnes ej avseende för ovan gjorda hemställanden om jämkningar i förslagets

uppställning, torde emellertid ordet »tillika» i 3 § första stycket böra utgå.

Justitierådet Wedberg:

Då i 1 § första stycket talas om ådömande av bötesstraff enligt strafflagen,

inbegripas även sådana fall där jämlikt strafflagen för krigsmakten brott skall

straffas efter allmän lag. Härigenom uppstår den oegentligheten att medan

dagsbotsprincipen kan bliva tillämplig vid bötesådömande jämlikt andra stycket

i 111 § strafflagen för krigsmakten, komma böter enligt första stycket att

utmätas så som föreskrives i den tillämnade lagen angående bestämmande av

böter i vissa fall. Denna oegentlighet är dock försvinnande liten i jämförelse

med den som innebäres i hela läggningen av den föreslagna reformen; och

då härtill kommer att bötesbestämmelserna i sistnämnda paragraf endast mycket

sällan tillämpas, vill jag icke hemställa om någon åtgärd för den anmärkta

oegentlighetens förebyggande.

Lika med justitierådet Alexanderson anser jag att i de fall, där jämlikt

tryckfrihetsförordningen brott skall straffas efter allmän lag, böter böra utmätas

icke efter dagsbotsprincipen utan efter den för specialstraffrätten avsedda

regeln. Vad angår de bötesstraff som tryckfrihetsförordningen själv

utsätter, bliva de nya reglerna, som ju sakna grundlags natur, icke tillämpliga.

Detta gäller icke blott den första straffbestämmelsen i § 2 mom. 4, som

uttryckligen föreskriver att inom böteslatituden (»etthundra riksdaler eller

mera») straffmåttet skall bestämmas »efter brottets beskaffenhet».

Det är icke lätt att av lagtexten komma till klarhet om, vilken storhet dagsboten

egentligen skall uttrycka; och i remissprotokollet lämnas ej annan vägledande

upplysning än att dagsboten är en rent artificiell bötesenhet, som ingalunda

sammanfaller med inkomsten per dag. Emellertid är lagtexten, frånsett

de tillagda orden »efter fri prövning», av alldeles samma innehåll som motsvarande

bestämmelse i 2 kap. 20 § a, v 1916 års förberedande utkast och 7 kap.

15 § i strafflagskommissionens förslag. De kommentarier, som givits till dessa

äldre bestämmelser, borde alltså kunna tjäna till ledning. Men på grund av sin

inbördes olikhet skänka ej heller de den hjälp för lagtextens tydning som man

gärna ville äga. Om 1916 års utkast yttrade sålunda dess upphovsman samma

år (se förutnämnda förhandlingar s. 47—48) att dagsboten måste förstås så, att

man vill ha fram det kvantum, som av den bötesdömde kan läggas åsido utan

att han lider nöd och brister i sin försörjningsskyldighet; domaren borde låta

dagsboten uttrycka vad, enligt hans tanke, den dömde kunde med yttersta

sparsamhet undanlägga per dag. I ett fyra år senare tryckt akademiskt program

angives åter såsom ledande fram till dagsboten en, såsom det vill synas,

väsentligen annan tankegång. För varje person •— heter det där — kan såsom

ett allmänt bötesmaximum tänkas ett belopp, vars utkrävande normalt

kan anses innebära ett lidande, som närmar sig till eller någorlunda motsvarar

det allmänna minimum för fängelsestraffet; dagsboten utgör den kvot, som

uppkommer om sagda belopp divideras med det högsta antal dagsböter som

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

53

lagen medger. I strafflagskommissionens motiv (s. 284—285) resoneras på

samma sätt som i nyssnämnda program.

Även det danska straff lagsförslaget av år 1923 har, i § 54, samma regel

om dagsbotsbeloppet som 1916 års förberedande utkast. Men motiverna till

det danska förslaget synas, jämte det de i huvudsak godtaga den svenske förslagsställarens

anvisning från 1916, också hava sin särskilda uttolkning av

.lagtexten. Det säges (s. 131—132) dels att för de mindre bemedlade bör som

bötesenhet sättas den dagliga arbetsinkomsten med avdrag av det till livets

uppehälle absolut nödvändiga beloppet och att den sålunda bestämda bötesenheten

bör för de bättre ställda ökas efter en naturlig progression, med avdragets

successiva minskning ned till noll, dels att i månget fall den dagliga ungefärliga

förbrukningen kan tjäna till ledning för dagsbotsbeloppets fastställande.

Vad som skall anses ligga i orden »efter fri prövning» förefaller också att

vara mindre tydligt. Anmärkas bör att redan 1916 och 1920 betonades i något

växlande ordalag att domaren måste hava fria händer vid uppskattningen. I

remissprotokollet framhålles emellertid att 1916 års utkast i motsats till strafflagskommissionens

förslag ej uppställer några gränser för domarens fria prövning.

