Sök i Ratio Lex

Angående anslag till socialstyrelsen m. in

1927-03-11 · 56 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:199, Angående anslag till socialstyrelsen m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 199.

1

tfr 199.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till socialstyrelsen m. in.; given Stockholms slott den

11 mars 1927.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 mars 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anför:

Vid behandling i statsrådet den 4 januari 1927 av frågorna om anslagsäskanden

för budgetåret 1927—1928 under riksstatens femte huvudtitel erinrade

jag, under punkten 2, bland annat, att det ordinarie förslagsanslaget till

socialstyrelsen vore i riksstaten för budgetåret 1926—1927 uppfört med 319,400

kronor. Vidare anmälde jag, att socialstyrelsen i skrivelse den 15 september

1926 hemställt, att ifrågavarande anslag från och med budgetåret 1927—1928

måtte upptagas till 335,400 kronor.

.Tåg erinrade därefter om att Kungl. Maj:t i särskilda propositioner (nr 113

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 171 höft. (Nr 199.) 351137 ]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

och 117) till 1926 års riksdag framlagt förslag angående bland annat omorganisation

av det frivilliga statsunderstödda sjukkasseväsendet, men att riksdagen

icke bifallit de framlagda förslagen utan i skrivelse den 5 juni 1926

(nr 348) hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, i vad mån

en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet kunde ske i enlighet

med riktlinjer, som angivits i andra särskilda utskottets av riksdagen

godkända utlåtande nr 3.

För verkställande av den sålunda begärda utredningen hade, yttrade jag

vidare, särskilda sakkunniga tillkallats inom socialdepartementet. Dessa sakkunniga

hade den 15 december 1926 avgivit sitt betänkande, utmynnande i ett

förslag till omorganisation av sjukkasseväsendet.

Efter att hava i korthet redogjort för den huvudsakliga innebörden av detta

förslag anförde jag, att det vore min förhoppning, att förslag i berörda hänseende

skulle kunna föreläggas den kommande riksdagen. I då förevarande

sammanhang anhöll jag att endast få angiva huru, såvitt då kunde bedömas, en

framställning i detta ämne i väsentlig anslutning till de sakkunnigas förslag

komme att inverka å en del i riksstaten under femte huvudtiteln, avdelningen

sociala verk och inrättningar, upptagna anslag.

I nämnda avseende erinrade jag till en början, att under nyssnämnda avdelning

för närvarande vore uppförda, bland andra, följande anslag, nämligen

dels, såsom förut nämnts, till socialstyrelsen ett ordinarie förslagsanslag å

319.400 kronor, dels ock ett extra anslag för upprätthållande av socialstyrelsens

verksamhet å 124,600 kronor.

Omförmälda förslag rörande sjukförsäkringen torde, anförde jag vidare,

icke komma att inverka på det ordinarie anslaget till socialstyrelsen. I avbidan

på proposition beträffande sjukförsäkringens organisation syntes emellertid

detta anslag böra i riksstatsförslaget för budgetåret 1927—1928 endast preliminärt

beräknas, varvid det nuvarande anslagsbeloppet, 319,400 kronor, syntes

kunna upptagas.

Beträffande det extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet framhöll jag,

att den ifrågasatta omorganisationen under den närmaste tiden torde komma

att medföra väsentligt ökat arbete å socialstyrelsens sjukkassebyrå. Då lagens

utfärdande omedelbart komme att kräva vidtagande av omfattande åtgärder

från tillsynsmyndigheten (utfärdandet av normalstadgar, uppställandet av normaltariffer

o. s. v.) och då det torde kunna förväntas, att en del sjukkassor

redan före reformens ikraftträdande komme att vidtaga åtgärder för att inordna

sig under det nya systemet, syntes den av omorganisationen föranledda

stegringen i socialstyrelsens personalbehov böra beräknas för hela nästkommande

budgetår.

Vidare anförde jag, att det förelåge vissa andra förslag, som torde komma

att inverka på sist omförmälda anslag. Sålunda påginge förarbeten till ändrad

lagstiftning rörande invandringen till rikét och främlingskontrollen ävensom

rörande arbetarskydd. Därest lagstiftning i dessa hänseenden genomfördes,

torde därav kunna föranledas ökade kostnader för socialstyrelsen; redan nu

gällande provisoriska anordning i förstnämnda ämne hade visat sig medföra

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

3

viss kostnadsökning. Härtill komme, att sedan socialstyrelsen enligt Kungl.

Maj:ts beslut uppgjort förslag i fråga om landstingens deltagande i kostnaden

för kontroll genom statsverkets försorg över bränsleförbrukningen vid värmeanläggningar

inom landstingen tillhöriga eller av dem understödda anstalter,

socialstyrelsen den 19 oktober 1926 inkommit med utredning i detta ämne.

Jag förklarade det vara min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t framläggande av

förslag i ämnet, vilket förslag syntes komma att beträffande socialstyrelsen

innebära en årlig mindre kostnadsökning. Slutligen ansåg jag mig i berörda

sammanhang böra nämna, att det anslag, som i riksstaten för innevarande budgetår

funnes med ett belopp av 3,600 kronor uppfört för sakkunnigt biträde

hos socialstyrelsen för ärenden rörande alkoholistvården, enligt min uppfattning

borde kunna uteslutas ur riksstaten för nästkommande budgetår och utgifterna

för detta ändamål i stället bestridas från det extra anslaget till socialstyrelsens

verksamhet.

De höjningar av sistnämnda anslag, som för sålunda angivna ändamål

kunde beräknas bliva erforderliga för nästkommande budgetår, kunde, så vitt

då kunde bedömas, enligt min åsikt uppskattas till sammanlagt omkring 75,000

kronor. Med framställning i samtliga dessa ämnen syntes emellertid böra

anstå, till dess propositioner i förenämnda frågor komme att framläggas.

I berörda sammanhang anhöll jag även få erinra om att — såsom chefen för

finansdepartementet redan till årets statsverksproposition anfört vid behandlingen

av för flera huvudtitlar gemensamma frågor — av särskilt tillkallade

sakkunniga framlagts förslag till vissa indragningar och förändringar beträffande

fullmäktig- och sakkunniginstitutionerna hos de centrala ämbetsverken,

vilket förslag vore avsett att beaktas i förslaget till riksstat för nästkommande

budgetår. Vad anginge socialstyrelsens ämbetsområde innebure, yttrade

jag, de sakkunnigas förslag, att det arvode å 2,000 kronor, som utginge till

vardera av de två socialfullmäktige hos styrelsen, skulle nedsättas till 1,000

kronor om året. Dessutom hade de sakkunniga föreslagit, att det sociala rådet

skulle avskaffas utom i vad avsåge sektionerna för sjukkasseväsendet och understödsföreningarna,

vilka sektioner skulle fortfara såsom särskilda nämnder.

Jämväl med behandlingen av de sålunda uppkomna frågorna ansåg jag emellertid

böra anstå, till dess definitivt förslag rörande de ifrågavarande anslagen

kunde framläggas. I då förevarande sammanhang ansåg jag mig endast böra

omnämna, att jag vid övervägande av de sakkunnigas förslag kommit till den

uppfattningen, att den ifrågasatta nedsättningeu av socialfullmäktiges arvode

borde förordas, dock att sänkningen borde tillämpas först från och med ingången

av år 1928, då den tid utginge, för vilken de nuvarande fullmäktige

■vore utsedda. I fråga om sociala rådet förklarade jag mig hava funnit, att

såväl ekonomiska som andra skäl talade för att rådet bibehölles oförändrat. För

nästa budgetår skulle ett bifall till vad jag sålunda ansåge mig böra förorda

medföra en besparing av 1,000 kronor.

Vid den ifrågavarande provisoriska beräkningen av anslaget syntes enligt

mm uppfattning emellertid hänsyn knappast böra tagas till denna nedsättning.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts syntes mig det extra anslaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

Det ordinarie

anslaget till

socialstyrelsen.

\

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 199.

till socialstyrelsens verksamhet kunna preliminärt upptagas till 124,600 +

75,000 kronor eller, avrundat, till 200,000 kronor.

Med bifall till av mig gjord hemställan har Kungl. Maj:t vid förenämnda

punkt 2 samt vid punkt 3 under femte huvudtiteln i årets statsverksproposition

föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition, dels i riksstaten

beräkna det ordinarie förslagsanslaget till socialstyrelsen till oförändrat

belopp, 319,400 kronor, och dels till socialstyrelsens verksamhet för budgetåret

1927—1928 beräkna ett extra anslag av 200,000 kronor.

Jag anhåller nu att få upptaga de av mig i det föregående berörda olika

spörsmålen till slutlig prövning.

Yad då först angår det ordinarie förslagsanslaget till socialstyrelsen framgår

av det nyss anförda, att detta anslag för närvarande är i riksstaten upptaget

till 319,400 kronor, å vilket belopp jämväl den ordinarie staten för socialstyrelsen

slutar.

Socialstyrelsen har, såsom jag vid min preliminära anmälan av ärendet

jämväl antydde, i skrivelse den 15 september 1926 hemställt om anslagets

höjande från och med nästa budgetår med 16,000 kronor eller till

335.400 kronor. Anledningarna härtill äro tvenne. Den ena är, att styrelsen

ifrågasatt uppflyttning till lönegraden B 26 i allmänna avlöningsreglementets

löneplan av fem ordinarie befattningar inom styrelsen, vilka tidigare tillhört

den s. k. andra normalgraden och numera äro hänförda till 24:e (förutvarande

15 :e) lönegraden i samma löneplan. Den andra anledningen är den, att styrelsen

framlagt förslag om uppförande a ordinarie stat av tva icke-ordinarie befattningshavare

å styrelsens andra byrå (arbetarskyddsbyrån), vilka befattningshavare

äro anställda närmast med anledning av styrelsens deltagande ur

social synpunkt i den tillsyn å fartyg, vars handhavande i övrigt åvilar kommerskollegium

och närmast dess fartygsinspektionsbyrå.

I fråga om förslaget rörande uppflyttning av förberörda befattningar

hos styrelsen till 26 :e lönegraden får jag erinra, att denna fråga med anledning

av en utav styrelsen tidigare gjord hemställan i ämnet, förra året

varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid behandling i statsrådet

den 19 mars 1926 (se proposition nr 214/1926) av socialstyrelsens då föreliggande

förslag i ämnet, vilket förslag var av samma innebörd som det nu föreliggande,

framhöll min företrädare i ämbetet — under hänvisning till den

pågående utredningen rörande åstadkommande av besparingar inom statsförvaltningen,

vilken utredning föranlett förslag till 1926 års riksdag angående

vissa indragningar i statsdepartementen — att samma utredning i sinom tid

torde komma att utsträckas till en granskning av socialstyrelsens och övriga

centrala ämbetsverks organisation. Vid sådant förhållande fann föredragande

departementschefen för sin del icke lämpligt att då upptaga spörsmålet om

placering i högre lönegrad av berörda befattningar hos socialstyrelsen till

prövning.

Då nyssnämnda, allt fort pågående utredning i besparingssyfte ännu icke

till granskning upptagit frågan om socialstyrelsens organisation, finner jag

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

mig icke kunna tillstyrka, att styrelsens föreliggande förnyade förslag i förevarande

hänseende nu företages till avgörande.

Vidkommande härefter det framställda förslaget om uppförande å ordinarie

stat av de två icke-ordinarie befattningshavare å styrelsens andra byrå, vilka

äro anställda för behandling huvudsakligen av ärenden rörande tillsyn å fartyg,

får jag meddela, att hemställan av socialstyrelsen i dylikt hänseende tidigare

varit underställd Kungl. Maj:ts prövning, därvid styrelsen såsom förutsättning

för ordinarieanställningen utgått från att kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå

i enlighet med väckt förslag samtidigt överfördes till ordinarie

stat.

Under hänvisning till att förslag i sist antytt hänseende icke framlagts för

riksdagen har emellertid vid tidigare tillfällen, då spörsmålet om överförande

till ordinarie stat av förenämnda befattningshavare hos socialstyrelsen förelegat,

detsamma icke av Kungl. Maj:t upptagits till närmare prövning.

Jämväl vid framläggandet av sitt nu förevarande förslag i ämnet har

socialstyrelsen i första hand utgått från att även kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå

skulle samtidigt uppföras å ordinarie stat. Numera förelåge

dock enligt styrelsens uppfattning tillräckliga skäl för att även oberoende därav

genomföra styrelsens berörda förslag.

Av den till 1927 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen (tionde huvudtiteln,

punkt 3) framgår, att förslag rörande överförande till ordinarie stat av

kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå icke kommer att framläggas för 1927

års riksdag. Då de skäl, som av socialstyrelsen anförts för att behandla frågan

om styrelsens förenämnda befattningshavares ordinarieblivande utan hänsyn

till förfarandet i dylikt avseende beträffande kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå,

icke synas mig övertygande, hemställer jag, att, i anslutning till

Kungl. Maj:ts tidigare intagna ståndpunkt, socialstyrelsens förevarande förslag

icke nu upptages till slutlig prövning.

Med hänsyn till min sålunda angivna uppfattning rörande styrelsens här omförmälda

båda förslag bör alltså enligt min mening någon höjning av det ordinarie

anslaget till socialstyrelsen av i dessa förslag angivna orsaker icke ifrågakomma.

Någon ändring beträffande samma anslag påkallas icke heller av

det numera framlagda förslaget rörande omorganisation av sjukkasseväsendet

samt ej heller av annan anledning. A7id sådant förhållande torde det ordinarie

anslaget till socialstyrelsen i enlighet med den i statsverkspropositionen gjorda

beräkningen böra i riksstaten för budgetåret 1927—1928 upptagas med oförändrat

belopp, 319,400 kronor.

.lag övergår härefter till närmare behandling av frågan om anslag till socialstyrelsens

verksamhet för budgetåret 1927—1928.

Härvid får jag till eu början meddela, att socialstyrelsen i sin förberörda

skrivelse den 15 september 1926 framhållit, att, under förutsättning av bifall

Det extra

anslaget till

socialstyrelsens

verksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

till styrelsens nyssberörda förslag rörande uppförande av vissa befattningshavare

å styrelsens andra byrå å ordinarie stat, anslaget till socialstyrelsens

verksamhet skulle från sitt nuvarande belopp av 124,600 kronor kunna nedsättas

till 115,400 kronor.

I övrigt har styrelsen i nämnda skrivelse icke framställt något förslag i avseende

å beräkningen av ifrågavarande anslag för budgetåret 1927—1928, syftande

till ändring i ena eller andra riktningen av det nuvarande anslagsbeloppet.

Styrelsen har emellertid betonat, att det vid dåvarande tidpunkt icke

kunde bedömas, i vad mån förstärkning av socialstyrelsens arbetskrafter kunde

bliva erforderlig för genomförandet av det förslag, som kunde komma att framläggas

med anledning av den då pågående utredningen angående omorganisation

av det frivilliga, sjukkasseväsendet. Styrelsen förbehölle sig att framdeles

få inkomma med särskild framställning om den höjning av anslaget i

fråga, vartill berörda utredning och förslag kunde föranleda.

Då, på sätt av det nyss anförda framgår, jag icke kunnat tillstyrka styrelsens

förslag i fråga om uppförande av ytterligare befattningshavare å ordinarie

stat, torde jag såsom utgångspunkt för bedömande av storleken av anslaget

till socialstyrelsens verksamhet för budgetåret 1927—1928 kunna utgå

från anslagets nuvarande belopp, 124,600 kronor.

Jag torde härefter få övergå till att angiva, i vad mån de vid min preliminära

anmälan av förevarande ärende omförmälda förslagen komma att påverka

anslaget till socialstyrelsens verksamhet. Härvid vill jag till en början meddela,

att till ett av de då antydda förslagen hänsyn icke behöver tagas vid den

definitiva anslagsberäkningen. Jag åsyftar härvid förslaget rörande arbetarskydd.

Detta förslag befinner sig nämligen icke i det slutgiltiga skick, att det

kan föreläggas 1927 års riksdag.

Handläggning

inom socialstyrelsen

av

ärenden röran

de främlingskon

trollen.

Socialstyrelsen

den 11

december

1926.

Jag torde nu närmast få till granskning upptaga av socialstyrelsen anmält

behov av ökad personal för handläggning, i vad på styrelsen ankommer,

av ärenden rörande främlingskontrollen.

I en den 24 december 1926 ingiven skrivelse, dagtecknad den 11 december

1926, har socialstyrelsen framhållit, att styrelsen genom kungörelsen den 4

september 1926 (nr 411) angående övervakande av utlänningar i riket erhållit

nya arbetsuppgifter av den art och omfattning, att styrelsen funne sig nödsakad

att för desammas fullgörande begära medel för anställande av särskilda

arbetskrafter.

I nämnda skrivelse har socialstyrelsen till en början lämnat en redogörelse

för tillkomsten och utvecklingen av främlingskontrollen med särskild

hänsyn till styrelsens befattning med densamma. Denna redogörelse är av

i huvudsak följande innehåll.

Med stöd av 18 § i lagen den 14 september 1914 angående förbud för

vissa utlänningar att här i riket vistas hade från och med den 1 september

1917 passviseringstvång införts för till Sverige ankommande utlänningar.

Det hade vidare från och med den 1 december 1918 ålagts utlänning, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj-.ts proposition nr i09. 7

vistades i riket, att vara försedd antingen med viserat pass eller, om kan

ej kunnat förskaffa sig dylikt, med uppeliållsbok.

Beträffande prövningen av viseringsansökningar kade till en början föreskrivits,

att visering skulle vägras, därest med hänsyn till det uppgivna ändamålet

med resan eller av annan grund icke befunnes tillfredsställande

ådagalagt, att resans företagande kunde anses vara ur svensk synpunkt lämpligt.

Där tvekan kunde råda kos svensk beskickning eller konsulat, huruvida

visering borde meddelas, skulle besked i ärendet inhämtas från utrikesdepartementet.

Från den 1 december 1918 skulle beskickningarna ock konsulaten,

före meddelande av visering, i regel inhämta besked i ärendet från

utrikesdepartementet. Yid prövning av ansökningar om visering eller uppehållsbok

skulle tagas i betraktande, huruvida med avseende å det uppgivna

ändamålet med vistelsen i riket och övriga omständigheter utlänningens härvaro

kunde befinnas lämplig med hänsyn till landets intressen. Därvid

borde hänsyn tagas till bostadsförhållandena å den ort, där utlänningen

ämnade vistas. Från ingången av år 1921 — kungörelse den 26 november

1920 (nr 804) — hade införts uttrycklig föreskrift, att vid prövning av ansökningar

om visering eller uppeliållsbok hänsyn skulle tagas jämväl till arbetsförhållandena

i riket.

I de fall, där ansökning om visering avsåge utlänning, som ämnade taga

arbetsanställning här i riket eller redan innehade dylik anställning, hade utrikesdepartementet

från ingången av år 1920 i allmänhet remitterat ansökningarna

till socialstyrelsen, som jämlikt den för styrelsen gällande instruktionen

hade att handlägga ärenden angående utländsk arbetskrafts användande

inom landet. Antalet dylika viseringsansökningar under tiden 1920—

1 oktober 1926, rörande vilka socialstyrelsen gjort undersökning och till utrikesdepartementet

avgivit yttrande, framginge av följande tablå:

År.

Inresor.

Förnyelser.

1920...........................

........................... 3,265

1,701

1921..........................

.......................... 887

4,369

1922 ..........................

........................... 847

864

1923...........................

........................... 1,431

1,499

1924..........................

.......................... 1,000

4,124

1925.........................

........................... 1,049

3,266

1926 1 30 9 ............

........................... 1,238

2,250

Summa 9,717

18,073

Den växlande frekvensen under de olika åren av dylika ärenden syntes

styrelsen till väsentlig del kunna förklaras såsom en återverkan av läget å

den svenska arbetsmarknaden. Med anledning av den höga siffran för inresor

under år 1920 kunde särskilt framhållas, att vid nämnda tid många

utlänningar, som deltagit i världskriget, återvänt till sina tidigare innehavda

platser i Sverige. De i tabellen anförda siffrorna för de olika åren borde

vidare ses i samband med det förhållandet, att under den av tabellen omfattade

tidrymden viseringstvånget genom partiella överenskommelser upphävts

för medborgare i vissa länder. Bedan före år 1920 hade viseringstvånget

upphävts för norska och danska undersåtar. Under de följande åren

till mitten av år 1924 hade viseringstvånget upphävts för ytterligare följande

utländska undersåtar, nämligen för

1) isländska, franska, italienska, luxemburgska, nederländska och spanska

undersåtar;

2) undersåtar i Förenta staterna eller Canada, som tidigare varit antingen

svenska medborgare eller, på grund av födsel, danska, norska eller isländska

medborgare;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

3) andra brittiska undersåtar än de under 2) avsedda, samt medborgare i

Sclrweiz eller Liechtenstein, därest besöket i Sverige avsåge annat ändamål

än att här taga arbetsanställning;

4) belgiska undersåtar, utom i de fall, då fråga vore om innehavare av

s. k. perforerade pass.

I samband med handelstraktatförhandlingar mellan Sverige och Tyskland

hade överenskommelse träffats om upphävande från den 1 oktober 1926 av

viseringstvånget för tyska undersåtar. Från nämnda tidpunkt hade visering

ej heller krävts för brittiska undersåtar, som ämnade inresa för att i Sverige

taga arbetsanställning.

Med anledning närmast av viseringstvångets upphävande för tyska undersåtar

hade Kungl. Maj:t genom kungörelsen den 4 september 1926 (nr 411)

meddelat nya bestämmelser angående övervakande av utlänningar i riket.

Jämlikt denna kungörelse, som trätt i kraft den 1 oktober 1926 och skulle

äga tillämpning tills vidare till utgången av år 1927, ålåge det till förenämnda

viseringsfria kategorier hörande utlänning, som anlände till riket i

avsikt att här taga arbetsanställning eller som vistades i riket och ville här

taga arbetsanställning, att hava sitt pass försett med anteckning om s. k.

arbetstillstånd. Utredningen och avgörandet i ärenden rörande arbetstillstånd

åvilade socialstyrelsen; över beslut i sådant ärende finge enligt kungörelsen

klagan icke föras. Beträffande medborgare i stater, gentemot vilka viseringstvånget

upprätthölles, gällde visering, som ej försetts med förbud att taga

arbetsanställning, såsom arbetstillstånd.

Under hänvisning till den sålunda lämnade redogörelsen har socialstyrelsen

framhållit, att enligt de nya, genom kungörelsen den 4 september 1926

meddelade bestämmelserna styrelsen sålunda hade att taga befattning med

två skilda slag av ärenden rörande övervakande av utlänningar i riket, nämligen

dels arbetstillståndsansökningar och dels remisser angående viseringsansökningar.

I fråga om viseringsamölcningarna har styrelsen framhållit, att dessa fortfarande

behandlades i den ordning, som tillämpats alltifrån år 1920. Utrikesdepartementet

infordrade sålunda alltjämt, då fråga vore om viseringspliktig

utlänning, som ämnade taga eller innehade arbetsanställning här i

riket, yttrande från styrelsen.

