Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

1927-03-11 · 43 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:197, Med förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

1

Nr 197.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet; given Stockholms

slott den 11 mars 1927.

Under åbefopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§

lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1) angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. Meurling.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt.

199 höft. (Nr 197.)

L

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

F örslag

till

Lag

om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1)

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 6, 59 och 83 §§ i lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola, 59 och 83 §§

i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

6 $.

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja deltaga,

efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, för vilken fastighetsskatt enligt kommunalskattelagen

skall utgöras, dock att äldre lotshemman, så länge de äro

underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad frihet

från väghållningsbesväret;

b) all annan fastighet, för vilken sådan fastighetsskatt skall utgöras,

såvitt taxeringsvärdet uppgår till minst åttahundra kronor; samt

c) till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande därav:

a) att jordbruksfastighet påföres en vägfyrk för varje tvåhundra kronor

av taxeringsvärdet,

b) att annan fastighet påföres en vägfyrk för varje trehundra kronor av

taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för varje trettio kronor därav;

dock med iakttagande att vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Vägfyrktalslängd i--— tillställas vägstyrelsen.

83 §.

Sedan väghållningsdistrikten — — — vinna tillämpning.

Intill utgången av det år, då vägdelning enligt denna lag första gången

blivit inom varje distrikt fullbordad, skall likväl, den tid mark är bar,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

3

vägunderhållet in natura utgöras enligt hittills gällande bestämmelser

med skyldighet för innehavare av jordbruksfastighet, som enligt 6 och

7 §§ är förpliktad utgöra sådant vägunderhåll, men intill dess ny vägdelning

sker bliver därifrån befriad, att bidraga till väghållet med

penningar.

Om användandet — — — väghållningsskyldige besluta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Historik.

Väghållningsbesyäret

enligt

1734 års lag.

Vägkommittén.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 22 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Medling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet

Meurling:

Enligt 1734 års lag ålåg det allmänna väghållningsbesväret på landet

uteslutande den i mantal satta jorden. Inom häradssamfälligketerna, som

utgjorde vägdistrikt, fördelades besväret efter mantal och utgjordes, åtminstone

vad angår vägunderhållet, uteslutande genom arbete in natura

efter vägdelning. Något statsbidrag förekom icke.

Denna princip för väghållningsbesvärets utgörande eller dess fördelning

allenast på den mantalssatta jorden bibehölls orubbad ända till 1891 års

vägreform, ehuru kravet på eu skälig lindring i besväret för jordbruket

framfördes redan på 1700-talet och sedermera återkom under 1800-talet i

en mängd vid riksdagarna framburna motioner. Meningarna om grunderna

för en sådan reform voro emellertid mycket delade. Besväret förmenades

sålunda böra utgöras, än av endast vissa slag av fast egendom,

än av all dylik egendom, än av fastighet och industriell rörelse, än av alla

beskattningsföremål efter de för kommunalutskylders utgörande stadgade

grunder och än — i tydligt uttalad motsättning däremot — av sådana beskattningsföremål,

som företrädesvis kunde sägas begagna de allmänna

vägarna. Jämväl framfördes förslag om hela väghållningskostnadens bestridande

genom avgifter av de vägfarande. Däremot synes man under

denna tid hava varit främmande för tanken på vägväsendets bekostande

eller övertagande av staten.

Sedan i anledning av riksdagens begäran den så kallade vägkommittén

tillsatts för utredning i ämnet, avlämnade samma kommitté år 1880 sitt

betänkande. Huvuddragen däri voro följande: väghållningsbesväret utsträcktes

till i regel all fastighet samt till inkomst med vissa undantag;

den mantalssatta jorden beskattades högst och inkomsten lägst, allt i förhållande

till bevillningen såsom skatteunderlag; den mantalssatta jorden

bibehölls vid skyldigheten att utgöra vägunderhållet in natura, under det

att vägväsendets övriga utgifter bestredes ur vägkassor, bildade genom

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

vägskatt i främsta rummet av de ny tillkomna beska ttningsf öremålen; samfälligheten

för väghållningskostnadens fördelning utsträcktes till länet

eller landstingsområdet; en ny, av hemmanens taxeringsvärden beroende

delningsgrund, i stället för mantalet, föreskrevs för vägdelningen.

På grundval av vägkommitténs förslag avlätos propositioner i ämnet till

1887 och 1889 års riksdagar. Vid sistnämnda riksdag föll frågan genom

kamrarnas skiljaktiga beslut. Motionsvis återkom frågan vid 1891 års riksdag.

Den av riksdagen antagna lagen om väghållningsbesvärets utgörande

på landet godtogs av Kungl. Maj:t och promulgera des den 23 oktober

1891.

Enligt denna lag bibehölls i regel häradet såsom väghållningsdistrikt,

dock med fakultativ möjlighet till såväl förstoring som förminskning —

en möjlighet, som sedermera, i den mån den begagnats, nästan undantagslöst

utnyttjats i den senare riktningen. Staten skulle deltaga i vägunderhållet

med en tiondel av den uppskattade kostnaden för samma underhåll,

såvitt anginge till naturaunderhåll indelad sommarväg. Kepajrtitionsgrunderna

bestämdes sålunda, att jordbruksfastighet, med undantag av

staten eller menighet tillhöriga alhnänningsskogar, skulle påföras en vägfyrk

— den nya repartitionsenheten — för varje 100 kronor av taxeringsvärdet,

att dessa skogar, frälseränta, till bevillning taxerad annan fastighet

med taxeringsvärde av minst 800 kronor ävensom staten tillhörig dylik

fastighet, såvitt inkomst därav droges och taxeringsvärdet uppginge till

minst nyssnämnda belopp, skulle påföras en vägfyrk för varje 400 kronor

av taxeringsvärdet, samt att inkomst skulle påföras eu vägfyrk för varje

30 kronor av den till bevillning beskattningsbara andelen därav. Vägskatt

erlades icke för taxerade inkomster under 1,000 kronor och ej heller

för inkomst av kanal, järnväg och annan farväg, inkomst av skeppsrederi

och sjöfart, inkomst genom avlöning, arvode och traktamente eller annan

med allmän eller enskild tjänstebefattning förenad förmån, pension, årligt

understöd, gratifikation, Inpränta och undantagsförmån samt inkomst,

som förvärvades genom arrende av staten tillhörig jordbruksfastighet. Bestämmelsen

om en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara

inkomsten tillkom genom kompromiss, sedan första kammaren beslutat

en vägfyrk för varje 40 kronor och andra kammaren en vägfyrk för varje

20 kronor av den beskattningsbara inkomsten.

Den lindring för jordbruket i väghållningsbesväret, som 1891 års väglag

innebar, .ansågs emellertid icke tillräcklig, och revision av lagen påyrkades

snart. År 1905 utfärdades lag om ändring i vissa delar av väglagen,

innebärande, bland annat, höjning av repiartitionstalen för vissa beskattningsföremål,

i det att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar

skulle påföras en vägfyrk för varje 150 kronor av taxeringsvärdet

och att frälseränta samt annan fastighet skulle påföras en vägfyrk för varje

Väglagen.

Ändringar i

väglagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Vägkommis
sionensförslag.

Ändring i väglagen

1918.

1920 års vägskatteproposition.

200 kronor av taxeringsvärdet. I fråga om inkomst utökades skatteplikten

sålunda, att vägskatt skulle utgå för inkomst, som uppgick till minst

1,000 kronor och varför bevillning till staten utgjordes, dock med undantag

för inkomst, som förvärvades genom arrende av staten tillhörig jordbruksfastighet.

Statens ordinarie bidrag till vägunderhållet utökades att

avse icke blott sommarunderhållet av till naturaunderhåll indelad allmän

väg utan även sommarunderhållet av övriga allmänna vägar samt allmän

bro och färja, varjämte bidraget höjdes till tre tjugondelar av den uppskattade

kostnaden för underhållet. Därutöver kunde extra statsunderstöd

tilldelas synnerligt betungade vägkållningsdistrikt i mån av därför tillgängliga

medel. Enligt kungörelsen den 10 juni 1912 angående disposition

av anslag till understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt kan

sådant understöd erhållas till högst hälvten av distrikts kostnad för vägunderhåll,

beräknad efter medeltalet av nämnda kostnad för det löpande

och de sistförflutna fem åren, dock att understöd icke må utgå, i den mån

sagda kostnad understiger 30 öre för vägfyrk.

Trots de väsentliga ändringar, som de nya bestämmelserna medförde,

framträdde allt fortfarande krav på nya reformer. Den i anledning härav

tillsatta vägkornmissionen avgav år 1916 förslag till lag om allmänna vägar

på landet. Enligt detta förslag skulle landstingsområdet utgöra väghållningsdistrikt.

Vägunderhållet skulle dock i huvudsak åligga distriktets

kommuner, vilka ägde att för detta underhåll årligen njuta ersättning av

distriktet enligt särskild uppskattning. Statsbidraget skulle beräknas å

kostnaden icke blott för vägunderhållet utan även för vinterväghållningen

samt i fråga om vinterväghållningen utgå i förhållande till den verkliga

kostnaden. Statsbidrag skulle utgå med ett grundbidrag av 20 procent av

väghållningsdistriktens kostnad för vägunderhåll och vinterväghållning

samt därutöver med vissa tilläggsbidrag i stigande skala för de mera betungade

distrikten. I fråga om grunderna för vägskattens utgörande föreslog

vägkornmissionen icke några ändringar i de gällande bestämmelserna,

under åberopande av att den kommunala beskattningens reformering vore

förestående samt att en definitiv omreglering av vägbeskattningen, vilken

vore i högsta grad beroende av kommunalbeskattningen, icke kunde tänkas

genomförd fristående för sig.

År 1918 ändrades bestämmelserna om statens bidrag till vägunderhåll

sålunda, att beloppet för samma bidrag höjdes till 30 procent av den uppskattade

kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och färja.

I samband med 1920 års förslag till kommunalskattelag •— vilket som

bekant bland annat upptog beskattningsformerna fastighetsskatt, näringsskatt

och kommunal inkomstskatt — framlade Kungl. Maj:t i särskild

proposition (nr 358) förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

23 oktober 1891 angående väghållningsbesväi''ets utgörande på landet. Då

bevillningstaxeringen, vilken låg till grund för vägskatten, skulle upphöra

efter antagande av den föreslagna kommunalskattelagen, önskade man

anknyta vägskatten till den nya taxeringen till kommunalskatt, men, enär

frågan om en fullständig revision av väglagstiftningen stod på dagordningen,

ville man icke ingå på frågan om en omläggning av vägbeskattningen.

Förslaget nöjde sig därför med att i väglagen infoga sådana i det

föreslagna kommunalskattesystemet ingående beskattningsfÖremål, som

närmast motsvarade de gamla, med iakttagande av att förut gällande repartitionsgrunder

i huvudsak bibehölles oförändrade. I anslutning härtill

skulle vägskatt icke utgå för näringsskattevärde och ej heller för inkomst av

fast egendom. Inkomst skulle således påföras en vägfyrk för varje 30 kronor

av det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet, minskat

i förekommande fall med dels uppskattad inkomst av fast egendom, dels

hyresvärdet motsvarande 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som av

ägaren användes i näring eller eljest i rörelse eller yrke, dels ock värdet i

oförädlat skick av beståndsdelar från egen fastighet, valka förädlades eller

förbrukades i näring eller eljest i rörelse eller yrke. Detta förslag innebar

således, att för vägbeskattningen särskild taxering av inkomst måste äga

mim i vissa fall.

Då 1920 års riksdag avslog förslaget till kommunalskattelag och antog

det nu gällande kommunalskatteprovisoriet, gjordes icke några ändringar

i själva väglagens beskattningsbestämmelser. De samma år vidtagna ändringarna

beträffande bevillningstaxeringen — särskilt införandet av rätten

till allmänna avdrag samt orts- och familjeavdrag — hava emellertid

haft en betydande inverkan å det relativa trycket av vägskattebördan.

Till denna förskjutning i skattetrycket skall jag senare återkomma.

När sedermera frågan om väglagstiftningen på nytt upptogs till behandling,

så ansågs vägkommissionens förslag icke utan omarbetning

kunna läggas till grund för proposition i ämnet. De för verkställandet av

dylik omarbetning tillsatta vägsakkunniga avgåvo år 1921 förslag till lag

om allmänna vägar på landet. Enligt detta förslag utgjorde varje landstingsområde

ett vägdistrikt och skulle skyldigheten att ombesörja väghållningen

åligga varje sådant område. Vägskatten skulle utgå efter vägfyrk

sålunda, att jordbruksfastighet påfördes en vägfyrk för varje 200 kronor

av taxeringsvärdet, frälseränta samt annan fastighet eu vägfyrk för varje

300 kronor av taxeringsvärdet och inkomst en vägfyrk för varje 30 kronor

av den beskattningsbara andelen därav. Statsbidraget skulle beräknas i

förhållande till den verkliga kostnaden för både vägunderhållet och vinterväghållningen.

Statsbidraget skulle utgå dels i form av grundbidrag

med 30 procent av varje distrikts sammanlagda kostnad för vägunderhåll

och vinterväghållning, dels ock i form av tilläggsbidrag, som dock endast

kommo sådana distrikt tillgodo, vilka i fråga om vägunderhåll och vinter
-

väg
sakkunniga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 197.

1922 års

proposition.

Ändring i väglagen

1924.

Automobilbe
skattningen.

väghållning vore mera betungade än rikets distrikt i genomsnitt. Därtill

komme särskilt bidrag för ödebygdsväg, uppgående till 30 procent av kostnaden

för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg.