Härav frestas man att tro de citerade ordens uppgift ej vara annan än

att fästa uppmärksamheten på frånvaron av maximum och minimum. Eljest

läge närmast till hands att anse dem skola befria domaren från alla legala bevisregler

och möjligen också giva honom en anvisning att icke låta utredningen

om betalningsförmågan taga alltför stora proportioner. Att i den fria

prövningsrätten inlägga befogenhet för domaren att oavsett betalningsförmågan

underlåta all proportionering där sådan i anseende till förbrytelsens art

funnes icke böra äga rum, synes däremot icke möjligt. En sådan tolkning skulle

annars äga den förtjänsten att föra dagsbotssystemet icke obetydligt närmare

den för specialstraffrätten föreslagna ordningen.

I anslutning till det sist sagda må vidare anföras följande. Att vid utmätning

av bötesstraff skäligt avseende skall fästas vid den sakfälldes betalningsförmåga

förefaller att vara ett mål vars uppnående borde kunna tillfredsställa

även dagsbotssystemets anhängare. Då den för specialstraffrätten tillämnade

regeln av sådant innehåll icke godtages för allmänna strafflagens

område, är det emellertid tydligt att förslaget vill nå längre. Dess mål synes

ej gärna kunna vara annat än att dagsbotsbeloppet skall i allt väsentligt bestämmas

genom en med hänsyn blott till — den omsorgsfullt utredda ■— betalningsförmågan

och enligt strängt proportionella grunder verkställd uträkning;

att en sådan uträkning stundom kan leda till mindre skäligt resultat lärer

vara en risk som systemets anhängare äro beredda att taga. Visserligen säges

det i remissprotokollet att man tillsvidare torde böra nöja sig med att åt domstolen

bereda tillfälle att efter omständigheterna fästa skäligt avseende vid

olikheten i betalningsförmågan och på detta sätt försiktigt bryta med

det gamla och hävdvunna samt småningom vänja folket vid den nya

åskådningen, men det tillägges att denna nya åskådning längre fram

bör kunna allt fullständigare genomföras. Vidare heter det att detta fullstän
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj ds proposition nr 194.

digare genomförande skall ske i mån som det korta frihetsstraffet bringas att

försvinna och förvandlingsstraffet göres väsentligt allvarsammare. Det vore,

synes det mig, av intresse att veta — förutom vad som verkligen ligger i den

nya åskådningen — om det fullständigare genomförandet också anses kräva

en annan avfattning av reglerna om dagsbotsbeloppet och, i jakande fall, huru

dessa då skulle komma att lyda, eller om meningen är att den nu föreslagna

formuleringen medger att, allt efter olika domares smak, den nya åskådningar

från början göres gällande i helt olika omfattning.

Jag finner det sålunda högeligen önskligt att dagsbotsbegreppet blir närmare

klarlagt, men misströstar om att sådant skall visa sig möjligt. Desto

mer påkallat anser jag det vara att ett minimum och ett maximum för beloppet

utsattes, något som föreslagits av strafflagskommissionen och även synes

stå i god överensstämmelse med departementschefens önskan att vid reformens

genomförande må framgås försiktigt. Departementschefen motsätter sig en

begränsning uppåt, emedan den lätt kan få den verkan att dagsbotsbeloppet

för mycket egaliseras i fråga om de förmögnaste, så att bötesstraffet endast i

fråga om mindre bemedlade bötesdömde i nämnvärd grad proportionaliseras

till betalningsförmågan. Då strafflagskommissionen föreslår ett maximum så

högt som ettusen kronor, torde dock härmed lämnas domstolen fullt tillräckligt

utrymme för straffmätningen.

I rent redaktionellt avseende vill det synas som om gången av ett bötesådömande

sådant förslaget vill hava det, och den avgörande betydelse som

fästes vid att domen framför allt gäller dagsbotsantalet, skulle klarare framstå

ifall bestämmelserna om ådömandet sammanfördes i en enda paragraf,

vars ingress innehölle att bötesstraff skall ådömas i dagsböter och som vidare

i tre avdelningar angåve det närmare sättet härför, nämligen under 1 att först

straffet skall bestämmas i visst antal dagsböter efter brottets svårhet och att

det antal dagsböter, som kan ifrågakomma, för varje fall rättar sig efter den

för brottet gällande bötesskalan så, att en dagsbot svarar mot fem riksdaler,

två mot tio o. s. v., under 2 att därefter värdet av en dagsbot skall fastställas

o. s. v., och under 3 att slutligen det penningbelopp skall utsättas som efter

det fastställda värdet svarar mot dagsböternas antal och förty skall erläggas.

Att en sådan lagtext skulle i sak överensstämma med det inom justitiedepartementet

uppgjorda utkastet synes obestridligt. Däremot måste ju erkännas att

avfattningen av det remitterade förslaget kan ge anledning till tvekan om

icke fastställandet av dagsbotens belopp, 3 § första stycket, bör föregå bestämmandet

av dagsbotsantalet, 3 § andra stycket. Ordet »tillika» i första

stycket lärer dock visa att i själva verket förslaget icke avser att i sak skilja

sig från utkastet. Remissprotokollet antyder ej heller motsatsen.