Beträffande det med ärenden av ifrågavarande art på styrelsen ankommande

arbetet har styrelsen anfört följande:

Viseringsärendena (remisser från utrikesdepartementet) föranledde arbete

av i huvudsak dessa arter, nämligen:

1) registreringsarbete, såsom förande av diarier över inkommande och utgående

ärenden och korrespondens samt uppläggning av ett omfattande

kartotek;

2) komplettering av de inkomna akterna och inhämtande av upplysningar dels

genom korrespondens med främlingarna själva eller av dem åberopade referenser,

dels genom korrespondens med och, i förekommande fall, remisser

till arbetsgivar-, företaga!-- och arbetarorganisationer, arbetsförmedlingsanstalter,

socialstyrelsens ombud, lokala polismyndigheter m. fl. och dels genom

mottagning å tjänsterummet av främlingarna, deras arbetsgivare eller andra

i saken intresserade personer, vilken kontakt med allmänheten krävde mycken

tid och understundom vore av särdeles ömtålig natur;

3) konferenser med representanter för företag ar- och arbetarorganisationer inom

viss näring för utrönande, huruvida och i vilken omfattning uppgivet behov

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199. 9

inom näringsgrenen i fråga om utländsk arbetskraft kunde anses vara förhanden

;

4) föredragning av ärendena samt fattande av beslut om styrelsens tilleller

avstyrkande av föreliggande viseringsansökan, varvid för motivering i

åtskilliga fall erfordrades särskilda promemorior;

5) beslutens protokollförande och expediering till utrikesdepartementet ävensom

statistisk bearbetning av materialet för erhållande av översikt för invan

dringsrörel sen.

I fråga om ärenden rörande arbetstillstånd har socialstyrelsen yttrat, att

handläggningen av dessa ärenden föranledde arbete av samma arter, som nyss

angivits beträffande viseringsärendena. Därutöver tillkomme emellertid eu

ligt styrelsen ett i liera hänseenden utökat arbete. Härom har styrelsen

anfört följande:

1) Särskilda diarier och kartotek fördes i fråga om arbetstillståndsärenden,

varjämte för förvaring av de inkomna akterna ett vidlyftigt dossiersystem

anordnats.

2) En följd av att styrelsen vore självständigt beslutande myndighet i

ärenden rörande arbetstillstånd vore, att vid avgörandet i dylika ärenden

hänsyn måste tagas jämväl till faktorer, som läge vid sidan om de rena arbetsmarknadssynpunkterna,

exempelvis utlänningens släktskapsförhållande

till eller försörjningsplikt gentemot svensk medborgare, längden av eventuell

tidigare vistelse i landet samt hans fullgörande därunder av skatteskyldigheten

gentemot stat och kommun. Utredningsarbetet måste vid sådant förhållande

göras mera omfattande än i fråga om de viseringsansökningar, som remitterades

till styrelsen för yttrande ur arbetsmarknadssynpunkt. Varje inkommet

arbetstid ståndsärende remitterades sålunda av styrelsen till polisbvrån

i Stockholm för inhämtande av yttrande, huruvida ur ordningssynpunkt

anmärkning funnes beträffande vederbörande utlänning.

Expeditionen av styrelsens beslut i ärenden rörande arbetstillstånd vore, i

jämförelse med expedierandet av yttranden i viseringsärenden, mera invecklad

och tidskrävande. Jämlikt författningen skulle nämligen anteckning om arbetstillstånd

göras i utlänningens pass, på grund varav passet eller uppehållsboken

insändes till styrelsen i och för sådan anteckning. Stämpelavgiften

nttoges därefter vid passets eller uppeliållsbokens avhämtande eller

också uttoges densamma medelst postförskott. Då ansökan om arbetstillstånd

inkomme genom förmedling av svensk beskickning eller konsulat

utlandet och passet icke medföljde ansökningen, lämnade styrelsen, skriftligen

eller per telegram, meddelande till vederbörande beskickning eller konsulat

om styrelsens beslut, varefter, i händelse av bifall till ansökningen,

anteckning om arbetstillstånd gjordes av beskickningen eller konsulatet.

Rörande samtliga beslut i arbetstillståndsärenden lämnade styrelsen underrättelse

dels till polismästaren i Stockholm och dels till den länsstyrelse,

inom vars län den sökande ämnade taga eller innehade ai''betsanställning.

I detta sammanhang har socialstyrelsen även framhållit, att genom kungörelsen

den 4 september 192b (nr 412) om ändrad lydelse av §§1,2 och 7

i kungörelsen den <S juni 1917 (nr 475) angående vissa åtgärder för utövande

av tillsyn över utlänningar i riket, bland annat, skyldighet ålagts arbetsgivare,

som hos sig hade utlänning anställd, att till polismyndighet anmäla, att utlänningen

blivit hos honom anställd eller lämnat anställning hos honom.

Genom överenskommelse med polisbyrån i Stockholm för övervakande av

utlänningar i riket erhölle styrelsen fortlöpande kännedom om dessa anmälningsuppgifter,

vilka inom styrelsen bearbetades och genom jämförelser med

de inom styrelsen förda registren över arbetsanställda utlänningar utnyttjades

i kontrollsyfte och för statistisk belysning av invandringsföreteelserna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Av vad sålunda anförts har styrelsen ansett framgå, att det å styrelsen

ankommande arbetet med avseende å övervakande av utlänningar i riket från

och med den 1 oktober 1926 blivit till sin art mera tidskrävande och ansvarsfyllt.

Antalet å styrelsens prövning ankommande ärenden av ifrågavarande

art hade därjämte från nämnda datum i väsentlig mån ökats. Tidigare

hade endast de viseiHngsskyldiga utlänningarna underkastats kontroll,

och av viseringsansökningar från dylika hade under styrelsens prövning

kommit allenast sådana, beträffande vilka utrikesdepartementet funnit tvekan

kunna råda, huruvida vederbörandes härvaro kunde vara ur arbetsmarknadssynpunkt

önskvärd. Viseringsansökningar av utlänningar, som vistats i

Sverige under en tid av minst 3 år, hade, även om utlänningen innehade

eller sökte arbetsanställning, i regel icke remitterats till styrelsen. Numera

vore däremot alla utlänningar, som ville inresa eller uppehölle sig i landet

i och för arbetsanställning, underkastade kontroll, med undantag allenast

för viseringsfria utlänningar, som oavbrutet vistats i riket sedan tiden före

den 1 oktober 1926. Under oktober och november månader 1926 hade sålunda

till styrelsen inkommit sammanlagt 736 ansökningar om arbetstillstånd,

av vilka anmälningar 522 avgjorts och 214 fortfarande vid november månads

utgång varit under utredning. Under samma månader hade vidare 375 ansökningar

rörande visering (remisser från utrikesdepartementet) avgjorts. Styrelsen

hade i 326 av nämnda viseringsärenden tillstyrkt och i 12 fall avstyrkt

bifall till ansökningarna, medan i 37 fall ärendena icke föranlett några

styrelsens yttranden.

Rörande den arbetskraft, som för handläggning inom styrelsen av ärenden

av nu ifrågavarande art hittills tagits i anspråk, har styrelsen yttrat

följande.

Ärenden rörande viseringsansökningar hade alltsedan år 1920 handlagts å

styrelsens byrå för sociala ärenden i allmänhet (första byrån), vilken hade

att handlägga ärenden angående, bland annat, arbetsmarknaden. På därom

gjord framställning hade styrelsen genom beslut av Kungl. Maj:t den 14 maj

1920 bemyndigats att för handläggning av passärenden, som ankomme på

styrelsens prövning, anställa för tiden från och med den 1 maj 1920 intill

utgången av samma år en extra aktuarie, ett kvinnligt biträde av dåvarande

andra och ett av dåvarande första lönegraden samt en amanuens, varjämte

därför erforderliga medel ställts till styrelsens förfogande. Jämväl för år

1921 hade styrelsen erhållit bemyndigande att å styrelsens första byrå anställa

extra arbetskraft i nyss angivna omfattning. Även förtiden 1 januari—

30 september 1922 hade för tillfällig förstärkning av, bland annat, styrelsens

arbetskrafter för handläggning av passärenden anvisats mindre belopp, vilka

använts till avlönande av en extra befattningshavare med) avlöning efter 6,000

kronor för år och med uppdrag att biträda vid handläggningen av på styrelsens

prövning ankommande passärenden ävensom till skrivhjälp. På snarlikt

sätt hade ett av Kungl. Maj:t för nyssberörda ändamål den 22 juni

1923 beviljat belopp av 750 kronor disponerats. Sedermera hade för ifrågavarande

ändamål särskilt anvisade medel icke stått till förfogande. Den för

första byråns uppgifter i övrigt anställda personalen hade därför måst anlitas

därför. Med hänsyn till omfattningen av de ordinarie arbetsuppgifter,

som åvilade första byrån, hade ifrågavarande arbetsuppgift endast med svårighet

kunnat på angivet sätt fullgöras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kring!. Maj:ts proposition nr 199.

Det borde därvid särskilt märkas, att styrelsen för sin medverkan vid

främlingskontrollen utnyttjat den för arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsärendenas

handläggning anställde biträdande tjänstemannen. Denna anordning

hade motiverats — förutom av det ofrånkomliga tvånget att ombesörja

arbetet — jämväl därav, att ärendena rörande utländsk arbetskrafts användande

inom landet, såsom i den för styrelsen gällande instruktionen anmärkts,

vore att anse som en grupp bland övriga arbetsmarknadsfrågor, samt att de

i regel för sin handläggning krävde en central arbetsförmedlingsverksamhet,

d. v. s. en med de lokala arbetsförmedlingsanstalternas hjälp eller på andra

vägar utförd undersökning rörande möjligheten att med svensk arbetskraft

i stället för utländsk sådan tillgodose det i varje fall föreliggande behovet.

Det vore också under förutsättning att denna anordning tillsvidare tillämpades,

som styrelsen nu kunde på sätt, som i det följande skedde, begränsa

sin framställning om medel för ifrågavarande ärendens handläggning.

Till följd av den ökning i arbetsuppgifter, som inträtt från den 1 oktober

1926, hade i alldeles särskild grad behovet av ytterligare arbetskrafter gjort

sig gällande. Ärenden av ifrågavarande slag vore av den beskaffenhet, att

dröjsmål med deras slutliga handläggning vore ägnat att förorsaka för arbetsgivaren

olägenheter och ofta särskilda kostnader samt för utlänningen utgifter

och personliga obehag, särskilt i de fall, då han vid svensk beskickning

eller konsulat i utlandet eller vid svensk gränsstation avvaktade styrelsens

beslut. Med hänsyn därtill hade styrelsen funnit sig böra dels tillfälligt

utöka första byråns personal med tvenne kvinnliga biträden och dels

för utförande av ifrågavarande arbetsuppgifter anlita en betydande del av

samma byrås ordinarie personal, vilket icke kunnat ske utan eftersättande av

andra viktiga arbetsuppgifter. Vid större anhopning av arbetstillståndsärenden

hade sålunda byråns kansli tidvis måst helt tagas i anspråk för ifrågavarande

arbete. Ändock hade vid november månads utgång — såsom förut

närmare angivits — ett ej obetydligt antal ärenden kvarstått oavgjorda.

Att efter ikraftträdandet av den nya kungörelsen av den 4 september

1926 om övervakande av utlänningar i riket medel skulle behöva äskas för

anställande av extra arbetskrafter hade, yttrar styrelsen, blivit anmält redan i ett

av styrelsen på given anledning den 6 augusti 1926 avgivet utlåtande. Styrelsen

hade emellertid vid sistnämnda tidpunkt ansett sig sakna tillräcklig erfarenhet

för att bedöma, i vilken utsträckning extra personal skulle visa sig

erforderlig. Med stöd av den erfarenhet, som sedermera vunnits, hade styrelsen

funnit, att för fullgörande av styrelsens arbetsuppgifter med avseende

å övervakande av utlänningar i riket erfordrades en tjänsteman i 21 :a lönegraden

(notarie) samt i övrigt extra ordinarie tjänstemän (en i 16:e, eu i 7:e

och minst tre i 4:e lönegraden). I avvaktan å genomförande av den ifrågasatta

invandringslagstiftningen hade styrelsen emellertid ansett sig böra

stanna vid att begära anvisande av medel till avlönande av endast extra ordinarie

tjänstemän — därav en i 20:e lönegraden -— samt extra befattningshavare

för ifrågavarande ärendens handläggning under tiden intill den 1 juli

1927. För sådant ändamål skulle erfordras ett belopp av i runt tal 10,000

kronor, däri inbegripet vikariats- och övertidsersättning åt de extra ordinarie

tjänstemännen. Styrelsens här berörda skrivelse utmynnade i anslutning härtill

uti en hemställan om anvisande av sistnämnda belopp till ifrågavarande

ändamål.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Socialstyrelsen

den

7 mars 1927.

Kungl. ^Faj:ts proposition nr 199.

I skrivelse den 7 mars 1927 liar emellertid socialstyrelsen förklarat sig

ej längre vidhålla sin hemställan om medel för förstärkning under tiden till

och med den 30 juni 1927 av styrelsens arbetskrafter för handläggning av

ärenden rörande övervakande av utlänningar i riket.

Till stöd härför har styrelsen yttrat i huvudsak följande:

Då styrelsen i början av år 1927 under hand erhållit meddelande, att svårigheter

mötte för tillhandahållandet av de i styrelsens skrivelse den 11

december 1926 begärda medlen, hade styrelsen funnit sig nödsakad att tillfälligtvis

anordna arbetet inom styrelsen på sådant sätt, att någon anslagsförstärkning

icke skulle behöva äga rum under innevarande budgetår. I

stället för att anställa nya arbetskrafter för ifrågavarande ärendens handläggning

hade styrelsen därför för sådant ändamål tagit i anspråk personal, som

förut använts till andra arbetsuppgifter inom styrelsen. Sålunda hade från

vissa å de statistiska byråerna pågående arbeten — vilka arbeten dock till

följd därav liomme att försenas —kunnat provisoriskt överflyttas fyra kvinnliga

biträden. Vidare hade styrelsen ansett det nödvändigt att alltjämt begagna

sig av den förut provisoriskt vidtagna anordningen att använda den

från arbetsförmedlingsanslaget avlönade biträdande tjänstemannen för handläggningen

av ärenden rörande övervakande av utlänningar. Till den antydda

minskningen av styrelsens medelsbehov under förra halvåret 1927

hade därjämte bidragit vissa andra omständigheter, såsom att flera av styrelsens

ordinarie tjänstemän åtnjutit tjänstledighet under längre tider för

fullgörande av offentliga uppdrag eller på grund av sjukdom.

Förenämnda kungörelse den 4 september 1926 om övervakande av utlänningar

i riket — vilken kungörelse utfärdats med stöd av 18 § i lagen den

14 september 1914 (nr 196) angående förbud för vissa utlänningar att här i

riket vistas — äger, såsom förut nämnts, tillämpning tills vidare till utgången

av år 1927.

På hemställan av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Maj:t förut

denna dag beslutat att till riksdagen avlåta proposition (nr 198) med förslag

till lag om utlännings rätt att här i riket vistas. Enligt denna proposition

är den ifrågasatta nya lagen — frånsett visst övergångsstadgande — avsedd

att träda i kraft den 1 januari 1928, samtidigt varmed lagen den 14 september

1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas

tillika med de stadganden, som utfärdats med stöd av bestämmelserna i

sistnämnda lag, skulle upphävas.

Av innehållet i berörda proposition framgår, att det framlagda lagförslaget

förutsätter ökning i viss omfattning av arbetsuppgifterna rörande främlingskontrollen

för socialstyrelsens del. Chefen för socialstyrelsen, generaldirektören

E. G. Huss, som, efter det lagförslag i ämnet enligt beslut den 4

februari 1927 underställts lagrådets granskning, lämnats tillfälle att taga del

av detsamma, har i en den 7 mars 1927 dagtecknad promemoria angivit behovet

av den förstärkning av styrelsens arbetskrafter, som från och med

budgetåret 1927—1928 skulle erfordras för handläggning inom styrelsen av

ärenden rörande övervakande av utlänningar i riket såväl enligt nu gällande

som jämlikt de från och med ingången av år 1928 ifrågasatta stadgandena

i ämnet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

I denna promemoria har generaldirektören Huss inledningsvis meddelat

följande uppgift rörande det antal ansökningar om arbetstillstånd, som under

tiden 1 oktober 1926—28 februari 1927 blivit avgjorda inom styrelsen:

oktober 1926 ................................ 253, januari 1927 ................................ 386,

november » ................................ 273, februari » ................................. 420.

december » ................................. 262,

Av denna uppgift framginge, anför generaldirektören Huss, att någon

minskning av antalet inkommande ansökningar om arbetstillstånd icke kunnat

förmärkas. Ej heller syntes sådan minskning vara att förvänta. Därtill

komme, att arbetet med handläggningen av dessa ärenden visat sig beträffande

den rent tekniska sidan vara mer krävande, än vad vid dess påbörjande

kunde förutses. Redan den i gällande författning detaljerat utformade

ansökningsproceduren föranledde en omfattande korrespondens och en mängd

förfrågningar.

I fråga om den personal, som sedan ingången av år 1927 använts för

handläggningen hos styrelsen av ärenden rörande övervakande av utlänningar

i riket, meddelar generaldirektören Huss, att densamma utgjorts av 7

tjänstemän, därav en extra ordinarie i 20:e lönegraden, vidare förutnämnde,

från arbetsförmedlingsanslaget avlönade biträdande tjänsteman samt 5 befattningshavare

i kontors- och skrivbiträdesgraderna.

Rörande behovet av ökning från och med ingången av budgetåret 1927—

1928 av socialstyrelsens arbetskrafter för berörda ändamål har generaldirektören

Huss därefter till en början anfört:

Enligt dittills vunna erfarenheter hade nyssnämnda tjänstemän ej utan

svårighet kunnat nödtorftigt medhinna förekommande arbete, och vissa uppgifter

av mindre trängande natur hade måst anstå. Därtill komme, att vissa

i utrikesdepartementet dittills förvarade dossierer och kartoliner över utlänningar

i riket helt nyligen överflyttats till styrelsen. Enbart den omständigheten,

att de arbetsuppgifter, som föranleddes av detta materials

behöriga tillgodogörande, sålunda förlagts till styrelsen, syntes påkalla en

ökning av styrelsens arbetskrafter.

Därest det föreliggande förslaget till lag om utlännings rätt att här i

riket vistas vunne bifall och lagen, såsom vore avsett, trädde i kraft den 1

januari 1928, komme styrelsens arbetsuppgifter med avseende å främlingskontrollen

att ytterligare vidgas. Enligt förslaget skulle nämligen å styrelsen

ankomma att fatta beslut ej allenast — såsom enligt nu gällande bestämmelser

— rörande arbetstillstånd, utan jämväl rörande uppehållstillstånd.

Då utredningsarbetet beträffande uppehållstillståndsärendena kunde förutsättas

i det övervägande antalet fall komma att ske samtidigt med utredningen

rörande arbetstillstånd för utlänningar och i övriga fall komme att

inskränka sig till föreskrivna remisser till vederbörande polismyndighet,

syntes den av denna nya grupp av ärenden föranledda ökningen av arbetet

företrädesvis komma att bli av expeditionell natur och sålunda kunna fullgöras

av lägre personal. Med hänsyn därtill och då det med handläggningen

av arbetstillståndsärendena förenade arbetet icke syntes komma att

enligt de nya bestämmelserna mera väsentligt ökas, syntes personalen för

budgetåret 1927—1928 kunna beräknas till 10 tjänstemän.

p. M.

av chefen

för socialstyrelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. ÅIaj:ts proposition nr 199.

Beträffande den löneställning, som ifrågavarande 10 tjänstemän borde

erhålla, bär generaldirektören Huss anfört följande.

Utrikesdepartementets utländska passexpedition, varest viseringsärenden

handlades, hade den 1 oktober 1926 en personal, bestående av åtta tjänstemän,

varav en attaché och sju kvinnliga biträden. Det vore emellertid att

märka, att expeditionens arbetsuppgifter avsåge allenast viseringsärenden

och att en väsentlig del av utredningsarbetet i vad rörde sådana utlänningar,

som innehade eller ämnade antaga arbetsanställning, enligt genomförd remissordning

utfördes inom socialstyrelsen.

Den tjänsteman, som närmast under byråchefen å socialstyrelsens första

byrå nu hade att handlägga ärenden av ifrågavarande slag, hade av styrelsen

placerats i den högsta lönegrad, vartill styrelsen ägde befogenhet att

hänföra en extra ordinarie tjänsteman, nämligen den 20:e. Med hänsyn till

arbetets kvalificerade beskaffenhet syntes det emellertid skäligt, att denne

befattningshavare erhölle tjänsteställning och avlöning motsvarande notariebefattning

å extra stat och alltså placerades i lönegraden B 21.

Efter erinran om att styrelsen för sin medverkan vid främlingskontrollen

av närmare angivna skäl ansett sig kunna utnyttja den för arbetsförmedlings-

och arbetsmarknadsärendenas handläggning anställde biträdande tjänstemannen

har generaldirektören Huss anfört, att, under förutsättning att ifrågavarande

biträdande tjänsteman även i fortsättningen finge användas såsom

medhjälpare åt den föreslagna befattningshavaren i lönegraden B 21, för

ändamålet icke torde behöva anställas en eljest erforderlig amanuens.

Av övrig erforderlig personal syntes en befattningshavare böra tilldelas

ställningen av extra ordinarie kanslibiträde i 7:e lönegraden, varemot de

andra — omkring 7 till antalet — skulle kunna utgöras av extra ordinarie

tjänstemän i lägre lönegrad. För extra befattningshavare samt för vikariatsoch

övertidsersättningar syntes ett mindre belopp böra reserveras.

Den personal, som — inräknat nyssnämnda amanuens men frånsett den

biträdande tjänstemannen — skulle erfordras för ifrågavarande arbete, har

i promemorian upptagits i följande översikt, därvid jämväl de beräknade

kostnaderna — oberäknat dyrtidstillägg och eventuella löneklassuppflyttningar

— angivits:

Avlöning

1 notarie å extra stat (lönegrad B 21)...

1 amanuens (lönegrad 16)........................

1 e. o. kanslibiträde (lönegrad 7) .........

5 e. o. kontorsbiträden (lönegrad 4)......

2 e. o. skrivbiträden (lönegrad 2) .........

extra befattningshavare, vikariats- och

................................. kronor 6,048

.................................. » 4,104

................................ » 2,520

.................................. » 10,260

.................................. » 3,672

övertidsersättningar » 1,396

Summa kronor 28,000

Emellertid har generaldirektören Huss ansett, att — förutom genom användning

till nu ifrågavarande ändamål av den för arbetsförmedlings- och

arbetsmarknadsärendens handläggning anställde biträdande tjänstemannen —

ytterligare begränsning av personalökningen skulle kunna ske i avseende å

budgetåret 1927—1928. För berörda budgetår syntes nämligen behovet för

ifrågavarande ändamål av kontors- och skrivbiträden delvis kunna fyllas

genom att därför taga i anspråk personal, som för närvarande kunde undvaras

å de statistiska byråerna, På grund därav kunde styrelsens ytterligare

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199. 15

behov av lägre personal begränsas till endast ett extra ordinarie kanslibiträde

och 2 extra ordinarie kontorsbiträden.

På grund av det anförda har generaldirektören Huss förklarat, att den

höjning av anslaget till socialstyrelsens verksamhet, som påkallades av styrelsens

i det föregående angivna ökade arbete i avseende å ärenden rörande

övervakande av utlänningar i riket under budgetåret 1927—1928, borde beräknas

till 14,000 kronor, att användas på följande sätt:

Avlöning

1 notarie å extra stat (lönegrad B 21).................................... kronor 6,048: —

1 e. o. kanslibiträde (lönegrad 7) ........................................ » 2,520: —

2 e. o. kontorsbiträden (lönegrad 4)................................. » 4,104: —

extra befattningshavare, vikariats- och övertidsersättningar » 1,328: —

Summa kronor 14,000: —

Med hänsyn till att lagen om utlännings rätt att här i riket vistas enligt

förslaget icke avsetts att träda i kraft förr än den 1 januari 1928, har emellertid

generaldirektören Huss funnit, att en minskning jämväl av det sålunda

ifrågasatta beloppet skulle kunna vidtagas, förslagsvis med 1,000 kronor,

varigenom medelsbehovet för budgetåret 1927—1928 kunde begränsas till

endast 13,000 kronor.