Vägsakkunnigas förslag lades till grund för Kungl. Maj:ts till 1922 års

riksdag avlåtna proposition (nr 100) med förslag till lag om allmänna

vägar på landet. Enligt propositionen skulle, i överensstämmelse med vad

som föreslagits av vägsakkunniga, landstingsområdet utgöra vägdistrikt

samt väghållningen åligga varje sådant område. Repartitionsgrunderna

voro, till skillnad från vad som var fallet enligt vägsakkunnigas förslag,

avfattade i överensstämmelse med gällande väglag, dock att staten eller

menighet tillhöriga allmänningsskogar skulle åsättas vägfyrk lika med

andra jordbruksfastigheter. Propositionens stadganden om statsbidrag

överensstämde med vägsakkunnigas, dock att i kostnaden för vägunderhåll

och vinterväghållning skulle inbegripas jämväl förvaltningskostnad samt

att det särskilda bidraget till ödebygdsväg upptogs till allenast 20 procent

av kostnaden för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg. Propositionen

blev emellertid av riksdagen avslagen.

År 1924 infördes den ändring i väglagen, att, därest inom distriktet dess

samtliga vägar övertagits till underhåll medelst vägkassan, det ordinarie

statsbidraget skall beräknas å distriktets verkliga kostnader för vägunderhållet

och i underhållskostnad jämväl inbegripas all förvaltningskostnad,

som icke uppenbarligen avser byggande av väg.

Genom förordn ingen den 2 juni 1922 om automobilskatt och om särskild

skatt å automobilgummiringar har föreskrivits, att skatt skall utgå för

automobiler och för automobilgummiringar. Genom förordning den 23

maj 1924 om särskild skatt å bensin och motorsprit har förordnats, att skatt

skall utgå för bensin och motorsprit, vilken förordning, i vad den avser

särskild skatt å motorsprit, dock icke träder i kraft förrän den 1 juli 1929.

Enligt förordningen den 28 maj 1926 om fördelning av automobilskattemedel

skola av automobilskatten, automobilgummiringsskatten och bensinskatten

(automobilskattemedel) SO procent tillfalla landsbygden för att

användas företrädesvis till förbättring och underhåll av för den allmänna

samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar och broar samt 20 procent tillfalla

städerna för att användas för dessas gatu- och väghållning. Av landsbygdens

andel av skattemedlen skola 85 procent fördelas sålunda, att till

väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll medelst

vägkassan, bidrag utgår med en tiondel av distriktets verkliga kostnad

för vägunderhåll och vinterväghållning, samt att vad av omförmälda 85

procent återstår skall tillgodokomma de särskilda länen i förhållande till

de belopp, som influtit i automobilskatt från respektive läns landsbygd.

Av återstående 15 procent må visst belopp användas för vissa forskningsoch

undersökningsarbeten och återstoden mellan länen fördelas på sätt

Konungen förordnar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Sedan särskilda sakkunniga (1924 års skatteberedning) förordnats att biträda

vid. beredningen av frågan om den direkta beskattningen till stat

och kommun m. m., verkställdes på begäran av nämnda beredning av vägkonsulenten

i Stockholms län, majoren i väg- och vattenbyggnadskåren

Ingemar Petersson en undersökning angående väghällningsbördans storlek

och fördelning under åren 1880—1923. Resultatet av denna undersökning

föreligger i en promemoria, vilken såsom bilaga 1 fogats vid det

av skatteberedningen den 8 oktober 1925 avgivna betänkandet om vägbeskattningens

ordnande (Statens offentliga utredningar 1925:31). •

En ur nämnda promemoria hämtad tabell — vilken torde få såsom bilaga

(1) fogas vid statsrådsprotokollet — visar, hur antalet vägfyrkar på

grund av lagstiftningsåtgärder och allmänna ekonomiska förhållanden varierat

under olika år och för olika beskattningsföremål. Åtskilliga i tabellen

upptagna siffror torde dock få betecknas såsom i hög grad

approximativa.

Såsom av tabellen framgår, hava stora förändringar i det relativa trycket

av väghållningsbördan ägt rum under den angivna tiden. Före väglagens

tillkomst åvilade hela väghållningsbördan den mantalssatta jorden. År 1900

— nära 10 år senare — hade annan fastighet och inkomst övertagit cirka

14 procent av väghållningsbördan med motsvarande lättnad för jordbruksfastighet.

År 1915 uppgick annan fastighets och inkomsts andel i väghållningsbördan

till cirka 38 procent och år 1921 till cirka 57 procent. Denna

förskjutning torde huvudsakligen ha berott på de år 1905 genomförda ändringarna

i väglagen, på högkonjunkturerna under krigstiden samt på den

allt kraftigare fortgående utflyttningen från städerna av industriföretag och

enskilda, ehuru berörda utflyttning i viss mån motverkats genom nybildning

av städer och inkorporering i äldre städer av tätt bebyggda samhällen.

Beträffande jordbruksfastigheterna har en höjning av taxeringsvärdena och

därmed av antalet vägfyrkar ägt rum vid de allmänna fastighetstaxeringarna,

särskilt år 1918. Efter år 1921 har en återgång ägt rum till

nackdel för jordbruksfastighet, i det annan fastighets och inkomsts andel

år 1923 nedgått till cirka 45 procent. Denna återgång har huvudsakligen

förorsakats av nedgången i den beskattningsbara inkomsten, vilken i sin tur

— förutom på de försämrade konjunkturerna — beror på införandet genom

1920 års riksdagsbeslut av rätten till allmänna avdrag samt orts- och familjeavdrag

vid bevillningstaxeringen, vars verkningar i tablån komma till uttryck

först i de för år 1923 upptagna siffrorna. Anmärkas må även, att

under depressionstider bestämmelsen om vägskattefrihet för inkomster under

1,000 kronor får ökad betydelse.

Väghållningsdistriktens sammanlagda inkomster och utgifter för väghållningen

framgå av en annan i skatteberedningens betänkande intagen tabell,

vilken likaledes torde få såsom bilaga (2) fogas vid statsrådsprotokollet.

Betraktas de uti kolumn 20 i tabellen angivna siffrorna, utgörande det

kontanta utlägg per vägfyrk, som jordbruksfyrkarna fått vidkännas utöver

Väghållningsbördans

storlek

och fördelning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

naturaprestationerna, så framgår, som naturligt är, att med den nya väglagens

ikraftträdande uttaxeringarna i fråga på grund av de nya beskattningsföremålens

tillkomst avsevärt sjunkit. Minskningen i uttaxeringen har

fortgått ända t. o. m. 1910. De ökade kraven på vägarna och de därigenom

ökade totala väghållningskostnaderna hava emellertid gjort, att uttaxeringen

på naturafyrkar måst ökas under senare åren och utgjorde, som framgår av

tablån, år 1923 9.2 öre. Enligt väglagen skall på icke-naturafyrkar uttaxeras

samma belopp, som enligt uppskattningen belöper på naturafyrkar (efter avdrag

av statsbidraget) jämte på naturafyrkar uttaxerat kontant belopp. De

uti kolumn 21 angivna siffrorna visa alltså den för hela landet beräknade

medeluttaxeringen under de olika åren. Om man undantager 1923, visar

tablån, att denna uttaxering i det stora hela undan för undan blivit lägre.

Den var högst 1905 med 30.6 och lägst 1919 med 18.o öre. Lågkonjunkturen

under de sista åren ävensom de förut omnämnda allmänna avdragen

samt orts- och familjeavdragen, varigenom plötsligt antalet vägfyrkar av

inkomst minskats, hava medfört, att oaktat skuldsättningen uttaxeringen stigit.

Under den tid, här ifrågavarande tabeller omfatta, hade vägdistrikten

ännu icke kommit i åtnjutande av automobilskattemedel. Detta inträffade

nämligen först år 1924.

Slutligen torde böra påpekas, att förhållandena inom de enskilda distrikten

i många fall i hög grad avvika från dem, som framgå av den givna sammanfattningen.

Efter hemställan av skatteberedningen utarbetades under sommaren 1925

en till beredningens ovan nämnda betänkande fogad promemoria angående

den svenska väghållningsbördans storlek och fördelning under närmaste framtid.

Därvid uppskattades den dåvarande väghållningsbördan till ungefär 57

miljoner kronor, därav 34 miljoner kunde anses erläggas av de väghållningsskyldiga,

11 miljoner av staten och 12 miljoner av trafikanterna. De vägliållningsskyldiga

beräknades alltså svara för 60 procent av vägbördan.

Av olika skäl ansågs, att efter en viss övergångstid underhållskostnaderna

för vägarna skulle kunna nedbringas. Den lättnad i vägbördan, som

sålunda vore att förvänta med avseende å underhållskostnaden, syntes

dock komma att tagas i anspråk för hastigare iståndsättande och komplettering

av vägnätet än som vore möjligt med användande uteslutande av

automobilskattemedel. Reglerna för dessa medels åtnjutande och allmänhetens

krav på. förbättrade trafikförhållanden vore så pass påträngande, att

de väghållningsskyldiga ej torde komma att inom den närmaste framtiden

lämnas rådrum till någon genomsnittlig skattesänkning. Å andra sidan vore

planläggningen av dessa arbeten och deras finansiering så villkorlig, samt

deras utförande så bundet vid trafikanternas eget intresse och egna bidrag,

att någon huvudsaklig ökning av väghållarnas skattebörda för detta ändamål

ej rimligen torde kunna pretenderas eller komma att ske. Underhållskostnadernas

successiva sänkning komme ändock att medgiva en forcering

av om- och nybyggnadsarbeten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

11

Under dessa förhållanden och under förutsättning av orubbade skattebestämmelser

ansågs man kunna emotse, att det angivna beloppet för väghållarnas

nuvarande skäliga vägbörda, cirka 34 miljoner kronor, skulle — även om tillfällig

ökning av detsamma ej kunde undvikas — komma att för den närmaste

framtiden förbliva i huvudsak orubbat, varemot inom ramen av detta belopp

en allt fortgående förskjutning från natura till direkt skattebörda vore att

förutse och att livligt önska.

Från dessa utgångspunkter och under den angivna förutsättningen av oförändrad

vägskattelagstiftning angavs såsom slutsats, att vid den tidpunkt, sannolikt

infallande under de närmaste 15 åren, då automobilskattemedlen enligt då

gällande bestämmelser fördubblats, väghållningsbördan förmodligen skulle

komma att uppgå till ungefär 75 miljoner kronor, därav på de väghållningsskyldiga

fortfarande skulle komma 34 miljoner kronor samt på staten och

trafikanterna 41 miljoner kronor. Hela ökningen av väghållningsbördan, 18

miljoner kronor, skulle i så fall komma på staten och trafikanterna, huvudsakligen

de sistnämnda. Den relativa fördelningen skulle härigenom förändras,

så att de väghållningsskyldigas procentuella andel i väghållningsbördan nedginge

från 60 procent till 45 procent. De väghållningsskyldigas utgifter, som

dittills oavbrutet stigit, syntes sålunda även med utgångspunkt från dåvarande

bestämmelser kunna förväntas icke komma att under nämnda tidsperiod stiga.

Den inom skatteberedningen verkställda undersökningen avsåg i första

hand den nuvarande fördelningen av vägskattebördan å olika slag av förvärvskällor

och å skattskyldiga, tillhörande olika sociala grupper, ävensom

den sammanlagda bördan av skatterna till primärkommuner, landsting och

vägdistrikt. Såsom utgångspunkt användes resultatet av den provtaxering,

som kommunalskattekommittén på grundval av 1922 års taxering verkställt

inom, bland annat, 27 landskommuner.

Vid uträkningarna kunde icke iakttagas väglagens bestämmelser om

att skattskyldighet icke åvilar annan fastighet, vars taxeringsvärde understiger

800 kronor, samt (taxerad) inkomst, som icke uppgår till 1,000 kronor.

Stadgandet om skattefrihet för annan fastighet med ett taxeringsvärde

understigande 800 kronor torde för nu ifrågavarande undersökning sakna

praktisk betydelse. Bestämmelsen om skattefrihet för taxerade inkomster

under 1,000 kronor ansågs däremot hava en något större betydelse. En

särskild summarisk beräkning gjordes därför angående det antal vägfyrkar,

som på grund härav rätteligen bort bortfalla, samt den förskjutning av

vägskatte trycket, som därav kunnat förorsakas.

Ej heller gjordes vid vägfyrktalsberäkningen någon skillnad mellan jordbruksfastighet

i allmänhet samt staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar.

Någon nämnvärd inverkan på det relativa skattetrycket torde

detta icke hava.

Beträffande skattetryckets fördelning enligt provisoriet meddelades vissa

sammanställningar, vilka jag torde få här återgiva:

Undersökning

av 1924 års

skatteberedning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Tabl& 1. Skattetryckets fördelning enligt provisoriet å olika grupper förvärvskällor

inom de 27 provtaxerade landskommunerna.

Fastighet

Rörelse

eller yrke

Annan för- värvskälla

Summa

Kommunalskatt och landstingsskatt.

Skattekronor (1,000-tal) .....................

84.5

31.3

140.2

256.0

Q/

/o

33.00

12.25

54.75

100.oo

Vägskatt.

Vägfyrkar (1,000-tal) ........................

1,058.0

190.8

467.2

l,716.o

%

61.65

11.12

27.23

100 -oo

Tablå 2. Skattetryckets fördelning enligt provisoriet å skattskyldiga, tillhörande

olika sociala grupper inom de 27 provtaxerade landskommunerna.

i

2

3

4

5

7

8

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och

solidariska bankbolag

Ägare eller

brukare av

jordbruks- fastighet

Ägare

av

annan

fastighet

Rörelse-

och

yrkes-

idkare

Tjänste- man och

löntagare

(inkl. pen- sionärer)

Övriga

Summa 1

aktiebolag

och

solidariska

bankbolag

Till-

sammans

Kommunalskatt

och landstings- skatt.

Skattekronor

(1,000-tal) ......

62-8

3.4

17.3

131.1

5.9

220.5

35.ö

256.0

°/

/o

24.52

1.33

6. 78

51.20

2.31

86.14

13.86

lOO.oo

Vågskatt.

Vägfyrkar

(1,000-tal) ......

689.9

30.9

91.2

469.1

21.6

1,302.7

413.8

1,716.0

%

40.20

1.80

5.32

27.34

1.26

75.02

24.08

lOO.oo

Dessa sammanställningar visa den väsentliga skillnad, som föreligger

beträffande det relativa trycket av vägskatten å ena sidan samt kommunalskatten

och landstingsskatten å andra sidan. Enligt tablå 1 är sålunda

förvärvskällan fastighets relativa anpart av vägskatten inom kommunerna

nära dubbelt så stor som samma förvärvskällas relativa anpart av kommunalskatten

och landstingsskatten. För »annan förvärvskälla» är förhållandet

omvänt. Enligt tablå 2 bär gruppen ägare och brukare av jordbruksfastighet

40.2 0 procent av vägskatten inom kommunerna men endast

24.5 2 procent av kommunalskatten och landstingsskatten. På gruppen

tjänstemän och löntagare falla endast 27.8 4 procent av vägskatten men

51.2 0 procent av kommunalskatten och landstingsskatten. Dessa siffror, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 197.

aro medeltalssiffror för 27 kommuner, växla rätt betydligt inom de sär

skilda kommunerna.

Den verkställda uträkningen av de absoluta talen för kommunalskatten,

landstingsskatten och vägskatten inom de 27 provtaxerade landskommunerna

utvisar, att det sammanlagda uttaxerade beloppet av dessa skatter utgör

2,583,981 kronor, därav 1,731,469 kronor kommunalskatt (67.01 procent),

458,524 kronor landstingsskatt (17.7 4 procent) och 393,988 kronor vägskatt

(15.25 procent). Vägskatten utgör således i genomsnitt 15.25 procent av

det sammanlagda skattebehovet. Vägskattens relation till de övriga skatterna

företer emellertid i de olika kommunerna en avsevärd växling eller

från 5.5 6 procent av hela skattebehovet i Sturkö socken till 36.6 9 procent i

Agunnaryds socken.

Inom skatteberedningen undersöktes vidare, huru vägbeskattningen — vid

en övergång för primärkommunernas vidkommande från det nu gällande

kommunalskatteprovisoriet till ett skattesystem enligt A-förslagets eller

C-förslagets grundprinciper — borde anordnas, dels under förutsättning

att den nuvarande relativa fördelningen av vägskattebördan bibehölles

såvitt möjligt oförändrad, dels ock under förutsättning att hänsyn toges

till de olika yrkanden om lättnad i jordbrukets vägskattetunga, som

ofta framförts; och upptogos i sistnämnda avseende jämväl de längst gående

krav, som härutinnan under de föregående åren framkommit.

Beträffande anknytning till C-förslagets principer yttrades, bland annat:

»Det utmärkande for garantiskattesystemet är ju sammankopplingen mellan

objekt- och inkomstskatten. Medgivandet av de s. k. procentavdragen vid

inkomstberäkningen förutsätter objektskatter, varigenom skatt uttages till

det belopp, som motsvarar skatten å en inkomst, vilken är lika stor som det

medgivna procentavdraget, .ty procentavdragen avse just sådana belopp, som

anses beskattade genom objektskatt. Finnas ej objektskatter till minst dvlikt

belopp men bibehållas icke förty procentavdragen, så uppstår en lucka vid

inkomstberäkningen Däremot kan utan någon olägenhet i systemet inrymmas

objektskatter, som äro större än vad som motsvarar procentavdragen;

och i sa fall föreligger en fristående objektbeskattning vid sidan

av garantibeskattningen.

Då det nu gäller att på vägbeskattningen applicera ett garantiskattesystem,

sa ar det av tekniska skäl nödvändigt att upptaga den för primärkommunernas

inkomstskatt beräknade inkomsten med oförändrade procentavdrag.

Fn ändring av procentavdragen kan nämligen ej ske annorledes

an genom särskild taxering, som kräver ny inkomstberäkning på grundval

av deklarationerna, något som givetvis ej bör ifrågakomma. I vägskattesystemet

måste aven ingå objektskatter, svarande mot procentavdragen.

Men därutöver star det fritt att öka objektbeskattningen, så att denna delvis

tar karaktaren av en fristående objektbeskattning. Och de modifikationer,

som man kan vilja åstadkomma i vägskattebördans fördelning, måste

avse -iust denna fristående del av objektbeskattningen.»

[Utgångspunkter

för

skatteberedningens

undersökningar.

]

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

Det framhölls tillika, att den nuvarande vägbeskattningen utgjorde en dylik

kombination av garantiskattesystem och objektskattesystem.

Skatteberedningen har vidare sökt utröna verkningarna av några av de

förslag till lättnader i vägskattebördan för fastighet, som i olika sammanhang

framställts.

Enligt vägsakkunnigas förslag till lag om allmänna vägar på landet skulle,

såsom förut nämnts, repartitionsgrunderna för vägskatten utgöra: för jordbruksfastighet

en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet, för annan

fastighet en vägfyrk för varje 300 kronor av taxeringsvärdet och för inkomst

en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen därav (förslag

PVjk Huvudreservanterna inom andra särskilda utskottet vid 1922 års

riksdag — vilket utskott hade att behandla Kungl. Maj:ts förslag till ny

väglag — förordade också (utlåtande nr 1) samma repartitionsgrunder för vägskatten

som de av vägsakkunniga föreslagna. Dessa repartitionsgrunder förordades

även i de motioner (1:124, II: 160), som vid 1923 års riksdag väcktes

i vägfrågan.

I en inom andra kammaren vid 1924 års riksdag väckt motion, nr 84,

hemställdes, att vid vägbeskattningen repartitionstalet för inkomst skulle

bestämmas till 1 vägfyrk för varje 15 kronor av den beskattningsbara inkomsten

(förslag PV2).

I en annan vid samma riksdag väckt motion (II: 216) föreslogs, att vägbördan

skulle fördelas lika å alla beskattningsföremål. Med detta förslag

lärer väl hava åsyftats, att vägbeskattningen borde anordnas enligt samma

repartitionsgrunder som beskattningen till primärkommunerna. I fråga om

det relativa skattetrycket av sistnämnda beskattning hänvisas till kommunalskattekommitténs

betänkande sid. 204 ff. ävensom de i det föregående återgivna

tablåerna 1 och 2.

Förenämnda två förslag (PV! och PV2) till repartitionsgrunder för vägbeskattningen

hava föreslagits i anslutning till nu gällande kommunalskatteprovisorium.

Här må meddelas en sammanställning av dessa förslags verkningar

i jämförelse med verkningarna av provisoriets bestämmelser och de

grunder, som gällde före provisoriets antagande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Tablå 3. Vagskattens relativa tryck å olika grupper förvärvskällor inom de 27

provtaxerade landskommunerna.

Fastighet

Ko rel se

Annan

eller yrke

| förvärvskälla

Summa

För-provisoriet.

Vägfvrkar ......................................

984,111

206,135

774,452

1,964,698

O/

/O

50.09

10.49

39.42

lOO.oo

Provisoriet.

Vägfvrkar ..................................

1,057,944

190,780

467,244

1,715,968

o/

61.6 6

11.12

27.23

lOO.oo

Förslag PVi.

Vägfyrkar ...........................

579,637

147,655

467,244

1,194,536 1

O/

/O

48.es

12.36

39.12

lOO.oo

Förslag PVs.

Vägfyrkar ....................................

1,131,777

252,187

934,488

2,318,452

/O

48. si

10.8S

40.31

lOO.oo

Tablå 4. Vägskattens relativa tryck å skattskyldiga, tillhörande olika sociala

grupper inom de 27 provtaxerade landskommunerna.

1

1 2

3

1 *

1 6

1 6

1 8

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och

solidariska hankbolag

Inländska

aktiebolag

och

solidariska

bankbolag

Ägare eller

brukare av

jordbruks- fastighet

Ägare

av

annan

fastighet

Körelse-

och

yrkes-

idkare

Tjänste- män och

löntagare

(inkl. pen- sionärer)

Övriga

Summa

Till-

sammans

Provisoriet.

Vägfyrkar ......

689,869

30,934

91,234

469,121

21,547

1,302,705

413,263

1,715,968

.”o7

40.20

1.80

5.32

27.34

1.26

75.92

24.03

lOO.oo

Förslag PVi.

Vägfyrkar .....

389,977

21,029

73,621

451,246

20,573

956,446

238,090

1,194,536

%

32.6 B

1.76

6.16

37.78

1.72

80.0 7

19.93

lOO.oo

Förslag PVj.

Vägfyrkar ......

777,928

32,767

134,357,

893,569:

40,376

1,878,997

439,455

2,318,452

O/

/O

33.es

1.41

Ö.8o|

58.5^

1.74

Sl.oil

18.96

lOO.oo

Vid uppgörandet av förenämnda tablåer har, såsom förut anförts, hänsyn

icke kunnat tagas till den nu gällande bestämmelsen, att taxerade inkomster

under 1,000 kronor icke äro skattepliktiga till vägskatt. För att utröna

den inverkan, iakttagandet av denna bestämmelse skulle haft å det relativa

skattetrycket, har en approximativ undersökning härom utförts. Denna

undersökning har verkställts i 5 av de 27 provtaxerade landskommunerna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

(Kvillinge, Sturkö, Rinna, Agunnaryd och Åsele). Följande sammanställning

visar resultatet av undersökningen.

Tablå 5. Vägskattens relativa tryck enligt provisoriet å skattskyldiga, tillhörande

olika sociala grupper inom 5 av de provtaxerade 27 landskommunerna 1) utan

och 2) med iakttagande av bestämmelsen att taxerade inkomster under 1,000

kronor icke äro skattepliktiga till vägskatt.

; ''

l

2

3 | i !

B

6 l

7

8

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och

solidariska bankbolag

Inländska

aktiebolag

och

solidariska

hankbolag

Till-

sammans

Ägare eller

brukare av

jordbruks- fastighet

Ägare

av

annan

fastighet

Rörelse-! TjänSte,''

, man och

°,ch ! löntagare

V. es’ I (inkl. pen-

ldkare | sionärer)

Övriga

Summa

1) Väglyrkar •••

291,414

11,648

39,3971 143,772

10,478

496,709

163,189

659,898

%

44.16

1.76

Ö.97j 21.79

1.69

70.2 7

24.73

100.oo

! 2) Väglyrkar •••

291,100

11,575

39,2491 139,403

10,398

491,725

163,101

654,8261

%

44.46

1.77

5.99, 21.29

1.69

75.o9\\ 24.91

lOO.oo

Av denna tablå synes framgå, att det bristande iakttagandet av bestämmelsen,

att taxerade inkomster under 1,000 kronor icke äro skattepliktiga

till vägskatt, ej framkallat någon nämnvärd förskjutning i det relativa

skattetrycket av vägbördan enligt provisoriet. Beträffande gruppen tjänstemän

och löntagare, för vilken bestämmelsen har sin största betydelse, har

förskjutningen i skattetryck uppgått till allenast Va procent.

[ifrågasätta de- I det av kommittéreservanterna framlagda reviderade C-förslaget hade

taijändnngar.] reparjdtionstalet för tomt- och industrivärde fastställts lägre än för jordbruksvärde

eller lika med repartitionstalet för annan fastighet, enär tomtoch

industrivärde ansetts vara ett med taxeringsvärdet å annan fastighet

jämställt värde. Skatteberedningen påpekade i anledning härav, att, om

C-förslaget lades till grund för kommunalbeskattningen, det torde visa

sig nödvändigt att sänka vägfyrktalsberäkningen för tomt- och industrivärde.

Vid inkomstberäkningen skulle nämligen i så fall medgivas avdrag

med 6 procent av jordbruksvärdet men med allenast 5 procent av tomtoch

industrivärdet. Därest nu vägfyrktalsberäkningen för tomt- och industrivärde

skedde efter samma grunder som för jordbruksvärde, komme vid

vägbeskattningen den fristående objektbeskattningen att bliva högre beträffande

tomt- och industrivärde än i fråga om jordbruksvärde. En sådan

anordning fann beredningen icke kunna godtagas och ansåg det vid sådant

förhållande lämpligt att jämställa tomt- och industrivärdet med taxeringsvärdet

å annan fastighet.

Skatteberedningen förordade borttagandet av bestämmelsen om skattefrihet

för taxerade inkomster under 1,000 kronor såsom omotiverad efter orts- och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kun gl. Maj:ts proposition Nr 197.

familjeavdragens införande och ifrågasatte jämväl, att staten eller menighet

tillhöriga allmänningsskogar skulle likställas med övrig jordbruksfastighet.

I två tabeller, vilka torde få såsom bilagor (3 och 4) fogas vid statsrådsprotokollet,

sammanfattas de viktigaste resultaten av de utav skatteberedningen

verkställda undersökningar, för vilka jag i det föregående redogjort.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge och Avgivna

Kopparbergs län hava förklarat sig biträda de av skatteheredningen fram- yttTa™den
lagda

förslagen, sadana desamma av beredningen slutligen sammanfattats, gränderna för

utan att i dessa delar ingå på undersökningens detaljer. vägbeskatt
ningen.

Av övriga hörda myndigheter och korporationer har det övervägande

flertalet tillstyrkt, att vägbeskattningen grundas på samma skattesystem, som

kan bliva gällande för primärkommunema.

Domänstyrelsen ävensom Gotlands, Skånes samt Västergötlands och

Norra Hallands handelskammare hava dock uttalat betänkligheter häremot,

då vid sådan fördelning av vägskattebörden erforderlig hänsyn icke kunde

tagas till den nytta, de olika skattskyldiga hade av vägarna. Sistnämnda

båda handelskammare hava särskilt såsom sin åsikt framhållit, att dubbelbeskattning

av aktiebolagen saknade berättigande vid vägbördans fördeldelning.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida icke, därest naturaunderhåll

fortfarande skulle undantagsvis ifrågakomma, särskilda skattebestämmelser

kunde vara motiverade för sådana distrikt.