Justitierådet von Seth:

Genom stadgandet i 1 § första stycket begränsas dagsbotssystemets tillämplighet

till endast böter enligt allmänna strafflagen. Skälet härtill har jag

redan berört. Specialstraffrättens bötesbestämmelser äro i allmänhet ej sådana,

att en övergång till dagsbotssystemet kan ske utan en detaljerad om
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

55

arbetning av desamma. På ett område föreligger emellertid ej denna svårighet,

nämligen såvitt angår militärstraffrätten. Inom denna hänvisas i en

mängd fall till straffbestämmelserna i allmänna strafflagen och för alla dessa

fall skulle alltså dagsbotssystemet, då straffet blir böter, komma till tillämpning.

I övrigt förekommer bötesstraff endast i mycket begränsad mån, antingen

på grund av direkt stadgande i lagen (111 § och möjligen 83 §) eller

till följd därav att vissa bestämmelser i allmänna strafflagen, nämligen de om

delaktighet och om vissa straffminskningsgrunder, enligt 33 § skola lända till

efterrättelse jämväl vid tillämpningen av strafflagen för krigsmakten. Bötesstraffet,

där det förekommer, är också i det närmaste anordnat i överensstämmelse

med allmänna strafflagens bestämmelser i ämnet. Det synes med hänsyn

härtill, som om dagsbotssystemet borde genomföras över hela linjen inom

militärstraffrätten samtidigt som det införes i den allmänna strafflagen. Jag

anser mig därför böra hemställa om sådan ändring i förevarande stadgande,

att det kommer att omfatta jämväl ådömande av bötesstraff enligt strafflagen

för krigsmakten. Iakttages detta, bör förslagets ingress lämpas därefter.

Beträffande ifrågavarande stycke synes i övrigt ej annat vara att erinra,

än att, om det överhuvud taget skall anses erforderligt att det direkt uttalas

i lagen, att straffet skall bestämmas i visst antal dagsböter, detta torde böra

ske redan här för att därigenom underlätta den förenkling i avfattningen av

följande paragrafer, varom jag längre fram kommer att hemställa.

I andra stycket av samma paragraf omtalas vissa fall då, oaktat det bötesstraff,

varom fråga är, är fastställt i strafflagen, dagsbotssystemet icke skall

komma till tillämpning. Grunden till dessa undantag är självklar. Det kan

emellertid, såsom inom lagrådet redan framhållits, ifrågasättas, om icke övervägande

skäl tala för att ännu ett undantag göres. I 3 § tryckfrihetsförordningen

hänvisas i en mängd punkter till allmänna strafflagens straffbestämmelser

medan i andra punkter särskilda straff, däribland även bötesstraff,

utsättas. Det kan ej vara lämpligt att i dessa fall, som ju till sin karaktär äro

tämligen likartade, två olika bötessystem komma till tillämpning. Såvitt angår

den periodiska pressen skulle för övrigt dagsbotssystemets tillämpning på

tryckfrihetsbrott lätt kunna föranleda till ett utsträckt användande av ekonomiskt

och i övrigt undermåliga personer såsom ansvariga utgivare, och dessutom

gör stadgandet i 4 § 7 punkten tryckfrihetsförordningen, att användandet

av dagsbotssystemet på pressförbrytelser skulle bliva alldeles förfelat.

Ej heller vad som ifrågasättes i förslaget till lag angående bestämmande av

böter i vissa fall lämpar sig på grund av vad ovan anförts att komma till användning

vid brott, som avses i 3 § tryckfrihetsförordningen; och lika olämpligt

blir det på grund av straffbestämmelsernas karaktär även i fråga om

böter, som eljest kunna ådömas i tryckfrihetsmål. Det lärer för övrigt kunna

ifrågasättas, om icke en tillämpning av sistnämnda förslags bestämmelse vid

utmätande av böter i tryckfrihetsmål skulle innebära en sådan ändring i tryckfrihetsförordningens

straffsystem, att den ej kan genomföras i form av allmän

lag.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 19U.

Jag hemställer alltså, att ett- generellt undantag från den nya lagstiftningens

giltighet måtte göras för alla böter i tryckfrihetsmål.

Iakttages detta och sammanföras, på sätt jag förut hemställt, samtliga de

nya bestämmelserna i en lag, bör undantaget i andra stycket av förevarande

paragraf kunna sammanföras med undantaget för böter i tryckfrihetsmål och

såsom en särskild paragraf intagas efter bestämmelserna om de nya sätten för

utmätande av böter och måhända, såsom längre fram kommer att beröras,

efter även bestämmelsen om anstånd med böters erläggande.

En förenkling skulle vinnas, om 2 § sammanfördes med nästa till en paragraf.

Då kunde andra stycket i nuvarande 3 § utgå och vad där utsäges få

inleda första stycket i den nya paragrafen, vilket i övrigt borde upptaga innehållet

i förslagets 2 § med — förutom den jämkning, som följer av militärstraffrättens

medtagande — allenast den förändringen, att vad här säges om att bötesstraffet

skall bestämmas i visst antal dagsböter, på sätt jag förut hemställt,

överflyttas till 1 §, om det överhuvud taget anses böra bibehållas. Om sålunda

första och tredje styckena i 3 § finge bilda andra och tredje styckena i den nya

paragrafen kunde ordet »tillika» i förstnämnda stycke bibehållas, något som

eljest icke lärer vara lämpligt.

Första stycket i 3 § innehåller en av hörnstenarna i den nya lagstiftningen.

Vad där utsäges lärer också i huvudsak kunna godtagas. Erinras må emellertid

att, såsom även framgår av vad departementschefen uttalat dels till statsrådsprotokollet

och dels i annat sammanhang, det icke är avsikten att framtvinga

ett noggrant utforskande av den sakfälldes individuella betalningsförmåga

och att denna ej heller får vara ensamt avgörande. För t. ex. en

hustru eller en son utan eller med endast ringa egen inkomst, men som åtnjuter

rikligt underhåll av en förmögen make respektive fader, bör det naturligtvis

icke vara enbart den egna betalningsförmågan, som blir avgörande. Ett utmätande

av dagsbotens belopp allenast efter denna skulle kunna leda till rent

av stötande resultat. Vidare får ej heller dagsbotens belopp fastställas efter

betalningsförmågan sådan den kan vara, om den bedömes direkt med hänsyn

till den sakfälldes förmögenhet. Bötesstraffet skulle då kunna komma att

verka som ett rent konfiskationsstraff, vilket säkerligen icke är avsett. Ovanberörda

synpunkter skulle, synes det mig, komma bättre till sin rätt, om med

någon jämkning i uttrycken lagrummet finge utsäga, att med hänsyn till den

sakfälldes inkomst och dennas härflytande ur förmögenhet eller andra inkomstkällor,

hans försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt domstolen

skulle efter ty prövades skäligt fastställa visst belopp i penningar, som

skulle för honom utgöra en dagsbot.

Genom införandet av orden »efter ty prövas skäligt» skulle även vinnas en

annan fördel. Såsom redan antytts, kunna fall förekomma, då den sakfällde

överhuvud taget icke mäktar utgiva något bötesbelopp alls, eller där hans

betalningsförmåga är så ringa, att det bötesbelopp, som, om hänsyn toges endast

till denna, skulle kunna komma i fråga att utdömas, bleve så obetydligt,

att ett sådant ådömande av böter skulle menligt inverka på bötesstraffets förmåga

att verka i allmänpreventiv riktning. Och å andra sidan kan en för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19i.

57

seelse vara sådan, att det skulle verka rent av exorbitant, om dagsboten för

en mera välsituerad sakfälld skulle bestämmas ända upp till den gräns, som

bestämdes av hans betalningsförmåga. Betydelsen av dessa synpunkter blir

så mycket större, som ju enligt förslaget dagsbotssystemet skulle, åtminstone

tillsvidare, bliva tillämpligt även på en grupp i strafflagen behandlade förseelser,

som, enligt vad departementschefen själv medgivit, föga ägna sig för

en dylik tillämpning, nämligen fylleriförseelserna. Strafflagskommissionens

majoritet har också tagit hänsyn till dessa förhållanden och med hänsyn till

dem velat fastställa ett absolut minimibelopp samt för de flesta fall även ett

absolut maximibelopp för dagsboten. Även om man förstår, att departementschefen

med sin utgångspunkt ej velat inlåta sig härpå, synes det, som om de

anförda synpunkterna ej finge lämnas alldeles åsido. En anvisning till domstolarna

att i lämplig mån beakta dem skulle, synes det mig, ligga i den hänvisning

till en skälighetsprövning, som enligt det ovan sagda borde inflyta i

paragrafen. Intages icke en sådan hänvisning, synes det mig icke kunna underlåtas

att antingen från dagsbotssystemets tillämplighet undantaga fylleriförseelserna,

beträffande vilka väl då skulle komma att gälla den föreslagna

bestämmelsen om utmätande av böter, som ej äro att bestämma i dagsböter,

eller också fastställa maximum och minimum för dagsbotens belopp vid dylika

förseelser.

Sammanföres, på sätt jag hemställt, förslagets 3 § med 2 § till en paragraf,

skulle såsom 3 § komma stadgandet om utmätande av bötesstraff, som ej är

att bestämma i dagsböter, samt såsom 4 och 5 §§ bestämmelserna om undantag

från lagens tillämplighet för böter i tryckfrihetsmål och för de fall, som

omförmälas i nuvarande andra stycket av 1 §, samt om anstånd med böters

erläggande, i ordning efter varandra allt efter som man anser lämpligt och

med stadgandet i 5 § 15 punkten tryckfrihetsförordningen överensstämmande

att öppna möjlighet för bevidljande av anstånd med erläggande av böter i tryckfrihetsmål.

4-8 §§.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Med allt erkännande av det önskvärda att vid framtida omdaning av straffsystemet

kunna avskaffa alltför kortvariga förvandlingsstraff, kan jag icke

tillstyrka, att den nu föreslagna partiella reformen av bötesstraffet utsträckes

att gälla även bötesförvandlingen. Såsom departementschefen anfört, är det

visserligen en nödvändig konsekvens av dagsbotprincipen att så långt denna

princip gäller göra förvandlingsstraffets längd beroende icke av det penningbelopp

som skall gäldas, utan av dagsböternas antal. Men därvid synes man

för närvarande böra stanna. Enligt förslaget åter skola för de två huvudgrupperna

av bötesstraff tillämpas två skilda förvandlingstabeller, som icke

löpa parallellt, utan skära sig. Närmare bestämt skall upp till 19 dagsböter

(= 95 kronor andra böter) dagsbotförvandlingen äga rum efter en strängare

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj ds proposition nr 19b.

norm — i början långt strängare; därefter minskas avståndet till dess vid 20

dagsböter (= 100 kronor) tabellerna sammanfalla. Därpå stannar dagsbottabellen

i sin tur efter till dess vid 29 dagsböter (= 145 kronor) dess förvandlingsstraff

blivit tre dagar kortare än den andra tabellens, vilket avstånd för

alla högre bötessatser bibehålies.

Det måste enligt min mening befaras, att detta mätande med skilda mått

skall i tillämpningen te sig såsom en godtycklig orättvisa. Visserligen har till

rättfärdigandet av den störa olikheten i minimum av förvandlingsstraff erinrats,

att dagsböter skola så tillmätas, att förmågan att gälda dem ej behöver

brista. Men oavsett att denna fordran även efter en total reform aldrig skall

kunna och svårligen ens bör upprätthållas annat än i grov approximation, är

det tydligt att under det nu föreslagna provisoriet en dylik sträng tillämpning

av proportionaliseringsgrundsatsen ej kan förväntas genomförd, liksom den enligt

flera uttalanden i remissprotokollet ej heller är åsyftad. Den nämnda olikheten

i förvandlingshänseende synes dessutom ägnad att, vad de lägre bötessatserna

angår, låta motsättningen mellan de båda bötessystemen framstå mera

utpräglad än avsikten torde vara och därmed ock att föranleda en alltför slapp

tillämpning av regeln om skälig hänsyn till ekonomiska villkor vid utmätande

av bötesstraff efter specialstraffrätt.

Men även om förslagets minimisats vid förvandling av dagsböter, emot vad

jag alltså hemställer, behålles oförändrad eller i allt fall höjd över den vid

annan bötesförvandling gällande, synas övriga i förvandlingsskalan företagna

ändringar icke på något sätt vara betingade härav. I remissprotokollet angives

ej skälet till att icke tabellerna från och med 20 dagsböter (= 100 kronor!

andra böter) och uppåt fått följas åt enligt evalveringen: varje påbörjat ytterligare

antal av fyra dagsböter eller belopp av tjugu kronor andra böter umgälles

med en dags ytterligare fängelse. Och själv har jag icke kunnat finna

giltig anledning härtill.

Visserligen skulle en ändring härutinnan, om 6 § i förslaget bibehölles

oförändrad, medföra, att vid sammanläggning av förvandlade dagsböter och

förvandlade andra böter fängelsestraffet bleve för strängt utmätt i vissa fall,

där förslagets ståndpunkt skulle leda till riktigt resultat, nämligen vid dagsbotstraff

överstigande 28 dagsböter. Men denna oegentlighet, som hos förslaget

motsvaras, såsom i ett flertal myndigheters yttrande framhållits, av

ett liknande fel vid sammanläggning av de kortare dagsbotstraffen med annat

bötesstraff, kunde efter vad det vill synas undanröjas över hela linjen genom

en omläggning av det i förslaget tillämpade tekniska förfarandet vid förvandlingen.

Felet i fråga är nämligen beroende av att vartdera slaget av bötesstraff

förvandlas för sig och därefter resultaten adderas. Sker sammanslagning

först och förvandlas den erhållna summan, uppnås däremot det resultat som

enligt mitt sätt att se är det riktiga. Denna sammanslagning förutsätter naturligtvis

att dagsböternas antal i och för förvandlingen omräknas i penningar

enligt de i 2 § fastställda relationstalen.

Vinner vad jag ovan i första hand hemställt beaktande, torde 4—8 §§ kunna

ersättas av en bestämmelse att vid förvandling till fängelse av bötesstraff, som

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

59

ådömts i dagsböter, varje dagsbot skall räknas till fem riksdaler. Därest åter

olikhet i förvandlingsstraffens minimum bibebålles, men avseende vinnes för

vad senast erinrats, erfordras ett tillägg av innehåll att vid förvandling av

sådana böter ensamt för sig eller efter sammanräkning med andra böter fängelsestraffet

i intet fall må sättas under åtta dagar.

I vilket fall som helst synes första stycket i 4 § böra utgå. Det innehåller,

så vitt jag kan finna, med en onödig variation i formuleringen blott vad redan

är stadgat i 2 kap. 10 § strafflagen.

Justitierådet Wedberg:

Om den föreslagna höjningen av förvandlingsstraffets minimum från tre till

åtta dagar yttrar fångvårdsstyrelsen att den måhända kunde något minska

frestelsen för vissa bötesdömda att hellre taga förvandlingsstraff än betala

bötesbeloppet, men att det dock vore skäl att icke räkna mycket härpå. Styrelsen

framhåller tillika att det ligger nära att tänka sig att i följd av höjningen

antalet förvandlingsfångar inom fängelserna för dag räknat måste ganska

avsevärt ökas.

Redan med hänsyn till vad sålunda anförts av den myndighet, som är mest

förtrogen med hithörande förhållanden, finner jag mig böra avstyrka höjningen.

I övrigt anser jag, lika med justitierådet Alexanderson, att förevarande paragrafer

böra utbytas mot en bestämmelse att vid förvandling till fängelse av

bötesstraff, ådömt i dagsböter, varje dagsbot skall räknas till fem riksdaler.

Justitierådet von Seth:

Det sätt, varpå i 4:e och följande paragrafer förvandlingen av dagsböter

till fängelsestraff ordnats, kan, såsom framgår av de avgivna yttrandena, leda

till åtskilliga oegentligheter. Alla dessa oegentligheter skulle undanröjas,

om i stället för de ifrågavarande bestämmelserna i 4 § infördes en allmän föreskrift,

att vid förvandling av dagsböter till fängelsestraff —• att vid bristande

tillgång till böternas gäldande sådan förvandling skall ske, torde utan vidare

framgå av 2 kap. 10 § strafflagen — skall till grund för förvandlingen

läggas, icke det i domen utsatta bötesbeloppet, utan ett belopp i riksdaler

motsvarande fem gånger dagsböternas antal. Man får då fram ett från

alla hänsyn till den sakfälldes ekonomiska förhållanden frigjort belopp, som

exakt motsvarar domstolens i domen uttryckta uppfattning om det begångna

brottets svårhet och som, hållande sig inom det tillämpade lagrummets straffskala,

utan svårighet låter sig förvandlas och om så erfordras sammanräknas

med andra bötesbelopp.

Härutöver skulle sedan icke erfordras andra stadganden i lagen än om det

nya minimum för förvandlingsstraffet, som på sätt jag förut utvecklat, borde

vinna tillämpning vid all bötesförvandling, samt — till undvikande av missförstånd

— därom att vad i lagen stadgas om domstol skall äga tillämpning

jämväl i fråga om poliskammare.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Övergångsbestämmelsen.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåg a och justitierådet

Alexander son:

Om samtliga lagförslag stadgas, att de träda i kraft den 1 januari 1928,

men beträffande lagen om dagsböter göres den inskränkning, att den ej skall

tillämpas med avseende å straff för tidigare begångna brott. Denna modifikation

torde å ena sidan fått en alltför vittgående formulering, enär sammanläggningsreglerna

i 6 och 8 §§ tydligen böra tillämpas jämväl å sådana straff

för äldre brott, som skola med dagsbotstraff förenas. Å andra sidan synes den

för snäv så till vida, som den ej fått gälla även lagen om bestämmande av

andra böter än dem, som i dagsböter ådömas, vilken lag icke kan fattas som

allenast ett lagfästande av gällande oskriven rätt. Rättelse i båda hänseendena

torde, om de båda lagarna sammanslås, lämpligen ske genom att orden

»i avseende å» i dagsbotlagens övergångsbestämmelse utbytas mot »vid bestämmande

av». Därmed skulle ock vinnas, att stadgandet i lagen angående frist

vid böters erläggande förbleve i övergångshänseende oberört av att inflyttas i

lagen om dagsböter.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag härförut hemställt erfordras, förutom bestämmelse, att

den nya lagen ej skall äga tillämpning vid utmätande av böter för brott, som

begåtts före den dag lagen träder i kraft, även en föreskrift, att lagen icke

skall tillämpas vid förvandling av sådana böter, såvida icke med dem skola

sammanräknas böter ådömda efter den nya lagen, då ju alltid den nya minimitiden

för förvandlingsstraffet bör gälla.

Förslaget till lag angående frist vid böters erläggande.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Då lagen, enligt vad i remissprotokollet omnämnes, skulle bliva tillämplig

även å böter, ådömda i polismål, lärer den befogenhet som här gives domstol

uttryckligen böra angivas tillkomma även poliskammare. Liknande hänsyn

torde böra föranleda en jämkning av uttryckssättet i 3 § förslaget till lag om

dagsböter.

Enligt förslaget skall domstolens befogenhet vara begränsad till att medgiva

en viss tids anstånd med betalning av bötesbeloppet i dess helhet. Inom anståndstiden

skall, enligt planerade administrativa bestämmelser, det stå den

sakfällde fritt att göra avbetalningar. Jag har icke kunnat finna något bärande

skäl, varför det skall vara domstolen betaget att till stöd för en svag karaktär

bestämma om avbetalningar i vissa terminer med verkan att, om en termin

försittes, allt vidare anstånd med böternas erläggande är förfallet. De

svårigheter i sammanläggningsväg, varom i remissprotokollet talas, synas icke

stegras härigenom. Däremot torde visserligen det i samma protokoll hävdade

billighetskravet, att den som gjort avbetalning å böter, men sedermera, enär

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

61

de ej gäldas till fullo, får bötesstraffet i dess helhet förvandlat till fängelse,

skall återfå vad utan befriande verkan erlagts, icke kunna genomföras annat

än i kriminallags ordning för det fall att bötesdel betalts inom en av domstol

fastställd termin, men vidare anstånd med böternas gäldande sedermera förfallit

och förvandling av straffet kommit till stånd. Emellertid synas knappast

avgörande betänkligheter behöva hindra att i förslaget infogas ett tilläggsstadgande

av innehåll, att om böter förvandlats till fängelse, ity att tillgång

saknades till deras fulla gäldande, den sakfällde äger i den ordning Konungen

bestämmer återbekomma vad i avbetalning å böterna må vara erlagt.

Uttrycket »bevilja» torde böra utbytas mot exempelvis »medgiva», till förebyggande

av den tolkning att domstolens beslut om anstånd vore beroende av

ett av svaranden i rätt ordning framställt yrkande, vilket bl. a. i det fall, att

frågan blir aktuell först i högre rätt, icke vore lyckligt. Även i andra hänseenden

torde förslaget böra undergå formell överarbetning, därvid den tyskt

lagspråk mera än svenskt tillhörande termen frist kunde ersättas med anstånd

(jfr t. ex. 193 § utsökningslagen i dess lydelse enligt lag den 29 maj 1925).

Justitierädet Wcdberg:

Om böter skola rättas efter den sakfälldes betalningsförmåga, torde bötesbeloppet

icke böra sättas högre än att den sakfällde förmår betala det redan då

domen faller eller åtminstone då den vinner laga kraft (jfr strafflagskommissionens

betänkande s. 286). Jag kan sålunda icke finna annat än att, när böter

utmätas efter betalningsförmågan, anstånd med deras erläggande ofta blir

mindre behövligt än för närvarande. Mahända kan också domstolens prövning,

särskilt fastställandet av dagsbotens storlek, försvåras genom tvekan huruvida

det bör räknas med betalning omedelbart eller först efter ett halvår. Bötesanstånd

torde visserligen kunna vara till gagn i ett eller annat av de många fall,

då betalningsförmågan icke inverkar å straffmåttet, och kanske även i det hänseende

som beröres av fångvårdsstyrelsen i dess utlåtande. Men då, såsom i

remissprotokollet framhalles, redan nu under hand plägar i icke ringa utsträckning

medgivas att den bötfällde får uppskov med böteslikviden eller får fullgöra

denna avbetalningsvis, och då vidare indrivningen av böter regleras i administrativ

väg, finner jag den föreslagna lagen vara obehövlig.

I redaktionellt avseende är jag väsentligen ense med justitierådet Alexanderson.

Justitierådet von Seth:

Även i delar, som icke förut av mig berörts, är jag i huvudsak ense med justitierådet

Alexanderson i vad han erinrat mot förslagets formella avfattning.

Förslaget till lag angående bestämmande av böter i vissa fall.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda något yttrande utöver vad förut

förts.

an
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den

21 februari 1927 avgivna utlåtande över de den 11 januari 1927 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag om dagsböter;

2) lag angående frist vid böters erläggande; och

3) lag angående bestämmande av böter i vissa fall.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

»Beträffande omfånget av dagsbotsprincipens tillämpning har inom lagrådet

hemställts, att principen icke måtte vinna tillämpning vid bestraffning av

fylleriförseelser. Med hänsyn till dessa förseelsers talrikhet skulle dagsbotsprincipens

tillämpning å dem icke kunna undgå att medföra en stark ökning

av domstolarnas arbetsbörda. I Finland har, enligt vad inhämtats, principens

användning å dessa förseelser just ur nämnda synpunkt visat mindre

tillfredsställande resultat. Anmärkas må även, att enligt de danska strafflagsförslagen

dagsbotsprincipen ej skulle vinna tillämpning å ifrågavarande förseelser.

Då härtill kommer, att anledning finnes till antagande att fylleriförseelserna

inom en nära framtid komma att överflyttas till specialstraffrätten,

anser jag mig höra efterkomma den inom lagrådet härutinnan gjorda hemställan.

Såsom en konsekvens härav böra, på sätt jämväl inom lagrådet erinrats,

från dagsbotsprincipens tillämpning undantagas de med fylleriförseelsema nära

sammanhängande brotten enligt 11 kap. 15 § strafflagen.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till lag om dagsböter skulle

dagsbotsprincipen vinna tillämpning å de tryckfrihetsbrott, som enligt tryckfrihetsförordningen

skola bestraffas efter allmän lag. Med hänsyn till vad

inom lagrådet erinrats synas emellertid nämnda brott böra undantagas från

dagsbotsprincipens tillämpning. Att därjämte undantaga dessa brott ävensom

övriga tryckfrihetsbrott från tillämpning av den särskilda bestämmelsen om

utmätande av bötesstraff, som ej skall ådömas i dagsböter, anser jag ej behövligt.

I den mån tryckfrihetsförordningens stadganden (se t. ex. första

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

63

straffbestämmelsen i § 2 mom. 4) kunna anses utesluta, att vid bötesstraffs

utmätande någon hänsyn far tagas till den sakfälldes ekonomiska förhållanden,

kan i allt fall nämnda särskilda bestämmelse tydligen icke vinna avseende

med hänsyn till tryckfrihetsförordningens natur av grundlag.

Bötesstraff, som stadgas i strafflagen för krigsmakten, skola i do flesta

fall ådömas enligt allmänna strafflagen. I dessa fall skulle således utan särskild

föreskrift dagsbotspnncipen komma till användning. På grund av direkt

stadgande i strafflagen för krigsmakten (111 § och möjligen 83 §) ävensom

till följd därav, att allmänna strafflagens bestämmelser om delaktighet

och om vissa sträf fminskningsgrunder skola lända till efterrättelse jämväl vid

tillämpning av strafflagen för krigsmakten, kunna emellertid fall inträffa då

bötesstraff utdömes direkt enligt strafflagen för krigsmakten och då följaktligen

i saknad av särskild föreskrift tillämpning av dagsbotsprincipen skulle

vara utesluten. Ehuru nyssnämnda fall äro av synnerligen ringa praktisk betydelse,

torde dock följdriktigheten påkalla, att, på sätt inom lagrådet hemställts,

stadgandet i 1 § första stycket i förslaget till lag om dagsböter ändras

sa, att det kommer att omfatta jämväl ådömande av bötesstraff enligt strafflagen

för krigsmakten.

En ledamot av lagrådet har erinrat, att med hänsyn till innehållet i 4 kap.

1 § strafflagen det i brist på uttrycklig bestämmelse i förslaget till lag om dagsböter

syntes ovisst, huruvida dagsbotsprincipen skall anses tillämplig eller ej

i sådana fall, där gärning är straffbar enligt såväl allmänna strafflagen som

speciallag och bada lagbuden hava samma straffsats. Jag anser särskilt stadgande

i berörda avseende icke vara av behovet påkallat. I angivna fall torde

utan vidare få anses gälla, att allmänna strafflagens straffsats och därmed

även dagsbotsprincipen bör komma till användning.

Med hänsyn till erinringar inom lagrådet finner jag det i förslaget till

lag om dagsböter, 3 § andra stycket, intagna stadgandet om dagsbotsbeloppets

beräknande böra i vissa avseenden förtydligas. Sålunda synas orden ''efter fri

prövning höra ersättas med efter ty prövas skäligt’. Härigenom torde än

tydligare komma till uttryck, att det vid dagsbotsbeloppets beräknande ej

är fråga om någon proportionalisering med matematisk noggranhet, utan att

domstolen i varje fall skall utdöma ett straff, som enligt allmän rättsuppfattning

framstar såsom skäligt. Bestämmelsen att dagsbotsbeloppet skall

fastställas med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet

och andra pa hans betalningsförmåga inverkande omständigheter’

avsags innebära, att hänsyn jämväl skulle tagas till den sakfälldes faktiska levnadsstandard.

För att tydligare angiva detta synas orden ''andra på hans betalningsförmåga

inverkande omständigheter’ lämpligen kunna ersättas med ''andra

levnadsförhållanden’.

Beträffande dagsböters förvandling till fängelse hava lagrådets ledamöter

enhälligt föreslagit, att dagsböternas antal i och för förvandlingen skola omräknas

i penningar enligt de i 2 § förslaget till lag om dagsböter fastställda

relationstalen. Förvandlingen och erforderliga sammanläggningar skulle därefter

ske enligt stadgandena i 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. Jag finner detta

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

förslag böra vinna beaktande, då därigenom skulle undanröjas åtskilliga olägenheter,

som i förevarande avseende onekligen äro förenade med det remitterade

förslaget.

Inom lagrådet har hävdats, att samma minimum av förvandlingsstraff bör

stadgas vid förvandling av bötesstraff, ådömt i dagsböter, och vid annan bötesförvandling.

De skäl, som härför anförts, finner jag beaktansvärda. Tre ledamöter

anse, att berörda likhet bör ernås genom bibehållande jämväl vid dagsbotsförvandling

av nu gällande minimum tre dagars fängelse. Av en ledamot

åter föreslås, att för all bötesförvandling bör stadgas ett minimum av sex

dagars fängelse. En höjning av straffminimum vid förvandling av bötesstraff,

som ej ådömts i dagsböter, anser jag emellertid vara av alltför genomgripande

natur för att böra ifrågakomma vid nu avsedda begränsade reform. Da för

likhetens vinnande således endast återstår den först nämnda lösningen, anser

jag denna böra vinna beaktande.

Den av lagrådets samtliga ledamöter gjorda hemställan att de tre författningsförslagen

må samarbetas till ett enda, anser jag böra följas. På grund

härav ävensom i anledning av vissa i övrigt inom lagrådet framställda erinringar

synas en del jämkningar i de föreslagna bestämmelserna böra ske.

I anslutning till vad jag nu anfört har jag låtit omarbeta ifrågavarande lagförslag.

»

Departementschefen uppläser härefter i enlighet med det avgivna yttrandet

avfattat förslag till lag med vissa bestämmelser om bötesstraffet (böteslag)

samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

263830

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:202 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om bötesstraffet s. 1 i texten
  2. 1LU 1927:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om bötesstraffet s. 1 i texten