Av den i ärendet föreliggande utredningen torde framgå, att behovet av Departements

medel för möjliggörande av en ökning från och med nästa budgetår utav chef™- socialstyrelsens personal för handläggning av ärenden rörande denna

kontroll är ofrånkomligt. Visserligen har den stegring i arbetsbördan,

som redan ägt rum i samband med ikraftträdandet av förenämnda kungörelse

den 4 september 1926 om övervakande av utlänningar i riket, av styrelsen

hittills kunnat — utan anvisande av särskilda medel därtill — mötas genom

att till handläggning av ärenden angående främlingskontrollen i relativt stor

utsträckning använda arbetskrafter å såväl första byrån som de statistiska

byråerna, vilka arbetskrafter eljest skulle utnyttjats för andra ändamål. Med

hänsyn till styrelsens mångskiftande och krävande arbetsuppgifter måste dock

eu dylik anordning naturligen endast hava karaktären av ett provisorium.

Det nu föreliggande förslaget om ökning av styrelsens personal för

ifrågavarande arbete — sådant detta förslag slutligen fixerats i förut återgivna

promemoria — finner jag vara väl avvägt. Att giva den befattningshavare,

som närmast under byråchefen å styrelsens första byrå har att handlägga

ärendena rörande främlingskontrollen, tjänsteställning och avlöning

såsom notarie å extra stat torde sålunda vara rimligt, Ej heller finner jag

någon erinran kunna göras mot den för nästa budgetår föreslagna lägre personalens

antal och löneförmåner. Av skäl, som i ärendet anförts, synes mig

vidare den för beredning av arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsfrågor

anställde biträdande tjänstemannen böra, i den mån så lämpligen kan ske,

jämväl i fortsättningen anlitas även vid behandlingen av ärenden rörande

främlingskontrollen. Den i promemorian gjorda slutliga beräkningen av merkostnaden

— frånsett dyrtidstillägg och eventuella uppflyttningar i löneklass —

s. 16 Kontrollera mot PDF

Kontroll över

bränsleförbrukningen

vid värmeanläggningar

inom vissa

landstingen

tillhöriga eller

av dem understödda

anstalter.

16 Kungl, Maj:ts proposition nr 199.

för personalökningen i fråga i avseende å budgetåret 1927—1928 finner jag

mig även kunna godtaga. Godtages vad jag i här förevarande avseende för-,

ordat, bör alltså en höjning av anslaget till socialstyrelsens verksamhet för

nästa budgetperiod äga rum med 13,000 kronor. Det torde emellertid böra

framhållas, att i händelse av bifall till vad chefen för finansdepartementet

senare i dag lärer komma att hemställa i fråga om stämpelavgift å bevis om

uppehållstillstånd enligt den ifrågasatta lagen om utlännings rätt att här i

riket vistas, socialstyrelsens personalkostnader för främlingskontrollen torde

komma att motvägas av beräknad ökning i stämpelmedelsintäkten.

Jag torde härefter få behandla det av mig i det föregående omförihälda

spörsmålet om en utvidgad kontroll genom statsverkets försorg över bränsleförbrukningen

vid värmeanläggningar inom vissa landstingen tillhöriga eller

av dem understödda anstalter.

Till en början torde jag härvid få bringa i erinran, att Kung! Maj:t genom

brev den 29 april 1921 uppdragit åt socialstyrelsen att från och med

den 1 juli 1921 tills vidare ej mindre anordna kontroll över bränsleförbrukningen

inom av statsverket disponerade byggnader och lokaler med undantag

för dem, som disponerades av arméförvaltningen, marinförvaltningen samt

järnvägsstyrelsen, än även, i den mån förhållandena sådant medgåve, på

särskild framställning av landsting eller andra kommuner, tillhandagå dem

vid utövande av kontroll å bränsleförbrukningen inom dem tillhöriga inrättningar.

Sedermera har Kung! Maj:t genom brev den 22 juni 1923 föreskrivit, att

ifrågavarande uppdrag skulle från och med den 1 juli 1923 omfatta jämväl

dylik kontroll inom av riksdagen och dess verk använda byggnader och lokaler.

Den bränslekontrollverksamhet, som från socialstyrelsens sida sålunda

utövas, handhaves i första hand av en avdelning inom styrelsens arbetarskyddsbyrå

(andra byrån), vilken avdelning består av en förste byråingenjöry

en byråingenjör och ett kontorsbiträde. Dessa befattningshavare äro ickeordinarie

och hava i lönehänseende placerats i lönegrader, motsvarande

B 24, B 21 och B 4. Avlöningarna till dem bestridas från det extra anslaget

till socialstyrelsens verksamhet.

Vidare hava 12 av yrkesinspektionens 18 ordinarie underinspektörer i

uppdrag att i samband med sitt arbete inom vederbörande yrkesinspektions^

distrikt medverka vid bränslekontrollens utövande.

En redogörelse för den närmare beskaffenheten av förevarande kontrollverksamhet

lämnades på sin tid av given anledning uti en å socialstyrelsens

arbetarskyddsbyrå den 11 maj 1923 utarbetad promemoria, vilken till sina

huvudsakliga delar är intagen i 1924 års statsverksproposition, femte huvudtiteln,

i samband med behandling under punkten 6 av frågan om anslag för

budgetåret 1924—1925 till upprätthållande av socialstyrelsens verksamhet.

Jag tillåter mig för korthetens skull nu hänvisa till denna redogörelse och vill

här från densamma endast erinra om att bränslekontrollverksamheten i fråga

är uppdelad i dels instruktions- och konsultationsverksamhet, som handhaves

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199. 17

av de bilda för kontrollverksamheten å socialstyrelsens nyssnämnda byrå

anställda tekniska befattningshavarna, och dels inspektionsverksamhet, vilken

utövas av nyssnämnda byråpersonal i samarbete med underinspektörerna.

Yad nu angår bränslekontrollen av värmeanläggningar inom av landstingen

ägda eller av dem understödda anläggningar har frågan om en ökning av

möjligheterna till erhållande av en effektiv dylik kontroll från statens sida

upptagits av svenska landstingsförbundets styrelse — i det följande för korthetens

skull benämnd förbundsstyrelsen — i skrivelse den 17 december 1924.

I denna skrivelse har förbundsstyrelsen inledningsvis framhållit, att inför

den fortgående stegringen av utgifterna för sjukhus- och annan anstaltsvård

inom landstingen och deras organ allmänt dryftats spörsmålet, huru, utan

åsidosättande av berättigade krav på anstaltsvårdens effektivitet, ett nedbringande

av dithörande driftkostnader skulle kunna äga rum. I avseende

å nyssnämnda utgifter yttrar förbundsstyrelsen, att kostnaderna för

bränsle till uppvärmning och belysning samt till kök och tvätt utgjorde en

synnerligen avsevärd del av driftkostnaderna vid ett sjukhus, och att genom

rationella värmeanordningar och en sakkunnig kontroll över bränsleförbrukningen

betydande besparingar torde stå att vinna. De årliga totalkostnaderna

för landstingen tillhöriga sjuk vårdsanläggningar (lasarett, sjukstugor,

tuberkulossjukhus, epidemisjukhus och sinnesslöanstalter) belöpte sig för

det dåvarande till omkring 53 miljoner kronor. Av sistnämnda summa kunde

bränslekontot beräknas draga ej mindre än 11.6 %, eller i runt tal 6 miljoner

kronor. Därtill komme bränsleutgifter för andra sjukvårdsanstalter, såsom

kustsanatorier och vanföreanstalter, vilka till större delen upprättliölles

genom anslag från staten och landstingen, ävensom bränsleutgifter vid landstingens

undervisningsanstalter, såsom dövstumskolor, småskoleseminarier och

folkhögskolor.

Ett påtagligt vittnesbörd om vad lämpliga åtgärder för bränslekontots

nedbringande kunde åstadkomma erbjöde, anför därefter förbundsstyrelsen,

den genom förberörda brev den 29 april 1921 åt socialstyrelsen uppdragna

kontrollen över bränsleförbrukningen inom av statsverket disponerade byggnader

och lokaler. Med erinran om den till nämnda ämbetsverks förfogande

för ifrågavarande verksamhet stående personalens ringa antal framhåller förbundsstyrelsen,

att utgifterna för berörda verksamhet i jämförelse med de

vunna arbetsresultaten hade kunnat hållas inom snäva gränser. Enligt den för

denna verksamhet då senast avgivna berättelsen — avseende verksamhetsåret

1 juli 1922—30 juni 1923 -— hade nämligen genom de av ämbetsverket på

detta område vidtagna åtgärderna åstadkommits en bränslebesparing, motsvarande

16.6 % av den förutvarande bränsleförbrukningen vid de kontrollerade

anläggningarna. En besparing av samma storlek enbart för landstingens

sjukvårdsinrättningar skulle, med godtagande av nyss anförda sifferuppgifter,

innebära en nedgång i landstingens bränslekonto med omkring 1 miljon

kronor för år.

Förbundsstyrelsen erinrar därefter om att i socialstyrelsens uppdrag enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 17! höft. (Nr 199.) ssx n7 2

Svenska

landstingsförbundets

styrelse den

17 december

1924•

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

omförmälda brev även inginge, att, i den mån förhållandena det medgåve, på

särskilt gjord framställning av landsting och andra kommuner tillhandagå

dem vid utövandet av kontroll över bränsleförbrukningen inom dem tillhöriga

inrättningar. I enlighet därmed hade socialstyrelsens bränslebesparingsverksamhet

utsträckts till samtliga anläggningar tillhörande Älvsborgs

samt Göteborgs och Bohus läns landsting ävensom enstaka sjukvårdsanläggningar

tillhörande Värmlands, Kristianstads och Malmöhus läns landsting.

Ensamt för Älvsborgs läns landsting representerade, anför förbundsstyrelsen,

den årliga minskning i bränsleförbrukningen, som efter kontrollens genomförande

åstadkommits, ett belopp av 21,289 kronor. Allt talade för att på

förevarande område ytterligare stora besparingar kunde göras och för framtiden

betryggas för den ringa omkostnad, ett kontinuerligt bedrivande av eu

rationell besparingsverksamhet medförde. Emellertid syntes för det dåvarande,

enligt vad förbundsstyrelsen inhämtat från socialstyrelsen, dennas

medverkan därtill för landstingens vidkommande ej kunna påräknas för avsevärt

flera anläggningar än dem, som redan vore anslutna till dess bränslebesparingsverksamliet.

Den för ändamålet i socialstyrelsen tillgängliga personalen

vore nämligen alltför begränsad.

Förbundsstyrelsen har i anledning härav behandlat frågan om kontroll

av bränsleåtgången vid landstingsanläggningar genom anlitande av privata

experter på området. Förbundsstyrelsen har härom i huvudsak anfört följande.

Flera landsting hade vid olika tillfällen anlitat hjälp av enskilda experter,

ehuru icke, så vitt förbundsstyrelsen hade sig bekant, för en Jcontinuerlig

kontroll. Utan att behöva ingå på några kalkyler torde man emellertid redan

a priori kunna påstå, att ett användande av privata experter för en dylik

kontinuerlig bränslekontroll måste medföra rätt avsevärda kostnader framför

allt för resor, företagna enbart för den ena eller den andra anläggningen,

kostnader, som säkerligen i stor omfattning komme att avhålla landstingen

från att igångsätta eu dylik kontroll. Redan på grund av sin organisation

och det stora antalet statliga värmeanläggningar över hela landet måste å

andra sidan ett anlitande av den statliga bränslekontrollen ställa sig avsevärt

billigare, varjämte denna kontroll torde lämna största garanti för att vederbörande

kontrollanter handlade fullt fria från biintressen av något slag.

Med åberopande av det sålunda anförda har förbundsstyrelsen anfört,

att det i längden knappast kunde anses riktigt eller lämpligt, att staten

bistode vissa landsting i deras bränslekontroll men enbart på grund av

bristande arbetskrafter tillbakavisade framställningar om liknande bistånd

från andra landsting. Samtliga landsting syntes i detta fall böra kunna

påräkna enahanda bistånd, även om för ernående av detta syfte viss omläggning

av den statliga verksamheten med åtföljande personalutökning

kunde befinnas nödvändig.

Under åberopande av vad förbundsstyrelsen i sin förevarande skrivelse sålunda

anfört har förbundsstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga

nödiga åtgärder för att landstingen för samtliga eller flertalet dem tillhöriga

eller av dem understödda anstalter måtte efter särskilt gjord framställning kunna

påräkna statsverkets bistånd vid utövandet av kontroll över bränsleförbrukningen

vid respektive värmeanläggningar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts proposition nr 199.

I infordrat utlåtande av den 13 mars 1925 har socialstyrelsen till eu Socialstyrelbörjan

anfört, att enligt avgiven redogörelse för arbetsåret 1 juli 1923—30 mars ^925

juni 1924 styrelsens verksamhet för bränslekontroll under niimnda tid omfattat

dels 768 statsverket tillhörande anläggningar med en bränslekostnad

av 3,987,092 kronor och en bränsleförbrukning av 84,654.8 2 ton normalstenkol

och dels 45 anläggningar, tillhörande landsting, med en bränslekostnad av

330,684 kronor och en bränsleförbrukning av 8,152.6 5 ton normalstenkol.

Sedan verksamheten utvidgats till att även omfatta riksdagen och dess verk

tillhörande anläggningar av förevarande slag, vore ytterligare 25 anläggningar

anslutna till verksamheten.

I fråga om den dittills bedrivna verksamheten beträffande kontrollen av

värmeanläggningar vid de utav landsting ägda eller av dem understödda institutionerna

samt rörande möjligheterna att utvidga verksamheten i berörda

hänseende har socialstyrelsen därefter yttrat i huvudsak följande.

Det skulle uppenbarligen för landstingen vara av stor ekonomisk betydelse,

om bränsleförbrukningen vid deras anstalter — med eller utan statens

bistånd — gjordes till föremål för rationell kontroll, anordnad på ungefär

samma sätt som den av socialstyrelsen i fråga om statsverkets byggnader

utövade kontrollverksamheten. Att landstingen därvid sökte statens medverkan

torde bero på önskemålet att tillgodogöra sig de erfarenheter, som

redan vunnits vid utövandet av statens bränslekontrollverksamhet. Såsom

ett bevis för den stora ekonomiska betydelsen av sistnämnda verksamhet

kunde nämnas, att den besparing, som ernåtts genom statens bränslekontroll

vid de därtill dittills anslutna anläggningarna, i medeltal per år uppgått

till inemot 700,000 kronor.

Utan ökning av nu tillgängliga arbetskrafter vore det emellertid uteslutet,

att styrelsen skulle kunna i avsevärt större utsträckning än redan

skett tillhandagå landstingen med utövande av kontroll över bränsleförbrukningen.

Med hänsyn till de sparsamhetssträvanden, vilka gjorde sig gällande

i fråga om statsförvaltningen och som toge sig uttryck i förslag om vittgående

inskränkningar i statsverksamhetens omfattning samt indragning av

statstjänster, hade socialstyrelsen —- oaktat de stora ekonomiska intressen

på ett staten närliggande område, varom här vore fråga — likväl ansett

sig förhindrad att föreslå en anordning, som skulle innebära personalökning.

För den händelse Kungl. Maj:t i allt fall, med hänsyn till frågans betydelse

ur nationell besparingssynpunkt, skulle finna skäligt vidtaga åtgärder

för genomförande av den utvidgning och omläggning av styrelsens bränslekontrollverksamhet,

som ett tillmötesgående av den utav landstingsförbundets

styrelse gjorda framställningen komme att medföra, har styrelsen emellertid

ansett sig böra uppdraga några riktlinjer härför.

Styrelsen har då närmast dryftat lämpligheten av en viss begränsning i avseende

å kontrollverksamheten såväl i fråga om de statliga anläggningarna

som beträffande de anstalter, som ägas eller understödjas av landstingen.

Vad då först de statliga anläggningarna angår, har styrelsen härutinnan

yttrat i huvudsak följande.

De nu kontrollerade statsanläggningarna kunde med hänsyn till sin värmetekniska

utformning uppdelas i enbart med lokala eldstäder (kakelugnar och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

kaminer) uppvärmda anläggningar och helt eller delvis centraluppvärmda anläggningar.

Med avseende å här berörda verksamhet skilde sig dessa bägge

grupper bland annat därigenom, att i fråga om de lokaluppvärmda anläggningarna

såväl bränslekostnaden per anläggning som den totala bränslekostnaden

för samtliga anläggningar endast utgjorde en bråkdel av motsvarande

kostnader för de helt eller delvis centraluppvärmda anläggningarna.

Under hänvisning till en i socialstyrelsens skrivelse intagen sammanställning

i ämnet, avseende arbetsåret 1 juli 1923—30 juni 1924, har socialstyrelsen

anfört, att trots att de statliga lokaluppvärmda anläggningarna utgjorde

52.2 % av hela antalet anläggningar, deras bränslekostnad dock ej

uppginge till mer än 6.6 % av den totala.

Härtill komme, att insikten om den rätta skötseln av de lokala eldstäderna

(kakelugnarna och kaminerna) genom den omfattande upplysningsverksamhet,

som bedrivits såväl genom styrelsens som ingenjörsvetenskapsakademiens

försorg, numera kunde anses vara allmänt spridd, om också tyvärr ej alltid

tillämpad. Ett fortsatt tillrättaläggande av skötseln fordrade därför ej medverkan

av tekniskt skolad kraft utan kunde ombesörjas på annat sätt.

Vid de helt eller delvis centraluppvärmda anläggningarna krävdes däremot

för ifrågavarande ändamål alltid teknisk sakkunskap, men i regel vore det

där endast en för driften ansvarig person, som behövde vederbörligen instrueras

i stället för det flertal, som med delat ansvar skötte de lokala eldstäderna.

På grund av det anförda har styrelsen föreslagit, att den närmare tillsynen

över de statliga anläggningarnas bränsleförhållanden icke vidare borde

omfatta de enbart lokaluppvärmda anläggningarna i annat fall än då särskild

framställning härom gjordes.

Med sålunda föreslagen begränsning skulle, yttrar styrelsen, kontrollverksamheten

för det dåvarande komma att omfatta 392 statsverket samt riksdagen

och dess verk tillhöriga anläggningar med en total bränslekostnad av 3,866,276

kronor, motsvarande en bränsiekostnad per anläggning av 9,863 kronor.

Vad härefter angår institutioner, ägda eller understödda av landsting, anser

styrelsen, att en begränsning av kontrollverksamheten till centraluppvärmda

anläggningar jämväl borde äga rum. Ett avgränsande av kontrollverksamheten

i avseende å landstingsanläggningarna finner styrelsen även böra ske

ur annan synpunkt, Pör sistnämnda frågas närmare bedömande har styrelsen

låtit sammanställa följande tablå över bränsleutgifter m. m. vid dylika

anläggningar:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 199. 21

Brutto-

utgifter,

Utgifter för

bränsle,

lyse, ren- hållning

och vatten- avgifter,

Antal

anlägg-

ningar,

Utgifter för

bränsle,

lyse, ren- hållning

och vatten- avgifter pr

anläggning,

1

kr.

kr.

st.

kr.

Hälso- och sjukvdrdsanläggningar:

Lasarett .............................................

} 33,015,951

f 3,899,976

72

54,166

Sjukstugor..........................................

1 379,802

71

5,349

Epidemisjukhus....................................

4,636,913

198.907

74

2,687

| Tuberkulossjukhus ..............................

10,518,098

1,244,246

35

35,550

Undervisnings- och bildningsanstalter:

Sinnesslöanstalter.................................

3,587,118

309.008

23

13,435

Småskoleseminarier..............................

1.461.026

46,310

23

2,013

Folkhögskolor .....................................

2,114.879

104,806

53

1,977

Skyddshem..........................................

1,449.789

37,718

14

2,694

Dövstumskolor ...................................

1,671,505

152,045

7

21,721

Summa

58,455,279

6,372,818

372

—

Lasarett, tuberkulossjukhus, sinnesslöan-

stalter och dövstumskolor:

Summa

5,605,275

137

40,914

Motsvarande i %...............................

88

37

—

Av denna sammanställning framginge, anför socialstyrelsen, med all önskvärd

tydlighet, att kontrollverksamheten beträffande landstingsanläggningarna

även borde begränsas i så måtto, att den skulle omfatta endast

lasarett, tuberhulossjukhus, sinnesslöanstalter och dövstumsJcolor. Därigenom

skulle omkring 90 % av totala bränslekostnaden vid landstingsanläggningama

men endast omkring 1 /3 av antalet anläggningar bliva föremål för kontrollarbetet.

Det mötte enligt styrelsen vissa svårigheter att avgöra den exakta storleken

av den dåvarande bränslekostnaden för dessa anläggningar. Anledningen

därtill vore dels att bränslekostnaden vore i förenämnda tablå sammanförd

med kostnaden för lyse, renhållning och vattenavgifter och dels

att värdena hänförde sig till år 1921 med då rådande högre bränslepriser.

Prisfallet under de senare åren hade emellertid delvis redan uppvägts

genom ökad bränsleförbrukning på grund av utökningar och nybyggnader

och torde sannolikt av sådan anledning i en nära framtid helt kompenseras.

De till anslutning föreslagna landstingsanläggningama syntes därför kunna

uppskattas till omkring 140 med en årlig bränslekostnad av omkring 5,000,000

kronor.

Lagd efter sålunda angivna riktlinjer skulle socialstyrelsens bränslekontrollerande

verksamhet i sin helhet efter utvidgningen kunna antagas få följande

omfattning:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Anläggningar

Antal anläggningar
-

tillhörande statsverket samt riksdagen och dess verk 392

tillhörande eller understödda av landsting ................. 140

Summa 532 st.

Årlig

bränslekostnad

i

kronor

3.866.276

5,000,000

8.866.276

I fråga om den ökning av med bränslekontrollverksamheten sysselsatt personal,

som den ifrågasatta utvidgningen av nämnda verksamhet skulle kräva, har

socialstyrelsen anfört, att denna ökning beträffande befattningshavare å styrelsens

arbetarskyddsbyrå — särskilt för det fall att verksamheten icke från

början komme att omfatta samtliga landsting — torde kunna inskränkas till

anställande av ytterligare en tekniskt utbildad tjänsteman och ett kanslibiträde

med stenografisk utbildning.

I fråga om förstnämnde befattningshavares tjänsteställning och avlöningsförmåner

har styrelsen anfört huvudsakligen följande.

Handhavandet av den verksamhet, varom här vore fråga, förutsatte en

sådan speciell teknisk sakkunskap och skulle med den föreslagna utvidgningen

få en sådan omfattning och ekonomisk betydelse, att verksamheten borde

i administrativt hänseende intaga en mera självständig ställning än nu vore

fallet. Detta vore så mycket mera påkallat, som bränslekontrollverksamheten

icke ägde något samband med de egentliga arbetsuppgifterna å styrelsens

andra byrå (arbetarskyddsbyrån), vars chef både överinseendet över verksamheten

i fråga. Därtill komme, att arbetsbördan för nämnde byråchef redan

vore så betungande, att han icke rimligen kunde åtaga sig ytterligare uppgifter

med avseende å denna verksamhet. Frågan om utvidgning av bränslekontrollen

syntes därför, om förbundsstyrelsens framställning skulle bifallas,

lämpligen böra lösas på det sätt, att den nye tekniske befattningshavaren,

vars anställande utvidgningen krävde, erliölle tjänsteställning av adjungerad

ledamot och föredragande i styrelsen för hithörande ärenden. Till jämförelse

kunde nämnas, att den ingenjör, som för armén vidkommande frågor rörande

ångpanne-, värme-, vatten- och belysningsanläggningar vore hos arméförvaltningen

anställd såsom tekniskt sakkunnig, innehade ställning såsom självständig

föredragande med ett årligt arvode av 11,610 kronor, samt att kostnaderna

för bränsle, lyse och vatten vid arméns truppförband för budgetåret

1924—1925 beräknats till 3,570,383 kronor.

Anställandet av nyssnämnda två nya befattningshavare inom styrelsen

— en adjungerad ledamot och ett kanslibiträde — har styrelsen beräknat

skola medföra en årlig kostnad av omkring 12,000 kronor. Härvid har styrelsen,

enligt vad styrelsen på förfrågan meddelat, utgått från att den adjungerade

ledamoten skulle såsom befattningshavare å extra stat åtnjuta lön enligt

lönegraden B 29.

Socialstyrelsen har emellertid även framhållit, att det ökade arbete, som den

ifrågasatta utvidgningen skulle medföra, jämväl torde påkalla ökning av yrkesinspektionens

arbetskrafter. Härom har styrelsen yttrat huvudsakligen följande.

För underinspektörerna vid yrkesinspektionen komme den utökade verksamheten

att erfordra ett i förhållande till det nuvarande mera omfattande

värmetekniskt inspektionsarbete, särskilt under de första verksamhetsåren,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:(s proposition nr 199.

då det bland annat skulle gälla att klarlägga utformningen av de nya anläggningarnas

uppvärmningssystem och införskaffa övriga erforderliga primäruppgifter.

För att icke någon menlig inverkan å underinspektörernas ordinarie

arbetsuppgifter skulle uppstå, torde en utökning av yrkesinspektionens arbetskrafter,

motsvarande det ökade arbete, utvidgningen beräknades medföra,

bliva en nödvändig följd av verksamhetens utvidgning. I sådant syfte syntes

ett årligt belopp av omkring 9,000 kronor erfordras. Framhållas borde i

detta sammanhang, att 3 extra n.uderiinspektörsl tefattnin gar blivit indragna

under tiden efter bränslekontrollens införande. Sedan det av utvidgningen

föranledda förarbetet blivit utfört, torde emellertid verksamheten kunna bedrivas

med ett fåtal underorgan.

Nyssnämnda belopp å 9,000 kronor bär styrelsen, enligt senare lämnat

meddelande, avsett att använda till anställande av två icke-ordinarie befattningshavare

med lön — i likhet med för underinspektör — utgående enligt

16:e lönegraden.

Sammanlagda avlöningskostnaderna — inklusive dyrtidstillägg, beräknat

till omkring 3,700 kronor — för de med anledning av bränslekontrollverksamhetens

föreslagna utvidgning erforderliga nya befattningshavarna skulle sålunda

belöpa sig till i avrundat tal 24,700 kronor.

Vid beräkningen av de totalkostnader, som skulle föranledas av den

ifrågasatta utvidgningen av nyssnämnda verksamhet, har socialstyrelsen vidare

ansett hänsyn böra tagas till den ökning av utgifterna för inspektionsresor,

som torde uppkomma. I detta avseende har styrelsen yttrat följande:

Under år 1924 hade resekostnaderna (rese- och traktamentsersättning) för

de båda hos styrelsen anställda tekniska befattningshavarna uppgått till

sammanlagt 4,347 kronor (125 resedagar), och kostnaderna för de av underinspektörernas

inspektionsresor, som föranletts av bränslekontrollverksamlieten,

hade för samma år beräknats till omkring 6,375 kronor (255 resedagar).

Resekostnaderna kunde alltså för det dåvarande uppskattas till, i

runt tal, 11,000 kronor för år. Fn utvidgning av verksamheten i den omfattning,

som ifrågasatts, torde komma att för de centralt anställda tjänstemännen

medföra en ökning av inspektionsarbetet till ungefär det dubbla.

För underinspektörerna åter torde man, med hänsyn till det framställda förslaget

om begränsning av kontrollen beträffande de enbart lokaluppvärmda

anläggningarna, icke behöva räkna med större ökning av inspektionsarbetet än

omkring 10%. Den av utvidgningen föranledda merkostnaden för inspektionsresor

skulle sålunda kunna beräknas till omkring 9,000 kronor.

Härtill har socialstyrelsen för diverse utgifter beräknat en merkostnad till

belopp av omkring 1,300 kronor. Merkostnaderna för resor och diverse utgifter

skulle sålunda sammanlagt utgöra omkring 10,300 kronor.

Den ifrågasatta utvidgningen av bränslekontrollverksamheten skulle alltså

enligt socialstyrelsen betinga eu total kostnadsökning av i runt tal (24,700

+ 10,300) 35,000 kronor för år.

Slutligen har styrelsen yttrat sig angående frågan om gäldandet av merkostnaden

för den utvidgade bränslekontrollverksamheten. Härom har styrelsen

anfört följande.

Två utvägar erbjöde sig, antingen att statsverket helt övertoge bestridandet

av den kostnadsökning, som utvidgningen av bränslekontrollverksamheten

skulle medföra, eller ock att landstingen själva finge vidkännas denna utgift.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statens

besparintjs
kommitté.

Statskontoret.

Kung l. Maj tis proposition nr 1,90.

Då staten redan enligt Kung! Maj:ts brev den 29 april 1921 principiellt

åtagit sig att, i den män förhållandena sådant medgåve, tillhandagå landstingen

i förevarande avseende, syntes det styrelsen riktigast, att kostnaderna

för verksamheten i dess helhet påvilade statsverket.

Därest det emellertid av statsfinansiella skäl skulle anses lämpligare att

låta landstingen själva gälda kostnadsökningen, syntes det ej omöjligt att

vidtaga en dylik anordning, ehuru frågans lösning erbjöde vissa svårigheter

med avseende å såväl sättet för kostnadernas bestridande som den proportion,

i vilken ett vart av landstingen skulle deltaga i berörda kostnader.

Styrelsen hade emellertid för sådant fall ansett sig böra förorda, att kostnaderna

i fråga, fixerade till ett bestämt belopp, exempelvis 3.5,000 kronor, förskottsvis

årligen inbetalades direkt till statsverket samt att fördelningen av detta

belopp skedde i förhållande till folkmängden inom varje landstingsområde. Huru

denna fördelning för det dåvarande skulle gestalta sig, därest samtliga landsting

anslöte sig till verksamheten, framginge av eu skrivelsen bifogad tabell,

därvid de å respektive landsting belöpande kostnaderna av praktiska skäl

beräknats i avrundade tal. En förutsättning för genomförandet av omorganisationen

på sålunda angivna sätt vore, att ett tillräckligt antal, förslagsvis

minst 15, landsting före den 1 oktober kalenderåret före det, under vilket verksamheten

skulle bölja, förklarat sin anslutning till verksamheten för en Hd av

minst tre år under därför- uppställda villkor.

Styrelsen funne sig emellertid böra framhålla, att det senare sättet för

frågans lösning syntes innebära ett återtagande av redan infriad utfästelse

gent emot de landsting, som nu vore anslutna till verksamheten, samt eventuellt

medföra eu begränsad anslutning från landstingens sida, varigenom

åtgärdens ekonomiska betydelse skulle minskas.

Statens besparingskommitté har i utlåtande den 13 juni 1925, under

hänvisning till en av kommittén lämnad översikt, framhållit, att anordningar

för lokal bränslekontroll, som tillkommit på enskilt initiativ och

vore väl utrustade med experter — särskilt hava i sådant hänseende framhållits

ångpanneföreningarna — vore att tillgå och även kommit till användning

för kommunal räkning. Resultaten av vissa fortgående teoretiska undersökningar

i fråga om bränsleförbrukning, vilka verkställdes av ingenjörsvetenskapsakademien,

vore likaledes tillgängliga för allmänheten. Under sådana

omständigheter funne kommittén — huru viktig ekonomisering med

bränslet än vore ur nationalekonomisk synpunkt — att något behov icke förelåge

av statens biträde åt landstingen för kontroll över deras värmeanläggningar.

Att denna kontroll från början kommit till stånd, syntes hava berott

på kristidens särskilda förhållanden, och kontrollen syntes icke hava varit

avsedd såsom en bestående statlig organisation. Frågan huruvida eu dylik

kontroll, i den mån den ägde rum, borde ske utan ersättning till statsverket,

syntes kommittén, att döma av de siffror socialstyrelsen meddelat, icke hava

stor betydelse för vare sig stat eller landsting. Men kommittén kunde dock

icke underlåta att framhålla, att det måste anses principiellt oriktigt att

på antytt sätt lämna vissa kommuner ett understöd, som icke komrne till

synes i budgeten eller på annat sätt.

Statskontoret har i utlåtande den 19 augusti 1925 framhållit, att det syntes

vara i hög grad tvivelaktigt, huruvida en utvidgning av statens bränsle
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr WJ.

kontrollerande verksamhet borde ske för tillgodoseende av de utav landstingsförbundet

angivna önskemålen. Statskontoret bortsåge därvid icke från

den nationalekonomiska betydelse, som ett anordnande av bränslekontroll

vid samtliga landstingen tillhöriga eller av dem understödda inrättningar

givetvis ägde, men med hänsyn till de besparingar i landstingens direkta

och indirekta kostnader för bränsle, som därigenom kunde förväntas uppstå,

syntes det dock kunna påfordras, att landstingen själva gäldade de utgifter,

som kontrollen kunde komma att medföra. Statskontoret kunde icke finna,

att statsverket genom brevet den 29 april 1921 givit någon utfästelse att

för framtiden ombesörja bränslekontrollen för landstingens vidkommande.

Därest emellertid ett visst antal landsting önskade få dylik kontroll ordnad

genom statens medverkan och förbunde sig att, i överensstämmelse med vad

socialstyrelsen alternativt föreslagit, betala statsverket de kostnader, som

därigenom kunde uppstå, syntes statens medverkan till eu sådan anordning

böra lämnas.

Först sedan uppgift erhållits, i vad mån landstingen vore villiga ingå på

eu överenskommelse i denna riktning, syntes det enligt statskontorets uppfattning

vara möjligt att med någon större tillförlitlighet bedöma den utökning

av den redan för berörda verksamhet anställda personalen, som kunde

anses erforderlig. Statskontoret ville dock redan här framhålla, att det

knappast kunde anses nödvändigt att giva eu av de för bränslekontrollen

avsedda befattningshavarna ställning och avlöning såsom adjungerad ledamot.

Ifrågavarande befattningshavares placering i lönegraden B 26 måste

enligt statskontorets mening under alla förhållanden anses vara tillfyllest.

Med anledning av besparingskommitténs påpekande av att det, främst genom

ångpanneföreningarna, funnes tillgång till god lokal bränslekontroll, har förbundsstyrelsen

i skrivelse den 14 oktober 1925 erinrat om sitt förut gjorda

uttalande om de dryga kostnader, som anlitande av enskilda experter,

särskilt i fråga om en kontinuerlig kontroll, skulle medföra för landstingen.

Till stöd för berörda uppfattning har förbundsstyrelsen i nu förevarande

skrivelse ytterligare framhållit följande:

Stockholms stad hade för kontrollen över vissa av stadens värmeanläggningar

till vederbörande ångpanneförening betalat ett årligt arvode om 25,000

kronor. Dessa anläggningars bränslekostnad hade år 1924 utgjort vid pass

1,200,000 kronor, vadan kontrollarvodet sålunda belöpt sig till 2 % av bränslekostnaden,

och detta fastän arbetet icke varit förenat med några resekostnader.

Samtliga kostnader för socialstyrelsens bräuslekontrollverksamliet för

arbetsåret 1 juli 1922—30 juni 1923 ''hade åter — enligt vad socialstyrelsen

framhållit i eu till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av den 12 augusti 1923 —

uppgått till allenast 26,800 kronor, motsvarande 0.6 % av bränslekostnaden

vid de kontrollerade anläggningarna. För det fall att den av styrelsen sålunda

utförda kontrollen skulle hava utförts av ångpanneföreningarna skulle

kostnaden därför enbart i fråga om de kontrollerade statsanläggningarna

enligt företett anbud hava belöpt sig till 72,000 kronor. Då ångpanneföreningarna

torde vara de enda privata organ, som vore tillräckligt rustade

för att kunna omhändertaga ifrågavarande kontrolluppgift, torde de anförda

siffrorna ovedersägligen bestyrka förbundsstyrelsens påstående, att kontrollens

utövande under medverkan från enskilda firmor eller experter skulle ställa

Svenska

landstingsförbundets

styrelse

den 14

oktober 1925.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

sig avsevärt dyrare än ett utnyttjande för ändamålet av den statliga organisationen.

Kostnaderna skulle i själva verket komma att stiga till sådana

belopp, att landstingens anslutning till en av privata firmor bedriven kontrollverksamhet

med skäl kunde ifrågasättas. Härtill komme, att dessa

ångpanneföreningar ofta anlitades för utarbetande av förslag till nyanläggningar

och större förändringar vid landstingens värmecentraler. Ett av det

bränslekontrollerande organets uppgifter vore emellertid att opartiskt granska

sådana förslag, en uppgift som ej läte förena sig med en konkurrerande

verksamhet på det konstruktiva området.

Under hänvisning till det anförda har förbundsstyrelsen framhållit, att landstingen,

för det fall de ej kunde påräkna medverkan för utövande av bränslekontroll

från statliga bränslekontrollorgans sida, endast torde kunna erhålla

en sådan kontroll på det sätt att landstingen för ändamålet slöte sig

samman och anställde särskilda tjänstemän, som helt finge ägna sig åt uppgiften

i fråga. Anordnandet av en dylik organisation skulle dock enligt förbundsstyrelsen

vara förenad med åtskilliga olägenheter. Härom yttrar förbundsstyrelsen

:

Organisationen i fråga vore svår att åstadkomma, och det vore därvid

alltid att befara, att ett flertal landsting, kanske just de, för vars inrättningar

bränslekontrollen vore som mest behövlig, skulle på grund av bristande intresse

eller av kostnadsskäl underlåta att ansluta sig till organisationen. Eu

dylik självständig bränslekontroll allenast för landstingens behov skulle

också, helst om anslutning till densamma ej kunde påräknas från samtliga

landsting, alltid komma att ställa sig avsevärt dyrare, än om kontrollen

utövades i samband med kontrollen vid statens över hela landet spridda

institutioner. Härtill komme, att en dylik landstingsorganisation, åtminstone

till en början, icke kunde äga den resultatbringande erfarenhet, som nu

förefunnes inom statsförvaltningen.

Gent emot besparingskommitténs uttalande om det principiellt oriktiga i

att en statlig kontroll över landstingens bränsleanläggningar skulle ske utan

ersättning till statsverket, varigenom åt vissa kommuner skulle lämnas understöd,

som icke komme till synes, har förbundsstyrelsen i huvudsak åberopat

de skäl, socialstyrelsen i sitt förberörda utlåtande anfört till förmån för alternativet

med statlig bränslekontroll utan kostnader för landstingen. Härjämte

har förbundsstyrelsen framhållit, att om man ville tillerkänna någon betydelse

åt besparingskommitténs betänkligheter i angivet hänseende, dessa lätteligen

torde kunna hävas på sådant sätt, att i riksstaten upptoges ett anslag

till landstingen för bestridande av deras kostnader för bränslekontroll, vilket

anslag sedan direkt kunde tagas i anspråk av den statliga institution, som

skulle ombesörja sagda kontroll.

Förbundsstyrelsens förevarande skrivelse utmynnar i en hemställan om att

nödiga åtgärder måtte, i enlighet med de av socialstyrelsen därför angivna

riktlinjerna, vidtagas för att landstingen utan kostnader från deras sida måtte

för flertalet dem tillhöriga anstalter kunna påräkna statsverkets bistånd vid

utövande av kontroll över bränsleförbrukningen vid sina värmeanläggningar.

Kungl. Maj:ts Genom brev den 21 maj 1926 har Kungl. Maj:t sedermera anbefallt social^

brev <ie«^ styrelsen att dels uppgöra detaljerat förslag i fråga om landstingens del
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

tagande i kostnaden för kontroll genom statsverkets försorg över bränsleförbrukningen

vid värmeanläggningar inom landstingen tillhöriga eller av

dem understödda anstalter i huvudsaklig överensstämmelse med av styrelsen

i förberörda utlåtande den 13 mars 1925 angivna riktlinjer, dels ock att —

sedan samtliga landsting lämnats tillfälle att avgiva yttrande över berörda

förslag, vilket yttrande bland annat borde innefatta förklaring huruvida landsting

vore villigt att ikläda sig kostnad för kontroll av angiven beskaffenhet

enligt i förslaget angivna grunder under minst tre kalenderår räknat från

och med den 1 januari 1928 — till Kungl. Maj:t före angiven tidpunkt inkomma

med det utlåtande med förslag i ämnet, som av omständigheterna

syntes påkallat.

Den 9 oktober 1926 har socialstyrelsen inkommit med dylikt utlåtande

jämte förslag.

I detta utlåtande har socialstyrelsen till en början anmält, att styrelsen

den 5 juli 1926 till samtliga landsting avlåtit en skrivelse, däruti styrelsen,

under åberopande av innehållet i nyssberörda brev, framställt förfrågan, huruvida

vederbörande landsting vore villigt att från och med den 1 januari 1928

för tre år ikläda sig kostnad för kontroll av i samma brev antydd beskaffenhet,

med rätt för statsverket att, om så funnes ändamålsenligt, igångsätta

och debitera kontrollverksamheten från och med den 1 juli 1927.

I skrivelsen hade framhållits, att för det fall att samtliga landsting skulle

ansluta sig till en sådan verksamhet, den årliga kostnaden av styrelsen beräknades

till ett för varje landsting närmare angivet, efter folkmängden inom

landstingsområdet den 1 januari 1925 uträknat belopp. Tillika hade påpekats,

att verksamheten i fråga sannolikt icke torde komma att igångsättas,

om ej ett mot hälften av rikets folkmängd svarande antal landsting förklarade

sig beredda att deltaga i kostnaderna. Vid sådan partiell anslutning från

landstingens sida komme emellertid den årliga ersättningen från vederbörande

landsting att stegras och utgå med ett såsom maximum närmare angivet

belopp.

Uti en vid förevarande utlåtande fogad tabell har styrelsen — med utgångspunkt

från det förut omförmälda beloppet å 35,000 kronor för totalkostnaderna

för bränslekontrollen å landstingsanstalter — angivit de lägsta och

högsta belopp, som under nyss angivna förutsättningar skulle gäldas av de

olika landstingen. Denna tabell ter sig på följande sätt:

Årlig kostnad

Årlig

kostnad

Landstingsområde

lägst högst Landstingsområde

lägst

högst

Kr

Kr.

Kr.

Kr.

Stockholms

läns .....

. 1,750

- 2,300

—• Göteborgs o. Bohus läns

1.450: —

1,900

—

Uppsala

» .....

950

— 1,250

— Älvsborgs »

2,100: —

2,800

—

Södermanlands

» .....

1,300

— 1,700

— Skaraborgs »

1,700: -

2.250

—

Östergötlands

» .....

1,700

2,250

— Värmlands »

1,850: —

2,450

—

Jönköpings

» .....

1,600

— 2,100

— Örebro »

1,550: —

2,050

—

Kronobergs

» .....

1,100

— 1,450

— Västmanlands »

1,150: —

2.300

—

Kalmar norra

»

650

— 850

— Kopparbergs »

1,750: -

1,500

—

Kalmar södra

» .....

950

- 1,250

— Gävleborgs >■

1,600: -

2,100

—

Gotlands

»

400

— 500

— Västernorrlands »

1,850: —

2,450

—

Blekinge

» .....

. 1,000

— 1,300

— Jämtlands »>

950:-

1,250

—

Kristianstads

» .....

. 1,700

— 2,250

— Västerbottens

1,300: —

1,700

—

Malmöhus

» .....

. 2,300

— 3,050

— Norrbottens »

1,300: —

1,700

Hallands

))

1,050

— 1,400

Summa kronor

35,000: —

46,100

Socialstyrelsen

den

9 oktober 1926.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Av de svar som ingått från landstingen framginge, anför socialstyrelsen,

att 11 landsting eller Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands och

Västerbottens läns landsting avböjt att på angivna villkor ansluta sig till den

ifrågasatta kontrollverksamheten. Fyra av dessa landsting, nämligen Södermanlands,

Göteborgs och Bohus, Gotlands och Hallands läns landsting,

hade därvid motiverat sitt ställningstagande. Motiveringarna vore av i huvudsak

följande innehåll.

Södermanlands läns landsting ansåge det vara av stor betydelse, att den

omförmälda bränslekontrollen ordnades genom statens försorg. I likhet med

landstingsförbundets styrelse liölle dock landstinget före, att kostnaderna

därför borde bestridas av statsverket, eftersom staten enligt brevet den 29

april 1921 principiellt åtagit sig att i den mån förhållandena sådant medgåve

tillmötesgå landstingen i förevarande avseende.

Göteborgs och Bohus läns landsting hade, under åberopande av förvaltningsutskottets

motivering, förklarat sig icke vilja deltaga i kostnaderna för bränslekontrollen.

Förvaltningsutskottet hade framhållit, att den kontroll av antytt

slag, som under ett par år utövats genom socialstyrelsens värmetekniska avdelnings

tjänstemän utan kostnad, varit till god nytta. Utskottet hade

emellertid icke kunnat biträda principen, att landstingen skulle lämna bidrag

till en del av en statsinstitutions kostnader. Ehuru det måste anses som

en olägenhet, om kontrollen skulle upphöra, måste utskottet dock hemställa,

att landstinget ville avslå framställningen.

Gotlands läns landsting hade beslutat förklara, att tinget, som hade dryga

utgifter för andra ändamål, för närvarande icke kunde åtaga sig några kostnader

för den ifrågasatta kontrollen.

Hallands läns landsting hade meddelat, att landstinget, som önskade ställa

sig avvaktande, icke vore villigt att för det dåvarande ikläda sig kostnad för

den ifrågasatta kontrollen.

Grunderna för den avvisande hållning i frågan, som intagits av vissa av

de övriga landstingen, har styrelsen ansett bliva belysta av vad som anförts

uti vissa av de till vederbörande landsting avgivna utlåtandena i ämnet.

Styrelsen har i huvudsak lämnat följande redogörelse för innehållet i berörda

utlåtanden.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott hade uttalat som sin uppfattning,

att landstinget icke borde ikläda sig ifrågavarande förbindelse och de

ganska avsevärda kostnaderna för den föreslagna kontrollen.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott hade föreslagit landstinget

att icke bevilja det i ärendet äskade anslaget, medan åter samma landstings

allmänna utskott ifrågasatt, att landstinget skulle besluta att ansluta sig till

den av socialstyrelsen planlagda kontrollen.

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott hade uttalat, att behovet av

ifrågasatt kontroll eller utredning om dylik kontroll för det dåvarande ej

kunde anses vara så trängande, att anslag därför skulle behöva upptagas i

landstingets stat.

Västerbottens läns landstings förr ältning sutskott hade, med avstyrkan av

socialstyrelsens framställning, framhållit, att värmetekniska undersökningar

verkställts vid vissa av landstingets anläggningar efter avtal med privat firma,

samt förordat, att vid behov nya sådana undersökningar måtte verkställas.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott hade bland annat yttrat, att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

kostnaderna för uppvärmning vore beroende på en mängd faktorer, på vilka

utskottet ej närmare kunde ingå. Utskottet ställde sig tveksamt till värdet

av den tilltänkta kontrollverksamheten. Då därtill komme, att under den

treårsperiod, varom fråga vore, den största bränsleförbrukaren av landstingets

anläggningar, länslasarettet, komme att undergå en genomgripande om- och

tillbyggnad, funne utskottet sig för det dåvarande böra avstyrka landstingets

anslutning.

Motiven för avslaget från de två återstående landstingen, eller Uppsala

och Kronobergs läns landsting, kunde, yttrar socialstyrelsen, ej utläsas urtillgängliga

landstingsliandlingar. Emellertid borde framhållas, att den av

styrelsen tillämpade grunden för kostnadens fördelning mellan de olika

landstingen efter folkmängden inom respektive landstingsområden särskilt

för Uppsala läns landstings vidkommande skulle ställa sig mycket ogynnsam.

Utginge man vid kostnadsfördelningen från de olika landstingens bränslekostnader,

skulle anslutningskostnaden för Uppsala läns landsting i stället

för nu föreslagna 950 kronor komma att utgöra 150 kronor. I viss mån

skulle förhållandet bliva likartat beträffande Kronobergs läns landsting, för

vilket kostnaden enligt sist antydda beräkningsgrund skulle sjunka till 850

kronor mot 1,100 kronor enligt beräkning av kostnaden enligt folkmängdsprincipen.

Av de 14 landsting, som förklarat sig villiga att ansluta sig till verksamheten,

hade, anför styrelsen härefter, Kalmar läns norra ävensom Värmlands

läns landsting gjort sitt deltagande beroende av att anslutning skedde från

samtliga landsting.

Bland de återstående 12 landstingen hade enligt socialstyrelsen tre eller

Skaraborgs, Gävleborgs och Norrbottens läns landsting endast velat erlägga det

lägsta av de bägge av styrelsen för varje landsting uppgivna beloppen.

Övriga 9 landsting — eller Stockholms läns, Östergötlands läns, Kalmar läns

södra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Alvsborgs, Västmanlands och Kopparbergs

läns landsting — hade givit sin anslutning till verksamheten i enlighet

med styrelsens framställning utan att därvid binda något villkor.

Sammanfattningsvis har socialstyrelsen angivit de olika landstingens

ställning till socialstyrelsens förevarande förslag uti följande tablå:

Beslut om anslutning hade fattats

utan förbehåll av............................................................................. 9 landsting

med förbehåll att kostnaden begränsades till lägsta anslutningsavgiften

av............................................................................ 3 »

med förbehåll av anslutning från samtliga landsting av........... 2

Summa 14 landsting

Beslut att icke ansluta sig hade fattats

på grund av principiellt ställningstagande mot att ej staten

bekostade kontrollen av.............................................................. 2 landsting

på grund av budgetära skäl av ..................................................... 3 »

på grund av andra eller icke angivna skäl av........................... 6 »

Summa 11 landsting

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Rörande resultatet av den sålunda utav socialstyrelsen på Kungl. Maj:ts

uppdrag gjorda hänvändelsen till landstingen i förevarande hänseende tiar

styrelsen därefter framhållit, att detsamma måste anses starkt understryka

det berättigade i de av styrelsen i dess utlåtande den 13 mars 1925 framställda

betänkligheterna mot att låta landstingen själva gälda de kostnader,

som kontrollverksamhetens utsträckande till dem skulle medföra. Denna

förutsättning för utökningen av verksamheten hade tydligen föranlett en

avsevärd begränsning i anslutningen från landstingens sida.

Styrelsen erinrar härefter om den av styrelsen i nyss berörda utlåtande

den 13 mars 1925 gjorda beräkningen beträffande den av den ifrågasatta utvidgade

kontrollverksamheten betingade ökningen av kostnaderna för personal

m. m. under förutsättning att den nuvarande kontrollen av lokaluppvärmda

anläggningar samtidigt i regel upphörde. Denna kostnadsökningskulle

såsom av det förut anförda framgår fördela sig på följande sätt:

Löner inklusive dyrtidstillägg ................. 24,700 kronor

Resekostnader och diverse utgifter ....... 10,300 »

Summa 35,000 kronor

Styrelsen har vidare något närmare motiverat sin ståndpunkt att fördela

landstingens andel i kostnaden för den utvidgade kontrollverksamheten efter

folkmängdsprincipen. I detta hänseende ävensom beträffande möjligheten av

att på grund av den begränsade anslutningen från landstingens sida något

minska den tidigare beräknade ökningen av personalkostnaden har socialstyrelsen

anfört följande:

Att utgå från bränslekostnaden i stället för från befolkningsmängden inom

de olika landstingsområdena kunde möjligen förefalla riktigare, men skulle

i själva verket ej medföra en mera rationell fördelning, enär omfattande nyanläggningar

vore under igångsättning eller under arbete och delvis komme

att tagas i bruk inom en hel del län under den treårsperiod, den ifrågasatta

verksamheten skulle omfatta. De uppgifter rörande bränslekostnaden,

som komme att föreligga under tiden för verksamhetens bedrivande, komme

därför att högst avsevärt skilja sig från de siffror rörande bränsleutgifterna,

som nu funnes tillgängliga. En fullt tillfredsställande fördelningsgrund torde

i själva verket ej kunna uppställas, men folkmängden inom landstingsom

rådena hade framför andra beräkningsgrunder den fördelen, att landstingen

själva hade tillämpat densamma för fördelning av kostnaderna för den av

svenska landstingsförbundet bedrivna verksamheten.

I sin förenämnda framställning till landstingen av den 5 juli 1926 hade

styrelsen angivit, att delkostnaden för de olika landstingen komme att stegras

vid partiell anslutning, dock högst med en tredjedel. Styrelsen hade därvid

utgått dels från att personalen, vid en anslutning som understege

70 % av den totala, skulle kunna inskränkas med en underinspektör av de

ifrågasatta två nya och det föreslagna kanslibiträdet å styrelsens bränsleavdelning,

dels ock från att resekostnader och diverse utgifter borde beräknas direkt proportionella

mot anslutningen. Berörda personalbegränsning skulle medföra

en minskning i löner inklusive dyrtidstillägg med omkring 8,300 kronor. Huru

den totala kostnadsökningen med hänsyn tagen därtill komme att växla med

anslutningen, framginge av en såsom bilaga till förevarande skrivelse den 9

oktober 1926 fogad tabell.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Socialstyrelsen har härefter anfört, att de två landsting — Kalmar läns

norra och Värmlands läns landsting — som vid sin utfästelse gjort förbehåll

om anslutning från samtliga landstings sida, för närvarande ej kunde

medtagas i beräkningarna över en med landstingsmedel organiserad verksamhet.

Nio av de övriga tolv landstingen vore för verksamhetens bedrivande

villiga erlägga belopp intill den mot den minsta anslutningen svarande högsta

avgiften, medan de tre återstående för ändamålet endast medgivit erläggande

av det mot full anslutning svarande lägsta beloppet. Till förfogande skulle

till följd därav — jämför förut angivna tablå sid. 27 — stå ett högsta

belopp av 23,600 kronor. Summan av de lägsta anslutningsavgifterna för

dessa tolv landsting belöpte sig till 19,000 kronor. Som folkmängden inom

motsvarande landstingsområden utgjorde 54 procent av den totala, kunde

kostnaden för verksamhetens bedrivande approximativt beräknas på sätt framginge

av följande sammanställning:

Löner inklusive dyrtidstillägg........................ 24,700 — 8,300 = 16,400 kronor

Resekostnader och diverse utgifter............... 0.54 • 10,300— 5,600 »

Summa 22,000 kronor.

På grund härav skulle, anför styrelsen, tillgängliga medel överskjuta behövliga

med (23,600 — 22,000) 1,600 kronor. Därest å andra sidan från samtliga

landsting allenast minimiavgiften skulle utkrävas, skulle en brist av

(22,000 — 19,000) 3,000 kronor uppstå. Om denna brist skulle utdebiteras på

de nio landsting, som utan särskilt förbehåll anvisat medel för verksamheten,

skulle fördelningen av utgifterna bliva den, som framginge av följande

tablå:

Stockholms läns landsting................

....... 2,110 kronor

Östergötlands » » ...............

....... 2,050

Kalmar läns södra » ..............

....... 1,160

Blekinge läns » ................

1,210

Kristianstads » » ................

....... 2,050

Malmöhus » » ................

....... 2,780

Älvsborgs » » ................

....... 2,540

Västmanlands » » ................

....... 1,390

Kopparbergs » » ................

....... 2,110

Skaraborgs » » .............

...... 1,700

Gävleborgs » » ...............

....... 1,600

Norrbottens » » ................

....... 1,300 »

Summa 22,000 kronor

Även om verksamheten skulle helt bekostas med landstingsmedel, kunde

sålunda de nio landsting, som utan särskilt förbehåll anslutit sig till verksamheten,

bliva delaktiga av densamma till lägre avgifter, än de förklarat

sig villiga att högst erlägga, detta tack vare deltagande av de tre landsting,

vilka — ehuru utan villkor om full anslutning — endast vore villiga att

erlägga minimiavgift. Det oaktat ansåge sig styrelsen emellertid böra uttala

sina principiella betänkligheter mot att statsverket enligt förestående fördelningsplan

skulle efter olika normer utkräva ersättning för en inom sär

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

skilda landsting bedriven, likartad verksamhet. Ett dylikt missförhållande

skulle emellertid enligt styrelsen kunna förekommas därigenom, att Kungl.

Maj:t medgåve samtliga ifrågavarande tolv landsting att ansluta sig till den

planerade verksamheten genom att erlägga den mot full anslutning svarande,

lägsta avgiften. Som kostnaden för verksamhetens organisation och bedrivande

vore så knappt beräknad, att en inskränkning däri måste anses helt

utesluten, skulle statsverket då få komma att ikläda sig skillnaden mellan

denna kostnad och summan av dessa avgifter eller vid ifrågavarande omfattning

av anslutningen 3,000 kronor. De ekonomiska följder, ett sådant

medgivande för framtiden skulle kunna komma att medföra, har styrelsen

velat belysa genom följande sammanställning:

i Anslutning

|i % av lands- tingsområdenas

sammanlagda

invånarantal

Kostnad för

verksamhetens

bedrivande

Kr.

Landstingens

bidrag

Kr.

Statsverkets

bidrag

Kr.

50

21,550

17.500

4,050

55

22,065

19,250

2,815

60

22,580

21,000

1,580

65

23,095

22,750

345

70

31,910

24,500

7,410

75

32,425

26,250

6,175

80

32,940

28.000

4,940

85

33,455

29.750

3,705

90

33,970

31,500

2,470

95

34,485

33,250

1,235

100

35,000

35,000

0

I fråga om innebörden av nyss angivna förslag, i vad det avser fördelning

mellan staten och landsting av kostnaden för en utvidgad bränslekontroll

beträffande landstingsanläggningarna, har socialstyrelsen framhållit, att

statsverket enligt detta förslag skulle med ett relativt ringa bidrag kunna

förhjälpa landstingen att igångsätta en ur nationalekonomisk synpunkt mycket

betydelsefull verksamhet, vilken vid anslutning från samtliga landstings sida

skulle kunna bedrivas enbart med landstingsmedel. Då därtill komme att,

även vid den begränsade anslutning, varom nu vore fråga, verksamheten likväl

skulle komma att omfatta 62 % av den totala bränslekostnaden och statsverkets

bidrag härvid endast utgöra 3,000 kronor, ansåge sig styrelsen böra

förorda denna lösning av spörsmålet, för det fall att bedrivande av kontrollverksamheten

i dess helhet med statsmedel ej kunde komma till stånd.

I fråga om förberörda, i styrelsens skrivelse till landstingen gjorda förbehåll

om rätt för statsverket att igångsätta och debitera kontrollverksamheten

redan från och med den 1 juli 1927 i stället för — såsom i Kungl. Majrts

brev den 21 maj 1926 förutsatts — från och med ingången av år 1928 har

styrelsen framhållit, att detta förbehåll uppställts för möjliggörande av att

verksamheten skulle kunna begynna vid början av ett uppvärmningsår och

tillämpning ske av samma tidsperiodindelning, som nu användes för de

de årliga sammanställningarna rörande motsvarande verksamhet vid statens

anläggningar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Svenska landstingsförbundets styrelse bär, med anledning av en från socialstyrelsens

sida under hand verkställd förfrågan härutinnan, uttalat sig för

det av socialstyrelsen senast förordade förslaget i fråga om fördelning mellan

staten och landstingen av kostnaden för kontrollverksamhetens utvidgning

för landstingens del. Med detta uttalande hade emellertid förbundsstyrelsen

icke velat frångå sin tidigare angivna ståndpunkt, att staten rätteligen ensam

borde bära berörda kostnad.

Då jag nu går att taga ställning till den föreliggande frågan om utvidgning

av socialstyrelsens bränslekontrollerande verksamhet, vill jag till

en början betona, att jag i likhet med statskontoret icke kan finna,

att staten genom bestämmelserna i förberörda brev den 29 april 1921

gjort någon utfästelse att för framtiden ombesörja bränslekontrollen för

landstingens vidkommande. Det torde i sådant hänseende vara tillräckligt

att hänvisa till ordalagen i nyssnämnda brev, enligt vilka uppdrag givits åt

socialstyrelsen att, i den mån förhållandena sådant medgiva, på särskild framställning

tillhandagå landstingen vid utövande av kontroll å bränsleförbrukningen

inom dem tillhöriga anläggningar.

Föreligger sålunda enligt min uppfattning icke någon skyldighet för staten

att i fråga om bränslekontrolls utövande fortfarande tillhandagå landstingen,

än mindre att i vidgad omfattning bistå dem härutinnan, anser jag dock

lämplighetsskäl tala för att statsmakterna icke ställa sig avvisande gent

emot tanken på statens bistånd till erhållande av en effektiv kontroll av

bränsleåtgången vid de anläggningar, som ägas eller understödjas av landstingen.

Det skulle nämligen vara av synnerligen stor betydelse, ej minst

ur allmän ekonomisk synpunkt, om landstingen, av vilka de flesta för närvarande

äro hårt skattetyngda, kunde genom en begränsning av anstalternas

bränslekostnader erhålla en avsevärd lättnad i sina betydande utgifter

för berörda anstalter. Förbundsstyrelsen synes mig hava tillfyllestgörande

ådagalagt, att en bränslekontroll, anordnad antingen genom anlitande

av privata experter eller genom eu sammanslutning för ändamålet

från landstingens sida, skulle ställa sig alltför dyrbar och därför måhända

icke kunna anlitas av just de landsting, för vilka bränslebesparingen skulle

hava den största betydelsen. Vid nu angivna förhållanden vill jag tillstyrka,

att eu utvidgning av socialstyrelsens bränslekontrollerande verksamhet

i syfte att tillgodose landstingens behov i detta avseende får äga

rum. Kostnaden härför borde enligt min uppfattning rätteligen helt drabba

landstingen. Då emellertid, såsom av den i ärendet verkställda utredningen

lärer framgå, eu dylik kontrollanordning icke lämpligen för närvarande kan

komma till stånd uteslutande med bidrag från landstingens sida, finner jag

mig med hänsyn till önskvärdheten ur förut angivna synpunkter av en sådan

anordnings genomförande kunna förorda, att staten tills vidare i någon mån

lämnar ekonomiskt bistånd därtill. I enlighet härmed anser jag mig kunna

i huvudsak biträda det av socialstyrelsen framlagda förslaget till kontrollverksamhetens

utvidgning, sådant detta förslag enligt nyss antydda riktlinjer

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 171 käft. (Nr 199.) 35227 ,''{

Svenska

landstingsförbundets

styrelse den

7 oktober

1926.

Departe
mentschefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

för kostnadens bestridande m. m utformats i styrelsens utlåtande av den 9 oktober

1926. Detta förslag innebär, såsom av det föregående framgår, huvudsakligen,

att bränslekontrollen skulle för landstingens del endast omfatta centraluppvärmda

lasarett, tuberkulossjukhus, sinnesslöanstalter och dövstumskolor.

De tolv landsting, som utan förbehåll om deltagande från samtliga landstings

sida förklarat sig villiga att lämna bidrag, skulle erhålla anslutning till den

planerade verksamheten mot erläggande av den enligt socialstyrelsens beräkningar

i varje fall angivna lägsta — d. v. s., under förutsättning av anslutning

från alla landsting, för kostnadens fullständiga täckande erfordeiliga

avgiften. De för verksamhetens bedrivande uppkommande kostnaderna skulle,

i den mån desamma icke kunde bestridas genom landstingens på detta satt

bestämda avgifter, gäldas av staten. Statens direkta ekonomiska bidrag

skulle sålunda endast vara av supplerande natur. — Anordningen bör uppenbarligen

komma till stånd endast därest ifrågavarande landsting uttryckligen

förbinda sig att under den avsedda treårsperioden lämna i det föregående

angivna bidrag. Givetvis bör det stå andra landsting öppet att på motsvarande

villkor ansluta sig till verksamheten.

Genomförandet av berörda förslag skulle, enligt vad socialstyrelsen anfört,

påkalla anställandet av viss ytterligare personal. Jämte de utgifter, som

härmed bleve förenade, skulle förslagets realiserande även medföra en stegring

av de nu av bränslekontrollverksamheten föranledda resekostnaderna ävensom

av utgifterna till diverse ändamål. Ökningen av personalen skulle enligt

socialstyrelsens beräkningar draga en kostnad av 16,400 kronor, medan de

ytterligare utgifterna för tjänsteresor m. m. syntes komma att belöpa sig till

"omkring 5,600 kronor. Den totala merkostnaden skulle således utgöra 22.000

kronor om året. Då landstingens årliga avgifter sammanlagt enligt nyssnämnda

beräkningar skulle uppgå till 19,000 kronor, skulle följaktligen statens bidrag

komma att uppgå till 3,000 kronor för år räknat. \id uppgörandeav

berörda kalkyler har socialstyrelsen utgått från att en begränsning av

kontrollverksamheten beträffande de statliga anläggningarna vidtages till att

hädanefter såsom regel endast omfatta de centraluppvärmda byggnaderna.

Häremot finner jag på de av styrelsen anförda skäl intet vara att erinra.

Statens årliga utgifter för nämnda ändamål synas mig emellertid under denna

förutsättning icke behöva uppgå ens till det av socialstyrelsen beräknade be

loppet. Till stöd för denna uppfattning får jag anföra följande.

Den av socialstyrelsen föreslagna ökningen av personalen skulle bestå i

anställande av två icke-ordinarie befattningshavare, nämligen en tjänsteman

med ställning såsom adjungerad ledamot hos styrelsen och med avlöning enligt

lönegraden B 29 samt "en tjänsteman med ställning motsvarande underinspektörs

vid yrkesinspektionen. I likhet med statskontoret anser jag, att åt

förstnämnde tjänsteman icke behöver givas en så hög löneställning som socialstyrelsen

ifrågasatt, utan att eu placering i 26:e lönegraden är tillfyllest. Mot

förslaget om anställande av sistnämnde tjänsteman har jag icke någon erinran

att framställa. Med hänsyn till de grunder, som jämlikt kungörelsen

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199. 35

den 26 juni 1925 (nr 356) från och med den 1 juli samma år gälla beträffande

avlöningar för icke-ordinarie befattningshavare vid den centrala statsförvaltningen

i allmänhet, lärer man emellertid i fråga om lönen till denne befattningshavare

kunna räkna med ett något lägre belopp än det, varifrån socialstyrelsen

uti sina kostnadskalkyler i förevarande hänseende utgått. Vid nu

angivna förhållanden torde den sammanlagda lönekostnaden, inklusive dyrtidstillägg,

för nämnda tva befattningshavare icke komma att uppgå till högre

belopp än i avrundat tal 14,500 kronor mot av socialstyrelsen härför ujjpskattat

belopp av 16,400 kronor, allt för år räknat.

Socialstyrelsen har, såsom förut antytts, beräknat, att den årliga merkostnaden

för tjänsteresor och diverse utgifter skulle uppgå till sammanlagt

5,600 kronor. Med hänsyn till att vid bifall till mitt förslag om placering i

26:e lönegraden av eu av de förutnämnda två nya tjänstemännen denne befattningshavare

skulle hänföras till eu lägre rese- och traktamentsklass, än

han skulle erhålla vid en löneplacering enligt socialstyrelsens förslag, torde

nyssberörda merkostnad kunna uppskattas något lägre, förslagsvis till 5,000

kronor för år. Sammanläggas nyss angivna belopp å 14,500 kronor och 5,000

kronor, erhålles en totalsumma av 19,500 kronor mot den av socialstyrelsen

beräknade å 22,000 kronor. Då landstingens bidrag enligt socialstyrelsens

förslag skulle uppgå till sammanlagt 19,000 kronor, torde alltså statens utgift

för den utvidgade bränslekontrollen för närvarande kunna begränsas till

500 kronor för år. Jag får emellertid här uttryckligen betona, att detta belopp

— liksom övriga av mig angivna kostnadssiffror — givetvis är att betrakta

såsom approximativt. Tydligen böra, utan avseende därå att landstingen

komma att bestrida större delen av utgifterna för bränslekontrollen,

de ifrågasatta nya tjänstemännen vara att anse såsom statsanställda och, i

dyrtidstilläggshänseende, helt statsavlönade. Det bör tilläggas, att nyssnämnda

kostnadssumma är beräknad med hänsyn till nu gällande grunder

för dyrtidstillägg. Därest de ändrade grunder i detta hänseende, som i

statsverkspropositionen föreslagits, skulle bliva av riksdagen godkända, skulle

statens kostnader för ändamålet ytterligare minskas.

Enligt socialstyrelsens beräkningar skulle kostnaderna för kontrollverksamneten

vid viss ökning av anslutningen från landstingens sida stegras i

förhållande till de nu uppskattade utgifterna, medan därefter minskning i

kostnaderna åter skulle inträda i mån av anslutningens fortsatta ökning.

Jag vill emellertid framhålla, att enligt min mening någon kostnadsökning

för staten icke på något stadium av anslutningen torde bliva erforderlig.

Den arbetsökning, som föranledes av stegring i antalet anslutna anstalter,

lärer nämligen i icke obetydlig omfattning komma att motviigas därigenom

att, da kontrollen under viss tid fungerat beträffande de först anslutna anstalterna,

densamma av naturliga skäl lärer kunna göras mindre intensiv för

dessa anstalter.

Med hänsyn bland annat därtill att av ordalagen i eu del landstings beslut

rörande delaktigheten uti förevarande kontrollverksamhet icke med tydlighet

framgår, huruvida landstingen äro villiga att låta bidraget beräknas

s. 36 Kontrollera mot PDF

Handläggning

inom socialstyrelsen

av ärenden,

föranledda av

sjukkassereformen.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

redan från och med den 1 juli 1927, får jag föreslå, att kontrollverksamheten

i fråga igångsattes först från och med ingången av år 1928. Vid bifall

härtill lärer statens bidrag till verksamheten, vilket bidrag synes böra

beräknas falla på avlöningen åt de nya tjänstemännen och vid sådant förhållande

lämpligen utgå från det extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet,

för budgetåret 1927—1928 icke komma att belöpa sig till högre belopp

än omkring 250 kronor.

Vad slutligen angår redovisningen av de belopp, som landstingen skulle

hava att erlägga för styrelsens bränslekontrollerande verksamhet i avseende

å landstingen tillhöriga eller av dem understödda anstalter, lärer det böra

ankomma på Kungl. Maj:t att, efter riksräkenskapsverkets hörande, meddela

föreskrifter därom.

Tidigare har jag erinrat om att av Kungl. Maj:t till 1926 års riksdag framlagt

förslag angående bland annat omorganisation av det frivilliga statsunderstödda

sjukkasseväsendet icke blev av riksdagen bifallet utan att riksdagen

hemställde om verkställande av utredning rörande eu omorganisation

av nyssnämnda sjukkasseväsen enligt vissa riktlinjer.

Jag nämnde i samband därmed, att särskilda inom socialdepartementet

tillkallade sakkunniga den 15 december 1926 avgivit betänkande med förslag

till omorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet. Detta förslag är av i

huvudsak följande innebörd.

De nuvarande sjukkassorna skulle införas under lagstiftningen om understödsföreningar.

De kassor, som uppfyllde vissa krav i avseende å organisation,

omfattningen av lämnad sjukhjälp m. in., skulle kunna av tillsynsmyndigheten

vinna erkännande som sjukkassor och därmed erhålla rätt till statsbidrag efter

i förhållande till de nu gällande väsentligt höjda grunder. Dylikt statsbidrag

skulle, så vitt angår nu befintliga kassor, kunna meddelas flera kassor å en och

samma ort, men på plats, där redan erkänd sjukkassa helt eller till huvudsaklig

del fyller det syfte, som är ändamålet med nybildad förenings verksamhet,

skulle erkännande som sjukkassa icke kunna lämnas den nya föreningen.

Såsom ett särskilt slags sjukkassor skulle kunna erkännas så kailade distnktssjukkassor,

varav endast en skulle få finnas inom vart och ett s. k. sjukkasseområde.

Dessa distriktssjukkassor skulle hava till huvudsaklig uppgift att

handhava försäkringen under den längre sjukhjälpstid, som faller utanför den

av sjukkassorna för närvarande vanligast tillämpade, alltför korta sjukhjälpstiden,

ävensom att meddela försäkring för kostnader för läkar- och sjukhusvård.

Dessutom skulle dessa distriktssjukkassor hava att obligatoriskt lämna

moderskapslijälp åt anslutna medlemmar samt äga att medverka såsom organ

för andra socialförsäkringsgrenar, nämligen olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen.

De sakkunnigas förslag är avsett att träda i kraft den 1

januari 1928 men räknar med en övergångstid av två år.

På min hemställan har Kungl. Maj:t den 24 februari 1927 beslutit att till

riksdagen avlåta proposition (nr 113) med förslag till lag om ändring i vissa

delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar samt proposition

(nr 114) med förslag till förordning om erkända sjukkassor m. m.

I dessa propositioner har Kungl. Maj:t framlagt förslag till omorganisation

av det frivilliga sjukkasseväsendet i väsentlig anslutning till de sakkunnigas

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199. 37

förslag. Aven Kungl. Maj:ts förslag är avsett att träda i kraft den 1 januari

1928, men övergångstiden är i detta förslag bestämd till fyra år.

Uti en den 7 mars 1927 dagtecknad promemoria har generaldirektören

Huss lämnat närmare uppgift angående den ökning i personalkostnaderna

i form av höjning av anslaget till socialstyrelsens verksamhet, som omorganisationen

i fråga skulle kräva.

Innan jag redogör för innehållet i denna promemoria, ber jag emellertid

få i korthet erinra om huru de särskilda arbetsuppgifter, som det för 1926

års riksdag framlagda förslaget till sjukkassereform antogs komma att medföra

för socialstyrelsen, ansågos lämpligast böra vinna handläggning. Det

i berörda hänseende framlagda förslaget återfinnes i den till förra årets riksdag

avlåtna propositionen nr 214. Förslaget anslöt sig i stort sett till vissa

av generaldirektören Huss i promemoria av den 11 mars 1926 härför angivna

huvudgrunder.

Enligt dessa huvudgrunder skulle socialstyrelsens verksamhet såsom tillsynsmyndighet

över sjukkasseväsendet under de närmaste åren uppdelas efter

två linjer, den ena avseende det fortsatta arbetet med de redan registrerade

kassorna samt understödsföreningarna och den andra genomförandet av nyorganisationen

av sjukkasseväsendet.

Ehuru högsta ledningen och ansvaret för det med nyorganisationen förbundna

arbetet skulle påvila socialstyrelsens chef, syntes det med hänsyn

till arbetets omfattning och speciella beskaffenhet icke vara möjligt för chefen

att utan åsidosättande av sina övriga ämbetsåligganden utöva en mera direkt

ledning av ifrågavarande arbete och göra den kraftiga personliga insats, som

erfordrades för arbetets framgångsrika bedrivande. Av huvudsakligen samma

skäl syntes det ej heller vara lämpligt, att den, som uppehölle byråchefsbefattningen

å styrelsens byrå för sjukkasseväsendet m. m. (tredje byrån),

jämte sina ordinarie ämbetsuppgifter skulle handhava ledningen av organisationsarbetet.

Det ledande arbetet med avseende å nyorganisationen borde

väsentligen anförtros åt en för tillfället anordnad beredning med, såsom chef,

en på området fullt kvalificerad person, vilken kunde helt ägna sig åt detta

arbete och borde åtnjuta en betydande grad av självständighet och handlingsfrihet

i sin organiserande verksamhet. Denne skulle närmast under socialstyrelsens

chef planlägga och dirigera nyorganisationen och utöva ledningen

såväl av det därmed förbundna arbetet inom centralmyndigheten som av

propaganda- och upplysningsverksamheten ute i orterna. Däremot skulle

lian vara befriad från att taga befattning med de ordinarie ärendena å sjukkassebyrån,

vilka som vanligt skulle handläggas av tjänstförrättande byråchefen

å nämnda byrå och i förekommande fall av den senare föredragas i

styrelsen.

Vid den nämnde ledarens sida borde ställas några biträdande tjänstemän

ocli experter med höga kvalifikationer, varjämte arbetet även syntes kräva

anställandet av en del lägre befattningshavare. Vidare ansågs biträde av särskilt

tillkallade sakkunniga böra i relativt stor omfattning anlitas.

I fråga om avlöningsförmånerna till de för omorganisationens genomförande

sålunda föreslagna befattningshavarna ifrågasattes av chefen för socialstyrelsen,

att för ledaren skulle beräknas ett arvode av 14,000 kronor, för dennes

närmaste man — som skulle hava till huvuduppgift att handhava det personliga

samarbetet med sjukkassornas representanter m. m. — ett arvode

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majds proposition nr 199.

av 11,000 kronor samt för två andra kvalificerade befattningshavare arvoden

å respektive 9,000 och 6,000 kronor. Med beräkning av ett belopp å 20,000

kronor till arvoden och ersättningar till befattningshavare i övrigt samt till

experter och mera tillfälliga sakkunniga ävensom övriga erforderliga utgifter

skulle de med nyorganisationen av sjukkasseväsendet förbundna kostnaderna

— frånsett dyrtidstillägg — alltså uppgå till 60,000 kronor.

Föredragande departementschefen fann det emellertid icke vara lämpligt

att på sålunda föreslaget sätt räkna med ungefärliga arvodessummor för de

mera kvalificerade befattningshavarna utan ansåg, att man redan från början

borde avväga skäliga avlöningsbelopp till dessa arbetskrafter i anslutning till

det allmänna avlöningsreglementets grunder.

I sådant avseende föreslog departementschefen, att den särskilde ledaren

av omorganisationen borde givas ställning av byråchef på extra stat och sålunda

placeras i lönegraden B 30 (begynnelselön 10,020 kronor). Ledarens

närmaste man ansågs böra tilldelas en löneställning såsom tjänsteman å

extra stat med placering i lönegraden B 28 (begynnelselön 9,060 kronor).

De två övriga kvalificerade befattningshavarna syntes böra placeras såsom

tjänstemän å extra stat med placering i lönegraderna B 24 och B 21 (begynnelselöner

7,212 respektive 6,048 kronor). Med hänsyn till att den förordade

reduceringen i avseende å ersättningarna till de mera kvalificerade

arbetskrafterna kunde komma att medföra ökat behov av experter och sakkunniga,

föreslog departementschefen, att det för bland annat sistnämnda

ändamål ifrågasatta beloppet å 20,000 kronor måtte höjas till 25,000 kronor.

Enligt det av departementschefen framlagda förslaget skulle sålunda kostnaderna

för de nya befattningshavarna å extra stat uppgå till sammanlagt

32,240 kronor och övriga kostnader till 25,000 kronor, i följd varav totalkostnaden

skulle bliva 57,340 kronor, frånsett dyrtidstillägg.

Yad departementschefen förordat i berörda hänseende vann enligt nämnda

proposition nr 214 Kungl. Maj:ts bifall. Emellertid blev, såsom förut anförts,

det för 1926 års riksdag framlagda förslaget till omorganisation av sjukkasseväsendet

icke av riksdagen antaget. På grund härav ingick naturligen

riksdagen icke heller på någon prövning av Kungl. Majds förevarande förslag

rörande den av sjukkassereformens genomförande betingade ökningen

av socialstyrelsens personal (riksdagens skrivelse nr 339 år 1926).

P. M. av I den nu föreliggande promemorian från generaldirektören Huss har denne

Csocialstyr att i jämförelse med den år 1926 ifrågasatta sjukkassereformen det nu

relsen. föreliggande förslaget i dylikt avseende kunde anses innebära å ena sidan eu

lindring och å andra sidan en stegring i fråga om den på socialstyrelsen såsom

tillsynsmyndighet ankommande bördan av omorganisationsarbetet. I

förstnämnda hänseende kunde sålunda framhållas, att förutsättningen för reformen

icke såsom enligt fjolårets förslag vore en omgestaltning av praktiskt

taget hela den nuvarande sjukkasserörelsen utan att förslaget tvärtom innebure,

att det stora flertalet sjukkassor skulle kunna — låt vara efter ombildning

på viktiga punkter av sina stadgar — inpassas i det nya systemet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 199.

Men å andra sidan komme tillsynsmyndighetens arbete att i hög grad utökas

genom uppgiften att medverka vid organiserandet av distriktssjukkassorna,

varvid det ju bland annat gällde att införa en i stort sett ny sjukhjälpsform

(sjukvårdsförsäkringen).

De nya eller väsentligt ökade förvaltningsuppgifter, som i och för genomförande

av den nu föreslagna lagstiftningen om sjukkassor skulle åvila tillsynsmyndigheten,

hava därefter i promemorian närmare angivits. Av de sålunda

angivna uppgifterna må här nämnas följande:

1) Utarbetandet av författningar, cirkulär, formulär o. d. (såsom kungörelser,

cirkulär och formulär av skilda slag; villkoren och sättet för vinnande av

erkännande som sjukkassa, formulär för dylik ansökan samt för ansökan om

statsbidrag med tillhörande bilagor, statistiska och andra formulär såsom

rörande bokföring m. in. ävensom normalstadgar jämte anvisningar och förklaringar

samt normaltarifEer för erkänd sjukkassa). .

2) Upplysningsarbete, såväl skriftligen som muntligen — till icke ringa

grad under resor till skilda delar av landet.

3) Nyregistrering som understödsföreningar av samtliga nuvarande registrerade

sjukkassor, vilka önska fortsätta verksamheten vare sig som erkända

eller icke, samt övervakande av övriga sjukkassors likvidation.

4) Ärenden rörande erkännande som primärsjukkassa.

5) Medverkan vid organisationen av distriktssjukkassorna särskilt med

hänsyn till verksamhetsområdenas utformning samt fastställande av omfånget

av den sjukpenningförsäkring, som må av dylik kassa utövas.

6) Förande — vid sidan av understödsföreningsregistret — av en särskild

förteckning över erkända sjukkassor (med bilagor, innefattande bland annat

uppgifter angående rikssjukkassornas samtliga lokalavdelningar).

7) Medverkan vid och övervakande av överlåtelseinstitutets (understödsföreningslagen

61 och 68 §§) tillämpning.

8) Handläggning av frågor om statsbidrag åt sjukkassor.

9) Prövning om sjukkassa må åtaga sig verksamhet för annan social

inrättning.

10) Eventuella revisioner och inspektioner.

Såsom exempel på vad särskilt prövningen av frågan om erkännande som

distriktssjukkassa innebure, har i promemorian framhållits, att dit borde

bland annat: a) prövning av verksamhetsområdets lämplighet; b) provning av

den sökande sjukkassans kvalifikationer för uppdraget; c) beräknandet av

avgifterna; samt d) formell granskning av stadgarna.

Beträffande rikssjukkassorna komme därtill särskilt frågan om lokalavdelningars

upprättande, deras verksamhetsområden m. m.

Om det nu föreliggande reformförslaget gällde — yttras i promemorian

vidare — i icke mindre grad än om fjolårets, att arbetet med dess genomförande

delvis måste bliva av mycket grannlaga natur. Med de starka motsättningar,

som i viktiga hänseenden för närvarande gjorde sig gällande

inom sjukkasserörelsen, krävde tillsynens handhavande dessutom pa en gång

både smidighet och fasthet. Härtill komme, att handläggningen av hithörande

ärenden, enligt vad erfarenheten visat, icke alltid kunde ske i den

strikt formella ordning, gällande författningar föreskreve. Härom anföres

följande:

De råd och upplysningar rörande såväl stadgarnas avfattning som verksamhetens

inrättande, som det jämlikt 93 £5 sjukkasselagen alåge tillsyns
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

myndigheten att meddela ocli varigenom ärendena oftast bleve i sak avgjorda,

kunde t. ex. endast mera undantagsvis beslutas efter vederbörlig

föredragning. I mycket stor utsträckning meddelades dylika råd och upplysningar

direkt genom den befattningshavare, vilken handläggningen av

sjukkasseärenden ålåge, ofta under muntliga överläggningar å ämbetsrummet

eller under tjänsteresor eller andra tjänsteförrättningar (deltagande i sammanträden

o. d.).

Beträffande utförandet inom socialstyrelsen av de med den nu ifrågasatta

sjukkassereformens genomförande föranledda arbetsuppgifterna har generaldirektören

Huss framlagt en organisationsplan av i huvudsak följande innehåll.

En uppdelning på tvenne linjer av tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter

syntes förra året ur flera synpunkter vara den lämpligaste utvägen i betraktande

särskilt därav att det ju då gällde en kort övergångsperiod, under

vilken omorganisationsarbetet måste bliva mycket omfattande och forcerat.

En dylik klyvning innebure emellertid alltid även vissa obestridliga olägenheter.

Dessa olägenheter skulle starkare göra sig gällande, då det gällde en omorganisation

enligt de nu framlagda grundlinjerna, där flertalet av de nuvarande

sjukkassorna åtminstone tillsvidare tänktes med i allt väsentligt

oförändrad organisation ingå i det nya systemet. Det vore utan vidare klart,

att dessas registrering som understödsföreningar samt omläggningen och

nydaningen under sådana förhållanden måste förlöpa icke blott parallellt

utan i oupplösligt samband med varandra. Eonnellt sett vore visserligen

registreringen (som understödsförening) och erkännandet (som sjukkassa)

skilda rättshandlingar. Men i verkligheten vore det ju endast fråga om en

och samma sak. Registreringen måste visserligen i tiden föregå erkännandet,

men detta senare utgjorde i verkligheten det väsentliga, för vars ernående

registreringen behövdes. Det vore vid sådant förhållande klart, att arbetet

i _ och for omläggningen måste betraktas som ett helt och att också förvaltningsarbetet

såsom sadant borde sa vitt ske kunde sammanhållas och ledas

efter enhetliga linjer.

Den ur dessa och andra synpunkter mest ändamålsenliga lösningen av

problemet vore därför otvivelaktigt, att planläggningen och ledningen närmast

under verkets chef av hela omorganisationsarbetet anförtroddes åt den befattningshavare,

byråchefen å tredje byrån, till vars ämbetsuppgift bland annat

sjukkassefrågorna redan nu hörde. Uppenbart vore emellertid, att detta i

sin ordning förutsatte, att han samtidigt erhölle en viss lindring i fråga om

handläggningen av det ordinarie förvaltningsarbetet. För att möjliggöra den

här ifrågasatta anordningen skulle det sålunda bliva nödvändigt att befria

honom från mängden av mera löpande och smärre förvaltningsuppgifter och

överlämna dessas handläggning åt andra befattningshavare med direkt föredragningsskyldighet.

Till ärenden, vilkas handläggning på detta sätt kunde

överlämnas åt extra föredragande, syntes särskilt kunna hänföras frågan om

statsbidrag — utom sådana, då vägran av bidraget kunde ifrågakomma och

vilka fortfarande skulle ankomma på den ordinarie föredragandens handläggning

— frågor om stadgeändringar av mera enkel beskaffenhet, frågor

om anteckning i registret om ändringar i styrelsernas sammansättning m. m.

För att möjliggöra en mera snabb och omedelbar handläggning av bland

annat frågor rörande upplysningar och råd, inspektioner m. m. torde måhända

sedermera i annat sammanhang böra upptagas frågan om ändring i

den för styrelsen gällande instruktionen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Eu anordning av omorganisationsarbetet efter sålunda angivna riktlinjer

torde, framhåller generaldirektören Huss, vara bäst ägnad att gagna sjukkasserörelsen

samt att i största möjliga utsträckning förebygga eller utjämna

eventuellt framträdande motsättningar och åvägabringa en harmonisk samverkan

olika sjukkasseorganisationer emellan till uppnående av gemensamma

mål. Eu given fördel med denna anordning vore slutligen, att hela arbetet

för sjukkasseväsendet och dess utveckling på detta sätt kunde ledas efter

fullt enhetliga linjer och att en eljest knappast helt frånkomlig osäkerhet

undvekes.

Även ur kostnadssynpunkt har generaldirektören Huss ansett den här

skisserade organisationsplanen vara att föredraga framför den föregående år

ifrågasätta. Härutinnan har han i promemorian anfört i huvudsak följande:

Ett arvode — jämförligt med tidigare föreslaget — åt ledaren erfordrades

icke. Däremot syntes det skäligt, att han med hänsyn till den betydande

ökning av arbetsbörda och ansvar, som omorganisationen komme att medföra,

erhölle ett tillägg till sin avlöning såsom byråchef, förslagsvis 2,000

kronor per år.

Med den nu föreslagna planläggningen av arbetet syntes det vidare möjligt

att begränsa antalet under övergångstiden behövliga särskilda befattningshavare

— frånsett befattningshavare i biträdesgraden ävensom experter

och tillfälliga sakkunniga — till inalles tre. Av dessa skulle en — i likhet

med vad föregående år förutsattes — vara ledarens närmaste man med uppgift

att mera direkt ägna sig åt omorganisationens tekniska genomförande

och särskilt åt det personliga samarbetet med sjukkassornas representanter

m. m. Med de personliga och andra kvalifikationer, som uppgiftens fullgörande

med nödvändighet torde kräva, syntes det visserligen tveksamt, huruvida

det överhuvudtaget bleve möjligt att med den av Kungl. Maj:t föregående

år för denne befattningshavare föreslagna placeringen såsom tjänsteman

a extra stat i lönegraden B 28 erhålla en för uppdraget fullt lämplig

person. Under förutsättning emellertid att frågan nu ordnades efter här

angivna riktlinjer, syntes dock denna anordning kunna bliva tillfyllestgörande.

I överensstämmelse med vad av Kungl. Maj:t förra året föreslagits syntes

de övriga bada befattningshavarna böra placeras såsom befattningshavare å

extra stat i lönegraderna B 24 och B 21.

Kostnaderna för här senast nämnda tre befattningshavare skulle sålunda,

frånsett dyrtidstillägg och eventuella löneklassuppflyttningar, uppgå till

(9,060 + 7,212 -f 6,048) 22,320 kronor per år. Jämte det ifrågasatta tillägget

å 2,000 kronor till byråchefens ordinarie lön skulle då kostnaden för samtliga

fasta kvalificerade arbetskrafter belöjia sig till 24,320 kronor för år.

Arvoden och ersättningar till befattningshavarna i övrigt samt till experter

och mera tillfälliga sakkunniga ävensom övriga erforderliga utgifter hava i

promemorian — i överensstämmelse med Kungl. Maj ds i förenämnda proposition

nr 214 till 1926 års riksdag framlagda förslag — ansetts kunna uppskattas

till 25,000 kronor.

I anslutning härtill hava samtliga kostnader för omorganisationen — frånsett

dyrtidstillägg, löneförhöjningar, resekostnads- och traktamentsersättningar

samt expenser — i promemorian upptagits till (24,320 -f 25,000)

49,320 kronor eller i avrundat tal 50,000 kronor.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kitngl. Maj:ts proposition nr 100.

Slutligen bär generaldirektören Huss framhållit, att han i sin föregående

år avgivna framställning utgått från det sannolika behovet av arbetskrafter

för i genomsnitt hela övergångstiden. Het vore emellertid givet, att behovet

kunde komma att växla något under olika tider. Att döma av erfarenheten

från den förra sjukkassereformens genomförande syntes man

kunna antaga, att arbetet bleve särskilt pressande under det första och det

sista av de fyra övergångsåren, alltså 1928 och 1931. Under de båda mellanliggande

åren syntes åter till gengäld större uppmärksamhet i stället böra

ägnas åt upplysningsverksamheten ute i orterna. Denna verksamhet måste

nämligen sannolikt stå i någon man tillbaka under det första aret, da arbetet

måste koncentreras framför allt på organisationen av de kassor, som

redan från början bleve färdiga med sin ombildning. Det gällde ju att i

främsta rummet söka organisera distriktssjukkassorna, vilka vore på sätt och

vis en förutsättning för hela systemet. Vad särskilt beträffade tiden 1 juli

31 december 1927, då lagstiftningen ännu icke trätt i kraft, skulle därunder

själva det grundläggande organisationsarbetet utföras med allt vad

därtill hörde, såsom utarbetandet av författningar, cirkulär och formulär

m. m., fastställande av normalstadgar och normaltariffer m. in. Härtill komme

en sannolikt mycket betydande såväl skriftlig som muntlig upplysningsverksamhet.

Det vore nämligen redan nu klart, att åtskilliga sjukkassor vore

beredda att omedelbart efter lagstiftningens eventuella antagande sätta igång

med omläggningsarbetet för att redan med 1928 års ingång kunna övergå

till den nya ordningen.

Allmänna

civilförvalt
ningens
lönenämnd.

I utlåtande den 9 mars 1927 har allmänna civilförvaltningens lönenämnd

yttrat sig beträffande det ifrågasatta tilläggsarvodet till byråchefen å socialstyrelsens

tredje byrå i dennes egenskap av ledare, närmast under verkschefen,

av omorganisationsarbetet. Härvid har lönenämnden anfört:

Lönenämnden ville erinra, hurusom Kungl. Maj:t tidigare i vissa fall, med

stöd av i gällande avlöningsreglementen meddelade bestämmelser rörande

särskild gottgörelse för fullgörande av visst uppdrag eller arbete, som kunde

anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänstutövning, medgivit, att dylik

gottgörelse finge, efter uppdragets eller arbetets avslutande, till vederbörande

tjänsteman utanordnas. Sålunda hade exempelvis genom Kungl. Maj.ts beslut

den 20 juni 1924 föreskrivits, att till byråchefen i generalpoststyrelsen

J. Dess skulle, såsom ersättning för organisationsarbete i samband med

postsparbankens inordnande i postverket, utbetalas en gratifikation av 3,000

kronor. ..

I likhet med chefen för socialstyrelsen ansåge lönenämnden skäligt, att

ledaren av det arbete för nyorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet,

varom nu vore fråga, finge komma i åtnjutande av särskild gottgörelse utöver

honom såsom byråchef tillkommande lön — för det ökade arbete och

ansvar, som genomförandet av sagda nyorganisation komme att för honom

medföra. I betraktande av att berörda arbete vore avsett att fortgå under

ett antal år framåt, torde det ock i föreliggande fall få anses lämpligt,^ att

beslut om dylik gottgörelse i förväg meddelades. Då emellertid det ifrågasatta

tilläggsarvodet skulle komma att utgå från det för varje budgetår anvisade

extra anslaget för upprätthållande av socialstyrelsens verksamhet,

syntes arvodet lämpligen böra bestämmas allenast för ett budgetår i sänder,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

och torde därvid i fråga om arvodets belopp hänsyn böra tagas till storleken

av den arbetsbörda, som under det budgetår, ersättningen avsåge,

kunde beräknas komma att åvila ledaren av ifrågavarande nyorganisation.

Mot. tilläggsarvodets bestämmande för budgetåret 1927 —1928 till i promemorian

föreslagna 2,000 kronor syntes lönenämnden intet vara att erinra.

Innan jag ingår på ett bedömande av de från socialstyrelsens sida gjorda Departementsberäkningarna

rörande ökade personalkostnader för genomförande av den chefen.

föreslagna omorganisationen av den frivilliga sjukförsäkringen, ber jag få

redogöra för storleken av den personal, som för närvarande finnes anställd

å styrelsens byrå för sjukkasse väsendet m. m. (tredje byrån). Denna personal

utgöres av följande befattningshavare:

Ordinarie:

Lönegrad

1 bj-råchef...................................................................................

................ B 30

1 sekreterare (med försäkringsteknisk kompetens) ..............

............... B 24

1 aktuarie (med juridisk kompetens).....................................

................ B 21

1 kansli skrivare..........................................................................

.............. B 11

2 kanslibiträden ......................................................................

............... B 7

3 kontorsbiträden...........................................................

............... B 4

Extra ordinarie:

1 förste amanuens (med försäkringsteknisk kompetens, för närvarande

ej tillsatt) ....................................................................................... 18

1 förste amanuens (för det statistiska arbetet) .................................... 16

2 andre amanuenser (eu med juridisk kompetens och en för det sta
tistiska

arbetet)................................................................................. 15

3 e. o. kontorsbiträden ............................................................... 4

1 e. o. skrivbiträde.................................................................................. 2

Det torde vara uppenbart, att den föreslagna omorganisationen på ifrågavarande

område kommer att under de närmaste åren kräva ett omfattande

arbete och sålunda medföra en betydande ökning av den arbetsbörda, som nu

påvilar styrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet över sjukkasseväsendet. De

uPP8ifter, som i avseende härå meddelats i det föregående, torde giva en

tydlig uppfattning därom.

Den i förevarande promemoria framlagda planen rörande handhavandet

av de å socialstyrelsen ankommande uppgifterna för omorganisationen skiljer

sig från den föregående år framlagda huvudsakligen däri, att ledningen närmast

under socialstyrelsens chef skulle åvila byråchefen å tredje byrån, dag

finner detta förslag innebära en lycklig lösning, då på detta sätt goda utsikter

torde finnas för att hela arbetet beträffande sjukkasseväsendet och

dess utveckling kommer att ledas efter enhetliga linjer.

Med hänsyn till det på samma gång självständiga och ansvarsfulla som

betydligt ökade arbete, som vid en sådan anordning skulle komma att åvila

nämnde byråchef, anser jag, i likhet med allmänna civilförvaltningens lönenämnd,

det vara rimligt, att denne härför kommer i åtnjutande av särskild

gottgörelse utöver den ordinarie lönen. Emellertid synes det mig knappast

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj-.ts proposition nr 199.

vara lämpligt att bestämma storleken av ett dylikt tilläggsarvode, innan

ännu omfattningen av den väntade ökningen i byråchefens arbetsbörda kan

närmare bedömas. Å andra sidan finner jag, då övergångstiden är så lång

som fyra år, det vara obilligt att först efter denna tids utgång bestämma

arvodets storlek. Saken synes mig lämpligen kunna ordnas på sådant sätt,

att Kungl. Maj:t mot slutet av varje budgetår får med hänsyn tagen till

föreliggande omständigheter fastställa den särskilda ersättningens belopp.

Medel för ändamålet torde böra bestridas från socialstyrelsens extra anslag,

vilket alltså bör avvägas med hänsyn härtill. För budgetåret 1927—1928

synes mig, i anslutning till vad lönenämnden föreslagit, böra för ändamålet

tills vidare beräknas ett belopp av 2,000 kronor.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att även vid bifall till vad jag

nu föreslagit i fråga om särskild gottgörelse till chefen för sjukkassebyrån

för ifrågavarande organisationsarbete omorganisationens genomförande enligt

av mig förordade linjer kommer att kräva ej oväsentligt mindre kostnad än

som skulle följa av det av Kungl. Maj:t förra året framlagda förslaget, enligt

vilket ledningen av omorganisationen skulle handhavas av en byråchef

å extra stat. — Vid den nu föreslagna anordningen torde nämligen, på sättförutsatts,

byråchefen å styrelsens tredje byrå böra befrias från handlägg

ningen av en del löpande förvaltningsuppgifter, vilka lämpligen kunna fördelas

på andra befattningshavare å nämnda byrå.

Mot den ifrågasatta förstärkningen av den kvalificerade personalen å socialstyrelsens

sjukkassebyrå har jag icke någon erinran att framställa. Ifrågavarande

befattningshavare torde alltså till antalet böra bliva tre och erhålla ställning

av tjänstemän å extra stat med placering, chefens närmaste man i lönegraden

B 28 och de två övriga befattningshavarna i lönegraderna B 24 och B 21.

Arvoden och ersättningar till befattningshavare i övrigt samt till experter

och mera tillfälliga sakkunniga ävensom övriga erforderliga utgifter torde

vidare i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts föregående år framställda,

i förevarande promemoria nu upptagna förslag böra beräknas till ett sammanlagt

årsbelopp av 25,000 kronor. Vid bifall till vad jag här förordat

skulle den totala kostnaden för handhavande inom socialstyrelsen av omorganisationsarbetet,

på sätt i det föregående närmare angivits, uppgå till

i avrundat tal 50,000 kronor mot i runt tal 57,000 kronor enligt Kungl.

Maj:ts förslag föregående år — i bägge fallen frånsett dyrtidstillägg och

eventuella avlöningsförstärkningar för vederbörande personal. I likhet med vad

föregående år föreslogs, förutsätter jag vid den nu föreliggande beräkningen,

att rese- och traktamentsersättning till de för omorganisationen anställda

befattningshavarna skola liksom för styrelsens övriga tjänstemän utgå från

femte huvudtitelns allmänna anslag till rese- och traktamentspenningar samt

att de expenser, som komma att påkallas av arbetet med omorganisationen,

skola gäldas av samma huvudtitels allmänna anslag till skrivmaterialier och

expenser, ved m. m.

Yid bifall till vad jag här förordat skulle alltså anslaget till socialstyrelsens

verksamhet för budgetåret 1927—1928 höjas med ett belopp av 50,000

kronor.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Emellertid torde även en del utgifter för handläggning av sjukkasseärenden

inom socialstyrelsen, vilka utgifter hittills bestritts från annat håll,

hädanefter lämpligen böra utgå från nyssnämnda anslag.

I skrivelse den 27 september 1922 framlade socialstyrelsen förslag om

anställande å styrelsens byrå för sjukkasseväsendet m. m. av en extra sekreterare

med juridisk kompetens.

Med anledning härav anförde departementschefen i 1923 års statsverksproposition,

femte huvudtiteln, punkten 12, att av styrelsens utredning i

ämnet syntes framgå, att anställande av ytterligare arbetskraft å denna byrå

vore önskvärt särskilt för möjliggörande av en mera omfattande inspektion

och revision av sjukkassornas verksamhet och räkenskaper. Men med hänsyn

till nödvändigheten att under rådande förhållanden så mycket som möjligt

begränsa personalen inom de centrala ämbetsverken, ansåge departementschefen

sig icke kunna förorda styrelsens ifrågavarande förslag. Skulle

någon förstärkning av byråns arbetskrafter visa sig ofrånkomlig, syntes

Kungl. Maj:t, så vida icke riksdagen gjorde någon erinran däremot, jämväl

framdeles kunna, på sätt under år 1922 ägt rum, från femte huvudtitelns

reservationsanslag till extra utgifter anvisa medel, beräknade efter högst

5,000 kronor för år, till viss revision av sjukkassornas räkenskaper.

Det sålunda gjorda uttalandet föranledde icke någon erinran från riksdagens

sida.

Med hänsyn till föreliggande behov har Kungl. Maj:t sedermera för varje

budgettermin genom särskilda brev från nyssnämnda anslag till extra utgifter

ställt till socialstyrelsens förfogande ett belopp av högst 5,000 kronor

till förstärkning av styrelsens arbetskrafter för viss revision av sjukkassors

räkenskaper.

Enligt vad socialstyrelsen meddelat, kommer —- oberoende av den av omorganisationen

av sjukkasseväsendet föranledda personalökningen — ett varaktigt

behov av medel till nyss angivna ändamål alltjämt att föreligga. Vid

sådant förhållande synes i fortsättningen denna personalkostnad böra utgå

från det extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet, vilket anslag för

■detta ändamål bör ökas med 5,000 kronor.

Den totala kostnaden — i händelse av bifall till vad jag föreslagit i fråga

om socialstyrelsens sjukkassebyrå — torde alltså för nästa budgetår beräknas

till 55,000 kronor.

Sedan ett flertal år tillbaka har i riksstaten uppförts ett extra anslag till

sakkunnigt biträde hos socialstyrelsen för ärenden rörande alkoholistvården

med ett belopp av 3,600 kronor.

I anslutning till vad jag vid min preliminära anmälan till årets statsverksproposition

av nu förevarande ärende anfört, torde det för vinnande av

budgetteknisk förenkling vara lämpligt, att utgifterna till nyss angivna ändamål

hädanefter bestridas från det extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet.

Sistnämda anslag skulle alltså vid bifall härtill för nästa budgetår

höjas med 3,600 kronor.

Sakkunnigt

biträde hos

socialstyrelsen

för ärenden

rörande

alkoholistvården.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Socialfullmäktige

och sociala

rådet.

fullmäktige, av vilka en skulle vara representant för arbetsgivare och eu representant

för arbetare. Socialfullmäktige skulle för meddelande av upplysningar

ock råd samt deltagande i överläggning kallas att närvara vid föredragning

inom socialstyrelsen av ärenden, som avsåge styrelsens organisation

och vore av större betydelse, ävensom av frågor av synnerlig vikt eller

större principiell innebörd inom någon av ärendesgrupperna arbetsmarknaden,

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare eller arbetarskydd. Fullmäktige

kunde ock kallas att närvara vid föredragning av annat ärende, vars

avgörande styrelsens chef ansåge böra ske i fullmäktiges närvaro. Yore ärende

av beskaffenhet, att socialfullmäktige därom borde höras, så brådskande, att

fullmäktige icke hunne tillkallas, skulle beslutet anmälas vid närmast därpå

följande sammanträde, i vilket fullmäktige deltoge. Det skulle åligga socialfullmäktig

att, om hans mening avveke från det fattade beslutet, låta till

protokollet anteckna denna sin avvikande mening. Socialfullmäktige skulle

förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av tre år.

Den nu gällande instruktionen för socialstyrelsen utfärdades den 30 juni

1920 (nr 544; ändrad 1921 nr 769 och 1925 nr 233) och har länt till efterrättelse

från och med den 1 juli 1920. Omförmälda bestämmelser i 1912 års

instruktion om socialfullmäktige äro i sak oförändrade.

Alltsedan socialstyrelsen inrättades, hava socialfullmäktige åtnjutit arvode,

som under åren 1913—1916 utgått med 1,000 kronor och därefter med 2,000

kronor, för år räknat. I allmänna resereglementet av den 18 juni 1925 hava

socialfullmäktige upptagits i rese- och traktamentsklass I B.

I detta sammanhang torde jag få erinra om att uti den vid 1926 års

riksdag av herr Anderson i Linköping in. fl. inom andra kammaren väckta

motionen nr 53 — vilken motion ligger till grund för riksdagens begäran

om den vidtagna utredningen rörande fullmäktigsystemet inom statsförvaltningen

m. m. — indragning av socialfullmäktiginstitutionen ifrågasattes.

Till stöd därför framhölls, att syftemålet med fullmäktige i socialstyrelsen

— att sätta styrelsen i närmaste förbindelse med det praktiska livet och de

intressen, som styrelsen hade att tillgodose — säkerligen kunde uppnås,

utan att därför ett särskilt organ erfordrades. Styrelsen kunde ju vid behov

rådgöra med de representanter för arbetsgivar- och arbetarorganisationerna,

vilka för skiftande uppgifter kunde anses mest lämpliga. Genom indragning

av fullmäktigplatserna kunde socialstyrelsens stat minskas med

4,000 kronor. Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen ville

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Jag torde nu få till närmare behandling upptaga de förslag i fråga om

socialfullmäktige och sociala rådet, vilka, på sätt tidigare antytts, blivit

framlagda i det av särskilda inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga

avgivna betänkandet angående fullmäktigsystemet inom statsförvaltningen

m. m.

Vad då först angår socialfullmäktige, torde jag till en början böra i korthet

redogöra för deras ställning och verksamhet.

Den första för socialstyrelsen utfärdade instruktionen av den 8 november

1912 (nr 268), som trädde i kraft den 1 januari 1913, innehöll i fråga om

socialfullmäktige följande bestämmelser:

Vid behandling av vissa frågor skulle styrelsen förstärkas med två social
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199. 47

besluta att minska det ordinarie förslagsanslaget till socialstyrelsen med

nämnda belopp.

I utlåtande (nr 161) erinrade statsutskottet om av riksdagen fattat beslut

om begäran av förevarande utredning, med hänsyn vartill utskottet avstyrkte

motionärernas yrkande i nu angivet hänseende.

Enligt riksdagens skrivelse nr 339 upptogs det ordinarie förslagsanslaget

till socialstyrelsen — i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag — med oförändrat

belopp.

Beträffande de kostnader, som föranletts av socialfullmäktiges anlitande,

samt den omfattning, i vilken dessa fullmäktige tagits i anspråk, har av

omförmälda sakkunniga framlagts utredning, grundad på från socialstyrelsen

i yttrande till sakkunniga av den 30 september 1926 meddelade uppgifter.

Av denna utredning framgår, att socialfullmäktige hittills icke uppburit

några rese- och traktamentsersättningar, varför arvodesbeloppen —

för närvarande tillhopa 4,000 kronor — innefatta den sammanlagda årliga

kostnaden för socialfullmäktiginstitutionen. Vidare inhämtas, att antalet

sammanträden, vilka fullmäktige bevistat, utgjort för år räknat högst 48

(1912—1913 och 1915) samt lägst 1 (vartdera av åren 1920 och 1921). År

1925 uppgick antalet till 9. Antalet handlagda ärenden har uppgått till

högst 118 (1912—1913) och lägst 1 (vartdera av åren 1920 och 1921). År

1925 var antalet 29.

I sin nyssnämnda skrivelse har emellertid socialstyrelsen framhållit, att

de meddelade uppgifterna angående antalet sammanträden, som bevistats av

socialfullmäktige, och beträffande antalet vid dessa sammanträden handlagda

iirenden icke gåve full belysning åt frågan om fullmäktiginstitutionens anlitande

och betydelse för styrelsens verksamhet. I berörda hänseende har

styrelsen — efter erinran om fullmäktiginstitutionens tillkomst samt förberörda

i stvrelsens instruktion intagna föreskrifter om socialfullmäktiges verksamhet

— anfört i huvudsak följande.

Under de första åren av socialstyrelsens verksamhet hade instruktionens

föreskrifter tillämpats på sådant sätt, att praktiskt taget nästan alla sådana

ärenden, som avsåges i § 12 mom. 1 av instruktionen (s. k. pleniärenden),

behandlats i socialfullmäktiges närvaro. Det hade nämligen då gällt att på

ett flertal områden utbilda praxis och fastslå riktlinjer för framtiden, och

man hade ansett det vara av stort värde för styrelsen att få stöd av socialfullmäktiges

erfarenhet och omdöme även i många ärenden, där enligt instruktionen

deras medverkan icke behövde påkallas. Dessa särskilda skäl

hade givetvis efter några år bortfallit, varför man kunnat i fortsättningen

inskränka sig till att anlita fullmäktige endast i sadana betydelsefullare

ärenden, som åsyftades i instruktionen. Till denna utveckling både för

övrigt bidragit den starka ökningen av styrelsens arbetsuppgifter, som gjort

det nödvändigt att begränsa plenarbehandlingens användning till allenast

sådana ärenden, som instruktionsenligt måste behandlas under denna tidskrävande

arbetsform.

Beträffande innebörden av de i förevarande skrivelse meddelade siffrorna

rörande antalet av de utav socialfullmäktige bevistade sammanträdena och av

de vid sammanträdena handlagda ärendena ville styrelsen påpeka, att social
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

fullmäktige antecknats såsom närvarande allenast vid sammanträden, där

beslut fattats. Exempelvis hade ett större lagstiftningsärende sålunda i

regel behandlats vid en serie av sammanträden men inregistrerats i protokoll

eller föredragningslista endast för den dag, då formellt beslut fattats.

Det hade då ofta hänt, att socialfullmäktige deltagit helt eller delvis i det

förberedande arbetet men av någon anledning icke kommit att närvara vid

»ärendets slutliga behandling», d. v. s. själva fattandet av beslut.

Det borde därvid uppmärksammas, att särskilt i ärenden, där arbetsgivaroch

arbetarintressen stått mot varandra, det vanligen ansetts lämpligt att,

när den ene varit förhindrad deltaga i slutbehandlingen, icke heller anteckna

den andre såsom närvarande. Så strängt upptagna, som de såsom fullmäktige

fungerande personerna varit och alltjämt vore, läge det i sakens natur,

att dylika hinder ej sällan måste inträffa. Men den omständigheten, att de

ej blivit antecknade såsom formellt medansvariga för visst ärendes avgörande,

behövde, såsom redan visats, ingalunda utesluta, att de lämnat sin

värdefulla medverkan vid dess beredande och bedömande.

Härutöver har socialstyrelsen beträffande ifrågavarande fullmäktiginstitution

anfört följande.

Otvivelaktigt hade man med socialfullmäktiginstitutionens inrättande

åsyftat att förskaffa socialstyrelsen nödig omedelbar kontakt med huvudparterna

på dess ömtåligaste verksamhetsfält, arbetsmarknaden och dess

organisationsväsen. \id valet av socialfullmäktige hade man därför utgått

icke, såsom på sina håll sedermera antytts, från politiska eller parlamentariska

synpunkter — endast den ene av socialfullmäktige hade vid tiden

för institutionens tillkomst varit riksdagsman — utan man hade utsett

personel-, som i särskild grad åtnjöte arbetsgivarnas, respektive arbetarnas

förtroende och vore ägnade att representera deras intressen. Att

personer i sådan ställning med sina organisationers medgivande inträtt såsom

socialfullmäktige hade å andra sidan ålagt dem förpliktelser att vid

fullgörandet av detta uppdrag känna sig såsom representanter även för det

allmänna. Det stöd, som socialstyrelsen därigenom erhållit, och de vidare

förbindelser, som genom fullmäktiges förmedling kunnat knytas, hade direkt

och indirekt varit av en betydelse, som icke kunde mätas eller vägas med

några uppgifter om sammanträden och ärenden. Detta vore så mycket naturligare,

som exempelvis de viktiga arbetsfredsfrågorna i regel inom social,

styr el sen endast bleve föremål för rent diskretionär men icke desto mindre

ofta betydelsefull behandling. Erämst i dylika frågor men även i många

andra ärenden hade särskilt styrelsens chef allt emellanåt haft förtroliga

överläggningar med socialfullmäktige var för sig eller gemensamt.

En begränsning i antal av de båda fullmäktige syntes icke rätt gärna

kunna ifrågakomma, och en avveckling av hela institutionen skulle, såsom av

förestående redogörelse för fullmäktiges funktioner och betydelse torde

framgå, lända styrelsen till avsevärd skada i dess ämbetsverksamhet.

Socialstyrelsen ansåge sig därför böra uttala, att socialfullmäktiginstitutionen

väl fyllde det avsedda ändamålet, att densamma för styrelsen varit och

vore av stor nytta samt att den framgent borde bibehållas i sm dittillsvarande

form. Med hänsyn såväl till att socialfullmäktige hade att i hemmet genomgå

omfattande betänkanden och utredningar som ock till de friare former,

under vilka samarbetet med dem försigginge, syntes skäl icke föreligga

vare sig att utbyta det nu tillämpade fasta arvodessystemet mot någon annan

ersättningsform eller att sänka nu utgående arvodesbelopp.

Ifrågavarande sakkunnigas utlåtande innehåller i förevarande del i huvudsak

följande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung!. Maj:ts proposition nr 19,9.

Då de sakkunniga till granskning upptagit de till socialstyrelsen knutna

lekmannainstitutionerna, socialfullmäktige och sociala rådet, hade de uppmärksammat,

att åt de fullmäktige och sociala rådets sektioner för arbetarskydd

och arbetarfrågor i allmänhet samt för arbetsförmedling anförtro

tts uppgifter, som i viss mån kunde anses hava medfört en dubbelorganisation.

Inom nämnda sektioner funnes ock representanter för arbetsgivare

och arbetare till framförande av dessa sociala gruppers synpunkter och

önskemål pa de till nämnda sektioners handläggning hörande frågorna.

Olikheten läge egentligen uti sättet för de båda institutionernas anknytning

till socialstyrelsen och formen för lekmannainflytandets utövning. De sakkunniga

hade därför haft under övervägande, huruvida icke de arbetsuppgifter,

som nu ålåge socialfullmäktige, skulle kunna fyllas av två ledamöter

av sociala rådet, den ena representerande arbetsgivarna och den andre arbetarna,

vilka ledamöter skulle förlänas eu fastare rådgivande ställning samt

för uppdraget åtnjuta ersättning i form av årligt arvode och icke, såsom

rådets ledamöter i övrigt, ersättning enligt kommittékungörelsen. Då emellertid

de sakkunniga, på sätt framginge av deras yttrande i annat sammanhang,

föreslagit, att sociala rådet skulle såsom sådant indragas, hade de att

bedöma frågan om socialfullmäktige fristående för sig.

Att ifrågavarande fullmäktiginstitution fyllt de syftemål, som därmed från

början, aysetts, läge, såvitt anginge den första tiden av institutionens tillvaro,

i öppen dag. De sakkunniga måste emellertid anse för fullmäktiguppgiftens

fyllande vara av mindre väsentlig betydelse, att socialfullmäktige

deltoge i sammanträden med styrelsen, utan de hölle före, att fullmäktige

såsom rådgivare åt styrelsens chef och ledamöter kunde även under

mindre bundna former mellan sammanträdena tillföra handläggningen av

ärendena de synpunkter, som fullmäktige representerade. De sakkunniga hade

också förvissat sig om att socialstyrelsens chef och ledamöter anlitat socialfullmäktige

i eu mångfald ärenden, vilka icke kunnat redovisas i den av

styrelsen framlagda statistiken över socialfullmäktiges verksamhet.

Socialstyrelsen hade framhållit, att socialfullmäktiginstitutionen varit och

vore av stor nytta för styrelsen. De sakkunniga hölle därjämte för sannolikt,

att socialfullmäktiginstitutionen varit och vore ur det allmännas synpunkt

av nytta på det sätt, att genom densamma kunde undanröjas fördomar

och skapas förståelse för de åtgärder, som från statens sida vidtoges

i avseende å det rättsliga eller faktiska förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare. Den. ägnade sig ock för att redan på ett tidigt stadium av en

dragas behandling under relativt obundna former verka till utjämnande av

intressemotsättningar inom dess arbetsområde. Här ville de sakkunniga slutligen

erinra om socialstyrelsens yttrande att, då personer, som i särskild

grad åtnjöte arbetsgivarnas respektive arbetarnas förtroende och vore

ägnade. att representera deras intressen, med sina organisationers medgivande

inträdde såsom socialfullmäktige, ålades dem förpliktelser att vid

fullgörandet av detta uppdrag känna sig såsom representanter även för det

allmänna. Då sålunda denna institution måste anses vara ur såväl statens

som det allmännas synpunkt av nytta, hade de sakkunniga icke velat ifrågasätta

indragning av densamma. Möjlighet förelåge givetvis, att för ifrågavarande

ärendens handläggning vinna kännedom om intressegruppernas synpunkter

genom yttranden från vederbörande organisationer ävensom att för

varje särskilt fall anlita biträde av representanter för intressegrupperna.

Däremot kunde erinras, att de frågor, som behandlades under socialfullmäktiges

medverkan, ofta vore av den ömtåliga beskaffenhet, att deras

dryftande under mera förtroliga former än dem, som innebure avgivande

av ett officiellt yttrande, torde vara att förorda, samt att — enligt vad för

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sam l. 171 haft. (Nr 199.) 858 27 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

de sakkunniga upplysts — chefen och ledamöterna i socialstyrelsen just

genom fullmäktige erhållit och kunnat bevara personlig kontakt jämväl med

andra representanter för ifrågavarande intressen. Att bryta med den ordning,

som sålunda utbildat sig, syntes de sakkunniga icke vara utan starkt

vägande skäl tillrådligt, och några sådana skäl förelåge icke, enligt de sakkunnigas

mening, ur de synpunkter, efter vilka de sakkunniga gått till prövning

av lekmannainstitutionerna.

Ersättning för uppdrag såsom socialfullmäktig utginge i form av årligt

arvode. Emot denna ersättnings form hade de sakkunniga intet att erinra.

De sakkunniga hade visserligen övervägt möjligheten av att här föreslå visst

arvode jämte ersättning för sammanträdesdag men funnit sig böra avstå

därifrån med hänsyn till såväl att socialfullmäktiges deltagande i styrelsens

sammanträden icke vore närmare bundet som ock att de sakkunniga ansett

socialfullmäktiges arbete utom sammanträdena vara av den art, att någon

dylik förändring icke borde, ske. Vidkommande arvodesbeloppets storlek

ville de sakkunniga framhålla, att arvodet ursprungligen bestämts till 1,000

kronor för år men sedermera höjts på framställning av socialstyrelsen under

åberopande bland annat därav, att socialfullmäktige i regel närvore vid alla

viktigare beslut inom styrelsen, och att deras medverkan sålunda, på vissa

undantag när, påkallats vid ett ordinarie plenisammanträde i veckan. Från

och med år 1917 hade arvodet utgått med 2,000 kronor för år. På grund av

den minskade omfattning, uti vilken socialfullmäktige numera anlitades, ansåge

de sakkunniga — även med beaktande av de utav socialstyrelsen avgivna

förklaringarna till de av styrelsen lämnade uppgifterna angående antalet

sammanträden m. m. — sig böra föreslå, att socialfullmäktiges arvode nedsattes

till 1,000 kronor för år.

Statskontoret har i avgivet utlåtande beträffande sakkunnigbetänkandet i

nu förevarande del icke hatt något att erinra.

Av det nyss anförda framgår, att de sakkunnigas förslag i fråga om socialfullmäktiginstitutionen

delvis baserats på ett genomförande av ett annat av

de sakkunniga i förevarande betänkande framlagt förslag, nämligen om avskaffande

av sociala rådet. Med hänsyn härtill anser jag mig nu böra redogöra

för vad de sakkunniga anfört i sist angivna hänseende för att sedermera

i ett sammanhang närmare angiva min ståndpunkt till bägge de ifrågavarande

förslagen.

Yad sålunda angår sociala rådet, torde jag till eu början få nämna något

om dess uppgifter och verksamhet.

Den första för socialstyrelsen utfärdade instruktionen av den 8 november

1912 innehöll beträffande sociala rådet allenast följande:

Yid socialstyrelsens sida skulle finnas ett av arbetsgivare, arbetare och

andra på olika områden av styrelsens verksamhet sakkunniga personer

sammansatt socialt råd, fördelat på erforderligt antal sektioner eller nämnder,

med uppgift att avgiva yttranden och förslag i till dess prövning hänskj utna

ärenden ävensom att i övrigt tillhandagå styrelsen med upplysningar och

praktiska uppslag. Styrelsen ägde anmoda ledamot av rådet att inom styrelsen

deltaga i utredningen och behandlingen av ärende, vari han besutte

särskild sakkunskap. Kungl. Maj:t skulle bestämma antalet ledamöter i

rådet, rådets fördelning på sektioner eller nämnder samt de allmänna

grunderna för rådets verksamhet. Ledamöter i sociala rådet skulle förordnas

av Kungl. Maj:t för en tid av tre år.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.99.

Angående sociala rådet utfärdades emellertid därjämte en ännu gällande

kungörelse av den 31 december 1912 (nr 384). Enligt densamma skall

rådet tillsvidare bestå av följande sektioner, nämligen: 1) en sektion för

arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet, bestående av 9 ledamöter, nämligen

3 representanter för arbetsgivare och 3 representanter för arbetare

samt 3 andra ledamöter; 2) en sektion för arbetsförmedling, bestående av 5

ledamöter, nämligen 1 representant för arbetsgivare och 1 representant

för arbetare, 2 ledamöter, utsedda bland styrelseledamöter eller föreståndare

för offentliga arbetsförmedlingsanstalter, samt 1 annan ledamot; 3) en sektion

för socialstatistik, bestående av 5 ledamöter, nämligen 2 representanter för

arbetsgivare och 2 representanter för arbetare samt 1 annan ledamot;

4) en sektion för sjukkasseväsen, utgörande den i 96 § av lagen om sjukkassor

den 4 juli 1910 föreskrivna sjukkassenämnden samt bestående av 5 ledamöter,

utsedda bland de i nyssnämnda paragraf omförmälda personer. Härjämte

skall, så länge socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för understödsföreningar,

i rådet ingå 5) en sektion för understödsföreningar, utgörande den i 85 § av

lagen om sådana föreningar den 29 juni 1912 föreskrivna nämnden. Denna

sektion består av 4 ledamöter, utsedda bland de i sistnämnda lagrum omförmälda

personer.

Ledamöterna i sociala rådet utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år.

För sektionernas ledamöter skola finnas suppleanter, utsedda till samma

antal och efter samma grunder, som gälla beträffande ledamöterna. Chefen

för socialdepartementet äger att utse högst två personer att såsom tillfälliga

ledamöter deltaga i behandlingen av viss fråga. Rådet arbetar i regel på

sektioner. Varje sektion sammanträder en gång årligen å tid, som av socialstyrelsen

bestämmes. Om vid behandlingen av viss fråga erforderlig sakkännedom

eller erfarenhet icke är företrädd bland ledamöterna inom en

sektion, äger socialstyrelsen att såsom extra ledamot av sektionen tillkalla

suppleant inom sektionen eller ledamot eller suppleant inom annan sektion

av rådet, dock må för varje gång ej flera än två sådana extra ledamöter

tillkallas. Förhandlingarna ledas av chefen för socialstyrelsen eller efter

hans bestämmande av chefens ställföreträdare eller annan ledamot i styrelsen.

I den nu gällande instruktionen för socialstyrelsen av den 30 juni 1920

med däri sedermera gjorda ändringar hava nyss omförmälda, i 1912 års

instruktion intagna bestämmelser om sociala rådet i sak bibehållits oförändrade.

Gottgörelse åt sociala rådets ledamöter har allt hitintills utgått i form av

arvode samt resekostnads- och traktamentsersättning enligt för ersättning

åt kommittéledamöter och sakkunniga i allmänhet gällande grunder. Arvodet

utgår sålunda för närvarande enligt kungörelsen den 29 augusti 1921

(nr 517) med vissa bestämmelser om kommittéer. Rese- och traktamentsersättning

åtnjutes enligt rese- och traktamentsklass I B i allmänna resereglemente!

av den 18 juni 1925 (354).

Av vissa utav socialstyrelsen med förberörda yttrande den 30 september

1926 till de sakkunniga lämnade uppgifter angående sociala rådet inhämtas

bland annat, att det antal ärenden, i vilka rådet årligen deltagit, växlat

mellan högst 12 (år 1919) och lägst 2 (vartdera av åren 1917 och 1918). För

år 1925 har antalet varit 7. Antalet vid sammanträdena handlagda ärenden

har uppgått till högst 17 (år 1919) och lägst 3 (år 1917). Under år 1925

har ärendenas antal varit 5.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Av socialstyrelsens förenämnda yttrande inhämtas vidare, att de årliga

kostnaderna för sociala rådets anlitande belöpt sig till lägst 12 kronor (år 1920)

och högst 2,509 kronor (år 1919). För år 1925 har kostnaden uppgått till

1,221 kronor.

I samma skrivelse har socialstyrelsen i fråga om sociala rådets anlitande

in. m. anfört följande.

Ehuru i regel endast en sektion i sänder av sociala rådet inkallades till

sammanträde, innebure dock det jämförelsevis stora medlemsantalet och därmed

sammanhängande kostnader eiyuppford rån till att så sparsamt som möjligt

använda sig av denna institution. Å andra sidan hade rådets medverkan visat

sig värdefull ej blott genom den sakkunskap densamma tillfört ärendenas

behandling utan också därutinnan, att genom ledamöterna kunnat till de för

visst ärende intresserade kretsarna förmedlas närmare kännedom om ärendets

innebörd och syfte, vilket varit ägnat att borttaga fördomar, förebygga missförstånd

samt väcka förståelse. Även sociala rådet borde därför enligt

socialstyrelsens uppfattning bibehållas, och anledning syntes för närvarande

saknas att förorda ändring j avseende å dess sammansättning eller verksamhetsform.

För att kunna i möjligaste mån begränsa kostnaderna för sociala rådet

— om vilken strävan de av socialstyrelsen angivna kostnadssiffrorna torde

vittna — hade rådets medlemmar icke tilldelats dagarvoden för hemarbete

med de vanligen mycket omfattande utredningar, som tillställts dem till

studium före sammanträdena. Vid valet av ledamöter såväl som vid inkallande

av sådana till sammanträden och överläggningar hade vidare noga

beaktats angelägenheten av att undvika särskilda resekostnader. Då man

sålunda redan i sparsamhetssyfte måhända gått längre än vad hänsynen till

rådets effektiva utnyttjande bort medgiva, borde ytterligare åtgärder i sådant

syfte icke ifrågakomma.

Såsom förut antytts hava de sakkunniga i sitt betänkande framlagt förslag

om sociala rådets indragning. Såsom motivering härför hava de sakkunniga

anfört i huvudsak följande.

Socialstyrelsen hade upplyst, att, ehuru i regel endast en sektion i sänder

inkallades till sammanträde, det jämförelsevis stora medlemsantalet och

därmed sammanhängande kostnader inneburit en uppfordran till att så sparsamt

som möjligt anlita denna institution. En av socialstyrelsen överlämnad

förteckning över sammanträden med rådets olika sektioner utvisade

också, att — med undantag för sektionen för socialstatistik och sjukkassenämnden

— de olika sektionerna av rådet endast mycket sporadiskt anlitats.

Under flera år hade sålunda intet sammanträde ägt rum med första och

andra sektionerna samt understödsföreningsnämnden. Sektionen för arbetarfrågor

i allmänhet och arbetarskydd hade icke varit inkallad någon gång

under år 1926,’’ sektionen för arbetsförmedling hade senast sammanträtt i

början av år 1923 och sektionen för socialstatistik ävensom understödsföreningsnämnden

hade icke inkallats någon gång under åren 1925 och 1926.

Väl kunde de sakkunniga inse, att det måste vara till fördel för ett verk

att vid sin sida hava en rådgivande institution med fackkunskap och möjlighet

att till av verkets åtgärder berörda befolkningslager förmedla närmare

kännedom om ärendenas innebörd och syfte. Med de omfattande

arbetsuppgifter, som tillkomme socialstyrelsen, vore det givet, att endast eu

synnerligen mångtalig rådsinstitution kunde inom sig rymma all den sakkunskap,

för vars fyllande institutionen inrättats. De sakkunniga vore icke

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Ktingl. Maj.ts proposition nr 109.

övertygade om att man uti det nuvarande sociala rådet kunnat utnyttja alla

de möjligheter, som i omförmälda syfte borde stå till buds. Sociala rådet

måste, även om det i regel endast inkallades sektionsvis, anses vara eu för

vederbörande förvaltningsärendes handläggning tyngande anordning. Därtill

vore institutionen ägnad att vid ett effektivt utnyttjande föranleda icke obetydliga

kostnader, särskilt för ledamöternas resor. Yäl hade kostnaderna

för rådets anlitande belöpt sig i medeltal allenast till omkring 1,000 kronor

för år, men detta hade givetvis betingats därav att man — såsom styrelsen

yttrat — i sparsamhetssyfte måhända gått längre än vad hänsynen till rådets

effektiva utnyttjande bort medgiva.

De sakkunniga hade av dessa omständigheter och det föreliggande materialet

blivit övertygade därom, att eu lekmannainstitution av det sociala

rådets struktur icke borde i fortsättningen såsom sådan upprätthållas, varemot

man genom andra åtgärder borde söka ernå vad man med rådsinstitutionen

velat men av olika skäl knappast kunnat till fullo vinna. I sistnämnda

hänseende vore givetvis liär såsom eljest att närmast lita till den

erfarenhet, som borde hava utbildats inom socialstyrelsen, ävensom till yttranden

från de sammanslutningar, vilkas intressen berördes av styrelsens

verksamhet. Därjämte borde styrelsen kunna utnyttja den enligt dess instruktion

förefintliga möjligheten att anlita sakkunnigt biträde för uppgifter,

som nu åvilade sociala rådets ledamöter. Härmed hade de sakkunniga givetvis

icke åsyftat, att till socialstyrelsen skirlle knytas ytterligare ett antal

fasta experter utöver de redan förefintliga.

Med den sålunda förordade anordningen skulle möjlighet föreligga att

mera smidigt kunna tillföra ärendets handläggning erforderlig sakkunskap

och ortskännedom. Vidare skulle i regel komma att inkallas ett mindre

antal sakkunniga än det ledamotsantal, som nu funnes i sociala rådets

olika sektioner, varigenom viss kostnadsbesparing skulle kunna vinnas.

Under sådana förhållanden hade de sakkunniga icke kunnat finna, att några

svårigheter eller olägenheter skulle yppa sig vid en fullständig avveckling

av ifrågavarande rådsinstitution sålunda att de sociala rådet åvilande uppgifterna

och de till rådets verksamhet knutna allmänintressena därvid skulle

åsidosättas. De sakkunniga föresloge alltså, att sociala rådet såsom sådant

indroges.

Med detta förslag hade emellertid de sakkunniga icke velat åstadkomma rubbning

i den verksamhet,som bedreves av sjukkasse- och understödsföreningsnämnderna,

vilka enligt stadganden i lagen om sjukkassor respektive lagen om

understödsföreningar för närvarande utgjorde särskilda sektioner av sociala

rådet. Då de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå ändringar i omförmälda

lagar, hade de funnit sjukkasse- och understödsföreningsnämnderna böra

tillsvidare var för sig självständigt bestå, då sociala rådet såsom sådant indroges.

Vid sådant förhållande hade de sakkunniga ej heller velat framlägga

förslag till ändring av de ersättningar, som utginge till ledamöter av nämnderna,

ehuru enligt de sakkunnigas mening visst fog kunde finnas för att

— till främjande av enhetligheten på förevarande område — förorda till

lämpning av den ersättningsform, som för närvarande användes inom kontrollrådet

och mot vilkens fortbestånd de sakkunniga ej haft någon erinran.

Statskontoret har i sitt förutnämnda utlåtande över de sakkunnigas betänkande

icke framställt någon erinran mot de sakkunnigas förslag i förevarande

del.

Redan vid min preliminära anmälan till 1927 års statsverk sproposition av

de sakkunnigas betänkande i vad det avser socialstyrelsens verksamhets
-

Departement &

chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!. Maj:ts -proposition nr 199.

område framhöll jag, såsom bär förut även antytts, att jag icke kunde tillstyrka

de sakkunnigas förslag beträffande avskaffande av sociala rådet,

medan jag åter fann mig kunna biträda förslaget om nedsättning av det till

socialfullmäktige utgående arvodet, dock med framflyttande till en något senare

tidpunkt av tillämpningen av denna reducering.

Jag vill nu angiva de skäl, som föranlett mig att intaga nyss angivna

ställning i avseende å berörda spörsmål.

Vad först angår sociala rådet liava de sakkunniga såsom skäl för förslaget

om dess avskaffande såsom sådant — av det föregående framgår att de sakkunniga

tänkt sig bibehållande av de båda sektionerna för sjukkasseväsen och

understödsföreningar såsom fristående nämnder — huvudsakligen framhållit,

att rådsinstitutionen i fråga utgjorde en alltför tyngande anordning, som vid

ett utnyttjande i större omfattning skulle medföra icke obetydliga kostnader

för statsverket, För att vid vederbörande ärendens handläggning tillföra

socialstyrelsen den sakkunskap, vilken styrelsen skulle gå förlustig genom

sociala rådets avveckling, hava de sakkunniga närmast föreslagit, att socialstyrelsen

skulle för ändamålet begagna sig av redan nu enligt gällande instruktion

förefintlig möjlighet för styrelsen att anlita tillfälliga sakkunniga.

Eu dylik anordning skulle medgiva att i eu mera smidig form och för en

lägre kostnad ernå samma syfte, som inrättandet av sociala rådet avsett att

tillgodose.

För min del kali jag icke dela denna uppfattning. Jag är visserligen

villig medgiva, att den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle i

vissa avseenden innebära en enklare form för vinnande av tillgång till erforderlig

sakkunskap och ortskännedom vid ärendenas handläggning. Däremot

ställer jag mig synnerligen tvivlande inför den av de sakkunniga uttalade

meningen, att den ifrågasatta anordningen skulle medföra en kostnadsminskning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att utgifterna för

sociala rådet i genomsnitt hittills uppgått till endast 1,000 kronor för år.

Även om årsutgifterna för detta ändamål skulle i någon mån stegras vid ett

anlitande i något större omfattning än hittills av rådets ledamöter, torde

dock användandet av mera tillfälliga, kvalificerade arbetskrafter knappast

kunna av styrelsen hållas inom en trängre kostnadsram. Bland annat måste

man med all sannolikhet i sist avsedda fall räkna med högre dagersättning

åt de tillkallade sakkunniga, än som nu åtnjutes av sociala rådets ledamöter.

Det främsta skälet, som talar mot sociala rådets ersättande med

för särskilda ändamål anlitade tillfälliga sakkunniga, anser jag emellertid

vara, att rådets avskaffande skulle för socialstyrelsen i mycket hög grad

beskära nu förefintliga möjligheter för styrelsen att till olika befolkningslager

förmedla kännedom om vederbörande ärendens innebörd och syfte.

Det organ för bibringande av dylik upplysningsverksamhet, som styrelsen

för närvarande äger uti sociala rådet är, på sätt av det föregående framgår,

högt skattat och torde icke böra fråntagas styrelsen utan tungt vägande skäl.

På grund av det anförda och då det från de sakkunnigas sida ingalunda

bestritts utan tvärtom vitsordats, att sociala rådet — även i den ringa ut
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

sträckning dess ledamöter hittills anlitats — i flera avseenden varit till verkligt

gagn, kan jag icke för min del tillstyrka, att någon rubbning sker i

rådets nuvarande organisation. — Jag vill i detta sammanhang erinra, att

enligt det förslag till sjukförsäkringens omorganisation, som Kungl. Maj:t

den 24 februari 1927 genom förenämnda propositioner nr 113 och 114 förelagt

riksdagen, vissa mera formella ändringar skola vidtagas beträffande sjukkassenämndens

karaktär och ställning. Dessa ändringar äro dock icke av

beskaffenhet att inverka på den nu behandlade frågan.

Vad härefter angår social fullmäktiginstitutionen har från såväl socialstyrelsens

som de sakkunnigas sida framhållits den stora förmån, som befintligheten

av denna institution innebär för socialstyrelsens del ej mindre såsom

förmedlare åt styrelsen av den nödiga intima kontakten med huvudparterna

å arbetsmarknaden, arbetsgivare och arbetare, än även ur det allmännas

synpunkt genom den möjlighet fullmäktige med sin auktoritativa ställning

hava att inom vederbörande intressegrupper skapa förståelse för vidtagandet

av de statliga åtgärder, som förhållandena å arbetsmarknaden i olika fall

kunna betinga.

Från de sakkunnigas sida har framförts det uppslaget, att, därest sociala

rådet bibehålies, fullmäktiginstitutionen skulle avskaffas och fullmäktiges

arbetsuppgifter överflyttas å två ledamöter av sociala rådet, av vilka ledamöter

— på sätt nu är förhållandet med fullmäktige — den ene skulle representera

arbetsgivarna och den andre arbetarna. Bärande skäl för vidtagande av en

dylik anordning synas mig icke finnas. Den ekonomiska vinsten härav torde

sålunda näppeligen kunna bliva nämnvärd, då nyssnämnda ledamöter av

sociala rådet enligt de sakkunnigas förslag skulle tillerkännas ersättning i

form av fast arvode i stället för nu till rådsledamöterna utgående ersättning

enligt kommittékungörelsen.

För att emellertid något nedbringa kostnaderna för socialfullmäktiginstitutionen

är jag, på skäl de sakkunniga anfört, beredd tillstyrka, att arvodet

till fullmäktige nedsättes till det belopp, varmed det till och med år 1916

utgick, eller 1,000 kronor för år. Denna minskning torde emellertid, på sätt

jag vid min förberörda anmälan av ärendet antydde, icke böra ske förrän

med ingången av år 1928, då den tid utgår, för vilken de nuvarande fullmäktige

äro utsedda.

Ett bifall till förslaget om reducering av socialfullmäktiges arvoden skulle

alltså medföra en minskning av belastningen å anslaget till socialstyrelsens

verksamhet med 2,000 kronor för budgetår, vilken minskning dock i avseende

å budgetperioden 1927—1928 skulle stanna vid 1,000 kronor.

Fn översikt av den inverkan de utav mig i det föregående framlagda förslagens

genomförande skulle hava i avseende å storleken av anslaget till

socialstyrelsens verksamhet giver följande resultat. Med utgångspunkt från

nuvarande anslagsbeloppet, 124,600 kronor, skulle i höjande riktning verka

de olika förslagen om förstärkning av arbetskrafterna inom socialstyrelsen

Samman
fattande
anslags
beräkning.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Hemställan.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

på grund av dels styrelsens ökade arbete med främlingskontrollen, dels utvidgningen

av styrelsens bränslekontrollerande verksamhet, dels och styrelsens

befattning med genomförandet av eu blivande omorganisation av det frivilliga

sjukkasse väsendet m. m. De härav föranledda merkostnaderna skulle tillhopa

uppgå till (13,000 + 250 + 55,000) 68,250 kronor. Lägges till detta

belopp förenämnda, hittills från särskilt anslag bestridda ersättning å 3,600

kronor till det sakkunniga biträdet hos socialstyrelsen för ärenden rörande

alkoholistvården, erhålles ett sammanlagt belopp för merkostnaderna av

71,850 kronor. Från sistnämnda belopp bör emellertid dragas det belopp

av 1,000 kronor, som vid bifall till mitt förslag i fråga om arvodena till

socialfullmäktige skulle inbesparas i avseende å budgetåret 1927—1928.

Nettoökningen av anslaget till socialstyrelsens verksamhet skulle således

för sistnämnda budgetår belöpa sig till 70,850 kronor mot 75,000 kronor enligt

den i statsverkspropositionen gjorda överslagsberäkningen härutinnan. Anslaget

till socialstyrelsens verksamhet bör följaktligen för budgetåret 1927—1928

uppföras med (124,600 + 70,850) 195,450 kronor eller i avrundat tal 196,000

kronor. I statsverkspropositionen beräknades, såsom förut angivits, anslaget

i fråga till 200,000 kronor.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört,

får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och

inrättningar,

dels uppföra det ordinarie förslagsanslaget till socialstyrelsen

med oförändrat belopp ....................................... kronor 319,400;

dels och till socialstyrelsens verksamhet för budgetåret 1927—

1928 anvisa ett extra anslag av.......................... kronor 196,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:271 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen m. in. s. 9 i texten
  2. SU 1927:147 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen rn in. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten