Med förslag till förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner
1927-02-22 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:205, Med förslag till förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition Nr 205.
1
Nr 205.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner; given Stockholms slott den 22 februari
1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt.
176 höft. (Nr 205.)
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Förslag
till
Förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Kommunområde, som är av skatt synnerligen betungat, må kunna under
de villkor och i den utsträckning, här nedan stadgas, efter prövning av
Kungl. Maj:t erhålla understöd av för ändamålet avsedda medel.
Med kommunområde förstås i denna förordning dels kommun, dels församling
eller skoldistrikt, dels ock del av kommun, därest densamma ingår
i församling eller skoldistrikt, som omfattar även annan kommun eller del
av annan kommun.
Ansökning om understöd skall göras av kommunen, dock att, där församling
eller skoldistrikt ej sammanfaller med kommun, ansökningen må göras
även av församlingen eller skoldistriktet.
2 %.
1 mom. För att understöd skall kunna erhållas erfordras:
a) att den kommunalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt, som
vederbörande kommun, församling och skoldistrikt ävensom landsting och
väghållningsdistrikt under det löpande året beslutat till uttaxering, skola
tillhopa hava föranlett så högt skattetryck, att detta, beräknat på sätt i 3 §
sägs, överstiger tio kronor för etthundra kronor till kommunal inkomstskatt
beskattningsbar inkomst, varjämte det skattetryck, som, på enahanda sätt
beräknat, föranletts av de under det löpande och de två nästföregående åren
beslutade uttaxeringar, skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga
tio kronor för etthundra kronor beskattningsbar inkomst;
b) att de utgifter för kommunområdets kyrko-, folkskole-, fattigvårdsoch
barnavårdsväsen, för vilkas bestridande uttaxering beslutats under det
löpande året, skola motsvara ett skattetryck av mer än fem kronor 50 öre
för etthundra kronor beskattningsbar inkomst; samt
c) att beslut i laga ordning fattats, att uppbörd av minst hälften utav den
under det löpande året beslutade kommunalskatten skall verkställas tidigast
efter utgången av juni månad påföljande år; skolande, därest uppbörd verkställes
av skilda uppbördsmyndigheter för av kommunalstämma och av kyrkostämma
beslutade utskylder, berörda villkor gälla för vardera uppbörden.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
2 mom. Undantagsvis må kommunområde, ändock att det ej uppfyller
de i 1 mom. b) och c) angivna betingelser, kunna erhålla understöd, därest
för kommunområdets vidkommande ett varaktigt synnerligen högt skattetryck
föranletts därav, att den beskattningsbara inkomsten är väsentligt lägre än i
andra liknande kommunområden, eller därav, att de allmänna ekonomiska
förhållandena i kommunområdet undergått en avsevärd försämring.
3 §.
Vid beräkning av det i 2 § 1 mom. a) angivna skattetryck skall iakttagas
följande:
a) Kommunalskatten upptages till det belopp, som uttaxerats för etthundra
kronor beskattningsbar inkomst, med de jämkningar, som kunna föranledas
av föreskrifterna under b) och c) här nedan, medan landstingsskatten upptages
till det för etthundra kronor beskattningsbar inkomst uttaxerade beloppet
och vägskatten till tre och en tredjedel gånger det belopp, som uttaxerats
för varje mot inkomst svarande vägfyrk.
b) Har vederbörande kommun, församling eller skoldistrikt icke eller endast
delvis begagnat dem tillkommande rätt att såsom tillskott till täckande
av utgifter använda skogsaccismedel, eller hava för sådant ändamål icke använts
därför eljest tillgängliga inkomster, skall endast den uttaxering tagas
i beräkning, som skulle erfordrats, därest nämnda tillgångar kommit till
dylik användning.
c) Ingår bland kommunens, församlingens eller skoldistriktets utgifter
ränta eller amortering å lån för annat ändamål än kyrko-, folkskola-, fattigvårds-,
barnavårds- eller sundhetsväsen, skall allenast den uttaxering beräknas,
som skulle hava erfordrats, därest räntan eller amorteringen icke medräknats
vid uttaxeringens bestämmande.
4 §.
1 mom. Understöd, som i 2 § 1 mom. avses, må icke i något fall utgå
med högre belopp än som erfordras för att skattetrycket må kunna, till den
del det föranletts av de under det löpande året beslutade utgifter för kommunområdets
kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, nedbringas
så mycket, att skattetrycket för angivna ändamål, beräknat för etthundra
kronor beskattningsbar inkomst, kommer att utgöra det i 2 § 1 mom. b)
angivna belopp av fem kronor 50 öre.
Med iakttagande av vad nu stadgats skall angående tilldelning av understöd,
som nu avses, gälla följande:
a) Understödet utgår, därest ej bestämmelserna i b) och c) här nedan
annat föranleda, med det belopp, som erfordras för att skattetrycket, beräknat
för etthundra kronor beskattningsbar inkomst, må kunna lättas med
30 procent i den män det överstiger 10 men icke 12 kronor,
40 » » » » » » 12 » » 14 » och
50 » » » » » » 14 kronor.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
b) Kan det höga skattetrycket anses hava väsentligen förorsakats därav,
att fastigheterna inom kommunområdet taxerats förhållandevis lägre än vad
i allmänhet i sådant hänseende gäller, eller att vederbörande kommun, församling
eller skoldistrikt under det löpande året eller något av de två nästföregående
åren vidtagit med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka
icke varit av trängande behov påkallade, eller beslutat uttaxering för täckande
av utgifter, vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med
lånemedel eller eljest annorledes än med uttaxerade medel,
eller finner Kungl. Maj:t eljest särskilda skäl därtill f Öl anleda.
må ansökan om understöd avslås eller ock understödet nedsättas till lägre
belopp än i a) sägs.
c) På Kungl. Maj:t ankommer att, där särskilda skäl därtill äro, med
den begränsning, varom stadgas i 4 mom. här nedan, bevilja högre understöd
än i a) sägs.
2 mom. Understöd, som avses i 2 § 2 mom., bestämmes, under iakttagande
av vad som stadgas i 4 mom. här nedan, efter ty kan prövas skäligt.
3 mom. Skulle den sammanlagda uttaxeringen av kommunalskatt, landstingsskatt
och vägskatt inom kommunområde blivit lägre, om kommunal
progressivskatt av de skattskyldiga inom kommunområdet utgjorts till kommunen
i stället för till landstinget, må detta föranleda höjning av understöd
enligt denna förordning med belopp, som finnes skäligt.
Vid bestämmande av understöds belopp skall i förekommande fall hänsyn
tagas till kommuns, församlings eller skoldistrikts beredvillighet att
medverka till ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning eller till
bildande av kommunal- eller fattigvårdsförbund med syfte att vinna minskning
i utgifterna.
4 mom. Det belopp, varmed understöd, som avses i denna förordning,
på grund av bestämmelserna i 2 § 2 mom. samt 1 mom. c) här ovan sammanlagt
överstiga de enligt reglerna i 1 mom. a) och b) utgående belopp, må
för varje år sammanlagt icke uppgå till mer än tre miljoner kronor.
5 §.
Understöd, som avses i 2 § 1 mom., skall vid uppbörd, varom i 2 § 1 mom.
c) förmäles, genom avkortning å därvid förfallande skattebelopp tillgodokomma
de skattskyldiga efter storleken av vars och ens kommunalskatt.
Överstiger avkortningsbelopp vad den skattskyldige vid ovannämnda uppbörd
har att erlägga, tillfaller det överskjutande beloppet den kommun, den
församling eller det skoldistrikt, som gjort ansökning om understödet. På
samma sätt förfares med understöd, som icke överstiger 25 öre för etthundra
kronor inkomst.
Beträffande understöd, som avses i 2 § 2 mom., förordnar Kungl. Maj:t,
huru understödet skall komma vederbörande skattskyldiga till godo.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
5
6 §.
Erhåller kommunområde understöd enligt denna förordning, åligger det
den kommun, den församling och det skoldistrikt, som sammanfaller med
kommunområdet eller varav kommunområdet utgör en del,
att, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upprätta sina räkenskaper i anslutning
till särskilda av Kungl. Ma.i:t fastställda eller godkända formulär;
att på anfordran utan dröjsmål till finansdepartementet insända utdrag
av räkenskaperna för det år, på grund av vars utgifts- och inkomststater
understödet beräknats, ävensom av övriga handlingar, som kunna tjäna
till att bedöma kommunens, församlingens eller skoldistriktets ekonomiska
ställning, och att i övrigt tillhandagå med upplysningar; samt
att alltid hålla sina handlingar tillgängliga för den granskning, som från
statens sida må ifrågakomma.
7 §.
Vad i denna förordning stadgats om kommun och kommunalskatt gäller
i förekommande fall jämväl municipalsamhälle och municipalskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928. Genom densamma
upphäves förordningen den 29 juni 1921 (nr 411) angående understöd av
skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner, dock att
sistnämnda förordning skall tillämpas beträffande understöd, som beviljas
på grund av uttaxering, som beslutats under år 1927.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Utjämningsfrågan
före åi
1917.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 22 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meukbing, Gäede, Petteksson, Hellsteöm, Rosen,
Hamein, Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och
ecklesiastikdepartementen anför chefen för finansdepartementet, statsrådet
Lyberg:
I motiveringen till förslaget till kommunalskattelag har jag redogjort för
de skäl, som föranlett mig att föreslå, att i stället för den nuvarande utjämningsandelen
av kommunala progressivskatten skall uttagas en särskild
statsskatt, benämnd utjämningsskatt (prop. 102 sid. 289 fl:.).
På min hemställan har vidare Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat i
särskild proposition, nr 104, förelägga riksdagen, bland annat, förslag till
förordning om utjämningsskatt.
Tillika ber jag att få erinra därom, att enligt 71 § i förslaget till kommunalskattelag
skatt, som jämlikt bestämmelserna i 59 § 3 mom. och 69 §
samma lag utgöres för gemensamt kommunalt ändamål, skall användas till
utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan.
Jag anhåller nu att få upptaga frågan om grunderna för tilldelningen av
bidrag till skattetyngda kommuner. I detta ämne föreligger ett inom 1924
års skatteberedning utarbetat, den 18 november 1925 dagtecknat betänkande.
Beträffande uppkomsten och utvecklingen av frågan om statsunderstöd åt
synnerligt skattetyngda kommuner tillåter jag mig hänvisa till den utförliga
redogörelse, som lämnats i skatteberedningens betänkande. Huvudsakligen
på grundval av sagda redogörelse vill jag här lämna en kortfattad orientering
rörande vad hittills i denna fråga förekommit.
Först vid 1908 års riksdag kan frågan om en allmän skatteutjämning
kommunerna emellan sägas hava blivit aktuell såsom självständigt skatteproblem.
Med anledning av en inom andra kammaren väckt motion (nr 229)
anhöll riksdagen i skrivelse den 3 juni 1908 (nr 226), att allsidig utredning
måtte verkställas rörande vilka kommuner som ägde alltför ringa ekonomisk
bärkraft i förhållande till dem ålagda skyldigheter för ändamål, de där tillika
kunde anses vara statsändamål, samt att därefter för riksdagen måtte framläggas
det förslag, till vilket utredningen kunde giva anledning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205. 7
Denna riksdagens skrivelse föranledde verkställandet av en förberedande
statistisk undersökning i ämnet, vilken utgavs från trycket år 1911.
I statsverkspropositionen till 1912 års riksdag föreslog därefter Kungl.
Maj:t riksdagen att å extra stat för år 1913 bevilja ett anslag av 600,000
kronor att enligt ett samtidigt avgivet särskilt förslag utdelas till de landskommuner
och köpingar, där ett mera stadigvarande, synnerligen betungande
skattetryck vore rådande. Förslaget, vilket avsåg att vara allenast ett provisorium
i avbidan på att för den kommunala skattefrågans definitiva lösande
tillsatta särskilda sakkunniga — de s. k. kommunalskattesakkunniga — bleve
färdiga med sitt uppdrag, innebar, att årliga statsbidrag skulle efter vissa
normer utgå till landskommuner och köpingar, vilka på grund av ringa
tillgång på beskattningsföremål vore i högre mått än andra kommuner
tryckta av utgifterna för skolväsen och fattigvård och vilka tillika i övrigt
kunde räknas till de mest skattetyngda. Kiksdagen avslog emellertid förslaget,
huvudsakligen på den grund att skattetrycket, sådant det framträdde
i den kommunala utdebiteringen, icke kunde anses utgöra ett tillförlitligt
underlag för bedömande av de kommunala skattebördornas verkliga tyngd.
Sedan frågan varit föremål för ytterligare utredning av särskilda, den 8
juli 1916 tillkallade sakkunniga — de s. k. skatteutjämningssakkunniga —
framlade Kungl. Maj:t i huvudsaklig anslutning till nämnda sakkunnigas
betänkande vid 1917 års riksdag nytt förslag i ämnet. Även detta förslag
betecknades såsom allenast ett provisorium och avsåg anvisande av ett
förslagsanslag å 600,000 kronor till understöd åt synnerligt skattetyngda
kommuner. Förslaget vann i huvudsak riksdagens bifall, och kungörelse
angående villkor och grunder för erhållande av statsunderstöd utfärdades
den 25 juni 1917 (nr 400).
Villkoren för erhållande av statsunderstöd enligt nämnda kungörelse voro
i huvudsak följande. Den kommunalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt,
som kommunen samt vederbörande landsting och väghållningsdistrikt
under det löpande året beslutat till uttaxering, skulle tillhopa hava föranlett
ett högre skattetryck än 10 kronor för 100 kronor inkomst. Det skattetryck,
som föranletts av det löpande och de två nästföregående årens uttaxeringar,
skulle i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga 10 kronor
för 100 kronor inkomst. De utgifter för kommunens folkskole- och fattigvårdsväsen,
för vilkas bestridande uttaxering beslutats under det löpande
året, skulle motsvara ett belopp av mer än 4 kronor 50 öre för 300 kronor
inkomst. Vid beräkning av skattetrycket skulle iakttagas, bland annat, att,
om kommun icke till fullo utnyttjat den enligt lagen om skogsaccis m. m.
den 11 oktober 3 93 2 medgivna rätt att såsom tillskott till täckande av utgifter
använda skogsaccismedel eller för sådant ändamål icke använt därför
eljest tillgängliga medel, den uttaxering skulle beräknas, som erfordrats,
därest nämnda tillgångar kommit till dylik användning. Om ibland kommunens
utgifter inginge annuitet å lån för annat ändamål iin kyrko-, folk
-
1917 års
bestämmelser
rörande
understöd åt
synnerligt
skattetyngda
landskommuner.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
1920 års
riksdag.
sköte-, fattigvårds- eller sundhetsväsen, skulle endast den uttaxering beräknas,
som erfordrats, därest dylik annuitet icke medräknats vid uttaxeringens bestämmande.
Statsunderstöd skulle icke utgå, därest det höga skattetrycket
kunde anses väsentligen hava förorsakats därav, att jordbruksfastigheterna
inom kommunen taxerats lägre än vad inom länet i allmänhet i sådant hänseende
gällde eller att kommunen under de löpande eller något av de två
nästföregående åren vidtagit med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka
icke varit av trängande behov påkallade, eller beslutat kommunalskatt för
täckande av utgifter, vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas
med lånemedel. Statsunderstöd skulle utgå med sådant belopp, att skattetrycket
för 100 kronor inkomst, till den del det föranletts av utgifter för
folkskole- och fattigvårdsväsen, nedbringades till 4 kronor 50 öre; dock att
understödet begränsades till 40 procent av den del av skattetrycket, som
överstege 10 men icke 11 kronor, 50 procent av vad som överstege 11 men
icke 12 kronor, 60 procent av vad som överstege 12 men icke 16 kronor och
75 procent av vad som överstege 16 kronor. Understödet skulle komma de
skattskyldiga till godo i form av avkortning å deras kommunalutskylder.
Jämväl de tre påföljande åren utfärdades i avvaktan på skatteutjämningsfrågans
slutliga lösning kungörelser av motsvarande innehåll.
1920 års kommunalskatteproposition, vilken uppbyggdes på grundvalen av
kommunalskattesakkunnigas år 1917 avgivna två olika förslag, avsåg att
förverkliga det slutliga genomförandet av skatteregleringen, under det att
frågan om den definitiva skatteutjämningen alltjämt ställdes på framtiden;
detta sistnämnda till en del av den anledningen, att man först borde utröna
skatteregleringens verkningar, i vad den berörde utjämningens område.
Bland övriga reformer innehöll propositionen en för skatteutjämningsfrågan
viktig nyhet, nämligen den kommunala progressivskatten. Kommunalskatteförslaget
vann ej riksdagens bifall. I stället genomfördes ett provisorium
med ändringar i den gällande bevillningsförordningen. Beträffande den
kommunala progressivskatten, vilken av riksdagen antogs med vissa ändringar,
utfärdades en särskild förordning den 19 november 1920 (nr 761)
om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924. Såsom av benämningen
framgår, skulle förordningens bestämmelser gälla allenast till och med år
1924, till vilken tid man förväntade, att kommunalskattereformen skulle hava
vunnit sin slutliga lösning. Enligt denna förordning skulle av progressivskatten
tre fjärdedelar i den utsträckning och i enlighet med de föreskrifter, som
meddelades i en samma dag utgiven förordning angående särskilda grunder
för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder, användas till
täckande av vederbörande kommuners, församlingars och skoldistrikts skattebehov.
Återstående en fjärdedel av progressivskattemedlen skulle i den utsträckning
och i enlighet med de föreskrifter, som särskilt stadgades, användas till
utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan.
Några sådana särskilda föreskrifter blevo emellertid icke i detta samma
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
9
haag utfärdade. Yad uppbörden av progressivskatten beträffar stadgades
däremot, att uppbörd av utjämningsandelen ej skulle verkställas, förrän behovet
av utjämningsmedel blivit vederbörligen konstaterat, varefter Kungl.
Maj:t med ledning av detta behovs storlek skulle bestämma, huru stor del
av andelen, som skulle uppbäras. De olika procentbeloppen härför hava
varit:
År 1922 (kung. d. 26 maj,
nr 254) ..............
.............. 60 procent
» 1923 (kung. d. 25 maj,
nr 151) ..............
.............. 70 »
» 1924 (kung. d. 30 maj,
nr 179) ..............
............. 75 »
» 1925 (kung. d. 29 maj,
nr 157) ..............
.............. 75
» 1926 (kung. d. 28 maj,
nr 169) ..............
.............. 75 »
Då sålunda riksdagen fastställt helt nya grunder beträffande medelsan- Ändrade be
skaffningen
för skatteutjämningen utan att i samband därmed bestämma stärmnélser
ar 1921.
nya grunder för fördelandet av dessa medel, framställde sig naturligen kravet
på utarbetandet av dylika nya grunder såsom trängande.
Sådana nya bestämmelser blevo ock utarbetade och förelädes i proposition
(nr 202) 1921 års riksdag. De ändringar, i förhållande till vad förut hade
gällt, som i propositionen föreslogos, voro av betydande räckvidd men dock
icke av genomgripande art. Rörande propositionens innehåll lämnas i skatteberedningens
betänkande följande redogörelse.
Förslaget betecknade sig i likhet med sin föregångare såsom allenast ett
provisorium. Något annat kunde enligt propositionen ej ifrågasättas, ty
verkningarna av 1920 års reformer på kommunalbeskattningens område
kunde ännu ej överblickas och sålunda det verkliga skatteutjämningsbehovet
alltjämt icke bestämmas, liksom ock alltjämt rådande jämförelsevis betydande
ojämnheter i nivån på fastighetstaxeringsvärden föranledde, att utdebiteringsprocenten
ej alltid gåve ett tillförlitligt uttryck för det verkliga skattetrycket
inom kommunen. Det enda man hade att göra vore att med tillämpning av
vunna erfarenheter bygga vidare på redan befintlig grund.
Såsom de väsentligaste bristerna i de gällande bestämmelserna angående
skatteutjämningen framhöllos i propositionen följande. Den alltför starka
progressionen i understödstilldelningen vid högre mått av skattetryck medförde
frestelse till slöseri. Om man nämligen i en kommun uppnått en utdebiteringssiffra
av 16 kronor, kunde ytterligare utgifter för fattigvård och
skolväsen beslutas i den ganska säkra förvissningen, att det allmänna skulle
få bidraga med 3/-4 av kostnaden. Om å andra sidan den för skolväsen och
fattigvård redan beslutade utdebiteringen överstege 4 kronor 50 öre, men
det totala skattetrycket ej uppginge till det föreskrivna minimum eller ock
allenast obetydligt överstege detsamma, kunde privata utgifter beslutas till
belopp, som komme att till stor del bliva ersatta med allmänna medel.
Otvivelaktigt hade man i vissa kommuner ansett sig kunna bära viss skatteökning,
då man i varje fall skulle kunna erhålla måhända det tredubbla
beloppet av det egna utlägget i understöd. De garantier, som i gällande
författning uppställts för att understöd icke skulle utgå för utgifter, som
rätteligen bort täckas med lånemedel, hade vidare icke visat sig tillräckliga.
Vid beräknandet av en kommuns utdebiteringsprocent kunde alltför stora
restantier hava antagits och understödet sålunda kommit att bliva högre,
10
Kung!. Maj:ts proposition Nr 205.
än annars skulle blivit förhållandet. Slutligen vore såväl länsstyrelsernas
granskning av ansökningshandlingarna som prövningen av desamma inom
departementet av uteslutande formell art.
I propositionen anfördes vidare. De önskemål, som vid utformandet av
nya bestämmelser för skatteu t jämni ngen borde tagas som ögonmärke, vore
dels ett förhindrande av att för framtiden den kommunala budgeten uppgjordes
under förvissningen, att man av utjämningsmedel skulle komma att
erhålla kanske huvudparten av vad som erfordrades för att täcka ökade utgifter,
dels ock ett åstadkommande av en saklig prövning av understödsansökningarna
och ett utdelande av understöden efter friare grunder. Den friare
prövningen skulle möjliggöras genom stadgandet av mindre kategoriska bestämmelser
än de förut gällande. Om det höga skattetrycket inom kommunen
kunde anses hava väsentligen förorsakats därav, att jordbruksfastigheterna
inom kommunen taxerats lägre än vad inom länet i allmänhet i
sådant hänseende gällde, eller att kommunen under det löpande året eller
något av de två nästföregående åren vidtagit med avsevärda utgifter förenade
anstalter, vilka icke varit av trängande behov påkallade, eller beslutat kommunalskatt
för täckande av utgifter, vilka enligt normal hushållning i stället
bort bestridas med lånemedel, eller om Kungl. Maj:t eljest funne särskilda
skäl därtill föranleda, Ange ansökning om understöd avslås eller ock understödet
nedsättas till att utgå efter lägre grunder, än i allmänhet vore föreskrivet.
Härigenom förhindrades, att kommun i förväg med säkerhet kunde
räkna ut, i vad mån beslutade utgifter skulle bliva täckta av understödsmedel.
Kungl. Maj:ts fria prövning borde emellertid utsträckas jämväl åt
motsatt håll; sålunda föresloges, att, utöver vad författningens allmänna
bestämmelser föranledde, understöd skulle kunna meddelas till kommun,
där skattetungan vore särskilt stor och uppenbarligen ej självförvållad.
Detta extra understöd borde emellertid begränsas så, att den sammanlagda
summan av dylika understöd icke överskrede ett visst belopp, i förslaget
fixerat till 3 miljoner kronor. Prövningen av understödsansökningarna skulle
enligt förslaget verkställas av eu nämnd av sakkunniga personer, inför vilken
ärendena skulle föredragas av en särskild föredragande inom finansdepartementet.
Beträffande utjämningens omfattning borde de i motiven till förut
gällande författning antagna huvudprinciperna alltjämt bibehållas. Dock
borde den utvidgning härvidlag göras, att i utjämningen intoges, utom kostnader
för fattigvård och folkskoleväsen, jämväl utgifter för kyrkliga ändamål,
i vad desamma icke avsåge prästlöner. Den utdebitering, som för kyrkliga
ändamål verkställdes, vore i vissa kommuner ganska avsevärd och borde
icke längre uteslutas från utjämningsförfarandet. Med hänsyn till denna
utökning i skatteutjämningens omfattning borde det i gällande författning
såsom förutsättning för erhållande av utjämningsbidrag föreskrivna utdebiteringstalet
höjas från 4 kronor 50 öre till 5 kronor 50 öre. Av denna gräns
skulle Kungl. Maj:t vara bunden även vid utdelning av extra understöd av
det angivna beloppet å 3 miljoner kronor. Såsom allmän förutsättning för
delaktighet i utjämningen borde gällande förordnings bestämmelser angående
det totala skattetrycket kvarstå. Det syntes visserligen hava varit riksdagens
mening, att möjligheten för erhållande av utjämningsbidrag bort utökas, och
att sålunda en sänkning av gällande föreskrivna utdebiteringsprocent av 10
kronor varit önskvärd. Det vore emellertid att märka, att vid den tid, då
detta belopp fixerats, riksmedeltalet för total utdebitering hade utgjort omkring
8 kronor, under det att detsamma numera hade stigit till inemot 10
kronor; ett bibehållande av det gamla talet innebure sålunda realiter en
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
11
sänkning av villkoren för understöd. Vidare borde tagas i betraktande de
genom 1920 års provisorium införda skattefria avdragens betydelse. För en
person med 10,000 kronors inkomst och 1,500 kronors skattefritt avdrag betydde
en utdebitering av 10 kronor ej mer än en utdebitering av 8 kronor
50 öre enligt förutvarande grunder. Understödet borde utgå med högst det
belopp, som fordrades för att nedbringa kostnaderna för fattigvård, skola
och kyrka därhän, att utdebiteringen härför bleve sänkt till 5 kronor 50
öre.
I samband med anvisande av ett belopp av 3 miljoner kronor till Kungl.
Maj:ts friare förfogande föreslogs en sänkning av den progressiva skalan
för understödens utgående i förhållande till den totala utdebiteringens belopp
på så sätt, att understödet enligt skalan icke finge medföra större sänkning
i det totala skattetrycket än 30 procent i den mån detta överstege 10 men
ej 12 kronor; 40 procent i den mån detta överstege 12 men ej 14 kronor;
50 procent i den mån detta överstege 14 kronor.
Förslaget antogs av riksdagen, dock med den ändring, att den gamla
ordningen för understödsansökningarnas prövande genom beslut av Kungl.
Maj:t bibehölls. Den 29 juni 1921 utfärdades i enlighet härmed förordning
(nr 411) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda
landskommuner. I särskild kungörelse (nr 412) samma dag utfärdades
bestämmelser för ansökningarnas behandling och utjämningsmedlens
utbetalande, i huvudsak överensstämmande med vad som förut hade varit
gällande.
Jämväl enligt det i 1921 års proposition framlagda förslaget voro städerna
uteslutna från delaktighet i utjämningen. Såsom skäl härför hade i propositionen
anförts följande.
Då städerna deltoge i erläggandet av utjämningsandel av progressivskatten,
framstode med viss styrka spörsmålet, huruvida städerna fortfarande borde
vara undantagna från understödsrätten. Medelutdebiteringen i städerna belöpte
sig för år 1919 till 8 kronor 59 öre. Lades härtill medelutdebiteringen
för landstingen, bleve siffran 9 kronor 22 öre eller ungefär densamma som
för landsbygden. I denna siffra inginge emellertid kostnad för fattigvård,
folkskole- och kyrkoväsen med ett jämförelsevis ringa belopp, varför de antagna
grundprinciperna för tilldelande av understöd knappast kunde sägas
vara i högre grad tillämpliga på städerna. Visserligen hade städerna stora
utgifter för statsändamål — såsom för rättsvård, polisskydd och sundhetsväsen
— men å andra sidan tillgodonjöte de vissa inkomster, som landskommunerna
saknade. Vad som framför allt karaktäriserade det kommunala
livet i städerna vore emellertid den mångsidiga verksamhet, som av
städerna genom deras affärsdrivande verk m. m. bedreves och vars resultat
avspeglade sig i budgeterna och följaktligen även i den kommunala beskattningen.
Skatteutjämningsfrågan ställde sig sålunda på annat sätt för städerna
än för landskommunerna. Huruvida eller på vad sätt dylik anordning
skulle kunna tillämpas jämväl för städernas del, syntes icke kunna
bedömas utan särskild, omfattande utredning.
Yrkande om städernas delaktighet i skatteutjämningen framfördes motionsvis
inom riksdagen i samband med behandlingen av propositionen. Detta
yrkande vann dock ej riksdagens bifall.
192i års
riksdagsskrivelse
rörande
städernas deltagande
i
skatteutjämning
en samt
yttranden
däröver.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Vid 1924 års riksdag upptogs frågan om städernas deltagande i kommunalskatteutjämningen
motionsvis på nytt (motion 11:49). I anledning av
motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 10 april 1924 (nr 93), att Kungl.
Maj:t måtte låta snarast möjligt verkställa utredning rörande möjligheten för
synnerligt skattetyngda städer att komma i åtnjutande av skatteutjämning.
Över riksdagens skrivelse hava samtliga länsstyrelser jämte en del andra
myndigheter och korporationer i avgivna yttranden uttalat sig. Jag anhåller
att i detta sammanhang få återgiva den i skatteheredningens betänkande
intagna redogörelsen för det huvudsakliga innehållet i berörda yttranden.
Yttrandena gå i allmänhet ut på ett erkännande av den principiella riktigheten
i motionärernas yrkande, att städerna borde göras delaktiga i skatteutjämningen,
och tillstyrka den äskade utredningen. Samtliga länsstyrelser
synas ansluta sig till denna tankegång.
I ett par yttranden avstyrkes dock städernas delaktighet i skatteutjämningen.
Stadskommunerna kunde i allmänhet göra sig till herrar över
skattetungan; denna förorsakades i de flesta förekommande fall av städernas
politik att genom industrien söka draga till sig så många beskattningsobjekt
som möjligt. Sloge så industrien fel, tillkomme i stället utgifter till arbetslöshetsunderstöd
— så vore t. ex. fallet med den skattetyngda staden Oskarshamn.
Förluster av dylik art Unge betraktas såsom resultat av felslagna
affärsspekulationer.
I ett par fall har själva skatteutjämningsinstitutionen gjorts till föremål
för viss kritik. Sålunda har framhållits, att skatteutjämningen vore stridande
mot grundprinciperna för den kommunala självstyrelsen, enligt vilka en
kommun hade att under eget ekonomiskt ansvar själv handhava vården om
sina angelägenheter. Det har vidare ansetts oegentligt, att det enligt gällande
bestämmelser aldrig företoges någon prövning, huruvida de individer,
som betalade utjämningsmedel, vore mera skattekraftiga än de, som erhölle
understöd av dylika medel. Någon anledning till att vissa individer skulle
betala en särskild pålaga för att lätta andra individers skattebörda syntes
ej kunna utletas.
I vissa av de yttranden, som förorda städernas delaktighet i utjämningen,
har man ansett, att vid utjämningen hänsyn borde tagas allenast till det
totala skattetrycket. I andra har man därjämte fordrat visst tryck för uppgifter
med statsändamål eller för lagföreskrivna uppgifter. Svenska landskommunernas
förbund förmenar, att, om städernas deltagande i erläggande
av progressi.vskattens utjämningsandel skulle vara skälet för deras deltagande
i utjämningen, villkoren borde vara fullkomligt lika för land och stad. Ett
beslut om städernas deltagande under nu gällande bestämmelser skulle bliva
av ringa praktisk betydelse; en sänkning av minimigränsen för utgifter till
statsändamål skulle åter medföra en oerhörd stegring i utjämningskostnaderna.
I övriga yttranden med motsvarande utgångspunkt anser man
dock, att förutsättningarna av nämnda slag borde göras olika för land och
stad. Vissa av städernas uppgifter, såsom vidmakthållandet av rätts-, polis-,
brand- och sundhetsväsendet, vore av sådan allmän betydelse och återkomme
så regelbundet i städernas budgeter, att de för deras vidkommande måste
likställas med vidmakthållande av kyrka, skolväsen och fattigvård. Utredningen
finge giva vid handen, till vilket minimibelopp kostnaden till samtliga
dessa ändamål skulle uppgå för att staden i fråga skulle vara berättigad till
u t jä in ningsunderstöd.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
13
Från ett håll föreslås, att frågan om understöd till städerna skulle helt
inrangeras i gällande bestämmelser om Kungl. Maj:ts fria prövning beträffande
utjämningstilldelningen.
Bland övriga påpekanden av mera allmän art kunna omnämnas följande.
Ben omständigheten, att städerna deltoge i betalandet av progressivskattens
utjämningsandel, vore i och för sig ingen anledning till att städerna måste
vara berättigade att deltaga i skatteutjämningen. Det vore nämligen en
tendens hos förmögenheterna att söka sig till städerna, varigenom dessa
erhölle större skattekraft på landsbygdens bekostnad. Det vore därför ej
orimligt, att städerna bidroge till skatteutjämningen på landsbygden. Städernas
utgifter för rättsväsen in. m. hade avsetts att bliva kompenserade
genom brännvinsförsäljningsmedlen; dessa minskades emellertid år från år
för att slutligen försvinna. Med hänsyn därtill att städerna i allmänhet
tillgodosåge jämväl sådana invånarnas behov, som landskommunernas medlemmar
själva finge ombesörja, borde förutsättningen i totalt skattetryck förstäderna
sättas högre än för landsbygden. Före tilldelning av understöd till
städer borde alltid tillses, huruvida brist vid driften av de affärsdrivande
verken uttagits genom beskattning.
Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande framhållit det nödvändiga i
att snarligen åtgärder vidtoges i och för beredande av möjlighet för rikets
städer till deltagande i skatteutjämningen. Jämte det i skrivelsen bland
annat kritiserades de i 1924 års kommunalskatteförslag föreslagna ändringarna
beträffande den kommunala progressivskatten, vilka bland annat
medförde, att, ju sparsammare en kommun vore, desto större del av sill
progressivskatt nödgades den avstå till utjämningsändamål, hemställde
stadsförbundet, att vid den blivande omläggningen av bestämmelserna angående
den kommunala skatteutjämningen vederbörligt avseende måtte
fästas vid de synpunkter, som funnes framhållna uti ett skrivelsen bifogat
referat utav ett av borgarrådet doktor Yngve Larsson hållet föredrag i
ska tteutjämningsf rågan.
Grundtanken i doktor Larssons framställning synes i korthet vara, att,
då utjämningen icke vore självändamål samt storleken av de bidrag för
speciella kommunala uppgifter, som staten årligen utgåve till rikets kommuner,
vore så avsevärd, det måste ligga närmast till hands att just i dessa
bidrag verkställa de korrektioner, som för jämnare fördelning av det kommunala
skattetrycket erfordrades. Det karakteristiska för senare tids
•kommunalekonomiska utveckling både varit en tendens till åstadkommande
av eu förskjutning av de kommunala uppgifterna från de lägre förvaltningsenheterna
till de högre, vilket tagit sig uttryck på så sätt, att
dessa senare i stor omfattning meddelade bidrag till de förra. Av dessa bidrag
vore de från staten utgående de mest betydande. Statsbidragen vore
dels speciella, som utginge för ett bestämt behovs tillgodoseende, och dels
allmänna. Denna indelning i statsbidragen motsvarades i huvudsak av eu
annan, gjord efter en helt olikartad grund, nämligen indelningen i effektivitets-
och utjämningsbidrag. Till bidragen av det förra slaget hörde tolagsersättningen
till städerna, ersättningarna till landstingen för anstaltsvård,
bidragen till arbetsförmedlingen, till fattig- och sjukvård i allmänhet,
de allmänna bidragen till vägunderhåll samt till anläggning och förbättring
av vägar, ävensom bidragen till de olika undervisningsändamålen.
Bidrag av det senare slaget utgjorde däremot ersättningen för brännvinsförsäljningsmedlen,
bevillningen, bilskattemedlen samt utjämningsbidragen
i inskränkt bemärkelse. Det omfattande systemet av statsbidrag både
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
1924 års kornrnunalskatteförslag.
tillkommit genom en slump och påbyggts, allt efter som behovet yppat sig.
De speciella statsbidragens uppgift vore dels att förplikta kommunerna
att anordna och vid en viss minimistandard bibehålla vissa kommunala
inrättningar, dels ock att uppmuntra kommunerna till vidtagande av
andra, ej fullt så nödvändiga anstalter. Bidragen avsåge även att förebygga
en oskälig skattebelastning. Som dessa bidrag i allmänhet fastställts
att utgå såsom kvotdelar av den kostnad, vars lättande de avsåge,
vore de icke till sin natur skatteutjämnande. Dock kunde en särskild
slags utjämning sägas hava vid dessa bidrags utformande blivit företagen
därigenom, att städerna, »om i allmänhet finge anses vara mera skattekraftiga
än landskommunerna, uteslutits från rätten till vissa bidrags
erhållande. Genom meddelandet av ett speciellt statsbidrag för en viss
kommunal uppgift bleve denna uppgift icke förvandlad till statlig. En
sådan förvandling skedde först då, när staten själv helt och hållet övertoge
vården av uppgiften. Förhållandet vore i detta fall allenast det, att
uppgiftens vederbörliga tillgodoseende vore av så stort statsintresse, att
staten för garanterandet härav påtoge sig särskilda uppoffringar. Lika
litet som man sålunda kunde saga, att vissa av kommunens uppgifter
vore statsändamål, kunde man påstå, att vissa andra vore av privat natur;
varje kommunal verksamhet bottnade nämligen alltid uti ett större eller
mindre allmänintresse. Innan särskilda åtgärder för genomförandet av
en allmän kommunal skatteutjämning vidtages, borde hela det bestående
systemet av statsbidrag slopas och ersättas med ett fullkomligt nytt system,
uppbyggt efter sådana grunder, att en skatteutjämning i den mening,
som i nuvarande författningar avsåges, åvägabragtes. Det ytterligare behov
av skatteutjämning, som efter en dylik reform av bidragsväsendet
skulle återstå, borde vara synnerligen reducerat. Sedan till denna återstående
ojämnhets borttagande först vidtagits erforderliga åtgärder beträffande
den kommunala indelningen, så att densamma motsvarade förvaltningens
uppgifter och anspråk, finge till botande av kvarstående
ojämnhet understödsvägen tillgripas. Understöden borde helt utgå av
statsmedel och utjämningen omfatta alla kommunala skatter. Understöd
borde ej utgå i de fall, där onödiga utgifter beslutats eller skattetrycket
förorsakats av större kapitalavbetalningar. Här mötte emellertid svårigheten
att erhålla en måttstock för skattetryckets mätande. Den kommunala
utdebiteringsprocenten kunde icke godkännas såsom sådan måttstock,
då taxeringsförfarandet alltjämt vore behäftat med alltför störa ojämnheter
för att en viss utdebiteringsprocent alltid skulle kunna anses giva
uttryck åt en och samma skattetunga.
Såsom förut nämnts, förutsattes vid utfärdandet av 1920 års provisoriska
förordningar, att nytt förslag till kommunalskattereform skulle komma att
framläggas senast vid 1924 års riksdag. Så blev ej förhållandet, varför berörda
förordningar prolongerats att gälla jämväl åren 1925—1927.
I kommunalskattekommitténs den 15 oktober 1924 avgivna betänkande uttalades,
bland annat, att den kommunala skatteutjämningen egentligen vore
en statlig och icke en kommunal fråga, då densamma väsentligen bottnade
däri, att staten ålagt kommunerna förpliktelser att tillgodose en del behov
av statlig art, och att sålunda skatteutjämningsproblemets lösning i dess
helhet och därmed även reglerandet av den kommunala pi-ogressivskattens
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
15
utjämningsandel icke tillhörde den egentliga kommunalskattelagstiftningen.
Ett dylikt sönderdelande av behandlingen utav denna beskattningsform
syntes emellertid icke ändamålsenligt. Kommittén hade dock ansett sig
böra ingå på frågan, huru medel borde anskaffas för utjämningsändamål,
och därvid stannat vid att liksom för närvarande en del av den kommunala
progressivskatten borde anvisas för skatteutjämningen. Då jag förut i dag
redogjort för innehållet i kommitténs förslag i denna del, torde jag icke
behöva i detta sammanhang närmare ingå härpå.
Ehuru den kommunala skatteutjämningen enligt kommitténs mening vore
en fråga, som rätteligen läge utanför kommunalskattelagstiftningens område,
hade till antydan om frågans innebörd i kommittéförslaget såsom bilaga intagits
en promemoria angående skatteutjämningen, författad av kommitténs
ledamot landskamreraren G. V. Eiserman. Den häri föreslagna skatteutjämningen
avsågs bliva begränsad till »kommunala uppgifter med statsändamål».
Beträffande innehållet i promemorian ber jag att få hänvisa till
kommunalskattekommitténs betänkande sid. 649 tf. Här vill jag endast
meddela följande kortfattade sammanfattning angående förslagets huvudgrunder
:
Under förutsättning att rikets samtliga kommuner offrade precis jämnt
vad som kunde anses vara erforderligt för sådana ändamåls tillgodoseende,
som tillika kunde anses vara statsändamål — fattigvårds-, kyrko- och skolväsen—
skulle en möjlig lösning vara följande. Till Kungl. Maj:t skulle
inkomma uppgifter från varje kommun angående de utgifter, som i dem
beslutats för uppgifter med statsändamål, de medel, som för deras bestridande
funnes tillgängliga, samt antalet beskattningsobjekt inom kommu - nen. Med ledning av dessa uppgifter skulle Kungl. Maj:t bestämma riksmedeltalet
eller med andra ord den utdebiteringsprocent, som skalat i hela
riket utdebiteras för de sammanlagda beslutade utgifterna, därest riket
betraktats såsom en enda kommun. Härefter skulle för varje kommun
bestämmas det tal, som utgjorde skillnaden mellan riksmedeltalet och den
utdebitering, som för kommunens egen del komme att beräknas; dessa tal
skulle därefter bestämma de belopp, som en kommun med högre utdebitering
än medeltalet komme att i utjämningsmedel erhålla, respektive en
kommun med lägre utdebitering skulle förständigas att till utjämningen
utgiva. Dessa belopp skulle härefter upptagas såsom inkomster, respektive
utgifter i nästkommande års stat. Något avkortningsförfarande skulle
här således ej behöva förekomma.
En anordning av ifrågavarande slag skulle utgöra en skatteutjämning
på kommunalbeskattningens egen grund. Här vore ej längre erforderlig
någon utjämningsandel från den kommunala progressivskatten, utan
denna komme att till hela sitt belopp tillfalla kommunen för täckande av
dennas utgifter för fattigvård, kyrka och skola.
Den omständigheten, att det för varje år gällande riksmedeltalet utgjorde
skatteutjämningens basis, verkade på så sätt hindrande för uppkomsten
av kommunalt slöseri, att vid utgifternas bestämmande de kommunala
myndigheterna svävade i okunnighet om detsammas höjd, och sålunda
aldrig med bestämdhet kunde beräkna, att en viss, ökad utgift komme
att till någon del bekostas av utjämningsmedel.
Betänkande
av 1924 års
skatteberedning.
Motioner vid
1926 års
riksdag.
Gällande
bestämmelser
rörande
skatteutjämningsbidrag
åt
landskommuner.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Emellertid borde det likväl ej vara tillrådligt att låta utjämningen gå
så långt, som sålunda skisserats, ty den gjorda förutsättningen om lika
grad av sparsamhet vid avvägandet av de ifrågavarande kommunala utgifterna
kunde icke antagas hålla streck. Metoden kunde emellertid modifieras
exempelvis på så sätt, att bidragsplikt och bidragsrätt bestämdes
inträda, först när den beräknade utdebiteringen i viss högre grad, t. ex.
med 30 procent, understege respektive överstege det beräknade medeltalet.
Härvid komme det naturligen att kunna inträffa, att summan av de bestämda
bidragen icke uppginge till sammanlagda understödsbeloppen. De
medel, »om utöver de inflytande bidragen skulle kunna erfordras till understödens
utgivande, finge tagas från den kommunala progressivskatten.
Frågan om den kommunala skatteutjämningen gjordes sedermera till föremål
för utredning inom 1924 års skatteberedning, som, på sätt jag förut
omnämnt, med skrivelse den 18 november 1925 överlämnat betänkande i
ämnet. Över betänkandet hava yttranden avgivits av statskontoret, statistiska
centralbyrån, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.
För innehållet i skatteberedningens förslag och de avgivna yttrandena
skall jag senare redogöra.
Vid 1926 års riksdag upptogs frågan om en reform av de till kommunerna
utgående förvaltningsbidragen i tvenne likalydande motioner (I: 185
och II: 163), i vilka hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om en allsidig utredning rörande gällande bestämmelser för allmänna
bidrag till primärkommunerna, syftande till en revision av dessa bestämmelser
i den riktning, som i motionerna angivits, samt om utredningens
framläggande för riksdagen, innan beslut av statsmakterna skulle fattas
rörande reform av bestämmelserna om den kommunala skatteutjämningen.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som behandlade den inom
andra kammaren väckta motionen och hemställde om avslag å densamma,
uttalade i motiveringen, bland annat, att frågan om en reformering av
grunderna för de statliga förvaltningsbidragen till kommunerna för närvarande
borde åtminstone i stort sett betraktas såsom en från den kommunala
skatteutjämningen fristående fråga. I enlighet med vad utskottet
hemställt föranledde motionen icke någon andra kammarens åtgärd.
På hemställan av sitt andra tillfälliga utskott avslog även första kammaren
den inom kammaren väckta motionen.
Innan jag övergår till att lämna en sammanfattning av innehållet i skatteberedningens
betänkande och de däröver avgivna yttrandena, anhåller jag
att få redogöra för nu gällande bestämmelser rörande tilldelningen av skatteutjämningsbidrag,
vilka bestämmelser innefattas i förutnämnda förordning
den 29 juni 1921 (nr 411) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt
synnerligt skattetyngda landskommuner.
För erhållande av understöd äro till en början följande villkor uppställda.
17
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 205.
Den kommunalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt, som kommunen
samt vederbörande landsting och väghållningsdistrikt under det löpande året
beslutat till uttaxering, skola tillhopa hava föranlett ett högre skattetryck
än 10 kronor för 100 kronor inkomst. Det skattetryck, som föranletts av
det löpande och de två nästföregående årens uttaxeringar, skall i medeltal
för dessa tre år likaledes överstiga 10 kronor för 100 kronor inkomst. De
utgifter för kommunens kyrko-, folkskole- och fattigvårdsväsen, för vilkas
bestridande uttaxering beslutats under det löpande året, skola motsvara ett
belopp av mer än 5 kronor 50 öre för 100 kronor inkomst. Beslut skall i
laga ordning hava fattats, att uppbörd av minst hälften utav den under det
löpande året beslutade kommunalskatten skall verkställas tidigast efter utgången
av juni månad påföljande år; därest uppbörd verkställes av skilda
uppbördsmyndigheter för kommunalstämma och för kyrkostämma, skall sistnämnda
villkor gälla för vardera uppbörden.
Vid beräkning av skattetrycket skall iakttagas, bland annat, att, om kommun
icke alls eller endast delvis begagnat den enligt lagen den 11 oktober
1912 om skogsaccis m. m. medgivna rätten att såsom tillskott till täckande
av utgifter använda skogsaccismedel eller ock för sådant ändamål icke använt
därför eljest tillgängliga medel, endast den uttaxering skall tagas i
beräkning, som skulle hava erfordrats, därest nämnda tillgångar kommit
till dylik användning. Om bland kommunens utgifter ingår annuitet å lån
för annat ändamål än kyrko-, folkskole-, fattigvårds- eller sundbetsväsen,
skall allenast den uttaxering beräknas, som skulle hava erfordrats, därest
dylik annuitet icke medräknats vid uttaxeringens bestämmande.
Statsunderstöd må icke i något fall utgå med högre belopp än som erfordras
för att skattetrycket för 100 kronor inkomst, till den del det föranletts
av de under samma år beslutade utgifter för kommunens kyrko-, folkskole-
och fattigvårdsväsen, nedbringas till 5 kronor 50 öre; och begränsas
understödet till 30 procent av den del av skattetrycket, som överstiger
10 men icke 12 kronor, 40 procent av vad som överstiger 12 men icke 14
kronor och 50 procent av vad som överstiger 14 kronor. Ansökan om understöd
må avslås eller understödet nedsättas till lägre belopp än enligt nyssnämnda
regler, därest det höga skattetrycket kan anses väsentligen hava
förorsakats därav, att jordbruksfastigheterna inom kommunen taxerats lägre
än vad inom länet i allmänhet i sådant hänseende gäller eller att kommunen
under det löpande året eller något av de två nästföregående åren vidtagit
med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka icke varit av trängande
behov påkallade, eller beslutat kommunalskatt för täckande av utgifter,
vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas av lånemedel. Detsamma
gäller, om Kungl. Maj:t eljest finner särskilda skäl därtill föranleda.
Åt kommun, diir skattetungan är särskilt stor och uppenbarligen icke
självförvållad, äger Kungl. Maj:t bevilja högre understöd än enligt nyssnämnda
regler; dock att det belopp, varmed i dylika kommuner understöden
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 170 höft. (Xr 209.) 2
Allmänna
grunder för
skatteutjämningen.
Skatteberedningens
förslag.
18 Kungrf, Maj ds proposition Nr 205.
överstiga de enligt sagda regler beräknade beloppen, icke må för varje år
sammanlagt uppgå till mer än 3 miljoner kronor.
Beviljat understöd skall, vid uppbörd enligt den förut omförmälda bestämmelsen
rörande beslut om uppskov med uttagande av viss del av kommunalskatten,
genom avkortning å därvid förfallande skattebelopp tillgodokomma
de skattskyldiga efter storleken av vars och ens kommunalskatt.
Överstiger avkortningsbelopp vad den skattskyldige vid nämnda uppbörd
har att erlägga, tillfaller det överskjutande beloppet kommunen såsom dess
inkomst. På enahanda sätt förfares med understöd, som icke överstiger 25
öre för 100 kronor inkomst.
Jag ber nu att få i sammandrag återgiva den allmänna motiveringen till
det inom skatteberedningen utarbetade förslaget i ämnet.
Då det för att kunna besvara spörsmålet om vad skatteutjämningsfrågan
innebär och hur den bör lösas ansetts vara av nöden att söka utröna vad
som föranleder ojämnheterna i det kommunala skattetrycket, har i samband
med den inom skatteberedningen verkställda utredningen i ämnet företagits
en undersökning för att, i den män- det varit möjligt, statistiskt belysa
denna fråga. För en mera ingående granskning av den statistiska undersökningens
resultat tillåter jag mig hänvisa till den vid skatteheredningens
betänkande fogade redogörelsen jämte tabeller. Undersökningens huvudsakligaste
resultat beträffande landskommunerna sammanfattas i betänkandet
sålunda:
Omkring femtedelen av rikets samtliga landskommuner erhålla utjämningsbidrag.
Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län äro de län, i vilka
absolut taget det största antalet kommuner under senaste åren erhållit utjämningsbidrag.
År 1924 var siffran för båda dessa län 62. Närmast kommo
Skaraborgs län med 45, Hallands län med 34, Kalmar och Västernorrlands
län med vartdera 30 utjämningskommuner. Procentuellt sett ställa
sig siffrorna helt annorlunda. Högst kom i detta avseende Norrbottens
län, där 92 procent av kommunerna år 1924 erhöllo utjämningsbidrag,
därnäst Blekinge län med 82.8 procent samt Göteborgs och Bohus län med
71.2 procent. För Älvsborgs län utgjorde procenttalet allenast 28.4, för
Skaraborgs län 17.3, för Hallands län 39.5, för Kalmar län 29.8 och för
Västernor rlands län 47.6. I allmänhet har en proportionsvis ungefär lika
stor del av landskommunernas folkmängd som av deras antal erhållit del
av understöden. Ser man åter på understödsbeloppen, så gingo av de cirka
4.474.000 kronor, som utdelades år 1924, ej mindre än 1,331,000 kronor till
Norrbottens län, vidare 506,000 kronor till Göteborgs och Bohus län, 498,000
kronor till Västern or rlands län, 292,000 kronor till Västerbottens län och
276.000 kronor till Blekinge län. De lägsta siffrorna i nu angivna avseenden
förete Örebro, Uppsala och Malmöhus län. I Kopparbergs län hava
utjämningskonununerna varit få men de utbetalta understödsbeloppen
jämförelsevis större. Beträffande 1925 års siffror, som i förevarande avseende
föreligga, hänvisas till vederbörande tabell.
Det kunde väntas, att kommunernas folkmängd, d. v. s. invånarantalet i
varje kommun, skulle utöva en ej ringa inverkan på skattetrycket, så att
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
de mera folkrika kommunerna skulle vara bättre ställda än de mindre
folkrika. Detta antagande bär emellertid ej erhållit något stöd av den
verkställda undersökningen. För var och en av de särskilda grupperna av
rikets kommuner av olika storleksordning blir i allmänhet procenttalet
utjämningskommuner ungefär detsamma, nämligen omkring 20, med vissa
variationer uppåt och nedåt, vilka i allmänhet ej hänföra sig vare sig till
de största eller till de minsta kommunerna. Betraktar man utgi fterna i de
olika storleksgrupperna, så finner man, att dessa — per invånare räknat
ställa sig högst i de största och de minsta av utjämningskommunerna,
medan kommunerna av medelstorlek intaga en gynnsammare ställning.
Kommunernas skattekraft följer emellertid, om hänsyn tages till den nu
använda indelningsgrunden, rätt väl utgifternas växlingar.
Däremot visar det sig, att bland de folktäta kommunerna befinner sig ett
förhållandevis mindre antal utjämningskommuner än bland dem, som äro
glesare befolkade. Det vill förefalla, som om detta sammanhängde därmed,
att skattekraften per invånare är större i de tätare befolkade kommunerna,
och att detta förhållande mer än kompenserar den ökning i utgifterna
per invånare, som tvivelsutan också följer med den ökade folkmängdstätheten.
Utjämningskommunerna hava i största utsträckning en allmän karaktär
av jordbrukskommuner. I mindre grad är detta förhållandet beträffande
Stockholms, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län ävensom vissa av
Norrlandslänen. Det relativa antalet av ieke-jordbrukskommuner har emellertid
på senare tid ökats. Detta sammanhänger med nedgången av antalet
utjämningskommuner i sådana län, där dessa i utpräglad grad varit
jordbrukskommuner, särskilt Älvsborgs och Skaraborgs län, men även på
den betydande ökningen av antalet utjämningskommuner i Göteborgs och
Bohus län samt vissa av Norrlandslänen, där utjämningskommunernas
karaktär av jordbruksbygd är mindre utpräglad.
Utjämningskommunerna äro ävenledes påfallande jämnt fördelade på
dyrorter, om riket betraktas såsom en helhet. Betraktas åter de särskilda
länen, förekomma rätt be tyd fm de variationer, utan att det dock synes
kunna påvisas någon lag för dessa variationer. Däremot framgår det
uppenbart, att kommunernas dyrhet åtföljes av en ökning av de kommunala
utgifterna ävensom av repartitionskronorna per invånare.
De utdebiterade beloppen per invånare äro i flertalet län i genomsnitt
något större i utjämningskommunerna än i övriga kommuner. I vissa län
är emellertid förhållandet det motsatta. Anledningen till de höga skattetrycken
kan alltså i allmänhet icke antagas vara de särskilt höga utgifterna
utan är i stället att finna på inkomstsidan. Utredningen ger vid handen,
i huru utpräglad grad den bristande GY/poapcH på beskattnings}öremål
är en orsak till höga skattetryck — vare sig nu denna brist är verklig
eller beroende på svaga taxeringar. De kommuner i riket, som hava den
allra sämsta tillgången på beskattningsföremål, äro nästan samtliga utjämningskommuner.
Att komma till rätta med fragan, i vad man den dåliga tillgången på
beskattningsföremål är att tillskriva alltför låga taxeringar, erbjuder
mycket stora svårigheter. Särskilt gäller detta inkomsttaxeringen. Om
donna kan egentligen ej konstateras annat än att i vissa län de beskattningsbara
inkomsterna äro mycket små dels i jämförelse med de taxerade
inkomsterna — med andra ord en proportionsvis mycket stor del av inkomsterna
bortfaller i skattefria avdrag — dels i förhållande till övriga
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
beska 11 ningsf ö r e må 1, d. v. s. den i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden
beräknade delen av repartitionsbeloppen. I mer utpräglad grad
galler detta givetvis enstaka kommuner, varom dock tabellerna ej bära
vittne.
Ett tydligare utslag giver undersökningen beträffande fastighetstaxeringen.
Det är uppenbart, att mycken försiktighet maste iakttagas vid
avläsandet av resultaten utav den utredning, som i dylikt hänseende förebragts.
Metoden för undersökningen är — och måste vara — bristfällig.
Men man synes ej kunna undgå det bestämda intrycket, att taxeringsvärdena
äro förhållandevis för låga i län, där det vid taxeringen tillämpade
medelenhetspriset för åkerjord mycket avsevärt understiger det pris, som till
lämpats i andra väsentligen likartade län, och där samtidigt nämnda
medelenhetspris är påfallande lågt i förhållande till skördens värde under
en ej alltför obetydlig tidsperiod. Inflytandet av olika arbetskostnader
och dylikt synes ej äga så stor räckvidd, att undersökningens utslag därigenom
kan undanröjas. Det kan ej med stöd av den verkställda undersökningen
göras gällande, att taxeringarna i allmänhet äro för laga, men väl
att de äro för låga i vissa län, och att alltså fastighetstaxeringen i förhållandet
länen emellan allt fortfarande är ojämn. Särskild uppmärksamhet
förtjänar den störa betydelse, som tillkommer den växande skogen såsom
beskattningsföremål i vissa län. Därest den växande skogen varit
helt fri från emot fastigketsbevillning svarande kommunalskatt, så skulle
i de skattetyngda kommunerna i Värmlands län utdebiteringsprocenten
ökats med i genomsnitt inemot en tredjedel; i Jämtlands läns skattetyngda
kommuner skulle ökningen i genomsnitt med sannolikhet väsentligt överstigit
en tredjedel. I enstaka kommuner skulle skattetrycket mer än fördubblats.
I Norrbottens län kan den genomsnittliga ökningen under angiven
förutsättning skattas till i runt tal en tiondel, en ökning som dock
skulle medfört en mycket betydande höjning av utjämningsbidragen, om
nuvarande regler rörande understöd varit gällande.
Vad beträffar den budgetundersökning, som verkställts beträffande 1924
års utjämningskommuner, visar det sig i fråga om utgiftssidan, att i medeltal
kostnaderna per invånare för fattigvårdsändamål ökas med ökad
folkmängd, att kostnaderna för kyrkoväsen äro högre för de allra minsta
kommunerna men därefter i stort sett lika, att kostnaderna för skolväsen
äro högst i de minsta och största kommunerna och lägst i kommuner av
medelstorlek (från 500 till 3,000 invånare), samt att kostnaderna för »andra
ändamål» äro i stort sett konstanta för kommuner med upp. till 1,500 invånare
och därefter successivt ökas. Relativt sett, d. v. s. i förhållande
till kommunernas hela utgiftssumma, uppvisa de minsta kommunerna
gynnsamma siffror för fattigvård och »andra utgifter», sämre för kyrkoväsen
och uppenbarligen ogynnsamma för skolväsen.
För att få en uppfattning om huru förhållandena ställa sig länsvis är
ett detaljstudium av tabellerna nödvändigt. Här må endast framhållas
följande. Medelkostnaden i 1924 års utjämningskommuner per invånarevarierar:
för fattigvård från 4.15 kronor i Gotlands län till 19.75 kronor i
Kopparbergs län (där undersökningsmaterialet dock utgör endast 3 kommuner)
; för sundhetsväsen från 0.43 kronor i Kalmar län till 2.46 kronor i
Norrbottens län; för pensionsförsäkringen från 0.79 kronor i Västerbottens
län till 1.97 kronor i Örebro flin (där endast 1 kommun är undersökningsmaterial);
för samfärdsel från fullständig frihet från utgifter i sex län till
1.33 kronor i Västmanlands län; för avlöningar till fjärdingsmän från O.20
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
kronor i Jönköpings län till O.to kronor i Norrbottens län; för kyrkoväsen
från 3.59 kronor i Blekinge län till 7.21 kronor i Malmöhus län; för skolväsen
från 11.95 kronor i Örebro län och 14.64 kronor i Göteborgs och Bohus län
till 30.43 kronor i Norrbottens län; för avlöningar till kommunala förtroendemän
från 0.15 kronor i Blekinge län till 0.57 kronor i Västmanlands
län; för andra ändamål från 1.34 kronor i Skaraborgs län till IO.to kronor
i Kopparbergs län. Utgiftssumman i dess helhet per invånare varierar
från 31.23 kronor i Skaraborgs ,län till 65.3.; kronor i Kopparbergs län (därnäst
Norrbottens län med 57.98 kronor), medan medelutgiftssumman perinvånare
för ut j amu in gskommune rna i riket i dess helhet uppgår till
41.33 kronor. Av dessa utgiftssummor utgöras i medeltal omkring 9 procent
av annuiteter. De högsta siffrorna för annuiteter för samfärdsel
(i regel järnvägsbyggnader) förete Gotlands län med 1.04 kronor och Västmanlands
län med 1.33 kronor per invånare. I sex län förekomma inga
annuiteter för sistnämnda ändamål.
De olika utgiftsposternas relativa betydelse i 1924 års utjämningskommuner
har även undersökts. Här må från denna undersökning allenast
meddelas, att Gotlands län företer den lägsta kostnaden för fattigvårdsändamål
och den högsta kostnaden för skoländamål, samt att vid finansdepartementets
granskning av understö dsansökningarna år 1924 avräknats
3.23 procent av hela utgiftssumman (och alltså eu väsentligt högre procentuell
andel av det utdebiterade beloppet) för annuiteter, som jämlikt
gällande författning ej få medräknas vid understödens bestämmande.
Rörande sättet för täckning av utgifterna råder en ganska stor överensstämmelse
mellan de olika länen. Vad utdebiteringen (utom för avgifter
till prästerskapets avlöning) beträffar, återfinnes den lägsta siffran
i Blekinge län, där 53.is procent av utgiftsbehovet täckts genom utdebitering,
och den högsta siffran i Uppsala län, där 66.33 procent täckts
genom utdebitering. Bidragen till folkskollärarlöner o. dyl. hava utgått
med lägst 16.46 procent (i Kopparbergs län) och högst 30.35 procent (i Gotlands
län) av hela utgiftsbehovet. Med allmänna bidrag av olika slag (häri
i allmänhet ej ingående bidrag från kyrkofonden, ej heller utjämningsbidrag
i inskränkt mening) bär i medeltal för utjämningskommunerna i
riket i dess helhet täckts inemot 26 procent av utgiftsbehovet. Det kan förtjäna
antecknas, att de speciella kommunala skatterna spela en mycket
obetydlig roll i de inkomststater, undersökningen avsett. Endast i tre län
(Malmöhus, Örebro och Kopparbergs) täckes mer än 1 procent av hela utgiftssumman
med kommunal progressivskatt. Nöjesskatten spelar en försvinnande
liten roll, hundskatten en något större (intill 1I.. procent av samtliga
utgifterna). Endast i ett fall, nämligen beträffande Örebro län med
dess enda kommun, ger skogsaccisen så mycket som 2 procent av hela utgiftsbehovet.
För Värmlands och Jämtlands län, där skogen enligt det
föregående har särskilt stor betydelse som beskattningsföremål, bär medelst
skogsaccis täckts 1.38 respektive 1.89 procent av utgiftsbehovet.
Beträffande synnerligt skattetyngda studer innefattar den statistiska undersökningen
i huvudsak detaljredogörelser för vissa städer. De viktigaste
undersökningsresultaten sammanfattas i betänkandet på huvudsakligen
följande sätt:
Utredningen visar, dels att de städer, undersökningen gäller, i väsentligen
olika grad omhändertagit olika uppgifter, dels att städerna på vä
-
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
sentligen olika sätt finansiera sina företag. Påpekas må i dylikt hänseende
allenast, att, medan exempelvis vattenverket i Haparanda medfört
en förlust, som år 1925 fått utdebiteras med 2.54 kronor per 100 kronor inkomst,
vattenverket i Avesta givit en vinst, motsvarande en utdebitering
av 1.27 kronor per 100 kronor inkomst, varmed alltså utdebiteringen på de
skattskyldiga samma år minskats. Vissa kommunala affärsverk få uppenbarligen
sköta sig helt själva, så att å ena sidan vinst ej redovisas till
staden, ä andra sidan eventuell förlust ej utdebiteras utan balanseras till
följande år.
I medeltal bär år 1925 i de undersökta städerna erfordrats en utdebitering
per 100 kronor inkomst av 1.5 kronor för fattigvård, 2 kronor för folkskoleväsen,
O.e kronor för kyrkoväsen eller sammanlagt för nämnda ändamål
4.i kronor. Härtill kan möjligen komma någon del av utdebiteringen
för räntor och amorteringar. I en enda stad, Avesta, går, såvitt undersökningsmaterialet
utvisar, kostnaden för fattigvård, kyrko- och folkskoleväsen
upp till mer än 5.5 kronor för 100 kronor inkomst, nämligen till
6.28 kronor; om resultatet i något fall förskjutes genom förekomsten av
räntor och amorteringar för nämnda ändamål, framgår ej av utredningen.
För sundhetsväsendet utgjorde i medeltal utdebiteringen 0.2 kronor, för
magistraten och stadsstyrelsen 0.2 kronor samt för uppbörds- och exekutionsverken
ävensom polisväsendet sammanlagt 0.9 kronor.
I fråga om orsakerna till synnerligt höga kommunala skattetryck har i
skatteberedningens betänkande, med ledning av deri statistiska utredningen
och i övrigt kända förhållanden, anförts följande:
»Det synnerligt höga skattetrycket i vissa av rikets landskommuner kan
givetvis a priori förutsättas hava sin grund i kommunernas fattigdom,
d. v. s. brist på beskattningsföremål. Så är också utan tvivel i stor utsträckning
förhållandet. Det utslag, som den statistiska utredningen i
dylikt avseende giver, kan visserligen på ett flertal speciella punkter
vara påverkat av olika felkällor, exempelvis alltför låga taxeringar av
fastigheter och inkomster. Men utslaget är så utpräglat, att, även om
dessa felkällor tagas med i beräkningen, utslaget måste anses i ej ringa
mån beviskraft igt.
Att gå till botten med det nu berörda spörsmålet och söka klarlägga
grunden till vissa kommuners fattigdom kan däremot givetvis ej komma
i fråga inom den ram, det här gäller.
En mindre rationell kommunal indelning kan äga betydelse i två hänseenden,
dels iså, att i vissa fall en relativt billigare kommunalhushållning
kunnat åstadkommas, om en sammanslagning av smärre kommuner
ägt rum till större enheter, dels så, att ojämnheter i skattetrycket skulle
bortfallit, om två kommuner, en med högt, en med lågt skattetryck, varit
sammanslagna till en enda. Betydelsen av den form synpunkten är svår
att bedöma men torde ej böra underskattas. Förefintligheten av alltför
små kommuner förorsakar antagligen på sina håll onödigt stora kommunala
utgifter. Betydelsen av den senare synpunkten torde däremot ej vara
så stor, som man möjligen skulle vänta; eu sammanslagning skulle uppenbarligen
ej bidraga till någon mera betydande sänkning av skattetrycket
i sådana län, där praktiskt taget de allra flesta kommuner nu erhålla
understöd.
Bristen på tillräckliga beskattningsföremål kan möjligen i något fall bero
på bristfälligheten i även ett väl ordnat beskattningsväsen. Tekniska skäl
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
göra det omöjligt att åstadkomma den fördelning av beskattningsföremalen,
som man måhända eljest skulle finna mest rationell. Man kunde exempelvis
finna det rättvist, att inteckningshavare skattade för sin inkomst av
inteckningarna i den kommun, där vederbörande fastighet vore belägen, men
ett dylikt krav på rättvisa lärer det ej vara praktiskt möjligt att tillgodose.
Ett annat i stor utsträckning praktiskt taget olösligt skatteproblem gäller
fördelning av inkomst, som åtnjutes i en kommun av person, som bor i eu
annan kommun. Svagheten i det nuvarande uppbörds- och indrivningssystemet
gör det även i många fall svårt eller omöjligt för kommunerna
att effektivt utnyttja de skattekällor, som sta till deras förfogande.
Ett högt skattetryck har ock utan tvivel mångenstädes förorsakats av
olämplig skötsel av kommunernas finanser. Stundom kunna de åtgärder,
vilka förorsakat eu kommuns dåliga ekonomi, hava vid den tidpunkt, då de
företagits, synts försvarliga, ehuru det sedan vid en förändrad konjunktur
eller av annan anledning visat sig, att åtgärderna aldrig bort företagas. I
andra fall åter måste den kommunala misskötseln tvivelsutan anses vara
ett uttryck för lättsinne och ekonomiskt oförstånd.
I det nu anförda har förutsatts, att kommunernas invånare verkligen
tryckas under ett osedvanligt högt skattetryck. Det finnes emellertid med
visshet också sådana kommuner, uti vilka skattebördan i verkligheten är
mindre tryckande, ehuru kommunens medlemmar — åtminstone till en
större del — skenbart få betala en mycket hög kommunalskatt.
I sistnämnda hänseende må främst erinras om att en alltför låg taxering
såväl av fastigheter som av inkomster fortfarande förekommer. Vad fastighetstaxeringen
angår, har visserligen denna vid 1922 års allmänna fastighetstaxering
säkerligen blivit väsentligen jämnare än tidigare, men det är
dock på sätt tidigare framhållits tydligt, att fortfarande, särskilt i förhållandet
mellan olika län, betydande ojämnheter förekomma. Att finna eu
objektiv norm för bedömande av taxeringarna av inkomst ställer sig däremot
av naturliga skäl mycket svårt. Att utan en mycket närgången undersökning
med säkerhet påvisa särskilda kommuner med alltför låg inkomsttaxering
låter sig väl knappast göra. Men den statistiska utredningen
kvarlämnar det allmänna intrycket, att inkomsttaxeringarna, måhända
på grund av en låg värdesättning av naturahusliållares förbrukning av naturaförmåner
från eget jordbruk, på sina håll äro proportionsvis lägre än
på andra, ett intryck, som väl även lärer erhålla sin bekräftelse av en allmän
erfarenhet.
Det är möjligt, att de i vissa kommuner påfallande låga beskattningsbara
beloppen i förhållande till de taxerade beloppen icke äro beroende av en i
och för sig oriktig taxering, utan i stället kunna sammanhänga med att de
skattefria avdragen ii ro så höga, att inkomsten i väsentlig mån förlorar sin
betydelse såsom kommunal skattekälla. Detta åter sammanhänger törliiinda
därmed, att med gällande metod för värdering av naturahusliållares
naturaförmåner existensminimum är ett annat och lägre för dessa än för
penni nghushållare.
Uppenbarligen föreligger för kommunerna en möjlighet att genom koncentrering
av utgifterna på färre år tillfälligt uppbringa skattetrycket,
medan detsamma under andra år blir desto lägre. En dylik åtgärd kan
stundom förestavas av en önskan att utnyttja särskilt goda beskattningsföremål,
som tillfälligtvis kunna finnas inom kommunen. Men den kan
också förorsakas av eu direkt strävan att erhålla bidrag av utjämningsmedel,
vilka ej eller åtminstone ej i så stor utsträckning skulle tillfallit
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
kommunen med eu jämn utdebitering. Att dylika försök förekommit, är
högst sannolikt; att de i större utsträckning förekommit i mera utpräglad
grad, kan däremot knappast påstås.
Stundom lärer den kommunala budgeten — som är grundläggande för
bestämmande av utjämningsbidragen — i betydande grad frångås i praktiken,
varför den ej utvisar den verkliga ställningen under budgetåret.
Räkenskaperna, som utvisa budgetutfallet, lära emellanåt kunna förete
väsentliga skiljaktiglieter från förbandskalkylerna. Det har förekommit,
att — i tydligt syfte att så stort utjämningsbidrag som möjligt skulle erhållas
— bland utgifterna upptagits mycket stora kvantiteter ved, beräknade
till högt pris, och att veden, i den män sådan överhuvud erfordrats,
efter detta pris levererats av de skattskyldiga jordägarna, vilka därigenom
erhållit en mycket väsentlig minskning i den skatt, de formellt haft
att erlägga. I andra fall lära betydande avkortningar av åtminstone vissa
skattskyldigas (löntagares) skatter hava skett, för att dessa, vilkas inkomster
rätt taxerats, i realiteten ej skulle erhålla en väsentligt tyngre skattebörda
än övriga skattskyldiga, vilkas skattebörda väl formellt vore stor men i
realiteten mindre på grund av använda låga taxeringsnormer. I något fall
har den kommunala budgeten upptagit en betydande brist från föregående
år på grund av förekomna störa restantier, varigenom kommunen
kommit att erhålla utjämningsbidrag. När sedermera restantierna småningom
influtit, bär det visat sig, att mot bristen bort balanseras ett stort
belopp i restantiefordringar, samt att, om hänsyn tagits till kommunens
ställning under en längre period, dess ekonomi varit sådan, att skäl för
utjämningsbidrag knappast förefunnits.
Vad städerna angår, torde i flertalet fall anledningarna till oproportionerligt
höga skattetryck vara att finna däri, att städerna under lyckliga
konjunkturer lågt sin ekonomi på en bredare bog, än som svarar mot städernas
nuvarande ekonomiska förutsättningar. Även här gäller, att
stundom åtgärder vidtagits, vilka utan tvivel aldrig bort företagas. I
andra fall åter torde åtgärderna få betraktas såsom i och för sig i det
givna läget riktiga eller försvarliga, ehuru det med den numera ändrade
konjunkturen står klart, att det varit lyckligare, om de ej kommit till
stånd.
Vad som ovan anförts om landskommunerna beträffande anledningen till
höga skattetryck torde ock till en del äga sin tillämpning på städerna.
Mellan landskommunerna å ena sidan och städerna å andra sidan finnes
nämligen i avseende å deras struktur ej någon bestämd gräns. På landsbygden
finnas samhällen med lika typisk ''stadskaraktär’ som flera städer.
Gränsen är i verkligheten ganska flytande.
I stort sett lärer kunna sägas, att medan landsbygdens kommuner äro
så många, att man inom dem kan särskilja vissa kategorier av skattetyngda
sådana, detta ej är möjligt beträffande städerna, utan att man i
fråga om dem blir nödsakad att bedöma fallen mera individuellt.»
I betänkandet har härefter till en början berörts frågan, vilka åtgärder
överhuvudtaget äro tänkbara för att undanröja särskilt höga skattetryck i
kommunerna. Såsom åtgärder ägnade att i vissa fall verka i dylik riktning
hava härvid framhållits sammanslagning av kommuner ävensom en lämplig
fördelning av beskattningsföremålen. I förstnämnda hänseende har anförts,
att det ej förefölle orimligt, om kommunernas medverkan till sammanslagning
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
i vissa fall krävdes för rätt till utjämningsbidrag. Vad beskattningsföremålens
fördelning beträffar, vore det endast i begränsad utsträckning tekniskt möjligt
att genom skattelagstiftningen åstadkomma den fördelning, som man kanske
eljest skulle finna mest rationell. Självklart vore ock, att man ej på denna
väg kunde skapa en riklig tillgång på lämpliga beskattningsföremål i fattiga
kommuner. Beträffande vidare frågan om möjligheterna att undanröja de
missförhållanden, som föranleda, att de siffror, som utgöra det formella
uttrycket för skattetungan i kommunerna, icke också utvisa det verkliga
skattetrycket, har erinrats om vikten jämväl i förevarande avseende av ett
effektivt taxeringsförfarande ävensom det därmed i viss mån sammanhängande
spörsmålet om ett förbättrat uppbördsförfarande. Då det, vad som än i
nu omförmälda hänseenden åtgjordes, vore ofrånkomligt, att i ej ringa utsträckning
höga skattetryck komme att kvarstå, uppstode fråga, i vad mån
staten kunde anses hava skyldighet att tillse, att dessa undanröjdes genom
kontanta bidrag av ett eller annat slag.
I detta sammanhang har i betänkandet vidare erinrats om vikten jämväl
för skatteutjämningsspörsmålet av en lösning av den sedan lång tid på dagordningen
stående frågan om skyldighet för kommunerna att nyttja enhetliga
formulär för sina räkenskaper. Slutligen har betonats den mycket stora
betydelsen av att sådana regler meddelas för tilldelandet av utjämningsbidrag,
att den lockelse, som till äventyrs nu må finnas för kommunerna att för erhållande
av dylika bidrag eller särskilt höga sådana stegra de kommunala
utgifterna, måtte i möjligaste mån undanröjas.
I betänkandet har härpå till behandling upptagits frågan om de allmänna
grunderna för ett särskilt skatteutjämningsförfarande, varvid till en början
framhållits skillnaden mellan dels sådana kommunala angelägenheter, som
uteslutande tillgodose ett kommuninvånarnas eget gemensamma intresse, och
dels sådana, som därjämte avse ett tillgodoseende av ett mera allmänt, mer
eller mindre utpräglat nationellt, intresse. Det hade ofta gjorts gällande, att
kommunerna, i den mån de fullgjorde uppgifter av det senare slaget, därmed
iklädde sig utgifter för statsändamål. Denna formulering förefölle icke lycklig.
Såväl staten som kommuner av olika slag och ordning utgjorde olika former
för den offentliga hushållningsapparaten, och det vore i huvudsak en lämplighetsfråga
och en fråga om rättvisaste fördelningen av kostnaderna, huruvida
viss offentlig uppgift skulle åligga staten eller en kommun av visst slag.
Fördelningen verkställdes suveränt av staten, som även åt kommunerna inrymde
deras mått av befogenhet i olika stycken. Men hade staten dekreterat,
att en uppgift vore kommunal, så vore den därmed kommunal, om den också
tillgodosåge jämväl ett mera nationellt intresse. Även om staten ålagt en
kommun att fullgöra viss uppgift, bleve denna uppgift ej därigenom statlig.
Härmed vore icke sagt, att staten borde förhålla sig passiv, om ett åläggande
av staten av antytt slag träffade en kommun otillbörligt hårt. Det måste
nämligen anses åligga staten att vid de offentliga uppgifternas fördelning
26
Kungl. Maj:ts propositiori Nr 205.
på sig själv och kommunerna tillse, att denna verkligen bleve lämplig och
att utgifterna ej bleve orättmätigt fördelade, varför staten, om en alltför
stor hårdhet uppstode på någon enskild punkt, borde tillse, att det obilliga
resultatet i möjligaste mån borteliminerades. Men det borde framhållas, att,
om det här gällde statsändamål, medelsanskaffningen väl rätteligen borde
åvila staten åtminstone i den utsträckning det gällde att undanröja orättvisor,
medan däremot utan denna utgångspunkt det visserligen icke vore uteslutet
att ålägga staten medelsanskaffning för erforderlig utjämning men
dock ingalunda självklart, att detta måste ske.
Efter att hava avvisat tanken på en fullständigt genomförd skatteutjämning
av den innebörd, att den kommunala utdebiteringens procenttal för hela riket
bleve ett och samma, har skatteberedningen beträffande den förut omförmälda.
av landskamreraren Eiserman framkastade planen för en skatteutjämning
anfört huvudsakligen följande. Grundtanken för denna plan syntes i själva
verket vara, att fattigvård samt kyrko- och skolväsen vore verkliga statsuppgifter
och därför borde bekostas efter en för hela riket enhetlig utdebiteringsgrund,
med den icke av principiella utan av rent praktiska skäl gjorda inskränkning,
att kommunerna själva skulle vidkännas viss del av kostnaden.
Detta uppslag innebure en från den givna utgångspunkten i det väsentliga
fullt logisk utveckling av skatteutjämningsspörsmålet. Såsom av det förut
anförda framginge, syntes det emellertid knappast riktigt att godtaga utgångspunkten
— fattigvården, kyrko- och folkskoleväsendet vore ej statens utan
kommunernas angelägenhet. Men även om det principiellt riktiga i systemet
erkändes, syntes detta — trots den föreslagna procentuella begränsningen —
innebära alltför stora risker, att de bättre ställda kommunerna skulle finna
en ökning av sina egna utgifter för de angivna ändamålen mera tilltalande
än att avstå större delen av de utdebiterade medlen till främmande kommuner,
medan å andra sidan de sämre ställda kommunerna lockades att öka sina
utgifter för ifrågavarande ändamål, då de finge största delen ersatt från
främmande håll. Det måste alltid framstå såsom betänkligt att låta eu annan
besluta om utgifter än den, som skulle betala desamma. Skatteberedningen
har i fortsättningen utgått ifrån att någon mera allmän resonans för uppslagets
omsättning till verklighet ej förefunnes.
Beträffande de omständigheter, som principiellt motivera ett skatteutjämningsförfarande,
har därefter i betänkandet anförts huvudsakligen följande:
»De skäl, som i första hand böra föranleda en skatteutjämning, synas
vara de förut omförmälda, nämligen dels att de åligganden, som staten givit
kommunerna, ibland kunna te sig alltför obilliga — vilket väl icke torde
få anses vara fallet med utgifter, som endast tillgodose kommuninvånarnas
eget intresse, även om dessa utgifter bliva mycket stora — dels att det
av tekniska eller dylika skäl ej är möjligt att alltid tillförsäkra kommunerna
de beskattningsföremål, de rätteligen borde ha. Att söka undanröja
obilliga konsekvenser av dessa förhållanden kan möjligen anses rent av
vara en viss skyldighet för staten. I andra hand kan det ifrågasättas, huruvida
ej staten av rena bittighetsskäl bör i vissa fall lätta synnerligt hårda
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
27
skattetryck, även om de bero på andra orsaker, på samma sätt som staten
kan finna det rimligt att ibland understödja enskilda korporationer av
olika slag.
Från de sålunda begränsade utgångspunkterna kommer man ej till en
skatteutjämning av förut omförmäld vidsträckt innebörd utan till en anordning
med bidrag till enskilda kommuner. Huru långt man vill sträcka
eu dylik bidragsverksamhet, blir egentligen eu smaksak, beroende av vad
man förstår med ''obilliga konsekvenser’ och ''billighetsskäl''. Dock torde
bidragsverksamlieten böra hållas inom en sådan ram, att bidrag ej lämnas
i den utsträckning, att en kommunal misshushållning därav kan föranledas.
Det avgjort mest vägande av de angivna skälen för en bidragsverksamhet
i skatteutjämnande syfte är det första: statens läggande å kommunerna
av angelägenheter av sådan art och i sådan utsträckning, att ett obilligt
resultat uppstår. Konsekvensen av denna utgångspunkt synes bliva bidrag
för fullgörande av dylika åligganden med hänsynstagande jämväl till att
det allmänna skattetrycket i kommunen är särskilt högt. Huru man med
samma utgångspunkt lämpligast bör sörja för medelsanskaffningen, blir
beroende av huruvida man anser, att vissa kommuner få betala för litet och
andra för mycket till de angivna ändamålen, eller om man stannar vid att
anse, att vissa kommuner få betala för mycket, men finner det i sin ordning,
att andra kommuner komma särskilt billigt undan. Har man den
förra uppfattningen, så blir konsekvensen den, att de behövliga medlen
skola uttagas av de bättre ställda kommunerna; hyser man åter den senare
uppfattningen, böra medlen anskaffas efter andra grunder än de för kommunalbeskattningen
gällande.
Tänker man på den andra angivna utgångspunkten — omöjligheten att
vid kommunalbeskattningen skapa en fullt rationell ordning för fördelningen
av kommunalskatteföremålen — så kan man givetvis ej härur härleda
bidrag allenast för vissa ändamål. Kunde man besvara frågan, huru bidrag
till undanröjande av anförda olägenhet rätteligen borde läggas, så hade
man i och med detsamma också angivit eu utväg att besvara frågan om den
rationella fördelningen av beskattningsföremålen, och frågan hade återfallit
till att bliva en skatteregleringsfråga. Nu lärer man dock ej kunna
komma längre än till en ytterligt grov schablon, varigenom alldeles uppenbara
missförhållanden i fråga om skattetrycket avhjälpas, utan att någon
undersökning angående beskattningsföremålens fördelning kan ske i de
speciella fallen. Då de nu berörda missförhållandena innebära, att beskattningsföremål,
som rätteligen borde tillkomma en kommun, i stället tillfalla
en annan kommun, skulle väl schabloneni bliva något finare, om man
för nu angivna ändamål läte de bättre ställda kommunerna stå för kostnaden,
men man lärer — med hänsyn till den i alla fall mycket summariska
rättvisa, som skipas — knappast kunna göra gällande, att resultatet skulle
bliva väsentligt sämre, om för ändamålet användas statsmedel eller exempelvis
landstingsmedel.
Den tredje förenämnda utgångspunkten för bidrag i utjämningssyfte välde
rena billighetshänsynen. Hur man ur denna utgångspunkt utformar bidragen
blir, synes det, i hög grad smakfråga. Det närmast till hands liggande
vore väl dock att i angivet syfte lämna bidrag av statsmedel, med
hänsynstagande — utom till hur kommunen skött sill ekonomi — allenast
till det samlade skattetrycket inom kommunen.»
Ur de sålunda angivna utgångspunkterna syntes — framhålles vidare i
betänkandet — kunna härledas olika slag av bidrag, nämligen dels bidrag
28 Kung1. Majds proposition Nr 205.
för särskilda ändamål, utmätta även med hänsyn till det samlade skattetrycket,
dels bidrag, utmätta allenast ur sistnämnda synpunkt. Med hänsyn
till den övervägande betydelsen av den förstnämnda synpunkten, statens
läggande å kommunerna av skilda förpliktelser, borde förstnämnda grupp av
bidrag erhålla den största omfattningen. De nu utgående bidragen till
synnerligt skattetyngda landskommuner vore i själva verket av denna art —
speciella bidrag till fattigvård, kyrko- och folkskoleväsen, utmätta med hänsyn
till dels skattetrycket för dessa ändamål, dels ock det samlade skattetrycket
i kommunerna.
I sammanhang härmed har till diskussion upptagits den form för utjämningsbidrag,
som i enlighet med vad förut omnämnts ifrågasatts av borgarrådet
doktor Yngve Larsson och i anslutning därtill av svenska stadsförbundet.
Härvid har i betänkandet gjorts gällande, att principiellt sett någon skillnad
knappast förefunnes mellan detta slag av bidrag och de enligt nuvarande
system utgående utjämningsbidragen, om ock skillnaden i praktiken skulle
bliva betydande på grund av den vida större omfattning, i vilken differentieringen
av förvaltningsbidragen efter kommunernas ekonomiska ställning
skulle komma till uttryck enligt doktor Larssons förslag. Ur praktiska
synpunkter syntes ett genomförande av det utav doktor Larsson förordade
systemet möta svårigheter, vilka i betänkandet närmare utvecklats.
I anslutning härtill har i betänkandet anförts följande:
Utan att betydelsen av frågan om de speciella förvaltningsbidragen i
något avseende syntes böra förringas, måste man beteckna det som lämpligast
att i förevarande sammanhang ej ingå på dessa bidrag. Det återstode
då att i stället söka utveckla det nuvarande systemet med dess i viss mening
speciella bidrag, utmätta med hänsyn dels till skattetrycket för vissa särskilda
ändamål och dels därjämte till det samlade kommunala skattetrycket.
Såtillvida komme givetvis de egentliga speciella förvaltningsbidragen
att —• liksom hittills — öva inflytande på skatteutjämningen, att
vad som av en kommun erhållits i dylikt bidrag minskade beloppet av de
utgifter för vederbörande ändamål, vartill hänsyn toges vid skatteutjämningen.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida ej genom bidrag av nu omförmälda
slag tillräcklig hänsyn tagits även till de båda övriga skäl, som
utom det nu berörda anförts för skatteutjämningsbidrag, nämligen brister
i skattelagstiftningen och allmänna billighetshänsyn. I allmänhet syntes
detta utan tvivel vara fallet. Men på grund av den schablonisering, som
alltid måste komma att utmärka bidrag av den angivna typen, torde fall
komma att inträffa, i vilka enligt schablonen bidrag ej komme att utgå,
fastän man av en eller annan orsak funne det rimligt och lämpligt, att
bidrag lämnades. Närmast åsyftades härvid sådana fall, där det vore uppenbart,
att en kommun oförvållat råkat i ekonomiska svårigheter, något som
särskilt syntes vara fallet med en eller annan stadskommun. För dylika
fall syntes det ej vara möjligt att fastställa annan allmän regel än hänsynstagande
till det samlade skattetrycket, på visst sätt beräknat, medan det
inom den ram, som sålunda fastsloges, finge för de särskilda fallen undersökas,
huruvida anledning till meddelande av understöd undantagsvis förefunnes.
En detaljerad sakprövning av de olika fallen måste förutsättas
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
från den prövande myndighetens sida. Denna myndighet syntes därjämte
böra vara bunden av viss för hela riket fastställd maximisumma, som ej
finge överskridas.
Vad städerna anginge, syntes principiella skäl saknas, varför ej dessa
skulle erhålla del av skatteutjämningen. Det syntes däremot ej lämpligt att
eftersträva städernas inpressande under en viss schablon, varför bidrag av
sistnämnda extraordinära typ skulle bliva de för städerna huvudsakliga.
Beträffande en tidigare framförd tanke att överlämna skatteutjämningen
till landstingen har i betänkandet anförts, bland annat, att denna tanke syntes
bärande blott i den mån det vore möjligt att göra landstingen direkt ekonomiskt
intresserade av att slöseri ej ägde rum. Detta skedde ej, om landstingen
endast bleve verkställande organ för utdelning av medel, som bekommes från
annat håll. Å andra sidan torde det kunna anses mindre lämpligt att giva
alltför fritt spelrum åt landstingens eget ekonomiska intresse, då på grund
av en mindre fullkomlig landstingsorganisation detta ekonomiska intresse
kunde göra sig över hövan gällande. Detta talade emot att låta landstingen
på eget ansvar handhava skatteutjämningen med egna medel. Vad
som starkast syntes tala emot en landstingsvis försiggående skatteutjämning
vore emellertid följande. I vissa län hade hittills knappast något mera
framträdande behov av skatteutjämning visat sig, och det vore uppenbarligen
onödigt att inkoppla dylika län på ett utjämningsförfarande. I andra
län åter hade hittills i det närmaste samtliga kommuner erhållit utjämningsbidrag.
För dylika län skulle en skatteutjämning allenast inom länet ej
bliva tillräcklig. Fn mycket betydande del av skatteutjämningsmedlen
(d. v. s. kommunala progressivskattens utjämningsandel) anskaffades i själva
verket nu av städer, som ej deltaga i landsting, och det torde ej kunna
frånkommas, att med en landstingsvis skeende utjämning det allt fortfarande
bleve dessa städer, som för vissa läns vidkommande i huvudsak
Unge stå för kostnaden. Härmed vore man åter inne på ett förfarande,
som innebure, att vederbörande landstings eget ekonomiska intresse i större
eller mindre grad avkopplades. Mot möjligheten att anordna skatteutjämningen
landstingsvis torde alltså kunna anföras vägande skäl. Vid sådant
förhållande syntes knappast kunna ifrågasättas något annat område såsom
enhet för ett skatteutjämningsförfarande än riket i dess helhet och ej heller
någon annan myndighet för prövningen av utjämningsbehovet än Kungl.
Maj:t.
Det förslag, som innefattas i skatteberedningens betänkande, är ej avsett
att utgöra eu definitiv lösning av skatteutjämningsfrågan. I sådant hänseende
har i betänkandet anförts, bland annat, följande:
»Såsom av det föregående framgår, hava försök gjorts att på grundvalen
av tillgängligt material så allsidigt som möjligt belysa frågan. Man har
med andra ord sökt att förebringa den utredning, som stått till buds.
Taxeringen såväl av fastigheter som av inkomster är emellertid synnerligast
i många av rikets landskommuner utan tvivel alltjämt svag, och, då det
ej lärer kunna undvikas att vid skatteutjämningen utgå från taxerings
-
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
resultaten, utgör detta förhållande ett faktiskt hinder att kunna tillförlitligt
bedöma frågan. Den omständigheten, att en omedelbar och genomgripande
förbättring av taxeringsresultaten näppeligen är att förvänta ens med det
tänkbarast effektiva taxeringsförfarande, utgör därjämte ett hinder för genomförandet
av en fullt rättvis skatteutjämning.
I allmänhet torde det få vidgås, att man i skatteutjämningsfrågan alltjämt
befinner sig på sökandets stadium, och att det kräves vidare erfarenhet,
innan reglerna om skatteutjämningen skola kunna erhålla en utformning,
som kan göra anspråk på att betecknas såsom i huvudsak definitiv.
Den omständigheten, att de grunder för skatteutjämningen, som i det
följande föreslås, ej göra anspråk på att innefatta spörsmålets slutgiltiga
lösning, hör emellertid ej så förstås, att en eventuell författning i ämnet
skall uttryckligen angivas såsom ägande endast provisorisk giltighet eller
fastställas att gälla endast för viss tid.»
Skatteberedningens förslag förutsätter vidare, att skatteutjämningen i
fortsättningen bibehålles vid ungefär nuvarande omfattning. Härom anföres
i betänkandet, bland annat, följande:
»Rent principiellt sett synes det vara av vikt, att ej sådana normer givas
vare sig för utjämningsbidrag eller för andra allmänna bidrag, att olika
orters naturliga förutsättningar i den ekonomiska utvecklingen därigenom
rubbas och på konstlad väg en oekonomisk och skadlig bebyggelse skapas
eller vidmakthålles. Bidragen böra med andra ord i allmänhet ej inrättas
så, att enskilda platser alltför mycket gynnas, eller givas till så stora belopp,
att de ekonomiska krafterna därigenom bringas på avvägar. Skulle
sociala eller andra skäl motivera en i och för sig oekonomisk bebyggelse,
synas dessa synpunkter ej böra tillgodoses genom allmänna bidrag.
Alldeles oavsett dessa synpunkter innebär det i det föregående anförda
i visst avseende också ett svar på frågan, vilken omfattning som nu bör
givas åt skatteutjämningen. Det visar nämligen svårigheten att komma
till rätta redan med en skatteutjämning i dess nuvarande omfattning.
Även om förfarandet kan i ej oviktiga punkter förbättras, så kan, såsom
nyss påpekats, någon påtaglig och omedelbar förbättring av taxeringsresultaten
ej påräknas. Det torde därför kunna sättas starkt i fråga, huruvida
tiden är inne för någon väsentligare utvidgning av skatteutjämningen.»
En sammanfattning av de allmänna synpunkter, som i förslaget kommit
till uttryck, har i betänkandet lämnats i följande satser:
Skatteutjämningen bör tillsvidare i stort sett bibehållas i sin nuvarande
omfattning och utformning, kompletterad med bidrag, som undantagsvis
efter prövning i de särskilda fallen tilldelas kommuner med hänsynstagande
till det samlade kommunala skattetrycket.
Städerna skola i princip icke vara utestängda från skatteutjämningen.
Utjämningsförfarandet måste emellertid ombildas, i syfte att möjligast
säkra kännedom skall kunna vinnas om kommunernas verkliga ekonomiska
ställning. Kungl. Maj:t bör få till sitt förfogande all den sakkunskap, som
kan vinnas för att prövningen av ansökningarna skall bli av mera reell
än formell art. Det torde vara ofrånkomligt att i anslutning till undersökningen
angående utjämningsbehovet anordna kontroll därå, att kommu
-
Kung!. Maj:ts proposition Nr 205.
31
nerna förverkligat de förutsättningar, varunder utjämningsbidrag tilldelats
dem. Härvid måste dock tillses, att ej en ny tyngande förvaltningsapparat
skapas, utan att man söker sig fram på de enklaste och minst kostsamma
vägar.
Såsom den för närvarande kanske mest betydelsefulla synpunkten vid
skatteutjämningen — såväl när det gäller att fastställa grunder för utjämningen
som sedermera vid den praktiska tillämpningen — torde böra
fasthållas, att kommunerna ej genom densamma få lockas till misshushållning.
Vad angår kravet på ett visst minimum för det allmänna skattetrycket
inom den kommun, till vilken understöd skall utgå, har i betänkandet anförts,
att den närmast till hands liggande utvägen syntes vara att, om man
tänkte sig utjämningens omfattning i huvudsak oförändrad, utan vidare införa
den siffra, som enligt de föreslagna nya skattegrunderna komme att
motsvara den nu gällande siffran 10 kronor utdebitering i kommunal-,
landstings- och vägskatt per 100 kronor inkomst. Tills vidare hade i förslaget
bibehållits nämnda siffra i avvaktan på att förslaget till kommunalskattelag
före läge färdigt.
Vid utmätande av de så att säga normala bidragen borde liksom nu
hänsyn tagas till kommunernas utgifter för vissa särskilda ändamål. I dylikt
hänseende syntes fortfarande böra ifrågakomma kostnader för fattigvård
samt kyrko- och folkskoleväsen. Härtill borde dock, sedan den nya
bamavårdslagstiftningen numera kommit till stånd, komma kostnader för
barna vårdsväsen.
I fråga om det skattetryck på grund av utgifter för berörda ändamål,
som lägst borde krävas för att understöd skulle utgå, har i betänkandet
anförts, bland annat, följande:
»Den nu gällande gränssiffran för utgifter för fattigvård, kyrko- och
folkskoleväsen, 5 kronor 50 öre för 100 kronor inkomst, utgör som bekant
en en gång för alla uträknad medeltalssiffra, vilken avser allenast landskommunerna.
Skulle siffrorna för städerna medräknas, skulle med hänsyn
till storleksordningen av dessas utgiftsstater medeltalssiffran sjunka
mycket betydligt, utan att det dock är sannolikt, att många städer komme
över medeltalet. Däremot skulle ett mycket större antal landskommuner
komma ifråga till understöd än vad för närvarande är fallet. Att gå in
för en dylik sänkning synes fördenskull knappast tillrådligt.
Riktigare än att på nyss antytt sätt utan vidare låta landsbygdens
regler omfatta även städerna vore utan tvivel att, på sätt från en del håll
ifrågasatts, bland de speciella ändamålen medräkna utgifter för ytterligare
några slag av angelägenheter, vilka tillika tillgodose ett mera allmänt intresse,
och vilka äga sin särskilda betydelse för städerna, exempelvis rättsvård,
eventuellt även polisväsen. Någon större verkan torde emellertid
knappast en dylik ändring få. Det måste också ifrågasättas, huruvida det
överhuvud bör eftersträvas att föra in städerna under en sådan schablon,
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
varom här är fråga, med hänsyn ej blott till städernas olikartade förhållanden
i allmänhet utan även till de olika sätt, på vilka städerna finansierat
sina företag. Somliga städer täcka med speciella avgifter vad som i
andra städer täckes medelst utdebitering, under det att i åter andra städer den
angelägenhet, som i de förra städerna tillgodoses av kommunen, kanske i
stället är överlämnad åt invånarna själva. En någorlunda rättvis jämförelse
städerna emellan kan endast erhållas efter en ingående prövning av
de speciella utgifts- och inkomstposterna, utan att det ändock torde bli
praktiskt taget möjligt att få fram fullt likvärdiga jämförelsetal. Lämpligast
lärer fördenskull vara att helt avstå från att söka pressa in städerna
under den nu förevarande bidragsgruppen.
Man torde alltså böra utgå ifrån att, även om man i princip erkänner
städernas likaberättigande, det slag av utjämningsbidrag, varom nu är
fråga, i varje fall alltid kommer att innebära en bidragsform nästan uteslutande
för landsbygden. Enklast är under dylika förhållanden tvivelsutan
att behålla den nuvarande normen oförändrad, d. v. s. med siffran
5.5 om justerad med hänsyn till det nya skattesystemet. Att barna vårdskostnaderna
skola medräknas, torde ej föranleda någon avsevärd förskjutning
från vad som nu gäller. Såvitt av den statistiska utredningen framgår,
är det ej troligt, att med den nuvarande gränsen för närvarande mer
än en enda stad skulle kunna erhålla sådant utjämningsbidrag, varom här
är fråga.»
I anslutning härtill har i förslaget siffran 5.5 bibehållits.
Yttranden
åter skatteberedningens
förslag.
De myndigheter och korporationer, som yttrat sig över förslaget, hava i
stort sett lämnat de allmänna grunderna för förslagets omfattning och utformning
utan erinran. Endast länsstyrelsen i Malmöhus län har förklarat
sig icke kunna till antagande förorda förslaget, i varje fall icke såsom en
slutgiltig lösning av den kommunala skatteutjämningsfrågan. Härvid har
länsstyrelsen åberopat ett anförande till länsstyrelsens protokoll av landskamreraren
Eiserman, vilken icke deltagit i länsstyrelsens beslut i ärendet
men på anmodan ställt sin sakkunskap i frågan till länsstyrelsens förfogande.
I sagda anförande har landskamreraren Eiserman i en utförlig kritik av
förslaget gjort gällande, bland annat, att alltför ringa hänsyn vid förslagets
utarbetande tagits såväl till den förut omförmälda av honom framlagda
planen för skatteutjämningens anordnande som ock till det av borgarrådet
doktor Larsson framförda uppslaget.
Jämväl överståthållarämbetet anmärker, att i förslaget något avseende
icke fästs vid de synpunkter, som kommit till uttryck i doktor Larssons
framställning. Förslaget komme enligt överståthållarämbetets mening att
medföra, att skatteutjämningen, som borde förekomma endast i enstaka fall,
bleve en allt för allmänt förekommande företeelse. Det hade varit önskligt,
att förslag kunnat framläggas om åtgärder avsedda att förebygga kommuns
inträde i de understödsberättigades antal. I sådant hänseende har överståthållarämbetet
antytt vissa enligt ämbetets mening tänkbara utvägar. Mot
de åtgärder, som i förslaget upptagits i avsikt att något minska antalet
understödsberättigade kommuner, hade överståthållarämbetet intet att erinra.
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Dessa åtgärder komme dock till tillämpning först sedan det höga skattetrycket
blivit så permanent, att rätt till understöd redan förelåge.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att själva huvudfrågan — huruvida
icke en mera rationell och genomgripande lösning av den kommunala
skatteutjämningen än den hittills försöksvis tillämpade skulle stå att vinna —
vid utredningen allt för lätt undanskjutits. En definitiv lagstiftning om
särskilda skattemedel för utjämningsändamål borde förutsätta definitivt fastställda
grunder för själva utjämningen. För sin del vore länsstyrelsen
dock icke i tillfälle att ens antydningsvis prestera en mera genomgripande
undersökning. Utredningen syntes, bland annat, allt för ofullständig beträffande
de s. k. speciella förvaltningsbidragen. En mer eller mindre
genomgripande reformering av dessa bidrag kunde, på grund av deras stora
betydelse för kommunernas ekonomi, antagas medföra värdefulla uppslag i
skatteutjämningsfrågan. Med denna uppfattning hade länsstyrelsen svårt
att dela uppfattningen, att frågan om de speciella förvaltningsbidragens reformering
icke borde sammankopplas med skatteutjämningen. Utan fullständig
utredning i detta hänseende kunde i varje fall någon definitiv lösning
av; skatteutjämningsfrågan ej uppnås. Med den begränsade karaktär
av förbättrat provisorium, som förslaget fått, syntes det emellertid erbjuda
avsevärda fördelar i jämförelse med nuvarande regler.
Länsstyrelsen i Jämtlands län åter har framhållit, att varken den hittills
vunna erfarenheten eller den ingående undersökning av utjämningskommunernas
finanser i jämförelse med det kommunala finansväsendet i allmänhet,
som utredningen förebragt, lämnat någon hållbar grund för ett genomfört
nytt system. Det mest radikala av de föreliggande uppslagen, att sammankoppla
skatteutjämningen i inskränkt mening med utjämning av statsbidragen
till speciella ändamål, skulle uppenbarligen kunna leda till så
väsentliga ändringar i viktiga delar av den statliga och den kommunala
förvaltningen, att det icke ansetts möjligt eller opportunt att upptaga detsamma
till behandling i sammanhang med förslaget till kommunalskattens
ordnande.
Åtskilliga länsstyrelser hava uttryckligen uttalat, att skatteutjämningen
bör tillsvidare i huvudsak bibehållas vid sin nuvarande omfattning och
utformning med de ändringar, som föranledas av vunna erfarenheter. Hit
höra länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Värmlands och Örebro
län. Länsstyrelsen i Västerbottens län vitsordar för sin del, att de nuvarande
bestämmelserna för skattelindring visat sig i stort sett lämpliga för
kommunerna inom länet.
Statskontoret har anfört, att det i betänkandet angivna huvudmotivet
för eu anordning med bidrag till skattetyngda kommuner, nämligen att
staten ålagt kommunerna vissa allmänna uppgifter, vilkas fullgörande, därest
bidrag icke erliölles, bleve obilligt för de av ett hårt skattetryck tyngda
kommunerna, syntes även statskontoret utgöra en bärande motivering för
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 17G höft. (Nr 2t)j.) ;s
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
ett skatteutjämningsförfarande och tillika en teoretiskt riktig grund för
dess tekniska utformande.
Statistiska centralbyrån bär betonat, att, såsom av ämbetsverket närmare
utvecklats, även om i eu kommun det nominella skattetrycket vore av sådan
höjd, att kommunen kunde anses vara synnerligt skattetyngd, detta icke
uteslöte utan tvärtom mycket ofta innebure, att stora grupper av kommunens
skattskyldiga ingalunda vore betungade av så starkt verkligt skattetryck,
att något oavvisligt behov av skattelindring medelst bidrag av staten
eller andra kommuners skattskyldiga kunde anses föreligga. Då alltså det
nominella skattetrycket såsom grundläggande för en skatteutjämning måste
anses mindre rättvisande och då därjämte den för utjämningsbidragens bestämmande
efter andra än rent formella grunder nödvändiga inblicken i en
kommuns finansiella förhållanden enligt centralbyråns mening näppeligen
kunde vinnas genom en, om än aldrig så noggrann, granskning av infordrade
sifferuppgifter, utan förutsatte en mera fullständig revision av kommunens
räkenskaper än som kunde vara tillrådlig eller ens möjlig att åvägabringa
från statens sida, bar centralbyrån funnit själva utgångspunkten för
skatteutjämningen vara mindre tillfredsställande. Det syntes jämväl kunna
ifrågasättas, huruvida det kunde vara fullt berättigat att betrakta utjärnningsfrågan
såsom ett fristående problem utan att någon hänsyn toges till
andra förhållanden, som inverkade på levnadskostnadernas böjd inom en
kommun. På grund av dessa och andra närmare angivna skäl har centralbyrån
funnit sig böra betrakta det föreslagna utjämningsförfarandet endast
såsom en fortsatt provisorisk anordning.
Styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller, att någon verklig undersökning
rörande genomförbarheten av det program, som angivits i stadsförbundets
yttrande över 1924 års förut omförmälda riksdagsskrivelse, icke
ägt rum, utan att utredningsarbetet väsentligen inriktats på åstadkommande
av sådana partiella reformer, som kunde vara ägnade att avhjälpa särskilt
framträdande brister i det redan bestående utjämningssystemet. Styrelsen
saknade anledning frångå den principiella uppfattning i hithörande frågor,
åt vilken styrelsen tidigare givit uttryck. Vore ställningen emellertid sådan,
att från statsmakternas sida intresse icke kunde påräknas för en omläggning
av det ordinarie bidragsväsendet till större effektivitet jämväl ur utjämningssynpunkt,
framstode det givetvis såsom så mycket mera maktpåliggande,
att den speciella utjämning, som under dessa förhållanden ej torde
kunna avvaras, ordnades på ett i möjligaste mån ändamålsenligt och rättvist
sätt. I detta avseende syntes det remitterade förslaget innebära åtskilliga
påtagliga förbättringar.
Förslaget att bereda städerna delaktighet i skatteutjämningen har bland
de hörda myndigheterna mött gensaga allenast från ett håll. Länsstyrelsen
i Gotlands län har nämligen uttalat, att med en definitiv utformning av
reglerna för skatteutjämning mellan kommunerna syntes böra anstå, till
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205. 35
dess lösning kunde komma till stånd av frågan om den kommunala beskattningen.
Intill dess så skedde, syntes tillräckliga skäl icke föreligga att utsträcka
skatteutjämningen jämväl till städerna.
Styrelsen för svenska stadsförbundet har i denna del anfört, att de särskilda
uppgifter av allmän karaktär, som påvilade städerna, enligt förslagets
egna utgångspunkter bort föranleda därtill, att skattetrycksskalan för städerna
beräknades efter andra grunder än för landskommunerna, varvid hänsyn
framför allt bort tagas till uttaxeringsbehovet för rättsvård, polis-, exekutions-
och kronouppbördsväsen m. fl. ändamål, som å landsbygden helt eller
i övervägande grad tillgodosåges direkt av staten. Hade så skett, syntes
större rättvisa hava vunnits och icke så få städer med hårt tyngande debiteringar
blivit delaktiga av regelmässig skatteutjämning. Med vetskap om
det motstånd, en dylik anordning skulle möta på många håll, ville styrelsen
emellertid icke nu framkomma med något ändringsförslag i förevarande
hänseende. Om än med stor tvekan tillstyrktes sålunda, att städerna vid
fortsatt skatteutjämning tillsvidare och intill dess närmare erfarenheter
vunnits inbegrepes i utjämningen enligt de grunder, som förordats i betänkandet.
Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att då den för under
stöd föreslagna gränsen beträffande kommunområdets utgifter för kyrkofolkskole-,
fattigvårds- och barnavårdsväsen eller 5 kronor 50 öre för 100
kronor beskattningsbar inkomst skulle verka nära nog till städernas uteslutande
från understöd, för dem rättvisligen syntes böra medgivas, att utöver
utgifter för nyssnämnda ändamål finge medräknas andra utgifter av
allmän eller statlig art, som särskilt vore städerna pålagda, såsom för rättsvård
och polisväsende. Åven med en sådan utvidgning syntes för städernas
vidkommande antalet understödsberättigade bliva mycket begränsat.
Jämväl förslaget om bidrag, som undantagsvis efter prövning i de särskilda
fallen må tilldelas kommuner med hänsynstagande till det samlade
kommunala skattetrycket, har i allmänhet lämnats utan erinran. Från
några håll har dock en viss tvekan i detta hänseende kommit till uttryck.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att, ehuru billiglietsskäl kunde
motivera ett stadgande av ifrågavarande innebörd, starka principiella betänkligheter
mötte mot förslaget. Åtminstone kunde stadgandets föreslagna avfattning
icke anses utesluta missbruk. Om det borde komma ifråga att
medgiva undantag i särskilt ömmande fall från allmänt gällande regler
för erhållande av skatteutjämningsbidrag, måste, enligt länsstyrelsens förmenande,
förutsättningarna för dylika undantagsvis utgående understöd noga
begränsas och hänföras till vissa bestämda faktiska förhållanden, som kunde
bliva föiemal för ett, såvitt möjligt, objektivt bedömande. Länsstyrelsen i
Hallands län förklarar sig ej vilja för alla förhållanden avstyrka den föreslagna
anordningen, men uttalar tvivel, huruvida den angivna förutsättningen,
att kommunen skall uppfylla villkoren i avseende å det allmänna
skattetrycket men icke i avseende å det speciella skattetrycket, vore lyckligt
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
funnen. Enligt länsstyrelsens åsikt vore gränsen för det speciella skattetrycket
ännu mera allmänt överskriden än gränsen för det allmänna skattetrycket,
vadan de fall, på vilka förutsättningarna i det föreslagna stadgandet
passade in, torde vara ytterst få. Statskontoret har anfört, att man med
den föreslagna anordningen skulle frångå den egentliga grunden för bidragstilldelningen
och slå in på en ren understödsverksamhet av humanitär syftning.
I denna del kunde statskontoret icke undgå att ställa sig i viss mån tveksamt,
men då man torde kunna utgå ifrån att beviljandet av understöd av
denna typ komme att ske med stor återhållsamhet, hade statskontoret icke
velat motsätta sig vad som sålunda föreslagits.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i denna del anfört,
bland annat, följande:
Med en sådan vidgad grund för skatteutjämning, som föreslagits, syntes
fältet hava öppnats för de mest vittgående verkningar av den kommunala
skatteutjämningen. Skatteutjämningen vore i och för sig en omtvistad anordning
i den kommunala verksamheten men hade låtit försvara sig med
hänsyn till den riksnytta, som de ändamål, vilka vore avgörande för understödet,
ansåges tjäna. Skulle avkall göras på denna princip, öppnade sig
ett fält för det allmännas bidrag till den enskilda kommunala verksamheten,
varav obei’äkneliga verkningar kunde följa. I författningstexten angåves
visserligen, att understöd på dylika grunder skulle utgå endast »undantagsvis».
I och för sig vore ett stadgande, som lagstiftade för undantagen,
något ovanligt, men det syntes vara att befara, att dessa undantag bleve
regel med de förutsättningar, som gåves för att understöd skulle utgå. De
två omständigheter, som skulle föreligga för att undantag från den eljest
gängse principen skulle kunna äga rum, vore dels ett varaktigt, synnerligen
högt skattetryck, som föranletts därav, att den beskattningsbara inkomsten
vore väsentligen lägre än i andra liknande kommunomx-åden, och dels att
de ekonomiska förhållandena i kommunområdet i allmänhet på senare tid
undergått en avsevärd försämring. Beträffande det sistnämnda tillståndet
kunde det ju sägas, att verkligt ömmande omständigheter gjorde sig gällande
i en kommun, då genom konjunkturväxlingar den tidigare, för eu längre
tid konstanta beskattningsbara inkomsten avsevärt sjönke och skatteunderlaget
sålunda förskötes utan att kommunen kunde öva något egentligt inflytande
härpå. Annorlunda ställde sig saken, då det höga skattetrycket
förorsakats av att den beskattningsbara inkomsten vore väsentligt lägre än
i andra liknande kommuner. En sådan kommun, som egentligen kanske
aldrig haft någon förutsättning att bilda underlag för omfattande kommunala
anordningar, vilka icke vore ovillkorligen i lag påbjudna, kunde
icke åberopa sig på några förmildrande omständigheter för sitt nödläge.
Bakom det höga skattetrycket läge ofta rent spekulativa företag, som kommunen
vidtagit för att hålla sig i nivå med andra, av naturen bättre tillgodosedda
samhällen eller kanske rent av för att överträffa dem och genom
konstlade medel draga till sig någon rörelse eller industri, som den i övrigt
ej ägde minsta förutsättning för. Det saknades icke exempel på städer, som
förbyggt sig på ståtliga stadshus, vattenledningsverk, hamnar, järnvägar etc.
Skulle staten nu inträda med sitt skatteutjämningsinstitut och övertaga
konsekvenserna av en mindre god kommunalverksamhet, skulle detta dels
innebär-a en orättvisa mot de kommuner, som fört en mera sund och försiktig
kommunalpolitik, och dels kunde en sådan anordning även inbjuda
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205. 37
till mindre omtänksam kommunal hushållning. De kommuner, där skattetrycket
vore onormalt högt och skatteunderlaget lägre än i liknande kommunområden
men vilka likväl icke kunde komma i åtnjutande av utjämningsbidrag
med stöd av 2 § 1 mom. i den föreslagna förordningen,
vore tättbebyggda kommuner, som gemensamt tillgodosåge en del behov
av rent privat natur, som på landet i allmänhet anordnades och bekostades
av den enskilda kommunmedlemmen. Skulle kommuner, som i
saknad av naturliga betingelser härför tillgodosett dylika privatsamhälleliga
behov på ett oekonomiskt sätt, komma i åtnjutande av dylikt understöd,
rubbades den ursprungliga grunden för skatteutjämningen, och konsekvenser
kunde följa, som nu ej kunde överskådas. Förbundets styrelse avstyrkte
således en lagstiftning, som grundade utjämningsunderstöd på första delen
av 2 mom. 2 § i förslaget.
Såsom nyss nämnts, har i yttranden från ett par håll framhållits, att
för städernas vidkommande hänsyn borde tagas till utgifter även för
vissa andra ändamål än de i förslaget upptagna. Jämväl i övrigt hava
uttalanden gjorts till förmån för en utvidgning av ifrågavarande ändamål.
Sålunda har statskontoret anfört, att kommunernas utgifter för
polisväsendet syntes vara av den allmänna natur och numera även av
den storleksordning, att de skäligen borde medtagas. Vidare vore att
märka, att en del kommuner sett sig nödsakade att själva träffa
anstalter för den högre skolundervisningen och härigenom åsamkades
avsevärda kostnader. Det förefölle därför statskontoret icke mer
än riktigt, att hänsyn toges till utgifterna för skolväsendet i allmänhet
och icke blott för folkskoleväsendet. Tillräckliga skäl att i anledning
härav ändra det föreslagna minimibeloppet för det speciella skattetrycket
syntes statskontoret icke föreligga. Statistiska centralbyrån har ansett,
att även pensionsförsäkringen borde inräknas bland de kommunala utgifter,
som bestämde den lägre skattegränsen. Länsstyrelsen i Hallands
län, som förordat, att nya medeltalssiffror för landsbygden borde uträknas,
har jämväl ansett det principiellt riktigt, att även kommunernas utgifter
för folkpensioneringen inräknades vid det speciella skattetryckets bestämmande.
Vad i betänkandet framhållits angående angelägenheten av att större
möjlighet skapas för ett ingående bedömande av de understödssökande
kommunernas verkliga ekonomiska ställning och kontroll därå, att förutsättningarna
för utjämningsbidragets beviljande sedermera förverkligats,
har vunnit allmän anslutning bland de myndigheter, som uttalat sig i
i detta avseende. I detta sammanhang framställda detaljanmärkningar torde
jag få tillfälle att beröra i specialmotiveringen till författningsförslaget.
På sätt jag inledningsvis erinrat, har jag förut i dag framlagt för- Departementsslag
angående anskaffande av medel för skatteutjämningen. Redan av
den lösning av detta spörsmål, som jag därvid föreslagit, lärer framgå,
att jag icke finner mig kunna förorda, att skatteutjämningsförfarandet
38
Kun al- Maj:ts proposition Nr 205.
anordnas i anslutning till den metod, som framförts av landskamreraren
Eiserman. Enligt min mening skulle — såsom ock i skatteberedningens
betänkande framhållits — den av Eiserman ifrågasatta metoden icke
kunna undgå att medföra en stark lockelse för kommunerna att öka sina
utgifter för de ändamål, till vilka hänsyn skulle tagas vid skatteutjämningen,
och detta komme att i ungefär lika grad gälla såväl de kommuner,
vilka folie över riksmedeltalet, som de kommuner, vilka folie under detsamma.
Häruti skulle den procentuella begränsning, förslagsställaren
tänkt sig, knappast kunna åstadkomma någon väsentlig inskränkning. Det
torde ej heller kunna förnekas, att den föreslagna metoden skulle komma
att innefatta ett mycket besvärligt förfarande, i vilket rikets samtliga
kommuner skulle komma att invecklas. Uppslagets genomförande har ej
heller förordats av någon av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet.
Jämväl ett utjämningssystem enligt de av doktor Larsson antydda riktlinjerna
komme att medföra en högst väsentlig utvidgning av området för
skatteutjämningen, så till vida som väsentligt större belopp än nu skulle
komma att i denna ordning utgå till kommunerna. Härigenom komme
uppenbarligen den måttstock, efter vilken kommunernas ekonomiska ställning
i huvudsak bedömes, att få en vida större betydelse än för närvarande.
Ett oriktigt utslag vid detta bedömande skulle kunna komma att i ojämförligt
högre grad än nu verka förryckande på den ekonomiska utvecklingen.
Åtminstone hittills har det icke varit möjligt att finna någon
annan generell mätare på kommunernas ekonomiska ställning än utdebiteringsprocenten.
Enligt vad de verkställda utredningarna giva vid handen
är emellertid denna måttstock i betydande grad behäftad med brister.
Om utdebiteringsprocenten såsom måttstock också kan anses vara någorlunda
tillfredsställande vid en understödsverksamhet av skatteutjämningens
nuvarande omfattning, kan denna måttstock därför ingalunda godtagas, om
skatteutjämningen skulle utvidgas i så väsentlig grad, som fallet skulle
bliva enligt Larssons förslag. I själva verket torde det vara anledning att
befara, att en så betydande utvidgning av det nominella skattetryckets
betydelse i understödshänseende kunde komma att innebära en särskild
frestelse för kommunernas medlemmar att söka hålla taxeringarna i
underkant. Doktor Larsson har också själv varit medveten om svårigheten
att erhålla en måttstock för skattebördans mätande och ansett den
kommunala utdebiteringsprocenten icke kunna godkännas såsom sådan,
utan att han dock, såvitt jag kunnat finna, påvisat någon möjlighet att
i dess ställe sätta annan mätare på den verkliga skattetungan.
Ett system i enlighet med vad doktor Larsson skisserat skulle för sitt
handhavande komma att kräva en betydligt utvidgad förvaltningsapparat.
Över huvud taget skulle — såsom länsstyrelsen i Jämtlands län antytt
— ett realiserande av ifrågavarande uppslag uppenbarligen leda till synnerligen
genomgripande förändringar i viktiga delar av den statliga och
framför allt den kommunala förvaltningen.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 205.
39
En omläggning av utjämningsförfarandet i riktning mot genomförande
av Larssons förslag måste under alla förhållanden förutsätta en mycket
lång övergångstid. Att i avvaktan på en dylik omläggning uppskjuta
vidtagandet av de förbättringar i det nuvarande S5rstemet, som kunna befinnas
av erfarenheten påkallade, synes icke böra komma i fråga. Även
svenska stadsförbundet, som på sin tid anslutit sig till den av Larsson
framförda tanken och som nu förklarat sig sakna anledning frångå sin
principiella uppfattning i hithörande frågor, synes hysa den uppfattningen,
att i nuvarande läge en utveckling av skatteutjämningen på grundvalen
av gällande system ej bör avvisas.
Frågan om en revision av de statliga förvaltningsbidragen till kommunerna,
vilken fråga framförts även inom riksdagen av enskilda motionärer,
synes mig böra behandlas såsom ett från skatteutjämningsproblemet
fristående spörsmål och särskilt såsom ett led i den större
frågan om samhällsuppgifternas tillgodoseende på bästa möjliga sätt
för minsta möjliga kostnad — alltså såsom en besparingsfråga i vidsträcktaste
mening. Jämväl från vederbörande riksdagsutskotts sida uttalades
vid nästlidet års riksdag, att frågan om en reformering av förvaltningsbidragen
icke borde sammankopplas med skatteutjämningsspörsmålet.
Jag vill emellertid i detta sammanhang hava uttalat, att det med
hänsyn till förvaltningsbidragens stora betydelse såväl ur statsfinansiell
synpunkt som med hänsyn till kommunernas ekonomi även enligt min
mening är angeläget, att man har uppmärksamheten riktad på frågan
om lämpliga regler för dessa bidrags beviljande.
Den tidigare framförda tanken att överlämna skatteutjämningen till
landstingen har i skatteberedningens betänkande på anförda skäl avvisats.
Ej heller jag finner en omläggning av skatteutjämningen i dylik riktning
vara att förorda.
Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag för min del ansluter mig till
den allmänna uppfattning, som ligger till grund för skatteberedningens förslag,
nämligen att man tills vidare bör söka, med bibehållande av det gällande
systemet i dess huvuddrag, vidtaga de förbättringar i detta, som med stöd av
hittills vunnen erfarenhet kunna befinnas motiverade. Härav följer ock, att
det förslag, som nu framlägges, ej är att betrakta såsom ett försök till en
slutgiltig lösning av skatteutjämningsproblemet utan endast avser att ordna
skatteutjämningsförfarandet på ett under förhandenvarande förhållanden så tillfredsställande
sätt som möjligt. Vad angår skatteu t jämningens omfattning,
bestämmes denna givetvis ytterst genom de regler, som uppställas för medelsanskaffningen.
I sådant hänseende har jag — på sätt jag förut erinrat —
tidigare i dag föreslagit, att en särskild utjämningsskatt samt de medel, som
erhållas efter taxering för gemensamt kommunalt ändamål, skola för ändamålet
tagas i anspråk.
Vidkommande härefter frågan om städernas deltagande i skatteutjämningen,
råder bland de myndigheter och korporationer, som yttrat sig i ärendet, så
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
gott som fullständig enighet därom, att städerna icke längre böra vara uteslutna
från möjligheten att erhålla skatteutjämningsbidrag. Jag anser mig
ock böra i detta avseende biträda förslaget.
Beträffande sättet för städernas inträde i skatteutjämningen synas tre
möjligheter närmast kunna tänkas. Man kan antingen införa städerna
under den beräkningsgrund, som gäller för landskommunerna, med de modifikationer,
vilka betingas av städernas deltagande, eller för städerna skapa
en särskild beräkningsgrund eller ock anlita den utväg, som föreslagits i
skatteberedningens betänkande.
Den förstnämnda möjligheten förutsätter givetvis en omräkning av nu
gällande siffror för beräkningen med hänsyn till medeltalen för såväl landskommuner
som städer. Även om härvid flera utjämningsändamål medräknades
än de nu för landskommunernas del upptagna, skulle härvid säkerligen
medeltalssiffrorna komma att väsentligt nedbringas under de för närvarande
gällande. Till följd härav skulle uppenbarligen en utvidgning av
de understödsberättigade kommunernas antal och en betydlig höjning av
bidragen till de redan understödsberättigade komma att inträda. Till en
skatteutjämning efter sådana linjer torde de för ändamålet avsedda medlen
knappast komma att bliva tillfyllest.
Ett upprättande åter av särskild skala för bidragen till städerna skulle,
då desamma väl Ange i större eller mindre utsträckning grunda sig på
medeltalssiffror för städerna, komma att medföra, att städerna komme att
deltaga i skatteutjämningen i betydligt större omfattning än enligt min
mening lämpligen bör komma i fråga. För min del kan jag därför ej förorda
en dylik utväg.
Enligt skatteberedningens förslag skulle man, med bibehållande i huvudsak
av den nuvarande skattetrycksskalan och de efter denna utgående understöden,
bereda möjlighet att vid sidan härav i undantagsfall utdela bidrag
med hänsyn till det samlade kommunala skattetrycket. Härigenom torde
det bliva möjligt att på ett smidigare sätt tillgodose städernas behov av
understöd av skatteutjämningsmedel, där sådant behov i enstaka fall efter
av Kungl. Maj:t företagen prövning befinnes föreligga. Då det någon gång
lärer kunna inträffa, att jämväl en eller annan landskommun kan visa sig
böra erhålla skatteutjämningsbidrag utan att de vanliga formella betingelserna
äro uppfyllda, torde i detta avseende samma bestämmelser böra gälla
för landskommuner som för städer.
Den utvidgning av skatteutjämningen, som genom den sålunda ifrågasatta
anordningen skulle komma till stånd, har på några håll bland de hörda
myndigheterna väckt betänkligheter. Jag vill emellertid uttryckligen betona,
att avsikten är, att skatteutjämningsunderstöd med hänsyn till det samlade
skattetrycket skulle utdelas allenast i undantagsfall, och någon annan regel
för preciserande av dessa fall än den föreslagna synes svårligen kunna uppställas.
Dessa understöd äro avsedda att rymmas inom det redan nu stadgade
maximibeloppet för förhöjning i särskilda fall av eljest utgående understöd.
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Enligt min mening innebär den nu ifrågasatta anordningen det lämpligaste
och det jämväl för landskommunerna förmånligaste sättet att ordna
städernas inträde i skatteutjämningen.
Från flera håll har i de avgivna yttrandena ifrågasatts, att i skattetrycksskalan
borde inräknas kommunernas utgifter för åtskilliga andra ändamål
än som i skatteberedningens förslag förutsatts. En dylik åtgärd synes
emellertid endast komma att hava till följd, att utjämningsförfarandet bleve
mera invecklat, utan att därför i det stora hela större rättvisa torde kunna
uppnås. Därest i något fall en kommuns ekonomiska ställning skulle i
synnerlig grad tyngas av utgifter för något sådant ändamål, som i yttrandena
avses, torde med de föreslagna bestämmelserna möjlighet förefinnas för
Kungl. Maj:t att bereda dylik kommun det understöd, som med hänsyn till
förhanden varande omständigheter anses skäligt. Under sådana förhållanden
anser jag mig böra jämväl i denna del biträda förslaget.
I skatteberedningens betänkande har betonats vikten av att förfarandet
ordnas så, att prövningen kan grundas på en säker kännedom om kommunernas
verkliga ekonomiska ställning, ävensom behovet av att en viss
kontroll utövas i fråga om understöden. I de uttalanden, som sålunda gjorts
i betänkandet, kan även jag instämma.
Beträffande prövningen av ansökningar om understöd har i skatteberedningens
betänkande föreslagits, att beslut om beviljande av understöd skulle
meddelas efter förslag av en särskild nämnd, vilken, jämte föredragande, av
Kungl. Maj:t för ändamålet förordnades. Stadgande härom har intagits uti
5 § i det vid betänkandet fogade författningsförslaget.
I motiveringen till förslaget har till en början erinrats därom, att en bestämmelse
av enahanda innebörd föreslogs i 1921 års proposition i skatteutjämningsfrågan,
men att propositionen i denna del ej vann riksdagens
bifall, enär man ej vore övertygad om anordningens värde och ansåge försök
böra göras att fortfarande låta prövningen ske under odelat ämbetsmannaansvar.
Härefter har i betänkandet anförts följande:
De senare årens erfarenheter syntes bekräfta, att starka skäl talade Klätt
i huvudsak upptaga den tanke, som kommit till uttryck i nämnda
proposition. Det måste nämligen vara av största värde att för prövning
av understödsbehovet hava tillgång till den sakkunskap, som endast kunde
vinnas genom praktiskt handhavande av kommunala angelägenheter. Erfarenheten
visade, att det icke vore möjligt för vederbörande tjänstemän inom
finansdepartementet att i stort sett anlägga annat än formella synpunkter.
Det vore dock givet, att Kungl. Maj:t ej skulle vara pliktig att följa den
sakkunniga beredningens eller nämndens förslag. Någon avkoppling av
vederbörande föredragandes inom departementet prövning under tjänstemannaansvar
skulle ej ifrågakomma. Huruvida anordningen borde genomföras
eller ej, syntes böra bedömas uteslutande med hänsyn till huruvida det nuvarande
prövningsförfarandet genom densamma kunde tillföras så mycket
av värde, att den säkerligen mycket obetydliga utgiften av högst ett eller
annat tusental kronor kunde anses löna sig. Med hänsyn till de stora in
-
Fråcan om
en nämnd för
avgivande av
förslag om
utjämningsbidrag.
42
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 205.
Departements
chefen,
tressen, det gällde att bevaka, det betydande belopp, som utdelades, den orättvisa
mot rikets övriga innebyggare, som beginges, om understödet komme
i orätta händer, den fara för slöseri, som kunde uppstå, om kommunerna
såge eventuella försök att skaffa sig högt understöd krönas med framgång,
ville det förefalla, som om det knappast vore försvarligt att avstå från de
medel för en saklig prövning, som kunde stå till buds. Uppenbart vore
dock, att man ej av den ifrågasatta anordningen kunde vänta sig alltför
mycket. Kunde någon annan, mer effektiv, utväg finnas, borde den givetvis
föredragas.
Överståthållarämbetet och sex länsstyrelser hava mer eller mindre starkt
givit uttryck åt tvivelsmål rörande värdet och lämpligheten av den föreslagna
anordningen. En länsstyrelse har vidare ansett det vara ändamålsenligare
att låta nämnden arbeta länsvis, nämligen så, att ansökningarna, innan länsstyrelsen
yttrade sig i frågan, underställdes prövning av en nämnd, vars
förslag och utlåtande skulle medfölja länsstyrelsens skrivelse i ärendet till
Kungl. Maj:t. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har förklarat
sig anse den föreslagna nämnden bliva obehövlig, om de nuvarande
villkoren för understödet bibehölles. Å andra sidan har statskontoret ansett
den ifrågasatta anordningen vara att förorda. Styrelsen för svenska stadsförbundet
har uttalat, bland annat, att styrelsen såsom en påtaglig förbättring
räknade de ökade möjligheter till fri och saklig prövning av ansökningar
om understöd, som förslaget ville bereda dels genom uppmjukning på vissa
punkter av hittills gällande mestadels automatiskt verkande regler, dels och
framför allt genom den planerade förgranskningen av ansökningarna genom
en särskild nämnd, där den praktiska kommunalfinansiella erfarenheten skulle
bliva tillbörligt representerad. Jämväl tre länsstyrelser hava uttryckligen
givit sin anslutning till förslaget i denna del.
Med hänsyn ej blott till de stora belopp, som tagas i anspråk för understödsverksamheten,
utan även till de vådor för en sund kommunal hushållning,
som kunna uppkomma genom en felaktig bidragstilldelning, är det
givetvis ytterst angeläget, att prövningen av ansökningarna om understöd i
största möjliga omfattning sker efter sakliga grunder. Varje uppslag, som
är ägnat att tillföra prövningen verklig sakkunskap på det kommunalfinansiella
området, är därför enligt min mening förtjänt av den största uppmärksamhet.
I detta avseende delar jag alltså den uppfattning, som kommit
till uttryck i skatteberedningens betänkande. Jag vill ej heller förneka, att
med den nuvarande anordningen formella synpunkter i hög grad måst
göra sig gällande vid ärendenas bedömande.
På sätt av den lämnade redogörelsen framgår, har emellertid redan i betänkandet
uttalats en viss reservation med avseende å de förväntningar,
som finge ställas å den ifrågasatta förgranskningen genom en särskild
nämnd. För egen del finner jag det mycket tvivelaktigt, huruvida några
verkliga fördelar kunna stå att vinna genom den föreslagna anordningen.
Då det väl icke skulle kunna komma i fråga annat än att ledamotsantalet
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
43
i nämnden bleve ganska begränsat, lärer någon mera ingående ortskännedom
beträffande olika delar av landet icke vara att påräkna inom
nämnden. Flera av de hörda myndigheterna hava även, såsom nämnts,
starkt dragit i tvivelsmål nyttan av den föreslagna anordningen. Riksdagen
har ock tidigare motsatt sig inrättande av en dylik nämnd.
Under sådana förhållanden finner jag mig icke böra förorda förslaget i
denna del.
Strävandena böra enligt min mening i stället inriktas på att såväl hos
länsstyrelserna som inom finansdepartementet göra granskningen av ansökningarna
så saklig och ingående som möjligt. I sådant hänseende torde det
vara berättigat att fästa ganska stora förhoppningar vid den möjlighet till
efterhandskontroll, som, enligt vad jag kommer att närmare utveckla, förslaget
förutsätter.
Den ställning, jag sålunda intagit till frågan om inrättande av en nämnd
för granskning av understödsansökningarna, har föranlett en omarbetning
av skatteberedningens författningsförslag, varvid 5 § i förslaget uteslutits
och de följande paragraferna erhållit ändrad nummerbeteckning.
Såsom förut nämnts, kommer enligt nuvarande bestämmelser beviljat
understöd i regel de skattskyldiga till godo genom avkortning. Häruti har
i skatteberedningens betänkande ifrågasatts den ändring, att understödsbeloppen
i stället skola tillfalla vederbörande kommunala kassor.
I förevarande avseende har i betänkandet anförts, bland annat, följande:
»Det lärer ej kunna bestridas, att det nu använda förfarandet erbjuder
vissa ej så ringa fördelar. Understödet kommer just de skattdragare till
godo, som betala den höga skatten, och just under det år, då skatten betalas.
Emellertid lär den uppfattningen vara starkt företrädd, att kommunernas
besvär med upprättande av avkortningslängd m. m. är så betydande, att
det ej uppväges av motsvarande fördelar. På sina håll lär man till och med
i strid mot gällande föreskrifter låta understödsbeloppet utan vidare ingå i
kommunens kassa även där understödsbeloppet uppgår till mer än 25 öre
för 100 kronor inkomst.
Det har fördenskull synts lämpligt att utforma det nu föreliggande författningsförslaget
på det sätt, att understödsbeloppen regelrätt tillfalla
vederbörande kommunala kassor. Men det är väl att märka, att detta ej
alltid kan ske i den enkla form, att understödet ingår till vederbörande
borgerliga primärkommun. Består en dylik kommun av två församlingar,
vilka båda uppfylla villkoren för understöd, men med olika utdebitering,
så bör understödet komma kommunernas medlemmar till godo i olika proportion.
Den rätta proportionen kan vinnas endast om understödet helt
eller delvis tilldelas församlingarna. Det får givetvis ankomma på Kungl.
Maj:t att tillgodose denna synpunkt vid understödstilldelningen. Följden
härav kan bliva den, att, medan exempelvis den borgerliga primärkommunen
stått som sökande till understödet, detta kan komma att tilldelas församlingarna.
Understödet skulle ingå i den kommunala budgeten året näst efter det,
då understödet utdelats. Härigenom kommer understödet icke det rätta
årets skattskyldiga till godo, en olägenhet, som dock måhända ej är av så
Sättet för de
skattskyldigas
tillgodonjutande
av
understöden.
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Departements
chefen.
stor praktisk betydelse — i synnerhet ej i de kommuner, som år efter år
bruka få understöd. Förbises må ej, att under ett övergångsår någon
minskning i kommunalskatten på grund av understöd icke kommer att inträda.
En mjukare övergång kan dock vinnas exempelvis på det sätt, att
av övergångsårets understöd viss del, förslagsvis hälften, i nuvarande ordning
avkortas under året, medan återstående delen ingår i det följande
årets budget. Någon övergångsbestämmelse i dylikt syfte har tills vidare
ej formulerats.
Stundom torde det kunna inträffa, att eu riktig fördelning av understöd
icke kan vinnas, om understödet skall tillfalla kommun, församling eller
skoldistrikt såsom sådana, nämligen i det förut omnämnda fall, att den
ecklesiastika och den kommunala indelningen korsa varandra, och där
alltså det kommunområde, i vilket en enhetlig uttaxeringssiffra gäller, icke
sammanfaller med vare sig kommun, församling eller skoldistrikt. I dylika
— högst ovanliga — fall torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att
meddela särskilda föreskrifter angående huru understödet skall komma de
skattskyldiga till godo. Sannolikt finner Kungl. Maj:t det lämpligt att i
dylika fall förordna om ett förfarande, liknande det nu gällande, men med
den ändring, att avkortning sker först året efter det, då understödet utdelats,
och att avkortning alltså kan ske på de från början utsända debetsedlarna.
Särskild avkortningslängd behöver väl knappast upprättas, utan
avkortningen bör kunna ske i särskild kolumn i den kommunala uppbördslängden.
Det synes nämligen vara att föredraga, att understöden i hela
riket komma de skattskyldiga till godo under ett och samma år.
Såsom en mindre gynnsam konsekvens av att understödet ingår i budgeten
skulle möjligen kunna anföras, att böjelsen för återhållsamhet i den
kommunala hushållningen bör vara större, om budgeten uppgöres utan
säkerhet för att något bidrag till densamma skall erhållas utifrån, än om
kommunen redan fått sig bidrag tilldelat. Skillnaden mellan de båda
systemen i detta avseende torde dock icke vara särdeles stor.
Skulle det befinnas, att det nu använda systemet för understödens utbetalning
mera allmänt föredrages framför det nu ifrågasatta, erbjuder det
givetvis ej några svårigheter att omformulera författningstexten i anslutning
till nu gällande förfarande. Såsom ett skäl att ej för närvarande
göra ändring i det hittills använda förfaringssättet kan anföras den omständigheten,
att vid förändrat uppbördssystem — varom utredning pågår —
de olägenheter, som äro förenade därmed, möjligen kunna undanröjas.»
Sju länsstyrelser hava av olika skäl förordat ett bibehållande av det
nu tillämpade förfarandet, medan fyra länsstyrelser uttryckligen tillstyrkt
en övergång till det i betänkandet ifrågasatta systemet.
Såsom i betänkandet utvecklats, är det tydligt, att både den nuvarande
anordningen och det i förslaget upptagna förfarandet erbjuda såväl fördelar
som olägenheter. Olägenheterna vid det nu gällande systemet äro
huvudsakligen av praktisk art och förknippade med det särskilda arbete,
som vållas genom avkortningsförfarandet. Nackdelarna vid den i betänkandet
ifrågasatta metoden åter äro mera av principiell innebörd, i
det att enligt densamma understödet icke kommer det rätta årets skattskyldiga
till godo. Härtill kommer, att vissa svårigheter onekligen äro förenade
med övergången från det nu gällande till det ifrågasatta systemet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
45
Med hänsyn härtill och till det motstånd tanken mött från flera håll i
de avgivna yttrandena anser jag mig icke för närvarande höra förorda någon
förändring i fråga om anordningen för understödens utbetalning, detta så
mycket mindre som förevarande spörsmål torde kunna i viss mån påverkas
av det resultat, till vilket den pågående utredningen angående omläggning
av uppbördsförfarandet leder.
Jämväl på grund av min ståndpunkt till förslaget i denna del hava
vissa ändringar vidtagits i skatteberedningens författningsförslag.
I ett par av de avgivna yttrandena har anmärkts, att skatteutjämningsspörsmålet
syntes äga ett visst samband med ett av särskilda sakkunniga
inom skolöverstyrelsen år 1923 avgivet förslag angående statsbidrag till
uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket. Såsom skatteberedningens
förslag utformats torde i förevarande sammanhang särskild
hänsyn till nämnda sakkunnigförslag icke behöva tagas.
Jag övergår härefter till specialmotiveringen för författningsförslaget.
1 §•
Gällande förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt
synnerligt skattetyngda landskommuner använder beteckningen »landskommun»
såsom en gemensam beteckning för den borgerliga primärkommunen,
församlingen och skoldistriktet. Enligt förordningens mening
finnes emellertid icke något hinder, att understöd tilldelas på annat sätt
avgränsat beskattningsområde, nämligen i sådana fall, då den ecklesiastika
och den borgerliga indelningen korsa varandra. Då i förslagen
till kommunalskattelag ordet »kommun» använts uteslutande i betydelsen
borgerlig primärkommun, har, med hänsyn till önskvärdheten av en ensartad
terminologi, även i skatteberedningens förevarande förslag genomförts
skillnaden mellan kommun, församling och skoldistrikt. Men då,
såsom nyss antytts, understöd kan komma att tilldelas område, som ej
utgör vare sig egen kommun, egen församling eller eget skoldistrikt,
har det ansetts lämpligt, att detta förhållande även komme till uttryck i
författningstexten. Understöden hava därför konsekvent angivits tillkomma
»kommunområde», medan däremot uträkning av skattetryck o. s. v.
måste ske med hänsyn både till den kommun, den församling och det
skoldistrikt, varunder kommunområde ingår.
För egen del har jag ansett mig böra godtaga den i skatteberedningens
förslag genomförda terminologien. Jag har emellertid ansett, att för tydlighetens
skull bör i författningstexten uttalas vad med »kommunområde»
i detta sammanhang avses.
Frågans samband
med förslag
angående
statsbidrag
till folkskolebyggnader.
Special
motivering.
Beträffande den i skatteberedningens betänkande föreslagna formuleringen
av 1 § i förordningen har svenska stadsförbundet anmärkt, att i
46
Kungl. Maj ds proposition Nr 205.
normala fall, då kommun, församling och skoldistrikt vore kongruera
och ej heller korsande municipalbildning förekomme, starka praktiska skäl
syntes tala för att rätt att göra ansökning om understöd tillerkändes endast
den borgerliga kommunen, som under angivna förutsättning även borde
mottaga och förvalta beviljade bidrag. Utvecklingen hade nämligen allt
mer gått i den riktningen, att vården om kommunområdenas gemensamma
ekonomiska intressen övertagits av den borgerliga kommunens organ, hos
vilka i allmänhet också de bästa förutsättningarna funnes för dessa uppgifters
sakenliga handhavande. Att vid sammanfallande indelning möjliggöra
konkurrens om utjämningsbidrag mellan vederbörande kommun,
församling och skoldistrikt syntes sålunda icke vara lämpligt utan tvärtom
ägnat att motverka en planmässig skötsel av de kommunala affärerna.
Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, om icke ansökningsrätten
borde förbehållas den borgerliga kommunen, som väl vore den, som hade
bästa översikten över det ekonomiska läget inom de olika förvaltningsområdena.
I likhet med svenska stadsförbundet anser jag praktiska skäl tala för att
i sådana fall, då kommun, församling och skoldistrikt sammanfalla, rätten
att göra ansökan om utjämningsbidrag förbehålles den borgerliga kommunen.
Jag har därför ansett 1 § i författningsförslaget böra innehålla
ett stadgande av dylik innebörd.
2 i
På sätt jag förut nämnt, hava i skatteberedningens betänkande upptagits
samma minimisiffror som i gällande förordning för såväl det allmänna
skattetrycket som skattetrycket för de särskilda utjämningsändamålen,
eller respektive 10 kronor och 5 kronor 50 öre för 100 kronor beskattningsbar
inkomst. Då det av mig förut i dag förordade kommunala
skattesystemet torde kunna beräknas icke komma att medföra någon mera
väsentlig förändring av den utav hittillsvarande skattebestämmelser föranledda
utdebiteringsprocenten, har jag icke funnit någon omräkning av
ifrågavarande siffror vara erforderlig, utan i författningstexten låtit införa
de i den nuvarande förordningen upptagna siffrorna.
I detta sammanhang tillåter jag mig omnämna en speciell fråga, som
upptagits till behandling i länsstyrelsens i Västerbottens län i ärendet
avgivna utlåtande. Länsstyrelsen har anfört, bland annat, följande:
»Vid skedd avvittring i Tärna socken liksom vid awittringen i övre delarna
av Dorotea, Vilhelmina, Stensele och Sorsele kommuner fingo de
avvittrade hemmanen i regel behålla sin husbahovsskog. Däremot sammanslogs
avsaluskogein för hemmanen till skogsallmänningar, vilka äro
ställda under särskild förvaltning och för vilka gälla av Eders Kungl.
Maj:t den 17 februari 1922 fastställda reglementen. Enligt samma reglementen
skall väl all avkomst tillfalla delägarna i allmänningen, dock
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
skall eu del av avkomisten fonderas. Av avkastningen såväl av själva
skogen som av de fonderade medlen skall, sedan vissa driftskostnader
täckts, i första hand bestridas vissa delägarnas på fastigheterna belöpande
utskylder, nämligen bevillning, landsting,smedel, bidrag till skjutsentreprenader
samt bidrag till prästerskapets avlöning. Vid beviljandet av
skattelindr ingsbidr ag hava hittills de fastighetsägare, vilkas utskylder betalats
på nämnda sätt, erhållit ett mindre bidrag än övriga skattskyldiga.
Med detta förfaringssätt komma nämnda fastighetsägare enligt deras förmenande
i avsevärt sämre ställning än de andra ägarna av fastighet i länet,
vilka vid avvittringen berättigats att själva disponera sin avsaluskog
och avkastningen därav. Länsstyrelsen kan icke finna annat än att visst
fog föreligger för vad sålunda framhållits. Den ifrågavarande inskränkningen
i rätten till skattelindring drabbar också flere av länets fattigaste
lappmarkskommuner.»
Med anledning av vad sålunda anförts har länsstyrelsen hemställt, att
frågan, huruvida skattskyldig i fall som nu angivits borde erhålla minskat
skattelindringsbidrag, underkastades förnyad utredning.
Då det inom ramen av det förslag, som nu framlägges, torde bliva möjligt
att tillgodose berättigade intressen i sådana fall som det av länsstyrelsen
i Västerbottens län omförmälda, har jag icke ansett någon särskild åtgärd
erforderlig med anledning av vad nämnda länsstyrelse i denna del
anfört.
4 §.
I motiveringen till förslaget till kommunalskattelag har jag framhållit, att
den av mig förordade överflyttningen av kommunala progressivskatten från
primärkommunerna till landstingen i några fall komme att medföra resultat,
som torde åtminstone för den allmänna uppfattningen förefalla obilliga, i
det att vissa kommuner med hög utdebitering genom överflyttningen skulle
få sin ställning ytterligare försämrad. Då det emellertid utan svårighet
torde låta sig göra att genom utjämningsbidrag neutralisera dessa i ett ringa
fåtal fall förekommande olägenheter, syntes mig likvisst detta förhållande
ej böra hindra genomförandet av en i övrigt lämplig reform.
I anslutning härtill har jag i förevarande paragraf intagit ett stadgande
av innebörd, att förhöjning av utjämningsbidrag med belopp, som Kungl.
Maj:t må finna skäligt, skall kunna utgå i sådana fall, då uttaxeringen av
kommunalskatt, landstingsskatt och vägskatt skulle blivit lägre, om kommunal
progressivskatt av de skattskyldiga inom kommunområdet utgjorts till kommunen
i stället för till landstinget.
Under förevarande paragraf har i skatteberedningens förslag intagits ett
stadgande av innehåll, att vid bestämmande av understöds belopp hänsyn
skall i förekommande fall tagas till kommuns, församlings eller skoldistrikts
beredvillighet att medverka till ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning
eller till bildande av kommunalförbund med syfte att vinna minskning
i utgifterna.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Ifrågavarande stadgande har i de avgivna yttrandena i allmänhet lämnats
ntan erinran. En länsstyrelse har dock förklarat sig anse den föreslagna
bestämmelsen knappast vara tilltalande. Härjämte har en annan länsstyrelse
anmärkt, att det ej endast eller huvudsakligen berodde av de bidragsbehövande
kommunerna utan fastmer av de kommuner, som icke eller blott i
mindre grad behövde bidrag och med vilka anslutning vore önskvärd, huruvida
en sammanslutning kunde komma till stånd; den hidragsbehövande
kommunens uttalade villighet till sammanslutning syntes därför svårligen
kunna räknas denna kommun till förtjänst vid hidragsbehovets tillgodoseende.
Det lärer knappast kunna råda något tvivel om att beträffande ej så få
kommuner understödsbehovet åtminstone delvis beror på en mindre lämplig
kommunal indelning. Särskilt torde i en del landsändar de kommunala enheternas
ringa storlek inverka menligt på deras ekonomiska bärkraft. I
dylika fall böra strävandena från det allmännas sida enligt min mening
målmedvetet inriktas på att söka få till stånd en kommunal indelning, som
är ägnad att skapa bättre betingelser i ekonomiskt hänseende för den kommunala
verksamheten, ehuru man givetvis på detta område måste framgå
med varsamhet. För min del anser jag det i sin ordning, att vid prövning
av understödsansökningar även tages i betraktande, vilken ställning en
kommun intagit till väckt förslag om ändring i den kommunala indelningen
eller till bildande av kommunal- eller fattigvårdsförbund med syfte
att vinna minskning i utgifterna.
6 §.
I 6 § hava, med viss jämkning, upptagits de bestämmelser, som i skatteberedningens
betänkande föreslagits i syfte att bereda tillgång till material
för en saklig granskning av ansökningarna om understöd.
Såsom motivering för de föreslagna bestämmelserna bar i betänkandet
anförts följande:
»Just på grund av den lockelse till slöseri, som måste ligga i understödssystemet,
framstår vikten av att allt göres för att så mycket som möjligt
neutralisera denna skadliga verkan. Detta synes bäst kunna ske genom
att kommunerna bibringas den uppfattningen, att alla utgifter för åtgärder,
som kunna förtjäna beteckningen mindre god ekonomi, icke blott icke
medräknas vid understödets bestämmande utan tvärtom föranleda återhållsamhet
i allmänhet vid meddelande av understöd till vederbörande
kommun.
En uppfattning om huru den kommunala hushållningen handhaves kan
emellertid ej erhållas utan tillgång till åtminstone sammandrag av kommunens
räkenskaper. Dylik tillgång kan i allmänhet erhållas bos statistiska
centralbyrån i de för statistiskt ändamål dit insända räkenskapssammandragen.
Endast om kompletterande upplysningar erfordras behöva särskilda
utdrag införskaffas.
Granskningen såväl av ansökningar om understöd som av räkenskapssammandrag
underlättas givetvis högst väsentligt, om räkenskaperna äro
upprättade i anslutning till enhetliga formulär. Även blanketter för an
-
Kungl. Majds proposition Nr 205. 49
sökning om understöd kunna erhålla en bättre uppställning och bli lättare
att ifylla, om de ansluta sig till dylika enhetliga räkenskaper. Här är icke
platsen att närmare utveckla frågan om räkenskapsformulärens avfattning
o. dyl. Denna fråga är föremål för särskild utredning. Endast det
må framhallas, att det troligen ej låter sig göra att använda ett och samma
formulär för alla kommuner, utan att olika typer torde få utarbetas.
Kravet på enhetliga räkenskapsformulär för kommunerna bottnar även
rent allmänt sett i förhållanden av sådan vikt, att dess tillgodoseende, åtminstone
i nu föreliggande speciella fall, måste betraktas som innebärande
en billig fordran på kommunerna. En förutsättning är dock givetvis, att
det skall visa sig möjligt att åstadkomma sådana formulär, som smidigt
anpassa sig efter olika kommuners förhållanden.»
I betänkandet har vidare ifrågasatts, att möjlighet borde beredas Kungl.
Maj:t att, där sådant funnes erforderligt, låta genom lämplig person å ort
och ställe verkställa undersökning beträffande understödda kommuners ekonomiska
förvaltning. Dylik kontroll borde förekomma dels i misstänkta
fall, dels stickprovsvis. Troligen skulle under varje år ej många kommuner
behöva besökas.
De i skatteberedningens betänkande i denna del föreslagna bestämmelserna
hava i allmänhet vunnit anslutning från de hörda myndigheternas sida.
Statistiska centralbyrån har dock uttalat, att det syntes väl hårt att såsom
villkor för utjämningsbidrags erhållande uppställa krav på räkenskapernas
anslutning till särskilda av Kungl. Maj:t fastställda formulär samt att detta
syntes bliva vanskligt att i praktiken upprätthålla. Förslaget om inspektion
å ort och ställe genom lämplig person av understödda kommuners ekonomiska
förhållanden bär av en länsstyrelse betecknats såsom mindre praktiskt.
Svenska landskommunernas förbund har beträffande de ifrågasatta formulären
för kommunernas räkenskaper framhållit såsom önskvärt, att allt
för stora fordringar i detta avseende icke ifrågakomme. Det vore även
önskvärt, att förbundet sattes i tillfälle att få taga del av eventuellt förslag
till bestämmelser härom. Beträffande den form, under vilken dylika
formulär för kommunala räkenskaper skulle tillkomma, kunde det emellertid
ifrågasättas, om detta borde ske genom Kungl. Må j: t s administrativa
lagstiftning. Visserligen kunde det sägas, att det här blott gällde frågan
om villkor för skatteutjämning och att en viss enhetlighet i räkenskapsföringen
då vore önskvärd. Men en lagstiftning som denna, vilken som
villkor för eventuellt understöd av skatteutjämningsmedel satte kravet på
att hava följt vissa formulär för räkenskaperna, Finge i realiteten en vidstiäcktaie
innebörd än vad det i första hand kunde synas. Kommunerna
kände på förhand ofta icke sitt framtida skattetryck, och för att vara på
den säkra sidan kunde de anse sig skyldiga att följa räkenskapsformulären,
ehuru de icke vore berättigade till skatteutjämningsmedel. I och för sig
vore ju därmed knappast någon skada skedd. Men på grund av detta förhållande
vidgade sig frågan om fastställda formulär för de kommunala
räkenskaperna till en mera allmän angelägenhet, som intimt ingrepe i de
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 170 höft. (Nr 209.) I
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
kommunala angelägenheterna på ett sådant sätt, att det kunde ifrågasättas,
om icke en lagstiftning härom borde vara av en allmän kommunallags
natur.
Såsom jag förut anfört är det ytterst angeläget, att ingenting underlåtes,
som kan vara ägnat att bereda möjlighet till en fullt saklig och
ingående prövning av understödsfrågorna. Ur denna synpunkt finner
jag mig böra förorda de i betänkandet föreslagna bestämmelserna i denna
del. Vad särskilt angår frågan om räkenskapernas uppställning efter
enhetliga formulär, torde ett realiserande av kravet härom vara av den
största betydelse ur nyssberörda synpunkt. Då emellertid frågan om fastställande
av räkenskapsformulär, som givetvis kräver noggrant övervägande,
möjligen icke hinner bringas till lösning å sådan tid, att formulären
kunna komma till användning redan under den tid, för vilken understöd
enligt den nya förordningen första gången komma att beviljas, har
jag låtit vidtaga viss härav betingad jämkning i skatteberedningens under
förevarande paragraf intagna förslag.
Att, såsom svenska landskommunernas förbund synes hava tänkt sig,
detaljförslag till räkenskapsformulär skulle föreläggas riksdagen för att
i lagstiftningsväg antagas, kan jag icke finna vare sig erforderligt eller
lämpligt. Däremot böra givetvis vederbörande myndigheter och korporationer
erhålla tillfälle att yttra sig rörande förslag till dylika formulär,
innan dessa av Kungl. Maj:t fastställas.
I likhet med skatteberedningen anser jag det vara av vikt, att möjlighet
beredes att någon gång å ort och ställe företaga undersökning rörande
understödda kommuners ekonomiska förvaltning. I förevarande sammanhang
torde emellertid allenast erfordras, att den i skatteberedningens förslag
upptagna bestämmelsen om skyldighet för kommun att hålla sina
räkenskaper med flera handlingar tillgängliga för granskning från statens
sida inflyter i förordningen.
Härefter uppläser föredragande departementschefen ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning angående understöd av
skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner samt föreslår,
att förslaget måtte i proposition föreläggas riksdagen.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla, och skall till riksdagen avlåtas
proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Vid protokollet:
E. Regnér.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1927:304 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. s. 2 i texten