Förslaget, att jordbruksfastighets tomt- och industrivärde skulle vid väg- Tomt- och inbeskattningen

repartisera lika med annan fastighet, tillstyrkes, för det fall dustrivardeatt

C-förslagets grunder skulle komma att tillämpas, av sju länsstyrelser

och två handelskammare.

Kammarrätten förordar däremot för underlättande av debiteringsarbetet

och jämväl emedan ett välordnat vägväsende kunde antagas icke vara utan

betydelse för uppkomsten och utnyttjandet av tomt- och industrivärde, att

sådant värde, om vägskatterepartitionen grundades på särskild fyrktalsberäkning,

jämställdes med jordbruksvärde. C-förslagets garantiskattesystem

utgjorde icke hinder för att vid vägbeskattningen giva tomt- och industrivärde

samma repartitionstal som jordbruksvärde. Visserligen erhölle även

enligt C-förslaget tomt- och industrivärde vid den kommunala repartitionen

lägre repartitionstal än jordbruksvärde och jämställdes med annan fastighet,

men garantiskattesystemet medgåve, att ett däri ingående skatteobjekt

vid repartitionen för en specialskatt belastades mera än vid den ordinarie

repartitionen; för att finna exempel härpå behövde man blott erinra sig det

nu gällande vägskattesystemet.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 16!) höft. (Nr 197.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Särskild skogs- Nära nog samtliga de myndigheter och korporationer, som särskilt yttrat sig

skatt j frågan huruvida, därest A-förslaget antoges, skogsskatten borde ingå i

vägskattesystemet, hava uttalat, att så ej borde ske. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anför emellertid, att detta icke nödvändigt borde medföra ett frångående

av kommunalskattekommitténs förslag om lägre repartition för jordbruksfastighets

skogsvärde än för taxeringsvärdet i övrigt. Däremot anse

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, kammarkollegium,

Sveriges skogsägareförbund m. fl. ävensom kammarrätten, att

skogsvärde bör deltaga i repartitionen för vägskatt lika med jordbruksvärde.

Kammarrätten anför därvid, att för en sådan likställighet talade ej

blott den ytterligare komplicering av skogsbeskattningen och debiteringsarbetet,

som skulle följa av införandet i fyrktalssystemet av ett särskilt

lägre repartitionstal för skogsvärdet, utan även, från saklig synpunkt, det

förhållande, att i stora delar av landet de allmänna vägarna otvivelaktigt

vore av stor betydelse för möjligheten att transportera skogsprodukter. Och

även om dessa i det nordliga Sverige naturenlig! vore hänvisade företrädesvis

till flottlederna, hade vägväsendet i olika avseenden betydelse för skogsbruket

jämväl i sistsagda landsdelar, bland annat för transport av för

skogsbruket erforderliga arbetare och förnödenheter.

Inom kammarrätten var emellertid presidenten skiljaktig och ansåg, att

för vägbeskattningens liksom för landstingsbeskattningens del en särskild

skogsskatt vore att föredraga, då den därvid oundvikliga kompliceringen av

skattesystemet mer än uppvägdes av att en särskild skogsskatt träffade

skogskapitalet först då detsamma realiserats.

AHmännings- Förslaget att vid vägskatterepartitionen likställa staten eller menighet

skogar. tillhöriga allmänningsskogar med övrig jordbruksfastighet tillstyrkes allmänt.

Domänstyrelsen anser dock såsom oeftergivligt villkor för en ökad vägbeskattning

av de allmänna skogarna böra uppställas, att verklig garanti

erhölles för en rättvis beskattning, så att icke, såsom nu ofta skedde, statens

fastigheter taxerades proportionsvis högre än enskilda fastigheter inom

samma kommun. Såsom en ytterligare förutsättning för en sådan ökad

skattskyldighet anser domänstyrelsen jämväl böra uppställas, att skälig hänsyn

toges till skogsbrukets egen väghållningsbörda, exempelvis genom införande

av skyldighet för vederbörande vägdistrikt att till vissa skogsbruksfastigheter

ävensom möjligen vissa andra fastigheter efter särskild

prövning av vederbörande länsstyrelse återlämna skälig del av den av dem

erlagda skatten.

inkomst under Upphävandet av nu gällande frihet från vägskatt för inkomst under

1,000 kronor j qqq j.ronor tillstyrkes i en mängd utlåtanden och har icke från något

m. m.

håll mött motstånd.

Kammarkollegium och kammarrätten anse därjämte, att någon särskild

bestämmelse om frihet från vägskatt för fastigheter med taxeringsvärde

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

under 800 kronor icke bör bibehållas. Däremot anse ämbetsverken den i

särskilda kamerala förhållanden grundade skattefriheten för äldre lotshemman,

så länge dessa äro underkastade lotsningsskyldigliet, böra kvarstå.

Frågan om repartitionstalen har i de avgivna yttrandena givetvis till- Repartitionsvunnit

sig största intresset. tal
I

åtskilliga yttranden förklaras, att den föreliggande utredningen icke

lämnar tillräckligt eller nog pålitligt material för repartitionens rätta avvägande,

och i vissa yttranden resas krav på en förnyad, allsidig utredning

av vägskattefrågan i hela dess vidd, inneslutande positiva fullständiga och

motiverade förslag. Därvid framhålles, bland annat, att fastigheterna å

landet, särskilt jordbruksfastigheterna, med all rätt tidigare ansetts hava

största »intresset» i vägväsendet och på grund därav fått vidkännas den

övervägande bördan vid vägskattens fördelning, men att den under senare

år oerhört ökade motortrafiken på vägarna härvidlag åstadkommit en förändring.

Vägarna användes alltmer i genomgångstrafik, ofta av yrkesmässig

art, och mångenstädes vore lokaltrafiken i minoritet, särskilt i närheten

av större städer och industricentra. Härigenom hade fastighetsägareintresset

med avseende å vägarna allt mer trängts i bakgrunden. Hänsyn

härtill borde tagas vid fastställandet av nya repartitionsgrunder, men i

vilken mån angivna förändrade förhållanden inverkade på den föreliggande

frågans bedömande, därom lämnade utredningen icke tillräcklig ledning.

En annan omständighet av stor betydelse för vägbördans relativa tryck

vore naturaunderhållet. Naturaunderhållet hade gjort det möjligt för jordbruket

att bära en relativt större vägbörda än som åvilade andra skatteobjekt,

men naturaunderhållets ersättande i allt flera vägdistrikt med

underhåll genom vägkassan, vilket medförde att ägare av jordbruksfastighet

finge betala vägskatt kontant efter sin höga fyrktalssättning, hade

kommit vägbördan att kännas mycket tung för jordbruket. Det vore därför

av stor betydelse att erhålla kännedom om huruvida och i vad mån

naturaunderhållet skulle tillåtas kvarstå. Även i fråga om vägväsendets

tilltänkta organisation i övrigt, särskilt beträffande distriktsindelningen,

vore upplysningar önskvärda. Vidare vore det av betydelse att äga säkra

hållpunkter med avseende å såväl statsbidragets som automobi Iskattemedlens

storlek och fördelning.

En förnyad utredning under hänsynstagande till nu angivna förhållanden

framställes såsom önskemål av länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus

län, av den förra jämväl under framhållande att det siffermaterial, som

legat till grund för den föreliggande undersökningen, nämligen 1922 års

provtaxering, vore uppenbart otillräckligt. Även länsstyrelsen i Östergötlands

lön anser det använda materialet otillförlitligt samt i varje fall ofullständigt

och föråldrat och finner det av sådan orsak föga sannolikt, att den

verkställda undersökningen kan vara av något egentligt värde för åstadkommandet

av en rationell lösning av det föreliggande spörsmålet. Läns
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

styrelsen påpekar även frånvaron av saklig motivering för de olika alternativa

repartitionstalen. Ej heller länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Jämtlands län anse sig kunna vid valet av repartitionstal bygga på

den föreliggande utredningen. Förnyad allsidig utredning kräves av flera

handelskammare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen slutligen förordar

ny omedelbar utredning om repartitionsgrunderna men ifrågasätter å

andra sidan, huruvida några större olägenheter kunde vara förbundna

med ett visst uppskov i hela kommunalskattefrågan. Styrelsen anser,

att det ur vägbeskattningens synpunkt endast kunde vara till fördel, om

åtskilliga nu brännande frågor såsom naturaväghållningens definitiva

slopande, vinterväghållningens ordnande, vägväsendets organisation samt

den administrativa skatteutjämningen med mera finge vinna ytterligare

någon utveckling och stadga, innan de definitiva skattegrunderna bleve i

samband med kommunalskattereformen fastslagna. Jämväl kammarätten

finner det föreliggande materialet föråldrat och föga ägnat att giva en tillförlitlig

bild av verkningarna av de olika förslagen, sådana dessa i praktiken

skulle komma att te sig.

Svenska landskommunernas förbund yttrar, att det trafikantintresse, som

representerades av bilväsendet, i första hand borde täcka den merkostnad i

anläggning och underhåll, som biltrafiken förorsakade. Först sedan detta

jämviktsläge uppnåtts och således den vägbörda, som måste uttagas genom

utdebitering, avsevärt minskats, syntes det kunna bliva tal om avvägning

av bördorna mellan olika kategorier vägskatteskyldiga.

Frånsett sålunda framställda anmärkningar hava flertalet hörda myndigheter

och korporationer ansett sig oförhindrade att yttra sig över den allmänna

riktning, vari en omläggning av repartitionstalen enligt deras mening

borde ske, och har majoriteten därvid yttrat sig till förmån för att lättnad

borde beredas fastigheterna. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,

Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Norrbottens län, hava i princip

uttalat sig för en sådan förskjutning av skattetrycket. Länsstyrelsen i Hallands

län, som med skärpa framhåller ifrågavarande önskemål, anför, bland

annat, följande:

»Väglagens repartitionsföreskrifter innebära, att en inkomst av 30 kronor

påföres, därest den intjänats av kapital eller arbete, en vägfyrk, men därest

den utgör avkastning å 5 procent av annan fastighet med ett värde av 600

kronor, tre vägfyrk, och om den utgör avkastning å 5 procent av jordbruksfastighet

med ett värde av 600 kronor, sex vägfyrk. Jordbruksfastighet är

alltså beskattad sex och annan fastighet tre gånger hårdare än inkomst.

Dessa för fastighet ogynnsamma förhållanden ha på senare tid ytterligare

försämrats. Ty det är att märka, att utan någon ändring av väglagens

repartitionsföreskrifter en stark förändring till nackdel för fastigheter och

till fördel för inkomster uppkommit genom 1920 års ändringar i bevillningstaxeringen,

huvudsakligen genom de då träffade bestämmelserna om allmänna

avdrag samt orts- och familjeavdrag, varigenom summan av inkomstfyrkar

minskats. Det kan betvivlas, huruvida vid dessa avdrags medgivande

uppmärksamheten varit tillräckligt fäst på reformens inverkan i avseende å

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

21

vägbeskattningen, och detta desto mer som sedan länge starka krav rests

på lindring i fastigheternas vägbörda, alltså i rakt motsatt riktning. Enligt

tabellen I vid nu förevarande utredning har 1920 års beskattningsprovisorium

medfört den sannolikt icke avsedda eller förutsedda verkan att

fastighets andel i vägbeskattningen stigit från 50.0 9 till 61.6 5 procent, varemot

för inkomst motsvarande lindring skett. Under det att fastigheterna

tidigare hade blott halva vägbördan, draga de numera enligt provisoriet

drygt hälften mer än alla andra beskattningsföremål. När samtidigt i beaktande

tages den förskjutning i avseende å vägtrafikens beskaffenhet, som

alltmera gjort sig gällande, framstår det enligt länsstyrelsens mening såsom

ett oavvisligt krav, att rättelse nu sker till fastigheternas förmån. Det är

nämligen icke längre nu som förr, att vägtrafiken till övervägande delen

bedrives i fastigheternas, speciellt jordbruksfastigheternas intresse, utan

genom den tilltagande motortrafiken hava även andra intressen och andra

beskattningsobjekt fått allt större del däruti. En annan anledning till att

ytterligare utjämna väghållningsbördan ligger däri, att vägdistrikten alltmera

övergå till att låta hela vägunderhållet besörjas medelst vägkassan,

vilket har till följd, att innehavare av jordbruksfastigheter få liksom övriga

vägfyrkägare betala vägskatten kontant och icke längre kunna utgöra sin

väghållningsskyldighet medelst naturaprestationer. Genom att, när vägkassan

underhåller alla vägar, vägskatten utdebiteras efter den verkliga

kostnaden, bortelimineras också allt inflytande av de senaste årens ofta

överdrivet höga uppskattningar och den fördel, de naturaunderhållande

jordbruksfastigheterna härigenom vunnit, försvinner. Det må vidare beaktas,

att då 1920 års vägsakkunniga framlade sitt förslag till nya repartitionsgrunder,

detta förslag måste erhålla en viss begränsning på grund

därav att man fullständigt saknade kännedom om huru kommunalbeskattningen

i allmänhet skulle definitivt bliva ordnad. Förslaget måste därför

avvägas så försiktigt, att det icke under några förhållanden kunde tänkas

skola stå i vägen för en rationell reform av kommunalbeskattningen. Sagda

vägsakkunnigas förslag får därför icke betraktas ens såsom ett minimikrav

utan allenast såsom ett steg på vägen till realiserandet av minimikraven.

Enligt vad som framgår av de sakkunnigas betänkande och jämväl kan av

undertecknad landshövding såsom medlem av de sakkunniga vitsordas, togs

vid framläggande av detta de sakkunnigas förslag icke någon hänsyn till

ovanberörda avdrags inverkan i vägskatteavseende, utan åsyftades att åstadkomma

lindring i jämförelse med de före provisoriets införande gällande

bestämmelserna.

Nu anförda omständigheter föranleda enligt länsstyrelsens mening, att

man nu bör icke blott söka återföra vägbeskattningen till de förhållanden,

som rådde före provisoriets införande år 1920, utan än ytterligare lindra

fastigheternas och speciellt jordbruksfastigheternas andel däri.»

Länsstyrelsen förordar därefter, att i varje fall icke någon för fastigheter

ogynnsammare repartitionsgrund måtte stadgas än som motsvarar alternativ

PV,.

Vägnämnden i Malmöhus län ävensom femton vägstyrelser eller deras ordförande

hemställa om en minskning av det relativa trycket på jordbruksfastigheter

utan att uttala sig för bestämda repartitionstal, och jämväl handelskammaren

i Gävle anser, att efter natura prestationernas förvandling till penningskatt

en viss förskjutning i dylik riktning kunde vara berättigad.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Vissa hörda myndigheter och korporationer vilja däremot icke gå med

på någon lättnad för fastigheterna. Sålunda anser länsstyrelsen i Östergötlands

län de nuvarande repartitionsgrunderna vara lämpliga att bibehålla

med allenast några detaljändringar i den riktning, som ifrågasatts i

skatteberedningens betänkande. Länsstyrelsen i Gotlands län finner försiktigheten

bjuda att, så länge ännu vägunderhåll in natura förekommer,

icke vidtaga för stora rubbningar i vägskattebördans fördelning, och uttalar

sig på grund av en verkställd utredning angående vissa hithörande

förhållanden inom länet för att de nuvarande bestämmelserna om repartitionstal

för de olika beskattningsföremålen tills vidare måtte förbliva

orubbade. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att, därest utvecklingen skulle

gå i sådan riktning, att den totala skattebördan på väghållningsdistrikten

ej komme att ökas, anledning syntes förefinnas för bibehållande av den

nuvarande fördelningen, och länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig

för närvarande endast vilja erinra därom, att kravet på utjämning av vägskattetungan

komme att i viss grad tillgodoses genom föreslagna bestämmelser,

att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar skulle beskattas

lika med övrig jordbruksfastighet, att tomt- och industrivärde skulle

jämställas med annan fastighets taxeringsvärde samt att nu gällande skattefrihet

vid vägbeskattning för taxerade inkomster under 1,000 kronor skulle

bortfalla.

Smålands och Blekinge handelskammare påpekar, att rörelseinkomsten

under år 1921 varit abnormt låg, och anser, att densamma under normala

förhållanden lämnade så stort bidrag till vägunderhållet, att en sänkning

av bidraget vore befogad.

Skånes samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare

inlägga en gensaga mot strävandena att övervälta vägskattebördan från

fastighet till inkomst och ange som skäl härför, att, då genom såväl Asom

C-förslagen den jordbruksfastighet åliggande repartitionsplikten lindrades

med avseende å kommunernas allmänna skattebörda, det icke vore

förenligt med rättvis beskattning eller med väghållningsbesvärets natur,

att fastigheternas repartitionsplikt vid vägskattebördans fördelning än ytterligare

avlastades.

Jämväl handelskammaren i Karlstad uttalar, att repartitionstalen borde

bibehållas så nära som möjligt lika med de nuvarande. Jordbruket utövade

direkt eller indirekt den största förslitningen på vägarna, i .synnerhet som

lantmännen i stor utsträckning funnit med sin fördel förenligt att använda

automobiler i stället för hästar, under det att inkomsttagarna åstadkomme

en högst obetydlig vägslitning och likaså större delen av industrien, som i

allmänhet på grund av lägre transportkostnader använde järnvägar, flottleder

och båttrafik.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

23

Styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller, att ökningen av statsbidraget

till vägunderhållet samt tillkomsten av automobilskatterna medfört

en högst betydande lättnad för de väghållningsskyldiga, främst naturligtvis

för fastighetsägarna, på vilka största delen av väghållningsskyldigheten folie.

Denna relativa lättnad komme att framstå även såsom ett praktiskt faktum,

i mån som vägskatteobjekten vid inträdande bättre konjunkturer för

jordbruket och övriga näringar ökades samt följaktligen den i stort sett

konstanta kostnadssumman kunde fördelas på allt flera repartitionsenheter.

Helt visst hade man därför att räkna med en fortskridande så att säga

automatisk nedsättning i den egentliga väghållningstungan, en nedsättning

vars verkningar enligt sakens natur komme fastighetsägarna i särskild grad

till godo. Inför dessa utsikter syntes det förbundet knappast vara behövligt

eller välbetänkt att skrida till mera genomgripande ändring av de sakliga

grunderna för vägskattebördans fördelning. Förbundet uttalar vidare:

Mot de ifrågasatta lindringarna för fastighet talade jämväl den omständigheten,

att den å fastigheterna vilande särskilda skattebördan i stor utsträckning

hade karaktären av en reallast, vilken sedan gammalt medfört en

minskning i fastighetsvärdena med — i stort sett — den å fastigheterna

vilande årliga merskattens kapitaliserade belopp. Avlyftes nu denna reallast

i större eller mindre utsträckning från fastigheterna, så bleve följden

härav en ökning av fastigheternas nettoavkastning, vilken komme till uttryck

i en omedelbar höjning av fastigheternas saluvärden, väsentligen

motsvarande skattelättnadens, d. v. s. meravkastningens, kapitaliserade värde.

Denna höjning skulle i huvudsak komma allenast de fastighetsägare till

godo, som, när skattesänkningen beslutades, vore ägare av fastigheterna,

medan däremot alla de, som därefter tillhandlade sig fastigheterna, icke skulle

hava någon fördel av densamma. Detta förhållande kunde enligt styrelsens

mening uttryckas så, att alla övriga skattedragare linge för framtiden ikläda

sig en ökad utgift, vilken av fastighetsägarna omedelbart efter skattesänkningen

diskonterades och komme allenast dem till godo. Detta resultat av

en eventuell skattelindring vore knappast avsett, men syntes svårligen kunna

frånkommas, ett förhållande, som förtjänade synnerligt beaktande, när det

gällde att reglera vägskattebördan mellan å ena sidan fastighetsägare, å

andra sidan övriga skattskyldiga. Styrelsen ansåge därför någon väsentlig

ändring i sak av vägskattebördans fördelning mellan olika förvärvskällor

icke böra ske, i synnerhet icke en ökning av inkomsttagares och därmed

likställda förvärvsgruppers beskattning för vägändamål, så länge, såsom nu

vore förhållandet, köpingar och municipalsamhällen vore pliktiga att i full

omfattning deltaga i distriktens väghållning, under det gator och vägar

inom sådant samhälle, för så vitt dessa enligt fastställd stadsplan .skulle

vara för allmänt begagnande upplåtna, helt och hållet, utan statsbidrag

eller automobilskattemedel, finge bekostas av samhället. Varje överflyttning

av skattetungan från fastighet till inkomst bidroge nämligen att ytterligare

förvärra de stadsliknande samhällenas ställning.

Endast en av de hörda v äg styrelserna har uttalat sig för bibehållande

av nu gällande repartitionsgrunder, medan en vägstyrelse i Kronobergs

lön föreslår bibehållande av samma grunder med den ändring, att jordbruksfastighet

skulle, liksom allmänningsskogar, påföras en vägfyrk för

värjo 150 kronor av taxeringsvärdet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Länsstyrelsen i Kalmar län ävensom tre av de hörda vägstyrelserna tillstyrka

på grundval av A-förslaget utarbetade alternativ, som innebära

ringa eller ingen förskjutning till fastighetsägarnas förmån.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som förordar ett alternativ, vilket innebär

en mindre betydande lättnad för jordägarna, anser att ej heller ett alternativ,

som i huvudsak återställde skattefördelningen till vad som gällde före

kommunalskatteprovisoriet, saknade skäl för sig, men att repartitionstalet

åtminstone för sådan annan fastighet, som utgör rena bostadslägenheter,

ej finge göras för betungande.

En väg styrelse i Värmlands län har föreslagit, att en vägfyrk måtte

påföras för varje 200 kronor av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, för

varje 300 kronor av taxeringsvärdet å annan fastighet samt för varje

40 kronor av beskattningsbar inkomst.

En vägstyrelseordförande i Kronobergs län yttrar, att en minskning

av antalet vägfyrkar skulle vålla missnöje, då de allra flesta skattskyldiga

icke skulle sätta sig in i anledningen till den på sådan grund ökade utdebiteringen,

och föreslår att de nuvarande grunderna för fyrktalssättningen

måtte ändras allenast därutinnan, att en vägfyrk beräknades för

varje 20 kronor av beskattningsbar inkomst i stället för, såsom nu, för

varje 30 kronor.

En vägstyrelse i Västmanlands län har förordat en vägfyrk för 200

kronor av varje fastighets taxeringsvärde samt en vägfyrk för 30 kronor

beskattningsbar inkomst.

Det av skatteberedningen berörda alternativ PVj eller ett motsvarande

på A-förslaget byggt alternativ förordas av länsstyrelserna i Uppsala,

Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län, av Svenska väg föreningen,

vägkonsulenten i Örebro och Västmanlands län, Gävleborgs läns vägstyrelseförenings

arbetsnämnd samt nitton vägstyrelser eller deras ordförande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter dock, huruvida anledning

kunde anses föreligga att minska det nuvarande repartitionstalet för annan

fastighet. Särskilt syntes knappast något verkligt skäl föreligga att icke

i förevarande hänseende likställa industrifastigheter med jordbruksfastighet,

då industrierna icke blott påkallade nyanläggning av vägar utan ock i

allmänhet medförde större och dyrbarare vägunderhåll än andra beskattningsföremål.

Kammarrätten ifrågasätter, med utgångspunkt från A-förslaget med

näringsskatt och med reservation för felkällor i det föreliggande siffermaterialet,

ett alternativ, vilket skulle giva följande relativa belastning,

nämligen för fastighet 48.09 procent, för rörelse eller yrke 15.30 procent

och för annan förvärvskälla 36.61 procent; och uttalar kammarrätten på i

huvudsak enahanda grunder, som anförts av länsstyrelsen i Hallands län,

att en sådan repartition icke syntes mer än skäligt reducera fastigheternas

andel i vägskattebördan, varjämte påpekas, att näringsföretag hittills haft

förhållandevis lindrig andel i vägbördan.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

25

Särskilda repartitionstal, innebärande ytterligare förskjutning till fastigheternas

förmån, hava föreslagits av tre väg styrelser, bland vilka märkes

en vägstyrelse i Västernorrlands län, som ansett annan fastighet böra

jämställas med jordbruksfastighet, bland annat därför att ägarna av annan

fastighet begagnade sig av motortrafik i större utsträckning än ägarna av

jordbruksfastighet, vilka oftast använde sina hästar. Nämnda vägstyrelse

har från denna utgångspunkt stannat vid att föreslå repartitionstal med en

vägfyrk för 200 kronor fastighets taxeringsvärde och en vägfyrk för 20

kronor beskattningsbar inkomst.

I åtskilliga yttranden framställes förslag om utjämning av vägskattebördan

mellan de olika skatteobjekten ända därhän, att samma repartitionstal

skulle användas för vägskatten som för den allmänna kommunalskatten.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sålunda, att åtskilligt syntes tala

för en sådan fullständig utjämning, och att, ehuru länsstyrelsen icke funne

sig av det föreliggande materialet kunna definitivt bedöma, huruvida man

kunde gå så långt, bland annat med hänsyn till växlande förhållanden

inom olika delar av landet, denna eventualitet i varje fall borde upptagas

till allvarlig prövning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som principiellt förordar enhetliga repartitionsgrunder,

ehuru länsstyrelsen anser bifall till ett sådant yrkande

otänkbart vid nu gällande garantiskattesystem, påpekar att, ehuru fast

egendom samt näringsverksamhet säkerligen hade lika stor nytta av de

allmänna samfärdslederna i städer som på landet, kostnaderna för gator

och vägar i städerna fördelades på beskattningsföremålen efter samma

grunder som övriga kommunala utgifter samt att i utlandet särskild vägskatt

i regel icke förekomme.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att undersökning borde verkställas,

huru skattetrycket på olika skatteobjekt komme att ställa sig, om landstingsskatten,

vägskatten och kommunalskatten fördelades efter samma grunder,

som kunde komma att bliva bestämda för den senare, samt att först om

därvid befunnes, att en alltför häftig omkastning av nuvarande relativa

belastning av de olika skatteobjekten kunde anses inträffa genom ett sådant

tillvägagångssätt, borde tagas i övervägande, huruvida vägbördan borde

medgivas att även fortfarande i något högre grad belasta jordbruksfastighet

än andra skatteobjekt.

Kammarkollegium framhåller, att genom motortrafikens utveckling den

gamla uppfattningen om vägarnas nytta och behövlighet huvudsakligen för

fastigheterna icke längre kunde med fog försvaras. Därjämte vore naturaunderhållet,

som tidigare motiverat jordbruksfastigheternas merbelastning,

statt på avskrivning och kundo, där det kvarstode, icke fullgöras på samma

enkla sätt som förr. Kollegium fortsätter:

Vid anförda förhållanden gåves, så vitt kollegium kunde finna, ingen

skälig grund för att motsätta sig vägbeskattningens omläggning till kon
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

gruens med den kommunala repartitionsbeskattningen enligt vare sig A- eller

C-förslaget. Möjligen skulle det invändas, att den härmed följande förskjutningen

av det relativa vägskattetrycket till nackdel för annan förvärvskälla

än fastighet dock bleve, även med förslagens objektbeskattning, alltför

betänkligt stor för att kunna skattepolitiskt försvaras. Detta jämväl luden

synpunkten, att den tvära och kraftiga nedskrivningen i vägskatteplikten

för fastighet skulle åt den tillfälliga innehavaren skapa en alltför stor oförtjänt

vinst. Invändningen skulle måhända förtjäna större avseende, om det

gällde en skatt av i absolut mening mera tyngande beskaffenhet än vägskatten

med dess jämförelsevis låga utdebitering. I allmänhet stannade

vägskattebehovet vid mindre än en fjärdedel av motsvarande absoluta tal för

kommunalskatten. För övrigt vore kollegium för sin del av den meningen

att en skadereglering i angivna syftet icke borde hindras av sådana hänsyn

som ovan berörts, om den i sig själv funnes rättvis och billig. Med den

lösning av vägskattefrågan, kollegium alltså ville förorda — väl den enklaste

och klaraste som stode att vinna — skulle hela vägfyrktalssystemet

slopas och den kommunala skattekronan även här bli repartitionsenhet.

Förenklingen torde bliva till avsevärt gagn ur förvaltningssynpunkt, ej

minst med hänsyn till fördelen att vinna lättare och bättre överblick över

totalbelastningen av skattetrycket på det kommunala skatteområdet i dess

vidsträcktare mening.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förmodar, att en utredning angående

befogad jämkning i repartitionen skulle komma att sträcka sig längre i fråga

om skattebördans förskjutning än vad som av skatteberedningen ifrågasatts.

Det borde även utrönas, i vad mån en utjämning av den särskilda vägrepartitionen

till full jämställdhet mellan beskattningsföremålen, det vill

säga enligt samma, repartition som den nuvarande kommunalskatten, kunde

vara befogad. Om de nuvarande repartitionsgrunderna för vägskatten yttrar

styrelsen, med syftning på jordbruksfastigheternas merbelastning, att på detta

område en snar jämkning vore kraftigt påkallad, och att ett uppskov måste

anses innebära en för varje dag ökad orätt mot ett stort flertal skattskyldiga.

De enhetliga repartitionstalen förordas vidare av vägnämnden i Kristianstads

län samt fyrtiosex vägstyrelser, av några dock endast under den förutsättning,

att naturaväghållet upphör.

Kammarrätten förklarar, att dess förut omnämnda förslag om jämkning

av repartitionstalen på fyrksystemets grund icke innebure, att kammarrätten

saknade sympatier för de framförda önskemålen om enhetliga repartitionstal,

i synnerhet vid genomförande av A-förslaget. Härom yttras:

Det vore givet, att, om man i likhet med till exempel kammarkollegium

ansåge, att vägskattens relativa tryck på olika objekt borde göras lika med

den primärkommunala skattens, repartitionstalen för de bägge skatterna

kunde göras enhetliga. Detta antyddes jämväl i skatteberedningens undersökning.

Skulle däremot vägskattens relativa tryck bibehållas eller endast modifieras,

kunde likväl enhetliga repartitionstal tänkas, under förutsättning att de

jämkades så, att det sammanlagda relativa trycket av kommunalskatten

och vägskatten (eventuellt även landstingsskatten) utfölle i önskad riktning.

Vissa i undersökningen intagna tablåer visade, efter procent beräkning, det

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. May.ts proposition Nr W7.

relativa trycket under provisoriet av sagda tre skatter tillsammantagna.

Ville man nu exempelvis välja enhetliga repartitionstal på provisoriets nivå,

borde do göras sådana, att det i nämnda tablåer angivna relativa skattetrycket

uppnåddes. Detta skulle emellertid inträffa blott i kommuner,

där de tre skatternas inbördes storlek motsvarade medeltalet för de 27 provtaxeringskommunerna.

I enskilda kommuner åter med förhållandevis hög

vägskatt och låga övriga skatter eller vice versa skulle enhetliga repartitionstal

kunna verka betydliga förskjutningar i skattetrycket mellan de olika

objekten emot vad som varit avsett. Härav framginge, att enhetliga repartitionstal

måste förutsätta utjämning av det relativa skattetrycket de olika

skatterna emellan. Fullständig utjämning torde dock ej behöva ske med

hänsyn till vägskattens ringa storlek i förhållande till summan av samtliga

skatter av kommunal art.

Slutligen uttalar kammarrätten:

»Av det ovan sagda framgår, att kammarrätten uttalar sig till förmån

för viss jämkning i repartitionstalen för vägskatten, men att detta sker med

synnerlig tvekan på grund därav att tillräckligt och tillförlitligt material

för frågans fullständiga bedömande icke föreligger. Kammarrätten måste

därför förutsätta, att en definitiv lösning av vägskattefrågan icke företages

annat än efter förnyad utredning, vilken bör verkställas i samband med

utredning av vägfrågans administrativa och tekniska sidor och förbindas

med realprövning av samtliga på denna skattefråga inverkande faktorer.

Särskilt torde därvid böra undersökas, huruvida det vore möjligt att, i

samband med skatteutjämning och naturaunderhållets upphävande, övergå

till enhetliga repartitionstal för vägskatt och övriga kommunala skatter.

Emellertid förutser kammarrätten, att det måhända kan vara omöjligt

att för närvarande verkställa fullständig och tillförlitlig utredning i dessa

frågor. Förhållandena på vägväsendets område hava nämligen -under senare

år varit i såväl tekniskt som administrativt hänseende underkastade starka

förändringar på grund av motortratikens genombrott och hava, på sätt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen erinrat, ännu icke återvunnit erforderlig stadga.

Det kan därför måhända bliva nödvändigt att, även om kommunalskattefrågan

i övrigt skulle finna sin lösning vid 1927 års riksdag, då giva vägskattefrågan

en allenast provisorisk lösning.

Slutligen vill kammarrätten erinra om vad kammarrätten i sitt yttrande

över kommunalskattekommitténs betänkande anfört därom, att de av kommittén

föreslagna repartitionstalen tedde sig tillfredsställande under de av

kommittén givna förutsättningarna och med bortseende från sådana tills

vidare oberäkneliga faktorer som sekundärkommunernas behov av direkta

skattebidrag. Därest det skulle befinnas möjligt att införa enhetliga repartitionstal,

synes det kammarrätten sannolikt, att jämkning av kommunalskattekommitténs

repartitionstal till nackdel för fastigheterna skall visa

sig nödvändig. Om åter det .skulle visa sig lämpligt att för vägbeskattningens

del bibehålla ett särskilt repartitionssystem och därvid jämka skattetrycket

till förmån för fastigheterna i åtminstone den utsträckning kammarrätten

ovan förordat, skulle kammarrätten för sin del anse, att någon rubbning

av kommunalskattekommitténs repartitionstal icke vore påkallad.»

Majoren Ingemar Petersson upprättade under hösten 1925 ett förslag angående

vägbeskattriingens ordnande, i vilket han upptog vägskattefrågan i

Förslag av

majoren

Ingemar

Petersson.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr l->7.

hela dess vidd till granskning samt föreslog och motiverade ändrade grunder

såväl för vägskattehördans fördelning mellan de skattskyldiga inbördes

som för samma bördas uppdelning mellan de vägskatteskyldiga, staten och

trafikanterna. Förslaget ingick därjämte på vissa spörsmål av mera förvaltningsteknisk

natur såsom om vägdistriktens skuldsättning med mera. Med

utgångspunkt från satsen att vägbeskattningen borde betraktas som en ren

intressebeskattning, föreslogs, att med en övergångstid av tio år all inkomst

skulle befrias från vägskatt, samt att denna i sin helhet skulle läggas på

fastigheterna med lika reparation för jordbruksfastighet och annan fastighet.

För att kompenseras för inkomstens bortfallande vid repartitionen

borde vägdistrikten av automobilskattemedel erhålla bidrag till vägunderhållet

med belopp, som under angivna tioårsperiod stegrades från fem till

femtio procent av underhållskostnaden. Som statens bidrag till sagda kostnad

tänkts utgå med samma procent som för närvarande, eller trettio, skulle

vid periodens slut allenast tjugo procent av underhållskostnaden behöva falla

på de vägskatteskyldiga fastigheterna. Då förslagsställaren förmenade, att

man under kommande år — han räknade därvid med en tjugufemårsperiod

— borde begränsa den årliga totala väghållningskostnaden till ungefär nuvarande

belopp, omkring 60 miljoner kronor, samt att inkomsterna av

automobilskattemedlen kunde förväntas kraftigt stiga, komme förslagets

genomförande, enligt hans mening, att medföra en högst avsevärd lindring

i vägskattebördan för fastigheterna, en lindring, som för jordbruksfastigheterna

vore en oavvislig nödvändighet, enär vägskattebördan för dessa syntes

redan hava nått och på många håll överskridit den gräns, som överhuvud

kunde betraktas som skälig. Förslagets genomförande skulle jämväl verka

starkt utjämnande på vägskattebördan mellan de olika vägdistrikten. Framställningen

utmynnade i en hemställan om utredning angående de framförda

synpunkterna och deras betydelse i olika avseenden för vägbeskattningens

ordnande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför efter detaljkritik av Peterssons

förslag: »Såsom slutomdöme om major Peterssons förslag vill vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen framhålla, att dess huvudtanke att låta

trafikanterna övertaga allt större del av väghållningshördan utan tvivel är

riktig, att detta redan nu sker i rask takt genom automobilskattemedlens

successiva ökning samt att förslaget i detta avseende ej innebär någon

ändring av gällande förhållanden, att förhandskalkyler angående denna

ökning måste betecknas såsom osäkra samt att det icke är rimligt eller

lämpligt att på grundval av dylika förhandskalkyler nu skrida till en lagfäst

nedsättning av vägskatten eller total skattebefrielse för vissa betydande

kategorier skattskyldige. En lättnad i skattehänseende bör ske endast i

mån av en verklig ökning och förslagsställaren tycks hava förbisett, att

en dylik fråga, innebärande 10 procent automobilskattebidrag till underhållet,

just nu ligger under prövning. Det är givetvis på detta sätt en

successiv avlastning i mån av tillgång bör ske.» Svenska väg för eningen

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

29

framhåller i yttrande över samma förslag, att principiellt intet vore att

erinra mot att vägbeskattningen ordnades som en objektskatt å fastigheter

och trafikanter med frånkopplande av inkomstbeskattningen. Frågan vore

dock, om förslaget läte sig genomföra utan att beskattningen å fastigheter

och motortrafikanter bleve oskäligt stor. Förslaget vore fotat på antagandet,

att vägkostnaderna icke skulle under de närmaste tjugufem åren

ökas utan till och med kunna hållas nere under nuvarande kostnad. Ett

dylikt antagande syntes föreningen alltför optimistiskt i en tid, då landsvägstransporterna

utvisade kraftig ökning år från år; och ansåge föreningen

sannolikare, att sammanlagda vägbördan om cirka 15 år skulle, på sätt i

förut angiven särskild utredning beräknats, hava stigit till minst 75 miljoner

kronor i stället för av Petersson beräknade cirka 60 miljoner kronor.

Föreningen avrådde därför från den av Petersson föreslagna ändringen i

vägbeskattningen.

Kammarrätten förklarar sig icke kunna biträda det av Petersson väckta

förslaget om inkomsttagarnas befriande från andel i vägbördan. Detta

gällde även för det fall, att väghållarnas andel i vägbördan skulle nedgå

till det förhållandevis obetydliga belopp, som av Petersson ställdes i utsikt

för framtiden. Hans förslag byggde därvid på den förutsättningen, att de

totala väghållningskostnaderna skulle kunna under de närmaste tjugufem

åren hållas vid och under nuvarande nivå. I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt svenska vägföreningen tvivlade kammarrätten på

att detta skulle vara möjligt.

Före detta landshövdingen Johan Widén, vilken på uppdrag av dåvarande

chefen för socialdepartementet såsom sakkunnig verkställt utredning och

framlagt förslag angående fattigvården bland lapparna och om lapparnas

beskattning (statens offentliga utredningar 1924: 58 och 59) och därvid förordat

att lapparnas kommunala beskattning skulle ordnas enligt i huvudsak

samma grunder som för övriga medlemmar av kommunen, hemställde, att

i samband därmed måtte till 6 § väglagen göras följande tillägg: »dock att de

nomadiserande lapparna äro för inkomst av renskötsel därifrån fria».

Häradsskrivaren i Luleå fögderi påpekar i sitt yttrande, att, därest detta

förslag skulle bliva gällande, det i och för vägskattens debitering erfordrades

kännedom om med vilka belopp inkomst av renskötsel och annan inkomst

inginge i de för bevillningen taxerade beloppen.

Förslaget i denna del avstyrkes av Gällivare fångvårdsstyrelse, Arjepluogs

och Arvidsjaurs kommuner samt länsstyrelsen i Jämtlands län.

Arjepluogs kommun yttrar, bland annat, att vid frågans bedömande det

icke tagits i betraktande det tiotal mil, för vilka vägdistrikten bekosta

vinterväghållning huvudsakligen genom s. k. bultning av skogsvägar. Inom

Arjepluogs kommun hade landsvägarnas vinterväghållning för femårs
-

Vägskatt för

lapparnas inkomst

av

renskötsel.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

perioden 1919—1923 i medeltal dragit en kostnad av 3,260 kronor 61 öre,

under det att den nämnda »bultningen» kostat per år i medeltal under

angivna period 9,937 kronor 9 öre. Dessa bultade vägar användes av nomadlapparna

i största utsträckning vid deras flyttningar och transporter av

förnödenheter samt vid avyttringen av deras saluprodukter. Även de allmänna

landsvägarna användes i allt större utsträckning av nomadlapparna.

I och med vägväsendets utsträckning mot fjällen bleve också de allmänna

vägarna i allt högre grad av betydelse för den nomadiserande lappbefolkningen.

Givet vore också, att vägväsendet spelade en dominerande roll för

prissättningen å lapparnas saluprodukter. Om intet ordnat vägväsende

funnes inom lappmarken, skulle åt lapparnas näring göras det största

avbräck.

Kammarrätten avstyrker förslaget om frihet för lapparna från vägskatt

och yttrar:

»Otvivelaktigt måste de renskötande lapparna anses för sin näring hava

gagn av vägväsendet i lappmarkerna. Enligt nuvarande bestämmelser är

inkomst, som understiger ettusen kronor, fri från vägskatt. I ett förslag

till ändrad lagstiftning angående vägbeskattningen, varöver kammarrätten

avgivit utlåtande den 19 mars 1926, ifrågasättes visserligen ändring härutinnan,

så att vägskatt skulle komma att utgå även för inkomst, som ej

uppgår till ettusen kronor. Men då vägskatten beräknas efter den beskattningsbara

inkomsten, d. v. s. den taxerade inkomsten minskad enligt

reglerna för avdrag av orts- och familjeavdrag, kommer, även om nyssnämnda

förslag godkännes, vägskatten uppenbarligen icke att träffa de

mindre inkomsttagarna bland lapparna.»

Departements- Det torde vara obestridligt, att en snar jämkning av jordbruksfastigchefen.

heternas vägskattebelastning är av behovet påkallad, och att ett uppskov i

detta avseende måste anses innebära en orätt mot en stor grupp skattskyldiga.

Detta krav är enligt min mening av den betydelse, att det borde

beaktas, även om en lösning av kommunalskattefrågan i övrigt icke samtidigt

kunde ernås.

Efter föredragning av chefen för finansdepartementet har Kungl. Maj:t

denna dag beslutat förelägga riksdagen förslag till kommunalskattelag m.

m. Det framstår då för mig såsom angeläget, att samtidigt härmed förslag

framlägges om sådan ändring i väglagen, att därigenom åtminstone någon

lättnad åvägabringas i särskilt jordbruksfastigheternas skattebörda.

Av vad chefen för finansdepartementet anfört framgår, att 1920 års kommunalskatteprovisorium

för fastighetsägarna i allmänhet medförde en

högst betydande ökning av den kommunala skattebördan, främst på grund

av de då införda bestämmelserna om skattefria avdrag. Det vill förefalla,

som om vid antagande av nämnda bestämmelser man knappast

beräknat, att en så betydande omläggning av vägskattebördan skulle ske

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

31

som den, vilken faktiskt ägde rum vid vägbeskattningens anordnande enligt

provisoriets skattesystem och som synes hava inneburit, att fastighetsägarna

från att förut hava burit omkring 50 procent av hela vägskattebördan nu

kommo att få denna börda ökad till över 60 procent. Härtill kommer, att med

naturaunderhållets avskaffande i flertalet av rikets vägdistrikt och dess utbytande

mot kontanta bidrag vägskattebördan otvivelaktigt kommit att för jordägarna

kännas avsevärt tyngre än vad tidigare varit fallet. Kravet på

lättnad bär nu med förnyad styrka gjort sig gällande, och de inhämtade

yttrandena bära nogsamt vittne därom, att detta krav allmänt anses befogat.

Det har ifrågasatts att för denna frågas bedömande förebringa ytterligare

utredning om huru vägskattebördan rättvisligen borde fördelas. De

uppenbara svårigheterna att under nu rådande, med avseende på vägväsendet

i flera hänseenden ovissa förhållanden erhålla en säkrare grundval för ett

dylikt bedömande än vad som redan föreligger och framför allt den osäkerhet,

som ännu gör sig gällande angående betydelsen för den totala vägskattebördan

av motortrafikens särskilda beskattning, hava dock synts

mig tala mot att genom ytterligare utredningar nu undanskjuta en sådan

reglering av vägskattebelastningen, om vars berättigande enligt min mening

tvivel ej bör kunna råda. Jag åsyftar då i första hand ett återställande av

den relativa fördelningen av skattebördan före 1920 års kommunalskatteprovisorium.

Det huvudsakliga skäl, som framförts mot eu lättnad för fastighetsägarna,

är väl den av svenska stadsförbundet framhållna omständigheten,

att vägskatten i viss mån har karaktär av eu reallast, vilken

skulle kommit till synes på det sätt, att fastigheternas saluvärde minskats

med skattens kapitaliserade belopp. Ett efterskänkande av denna reallast

skulle därför enligt stadsförbundet innebära en ökning av nämnda värden till

förmån för de fastighetsägare, som nu äga fastigheterna, men till föga båtnad

för alla följande fastighetsägare. Detta skäl synes emellertid i varje fall

endast äga begränsad giltighet. Ty det torde vara otvivelaktigt, att åtminstone

de senaste årens skatteökning aldrig förmått nämnvärt påverka

fastighetspriserna, enär den uppfattningen varit ganska allmänt rådande,

att eu lättnad i vägskattebördan, om ej förr så i samband med den tillämnade

kommunalskattereformen, vore ofrånkomlig. Med tämlig visshet torde

kunna göras gällande, att den inerbeskattning, som tillkom år 1920, åtminstone

icke fullt ut erhållit karaktär av reallast, utan att den varje år ter

sig såsom ett underskott i den avkastning, som vederbörande rimligen kunnat

påräkna av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Om däremot de nu

gällande grunderna för fyrktalssättningen skulle för längre tid lämnas

orubbade, talar all sannolikhet för att merbeskattningen därigenom skulle

erhålla den karaktär av reallast, som den tidigare torde hava saknat, och

att den alltså skulle verka som en kraftig och uppenbarligen omotiverad

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. May.ts proposition Nr 197.

engångsbeskattning av de fastighetsägare, som just för ögonblicket innehava

fastigheterna.

Under dylika förhållanden förefaller det, som om det minsta steg, som i

förevarande sammanhang bör tagas, är ett återställande av läget före år

1920. Att för närvarande gå längre torde emellertid få anses vara mindre

välbetänkt med hänsyn till de risker, som alltid äro förbundna med

plötsliga genomgripande förändringar i skattebördans fördelning. Samtidigt

med den av mig således förordade förändringen synes den stora och numera

uppenbart mindre befogade skillnaden mellan ägare av jordbruksfastighet

och annan fastighet böra i någon mån minskas.

Detta resultat vinnes genom en anslutning till vägsakkunnigas förslag,

i skatteberedningens undersökning benämnt förslag PVlf som innebär,

att en vägfyrk åsättes för 200 kronor jordbruksfastighets taxeringsvärde,

300 kronor annan fastighets taxeringsvärde och 30 kronor beskattningsbar

inkomst. Detta har, såsom av den föregående redogörelsen framgår,

tillstyrkts i ett stort antal yttranden. Av dem, som yttrat sig i frågan

närmast med utgångspunkt från A-förslaget, har i rätt stor utsträckning

anslutning givits till alternativ, som avsett att i stort sett medföra samma

fördelning av skattebördan som nämnda förslag PV,. Bland dessa befinner

sig även kammarrätten.

Vad beträffar skattesystemets tekniska utformning, är jag av den uppfattningen,

att någon skogsaccis till vägdistrikten ej bör ifrågakomma,

då debitering och uppbörd m. m. därigenom skulle i alltför hög grad

kompliceras. Av liknande skäl finner jag tomt- och industrivärde å jordbruksfastighet

ej böra behandlas] annorlunda än jordbruksfastighet i

övrigt. Slutligen anser jag vägande skäl förebragta för borttagande av

den gällande skattskyldighetsgränsen, 1,000 kronor, för inkomst, då de

skattefria orts- och familjeavdragen medföra dén verkan, som med 1,000- kronorsgränsen torde hava åsyftats. Även genom bortfallandet av denna

gräns underlättas debiteringsarbetet. Jag finner mig jämväl böra biträda

den även av domänstyrelsen tillstyrkta reformen, att repartitionen för allmänningsskogar

skall vara densamma som för jordbruksfastighet i allmänhet.

Vad slutligen spörsmålet om vägskatt för lapparnas inkomst av renskötsel

angår, så torde det, såsom chefen för finansdepartementet i sitt yttrande

angående motsvarande fråga beträffande den allmänna kommunalbeskattningen

uttalat, ej vara möjligt att från det beskattningsbara beloppet avskilja

dylik inkomst. Även i övrigt synas övervägande skäl tala för att

låta vägskatten avse jämväl inkomst av renskötsel. Detta har lagtekniskt

endast den betydelsen, att undantag i väglagen ej behöver göras för dylik

inkomst.

De av mig nu förordade förslagen föranleda ändring allenast i 6, 59 och

83 §§ väglagen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om

ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, samt hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen

omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av protokollet

inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla.

Ur protokollet:

Fredrik Hawerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand.

169 höft. (Nr 197.)

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Antal vägtyrkar,

Bilaga 1,

09

1

2 1

3 1

4

6 1

6

9 1

10

it 1

12 |

År

Uppgift hämtad

från

Fyrkar med under- håll in natura

Jordbruksfastig- heter

Fyrkar utan underhäll in natura

Jordbruksfas-

tigheter

Allmännings-

skogar

Annan fastighet

Inkomst

Antal

%

Antal | %

Antal | %

Antal

%

Antal j

°/

7o

1878

Söderberg......

19,400,000

_

_

—

—

1880

Vägkommittén

18,041,698

100. o

—

0

—

0

—

0

0

1880

Kbfdes ber. ...

19,906,983

—

—

—

—

—

—

—

1884

Söderberg......

22,500,000

—

—

—

—

—

—

—

1890

Kbfdes ber. ...

20,308,783

100. o

—

0

—

0

—

0

u

1890

Söderberg......

22,024,190

—

—

—

—

—

—

—

—

1900

Kam.-koll.......

21,959,939

82.4

686,958

2.6

186,000

(0.7)

1,178,100

(4.4)

2,627,479

9.9

1900

Kbfdes ber. ..

22,261,330

82.6

686,815

2.6

188,000

(0.7)

1,140,759

(4.2)

2,661,153

9.9

1900

Söderberg......

23,548,699

—

—

—

—

—

1,270,000

—

—

—

1905

Söderberg ......

25,266,154

82.3

374,319

1.2

280,060

0.9

1,839,885

6.0

2,951,250

9. G

1905

Kbfdes ber. ...

25,160,964

81.9

417,104

1.8

280,860

0.9

1,862,823

6.1

2,999.126

9.8

1906

Söderberg ......

25,362,835

68.9

352,858

1.0

744,887

2.0

3,906,229

10.6

6,420,769

17.5

1906

Kam.-koll.......

—

—

—

—

—

—

—

—

7,202,679

(21.8)

1907

Söderberg......

25,529,270

66.0

319,899

0.8

726,218

1.9

4,274,500

ll.i

7,807,586

20.2

1907

Kam.-koll.......

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1908

Söderberg .....

29,448,947

65.9

395,642

0.9

878,783

2.0

5,114,480

11.4

8,846,510

19.8

1908

Jordbr.-dep. ...

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1910

Jordbr.-dep. ...

29,838,582

66.3

404,731

(0.9)

899,402

(2.0)

5,081,623

(11.3)

8,751,785

(19.5)

1910

Stat. årsb. ...

29,643,570

—

—

—

—

—

—

—

—

1915

Jordbr.-dep. ...

34,548,732

61.7

392,161

(0.7)

896,368

(1.6)

5,098,093

(9.1)

15,085,616

(26.9)

1915

Stat. årsb. ...

34,075,325

59.8

—

—

6,814,200

12.0

16,076,600

28.2

1917

Jordbr.-dep. ...

34,519,919

55.0

439,404

(0.7)

1,067,124

(1.7)

5,963.340

(9.5)

20,782,392

(33.1)

1917

Stat. årsb. ...

33,969,649

56.3

—

—

7,059,100

11.7

19,297,952

32.0

1919

Kom.-dep......

54,669,701

52.2

628,008

(0.6)

1,360,684

(1.8)

7,954,768

(7.6)40,055,000

(38.3)

1919

Stat. årsb. ...

54,720,928

53.0

—

—

9,631,000

9.3

38,839,485

37.7

1921

Kom.-dep.......

56,702,254

43.2

656,000

(0.5)

1,443,200

(1.1)

8,134,400

(6.2) 64,264,264

(49.0)

1921

Stat. årsb. ...

54,462,165

41.5

—

—

10,627,200

8.1

166,042,688

50.4

1923

Kom.-dep.......

59,708,391

53.7

667,356

(0.6)

1,557,164

(1.4)

8,564,402

(7.7)40,728,642

(36.6)

1923

Stat. årsb. ...

63,030,047

(55.0)

—

10,907,283

(9.5) 40,610,281

(bö.5)

1924

Stat. årsb. ...

63,040,611

—

—

—

—

—

—

—

128,719,022

—

18

Summa

Antal | %

17

Total summa

vägfyrkar

Antal j %

4,678,537

4,676,727

5,445,514

5,559,913

11,424,743

13,128,203

15,235,415

15,137,541

22,890,800

28,252,260

26,357,052

49,998,460

48,470,485

74,497,864

76,669,888

51,517,564

51,517,564

17.6

17.4

17.7

18.1

31.1

34.0

34.1

33.7

38.3

40.2

45.0

43.7

47.8

47.0

56.8

58.6

46.3

(45.0)

18,041,698

20,308,783

26,638,476

26,938,057

30,711,668

30,720,877

36,787,578

33,050,209

38,657,473

36,821,366

44,684,352

41,017,597

44,976,123

56,020,970

56,966,125

62,772,179

60,326,701

104,668,161

103,191,413

131,200,118

131,132,053

111,225,955

114,547,611

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

An
märk
ningar
-

Parentes omkring vissa silferuppgifter markerar, att respektive siffror framkommit genom interpolering eller proportionering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 2.

Väghållningsbördans storlek.

; 1 1 2

3

4

1 s

<5

i ’

8

9

10

il

12

1 i*

1 I*

1 15

16

17

Upp-

gifterna

hämtade

från

Natura under håll1

Vägkassornas utgifter

Vägkassornas verkliga

inkomster

1 Upp- | skattad

j kostnad

Stats-

bidrag

Egen beräknad

kostnad

Sommar-

väghåll-

ning

Vinter-

väghåll-

ning

Förvalt- ning

m. m.

Väg-

byggnader

Summa

utgifter

Stats-

bidrag

till

under-

hållet

Stats-

bidrag

till

byggnader

Diverse

in-

komster

Uttaxerad vägskatt

Summa

inkomster

totalt

per

väg-

fyrk

å natura- fyrkar

å övriga

fyrkar

kr.

kr.

kr.

j öre

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

j Yägkom-

18801 mittén

4,763,254

—

4,763,254

26.4

769,954

1,655,207

—

505,893

2,931,054

—

284,625

—

2,646,429

—

2,931,054

Kbfdes

(1890; ber.

4,700,000

—

4,700,000

23.1

1,100,000

1,600,000

—

775,353

3,475,353

—

407,271

—

3,068,082

—

3,475,353

1900: Kam.-koll.

4,670,118

467,012

4,203,106

19.2

1,787,702

1,263,744

162,714

1,302,799

4,516,959

—

993,230

550,481

1,456,565

1,205,786

4,206,062

[ Kbfdes

i 1900) ber.

4,721,026

472,103

4,248,923

19.1

1,890,128

1,248,368

—

1,380,976

4,519,472

—

1,056,345

439,966

1,473,797

1,202,246

4,172,354

1905 D:o

6,695,324

669,532

6,025,792

24.0

1.021,530

1,232,946

187,904

2,090,935

4,533,315

—

885,700

813,160

1,672,053

1,701,022

5,071,935

1906 Kam.-koll.

6,174,785

617,479

5,557,306

21.9

904,592

1,252,639

806,483

1,935,108

4,898,822

—

831,747

47,204

1,555,860

3,204,140

5,638,951

11907 D:o

6,353,223

952,983

5,400,240

21 2

1,124,788

1,274,743

911,664

1,900,822

5,212,017

101,203

796,384

—

1,412,471

3,503,376

5,813,434

1906 Jordbr.dep.

6,620,997

993,150

5,627,847

19.1

1,290,004

1,370,069

919,311

2,167,416

5,746,800

193,501

1,074,701

84,123

1,781,885

3,833,425

6,967,635

1910j D:o

7,251,107

1,237,448

6,013,659

20.2

1,483,501

1,329,915

916,759

2,364,004

6,094,179

216,392

995,588

149,788

1,088,664

3,603,112

6,053,544

1915 D:o

7,987,420

1,365,741

6,621,679

19.2

1,670,583

1,368,714

1,263,838

4,833,801

9,136,936

246,119

2,383,166

167,628

1,065,955

4,777,908

8,640,776

1917 D:o

8,191,341

1,380,895

6,810,446

19.7

2,107,872

1,568,018

1,397,870

5,342,291

10,416,051

308,864

2,128,117

147,194

1,172,757

6,533,719

10,290,651

1919 Kom.-dep.

9,218,002

2,918,415

6,299,587

11.5

4,415,325

1,734,150

2,204,819

10,120,293

18,474,587

528,334

3,794,289

—

3,547,028

9,005,278

16,874,929

1921 D:o

11,800,829;

3,694,651

8,106,178

14.8

6,168,144

2,179,395

3,276,681

33,309,202

44,933,422

813,128

20,655,170

~

4,227,786

16,204,887

41,900,971

1923 D:o

16,041,256

5,016,880

11,024,376

18.6

7,180,264

2,219,675

4,477,513

36,892,289

50,769,741

1,476,291

24,392,776

—

5,494,619

14,252,911

45,616,697

* Inklusive uppskattade kostnaden för indelad väg, vars underhåll övertagits av vägkassa, nämligen i de fall, då endast vissa, men ej alla vägar varit föremål för sådant

underhåll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 2 (forts-).

DS

Ci

1

18

i» II

20

2! |

22 |

28

24

25

26

27

År

Skillnaden mellan verkliga

inkomster och utgifter

Uttaxerad vägskatt

per vägfyrk

Underskottet

av verkliga

inkomster

(kol. 18)

per vägfyrk

Överskottet

av verkliga

inkomster

(kol. 19)

per vägfyrk

Totala

skuldbördan

vid årets

slut

Totala

behållningen

vid årets

slut

De väghållningsskyldigas

totala belastning (efter

avdrag av statsbidrag)

per vägfyrk (jfr kol. 6

samt 20—23)

Anmärkningar

underskott

överskott

å natura- fyrkar

å övriga

fyrkar

kr.

kr.

öre 1

öre

öre

öre

kr.

kr.

öre

1880

_

—

14.7

—

—

—

—

—

41.1

+

0

=

41.1

l Intet statsbidrag

1890

—

—

15.1

—

—

-

—

—

38.2

+

0

=

38.2

1

1900

310,897

—

6.6

25.8

1.2

—

—

1,173,877

25.8

+

1.2

=

27.0

1900

347,118

—

6.6

25.7

1.3

—

—

1,243,522

25.7

+

1.2

=

27.0

10 % statsbidrag

till vägunderhållet

1905

—

538,620

6.6

30.0

—

1.8

—

447,408

30.6

—

1.8

28.8

1906

—

740,129

6.1

28.0

—

2.0

822,962

—

28.0

—

2.0

=

26.0

1907

—

601,417

5.5

26.7

—

1.6

221,644

—

26.7

—

1.6

=

25.1

1908

_

1,220,835

6.1

25.2

—

2.7

—

993,200

25.2

—

2.7

=

22.5

1910

40,635

—

3.C

23.8

O.i

—

—

1,839,129

23.8

+

0.1

=

23.9

15 % statsbidrag

till vägunderhållet

1915

496,160

—

3.1

22.8

0.9

—

—

3,256,065

22.8

+

0.9

=

23.2

1917

125,400

—

3.4

23.1

0.2

—

—

1,971,035

23.1

+

0.2

=

23.3

1919

1,599,658

_

6.5

18.0

1.5

—

247,581

—

18.0

+

1.5

=

19.5

1921

3,032,451

—

7.5

21.8

2.3

—

4,247,528

—

21.8

+

2.3

24.1

30 % statsbidrag

till vägunderhållet

1923

5,153,144

—

9.2

27.7

4.6

—

13,675,787

—

27.7

+

4.6

=

32.8

■

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

87

Förkortningar i bilagorna 1 och 2.

Söderberg: Landskommunernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft av

Edvard Söderberg, 1911.

Vägkommittén: Vägkommitterades betänkande angående förändrad lagstiftning

i fråga om utgörandet av väghållningsbesväret på landet, 1880.

Rbf des ber.: Konungens befallningsba vandes femårsberättelser.

Kam.-koll., Jordbr.-dep. och Kom.-dep.: Kammarkollegii utlåtande i fråga

om revision av väglagen, 1902, ävensom den allmänna vägstatistiken, som

åren 1906 och 1907 upprättades av kammarkollegium, åren 1908—1917 av

jordbruksdepartementet samt efter 1917 av kommunikationsdepartementet.

Stat. årsb.: Statistisk årsbok.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197

Bilaga 3.

Vägskattens relativa tryck å olika grupper förvärvskällor enligt de före nuvarande

provisorium gällande grunder, enligt nu gällande grunder samt enligt olika

förslag.

Rörelse eller

Annan för-

Fastighet

yrke

värvskälla

För-provisoriet.

Vägfyrkar belöpande å

jordbruksfastighet (1 för 100).........

901,620

—

—

annan fastighet (1 » 200).........

82,491

129,374

—

inkomst (1 » 30) ........

—

76.761

774,452

Summa

984,111

206,135

774 462

%

50.o»

10.4 9

39.42

Provisoriet.

Vägfyrkar belöpande å

jordbruksfastighet (1 för 100).........

901,620

—

—

annan fastighet (1 » 200).........

82,491

129,374

—

inkomst (1 » 30).........

73,833

61,406

467,244

Summa

1 057 944

190,780

467 244

%

61.66

11.12

27 23

Förslag PV 1.

Vägfyrkar belöpande å

jordbruksfastighet (1 för 200).........

450,810

—

—

annan fastighet (1 » 300).........

54,994

86,249

—

inkomst (1 » 30).........

73,833

61,406

467,244

Summa

579,637

147 655

467 244

O/

48.62

12.3 6

39.12

Förslag PV 2.

Vägfyrkar belöpande å

jordbruksfastighet (1 för 100).........

901,620

—

—

annan fastighet (1 » 200).........

82,491

129,374

—

inkomst (l » 15) ........

147,666

122,813

934,488

Summa

1,131,777

252,187

934 488

%

48. si

10.88

40.31

Summa

901,620

211,865

851,213

1,964,698

lOO.oo

901,620

211,865

602,483

1,715,968

100. uo

450,810

141,243

602,483

1,194,536

lOO.oo

901,620

211,865

1,204,967

2,318,452 I

100 o o |

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

39

Bilaga 4.

Vägskattens relativa tryck å skattskyldiga, tillhörande olika sociala grupper enligt

nu gällande grunder samt enligt olika förslag.

Provisoriet.

Vägfyrkar belöpande

jordbruksfastighet (1

annan fastighet (l

inkomst (1

Förslag PV 1.

Vägfyrkar belöpande

jordbruksfastighet (1

annan fastighet (1

inkomst (1

Förslag PV 2.

Vägfyrkar belöpande

jordbruksfastighet (1

annan fastighet (1

inkomst (1

för 100)

» 200)

» 30)

Summa

%

å

för 200)

» 300)

» 30)

Summa

%

å

för 100)

» 200)

» 15)

Summa

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och

solidariska bankbolag

In- ländska

aktieb.

och soli- dariska

bankb.

Till-

sammans

Ägare el.

brukare

av jord- bruks- fastighet

Ägare

av

annan

fastig-

het

Rörelse- och

yrkes- läkare

Tjänste- män och

löntagare

(inkl pen- sionärer)

Övriga

Summa

595,735

1,228

9,454

17,904

408

624,729

276,891

901,620

6,076

27,873

38,658

26,769

2,309

101,685

110,180

211,865

88,058

1,833

43,122

424,448

18,830

576,291

26,192

602,483

689,869

30,934

91,234

469,121

21,547

1,302,705

413,263

1,715,968

40 so

1.80

5.38

27.34

1.26

75.92

24.08

lOO.oo

297,868

614

4,727

8,952

204

312,365

138,445

450,810

4,051

18,582

25,772

17,846

1,539

67,790

73,453

141,243

88,058

1,833

43,122

424,448

18,830

576,291

26,192

602,483

389,977

21,029

73,621

451,246

20,573

956,446

238.090

1.194,536

32.65

1.76

6.16

37.78

1.72

80.07

19.93

lOO.oo

595,735

1,228

9,454

17,904

408

624,729

276,891

901,620

6,076

27,873

38,658

26,769

2,309

101,685

110,180

211,865

176,117

3,666

86,245

848,896

37,659

1,152,583

52,384

1,204,967

777,928

32,767

134,357 893.569

40,376

1,878,997

439,455

2,318,452

33 55

1.41

5.80

38.54

1.74

81.04

18.96

lOO.oo

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Bilaga 5.

Förslag

till

Lag

om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1)

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 6, 59 och 83 §§ i lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola, 59 och 83 §§ i

nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

6 §.

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja deltaga,

efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, för vilken fastighetsskatt enligt kommunalskattelagen

skall utgöras, dock att äldre lotshemman, så länge de äro underkastade

lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad frihet från

väghållningsbesväret;

b) all annan fastighet, för vilken kommunal fastighetsskatt skall utgöras,

såvitt taxeringsvärdet uppgår till minst åttahundra kronor; samt

c) till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande därav:

a) att jordbruksfastighet påföres en vägfyrk för varje tvåhundra kronor

av taxeringsvärdet,

b) att annan fastighet påföres en vägfyrk för varje trehundra kronor av

taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för varje trettio kronor av den till

kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten;

dock med iakttagande att vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Vägfyrktalslängd i---tillställas vägstyrelsen.

83 §.

Sedan väghållningsdistrikten — — — vinna tillämpning.

Intill utgången av det år, då vägdelning enligt denna lag första gången

blivit inom varje distrikt fullbordad, skall likväl, den tid mark är bar,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

vägunderhållet in natura utgöras enligt hittills gällande bestämmelser med

skyldighet för innehavare av jordbruksfastighet, som enligt 6 och 7 §§ är

förpliktad utgöra sådant vägunderhåll, men intill dess ny vägdelning sker

bliver därifrån befriad, att bidraga till väghållet med penningar.

Om användandet — väghållningsskyldige besluta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt.

169 höft. (Nr 197.)

i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 mars

1927.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyl lenbåga ,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 22 februari 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23

oktober 1891 (nr 68 sid. 1) angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

revisionssekreteraren Harald Waller.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

43

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 11 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling,

lagrådets den 4 mars 1927 avgivna utlåtande över det den 22 februari 1927

till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§

lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet.

Departementschefen omförmäler, att lagrådet lämnat förslaget utan anmärkning,

samt meddelar, att han låtit i förslaget vidtaga vissa jämkningar

av redaktionell natur, för vilka någon redogörelse icke torde vara erforderlig.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag om

ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1) angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet samt hemställer, att

förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:306 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 197 med förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 s. 5 i texten
  2. 1SärU 1927:9 Memorial, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande nr 3 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 19 a1 i texten
  3. 1SärU 1927:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 197 med förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 angående väghållning sbe s. 13 i texten
  4. JoU 1927:29 Memorial i anledning av remiss från kamrarna av dels Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten