Sök i Ratio Lex

Med förslag till taxeringsförordning

306 sidor, varav 297 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 297 av 306 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:210, Med förslag till taxeringsförordning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

1

Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till taxeringsförordning;

given Stockholms slott den 4 mars 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till taxeringsförordning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

■Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 samt.

ISO /m/7. (Nr 210.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Förslag

till

Taxeringsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande stadganden.

1 *.

Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, förordningarna om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, om kommunal progressivskatt och

om utjämningsskatt samt enligt lagen om skogsaceis verkställes av särskilda

beskattningsnämnder i den ordning här nedan angives.

Angående skyldighet för vissa i denna förordning omförmälda beskattningsnämnder

att taga befattning med frågor om avgiftsplikt enligt lagen

om allmän pensionsförsäkring stadgas i sistnämnda lag.

2 §.

1 mom. I denna förordning förstås med

allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas

år 1928 och därefter vart femte år;

särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas

de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;

taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomstskatt,

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt eller

utjämningsskatt; samt

virkestaxering: taxering till skogsaceis.

Särskild fastighetstaxering, taxering för inkomst eller förmögenhet samt

virkestaxering sammanfattas under benämningen årlig taxering.

2 mom. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun

hava i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Huruvida någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter

de i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade grunder.

Vad i denna förordning stadgas om person, som är här i riket bosatt,

skall äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistas

utan att vara härstädes bosatt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

3 mom. Bär ej annat angives eller av sammanhanget framgår, förstås i

denna förordning med län jämväl Stockholm, med länsstyrelse jämväl överståthållarämbetet

samt med landskamrerare jämväl kamreraren vid överståthållarämbetets

avdelning för uppbördsärenden, enligt 15 § 1 mom. förordnat

allmänt ombud hos den mellankommunala prövningsnämnden ävensom

i 15 § 2 mom. omförmäld tjänsteman.

2 KAP.

Om beskattningsnämnder.

Olika slag av nämnder och deras verksamhetsområden.

3 §.

1 mom. Beskattningsnämnder vid allmän fastighetstaxering äro i första

instans

å landet: beredning snämnder, som uppgöra förslag till taxering, och

fastighetstaxering snämnder, som besluta om taxering, samt

1 städerna: fastighet staxering snämnder, som omedelbart verkställa taxering.

Beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhetsområden

äro beredningsdistrikt och fastighetstaxering sdistrikt.

Över dessa nämnder äro fastighetspr övning snämnder.

Varje län utgör för sig ett pr övning sdistrikt med en fastighetsprövningsnämnd.

Stockholms stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt. Där tjänstgör

den i 2 mom. omförmälda prövningsnämnden för staden såsom fastighetsprövningsnämnd.

2 mom. Beskattningsnämnder vid årlig taxering äro i första instans

taxeringsnämnder, var och en inom sitt taxeringsdistrikt. En taxeringsnämnd

i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbetet att, utöver

nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd

(den gemensamma taxeringsnämnden) handlägga ärenden, som

avses i 77 § 2 mom.

över dessa nämnder äro prövning snämnder.

Varje län utgör för sig ett prövningsdistrikt med en länspr övning snämnd.

Stockholms stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt med en prövningsnämnd

(Stockholms stads prövningsnämnd).

Därjämte finnes en för hela riket gemensam prövningsnämnd (den mellankommunala

prövningsnämnden).

3 mom. Förutom de prövningsnämnder, som omtalas i 1 och 2 mom.,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. May.ts proposition Nr 210.

skola finnas dels för varje prövningsdistrikt en särskild prövning snämnd

och dels för hela riket en gemensam särskild mellankommunal prövningsnämnd.

4 §.

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt verkställes

av länsstyrelsen senast den 31 augusti samt indelning i taxeringsdistrikt för

årlig taxering senast den 30 november året näst före taxeringsåret.

Distrikten skola givas den omfattning, som betingas av vederbörande

nämnds arbetsuppgifter och anses lämplig för arbetets behöriga slutförande inom

därtill anslagen tid. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen uppdela kommun

i två eller flera distrikt eller förena två eller flera landskommuner till ett

distrikt. I särskilda fall må länsstyrelsen vid uppdelning av kommun i flera

taxeringsdistrikt förordna, att vid taxering för inkomst eller förmögenhet

beträffande viss grupp eller vissa grupper skattskyldiga eller vid särskild

fastighetstaxering eller vid virkestaxering annan indelning skall tillämpas,

än som föreskrives för taxeringen i övrigt. Varje fastighetstaxeringsdistrikt

skall omfatta flera beredningsdistrikt.

Innan länsstyrelsen verkställer ny distriktsindelning i stad eller ändrar

därstädes tillämpad indelning, skall, utom vad angår Stockholm, yttrande

från magistraten eller stadsstyrelsen infordras.

Nämnder för allmän fastighetstaxering.

5 §.

1 mom. Beredningsnämnd består av ordförande, förordnad av länsstyrelsen,

och ledamöter, valda kommunvis till ett antal, som i samband med

indelningen i beredningsdistrikt bestämmes av länsstyrelsen med hänsyn

till beredningsdistriktets storlek och under iakttagande att ledamöterna

skola vara minst fyra och, om distriktet består av mer än en kommun,

minst två från varje kommun.

Ordföranden förordnas i samband med indelningen i beredningsdistrikt.

Ledamöterna ävensom suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kommunalstämma

eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. Valet skall

förrättas senast den 15 oktober året näst före taxeringsåret. Om utgången

av valet skall den som därvid fört ordet omedelbart ufiderrätta ej mindre

de valda än även ordföranden i beredningsnämnden och länsstyrelsen.

2 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter må anföras hos

länsstyrelsen senast före klockan tolv å femtonde dagen efter .valets förrättande

eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter; och gälle i

övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar vad i föi''ordningen om

kommunal styrelse på landet är stadgat angående besvär över kommunal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

&

stämmas eller fullmäktiges beslut. Finner länsstyrelsen anledning förordna

om nytt val på grund därav, att vid valet någon grupp av skattskyldiga

icke, på sätt i 12 § 1 mom. sägs, blivit tillbörligen företrädd, har länsstyrelsen

att meddela föreskrift, huru många ledamöter för varje grupp skola

väljas. Varder det därefter företagna valet överklagat och befinnes detsamma

icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i nämnden.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

3 mom. Vid det tillfälle, då val av ledamöter och suppleanter i beredningsnämnden

verkställes, må bland de sålunda utsedda ledamöterna väljas

eu för varje kommun eller, där kommun omfattar flera beredningsdistrikt,

en för varje distrikt att på kommunens bekostnad deltaga i det i 59 § omförmälda

sammanträdet.

6 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt på landet

sex och i stad fyra ledamöter.

Ordföranden förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen i

fastighetstaxeringsdistrikt.

Av ledamöterna förordnas en av länsstyrelsen och i övrigt inträda i

nämnden:

på landet:

a) två av länets landsting valda ledamöter;

b) vederbörande beredningsnämndsordförande eller, där denne förordnats

att vara ordförande i fastighetstaxeringsnämnden, annan, som av länsstyrelsen

utses i hans ställe; ävensom

c) två kommunvis av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige

finnas, av dessa valda ledamöter, av vilka minst en skall hava tjänstgjort

i beredningsnämud inom vederbörande kommun;

och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landsting valda i hela taxeringsdistriktet,

beredningsnämndsordföranden eller den i hans ställe utsedda

ledamoten, då fråga är om taxering av fastighet inom ordförandens beredningsdistrikt,

samt de av kommun valda, då fråga är om taxering av fastighet

inom kommun, för vilken de valts; samt

i stad:

tre av stadsfullmäktige eller, där stadsfullmäktige icke finnas, av allmän

rådstuga valda ledamöter.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för

varje ledamot, förrättas av landsting å lagtima möte, av kommunalstämma

eller kommunalfullmäktige i december månad och av stadsfullmiiktige eller

allmän rådstuga i september månad året näst före taxeringsåret.

Om utgången av val, som förrättats av landsting, underrättas såväl de

valda som länsstyrelsen. Om övriga i denna paragraf omförmälda val har

den som därvid fört ordet att underrätta ej mindre de valda än även ordföranden

i fastighetstaxeringsnämnden och länsstyrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

2 mom. Över landskommunernas ock städernas val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd

må besvär anföras i enahanda ordning, som är stadgad

i 5 § 2 mom. första punkten. Vad i övrigt finnes stadgat i samma mom.

skall hava motsvarande tillämpning å här ifrågavarande val.

7 §.

1 mom. Fastigketsprövningsnämnd i län skall bestå av minst tolv, högst

tjugufyra ledamöter. Ledamöterna utses av länsstyrelsen före utgången av

april månad under taxeringsåret

till hälften bland dem, som deltagit i fastighetstaxeringsnämndernas arbete

efter förordnande av länsstyrelsen eller val av landsting,

till en fjärdedel bland dem, som deltagit i samma arbete efter val av

kommun, samt

till en fjärdedel bland personer inom länet, vilka icke deltagit i nämnda

arbete men genom sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i

fråga om fastighetsvärdering.

Enligt samma grunder utser länsstyrelsen suppleanter till antal, motsvarande

minst hälften av antalet ordinarie ledamöter i nämnden.

2 mom. Vid sammankomst med fastighetsprövningsnämnd i län skall

landshövdingen vara ordförande med rättighet att deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Vid förfall för landshövdingen skall efter nämndens

val en av dess ledamöter tjänstgöra såsom ordförande. Därest vid sådant

val särskild ordförande erfordras, skall landskamreraren tjänstgöra såsom

sådan.

Nämnder för årlig'' taxering.

8 §.

1 mom. Taxeringsnämnd består av ordförande och ledamöter.

2 mom. Länsstyrelsen förordnar årligen i samband med indelningen i

taxeringsdistrikt dels ordförande i taxeringsnämnden och dels en person att

i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden. Den senare deltager i

virkestaxering endast i det fall att kommunombud eller skogsvårdsombud,

varom nedan förmäles, icke utsetts.

3 mom. För varje kommun eller, där kommun blivit delad i flera taxeringsdistrikt,

för varje distrikt väljer på landet kommunalnämnden och i

stad drätselkammaren, i Stockholm drätselnämnden, en person att i egenskap

av kommunombud vara ledamot i taxeringsnämnden, då fråga är om

taxering inom kommunen eller distriktet; dock skall kommunombud ej deltaga

i den gemensamma taxeringsnämndens överläggningar och beslut. På

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ansökan av kommun må, när särskilda skäl därtill äro, länsstyrelsen medgiva,

att kommunombud ej skall väljas för kommunen.

Kommunombud jämte suppleant för honom väljes i januari månad, förste

gången år 1928 och därefter vart fjärde år. Därest på grund av kommunombuds

eller suppleants avgång eller till följd av ändring i distriktsindelningen

nytt val erfordras under perioden, skall ofördröjligen sådant val företagas

för återstoden av perioden. Om utgången av val av kommunombud

och suppleant för honom skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta

ej mindre de valda än även ordföranden i taxeringsnämnden och länsstyrelsen.

4 mom. Därjämte skola ledamöter i taxeringsnämnden ävensom suppleanter,

en för varje ledamot, väljas på landet av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige

finnas, av dessa samt i stad av stadsfullmäktige eller, där

stadsfullmäktige icke finnas, av allmän rådstuga. Antalet här avsedda ledamöter

skall, om taxeringsdistriktet består av en kommun eller del av kommun,

bestämmas i sammanhang med valet och utgöra minst tre, högst sju. Består

taxeringsdistriktet av två eller flera kommuner, bestämmes antalet ledamöter

från varje kommun av länsstyrelsen i samband med indelningen i taxeringsdistrikt

med iakttagande av att ledamöterna skola vara högst fyra från varje

kommun, dock sammanlagt högst tio. Valet skall förrättas under december

månad för nästkommande år. Om utgången av valet skall den som därvid

fört ordet omedelbart underrätta ej mindre de valda än även ordföranden i

taxeringsnämnden.

Över de i detta mom. omförmälda val må besvär anföras i enahanda ordning,

som är stadgad i 5 § 2 mom. första punkten. Vad i övrigt finnes stadgat i

samma mom. skall hava motsvarande tillämpning å här ifrågavarande val.

5 mom. Vid virkestaxering skall såsom ledamot i taxeringsnämnden deltaga

en av skogsvårdsstyrelsen eller, då fråga är om taxering av virke från

skyddsskogar eller från skogar, som lyda under lagen om vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden,

en av vederbörande över jägmästare utsedd ledamot (skogsvårdsombud). Skogsvårdsstyrelsen

eller överjägmästaren må dock, då skäl därtill äro, besluta

att icke utse skogsvårdsombud för visst eller vissa distrikt.

Skogsvårdsombud jämte suppleant för honom utses senast den 15 februari

under taxeringsåret. Till ombud eller suppleant må utses en av de i 4 mom.

omförmälda ledamöterna. Om sitt val skall skogsvårdsstyrelsen eller överjägmästaren

ofördröjligen underrätta ej mindre de utsedda än även ordföranden

i taxeringsnämnden och länsstyrelsen. Har skogsvårdsstyrelse eller

överjägmästare beslutat att icke utse skogsvårdsombud, skola ordföranden

i taxeringsnämnden och länsstyrelsen underrättas härom.

9 §.

1 mom. Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsuämnd

skola bestå av minst åtta, högst femton ledamöter, vilka utses årligen av

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

länsstyrelsen bland personer, som äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd

inom prövningsdistriktet. Minst halva antalet skall utses bland dem som

jämlikt 89 § därtill föreslås.

Enligt samma grunder utser länsstyrelsen suppleanter till antal, motsvarande

minst hälften av antalet ordinarie ledamöter i nämnden.

2 mom. Vid sammankomst med länsprövningsnämnd skall landshövdingen

och vid sammankomst med Stockholms stads prövningsnämnd överståthållaren

eller, om han icke är tillstädes, underståthållaren vara ordförande

med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Vid

förfall för landshövdingen eller för över- och underståthållaren skall efter

nämndens val en av dess ledamöter tjänstgöra såsom ordförande. Därest

vid sådant val särskild ordförande erfordras, skall ordet föras av landskamreraren.

10 §.

Den mellankommunala prövningsnämnden utgöres av ordförande och sju

ledamöter, vilka årligen utses av Kungl. Maj:t. En av ledamöterna skall

förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans

ställe. För varje ledamot utser Kungl. Maj:t en suppleant.

Varje länsstyrelse skall årligen i skrivelse, som senast den 31 maj insändes

till finansdepartementet, nämna två personer, lämpliga att deltaga i den

mellankommunala prövningsnämndens arbete. Bland de sålunda nämnda

utser Kungl. Maj:t minst fyra av ledamöterna samt deras suppleanter.

11 $.

1 mom. De särskilda prövningsnämnderna i prövningsdistrikten bestå av

tre ledamöter, vilka den ordinarie prövningsnämnden utser inom sig. I enahanda

ordning utses två suppleanter.

Å dessa prövningsnämnder skola bestämmelserna i 9 § 2 mom. hava motsvarande

tillämpning, i

2 mom. Den särskilda mellankommunala prövningsnämnden utgöres av

dels ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden eller vid

förfall för honom vice ordföranden, dels två ledamöter, vilka den ordinarie

nämnden utser inom sig. För ledamöterna utses i enahanda ordning två

suppleanter.

För beskattningsnämnderna gemensamma bestämmelser.

12 %.

1 mom. Till medlemmar i beskattningsnämnd böra utses redliga och allmänt

aktade personer, som kunna antagas besitta nödig insikt och erfarenhet

för taxeringens verkställande. Vid kommuns'' val av ledamöter i dylik

nämnd skall tillses, att, såvitt möjligt är, såväl ägare eller brukare av

fastighet som rörelseidkare, arbetare och andra inkomsttagare komma att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

äga säte och stämma i nämnden samt att kännedom om vederbörande distrikts

olika delar kommer att företinnas inom densamma.

2 mom. Magistratsperson, häradsskrivare eller landsfiskal må ej utan

laga förfall avsäga sig länsstyrelses förordnande att vara ordförande eller

ledamot i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd.

Envar annan är skyldig att, såvida han är inom vederbörande nämnds

distrikt boende och icke under minst fem år deltagit i taxeringsarbetet

inom distriktet eller är av laga förfall hindrad, mottaga uppdrag

att vara ordförande eller ledamot i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd

eller taxeringsnämnd.

3 mom. Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd,

fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd utses allenast den, som är

inom kommunen mantalsskriven, och av landsting må till ledamot eller

suppleant i fastighetstaxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven

i kommun inom fastighetstaxeringsdistriktet; och må ej annan väljas än

den, som tillika under året näst före taxeringsåret haft att utgöra allmän

kommunalskatt till kommunen eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

och jämväl, i den mån utskylderna vid tiden för valet varit förfallna,

erlagt desamma.

4 mom. Medlem i beskattningsnämnd skall vara svensk medborgare.

Ej må dylikt uppdrag utövas av den, som är omyndig eller försatt i

konkurstillstånd, ej heller av den, som är förklarad ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas eller som eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd

icke må utöva allmän befattning eller som genom utslag, vilket

ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till dylik straffpåföljd eller som bistånd

under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som är förklarad ovärdig att föra annans talan inför rätta.

13 §.

Beredningsnämnds, fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds vid

utlyst sammanträde närvarande medlemmar äga att, om det för taxeringsförrättningens

fortgång erfordras och utsedd suppleant för tillfället icke finnes

att tillgå, inkalla annan till ledamot valbar person att i förrättningen deltaga,

dock icke såsom ersättare för av länsstyrelse förordnad medlem i nämnden,

för kommunombud eller för skogsvårdsombud.

14 §.

1 mom. Beskattningsnämnd så ock ordförande i taxeringsnämnd äger att

för utförande av sitt uppdrag i mån av behov åtnjuta biträde av sakkunnig,

som, då fråga är om biträde åt annan beskattningsnämnd än prövningsnämnd

eller om biträde åt ordförande i taxeringsnämnd, tillkallas av vederbörande

ordförande efter samråd med landskamreraren, då fråga är om

biträde åt fastighetsprövningsnämnd, länsprövningsnämnd eller Stockholms

stads prövningsnämnd, förordnas av länsstyrelsen samt, då fråga är om

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

biträde åt den mellankommunala prövningsnämnden, utses av nämnden.

Finner landskamrerare nödigt att vid handläggning av taxeringsfrågor anlita

biträde av sakkunnig, må han själv tillkalla sådan.

2 mom. Hos länsstyrelsen skall, efter Kungl. Maj:ts närmare föreskrift,

anställas erforderligt antal i bokföring sakkunniga personer med åliggande

att efter anmodan lämna biträde, som i 1 mom. sägs. I mån av behov äger

länsstyrelsen jämväl träffa avtal med erforderligt antal i skogshushållning

kunniga personer att, då de jämlikt 1 mom. därtill kallas, biträda vid

taxering av skogsmark och växande skog samt vid virkestaxering. Landskamreraren

meddelar de sakkunniga nödiga anvisningar för fullgörandet av

deras uppdrag.

3 mom. Ordförande i beredningsnämnd, i fastighetstaxeringsnämnd eller

i taxeringsnämnd äger anlita skrivbiträde, som av ordföranden tillkallas. Vid

uppläggandet och kompletterandet av de längder, som skola föras hos fastighetstaxeringsnämnd

och taxeringsnämnd, skall i stad, där magistrat finnes,

erforderligt biträde lämnas av uppbörds- eller annan tjänsteman, som ställes

till förfogande i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av

magistraten.

15 §.

1 mom. Kungl. Maj:t förordnar årligen en person att vara allmänt ombud

hos den mellankommunala prövningsnämnden med skyldighet att fullgöra

de åligganden, som hos annan prövningsnämnd ankomma på landskamreraren,

och ställer till hans förfogande lämpligt antal biträden. Kungl.

Maj:t utser protokoll- och längdförare hos nämnden.

2 mom. Där så anses oundgängligen nödvändigt, må länsstyrelse ävensom

överståthållarämbetet, efter Kungl. Maj:ts medgivande, förordna person med

länsbokhållares kompetens att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa

grupper av sådana ärenden fullgöra de åligganden, som enligt denna förordning

åvila landskamreraren och kamreraren vid överståthållarämbetets

avdelning för uppbördsärenden.

B KAP.

Om uppgifter till ledning vid taxering.

I. Deklarationer och andra uppgifter vid allmän fastighetstaxering.

16 §.

1 mom. Ägare av fastighet är skyldig att utan anmaning till ledning

för allmän fastighetstaxering avgiva deklaration (allmän fastighetsdeklaration).

Därest fastighet innehaves av någon, som enligt 13 § kommunalskattelagen

är att anse såsom ägare eller är i ägares ställe skattskyldig,

skall vad nu sagts om ägare i stället gälla sådan innehavare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

11

Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastighetens areal

av olika ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäkringsvärde,

den senast för fastigheten erlagda köpeskillingen, hyror och därmed jämförlig

avkastning av fastigheten samt till fastigheten hörande särskilda förmåner

ävensom, beträffande jordbruksfastighet, om åkerjordens dränering, kreatursbesättningen

och skogen.

År jordbruksfastighet upplåten på arrende, skall nu föreskriven deklarationsplikt

i fråga om åkerjordens användning och dess dränering samt

om kreatursbesättningen åvila arrendatorn i stället för ägaren eller innehavaren.

Kungl. Maj:t må föreskriva, att vid avgivande av allmän fastighetsdeklaration

utöver de uppgifter, som nu sagts, uppgifter skola lämnas för statistiskt

ändamål.

Allmän fastighetsdeklaration skall avgivas å blankett enligt formulär, som

i enlighet med vad nu sagts fastställes av Kungl. Maj:t.

2 mom. Har efter avlämnandet av allmän fastighetsdeklaration men före

taxeringsårets ingång fastighet eller del därav övergått till ny ägare eller

därmed likställd innehavare, äro såväl den förutvarande som den nye ägaren

eller innehavaren skyldiga att inom tio dagar därefter härom göra anmälan

till vederbörande beredningsnämnds ordförande på landet eller fastighetstaxeringsnämnds

ordförande i stad eller till länsstyrelsen; och bör i fall,

då genom överlåtelse fastighet blivit uppdelad, överlåtelsehandlingen i huvudskrift

eller bestyrkt avskrift företes.

3 mom. Efter anmaning av ordföranden i beredningsnämnden eller i fastighetstaxeringsnämnden

eller av landskamreraren vare ägare eller därmed

likställd innehavare av fastighet skyldig att till ledning vid fastighetens

taxering avgiva uppgift jämväl angående andra förhållanden, än dem som

finnas angivna i deklarationsformuläret.

17 §.

Till ledning vid allmän fastighetstaxering skola följande handlingar

avlämnas:

a) av häradsskrivare eller vederbörande tjänsteman i annan stad än Stockholm

:

de till honom, enligt vad därom är särskilt stadgat, från domaren på

landet och rätten i stad överlämnade lagfartsförteckningarna för tiden från

och med den 1 juli året näst före det, då allmän fastighetstaxering senast

ägde rum, till och med den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas;

b) av hypoteksinrättning:

uppgift å det värde, vartill i hypoteksinrättningen till belåning anmäld

fastighet blivit uppskattad vid värdering, som blivit för dylikt låns

erhållande anställd och godkänd under tiden från och med den 1 juli året

näst före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, till och med

den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

c) av brandförsäkringsanstalt:

uppgift rörande försäkringsvärdet å de till annan fastighet än .jordbruksfastighet

hänförliga byggnader, som blivit hos anstalten försäkrade mot

brandskada eller vilkas försäkring till beloppet förändrats under tiden från

och med ingången av det år, då uppgiften skall avlämnas, till och med utgången

av augusti månad samma år; och bör dylik uppgift meddelas särskilt

för varje fastighet samt, då uppgift ej avser hela byggnadsbeståndet å

en fastighet, redogörelse även lämnas för gällande, av anstalten meddelade

brandförsäkringar å övriga på samma fastighet uppförda byggnader.

18 §.

Länsstyrelsen har att i den omfattning, sådant kan anses nödigt eller

lämpligt, i fråga om enskilda skogar med inskränkt dispositionsrätt, för vilka

nyare hushållningsplaner finnas upprättade, från vederbörande revirförvaltare,

i god tid innan de i 58 § 1 mom. andra stycket omförmälda längderna

skola upprättas, infordra för taxeringen erforderliga uppgifter ur hushållningsplanerna.

19 §.

1 mom. Allmän fastighet sdeklaration samt uppgift enligt 17 § skola avlämnas

senast den 15 september året näst före det, då allmän fastighetstaxering

skall äga rum, och ingivas:

när fråga är om deklaration eller om uppgift enligt 17 § c),

beträffande fastighet på landet: till ordföranden i beredningsnämnden för

det beredningsdistrikt, landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt eller länsstyrelsen

i det län, där fastigheten är belägen;

beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och

beträffande fastighet i annan stad: till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden

för det distrikt, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller

länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen; samt

när fråga är om uppgift enligt 17 § a) eller b),

beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och

beträffande fastighet annorstädes: till länsstyrelsen.

2 mom. Uppgift eller upplysning till ledning vid allmän fastighetstaxering,

som skall avgivas på grund av anmaning, avlämnas inom den i anmaningen

angivna tid till den, som utfärdat anmaningen.

3 mom. Uppgifter enligt 17 § skola vid avlämnandet vara ordnade kommun-

eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller annorledes

vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp

av uppgifter avser.

20 §.

Underlåter någon, som är skyldig avgiva allmän fastighetsdeklaration eller

i 17 § c) omförmäld uppgift, att inom föreskriven tid avgiva dylik deklaration

eller uppgift, och efterkommer han icke heller anmaning att fullgöra

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

berörda skyldighet, må för deklarationens eller uppgiftens införskaffande

anlitas biträde av länsstyrelsen, som, därest deklarationen eller uppgiften

prövas vara för fastighetstaxeringen erforderlig, äger förelägga den försumlige,

därest han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite. Länsstyrelsen

äger meddela vitesföreläggande jämväl då hypoteksinrättning icke inom föreskriven

tid avlämnat uppgift enligt 17 § b) och icke efterkommit anmaning

att avlämna sådan uppgift. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning

av dylikt föreläggande, äger att därför av den försumlige undfå

gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning, då anmaning att förete

överlåtelsehandling enligt 16 § 2 mom. eller att avlämna uppgift enligt 16 §

3 mom. icke efterkommits.

II. Deklarationer och andra uppgifter vid särskild fastighetstaxering.

21 §.

1 mom. Har vid ingången av år, då särskild fastighetstaxering äger

rum, beträffande viss fastighet förhållande förelegat av beskaffenhet att böra

jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleda åsättande av nytt

taxeringsvärde, är fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare skyldig

att utan anmaning till ledning för fastighetens taxering det året avgiva

deklaration (särskild fastighetsdeklaration).

Har fastighet eller komplex av fastigheter, som vid senaste fastighetstaxering

behandlats som taxeringsenhet, därefter uppdelats mellan flera

ägare eller innehavare, skola dylika deklarationer avgivas av samtliga ägare

eller innehavare, av envar beträffande hans del av taxeringsenheten.

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt formulär,

som fastställes av Kungl. Maj:t, och innehålla upplysning om det förhållande,

som skall föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde, ävensom i erforderliga

delar sådana uppgifter beträffande fastigheten, som omförmälas i 16 §.

2 mom. Efter anmaning av ordföranden i taxeringsnämnden eller landskamreraren

vare ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, även

om han förmenar, att sådant förhållande, som enligt 1 mom. föranleder

deklarationsplikt, icke förelegat, skyldig avgiva särskild fastighetsdeklaration

rörande fastigheten.

3 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är efter

anmaning av taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren skyldig

att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift jämväl angående

andra förhållanden, än dem som angivas i deklarationsformuläret.

22 §.

Varje år, då särskild fastighetstaxering äger rum, skall av brandförsäkringsanstalt

avlämnas uppgift, som i 17 § c) sägs, beträffande byggnader, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

under nästföregående år blivit hos anstalten försäkrade mot brandskada

eller vilkas försäkring under samma tid till beloppet förändrats; och bör

dylik uppgift meddelas särskilt för varje fastighet samt, då uppgift ej avser

hela byggnadsbeståndet, redogörelse även lämnas för gällande, av anstalten

meddelade brandförsäkringar å övriga på samma fastighet uppförda byggnader.

23 §.

1 mom. Särskild fastighetsdeklaration, som jämlikt 21 § 1 mom. skall

avgivas utan anmaning, samt uppgift enligt 22 § skola avlämnas senast den

15 februari under taxeringsåret och ingivas

beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och

beträffande fastighet annorstädes: till ordföranden i taxeringsnämnden för

det distrikt, länsstyrelsen i det län, magistraten eller stadsstyrelsen i den

stad eller landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där fastigheten är belägen.

2 mom. Särskild fastighetsdeklaration på grund av 21 § 2 mom. samt

annan uppgift eller upplysning till ledning vid särskild fastighetstaxering,

som på grund av anmaning skall avgivas, avlämnas inom den i anmaningen

angivna tid till den, som utfärdat anmaningen.

3 mom. Uppgifter enligt 22 § skola vid avlämnandet vara ordnade

kommun- eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller

annorledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp

av uppgifter avser.

24 %.

Underlåter någon att behörigen avlämna särskild fastighetsdeklaration

eller annan uppgift eller upplysning till ledning vid särskild fastighetstaxering,

skola stadgandena i 20 § hava motsvarande tillämpning.

III. Deklarationer och andra uppgifter vid taxering för inkomst eller

förmögenhet.

Uppgifter till ledning för egen taxering.

25 $.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet

i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för inkomst

eller förmögenhet avlämna deklaration (självdeklaration) nämligen:

1) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit

registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt ekonomisk

förening, så ock annan juridisk person, som antingen under beskattningsåret

haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav härflytande

inkomst åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller enligt 12 § nämnda förordning

är skattskyldig för förmögenhet;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

15

2) fysisk person, som

a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt; eller

b) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet

därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller vid samma års utgång ägt förmögenhet,

för vilken han är skattskyldig enligt nämnda förordning, därest

den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten i någon kommun eller

den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten jämte en

sextionde! av förmögenheten uppgått, i fråga om sådan person som varit här

i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, till minst 600

kronor och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor.

Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsplikt skall, om han är gift,

hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till

sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, däröver förvaltningen

rättsligen tillkommit honom. Har skattskyldig barn, skall hänsyn

tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall taxeras därför.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 2) b) är stadgat skall i

fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk

makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, så ock i

fråga om sådan persons hustru samt barn under 16 år, därest de äro svenska

medborgare och bo hos honom, så anses, som om den skattskyldige varit

bosatt här i riket. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning

eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som icke är svensk medborgare, så ock sådan persons hustru samt

barn under 16 år, vilka bo hos honom och icke äro svenska medborgare,

anses däremot vid tillämpningen av vad i första stycket under 2) b) är stadgat

icke vara här i riket bosatta.

Avlider skattskyldig, skall i fråga om deklarationsplikt för oskift dödsbo

efter honom, försåvitt angår det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffade,

tillämpas vad som skolat gälla för den avlidne.

2 mom. Efter anmaning, av ordföranden i taxeringsnämnden eller av landskamreraren

vare jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna i 1 mom.

har deklarationsplikt, skyldig att avgiva självdeklaration.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel

eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning

av bestämmelsen i 1 mom. första stycket under 2) b) så anses, som om

dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning, önskar

lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må uppgift

härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning,

eller ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 41 § stadgas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

26 %.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett

enligt formulär, som av Kungl. Maj:t fastställes i anslutning till här

nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration infordrats av

ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 25 § 2 mom., de erforderliga upplysningarna

meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma å

deklarationsblankett och därå tager den deklarationspliktiges underskrift.

27 §.

Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild självdeklaration.

Deklarationspliktig skall i den kommun, där han skall taxeras till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt, avgiva allmän självdeklaration till ledning

vid sådan taxering och vid taxering till kommunal inkomstskatt i samma

kommun samt i annan kommun, där han skall taxeras till kommunal

inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till dylik

skatt. Deklarationspliktig, som icke är skattskyldig till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun,

där han skall taxeras till kommunal inkomstskatt.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger

utöva beskattningsrätt, och skall deklarationspliktig taxeras för inkomst

eller förmögenhet såväl inom sådant område som inom annan del av kommunen,

skall, därest de delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhöra

olika taxeringsdistrikt, med avseende å självdeklarations avgivande så anses,

som om varje sådant distrikt utgjorde särskild kommun.

28 §.

Allmän självdeklaration skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn, hemortskommun, där sådan finnes, och hemvist

därstädes, beträffande utlänning nationalitet, beträffande utländsk juridisk

person det land, där styrelsen har sitt säte, samt beträffande skattskyldig,

som allenast under del av beskattningsåret varit i riket bosatt, uppgift om

den tid, han sålunda haft bostad härstädes;

2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för beskattningsåret

åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om förvärvskälla, i

vilken fastighet, underkastad fastighetsskatt, blivit använd, särskilt angivas

dels beskaffenheten av den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastighetens

taxeringsvärde året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde

det året icke varit fastigheten åsatt, dess eljest antagliga värde vid taxeringsårets

ingång, dels ock, därest fastigheten icke använts i förvärvskällan under

hela beskattningsåret eller fastigheten där använts endast till viss del, huru

lång tid eller till vilken del fastigheten sålunda använts;

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 17

3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla;
4)

de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid

taxeringen;

5) de särskilda kommuner och de särskilda administrativa områden inom

kommun, där inkomsten bör beskattas, med uppgift om den ort, där huvudkontor

funnits, och om huru stor del av inkomsten enligt den skattskyldiges

åsikt belöper å varje kommun eller område; ävensom

6) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret,

i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom.

Är skattskyldig gift, skola beträffande sådan boets eller andra makens inkomst

och förmögenhet, över vilken förvaltningen rättsligen tillkommer honom,

lämnas uppgifter av den beskaffenhet, som under 2)—6) omförmäles. Då

skattskyldig skall taxeras för barns förmögenhet, skall uppgift lämnas jämväl

om barnets tillgångar och skulder.

Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse,

skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift i de avseenden,

som omförmälas i anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.

Därjämte skall av svenskt försäkringsaktiebolag meddelas uppgift om vad

som av bolagets till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara

inkomst belöper å aktieägarna i denna deras egenskap och vad som

belöper å försäkringstagarna.

Svenskt aktiebolag sa ock svenskt solidariskt bankbolag skall tillika i allmän

självdeklaration lämna uppgift om bolagets kapital samt svenskt kommanditbolag

uppgift om den å kommanditdelägarna belöpande andelen av bolagets

kapital. Har nu nämnt bolag haft intäkt genom utdelning, för vilken jämlikt

7 § g) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skatteplikt

icke föreligger, skall bolaget lämna uppgift jämväl om utdelningens

belopp.

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse, skall

i allmän självdeklaration i stället för uppgifter enligt första stycket punkterna

3) och 5) lämna uppgift å premieinkomsten här i riket, fördelad å dels

livförsäkring, dels sjöförsäkring och dels annan försäkring, uppgift å den

eller de kommuner, där sysslomannen (generalagenten) haft kontor, samt, då

flera kontor funnits, uppgift å de vid varje kontor influtna premieinkomsterna,

fördelade på nämnda olika slag av försäkring.

29 §.

Särskild självdeklaration skall för den kommun eller, i fall som avses i

27 § tredje stycket, det distrikt, deklarationen avser, innefatta de uppgifter,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO höft. (Nr 210.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

som erfordras för taxeringen inom kommunen eller distriktet; och skall om

sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän självdeklaration är

stadgat.

30 §.

Självdeklaration av den som inom mer än en kommun drivit rörelse av

nedan angiven beskaffenhet skall till ledning vid inkomstens fördelning på

olika kommuner innehålla följande uppgifter, nämligen:

i fråga om bankrörelse:

uppgift genom utdrag av de särskilda kontorens månadsrapporter angående

balansen på in- och utlåningsräkningarna vid varje månads slut,

utelöpande postremissväxlar oberäknade;

i fråga om annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med

värdepapper:

summan av alla intäkter i rörelsen ävensom de vid varje kontor influtna

bruttointäkterna:

i fråga om försäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt:

summan av alla intäkter i rörelsen ävensom premieinkomstens fördelning

på de olika kontoren;

i fråga om jordstyckningsföretag:

sammanlagda beloppet av köpeskillingarna för alla under beskattningsåret

försålda fastigheter och köpeskillingarnas fördelning å fastigheterna inom

varje kommun;

i fråga om företag, vilket avser att medelst ledning tillhandahålla vatten,

gas eller elektrisk kraft:

den eller de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk funnits och där

vatten, gas eller elektrisk kraft förbrukats, bruttointäkterna inom varje särskild

kommun ävensom, därest av annan till honom levererats vatten, gas

eller elektrisk kraft, mängden såväl av denna leverans som av vad från

företaget distribuerats;

i fråga om järnvägsdrift:

beloppet av den skattskyldiges utgifter för avlöningsförmåner samt dessa

utgifters fördelning på de kommuner, genom vilka järnvägen framgår, och

den kommun, där järnvägen haft huvudkontor, ävensom, i det fall att den

skattskyldige, förutom järnvägsdrift å egen bana, tillika för egen räkning

omhänderhaft trafiken å främmande bana eller den skattskyldige idkat järnvägsdrift

å flera främmande banor, varje stations trafik värde; samt

i fråga om spårvägsdrift eller linjetrafik med omnibus:

sammanlagda antalet tillryggalagda vagnkilometer och vagnkilometertalet

inom varje kommun,, där spårvägen framdragits eller linjetrafik ägt rum.

Vad här är sagt om kommun skall gälla jämväl i fråga om inom kommun

beläget administrativt område, där menighet äger utöva beskattningsrätt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

19

31 %.

Vid självdeklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.

Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig

kontroll, så ock vid självdeklaration för annan deklarationspliktig, som nästföregående

år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, skall för tid, som

deklarationen omfattar, fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning

samt av vinst- och förlusträkning, där sådan föres.

För verk eller bolag, som nyss nämnts, så ock för ekonomisk förening

skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av revisionsberättelse,

som avgivits för beskattningsåret. Enahanda gäller beträffande förvaltningsberättelse,

som det åligger styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag

eller ekonomisk förening att avgiva.

För inländsk försäkringsanstalt skall utan anmaning därjämte avlämnas

bestyrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinstoch

förlusträkningen samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt

fastställts samt huru vinsten för samma år disponerats.

32 §.

1 mom. Det är envar obetaget att, utöver vad deklarationsformuläret

föranleder, meddela upplysningar till ledning för hans taxering för inkomst

eller förmögenhet.

2 mom. Efter anmaning av ordföranden i taxeringsnämnden eller landskamreraren

är envar pliktig att i den omfattning, som i anmaningen angivits,

meddela för hans taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga

upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret. Dylika

upplysningar skola avgivas skriftligen, men må, om de infordrats av taxeringsnämndens

ordförande, meddelas muntligen inför ordföranden. I sistnämnda

händelse skola upplysningarna skriftligen avfattas av ordföranden

samt undertecknas av den, som meddelat dem.

3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig

föra handelsböcker, är pliktig att efter anmaning av landskamrerare, i

den utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring och därtill

hörande handlingar för granskning, varom förmäles i 79 och 93 §§.

Vad nu stadgats skall beträffande skattskyldig, som varit delägare i vanligt

handelsbolag eller rederi eller personligen ansvarig delägare i kommanditbolag,

tillämpas jämväl å bolagets eller rederiets bokföring och handlingar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Uppgitter till ledning för annans taxering.

33 %.

Till ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet skola varje år

utan anmaning följande uppgifter meddelas, nämligen

a) av statsdepartement och annan statlig eller kommunal myndighet ävensom

av allmän inrättning eller stiftelse, beträffande tjänsteman eller annan,

som där ägt utbekomma avlöning eller pension:

uppgift för envar angående hans förmåner i avlöning eller pension under

nästföregående år, med särskild upplysning i förekommande fall att med

tjänstebefattning följt rätt till fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller

inkomst av sportler, expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar eller andra

liknande ej till beloppet bestämda inkomster;

b) av verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller

blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, av

annat bolag] eller rederi och av envar annan arbetsgivare beträffande dem

som varit anställda i rörelse eller därifrån uppburit pension:

uppgift för envar angående hans förmåner, därvid stadgandet under a)

skall hava motsvarande tillämpning;

c) av försäkringsanstalt:

uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta från

anstalten, angående livräntans belopp; i fråga om livränta, som utgått på

grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst

eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie, dock allenast om livräntans

belopp överstigit 600 kronor;

d) av den, som utbetalt royalty eller avgift för utnyttjande av patent,

mönster eller dylikt:

uppgift för den, till vilken under nästföregående år royaltyn eller avgiften

utbetalts, angående det utbetalda beloppet;

e) av svenskt aktiebolag eller svenskt solidariskt bankbolag, som under

nästföregående år lämnat utdelning till delägarna, ävensom av svensk

ekonomisk förening, som under nämnda år lämnat utdelning å insatser i

föreningen:

1) i fråga om solidariskt bankbolag, ekonomisk förening och sådant aktiebolag,

därifrån utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning icke

får uppbäras av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt

till aktien:

uppgift för envar delägare eller medlem, som uppburit eller ägt uppbära

utdelning, uppgående till sammanlagt minst tio kronor, angående utdelningens

belopp;

2) i fråga om annat aktiebolag:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

21

enahanda uppgift, som under 1) omförmäles, i den mån ägare av aktie

eller i fall, varom förmäles i 38 § 3 mom. kommunalskattelagen, annan,

som uppburit eller ägt uppbära utdelning, är känd;

f) av kommanditbolag, som under nästföregående år lämnat utdelning

till kommanditdelägare:

uppgift för envar delägare, som uppburit eller ägt uppbära utdelning,

uppgående till sammanlagt minst tio kronor, angående utdelningens belopp.

Beträffande pension, livränta eller gratifikation, som ej uppgått till 200

kronor, äger uppgiftsskyldighet icke rum, då för den, som åtnjutit dylik

pension, livränta eller gratifikation, icke tillika skall uppgivas annan inkomst.

I övrigt må icke vid avgivande av uppgift uteslutas någon förmån.

I uppgift angående utdelning, varom nu nämnts, skall angivas den tidpunkt,

då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning. Beträffande uppgifter

rörande annan inkomst skall, i de fall då inkomsten avser kortare tid än

helt år, upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken samma inkomst

åtnjutits.

Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiftspliktig

upprätta särskild uppgiftsbandling för varje person, varom fråga är. Där

så kan ske, bör uppgift fullständigt angiva personens namn, hemvist, bostadsadress

och födelseår samt för den, som ej är svensk undersåte, hans

nationalitet.

34 §.

Vanligt handelsbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall

varje år till ledning för delägares taxering avlämna följande uppgifter angående

bolaget eller rederiet, nämligen

a) för varje kommun, där delägare skall taxeras till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt: uppgift, avfattad enligt reglerna för allmän självdeklaration,

med upplysning tillika om den'' delägaren tillkommande andelen

av bolagets eller rederiets inkomst och’ värdet av hans andel eller lott i

bolaget eller rederiet, samt

b) för varje kommun eller, i fall som avses i 27 § tredje stycket, för

varje taxeringsdistrikt, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla

är att hänföra: uppgift avfattad enligt reglerna för särskild självdeklaration,

med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å

varje delägare belöper.

Uppgift, som under b) avses, skall dock icke lämnas, därest bolagets eller1

rederiets samtliga delägare skola i kommunen eller distriktet taxeras till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skall för den tid uppgiften avser

fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning samt av vinstock

förlusträkning, där sådan föres.

Enahanda uppgiftsskyldighet åligger kommanditbolag beträffande solidarisk

delägare i bolaget.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

35 %.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning av ordförande i taxeringsnämnd

eller landskamrerare följande uppgifter avlämnas, nämligen

a) av arbetsgivare:

uppgift angående avlöningsförmåner, som hos honom åtnjutits av andra

personer än de i 33 § första stycket b) nämnda, med upplysning, i fall då

avlöningsförmånerna icke utgått för helt år eller de utgått med olika belopp

under olika delar av året, om den tid, för vilken de åtnjutits;

b) av den, som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en summa

uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att

fördelas inom laget eller gruppen:

uppgift angående beloppets fördelning; samt

c) av styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande

inrättning:

uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst från den penningförvaltande

inrättningen ävensom beloppet av den skattskyldiges innestående

medel vid viss angiven tidpunkt.

2 mom. Efter anmaning av landskamrerare är idkare av jordbruk, skogsbruk

eller rörelse skyldig avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till

namngiven annan näringsidkare, därest beloppet är av beskaffenhet att

i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse.

Tid och plats för avlämnandet av deklarationer och andra uppgifter.

36 §.

1 mom. Självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas utan

anmaning, skall, försåvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara

avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret.

Staten, landsting, kommun och annan dylik menighet må åtnjuta anstånd

med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.

Verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit

registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så ock annan,

som nästföregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, må tillgodonjuta

liknande anstånd, försåvitt dess räkenskapsår gått till ända senare

än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.

På ansökan av deklarationspliktig, som visar, att i följd av hans förvärvskällors

särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande omfattning

hinder möter att avlämna självdeklaration inom ovan stadgad tid,

må landskamreraren i län, där taxeringen skall äga rum, utsätta särskild

tid för avlämnandet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Vad i tredje och fjärde styckena är sagt skall hava motsvarande tillämpning

å delägare i vanligt handelsbolag eller rederi samt å solidarisk delägare

i kommanditbolag.

2 mom. I 31 § andra och tredje styckena omförmälda handlingar skola

avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de självdeklarationer, som

den deklarationspliktige avgiver. Möter hinder därför, skola handlingarna

avlämnas så fort ske kan.

3 mom. Uppgifter enligt 33 och 34 §§ skola vara avlämnade senast den

15 februari under taxeringsåret; dock må vanligt handelsbolag, kommanditbolag

och rederi för registreringspliktigt fartyg under enahanda villkor, som

i 1 mom. tredje och fjärde styckena sägs, åtnjuta där omförmält anstånd

med avlämnande av uppgift enligt 34 §.

4 mom. Självdeklaration efter anmaning enligt 25 § 2 mom. så ock annan

uppgift eller upplysning till ledning vid taxering för inkomst eller förmögenhet,

som på grund av anmaning skall avgivas, skall avlämnas inom den tid,

som i anmaningen förelägges; dock må den, som jämlikt 1 mom. av denna

paragraf äger njuta anstånd med avlämnande av självdeklaration, tillgodonjuta

enahanda anstånd med efterkommande av anmaning att avgiva

sådan deklaration eller annan uppgift eller upplysning för egen taxering,

även om i anmaningen förelagts kortare tid för avlämnandet.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga om tillhandahållande

av bokföring och andra handlingar enligt 32 § 3 mom.

37 %.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift

enligt 33 eller 34; § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den

taxeringsnämnd, som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen

eller uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller, om taxeringen skall

äga rum i Stockholm, till överståthållarämbetet och eljest till länsstyrelsen

i det län, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller landsfiskalen i

det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum.

Motsvarande gäller i fråga om avlämnande av handlingar, som omförmälas

i 31 § andra och tredje styckena.

Uppgifter enligt 33 eller 34 § skola vid avlämnandet vara ordnade kommun-

eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller annorledes

vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av

uppgifter avser.

2 mom. Självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning till ledning

vid taxering för inkomst eller förmögenhet, som efter anmaning skall avgivas,

avlämnas till den som infordrat densamma.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Föreskrifter rörande anmaning.

38 $.

1 mom. Har självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas

utan anmaning, icke avlämnats inom föreskriven tid, eller betinnes avgiven

sådan deklaration ofullständig, bör taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren

anmana den deklarationsskyldige att avgiva deklaration eller att

fullständiga den avgivna deklarationen. Avser anmaningen fullständigande

av deklarationen, skall anmaningen innehålla underrättelse, i vilket avseende

deklarationen befunnits ofullständig.

Vad nu sagts gäller ock för det fall, att den som först efter anmaning

är skyldig avgiva deklaration underlåtit ställa sig verkställd anmaning

till efterrättelse eller ock avgivit ofullständig deklaration.

2 mom. Varder uppgift enligt 33 eller 34 § icke avlämnad inom föreskriven

tid, må taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren anmana

den uppgiftsskyldige att inkomma med densamma.

3 mom. Vid anmanings meddelande skall iakttagas, att densamma

skall innehålla föreläggande för den anmanade att, därest han avgiver

självdeklaration, annan uppgift eller upplysning skriftligen, avlämna densamma

till den som utfärdat anmaningen inom viss efter omständigheterna

lämpad tid, minst fem dagar efter delfåendet. Därjämte skall anmaning,

som utfärdas av ordförande i taxeringsnämnd, innehålla meddelande till den

anmanade att, därest han vill begagna sig av medgiven rätt att muntligen

avgiva uppgift eller upplysning, för sådant ändamål inställa sig inför ordföranden

å tid och ort, som i anmaningen angivas. Härutöver skall anmaning

innehålla underrättelse om postadressen för den som utfärdat anmaningen

ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma anmaningen

medför enligt 39 eller 40 § eller 143 § 1 mom.

Om påföljd vid underlåtenhet att avlämna deklaration eller annan uppgift.

39 $.

1 mom. Varder självdeklaration, som skall avgivas jämlikt 25 § 1 mom.

utan anmaning eller jämlikt 25 § 2 mom. efter anmaning, ej avlämnad

inom föreskriven tid, vare den skattskyldige, där ej nedan annorlunda

stadgas, förlustig rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga

taxering, för vilken deklarationen Skolat ligga till grund. Underlåter

den som jämlikt 31 § är pliktig avlämna där angivna handlingar att

hörsamma anmaning att avlämna sådan handling, eller underlåter den som

erhållit anmaning att fullständiga självdeklaration, som varit ofullständig,

att efterkomma sådan anmaning, vare den skattskyldige likaledes för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

25

lustig rätten att’ hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga taxering*

för vilken handlingen eller deklarationen skolat ligga till grund.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt om förlust av rätt att hos kammarrätten

och Kungl. Maj:t överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting,

kommun eller annan dylik menighet.

Underlåter någon, som är pliktig avgiva självdeklaration för staten, landsting,

kommun eller annan dylik menighet, att inom föreskriven tid avgiva

sådan deklaration, och efterkommer han icke heller anmaning om deklarationens

insändande, må för deklarationens införskaffande biträde anlitas av

länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig

tjänsteman, lämpligt vite. Detsamma gäller även för det fall, att anmaning

att fullständiga självdeklaration, som befunnits ofullständig, icke

hörsammats.

3 mom. Kan det skäligen antagas, att den som underlåtit avgiva självdeklaration

därtill haft giltig anledning, eller förmår skattskyldig visa giltig

ursäkt för underlåtenhet i annat hänseende, äge här ovan stadgad påföljd

ej rum.

4 mom. Om ansvar för underlåtenhet att efterkomma anmaning att avgiva

självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas utan anmaning,

eller att efterkomma förnyad anmaning att avgiva självdeklaration,

då skyldighet att avgiva deklaration inträder först efter anmaning, stadgas

i 143 § 1 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna

paragraf omförmäles, eller underlåter någon, som mottagit anmaning att avlämna

upplysningar enligt 32 § 2 mom. eller att tillhandahålla bokföring

och därtill hörande handlingar enligt 32 § 3 mom., att efterkomma dylik

anmaning, skall anteckning därom verkställas i inkomstlängden.

40 §.

1 mom. Om ansvar för underlåtenhet att behörigen fullgöra föreskrifterna

i 33 och 34 §§ stadgas i 144 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33, 34

eller 35 §, må för uppgiftens införskaffande anlitas biträde av länsstyrelsen,

som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänsteman,

lämpligt vite. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning

av dylikt föreläggande, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse

med fem kronor för varje förrättning.

Särskild uppgift angående renskötsel.

41 §.

1 mom. Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 25 § 3 mom.,

skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

anslutning till de i 28 § meddelade föreskrifter. Sådan uppgift bör senast

den 31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 37 § 1 mom. sägs,

eller ock till ordningsmannen i den lappby uppgiftslämnaren tillhör.

Det åligger ordningsman i lappby att granska till honom avlämnade uppgifter

samt å desamma anteckna ej mindre det antal egna renar och skötesrenar,

som för den skattskyldige finnes upptaget i senast upprättade renlängd,

än även de övriga upplysningar och erinringar, som han finner av omständigheterna

påkallade. Uppgifterna skola därefter av ordningsmannen senast

den 10 februari eller, om uppgift senare avlämnas, inom en vecka efter avlämnandet

översändas antingen direkt till vederbörande lappfogde eller ock

till landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum,

med åliggande för denne att ofördröjligen vidarebefordra dem till lappfogden.

2 mom. Sedan uppgifter angående renskötsel enligt 1 mom. inkommit

till lappfogden, har denne att granska och senast den 10 mars till ordföranden

i vederbörande taxeringsnämnd överlämna uppgifterna jämte de upplysningar

och erinringar han finner omständigheterna påkalla.

Särskild uppgift angående lotterivinst.

42 §.

1 mom. Envar som i svenskt penninglotteri eller vid vinstdragning av

här i riket utfärdade premieobligationer erhållit vinst, uppgående till mer

än etthundra kronor, är skyldig att till ledning för egen taxering för inkomst

eller förmögenhet avgiva särskild uppgift om vinsten. Sådan uppgift

skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl.

Maj:t, och avlämnas vid vinstmedlens lyftande till lotteriets anordnare eller

obligationernas utfärdare; och har denne att tillse, att vinst icke utlämnas,

utan att uppgiftsskyldigheten behörigen fullgöres.

2 mom. Enligt 1 mom. avgivna uppgifter skola för varje år senast den

15 februari nästföljande år av lotteriets anordnare eller obligationernas utfärdare

avlämnas i enahanda ordning, som enligt 37 § 1 mom. är föreskriven

för där omförmälda uppgifter. Om ansvar för underlåtenhet att fullgöra

vad nu föreskrivits stadgas i 144 §.

IV. Deklarationer och andra uppgifter vid virkestaxering.

43 %.

1 mom. Avverkare av virke, vilket är att anse såsom avverkat under beskattningsåret,

är pliktig att till ledning för egen taxering till skogsaccis

utan anmaning avgiva deklaration angående virkets rotvärde (virkesdeklaration)

för varje kommun, där det avverkade virkets värde, så beräknat som

i lagen om skogsaccis stadgas, för hela beskattningsåret överstigit 100 kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

27

Finnes inom kommun, som nu nämnts, administrativt område, varom förmäles

i 6 § nämnda lag, och har deklarationspliktig avverkat virke såväl

inom sådant område som inom annan del av kommunen, skall, därest de

delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhöra olika taxeringsdistrikt,

virkesdeklaration avgivas för varje sådant distrikt i vad angår inom distriktet

avverkat virke.

2 mom. Efter anmaning av ordföranden i taxeringsnämnden eller landskamreraren

vare jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna i 1 mom.

har deklarationsplikt, skyldig att avgiva virkesdeklaration över av honom

avverkat virke.

44 §.

Virkesdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å

blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t i anslutning till

här nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration infordrats

av ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 43 § 2 mom., de erforderliga upplysningarna

meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma å

deklarationsblankett och därå tager den deklarationspliktiges underskrift.

45 $.

1 mom. Virkesdeklaration skall innehålla uppgift om skogens (avverkningstraktens)

beteckning och läge i förhållande till viss transportled eller

avsättningsort, om de virkesslag, som utfallit vid avverkningen, samt, vad

angår timmer, om stycketal, dimensioner och kubikmassa i fast mått och,

beträffande övriga virkesslag, med de undantag, som i 2, 3 och 4 mom.

angivas, om 4tubikmassa i fast eller löst mått; dock skall, vad angår flottgods,

stycketal tillika alltid uppgivas.

Deklarationspliktig är skyldig att föreslå det belopp, vartill han anser

rotvärdet för varje särskilt virkesslag böra uppskattas.

1 övrigt är det envar obetaget att meddela de upplysningar, som kunna

tjäna till ledning för hans taxering till skogsaccis.

2 mom. Möter i särskilt fall svårighet att beträffande annat virkesslag

än timmer uppgiva kubikmassa, må uppgift därom utelämnas; dock

vare sådant ej medgivet för den, som yrkesmässigt driver trävarurörelse.

mom. Den som kolat under beskattningsåret avverkat virke må, om

han hellre vill, i virkesdeklarationen angiva, i stället för kubikmassan kolvirke,

mängden av de kol, som vid kolningen erhållits.

Vad nu sagts gäller ej beträffande kolvirke, som förts från skogen för

att annorstädes kolas.

4 mom. I fråga om husbehovsbränsle må virkesmängden angivas antingen

specificerat eller ock endast genom uppgift om antalet hushåll samt

antalet rum och kök, därför bränslet använts, och därjämte om avverkningen

avsett full eller endast partiell bränsleförsörjning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

5 mom. Uträkningen av kubikmassa, där sådan uppgives, bör ske

för timmer: efter toppmått eller mått på mitten i enlighet med den metod,

som använts för timrets intumning;

för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på mitten; samt

för gruvstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast eller

löst, som blivit använt vid mätningen.

Deklarationen skall innehålla uppgift, efter vilka grunder uträkningen i

varje särskilt fall skett.

46 §.

Efter anmaning av taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren

är envar pliktig att till ledning för egen taxering till skogsaccis avlämna

avverkningsjournaler, tumlistor eller andra handlingar, som prövas vara av

betydelse för taxeringen. Dessa handlingar skola, så snart ske kan, efter

användandet återställas till vederbörande.

Efter anmaning som nyss nämnts är vidare envar pliktig att i den omfattning,

som i anmaningen angives, meddela för hans taxering till skogsaccis

erforderliga upplysningar utöver dem som föranledas av deklarationsformuläret.

Dylika upplysningar skola avgivas skriftligen, men må, om de

infordrats av taxeringsnämndens ordförande, meddelas muntligen inför ordföranden.

I sådan händelse skola upplysningarna skriftligen avfattas av ordföranden

samt undertecknas av den, som meddelat dem.

47 §.

*

Har å fastighet avverkats virke, beträffande vilket annan än fastighetens

ägare eller därmed likställd innehavare skall anses såsom avverkare, är

ägaren eller innehavaren skyldig att, efter anmaning av taxeringsnämndens

ordförande eller landskamreraren, avlämna uppgift om avverkarens namn

och adress, den till avverkning upplåtna skogen samt köpeskillingen.

48 §.

Stadgandena i 36 § 1 och 4 mom., 37 § samt 38 § 1 och 3 mom. om tid

och plats för självdeklarations avlämnande samt om anmaning att avgiva

eller fullständiga självdeklaration eller att avgiva annan uppgift eller upplysning

skola hava motsvarande tillämpning vid virkestaxering.

49 $.

1 mom. Varder virkesdeklaration, som skall avgivas jämlikt 43 § 1 mom.

utan anmaning eller jämlikt 43 § 2 mom. efter anmaning, ej avlämnad inom

föreskriven tid, vare den skattskyldige, där ej nedan annorlunda stadgas,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

29

förlustig rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga taxering,

för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Samma påföljd inträder,

om den skattskyldige ej hörsammar anmaning att fullständiga deklaration,

som befunnits ofullständig.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt om förlust av rätt att hos kammarrätten

och Kungl. Maj:t överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting,

kommun eller annan dylik menighet.

Har virkesdeklaration för staten, landsting, kommun eller annan dylik

menighet icke avgivits eller har anmaning att fullständiga dylik deklaration,

som varit ofullständig, icke hörsammats, skall vad i 39 § 2 mom. andra

stycket, är sagt hava motsvarande tillämpning.

3 mom. Kan det skäligen antagas, att den som underlåtit avgiva virkesdeklaration

därtill haft giltig anledning, eller förmår skattskyldig visa giltig

ursäkt för underlåtenhet i annat hänseende, äge här ovan stadgad påföljd

ej rum.

4 mom. Om ansvar för underlåtenhet att hörsamma anmaning att inkomma

med virkesdeklaration, som bort avgivas utan anmaning, eller att

hörsamma förnyad anmaning att inkomma med virkesdeklaration, som skolat

avgivas först efter anmaning, stadgas i 143 § 2 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna

paragraf] omförmäles, eller underlåter någon hörsamma anmaning enligt

46 §, skall anteckning därom verkställas i skogsaccislängden.

50 $.

Hörsammas ej anmaning att avgiva uppgift enligt 47 §, skola stadgandena

i 40 § 2 mom. hava motsvarande tillämpning.

V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra

uppgifter.

51 §.

Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i denna förordning

sägs, skall fullgöras

för omyndig av förmyndaren eller god man, som förordnats enligt 11 kap.

1 § lagen om förmynderskap,

för sådan person, för vilken god man förordnats enligt] 11 kap. 3 eller 4 §

nämnda lag, av gode mannen beträffande vad han har under sin förvaltning,

samt

för avliden person och hans dödsbo av den som sitter i boet, evad han är

delägare eller syssloman, eller, om dödsboet skiftats, av den som vid tiden

för skiftet suttit i boet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

För annan än enskild person och oskift dödsbo skall deklarations- eller

uppgiftsskyldigheten fullgöras av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman

eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller dylik

menighet Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

Om deklarations- eller uppgiftsskyldighet ifrågakommer för bolag, som

upplösts, skall sådan skyldighet fullgöras av den som, då bolaget upplöstes,

var uppgiftspliktig för bolaget. Vad sålunda stadgats skall hava motsvarande

tillämpning i fråga om andra juridiska personer.

52 §.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld uppgift

skall, då ordförande i beredningsnämnd, i fastighetstaxeringsnämnd eller

i taxeringsnämnd eller landskamrerare framställer begäran därom, lämnas av

statens förvaltande verk, allmän inrättning eller överförmyndare.

53 $.

Deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas i Stockholm hos

överståthållarämbetet, i övriga städer hos magistraten eller stadsstyrelsen

och på landet hos ordförande i kommunalnämnd samt därjämte, i fråga om

allmän fastighetstaxering, hos ordförande i beredningsnämnd och, i fråga

om årlig taxering, hos ordförande i taxeringsnämnd. Vad nu sagts om

deklarationsblanketter för årlig taxering skall gälla även i fråga om blanketter

till uppgifter enligt 41 och 42 §§, och skall därjämte blanketter till

uppgift enligt 42 § kostnadsfritt tillhandahållas hos den, som äger att utbetala

vinst.

54 §.

Samtliga i denna förordning omförmälda deklarationer samt andra uppgifter

och upplysningar, som avgivas skriftligen, må jämväl kunna på den

uppgiftspliktiges eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas.

55 %.

Anmaning att avgiva deklaration eller annan för taxering avsedd uppgift

eller upplysning tillsändes den uppgiftspliktige i rekommenderat brev

med allmänna posten; dock må, där så finnes nödigt, för anmaningens delgivande

anlitas i Stockholm överståthållarämbetet, i övriga städer magistraten

eller stadsstyrelsen och å landet landsfiskalen i orten, vilka myndigheter

det åligger att ofördröjligen mot bevis tillställa vederbörande anmaningen.

56 §.

1 mom. Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av ordförande,

kronoombud och kommunombud i vederbörande taxeringsnämnd, i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

31

särskilda fall med biträde av den kommunvalda ledamot taxeringsnämnden

därtill utser, vidare av ordförande och övriga medlemmar i vederbörande

prövningsnämnd samt av landskamrerare och vid hans granskningsarbete

biträdande personer. Därjämte äger sakkunnig, som biträder vid

taxeringsarbetet, verkställa granskning av självdeklaration, för vars behandling

hans biträde påkallas, samt ordningsman i lappby och lappfogde verkställa

granskning av självdeklaration, som lapp inom vederbörande lappby

eller lappfogdedistrikt avgivit. Skrivbiträde, som av ordförande i taxeringsnämnd

tillkallats, äger att i den omfattning, ordföranden bestämmer, taga

del av hos ordföranden befintliga självdeklarationer.

För innehållet i självdeklaration må icke inom beskattningsnämnd lämnas

vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras. Utan den skattskyldiges

skriftligen givna samtycke må självdeklaration icke i beskattningsnämnds

protokoll intagas i vidare mån än som påkallas av stadgandena i 83, 87,

98, 103, 105 och 114 %.

Självdeklaration skall tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, vilka

i och för sin befattning böra erhålla del därav, ävensom i erforderliga fall

ordföranden i annan taxeringsnämnd än den, som har att verkställa taxeringen.

Den, som utför talan för kommun, församling, skoldistrikt, munieipalsamhälle,

vägstyrelse eller landsting i fråga om viss skattskyldigs taxering

till kommunal inkomstskatt eller som utför talan för landsting eller i

landsting icke deltagande stad i fråga om viss skattskyldigs taxering till

kommunal progressivskatt, äger likaledes taga del av självdeklaration, som

avlämnats för den skattskyldige.

Då besvär anförts, skall självdeklaration, som har avseende å taxeringen

i fråga, biläggas besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med menighet

sådant anses icke vara för målets utredning behövligt. Handlingarna skola

vid förekommande delgivningar alltid inneslutas i förseglat konvolut, vilket

skall förses med påskrift om innehållet och i obrutet skick tillställas den

förklaringsskyldige eller annan vederbörande.

I övrigt må självdeklaration icke vara för någon tillgänglig, utan att

den, som avgivit deklarationen, skriftligen medgivit dess offentliggörande;

dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bearbetning

utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken

Kungl. Maj:t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets utgång skola självdeklarationer, som jämlikt bestämmelserna

i denna förordning överlämnats till den mellankommunala prövningsnämnden,

förvaras hos nämnden och övriga självdeklarationer

förvaras hos länsstyrelsen, där ej annat föranledes av stadgandena härovan

(iller i 76 §. Sedan fem år förflutit, skola deklarationerna förstöras,

där ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver.

Vad ovan är sagt om självdeklaration gäller i tillämpliga delar även beträffande

uppgift angående renskötsel enligt 41 §, uppgift angående lotterivinst

enligt 42 §, annan i denna förordning omförmäld, av skattskyldig till

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet lämnad uppgift

eller upplysning ävensom uppgift, varom i 35 § 1 mom. c) förmäles; dock

må uppgift angående lotterivinst vara tillgänglig även för vederbörande

lotterianordnare eller obligationsutfärdare samt av denne anlitade medhjälpare.

2 mom. I fråga om virkesdeklarationer och andra för virkestaxering avlämnade

handlingar skola stadgandena i 1 mom. hava motsvarande tillämpning;

dock må samtliga medlemmar av vederbörande taxeringsnämnd deltaga

i granskningen. Skall kronoombudet i taxeringsnämnden icke deltaga

i virkestaxeringen, vare han likväl oförhindrad taga del av virkesdeklarationerna

och andra för virkestaxeringen avlämnade handlingar.

57 §.

Ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd, landskamrerare eller annan

som tager del i taxeringsarhetet, får icke yppa innehållet av de i 56 § angivna

deklarationer, uppgifter och handlingar utom vid vederbörande nämnds

sammanträde och jämväl då endast med iakttagande av föreskrifterna i 56 §

1 mom. beträffande där avsedda deklarationer, uppgifter och handlingar.

Under överläggningarna inom nämnd lämnade upplysningar och yttrade

åsikter rörande enskildas ekonomiska ställning må icke på något sätt utspridas.

Ej heller må annan, som, utan att deltaga i taxeringsarhetet, jämlikt 56

§ erhållit del av i samma paragraf omförmälda deklarationer, uppgifter och

handlingar, till obehörig yppa något av deras innehåll.

Om ansvar och ersättningsskyldighet vid överträdelse av vad i denna

paragraf är sagt stadgas i 142 §. 4

4 KAP.

Om beskatlningsnämndernas verksamhet.

I. Allmän fastighetstaxering.

Förberedande åtgärder för beredningsnämndernas och fastighetstaxerings
nämndernas

verksamhet.

58 §.

1 mom. När allmän fastighetstaxering förestår, har domänstyrelsen att

för samtliga kronans och andra allmänna skogar, särskilt för varje kommun,

på grundval av för domänstyrelsen tillgängliga handlingar eller eljest

i mån av behov infordrade upplysningar låta upprätta längder, som för

varje skog skola upptaga areal produktiv skogsmark, rotvärde per kubikmeter

å den normala årsavkastningen, medelbonitet och relativ skogstillgång

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ävensom uträknat värde å skogsmarken och den växande skogen såväl per

hektar som å skogen i dess helhet. Längderna skola avlämnas till länsstyrelsen

före utgången av augusti månad året näst före taxeringsåret.

Länsstyrelsen har att i den omfattning, sådant anses nödigt, genom sakkunnig

person kommunvis före utgången av augusti månad näst före taxeringsåret

låta uppgöra dylika längder för sådana enskilda skogar inom länet,

för vilka tillfredsställande hushållningsplaner finnas tillgängliga eller av

ägaren i erforderliga delar tillhandahållas.

2 mom. I god tid före sammanträde enligt 59’§ har landskamreraren

att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 17 § a) och b) avlämnats, och de

upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande fastigheternas

allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen äger inkalla

lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvärdena att

därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.

59 §.

Senast den 25 oktober året näst före det, då allmän fastighetstaxering

skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena i beredningsnämnderna

och fastighetstaxeringsnämnderna på länets landsbygd ävensom de

beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt 5 § 3 mom., samt de

fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt 6 § 1 mom., utsetts av länets

landsting, sammanträda inför länsstyrelsen eller landskamreraren å en eller

flera lämpliga orter för förberedande överläggningar rörande tillämpningen

av de allmänna grunderna vid den förestående allmänna fastighetstaxeringen;

och äger länsstyrelsen till dessa sammanträden kalla jämväl andra personer,

vilka på grund av sin verksamhet eller eljest kunna antagas äga sakkunskap

rörande fastighetsvärdena inom länet eller delar därav eller ock särskilt

rörande värdering av skogsmark och skog.

Vid sammanträdet redogör landskamreraren för priserna vid försäljning

av fastigheter inom länet eller den del av detsamma, sammanträdet avser,

under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser

beträffande fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans mening

kunna dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållanden

av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall genom länsstyrelsens

försorg dels lämnas en sammanfattande redogörelse för de genomsnittliga

rotvärden, de medelboniteter samt den relativa skogstillgång, som

linnas upptagna i de genom domänstyrelsen och länsstyrelsen uppgjorda

längderna över allmänna och enskilda skogar i länet, dels framläggas förslag

till en efter länets förhållanden avpassad tabell för utfinnande av skogsmarkens

och den växande skogens värde per hektar vid olika avkastningsförmåga

och virkespris (hjälptabell) ävensom till de särskilda anvisningar

för verkställande av taxering av skogsmark och växande skog, som kunna

finnas erforderliga för en riktig tillämpning av de föreskrivna taxeringsBihanrj

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO käft. (Sr 210.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

grunderna, såsom om virkesprisens beräkning med hänsyn till olika utdrivningsförhållanden,

olika flottnings- och andra transportkostnader, olika grovlek

och därav betingat olika värde å det virke, som kan regelmässigt utvinnas

å en viss bonitet, med mera dylikt. Avser sammanträdet överläggning

angående taxeringen inom allenast viss del av länet, skola redogörelserna

och förslagen till tabell och särskilda anvisningar därefter lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med

avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,

böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den redogörelse,

landskamreraren, enligt vad nyss är sagt, har att avgiva, föreslå vissa värden

för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden

under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må tjäna

till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga om

annan fastighet bör, i den mån så anses erforderligt, överenskommas om em

hetliga grunder för taxeringen.

Till ledning för värdesättning av skogsmark och växande skog skola på

grundval av den redogörelse och de förslag, som genom länsstyrelsens försorg

avgivas, fastställas hjälptabell av nyss angivet slag ävensom de särskilda

anvisningar, som kunna finnas erforderliga.

Skulle för åstadkommande av en jämn och likformig taxering i stad länsstyrelsen

Unna lämpligt att hålla sammanträden med ordförande och ledamöter

av stadens fastighetstaxeringsnämnder, må jämväl sådana sammanträden

äga rum före taxeringsarbetets påbörjande, vid vilka sammanträden

särskilda sakkunniga må tillkallas.

60 §.

1 mom. Sedan länsstyrelsen ombesörjt, dels att de vid närmast föregående

allmänna fastighetstaxering tillgängliga jordregisterutdragen blivit fullständigade

med de anteckningar, som efter utdragens upprättande tillkommit i jordregistret,

dels att utdrag verkställts av jordregistret i de delar, som upplagts

under samma tidrymd, skall länsstyrelsen senast den 15 september aret

näst före taxeringsåret till ordföranden i vederbörande beredningsnämnd översända

omförmälda utdrag ävensom de vid närmast föregående allmänna

fastighetstaxering och därefter avgivna, hos länsstyrelsen förvarade fastighetsdeklarationer

och andra uppgifter rörande fastigheter inom berednmgsdistriktet.

1 den ordning Kungl. Maj:t bestämmer skall beredningsnämndens ordförande

därjämte erhålla tillgång till de vid närmast föregående allmänna

fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna, såvitt beredningsdistriktet

angår.

2 mom. Efter det sammanträden enligt 59 § hållits, har länsstyrelsen

att skyndsamt till ordföranden i den beredningsnämnd på landet eller fastighetstaxeringsnämnd

i stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända dels

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

de i 17 § a) och b) omförmälda uppgifterna, dels de i 58 § 1 mom. omförmälda

längder, som kunna vara uppgjorda för kommuner, tillhörande beredningsdistriktet

eller fastighetstaxeringsdistriktet, dels ock underrättelse om

vad vid sammanträdet förekommit.

Beredningsnämndernas verksamhet.

61 §.

Beredningsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den, som därom

framställer begäran, erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet

och sättet för dess fullgörande;

b) att ordna och granska avlämnade deklarationer, uppgifter och andra

handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers införskaffande, tillse,

att anmälda eller eljest kända förändringar i avseende å äganderättsförhållandena

varda iakttagna, samt införskaffa nödiga upplysningar till ledning för

en noggrann och tillförlitlig taxering;

c) att kalla beredningsnämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens

arbete och vid sammanträdena vara föredragande; samt

d) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

62 §.

1 mom. Beredningsnämndens sammanträden hållas å tid och plats,

som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot hinder att tillstädeskomma,

skall han i sitt ställe kalla sin suppleant och tillika härom underrätta

ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras inför nämnden, och justeringen bestyrkes genom å protokollet tecknat

intyg av två ledamöter.

2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde och innan taxeringsarbetet

tager sin början, åligger det ordföranden att avgiva noggrann redogörelse

ej mindre rörande de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 §

omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som å detta

sammanträde ansetts böra inom distriktet tillämpas, än även rörande samtliga

de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som under de senaste fem

åren förekommit, samt de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde

i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas av de vid dessa

köp tillämpade priser. Pinnas inom distriktet fastigheter med skog, bör i

redogörelsen tillika lämnas upplysning om de anvisningar, som i fråga om

värdesättning av skogsmark och växande skog lämnats vid det ovan omförmälda

sammanträdet. Redogörelsen ävensom beredningsnämndens mening

härom böra protokollföras.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Härefter åligger det nämnden att föreslå det eller de värden, nämnden

anser böra åsättas varje fastighet i distriktet.

3 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i särskilda

taxeringslängder (fastighetslängder) över dels fastigheter, för vilka

fastighetsskatt erlägges, och dels sådana staten samt kommuner, menigheter,

allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar med flera tillhöriga

fastigheter, för vilka dylik skatt icke erlägges. Närmare föreskrifter

angående längdernas förande meddelas av Kungl. Maj:t. Fastighetslängderna

underskrivas av beredningsnämndens ordförande och ledamöter.

4 mom. De av beredningsnämnden följda grunderna för taxeringen, såvitt

angår jordbruksfastighet, skola för varje fastighet upptagas i en särskild

längd enligt fastställt formulär. Denna längd, som, därest beredningsdistriktet

består av mer än en kommun, upplägges särskilt för varje kommun,

skall med lämpliga mellanrum under beredningsarbetet framläggas för

nämnden, som, i händelse av ojämnhet i taxeringen, har att verkställa

erforderlig jämkning. Då nämndens förslag till taxering föreligger färdigt,

skall längden i justerat skick fogas vid protokollet. Senast den 20

december skall ordföranden översända sammandrag av längden till landskamreraren

i länet.

63 §.

Beslut må icke fattas av beredningsnämnd, med mindre närvarande äro

ordföranden och minst två ledamöter, av vilka, i händelse nämndens distrikt

omfattar två eller flera kommuner, minst en skall vara vald från den

kommun, där fastigheten är belägen.

Ordföranden åligger att i alla de fall rörande värdesättning, då hans

mening icke blivit följd, i fastighetslängderna upptaga det värde, han

anser böra föreslås; och är det var och en av de övriga medlemmarna i

beredningsnämnden obetaget att få sin särskilda mening till protokollet

antecknad, om densamma skriftligen avfattad senast vid protokolljusteringen

avlämnas till ordföranden. Enahanda rätt att få sin särskilda mening till

protokollet antecknad tillkommer tillkallad sakkunnig beträffande taxering,

för vilken hans biträde anlitats.

64 §.

Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 15 december

året näst före taxeringsåret; och åligger det ordföranden att genom kungörelse

i distriktets kyrkor giva tillkänna, att förslaget under tio dagar viss angiven

tid på dagen hålles tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ordförande

eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd

innehavare av fastighet inom distriktet att senast den 5 påföljande januari

till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att i fastighetslängden

uppförd fastighet före årsskiftet uppdelats, skall ordföranden senast

den 15 januari hålla sammanträde med beredningsnämnden, som har att

yttra sig över inkommen erinran samt i förekommande fall avgiva nytt

förslag till taxering. Dylika yttranden och förslag upptagas i protokollet.

Senast den 20 januari skall beredningsnämndens ordförande till ordföranden

i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighetslängderna,

behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklarationer och

andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till ledning vid

taxeringen, samt de enligt 60 § beredningsnämndens ordförande tillhandakomna

handlingarna.

Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet.

65 $.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd på landet åligger huvudsakligen:

a) att före nämndens sammanträde granska de från beredningsnämndernas

ordförande enligt 64 § inkomna längderna och övriga handlingar och därvid

särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna tillämpat de enhetsvärden, som

föreslagits vid det i 59 § omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder

i övrigt, som å detta sammanträde ansetts böra komma till användning

inom vederbörande beredningsdistrikt;

b) att vidtaga åtgärder för införskaffande av de uppgifter och upplysningar,

som ytterligare må finnas erforderliga för taxeringen;

c) att kalla fastighetstaxeringsnämndens ledamöter till sammanträden, leda

nämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet; samt

d) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad har enahanda åligganden,

som i 61 § stadgats för ordförande i beredningsnämnd.

66 $.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd på landet hållas

å tid och plats, som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot

hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd

suppleant och tillika härom underrätta ordföranden. Föredragande i

nämnden är vederbörande beredningsnämnds ordförande beträffande de fastigheter,

som tillhöra hans beredningsdistrikt.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras inför nämnden och justeringen bestyrkes genom å protokollet

tecknat intyg av två ledamöter.

2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnden på landet börjar det egentliga

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

arbetet, skall ordföranden, efter samråd med landskamreraren angående

tid och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstinget utsedda ledamöterna

ävensom samtliga ordförande i beredningsnämnderna i de till fastighetstaxeringsdistriktet

hörande beredningsdistrikten till ett förberedande

sammanträde. Vid detta har ordföranden, med erforderligt biträde av beredningsnämndernas

ordförande, att avgiva noggrann redogörelse för de värderingsgrunder,

efter vilka varje beredningsnämnd upprättat sitt förslag, ävensom

för sin egen mening, huruvida och i vad mån dessa värderingsgrunder

kunna anses överensstämma med resultatet av överläggningarna vid det i

59 § omförmälda sammanträdet inför länsstyrelsen eller landskamreraren

eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighetsförsäljningar i orten. På

grundval av dessa redogörelser skola de vid sammanträdet närvarande taga

under övervägande och för anteckning till protokollet uttala sin mening,

vilka allmänna jämkningar av beredningsnämndernas förslag finnas erforderliga

för en jämn och likformig taxering i hela fastighetstaxeringsdistriktet.

Avskrift av protokollet skall inom tio dagar efter sammanträdet av ordföranden

översändas till landskamreraren, som har att, efter därav tagen

del, till finansdepartementet insända de inkomna protokollsavskrifterna ävensom

de i 62 § 4 mom. angivna sammandragen.

3 mom. Sedan det i 2 mom. omförmälda sammanträdet hållits, tager

taxeringsarbetet sin början med de kommuner, där vid nämnda sammanträde

beredningsnämndernas förslag ansetts tillfredsställande, samt fortgår

kommun efter kommun och fastighet efter fastighet. Föredraganden

har att i varje fall meddela såväl beredningsnämndens förslag som ock sin

egen mening ävensom redogöra för inkomna erinringar och de ändringar,

som beredningsnämnden funnit sig böra föreslå. Nämnden beslutar därefter,

dels med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels,

beträffande varje fastighet, för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som

för året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten.

Nämndens sålunda fattade beslut skola antecknas i fastighetslängderna.

Fastighetslängderna underskrivas av nämndens ordförande och ledamöter.

67 §.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd i stad hållas inom

staden å tid och ställe, som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie

ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom

utsedd suppleant och tillika härom underrätta ordföranden.

Om protokoll vid nämndens sammanträden gäller vad i 66 § 1 mom. är

sagt om protokoll vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd på landet.

2 mom. Är stad indelad i två eller flera fastighetstaxeringsdistrikt och

har sådant sammanträde, som i 59 § sista stycket omförmäles, icke funnits

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

39

erforderligt, skall länsstyrelsen uppdraga åt ordföranden i en av fastighetstaxeringsnämnderna

att före taxeringsarbetets påbörjande kalla övriga ordförande

och ledamöter till sammanträde för förberedande överläggningar

rörande de allmänna grunder, som böra i stadens skilda delar komma i tilllämpning

vid taxeringen; och äger länsstyrelsen på framställning av den

sammankallande ordföranden medgiva, att han må till detta sammanträde

»

kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet eller eljest

kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom staden.

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen i

den ordning, som tinnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och likformighet

mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar, dels

med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels, beträffande

varje fastighet för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som

för året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten. Nämndens sålunda

fattade beslut skola antecknas i fastighetslängder, och skola i fråga om dessa

längder stadgandena i 62 § 3 mom. hava motsvarande tillämpning.

68 $.

Beslut må icke fattas av fastighetstaxeringsnämnd på landet, med mindre

ordföranden jämte föredraganden eller, där ordföranden själv såsom beredningsnämndsordförande

är föredragande, en av länsstyrelsen utsedd ledamot,

ävensom en landstingsvald och en kommunvald ledamot äro tillstädes, ej

heller av fastighetstaxeringsnämnd i stad, med mindre ordföranden samt

minst två ledamöter äro tillstädes.

Envar ledamot har rätt samt ordföranden och, i fastighetstaxeringsnämnd

på landet, föredraganden skyldighet att i händelse av avvikande mening låta

densamma antecknas till protokollet.

69 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början på landet

senast den 1 februari under taxeringsåret och i stad senast den 15 december

året dessförinnan. Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 15 mars

och i Stockholm senast den 15 juni under taxeringsåret.

2 mom. Senast den 31 mars skall fastighetstaxeringsnämndens ordförande

till länsstyrelsen insända fastighetsdeklarationerna och övriga handlingar

ävensom berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas protokoll.

Fastighetslängderna skola avlämnas å den tid och i den ordning, Kungl. Maj:t

föreskriver.

3 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola

vara att tillgå för landskamreraren och fastighetsprövningsnämnden samt

i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver dels tillhandahållas dem, som hava

att verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

dels ock offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst

fjorton dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

4 mom. Stadgandena i 2 och 3 mom. hava icke tillämpning beträffande

Stockholm.

Förberedande åtgärder för fastighetsprövningsnämndernas verksamhet.

70 $.

1 mom. Sedan fastighetslängderna med tillhörande handlingar blivit tillgängliga

för landskamreraren, skall denne ingående granska längderna ävensom

de hos berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna förda protokollen samt

därefter hos fastighetsprövningsnämnden framställa yrkande om de åtgärder,,

som erfordras för åstadkommande av en jämn och likformig fastighetstaxering.

Landskamreraren har jämväl att sörja för införskaffandet av erforderliga

yttranden över de hos nämnden anförda besvären samt att åvägabringa

för besvärens prövning eljest erforderlig utredning.

Vid granskningsarbetet må landskamreraren åtnjuta nödigt biträde av,

förutom vederbörande tjänstemän hos länsstyrelsen, jämväl andra personer,

som av honom tillkallas. Då i visst taxeringsärende utredning genom särskild

sakkunnig anses erforderlig, bör landskamreraren föranstalta därom.

2 mom. Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande

eller ledamot i fastighetstaxeringsnämnd i länet eller andra i fastighetsvärdering

kunniga och erfarna personer att under landskamrerarens granskningsarbete

eller vid sammanträde med fastighetsprövningsnämnden infinna

sig för upplysningars meddelande. För enahanda ändamål må länsstyrelsen

inkalla jämväl ledamot av fastighetsprövningsnämnden före nämndens

sammanträde.

71 §.

Med ledning av de i 66 § 2 mom. andra stycket omförmälda handlingarna

verkställes i den ordning, Kungl. Maj:t förordnar, undersökning

för utrönande, huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbygden

jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Resultatet

av undersökningen meddelas landskamrerarna senast den 30 april.

Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den

30 april året näst efter taxeringsåret.

Fastighetsprövningsnämndernas verksamhet.

72 $.

1 mom. Fastighetsprövningsnämnd granskar fastighetstaxeringarna inom

sitt distrikt samt beslutar över anförda besvär och gjorda framställningar

i anledning av fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

41

2 mom. I län sammanträder fastighetsprövningsnämnd på länsstyrelsens

kallelse i residensstaden eller, i anseende till inträffade utomordentliga

händelser, å annan samlingsort å tid, som länsstyrelsen bestämmer sålunda,

att nämndens arbeten må vara avslutade senast den 20 juni. Möter för

ledamot hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras

hos länsstyrelsen, som inkallar suppleant i hans ställe.

Landskamreraren har att övervara nämndens sammanträde med skyldighet

att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att

deltaga i besluten.

3 mom. Om tid och ställe för sammanträden med Stockholms stads prövningsnämnd,

om villkor för nämndens beslutförhet samt om åliggande för

kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden att

övervara nämndens sammanträden och därvid yttra sig stadgas i 102 §.

73 §.

Alla beslut av fastighetsprövningsnämnden skola upptagas i nämndens protokoll.

Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller blivit

fastställd annorlunda än fastighetstaxeringsnämnden bestämt, skall antecknas

i vederbörande fastighetslängd och jämväl upptagas i särskild längd

(ändringslängd). Närmare föreskrifter om längdföringen meddelas av

Kungl. Maj:t.

Fastighetsprövningsnämndens protokoll föres och de av nämndens beslut

föranledda] anteckningarna i fastighetslängderna och ändringslängden verkställas

av den eller de personer, som länsstyrelsen därtill förordnat. Sådant

förordnande får icke meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara

tillstädes hos nämnden.

Justering av protokollet skall verkställas inför nämnden eller senast inom

fjorton dagar inför nämndens ordförande jämte landskamreraren och minst

två av nämnden därtill utsedda ledamöter, vilka skola inställa sig på ordförandens

kallelse. Justeringen bestyrkes i båda fallen genom ett av nämndens

ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift å såväl fastighetslängderna

som ändringslängden vitsorda enligt fastighetsprövningsnämndens

beslut införda ändringar eller gjorda tillägg.

74 §.

Fastighetsprövningsnämndens ändringslängder, i huvudskrift eller bestyrkt

avskrift, skola, utom vad angår Stockholm, i den ordning Kungl.

Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem som verkställa debitering av de

på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock så snart ske kan

offentligen framläggas inom vederbörande kommun.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

II. Årlig taxering.

Förberedande åtgärder för taxeringsnämndernas verksamhet.

75 $.

Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, att innan taxeringsarbetet för

året tager sin början från varje taxeringsnämnd inom länet eller viss del

därav kalla ordföranden och högst två andra medlemmar att å lämplig ort

sammanträda inför länsstyrelsen eller landskamreraren för överläggningar

rörande taxeringsarbetet, och må till dylikt sammanträde jämväl särskilda

sakkunniga kallas för lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör

uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av en likformig och rättvis

taxering samt åt spörsmål, som befunnits vara föremål för oriktiga

avgöranden av taxeringsnämnderna eller som kunna förväntas under det

förestående arbetet vålla taxeringsnämnderna svårigheter.

76 §.

Senast den 15 februari skola, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver,

till taxeringsnämndens ordförande, utom i Stockholm, överlämnas avskrifter

av fastighetslängderna, inkomstlängden, skogsaccislängden och

länsprövningsnämndens ändringslängder för nästföregående år, såvitt taxeringsdistriktet

angår.

Inom samma tid skall länsstyrelsen, utom vad angår Stockholm, till ordföranden

i taxeringsnämnden översända de vid nästföregående års taxering

avgivna, hos länsstyrelsen förvarade självdeklarationer och andra till ledning

vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet avlämnade uppgifter för

taxeringsdistriktet.

Efter anmälan hos länsstyrelsen äger ordförande i taxeringsnämnd få tillgång

jämväl till andra för taxering avgivna, hos länsstyrelsen förvarade

deklarationer och handlingar än nu nämnts, i den mån han finnes därav

hava behov.

Erfordras för taxeringsarbetet tillgång till viss självdeklaration eller

annan för taxering avlämnad skriftlig uppgift eller upplysning, som förvaras

hos den mellankommunala prövningsnämnden, äger ordförande

i taxeringsnämnd efter anmälan hos allmänna ombudet hos omförmälda

prövningsnämnd utbekomma densamma. Efter begagnandet skall deklarationen,

uppgiften eller upplysningen skyndsamt återställas till den mellankommunala

prövningsnämnden.

Taxeringsnämndernas verksamhet.

77 §.

1 mom. Taxeringsnämnd har att, med de i 85 och 113 §§ angivna undantag,

verkställa taxering av dem som äro skattskyldiga inom nämndens

taxeringsdistrikt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

43

2 mom. Den gemensamma taxeringsnämnden har att verkställa dels

taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av skattskyldiga,

som, i saknad av hemortskommun i riket, skola taxeras i Stockholm jämlikt

22 § 1 mom. förordningen angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

eller som omförmälas i 26 § samma förordning, dels ock taxering till

kommunal inkomstskatt av skattskyldiga, då sådan taxering skall ske för

gemensamt kommunalt ändamål jämlikt bestämmelserna i 59 § 3 mom.

eller 69 § kommunalskattelagen.

78 $.

Taxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter och blanketter till uppgifter

enligt 41 och 42 §§ samt att meddela den som därom framställer begäran

erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet och

sättet för dess fullgörande;

b) att, då deklarationspliktig begagnar honom medgiven rätt att muntligen

avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett införa

de meddelade upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift;

c) att på begäran av den som avlämnat deklaration, annan uppgift eller

upplysning utan lösen meddela bevis om avlämnandet;

d) att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer, uppgifter

och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers och

andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta upplysningar

till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;

e) att, då inkommen deklaration eller annan uppgift avser skattskyldig,

som ej skall taxeras inom distriktet, avsända uppgiften till vederbörande

taxeringsnämnds ordförande ävensom att, då deklaration eller annan uppgift

för skattskyldig, som skall för inkomst eller förmögenhet taxeras inom

distriktet, utvisar, att skattskyldig utom distriktet ägt, innehaft eller brukat

fastighet eller drivit rörelse eller bör taxeras till kommunal inkomstskatt

för gemensamt kommunalt ändamål, lämna vederbörande taxeringsnämnds

ordförande meddelande om förhållandet;

f) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om utsatt

tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga

inom taxeringsdistriktet underrättelse;

g) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;

samt

h) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

79 $.

Finner taxeringsnämndens ordförande för en behörig taxering av skattskyldig,

som i 32 § 3 mom. första stycket omförmäles, vara nödigt att

granskning av den skattskyldiges bokföring verkställes, har han att till

landskamreraren framställa begäran om dylik granskning. Därvid skola skälen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

för framställningen angivas och den skattskyldiges deklaration med tillhörande

handlingar bifogas.

På landskamreraren ankommer att bestämma, huruvida granskning skall

äga rum, samt att antingen själv verkställa granskningen, därvid i händelse

av behov biträde av sakkunnig må anlitas, eller låta granskningen verkställas

av taxeringsnämndens ordförande eller av annan person, som därtill

av landskamreraren för varje särskilt fall utses. Så snart handläggningen av

ärendet slutförts, skall, där så erfordras, underrättelse om utgången meddelas

taxeringsnämndens ordförande, därvid den översända deklarationen

återställes. De handlingar, som varit föremål för granskning, skola så fort

ske kan återställas till den som avlämnat desamma.

Vad i denna paragraf sägs om skattskyldigs bokföring skall, då den skattskyldige

varit delägare i vanligt handelsbolag eller rederi eller solidarisk

delägare i kommanditbolag, hava * motsvarande tillämpning å bolagets eller

rederiets bokföring.

80 $.

Kronoombudet har med avseende å taxering för inkomst eller förmögenhet

till åliggande särskilt

a) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,

granska alla inkomna självdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar;

b) att därvid tillse, att kronans intresse vid taxeringen till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt varder behörigen iakttaget; samt

c) att, i den mån sådant må vara erforderligt och av ordföranden påkallas,

biträda honom under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring,

som förekommer vid taxeringsnämndens sammanträden.

Med avseende å särskild fastighetstaxering åligger det kronoombudet att,

i den mån ordföranden det påkallar, granska inkomna fastighetsdeklarationer

och andra för dylik taxering avlämnade uppgifter och upplysningar samt

verkställa den längdföring, som förekommer vid taxeringsnämndens sammanträden.

Har kommunombud eller skogsvårdsombud icke utsetts, ankommer det på

kronoombudet att jämväl fullgöra kommunombudets eller skogsvårdsombudets

särskilda åligganden med avseende å virkestaxeringen.

81 §.

Det åligger kommunombudet att under taxeringsarbetet bevaka de kommunala

intressena och att därvid i synnerhet tillse, dels att i kommunen

icke mantalsskrivna men där till kommunal inkomstskatt eller till skogsaceis

skattskyldiga varda behörigen taxerade, dels att nya taxeringsvärden

å fastighet under löpande taxeringsperiod varda bestämda i alla de fall, då

anledning därtill föreligger.

Med avseende å virkestaxering åligger det kommunombudet därjämte

särskilt

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

a) att biträda ordföranden vid ordnandet av för taxeringen avlämnade

virkesdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar;

b) att granska nyssnämnda deklarationer och handlingar; samt

c) att, i den mån sådant av ordföranden påkallas, även i övrigt biträda

honom under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring, som förekommer

vid taxeringsnämndens sammanträden.

Kommunombudet har rätt och, om ordföranden det påkallar, jämväl

skyldighet att deltaga i granskning av deklarationer, andra uppgifter och

upplysningar, som avlämnats till ledning vid taxering för inkomst eller

förmögenhet eller till ledning vid särskild fastighetstaxering, samt äger därvid

göra erinringar och framställningar.

82 §.

Skogsvårdsombudet har till åliggande särskilt att bevaka det allmännas

rätt till skogsvårdsavgift för avverkat virke. Ombudet har rätt och, om

ordföranden sådant påkallar, jämväl skyldighet att, där så ske kan, deltaga

i granskningen av inkomna virkesdeklarationer och andra för virkestaxeringen

avlämnade uppgifter och upplysningar samt äger därvid göra

erinringar och framställningar.

83 §.

1 mom. Taxeringsnämndens sammanträden hållas'' å tid och plats, som

ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot hinder att tillstädeskomma,

skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant samt tillika

härom underrätta ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras inför nämnden och justeringen bestyrkes genom å protokollet tecknat

intyg av två ledamöter.

Ordföranden är föredragande i taxeringsnämnden. Vid föredragningen

har han att, i den omfattning stadgandena i 56 § 1 mom. medgiva, tillhandahålla

ledamöterna alla för taxeringen erhållna deklarationer, andra

uppgifter och upplysningar samt att efter sorgfällig beredning göra de

anmärkningar och framställningar, vartill han för en behörig taxering finner

sig äga anledning.

2 mom. I de taxeringsdistrikt, där taxering av lappar för inkomst

av renskötsel ifrågakommer, böra sammanträden för förrättande av dylik

taxering hållas i god tid före den 15 april; och åligger det ordföranden att

om tid och plats för sammanträdena samråda med vederbörande lappfogde.

Lappfogden samt ordningsman i lappby inom taxeringsdistriktet skola särskilt

kallas till dylikt sammanträde. För kallelsens delgivning med ordningsman

skall, där så erfordras, biträde lämnas av kronobetjäningen.

Vid sådant sammanträde skall ordningsman, som nu nämnts, vara närvarande,

då fråga är om taxering av lappar, som tillhöra ordningsmannens

lappby, med rätt för ordningsmannen att deltaga i nämndens överlägg
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ningar men ej i besluten. Ordningsmannen skall till dylikt sammanträde

medföra det hos honom förvarade exemplaret, av senast upprättade renlängd.

Där så ske kan skall jämväl lappfogden vara tillstädes vid sådant sammanträde

med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

84 §.

1 mom. Under de år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum,

har taxeringsnämnden att, så fort ske kan, företaga sådan taxering. Nämnden

har därvid att för varje fastighet, å vilken jämlikt 12 § 2 mom.

kommunalskattelagen nytt taxeringsvärde skall sättas, besluta till vilket

belopp det nya värdet skall upptagas. För övriga fastigheter skola de

taxeringsvärden, som under nästföregående år varit gällande, oförändrade

upptagas. Samtidigt skall för varje fastighet, för vilken fastighetsskatt skall

utgöras, beslut fattas om vem som för året skall upptagas såsom skattskyldig

för fastigheten.

Taxeringsnämnden har jämväl att pröva hos nämnden gjorda framställningar

om sådant särskilt angivande av värden å olika i taxeringsenhet

ingående fastigheter eller delar av fastigheter, varom i 8 § sista stycket

kommunalskattelagen förmäles.

2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i

85 § stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering

till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

skall honom åsättas.

Så snart ske kan skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomstskatt

beträffande de skattskyldiga, som haft förvärvskälla helt eller delvis

hänförlig till taxeringsdistriktet, men som skola taxeras till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt annorstädes. För envar, som därvid taxerats, skall

underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift jämväl om nettointäkt

och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla ofördröjligen avlåtas

till den taxeringsnämnd, som har att verkställa taxeringen till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt.

3 mom. Taxeringsnämnden beslutar likaledes varje år för envar, som

är skyldig att utgöra skogsaccis, till vilket belopp det avverkade virkets

taxerade rotvärde skall upptagas.

85 $.

Taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 § 3 mom. kommunalskattelagen

må icke verkställas av taxeringsnämnd. Anser sådan

nämnd anledning föreligga att beträffande viss skattskyldig tillämpa berörda

stadgande, skall nämndens ordförande härom göra skriftlig anmälan hos

landskamreraren i länet, som, därest granskningen av den skattskyldiges,

taxering ankommer på prövningsnämnden i länet, förfar enligt 93 §. År

däremot fråga om skattskyldig, vilkens taxering på grund av den ifrågasatta

åtgärden eller av annan orsak skall bliva föremål för granskning av den

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

mellankommunala prövningsnämnden, skall landskamreraren skyndsamt

med eget yttrande överlämna ordförandens anmälan till allmänna ombudet

hos denna nämnd för den åtgärd, som enligt 93 § ankommer på ombudet,

och samtidigt härom underrätta landskamreraren i annat län, där den skattskyldige,

såvitt kunnigt är, blivit taxerad till kommunal inkomstskatt.

86 $.

För varje taxeringsdistrikt eller, om distrikt består av mer än en kommun,

för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, nämligen en längd

över taxeringen av fastigheter, för vilka fastighetsskatt erlägges, och en

längd över taxeringen av sådana staten samt kommuner och menigheter, allmänna

undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar med flera tillhöriga

fastigheter, för vilka skatteplikt ej förefinnes (fastighetslängder), en längd

över taxeringen till kommunal inkomstskatt, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

kommunal progressivskatt och utjämningsskatt (inkomstlängd)

ävensom en längd över taxeringen till skogsaccis (skogsaccislängd). Hos

den gemensamma taxeringsnämnden skall föras särskild inkomstlängd över

taxering för inkomst eller förmögenhet av skattskyldiga, som i 77 § 2 mom.

omförmälas.

De beslutade taxeringarna skola införas i taxeringslängderna med angivande

av taxeringens belopp och den skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å kommunal inkomstskatt uppskattad inkomst, medgivna

allmänna avdrag, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt

beskattningsbar inkomst;

dels i avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

såvitt angår annan skattskyldig än svenskt aktiebolag, svenskt solidariskt

bankbolag och svenskt kommanditbolag, taxerat belopp, beloppet av

medgivna ortsavdrag och beskattningsbart belopp, samt

såvitt angår svenskt aktiebolag och svenskt solidariskt bankbolag bolagets

kapital och i fråga om svenskt kommanditbolag beloppet av den del av

bolagets kapital, som belöper å kommanditdelägarna, samt i fråga om samtliga

nu nämnda bolag beskattningsbart belopp, skatteprocent därå och

skattens grundbelopp;

dels i avseende å kommunal progressivskatt till sådan skatt beskattningsbart

belopp, där detta avviker från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

beskattningsbara beloppet, ävensom för svenskt aktiebolag, svenskt

solidariskt bankbolag och svenskt kommanditbolag skatteprocent, efter

vilken skatten skall utgå, samt för samtliga skattskyldiga skattens uträknade

belopp;

dels i avseende å utjämningsskatt denna skatts grundbelopp;

dels ock för envar jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring avgiftspliktig

enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknat

taxerat belopp, därest detsamma icke införts på grund av föreskriften

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Mr ovan, ävensom det avgiftsbelopp, som enligt 15 §. samma lag skall i

taxeringslängden införas.

Närmare föreskrifter om taxeringslängdernas förande meddelas av Kungl.

Maj:t.

Taxeringslängderna underskrivas av taxeringsnämndens ordförande och

ledamöter.

87 §.

Beslut må icke fattas av taxeringsnämnd, där taxeringsdistriktet omfattar

blott en kommun eller del därav, därest icke närvarande äro ordföranden,

kronoombudet, kommunombudet, där sådant ombud finnes, samt ytterligare

en ledamot, ej heller, där taxeringsdistriktet omfattar två eller flera kommuner,

med mindre ordföranden, kronoombudet och vederbörande kommunombud,

där sådant ombud finnes, samt därjämte en ledamot från varje

kommun äro tillstädes.

Vad nu sagts om kronoombudets närvaro har ifråga om virkestaxering

tillämpning endast för det fall, att ombudet jämlikt stadgandet i 8 § 2 mom.

skall deltaga vid denna taxering.

Ordföranden åligger att i alla de fall, då hans mening icke blivit följd, i

vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn särskilt upptaga den taxering,

han ansett böra bestämmas. Var och en av de övriga medlemmarna

av taxeringsnämnden är det obetaget att få sin särskilda mening till protokollet

antecknad, om densamma skriftligen avfattad senast vid protokolljusteringen

avlämnas till ordföranden. Enahanda rätt att få sin särskilda

mening till protokollet antecknad tillkommer jämväl tillkallad sakkunnig

beträffande taxering, för vilken hans biträde anlitats, samt lappfogde beträffande

taxering av lapp för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse

nedlagd förmögenhet.

88 §.

Taxeringsnämnderna skola hava avslutat sina arbeten i länen, såvitt

angår annan taxering än virkestaxering, senast den 15 maj och beträffande

virkestaxering senast den 31 maj samt i Stockholm senast den 15 juni.

89 §.

Innan taxeringsnämnden upplöses, skall nämnden bland sina medlemmar

föreslå två personer till ledamöter i länsprövningsnämnden eller, beträffande

Stockholm, till ledamöter i prövningsnämnden för staden. Förslaget skall

intagas i taxeringsnämndens protokoll och bestyrkt avskrift av protokollet

i denna del ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

90 §.

1 mom. Har taxeringsnämnden åsatt fastighet nytt taxeringsvärde eller

jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen fördelat sådant värde å olika

i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller har

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

taxeringsnämnden avslagit framställning om vidtagande av nu omförmäld

taxeringsåtgärd, åligger det taxeringsnämndens ordförande att ofördröjligen

i rekommenderat brev med allmänna posten översända underrättelse om

taxeringsnämndens beslut till fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare

ävensom, därest annan än ägaren eller innehavaren är skattskyldig

för fastigheten, till denne.

2 mom. Har självdeklaration eller virkesdeklaration icke blivit följd vid

taxeringen, åligger det taxeringsnämndens ordförande att å deklarationen

verkställa anteckning om avvikelsen och skälen därför samt att ofördröjligen i

rekommenderat brev med allmänna posten tillsända den skattskyldige underrättelse

om avvikelsen och om skälen därför. Detsamma gäller beträffande annan

av skattskyldig till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet

eller till ledning för egen taxering till skogsaccis lämnad uppgift eller

upplysning.

I enahanda ordning skall underrättelse om påförd taxering för inkomst

eller förmögenhet eller om påförd taxering till skogsaccis meddelas sådan

juridisk person och sådan inom distriktet icke mantalsskriven fysisk person,

som icke avgivit deklaration eller uppgift till ledning för taxeringen och

som icke heller därtill anmanats.

3 mom. Underrättelse, som i 1 eller 2 mom. omförmäles, skall innefatta

upplysning om vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens

beslut har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

91 §.

1 mom. Senast den 5 juni skall taxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen

insända de deklarationer och andra skriftliga uppgifter och upplysningar,

som avlämnats till ledning vid taxeringen, ävensom de enligt 76 §

första, andra och tredje styckena taxeringsnämndens ordförande tillhandakomma

längdavskrifterna och övriga handlingar. De upprättade taxeringslängderna

skola avlämnas å den tid och i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver.

2 mom. Taxeringslängderna, i huvudskrift eller avskrift, skola vara

att tillgå för landskamreraren och länsprövningsnämnden samt, i den ordning

Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem som hava att verkställa

debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock

offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst fjorton

dagar före den 15 juli under taxeringsåret.

3 mom. Stadgandena i 1 och 2 mom. hava icke tillämpning beträffande

Stockholm.

Förberedande åtgärder för prövningsnärnndernas verksamhet.

92 §.

1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens

bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. (Nr 2 in.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

prövningsdistrikt, skola genom vederbörande landskamrerares försorg, så

snart ske kan efter det inkomstlängderna för året med tillhörande handlingar

inkommit till länsstyrelsen, till den mellankommunala prövningsnämnden

översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som till ledning vid

den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet avgivits dels i

kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hänföra, dels i hemortskommunen

eller, om hemortskommun saknas, i Stockholm. Är den skattskyldige

gift, skola till den mellankommunala prövningsnämnden jämväl

översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som avgivits till ledning

vid den andre makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda

kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 19 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas

taxering. Samtidigt härmed skola överlämnas utdrag av inkomstlängderna

och taxeringsnämndernas protokoll, så vitt angår ifrågavarande taxeringar.

2 mom. Föreligger beträffande annan skattskyldig än i 1 mom. nämnts

fråga, i vilket prövningsdistrikt han skall taxeras till kommunal inkomstskatt

för viss inkomst eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skola handlingarna

rörande dylik skattskyldigs taxering för inkomst eller förmögenhet

på enahanda sätt avskiljas, fullständigas och översändas till den mellankommunala

prövningsnämnden.

93 §.

Landskamreraren har att i fråga om de taxeringar, som enligt 96 § skola

handläggas av den prövningsnämnd, hos vilken han tjänstgör, noggrant

undersöka, huruvida dessa taxeringar äro med skatteförfattningarna överensstämmande,

och för sådant ändamål granska tillgängliga handlingar

rörande samma taxeringar. Härvid skall särskilt uppmärksammas, huruvida

beträffande skattskyldig, som blivit för inkomst taxerad i mera än ett taxeringsdistrikt,

ojämnhet förefinnes mellan de olika taxeringarna eller huruvida

beträffande viss skattskyldig anledning föreligger att tillämpa 57 § 3

mom. kommunalskattelagen.

Finner landskamreraren för en behörig taxering av skattskyldig, som i

32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt att granskning verkställes av den

skattskyldiges bokföring eller, då den skattskyldige varit delägare i vanligt

handelsbolag eller rederi eller varit solidarisk delägare i kommanditbolag^

av bolagets eller rederiets bokföring, bör landskamreraren föranstalta om

sådan granskning, därvid biträde av sakkunnig må anlitas. De handlingar,

som varit föremål för granskning, skola så fort ske kan återställas till den

som avlämnat desamma.

Jämväl i andra fall, då utredning genom särskild sakkunnig befinnes erforderlig,

skall landskamreraren föranstalta därom.

Finner landskamreraren anledning till erinran mot viss taxering eller anser

han 57 § 3 mom. kommunalskattelagen böra tillämpas beträffande viss skattskyldig,

skall, efter det den skattskyldige, där så ske kan och fråga icke;

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

är allenast om uppenbar felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt

förbiseende, erhållit tillfälle att yttra sig, landskamreraren hos prövningsnämnden

framställa yrkande om de åtgärder, som erfordras för åvägabringande

av en riktig taxering. Där så finnes lämpligt, skall framställningen

delgivas taxeringsnämndens ordförande och vederbörande kommunombud.

Landskamreraren har jämväl att sörja för införskaffandet av erforderliga

yttranden över de hos prövningsnämnden anförda besvären samt att åvägabringa

för besvärens prövning eljest erforderlig utredning.

I fråga om sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt inom visst prövningsdistrikt och därjämte till kommunal

inkomstskatt inom annat prövningsdistrikt, utan att dock sådant fall

föreligger, som i 96 § 2 mom. avses, böra landskamrerarna i de olika distrikten

samråda för åvägabringande av likformig taxering.

94 §.

1 mom. Vid fullgörande av vad i 93 § stadgats må landskamrerare åtnjuta

nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående tjänstemän,

jämväl andra personer, som av honom tillkallas.

2 mom. Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande

eller ledamot i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet att under landskamrerarens

granskningsarbete eller vid sammanträde med prövningsnämnden

infinna sig för meddelande av upplysningar i distriktet vidkommande taxeringsfrågor.

För enahanda ändamål må länsstyrelsen inkalla jämväl ledamot

av prövningsnämnden före nämndens sammanträde.

I fråga om den mellankommunala prövningsnämnden äger ordföranden i

nämnden sådan befogenhet, som enligt första stycket tillkommer länsstyrelsen.

Prövningsnämndernas verksamhet.

95 %.

Prövningsnämnd beslutar över de hos densamma anförda besvär eller gjorda

framställningar, varjämte ordinarie prövningsnämnd under taxeringsåret

granskar taxeringarna i övrigt.

Särskild prövningsnämnd har att, sedan den ordinarie prövningsnämnden

avslutat sitt arbete för året och intill dess nästa ordinarie prövningsnämnd

sammanträder, dels besluta över besvär, som anförts enligt 123 §, dels ock,

såvitt angår redan verkställd taxering, pröva ansökningar om sådan befrielse

från skattskyldighet, varom förmäles i 15 § 2 mom. och 55 § kommunalskattelagen

samt i 23 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Vad eljest i denna förordning stadgas om prövningsnämnd skall

hava motsvarande tillämpning beträffande särskild prövningsnämnd.

Om rätt för prövningsnämnd att vidtaga vissa andra taxeringsåtgärder

än nu sagts stadgas i 128 § 2 mom. och 129 §.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

96 %.

1 mom. Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd

hava, envar för sitt prövningsdistrikt, att taga befattning med taxeringarna

därstädes, med undantag av dem som jämlikt 2 mom. falla under den mellankommunala

prövningsnämndens handläggning.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens

bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt,

skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med

den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner, till

vilka dylik förvärvskälla är att hänföra, samt i hemortskommunen eller, om

hemortskommun saknas, i Stockholm. Är den skattskyldige gift, skall den

mellankommunala prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra

makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest

52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 19 § 1 mom. förordningen om statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering.

Föreligger i annat fall än nu nämnts tvist, i vilket prövningsdistrikt skattskyldig

skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, tillkommer det likaledes den mellankommunala

prövningsnämnden att taga befattning med de taxeringar tvisten avser.

97 §.

Länsprövningsnämnd sammanträder på länsstyrelsens kallelse i residensstaden

eller, i anseende till inträffade utomordentliga händelser, å annan

samlingsort å tid, som länsstyrelsen bestämmer sålunda, att nämndens sammanträden

må vara avslutade senast den 10 oktober. Möter för ledamot hinder

att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras hos länsstyrelsen,

som inkallar suppleant i hans ställe.

Nämnden är beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes.

Landskamreraren har att övervara nämndens sammanträden med skyldighet

att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att deltaga

i besluten.

98 §.

Alla beslut av länsprövningsnämnd skola, med angivande i förekommande

fall av skäl för avvikelse från skattskyldigs deklaration, upptagas i nämndens

protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig underlåtit att avgiva

honom av landskamreraren avfordrad uppgift eller upplysning, anteckning

om sådan försummelse bör ske.

Taxering, som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit

fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i det

exemplar av vederbörande taxeringslängd, som är för nämnden tillgängligt,

och skall jämväl upptagas i särskild längd (ändringslängd), som upplägges

i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxering, dels för taxering

för inkomst eller förmögenhet och dels för virkestaxering. Närmare

föreskrifter om längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

53

Nämndens protokoll föres och de av nämndens beslut föranledda anteckningarna

i taxeringslängderna och ändringslängden verkställas av den eller

de personer, som länsstyrelsen därtill förordnat. Sådant förordnande får icke

meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara tillstädes hos nämnden.

Justering av protokollet skall för varje sammanträde verkställas inför

nämnden, innan sammanträdet upplöses, eller inom fjorton dagar efter sammanträdets

avslutande, dock senast den 18 oktober, inför nämndens ordförande

jämte landskamreraren och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter,

vilka skola inställa sig på ordförandens kallelse. Justeringen bestyrkes genom

ett av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift såväl å det för

nämnden tillgängliga exemplaret av taxeringslängden som å ändringslängden

vitsorda enligt nämndens beslut införda ändringar eller gjorda tillägg.

Vad i denna paragraf föreskrives om anteckningar i taxeringslängd och

i ändringslängd gäller icke beslut, som i anledning av besvär enligt 123 §

fattats av ordinarie prövningsnämnd efter taxeringsårets utgång eller av

särskild prövningsnämnd.

99 §.

Länsprövningsnämndens ändringslängder, i buvudskrift eller bestyrkt avskrift,

skola, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem

som verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,

dels ock så snart ske kan offentligen framläggas inom vederbörande kommun

under minst fjorton dagar.

100 §.

1 mom. Det åligger protokollföraren bos länsprövningsnämnden att senast

den 10 november i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända dels

ägare eller därmed likställd innehavare av varje sådan fastighet, vilkens

taxering varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade beslut,

dels ock varje skattskyldig, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet

eller för avverkat virke varit föremål för nämndens efter särskild

prövning meddelade beslut, underrättelse om beslutet medelst utdrag av

nämndens protokoll. Vad nu sagts äger icke tillämpning, då beslutet innefattat

allenast, att taxering för inkomst eller förmögenhet efter yrkande av

annan än den skattskyldige rättats i avseende å felaktighet vid beräkningen

eller införingen i inkomstlängden av ortsavdragen.

Har i fråga om taxering av fastighet annan än ägaren eller innehavaren

av fastigheten eller i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet eller

för avverkat virke annan än den skattskyldige besvärat sig, skall utdrag

av nämndens protokoll rörande nämndens beslut inom samma tid och i

samma ordning tillsändas klaganden.

2 mom. Stadgandena i 1 mom. skola icke gälla i fråga om beslut i anledning

av besvär enligt 123 §. Utdrag av protokollet rörande dylikt

beslut skall mot bevis tillställas i fråga om särskild fastighetstaxering

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ägaren eller innehavaren av den fastighet, hesvären avse, samt i fråga om

taxering för inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke den skattskyldige.

Har i fall som nn nämnts annan än vederbörande fastighets ägare

eller innehavare eller, beträffande taxering för inkomst eller förmögenhet

eller för avverkat virke, annan än den skattskyldige besvärat sig, skall utdrag

av protokollet mot bevis tillställas jämväl klaganden.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är sagt om ägare eller därmed likställd

innehavare av fastighet skall hava avseende jämväl å annan, som i stället för

ägaren eller innehavaren är skattskyldig för den fastighet, varom fråga är.

4 mom. Å protokollsutdrag, som i 1 och 2 mom. omförmäles, skall vid

utlämnandet finnas tecknad underrättelse om vad den har att iakttaga, som

vill anföra besvär över beslutet.

101 §.

Innefattar länsprövningsnämnds beslut i anledning av besvär enligt 123 §,

att taxering höjts eller överflyttats å annan, skall länsstyrelsen till dem som

hava att verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,

för verkställighet översända utdrag av prövningsnämndens protokoll.

102 §.

Stockholms stads prövningsnämnd sammanträder på överståthållarämbetets

kallelse i Stockholm eller, i anseende till inträffade utomordentliga händelser,

å annan samlingsort å tid, som överståthållarämbetet bestämmer sålunda,

att nämndens sammanträden må vara avslutade senast den 31 oktober.

Möter för ledamot hinder att tillstädeskomma, hör anmälan därom

ofördröjligen göras hos överståthållarämbetet, som inkallar suppleant i hans

ställe.

Nämnden är beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes.

Kamreraren hos överståthållarämbetets avdelning för upphördsärenden har

att övervara nämndens sammanträden med skyldighet att i varje särskilt

fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att deltaga i besluten.

103 $.

Stadgandena i 98 och 100 §§ skola hava motsvarande tillämpning beträffande

Stockholms stads prövningsnämnd, dock med iakttagande, att justering

av nämndens protokoll jämlikt 98 § fjärde stycket skall ske senast den

8 november samt att avsändandet av utdrag av nämndens protokoll jämlikt

100 § 1 och 3 mom. skall ske senast den 20 november.

104 $.

Den mellankommunala prövningsnämnden sammanträder på ordförandens

kallelse i Stockholm å sådan tid, att nämndens arbeten må vara avslutade

senast den 5 oktober; dock må, i anseende till inträffade utomordentliga

händelser, Kungl. Maj:t kunna förordna om annan samlingsort. Möter för

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ledamot hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras

hos ordföranden, som inkallar suppleant i hans ställe. Vid förfall för ordföranden

skall vice ordföranden underrättas samt dennes suppleant inkallas.

Nämnden är beslutför, då fem medlemmar äro tillstädes.

Allmänna ombudet hos nämnden har att övervara nämndens sammanträden

med skyldighet att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning,

dock utan rätt att deltaga i besluten.

105 §.

Alla beslut av den mellankommunala prövningsnämnden skola, med angivande

i förekommande fall av skäl för avvikelse från skattskyldigs deklaration,

upptagas i nämndens protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig underlåtit

att avgiva honom av allmänna ombudet hos nämnden avfordrad uppgift

eller upplysning, anteckning om sådan försumlighet bör ske.

Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit

fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild

längd (ändringslängd). En sådan längd föres för varje län. Vad i detta

stycke stadgas skall icke gälla beträffande beslut, som fattats i anledning

av besvär enligt 123 §.

Justering av protokollet skall verkställas inför nämnden eller inom åtta

dagar, dock senast den 10 oktober, inför nämndens ordförande jämte allmänna

ombudet och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter, vilka

skola inställa sig på ordförandens kallelse. Justeringen bestyrkes genom ett

av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift å de hos

nämnden förda längderna vitsorda deras riktighet.

106 §.

1 mom. Den mellankommunala prövningsnämndens ändringslängder

skola inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, översändas till vederbörande

länsstyrelse. Det åligger längd förarna hos länsprövningsnämnderna och

Stockholms stads prövningsnämnd att om den mellankommunala prövningsnämndens

beslut verkställa enahanda anteckningar, som i 98 och 103 §§

äro föreskrivna beträffande beslut av länsprövningsnämnd och Stockholms

stads prövningsnämnd.

2 mom. Utdrag av den mellankommunala prövningsnämndens protokoll

skola av protokollföraren hos nämnden utsändas i överensstämmelse med

stadgandena i 100 §.

3 mom. Innefattar den mellankommunala prövningsnämndens beslut i

anledning av besvär enligt 123 §, att taxering höjts eller överflyttats å

annan, skall protokollföraren översända utdrag av prövningsnämndens protokoll

till vederbörande länsstyrelse, som har att vidtaga i 101 § omförmäld

åtgärd för beslutets bringande till verkställighet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

III. Gemensamma bestämmelser rörande beskattningsnämndernas

verksamhet.

107 %.

Länsstyrelsen har att vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives

ändamålsenligt. Landskam reraren äger närvara vid sammanträde

med beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd inom

länet och därunder deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

108 §.

Beskattningsnämnderna skola vid fullgörandet av sina uppdrag ställa sig

till ovillkorlig efterrättelse de föreskrifter skatte- och taxeringsförfattningarna

innehålla samt, efter samvetsgrann prövning av meddelade uppgifter och

för övrigt kända förhållanden, efter bästa förstånd åsätta taxering, så att

densamma varder i möjligaste måtto likformig och rättvis.

109 §.

Sammanträde med beskattningsnämnd skall hållas inom slutna dörrar;

dock är skattskyldig berättigad att företräda inför nämnden för att meddela

upplysningar rörande taxeringen, i vad honom angår. Såvitt utan

hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter, hör taxeringsnämnd

på stället meddela skattskyldig begärd upplysning om honom påförd

taxering.

no §.

Ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd skall avträda, såväl då fråga

förekommer om taxering, som angår honom själv, hans hustru, föräldrar,

barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del, som ock då

fråga är om taxering av bolag eller förening, vars styrelse eller förvaltning

han tillhör, eller fråga är om taxering av någon, för vilken han är förmyndare,

god man enligt 11 kap. lagen om förmynderskap eller ombud.

in §.

Uppstå skiljaktiga meningar inom beskattningsnämnd och måste till följd

därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva

gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som

länder till den skatteskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas,

galle den mening, som biträdes av ordföranden, även där denne eljest ej

må deltaga i besluten.

112 §.

Anser ordförande i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd,

att nämnden i ett eller annat hänseende icke iakttager de föreskrifter,

som gälla för taxeringen, eller icke verkställer taxeringen i överensstämmelse

med upplysta och bestyrkta förhållanden, åligger det honom att

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

57

sådant genast anmärka. Dylik anmärkning ävensom nämndens i anledning

därav meddelade yttrande skola i protokollet intagas.

Kan av någon anledning taxeringsförrättning icke företagas eller fortgå,

bör anmälan därom av vederbörande nämnds ordförande göras hos länsstyrelsen

för vidtagande av den åtgärd, förhållandet anses påkalla.

113 §.

Taxering till kommunal progressivskatt och till utjämningsskatt verkställes

av den taxeringsnämnd och den prövningsnämnd, som förrätta

skattskyldigs taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, i samband

med taxeringen till dylik skatt.

Fördelning av kommunal progressivskatt enligt bestämmelserna i 5 § andra

stycket förordningen om kommunal progressivskatt verkställes av prövningsnämnden.

Om prövningsnämndens beslut rörande fördelning av kommunal progressivskatt

skall underrättelse medelst utdrag av nämndens protokoll översändas

dels, i den ordning som gäller för underrättelse om prövningsnämndens

beslut i andra fall, förutom till den skattskyldige, jämväl till vederbörande

landsting eller i landsting icke deltagande stad,

dels, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, till dem som hava att

verkställa debitering av utskylderna i fråga; dock skall sådan underrättelse

om beslut av Stockholms stads prövningsnämnd icke avlåtas till debiteringsförrättare

i Stockholm.

114 §.

Eftertaxering enligt vad därom i skatteförfattningarna är stadgat verkställes

av taxeringsnämnder och ordinarie prövningsnämnder. Om de vid dylik

taxering följda grunderna skall fullständig redogörelse intagas i nämndernas

protokoll, varjämte till den skattskyldige skall avlåtas meddelande om eftertaxeringen

i samma ordning, som gäller för meddelande till skattskyldig

om avvikelse från deklaration.

115 §.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare föreskrifter angående ordnandet

av beskattningsnämndernas arbete, som må erfordras utöver vad denna

förordning innehåller. Kungl. Maj:t fastställer jämväl formulär till anmaningar,

underrättelse om avvikelse från deklaration eller annan till

ledning för egen taxering lämnad uppgift, andra föreskrivna underrättelser

med mera dylikt ävensom formulär till i denna förordning föreskrivna längder.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

5 KAP.

Om fullföljd av talan.

Besvär över fastighetstaxeringsnämnds och taxeringsnämnds beslut.

116 §.

Över beslut av fastighetstaxeringsnämnd må besvär anföras hos fastighetsprövningsnämnden
av

ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten

rörer;

så ock av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och

landsting.

Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas i länen till länsstyrelsen

före klockan tolv på dagen den 15 maj eller, om då är helgdag, före klockan

tolv på dagen nästföljande söckendag och i Stockholm, till överståthållarämhetet

före klockan tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är helgdag,

före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag.

117 §.

över beslut av taxeringsnämnd må besvär anföras

a) i fråga om taxering av fastighet:

av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten

rörer;

så ock av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och

landsting;

b) i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet:

av skattskyldig, såvitt honom rörer;

av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och landsting,

såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt;

så ock av vederbörande landsting eller i landsting icke deltagande stad,

såvitt angår taxering till kommunal progressivskatt;

c) i fråga om taxering för avverkat virke:

av skattskyldig, såvitt honom rörer;

av vederbörande kommun, municipalsamhälle och landsting;

så ock av vederbörande skogsvårdsstyrelse eller, såvitt angår virke, för

vilket skogsvårdsavgift enligt vad därom är särskilt stadgat skall ingå till

domänstyrelsen, vederbörande överjägmästare.

118

1 mom. Besvär enligt 117 § skola, skriftligen avfattade och ställda till

den prövningsnämnd, som enligt 96 § har att pröva taxeringen i fråga,

ingivas till länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden

företagits, därest ej sådant fall föreligger, som i 2 mom. här nedan avses.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Besvären skola ingivas i länen före klockan tolv på dagen den 15 juli

eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag

och i Stockholm före klockan tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är

helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens

bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till två eller flera

prövningsdistrikt, och avse besvär enligt 117 § sådan skattskyldigs taxering

för inkomst eller förmögenhet i kommun, dit förvärvskällan är att hänföra,

eller i kommun, där taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt

eller skolat äga rum, skola besvären, skriftligen avfattade, ingivas till länsstyrelsen

i län, där någon av dessa kommuner är belägen.!

Besvär, varom i första stycket förmäles, skola ingivas, därest Stockholm

är en av de kommuner, där taxering ägt eller bort äga rum, före klockan

tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är helgdag, före klockan tolv

på dagen nästföljande söckendag, och eljest före klockan tolv på dagen den

15 juli eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande

söckendag.

119 §.

Angå besvär enligt 117 § skattskyldig, vilkens taxering enligt 96 § 2 mom.

skall prövas av den mellankommunala prövningsnämnden, skall den myndighet,

som mottagit besvären, omedelbart efter besvärstidens utgång översända

besvären jämte förteckning å desamma till den mellankommunala

prövningsnämnden.

120 $.

Om rätt till besvär ävensom om ordningen för besvärs anförande i fråga

om taxeringsnämnds beslut enligt 14 och 15 §§ i lagen om allmän pensionsförsäkring

stadgas i nämnda lag.

Besvär över fastighetsprövningsnämnds och prövningsnämnds beslut.

121 $.

över beslut, som fastighetsprövningsnämnd eller ordinarie prövningsnämnd

meddelat under taxeringsåret, må besvär anföras hos kammarrätten av

landskamreraren. Enahanda rätt att anföra besvär tillkommer vederbörande

kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse, landsting, skogsvårdsstyrelse och

överjägmästare, i den mån de jämlikt 116 eller 117 § äga föra talan mot

fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds beslut.

över beslut, som nu nämnts, må ock besvär anföras hos kammarrätten

av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt angår taxering

av fastigheten, så ock av skattskyldig, såvitt angår egen taxering för

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke, där han ej enligt 39

eller 49. § förlorat talan, i följande fall:

a) om han hos fastighetsprövningsnämnden eller prövningsnämnden inom

föreskriven tid överklagat fastighetstaxeringsnämndens eller taxeringsnämndens

beslut och hans talan därstädes icke bifallits; samt

b) om fastighetsprövningsnämnden eller prövningsnämnden ändrat den av

fastighetstaxeringsnämnden eller taxeringsnämnden verkställda taxeringen,

utan att sådan ändring påyrkats av klaganden.

I det under a) omnämnda fallet må besvären dock innefatta endast fullföljande

helt eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos den

överordnade nämnden.

I det under b) omförmälda fallet må talan icke innefatta längre gående

yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med den underordnade

nämndens beslut.

122 §.

1 mom. Besvär enligt 121 § skola, skriftligen avfattade, före klockan

tolv å sista helgfria dagen i december månad under taxeringsåret ingivas

till den länsstyrelse, som med motsvarande tillämpning av bestämmelserna

i 118 § vederbör. Försummas något av vad nu föreskrivits, varda besvären

icke upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären

i stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till

kammarrätten, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, därest

besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant

fall skall kammarrätten omedelbart överlämna besvären till vederbörande

länsstyrelse för vidare behandling enligt 2 mom.

2 mom. Omedelbart efter taxeringsårets utgång har länsstyrelsen att till

kammarrätten insända förteckning å besvär, som anförts enligt 121 §. I

denna förteckning skola besvär över taxering av fastighet upptagas för sig

utan sammanblandning med övriga besvär.

Besvär över beslut av den mellankommunala prövningsnämnden skola

av länsstyrelsen omedelbart översändas till allmänna ombudet hos denna

nämnd; och har allmänna ombudet att, sedan vid besvären fogats de taxeringen

vidkommande handlingarna ävensom utdrag av prövningsnämndens

protokoll samt förklaringar infordrats från vederbörande, skyndsamligen till

kammarrätten överlämna samtliga handlingarna med de upplysningar och

erinringar, besvären anses påkalla.

Vid övriga besvär har länsstyrelsen att foga såväl utdrag av taxeringslängd

och beskattningsnämndernas protokoll, såvitt den överklagade

taxeringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan ingivna handlingarna.

Länsstyrelsen har därefter att infordra förklaringar från vederbörande

samt skyndsamligen överlämna handlingarna till kammarrätten med

erforderliga upplysningar och erinringar. Angå besvären taxering av fastighet,

böra handlingarna vara till kammarrätten inkomna före utgången av

april månad året näst efter taxeringsåret.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

61

Besvär i vissa fall att anföras i särskild ordning.

123 §.

1 mom. Har fastighet uppförts såsom skattepliktig i fall, där den är

undantagen från skatteplikt, eller

har såsom skattskyldig för fastighet uppförts annan än den som vederbort,

eller

har fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest i fall, där taxering av

fastigheten icke bort äga rum, eller

har under löpande taxeringsperiod nytt taxeringsvärde åsatts fastighet

eller jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen taxeringsvärde fördelats

å olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller

framställning om vidtagande av sådan taxer in gsåtgärd avslagits, men

ägare eller därmed likställd innehavare av fastigheten icke erhållit föreskriven

underrättelse därom före den 15 juni, därest beslut fattats av

taxeringsnämnd i något av länen, eller före den 1 augusti, därest beslutet

fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, eller före den 1 december, därest

beslutet fattats av prövningsnämnd, eller

har fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed

jämförligt förbiseende blivit felaktigt taxerad,

må fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare uti den i 124 §

angivna ordning häröver anföra besvär hos länsprövningsnämnden eller Stockholms

stads prövningsnämnd, eller, därest taxeringen redan varit föremål för

beslut, som efter särskild prövning meddelats av fastighetsprövningsnämnd,

länsprövningsnämnd eller Stockholms stads prövningsnämnd, hos kammarrätten.

2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt i fall, där kommunal

skattskyldighet icke föreligger för vid taxeringen avsett slag av inkomst,

den som taxerats till kommunal inkomstskatt å mer än en ort för samma

inkomst,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst,

ehuru han är frikallad från skyldighet att erlägga sådan skatt för all inkomst

eller för vid taxeringen avsett slag av inkomst, eller som taxerats till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt för förmögenhet, ehuru han är frikallad från

skattskyldighet för förmögenhet,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till kommunal

progressivskatt eller till utjämningsskatt å ort, där han icke är skattskyldig

för dylik skatt,

den som taxerats till kommunal progressivskatt eller till utjämningsskatt

i strid mot de i förordningarna om nämnda skatter givna stadganden om

frihet, helt eller i viss omfattning, från dylik skatt,

den som taxerats för inkomst eller förmögenhet å ort, där han icke

enligt stadgandena i 25 och 27 §4 varit pliktig att avgiva självdeklaration,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

den som uti stadgad ordning avlämnat behörig självdeklaration och icke

till följd av bestämmelserna i 39 § 1 mom. förlorat rätt till talan, men

blivit taxerad för inkomst eller förmögenhet med avvikelse från deklarationen

och icke erhållit föreskriven underrättelse därom före den 15 juni,

därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i något av länen, eller före den 1

augusti, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, eller före den

1 december, därest beslutet fattats av prövningsnämnd,

den som eftertaxerats för inkomst eller förmögenhet men om eftertaxeringen

icke erhållit föreskriven underrättelse inom tid som nyss nämnts,

så ock den, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet på grund

av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit

felaktig,

må uti den i 124 § angivna ordning häröver anföra besvär hos prövningsnämnd

eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds

efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten.

3 mom. Den som taxerats till skogsaccis i kommun, där han icke varit

skyldig avgiva virkesdeklaration,

den som uti stadgad ordning avlämnat behörig virkesdeklaration, men

blivit taxerad till skogsaccis med avvikelse från deklarationen och icke erhållit

föreskriven underrättelse därom före den 15 juni, därest beslutet fattats av

taxeringsnämnd i något av länen, eller före den 1 augusti, därest beslutet

fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, eller före den 1 december, därest

beslutet fattats av prövningsnämnd,

så ock den, vilkens taxering till skogsaccis på grund av felräkning, missskrivning

eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig,

må uti den i 124 § angivna ordning häröver anföra besvär hos prövningsnämnden

eller därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds

efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten.

4 mom. Rätt till besvär enligt 1, 2, och 3 mom. i anledning av förelupen

felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende tillkommer

jämväl landskamreraren så ock vederbörande kommun, municipalsamhälle,

vägstyrelse, landsting, skogsvårdsstyrelse och överjägmästare, i den

mån de jämlikt 116 eller 117 § äga föra talan mot fastighetstaxeringsnämnds

eller taxeringsnämnds beslut.

124 §.

1 mom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till

den länsstyrelse, som med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i

118 § vederbör, när det gäller besvär av skattskyldig, inom natt och år efter

det utskylder avfordrats vederbörande och, när det gäller besvär av annan,

före utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. Försummas något.

av vad sålunda föreskrivits, varda besvären icke upptagna till prövning; dock

må icke den omständigheten, att besvär som anföras hos kammarrätten i

stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

kammarrätten, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, om

besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant

fall skall kammarrätten omedelbart överlämna besvären till vederbörande

länsstyrelse för vidare behandling enligt 2 mom.

Avse besvären det fall, att taxeringsvärde åsatts fastighet å mer än en ort

eller att skattskyldig blivit å mer än en ort taxerad för samma inkomst eller

förmögenhet eller för samma virke, och hava utskylder därför avfordrats

vederbörande å olika tider, räknas besvärstiden från det senaste kravet.

2 mom. Anföras besvär enligt 123 § 2 mom. beträffande taxering för

inkomst eller förmögenhet i fall, då taxeringen enligt 96 § 2 mom. skall

prövas av den mellankommunala prövningsnämnden, har den länsstyrelse,

som mottagit besvären, att skyndsamt överlämna desamma till allmänna

ombudet hos omförmälda nämnd. Före överlämnandet skall länsstyrelsen

vid besvären foga såväl utdrag av inkomstlängd och taxeringsnämnds

protokoll, såvitt den överklagade taxeringen angår, som ock de till taxeringsnämnden

i frågan ingivna handlingarna, därest icke berörda utdrag

och handlingar på grund av stadgandet i 92 § tidigare blivit överlämnade,

i vilket fall det åligger allmänna ombudet hos den mellankommunala

prövningsnämnden att vid besvären foga ifrågavarande handlingar. Sedan

besvärsakten blivit fullständigad enligt vad nu sagts, har allmänna ombudet

att infordra förklaringar från vederbörande samt att därefter med

eget yttrande överlämna målet till den ordinarie prövningsnämnden eller

till den särskilda prövningsnämnden eller, därest taxeringen redan varit

föremål för prövningsnämndens efter särskild prövning meddelade beslut,

till kammarrätten, i vilket sistnämnda fall vid besvären skola fogas jämväl

utdrag av nämndens protokoll och övriga hos nämnden befintliga handlingar

i ärendet.

Anföras besvär enligt 123 § i andra fall än i nästföregående stycke avses,

har den länsstyrelse, som mottagit besvären, att vid desamma foga såväl

utdrag av taxeringslängd och beskattningsnämnds protokoll, såvitt den överklagade

taxeringen angår, som ock övriga till ärendet hörande handlingar.

Sedan därefter förklaringar över besvären infordrats från vederbörande och

yttrande avgivits av landskamreraren, överlämnas handlingarna till den

ordinarie prövningsnämnden eller den särskilda prövningsnämnden i prövningsdistriktet

eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämndens

efter särskild prövning meddelade beslut, till kammarrätten.

125 §.

I fråga om klagan över prövningsniimnds beslut i anledning av besvär enligt

123 § skola stadgandena i 121 §, 122 § 1 mom. samt 122 § 2 mom. andra

och tredje styckena hava motsvarande tillämpning; dock skola besvären ingivas

före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då klaganden av beslutet erhållit

del, eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition .Vr 210.

söckendag. Angå besvären taxering av fastighet, böra handlingarna till

kammarrätten insändas inom fyra månader efter det besvären inkommit

till länsstyrelsen.

Om särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av

mål angående taxering av fastighet.

126 §.

1 mom. Vid handläggning i kammarrätten av mål angående taxering av

fastighet skola deltaga tre av rättens ordinarie ledamöter, av vilka en efter

Kungl. Maj:ts förordnande skall föra ordet, samt två av de särskilda ledamöter,

om vilka i 2 mom. förmäles; dock må utevaro av en av de särskilda

ledamöterna icke hindra måls avgörande, därest av övriga ledamöter tre

äro om slutet ense.

2 mom. Kungl. Maj:t har att första gången för tiden intill utgången av år

1933 och därefter för fem år i sänder förordna sex i fastighetsvärdering kunniga

män med god kännedom om fastighetsförhållandena i allmänhet

att efter kallelse inträda såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning

av mål, som i 1 mom. avses. Av dessa personer skola två äga särskild

sakkunskap i avseende å värdering av skogsmark och växande skog,

två i avseende å värdering av jordbruksfastighet i övrigt och två i avseende

å värdering av annan fastighet. Avgår sådan person under perioden,

förordnar Kungl. Maj:t annan person i hans ställe för återstående tiden.

Vad i 12 § 4 mom. är stadgat skall hava motsvarande tillämpning beträffande

här avsedda ledamöter i kammarrätten.

3 mom. Kungl. Maj:t äger meddela närmare föreskrifter angående inkallande

av de i 2 mom. nämnda ledamöter till tjänstgöring i kammarrätten

samt angående ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning av

mål angående taxering av fastighet och därmed sammanhängande frågor.

Besvär över utslag av kammarrätten.

127 $.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål äger att,

utom i fall som i andra stycket här nedan stadgas, däri hos Kungl. Maj:t söka

ändring genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest icke varda upptagna

till prövning, skola före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då

klaganden av utslaget erhållit del, eller, om då är helgdag, före klockan tolv

på dagen nästföljande söckendag ingivas till finansdepartementet tillika med

bevis om dagen för utslagets delfående.

Över utslag av kammarrätten i mål rörande tillämpning av 6, 7, 8, 9, 10,

11 och 12 §§ kommunalskattelagen må klagan icke föras.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

65

Om särskilda taxcringsåtgärder i samband med prövning av besvär.

128 $.

1 mom. Om kammarrätten eller Kungl. Maj:t vid prövning av anförda

besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt

ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kammarrätten eller

Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i

taxeringen å ort som vederbör; dock må skattskyldigs hela taxering i sådant

fall icke höjas utöver vad beskattningsnämnderna bestämt, därest besvären

icke innefatta yrkande om sådan höjning. Jämväl må, om någon av kammarrätten

eller Kungl. Maj:t befrias från taxering på den grund, att annan

person bort i stället taxeras, kammarrätten eller Kungl. Maj:t överflytta

taxeringen å denne.

Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t,

där ändring göres i den enes taxering, även att i den andres taxering vidtaga

av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 § kommunalskattelagen

eller 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

2 mom. Vid prövningsnämnds prövning av besvär enligt 123 § skola bestämmelserna

i 1 mom. hava motsvarande tillämpning å prövningsnämnden; dock

skall, därest under länsprövningsnämnds eller Stockholms stads prövningsnämnds

handläggning av besvär enligt 123 § fråga uppkommer om vidtagande

av härovan omförmäld åtgärd beträffande taxering inom annat

prövningsdistrikt än det, som besvären angå, ärendet i hela dess vidd överlämnas

till avgörande av den mellankommunala prövningsnämnden.

129 §.

Därest efter anförda besvär fastighets taxeringsvärde blivit ändrat eller

taxeringsvärde åsatts fastighet, som icke blivit taxerad, bär prövningsnämnden

i det prövningsdistrikt, där fastigheten är belägen, att efter anmälan av

landskamreraren vidtaga däremot svarande åtgärd för efterföljande år under

taxeringsperioden, där ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat,

som jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleder åsättande av nytt

taxeringsvärde.

Sådan anmälan hos prövningsnämnden må ock göras av fastighetens ägare

eller därmed likställd innehavare eller, om besvären anförts av annan än

ägaren eller innehavaren, av denne.

130 §.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till kommunal inkomstskatt

eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller bliver

någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till kommunal

progressivskatt eller till utjämningsskatt, som därav må föranledas.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 180 höft. (Nr 210) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Allmänna föreskrifter rörande fullföljd av talan.

131

1 mom. Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare

av fastighet tillkommer jämväl annan, som uppförts eller bort uppföras såsom

skattskyldig för fastighet, så ock arrendator, vilken jämlikt avtal, ingånget

efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren eller

innehavaren har att ansvara för fastighetsskatt, som belöper å den arrenderade

fastigheten.

2 mom. Finnas i stad två eller flera territoriella församlingar, vilka var

för sig äga enligt kyrkostämmas beslut av sina medlemmar uttaga allmän

kommunalskatt, tillkommer sådan församling samma besvärsrätt som kommun.

Detsamma gäller församling på landet eller skoldistrikt, där församlingens

eller skoldistriktets område ieke sammanfaller med kommunens område.

132 $.

Har kommun ieke annorlunda förordnat, äger kommunombudet i taxeringsnämnden

utöva besvärsrätt, som enligt denna förordning tillkommer kommunen.

v

133 §.

Den som vill anföra besvär över beskattningsnämnds beslut är berättigad

att, då han i sådant avseende anmäler sig hos vederbörande myndighet eller

tjänsteman, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts överklagande erforderligt

utdrag av taxeringslängd samt av nämndens protokoll; och må ej heller

lösen fordras för andra protokollsutdrag och expeditioner, som till följd av

vederbörande nämnders beslut böra utfärdas.

134 §.

Besvär, varom i denna förordning förmäles, må jämte tillhörande handlingar

kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning, på klagandens

eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas till vederbörande

myndighet.

135

Beredningsnämnds, fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds ordförande

är skyldig att, då sådant av vederbörande myndighet påfordras, avgiva

förklaring över besvär angående taxering. Vid förfall för ordföranden må

förklaringsskyldigheten åläggas någon av nämndens ledamöter. Beskattningsnämnd

må icke åläggas förklaringsskyldighet, och må ej heller av beskattningsnämnd

behandlad taxeringsfråga till nämnden återförvisas till förnyad

behandling.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 67

136 $.

Då i taxeringsmål delgivning med kommun ifrågakommer, må delgivningen

med laga verkan verkställas med vederbörande kommunombud i taxeringsnämnden,

där sådant ombud finnes. Åligger förklaringsskyldighet kommunen

och har kommunen icke särskilt förordnat om utförande av dess

talan, äger kommunombudet företräda kommunen.

137 %.

Har genom utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj:t taxering böjts

eller överflyttats å annan, åligger det vederbörande länsstyrelse, sedan länsstyrelsen

av utslaget erhållit del, att skyndsamt till dem, som hava att verkställa

debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, översända

avskrift av utslaget för verkställighet.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter.

138 §.

Vid kronoräkenskapernas granskning inom riksräkenskapsverket må med

avseende å verkställd taxering anmärkning framställas allenast i fråga om

uträknande enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

av skatteprocent och skattens grundbelopp för svenskt aktiebolag, svenskt

solidariskt bankbolag och svenskt kommanditbolag eller uträknande enligt

förordningen om utjämningsskatt av skattens grundbelopp.

139 $.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som finnas erforderliga

för tillämpning [av överenskommelser och förordnanden, varom sägs i 72 §

kommunalskattelagen och 29 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

140 §.

Där beredningsnämnds, fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds

ordförande, utan att vara hindrad av laga förfall, underlåter att vidtaga

erforderliga åtgärder för nämndens sammanträde eller att inom föreskriven

tid avlämna nämndens längder och övriga handlingar, vare straffet böter

femtio kronor. Infinner han sig icke å den av honom för nämndens sammanträde

utsatta ort och tid och kan han ej visa laga förfall, höte tjugufem

kronor. Ledamot i nämnden eller tillkallad suppleant, som utan laga förfall

från sammanträde utebliver, böte tio kronor.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

141 §.

Den som blivit utsedd till medlem i prövningsnämnd eller blivit inkallad

1 stället för ordinarie ledamot och utan vederbörligen anmält laga förfall

utebliver från nämndens sammanträde, skall, därest nämnden till följd av

hans utevaro icke varder beslutför, bota tjugufem kronor.

142 §.

Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat vare, där han ej svarar för

tjänstefel, straffad med böter från och med tjugufem till och med femhundra

kronor och vare därjämte skyldig till fullo gottgöra skada, som genom sådan

förseelse uppkommit.

143 §.

1 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration, som

bort avgivas på grund av 25 § 1 mom., vare den försumlige förfallen till

böter, motsvarande, då fråga är om allmän självdeklaration, en tiondel av

den inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres den skattskyldige, dock minst

tio kronor, och, då fråga är om särskild självdeklaration, femtio öre för varje

full skattekrona, som påföres den skattskyldige på grund av den taxering,

varom fråga är, dock minst tio kronor.

Har den, som först efter anmaning enligt 25 § 2 mom. är pliktig avgiva

självdeklaration, underlåtit att hörsamma sådan anmaning, och underlåter

han jämväl att hörsamma förnyad anmaning, vare han förfallen till enahanda

bötesstraff.

2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med virkesdeklaration,

som bort avgivas på grund av 43 § 1 mom., vare den försumlige förfallen

till böter, motsvarande tjugu öre för varje etthundra kronor av det rotvärde,

som åsättes det avverkade virket, dock minst tio kronor.

Har den, som först efter anmaning enligt 43 §. 2 mom., är pliktig avgiva

virkesdeklaration, underlåtit att hörsamma sådan anmaning och underlåter

han jämväl att hörsamma förnyad anmaning, vare han förfallen till enahanda

bötesstraff.

3 mom. Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,

där den försumlige visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

4 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den försumlige

för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel.

144 §.

Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra vad i 17, 22, 33, 34 och 35 §§, 42 §

2 mom. samt 47 § är stadgat skall den försumlige, där han ej för underlåtenheten

är underkastad ansvar för tjänstefel, bota tjugufem kronor,

145 §.

1 mom. Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning,

som av honom avgivits till ledning vid taxering för inkomst eller förmögen
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kunpl. May.ts proposition Nr 210.

69

het, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda

till frihet från taxering eller till för låg taxering, böte, om det oriktiga

meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och

förmögenhetsskatt, som därigenom undandragits, och i annat fall högst fem

gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle hava undandragits,

i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, dock minst

tjugufem kronor. Därest det oriktiga meddelandet avsett förhållande, som

utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till kommunal inkomstskatt,

vare straffet böter, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen

följt, högst tjugufem öre för varje skatteöre, som därigenom kommit

att icke påföras den skattskyldige, och i annat fall högst tjugufem öre för

varje skatteöre, som icke skulle påförts den skattskyldige, därest det oriktiga

meddelandet blivit följt vid taxeringen, dock minst tjugufem kronor.

Har någon till ledning vid virkestaxering lämnat sådant oriktigt meddelande,

som i första stycket sägs, böte högst en krona för varje däremot svarande

tiotal kronor taxerat rotvärde, dock minst tjugufem kronor.

2 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 mom. förmäles, icke lämnats

mot bättre vetande, men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande

gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas

hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till högst hälften

av vad i nämnda mom. sägs, men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,

därest den skyldige, innan vederbörande taxeringsnämnd avslutat sitt arbete,

av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

4 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den som

lämnat det oriktiga meddelandet för sin förseelse är underkastad ansvar för

tjänstefel.

146 §.

1 mom. Förseelse, som i 142, 143 eller 145 § omförmäles, åtalas vid

allmän domstol.

Åtal jämlikt 143 eller 145 § skall, då den deklarations- eller uppgiftsskyldige

här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna

underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och eljest vid

allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum, för vilken

deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 143 eller 145 § sägs, är föremål för allmänt åtal, men

förseelse, som i 142 § omförmäles, må, där den ej innefattar tjänstefel, av

allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit densamma till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 1 mom. avses, till följd av uraktlåtet fullgörande

av de i denna förordning meddelade föreskrifter eller av annan orsak

fråga uppstår om tillämpning av stadgat bötesansvar eller förelagt vite, skall

av vederbörande landskamrerare, ordförande eller ledamot i beredningsnämnd,

fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd eller annan behörig person

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 210.

anmälan därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av härvid

förekommande förhållanden, förordna om uttagandet av de böter eller viten,

vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder, som

anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning

stadgas för övrigt kan påkalla. Vad nu är sagt om länsstyrelsen har i fråga

om den mellankommunala prövningsnämnden avseende å överståthållarämbetet.

3 mom. Den som icke åtnöjes med av länsstyrelse givet beslut, varigenom

han på grund av ovan meddelade stadganden blivit fälld till böter

eller utgivande av vite, äger att, med iakttagande av vad i allmänhet är

stadgat angående dylika besluts överklagande, över beslutet anföra besvär

hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde dagen efter

den, då klaganden av beslutet erhållit del, eller, om då är helgdag, före

klockan tolv på dagen nästföljande söckendag ingivas till länsstyrelsen vid

påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till prövning;

dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för till sistnämnda

myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra hinder för deras

upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit före utgången av

den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären omedelbart överlämnas

till länsstyrelsen.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, förfares med ärendet på sätt i

122 § 2 mom. tredje stycket andra punkten stadgas.

Om klagan över kammarrättens utslag på besvär, som i detta mom. avses,

gäller v^id i 127 § första stycket är sagt.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida

vite bort föreläggas, komma under bedömande.

4 mom. Böter och viten, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag. 8

8 KAP.

Om kostnader för taxeringsarbetet.

147 §.

1 mom. Av statsmedel bestridas:

1) ersättning åt ordförandena i beredningsnämnderna, fastighetstaxeringsnämnderna

och taxeringsnämnderna, åt de av länsstyrelsen förordnade

ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna samt åt kronoombuden i taxeringsnämnderna

;

2) ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden

för hans befattning med taxeringen i Stockholm;

3) gottgörelse för det i samband med taxeringsförrättningarna lämnade

biträde av städernas tjänstemän;

4) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 71

för det årliga taxeringsarbetet, därest dessa anstalter befunnits ändamålsenliga;

samt

5) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 5 samt 7—12 mom. här

nedan.

2 mom. Det åligger länsstyrelsen att de år, då allmän fastighetstaxering

äger rum, senast den 1 maj, i Stockholm senast den 20 juli, till Kungl. Maj:t

inkomma med yttrande angående den ersättning, som för bestyr med nyssnämnda

taxering inom länet bör tillkomma envar av de personer, vilka

enligt bestämmelserna i 1 mom. 1) och 3) äro därtill berättigade, och skola

därvid angivas de grunder, som varit bestämmande vid ersättningarnas beräknande.

Motsvarande yttrande beträffande årlig taxering skall av länsstyrelsen avgivas

senast den 20 juli under taxeringsåret.

I yttrande, som överståthållarämbetet avgiver, bör jämväl upptagas förslag

till ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för

uppbördsärenden.

Yttrande enligt detta mom. skall tillika innehålla uppgift, då det gäller

allmän fastighetstaxering, om taxeringsvärdet å all fastighet i länet enligt

fastighetstaxeringsnämndernas beslut samt eljest om länets hela inkomst- och

förmögenhetsskattesumma enligt taxeringsnämndernas beslut.

3 mom. Kommun, som enligt 1 mom. 4) vill framställa anspråk på särskild

ersättning, äger att senast den 1 juli under taxeringsåret till länsstyrelsen

inkomma med framställning därom med angivande av grunderna för ersättningsbeloppets

beräknande.

Länsstyrelsen har att med eget utlåtande över framställningen överlämna

densamma till Kungl. Maj:t vid avgivande av yttrande enligt 2 mom. andra

stycket.

4 mom. Efter prövning av de yttranden och framställningar, som inkommit

jämlikt 2 och 3 mom., bestämmer Kungl. Maj:t huru mycket skall

ställas till förfogande för varje fastighetsprövningsnämnd och länsprövningsnämnd

samt för Stockholms stads prövningsnämnd och huru mycket skall

till kommun utanordnas.

Därvid må vad som ställes till fastighetsprövningsnämndernas och, såvitt

angår allmän fastighetstaxering, Stockholms stads prövningsnämnds förfogande

för ersättning åt ordförandena i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna

samt åt de av länsstyrelserna förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna,

för ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets

avdelning för uppbördsärenden samt för det i samband med allmän

fastighetstaxering i övrigt lämnade biträde av städernas tjänstemän utgöra

sammanlagt högst ett belopp, motsvarande två hundradels procent av taxeringsvärdet

å all fastighet i riket, sådant detta värde beräknats enligt fastighetstaxeringsnämndernas

beslut.

Vad som ställes till länsprövningsnämndernas och, såvitt angår årlig taxering,

Stockholms stads prövningsnämnds förfogande för ersättning åt ord
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

förandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna, för ersättning åt kamreraren

vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden samt för

det i samband med taxeringsarbetet i övrigt lämnade biträde av städernas

tjänstemän jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt utgöra

högst ett belopp, motsvarande fyra procent av summan av inkomst- och förmögenhetsskattens

grundbelopp för hela riket, sådan denna summa beräknats

enligt taxeringsnämndernas beslut.

Till prövningsnämnd sålunda anvisat belopp äger nämnden efter förslag

av länsstyrelsen fördela mellan de till ersättning berättigade. Vid ersättningarnas

fördelning bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens

utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och arbete, och bör

i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning, som kan hava

blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen av statsmedel

gottgjord.

5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, länsprövningsnämnds

eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda

utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 15 § 2 mom. förordnats

att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning för

biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för protokolloch

längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för uppassning

hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av länsstyrelsen

använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda stadgas.

6 mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövningsnämnd

enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör

särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter

beloppen i vanlig ordning utbetalas.

7 mom. Sakkunnig, varom förmäles i 14 § 2 mom. första punkten, åtnjuter

arvode, som efter Kungl. Maj:ts närmare föreskrift bestämmes av

länsstyrelsen.

Annan sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller undersökning

gottgörelse, som bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige

biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet hos

samma nämnd, av Kungl. Maj:t.

8 mom. De personer, som jämlikt 58 § 2 mom. och 75 § inkallats av

länsstyrelsen för meddelande av upplysningar eller för överläggningar rörande

taxeringsarbetet,

de personer, som till sammanträde enligt 59 § särskilt inkallats av länsstyrelsen

eller till sammanträde enligt 67 § 2 mom. inkallats efter sådan

myndighets medgivande,

de ordförande i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd på landet,

som på vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, som omförmäles

i 59 §,

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad, som på

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 73

vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles

i 59 § sista stycket,

de ordförande eller ledamöter i fastiglietstaxeringsnämnd eller i taxeringsnämnd,

som på vederbörlig kallelse inställt sig före eller under fastighetsprövningsnämnds

eller prövningsnämnds sammanträde för meddelande av

upplysningar, ävensom

de medlemmar i fastighetsprövningsnämnd eller i prövningsnämnd, som

efter vederbörlig kallelse inställt sig före vederbörande nämnds sammanträde

för meddelande av upplysningar eller som deltagit i sammanträde med nämnden,

äga att för inställelsen åtnjuta, om de äro bosatta å annan ort än sammanträdesorten,

traktamentsersättning under såväl sammanträdes- som resedagar

med sexton kronor om dagen och övrig ersättning för resekostnaderna enligt

vad som på grund av allmänna resereglementet utgår till nämndeman samt,

om de äro bosatta å sammanträdesorten, traktamentsersättning med tolv

kronor om dagen.

Ersättning efter enahanda grunder tillkommer jämväl medlem i prövningsnämnd

för närvaro vid protokolljustering så ock sakkunnig, som biträtt

i taxeringsfrågor.

9 mom. Ersättning till lappfogde för inställelse vid sammanträde med

taxeringsnämnd enligt 83 § 2 mom. utgår enligt allmänna resereglementet.

10 mom. Ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden och

allmänna ombudet hos nämnden åtnjuta arvode med belopp, som bestämmas

av Kungl. Maj:t.

Ersättning åt de till allmänna ombudets förfogande ställda biträden, åt

protokoll- och längdförare hos nämnden samt åt övrig hos nämnden anställd

kanslipersonal bestämmes likaledes av Kungl. Maj:t.

Till bestridande av övriga av nämndens verksamhet föranledda utgifter

anvisar Kungl. Maj:t, efter förslag av nämnden, erforderliga medel.

11 mom. I 126 § 2 mom. omförmäld ledamot av kammarrätten åtnjuter

för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring, arvode med tjugufyra

kronor om dagen, om han är bosatt i Stockholm, och eljest med trettiotvå

kronor om dagen ävensom, i förekommande fall, för resedagar rese- och

traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet.

12 mom. Angående gottgörelse för verkställande av undersökning, varom

i 71 § förmäles, förordnar Kungl. Maj:t.

148 §.

1 mom. Kommunombud i taxeringsnämnd äger av kommunens medel

åtnjuta ersättning, som efter förslag av kommunen bestämmes av länsstyrelsen.

Skogsvårdsombud åtnjuter ersättning, som vederbörande skogsvårdsstyrelse

eller, då skogsvårdsombud utsetts av överjägmästare, domänstyrelsen anvisar

av omhänderhavda skogsvårdsmedel.

2 mom. Av kommun valda ledamöter i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd

ävensom av kommun jämlikt 8 § 4 mom. valda ledamöter

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av vederbörande kommun,

att av kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl

sammanträdes- som resedagar med högst tio kronor om dagen, dels ock, då

de icke äro bosatta å den ort, där nämnden sammanträder, övrig ersättning

för resekostnaderna med högst vad som på grund av allmänna resereglemente!

utgår till nämndeman. Ersättning efter enahanda grunder må av kommunens

medel utgå jämväl till ordningsman i lappby för inställelse vid

sammanträde enligt 83 § 2 mom.

De av landsting utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd äga för

sin inställelse vid nämndens sammanträden och vid sådant sammanträde,

som omförmäles i 59 §, åtnjuta ersättning av landstingets medel efter de i

föregående stycke angivna grunder, dock att traktamentsersättningen, om

landstinget så beslutar, må utgå med högst femton kronor om dagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928; dock skola förordningens

bestämmelser om åtgärder, vilka för verkställande av taxering skola

enligt denna förordning företagas följe taxeringsårets ingång, träda i kraft

dagen efter den, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket

utkommit i svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 28 oktober 1910 om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, sådan den lyder efter de

ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare därom utfärdade

författningar.

Efter det den nya förordningen trätt i kraft, skall iakttagas:

1. Stadgandena i 25 § 1 mom. om deklarationsplikt för den, som nästföregående

år varit taxerad till kommunal inkomstskatt, skola år 1928 gälla

den, som år 1927 varit taxerad till bevillning för inkomst.

2. I fråga om mål och ärenden, som avse taxering, verkställd före år

1928, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

3. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall denna i stället

tillämpas.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

75

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 4 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

När jag den 22 sistlidne februari för Kungl. Maj:t anmälde frågan om

en reformerad kommunalskattelagstiftning och andra spörsmål, som därmed

äga samband, tillkännagav jag min avsikt att särskilt anmäla frågan om

en förändrad taxeringsorganisation. För Kungl. Maj:ts prövning vill jag nu

framlägga denna fråga.

Jag får till en början bringa i erinran, att jämlikt Kungl. Maj:ts den 23

juli 1923 åt dåvarande chefen för finansdepartementet givna bemyndigande

borgmästaren P. E. Gamstorp och länsassessorn F. A. I. Lundevall (1923

års taxeringssakkunniga) blivit tillkallade för att verkställa utredning rörande

omorganisation av taxeringsväsendet. Deras betänkande med förslag

avgavs den 30 juni 1925 (Stat. off. utredn. 1925: 27).

över betänkandet hava i anledning av remiss yttranden avgivits av överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, ämbetsverk, universitet, landstingens

förvaltningsutskott, ett stort antal kommunala representationer

och taxeringsnämndsordförande, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska

landstingsförbundet, handelskamrarna samt representanter för korporationer

•och enskilda. Samtliga yttranden hava överlämnats till kammarrätten, som

den 11 februari 1926 inkom med sitt den 9 januari samma år dagtecknade

utlåtande.

Såsom jag vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag redan meddelat,

har det av taxeringssakkunniga framlagda författningsförslaget varit

föremål för överarbetning av 1924 års skatteberedning, i vars arbeten i

örevarande avseende deltagit länsassessorn Lundevall.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 november 1926 mig givna bemyndigande har

jag tillkallat kammarrättsrådet S. Norrman att såsom sakkunnig jämte

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Enhetligt

taxeringsförfarande

för samtliga

skatteformer.

skatteberedningen biträda med utredning av fråga om en särskild ordning

för fullföljd av talan i fastighetstaxeringsmål. Kammarrättsrådet Norrman

har den 19 januari 1927 avlämnat en promemoria i denna fråga, över vilken

promemoria kammarrätten avgivit utlåtande samt regeringsrättens ledamöter

på min hemställan yttrat sig.

Vid beredningen av frågan om en förändrad taxeringsorganisation har

därjämte biträtt kammarrättsrådet O. J. Ekenberg, såvitt angår frågan om

taxering av utländska personer m. fl.

Slutligen må nämnas, att tre ledamöter av kammarrätten verkställt

teknisk granskning av föreliggande författningsförslag.

Vid redogörelsen för det förslag till taxeringsförordning, som jag nu går

att förelägga Kungl. Maj:t, förutsätter jag, att tillgång finnes till taxeringssakkunnigas

nyss omförmälda betänkande. Någon mera utförlig framställning

rörande de sakkunnigas förslag och motiveringen för detsamma kommer

därför icke att givas, utan hänvisas i detta avseende till betänkandet.

Emellertid skola meddelas sidhänvisningar till betänkandet, varjämte på

enstaka punkter kortfattade sammandrag av betänkandets innehåll kommer

att lämnas.

Principerna för taxeringsförfarandet.

Förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering, sådan denna förordning nu lyder efter ändringar

i eller tillägg till densamma enligt senare därom utfärdade författningar,

innehåller bestämmelser om beskattningsmyndigheter och förfarandet

vid taxering till bevillning av fast egendom och av inkomst samt till

inkomst- och förmögenhetsskatt. De i förordningen omförmälda beskattningsmyndigheterna

skola jämväl verkställa taxering till kommunal progressivskatt

ävensom påföring av avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Den allmänna fastighetstaxeringen år 1922 verkställdes icke

efter de i 1910 års taxeringsförordning meddelade föreskrifterna, utan tilllämpades

därvid en för samma taxering särskilt tillkommen förordning den

7 juli 1921. Särskilda taxeringsföreskrifter gälla för taxeringen till skogsaccis,

meddelade i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering

med däri sedermera gjorda ändringar. Därjämte äro i vissa för*

fattningar föreskrifter meddelade rörande en del med taxeringsförfarandet

sammanhängande frågor.

Tvekan kan icke råda därom, att taxeringarna till kommunal inkomstskatt

samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt böra ske i ett sammanhang och

verkställas av samma beskattningsmyndigheter. Lika självfallet är, att taxeringar

till kommunal progressivskatt och till utjämningsskatt, i de fall där

dylik taxering skall ifrågakomma, böra verkställas i samband med taxe
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

77

ringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Såväl taxeringssakkunnigas

förslag till ny taxeringsförordning som det överarbetade förslag, jag

nn framlägger, grundas på denna uppfattning.

Lika självfallet är emellertid icke, huru bör förfaras med fastighetstaxeringen

och med virkestaxeringen. Jag skall först uppehålla mig vid den

vart femte år återkommande allmänna fastighetstaxeringen.

Såsom nyss berörts föreskriver gällande taxeringsförordning, att allmän

fastighetstaxering skall verkställas av samma taxeringsmyndigheter, taxeringsnämnder

och prövningsnämnder, som verkställa taxeringen för inkomst och

förmögenhet. När riksdagen år 1920 anmälde sitt beslut i anledning av

Kungl. Maj:ts förslag till ny kommunalskattelagstiftning, anförde riksdagen,

bland annat, att de brister, som vidlådde taxeringsförfarandet, i all synnerhet

utgjorde ett vägande skäl mot att då skrida till en definitiv ny sådan

lagstiftning. Riksdagen erinrade särskilt om de starka växlingar vid uppskattningen

av fast egendom, som förefunnes ej blott mellan olika landsdelar

utan även mellan olika kommuner inom samma län. Riksdagen hemställde

därför om skyndsam utredning angående, bland annat, ändrade

grunder för beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfarandet

att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering, som enligt riksdagens

mening borde verkställas under år 1922.

I enlighet med berörda hemställan förelädes 1921 års riksdag genom proposition

nr 215 förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid allmän fastighetstaxering år 1922. Propositionen blev i huvudsak

antagen av riksdagen och förordning i ämnet utfärdades den 7 juli 1921,

nr 382. Rörande innebörden av förordningens bestämmelser hänvisas till

sid. 108 o. ff. i taxeringssakkunnigas betänkande.

Enligt vad taxeringssakkunniga genom förfrågningar hos landskamrerarna

inhämtat, har den nya organisationen i det stora hela motsvarat de på densamma

ställda förväntningarna. Det har allmänt uttalats, att säkrare och

bättre taxeringsresultat erhållits.

Taxeringssakkunniga uttala för egen del, att det uppnådda goda resultatet

av 1922 års allmänna fastighetstaxering i hög grad är att tillskriva den

särskilda organisationen, framförallt anordningen med förslagsställande beredningsnämnder

och beslutande taxeringsnämnder. Genom den prövning,

som taxeringsnämnderna åstadkommit, hade redan före prövningsnämndsstadiet

åvägabragts en utjämning olika kommuner emellan,. Hade prövningsnämnderna

skolat fatta beslut omedelbart på grundval av beredningsnämndernas

arbetsresultat, skulle de otvivelaktigt hava stått inför en alltför omfattande

arbetsuppgift. De sakkunniga hava därför förordat bibehållande av 1922 års

särskilda organisation, men föreslagit vissa jämkningar för tillgodogörande

av vunn a erfarenheter. Till dessa jämkningar skall jag återkomma vid redo

görelsen för detaljerna i det nu föreliggande förslaget.

Allmän

fastighets
taxering.

Taxerings
sakkunniga.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Yttranden.

Bland myndigheter och enskilda, vilka yttrat sig över de sakkunnigas förslag,

har i stort sett rått full enighet rörande fördelen av bibehållandet av

särskilda organ för den allmänna fastighetstaxeringen. Sålunda hava samtliga

länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen i Hallands län endera bestämt

uttalat sig för ett bibehållande av den självständiga fastighetstaxeringsorganisationen

eller också i huvudsak lämnat de sakkunnigas förslag härutinnan

utan erinran.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar däremot: Inkomsttaxeringsnämnderna

hava en sådan sammansättning, att de synnerligen väl lämpa sig för att

handhava bestyret jämväl med fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen funne sig

därför böra lämna sin anslutning till ett av landskamreraren i länet i skrivelse

till taxeringssakkunniga den 6 december 1923 framställt förslag. Enligt

detta skulle det icke vara förenat med några som helst olägenheter att återgå

till det före år 1922 brukliga förfaringssättet och att således avskaffa beredningsnämnderna

samt låta samma taxeringsnämnd verkställa ej blott inkomsttaxeringen

utan även fastighetstaxeringen de år, sådan taxering skulle ske,

därvid emellertid fastighetstaxeringen borde förrättas före inkomsttaxeringen.

Av övriga ämbetsverk och myndigheter, vilka yttrat sig över de sakkunnigas

förslag, hava endast riksräkenskapsverket och lantbruksstyrelsen tillkännagivit

en från de sakkunniga skiljaktig mening beträffande den allmänna

fastighetstaxeringens organisation.

Riksräkenskapsverket yttrar: Om taxeringsmyndigheterna, såsom förslaget

avsåge, utrustades med all den sakkunskap, som stode att vinna, syntes det

riksräkenskapsverket lämpligast att låta samma taxeringsmyndigheter verkställa

allmän fastighetstaxering och taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt

av såväl statlig som kommunal art. De sakkunnigas förslag verkade

splittrande på taxeringsarbetet. Hela den stora apparat, som utseendet av

olika nämnder för skilda slag av taxeringar innebure, skulle undvikas, om

taxeringsorganen bleve gemensamma. Gemensamma taxeringsman, sammansatta

med all möjlig omsorg i fråga om sakkunskap och förfarenhet på

taxeringsområdet, finge en erfarenhet och rutin, som helt säkert skulle lända

taxeringsarbetet till fromma.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att några hushållningssällskap antingen

avstyrkt det särskilda förfarandet vid allmän fastighetstaxering eller ock

inskränkt sig till att påyrka en starkare och mera bestämd representation

av fastighetsägareintressena i de olika taxeringsinstanserna. Därefter anföres:
Ȁven

lantbruksstyrelsen måste ställa sig tveksam mot det föreslagna särskilda

förfarandet vid den allmänna fastighetstaxeringen. Redan omständigheten,

att fastighetstaxeringen och taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt

samt till kommunal repartitionsskatt för inkomst och för

näring tjäna samma syfte giver en viss presumtion för att taxeringen skall

ske genom samma organ. —--

Fastighetstaxeringen och övrig taxering för beskattningsändamål sammanhänga

otvivelaktigt mycket intimt med varandra, och lantbruksstyrelsen

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

skulle vilja gorå gällande, att den ingående kännedom, som vinnes om

fastighets årliga avkastning och produktionsförmåga vid taxering för inkomst

m. m., är en nödvändig förutsättning för bedömande av fastighetsvärdet.

I viss mån betecknande för taxeringssakkunnigas förslag i denna

del är att de sakkunniga sett sig nödsakade att lägga den särskilda fastighetstaxeringen

mellan de allmänna fastighetstaxeringarna på de vanliga

taxeringsorganen. Otvivelaktigt innebär taxeringssakkunnigas förslag om

särskilt förfarande vid fastighetstaxering en betänklig dualism.»

Åven Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat

sig för ett överflyttande av arbetet för den allmänna fastighetstaxeringen

å de vanliga taxeringsnämnderna.

Kammarrätten yttrar:

»Kammarrätten finner väl för egen del, att en förenkling på ena

eller andra sättet av taxeringsorganisationen vore önskvärd, därest den

läte sig genomföra utan eftersättande av taxeringens effektivitet och utan

att man riskerade ett återfall i de föga tillfredsställande förhållanden,

som voro rådande före 1922 års fastighetstaxering. Garanti häremot

skulle dock knappast förefinnas, om man utan vidare överflyttade fastighetstaxeringsbestyret

på de vanliga nämnderna. I saknad av utredning om

lämpliga anordningar för att dessa nämnder skulle bliva fullt skickade att

verkställa även fastighetstaxeringen och då den år 1922 tillämpade organisationsformen

även enligt kammarrättens erfarenhet bidragit till ett gott

taxeringsresultat, vill kammarrätten för sin del ej tillstyrka ett övergivande

av denna organisation.

Såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt torde kunna åberopas den

omständigheten, att den från och med 1922 löpande femårsperioden går tillända

med 1926. Då efter allt att döma de vilande stora skattefrågorna icke

komma att föreläggas 1926 års riksdag, lärer denna riksdag bliva nödsakad

fatta beslut, huruvida allmän fastighetstaxering ändock skall, såsom avsett

varit, företagas 1927. För detta fall kan med visshet antagas, att 1922 års

taxeringsorganisation med eller utan jämkningar ånyo kommer i tillämpning,

varigenom ökade erfarenheter komma att vinnas angående dess lämplighet.

Därest så 1927 års eventuella fastighetstaxering Ange giltighet fölen

ny femårsperiod, kunde, i avvaktan på de nya erfarenheternas tillgodogörande,

frågan om fastighetstaxeringens definitiva ordnande anstå någon

tid, varvid, om taxeringsväsendet i övrigt funnes böra utan uppskov nyregleras,

bestämmelserna om allmän fastighetstaxering tillsvidare Ange utelämnas

i den blivande taxeringsförordningen.

Blir förloppet det nu antydda, skulle vid ett senare tillfälle rikare material

föreligga för bedömandet av frågan, om fastighetstaxeringen för framtiden

kräver en särskild organisation eller icke.»

Vid det förhållande att allmän fastighetstaxering icke, såsom kammarrätten

i sitt utlåtande förmodat, kommit till stånd innevarande år, torde

det särskilda skäl, kammarrätten åberopat till stöd för sitt förslag att låta

förfarandet vid härnäst inträffande allmänna fastighetstaxering regleras genom

en för blott denna taxering avsedd förordning, icke längre äga giltighet.

Jag håller före, att frågan om taxeringsmyndigheter och för
-

Departements
chefen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Särskild

fastighetstaxering.

Virkes
taxering.

Gällande bestämmelser.

1921 års

kommunalskattekommitté.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

farandet vid allmän fastighetstaxering nu bör ordnas i samband med omgestaltningen

av taxeringsorganisationen i övrigt på ett sätt, som i sina

huvuddrag kan tänkas bliva bestående.

Härtill anser jag mig hava så mycket större anledning, som de allra

flesta, vilka haft tillfälle att förvärva mera direkt erfarenhet rörande 1922

års förfarande, beteckna detta såsom ett påtagligt framsteg framför det förut

tillämpade. En återgång till det äldre systemet kan jag icke förorda. Beaktas

bör nämligen, att de särskilda detaljerade uppskattningsgrunder, som föreslagits

skola gälla för fastighetstaxeringsarbetet, lägga på beskattningsnämnderna

ett synnerligen omfattande arbete, vilket tager flera månader i anspråk.

Men även inkomsttaxeringen är mycket tidskrävande. Ett sammanförande

av dessa arbeten hos samma nämnder anser jag praktiskt taget omöjligt.

Därtill kommer, att en återgång till det gamla systemet säkerligen skulle

medföra förlust av det värdefulla arbete för en likformig taxering, som

fastighetstaxeringsnämnderna i regel utfört.

Jag tillstyrker således bibehållande av 1922 års särskilda organisation i

huvudsak. I vissa detaljer kommer jag dock att förorda jämkningar.

Jag biträder även i huvudsak taxeringssakkunnigas förslag, att, såsom

hittills, fastighetstaxeringen under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna

omhänderhaves av de för inkomsttaxeringen verksamma

nämnderna. Mot detta förslag har erinran ej framkommit i de inkomna

yttrandena.

Enligt gällande lag om skogsaccis och om virkestaxering skall virkestaxeringen

förrättas av vederbörande kommunalnämnd. De vanliga taxeringsmyndigheterna

taga icke befattning med taxeringen i annan mån, än

som följer därav, att besvär över kommunalnämnds beslut anföras hos prövningsnämnden

i länet. Denna äger icke befogenhet att gå utöver yrkande i

besvär, ej heller att, såsom i fråga om inkomsttaxering, av egen drift ändra

taxering till skogsaccis.

1921 års kommunalskattekommitté yttrar å sid. 239 i sitt betänkande

följande:

»Kommitténs förslag utgår ifrån, att taxeringen av virke för skogsskatt

skall verkställas icke såsom hittills av kommunal myndighet utan av vanlig

taxeringsmyndighet. Redan det nära sammanhang, vari enligt kommitténs

förslag virkesbeskattningen kommer att stå till den övriga kommunala beskattningen,

gör en sådan överflyttning av taxeringsarbetet önskvärd och

befogad. Men även andra skäl tala därför. Så kan det icke vara riktigt,

att taxeringen till denna skatt är anförtrodd åt den förvaltande myndigheten

i kommunen, då det är kommunen själv, som äger tillgodogöra sig

skatten och således är intresserad part i beskattningen. Likaså kan det

förvisso antagas, att de vanliga taxeringsmyndigheterna med hänsyn till sin

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 210.

81

sammansättning och sin vana vid taxeringsarbete äro bättre lämpade att

åstadkomma en rättvis och jämn taxering än kommunalnämnderna.

Med denna uppfattning angående den myndighet, åt vilken virkestaxeringen

bör anförtros, har kommittén funnit sig icke böra i sitt förslag till kommunalskattelag

upptaga vad som angår taxeringens tekniska utförande och

förty därur uteslutit bestämmelser om deklaration och andra uppgifter till

ledning för taxeringen, om taxeringsmyndigheter, deras sammansättning,

befogenheter och arbetsordning, om bevakande av det allmännas rätt, om

fullföljd av talan m. m. Hithörande ämnen böra enligt kommitténs mening

behandlas i den allmänna förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering, i vilken förordning alltså myndigheter och enskilda

skulle hava att söka och finna allt, som angår det formella förfarandet vid

taxering i och för beskattning till stat eller kommun.»

1923 års taxeringssakkunniga hava, i anslutning till vad kommunalskattekommittén

sålunda anfört, föreslagit, att virkestaxeringen skall handhavas

av de för inkomsttaxeringen avsedda beskattningsnämnderna. Därvid hava

de sakkunniga uttalat, att en sådan anordning medför jämväl den särdeles

stora fördelen, att upplysningar, som angående skogsinkomsten lämnas i de

för inkomsttaxeringen avlämnade deklarationerna, kunna tjäna till ledning

jämväl för virkestaxeringen och tvärt om. Denna fördel är särskilt värdefull,

då jämväl husbehovsvirket förutsättes bliva föremål för skogsbeskattning.

De sakkunnigas förslag innebär vidare, att vid virkestaxeringen taxeringsnämnden

skall hava något avvikande sammansättning mot eljest. I stället

för den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i nämnden — i förslaget benämnd

kronoombudet — skall inträda en av vederbörande skogsvårdsstyrelse utsedd

ledamot. Utseende av dylik ledamot har dock ansetts icke kunna göras

obligatoriskt, då ju virkestaxering mångenstädes antingen icke förekommer

eller ock är av föga betydelse. Enligt förslaget är fördenskull skogsvårdsstyrelse

icke pliktig att utse ombud. För bevarande av önskvärd kontinuitet

med nuvarande förfarande och för underlättande av taxeringsnämndsordförandens

arbetsbörda föreslås, att virkestaxeringen skall beredas i

första hand av den ledamot i taxeringsnämnden, som enligt förslaget skall

utses av vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare — i förslaget

benämnd kommunalombud; och skall det åligga denna ledamot att vara

föredragande i nämnden beträffande dylik taxering och föra virkestaxeringens

längder, skogsskattelängden och skogsvårdsavgiftslängden. Enligt förslaget

skola de på grund av taxeringen utgående avgifterna icke såsom hittills

påföras i samband med taxeringen utan senare, skogsskatten av kommunal

myndighet och skogsvårdsavgiften av vederbörande debiteringsförrättare

samtidigt med debiteringen av kronoutskylderna. Till skillnad mot vad nu

gäller föreslås, att prövningsnämnd skall äga att såsom beträffande övrig

taxering fatta beslut rörande virkestaxering, även utan att besvär anförts,

liksom det även förutsättes skola tillkomma landskamreraren att framställa

anmärkningar mot virkestaxeringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. (AV 210.) (j

Taxeringä
sakkunniga.

s. 82 Kontrollera mot PDF

Inkomna

yttranden.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Förslaget om virkestaxeringens överflyttande till taxeringsnämnderna har

icke föranlett erinran från överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands och Västerbottens län.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län förorda

uttryckligen de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Alvsborgs och Västmanlands

län åter avstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

»Förslaget om virkestaxeringens överflyttande från kommunalnämnderna

till taxeringsnämnderna kan länsstyrelsen icke finna tillräckligt motiverat.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, hava kommunalnämnderna i det hela

taget fullgjort dessa taxeringar lika tillfredsställande, som man kan vänta

sig av taxeringsnämnderna. Inkomsttaxeringen och virkestaxeringen äga ej

heller det samband sins emellan, att deras handhavande av samma nämnder

på grund därav kan anses särskilt önskvärt. Väl är det sant, att för inkomsttaxeringen

understundom kan vara av värde att äga kännedom om

virkesdeklarationernas innehåll, men möjlighet till sådan kännedom kan ju

beredas, även om kommunalnämnden verkställer virkestaxeringen. Däremot

måste det vara en betydande olägenhet att tynga taxeringsnämndernas redan

svåra och omfattande arbete med en annan taxering av så helt annan art

som virkestaxeringen, och, såsom redan antytt, lärer någon säkerhet ingalunda

finnas för att taxeringen genom den föreslagna ändringen bliver bättre

utförd. Den särskilda ställning kommunalombudet skulle komma att intaga

i taxeringsnämnden vid handläggning av virkestaxeringen, synes också ägnad

att försvåra och tilltrassla arbetet på sätt, som alldeles icke ifrågakommer

med nuvarande anordning.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

»De sakkunniga hava föreslagit, att virkestaxeringen i första hand, som

för närvarande verkställes av de kommunala myndigheterna, skall överflyttas

på taxeringsnämnderna. De skäl, som enligt de sakkunnigas uttalanden å

sid. 224 ff. tala för en sådan överflyttning, äro icke alltför tungt vägande.

Erfarenheten har ådagalagt, att de kommunala myndigheterna inom länet

i övervägande antal fall på ett gott sätt fullgjort sin uppgift att verkställa

virkestaxeringen enligt nu gällande regler för densamma, och de föreslagna

nya reglerna äro enligt länsstyrelsens mening icke så invecklade, att med

hänsyn till dem den föreslagna överflyttningen får anses nödvändig.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar:

»I det föreslagna förfarandet vid virkestaxering återfinnas i huvudsak

nuvarande bestämmelser rörande taxering till skogsaccis. En förändring

av principiell art är emellertid att här anteckna, nämligen virkestaxeringens

överflyttande från kommunalnämnderna till taxeringsnämnderna. Motivet

härtill är uppenbarligen att söka uti den föreslagna kommunala skogsskattens

ställning i det kommunala skattesystemet. Det nära sambandet mellan

taxeringen för inkomst och taxeringen för avverkat virke talar för den

organisation av taxeringsförfarandet i sistberörda hänseende, som i författ
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2JO. 83

ningen kommit till uttryck. Trots detta är länsstyrelsen likväl icke alldeles

övertygad om behovet och gagnet av den ifrågasatta förändringen. Erfarenheten

här i länet visar på, att kommunalnämnderna i allmänhet fullgjort

detta rätt ömtåliga uppdrag med både hovsamhet och samvetsgrannhet och

väl motsvarat det förtroende, som visats genom att de själva fått verkställa

detta taxeringsarbete. Och säkerligen är kännedomen om mängden och

värdet av avverkat virke bättre tillgodosedd hos kommunalnämnden än i

ett större av flera kommuner sammansatt taxeringsdistrikt.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar: Den föreslagna överflyttningen

av virkestaxeringen å taxeringsnämnderna skulle visserligen medföra vissa

fördelar, men det måste dock vara synnerligen tvingande skäl, som skulle

kunna motivera ett överlämnande av detta arbete till de redan nu så arbetstyngda

taxeringsnämnderna. Enligt länsstyrelsens erfarenhet hade också

kommunalnämnderna på ett fullt tillfredsställande sätt skött sina åligganden

med denna taxering. Länsstyrelsen ansåge det därför böra allvarligen övervägas,

huruvida icke hittills gällande bestämmelser borde i förevarande avseende

bibehållas.

Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig något tveksam till frågan, om

virkestaxeringen bör överlämnas till taxeringsnämnderna, då dessas arbete

därförutan vore fullt tillräckligt, samt kommunalnämnder och drätselkammare

helt säkert däråt kunde ägna mera tid och intresse än taxeringsnämnderna.

Det närmare sammanhang med den övriga taxeringen, som

virkestaxeringen enligt förslaget till kommunalskattelag skulle erhålla, talade

dock onekligen för en dylik sammanslagning.

Jämväl länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig vara tveksam, om behov

förelåge att överflytta bestyret med virkestaxeringen från kommunalnämnderna,

som syntes hava på ett förtjänstfullt sätt handhaft denna taxering,

till taxeringsnämnderna vilkas arbetsbörda redan förut vore tillräckligt stor.

Länsstyrelsen ville emellertid icke direkt motsätta sig de sakkunnigas förslag

i denna del.

De ämbetsverk och övriga myndigheter, vilka yttrat sig över de sakkunnigas

förslag i denna del, hava icke haft något att invända mot virkestaxeringens

överflyttande till inkomsttaxeringsnämnderna.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava antingen icke haft något

att erinra mot förslaget i denna del eller bestämt tillstyrkt detsamma. Sålunda

anser Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

vägande skäl tala för omläggningen. Sex reservanter hava dock avvikande

mening. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings och Kronobergs

län förmäla sig anse förslaget innebära en avgjord förbättring och

vara väl motiverat.

Sveriges skog sägare förbund yttrar, att virkestaxeringens överflyttande från

kommunalnämnden till taxeringsnämnden enligt förbundets mening vore en

synnerligen lämplig förändring, då taxeringsnämnden kunde förväntas besitta

avsevärt större kompetens än kommunalnämnden för virkestaxeringens ut
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj ds proposition Nr 210.

görande. Kommunalnämnden vore därjämte part i saken och borde därför

icke taga befattning med taxeringsarbetet.

Jämväl styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser virkestaxeringens

överflyttande till taxeringsnämnderna vara motiverat.

Skogsvårdsstyr elsen i Gävleborgs län anför: Då styrelsen icke hade något

att anmärka mot den virkestaxering, som verkställts av kommunalnämnderna,

vilka med den för dem gällande längre mandattiden av 4 år blivit

erfarna och dugliga i sin uppgift, syntes detta taxeringsarbetes överflyttning

till taxeringsnämnderna knappast vara av behovet påkallat. Denna överflyttning

kunde, i den mån ombyte ofta skedde av ledamöter i taxeringsnämnden,

vara ägnad att giva ett sämre och ojämnare taxeringsresultat.

Skog svår dsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs

län, i Kalmar läns norra landstingsområde, i Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Jämtlands län hava

i mer eller mindre bestämda ordalag tillstyrkt det föreslagna överflyttandet,

under det att övriga skogsvårdsstyrelser, från vilka yttranden inkommit,

lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Landstingens förvaltningsutskott hava, i den mån yttranden över förslaget

avgivits, icke till diskussion upptagit frågan om virkestaxeringens överflyttande

till taxeringsnämnderna.

Kammarrätten anför i denna fråga följande:

»Såsom huvudmotiv hava de sakkunniga (sid. 224) åberopat, att kommunalskattekommittén

avvägt reglerna för skogsskatten med hänsyn till, att virkestaxeringen

skulle verkställas av taxeringsnämnderna. Då kammarrätten i

huvudsak godkänt berörda regler, har kammarrätten i viss mån redan bundit

sig i fråga om taxeringsorgan. Emellertid lärer det, även frånsett berörda

sammanhang mellan reglerna om skattskyldigheten och bestämmelserna

om taxeringsmyndigheten, icke kunna bestridas, att goda skäl finnas för den

föreslagna överflyttningen. Sådana skäl äro, bland andra, att det ju icke

är fullt egentligt, att kommunalnämnden, som är kommunens verkställande

myndighet, tillika såsom taxeringsorgan skall vara i tillfälle påverka avkastningen

av en av kommunens skattekällor, ävensom att det från taxeringssynpunkt

måste medföra vissa fördelar, att inkomsttaxering för skogsbruk

och virkestaxering förrättas av en och samma myndighet.»

De flesta kommuner, som yttrat sig, antingen förklara sig lämna förslaget

utan erinran eller tillstyrka uttryckligen förslagets antagande.

Några kommuner uttala därvid, att de visserligen icke funnit någon olägenhet

vara förknippad med virkestaxeringens anförtroende åt kommunalnämnden,

men att, då sambandet med inkomsttaxeringen syntes tala för virkestaxeringens

överlämnande till taxeringsnämnden, de icke hade anledning

motsätta sig en dylik anordning, eftersom avsikten vore att kommunalnämndens

ordförande skulle såsom kommunalombud deltaga i taxeringsnämndens

arbete med särskild uppgift att bereda virkestaxeringen. Enstaka kommuner

motsätta sig förslaget i denna del under anförande, att anledning saknas

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl.Maj:ts proposition Nr 210.

att ändra det nuvarande, såsom lämpligt befunna systemet. I några fall

åberopas såsom skäl mot förslaget, att i kommun, som delats i flera taxeringsdistrikt,

endast eu av taxeringsnämnderna skall omhänderhava virkestaxeringen;

härigenom förmenas taxeringsnämnden komma att sakna nödig

kännedom om kommunens olika delar.

Endast ett fåtal taxeringsnämndsordförande hava yttrat sig på denna punkt.

I regel lämna de förslaget utan erinran. En taxeringsnämndsordförande

i Västmanlands län anför:

»De sakkunniga synas hava anfört tämligen tungt vägande skäl för att

virkestaxeringen verkställes av de vanliga taxeringsnämnderna. En sådan

anordning skulle, på sätt de sakkunniga framhålla, medföra jämväl den fördelen,

att upplysningar, som angående skogsinkomsten lämnats i de för inkomsttaxeringen

avlämnade deklarationerna, kunna tjäna till ledning jämväl

för virkestaxeringen och tvärtom.»

Ur principiell synpunkt torde det obestridligen vara riktigt, att virkes- Departement

taxeringen handlägges av beskattningsnämnder, som själva icke intaga parts- chefen,

ställning gentemot den skattskyldige. Den nuvarande anordningen med

kommunalnämnden på landet och motsvarande kommunala styrelse i stad

såsom första taxeringsinstans kan därför icke försvaras ur ett principiellt

betraktelsesätt. Att anordningen likväl kommit till stånd torde förklaras

därav, att det med hänsyn till inkomsttaxeringsnämndernas stora arbetsbörda

tidigare ansetts möta hinder för virkestaxeringens överlämnande till dessa

nämnder. I stort sett torde visserligen några menliga verkningar icke hava

inträffat genom anordningen i fråga. Dock föreligger exempel på motsatsen.

Sålunda uppgives, att på vissa håll förefunnits en tendens att, särskilt i

fråga om skattskyldiga från annan kommun, förfara otillbörligt strängt

vid virkestaxeringen. Utan att vilja närmare ingå på frågan, i vad mån

denna uppgift verkligen haft fog för sig, anser jag redan anledningen till

misstanke om dylikt partiskt förfarande visa angelägenheten av en annan

ordning för virkestaxeringen än den nuvarande. Vid övervägande av

möjligheten att anförtro arbetet åt de för inkomsttaxeringen avsedda beskattningsnämnderna,

har jag funnit det obestridligen såväl för virkestaxeringen

som för inkomsttaxeringen innebära en fördel, att materialet för båda

dessa taxeringar samlas på en hand. Den oundgängligen nödvändiga förstärkningen

av arbetskrafterna inom inkomsttaxeringsnämnden synes bliva väl

tillgodosedd genom att, såsom de sakkunniga föreslagit, vid virkestaxeringen

skola på verksamt sätt deltaga två ledamöter med särskilda åligganden,

nämligen kommunombud och skogsvårdsombud. Det har visserligen — såsom

jag i det följande kommer att närmare utveckla — mot en sådan anordning

invänts, att två ledamöter i taxeringsnämnden komma att företräda

mot den skattskyldige stridande intressen. Jag vill ingalunda förneka riktigheten

av denna invändning, men anser densamma icke vara vägande.

Det är nämligen nödvändigt, att taxeringsnämnden i sig inrymmer representanter

för de fiskaliska intressena, varförutan det allmännas rätt måhända

s. 86 Kontrollera mot PDF

Grunderna för

beskattningsmyndigheternas

sammansättning.

Allmänna

principer.

Direktiven till

taxeringssakkunniga.

Taxe ringssakkunniga.

Yttranden.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

icke tillräckligt tillgodoses. Men då dessa representanter icke ensamma

fatta besluten, utan vid sin sida hava personer, som intaga en oberoende

ställning, ställer det sig helt annorlunda, än då samtliga medlemmar företräda

ett och samma intresse. Jag har således funnit, dels att taxeringsnämnden

med den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen är väl

skickad att övertaga jämväl virkestaxeringen och dels att principiella hinder

för en sådan anordning icke föreligga. I det nu föreliggande förslaget till

taxeringsförordning upptagas därför bestämmelser om virkestaxeringens handhavande

av de beskattningsnämnder, som föreslås för taxeringen för inkomst

eller förmögenhet.

I fråga om grunderna för beskattningsmyndigheternas sammansättning

anförde föredragande departementschefen vid meddelandet av direktiv för taxeringssakkunnigas

utredningsarbete (sid. 99 i betänkandet), att han ansåge

de grundläggande principerna för den nuvarande organisationen icke böra

övergivas. Ett sådant steg skulle väl närmast innebära, att taxeringen överlämnades

åt för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän i stället för såsom

nu åt folkvalda nämnder under ledning av personer, utsedda av länsstyrelserna

utan hänsyn till vederbörandes egenskap att vara tjänsteman eller icke.

Det nuvarande systemet vore otvivelaktigt i det stora hela uppburet av allmänhetens

förtroende och rymde, enligt departementschefens mening, större

möjlighet att för taxeringsarbetet erhålla tillgång till personer med en ingående

kännedom om de skattskyldigas förhållanden, än som skulle förefinnas,

därest taxeringen verkställdes av tjänstemän. Departementschefen förmälde sig

anse, att reformen i stället borde inriktas på att för taxeringsarbetet i vederbörande

nämnder förvärva de för ändamålet mest skickade personer, som

kunde finnas att tillgå. Han antydde även vissa utvägar för vinnande av

en lycklig rekrytering av nämnderna och ett förbättrat taxeringsresultat,

därvid han särskilt berörde möjligheten av att landskamreraren i större utsträckning

än hittills toge aktiv del i taxeringsarbetet.

Taxeringssakkunniga hava något ingått på frågan om överflyttande av

taxeringsarbetet i första instansen från folkvalda nämnder till tjänstemän

(sid. 126 i betänkandet) och därvid konstaterat, att medverkan av personer

ur de skattskyldigas egen krets vore en nödvändig förutsättning för ernående

av tillräcklig kompetens hos beskattningsmyndigheten. I händelse taxeringsförfarandet

skulle överlämnas åt tjänstemän, vore det sannolikt icke möjligt

att bereda samtliga därför erforderliga tjänstemän arbete året runt. De sakkunniga

hava därför byggt sitt förslag på den bestående grunden och genom

partiella ändringar och påbyggnader sökt åstadkomma en lämplig taxeringsorganisation.

I

I denna principfråga hava endast en del av de hörda myndigheterna och

representanterna för de skattskyldiga särskilt yttrat sig.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Länsstyrelserna hava i allmänhet antingen positivt förordat den gamla

organisationens huvudsakliga bibehållande eller också icke haft något att

erinra däremot.

Sju länsstyrelser, nämligen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, göra särskilda

uttalanden av något avvikande innehåll.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar sålunda, att, ehuru länsstyrelsen

icke helt delade de sakkunnigas uppfattning i frågan, den likväl i det nuvarande

läget icke ansåge sig böra göra densamma till föremål för bedömande.

Erfarenheten torde bäst visa, huruvida det avsevärt ökade arbete, som komme

att bliva en följd av det föreslagna skattesystemets genomförande, kunde utföras

av det nuvarande systemets organ.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar: Någon väsentlig omläggning av

taxeringsorganisationen, ägnad att uppväga det särskilt för taxeringsnämnderna

både kvantitativt och kvalitativt ökade arbete hade icke föreslagits.

De bristfälligheter, som för närvarande vidlådde taxeringsförfarandet och

som ytterst berodde därpå, att endast i undantagsfall fullt kvalificerad ordförande

funnes att tillgå, kvarstode fortfarande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: Redan den första taxeringsinstansen

borde ordnas på sådant sätt, att dess arbete endast mera sällan gåve anledning

till ingående eftergranskning. En än så stor granskningsapparat,

arbetande under högtryck en kort tid, kunde icke gottgöra de brister, som

i regel vore oundgängligen förbundna med ett arbete uteslutande utfört av

förtroendemän. Ett tjänstemannamoment måste ovillkorligen tillkomma redan

i första instansen, en för ändamålet utbildad, fast anställd tjänsteman måste

finnas till förfogande för varje nämnd. De sakkunniga hade icke heller

helt kunnat undgå införandet i taxeringsarbetet av ett element av antydd

art. Enligt länsstyrelsens mening vore det fördelaktigare, att det tekniskt

kunniga elementet, som skulle tillföras taxeringsarbetet, utgjordes av en

fast, med orts- och personförhållandena i sina distrikt förtrogen, ansvarig

tjänstemannakår. Därvid borde häradsskrivarna komma till användning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län hänvisar beträffande frågan om grunderna

för taxeringsväsendets organisation till en av landskamreraren i länet

Otto V. Landén i april 1921 till statsrådet och chefen för finansdepartementet

avlåten promemoria angående diskuterade åtgärder för taxeringsväsendets

omorganisation. I denna promemoria framhålles, bland annat, att

taxeringsmyndigheternas lämpliga organisation vore en väsentlig förutsättning

för en riktig beskattning. Den nuvarande organisationsformen kunde

icke anses tillfredsställande. Taxeringsmännen saknade i allmänhet all skolning

och alla kunskaper och övriga förutsättningar för sin uppgift. Det lämpligaste

sättet att råda bot för de rådande missförhållandena torde i första

hand vara att inrätta ett centralt taxeringsverk. Denna myndighet skulle

hava till ändamål att verka för en ändamålsenlig organisation av taxerings
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

förfarandet och i detta avseende särskilt sörja för utbildning och rekrytering

av för sitt uppdrag ägnade taxeringsman, att leda och kontrollera taxeringsarbetet,

att befrämja en riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfatt*

ningarna, att tillhandagå taxeringsmännen med råd och upplysningar, samt

att hos Kungl. Maj;t göra de framställningar, som föranleddes av de gjorda

iakttagelserna. Riktlinjerna för denna myndighets organisation och arbete

borde bliva föremål för närmare utredning. Frånvaron av ett centralt

taxeringsverk vore en av de väsentligaste orsakerna till att taxeringsväsendet

icke kunde fungera på ett tillfredsställande sätt. Varje försök att avhjälpa

de förefintliga bristerna, innan ett sådant centralt verk organiserats,

måste bliva utan större praktisk betydelse. Så snart som möjligt borde emellertid

en fullständig omorganisation av taxeringsväsendet genomföras, då den

första förutsättningen för taxeringsarbetets riktiga gång och för ett tillfredsställande

iakttagande av såväl det allmänna som de skattskyldigas intresse

enligt Landéns mening vore förefintligheten av för sin uppgift utbildade

och för sina åtgärder ansvariga taxeringsmiin i orterna och en enhetlig

ledning av taxeringsarbetet. En revision av taxeringsväsendet borde emellertid

icke stanna därvid. Även åtskilliga andra frågor, såsom om besvärsinstanserna,

om avstängandet av uppskattningsfrågor från fullföljd m. in.

borde bliva föremål för undersökning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar följande: De sakkunniga

hade efter framhållande av skäl för och emot tjänstemannasystemet ansett övervägande

skäl tala för den bestående organisationens bibehållande. Länsstyrelsen

kunde visserligen icke i alla avseenden dela de sakkunnigas uppfattning

därutinnan men ansåge likväl, att frågan borde stå öppen, till dess erfarenhet

vunnits angående det kommunala skattesystemets inverkan på taxeringsarbetet,

och därigenom möjlighet vunnits att bedöma, huruvida det trots

det ökade arbetet kunde låta sig göra att bibehålla systemet med folkvalda

nämnder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar: Ett tillfredsställande taxeringsförfarande

liksom en god organisation av uppbördsväsendet vore ett oundgängligt

komplement till en god beskattningslagstiftning. De svåraste bristerna i

nuvarande organisation av taxeringsarbetet läge i den första taxeringsorganisationens

svaghet. Det hade ingalunda blivit lättare att under senare år

finna sakkunniga och i övrigt lämpliga personer, som vore villiga att tjänstgöra

som ordförande i taxeringsnämnderna. På arbetet inom denna instans

berodde framförallt hela resultatet av taxeringen, då det vore omöjligt att

genom än så goda påbyggnader vid det efterföljande förfarandet nöjaktigt

bota luckor och ojämnheter i förstahandstaxeringen. Icke heller uppbördsorganisationen

fungerade tillfredsställande. Det vore enligt länsstyrelsens

mening att beklaga, att dessa båda frågor icke upptagits till lösning i ett

sammanhang. Då så icke skett, vore det önskvärt, att någon definitiv organisation

av taxeringsväsendet icke fastställdes, förrän den pågående utredningen

angående uppbördsväsendets organisation förelåge avslutad. Dessa

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

frågor stode i ett sådant intimt samband, att det vore skada, om tillfället

till en genomgripande undersökning försuttes. Det för det nuvarande taxeringsväsendet

karaktäristiska draget, att de två första instanserna utgjordes

av nämnder, till största delen sammansatta av personer, valda på grund av

menighetens förtroende, borde visserligen icke förloras, men taxeringsnämnderna

måste nödvändigtvis utrustas med i taxeringsarbetet skolade arbetskrafter.

Att erhålla dylika vore för närvarande av många orsaker förenat

med de största svårigheter, ocli dessa svårigheter skulle icke minskas med

genomförande av den nya kommunalskattelagstiftningen, som komme att

ställa större anspråk än hittills på taxeringsmännen. Dessa omständigheter

ledde oundgängligen till att taxeringsnämnderna måste utrustas med utbildade

tjänstemän i ordförandes eller annan ställning, för att taxeringen

skulle bliva effektiv och rättvis. I detta avseende fyllde de sakkunnigas

förslag icke måttet. De sakkunnigas förslag med biträden eller sakkunniga

vid landskamrerarens arbete vore icke tillräckliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har gjort följande uttalande: Det hade

varit synnerligen önskvärt, att frågan om en omläggning av de grundläggande

principerna för den nuvarande organisationen därhän, att taxeringsarbetet

överflyttades å för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän blivit föremål

för utredning. En sådan utredning hade varit så mycket mera av

behovet påkallad, som en lösning av kommunalskattefrågan enligt framlagda

riktlinjer tydligen komme att ställa ökade krav på taxeringsmyndigheternas

skicklighet och erfarenhet.

Från de övriga myndigheter, som inkommit med yttranden över de sakkunnigas

förslag, har icke någon erinran gjorts mot det huvudsakliga bibehållandet

av den nuvarande organisationen av taxeringsväsendet.

Domänstyrelsen uttalar såsom allmänt omdöme, att de sakkunnigas förslag

synes vara i stort sett tillfredsställande.

Av de hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som inkommit med yttranden

över de sakkunnigas förslag, har endast ett, Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, närmare ingått på frågan om taxeringsväsendets

organisation. Detta förvaltningsutskott har härutinnan anfört,

att alltför litet sörjts för att taxeringsnämnden erhölle en sådan sammansättning,

att kompetens och sakkunskap där städse vore till finnandes.

Av representanter för skattskyldiga, som yttrat sig över sakkunnigas förslag,

har endast handelskammaren i Gävle haft något att invända mot den nuvarande

organisationens huvudsakliga bibehållande. Handelskammaren i Gävle ifrågasätter

— efter att hava framhållit det nuvarande taxeringsarbetets svårigheter

— om icke en utväg vore att lägga taxerings-, debiterings- och uppbördsarbetet

inom vissa lämpligt bestämda distrikt under en gemensam tjänstemannaledning.

Föreningen Sveriges [städers kronouppbördstjänstemän anmäler sin tveksamhet

om lämpligheten av att även efter kommunalskatteförslagets genomförande

för inkomstbeskattningen bibehålla de folkvalda, tungt arbetande

s. 90 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

taxeringsnämnderna. Det kunde däremot väl försvaras att bibehålla den

gamla organisationen för fastighetstaxeringen särskilt på landsbygden.

Kammarrätten åtnöjer sig med att konstatera, att de sakkunniga icke

föreslagit någon verklig omgestaltning av formerna för taxeringens utförande,

utan stannat vid partiella reformer på enstaka punkter och i vissa syften.

Däremot yttrar sig kammarrätten kritiskt mot vissa av de föreslagna nyheterna.

Jag får anledning återkomma härtill i fortsättningen.

För egen del ansluter jag mig i denna grundläggande fråga till den mening,

föredragande departementschefen anfört vid meddelandet av direktiv för

taxeringssakkunnigas utredningsarbete. Erfarenheten torde hava visat, att

taxeringsnämndsordförandens lämplighet för sitt kall icke är beroende av

hans egenskap av att vara tjänsteman eller ej. De praktiska yrkenas män

och andra, vilka utan att vara tjänstemän mottagit taxering suppdrag, hava

i regel lika väl som tjänstemännen fullgjort uppdraget. Det torde hava visat

sig, att tjänstemannen-ordföranden emellanåt alltför mycket skattat åt det

rent formella och, i saknad av tillräcklig kännedom om de skattskyldigas

förhållanden, åstadkommit taxeringsresultat, som icke varit tillfredsställande

ur saklig synpunkt. Å andra sidan hava många till ordförande

förordnade tjänstemän till taxeringsarbetet medfört en rutin och

erfarenhet, som icke kan skattas nog högt. Lyckligast synes vara, att

länsstyrelsen alltjämt får hava fria händer vid utseendet av ordförande

i beskattningsnämnderna Att länsstyrelsen därvid kommer att bemöda

sig om att i varje fall söka förmå den för uppdraget bäst lämpade att

åtaga sig detsamma, torde utan vidare få anses klart. Svårigheterna

härför äro icke små. Det synes mig dock knappast vara möjligt att

enbart genom lagstiftningsåtgärder trygga tillgången till taxeringsman.

Vad man under nuvarande förhållanden kan göra torde inskränka sig till

att dels i görligaste mån underlätta ordförandens arbete och bereda honom

verksamt stöd i hans strävan att hävda det allmännas intresse och dels

ställa tillräckliga medel till förfogande för ersättning åt ordföranden för

hans arbete. Båda dessa synpunkter hava varit ledande för mig vid

utarbetandet av förslaget till taxeringsförordning. Jag vill dock redan

här på tal om ersättningsfrågan framhålla, att man vid ersättningarnas

bestämmande icke bör bortse från uppdragets karaktär av förtroendeuppdrag*

Självbeskattningens princip, av ålder omfattad i vårt land, kräver för sin

tillämpning den enskilde medborgarens medverkan, vare sig det gäller att

uppgiva sin egen eller annans inkomst eller fråga är om att själv träda till

för att verkställa den taxering, som är nödvändig för utövandet av beskattningsrätten.

Intresse för kallet och en god medborgaranda äro nödvändiga förutsättningar

för en taxeringsman; stimuleras kunna de visserligen men

icke skapas genom ett mer eller mindre rikligt arvode. Det är möjligt, att

i en framtid beskattningsreglerna för sin riktiga tillämpning kräva ett högre

mått av fackmässig utbildning, än hittills varit fallet. Men ännu torde vi

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

icke hava kommit därhän, utan jag håller före, att den nuvarande kåren av

taxeringsman har förutsättningar att komma till rätta med taxeringen. I de särskilda

fall, då fackmässigt biträde erfordras, bör tillgång härtill beredas. Vad

därutöver erfordras synes mig närmast böra gå ut på en noggrann och om

fattande eftergranskning av taxeringarna på prövningsnämndsstadiet, vid

vilken granskning det högre mått av insikt och mångsidig erfarenhet på''

beskattningsväsendets område, som bör förefinnas hos landskamreraren och

till hans förfogande stående tjänstemän, skall tillgodogöras. Ett intim t

samarbete mellan landskamreraren och de underordnade taxeringsorganen

torde ock utan vidare medföra allt bättre taxeringsresultat redan i första

instansen.

Då förslaget till taxeringsorganisation gestaltats enligt nu anförda grundsatser,

har jag visserligen icke vågat hoppas, att den nya organisationen

skall omedelbart eller ens under de närmaste åren skapa den effektivitet

och den jämnhet i taxeringen, som eftersträvas. Men framför en alldeles

ny och oprövad organisation har synts mig vara att föredraga en förstärkning

av den gamla på de punkter, där enligt vunnen erfarenhet orsakerna

till nu förefintliga brister äro att finna. Till detaljerna skall jag åter.

komma vid redogörelsen för förslagets olika paragrafer, i den mån motiven

icke utan vidare framgå av författningstexten. Jag vill dock redan i detta

sammanhang behandla några mera betydelsefulla frågor om taxeringsmyndigheternas

sammansättning och om medhjälpare i taxeringsarbetet.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag för de vid allmän fastighetstaxering

verksamma beskattningsnämnderna använt benämningar, som skulle

tydligt skilja dem från beskattningsnämnderna vid taxeringen för inkomst

eller förmögenhet. Härom anföra de sakkunniga:

»De år 1922 använda beteckningarna taxeringsnämnd och prövningsnämnd

äro i viss mån villsamma, i det att samma namn användas beträffande

taxeringsmyndigheterna för inkomsttaxering. Det ansågs till och

med nödigt att på vissa ställen i den för 1922 års fastighetstaxering gällande

författningen, som ju dock både enligt sin överskrift och genom

innehållet av 1 § gällde endast fastighetstaxeringen år 1922, i förtydligande

syfte använda beteckningarna ’fastighetstaxeringsnämnd’ och ''prövningsnämnd

för fastighetstaxering’. Dylika benämningar skulle visserligen alltjämt

kunna användas, men om så sker, har det till följd, att någon särskiljande

beteckning bör fogas till namnen å motsvarande nämnder för inkomsttaxeringen,

vilket ju icke behövdes år 1922. De sakkunniga hava

därför sökt finna nya namn å taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna

för allmän fastighetstaxering och hava därvid stannat för namnen uppskattningsnämnd

och länsuppskattningsnämnd. Vidare hava de år, då allmän

fastighetstaxering äger rum, i förslaget benämnts uppskattningsår.»

Mot dessa benämningar har i vissa yttranden anmärkts, att de icke vore

fullt betecknande och dessutom lätt kunde leda till förväxling med nämnder,

som icke hade befattning med taxering. Då denna anmärkning synes be
-

Benämningar

å de olika

b eskattningsnämnderna

m. m.

Departements
chefen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Beskattningsnämnder

för

allmän fastighetstaxering.

Beskattning snämnder

för

årlig taxering.

aktansvärd, bär jag i det nu föreliggande förslaget icke upptagit benämningarna

»uppskattningsnämnd» och »länsuppskattningsnämnd», utan i stället

nyttjat beteckningarna »fastighetstaxeringsnämnd» och »fastighetsprövningsnämnd»,

mot vilka invändning icke synes kunna göras. Att därav bör

följa ändring av beteckningarna å de vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet

verksamma nämnderna, kan jag icke finna. Deras namn äro

redan invanda och förväxling torde icke vara att befara. Jag har vidare

ansett behov av beteckningen »uppskattningsår» icke föreligga, utan håller

före, att även vid den allmänna fastighetstaxeringen det i kommunalskattelagen

nyttjade uttrycket »taxeringsår» bör begagnas. Den av taxeringssakkunniga

föreslagna benämningen »den interkommunala prövningsnämnden»

å den prövningsnämnd, som enligt förslaget har att taga befattning med

vissa taxeringsfrågor, berörande mer än ett prövningsdistrikt, har jag utbytt

mot »den mellankommunala prövningsnämnden». I fråga om övriga beteckningar

hänvisar jag till författningstexten.

Med avseende å sammansättningen av beskattningsnämnderna för allmän

fastighetstaxering överensstämmer såväl taxeringssakkunnigas förslag som det

nu föreliggande förslaget i allt väsentligt med 1921 års förordning. På

landet skola finnas beredningsnämnder, som uppgöra förslag till taxering,

och fastighetstaxeringsnämnder, som besluta om taxeringen. I städerna

skola fastighetstaxeringsnämnder omedelbart verkställa taxeringen utan

föregående förslag av beredningsnämnder. Över fastighetstaxeringsnämnderna

skola finnas fastighetsprövningsnämnder, en i varje län. I Stockholm

skall den för inkomsttaxeringen avsedda prövningsnämnden tjänstgöra jämväl

som fastighetsprövningsnämnd. Ordförande och ledamöter i dessa nämnder

skola utses på enahanda sätt som vid senaste allmänna fastighetstaxering.

Om viss ändring i fastighetsprövningsnämndens sammansättning

skall jag yttra mig vid motiveringen för 7 §.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att en särskild högsta beskattningsnämnd,

»riksuppskattningsnämnden», skall övertaga kammarrättens och

regeringsrättens nuvarande befattning med besvärsmål rörande allmän fastighetstaxering.

Denna fråga skall jag senare behandla.

Med avseende å beskattningsnämnderna för den årligen återkommande

taxeringen — i författningsförslaget betecknad »årlig taxering» — behålla

taxeringssakkunniga de nuvarande nämnderna, taxeringsnämnder i första

instans och prövningsnämnder i andra instans. De sakkunniga föreslå därjämte

inrättande av en för hela riket gemensam prövningsnämnd, den nyss omför-*

mälda interkommunala prövningsnämnden. Om denna skall jag vidare yttra mig

vid behandling av frågan om åstadkommande av enhetlig behandling av

sådana taxeringsfall, som angå olika beskattningsorter. I de sakkunnigas

förslag bibehållas även de särskilda prövningsnämnder, som omtalas i 48

gällande taxeringsförordning.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

93

Med avseende å taxeringsnämndens sammansättning föreslå taxeringssakkunniga

att nuvarande anordning bibehålies med ordförande och en ledamot,

förordnade av länsstyrelsen, och andra ledamöter, valda av vederbörande

kommunalrepresentation, men att ytterligare en ledamot skall

inträda, därtill för en tid av fyra år vald av vederbörande kommuns verkställande

organ. Denna ledamot, benämnd kommunalombud, skall enligt

förslaget dels taga befattning med allenast de taxeringar, som avse

skattskyldiga inom hans kommun, och därvid vara skyldig granska alla dithörande

deklarationer, dels ock med uteslutande av vederbörande kommuns,

municipalsamhälles, församlings och skoldistrikts eljest beslutande organ

förfoga över menighetens klagorätt i taxeringsmål och utföra sådan talan å

menighetens vägnar. Befrielse från skyldighet att utse kommunalombud

har föreslagits kunna erhållas efter ansökan hos Kungl. Maj:t. Såsom villkor

för bifall har dock uppställts, att kommunen vidtagit andra ändamålsenliga

anstalter för taxeringsarbetets befrämjande.

Såsom redan nämnts innehåller därjämte de sakkunnigas förslag, att vid

virkestaxering må i taxeringsnämnden inträda ytterligare en ledamot, därtill

förordnad av skogsvårdsstyrelsen i länet.

Rörande motiveringen för dessa förslag hänvisas till sid. 130 samt sid.

225 i betänkandet.

Förslaget om särskilt kommunalombud har livligt uppmärksammats i de

inkomna yttrandena.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Skaraborgs och Örebro län hava avstyrkt förslaget, under

anförande att ombudet vore obehövligt. Även Sveriges köpmannaförbund

samt Smålands och Blekinge handelskammare avstyrka förslaget. Samma

ståndpunkt iakttaga förvaltningsutskotten hos två hushållningssällskap. Länsstyrelsen

i Malmöhus län har likaledes betecknat nämnda ledamot såsom

tämligen onödig, men likväl ej velat motsätta sig förslaget. I övrigt har

såsom skäl mot förslaget anförts, bland annat, att införandet av omedelbar

taxering till kommunalskatt i och för sig icke nödvändiggjorde någon särskild

representation för kommunernas fiskaliska intressen, vilka vore tillräckligt

tillgodosedda genom de kommun valda ledamöterna i taxeringsnämnden.

att den föreslagna skyldigheten för kommunalombudet att granska alla

deklarationer och övriga för taxeringen avlämnade uppgifter skulle betunga

och försena taxeringsarbetet utan motsvarande nytta, att det icke vore

lämpligt att lägga kommunalrepresentationernas besvärsrätt i händerna på

eu enda person, allra minst för så lång tid som fyra år, samt att kostnaderna

för arvode åt kommunalombudet kunde bliva icke obetydliga.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands,

Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län hava mer eller mindre be
-

Kommun
ombud
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

stämt yttrat sig till förmån för förslaget om tillsättande av ett kommunalombud.

Ur de avgivna yttrandena må såsom belysande anföras följande:

Länsstyrelsen i Kalmar län: Om till kommunalombud utsåges en rättrådig,

intresserad och självständig person, torde denna otvivelaktigt komma

att bliva taxeringsnämndsordföranden till stor nytta samt fördelaktigt inverka

på taxeringsresultatet, men motsatsen kunde inträffa, om till uppdraget

valdes en person, som icke hade de därför erforderliga egenskaperna.

Länsstyrelsen funne emellertid de sakkunnigas ifrågavarande förslag böra

genomföras, oavsett att nämnda risk därmed vore förenad.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Då man torde få antaga, att för uppdraget

som kommunalombud komme att anlitas den väljande myndighetens ordförande

eller annan i kommunens angelägenheter mera intresserad person,

måste man anse förslaget synnerligen gott, och borde därigenom objektiviteten

och sakkunskapen i taxeringsnämnden ofta få en önskvärd förstärkning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det syntes länsstyrelsen synnerligen

lämpligt, att kommunens ekonomiska intressen genom kommunalombudet

bleve mera direkt tillgodosedda, än hittills varit fallet inom taxeringsnämnden,

varför länsstyrelsen till alla delar biträdde förslaget om särskilt kommunalombud

i taxeringsnämnden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Anordningen med ett särskilt kommunalombud

betingades av taxeringsnämndens nya uppgift att jämväl verkställa

taxering till kommunalskatt ävensom virkestaxering och måste således betraktas

som gagnelig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget om införande av särskilda kommunalombud

i taxeringsnämnderna syntes väl befogat med hänsyn till taxeringens

betydelse för kommunerna. Valperioderna innebure en viss garanti

för kontinuitet i ombudets arbete.

Länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och

Västerbottens län hava icke framställt någon erinran mot förslaget om

kommunalombud.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar en sådan anordning, att kommunens

rätt att utse kommunalombud göres fakultativ. I åtskilliga mindre

kommuner vore det kommunalfiskaliska intresset redan nu tillräckligt tillgodosett

och särskild kostnad för kommunalombudet borde i många fall

kunna besparas genom att dylikt ombud icke utsåges.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län ifrågasätta, om icke den av

länsstyrelsen förordnade ledamoten kunde undvaras, därest kommunalombud

skulle utses.

Förvaltningsutskotten i sex hushållningssällskap tillstyrka förslaget om

kommunalombud. Liknande ståndpunkt intaga handelskammaren i Gävle,

styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet.

Även de flesta kommunala myndigheter hava tillstyrkt förslaget.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Åtskilliga kommuner intaga dock motsatt ståndpunkt. Även bland de faxeringsnämndsordförande,

som yttrat sig, äro meningarna delade.

I ett stort antal yttranden, där förslaget i princip tillstyrkes, göras invändningar

mot kommunalombudets rätt att ensam förfoga över de kommunala

menigheternas besvärsrätt. Svenska stadsförbundet, som icke

motsätter sig denna befogenhet i vad angår den borgerliga primärkommunen,

framhåller, att en dylik befogenhet beträffande de administrativa

områdena inom kommunen icke vore principiellt riktig, särskilt som ombudet

kunde komma att sakna förståelse för områdenas speciella intressen.

Genomgående yrkas därför, att vederbörande kommunala organ må äga att

själva förordna om besvärsrättens utövande och att kommunalombudet må

därom besluta, endast när kommunen underlåtit taga ställning till frågan.

Jämväl statskontoret, som icke särskilt uttalat sig om behövligheten av ett

kommunalombud, har avstyrkt dennes rätt att själv avgöra om kommunens

besvärsrätt skall utövas, och förordat, att beslutanderätten lägges i kommunalnämndens

hand.

Kammarrätten yttrar:

»På sätt länsstyrelsen i Stockholms län erinrat, synes redan de sakkunnigas

utgångspunkt vid argumenteringen för kommunalombud (sid. 130) i så

måtto oriktig, att de sakkunniga överdrivit betydelsen av den kommunala

beskattningens framtida grundande på en självständig taxering i stället för

dess nuvarande anknytning till den statliga bevillningstaxeringen. Från

synpunkten av kommunens fiskaliska intresse är skillnaden övervägande

formell. I realiteten är bevillningstaxeringen numera en kommunal taxeringsform,

i det att dess kvarstående syfte i själva verket endast är att

skapa taxeringsunderlag för den kommunala debiteringen. Kommunen hav

därför samma anledning att vid denna taxering bevaka sitt skatteintresse

som den komme att få vid taxering enligt en blivande kommunalskattelag,

och för möjligheten att bevaka detta intresse anser även kammarrätten det

vara tillräckligt sörjt genom kommunens inflytande i övrigt på taxeringsnämndens

sammansättning enligt såväl förslaget som gällande ordning.

Härvid förutsätter dock kammarrätten, att, om anordningen med särskilt

kommunalombud ej kommer till stånd, det nuvarande förfaringssättet med

granskning av deklarationsmaterialet genom i varje särskilt fall anmodad

ledamot av nämnden jämte ordföranden och den av länsstyrelsen förordnade

ledamoten (i förslaget kallad ''kronoombud’) bibehålies. Enligt sakens natur

komme helt visst dylikt uppdrag, liksom hittills, att lämnas åt just den

ledamot, som i det särskilda fallet vore bäst insatt i förhållandena och således

också mest skickad att tillvarataga kommunens rätt.»

Kammarrätten ville på dessa och vissa andra angivna skäl redan i princip

avstyrka ifrågavarande förslag. Kammarrätten fortsätter därefter:

»Skulle anordningen med kommunalombud ändock komma att beslutas,

lärer emellertid få anses uteslutet, att de sakkunnigas förslag skulle tagas

oförändrat. Åtminstone i två avseenden synes kommunalombudets tilltänkta

befogenhet böra beskäras, nämligen vad angår dess rätt och skyldighet att

granska deklarationsmaterialet samt dess befattning med kommunens klagorätt

i taxeringsmål.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Den förstnämnda frågan har redan berörts, och må här endast tilläggas,

att förslaget därutinnan innebär å ena sidan en utvidgning av tillträdet till

deklarationernas innehåll, som synes åsidosätta behörig hänsyn till deklaranternas

intresse av materialets konfidentiella behandling, och å andra sidan

en begränsning, som i många fall skulle omöjliggöra granskning genom den

ledamot, som på grund av speciell sak- och personkännedom i det särskilda

fallet kunde utföra den mest effektiva granskningen.

Yad så beträffar kommunalombudets klagorätt för kommunen, har ovan

nämnts om det så gott som enhälliga underkännande de avgivna yttrandena

innehålla. Det har därvid framhållits, bland annat, att kommunen själv

borde besluta i dessa angelägenheter, både huruvida klagan skulle ske och

genom vem den skulle utföras, att det icke vore lämpligt, att kommunen

för så lång tid som 4 år avhände sig ifrågavarande rätt, att det kunde befaras,

att stundom tämligen omdömeslösa personer kunde bliva utsedda och

på grund därav onödiga besvär bliva anförda, samt att kommunalombudets

åtgöranden kunde påverkas därav, att han kände sig som representant för

viss kategori av skattskyldiga.»

Kammarrätten säger sig emellertid sätta i fråga, om institutionen i ett

sålunda stympat skick skulle få något verkligt existensberättigande.

En ledamot i kammarrätten yttrar, med instämmande av en annan ledamot,

följande:

»För den av de sakkunniga föreslagna anordningen med särskilda kommunalombud

i taxeringsnämnderna synas bärande skäl av såväl teoretisk

som praktisk art kunna åberopas.

Det är obestridligt, att den av Konungens befallningshavande utsedda

ledamoten i taxeringsnämnden, vilken enligt 31 § 2 mom. gällande taxeringsförordning

har att vid taxeringen bevaka ''kronans intresse’, innehar partsställning

även med avseende å taxeringen till statlig bevillning och således

har att, låt vara indirekt, bevaka även kommunens intresse. Om nu skattesystemet

omlägges, så att utskylderna till primärkommunen icke längre

grundas på bevillningen utan på direkt taxering till kommunal repartitionsskatt,

kommer den av Konungens befallningshavande förordnade ledamotens

uppgift att inskränkas till att gälla enbart taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt.

I 64 § av det föreliggande förslaget angives även, att denne

ledamot förordnas ''såsom kronoombud’. Under sådana omständigheter är

det både konsekvent och rättvist att kommunen, vars intressen vid taxeringen

äro likvärdiga med kronans, därvid erhåller en egen representant.

Nu invändes häremot, att de sakkunniga överdrivit betydelsen av den

kommunala beskattningens framtida grundande på en självständig taxering

i stället för dess nuvarande anknytning till den statliga bevillningstaxeringen

och att denna skillnad från synpunkten av kommunens fiskaliska intresse

vore av övervägande formell natur och därför icke i och för sig påkallade,

att kommunens fiskaliska intresse bevakades kraftigare än hittills

i taxeringsnämnden. Gent emot detta må erinras, att tillämpningen av den

föreslagna kommunalskattelagen nödvändiggör, att en mängd frågor, som

icke äro av betydelse för statsbeskattningen men för kommunen kunna vara

av stor vikt, måste lösas av taxeringsnämnderna. Därest, såsom de sakkunniga

föreslagit, virkestaxeringen överflyttas till taxeringsnämnderna,

tillkommer även ytterligare ett område, som är alldeles avskilt från statsbeskattningen.

I alla dessa beskattningsfrågor föreligger ett kommunens särskilda in
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 97

tresse, som icke kan anses bevakat genom kronans ombud hos taxeringsnämnden.

Det har vidare invänts, att samtliga av kommunen valda ledamöter i

taxeringsnämnden vore att betrakta som ’kommunalombud’ med både vilja

och förmåga att iakttaga kommunens intressen och att kommunen därför

redan med nuvarande ordning vore fullt tillräckligt representerad vid taxeringen.

Det kan måhända påvisas, att kommunvalda ledamöter i enskilda

fall förfäktat kommunens fiskaliska intressen, men sådant är i nuvarande

Öl fattning ej avsett, utan dessa ledamöter böra liksom ordföranden intaga

en opartisk ställning under det att partsställuing tillkommer allenast den av

.Konungens befallningshavande utsedda ledamoten. Dår kommunen däremot

ombud med uttrycklig partsställning, är det att förvänta, att övriga kommunvalda

ledamöters opartiska ställning klarare inses och iakttages.

För att övergå till de praktiska synpunkterna så synes det böra lända

till gagn för ett riktigt taxeringsresultat, att viss ledamot får till uppgift

att bevaka kommunens intressen och att därvid särskilt tillse att i komskattskyldiga

men där icke mantalsskrivna varda behörigen taxerade

9d). Erfarenheten ger vid handen, att just i sistnämnda hänseende försummelser

ofta inträffa. Det är därvid av vikt, att samma ledamot även

före sammanträdena äger tillgång till deklarationsmaterialet. Emellertid

torde det varken vara behövligt eller ens lämpligt att ålägga honom att

.granska hela sagda material. En dylik föreskrift komme helt säkert ofta

nog att stanna på papperet och skulle, om den verkligen iakttoges, kunna

verka hindrande på Övriga granskande ledamöters arbete. Däremot kunde

det möjligen vara befogat att ålägga kommunalombudet en allmän skyldighet

att biträda ordföranden med införskaffandet av upplysningar om förhållanden

inom kommunen, vilka kunna vara av betydelse för taxeringsarbetet.

Ett dylikt åliggande har ombudet enligt förslaget blott vid den

särskilda fastighetstaxeringen. Vid denna taxering skall han dessutom särskilt

agna uppmärksamhet åt att nya taxeringsvärden varda bestämda i alla

de fall, da anledning därtill föreligger (§ 157, andra stycket). Emot ombudets

föreslagna funktion såsom föredragande vid virkestaxeringen synes

intet vara att erinra.

Då jag på anförda skäl funnit mig böra förorda de sakkunnigas förslag

om kommunaiombud med nu angivna uppgifter, har jag dock ej kunnat

biträda förslaget, att ombudet skulle förfoga över kommunens besvärsrätt utan

ansluter mig i denna del till kammarrättens majoritet. Det vore dock önskvärt

att den person, som kommunen utser att föra besvärstalan, eller om

liera utses eu av dem, kunde beredas tillgång till deklaration, avgiven av

uen skattskyldige, om vars taxering talan skall föras.»

Med erkännande, att de invändningar, som anförts mot förslaget om [Departcmontsinsättande

i taxeringsnämnden av en särskild representant för de kommu- chefe,‘1

nala intressena, från vissa synpunkter äro berättigade, anser jag dock, att

fördelarna av förslaget äro övervägande. Blir till ombud utsedd eu för

sin kommuns bästa ansvarskännande och omdömesgill person — och detta

torde man hava anledning förvänta — bör hans medverkan vara till

nytta för taxeringen, särskilt om han under eu följd av år kommer att

innehava dylikt uppdrag. Det framstår ock för mig såsom tydligt, att en

dylik förstärkning av taxeringsnämnden är en nödvändig förutsättning för

att virkestaxeringen skall kunna uppdragas åt densamma. Om på lanBihanrj

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. t Nr 210 )

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

Skogsvårds
ombud.

98 Kungl. May.ts proposition Nr 210.

det, såsom taxeringssakkunniga åsyftat, ordföranden i kommunalnämnden

utses till uppdraget i fråga, kan taxeringsnämnden vid virkestaxeringen

omedelbart tillgodogöra sig hans redan vunna erfarenhet på detta område.

Emellertid föranleda de anförda invändningarna mot förslaget mig att

förorda vissa icke oväsentliga ändringar i taxeringssakkunnigas förslag. I

8 § 3 mom. lämnas sålunda åt länsstyrelsen att på ansökan av kommun,

när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att dylik ledamot i taxeringsnämnden

ej skall väljas för kommunen. Såsom dylika skäl torde man kunna

godtaga, att till följd av ringa eller ingen virkestaxering inom kommunen

eller av annan orsak, exempelvis att ordföranden eller den av länsstyrelsen

förordnade ledamoten äro hemmahörande i kommunen och väl förtrogna

med dess förhållanden, förstärkning av det taxeringssakkunniga elementet

inom taxeringsnämnden icke erfordras eller att nyttan av en dylik ledamots

medverkan icke står i skäligt förhållande till kommunens kostnad för ledamoten.

Det har vidare ansetts böra stadgas, att ledamoten skall hava skyldighet

att deltaga i granskning av självdeklarationerna och andra till ledning

vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet avlämnade uppgifter

endast då ordföranden det påkallar, dock med rätt för ledamoten att, när

han själv så önskar, deltaga i dylik granskning. Slutligen har någon inskränkning

icke meddelats i vederbörande kommunala menigheters rätt

att själva förordna om begagnande av dem tillkommande talerätt i taxeringsärenden.

Ledamoten skall dock hava befogenhet att, om kommunen

icke annorlunda förordnat, företräda kommunen i dylika ärenden även utan

uttryckligt bemyndigande därtill av kommunen. Någon rätt att utan uttryckligt

bemyndigande föra talan för annan menighet anser jag icke lämpligen

böra inrymmas åt ledamoten.

I detta samband må nämnas, att den av taxeringssakkunniga föreslagna

benämningen »kommunalombud» utbytts mot »kommunombud».

Förslaget att i taxeringsnämnden insätta en särskild, av skogsvårdsstyrelsen

utsedd ledamot att deltaga, då fråga är om virkestaxering, har i de flesta

yttranden antingen icke berörts eller ock lämnats utan erinran. Länsstyrelsen

i Östergötlands län har visserligen avstyrkt virkestaxeringens överlämnande

till taxeringsnämnderna, men förklarar, att den, om dylik överflyttning

kommer till stånd, icke har något att erinra mot innehållet i de bestämmelser,

som i dylikt hänseende föreslagits av de sakkunniga. Jämväl

länsstyrelsen i Örebro län, som yppat tveksamhet rörande det lämpliga i

virkestaxeringens överflyttande till taxeringsnämnderna, förklarar, att de

för taxeringens förrättande på dylikt sätt föreslagna bestämmelserna i det

stora hela synas tillfredsställande. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

län samt i Jämtlands län biträda uttryckligen förslaget om insättande av

en representant för skogsvårdsstyrelsen såsom ledamot av taxeringsnämnden

vid virkestaxeringen, därvid länsstyrelsen i sistnämnda län anför, att en

sådan anordning betingas av behovet av särskild erfarenhet och sakkunskap

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 99

vid denna taxering. Samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag av skogsvårdsstyrelsen

i Södermanlands län lämna förslaget i denna del utan erinran.

Skog svår dsstyr elsen i Södermanlands län förordar bibehållandet av nuvarande

anordning, enligt vilken ett av styrelsen utsett ombud äger närvara

vid virkestaxeringen och deltaga i överläggningarna men ej i besluten, och

anser denna anordning vara både principiellt riktigare och i tillämpningen

smidigare än den föreslagna.

Sveriges skogsägareförbund anför:

»Hittills hava skogs vårdsstyrelserna haft rätt att hava ett ombud närvarande

vid uppskattningen till skogsaccis. Detta ombud har emellertid ej

agt deltaga 1 besluten. Erfarenheten har givit vid handen, att skogsvårdsstyrelserepresentanterna

ensidigt och energiskt inriktat sig på att pressa upp

rotvärdena vid taxeringen till så höga belopp som möjligt. Redan det nuvarande

systemet får därför anses mindre tillfredsställande. Än mindre

lämpligt är då givetvis att giva styrelsernas ombud ledamotskap och rösträtt

1 taxeringsnämnderna.

Det är anmärkningsvärt, att de sakkunnige motivera virkestaxeringens

överflyttande från kommunalnämnderna till taxeringsnämnderna med att de

förra hava eget intresse av det sätt, på vilket taxeringen utfaller. Samtidigt

förläna emellertid de sakkunniga skogsvårdsstyrelserna ökat inflytande

på taxeringen. Ett sådant förfaringssätt är ej konsekvent. Skogsvårdsstyrelserna

böra hänvisas att såsom Övriga parter i skatteärendena göra sina

önskemål gällande klagovägen, därest de finna, att deras berättigade intressen

blivit tillbakasätta.»

Förbundet avstyrker därför rätt för skogsvårdsstyrelserna att vara representerade

vid taxeringen och förordar i stället, att särskilda sakkunniga

personer tillkallas att utan ledamotskap biträda vid taxeringen till skogsaccis.

I liknande riktning uttala sig förvaltningsutskotten hos Södermanlands

och Jönköpings läns hushållningssällskap, varemot från övriga hushållningssällskap

ingen erinran i denna del framställts.

Domänstyrelsen yttrar:

»I sitt underdåniga utlåtande den 22 maj 1925 rörande 1921 års komrnunalskattekommittés

betänkande och förslag angående den kommunala beskattningen

framhöll domänstyrelsen önskvärdheten av att i blivande förordningar

om taxering intoges föreskrifter därom, att hos varje taxeringsmyndighet

måtte såsom röstberättigad ledamot finnas en i skogshushållning

erfaren och kunnig person. I de sakkunnigas förslag till förordning om

virkestaxering äro ock förevarande synpunkter beaktade.

Domänstyrelsen finner det för sin del jämväl lämpligt att förutom för

taxeringsnämnden i förslaget införes sådan bestämmelse, att skogssakkunnig

även skall deltaga i prövningsnämnds handläggning av virkestaxeringsmål.

I anförda underdåniga utlåtande uttalade emellertid domänstyrelsen även

den uppfattningen, att det jämväl vore av vikt, att dylik sakkunnig ledamot

vore person, som icke kunde anses hava eget ekonomiskt intresse av

de åsätta taxeringsvärdena. Ej heller bör dylik ledamot få anses hava

s. 100 Kontrollera mot PDF

[Departements
chefen.

]

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

uppgift att bevaka annan parts särskilda ekonomiska intresse. Det kan då

ifrågasättas, om skogsvårdsstyrelserna, vilka beträffande dem tillfallande

skogsvårdsavgifter äro beroende av virkestaxeringen, i princip kunna anses

lämpliga att utse ombud på sätt de sakkunniga föreslagit.

Domänstyrelsen vill visserligen medgiva de organisatoriska fördelar, som

ligga i dels den kontinuitet beträffande ifrågavarande sakkunskap, som kan

uppnås därigenom, att denna alltid representerades av skogsvårdsstyrelsen i

ett län, dels ock däri, att skogsvårdsstyrelserna av flera samverkande skäl

kunna utföra ifrågavarande taxeringsuppdrag utan att härför fordra särskild

ersättning, men anser det oaktat en ändring påkallad. Domänstyrelsen vill

således föreslå, dels att vid virkestaxering jämväl prövningsnämnd må förstärkas

med i skogshushållning sakkunnig ledamot, dels ock att dylik ledamot

såväl i taxeringsnämnd som i prövningsnämnd skall för uppdraget i

fråga utses av vederbörande länsstyrelse.»

Domänstyrelsen yttrar vidare, att vid en sådan anordning ersättningen

åt den sakkunnige ledamoten åtminstone till viss del borde läggas på staten

och icke helt på vederbörande kommuner, oaktat fastställandet av virkesvärdet

vore en kommunal intressesak. Därjämte erinrar domänstyrelsen om

att skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län fungera inom

kustområdena men icke inom lappmarkerna, där betydande skogsområden

äro belägna.

Enighet synes råda därom, att särskild sakkunskap i fråga om skogshushållning

bör tillförsäkras taxeringsnämnderna för taxeringen till skogsaccis.

Meningarna dela sig i fråga om sättet för detta önskemåls tillgodoseende.

Givetvis bör det stå öppet för såväl ordföranden som nämnden att få tillgång

till sakkunnigt biträde, då behov därav yppas. Till denna fråga

återkommer jag senare. Frågan avser nu, om skäl finnas för anordningen

med en dylik sakkunnig såsom beslutande ledamot. På denna punkt gäller

i viss mån detsamma, som nyss av mig anförts rörande kommunombud i

taxeringsnämnden. Jag anser det för virkestaxeringens anförtroende åt

taxeringsnämnderna vara väl behövligt, att nämnderna förstärkas. Likaså

anser jag det lämpligt, att sambandet med nuvarande organisation för virkestaxeringen

uppehälles, där så kan ske. Det förefaller mig även vara i sin

ordning, att de fiskaliska intressena få sina särskilda representanter inom

den första taxeringsinstansen. De principiella invändningar, som framkommit

mot kommunalnämndens handhavande av virkestaxeringen, äga

enligt min mening icke giltighet i fråga om en anordning, där representanterna

för de fiskaliska intressena icke ensamma verkställa taxeringen

utan vid sin sida hava representanter för de skattskyldiga. Och, såvitt jag

kunnat finna, har ingen ansett det oriktigt, att staten tillgodoser sina fiskaliska

intressen vid sammansättningen av taxeringsnämnden. Tvärtom torde

det anses vara en självklar sak, att så sker. En annan sak är, att garantier

skapas mot ett ensidigt hävdande av dessa intressen på bekostnad av rättvisa

och billighet. Den nuvarande anordningen med kommunens förvaltande

organ såsom första taxeringsinstans brister på den punkten, att ingen dylik

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

101

garanti finnes. Jag kan således icke finna, att förslaget att låta skogsvårdsstyrelsen

insätta en ledamot i taxeringsnämnden, då fråga är om virkestaxering,

innebär en inkonsekvens, utan förmenar, att förslaget står i god samklang

med eljest tillämpade principer för taxeringsnämndens sammansättning.

Annorlunda ställer sig saken beträffande prövningsnämnden. De fiskaliska

intressena böra icke hava representanter inom denna överinstans. De få bevakas

genom yrkanden från utanför nämnden stående. Det är ock i väsentlig

mån av denna anledning jag icke kan biträda ett i vissa yttranden framställt

förslag, att landskamreraren skall vara självskriven ledamot av prövningsnämnden.

Då jag således menar, att taxeringsnämnden, när fråga är om virkestaxering,

bör inrymma såväl representanter för de fiskaliska intressena som

ock sakkunskap beträffande skogshushållningsfrågor, följer därav, att jag

anser förslaget om insättande av en särskild, av skogsvårdsstyrelsen utsedd

ledamot innebära en tillfredsställande lösning. Jag föredrager ock denna

framför hittillsvarande anordning med ett ombud från styrelsen utan rösträtt.

Helt visst medför ledamotskapet en starkare känsla av ansvar för beslutets

sakliga riktighet, än om vederbörande får överlämna avgörandet åt andra.

Jag tror ock, att de anmärkningar om ensidigt hävdande av fiskaliska

synpunkter, som framställts av skogsägareförbundet, skola visa sig sakna

berättigande, därest representanten för skogsvårdsstyrelsen kommer att intaga

ställningen såsom beslutande ledamot.

Mot förslaget att länsstyrelsen skall utse den skogssakkunnige ledamoten

vill jag erinra, att i sådant fall statsverket torde få bestrida kostnaderna för

samme ledamot. Emellertid torde det ligga i sakens natur, att hans ersättning

bör utgå av skogsvårdsmedel. Därtill kommer, att skogsvårdsstyrelsen

torde lättare än länsstyrelsen vara i tillfälle att bedöma, när med hänsyn

till inträffade avverkningar av skog behov av dylik sakkunnig förstärkning

av taxeringsnämnden föreligger. Om länsstyrelsen skulle hava att utse ombud,

komme länsstyrelsen otvivelaktigt att känna sig väsentligen beroende av

jämväl beträffande personfrågan, vad skogsvårdsstyrelsen komme att föreslå.

Till det anförda kan även läggas, att, om skogsvårdsstyrelsen av omhänderhavda

skogsvårdsmedel skall bestrida ledamotens ersättning, sparsamhetssynpunkterna

helt visst komma att tillräckligt beaktas vid avgörandet, huruvida

ombud skall utses eller ej.

I detta sammanhang vill jag erinra därom, att enligt särskilt förslag, som

i dag anmäles av chefen för jordbruksdepartementet, skogsvårdsavgift för

virke från skogar, som avses i den föreslagna lagen om vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden,

ävensom från skyddsskogarna skall ingå till domänstyrelsen i stället för

till skogsvårdsstyrelsen i länet. Domänstyrelsen intager gentemot taxeringen

av dylikt virke samma ställning som skogsvårdsstyrelserna i andra fall. Det

har emellertid ansetts lämpligt, att vederbörande överjägmästare i stället för

domänstyrelsen utövar den rätt att utse ombud i taxeringsnämnden vid

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Sakkunniga

medhjälpare

vid taxeringsarbetet.

Sakkunniga

hos nämnder

och länsstyrelser.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

taxeringen av dylikt virke, som enligt förslaget i andra fall skulle tillkomma

skogsvårdsstyrelsen.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har i 8 § 5 mom. av det nu föreliggande

förslaget till taxeringsförordning intagits föreskrift därom, att

vid virkestaxering skall såsom ledamot i taxeringsnämnden deltaga en av

skogsvårdsstyrelsen i länet, eller, då fråga är om taxering av virke från

nyss omförmälda skogar, en av vederbörande överjägmästare utsedd ledamot.

Denne ledamot benämnes i förslaget skogsvårdsombud. Då emellertid i vissa

fall tillräcklig anledning att utse dylik ledamot torde saknas, skall det stå

öppet för vederbörande att icke utse sådant ombud. Härvid åsyftas icke

blott det fall, att ingen eller blott obetydlig virkestaxering förväntas äga

rum, utan även det förhållande, att tillräcklig sakkunskap ledamoten förutan

anses vara förefintlig inom nämnden. Det bar ock, på sätt taxeringssakkunniga

föreslagit, lämnats möjlighet för skogsvårdsstyrelsen eller överjägmästaren

att till skogsvårdsombud utse någon av de enligt 4 mom. i samma

paragraf omförmälda ledamöterna. Enligt förevarande moment skall det

ankomma på skogsvårdsstyrelsen och över jägmästaren att varje år taga

ställning till frågan, om skogsvårdsombud skall utses eller icke, samt att om

sitt beslut alltid underrätta, förutom dem, som utsetts, jämväl ordföranden

i taxeringsnämnden och länsstyrelsen. Det är angeläget, att så sker, på det

att ovisshet icke må råda om taxeringsnämndens sammansättning. Har

skogsvårdsombud icke utsetts, tillkommer det enligt författningsförslaget

kronoombudet i taxeringsnämnden att fullgöra de åligganden, som eljest

ankomma på skogsvårdsombudet.

Härefter övergår jag till frågan om sådana sakkunniga medhjälpare vid

taxeringsarbetet, som icke intaga ställning av medlemmar i beskattningsnämnd.

Härvid vill jag till en början erinra om de utlåtanden, som, enligt vad

jag redan tidigare anmält för Kungl. Maj:t (sid. 487 i propositionen nr

102), avgivits den 22 december 1926 av dels domänstyrelsen och statistiska

centralbyrån angående utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruksfastigheter

i riket, i vad denna taxering avsett värdet av skogsmark

och växande skog, och dels domänstyrelsen angående instruktion för värdesättning

av skogsmark och växande skog, avsedd att tillämpas vid allmän

fastighetstaxering år 1928. I dessa utlåtanden framhålles vikten av att i

skogshushållning kunniga personer tillhandagå beskattningsmyndigheterna,

då fråga är om taxering av fastigheter med skog.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag till taxeringsförordning upptagit

stadgande om rätt för taxeringsnämnd att anlita biträde av sakkunnig, men

överlåtit åt taxeringsnämndens ordförande att efter samråd med land skarn - reraren utse den sakkunnige, under det att för närvarande utseendet av

den sakkunnige ankommer på nämnden. Jämväl åt landskamreraren har

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

inrymts rätt att vid behov av särskild utredning i taxeringsfrågor tillkalla

sakkunnig medhjälpare. Däremot stadgas i taxeringssakkunnigas förslag

intet om rätt för prövningsnämnd att tillkalla sakkunnig, utan har det ansetts

tillräckligt med landskamrerarens befogenhet härutinnan.

Även med avseende å allmän fastighetstaxering meddelas stadganden om

befogenhet för beskattningsnämnderna att åtnjuta biträde av skogssakkunniga.

Utseendet av dessa har lämnats i länsstyrelsens hand.

Taxeringssakkunnigas förslag innehåller därjämte i 4 § föreskrift om anställande

hos länsstyrelserna av erforderligt antal personer med sakkunskap

i fråga om bokföring och förfarenhet i taxering att enligt närmare föreskrifter

av landskamreraren biträda vid taxeringsarbetet.

Rörande motiveringen hänvisar jag till sid. 142 samt sid. 165 i betänkandet.

Sistnämnda förslag har tillstyrkts av fyra länsstyrelser och av riksräkenskapsverket.

Länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län meddela, utan

att närmare uttala sig om förslaget, att de sakna tillfälle anskaffa dylika

sakkunniga. Länsstyrelsen i Malmöhus län vitsordar behovet av dylika sakkunniga,

men anför, under hänvisning till redan använt tillvägagångssätt

inom länet, att det ifrågasatta stadgandet om tvång för länsstyrelsen att

anställa dylika sakkunniga icke är behövligt och möjligen kan vara ägnat

att binda länsstyrelsen vid utseendet av sakkunnig. Svårigheter förelåge

ock enligt länsstyrelsens mening att i förväg bedöma behovets omfattning.

Länsstyrelsen föredroge därför, att dylika uppdrag även i fortsättningen

finge lämnas såsom bisyssla. Överståthållarämbetet anser det föreslagna

stadgandet obehövligt och anför betänkligheter mot detsamma av kostnadsskäl.

Övriga länsstyrelser hava icke särskilt yttrat sig i denna fråga eller

ock uttalat tveksamhet inför det föreslagna stadgandet.

Handelskammaren i Gävle har förklarat sig intet hava att erinra mot

förslaget, varemot Smålands och Blekinge handelskammare gör erinringar

i anledning av de beräknade kostnaderna för tillkallandet av bokföringssakkunniga.

Övriga handelskammare yttra sig icke på denna punkt av

taxeringssakkunnigas förslag.

Vad först angår frågan om rätt för taxeringsmyndigheterna att anlita sakkunniga

medhjälpare, kan tvekan icke råda om det lämpliga häri. I 14 § 1 mom.

av det nu föreliggande författningsförslaget har jag låtit införa en allmän

föreskrift härom. Sådan sakkunnig må av landskamrerare anlitas icke blott

vid själva taxeringsarbetet utan jämväl eljest, t. ex. vid avgivande av förklaring

över besvär.

Vidkommande åter frågan om tryggande av tillgång till dylika sakkunniga,

ställa sig möjligheterna härav något olika.

Gäller det i skogshushållning kunniga personer, torde skogsstatens och

skogsvårdsstyrelsernas personal vara närmast till hands. Då emellertid vid

den tid arbetet med allmän fastighetstaxering pågår i beredningsnämnderna

.efterfrågan på dylika medhjälpare, åtminstone inom de mera skogrika länen,

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

torde bliva rätt stor, har det ansetts lämpligt att låta länsstyrelsen i tid sörja

för att dylika sakkunniga verkligen äro att tillgå, när de behövas. Därjämte

underlättas härigenom ett planmässigt utnyttjande av befintliga arbetskrafter.

Men även vid de årliga taxeringarna kan det vara en fördel att

äga tryggad tillgång till dylik sakkunnig hjälp; särskilt gäller detta prövningsnämndsgranskningen

av virkestaxeringen. I 14 § 2 mom. har därför

intagits föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att i god tid träffa

avtal med erforderligt antal dylika sakkunniga att på kallelse biträda vid

taxeringsarbetet. Den i förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) intagna anvisningen,

att länsstyrelsen må från domänstyrelsen och vederbörande skogsvårdsstyrelse

eller skogsvårdsnämnd inhämta förslag å lämpliga sakkunniga,

har uteslutits såsom obehövlig. Givetvis kommer dylikt samarbete att äga

rum i mån av behov utan uttrycklig anvisning därom.

Om således några svårigheter att erhålla skogssakkunniga medhjälpare

icke äro att befara, ställer sig förhållandet annorlunda i fråga om bokföringssakkunniga.

Från vissa länsstyrelser har framhållits, att tillgång till

verkligt kvalificerade dylika sakkunniga icke förefinnes inom vederbörande

län. Det torde nog ock, såsom taxeringssakkunniga framhållit, förhålla sig

så, att tilläventyrs förefintliga sakkunniga, som icke äro auktoriserade revisorer,

antingen draga sig för att mottaga uppdrag från taxeringsmyndigheter

av fruktan att mista sitt klientel bland affärsmännen eller ock sakna den

oberoende ställning, som man gärna vill finna hos en i det allmännas tjänst

verkande revisor. Till att avhjälpa denna olägenhet syftar de sakkunnigas

förslag, att länsstyrelserna skola, efter närmare föreskrift av Kungl. Maj:t,

anställa erforderligt antal dylika personer för att biträda vid taxeringsarbetet.

Vid redogörelsen för innehållet i 35, 79 och 93 §§ i det nu föreliggande

förslaget till taxeringsförordning kommer jag att särskilt yttra mig rörande

ifrågasatt granskning av skattskyldigs räkenskaper. Redan nu vill jag

nämna, att jag anser en sådan granskning vara av stor betydelse för åstadkommandet

av en riktig taxering, och att jag kommer att förorda åtgärder

för åstadkommande av dylik granskning. För genomförandet härav fordras

tillgång till kvalificerade medhjälpare. De sakkunnigas förslag om anställande

hos länsstyrelsen av dylika personer synes mig lämpligt. Vid Kungl.

Maj:ts meddelande av föreskrifter för länsstyrelserna härutinnan kommer

givetvis att tagas tillbörlig hänsyn till förhållandena i de olika länen under

aktgivande därpå, att kostnaderna begränsas till det skäliga. Att med någon

säkerhet uttala sig om kostnadernas storlek är för närvarande icke möjligt,

men av gjorda beräkningar synes framgå, att det av taxeringssakkunniga

angivna beloppet 200,000 kronor åtminstone för närmaste tiden icke på långt

när kommer att uppnås. Att i penningar uppskatta nyttan av de bokföringssakkunnigas

arbete är än vanskligare. Betydelsen av deras verksamhet

torde dock vara så påtaglig, att de med anordningen förbundna kostnaderna

icke böra verka avskräckande.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Taxeringssakkunniga hava ytterligare föreslagit, att Kungl. Maj:t skall Högsta sakbemyndigas

att årligen förordna en person att stå till landskamrerarnas kunm9- förfogande för råd och upplysningar i taxeringsfrågor och att verka för en

riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfattningarna. Rörande motiveringen

härför hänvisar jag till betänkandet sid. 167.

Detta förslag har i de flesta yttranden blivit avstyrkt, men i andra yttranden

tillstyrkts såsom varande ändamålsenligt.

Jag har icke upptagit samma förslag, emedan jag icke känt mig fullt

övertygad om behovet av en dylik högsta sakkunnig. Till detta ståndpunkttagande

har även medverkat, att jag funnit det lämpligt att avvakta

någon tids erfarenhet från tillämpningen av de nya beskattnings lagar, som

kunna komma att framgå ur riksdagens prövning av de till riksdagen

hänskjutna förslagen.

För åstadkommande av en rättvis och med skatteförfattningarna överensstämmande

taxering måste taxeringsmyndigheterna äga tillgång till noggranna

och utförliga upplysningar om de sakförhållanden, som äro grundläggande

för taxeringen. Utan medverkan av de skattskyldiga kunna tillräckliga

dylika upplysningar i de flesta fall icke erhållas. Men även från

andra kräves sådan medverkan i form av upplysningar om av dem kända

förhållanden av betydelse för taxeringen. Föreliggande förslag innehåller

därför, i likhet med gällande taxeringsförordning, stadganden härom. Med den

närmare redogörelsen härför må anstå till specialmotiveringen för förslaget.

Här skall jag endast behandla några spörsmål av större vikt.

Deklarationer

och uppgifter

till ledning

vid taxeringen.

Taxeringsförordningen den 28 oktober 1910 stadgar icke allmän och ovill- Uppgifter vid

korlig uppgiftsplikt för fastighetsägare med avseende å allmän fastig- allmän

hetstaxering. Endast efter anmaning är ägare av fastighet skyldig lämna ftaxling''.

uppgift om fastighetens areal jämte andra förhållanden av betydelse för

taxeringen i fråga. Förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) införde sådan

uppgiftsplikt för 1922 års allmänna fastighetstaxering. Det i stort sett lyckliga

utfallet av sistnämnda taxering lärer i väsentlig grad vara att tillskriva

den ökade kännedom om fastigheternas areal och beskaffenhet, som

genom de avlämnade uppgifterna bereddes taxeringsmyndigheterna. Även

om det då samlade primärmaterialet kan äga värde jämväl för nästkommande

allmänna fastighetstaxering, torde taxeringsmyndigheterna i många fall behöva

tillgång till nya dylika uppgifter. Det synes därför vara nödvändigt

att ålägga vederbörande att alltfort avlämna dylika uppgifter. Stadgande

härom har därför intagits i föreliggande författningsförslag. Även för

hypoteksföreningar och brandförsäkringsanstalter bibehålies hittillsvarande

uppgiftsskyldighet för allmän fastighetstaxering.

Fråga har uppkommit om anordnande av en allmän jordbruksräkning Uppgifter för

under år 1927 och om inhämtande av diirför erforderliga uppgifter i sam- allmän jordband

med de förberedande åtgärder för 1928 års allmänna fastighetstaxering, bruksräkmng
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

som äro avsedda att vidtagas under innevarande år. Härom vill jag nöja

mig med att hänvisa till det förslag, som i dag framlägges av chefen för

jordbruksdepartementet. I enlighet med vad därvid föreslås förordar jag,

att i de deklarationer, som äro avsedda att innevarande år avlämnas till

ledning för nu förestående allmänna fastighetstaxering, skola avlämnas uppgifter

jämväl till ledning vid den ifrågasatta jordbruksräkningen. Det synes

även vara nödvändigt att ålägga arrendator av jordbruksfastighet att jämte

jordägaren avlämna vissa uppgifter för jordbruksräkningen. Lämpligt synes

vara, att härför erforderliga föreskrifter inarbetas i taxeringsförordningen.

Den närmare regleringen av ägares och arrendator uppgiftsplikt torde få

bero på Kungl. Maj:ts beslut i samband med fastställandet av formulär för

ifrågavarande deklarationer.

Uppgifter för Enligt nu gällande stadganden föreligger icke skyldighet för ägare av sådan

särskild fastighet, som skall bliva föremål för omtaxering under löpande taxeringsftaxering''

period, att avlämna uppgift till ledning för dylik omtaxering annorledes

än efter anmaning. Taxeringssakkunniga hava (sid. 122 i betänkandet)

anfört, att det för en behörig taxering är av betydelse, att uppgifter

lämnas även i dylika fall. Uti inkomna yttranden har i regel icke framställts

erinran mot detta förslag. Två taxeringsnämndsordförande, den ene

i Stockholms län och den andre i Västerbottens län, förklara förslaget i

denna del innebära en uppenbar förbättring gentemot vad nu gäller. Sveriges

skogsägareförbund anser dylik uppgiftsskyldighet onödigt betungande

och avstyrker densamma.

Departements- Jag anser det vara i sin ordning, att vederbörande ägare eller med ägare

chefen. likställd innehavare lämnar vederbörande taxeringsnämnd meddelande om

inträffade förhållanden, som böra föranleda’ åsättande av nytt taxeringsvärde

å hans fastighet, och därvid förebringar material för omtaxeringen.

Att en dylik skyldighet skulle för honom vara onödigt betungande kan jag

icke finna. Det torde därjämte ligga i hans eget intresse, att sådan uppgift

lämnas. Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag härutinnan och påpekar

därvid, att försummelse att avlämna dylik uppgift icke medför förlust av

talan i fråga om taxeringsvärdet, utan endast vitespåföljd, därest anmaning

att avlämna uppgift icke efterkommes. Härom hänvisas till författningstexten

(21 och 24 §§). U

Uppgifter för I fråga om uppgifter till ledning vid taxering till kommunal inkomsttaxering

för skatt, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt

''förmögenhet samt utjämningsskatt skall jag närmare yttra mig vid 25 42 §§> i för
fattningsförslaget.

Här vill jag beröra ett prineipspörsmål om skyldighet

för annan än skattskyldig att avlämna uppgift till ledning vid dylik taxering.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 107

Enligt gällande taxeringsförordning är skattskyldig pliktig att avlämna

— förutom i författningen särskilt angivna uppgifter — alla de upplysningar

för egen taxering, som taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren

avfordrar honom, utan annan begränsning än att uppgifterna

skola vara av betydelse för hans taxering. Däremot är skyldigheten för

annan än den skattskyldige att avlämna uppgifter till ledning vid taxeringen

begränsad till i författningen angivna fall.

Det har stundom ifrågasatts att göra denna skyldighet obegränsad, därest

uppgift kräves av ordförande i taxeringsnämnd eller av landskamrerare.

Sålunda har bevillningsutskottet vid 1924 års riksdag i sitt betänkande nr 15

gjort det uttalandet, att vissa skäl talade för att utvidga skyldigheten att efter

anmaning lämna uppgift till ledning för annans taxering att omfatta över

huvud taget varje till annan person utbetalat belopp, som för mottagaren

är att hänföra till inkomst.

Taxeringssakkunniga hava i denna fråga anfört följande:

»En sådan utsträckning av uppgiftsskyldigheten kan i och för sig icke

anses utesluten. De sakkunniga hålla emellertid före, att en viss försiktighet

bör i detta avseende iakttagas, och förmena, att med ett dylikt stadgande

taxeringsmyndigheterna skulle, i många fall rent oavsiktligt, kunna

komma att på privatlivets område göra obehörigt intrång. Det synes nödvändigt

att, även om principen rent teoretiskt måste anses riktig, göra vissa

begränsningar, varigenom taxeringsmyndigheternas rättighet i förevarande

avseende inskränkes till vissa i författningen särskilt angivna fall, där behovet

av en dylik rätt visat sig särskilt utpräglat.»

Taxeringssakkunniga hava därför förordat, att dylik uppgiftsskyldighet

efter anmaning skall inträda endast i vissa angivna fall. Härom hänvisar jag

till 78, 82, 84 och 85 §§ i taxeringssakkunnigas förslag till taxeringsförordning.

Med redogörelse för innebörden av detta förslag må anstå till motiveringen

för 35 § i det nu föreliggande författningsförslaget.

Tre taxering snämndsor Oför ande i Stockholm hava uttalat sig för att

envar, som till annan verkställt utbetalning eller dylikt av medel, som för

mottagaren är att anse såsom intäkt i skattehänseende, skall på anfordran

vara skyldig att uppgiva storleken av vad som utbetalats.

Jag finner det visserligen vara av stor betydelse för vinnande av effektiv [Departementstaxering,

att förefintliga möjligheter till kontroll å deklaranternas uppgifter chefen.]

bliva utnyttjade, men att ålägga envar att på anmaning lämna uppgift till

taxeringsmyndighet om verkställda utbetalningar, snart sagt av vad slag

de vara må, synes mig vara att gå för långt. Otvivelaktigt riskerar man

därvid att göra obehörigt intrång å privatlivets område eller att oskäligt

betunga tredje man. Man bör ej heller förbise svårigheterna för mången

att, särskilt om anteckningar saknas, lång tid efter en utbetalning redogöra

för densamma. På grund härav är jag icke benägen att förorda in
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

förande av en efter anmaning inträdande obegränsad uppgiftsplikt till ledning

för annans taxering. Däremot synes mig nu förefintlig uppgiftsplikt

i sådant avseende utan olägenhet kunna utsträckas i vissa fall. Till frågan

härom skall lag återkomma vid redogörelse för innehållet i 38 och 35 §§ i

författningsförslaget.

Uppgifter för Även med avseende å virkestaxering erfordras uppgifter i första hand

virkes t axe- fr^n vederbörande skattskyldiga men i vissa fall även från tredje man.

Stadganden härom återfinnas i 43—47 §§ av det nu föreliggande förslaget

till taxeringsförordning.

Formulär till Taxeringssakkunniga föreslå i 227 § i förslaget till taxeringsförordning,

deklarations- ^ j^ull<_r]_ Maj:t skall äga fastställa formulär till, bland annat, deklarationsblanketter.

Till stöd härför anföra de sakkunniga följande:

»Såsom redan nämnts, innebär beteckningen deklaration en till ledning för

egen taxering meddelad uppgift enligt fastställt formulär. De för detta

ändamål hittills begagnade formulären äro intagna i gällande taxeringsförordning

och hava alltså fastställts av riksdagen. Detta har haft till följd att,

då formulären behövt undergå justering, även om denna varit av mycket

obetydlig art, riksdagens beslut måst avvaktas, ehuru det kunnat vara särdeles

önskligt att få ändringen genomförd, innan riksdagen sammanträtt och alltså

tillämpad vid deklarering och taxering redan det år, då riksdagen blir i tillfälle

att fatta sitt beslut. Bestämda olägenheter härutinnan hava förekommit

och det måste anses angeläget, att sådana icke vidare kunna uppkomma.

I följd härav och då deklarationsformulären endast äro ett utförande i

blankettform av skatteförfattningarnas bestämmelser, synes det, som om

deras fastställande kunde förbehållas Kungl. Maj:t, och förslaget utgår från

sådan anordning. De sakkunniga hava härvid förutsatt, att formulärens

innehåll skall i de huvudsakligaste delarna omnämnas i själva taxeringsförordningen,

vilket iakttagits i 71 §, men att detaljuppställningarna skola

ankomma på Kungl. Maj:t.»

Liknande ståndpunkt har intagits av 1921 års kommunalskattekommitté,

som anfört:

»Kommittén vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten därav,

att deklarationsformulären kunna skyndsammare än nu är förhållandet

erhålla nödiga rättelser och tillägg. Detta önskemål lärer dock icke kunna

vinnas med mindre det förbehålles åt Kungl. Maj:t att besluta om formulärens

avfattning. Ett förslag i dylik riktning, vilket det emellertid icke

tillkommer kommittén att framlägga, skulle kunna av kommittén förordas.»

Detta taxeringssakkunnigas förslag har icke mött gensaga i något av de

inkomna yttrandena och har uttryckligen biträtts av överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län, domänstyrelsen, Stockholms

handelskammare, svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund,

järnkontoret, Sveriges allmänna exportförening, handelskammaren för

Örebro och Västmanlands län ävensom kammarrätten.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

109

På grund av de uppenbara praktiska fördelar, som äro förenade med

taxeringssakkunnigas ifrågavarande förslag, biträder jag detsamma och liar

förty i författningstexten inarbetat stadgande om befogenhet för Kungl.

Maj:t att fastställa deklarationsformulär.

Inom departementet pågår för närvarande överarbetning av de av 1923

års taxeringssakkunniga utarbetade förslagen till deklarationsformulär för

iakttagande av de förändringar, som kunna bliva en följd av de riksdagen

förelagda förslagen till beskattningslagar. Det är min avsikt att framdeles,

sedan arbetet härmed avslutats, tillstyrka Kungl. Maj:t att inhämta riksdagens

yttrande över formulärförslagen.

Jag skall nu redogöra för huvudgrunderna för beskattningsnämndernas

verksamhet.

Enligt nuvarande taxeringsorganisation verkställes taxeringen av de underordnade

beskattningsnämnderna. Deras beslut granskas av den överordnade

prövningsnämnden. Landskamreraren i länet genomgår taxeringshandlingarna

före prövningsnämndens sammanträde och anmäler till nämnden de

felaktigheter av såväl saklig som formell natur, vilka uppmärksammats vid

genomseendet av handlingarna. I Stockholm fullgör kamreraren vid överståthållarämbetets

avdelning för uppbördsärenden vad i länen i dylikt hänseende

åligger landskamreraren. Vid denna förberedande granskning åtnjuta

nämnda tjänstemän biträde av dem underlydande personal ävensom

av andra personer, som för ändamålet tillkallas. Skattskyldig, som icke

åtnöjes med taxeringsnämndens beslut i vad honom angår och som icke

förlorat rätt till talan, så ock kommun och annan menighet med beskattningsrätt

— dock icke landsting och tingslag — vilken är missnöjd med

den verkställda taxeringen, såvitt denna är av intresse för menigheten, äger

genom besvär påkalla prövningsnämndens omprövning av taxeringen. Sådana

besvär skola, för att komma under bedömande, ingivas inom viss tid.

Hava dylika besvär ingivits av skattskyldig, som förlorat rätt till talan,

eller ingivits efter besvärstidens utgång, bör dock prövningsnämnden, utan

att formellt pröva besvären, beakta deras innehåll vid den granskning av

taxeringen i fråga, som det åligger prövningsnämnden att verkställa, vare

sig besvär anförts eller icke. Denna prövningsnämndens skyldighet att fästa

avseende även vid deserta besvär finnes visserligen icke uttryckligen framhållen

i taxeringsförfattningarna men följer av nämndens åliggande att granska taxeringarna,

vilket åliggande icke i något avseende är begränsat. Efter avslutandet

av prövningsnämndens arbete bringas taxeringarna till verkställighet

i det skick, de av prövningsnämnden fastställts. Ändring i sålunda

fastställd taxering må före utgången av det år taxeringen skett, sökas genom

besvär hos kammarrätten. Mot kammarrättens utslag föres talan hos

Kungl. Maj:t i regeringsrätten. I de fall, då vid taxeringen fel av viss beskaffenhet

förelupit, kan ändring sökas genom besvär i särskild ordning.

Är därvid fråga om taxering, som utan särskild prövning fastställts av

Departements
chefen.

Beskattnings
nämndernas
verksamhet.

s. 110 Kontrollera mot PDF

Allmän fastighetstaxering.

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

prövningsnämnd, sökes ändring hos prövningsnämnden. Dylika besvär, som

föreligga till avgörande under tid, då den ordinarie prövningsnämnden icke

är i verksamhet, behandlas av en delegation av nämnden, vilken delegation

i 48 § gällande taxeringsförordning benämnes särskild prövningsnämnd.

Har felet förelupit vid prövningsnämndens prövning av taxeringen eller är

fråga om taxering i mer än ett län, skall ändringssökandet ske omedelbart

hos kammarrätten. Enligt stadgande i uppbördsförfattningarna uppehälles

verkställigheten av beslutad taxering icke genom anförande av besvär, utan

i stället äger den skattskyldige, i händelse taxeringen varder nedsatt eller

undanröjd, erhålla restitution av för mycket inbetald skatt tillika med ränta

därå. Höjes taxering eller påföres ny taxering efter anförda besvär, bringas

dylikt beslut till verkställighet i särskild ordning.

Verkställd taxering kan jämväl bliva föremål för revision inom riksräkenskapsverket,

nämligen då fråga är om tillämpning av vissa bestämmelser

i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt med avseende å

»frihet från eller lindring i skatt». Varder därvid framställd anmärkning

icke godkänd av den skattskyldige, hänskjutes densamma till kammarrättens

prövning.

Taxeringssakkunniga föreslå icke någon mera väsentlig ändring i den

sålunda angivna gången av taxeringsförfarandet. De förbättringar i förfarandet,

som de sakkunniga anse eftersträvansvärda, söka de åstadkomma —

förutom genom den utvidgade och mera preciserade uppgiftsplikt, som av

dem föreslagits för de skattskyldiga och för vissa utomstående -— genom

vissa detaljföreskrifter för beskattningsnämndernas verksamhet. De förorda

därjämte en kraftigare ledning av taxeringsarbetet, förnämligast genom

landskamreraren i länet (3 § i deras författningsförslag) men även genom

särskild, av Kungl. Maj:t förordnad person (5 § i författningsförslaget).

Stor vikt lägges vid landskamrerarens och prövningsnämndens granskningsarbete.

Å sid. 148 i betänkandet framhålla de sakkunniga vissa allmänna

synpunkter å detta spörsmål.

I tvenne avseenden föreslå de sakkunniga ändringar av betydande vikt,

nämligen dels i fråga om behandlingen av taxeringsfall, som angå mer än

ett taxeringsdistrikt, och dels i fråga om prövningen av besvär över taxering

av fastighet det år, då allmän fastighetstaxering ägt rum. Dessa två

frågor skall jag senare upptaga till behandling. Jag vill nu något dröja

vid förfarandet i beskattningsnämnderna, och skall först yttra mig om den

allmänna fastighetstaxeringen.

Taxeringssakkunniga reglera i sitt förslag, såvitt angår allmän fastighetstaxering,

förfarandet i nämnderna i nära anslutning till vad som gällde vid 1922

års allmänna fastighetstaxering. De ändringar och kompletteringar, som

av dem föreslagits, gå i huvudsak ut på en noggrannare bearbetning av

föreliggande primärmaterial och större likformighet i taxeringen. I sistnämnda

hänseende föreslås vissa åtgärder för åvägabringande av jämnhet mellan

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

111

taxeringsvärdena inom olika län. Det föreslås (18 och 23 §§ i författningsförslaget

och sid. 114 i betänkandet), att landskamreraren skall dels före det

allmänna möte," som enligt 23 § i förslaget är avsett att, i likhet med vad

fallet var vid senaste allmänna fastighetstaxering, hållas före taxeringsarbetets

påbörjande, verkställa undersökning av fastigheternas allmänna saluvärde

å länets landsbygd och dels å nämnda allmänna möte framlägga

resultatet av denna undersökning. Vidare föreslås (26 § 4 mom. i förslaget

och sid. 115 o. f. i betänkandet), att de av beredningsnämnden vid taxering

av jordbruksfastigheter följda grunderna för taxeringen skola för varje

fastighet upptagas i särskild längd, så upprättad att värderingsgrunderna

kunna lätt överskådas. Denna längd avses skola med lämpliga mellanrum

föreläggas nämnden, som i händelse av yppad ojämnhet i taxeringen har

att på nytt ompröva värdena och verkställa erforderlig jämkning. Sammandrag

av denna längd skall insändas senast den 20 december till landskamreraren,

vilken alltså på ett tidigt stadium blir i tillfälle bedöma taxeringens

utfall och vid behov kan redan hos fastighetstaxeringsnämnden påkalla

åtgärder för en jämnare taxering. Det har även beretts möjlighet att

låta fastighetstaxeringsnämnderna inom flera distrikt sammanträda gemensamt

för överläggningar rörande enhetliga uppskattningsgrunder. Slutligen

har i förslaget upptagits det år 1922 praktiserade förfarandet att inom

finansdepartementet göra en sammanställning av de av fastighetstaxeringsnämnderna

följda grunderna vid taxeringen. Denna sammanställning skulle

upprättas av person, som därtill av Kungl. Maj:t särskilt förordnas, samt

före april månads utgång, således före fastighetsprövningsnämndens sammanträde,

tillställas landskamrerarna i de olika länen för beaktande vid

det förberedande granskningsarbetet före fastighetsprövningsnämndens sammanträde.

I fråga om förfarandet vid uppskattning av skogsmark och växande skog

innehåller taxeringssakkunnigas förslag allenast hänvisning (24 §) till särskild

instruktion, som det förutsatts, att Kungl. Maj:t skulle utfärda. Denna

de sakkunnigas ståndpunkt har, såsom framgår av deras uttalande å sid.

114 i betänkandet, föranletts därav, att förslag till detaljerade beskattningsgrunder

i fråga om skogsmark och växande skog icke blivit utarbetade,

innan de sakkunniga avslutat sitt arbete.

Såsom jag tidigare erinrat, uppdrog Kungl. Maj:t den 9 juli 1926 åt domänstyrelsen

och statistiska centralbyrån att inkomma med utlåtande angående

utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruksfastigheter i riket,

i vad denna taxering avsåge värdet av skogsmark och växande skog. Tilllika

uppdrog Kungl. Maj:t samma dag åt domänstyrelsen att inkomma med

förslag till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog,

avsedd att tillämpas vid allmän fastighetstaxering år 1928. I särskilda den

22 december 1926 dagtecknade utlåtanden hava ämbetsverken avgivit svar

å remisserna. Det i förstnämnda avseende avgivna utlåtandet torde få såsom

bilaga fogas till detta protokoll. Det senare utlåtandet har bilagts

s. 112 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Särskild

fastighets
taxering.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

statsrådsprotokollet rörande propositionen nr 102 till årets riksdag. Jämväl

kammarrättens den 24 januari 1927 dagtecknade utlåtande över förslaget

till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog har hilagts

statsrådsprotokollet rörande nyssnämnda proposition.

Några väsentliga erinringar mot de huvudgrunder för förfarandet vid

allmän fastighetstaxering, som sålunda framgått ur de verkställda utredningarna,

hava icke framställts. Jag har ock ansett desamma kunna i allt

väsentligt följas vid utarbetandet av författningsförslaget, men har i vissa

detaljer gjort ändringar, till vilka jag skall återkomma vid den speciella

motiveringen för det nu föreliggande författningsförslaget. I samband med

redogörelsen för 62 § 4 mom. skall jag särskilt uppehålla mig vid uppkommet

förslag att bygga arealstatistiken för de allmänna jordbruksräkningarna

å den förut berörda särskilda längden (26 § 4 mom. i taxeringssakkunnigas

förslag). Jag vill dock redan nu förutskicka, att jag kommer att förorda

en uppdelning av taxeringsföreskrifterna i två författningar, av vilka den

ena, innehållande de grundläggande bestämmelserna, avses skola antagas av

Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt — förslaget härtill betecknar jag i

detta mitt anförande såsom det föreliggande författningsförslaget — och den

andra, innehållande verkställighetsföreskrifter, är avsedd att fastställas av

Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Åtskilliga av de av domänstyrelsen

ifrågasatta bestämmelserna äro av den natur, att de närmast hänföra sig

till det senare slaget av föreskrifter. De hava därför icke medtagits i det

nu föreliggande författningsförslaget.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att besvärsmål rörande taxering av

fastighet de år, då allmän fastighetstaxering förrättas, skola behandlas, icke

såsom nu av kammarrätten och regeringsrätten, utan av en särskild beskattningsnämnd,

riksuppskattningsnämnden, över vilkens beslut klagan ej finge

föras. I vissa förut omförmälda yttranden har föreslagits, att kammarrätten

skulle i stället för omförmälda nämnd pröva dylika besvär och att över

kammarrättens utslag i dessa mål talan antingen icke alls Unge föras eller

ock föras allenast i vissa fall. Om denna betydelsefulla fråga skall jag i

det följande yttra mig utförligare.

I fråga om taxering av fastighet under löpande taxeringsperiod anför

1921 års kommunalskattekommitté i motiveringen till 13 § i förslaget till

kommunalskattelag följande:

»Av bestämmelsen i förevarande paragraf, att de vid allmän fastighetstaxering

fastställda värdena skola — med undantag för de särskilt angivna

fallen — oförändrade gälla till nästa allmänna fastighetstaxering, följer,

att i regel icke ens någon formell fastställelse av taxeringsvärdena, såsom

nu är förhållandet, behöver äga rum de år, då allmän fastighetstaxering

icke förekommer; och antager kommittén vid sådant förhållande, att i stället

för de nuvarande årliga fastighetslängderna allenast en sådan längd, om
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

113

fattande hela taxeringsperioden, behöver uppläggas, därest i densamma utrymme

lämnas för anteckningar om de förändringar i avseende å taxeringsenheter

och taxeringsvärden, som kunna under perioden inträffa. Skulle

för vissa orter svårigheter uppstå genom avsaknad av årliga fastighetslängder,

kunna sådana längder för dessa orter tillsvidare bibehållas.

Kommittén anser vidare, att, i den mån sådant förhållande, som bör föranleda

omtaxering under löpande taxeringsperiod, kommer till beskattningsnämndernas

kännedom, nämnderna böra äga befogenhet att verkställa omtaxeringen,

även om yrkande i sådant avseende icke framställts, men att

å andra sidan taxeringsnämnderna böra vara skyldiga att pröva fråga om

omtaxering, då yrkande därom göres av vederbörande ägare eller kommun.

Regleringen av dessa frågor tillkommer emellertid icke kommittén utan

lärer böra ske i samband med taxeringsförordningens revision.»

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört hava taxeringssakkunniga

i 5 kap. av sitt förslag till taxeringsförordning angående taxering av fastighet

under löpande taxeringsperiod upptagit allenast sådana bestämmelser,

som hava avseende å de fall, då verklig omtaxering eller ock uppdelning av

taxeringsvärde å olika i taxeringsenhet ingående kamerala fastigheter skall

äga rum. Däremot meddelas icke några föreskrifter om fastställande under

löpande taxeringsperiod av de värden, vilka icke skola ändras. Vidare föreslå

de sakkunniga, att den vid allmän fastighetstaxering upprättade fastighetslängden

skall äga giltighet under hela perioden, kompletterad med längder

över de under periodens senare år verkställda omtaxeringarna. Undantagsvis

skulle dock, efter beslut av länsstyrelsen, fullständiga fastighetslängder

föras, upptagande samtliga fastigheter och deras värden. I överensstämmelse

med kommunalskattekommitténs uttalande har i taxeringssakkunnigas förslag

icke heller upptagits någon föreskrift om prövning av den subjektiva

skattskyldigheten, enär denna _ prövning ansetts vara en debiteringsangelägenhet.

Såsom jag förut meddelat, föreslå de sakkunniga deklarationsplikt för

ägare eller därmed likställd innehavare av sådan fastighet, som skall bliva

föremål för omtaxering.

De sakkunniga använda beteckningen »särskild fastighetstaxering» för den

taxering av fastighet, som enligt deras förslag skall företagas under år, då

allmän fastighetstaxering icke äger rum.

Vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag har jag anfört de skäl,

som enligt min mening påkalla årligt prövande av den objektiva skatteplikten

för fastighet (5 och 15 §§. i förslaget till kommunalskattelag) och

fastställande i taxeringsväg av den subjektiva skattskyldigheten (sid. 328 i

propositionen nr 102). Taxeringsförordningen bör alltså reglera även dessa

frågor. I det nu föreliggande författningsförslaget har så skett, och även

dessa taxeringsåtgärder inbegripas därför under den av mig upptagna beteckningen

»särskild fastighetstaxering».

Med denna ståndpunkt finner jag övervägande skäl tala för att fullständiga

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. ISO höft. (Nr ilo.) H

Departements
chefen.

s. 114 Kontrollera mot PDF

Tiden för avslutande

av

särskild

fastighetstaxering.

Ändring i

vissa fall av

taxeringsvärde

efter

anmälan.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

fastighetslängder upprättas vid taxeringen varje år, av vilka alltså skall

framgå allt som har betydelse för debiteringen.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att taxeringsnämndernas arbete med

särskild fastighetstaxering i länen skall vara avslutat den 25 april. Enär,

såsom länsstyrelsen i Kalmar län framhållit, härav skulle betingas särskilt

sammanträde för fastighetstaxeringens avslutande, medförande tidsutdräkt

och särskild kostnad, och då det, på sätt vissa andra myndigheter påpekat,

måste anses vara angeläget, att taxeringsnämnden äger tillgång till taxeringslängden

under hela den tid taxeringen för inkomst eller förmögenhet

pågår, har jag icke upptagit de sakkunnigas berörda förslag utan låtit

samma tidsbestämmelse gälla för båda dessa slag av taxering.

I de fall, då ändring icke göres i fastighets taxeringsvärde, har taxeringsnämndens

beslut beträffande värdet allenast formell innebörd och är närmast

att beteckna såsom ett registrerande av värdet. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har till behandling upptagit spörsmålet, huru i de

fall, då kammarrätten eller regeringsrätten efter anförda besvär ändrat

fastighets taxeringsvärde för visst år, bör förfaras under efterföljande år av

taxeringsperioden. Länsstyrelsen anför:

»I detta sammanhang har länsstyrelsen ansett sig böra fästa uppmärksamhet

å en fråga, som varit föremål för tveksamhet och olika tillämpning,

nämligen huruvida ett ändringsbeslut av kammarrätten eller regeringsrätten

rörande en fastighets taxeringsvärde, åsatt eu fastighet vid allmän fastighetstaxering,

skall anses gälla för hela femårsperioden eller blott det år

taxeringen avser, i ''fall klaganden ej uttryckligen yrkat ändring för hela

perioden eller i utslaget ej uttryckligen uttalats, att ändringen gäller visst

eller vissa år. —■ Om exempelvis kammarrättens utslag, innefattande en nedsättning

av taxeringsvärdet, faller under tredje året av taxeringsperioden,

har vid restitution av fastighetsbevillning tvekan rått om på grund av utslaget

blott skulle restitueras erlagd skatt för det år, besvären avsett, eller

även det eller de efterföljande år den skattskyldige fått erlägga skatt efter

det högre värdet. Formellt sett borde ju skatt restitueras endast för det år,

kammarrättens utslag avser, men därigenom nödgas den skattskyldige klaga

hos kammarrätten särskilt för varje år, till dess kammarrättens utslag vunnit

laga kraft och kommit till beskattningsnämnds kännedom. — Ifrågasättas

kan därför, huruvida icke det skulle vara lämpligt, att i taxeringsförordningen

infördes en bestämmelse, enligt vilken ett dylikt utslag förklaras

skola gälla för hela fastighetstaxeringsperioden, såvida ej beskattningsnämnd

under taxeringsperiod av särskild anledning vidtager ändring i årets taxeringsvärde.

»

Enligt taxeringssakkunnigas förslag erfordrades icke något dylikt särskilt

förklarande, enär i detsamma förutsattes, att det ändrade taxeringsvärdet

utan vidare skulle äga tillämpning för återstoden av taxeringsperioden,

där ej omtaxering skett. Vad som erfordrades var allenast att ändringsbeslutet

antecknades i fastighetslängden. Stadgande härom finnes upptaget

i 172 § i taxeringssakkunnigas förslag.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Mccy.ts proposition Nr 210.

Bifalles mitt förslag att värdena skola årligen formellt fastställas, synes

ett sådant särskilt förklarande, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

ifrågasatt, vara behövligt för att ett beslut om ändring av taxeringsvärdet

skall äga tillämpning jämväl under de senare år, då det upphävda värdet

blivit upptaget i taxeringslängden. Stadgande härom har upptagits i 129 §

i det nu föreliggande författningsförslaget. Detta stadgande innebär, att

prövningsnämnd har att, efter anmälan av landskamreraren eller sakägare

om inträffad ändring av taxeringsvärde å fastighet, vidtaga mot ändringen

svarande åtgärd beträffande fastigheten under efterföljande år av taxeringsperioden,

där ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat, som

jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleder åsättande av nytt

taxeringsvärde. Självfallet är, att ett dylikt beslut skall föregås av undersökning,

huruvida omtaxering; något efterföljande år företagits, och, då en

dylik undersökning icke lämpligen bör tynga behandlingen av det primära

taxeringsmålet, har frågan ansetts böra överlämnas åt prövningsnämnden,

som utan omgång är i tillfälle företaga undersökningen.

I författningsförslaget sammanfattas under beteckningen > taxering för inkomst

eller förmögenhet» taxering till kommunal inkomstskatt, statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt och utjämningsskatt.

Själva taxeringsförfarandet beträffande dessa skatteformer överensstämmer

i allt väsentligt med vad nu gäller för taxeringen till bevillning

för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt. Med avseende å taxering

till kommunal progressivskatt föreslås i 113 §, att fördelning av sådan

skatt enligt bestämmelserna i 5 § andra stycket förordningen härom skall

verkställas av vederbörande prövningsnämnd. Lika med taxeringssakkunniga

anser jag, att något förslag till fördelning icke behöver uppgöras av taxeringsnämnden.

I stort sett kan förfarandet vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet,

sådant detsamma utformats i det nu föreliggande författningsförslaget, karaktäriseras

därav, att i första instansen stark vikt lägges vid taxeringsmaterialets

förberedande granskning av taxeringsnämndens ordförande och de

ledamöter, som företräda särskilt statens och kommunernas intressen. Genom

infordrande av upplysningar, vidtagande av särskilda undersökningar och

på annat dylikt sätt bör sakläget klarläggas, innan taxeringsnämnden sammanträder.

Såsom taxeringssakkunniga framhållit bör vid denna förberedande

granskning intimt samarbete råda mellan de granskande medlemmarna.

I taxeringsnämnden verkställes därefter taxeringen under utnyttjande jämväl

av de kommunvalda ledamöternas kännedom om de skattskyldigas förhållanden.

I prövningsnämnden förfares på ungefär enahanda siitt med den skillnad,

att det förberedande granskningsarbetet där vilar på landskamreraren och

hans biträden. Det bör enligt min mening läggas stor vikt därpå, att

granskningen kommer att omfatta, såvitt möjligt, hela taxeringsmaterialet

Departements
chefen.

Taxering föf

inkomst eller

förmögenhet.

s. 116 Kontrollera mot PDF

Taxering av

lapp allmogen

för inkomst

av renskötsel.

Taxeringssak
kunniga.

F. d. landshövdingen

Widén.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

och att de sakliga i lika mån som de formella bristerna i de verkställda

taxeringarna bliva rättade. Det är av vikt, att den formella granskningen

av taxeringslängderna icke undan sk ju tes, därest, såsom jag föreslår, riksräkenskapsverkets

granskning av taxeringslängderna kommer att väsentligt

begränsas.

I syfte att klarare än hittills framhäva, att prövningsnämnden har att

beakta allt vad den skattskyldige förebringar till upplysning rörande sin

taxering, även om han saknar rätt föra talan mot taxeringen, har vid författningsförslagets

utarbetande påföljden av talans förlust vid deklarationsförsummelse

icke knutits vid talan hos prövningsnämnden samt vidare borttagits

nuvarande stadgande att besvär, som inkommit till prövningsnämnden

efter besvärstidens utgång, icke må upptagas till prövning. Dessa

påföljder skola enligt förslaget inträda endast då fråga är om talans förande

hos kammarrätten och regeringsrätten.

Enligt gällande bevillningsförordning samt förordning om inkomst- och

förmögenhetsskatt är lappallmogen befriad från skattskyldighet för inkomst

av renskötsel. Denna undantagsbestämmelse har icke medtagits i det för

riksdagen i år framlagda förslaget till kommunalskattelag och ej heller i

förslaget till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Jag får

erinra om vad jag härom anförde vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag

(sid. 456 o. ff. i propositionen nr 102). Då således lappallmogen

avses skola beskattas jämväl för inkomst av renskötsel, har övervägts,

om särskilda taxeringsbestämmelser i detta avseende erfordras.

Taxering ssakkunniga, som utgått från 1921 års kommunalskattekommittés

förslag, att lappallmogen fortfarande skall äga frihet från skattskyldighet

för inkomst av renskötsel, hava icke behandlat denna fråga.

Före detta landshövdingen Johan Widén, vilken efter uppdrag av chefen

för socialdepartementet verkställt utredning och avgivit förslag angående

fattigvården bland lapparna och om lapparnas beskattning (Stat. off. utredn.

1924 : 58 och 59) och därvid väckt förslaget om upphävande av lappallmogens

skattefrihet för inkomst av renskötsel, anför i fråga om taxeringsförfarandet

i huvudsak följande:

»Taxeringsförfarandet vid uppskattningen av lapparnas inkomst av renskötsel

och renegendom bör bliva detsamma som för annan inkomst och

egendom. En fråga, som därvid emellertid framställer sig, är i vad mån

deklarationsskyldighet lämpligen kan föreskrivas med avseende på förevarande

slag av skattdragande och inkomst. Det borde visserligen icke möta

hinder för en renskötande lapp att kunna i en deklaration angiva den inkomst

han haft under det nästföregående året. Men det är ett par omständigheter,

som härvid måste tagas i betraktande. Den ena är, att de

nomadiserande lapparna till följd av sitt kringströvande liv hava en större

svårighet än andra för uppsättande av en deklaration. Den andra och viktigare

är, att underlåtenhet att avgiva deklaration inom föreskriven tid är

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. MaJ:ts proposition Nr 210.

förbunden med förlust av rätten att överklaga taxeringen; och det synes

obilligt, att en dylik underlåtenhet skulle för de renskötande lapparna medföra

sagda påföljd. Detta skulle, i all synnerhet i början, kunna förorsaka

orättvisa och av lapparna kännas som en hårdhet. Därest frihet från deklarationsplikt

i förevarande fall stadgas, synes denna frikallelse böra omfatta

även den i 2 § 2 mom. av taxeringsförordningen föreskrivna skyldigheten

att efter anmaning avgiva deklaration, varmed torde följa frihet jämväl

från den i 8 § 1 mom. sagda förordning omnämnda uppgiftsskyldigheten.

Tör kännedom om de förhållanden, som i förevarande fall äro av betydelse

för taxeringen, torde ock självdeklarationen och uppgiftsskyldigheten kunna

undvaras. Uti de renlängder, som enligt rénbeteslagen årligen skola upprättas

inför lappfogden, finnes en officiell lista på renar som envar lapp

äger; och för övrigt kunna genom lappfogden erhållas de mest tillförlitliga

upplysningar om alla förhållanden beträffande de olika renägarnas renskötsel,

som för taxeringsarbetet må erfordras utan att man i detta hänseende

behöver vända sig till lapparna själva. För att underlätta taxeringsarbetet

torde bland de handlingar, som enligt 11 § i taxeringsförordningen skola

avlämnas, även höra upptagas avskrifter av de ovan omförmälta renlängderna,

vilka lappfogdarna efter avslutande av sammanträdena med lapparna

skola hava att avlämna.

Givet är, att det bör stå lapp som sådant önskar fritt att avlämna deklaration,

liksom att i annan form lämna de upplysningar till taxeringsmyndigheten,

som han kan finna lämpligt, en rätt som torde kunna förutsättas

i åtskilliga fall komma att begagnas.

Vad angår taxeringsmyndigheternas sammansättning torde några särskilda

föreskrifter i förevarande sammanhang icke erfordras. Av lydelsen utav 25 §

i taxeringsförordningen torde utan vidare följa, att, åtminstone i kommuner

där renskötsel i något större omfattning bedrives, renskötande eller renägande

lappar böra få plats i taxeringsnämnderna, något som i varje fall

måste anses lämpligt».

Av de myndigheter och andra, som yttrat sig över den sakkunniges för- Yttranden,

slag, hava endast några särskilt berört taxeringsförfarandet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

»Själva taxeringen av inkomsten av renskötsel kommer att medföra åtskilliga

svårigheter. Den i betänkandet framförda tanken att någon lapp

i regel skulle få plats i taxeringsnämnden för att tillhandagå med sin sakkunskap

i fråga om renskötseln torde icke i verkligheten kunna genomföras

eller i varje fall icke lämna något egentligt resultat. Lapparna äro undertiden

för taxeringsnämndernas sammanträden sysselsatta med sina vårflyttningar

och vid dessa behövs det väl, att de dugligaste lapparna hjälpa till.

Dessutom är det som bekant en vanlig egenskap hos lapparna, även de mest

insiktsfulla bland dem, att de ha svårt att lägga fram sina synpunkter, så

att de vinna tillbörligt beaktande, åtminstone inför personer, som äro dem

mera främmande eller icke hava deras särskilda förtroende.

För att taxeringsnämnderna skola erhålla nödiga upplysningar angående

icke blott renantalet, utan även omkostnader och mera regelbundna förluster

på renskötseln samt för att därjämte material till jämförelse mellan de olika

renlapparna inbördes skall stå till taxeringsnämndernas förfogande, kan det

därför ifrågasättas att, i motsats till vad betänkandet innehåller, låta lapparna

liksom andra vara deklarationspliktiga för all inkomst, således även

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

inkomst av renskötsel. Den största betänkligheten häremot är, att man, åtminstone

under åtskilliga år framåt, måste räkna med, att lapparna i stor

utsträckning komma att försumma deklarationsplikten på grund av ovana

och oförmåga. Därmed skulle de utestängas från klagorätt, även om deras

taxering råkar bliva felaktig, något som med hänsyn till nyss antydda svårigheter

för de fastboende medlemmarna av taxeringsnämnden att bedöma

inkomsten av renskötseln lätt torde kunna inträffa. Det kan i detta sammanhang

påpekas, att en renskötande lapp, som över huvud är skattskyldig,

redan nu har att deklarera sitt reninnehav såsom förmögenhet, men att

denna plikt sällan torde iakttagas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har därför ansett sig böra förorda, att

inkomsten av renskötseln undantages från deklarationsplikt. För att det

oaktat taxeringsmyndigheterna skola få erforderligt material till sitt förfogande

och i övrigt taxeringen av inkomsten av renskötseln underlättas, vill

Kungl. Maj:ts befallningshavande i stället framlägga följande förslag.

Beskattningsåret för inkomst av renskötsel bör räknas från den 1 oktober

till den 1 oktober. Mellan dessa tider ligger en relativt sluten period, som

innefattar inkomst genom renslaktning och försäljning samt utfallet av

kalvningstiden. Inom varje lappby skall det åligga ordningsmannen att

före den 1 november varje år till lappfogden enligt fastställt formulär

insända uppgift angående renskötselns resultat under det senaste avslutade

beskattningsåret, särskilt för varje renlapp inom byn. Dessa uppgifter

granskas av lappfogden, eventuellt vid överläggning med lapparna, varefter

lappfogden å formuläret gör de anmärkningar, vilka han anser påkallade.

Det granskade formuläret skall av lappfogden insändas till taxeringsnämndens

ordförande inom den för deklarations avgivande stadgade tiden. Beträffande

undantag från offentlighet likställes formuläret med deklaration.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har icke haft något att erinra mot den

sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, i huvudsaklig anslutning till

vad lappfogden i länets södra distrikt anfört, att taxering av lappar för

inkomst av renskötsel anförtros åt en inom varje lappmarkskommun bildad

särskild taxeringsnämnd, sammansatt av ordföranden i den vanliga taxeringsnämnden,

två av ledamöterna i samma nämnd, två renskötande lappar, utsedda

av lapparna själva, samt lappfogden i distriktet. Denna nämnds

sammanträde borde äga rum i februari eller mars, medan lapparna ännu

vore kvar på vinterbetesmarkerna nere i skogslandet.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt framhåller det angelägna

uti, att lapparna själva få medverka vid taxeringen, enär utan sådan medverkan

riktig taxering svårligen kan åstadkommas. Även om någon lappman

bleve insatt i den vanliga taxeringsnämnden, kunde denne icke förmå

mycket mot nämndens övriga medlemmar. Ej heller kände en eller två

lappmän förhållandena hos lapparna inom hela taxeringsdistriktet, utan

måste de i taxeringsarbetet deltagande lapparna vara flera och allra minst

en, möjligen två, från varje lappby. Mot förslaget att lägga renlängderna

till grund för taxeringen erinrar lappfogden, att renlängdens siffror redan

nu ofta äro mycket svåra att få fram vid sammanträdena för upprättande

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

av nämnda längder. Än värre bleve förhållandet, om uppgivandet av renantalet

komme att uppfattas såsom avgivande av deklaration för beskattning.

Det vore likväl av * andra orsaker alldeles nödvändigt, att renlängdernas

uppgifter om renantalet bleve så riktiga som möjligt. Lappfogden förordar

därför, att taxeringen överlämnas åt en särskild, uteslutande av lappar bestående

taxeringsnämnd i närvaro av den vanliga taxeringsnämndens ordförande

och kronoombudet i samma nämnd ävensom, där så ske kan, i närvaro

av lappfogden.

Kammarrätten anför:

»Taxeringen av lapparnas inkomst synes, i enlighet med vad den sakkunnige

därom anfört, böra överlämnas till de vanliga taxeringsmyndigheterna.

Likaså bör såsom föreslagits nomadiserande lapp fritagas från deklarationsplikt

för inkomst av renskötsel. Den av länsstyrelsen i Jämtlands län i

detta sammanhang föreslagna anordningen torde kunna godtagas såsom en praktisk

lösning av frågan om uppgiftsskyldigheten. Den uppgift, som enligt

länsstyrelsens förslag skulle ersätta den vanliga deklarationen, upptager

emellertid även annan inkomst och andra avdrag än sådana, som hava

samband med renskötseln, samt är därjämte avsedd att tjäna till ledning

vid förmögenhetsbeskattningen, därvid jämväl annan förmögenhet än sådan,

som är nedlagd i renar, skulle medtagas. Avlämnandet av dylik uppgift

skulle väl vara frivilligt. Lapp, som uraktläte att lämna vederbörliga uppgifter

till ordningsmannen, skulle därigenom utsätta sig för risken av en

oriktig taxering; medvetandet därom skulle således framtvinga lappens egen

medverkan till ett riktigt resultat. Dock bör det naturligen stå honom fritt

avgiva vanlig deklaration. Dör att erhålla den avsedda medverkan från

ordningsmännen och lappfogdarna synas särskilda föreskrifter vara erforderliga».

Lika med den sakkunnige och de hörda myndigheterna finner jag, att Departementslapp

böra vara befriad från skyldighet att avgiva deklaration rörande in- chefen,

komst av renskötsel. Enahanda torde böra gälla i fråga om förmögenhet,

som nedlagts i sådan rörelse. Det är ock självfallet, att sådan lapp må

avgiva självdeklaration även för inkomst eller förmögenhet av nu angivet

slag, om han så önskar. Stadgande härom har intagits i 25 § 3 mom.

av nu föreliggande författningsförslag. Av detta undantag från deklarationsplikten

följer, att vid bedömandet av renskötande lapps deklarationsplikt

för inkomst eller förmögenhet av annat slag än nu nämnts hänsyn

icke skall tagas till inkomst av renskötsel och i dylik rörelse nedlagd förmögenhet.

I nämnda stadgande har detta uttryckligen angivits.

På grund av vad lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt anfört om

befarade svårigheter att erhålla tillförlitliga uppgifter om antalet renar, som

skola införas i renlängden, därest denna längd kommer att för lapparna

framstå som en för taxeringen betydelsefull urkund, har jag icke upptagit

den sakkunniges förslag, att avskrift av renlängden skall avlämnas till

taxeringsnämndens ordförande. På annat sätt måste därför sörjas för att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

nödiga upplysningar om lapparnas renar bringas till taxeringsmyndighetens

kännedom. Länsstyrelsens i Jämtlands län förslag att lapparna skola äga

avlämna särskild uppgift till ledning för taxeringen synes lämpligt och har

inarbetats i författningens 41 §. Enligt denna paragraf äger lapp avlämna

dylik uppgift senast den 31 januari antingen i den för avlämnande av

självdeklaration gällande ordning eller ock till ordningsmannen i vederbörande

lappby. Avlämnas uppgift till ordningsmannen, skall denne granska

uppgiften och å densamma anteckna ej mindre det antal egna renar och

skötesrenar, som för lappmannen finnes antecknat i senast upprättade renlängd,

än även de övriga upplysningar, ordningsmannen finner anledning

lämna. Sålunda inkomna och behandlade uppgifter skola av ordningsmannen

senast den 10 februari översändas till lappfogden, som efter verkställd

granskning senast den 10 mars vidarebefordrar uppgifterna till taxeringsnämndens

ordförande. Har lapp avlämnat dylik uppgift, efter det övriga

uppgifter av ordningsmannen översänts till lappfogden, skall ordningsmannen

inom en vecka efter avlämnandet översända uppgiften till lappfogden.

Att, på sätt i några av de återgivna yttrandena ifrågasatts, överlämna

taxeringen av lappallmogens inkomst av renskötsel och i denna rörelse

nedlagda förmögenhet åt särskilt sammansatta taxeringsnämnder finner jag

icke lämpligt, särskilt på grund av svårigheten att finna betryggande

form för lapparnas val av ledamöter i dessa nämnder. Jag förordar därför,

att de vanliga taxeringsnämnderna handhava dessa taxeringar. Dock är

det nödvändigt, att sammanträde för lapparnas taxering hålles före vårflyttningarna.

Det torde vara lämpligt att angiva den tid, inom vilken

taxeringen bör vara avslutad, till den 15 april. Erforderlig kännedom

om lapparnas förhållanden synes kunna beredas nämnderna, därest ordningsmannen

i vederbörande lappby ålägges närvara vid sammanträdena, då

fråga är om taxering av lappar inom ordningsmannens lappby, med rätt

för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Enligt 10 §

renbeteslagen åligger det ordningsman i lappby, bland annat, att närvara vid

mantalsskrivningar, uppbördsstämmor och andra allmänna sammanträden,

som hållas med lapparna, och därvid, när så erfordras, förete renlängden

för lappbyn. Det nu föreslagna åliggandet innebär en ganska naturlig utvidgning

av vad sålunda gäller och torde icke innebära ett obehörigt betungande

av ordningsmannen. Vad angår lappfogden, vilkens medverkan

vid lapparnas taxering är av stor betydelse, har föreskrivits, att han, där

så ske kan, skall vid de ifrågavarande sammanträdena inom sitt distrikt närvara

med enahanda rätt att deltaga i överläggningarna som ordningsmannen.

I enlighet med vad nu anförts har 83 § 2 mom. i författningsförslaget avfattats.

Det har därjämte i 87 § tillagts lappfogden rätt att till taxeringsnämndens

protokoll anteckna mot nämndens beslut avvikande mening.

Däremot har jag ansett dylik reservationsrätt icke böra tillkomma ordnings
-

mannen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Ytterligare må nämnas, att i 56 § 1 mom. intagits stadgande om rätt för

lappfogde och ordningsman i lappby att taga del av självdeklaration och

särskild uppgift angående renskötsel, beträffande vars taxering biträde, på

sätt nyss angivits, skall lämnas av lappfogden och ordningsmannen. Därjämte

stadgas i 147 § 9 mom. och 148 § 2 mom. om ersättning till lappfogde

och ordningsman för inställelse vid sammanträde med taxeringsnämnd.

Någon närmare redogörelse för dessa stadganden torde icke erfordras,

vadan jag nöjer mig med att åberopa författningstexten.

De bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, hava närmast tagit sikte på

de lappar, som tillhöra lappbyar. Emellertid finnas på vissa trakter i de

två nordligaste länen nedanför lappmarksgränsen renskötande lappar, som ej

äro indelade i lappbyar. Stadgandena äro tillämpliga även å dessa, ehuru

givetvis varken ordningsman i lappby eller lappfogde kunna närvara vid

taxeringen av dylika lappar. Behov av särskilda åtgärder i anledning av

denna olikhet förefinnes icke.

Det har övervägts, om de säregna förhållanden, under vilka lapparna bedriva

renskötsel, betinga några särskilda regler med avseende å lapparnas

besvärsrätt över taxeringen. Därvid har befunnits, att dylika särbestämmelser

icke behövas. Föreligger icke deklarationsplikt för dylik skattskyldig

— i regel torde detta vara förhållandet — äger han nämligen enligt

123 § 2 mom. i författningsförslaget att anföra besvär över verkställd taxering

inom natt och år efter det utskylder på grund av taxeringen avfordrats

honom; har han deklarationsplikt, bör icke förefintligheten av inkomst

av renskötsel eller förmögenhet i sådan näring föranleda, att han sättes

i annan och bättre ställning i besvärshänseende än den bofasta befolkningen

i orten.

Förfarandet vid virkestaxering har i författningsförslaget anordnats

i huvudsaklig anslutning till förfarandet vid taxeringen för inkomst eller

förmögenhet. Vid virkestaxeringen skall det åligga kommunombudet

att biträda taxeringsnämndens ordförande i det förberedande taxeringsarbetet

och verkställa den längdföring, som förekommer vid taxeringsnämndens

sammanträden. Med anledning av erinringar i några avgivna yttranden

har jag i motsats till taxeringssakkunniga ansett föredragningen

i nämnden i fråga om virkestaxering icke böra uppdragas åt kommunombudet

utan tillagt ordföranden densamma liksom i fråga om övrig

taxering. Givetvis skall ordföranden därvid äga åtnjuta erforderligt biträde

av kommunombudet.

Såsom jag tidigare berört föreslå taxeringssakkunniga, att det skall

tillkomma landskamreraren att mot verkställd taxering till skogsaccis

framställa erinringar på samma sätt som i fråga om övrig taxering och

att vid prövning av taxering prövningsnämnd icke skall vara bunden inom

ramen för framställda yrkanden. Mot dessa förslag, som innebära ändring

Virkes
taxering.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

I vad nu gäller, har uti de inkomna yttrandena icke framställts annan

erinran, än att landskamreraren svårligen kan bliva i tillfälle att i någon

mera avsevärd utsträckning ingå i granskning av dylik taxering, enär

varken hans tid sådant medgiver eller hans sakkunskap är tillräcklig för

ett bedömande av uppskattningsfrågorna. Vad sålunda erinrats föranleder

icke annat uttalande, än att landskamreraren, såsom de sakkunniga

ock framhållit, vid denna granskning givetvis hör anlita biträde av

någon oväldig och erfaren skogssakkunnig person. För åstadkommande

av en jämn och likformig behandling av dessa taxeringsfrågor bör, enligt

min mening, landskamreraren tillmäta denna granskning lika stor betydelse

som övrig taxeringsgranskning.

I nu föreliggande förslag upptagas icke några särskilda bestämmelser

rörande förfarandet vid påföring av skogsvårdsavgift. Jag har tänkt mig

påföringen av denna avgift anförtrodd vederbörande debiteringsförrättare.

I den instruktion för bekattningsnämnderna, som, enligt vad jag senare

skall beröra, förutsättes skola utfärdas av Kungl. Maj:t, böra bestämmelser

om längdföring inflyta. Därvid torde sörjas för att erforderligt material

för påföring av skogsvårdsavgift ställes till debiteringsförrättarens förfogande.

Åtskilliga länsstyrelser hava framhållit, att de göromål, som enligt taxeringssakkunnigas

förslag skulle åvila landskamreraren med avseende å

taxeringsarbetet, i synnerhet granskningen av taxeringarna före prövningsnämndens

sammanträde, komme att i hög grad upptaga deras tid till förfång

för övriga tjänsteåligganden. Särskilt betänkligt vore, att landskamreraren

därigenom tvingades under långa tider taga partiell ledighet och alltså icke

kunde på sätt ålåge honom utöva chefskapet å landskontoret. Vissa länsstyrelser

hava tillika uttalat sig för uppdelning av landskamrersgöromålen

å två befattningshavare.

De sålunda framförda betänkligheterna synas mig icke vara av den art,

att de böra utgöra hinder för genomförandet av den av mig förordade taxeringsorganisationen.

Genom tillkallande av erforderligt antal medhjälpare

och lämplig planläggning av arbetet skola landskamrerama helt visst kunna

ordna taxeringsgöromålen på sådant sätt, att övriga göromål icke bliva över

hövan åsidosatta. Jag vill ock erinra om redan förefintlig och i författningsförslaget

bibehållen möjlighet att uppdraga behandlingen av vissa mål

eller grupper av mål åt biträdande landskamrerare. Skulle därutöver åtgärder

finnas behövliga, vilka icke enligt gällande bestämmelser kunna vidtagas

av länsstyrelsen utan särskilt bemyndigande, torde få bero på särskild

framställning om och i vad mån sådana åtgärder skola vidtagas. Såsom kammarrätten

anmärkt, torde frågan härom icke i detta sammanhang böra

komma under bedömande.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

123

Taxeringssakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt spörsmålet

att vinna enhetlighet i olika beskattningsnämnders bedömande av samma

eller med varandra sammanhängande taxeringsfall. Deras uttalande härom

återfinnes å sid. 196 IT. i betänkandet. Efter att hava redogjort för nuvarande

bestämmelser i ämnet, hava de sakkunniga föreslagit, dels att den

uppskattning av inkomsten, som göres för taxeringen till kommunal inkomstskatt,

skall vara normerande för taxeringen till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt, dels att i de fall, då likformig behandling av taxering

till kommunal inkomstskatt å flera orter icke kan vinnas hos första instansen,

sådan enhetlighet i avgörandet skall åstadkommas hos prövningsnämnd.

De sakkunnigas tankegång kan sammanfattas sålunda:

Vid denna frågas bedömande har man att skilja mellan två olika fall.

Det ena, som benämnes det enkla fallet, föreligger, då inkomsten skall

kommunalt beskattas i en enda annan kommun. Såsom exempel väljes, att

skattskyldig, som i Malmö skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,

äger hus i Kristianstad. I sådan händelse bestämmer taxeringsnämnden

i Kristianstad, till vilket belopp inkomsten av huset skall beräknas

för taxering till kommunalskatt i Kristianstad, och underrättar därom taxeringsnämnden

i Malmö. Uppskattningen följes vid den statliga taxeringen

i Malmö. Om skedd avvikelse från deklaration underrättas den skattskyldige

av taxeringsnämnderna såväl i Kristianstad som i Malmö, å sistnämnda

ort dock allenast genom hänvisning till beslutet i Kristianstad. Besvär över

taxeringarna ingivas till länsstyrelsen i Malmö, som sänder utdrag eller avskrift

därav till Kristianstads läns prövningsnämnd. Om dess beslut, såvitt

angår taxeringen i Kristianstad, underrättas prövningsnämnden i Malmöhus

län för iakttagande vid den slutliga prövningen av besvären. I det andra fallet

åter, det komplicerade fallet, som föreligger, då förvärvskällans inkomst skall

fördelas till kommunal beskattning mellan två eller flera kommuner (exempelvis

i Malmö hemmahörande person driver rörelse med fast driftställe i två eller

flera andra kommuner), skall såsom i det enkla fallet uppskattningen av

förvärvskällans inkomst i dess helhet, sådan denna verkställts av nämnderna

i de främmande kommunerna, lända till efterrättelse vid den statliga

taxeringen. I händelse nämnderna stannat i olika beslut, skall vid

sistnämnda taxering den mening gälla, som närmast överensstämmer med

den skattskyldiges deklaration. Den skattskyldige underrättas om skedd

avvikelse från deklaration på samma sätt som i det enkla fallet. I fråga

om prövningsnämnderna gälla för det komplicerade fallet olika regler

allteftersom de kommunala beskattningsorterna ligga i ett eller liera län.

Ligga de i ett och samma län, förfares såsom i det enkla fallet. I annan

händelse skola besvären i hela dess vidd, även beträffande den statliga

taxeringen, överlämnas till avgörande av en särskild för hela riket gemensam

prövningsnämnd. Enligt de sakkunnigas förslag skall denna prövningsnämnd,

den interkommunala prövningsnämnden, hava att taga befattning

med taxering av dels skattskyldiga, som haft förvärvskälla, hänförlig

Åtgärder för

vinnande av

enhetlighet i

olika nämn.

ders bedömande

av

samhönga

taxeringsfall.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kung}. Maj:ts proposition Nr 210.

till två eller flera taxeringsdistrikt, dels ock, även om dylikt förhållande

icke föreligger, sådana svenska medborgare och utlänningar, som icke hörn

vara i riket mantalsskrivna, samt utländska juridiska personer.

Uppskatt- Förslaget om den statliga taxeringens beroende av taxeringen till kom"kolist

för'' numal inkomstskatt har i de flesta yttranden lämnats utan erinran. Två

taxering till taxeringsnämndsordförande beteckna detsamma såsom tillfredsställande. En

inkomstskatt taxerinOsnhmndsord förande i Västmanlands län gör mot förslaget i denna

normgivande del följande invändning. Om taxeringsnämnderna i två skilda kommuner,

f"tiu “statlig0 me^an vilka inkomsten av en förvärvskälla skall fördelas, var för sig uppinkomst-

och taga större del av inkomsten, än den skattskyldige ansett böra hänföras till

1°rmskatthetS~ kommunen i fråga, men nämnderna därvid icke angiva huru stor kvotdel

av den samlade inkomsten som tages till beskattning utan endast uppgiva

visst belopp såsom taxerat, blir taxeringsnämnden i hemortskommunen

nödsakad sammanlägga dessa belopp vid uppskattningen av den samlade

förvärvskällans inkomst för taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Inkomsten kommer därvid att upptagas högre än den rätteligen

varit, ehuru enighet om inkomstens totala belopp rått mellan nämnderna.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser de sakkunnigas tankegång principiellt

riktig, men anser, att avgörandet vid uppskattningen av inkomstens totala

belopp bör ankomma på den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Taxeringen till kommunal inkomstskatt

i annan eller andra kommuner skulle därefter ske med iakttagande

av det sålunda träffade avgörandet. Kommunernas intresse vid kommunalskattetaxeringen

Ange bevakas genom framställningar till den taxeringsnämnd,

som verkställer taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings

och Blekinge län avstyrka taxeringssakkunnigas förslag i denna del och förorda

bibehållande av taxeringsnämndens befogenhet att oberoende av annan

nämnds beslut företaga taxeringen inom eget distrikt samt införande av

åliggande för nämnderna att genom korrespondens sinsemellan skola söka

komma till samma resultat vid inkomstens uppskattande. Kan därvid enighet

icke vinnas, får vederbörande prövningsnämnd åstadkomma överensstämmelse

mellan de olika taxeringarna.

Kammarrätten gör följande uttalande:

»Förslaget är, efter kammarrättens mening, mera invecklat än med hänsyn

till ändamålet kan anses försvarligt. Det är också förenat med praktiska

olägenheter. Vinsten av förslaget, om detta läte sig genomföra, skulle

i själva verket bliva mera teoretisk än praktisk. Vad för den skattskyldige

är av intresse är att slippa erlägga mera i skatt än en riktig taxering

betingar. Då den debitering, som skall ligga till grund för uppbörden, äger rum

först efter det prövningsnämnden haft tillfälle justera taxeringen, samt enligt

113 § det skall åligga landskamreraren att, även om besvär ej före
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

125

ligga, uppmärksamma just fall av ifrågavarande art för att i prövningsnämnden

påkalla erforderlig rättelse, synes det vara sörjt för tillvaratagandet

av berörda intresse. Den egentliga vinsten av förslaget kunde således på

sin höjd bliva någon minskning i landskamrerarens och prövningsnämndens

arbete, men den vinsten uppväger icke de med förfarandet förenade olägenheterna.

I detta avseende må erinras, att taxeringsnämnden i den skattskyldiges

hemort givetvis har större kännedom om den skattskyldiges förhållanden i

allmänhet, vilket särskilt beträffande fysiska personer kan vara av betydelse

för bedömandet av en viss förvärvskällas avkastning, bland annat genom

möjligheten av jämförelse med de personliga behov dess avkastning kunnat

tillfredsställa. I dylika fall ävensom då taxeringen i orten för förvärvskällan

företer mera godtycklig uppskattning eller rena fel och misstag,

skulle enligt förslaget taxeringsnämnden i hemorten vara avskuren från

möjlighet att verkställa en riktig taxering, och särskilt stötande konsekvenser

skulle uppstå i sådana fall, då fråga är om förvärvskälla, hänförlig till

liera kommuner, samt uppskattningen av källans avkastning i dess helhet

skulle komma att bestämmas av nämnden i ett distrikt, där kanske en

mycket ringa del av inkomsten skall beskattas, och detta blott därför, att

just där inkomstberäkningen närmast följt den skattskyldiges deklaration.

Uppskattningen hos en taxeringsnämnd, som kanske icke närmare undersökt

det föreliggande fallet, skulle alltså kunna bliva bindande för taxeringen

till statsskatt.

Vidare skulle den skattskyldige, om förslaget i denna del genomfördes, i

avseende å förmånen att på ett tidigt stadium kunna bemöta de uppslag

till ändringar i hans deklaration, som taxeringsnämnden i hemorten kunde

finna sig föranlåten göra, bliva sämre ställd än med nuvarande system.

Oklart är än vidare, huru det i hithörande fall skulle komma att ställa

sig med prövningen av förlustavdrag samt med beräkning av skuldränteavdrag.

Överhuvudtaget kan sägas, att tillämpningen av förslaget i särskild

grad skulle förutsätta, att deklarationsformulären bleve strikt följda.

Från rent taxeringsteknisk synpunkt bör påpekas, att det föreslagna underrättelseförfarandet

skulle, med hänsyn till de olika tidpunkterna för taxeringsarbetets

fortgång, lätteligen bliva illusoriskt i sådana fall, där förvärvskällan

vore hänförlig till Stockholms stad. Från samma synpunkt må ock

erinras, att, om kommunalskattefrågan löses efter C-linjen, någon verklig

inkomstuppskattning icke torde komma att göras i exempelvis sådana fall,

då det är uppenbart, att inkomsten av en jordbruksfastighet understiger

procentavdraget.

Av antydda skäl och under hänvisning till särskilt de yttranden, som

avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Blekinge län, har

kammarrätten funnit sig icke kunna förorda vad de sakkunniga föreslagit

för vinnande av enhetlighet på taxeringsnämndsstadiet.

Ett flertal av de invändningar, som kunna göras mot förslaget därutinnan,

träffa jämväl det i 121 § andra stycket upptagna förslaget att på prövningsnämndsstadiet

i ty fall åstadkomma enhetlighet, varför kammarrätten anser

sig böra avstyrka förslaget jämväl härutinnan.»

De sakkunnigas förslag, att den av taxeringsnämnden i kommun, där pepartementsförvärvskällan

finnes, verkställda uppskattningen av inkomsten skall vara chefen''

normgivande för taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Den mellankommunala

prövningsnämnden.

Inkomna

yttranden.

har grundats på den förutsättningen, att kommunalbeskattningen ordnas

enligt kommunalskattekommitténs majoritetsförslag och att således vid kommunalbeskattningen

s. k. procentavdrag icke skall ifrågakomma. Då nu

det för riksdagen framlagda förslaget till kommunalskattelag medgiver avdrag

för den genom garantiskatt beskattade delen av inkomsten, har frågan

kommit i annat läge. I de fall, då procentavdraget uppenbarligen

överstiger nettointäkten av förvärvskällan, saknar taxeringsnämnden i

förvärvskällans kommun anledning att uppskatta nettointäkten. I dessa

fall kan tydligen den av de sakkunniga angivna regeln icke tillämpas.

De av nämnda länsstyrelser och av kammarrätten gjorda erinringarna i

övrigt mot förslaget innebära ock, enligt min mening, starka skäl mot

detsamma. Jag har därför ansett mig icke kunna följa de sakkunniga i

detta avseende.

Såsom kammarrätten framhållit, kunna likväl de av taxeringssakkunniga

i 97 § av förslaget upptagna föreskrifterna om skyldighet för taxeringsnämnden

i sådan kommun att tidigast möjligt företaga taxeringen

till kommunal inkomstskatt beträffande i kommunen icke hemmahörande

skattskyldiga och att ofördröjligen om beslutet underrätta taxeringsnämnden

i den kommun, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

skall verkställas, hava praktiskt värde. Såsom i motiveringen för

84 § i det nu föreliggande förslaget kommer att påpekas, har jag därför

intagit föreskrifter härom i författningsförslaget.

Jag skall nu behandla frågan om åtgärder för vinnande av enhetlig

taxering vid prövningsnämndsstadiet.

De sakkunnigas förslag om inrättande av en interkommunal prövningsnämnd

har tillstyrkts av länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs

och Norrbottens län. I en del av dessa utlåtanden framhållas vissa

önskemål beträffande den interkommunala prövningsnämnden.

Så yttrar länsstyrelsen i Malmöhus län:

»Det vill förefalla, som om det skulle befordra reda och ordning, om samtliga

de taxeringsärenden, då taxeringen till kommunal repartitionsskatt samt

taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt falla inom olika prövningsdistrikt,

hänvisades till den interkommunala prövningsnämnden. Det torde

nämligen eljest kunna rätt ofta inträffa, att vid närmare undersökning beflnnes

nödvändigt att dock sända dem dit. Det kan ju exempelvis ofta hända,

att en skattskyldig, som skall inkomst- och förmögenhetsbeskattas inom ett

län, deklarerat för inkomst av rörelse i bägge länen från var för sig skilda

förvärvskällor, men att efter närmare undersökning befinnes, att rörelsen å

bägge ställena måste betraktas såsom en enda förvärvskälla. I sådant fall skall

avgörandet hänskjutas till den interkommunala prövningsnämnden, men då

kan hända, att frågan kommer under den interkommunala prövningsnämnden

alltför sent. Vidare kan inträffa, att länsprövningsnämnd funnit en enda förvärvskälla

föreligga och därför sänt handlingarna till den interkommunala

prövningsnämnden, men denna senare nämnd har därefter funnit skilda för
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

127

värvskällor föreligga samt därför återsänt handlingarna till länsprövningsnämnd,

som återfår handlingarna efter dess slutsammanträde. Sådana kollisioner

skulle undvikas, om dylika mål alltid Unge avgöras av den interkommunala

prövningsnämnden.»

Länsstyrelsen i Hallands län anför:

»För att avhjälpa de olägenheter, som numera äro rådande därigenom,

att beträffande företag, som hava sin verksamhet inom två eller flera län,

taxeringen sker på varje ort alldeles fristående, hava de sakkunniga föreslagit

inrättande av den s. k. interkommunala prövningsnämnden, eller

såsom den ock benämnes i förslagets 68 §, ’den för hela riket gemensamma

prövningsnämnden.’ Sättet varpå denna viktiga fråga lösts av de sakkunniga

finner länsstyrelsen vara synnerligen tilltalande; och synas särskilt de

stora bolagen därigenom komma att uppnå stora fördelar, då deras å skilda

orter utövade verksamhet kommer att behandlas av en enda myndighet.

Emellertid kommer för visso denna nämnd att få sig en synnerligen stor

arbetsbörda förelagd, men därigenom kommer även arbetet för länens och

Stockholms stads prövningsnämnder att minskas. Denna minskning kommer

särskilt att bliva betydande för sistnämnda prövningsnämnd och de länsprövningsnämnder,

inom vilkas verksamhetsområden landets större städer

äro till finnandes. De sakkunniga hava emellertid icke åtnöjt sig att pålägga

den interkommunala prövningsnämnden endast besvär, som beröra

två eller flera län, utan därjämte föreslagit, att den skulle övertaga prövningen

av taxeringar, såvitt angår här i riket icke bosatta fysiska personer

ävensom utländska juridiska personer. Att taxeringar av sistnämnda bägge

slag böra avgöras av en enda myndighet för hela riket, synes länsstyrelsen

vara synnerligen lämpligt, men med hänsyn dels till den stora arbetsbörda,

som i övrigt kommer att vila på den interkommunala prövningsnämnden,

och dels till den omständighet att Stockholms stads prövningsnämnds arbete

just genom tillkomsten av den interkommunala prövningsnämnden kommer

att i väsentlig grad förminskas, finner sig länsstyrelsen böra ifrågasätta,

att taxeringar av förenämnda fysiska och juridiska personer överflyttas till

denna prövningsnämnd. Detta jämväl av den anledning att nämnda kategori

skattskyldiga till kanske allra största delen bör taxeras i Stockholm.»

Överståthållarämbetet avstyrker inrättande av en interkommunal prövningsnämnd

och yttrar härom:

»Vad den interkommunala prövningsnämnden angå)- skulle densamma visserligen

i hög grad minska vissa länsprövningsnämnders och särskilt Stockholms

stads prövningsnämnds arbete, då densamma finge att handlägga

många av de större och mera invecklade taxeringarna, men fråga är om

det skulle bliva till fromma för dessa taxeringar, att de undandroges granskningen

å landskontoren ocli prövningen av de lokala prövningsnämnderna.

För en effektiv granskning av mera invecklade räkenskaper och därpå

grundade taxeringar är det nämligen icke tillräckligt att äga en teoretisk

kännedom om skatteförfattningarna utan därtill fordras även en rätt så stor

praktisk träning, vilken det är tvivelaktigt att allmänna ombudet hos den

interkommunala prövningsnämnden och dennes medhjälpare hinner förvärva,

enär det är antagligt att dessa tjänstemän komma att växla rätt så ofta

och i varje fall oftare än vad fallet är med åtminstone de mera kvalificerade

arbetskrafterna å landskontoren. Dessutom anser ämbetet, att det kan ifrågasättas,

om det blir möjligt för den interkommunala prövningsnämnden att

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

på därför avsedd tid medhinna att både granska ifrågavarande taxeringar

och avgöra anförda besvär över de olika taxeringsnämndernas beslut. Det

med den interkommunala prövningsnämnden avsedda syftet torde enklare

och lika effektivt kunna uppnås genom att överlämna ärenden av detta

slag till prövningsnämnden i det län, där vederbörande skattskyldig skall

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, med befogenhet för denna prövningsnämnd

att efter hörande av landskamrerarna i de län, där taxering

till kommunalskatt skall åsättas, den skattskyldige bestämma dennas storlek

å de olika orterna. I fråga om svenska medborgare och utlänningar, som

icke böra vara i riket mantalsskrivna samt utländska juridiska personer torde

bestämmelse kunna meddelas att de skola taxeras i Stockholm.»

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att den interkommunala prövningsnämnden

icke kan anses innebära en tillfredsställande lösning av problemet

rörande taxering av å flera orter inom olika län driven rörelse och anför

härutinnan följande:

»Det lärer nämligen snart nog komma att visa sig, att avskiljandet och

överlämnandet av arbetsmaterialet till den interkommunala prövningsnämnden

knappast kan äga rum efter de linjer, som de sakkunniga tänkt sig. I

ganska många fall torde nämligen till avgörande uppkomma frågor rörande

den interkommunala prövningsnämndens och länsprövningsnämndernas inbördes

kompetens. Länsstyrelsen har för sin del erfarenhet av många fall,

då tvist föreligger, huruvida en verksamhet drives å allenast en ort eller

å ett flertal orter. Såsom exempel må här endast nämnas aktiebolaget

svenska pressbyrån, vilket bolag uppgiver hela sin inkomst till beskattning

i Stockholms stad. A många av de orter, där bolaget driver försäljningsverksamhet

vid kiosker, anse emellertid de lokala taxeringsnämnderna, att

viss del av inkomsten bör beskattas å vederbörande ort. I brist på utredning

beräknas denna inkomst till skäligt belopp. Då bolaget icke avgivit

deklaration å dessa orter, erhåller bolaget icke någon underrättelse om

taxeringen, förrän kronodehetsedeln utsändes. Alla dessa taxeringar skulle

givetvis av landskamreraren i vederbörande län överlämnas till den interkommunala

prövningsnämnden. I Stockholms stad däremot, där hela inkomsten

taxerats till kommunalskatt och kännedom om landsbygdens taxeringsnämnders

beslut ännu saknades, skulle bolagets taxering anses falla

under stadens prövningsnämnds kompetens. Måhända hade stadens prövningsnämnd

redan fastställt bolagets taxering, då handlingarna begärdes

av den interkommunala prövningsnämndens kansli. Dylika fall torde icke

bliva sällsynta. Särskilt beträffande entreprenad- och byggnadsfirmor förekommer

ofta, att den lokala taxeringsnämnden anser sin kommun berättigad

till någon anpart av företagets inkomst.

Av de antydda förhållandena framgår ock, att landskontorens arbete med

avskiljandet av sådana deklarationer och uppgifter, som skola överlämnas

till den interkommunala prövningsnämnden, kommer att erfordra kvalificerad

arbetskraft för prövning av ärendenas rätta forum. Deklarationerna

skulle sedan ånyo granskas inom den interkommunala prövningsnämnden,

således dubbelgranskning av kvalificerad arbetskraft, vilket måste anses stå

i bestämd motsats till önskvärda arbetsmetoder. Det måste vidare uttalas,

att avskiljningsarbetet på ett mycket olägligt sätt kommer att upptaga landskontorens

arbetskrafter vid en tidpunkt, då de i hela sin utsträckning borde

användas för positivt arbete. Den omfattande skriftväxling mellan ombudet

hos den interkommunala prövningsnämnden och landskamreraren,

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 210.

som måste antagas bliva nödvändig, lärer vidare komma att i hög grad

inkräkta på landskamrerarens tid under det mest brådskande prövningsnämndsarbetet.

Länsstyrelsen anser sig slutligen böra ifrågasätta, huruvida det kan

bliva möjligt för den interkommunala prövningsnämnden att medhinna de

många och svåra ärenden, som skulle hänskjutas till denna nämnd.

Om bestämmelse infördes därom, att underrättelse till skattskyldig skall

lämnas i alla de fall, då icke mantalsskriven person, som icke lämnat inkomstuppgift,

taxeras till kommunalskatt, skulle alla skattskyldiga kunna

erhålla kännedom om, huruvida å någon eller några orter viss del av deras

inkomst ansetts belöpa å annan ort än den skattskyldige själv förmenat.

Den skattskyldige skulle då själv kunna anföra besvär för vinnande av

rättelse. Föreskrives vidare, att prövningsnämnden å den ort, där den

skattskyldige är mantalsskriven, skall äga att efter hörande av landskamreraren

i vederbörande län pröva dylika besvär, synes man på ett enkelt

sätt kunna uppnå önskemålet att före debiteringen av kronoutskylder undanröja

eventuella dubbelbeskattningar av nu ifrågavarande slag. För aktiebolag,

enkla bolag och kommanditbolag skulle analoga bestämmelser kunna införas.

»

Jämväl länsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands län avstyrka inrättandet

av en interkommunal prövningsnämnd.

De sakkunnigas förslag i denna del tillstyrkes däremot av domänstyrelsen,

svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,

Sveriges allmänna exportförening, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle och styrelsen för svenska

l andskommunernas förbund.

Kammarrätten förklarar sig finna de anmärkningar, som mot förslaget

framförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län, vara

befogade. Kammarrätten anför vidare:

. syfte, som de sakkunniga med sitt förslag velat tillgodose, hava

såväl överståthållarämbetet som länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands

län ansett kunna ernås genom skriftväxling i hithörande ärenden mellan

vederbörande 1 andskamrerare samt, där enhetlighet såmedelst ej kunnat

vinnas, tvistiga falls hänskjutande till prövningsnämnden i den skattskyldiges

hemort, d. v. s. där han taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Även kammarrätten har haft en sådan anordning under övervägande men

vid undersökning funnit densamma icke vara lämplig. Redan den omständigheten,

att de mycket vanliga fallen av dubbeltaxering även till inkomstoch

förmögenhetsskatt icke skulle kunna behandlas i berörda ordning utan

tarva särskilt forum, synes härutinnan avgörande. Därtill kommer, att anmärkningarna

mot den interkommunala nämnden delvis synas tillämpliga

även i detta fall. Varken från saklig eller formell synpunkt skulle det

vara tillfredsställande, att en prövningsnämnd skulle få tillfälle att utöva

sin befogenhet inom annan prövningsnämnds distrikt.

Kammarrätten har således kommit till övertygelsen, att intetdera av de

nu avhandlade förslagen till särskild ordning för behandlingen av taxeringsfrågor,

berörande mera iin ett län, är av beskaffenhet att på ett tillfredsställande

sätt lösa svårigheterna. Fastmera lärer beträffande båda förslagen

vara att befara, att deras synnerligen invecklade regler för taxerings- och

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. (Nr 210.)

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

Ben mellankominunala

prÖYningsnämndens

betydelse

i fråga

om moder- och

dotterföretags

beskattning.

130 Iiungl. Maj:ts proposition Nr 210.

besvärsförfarandet skulle i tillämpningen vålla mycken oreda och förvirring.

Emellertid har kammarrätten icke haft tillfälle till en närmare undersökning,

som till äventyrs kunnat utmynna i ett tredje förslag, och har därför

funnit sig böra stanna vid att förorda bibehållandet av nu gällande ordning.

I syfte att göra den skriftväxling i nyssberörda avseende mellan olika

landskamrerare, som hittills i viss utsträckning förekommit mera underhand,

fullt regelmässig, synes lämpligt att i taxeringsförordningen, t. ex.

i 113 §, upptaga uttrycklig föreskrift härom.

Kammarrättens ståndpunkt i fråga om konkurrerande beska ttningsnämnders

behörighet kan följaktligen sammanfattas så, att fortfarande, såsom hittills,

varje nämnd, taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, bör få självständigt

bedöma föreliggande taxeringsfall. Där ej skriftväxling mellan taxeringsnämndsordförandena

eller mellan vederbörande landskamrerare eller ock

initiativ av dessa senare inom eget län leder till förekommande eller undanröjande

av dubbeltaxeringar eller andra konfliktfall utan den skattskyldiges

ingripande, får denne själv sörja för rättelse genom anlitande av ordinarie

eller extra besvärsordning, allt efter fallets art.»

Inrättande av en interkommunal prövningsnämnd har ifrågasatts jämväl

med hänsyn därtill, att åt en dylik nämnd borde uppdragas avgörandet av

vissa frågor, som rörde beskattningen av moder- och dotterföretag. Jag vil

i dylikt avseende erinra om följande.

Genom förordningen den 1 juli 1918 infördes i anvisningarna till inkomstskatte-

och bevillningsförordningarna följande bestämmelse:

»Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans

näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor

till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet

gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och har i följd härav inkomsten

av företaget blivit lägre, än den eljest skolat bliva, skall inkomsten

av företaget beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått,

därest sådana åtgärder icke vidtagits.»

Vid 1919 års riksdag väcktes motion, vari bland annat yrkades, att riksdagen

måtte i bestämmelsen i fråga besluta ändring av den innebörd, att,

därest det gällde företag inom landet, kammarrätten i första hand skulle

kunna besluta om tillämpning av den antagna regeln. Alternativt yrkades

bestämmelsens fullständiga upphävande.

Kammarrättens utlåtande inhämtades i ärendet, och i detta utlåtande förordade

kammarrätten, att föreskrift borde meddelas, att ifrågavarande stadgande

finge tillämpas allenast efter framställning av kronans ombud hos

prövningsnämnden eller efter besvär av vederbörande kommun, municipalsamhälle

eller kronoombud. Stadgandenas ömtåliga innebörd och faran för

dess missbrukande torde fullt motivera den sålunda inskränkta processordningen.

Bevillningsutskottet föreslog vissa ändringar i skatteförordningarna och

i taxeringsförordningen till förekommande därav, att vid tillämpning av

nyss angivna bestämmelser dubbelbeskattning skulle äga ram, men riksdagen

beslöt bestämmelsernas upphävande.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Jämväl vid 1920 års riksdag var frågan om moder- och dotterföretags

beskattning föremål för prövning, men någon lagstiftning i ämnet tillkom

icke.

I den utredning angående moder- och dotterföretags beskattning, som

numera generaldirektören Anders örne verkställt år 1921 och för vilken

jag redogjort vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag, utgick örne

därifrån, att beskattningen av integrerade formellt självständiga företag

icke kunde göras hårdare än om de sammanslöte sig till ett enda enhetligt

företag. Varje till en intressegrupp hörande företag borde förberedelsevis

betraktas såsom fristående och dess inkomst fastställas enligt vanliga taxeringsgrunder.

I den mån därigenom olika kommuners andel i skatten av

företagaregruppens samlade årsresultat icke tillgodosåges, borde möjlighet

till jämkningar beredas, dock med strängt fasthållande vid grundsatsen, att

det eller de företag, hos vilka en för stor andel av den samlade vinsten

hopats, även bleve skyldiga att erlägga skatten. Det företag, som gynnats,

borde för en del av sin vinst beskattas i den kommun, där det missgynnade

företagets inkomst skolat beskattas.

Örne anmärkte, att han icke haft tillfälle undersöka, vilka författningsbestämmelser

skulle bliva erforderliga, men att bestämmelserna syntes kunna

göras förhållandevis enkla under förutsättning dock av en ändamålsenlig

och betryggande organisation av taxeringsarbetet på denna punkt. Han

fortsatte därefter:

»Jag anser som självklart att de lokala taxeringsnämnderna i intet fall

böra tillerkännas någon beslutanderätt i dylika frågor, där det ju gäller att

slita tvister mellan olika kommuner. Taxeringsnämnderna böra taxera varje

skattskyldigt företag inom respektive distrikt uteslutande med hänsyn till

företagets deklaration och räkenskaper. I de fall, då taxeringsnämnd finner

anledning förmoda, att ett företags beskattningsbara inkomst på grund av

sådana orsaker, som här äro i fråga, blivit mindre än som kan anses skäligt,

bör den därom underrätta prövningsnämnden med bifogande av den utredning,

taxeringsnämnden kan förebringa till stöd för sin uppfattning. Åtgärden

i fråga jämte utredningen bör i samma ordning som stadgats rörande

avvikelser från deklaration bringas till respektive företags kännedom med

hänvisning att, därest så anses behövligt, inkomma med påminnelser till

prövningsnämnden. Därest ett företag, som anses ha fått sin inkomst ökad

genom av taxeringsnämnden anmärkta åtgärder, är beläget inom kommun

tillhörande samma län som dotterföretaget, torde prövningsnämnden vara

kompetent att efter vederbörande företags hörande bestämma, hur stor del

av dess inkomst som bör beskattas i dotterföretagets kommun. För det

fall åter att intressegruppens olika företag äro belägna i skilda län gäller

om prövningsnämnd vad förut sades om taxeringsnämnd. För alla dylika

fall torde ett nytt taxeringsorgan vara behövligt, enär den närmast högre

instansen över prövningsnämnderna, kammarrätten, på grund av sin redan

nu för stora arbetsbörda icke torde kunna belastas med en helt och hållet

ny uppgift.»

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Uti 57 § 3 mom. av förslaget till kommunalskattelag tiar intagits bestämmelse,

att i vissa fall, när inkomsten av ett näringsföretag blivit avsevärt

lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst i stället tillförts annan, denne

skall för nämnda inkomst utgöra skatt i den eller de kommuner, där skatt

skulle utgjorts för inkomsten, om näringsföretaget beskattats för densamma.

Denna bestämmelse överensstämmer med vad 1924 års skatteberedning härutinnan

föreslagit i sitt betänkande rörande beskattning av inländska juridiska

personers inkomst och förmögenhet. I nämnda betänkande framhöll

skatteberedningen, att genom den av taxeringssakkunniga föreslagna interkommunala

prövningsnämnden syntes hava öppnats möjlighet att vid eventuellt

införande av särskilda regler för moder- och dotterföretags beskattning

vinna en enhetlig taxering redan i prövningsnämnden.

Uti de yttranden, som avgåvos över skatteberedningens betänkande, berördes

i allmänhet icke frågan om den interkommunala nämndens betydelse

i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrade, att länsstyrelsen uti sitt utlåtande

över taxeringssakkunnigas förslag avstyrkt inrättandet av en interkommunal

prövningsnämnd, samt anförde därefter:

»Såsom en avgörande olägenhet med förslaget om den interkommunala

prövningsnämnden framhöll länsstyrelsen, att besvärliga kompetenskonflikter

otvivelaktigt måste inträda mellan denna prövningsnämnd och länsprövningsnämnderna.

Den riksinstitution, åt vilken prövningen av ärenden

jämlikt 59 § 3 mom. och 67 § av den nya kommunalskattelagen, enligt

beredningens ändringsförslag, bör uppdragas, synes därför böra inrättas så

att dylika kompetenskonflikter undvikas. Anses detta vara önskvärt, torde

det emellertid icke kunna vara möjligt att tillämpa nyssnämnda stadganden

redan i vederbörande prövningsnämnd utan först senare. Det skulle följaktligen

bliva nödvändigt att, då ändring av länsprövningsnämndernas beslut

med stöd av berörda paragrafer komme att äga rum, föranstalta om

tilläggsdebitering, eventuellt restitution. I jämförelse med de avsevärda

allmänna olägenheterna med en interkommunal prövningsnämnd synes emellertid

de nackdelar, som kunna anses förenade med dylikt förfarande, obetydliga.

Det bör först och främst ihågkommas, att beredningen själv antagit,

att de fall, då meraberörda paragrafer behövde tillämpas, skulle bliva

ganska fåtaliga. Till förekommande av onödig ovisshet hos de skattskyldiga

bör vidare föreskrivas, att prövning jämlikt nämnda författningsrum icke

kan äga rum, utan att ärendet hänskjutits till den myndighet, åt vilken

prövningen skulle uppdragas, av vederbörande kronoombud hos prövningsnämnd.

Föreskrives vidare, att prövningen av samtliga inkomna ärenden

skall vara avslutad före utgången av taxeringsåret, torde det icke med fog

kunna göras gällande, att några olägenheter av betydelse inträda därigenom,

att enhetlig taxering för dessa fall icke kan ernås redan vid prövningsnämndsstadiet.

Det torde särskilt böra framhållas, att beslut i ärende av ifrågavarande

slag böra äga prejudicerande betydelse för kommande år, därest icke

avsevärt förändrade förhållanden påvisas hava inträtt. Prövningen torde

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

böra uppdragas åt eu särskild division inom kammarrätten eller ock åt

särskilt inrättad, av ortshänsyn oberoende mindre nämnd.»

Det är givetvis av vikt, att på så tidigt stadium som möjligt enhetlighet

åstadkommes i de taxeringar, som avse en och samma skattskyldig. Särskilt

är detta av betydelse, då inkomsten av en förvärvskälla skall fördelas till

beskattning i flera kommuner. Med nuvarande bestämmelser inträffar ofta,

att de olika taxeringsnämnderna anse fördelningen böra ske på olika sätt, och

följden härav blir, att den skattskyldige taxeras för mer än den sammanlagda,

till beloppet kanske ostridiga inkomsten. Ligga de olika kommunerna

inom samma län, får rättelse härav antagas ske i prövningsnämnden, men

därest kommunerna ligga i olika län, kan rättelse ske först i kammarrätten.

Kommunerna skola då vid bestämmande av sin utdebitering räkna med de

oriktigt fastställda taxeringsbeloppen, och den skattskyldige är skyldig att

inbetala den skatt, som uträknas i förhållande härtill. Härigenom uppstå

svårigheter och obehag icke blott för den skattskyldige, vilken väl i regel

har svårt att avvara de för högt uttagna skattebeloppen, utan jämväl för

kommunerna, vilka kanske bliva tvungna att återbetala de för högt debiterade

beloppen vid en tidpunkt, då de hava ont om beskattningsföremål. Då, såsom

jag nyss framhållit, det icke torde vara möjligt att redan hos taxeringsnämnderna

åstadkomma enhetligt avgörande i dylika frågor, återstår att

i prövningsnämnden söka åvägabringa den önskade likformigheten.

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands

län hava föreslagit, att i de fall, varom nu är fråga, avgörandet skulle anförtros

åt prövningsnämnden i det län, där den skattskyldige är mantalsskriven.

Kammarrätten har däremot ansett en dylik anordning icke vara

lämplig. Jag delar i detta avseende sistnämnda uppfattning. Därest

det .skulle gälla att slita en tvist mellan kommun i det egna länet

samt kommuner i andra län, kan länsprövningsnämnden icke anses besitta

full opartiskhet, enär den får anses vara, låt vara oavsiktligt, benägen

att avgöra tvisten till förmån för kommunen i det egna länet.

Från den skattskyldiges synpunkt har detta mindre betydelse, men för kommunernas

del skulle det icke vara lyckligt. De av länsstyrelsen i Stockholms

län framhållna svårigheterna i fråga om avskiljande och överlämnande

av arbetsmaterial samt i fråga om de olika prövningsnämndernas olika kompetens

torde ej heller bliva avsevärt mindre, om avgörandet av förevarande

taxeringsfall överlämnas till en länsprövningsnämnd. Jag har därför ansett

nuvarande ordning kunna bibehållas i de fall, då fördelning av inkomst

mellan olika kommuner icke ifrågakommer, d. v. s. med taxeringssakkunniges

uttryckssätt det enkla fallet. Varje prövningsnämnd bör i dylik händelse

besluta över taxeringar inom eget län oberoende av vad annan prövningsnämnd

beslutar. För möjliggörande av likformig behandling böra dock landskamrerarna

i de olika länen samråda, innan prövningsnämnderna behandla

taxeringarna i fråga.

''epirteiaeiits
chefen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Vad däremot angå sådana taxeringar, som av taxeringssakkunniga hänförts

till det s. k. komplicerade fallet, är det, såsom redan påpekats, av större vikt, att

enhetlighet uppnås redan på prövningsnämndsstadiet. Vill man nå detta

mål, torde man näppeligen kunna gå annan väg än den av taxeringssakkunniga

föreslagna, det vill säga att inrätta en för hela riket gemensam

prövningsnämnd. Genom inrättande av en dylik gemensam prövningsnämnd

vinnas jämväl avsevärda fördelar, när det gäller tillämpning av 57 § 3 mom.

kommunalskattelagen. Jag har fördenskull anslutit mig till de sakkunnigas

förslag på denna punkt.

Till avgörande av den gemensamma prövningsnämnden, vilken jag ansett

höra benämnas den mellankommunala prövningsnämnden, bör alltså överlämnas

prövningen av taxering till kommunal inkomstskatt av inkomst

från förvärvskälla, som är att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt.

Den befogenhet, som skall tillkomma den mellankommunala prövningsnämnden,

torde dock böra göras något mera vidsträckt, enär någon uppdelning

mellan sagda nämnd samt länsprövningsnämnd av deklarationer och

övriga handlingar, som avse en och samme skattskyldige icke torde böra

ifrågakomma. Enbart den omständigheten, att en skattskyldig haft förvärvskälla,

som är att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt, torde

dock icke höra föranleda därtill, att den mellankommunala prövningsnämnden

skall pröva alla taxeringar, som avse honom. Om exempelvis en

person har en inom Uppsala län belägen fastighet, synes icke den omständigheten,

att han har en inom både Stockholms stad och Stockholms län

bedriven rörelse, böra föranleda därtill, att den mellankommunala nämnden

skall pröva taxeringen av inkomst från fastigheten. Till den mellankommunala

prövningsnämnden torde böra hänskjutas blott de taxeringar till kommunal

inkomstskatt, som skett i kommun, i vilken inkomsten från den till

flera prövningsdistrikt hänförliga förvärvskällan skall taxeras, samt dessutom

taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till kommunal

inkomstskatt i hemortskommunen, även om i denna icke skall till

kommunal inkomstskatt taxeras inkomst från den till flera prövningsdistrikt

hänförliga förvärvskällan. Man kan nämligen antaga, att i det stora flertalet

fall nämnda förvärvskälla är den skattskyldiges viktigaste förvärvskälla,

och det skulle då medföra onödigt dubbelarbete, om inkomsten av

denna förvärvskälla skulle beräknas dels för kommunalbeskattningens del

av den mellankommunala prövningsnämnden och dels för statsbeskattningens

del av prövningsnämnden i det distrikt, dit hemortskommunen hör. överlämnas

taxeringen till statsskatt till den mellankommunala prövningsnämnden,

bör till denna överlämnas jämväl prövningen av taxeringen i hemortskommunen

till kommunal inkomstskatt. Är det fråga om gift skattskyldig,

måste till den mellankommunala prövningsnämnden hänskjutas jämväl frågan

om den andre makens taxering, detta med hänsyn till bestämmelserna i 52 §

1 mom. kommunalskattelagen och 19 § 1 mom. förordningen om statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

135

Till den mellankommunala prövningsnämnden bör vidare överlämnas

prövning av skattskyldigs taxering, då tvist uppstår, i vilket distrikt han

skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till inkomst-

och förmögenhetsskatt. Uppkommer fråga om tillämpning av 57 §

3 mom. kommunalskattelagen, bör frågan tydligen hänskjutas till den mellankommunala

prövningsnämnden, därest den skattskyldiges inkomst av

förvärvskällan i fråga antingen redan förut eller vid tillämpning av ifrågavarande

bestämmelse skall tagas till beskattning inom två län. Påpekande

härav har intagits i 85 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, att till den mellankommunala

prövningsnämnden skulle hänvisas alla de taxeringsärenden, där taxeringen

till kommunal repartitionsskatt samt taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt

falla inom olika prövningsdistrikt. Härigenom skulle till den

mellankommunala nämnden överflyttas jämväl sådana jämförelsevis enkla

taxeringsärenden som då en inom ett prövningsdistrikt bosatt person inom

ett annat prövningsdistrikt äger en fastighet, t. ex. en sommarvilla. Det

synes vara onödigt, att den mellankommunala prövningsnämnden anlitas

för ärenden av dylik beskaffenhet. Ett överflyttande av dylika mål till den

mellankommunala nämnden torde jämväl innebära en så stor arbetsbörda

för denna, att den icke torde kunna antagas medhinna sitt arbete inom beräknad

tid. Jag har fördenskull icke kunnat biträda länsstyrelsens förslag.

I fråga om sammansättningen av den mellankommunala nämnden skall

jag yttra mig närmare vid motiveringen för 10 § i det nu föreliggande författningsförslaget.

Enligt 132 § i taxeringssakkunnigas förslag till taxeringsförordning Taxering av

skulle den interkommunala prövningsnämnden hava att taga befattning iclce i,osatta

med taxering av sådana svenska medborgare och utlänningar, som icke fysiska perhora

vara i riket mantalsskrivna, samt utländska juridiska personer. utländska

I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria angående åtgärder juridiska pertill

undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning med

mera, vilken promemoria bilagts Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 102), har föreslagits (bilaga

3 till sistberörda proposition sid. 60), att taxering till kommunal inkomstskatt

för gemensamt kommunalt ändamål — angående sådan taxering

hänvisas till 59 § 3 mom. och 69 § förslaget till kommunalskattelag —

lämpligen borde verkställas i Stockholm av en särskild, för hela riket

gemensam taxeringsnämnd, förslagsvis kallad den gemensamma taxeringsnämnden.

Åt denna taxeringsnämnd borde jämväl anförtros att handhava

beskattningen av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, då hemorts
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

kommun saknades, över denna taxeringsnämnds beslut kunde klagan

föras hos den interkommunala prövningsnämnden, vilken jämväl oberoende

av särskild klagan hade att verkställa granskning av berörda taxeringsnämnds

beskattningsåtgärder.

DePche(fmnt8 ^et synes lämpligt att, på sätt i promemorian föreslagits, omförmälda

taxeringar verkställas av en för hela riket gemensam taxeringsnämnd,

kallad den gemensamma taxeringsnämnden. Det torde emellertid vara

tillfyllest, att åt en av de vanliga taxeringsnämnderna i Stockholm anförtros

att i de fall, då det behöves, fungera såsom gemensam taxeringsnämnd.

Med avseende å den omfattande arbetsbörda, som enligt föreliggande

förslag kommer att åvila den mellankommunala prövningsnämnden,

samt med hänsyn till vissa taxeringstekniska förhållanden torde

det likväl vara lämpligt, att handläggningen av omförmälda ärenden i

andra instans — då icke sådant fall föreligger, varom i 96 § 2 mom.

föreliggande förslag till taxeringsförordning förmäles — icke överlämnas

till sistnämnda prövningsnämnd utan i stället till Stockholms stads

prövningsnämnd. Något hinder häremot av den anledningen, att sistberörda

prövningsnämnd skulle bliva alltför belastad med arbete, torde

icke föreligga, enär ökningen i arbete lärer mer än uppvägas av den

lättnad, som den mellankommunala prövningsnämndens inrättande kommer

att medföra.

försäkrings „Kommunalskattekommittén hade föreslagit, att utländsk försäkringsanstalt

anstalt!1 skulle här i riket taxeras för så stor del av sin hela inkomst, som belöpte

å^ premieinkomsten härstädes i förhållande till anstaltens premieinkomst i

dess helhet. Kommittén hade därvid förutsatt, att försäkringsinspektionen

med det material, som inkomme till inspektionen, skulle kunna göra de nödiga

beräkningarna och sedermera lämna taxeringsmyndigheterna erforderliga

upplysningar.

I anslutning till kommitténs förslag hava taxeringssakkunniga föreslagit

(74 och 85 §§), att utländsk försäkringsanstalt skulle avgiva deklaration till

försäkringsinspektionen, vilken hade att efter granskning överlämna densamma

till den interkommunala prövningsnämnden och därvid meddela,

huru enligt inspektionens mening försäkringsanstalten borde taxeras.

Enligt det framlagda förslaget till kommunalskattelag skall för utländsk

försäkringsanstalt såsom nettointäkt upptagas vissa procent av den premieinkomst,

som influtit i olika slag av försäkringsrörelse. För verkställande

av härför erforderliga beräkningar erfordras icke biträde av försäkringsinspektionen,

utan kunna desamma verkställas av den taxeringsnämnd, som

enligt vanliga regler skulle hava att handlägga anstaltens taxering. Några

särskilda bestämmelser om sättet för taxering av dylik anstalt hava för den

skull icke upptagits i det nu framlagda förslaget.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

137

Besvärsförfarandet har i det nu föreliggande förslaget ordnats i väsentlig

överensstämmelse med vad nu gäller. Såsom jag redan berört förordar

jag dock den ändringen, att skattskyldig skall hos prövningsnämnden

äga rätt anföra besvär över honom åsatt taxering för inkomst eller förmögenhet

eller för avverkat virke, även om försummelse med avseende å

deklarationsskyldighetens fullgörande ligger honom till last. Ej heller

skall hinder föreligga för prövningsnämnden att pröva besvär, som inkommit

efter den lagstadgade besvärstiden. Däremot bibehållas för rätten

att fullfölja talan hos kammarrätten och vidare hos regeringsrätten, i de

fall där sådant nu gäller, villkoren att besvär över taxeringen skall hava

i rätt tid inkommit till prövningsnämnden och att, såvitt angår taxering

för inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke, deklarationsförsummelse

ej ligger den skattskyldige till last. Ett eftergivande av det förra

villkoret kan icke ske, utan att man äventyrar att talan föres hos kammarrätten

med förbigående av prövningsnämnden — en möjlighet som

enligt min mening måste förhindras. I fråga om extra ordinära taxeringsbesvär

föreslår jag andra bestämmelser för vissa fall. Jag skall senare

återkomma härtill.

Jag övergår härefter till frågan, huruvida en särskild överinstans för fastighetstaxeringsmålen

bör inrättas eller om kammarrätten bör utgöra sista instans

i dessa mål.

Enligt gällande taxeringsförordning anföras besvär över prövningsnämnds

beslut angående taxering av fastighet hos kammarrätten. Mot dess beslut

föres talan hos regeringsrätten. Före regeringsrättens tillkomst fullföljdes

taxeringsmålen hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Skatteregleringskommittén, som den 17 augusti 1881 avgav förslag till ny

bevillningslagstiftning, behandlade frågan om inrättande av en särskild högsta

instans i taxeringsfrågor i samband med fråga om åtgärder för åstadkommande

av en för hela landet likformig tolkning och tillämpning av bevillningsförordningens

föreskrifter. Kommittén anförde, att en dylik likformighet

svårligen stode att vinna, så länge 25 särskilda prövningsnämnder, utan

samband sinsemellan och utan kännedom om varandras beslut, utförde en

huvudroll vid beskattningen. Det behövdes nämligen, enligt kommitténs

mening, en överordnad myndighet, som härutinnan kunde tjänstgöra som

regulator. Kammarrätten kunde i detta hänseende icke göra tillfyllest; den

måste såsom ämbetsverk grunda sitt beslut uteslutande på den bevisning,

som blivit åstadkommen. Kommittén föreslog inrättande av en överskattenämnd,

som icke blott skulle vara den högsta instansen i taxeringsfrågor,

utan även utöva viss administrativ verksamhet till ledandet av taxeringsarbetet

i orterna. Denna nämnd skulle i stället för kammarrätten mottaga

och avgöra besvär över prövningsnämndernas beslut, över nämndens beslut

Besvärs
forfarandet.

Särskild instansordning

i fastighetstaxeringsmål.

Gällande

bestämmelser.

Skatte
reglerings
kommittén.

s. 138 Kontrollera mot PDF

Tonnageavgiftsnämnden

och uppskattningsövernämnden.

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

skulle klagan ej få föras. Det skulle vidare åligga överskattenämnden bland

annat att, om vid granskning av taxerings- eller prövningsnämnds åtgärder

uppskattningen av fast egendom inom något taxeringsområde befunnes vara

lägre än tillbörligt, ojämn eller i övrigt icke med författningen överensstämmande,

förordna om ny uppskattning av den fasta egendomen inom

taxeringsområdet utan avvaktan av nästa allmänna fastighetstaxering; att

avgiva underdåniga utlåtanden i frågor, rörande vilka Kungl. Maj:t funne

skäligt höra nämnden; samt att varje år till Kungl. Maj:t avgiva berättelse

om taxeringen under det nästföregående året, uti vilken berättelse särskild

uppmärksamhet borde ägnas däråt, huruvida uppskattningen såväl av fast

egendom som av inkomst av kapital och arbete inom landets olika delar

vore rättvis och jämlik samt i övrigt överensstämmande med författningen,

ävensom huru taxeringen såväl inom särskilda orter, där anmärkningsvärda

förhållanden förekomme, som inom riket i dess helhet utfallit i jämförelse

med de fem nästföregående åren. Överskattenämnden skulle utgöras av ordförande

och ledamöter. Kungl. Maj:t skulle förordna ordförande samt erforderligt

antal föredragande, vilka senare skulle hava säte och stämma i

nämnden, en var under handläggningen och avgörandet av de ärenden han

berett. Vardera av riksdagens kamrar skulle för en tid av tre år utse två

ledamöter. Varje prövningsnämnd skulle årligen välja inom sig två ledamöter

att på kallelse inträda i överskattenämnden under behandlingen och

avgörandet av taxeringsfrågor, som behandlats inom den prövningsnämnd

de representerade. Nämnden skulle äga antaga nödigt tjänstebiträde.

Detta skatteregleringskommitténs förslag kom icke att läggas till grund

för någon lagstiftningsåtgärd. I

I detta sammanhang må vidare nämnas, att jämlikt förordningarna den

17 juni 1916 (nr 209) och den 19 juni 1917 (nr 367) om tonnageavgift en

särskild beskattningsnämnd, tonnageav giftsnämnden, tjänstgjorde såsom

högsta instans för prövning av frågor om utgörande av tonnageavgift.

Denna nämnd skulle bestå av ordförande och sex ledamöter, vilka jämte

suppleanter för dem utsågos av Kungl. Maj:t. Styrelserna för Sveriges allmänna

sjöfartsförening och Sveriges redareförening skulle beredas tillfälle att

vardera föreslå fyra personer. Om sådana förslag avgivits, skulle två ledamöter

och suppleanter för dem utses bland de föreslagna.

Även vid den särskilda uppskattning av mark i och för framdeles skeende

taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt, som ägde rum jämlikt

förordningen den 28 maj 1920 (nr 230), fanns en nämnd såsom högsta instans.

Denna uppskattningsövernämnd sammansattes på följande sätt. Kungl. Maj:t

förordnade ordförande, vice ordförande samt fyra ledamöter jämte suppleanter.

Vardera av riksdagens kamrar utsåg tre ledamöter jämte suppleanter för

dem. Därjämte valde varje granskningsnämnd (en för varje län och en för

Stockholms stad) två ledamöter jämte suppleanter, och skulle sistnämnda två

ledamöter inträda i övernämnden under behandlingen och avgörandet av

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

uppskattningsfrågor, som varit föremål för handläggning av den granskningsnämnd,

av vilken de blivit valda, övernämndens arbete kunde uppdelas på

särskilda avdelningar.

Taxeringssakkunniga bava i sitt förslag (14 §) upptagit en särskild beskattningsnämnd,

riksuppskattningsnämnden, såsom högsta instans i mål

rörande taxering av fastighet de år, då allmän fastighetstaxering äger rum.

Denna nämnd föreslås skola bestå av nio medlemmar. Ordförande, vice

ordförande och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj:t och två utses

av vardera av riksdagens båda kamrar; dessa sju ledamöter tjänstgöra i

samtliga mål. Dessutom skall varje länsuppskattningsnämnd så ock Stockholms

stads prövningsnämnd bland sina medlemmar utse två ledamöter i

riksuppskattningsnämnden, vilka inträda, då fråga är om taxering av fastighet

inom vederbörande län, respektive Stockholms stad.

Enligt detta förslag skola alltså kammarrätten och regeringsrätten befrias

från handläggningen av mål rörande de allmänna fastighetstaxeringarna.

Mål rörande omtaxering av fastighet mellan de allmänna fastighetstaxeringarna

skola däremot liksom nu fullföljas till kammarrätten och regeringsrätten.

I vissa fall skola dock mål av den förra gruppen kunna fullföljas

sistnämnda ordning, nämligen då besvären anförts i extraordinär ordning

jämlikt 55 § i förslaget (i anledning av dubbeltaxering, felräkning e. d.).

Beträffande motiveringen för taxeringssakkunnigas förslag hänvisar jag

till betänkandet sid. 116 ff.

De sakkunnigas huvudskäl äro två, nämligen dels att kammarrätten med

hänsyn till sin stora arbetshalans icke synes vara i stånd att inom skälig

tid avgöra fastighetstaxeringsmålen, dels ock att kammarrätten såsom domstol

i regel får i fråga om besvär över fastighetstaxeringen gå utanför det verksamhetsområde,

som vanligen är förbehållet domstolarna. Besvären avse i

de allra flesta fall frågor om uppskattning, värdering, medan däremot de

skattetekniska och juridiska spörsmålen äro jämförelsevis sällan förekommande.

Uppskattningsfrågorna äro till sin natur mera ägnade för bedömande av en

nämnd än en domstol.

Genom en dylik anordning skulle även vinnas avlastning av kammarrättens

och regeringsrättens arbetsbörda.

Förslaget om inrättande av eu riksuppskattningsnämnd har livligt uppmärksammats

i de avgivna yttrandena.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län yttra sig i tillstyrkande riktning,

varjämte länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens

län icke särskilt yttra sig i frågan. Även de som tillstyrka göra

dock anmärkning mot sättet för nämndens utseende. Det huvudsakliga

Taxerings
sakkunniga.

Yttranden.

Länsstyrel
serna.

s. 140 Kontrollera mot PDF

Övriga

myndigheter.

140 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

skälet för tillstyrkande är i regel, att härigenom kan vinnas ett snabbare

avgörande, men i vissa utlåtanden framhålles även såsom en fördel, att

man genom inrättande av en nämnd kan vid värderingsfrågornas behandling

omedelbart tillgodogöra sig vissa ledamöters på praktisk erfarenhet grundade

sakkunskap.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län avstyrka.

Av övriga hörda statsmyndigheter hava de flesta icke yttrat sig över förslaget

i denna del eller lämnat detsamma utan erinran.

I tillstyrkande riktning uttala sig statskontoret, domänstyrelsen samt bankoch

fondinspektionen.

Lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket avstyrka inrättande av en

riksuppskattningsnämnd, likaså järnvägsstyrelsen, som anför:

»Gentemot vad de sakkunnige i sin motivering till förslaget (sid. 117)

sökt göra gällande r denna fråga, synes det styrelsen kunna ifrågasättas,

huruvida tillräcklig garanti förefinnes för att i fråga om skattetekniska

och juridiska spörsmål de nödvändiga fordringarna på högsta mått av rutin,

grundlighet och kapacitet överhuvud komma att uppfyllas av denna

enda överinstans för ifrågavarande mål.

Under det fåtal år, som fastighetstaxering ifrågakomma vid statens

järnvägar, bär antalet besvärsmål svällt ut till eu grad som vida överstiger

vad man från början ansåg sig kunna förmoda. De allra flesta av

dessa mål röra sig om juridiska spörsmål, berörande frågan, huruvida

skattskyldighet föreligger för statens järnvägar. Det är all anledning antaga,

att under en längre följd av år antalet besvärsmål för statens järnvägar

icke lomme att minskas, även om den nya kommunalskattelagen

med därtill hörande anvisningar genomföres. Ty visserligen komme berörda

bestämmelser att bliva väsentligt klarare, därest de ändringar däri,

som föreslagits i styrelsens underdåniga utlåtande den 31 mars 1925, vinna

beaktande i bestämmelsernas slutliga avfattning men dessa kunna likväl

icke bliva så noggrant specificerade, att ej anledningar uppstå till olika

tolkningar, särskilt som man måste taga i beräkning kommunernas alltid

förefintliga och helt naturliga benägenhet att uppbringa största möjliga

antal skatteobjekt.

Redan av erfarenheterna från statens järnvägars besvärsmål rörande

fastighetstaxeringen framgår nödvändigheten av att kraven på kontinuitet

och grundlighet vid prövningen samt högsta kompetens i den dömande

myndighetens sammansättning uppfyllas hos vederbörande överinstans.

Härvid må bemärkas, att även med de höga kvalifikationer, som förefinnas

hos kammarrätten, har det visat sig vara svårt att av dessa utslag få fram

enhetliga principer i uppfattningen om skattepliktighet för järnvägsfastigheterna,

vadan målen i regel måst fullföljas hos Kungl. Maj:t. Det torde

för den skull vara desto mera befogat att ställa sig tvivlande inför de sakkunnigas

i motiveringen uttalade mening, att riksuppskattningsnämnden

kommer att bliva utrustad med tillräcklig sakkunskap på ifrågavarande

områden för ett behörigt avgörande av spörsmål av skatteteknisk eller juridisk

innebörd. Den omständigheten, att berörda spörsmål möjligen äro

sällsynta — rättare sagt fåtaliga — i jämförelse med värderingsfrågorna,

bör givetvis icke, såsom de sakkunnige synes anse, förringa deras bety
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

dels© och ej heller föranleda ett åsidosättande av nödig sorgfällighet och

grundlighet vid prövningen.

De sakkunniga hava ansett det olämpligt, att besvärsmål angående de

skattetekniska och juridiska spörsmålen skulle avskiljas från värderingsfrågorna

för att gå till kammarrätten och regeringsrätten, under det att

värderingsfrågorna skulle prövas av riksuppskattningsnämnden. I motiT

veringen har, utan att man närmare ingått på spörsmålet, endast uttalats,

att genom dylikt avskiljande ett synnerligen komplicerat och svårhanterligt

förfarande skulle uppkomma.

Emellertid må det påpekas, att eu viss uppdelning av besvärsmålen rörande

fastighetstaxeringen redan vidtagits i förslaget såsom varande oundviklig.

För den särskilda fastighetstaxeringen skola besvärsmålen prövas

i första instans av de årliga prövningsnämnderna och i högre instanser av

kammarrätten och regeringsrätten. Visserligen har den särskilda fastighetstaxeringens

uppgifter begränsats till de i § 13 mom. 2 och § 8 sista

stycket i kommunalskattelagen omförmälda frågor. Otvivelaktigt kommer

dock förfarandet vid särskilda fastighetstaxeringen att av beskattningsnämndema

anses tillämpligt även på de fall, då under de år, som allmän

fastighetstaxering icke äger rum, fråga uppstår, huruvida statens järnvägar

tillhöriga, förut icke taxerade markområden och anläggningar må

anses skattepliktiga eller ej.

Vidare hava de sakkunnige i 55—61 §§ taxeringsförordningen föreslagit,

att även besvär över vissa vid allmän fastighetstaxering utav uppskattningsnämn-d

avgjorda frågor må anföras hus prövningsnämnd samt därifrån

gå vidare till kammarrätten. Här avses sådana fall, då fastighet

blivit taxerad på mer än en ort eller eljest å obehörig ort eller blivit felaktigt

taxerad på grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed

jämförligt förbiseende; och den extraordinära besvär srätt, som föreslagits,

föranledes av att länsuppskattningsnämnderna anses i allmänhet hava avslutat

sin verksamhet, innan dylika besvär kunnat komma i fråga, varjämte

särskild snabbhet i avgörandet anses önskvärd vid besvär över omförmälda

taxeringsåtgärder.

Förslaget innehåller således rätt till besvär -hos kammarrätten -och sedermera

hos regeringsrätten beträffande såväl den särskilda fastighetstaxeringen

som de extra ordinära besvärsanledningarna. Men i fråga om de

vid allmän fastighetstaxering förekommande mål av skatteteknisk och juridisk

innebörd, således de mål, som torde kräva de högsta kvalifikationerna

hos den dömande myndigheten, hava de sakkunnige ansett tillfyllest

med blott eu överinstans, riksuppskattningsnämnden, en organisation med

tillfällig sammansättning och halvt politisk karaktär och med en ganska

begränsad tid till sitt förfogande för sina uppgifter. Det är att antaga, att

större risk föreligger av bristande enhetlighet -och klarhet i principviktiga

frågor, än om målen finge prövas av kammarrätten och regeringsrätten.

På grund av det anförda synes det styrelsen önskvärt, att beträffande

ärenden, vari ingå frågor av juridisk eller skatteteknisk innebörd, besvär

få anföras i första instans hos länsprövningsnämnd och därefter hos kammarrätten

samt vidare hos regeringsrätten.»

Sju hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrka förslaget, medan

femton antingen tillstyrka detsamma eller framställa vissa erinringar mot

förslaget rörande nämndens sammansättning.

Hushållnings
sällskap.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Representanter

för skattskyldiga

m. fl.

Även i övriga inkomna yttranden, där förslaget om riksuppskattningsnämnd

särskilt behandlats, förekomma uttalanden såväl för som mot förslaget.

Sveriges skogsägareförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och

svenska landskommunernas förbund tillstyrka inrättande av en riksuppskattningsnämnd.

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och

Stockholms handelskammare, med instämmande av fullmäktige i järnkontoret,

Sveriges allmänna exportförening samt handelskammaren för

Örebro och Västmanlands län, uttala sig avstyrkande allenast i fråga

om riksdagens rätt att välja ledamöter i riksuppskattningsnämnden men

lämna förslaget i övriga delar utan erinran. I enahanda riktning uttala

sig fyra andra handelskammare. Skånes och Blekinge handelskammare

avstyrker förslaget och förordar i stället, att kammarrätten de år,

varom fråga är, förstärkes med en extra avdelning. Handelskammaren i

Göteborg och Sveriges fastighetsägares förbund avstyrka visserligen icke

inrättande av en riksuppskattningsnämnd men förorda, att över dess beslut

besvär må kunna anföras till regeringsrätten.

Även en stor mängd kommuner liksom vissa landstings förvaltningsutskott

vända sig mot förslaget ifråga, medan andra antingen lämna förslaget

utan erinran eller ock uttala sig för viss förändring i nämndens

sammansättning.

Bland skälen för avstyrkande äro de viktigaste följande: Det finnes intet skäl,

varför mål av förevarande art icke skulle lika väl som andra likartade mål i

sista instans avgöras av juridiskt skolade personer, som döma under ämbetsmannaansvar.

De föreslagna bestämmelserna lämna ingen garanti för att

till ledamöter i riksuppskattningsnämnden komma att i erforderlig utsträckning

utses personer med erfarenhet i bedömande av skattetekniska och juridiska

frågor. Då nämnden skall tjänstgöra endast vart femte år och nya ledamöter

skola utses varje gång, kan man icke vänta någon kontinuitet i målens

avgörande, utan liknande mål kunna få ett helt olika avgörande vid olika

fastighetstaxeringar. Därjämte skall omtaxering under period prövas av

kammarrätt och regeringsrätt och dessa kunna komma till annat resultat

än riksuppskattningsnämnden, vadan stor olikformighet kan uppstå.

I nästan samtliga yttranden, även de tillstyrkande, däri frågan om nämndens

sammansättning närmare beröres, avstyrkes bestämt, att några ledamöter

skola utses av riksdagen. Skälen härtill äro dels att riksdagen härigenom

skulle erhålla ett inflytande på administrationen, som icke kan anses

tillkomma densamma, dels att ingen garanti finnes för att de objektivt

lämpligaste personerna utses utan tvärtom fara kan förefinnas, att valet

kommer att ske efter politiska linjer och avgörandet i nämnden att influeras

av politiska hänsyn. I stället förordas av åtskilliga, att Kungl. Maj:t skulle

äga förordna även de ledamöter, som enligt förslaget skulle väljas av riksdagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län nämner i sådant avseende såsom

förebild vad som gällde i fråga om tonnageavgiftsnämnden.

I vissa yttranden, där inrättande av en högsta nämnd avstyrkes, behandlas

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

frågan om andra åtgärder för vinnande av ett snabbare avgörande av

fastighetstaxeringsmålen. Därvid ifrågasättes, bland annat, att låta kammarrätten,

på visst sätt förstärkt, bliva sista instans i dylika mål. Även andra

utvägar behandlas. Belysande är följande yttrande av styrelsen för svenska

landstingsförbundet:

»Vad angår förslaget om inrättande av en särskild riksuppskattningsnämnd

såsom högsta instans för fastighetstaxeringsmål vill styrelsen till

en början framhålla, att det enligt styrelsens mening är ofrånkomligt,

att effektiva åtgärder vidtagas för att bereda dylika mål ett snabbare slutligt

avgörande än hittills. Huruvida detta bör ske genom en riksuppskattningsnämnds

inrättande är emellertid svårt att avgöra. Flera skäl

kunna givetvis framföras mot förslaget på denna punkt. Det torde särskilt

kunna ifrågasättas, huruvida ledamöterna i riksuppskattningsnämnden

skulle komma att besitta samma kompetens för målens bedömande som

juridiskt skalade ämbetsmän, vilka döma under tjänstemannaansvar. Riksuppskattningsnämnden

skulle vidare uppenbarligen medföra avsevärda

kostnader för det allmänna, vadan sålunda jämväl betänkligheter ur statsfinansiell

synpunkt kunna göras gällande mot förslaget. Å andra sidan

torde icke kunna förnekas, att vissa skäl tala för att jämväl i en högsta

taxeringsinstans något inflytande bereddes åt i värderingsfrågor prövade

och med de lokala förhållanden förtrogna lekmän. Styrelsen är för sin del

icke beredd att taga ståndpunkt till förevarande spörsmål, men vill likväl

ifrågasätta, huvuvida icke de med riksuppskattningsnämndens inrättande

tänkta fördelarna möjligen skulle kunna vinnas utan de därmed befarade

olägenheterna på så sätt, att en utökning av kammarrättens och regeringsrättens

arbetskrafter med särskild hänsyn till hithörande mål komme till

stånd, och att målen bleve av dessa behandlade med företrädesrätt, samt

att vid behandling av domstolarna, fastighetstaxeringar inom ett visst

län, respektive Stockholms stad, två av länet respektive staden utsedda

ledamöter tillkallades för att såsom sakkunniga deltaga i ärendens handläggning.

»

Kammarrätten, som erinrar, att den föreslagna riksuppskattningsnämnden

icke skulle liksom sin förebild, skatteregleringskommitténs »överskattenämnd»,

äga taga taxeringsinitiativ utan allenast äga pröva besvär, avstyrker förslaget

om fastighetstaxeringsmålens avskiljande från kammarrätten och överlämnande

till slutligt avgörande av en riksuppskattningsnämnd. Efter en

redogörelse för antalet under åren 1922—1925 till kammarrätten inkomna

fastighetstaxeringsmål och under samma tid avgjorda dylika mål framhåller

kammarrätten, att en undersökning, i vad mån hithörande mål innesluta

allenast uppskattningsfrågor eller endast rent juridiska spörsmål eller tilläventyrs

bådadera, visserligen kunde vara av intresse, men att vinsten av

en sådan utredning knappast motsvarade besväret. De av taxeringssakkunniga

förcbragta uppgifterna härutinnan vore ofullständiga och varje därpå

byggd slutsats måste därför i förevarande avseende bliva felaktig. Även

vid det av kammarrätten icke bestridda förhållandet, att uppskattangsfrågorna

vore till antalet betydligt övervägande de egentliga rättsfrågorna,

krävde, enligt kammarrättens mening, förekomsten i ett avsevärt antal fall

Kammar
rätten.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Äldre förslag

i ämnet.

av juridiska spörsmål garantier för en exakt rättsprövning i högsta instansen,

och dylika garantier kunde icke anses föreligga beträffande den föreslagna

riksuppskattningsnämnden eller överhuvudtaget hos en nämnd, låt

vara utrustad med juridisk kompetens hos några ledamöter. Ihågkommas

borde även, att vid uppskattningsfrågornas avgörande nämnden komme att

väsentligen vara hänvisad till det i besvärsakten föreliggande bevismaterialet

utan att besitta den för bedömandet därav oundgängliga rutinen. Sedan

numera även uppskattningen, särskilt i fråga om skogsmark och skog, bundits

vid detaljerade regler, funnes ringa marginal för nämndsavgöranden i egentlig

mening, helst sedan saken passerat två eller tre lägre, med sak- och ortsförhållandena

förtrogna nämnder. Kammarrätten förklarar sig vidare ifrågasätta,

om det verkligen vore möjligt att medhinna alla ifrågavarande mål

på den av de sakkunniga angivna korta tiden, nämligen inom utgången av

året näst efter taxeringsåret, synnerligast som de medlemmar av nämnden,

vilka tilläventyrs vore riksdagsmän, åtminstone under riksdagssessionerna

vore hindrade att nämnvärt deltaga i nämndsammanträdena. Tveksamt

vore även, om det vore överensstämmande med grundlagens hud (§ 90 regeringsformen)

att på ifrågavarande omväg bereda riksdagen inflytande på

»enskilda medborgares och korporationers förhållanden eller verkställigheten

av någon lag, författning eller inrättning». Kammarrätten erinrar vidare

om det av flera hörda myndigheter såsom en oegentlighet betecknade förhållandet,

att enligt de sakkunnigas förslag instansordningen skulle bliva

olika för å ena sidan de allmänna fastighetstaxeringsmålen, som skulle gå

till riksuppskattningsnämnden och stanna där, samt å andra sidan dels mål

rörande taxering av fastighet under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna

och dels mål angående obehörig fastighetstaxering och dylikt

i samband med vare sig allmän eller särskild fastighetstaxering, vilka samtliga

slag av mål skulle fullföljas i kammarrätten och regeringsrätten. De

kostnader, som erfordrades för genomförande av förslaget, vore även förtjänta

av beaktande.

Kammarrätten har vidare ingått på frågan om vilka andra åtgärder vore

tänkbara för tillgodoseende av önskemålet om ett snabbare avgörande av

fastighetstaxeringsmålen, utan att en särskild överinstans avbeskattningsnämnds

natur inrättas, och har därvid uttalat sig för vissa åtgärder med avseende

å kammarrättens sammansättning och målens behandling inom

rätten. Till denna fråga återkommer jag senare. I detta sammanhang må

dock anföras, att kammarrätten förordar, att dylika mål avstängas från

fullföljd till regeringsrätten, varigenom såsom en vinst i andra hand skulle

uppnås, att regeringsrättens arbetsbörda ej oväsentligt lindrades och att ett

snabbare avgörande av övriga på dess handläggning beroende mål kunde

ernås. I

I detta sammanhang vill jag även bringa i erinran, att tidigare i annat

sammanhang hos Kungl. Maj:t förts på tal fråga om regeringsrättens be
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

friande från befattning med fastighetstaxeringsmål. Vid anmälan för Kungl.

Maj:t den 21 november 1925 av förslag till lag om ändrad lydelse av 5 §

i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, sedermera genom

proposition nr 8 förelagt den år 1926 samlade riksdagen, anförde nämligen

dåvarande chefen för justitiedepartementet, att inom regeringsrätten blivit

ifrågasatt, att mål rörande taxering av fastighet ej längre skulle få dragas

under regeringsrättens prövning. En dylik åtgärd, vars syfte vore att bereda

lättnad i regeringsrättens stora arbetsbörda, ansåges dock icke böra i sammanhang

med den då föreliggande frågan komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Det synes mig angeläget, att något åtgöres för vinnande av ett snabbare Departement»- slutligt avgörande av fastighetstaxeringsmålen än hittills varit möjligt. Enligt chefenav

kammarrätten lämnad uppgift hava före 1925 års utgång till kammarrätten

inkommit 3,747 besvär rörande fastighetstaxering år 1922 och därefter

under taxeringsperioden, av vilka mål dock de allra flesta avsett taxeringen

år 1922. Sedan år 1923 avgjorts 99 stycken, år 1924 72 stycken och

år 1925 2,393 stycken av dessa mål, utgjorde balansen till år 1926 1,183

stycken. Intill 1926 års utgång hava hos regeringsrätten anförts 578

besvär över kammarrättens utslag i nämnda mål. I några av dessa besvär

har talan förts rörande flera års taxeringar; behandlar man dessa senare

besvär såsom avseende lika många mål som de taxeringar, varom fråga är,

erhåller man en totalsiffra av 609. Denna siffra är dock icke slutgiltig,

enär besvär i en del fall alltfort kunna ingivas över utslag, som av kammarrätten

meddelats före 1926 års utgång. Därtill komma de besvär, som

anföras över utslag av kammarrätten, meddelade efter 1926 års utgång. Endast

ett mindre antal av dessa hos regeringsrätten fullföljda fastighetstaxeringsmål

hava hittills blivit avgjorda. Man har ock anledning räkna med att åtskillig

tid förflyter, innan de äro i tur att föredragas. Regeringsrättens arbetsbalans

är nämligen numera synnerligen betydande. Antalet oavgjorda mål hos

regeringsrätten, som vid utgången av år 1910 utgjorde 701 och vid utgången

av år 1915 832, har därefter kraftigt stigit, nämligen vid 1924 års utgång

till 3,579, vid 1925 års utgång till 4,168 och vid 1926 års utgång till 4,650.

Härvid är att märka, dels att avlöningsmål efter 1926 års ingång icke vidare

fullföljas till regeringsrätten och dels att efter genomförandet från och med

den 1 juli samma år av ändrad ordning för föredragningen i regeringsrätten

antalet hos regeringsrätten avgjorda mål ökats. Uti antalet vid 1926 års

utgång balanserade mål ingå mål, beroende på finansdepartementets föredragning,

således huvudsakligen beskattningsmål, till omkring två tredjedelar

av hela antalet. Stegringen av antalet dylika mål är högst avsevärd.

Enligt departementets diarier uppgingo de vid utgången av

år 1920 till .... 567 stycken år 1924 till ... 2,134 stycken

» 1921 » . .. 818 » » 1925 » .... 2,635 »

» 1922 » .... 1,089 » » 1926 » .... 2,987 »

» 1923 » .... 1,568 »

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand.

ISO höft. <Nr 210.)

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Dessa tal böra jämföras med följande inom finansdepartementet sammanställda

uppgifter angående dels å ena sidan antalet till departementet under

nämnda år inkomna dylika mål och dels å andra sidan antalet till annat

departement överlämnade eller återkallade mål samt antalet avgjorda mål,

nämligen

Inkomna

Återkallade eller till

Av-

mål

annat departement

gjorda

överlämnade mål

mål

År 1920 ..........

.......................................... 690

87

657

» 1921 ..........

.............................. 935

38

646

» 1922 ..........

.............................. 842

19

552

» 1923 ..........

........................................... 1,149

16

654

» 1924.........

........................................... 1,163

47

550

» 1925..........

........................................... 1,134

46

587

» 1926 .........

......................................... 1,186

31

803

Åven om man

har anledning förvänta, att under innevarande och kom-

mande år antalet av regeringsrätten avgjorda mål skall under inverkan

av det ändrade föredragningssättet och den numera utsträckta effektiva

föredragningstiden ytterligare stegras, måste det dock framstå såsom sannolikt,

att de mål från 1922 års allmänna fastighetstaxering, som enligt vad

nyss nämnts till ett icke ringa antal redan inkommit till departementet och

ytterligare kunna förväntas inkomma, icke utan att äldre mål få stå tillbaka

kunna bliva avgjorda förrän efter flera års förlopp. En så lång väntetid,

innan mål rörande allmän fastighetstaxering bliva slutligt avgjorda i högsta

instans, medför uppenbarligen — såsom taxeringssakkunniga framhållit —

betydande olägenheter av olika slag.

Då det otvivelaktigt föranleder olägenheter att i fortsättningen bereda dessa

besvärsmål förtur på bekostnad av måhända flera år gamla andra slags

mål, nödgas man, synes det mig, åvägabringa en särskild ordning för fastighetstaxeringsmålens

avgörande. De uppgifter, som nyss lämnats rörande

regeringsrättens arbetsbörda, giva vid handen, att vid förevarande frågas

behandling uppmärksamheten måste fästas även på behovet av begränsning

av tillströmningen av mål till regeringsrätten. Jag skall nu icke inlåta mig

på detta omfattande och svårlösta problem i vidare mån än fastighetstaxeringsmålen

påkalla. Det framstår därvid såsom möjligt, att åtminstone

de mål, i vilka fråga är allenast om taxeringsvärdets belopp, avstängas från

fullföljd till regeringsrätten. Huruvida även övriga mål rörande taxering

av fastighet böra behandlas på samma sätt, synes mera tveksamt. Härtill

skall jag återkomma senare. Frågan är nu, om särskild överinstans av

nämnds karaktär hör inrättas eller om kammarrätten bör bliva sista instans.

Otvivelaktigt intaga fastighetstaxeringsmålen — på sätt taxeringssakunniga

anfört — en särställning i förhållande till övriga taxeringsmål såtillvida, att

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 147

uppskattningsfrågorna äro de till antalet dominerande. Uteslutet är icke, att

en nämnd, i sig inrymmande såväl i beskattningsfrågor kunniga och prövade

jurister som ock erfarna värderingsman, i allmänhet skulle väl fylla sin

uppgift såsom högsta instans i dylika mal. Men mot de sakkunnigas förslag

i denna del tala icke allenast svårigheterna att vinna garanti för

ett lyckligt val av sådana medlemmar utan även andra omständigheter, som

i återgivna yttranden andragits. Särskilt synes det mig betänkligt att

låta å ena sidan de ordinära målen rörande allmän fastighetstaxering gå

till riksuppskattningsnämnden och stanna där, medan å andra sidan de extraordinära

målen från samma taxering och målen rörande taxering av fastighet

under löpande taxeringsperiod skulle handläggas av kammarrätten och

regeringsrätten. En sådan anordning innebär en alltför stor risk för olika

domslut i likartade mål. Därtill kommer faran för att de av varandra beroende

stadgandena om skattskyldighet för vissa stiftelser m. fl. med avseende å

fastighetsskatt och i fråga om skatt för inkomst erhålla olika tillämpning

av nämnden och av beskattningsdomstolarna.

Då jag således icke ansett mig kunna förorda taxeringssakkunnigas förslag

om en högsta beskattningsnämnd för fastighetstaxeringsmålen ens med

den i åtskilliga yttranden föreslagna ändringen att nämndens samtliga medlemmar

skola utses av Kungl. Maj:t, har jag med Kungl. Maj:ts bemyndigande

låtit verkställa undersökning rörande genomförbarheten av den av

vissa myndigheter och andra, däribland kammarrätten, antydda möjligheten

att göra kammarrätten, med eller utan förstärkning av värderingskunniga

lekmän, till högsta instans i fastighetstaxeringsmålen eller åtminstone flertalet

av dem. För att härvid biträda har jag, såsom förut nämnts, tillkallat

kammarrättsrådet S. Norrman. Resultatet av hans undersökning föreligger

i en av honom avlämnad, den 19 januari 1927 dagtecknad promemoria.

Kammarrättsrådet Norrmans promemoria är - efter uteslutning av vissa Kammarrätt»■

delar, som avhandla detaljspörsmål, till vilka det icke för närvarande torde rådet Norr~

vara erforderligt att taga ståndpunkt — av följande innehåll. ^Zing^''

I promemorian framhålles till en början, att de önskemål i avseende å

behandlingen av fastighetstaxeringsmålen i högre instans än fastiglietsprövningsnämnd,

som framkommit och varom här närmast är fråga, torde kunna

sammanfattas på följande sätt:

1) Snabbare handläggning av fastighetstaxeringsmålen, så att utfallet av

fastighetstaxering, och alldeles särskilt allmän fastighetstaxering, blir slutgiltigt

långt tidigare iin nu i regel är fallet.

2) Större enhetlighet vid målens behandling och avgörande i kammarrätten

än som under nuvarande förhållanden är möjligt att åvägabringa.

3) Förstärkt sammansättning av kammarrätten, därest denna domstol blir

högsta instans i fastighetstaxeringsmålen, samt jämväl eljest i så måtto, att

sakkunskapen inom kammarrätten i avseende å värdesättning av fast egendom

blir bättre och fylligare representerad än som nu är förhållandet.

s. 148 Kontrollera mot PDF

Handläggningen

av mål

angående taxering

av fastighet

vid allmän

fastighetstaxering,

då

besvär anförts

över länsuppskattningsnämnds

beslut.

Vilken tid kan

beräknas åtgå

för målens

avgörande?

148 Kungl. Mai ds proposition Nr 210.

Då lösningen av frågan om kammarrätten såsom Bistå instans i fastighetstaxeringsmål

samt om formen för och omfattningen av en eventuell förändring

i kammarrättens sammansättning vid fastighetstaxeringsmålens avgörande

synes vara i väsentliga punkter beroende av hur arbetet därmed

inom kammarrätten ordnas och planlägges, upptager Norrman sistsagda spörsmål

till behandling i huvudsakliga delar, innan han övergår till frågan om

en förändrad sammansättning av kammarrätten samt om kammarrätten såsom

sista instans i förevarande mål samt vissa därmed intimt sammanhängande

spörsmål såsom om återverkningarna på kammarrättens arbete i

övrigt av en omorganisation av kammarrätten i visst avseende, om kostnadsoch

lokalfrågorna samt om formen för de i ämnet erforderliga bestämmelsernas

meddelande.

Vid uppdragets fullgörande har Norrman, då något slutligt förslag till

taxeringsförordning icke vid tidpunkten för avlämnandet av hans promemoria

förelåg utarbetat, förutsatt, att de taxeringssakkunnigas förslag till taxeringsförordning

(av honom i promemorian benämnt taxeringsförslaget) i andra

delar än i avseende å riksuppskattningsnämnden komme att läggas till grund

för lagstiftning i ämnet, och följaktligen, i fall av behov, använt i nämnda

förslag förekommande beteckningar å nämnder m. m. samt hänvisat till där

föreslagna stadganden.

Med utgångspunkt från taxeringssakkunnigas förslag, att besvär över

länsuppskattningsnämnds beslut skola vara avgivna före klockan tolv å sista

helgfria dagen i december månad under uppskattningsåret, förutsättes i promemorian,

att det ålägges vederbörande länsstyrelse att åtminstone i regel hava

före ingången av april månad påföljande år till kammarrätten avlämnat

samtliga besvärsmål i sådant skick, att de kunna där företagas till avgörande.

Vederbörande skola således då hava avgivit förklaringar i målen. Först

sedan samtliga mål rörande de under taxeringsåret verkställda taxeringarna

inkommit till kammarrätten — möjligen med ett eller annat av särskilda

förhållanden betingat undantag — kan kammarrättens arbete med målens

avgörande lämpligen påbörjas.

Besvär, som ingivits direkt till kammarrätten, böra omedelbart kommuniceras

vederbörande, och torde jämlikt § 12 i kammarrättens instruktion

viss föredragande böra av kammarrätten bemyndigas att besluta sådan

kommunikation.

Innan Norrman övergår till en antydan om hur inom kammarrätten arbetet

med målens avgörande bör bedrivas för vinnande av de med reformens

genomförande avsedda, förut angivna syftemålen, behandlar han

några härför grundläggande spörsmål och yttrar:

»1) Vilken tid kan beräknas åtgå för målens avgörande?

Enligt av kammarrätten i dess utlåtande över taxeringsförslaget lämnad

uppgift utgjorde antalet vid 1925 års utgång till kammarrätten inkomna

opaginerad Kontrollera mot PDF

149

Kung!. Maj.ts proposition Nr 210.

besvär över 1922—1925 års fastighetstaxeringar tillhopa 3,747, i vilken

siffra dock endast till någon ringa del inginge mål, som avsåge taxering

under senare år än 1922. Man torde därför kunna beräkna antalet av

samtliga besvär över 1922 års allmänna fastighetstaxering till 3,600. Man

lärer knappast hava anledning förmoda, att, med i stort sett oförändrad

lagstiftning på området, denna siffra kommer att stiga i avseende å framtida

allmänna fastighetstaxeringar, utan man kan snarare våga räkna

med en nedgång i antalet. Detta torde dock icke vara tillrådligt att göra

beträffande nästa, år 1928 inträffande allmänna fastighetstaxering, i all

synnerhet som det är ovisst, om vägledande prejudikat från regeringsrätten

rörande 1922 års taxering kunna i någon större utsträckning föreligga

vid tiden för nästa allmänna fastighetstaxering. Det torde därför vara

lämpligt att räkna med ett antal av 3,600 mål.»

Med utgångspunkt från denna siffra verkställer Norrman härefter en

beräkning av den tid, som kan beräknas åtgå för målens avgörande, och

kommer därvid till det resultatet, att samtliga målen kunna beräknas vara

avgjorda efter 44 föredragningsveckor eller med utgången av september

månad andra året efter taxeringsåret. Han förutsätter därvid viss särskild

anordning av arbetet inom kammarrätten.

Han betonar vidare, att denna beräkning är grundad på de förutsättningarna,

att antalet besvärsmål kommer att uppgå till 3,600, och att

15 mål komma att avgöras per föredragningsdag. Det måste emellertid understrykas

— yttrar han vidare — att båda förutsättningarna äro synnerligen

osäkra. Det är mycket möjligt, att antalet besvärsmål kommer att understiga

nyssnämnda siffra, vilken torde komma att uppnås endast om — såsom

fallet var i fråga om 1922 års allmänna fastighetstaxering — från ett eller

annat län ett stort antal besvär anföras rörande i stort sett likartade taxeringar.

Därest hela antalet besvärsmål kommer att uppgå till eller överstiga 3,600

är det emellertid icke otänkbart, att medeltalet per föredragningsdag avgjorda

mål kan komma att överstiga 15. Om återigen hela antalet besvärsmål

kommer att väsentligt understiga nämnda siffra 3,600, kan detta tänkas medföra,

att antalet per föredragningsdag avgjorda mål kommer att understiga

15. Med hänsyn därtill, att det är fullkomligt omöjligt att i närvarande

stund uppgöra någon på säker grundval vilande kalkyl i förevarande avseende,

har det synts Norrman rådligast att icke nu räkna med ett snabbare

avgörande av målen än som i promemorian skett.

I promemorian anföres vidare:

»2) Hur skall föredragningen anordnas?

Vid besvarandet av denna fråga torde det vara lämpligt att först taga

ställning till frågan, om avgörandet skal! förläggas till en eller liera avdelningar

av kammarrätten. Det är ju å ena sidan uppenbart, att, om man

vill främja ett avgörande av målen efter enhetliga grunder, det är av

största vikt, att avgörandet icke splittras på flera avdelningar med olika

ledamöter. Detta krav framstår såsom särskilt betydelsefullt, därest

kammarrätten skall såsom sista instans handlägga fastighetstaxeringsmålen.

Det är å andra sidan lika klart, att, om samma ledamöter skola

Ilar skall

föredragningen

anordnas?
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

avgöra alla målen, arbetet kommer att draga längre ut på tiden än eljest

är nödigt. Det lyckligaste torde vara att söka en medelväg, och synes en

acceptabel sådan vara att finna i den formen, att —- på sätt nedan närmare

utvecklas — målen föredragas å en och samma avdelning, å vilken

vissa kammarrättsråd tjänstgöra alternerande.

Vad angår själva föredragningen av målen, så kan denna fullgöras antingen

av kammarrättsråd eller, under deras överinseende, av särskilda föredragande

utan beslutanderätt. — Det förutsättes bär, varom mera i det

följande, att i målens avgörande komma att deltaga, utom andra, ordföranden

på avdelningen och två kammarrättsråd. — Ifrågavarande föredragning

blir obestridligen av mycket kvalificerad art. Det vore ur den

synpunkten onekligen till båtnad, om föredragningen fullgjordes av kammarrättsråden

själva. Emot en dylik anordning talar emellertid i främsta

rummet den omständigheten, att det i så fall torde bliva nödvändigt att

till tjänstgöring å den avdelning, som skulle handlägga fastighetstaxeringsmålen,

indela flera kammarrättsråd än som eljest skulle erfordras, enär

arbetet i annat fall bleve alltför tyngande för kammarrättsråden å avdelningen

i fråga. Dessa kammarrättsråd måste ju nämligen i sådan

händelse åläggas icke blott egen föredragning utan även bisittareskap vid

och kontrollantskap å annat kammarrättsråds föredragning. En sådan

anordning ginge visserligen att genomföra — liksom nu i regel sker vid

målens avgörande inom kammarrätten — om varje kammarrättsråds föredragningsskyldighet

begränsades till i medeltal 3 1/2 timmar i veckan, motsvarande

den nu regelmässiga, men i så fall måste antingen behandlingen

av fastighetstaxeringsmålen utsträckas över en tidsrymd, väsentligt överstigande

beräknade 44 föredragningsveckor, eller också, utom ordföran-*

den, minst 6 kammarrättsråd indelas till tjänstgöring å den för fastighetstaxering,

smålens handläggning avsedda avdelningen. Men ju flera kammarrättsråd,

som indelas till tjänstgöring å denna avdelning, desto större

blir givetvis risken för bristande enhetlighet i målens avgörande. Och i

värjo fall synas betydande svårigheter uppkomma att, med beaktande

även i blott ringa män av kravet på kontinuitet i domstolens sammansättning,

så ordna kammarrättsrådens indelning till tjänstgöring, att de

erhålla nödig ledighet från domstolsarbetet under tiden närmast före

föredragningsdagarna. Intetdera alternativet synes därför tillrådligt att

välja.

Därtill kommer, att en fullt tillfredsställande anordning av arbetet

synes kunna genomföras, även om föredragningen av målen anförtros åt

särskilda föredragande. En nödvändig förutsättning härför är givetvis,

att tillräckligt kvalificerade föredragande finnas att tillgå. Om emellertid

föredragandena utses bland kammarrättens assessorer, torde fullgod

garanti vinnas för att själva föredragningen skall fylla alla behöriga anspråk.

Om därtill, på sätt nedan föreslås, målens beredande till föredragning

sker under ett kammarrättsråds överinseende och målen efter skedd

föredragning kontrolläsas av ett annat kammarrättsråd, lärer hinder icke

möta för att anförtro föredragningen åt särskilda föredragande. En väsentlig

fördel med en dylik anordning är givetvis, att den för sitt genomförande

icke torde kräva, att mera än — bortsett från ordföranden — 3

eller möjligen 4 kammarrättsråd såsom bisittare och 4 assessorer såsom

föredragande indelas till tjänstgöring å avdelningen i fråga.»

Efter att hava angivit en plan, efter vilken föredragningen exempelvis

skulle kunna fullgöras och av innebörd, att föredragningen skulle

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

av samma föredragande fullgöras under ett visst antal dagar i följd, fortsätter

Norrman sålunda :

»En ytterligare förutsättning för att den här föreslagna anordningen

skall kunna genomföras är givetvis även, att åt de föredragande beredes

en ställning, som ur löne- och meritsynpunkt är jämställd med den, som

till kommer kammarrättens assessorer. Så torde kunna ske så att säga

automatiskt genom att fyra av kammarrättens assessorer (eller deras vikarier)

av presidenten indelas till tjänstgöring såsom särskilda föredragande

å avdelningen för fastighetstaxeringsmål. Något hinder för en

sådan anordning lärer så mycket mindre möta som det arbete, vilket

skulle anförtros föredragandena, utfört på sätt av det följande närmare

framgår, måste anses likvärdigt med det av kammarrättens assessorer

utförda arbetet. Därest assessor, som förordnats till särskild föredragande

å avdelningen för fastighetstaxeringsmål, under den tid arbetet

där pågår befordras till kammarrättsråd, torde dock utnämningen icke

böra utgöra binder för honom att fortfarande fullgöra föredragningen

å avdelningen.

Givetvis bör icke en viss arbetsplan fastställas till ovillkorlig efterrättelse,

då sådana förhållanden otvivelaktigt ofta kunna föreligga, att en

jämkning i den tänkta planen kan befinnas önskvärd just för att vinna

ökat arbetsresultat. Så kan t. ex. ett tillfälligt utbyte av föredragande befinnas

lämpligt i syfte att genom fortsatt föredragning under någon dag

av en viss grupp mål få hela gruppen slutligt avgjord. Det lärer även

kunna inträffa, att en föredragande måste beredas partiell ledighet för beredande

av vissa mål av svårare beskaffenhet, då vikarie med assessorskompetens

förordnas att fullgöra hans föredragning. Möjlighet bör även

föreligga för presidenten att kunna för åstadkommande av tilläventyrs

erforderlig lättnad i arbetet för de fyra vanliga föredragandena kunna

indela en femte assessor till föredragning av vissa mål under viss tid. 3

3) Hur skall arbetet i övrigt bedrivas?

Efter att sålunda hava besvarat antydda för arbetets bedrivande grundläggande

spörsmål övergår undertecknad till besvarande av huvudfrågan.

När samtliga fastighetstaxeringsmål vid ingången av april månad året

efter uppskattningsåret samlats i kammarrätten, fördelas desamma av

presidenten å de fyra föredragandena, så att i regel alla mål rörande

taxering inom ett visst län tilldelas en och samma föredragande. Undantagsvis

torde dock mål av likartad beskaffenhet från olika län, t. ex. mål

med samma klagande rörande samma sak, böra tilldelas en och samma

föredragande, en anordning som redan nu praktiseras i syfte att vinna

såväl tid som enhetlighet i avgörandet. Anordningen medför emellertid

vissa konsekvenser, varom mera här nedan. Föredraganden ägnar sig

därefter, med biträde envar av en notarie eller två amanuenser med halv

dags tjänstgöring eller en amanuens med hel dags tjänstgöring, under

tid, som med hänsyn till målens antal och beskaffenhet prövas erforderlig,

uteslutande åt att till föredragning bereda samtliga honom tilldelade mål,

vilka, därest förut verkställda beräkningar hålla streck, åtminstone efter

1928 års allmänna fastighetstaxering komma att uppgå till ett antal av

omkring 900 per föredragande. Under antagande att härför åtgår 31/2 månader

och att föredragandena i likhet med kammarrättens assessorer —

ur vilkas krets föredragandena som sagt antagas komma att utväljas —

Hur skall

arbetet i övrigt

bedrivas?

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

erhålla sex veckors ferier, skulle föredragningen kunna börja omkring

den 1 september året efter uppskattningsåret å dag, som presidenten bestämmer.

Vid beredningen av målen — varom mera nedan — skola föredrag am

dena arbeta envar under överinseende, enligt av presidenten fastställd

plan, av ordföranden eller ett av de kammarrättsråd, som skola deltaga

i målens avgörande. I avsikt att föredragningen skall kunna påskyndas

böra ordföranden och kammarrättsråden, med åtnjutande av ledighet från;

övriga göromål, under omkring tre fjärdedelar av den tid, vilken anslagits

åt föredragandena för beredande av föredragningen, eller ungefär från och

med den 1 maj året efter uppskattningsåret, genomgå eller förgranska

samtliga besvärsmål. -------------- ------- — — ---

Med en dylik anordning komma samtliga mål att underkastas noggrann

granskning av — utom föredraganden — två kammarrättsråd (eventuellt

ordföranden), av den ene efter det föredraganden berett men före det han

föredragit målet och av den andre efter föredragningen.

Visserligen kan mot den bär föreslagna anordningen den invändningen

resas, att det icke torde bliva möjligt att så planmässigt ordna arbetet, att

det kammarrättsråd, som före föredragningen granskat vissa mål, alltid

kommer att deltaga i avgörandet av samma mål. Ifrågavarande kammarrättsråd

kan nämligen av sjukdom eller annan viktig orsak bliva urståndsatt

att deltaga i det slutliga avgörandet av utav honom granskade mål,

varjämte det utan tvivel kan uppkomma svårighet att så jämnt fördela

målen mellan föredragandena och tjänstgöringen mellan kammarrättsråden,

att förenämnda önskvärda och eftersträvade parallellism alltid

blir till finnandes. Berörda invändning synes dock icke vara av den

beskaffenhet, att den hindrar ifrågavarande anordnings genomförande. Om

nämligen det kammarrättsråd, som före föredragningen granskar vissa

besvärsmål, genom någon anteckning å akten eller i akten inneliggande

förslag till beslut utmärker, att han granskat föredragandens beredning

av målet, och därvid gör de erinringar, vartill han funnit anledning, hava

de i målets avgörande deltagande ledamöterna av kammarrätten dock erforderligt

stöd vid avgörandet i en sådan granskning, även om det kammarrättsråd,

som verkställt nämnda förgranskning, icke själv deltager

i målets slutliga avgörande.

Beredningen av målen synes till främjande av det med reformen avsedda

syftet böra bedrivas efter i huvudsak följande linjer. Målen sorteras

dels länsvis och dels inom varje länsgrupp så, att mål av likartad beskaffenhet

beredas till föredragning i eu följd. Om det vid beredningen

befinnes, att vissa besvär böra ånyo kommuniceras eller att i något mål

utredning bör i visst avseende införskaffas eller att besvärshandlingarna behöva

kompletteras, sker den erforderliga åtgärden efter beslut därom av

det kammarrättsråd, som har att förgranska målet i fråga. (Principiellt

finnes en sådan befogenhet tillagd ledamot enligt § 12 i kammarrättens instruktion,

men erfordras måhända någon omformulering av det där

givna stadgandet.) Avsikten härmed är givetvis att i möjligaste mån

förebygga, att det vid föredragningen av målen uppkommer behov av

målets utställande till ny förklarings avgivande eller dylikt med ty åtföljande

försening av målets slutliga avgörande.

Föredragningen av målen synes böra äga rum så, att mål från samma

län föredragas i en följd, därvid mål av likartad beskaffenhet föredragas

i ett sammanhang. Hava mål från olika län men av likartad beskaffen
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

het sammanförts till en föredragande, skola givetvis dessa mål föredragas

i ett sammanhang. En dylik sa att säga koncentrerad föredragning, vilken

givetvis är av största värde, då man önskar uppnå största möjliga

såväl snabbhet som enhetlighet i avgörandet, synes möjlig att ernå endast

på den ovan föreslagna vägen, att en och samma föredragande föredrar

oavbrutet ett visst antal dagar i följd. Även med en dylik anordning lärer

det icke bliva möjligt att kunna inom ramen av 3—5 dagars föredragning

avgöra alla mål från de län, från vilka ett mera avsevärt antal mål

inkommit. Då det icke heller är lämpligt vare sig att av samma föredragande

kräva regelbundet återkommande föredragning oavbrutet under

längre tid än 3—5 dagar eller lämpligt att på olika föredragande

uppdela likartade mål från samma län, måste målen från de län, som

uppvisa ett större antal mål (ex: Kopparbergs län med över 1,000 besvär

över 1922 års allmänna fastighetstaxering), fördelas till föredragning

under en längre tid med intervaller i föredragningen, intervaller som då

få utfyllas med föredragning av mål från andra län av annan föredragande,

På sätt förut är anmärkt böra tillfälliga jämkningar i den

uppgjorda planen för föredragningen kunna verkställas.

Vid föredragningen böra föreligga av föredragandena utarbetade förslag

till beslut samt i mål, där sådant prövas erforderligt, tabellariska

uppställningar o. d. — på sätt praktiseras i regeringsrätten — varigenom

det blir möjligt för de i avgörandet deltagande ledamöterna att kunna

noggrant följa föredragningen utan att annat än undantagsvis behöva

göra egna anteckningar. Genom en sådan anordning böjr arbetet kunna

väsentligen underlättas, arbetstakten påskyndas och följaktligen arbetsresultatet

ökas. För de fall, då sådana av föredraganden fullständigt utarbetade

uppställningar icke kunna anses erforderliga, böra förefinnas

formulär, så uppställda, att ledamöterna vid föredragningen endast hava

att å vederbörliga ställen ifylla de i målet föreliggande, av de olika instanserna

fastställda värdesiffrorna m. m. för att därefter hava en klar

överblick av läget.

Bestämmelse synes böra meddelas därom, att samtliga ledamöter av avdelningen

för fastighetstaxeringsmål skola vid förefallande behov på kallelse

av presidenten infinna sig till plenum i avdelningen för överläggning

om principfrågor eller eljest.»

Härefter avhandlas i promemorian vissa detaljer rörande avfattande

och expedierande av kammarrättens beslut m. m., på vilka frågor det saknas

anledning att nu närmare ingå. I

I avseende å den förändring i kammarrättens sammansättning, som

skulle erfordras för tillgodoseende av förut angivna önskemål, framhålles

i promemorian, hurusom olika förslag framkommit och fortsattes:

»Sålunda bär med hänsyn till den allt mera ökade balansen av oavgjorda

mål i regeringsrätten därifrån framkastats tanken på att mål angående

fastighetstaxering icke vidare skulle få fullföljas till regeringsrätten

(se andra huvudtiteln 1926 sid. 13), varvid torde hava förutsatts,

att kammarrätten skulle erhålla eu något starkare sammansättning än

som vid handläggning av beskattningsmål nu är förhållandet.

I do yttranden, som avgivits över taxer in gsfö rsl aget (so kammarrättens

utlåtande den 9 januari 1926) hava uppslag till förändring av kam
-

Kammarrättens

sammansättning.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

. Kung1. Mai ds proposition Nr 210

marrättens sammansättning framkommit. Olika länsstyrelser hava sålunda

ifrågasatt, att kammarrätten vid handläggning av fastighetstaxeringsmålen

skulle i en eller annan form förstärkas med personer, som

ägde sakkunskap i avseende ä värdering av fast egendom. Denna tanke

har i viss mån upptagits av kammarrätten, som vidare framhållit, att det

ur synpunkten av ett snabbare slutligt avgörande av förevarande mål

kunde vara lämpligt att låta kammarrätten bliva sista instans i dessa

mål, varvid dock av kammarrättens ställning såsom högsta instans enligt

sakens natur måste följa uppställandet av vissa villkor i avseende på

domstolens sammansättning och beslutförhet i hithörande mål.

Vad först angår den förstärkning av kammarrätten, som skulle betingas

av domstolens ställning såsom sista instans i fastiglietstaxeringsmålen,

så synes denna böra bestå däri, att det förhindras, att lagfarna

ledamöter med lägre ställning än kammarrättsråd få deltaga i avgörandet

av dessa mål.

Beträffande åter den förstärkning av kammarrättens sammansättning,

som betingas av önskemålen att tillföra kammarrätten ökad sakkunskap i

avseende å värdering av fastighet, så sjmas olika vägar kunna väljas för

att nå det åsyftade målet.

Den sakkunskap, som därvid synes eftersträvansvärd, torde böra omfatta

dels — särskilt med hänsyn till de egenartade bestämmelser i avseende

å värdering av skog och skogsmark, som nu gälla och få antagas

komma att i huvudsak bliva oförändrade, samt den stora betj''delse, som

vid fastighetstaxeringarna måste tillmätas ett riktigt värdesättande av

skogsmark och skog — sakkunskap härutinnan, dels en vidsträckt och allsidig

sakkunskap i avseende å värdesättning av fast egendom, såväl jordbruks-

som annan fastighet, samt fastighetsförhållandena i allmänhet inom

landet, dels och om möjligt ortskännedom.

Den avdelning inom kammarrätten, vilken skulle såsom högsta instans

handlägga fastighetstaxeringsmålen, borde ur här angivna sjmpunkter

utgöras av dels lagfarna och dels icke lagfarna ledamöter. Antalet i målens

avgörande deltagande ledamöter synes böra bestämmas till högst

fem. I sådan händelse vinnes i denna del överensstämmelse med t. ex.

regeringsrätten, varförutom ett större antal ledamöter lätt kan verka

Dängande och hindrande vid arbetet.

De lagfarna ledamöternas antal lärer å ena sidan utan tvivel böra utgöra

minst tre, men synes å andra sidan kunna begränsas till denna siffra.

Av dessa ledamöter bör det tillkomma eu att i egenskap av ordförande

leda arbetet å avdelningen. Det vore givetvis av största värde, om ordförandeskapet

kunde övertagas av presidenten i kammarrätten. Därest

emellertid arbetet med målens avgörande skall bedrivas med den intensitet,

som ovan är förutsatt, torde det bliva fullkomligt omöjligt för presidenten

att medhinna skötandet av såväl nämnda ordförandeskap som

de redan nu till presidentämbetet hörande göromålen. Man torde därför

hava att välja mellan att antingen låta presidenten utöva ordföran Skåpet

å förevarande avdelning inom kammarrätten — i vilket fall det torde

bliva erforderligt att förordna ställföreträdare för presidenten under hela

den säkerligen rätt så avsevärda tid, varunder arbetet med fastighetstaxeringsmålens

avgörande pågår — eller förordna ett kammar rättsri»d

till ordförande å avdelningen i fråga. Vilkendera vägen som väl jas, synes

den draga med sig vissa konsekvenser i kostnadsavseende. I det hirra

fallet måste — under förutsättning att ett kammarrättsråd förordnas till

ställföreträdare för presidenten — samma kammarrättsråd befrias från

fullgörande av de till hans ämbete hörande göromålen under den tid lian

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

tjänstgör såsom presidentens ställföreträdare samt eventuellt vikarie för

honom förordnas, varjämte det svårligen synes kunna undvikas att, då

kammarrättsråd under så lång tid, som här lärer bliva förhållandet, de

facto tjänstgör såsom president, tillerkänna honom en avlöningsförstärkning

av minst 1,000 kronor för år i form av arvode eller på annat sätt.

Bland de konsekvenser, som en dylik anordning skulle medföra, är emellertid

att märka, att icke presidenten utan hans ställföreträdare komrne

att i egenskap av ordförande leda det synnerligen viktiga arbetet inom

lagavdelningen inom kammarrätten. I det senare fallet åter synes kostnadsfrågan

inskränka sig till att det kammarrättsråd, som förordnas till

ordförande å avdelningen, tillerkännes ett arvode på sätt och till belopp,

som är bestämt för ordförande å division inom hovrätt, eller 500 kronor

för år. Ett dylikt arvode synes fullt befogat med hänsyn till det ansvarsfulla

och även i kvantitativt avseende betydande arbete, som — därest

den förut antydda arbetsplanen genomföres — kommer att vila på ordföranden.

Det kommer nämligen att åligga denne att dels förgranska

omkring 900 mål, dels deltaga i avgörandet av i det närmaste samtliga mål,

som föredragas inom avdelningen, varav följer, att ansvaret för enhetlighet

i avgörandet kommer att särskilt påvila ordföranden, dels leda arbetet

å avdelningen samt tillse, att detsamma bedriv-es i stadgad ordning

och utan onödig tidsutdräkt ävensom att vederbörande tjänstemän fullgöra

sina skyldigheter, såvitt avdelningen angår, dels och jämte vederbörande

kontrollant bära det närmaste ansvaret för justeringen av avdelningens

protokoll.

Det synes undertecknad av ovan anförda skäl böra förordas, att de lagfarna

ledamöterna å avdelningen skola intaga kammarrättsråds ställning,

att en av dem, som tillika förordnas till ordförande, utses av Kungl.

Maj:t, samt afl övriga av presidenten indelas till tjänstgöring å avdelningen

i fråga. Vid förfall för ordföranden synes böra gälla vad för motsvarande

fall är stadgat beträffande Svea hovrätt. Vid förfall för ett av

de till tjänstgöring å avdelningen indelade kammarrättsråden, torde annat

kammarrättsråd böra inkallas.

Enligt instruktionen för kammarrätten må presidenten deltaga i handläggning

aiT mål och ärenden i stället för kammarrättsråd. Därest han

deltager i domstolsarbetet inom avdelningen för fastighetsmål, bör det

givetvis tillkomma honom att i egenskap av ordförande leda förhandlingarna

därstädes.

Om de lagfarna ledamöternas antal bestämmes till tre av fem, återstå

två ledamotsplatsor för icke lagfarna, ledamöter.

Därest en ledamot skulle äga speciell ortskänncdom, torde i varje fall

icke kunna utses flera sådana ledamöter än en ordinarie för varje län (här

nedan benämnd länsrepresentant). Denne skulle givetvis tjänstgöra i

domstolen, då mål frun det län han representerade där handlades. Beträffande

de större länen bleve det kanske icke alltid så lätt att finna cn

länsrepresentant, som ägde sådan ortskännedom rörande hela länd, att

den kunde anses fylla det önskvärda kravet på sakkunskap. Även bortsett

härifrån bleve det säkerligen ej sällan förenat med svårigheter att

finna på området sakkunniga personer, i all synnerhet som länsrepresentanterna

näppeligen torde kunna utses ur kretsen av länsuppskattningsnämndens

ledamöter. Det måste nämligen anses strida mot allmänna

processregler, att en person, som i föregående instans deltagit i måls avgörande,

finge taga befattning med samma mål i högre instans, när denna

såsom kammarrätten är organiserad icke såsom nämnd utan såsom dom
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

stol. Å andra sidan måste det antagas bliva till avsevärt binder vid personvalet

att icke kunna till länsrepresentant utse en ledamot av länsuppskattningsnämnden,

enär det måste förutsättas, att den bästa sakkunskapen

på ifrågavarande område finnes samlad där. Man torde ep heller

kunna förneka den möjligheten, att det — även med den bästa vilja hos

länsrepresentanten att opartiskt fullgöra sitt uppdrag — kan komma att

inträffa, att orts- och bygdeintressen omedvetet komma att påverka länsrepresentantens

votum på bekostnad av rent sakliga och objektiva rättsgrunder.

»!

I promemorian framhålles vidare, hurusom det ur praktisk synpunkt och

med tanke på arbetets jämna gång, säkerligen mången gång vore till hinder

med en bestämmelse om att länsrepresentant skulle deltaga i handläggningen

av fastighetstaxering smal. Föredragningen av mål från visst

län kunde komma att pågå vissa dagar i sträck, varefter avbrott i föredragningen

måste ske ett större antal dagar. Länsrepresentanten skulle

vid sådant förhållande nödgas göra kanske ett stort antal resor fram

och tillbaka mellan hemorten och Stockholm. Ur statens synpunkt

bleve en .sådan anordning kostsam, men måhända ännu betänkligare

vore, att det säkerligen bleve mycket svårt att från varje län förvärvm

en för ändamålet lämplig person, som vore villig att under kanske en

längre tid vissa dagar infinna sig i Stockholm för deltagande i domstolsarbetet.

Och att den tid, varunder ett dylikt förhållande kunde fortfara,

kunde i vissa fall bliva avsevärd, torde framgå av den omständigheten,

att samtliga mål från ett län — såsom fallet var beträffande Kopparbergs

län efter 1922 års allmänna fastighetstaxering — kunna överstiga tusentalet.

Härefter heter det i promemorian sålunda:

.»På sätt förut anmärkts skulle målen — väl beredda — i regel föredragas

länsvis. Trots den mest noggranna beredning torde det icke kunna

undvikas, att ett eller annat mål rörande taxering av fastighet inom visst

län icke skulle kunna behandlas eller slutligen avgöras i samband med

huvudmassan av målen från samma län. Det bleve onekligen både tyngande

på arbetet och till synes onödigt kostsamt att för handläggning av

måhända ett enda mål nödgas inkalla vederbörande länsrepresentant från

eu kanske långt avlägsen landsända.

En bestämmelse om att länsrepresentant ovillkorligen skall deltaga i

avgörandet av målen skulle även omöjliggöra en sådan anordning av föredragningen,

som avsetts och som vore synnerligen lämplig, nämligen att

likartade mål från olika län skulle föredragas i ett sammanhang.

Det måste slutligen antagas bliva förenat med betydande svårigheter

att kunna inom kammarrätten med någon större noggrannhet beräkna,

när föredragningen av mål från ett visst län skall taga sin början, i all

synnerhet som denna beräkning måste verkställas i så pass god tid, att

vederbörande länsrepresentant får tillfälle att ordna sina privata angelägenheter,

så att han kan den avsedda tiden vistas i Stockholm för deltagande

i domstolsarbetet. Och skulle länsrepresentanten bliva förhindrad

att infinna sig på utsatt tid — något som måste antagas inträffa

desto oftare ju senare han kallas till tjänstgöring — skulle hans uteblivande

komma att utgöra ett väsentligt hinder för arbetets jämna gång.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210

Det torde beträffande honom knappast låta sig göra att föreskriva, att

hans utevaro icke får hindra arbetet med målens handläggning, ty om

hans närvaro vid handläggningen och deltagande vid avgörandet av malen

anses särskilt värdefullt, måste det anses innebära en orättvisa gentemot

de skattskyldiga, att — beroende på rena tillfälligheter — somliga

av dem finge sina mål avgjorda med hans medverkan men andra utan

densamma, I all synnerhet torde detta betraktelsesätt vara befogat, som

länsrepresentantens utevaro i förekommande fall kan antagas bomma att i

regel inträffa just vid föredragningen av de första målen från länet i

fråga, vid vilka måls handläggning hans utevaro givetvis vore att ännu

mera. beklaga än längre fram, då domstolens övriga ledamöter förut fått

tillfälle att taga del av hans allmänna synpunkter.

Ehuru det .särskilt i vissa mål skulle kunna vara av värde, att i .målets

avgörande deltoge eu person med god kännedom om de för länet i fråga

speciella förhållanden, som kunna influera på fastighetsvärdena därstädes,

och tilläventyrs kännedom om den ifrågavarande orten, synas av

ovan anförda skäl så avsevärda hinder möta för tankens genomförande i

praktiken, att man torde nödgas avstå därifrån. Det bör därvid för

övrigt ihågkommas, att en ej oväsentlig del av den sakkunskap, som genom

länsrepresentanten skulle tillföras kammarrätten, kan komma domstolen

till godo på en annan och betydligt enklare väg. Föreskrift kan

nämligen meddelas därom, .att kammarrätten före den 1 april året efter

uppskattningsåret skall tillhandahållas dels en avskrift av det i 23 § 4

stycket i de sakkunnigas förslag till taxering,sfönordning omförmälda

protokoll, dels en avskrift av eller redogörelse för den förberedande utredning

för värdesättning av skogsmark och växande skog, varom talas i

24 § av förslaget, dels avskrifter av berednings- och uppskattningsnämndernas

protokoll (jämför 28 § i förslaget), dels och en redogörelse av landskamreraren

över de principer, som länsuppskattningsnämnden följt vid

fastighetstaxeringen, eventuellt de avvikelser, som skett i principiellt avseende

från av uppskattningsnämnderna g jorda taxeringar (jämför 34

och 36 §§ samt 40 § 3 inom. i förslaget).

Ifrågasättas kunde, om icke en länsrepresentant kunde representera

flera angränsande län med likartade fastighetsförhallanden. De praktiska

olägenheter, som följa med eu anordning, enligt vilken en länsrepresentant

förordnas för varje län, bleve därigenom visserligen delvis men säkerligen

ingalunda helt undanröjda, men å andra sidan bleve den sakkunskap,

länsrepresentanten skulle besitta, givetvis av betydligt mindre värde,

vadan icke heller eu sådan anordning ansetts böra förordas.

Man kunde vidare tänka sig att tillgodose kravet på ortskännedom inom

kammarrätten genom att domstolen tillerkändes befogenhet att i fall av

behov inkalla en länsrepresentant .såsom sakkunnig utan rätt att deltaga i

beslutet. Bortsett från att en .sådan anordning, som skulle kräva vissa

måls förnyade föredragning, skulle verka mycket hindersamt för arbetets

jämna gång och ärendenas skyndsamma behandling, kan det befaras, att

länsrepresentantens medverkan icke finge samma objektiva värde, om han

endast yttrade sig såsom sakkunnig och icke såsom domare. Icke heller

donna utväg synes därför böra anlitas.

De hinder, som sålunda möta för genomförande av en anordning, enligt

vilken en länsrepresentant är bisittare i kammarrätten vid

taxeringsmålens avgörande, ii ro icke i tillnärmelsevis samma grad till

finnandes i fråga om de icke lagfarna ledamöter, som ifrågasatts i syfte

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

att tillförsäkra kammarrätten erforderlig- sakkunskap i fråga om värdesättning

av fastighet utan hänsyn tagen till deras ortskännedom. De kunna

visserligen icke komma att äga en sådan ortskännedom, som man kunde

påräkna hos länsrepresentanter, men det torde bliva lättare att för uppdraget

förvärva personer med på en gång allsidig kompetens och förmåga

av bedömande efter objektivt rättvisa grunder.

Vad angår det antal icke lagfarna ledamöter, som bör stå till förfogande

för att inkallas till tjänstgöring, torde följande vara att beakta. Inom

deras krets böra finnas personer, som besitta sakkunskap i fråga om dels

värdering av skogsmark och växande skog ävensom skogsförhållandena i

allmänhet inom landet, dels värdesättning av fast egendom och fastighetsförhållandena

i allmänhet inom landet. Med hänsyn till de olika slagen

av fastigheter höra särskilda sakkunniga finnas att tillgå i avseende å dels

jordbruksfastigheter, dels ock annan fastighet, särskilt bostads- och industrifastigheter.

För att tillgodose här angivna krav torde erfordras ett

antal av sex personer, av vilka två böra vara skogssakkunniga, två sakkunniga

beträffande jordbruksfastigheter samt två sakkunniga i fråga

om annan fastighet.

Ifrågavarande personers sakkunskap hör vara grundad övervägande på

praktisk erfarenhet och mindre med huvudvikten lagd på teoretisk utbildning.

Även andra skäl påkalla, att icke lagfarna ledamöter utses till ett antal

av minst sex. Enligt den ovan antydda arbetsplanen skulle arbetet

med målens avgörande bedrivas oavbrutet vecka efter vecka under omkring

ett och ett halvt års tid med avbrott för endast de tider, då kammarrättsråden

åtnjuta ferier eller inskränkning i tjänstgöringen såsom

vid årsskiftena och påsk. Det är säkerligen omöjligt att för uppdraget

förvärva kvalificerade personer, som äro beredda att oavbrutet under en

så lång tidsperiod ägna hela sin tid och arbetskraft åt domstolsarbetet.

Med hänsyn dels till arbetets formering och dels till de icke lagfarna

ledamöterna synes avbrott i arbetet böra göras vid påsk för tiden från

och med måndagen före till och med lördagen efter påsk eller under tretton

dagar.

Genom att äga tillgång till ett så pass stort antal som sex icke lagfarna

ledamöter skulle det bliva möjligt dels att bereda dem erforderlig ledighet

från domstolsarbetet och dels ock framför allt att i stor utsträckning vid

handläggningen av olika mål inom kammarrätten hava tillgång till två

ledamöter med just den speciella form av sakkunskap, som vid målens

avgörande vore av värde och betydelse. Det måste t. ex. vid avgörandet

av mål rörande taxering av fastigheter i Stockholm eller andra städer,

eller industrisamhällen vara av värde, att i avgörandet deltaga icke lagfarna

personer med sakkunskap rörande bostads- och industrifastigheter,

medan de skogs- och jordbrukssakkunniga ledamöterna böra inkallas till

tjänstgöring företrädesvis vid avgörandet av besvär i fråga om taxering

av sådana fastigheter, där deras sakkunskap kan komma till isin rätt. Det

torde höra tillkomma presidenten att efter samråd med ordföranden å avdelningen

bestämma, vilka icke lagfarna ledamöter som skola inkallas till

tjänstgöring.

Det går givetvis icke an att föreskriva, att vid avgörandet av vissa

mål ledamöter med viss speciell sakkunskap ovillkorligen skola deltaga,

ty i sa fall skulle (Samma olägenheter och hinder för arbetets jämna gång

uppkomma, som inkallandet av länsrepresentanter, enligt vad förut på
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

159

pekats, skalle medföra. Men därest arbetet planlägges på det sätt, för

vilket ovan redogjorts, d. v. s. så att likartade mål föredragas gruppvis

i följd, torde det bliva möjligt att i stort sett ordna så, att i målens avgörande

deltaga sådana icke lagfarna ledamöter, som besitta den därvid

värdefulla speciella sakkunskapen.

Ledamot, varom bär är fråga, synes icke höra äga rätt att utebliva utan

efter av presidenten därtill lämnat medgivande. Vid kortare — till exempelvis

3 eller 4 dagar begränsad ledighet — synes annan icke lagfaren

ledamot icke behöva inkallas. Föreskrift synes därför böra meddelas dels

om vad nyss är sagt och dels därom att nu ifrågavarande mål skola handläggas

av fem ledamöter, så ock av fyra, då dessa äro ense om slutet.

Däreist vid måls handläggning av fyra ledamöter skiljaktig mening yppas,

bör således målets avgörande uppskjutas, så att den femte ledamoten,

d. v. s. i regel den andre icke lagfarne ledamoten, får tillfälle att göra

sina synpunkter gällande i domstolen.

De sålunda föreslagna icke lagfarna ledamöterna torde böra förordnas

av Kungl. Maj:t. Skulle länsrepresentant anises böra vara ledamot i stället

för en av dem eller jämte dem, synes även denne — med hänsyn till

att det är fråga om ledamotskap i en överdomstol — böra förordnas av

Kungl. Maj:t. Beträffande länsrepresentantema synes förslag böra avgivas

av vederbörande länsstyrelse.

De icke lagfarna ledamöterna böra intaga full ledamotsställning å förevarande

avdelning inom kammarrätten, d. v. s. vid fastighetstaxeringsmålens

handläggning och avgörande, och hava således att i egenskap av domare

avlägga domareed.

Enligt det här uppgjorda förslaget skulle alltså en särskild avdelning

av kammarrätten handlägga fastighetstaxeringsmål. Denna avdelning

.skulle utgöras av ordförande, 2 kammarrättsråd och 2 icke lagfarna ledamöter.

»

Handläggningen

av

andra fastighetstaxeringsmål

än förut

är sagt.

»Fastighetstaxeringsmål kunna emellertid även i annan ordning komma

under kammarrättens bedömande, nämligen:

1) genom anlitande av den särskilda besvärsrätt, varom stadgats i 55 §

av taxeringsförslaget;

2) genom besvär över särskild fastighetstaxering enligt 169 och 170 §§

i taxeringsförslaget; samt

3) genom besvär, vari yrkas att -— med tillämpning av kammarrättens

förut meddelade beslut i fråga om taxering av viss fastighet vid allmän

fastighetstaxering — rättelse skall vidtagas i sådan taxering av samma

fastighet, som ägt rum annat år än det första i viss taxeringsperiod, vilka

besvär enligt rådande praxis torde upptagas till prövning av kammarrätten

oberoende av den tid, inom vilken de anförts.

Enligt taxeringsförslaget skulle mål av nyss angivna tre slag icke avgöras

av riksuppskattningsnämnden utan av kammarrätten i hittills gällande

eller praktiserad ordning.

Här ifrågavarande mål måste antagas bliva relativt få till antalet. Vad

I det föregående hava åsyftats endast mål angående besvär över läns,

uppskattningsnämnds beslut i fråga om vid allmän fastighetstaxering

vidtagen taxering av fastighet.

Börande handläggningen av andra fastighetstaxeringsmål yttrar Norrman

följande:

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

särskilt angår de mål, som inbegripas i gruppen 3), bliva desamma dels

— enär restitution av skatt, sedan det vid allmän fastighetstaxering åsätta

taxeringsvärdet blivit nedsatt, enligt inom kammarrätten tillämpad praxis

medgives icke blott för det första året i taxeringsperioden utan även för

de följande åren, under vilka taxeringsvärdet skall oförändrat gälla —

mycket få till antalet dels ock undantagslöst av mycket enkel beskaffenhet,

enär det i dem enligt sakens natur endast är fråga om tillämpning

av ett kammarrättens föregående beslut. Mål, som inbegripas i gruppen

2), torde avse, utom frågor angående misskrivning eller annat förbiseende

vid taxeringen, dels rena rättsfrågor och dels sådana uppskattningisfrågor,

i vilkas avgörande icke lagfarna ''ledamöter ansetts böra deltaga, då det

gällt klagan över länsuppskattningsnämnds beslut rörande taxering av

fastighet vid allmän fastighetstaxering.

Det torde knappast vara lämpligt att av nu ifrågavarande mål bryta ut

en viss grupp och föreskriva, att kammarrätten vid avgörandet av mål,

som tillhöra denna grupp, skall hava en annan sammansättning än den

vid fastighetstaxeringsmål regelmässiga. Man torde hava att välja mellan

antingen att låta alla fastighetstaxeringsmål behandlas på samma

sätt, »om förutsatts komma att äga ram beträffande besvär över länsuppskattningsnämnds

beslut rörande taxering av fastighet vid allmän fastighetstaxering,

eller att föreskriva, att samtliga nu ifrågavarande mål skola

handläggas och avgöras på sätt som gäller om besk åtta i ngsmål i övrigt

inom kammarrätten. I sistnämnda fall synes det dock nödvändigt att i

rättssäkerhetens intresse och ur synpunkten av enhetlighet i avgörandet

bestämma, att dessa mål skola avgöras av eu avdelning, där ledamöterna

hava kammarrättsråds ställning och som om möjligt utgöres av de kammarrättsråd,

vilka deltaga eller senast deltagit i avgörandet av mål rörande

taxering vid allmän fastighetstaxering.

Vilkendera vägen man väljer kommer den att föranleda någon om också

obetydlig rubbning i kammarrättens arbete i övrigt, i det att ledamöternas

indelning till tjänstgöring på de olika avdelningarna inom kammarrätten

måste tillfälligt ändras. Skola de icke lagfarna ledamöterna

inkallas för dessa måls avgörande, uppkommer någon kostnad i anledning

därav. Då ett dylikt inkallande emellertid icke lärer behöva ske

mera än en eller annan gång om året för några dagar, blir kostnaden

mycket oväsentlig.

I valet mellan här angivna vägar har det synts undertecknad bäst och

riktigast att låta alla fastighetstaxeringsmål undergå samma behandling.

Anses så böra förfaras, torde föreskrift höra meddelas därom, att vederbörande

länsstyrelse skall hava avlämnat fastighetstaxeringsmål av nu

ifrågavarande slag till kammarrätten före den 1 april året efter uppskattningsåret

eller, där så icke kan ske, såsom i fråga om besvär enligt 55 och

170 §§ i taxeringsförslaget och besvär, som avses i gruppen 3) här ovan,

inom tre månader efter det att besvären inkommit till länsstyrelsen.»

Bär kammar- I promemorian behandlas härefter huvudfrågan, om kammarrätten hör

TuiTi "stans Afföra sista instans i fastighetstaxeringsmålen och anföres därom följande:

i fastigheta- »I det föregående hava åtskilliga åtgärder ifrågasatts i syfte att vinna

taxerings- snabbare handläggning av fastighetstaxeringsmålen, iså att utfallet av all111

en'' män fastighetstaxering kan bliva slutgiltigt långt tidigare än som nu äT

fallet. Man kan — på sätt förut anmärkts —• hava grundad anledning

förmoda, att, därest berörda åtgärder vidtagas, samtliga mål rörande

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

taxering av fast egendom vid allmän fastighetstaxering skola vara slutligt

avgjorda av kammarrätten under hösten andra året efter uppskattningsårets

utgång, många mål givetvis mycket tidigare. Därigenom skulle

en väsentlig förbättring inträda i jämförelse med nuvarande förhållanden,

under vilka ännu vid 1926 års utgång icke samtliga hos kammarrätten

anförda besvär rörande 1922 års allmänna fastighetstaxering blivit av

kammarrätten avgjorda och endast ett mycket ringa antal av de till regeringsrätten

fullföljda målen där avgjorts. Därest regeringsrätten bibehålies

såsom sista instans i dessa mål, kommer emellertid denna vinst av

den föreslagna reformen att i rätt avsevärd man förminskas. Ur denna

synpunkt är det således önskvärt, att kammarrätten göres till sista instans

i dessa mål.

Åtgärden torde därjämte vara i hög grad påkallad av behovet att minska

den redan Sfastighetstaxeringsmålen förutan istarka tillströmningen av

mål till regeringsrätten. Enligt från finansdepartementet lämnad uppgift

hava under år 1926 till departementet för handläggning av regeringsrätten

inkommit 1,186 mål samt av regeringsrätten på föredragning från

samma departement avgjorts 803 mål. I 12 mål hava besvären återkallats.

Antalet till och med utgången av år 1926 till finansdepartementet inkomna

mål rörande taxering av fast egendom vid 1922 års allmänna fastighetstaxering

samt åren 1923—1925 utgjorde tillhopa 578 stycken. Denna

siffra kan emellertid icke vara slutgiltig redan av det skälet, att'' kammarrätten,

som nyss anmärkts, ännu icke avgjort alla där anförda besvär rörande

1922 års taxering. I vad mån antalet kommer att ökas är dock

svårt att avgöra, men det kan antagas komma att uppgå till omkring

800 mål.

Då det ansetts skola vara av intresse att känna, i vad män de hos regeringsrätten

fullföljda besvären röra rättsfrågor eller uppskattningsfrågor,

har inom .finansdepartementet en undersökning verkställts rörande

arten i berörda avseende av de besvär, vilka anförts hos regeringsrätten

rörande taxering av fast egendom vid 1922 års allmänna fastighetstaxering

och följande år i den taxeringsperiod, som började med år 1922.

Såsom nyss anmärkts utgör sammanlagda antalet vid 1926 års utgång

anförda besvär i dylika mål 578. Då i några mål talan förts rörande flera

års taxeringar, har i nedanstående redogörelse för resultatet av nyssnämnda

undersökning vart och ett av dessa mål behandlats såsom lika många

mål som de års taxeringar, varom fråga varit, och har av sådan anledning

antalet besvärsmål där utförts med 609.

Berörda undersökning har givit följande resultat:

Hos regeringsrätten anförda besvär i mål rörande taxering av fast egendom år

1922 och följande år:

Taxeringsår

Mål,

»om innefatta besvär rörande

Summa

rättsfråga

Antal | Procent

uppskattningsfråga

Antal

Procent

Antal

Procent

1922 .................................

87

,8,

378

81.:i

465

100. o

1923 .................................

t;r,

82.5

14

17.5

80

100.o

1924 .................................

29

57.8

19

42.2

45

100. o

1925 .................................

9

60. o

9

40.o

15

100. o

Okänt .............................

1

25,n

3

75.0

4

100.0

Smil in a

189

31.o

420

9:t.o

609

109.o

Bihanq till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO käft. (Sr 210.) 11

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 62

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

I ovanstående redogörelse liar till gruppen rättsfrågor hänförts mål,

däri talan förts — antingen enbart eller jämte uppskattningsfråga — rörande

fråga, om den såsom fastighet taxerade egendomen utgör fastighet

eller ej, eller om subjektiv skattskyldighet (3 § bevillningsförordningen)

eller objektiv skatteplikt (5 § första, andra och tredje styckena i bevillningsförordningen)

förelegat.

Ehuru, på sätt nyss anmärkts, ytterligare besvär till ett ej oväsentligt

antal kunna förväntas komma att anföras hos regeringsrätten rörande

taxering av fast egendom under år 1922 och andra år i därpå följande

taxeringsperiod, torde ovanstående statistik dock kunna tillmätas ett visst

värde, då densamma får antagas visa åtminstone i stort sett förhållandet

mellan antalet rättsfrågor och antalet uppskattningsfrågor i de fastighetstaxeringsmål,

som dragas under regeringsrättens prövning.

Man torde sålunda med stöd av denna statistik kunna beräkna antalet

av de 1922 års allmänna fastighetstaxering berörande besvär, som innefatta

talan i en rättsfråga av nyss angivet slag, till omkring en femtedel

av hela antalet besvärsmål. Procentuellt synes antalet dylika mål vara

betydligt högre för de följande åren i taxeringsperioden, tydligen beroende

på den omständigheten, att de skattskyldiga, när det gäller en uppskattningsfråga,

i regel anföra besvär i laga tid endast över den allmänna

fastighetstaxeringen men, när det gäller en rättsfråga, oftare eller måhända

alltid klaga särskilt angående varje års i taxeringsperioden taxering.

Det torde emellertid knappast vara troligt att — under förutsättning av

i stort sett oförändrad lagstiftning på fastighetsbeskattningens område —

antalet hos regeringsrätten anförda besvär rörande dylika rättsfrågor

vid taxering av fastighet blir förhållandevis lika stort i framtiden. Man

måste nämligen ihågkomma, att det år 1920 genomfördes vittgående ändringar

i lagstiftningen i fråga om den objektiva skatteplikten, och det

är därför naturligt, att det under de närmaste åren därefter uppstått en

starkare tillströmning till den högsta instansen av mål rörande dessa

frågor.

Föreliggande spörsmål bör emellertid i främsta rummet bedömas ur synpunkten,

om det med hänsyn till rättssäkerheten kan var tillräckligt med

kammarrätten såsom enda instans över nämnderna.

I fråga härom har kammarrätten i sitt förut åberopade utlåtande över

taxeringssakkunnigas förslag yttrat i huvudsak följande: Från de sakkunnigas

synpunkt i fråga om behovet av en eller två överinstanser kunde

några berättigade invändningar icke gärna göras mot att låta kammarrätten

bliva sista instans i fastighetstaxeringsmålen. Intresset av tillgång

till regeringsrätten såsom högsta instans skulle förnämligast ligga i möjligheten

att få föreliggande rättsfrågor prövade ännu en gång. I betraktande

av det ej heller av kammarrätten — lika litet som av taxeringssakkunniga

— bestridda förhållandet, att i fastighetstaxeringsmålen uppskattningsfrågorna

vore de vanligaste och praktiskt mest betydelsefulla

och att de juridiska tvistepunkterna där spelade en mera underordnad

roll än t. ex. i inkomsttaxeringsmålen, torde det dock få anses tillräckligt

sörjt för ett noggrant och tillförlitligt slutbedömande av dylika spörsmål

inom fastighetstaxeringen genom den insikt och erfarenhet, som borde

förutsättas samlad i kammarrätten, och detta så inycket hellre som av

kammarrättens ställning såsom högsta instans enligt sakens natur måste

följa uppställandet av vissa villkor i avseende på domstolens sammansättning

och beslutförhet i hithörande mål. I detta hänseende borde för be
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

slutförhet uppställas kravet, att i avgörandet deltoge tre ledamöter, samtliga

med ställning som kammarrättsråd, vartill tilläventyrs komme vederbörande

— av kammarrätten ifrågasatt — länsrepresentant. Därjämte

finge föreskrifter givetvis lämnas till förekommande av stridiga beslut i

principfrågor o. s. v.

Vad angår de fastighetstaxeringsmål, där tvistefrågan icke är av juridisk

utan uppskattningsnatur, måste vederbörande nämnder anses äga

full kompetens för målens avgörande. De av kammarrätten uppställda

villkoren för reformens genomförande synas vara uppfyllda, vad nyssnämnda

mål beträffar, därest arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande

inom kammarrätten ordnas efter i huvudsak de linjer, som i det

föregående angivits, samt kammarrätten erhåller den sammansättning,

som där föreslagits. Det måste vid sådant förhållande enligt undertecknads

mening anses fullt tillräckligt med kammarrätten såsom enda överinstans

i mål rörande uppskattningsfrågor.

Beträffande de fastighetstaxeringsmål, i vilka tvistefrågan är av juridisk

art, ställer sig saken något annorlunda. Nämnderna kunna icke anses

i dessa eller åtminstone icke i alla dessa frågor besitta full kompetens

eller obestridd auktoritet, Om kammarrätten göres till sista instans i dessa

mål, komma de att handläggas av allenast en myndighet med domstols

kompetens och organisation. Visserligen äro rättsfrågorna hos kammarrätten

relativt mycket fåtaliga i förhållande till uppskattningsfrågorna

och visserligen kunna de förra, åtminstone för det stora flertalet skattskyldiga,

anses praktiskt mindre betydelsefulla än de senare, men å andra

sidan blir enligt sakens natur ett avgörande i rättsfrågor på ett helt annat

sätt bindande för framtiden — låt vara att beslutet formellt endast avser

det föreliggande taxeringsåret — än avgörandet i omdömesfrågor sådana

som uppskattningsfrågorna. Den omständigheten, att inom kammarrätten

två icke lagfarna ledamöter skola deltaga i avgörandet av fastighetstaxeringsmål,

något som utgör en särskild styrka med avseende å uppskattningsfrågorna,

kan ingalunda tillmätas samma värde med avseende

å rättsfrågorna, utan får snarare anses utgöra ett hinder för att låta kammarrätten

såsom sista instans avgöra rättsfrågorna.

Även om man kan våga räkna med att före nästa allmänna fastighetstaxering

regeringsrätten kan hinna att meddela beslut i flertalet mål rörande

rättsfrågor, så att vägledande prejudikat då komma att föreligga i

en hel del fall. kan det dock icke gälla alla frågor av rättsligt oklar innebörd.

Nya tvistefrågor kunna uppkomma, särskilt om lagstiftningen i en

eller annan del ändras. Ur rent principiell synpunkt torde det därför vara

att förorda, att de i fastighetstaxeringarna ingående rättsfrågorna fortfarande

kunna dragas under regeringsrättens prövning.

Vid sådant förhållande uppstår spörsmålet om vilka frågor böra i nu

förevarande avseende hänföras till rättsfrågor samt om eller i vad män ett

dylikt särskiljande av rätts- och uppskattningsfrågor kan utan mera avsevärda

olägenheter praktiskt genomföras.

Därest begreppet rättsfrågor fattas så pass snävt som skett vid upprättandet

av den statistik, för vilken redogörelse nyss lämnats, torde man

icke kunna göra gällande, att alla i fastighetstaxeringar ingående rättsfrågor

bliva därunder inbegripna. Även andra frågor än de där såsom

rättsfrågor betecknade måste sägas till en ej oväsentlig del innefatta

spörsmål av juridisk art.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Sålunda lärer frågan, om en fastighet bör taxeras såsom jordbruksfastighet

eller såsom annan fastighet, åtminstone formellt vara avo ^

vägande juridisk art. Samtidigt är detta emellertid en fråga, vid vars

avgörande det är av största värde att aga tillgång till det pa prakt .sk

erfarenhet grundade omdöme, som måste forutsattas komma att finna

hos nämnderna och de icke lagfarna ledamöterna av kammarratten,

dvlik fråga har därjämte lätt i sitt följe en ren uppskattnmgsfiaga. Om

nkmligen domstolen förklarar, att t. ex. eu fastighet som taxerats såsom

jordbruksfastighet, bort taxeras såsom annan fastighet, torde i re^el eu

omvärdering bliva följden. Därest frågan skulle kunna dragas under regeringsrättens

prövning, lärer det vid sådan utgång av besvären, som ny .

nämnts, bliva nödvändigt, att målet återförvisas till kammarr-atten såsom

högsta instans i uppskattningsfrågor for ny vardesattnmg av fastigh .

Ungefär enahanda synpunkter torde kunna anlaggas pa fragan o

stämmandet av taxeringsenhet. ..i

I vissa andra frågor, exempelvrs om asattande av särskilda värden sa

som tomt- och industrivärde, och särskilt i fråga om värdering av skogsmark

och skog äro rätts- och uppskattningsfrågorna sa rnvavda i varandra,

att ett särskiljande knappast låter sig gorå. Beträffande dem törel

dock i regel gälla, antingen att uppskattnmgsfragan framstå!- såsom dm

primära eller att i varje fall lekmannaomdömet hor hava ett väsentligt

inflvtande på frågornas avgörande.

Här berörda frågor synas följaktligen höra hänföras under begrepp»?

uppskattningsfrågor. Såsom rättsfrågor höra däremot behandlas — pa

•sätt som skett vid uppgörandet av statistiken — fragan, viss egendom

är att i beskattningsavseende anse såsom fastighet eller ej samt om subjektiv

skattskyldighet eller objektiv skatteplikt förelegat. Till gruppen rättsfrågor

synes även höra hänföras den för övrigt mycket sällan uppkommande

frågan om i vilken kommun en viss fastighet ar belägen, vilken

fråga måste anses vara av rent juridisk art. ,

Begränsas rätten att klaga hos regeringsrätten till sistnämnda fyia slag

av frågor, torde förberörda olägenheter, som skulle vidlåda ett system, enligt

vilket vissa andra rättsfrågor finge underställas regeringsrättens

prövning, endast i mindre grad göra sig gällande.

Sålunda torde det vara möjligt att klart utmarka. beträffande vilkz

frågor klagorätt skulle finnas, såväl lagtekniskt som vid meddelandet av

kammarrättens besvärshänvisningar.

Den olägenheten torde emellertid vidlåda aven nu förevarande anor.''!- niu" att en återförvisning av mål till kammarrätten för ny värdesätt - ning kan erfordras. Om nämligen nämnderna förklarat, att fastighetsskatt

skall utgå för viss fastighet av någon av de kategorier, som nu an„iv,

as i 5 § d)—i) bevillningsförordningen, samt kammarratten e.i gjort

ändring häri, men regeringsrätten finner, att fastighetsskatt, bort utgå

endast för viss del av taxeringsvärdet, kan eu återförvisning av målet

till kammarrätten erfordras för verkställande av den fördelning av

taxeringsvärdet, som påkallas av regeringsrättens beslut. Detsamma torde

kunna bliva förhållandet, därest regeringsrätten med ändring av föregående

instansers beslut förklarar, att viss del av en taxeringsenhet ar belägen

inom annan kommun än Övriga delar av samma taxeringsenhet.

Den väsentligaste olägenheten med en anordning, enligt vilken klagan

fåi* föras hos regeringsrätten rörande vissa rättsfrågor, synes dock vara

den att regeringsrätten därigenom kommer att fortfarande betungas med

ett ''antal fastighetstaxeringsmål. Detta skäl synes emellertid knappast

opaginerad Kontrollera mot PDF

165

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

få vara av avgörande betydelse, i all synnerhet som av förut anförda skäl

antalet dylika amål icke kan antagas för framtiden, under förutsättning

av i stort sett oförändrad lagstiftning på hithörande område, bliva alltför

stort

På grund av det anförda anser sig undertecknad böra föreslå, att kammarrätten

blir sista instans i fastighetstaxering smal; dock att talan over

kammarrättens beslut må fullföljas hos regeringsrätten,

1) då fråga är, om viss egendom i beskattningsavseende är att hänföra

till fastighet eller ej;

2) i fråga om subjektiv skattskyldighet;

3) i fråga om objektiv skatteplikt; samt

4) rörande frågan, om i vilken kommun viss taxerad fastighet ar belägen.

„ , , ,

Därest hinder skulle befinnas föreligga för genomförande av en sådan

anordning, enligt vilken talan skulle kunna fullföljas rörande vissa frågor,

synes i valet mellan att låta regeringsrätten eller kammarrätten utgöra

sista instans i alla fastighetstaxeringsmål det senare alternativet

vara att föredraga. För eu sådan lösning talar såväl den omständigheten,

att endast under denna förutsättning utfallet av allmän fastighetstaxering

kan bliva slutgiltigt inom de närmaste åren samt att uppskattnmgsfrågorna

— beträffande vilka kammarrätten utan tvekan synes böra utgöra

sista instans—äro, såsom kammarrätten i sitt utlåtande ö\ er taxeringssakkunnigas

förslag yttrat, de vanligaste och praktiskt mest betydelsefulla

som även att det lärer vara av största vikt att i möjligaste mån

nedbringa regeringsrättens arbetsbörda.

Om det visserligen icke skulle anses föreligga hinder för ett sådant särskiljande

av rätts- och uppskattningsfrågor, som ovan ifrågasatts, men

det dock, särskilt med hänsyn till regeringsrättens arbetsbalans, skulle

anses nödvändigt att låta kammarrätten utgöra sista instans även beträffande

rättsfrågorna, torde inom kammarrätten dessa frågor böra avgöras

endast av de lagfarna ledamöterna. En dylik anordning skulle visserligen

föranleda, att somliga mal maste föredragas tva gånger, när nämligen

i dem förelåge en uppskattningsfråga jämte eller såsom följd av

rättsfrågan. Denna olägenhet kan dock icke anses såsom mera väsentlig

och är i varje fall mindre än att i motsvarande fall — därest1 regeringsrätten

blir högsta instans i rättsfrågor — målen måste återförvisas till

kammarrätten.»

Norrman övergår härefter till frågan om organisationens återverkningar

på kammarrättens arbete i övrigt och yttrar därvid följande:

»En organisation av här antytt slag kan givetvis icke genomföras utan

att inverka på kammarrättens arbete även i andra avseenden än förut

berörda.

Kammarrätten utgöres för närvarande av presidenten, 17 kammarrättsråd

och 9 assessorer (bland vilka sistnämnda då inbegripas 2 tjänstemän

å överflyttningsstat). Kammarrättsråden och assessorerna äro indelade

till tjänstgöring å sex avdelningar, varvid 4 kammarrättsråd och 2 assessorer

erfordras för arbetet å eu av avdelningarna (den s. k. sjätte avdelningen).

Enligt den i det föregående antydda arbetsplanen skulle för arbetet å

den avdelning, som skulle handlägga fastighetstaxeringsmålen, erfordras

Organisationens

återverkningar

på

kammarrättens

arbete

i övrigt.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

4 kammarrättsråd och 4 av kammarrättens assessorer. Efter frånräknande

av dem samt de för tjänstgöring å sjätte avdelningen indelade 4 kammarrättsråden

och 2 assessorerna skulle till fullgörande av kammarrättens arbete

i övrigt återstå 1) kammarrättsråd" och 3 assessorer eller tillhopa 12

ledamöter.

Dessa 12 ledamöter skulle kunna indelas å tre 4-mans avdelningar med

tre kammarrättsråd och en assessor å varje avdelning.

För närvarande äger föredragning i kammarrätten rum — utom av

ledamöterna och advokatfiskalen — dels av två sådana extra föredragande,

som avses i kungl. hrevet den 1 juni 1923, och dels av sekreteraren,

alla tre utan egen rösträtt vid målens avgörande. Var och en av de

extra föredragandena föredrager 2 V, timmar i veckan å två 4-mans avdelningar.

Advokatfiskalen och sekreteraren föredraga, den förre med

ledamots ställning, två timmar och sekreteraren ep timme i veckan å eu

4-mans avdelning, vilken avdelning utgör stommen i den s. k. lagavdelningen

inom kammarrätten, varjämte advokatfiskalen föredrager en timme

i veckan å den s. k. sjätte avdelningen.

Den s. k. sjätte avdelningen torde icke kunna betungas med ytterligare

föredragning av någon av nu nämnda föredragande, och någon föredragning

av dem kan givetvis icke förekomma å avdelningen för fastighetstaxeringsmål.

Om det utöver nyssnämnda båda avdelningar endast skulle

finnas tre 4-mans avdelningar i kammarrätten under den tid, varunder

arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande i full utsträckning pågår

eller från och med den 1 maj året efter uppskattningsåret, torde det

icke vara möjligt att under samma tid låta mera än en extra föredragande

tjänstgöra. Det måste nämligen bliva alltför betungande för ledamöterna,

vilka hava att kontrollera de extra föredragandenas föredragningar,

om var och en av de extra föredragande indelades till föredragning

under 4 ij2 timmar å var sin avdelning.

Det torde icke kunna ifrågasättas att under den tid av 18 månader,

som beräknats åtgå för fastighetstaxeringsmålens avgörande, indraga den

andre extra föredraganden. Hans arbetskraft kan emellertid utan någon

nämnvärd kostnadsökning tillgodogöras kammarrätten genom att lian

under angivna tid erhåller ledamots ställning såsom assessor.

Emellertid måste den omständigheten, att 8 av kammarrättens nuvarande

ledamöter för en tid av omkring 18 månader avdelas till arbete uteslutande

med fastighetstaxeringsmålens avgörande, komma att verka i

viss mån försenande å avgörandet av övriga till kammarrättens arbetsområde

hörande mål. Visserligen har det förutsatts, att arbetet iskall ordnas

å avdelningen för fastighetstaxeringsmål på sådant sätt, att dels antalet

föredragningstimmar per vecka blir betydligt större än å övriga avdelningar

och dels även arbetsprodukten genom planmässighet och koncentration

i arbetet blir större. Men dels komma enligt planen nyssnämnda

8 ledamöter att under i medeltal tre månader helt befrias från föredragning

och dels bortgår en timmes föredragning per vecka, därest en

extra föredragande, som nu föredrar 4 V„ timmar i veckan, blir assessor

och såsom sådan får 3 V» timmars föredragning i veckan.

Det torde vid sådant förhållande vara nödvändigt att tillfälligt under

den tid, varunder arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande pågår,

något öka antalet ledamöter i kammarrätten, enär det som sagt

eljest kan befaras, att avgörandet av övriga mål försenas och den nu pågående

minskningen av balansen oavgjorda mål kommer att helt eller

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

delvis upphöra. Enligt verkställda beräkningar synes emellertid nämnda

ökning kunna begränsas till 2 ledamöter, vilka synas böra erhålla

assessors ställning.

Under bär angivna förutsättningar skulle för fullgörande av det kammarrättens

arbete i övrigt, varom nyss talats, finnas att tillgå 9 kammarrättsråd

och 6 assessorer eller å envar av tre avdelningar 3 kammar - rättsråd och 2 assessorer.

Här nämnda relation mellan antalet kammarrättsråd och antalet assessorer

måste likväl anses innebära en uppenbar disproportion. Denna bleve

för övrigt säkerligen i verkligheten ännu större, i det att i händelse av

förfall för något av de till tjänstgöring å avdelningen för fastighetstaxe=

ringsmål eller den s. k. sjätte avdelningen indelade kammarrättsråden deras

platser måste besättas med kammarrättsråd, som indelats till tjänstgöring

å övriga avdelningar, varjämte givetvis även för dessa hinder

för tjänstgöring kan inträffa.

Därtill kommer, att i handläggningen av mål, som angå tillämpning av

lagen om fattigvården, lagen om samhällets barnavård, mantalsskrivningsförordningen

eller förordningen angående kyrkoböckers förande, skola enligt

instruktionen för kammarrätten deltaga minst två kammarrättsråd.

Den redan nu inom kammarrätten mycket kännbara bristen på kammarrättsråd

föranleder emellertid ej sällan, att den dömande avdelningen icke

är så sammansatt, att mål av nyss angivna slag kunna handläggas, utan

måste föredragningen av här angivna mål å en eller annan avdelning tidvis

ligga fullständigt nere. Sistnämnda olägenhet kan befaras bliva mycket

kännbar, därest ledamöterna å tre avdelningar komma att utgöras av

3 kammarrättsråd och 2 assessorer.

Det synes vid här angivna förhållanden nödvändigt att utbyta en av

kammarrättens nuvarande assessorer mot ett kammarrättsråd å ordinarie

stat. Denna åtgärd är emellertid såsom nyss antytts ingalunda betingad

enbart eller ens i främsta rummet av ifrågavarande reforms genomförande

och bör givetvis vidtagas endast under förutsättning att behovet av detta

kammarrättsråd kan påräknas föreligga även efter det att kammarrättens

balans av oavgjorda mål avarbetats — något varpå det saknas anledning

att i detta sammanhang närmare ingå.

Av de notarier eller amanuenser, vilka nu äro indelade till tjänstgöring

hos de kammarrättsråd och assessorer, som kunna komma att deltaga i arbetet

med fastighetstaxeringsmålens avgörande, torde alla, på sätt ovan

förutsatts, erfordras för biträde åt de särskilda föredragandena och protokollsföring

å avdelningen i fråga, vadan reformen icke kan antagas komma

att medföra några verkningar i avseende å dem.

Såsom biträden åt de 3 nya assessorerna erfordras 3 amanuenser med

halv dags tjänstgöring.

Därest, på sätt beräknats, mål till ett antal av omkring 3,600 komma att

från länsstyrelserna insändas till kammarrätten under de tre första månaderna

under året efter det, då allmän fastighetstaxering ägt ruin, torde

någon extra arbetskraft erfordras1 å kammarrättens aktuariekontor för att

biträda vid diarieföringen av målen.

Till frågan om de kostnader, som föranledas av nu ifrågasatta tillfälliga

utökning av arbetskrafterna inom kammarrätten, återkommer undertecknad

i det följande.

Under de säkerligen mycket kortvariga perioder, då avdelningen för fastiglietstaxeringsmål

behöver sammanträda för avgörande av andra mål

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 210.

Kostnads
frågor.

än dem, som avse besvär över länsuppskattningsnämnds beslut, torde icke

erfordras någon förstärkning av arbetskrafterna inom kammarrätten.

Icke heller lärer någon särskild ordförande behöva förordnas, då ordförandeskapet

vid dessa tillfällen synes kunna utövas av presidenten.

I övrigt förtjänar erinras därom, att ett särskilt diarium torde behöva

uppläggas för fastighetstaxeringsmålen. Därest kammarrätten blir sista

instans i fastighetstaxeringsmål beträffande rättsfrågorna, synes behov

uppkomma av eu årsbok för nämnda mål.

Förestående redogörelse för återverkningarna av reformen å kammarrättens

arbete i övrigt är såsom även anmärkts grundad på den förutsättningen,

att för arbetet å avdelningen för fastighetstaxeringsmål behöva avdelas

4 kammarrättsråd och 4 assessorer. Om och i den mån en minskning

i antalet för nämnda avdelning erforderliga ledamöter och övriga tjänstemän

kan vid reformens genomförande i praktiken vidtagas, har detta givetvis

motsvarande återverkan vid ordnandet av kammarrättens arbete i övrigt,

så att till äventyrs ett mindre antal nya ledamöter och amanuenser

kan komma att påkallas. Ett exakt angivande av behovet av arbetskrafter

kan emellertid icke förekomma förrän efter utgången av det år, då allmän

fastighetstaxering ägt rum.»

I fråga om de kostnader, som föranledas av reformen, auföres i promemorian

följande:

»De icke lagfarna ledamöterna av kammarrätten böra givetvis åtnjuta

en avlöning, som utgör ersättning för hel arbetsdag. Ersättningen synes

lämpligen böra utgå i form av arvode, förslagsvis uppgående till 32 kronor,

för tjänstgöringsdag. Ersättning bör därvid utgå jämväl för dagar utan

tjänstgöringsskyldighet, som infalla under tid, varunder ledamot inkallats

till tjänstgöring, dock icke för de tretton dagar vid påsk, som i det föregående

förutsatts skola bliva tjänstefria. Vid ledighet utgår icke arvodet.

Under antagande att arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande

kommer att omfatta 44 veckor, skulle således den totala kostnaden för arvoden

till ifrågavarande ledamöter kunna beräknas för varje allmän fastighetstaxering

till omkring 20,000 kronor.

Under antagande att de icke lagfarna ledamöterna behöva inkallas under

tillhopa 25 dagar för avgörande av mål, som angå taxering av fastighet under

andra år än det första i viss taxeringsperiod, eller besvär, som anförts

jämlikt 55 § taxeringsförslaget, torde kostnaden härför få beräknas till

1,600 kronor.

Givetvis skulle ifrågavarande ledamöter äga att för inställelsen i Stockholm,

om de äro bosatta å annan ort, åtnjuta rese- och traktamentsersättning.

De torde därvid komma att hänföras till samma rese- och traktamentsklass

i gällande resereglemente som kammarrättsråd. Det lärer

emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelse

härom.

Till ordföranden å avdelningen för fastighetstaxeringsmål skulle — enligt

vad förut ifrågasatts — utgå arvode efter 500 kronor för år räknat.

Detta arvode synes böra utgå oavbrutet från och med den dag, som bestämmes

i förordnandet, till och med den dag, då protokollet för avdelningens

sista sammanträde blivit justerat. Under antagande att arbetet efter

varje allmän fastighetstaxering kommer att pågå omkring ett och ett halvt

år, får för detta ändamål beräknas ett belopp av 750 kronor.

Därest, på sätt förut ifrågasatts, antalet assessorer ökas under den tid,

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

då arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande pågår, torde därav

följande kostnader, beräknade för ett och ett halvt år, böra för varje allmän

fastighetstaxering beräknas sålunda:

Utbytet av en extra föredragande med en lön av 7,212 kronor mot en

assessor med en lön av, 8,580 kronor föranleder en kostnadsökning av 2,052

kronor.

Lönen till två nya assessorer under angiven tid uppgår efter 8,580 kronor

för år till 25,740 kronor.

Då lönen för en amanuens med halv dags tjänstgöring utgör 2,298 kronor

för år, skulle kostnaden för 3 dylika i det föregående ifrågasatta amanuenser

för en tid av ett och ett halvt år uppgå till 10,341 kronor.

Det sammanlagda beloppet av de kostnader, som vid varje allmän fastighetstaxering

föranledas av ifrågavarande reforms återverkningar i avseende

å kammarrättens behov av ökade arbetskrafter, torde således kunna

beräknas till i runt tal 38,000 kronor, oavsett dyrtidstillägg.

Därtill kommer kostnaden för utbyte av en assessor mot ett kammarrättsråd

å stat eller 1,920 kronor för år, vilken kostnad emellertid icke såsom

förut anmärkts får anses närmast föranledd av nu ifrågavarande reform.

Därest arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande kommer att bedrivas

med den intensitet, som ovan förutsatts, samt om en sådan tillfällig förstärkning

av arbetskrafterna å kammarrättens aktuariekontor, som ovan

antytts, blir erforderlig, kommer givetvis att härav föranledas en sådan

tillfällig ökning i kammarrättens utgifter för renskrivning samt för skrivmaterialier

och expenser m. m., att kammarrättens anslag till renskrivningskostnad

ävensom andel av det å sjunde huvudtiteln uppförda ordinarie

anslaget till skrivmaterialier och expenser m. m. icke bliva tillräckliga

under den tid arbetet å avdelningen för fastighetstaxeringsmål pågår.

Tilläventyrs kan även tänkas uppstå behov av någon tillfällig förstärkning

i kammarrättens vaktpersonal under nämnda tid. Medel komma jämväl

att erfordras till avlönande av vikarie för assessor under sådan partiell

ledighet, som förut ifrågasatts bliva erforderlig vid vissa tillfällen.

Det synes fördenskull efter särskild framställning i ämnet hos Kungl.

Maj:t böra beredas kammarrätten ersättning för de ökade utgifter i nyss

angivna hänseenden, som kunna komma att uppstå.

Samtliga här berörda utgifter — med undantag av kostnaden för utbyte

av en assessor mot ett kammarrättsråd å stat — synas vara att jämställa

med sådana kostnader för taxeringsarbetet, som avhandlas i 238 § av taxeringsförslaget.

Täckning för desamma torde fördenskull böra utgå på sätt

och i den ordning, som där stadgas. En dylik anordning måste dels anses

vara av sakliga skäl starkt motiverad och dels även ur praktiska synpunkter

lämplig. Statsmakterna befrias nämligen i så fall från att för ett eller

annat år vidtaga tillfälliga ändringar i beloppet av de till kammarrätten

anslagna medlen. En särskild anledning att förfara på nyss föreslaget sätt

synes föreligga därutinnan, att varje som helst beräkning av anslagsbeloppets

storlek är ytterst vansklig före utgången av uppskattningsåret vid allmän

fastighetstaxering och samtidigt därmed tiden för anförande av besvär

hos kammarrätten. Det är nämligen dessförinnan omöjligt att med

någon grad av visshet beräkna den tid, och de arbetskrafter, som erfordras

för målens avgörande, eller de arbetskrafter, som kunna behövas till förstärkning

av kammarrättens ordinarie arbetskrafter.

I sammanhang härmed torde böra erinras därom, att av kammarrätten

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

nu disponerade lokaler otvivelaktigt bliva otillräckliga under den tid, varunder

arbetet å avdelningen för fastighetstaxeringsmål pågår. Kammarrättens

ledamöter och assessorer äro nu i fullkomlig avsaknad av rum, där

beredning eller kontroll-läsning av mål ostört kan äga rum, utan sker allt

sådant arbete i liemraen. Ett dylikt förhållande torde dock icke kunna

fortgå, därest arbetet skall bedrivas i den form, som förut antytts, om det

t. ex. kommer att åligga en ledamot eller assessor att under en så pass begränsad

tid som omkring tre och en halv månader till föredragning bereda

omkring 900 mål. Något närmare förslag i ämnet är givetvis för tidigt att

framlägga.»

Formen för

meddelandet

av de i ämnet

erforderliga

bestämmelserna.

Vad slutligen beträffar formen för meddelandet av de i ämnet erforderliga

bestämmelserna göres i promemorian följande uttalande:

»Av de föreskrifter, som erfordras för reglering av förhållandena på nu

avhandlade område, synas endast de grundläggande bestämmelserna böra

hava sin plats i taxeringsförordningen. Där torde böra stadgas, att besvär

över taxering av fastighet vid allmän fastighetstaxering skola anföras hos

kammarrätten; att kammarrätten vid målens avgörande skall bestå av

fem ledamöter, därav 3 ordinarie ledamöter och 2 icke lagfarna ledamöter;

att av kammarrättsråden en tillika skall vara ordförande, utsedd av Kungl.

Maj:t; att av de icke lagfarna ledamöterna, vilka till ett antal av sex förordnas

av Kungl. Maj:t, två skola vara sakkunniga i fråga om värdering av

skogsmark och växande skog samt i övrigt väl förtrogna med skogsförhållandena

i landet samt fyra sakkunniga i fråga om värdering av fastighet

samt i övrigt väl förtrogna med fastighetsförhållandena i landet, varvid

två böra äga särskild sakkunskap i fråga om jordbruksfastighet och två

i fråga om annan fastighet; att kammarrätten är domför, om fyra ledamöter

deltaga i handläggningen av målen, därest dessa äro ense om slutet;

att kammarrätten utgör sista instans i alla fastighetstaxeringsmål med

undantag av dem, i vilka tvistefrågan kan hänföras till någon av förut angivna

fyra grupper av frågor av rättslig natur; att, då part icke är berättigad

till fullföljd av talan mot kammarrättens beslut, detta skall i beslutet

tillkännagivas; att mot kammarrättens beslut härutinnan talan ej må

föras; att de icke lagfarna ledamöterna skola åtnjuta ersättning i den ordning

och med de belopp, som förut angivits; samt att av reformens genomförande

föranledda utgifter skola — på sätt förut är anmärkt — täckas av

statsmedel såsom övriga kostnader för taxeringsarbetet. Härjämte bör

taxeringsförordningen innehålla dels en bestämmelse om att Kungl. Maj:t

äger utfärda närmare föreskrifter angående ordnandet av kammarrättens

arbete med fastighetstaxeringsmålens avgörande och därmed sammanhängande

frågor och dels stadganden om att förut omnämnda protokoll och

redogörelser rörande taxeringsarbetet hos nämnderna skola insändas till

kammarrätten före den 1 april året efter uppskattningsåret samt att hesvärsmålen

skola dit insändas före den 1 april efter besvärstidens utgång

eller, i vissa fall, inom tre månader efter det besvären inkommit till länsstyrelsen.

Nyssnämnda närmare föreskrifter äro av enahanda slag som de, vilka

återfinnas i instruktionen för kammarrätten, och torde därför böra där inarbetas,

därest det icke av praktiska skäl befinnes lämpligare att meddela

dem i en särskild stadga med begränsad giltighetstid. Bestämmelserna i

fråga kunna nämligen tänkas i viss mån bliva beroende av målens antal

och andra för olika allmänna fastighetstaxeringar växlande omständig
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

heter. Erforderliga bestämmelser skulle i nu antydd ordning givas om

inkallande av de icke lagfarna ledamöterna, om ledighet för dem, om målens

beredning och föredragning, om särskilda föredragande och om tid

för sammanträden m. in.»

Sedan kammarrätten anmodats att i den ordning, som § 8 mom. 2 av

instruktionen för ämbetsverket stadgar, avgiva utlåtande över Norrmans förenämnda

promemoria, i vad densamma avsåge förslag till vissa ändringar

i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering, har kammarrätten den 26 januari 1927 avgivit sådant

utlåtande.

I sagda utlåtande utlåter sig kammarrätten sålunda:

»Den remitterade promemorian avser åtgärder i syfte att mål angående

taxering av fastighet skola kunna slutligt avgöras hastigare än för närvarande

är möjligt. För ändamålet föreslås i främsta rummet, att kammarrättens

utslag i dylika mål icke skola få överklagas, åtminstone icke

vad angår uppskattningsfrågor, men därjämte påyrkas vissa anordningar

för påskyndande av dessa måls avgörande i kammarrätten. För att kammarrätten

skall bliva sista instans i fastighetstaxeringsmål — vare

sig i allmänhet eller beträffande uppskattningsfrågorna — kräves i

promemorian viss förstärkning i avseende å kammarrättens sammansättning

vid handläggningen av fastighetstaxeringsmål. I det förevarande

ämnet är emellertid att beakta ytterligare en viktig omständighet, nämligen

angelägenheten av att kammarrättens övriga arbetsuppgifter icke

varda för mycket eftersatta för fastighetstaxeringsmålens skull.

För påskyndande av fastighetstaxeringsmålens avgörande inom kammarrätten

har huvudsakligen föreslagits: att under varje år, som följer närmast

efter år, då allmän fastighetstaxering ägt rum, det skulle åligga länsstyrelserna

att före den 1 april hava till kammarrätten avlämnat samtliga

besvär rörande fastighetstaxeringar med därtill hörande längd- och

protokollsutdrag jämte de förklaringar, som det åligger länsstyrelsen att

införskaffa; att målen omedelbart efter det de inkommit till kammarrätten

skulle där omhändertagas av särskilda föredragande för dessa mål,

vilka under några månader — med avbrott för sommarferier — skulle

uteslutande sysselsättas med att förbereda målen till föredragning; samt att

inom kammarrätten skulle anordnas en uteslutande för avgörande av

fastighetstaxeringsmål avsedd division, så sammansatt, att åt densamma

kunde utan fara för rättssäkerheten anförtros att såsom högsta instans

avgöra ifrågavarande mål.

Förslaget att inom kammarrätten skulle bildas en särskild division med

uppgift att, så snart fastighetstaxeringsmålen inkommit till kammarrätten,

uteslutande ägna sig åt dessa måls avarbetande, har av kammarrätten

framförts redan i det utlåtande, som den 9 januari 1926 av kammarrätten

avgavs över det av 1923 års taxeringssakkunniga avgivna betänkande

angående omorganisation av taxeringsväsendet (i den remitterade

promemorian benämnt taxeringsförslaget). Kammarrätten är också övertygad,

att genom sådana åtgärder ej allenast skulle kunna ernås en mycket

väsentlig förbättring med avseende å fastighetstaxeringsmålens avgörande

inom skälig tid utan även vinnas förbiittrade garantier för enhetlighet

vid målens sakliga bedömande.

Kammar
rätten.

Målen böra

handläggas å

en särskild

division i

kammarrätten.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Den särskilda Enligt det remitterade förslaget skulle kammarrättens fastighetstaxedivisionens

Engsdivision bestå av fyra kammarrättsråd, därav en ordförande, och två

sam““sa,t'' icke lagfarna ledamöter. I sammanträdena skulle i regel deltaga tre kammarrättsråd

och de båda icke lagfarna ledamöterna, men divisionens beslutförhet

skulle icke hindras därav att eu av de sistnämnda vore frånvarande.

Föredragningen å divisionen skulle i sin helhet handhavas av särskilda

föredragande, vartill enligt förslaget skulle förordnas fyra av kammarrättens

assessorer. Dessa assessorer skulle i början av april månad

aret efter det allmän fastighetstaxering ägt rum befrias frän annan tjänstgöring

och ägna sig åt arbetet med förberedandet av föredragningen av

de mellan dem fördelade fastighetstaxeringsmålen, uppsättande av föredragningspromemorior

med mera. Vid fördelningen av malen skulle iakttagas,

att om möjligt samtliga mål -från ett län skulle överlämnas till samme

föredragande med undantag likväl att, därest av samme klagande likartad

talan föres angående taxeringsvärdena å särskilda fastigheter i olika

län, sådana likartade besvär skulle handläggas av samme föredragande.

Förslaget att i kammarrättens fastighetstaxeringsdivision skulle ingå

två icke lagfarna ledamöter torde leda sitt ursprung från 1923 års taxeringssakkunnigas

förslag, att kammarrätten och regeringsrätten såsom

domstolar i mål rörande allmän fastighetstaxering skulle ersättas av en

riksuppskattningsnämnd, bestående av 9 ledamöter, av vilka 7 skulle tjänstgöra

i samtliga ärenden, medan 2 för varje län, respektive Stockholms

stad, skulle inträda, då fråga vore om taxering av fastighet inom vederbörande

län, respektive Stockholms stad. Förslaget om inrättande av en

riksuppskattningsnämnd har i de yttranden, som avgivits i anledning av

Kungl. Maj:ts remisser å taxeringsförslaget, blivit föremål för en stark

kritik, men i åtskilliga av de avgivna yttrandena antydes, att det kunde

vara till gagn för handläggningen av fastighetstaxeringsmålen, om kammarrätten

vid deras behandling biträddes av länsvis utsedde sakkunnige

med rådgivande ställning. Då kammarrätten den 9 januari 1926 avgav utlåtande

över taxeringsförslaget, ställde sig kammarrätten bestämt avvisande

till tanken, att även besvärsinstansen över prövningsnämnderna

skulle bliva av nämnds karaktär och således kammarrättens befattning

med dessa mål upphöra. Emellertid förklarade sig kammarrätten icke

vilja alldeles avvisa tanken, att någon representant för vederbörande län

skulle biträda för att stå till tjänst med sin ort- och sakkunskap, därvid det

emellertid kunde vara tvivelsamt, huruvida länsrepresentanten skulle deltaga

i besluten eller blott biträda såsom sakkunnig. Efter kammarrättens

mening borde han måhända få deltaga i avgörandet av åtminstone rena

uppskattningsfrågor, i vilka just hans speciella sakkunskap skulle komma

till gagn. Det finge emellertid icke förbises, att anordningen med länsrepresentanter

skulle komma att medföra vissa olägenheter för arbetets

fortgång, föranleda rubbningar i kammarrättens arbete och kräva anstalter,

som ej för det dåvarande kunde helt överblickas. Vidare yttrade kammarrätten

i detta ämne följande:

’Den för de skattskyldiga mest betydelsefulla vinsten av ett genomförande

av de sakkunnigas förslag om riksuppskattningsnämnd torde ligga

i det snabbare slutliga avgörande av fastighetstaxeringsmålen, som skulle

vinnas genom att riksuppskattningsnämnden bleve sista instans. Samma

fördel skulle dock ernås genom att, med upptagande av förslagets reducering

av instansernas antal, låta kammarrätten bliva sista instans i dessa

mål. Från de sakkunnigas synpunkt i fråga om behovet av en eller två

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

överinstanser kunna några berättigade invändningar häremot icke gärna

göras. Intresset av tillgång till regeringsrätten såsom högsta instans skulle

ju förnämligast ligga i möjligheten att få föreliggande rättsfrågor prövade

ännu en gång. I betraktande av det ej heller av kammarrätten bestridda

förhållandet, att i fastighetstaxeringsmålen uppskattningsfrågorna

äro de vanligaste och praktiskt mest betydelsefulla, och att de juridiska

tvistepunkterna där spela eu mera underordnad roll än i till exempel inkomsttaxeringsmålen,

torde det dock få anses tillräckligt sörjt för ett

noggrant och tillförlitligt slutbedömande av dylika spörsmål inom fastighetstaxeringen

genom den insikt och erfarenhet, som bör förutsättas

samlad i kammarrätten, och detta så mycket hellre som av kammarrättens

ställning såsom högsta instans enligt sakens natur måste följa uppställandet

av vissa villkor i avseende på domstolens sammansättning och beslutförhet

i hithörande mål. I detta hänseende borde för beslutförhet uppställas

kravet, att i avgörandet deltoge tre ledamöter, samtliga med ställning

som kammarrättsråd, vartill tilläventyrs lomme vederbörande länsrepresentant.

Därjämte finge föreskrifter givetvis lämnas till förekommande

av stridiga beslut i principfrågor och så vidare.

En given konsekvens av kammarrättens ställning såsom högsta instans

i de allmänna fastighetstaxeringsmålen bleve enligt sakens natur, att ej

heller i mål rörande särskild fastighetstaxering eller i mål, som avses i 55

och 170 §§, talan skulle få föras mot kammarrättens utslag.’

Då frågan om kammarrättens förstärkning vid avgörandet av fastighetstaxeringsmål

med icke lagfarna ledamöter i den remitterade promemorian

upptages till diskussion, förklaras den sakkunskap, som därvid synes

eftersträvansvärd, böra omfatta dels sakkunskap i avseende å värdering av

skog och skogsmark, dels en vidsträckt och allsidig sakkunskap i avseende

å värdesättning av fast egendom, såväl jordbruks- som annan fastighet,

samt fastighetsförhållandena i allmänhet inom landet, dels ock om möjligt

ortskännedom.

Såsom representant för ortskännedomen anser promemorieförfattaren icke

kunna ifrågasättas flera än eu ordinarie ledamot för varje län (länsrepresentant),

vilken givetvis skulle tjänstgöra i domstolen, da mål från det

län han representerade där handlades. Det framhålles emellertid, att det

säkerligen bleve mycket svårt att från varje län förvärva en för ändamålet

lämplig person, som ägde sådan ortskännedom rörande hela länet, att

han kunde anses fylla det önskvärda kravet på sakkunskap, att det ur

praktisk synpunkt och med tanke på arbetets jämna gång säkerligen mången

gång vore till hinder med en bestämmelse om att länsrepresentant skulle

deltaga i behandlingen av fastighetstaxeringsmål, att det måste antagas

bliva förenat med betydande svårigheter att kunna inom kammarrätten

i tillräckligt god tid beräkna, när föredragningen av mål från ett visst

län skulle taga sin början, att ett eventuellt hinder för en länsrepresentant

att infinna sig på utsatt tid skulle komma att verka störande på arbetets

jämna gång i kammarrätten samt att av dessa skäl så avsevärda

hinder syntes möta för genomförande i praktiken av tanken på kammarrättens

förstärkande med länsrepresentanter, att man torde nödgas avstå

därifrån.

De invändningar mot de av vissa myndigheter uttalade önskemålen om

eu länsrepresentant i kammarrätten vid avgörandet av fastighetstaxeringsmålen,

som sålunda framförts i promemorian, hava ytterligare styrkt de

farhågor för rubbningar i kammarrättens arbete och andra olägenheter av

Om länsrepresentant.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 210.

Om icke lagfarna

ledamöter

i övrigt.

en sådan anordning, som uttalats redan i kammarrättens utlåtande den 9

januari 1926; ocih kammarrätten anser sig därför böra instämma i avstyrkandet

av ifrågavarande anordning.

Sedan i promemorian erinrats om de hinder, som möta för genomförande

av en anordning, enligt vilken en 1 än srepresentant vore bisittare i kammarrätten

vid fastighetstaxeringsmålens avgörande, förklaras sådana hinder

icke i tillnärmelsevis samma grad vara tillfinnandes i fråga om ''de

icke lagfarna ledamöter, som ifrågasatts i syfte att tillförsäkra kammarrätten

erforderlig sakkunskap i fråga om värdesättning av fastighet utan

hänsyn tagen till deras ortskännedom’. Härefter föreslås, att av Kungl.

Maj:t skulle utses sex sådana icke lagfarna ledamöter, vilka skulle besitta

sakkunskap, två i fråga om värdering av skogsmark och växande

skog ävensom skogsförhållandena i allmänhet inom landet, två i fråga om

värdesättning av jordbruksfastigheter samt två i fråga om annan fastighet,

särskilt bostads- och industrifastigheter, och av vilka två åt gången skulle

av presidenten inkallas till tjänstgöring.

Emot detta förslag må till en början anmärkas, att de uttalanden av

länsstyrelser och andra myndigheter om önskvärdheten av kammarrättens

utökande med särskilda sakkunniga i fråga om fastighetstaxering, som

kommit till kammarrättens kännedom, allenast åsyftat, att till kammarrättens

förfogande skulle ställas personer, vilka genom en ingående ortsooli

lokalkännedom skulle kunna vara kammarrätten behjälpliga vid värdesättningar

av fastigheter, men alldeles icke fastighetssakkunniga utan

ortskännedom men med inom respektive områden ''allsidig kompetens och

förmåga av bedömande efter objektivt rättvisa grunder’. Någon utredning

angående arten av det gagn, som för kammarrättens arbete med

fastighetstaxeringarna vore att förvänta genom på sistnämnda sätt kvalificerade

personers deltagande i arbetet, förekommer icke i promemorian.

Kammarrätten kan ej heller för sin del dela den uppfattningen, att gagnet

av en sådan anordning skulle kunna motsvara de olägenheter för arbetet

och de betydande kostnader, som därav skulle bliva en följd. En sakkunskap

av nu ifrågavarande art kräver, för att kunna göra sig gällande,

direkt besiktning och därpå grundad noggrann kännedom om viss fastighet,

eller åtminstone eu fullt tillförlitlig utredning rörande fastighetens

areal, skogsbestånd, kreatursbesättning, avkastning med mera. Det är

emellertid sällsynt, att i fastighetstaxeringsmålen sådan utredning presteras.

Vanligen rör sig tvisten om arealen av det ena eller andra ägo-slaget,

om beskaffenheten av viss ägoareal, ofta nog under jämförelse med motsvarande

areal inom granngårdarna, om den ena eller andra av de värdesiffror,

sonr skola ligga till grund för uppskattningen av skogsmarken och

den växande skogen, om åbyggnadernas beskaffenhet och så vidare, och

kammarrättens uppgift bliver då att, med beaktande av vad inom de särskilda

nämnderna, i besvären och däri åberopade handlingar samt i de

till kammarrätten avgivna förklaringarna förekommit rörande den eller

de ifrågavarande tvistepunkterna, bilda sig ett omdöme angående befogenheten

av besvärsyrkandena. Om de föreslagna icke lagfarna ledamöternas

deltagande i en sådan prövning kommer då att gälla vad kammarrätten

i sitt utlåtande den 9 januari 1926 yttrade rörande den föreslagna riksuppskattningsnämnden

’att även nämnden komme att väsentligen vara

hänvisad till det i besvärsakten föreliggande bevismaterialet utan att besitta

den för bedömandet därav oundgängliga rutinen samt att numera,

sedan även uppskattningen, särskilt i fråga om skogsmark och skog, bun
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

(lits vid detaljerade regler, relativt ringa marginal finnes för nämndsavgöranden

i egentlig mening, helst sedan saken redan passerat två eller

tro lägre, med sak- och ortsförhållanden mera förtrogna nämnder’.

På grund av vad nu anförts och då de olägenheter och hinder i kammarrättens

arbete, som skulle vållas av den ifrågasatte länsrepresentantens

deltagande däri, givetvis skulle, om också ej i lika hög grad, göra sig gällande

även till följd av de i promemorian föreslagna sakkunnigas inordnande

i kammarrättens fastighetstaxeringsdivision, anser sig kammarrätten

icke kunna tillstyrka vad i detta avseende föreslagits i promemorian.

Det lärer även framgå av vad här nedan yttras, att åtskilliga rätt så invecklade

och i tillämpningen avsevärt hinderliga föreskrifter, till exempel

om den för fastighetstaxeringsdivisionen säregna föredragningsordningen

och om olika sammansättning av fastighetstaxeringsdivisionen vid avgörandet

av olika slag av tvistefrågor, bliva helt och hållet obehövliga, om

man undviker att såsom i arbetet inom kammarrätten deltagande ledamöter

anlita utanför verket stående personer.

Kammarrätten har emellertid sökt finna en utväg, enligt vilken kammarrätten

i särskilda fall skulle kunna vid avgörandet av fastighetstaxeringsmal

erhålla stödet av någon på detta område särskilt sakkunnig persons

yttrande. I 21 § andra stycket förordningen om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 föreskrives,

att länsstyrelse äger, där så anses erforderligt, kalla taxeringsnämnds ordförande

eller ledamot eller andra i värdering av skog och fast egendom

i övrigt sakkunniga personer att före eller under prövningsnämnds sammanträde

infinna sig för upplysningars meddelande. Stadgande av

enahanda innehåll återfinnes i 34 § andra stycket av taxeringsförslaget.

Däremot förefinnes icke och beredes ej heller enligt promemorian någon

möjlighet för landskamreraren att för den förklaring han har att till kammarrätten

avgiva över där anförda besvär rörande fastighetstaxering erhålla

annat stöd än den förklaring, so-m i orterna utom Stockholm plägat

infordras från ordförande i berednings- eller taxeringsnämnd. Öppnandet

av möjlighet för landskamreraren, då han finner sådant behövligt, även-''

som för kammarrätten, då omständigheterna i visst mål befinnas så påfordra,

att införskaffa yttrande av viss, för det speciella fallet särskilt

utsedd sakkunnig, skulle tvifvelsutan i ett kanske ej obetydligt antal fall

vara av stort värde. Om exempelvis eu hemmansägare i besvär till kammarrätten

lämnar en uttömmande beskrivning över sin egendom och landskamreraren

— i saknad av möjlighet att kontrollera av klaganden lämnade

men icke vederbörligen bestyrkta uppgifter — anser sig böra bestrida

avseende a besvären, skulle givetvis möjligheten för kammarrätten att

träffa det riktiga avgörandet väsentligen ökas, om utlåtande över besvären

kunde erhållas från exempelvis någon närboende jägmästare, domänintendent

eller lantbruksingenjör. Vid övervägande av frågan, huruvida

aven personel- utan tjänsteställning skulle kunna anlitas för sådana sakkunniguppdrag,

bör givetvis beaktas, alt den såsom sakkunnig anlitade

personen måste i förhållande till klaganden intaga en fullt opartisk ställning.

Möjligheten att för erhållande av sådana sakkunnigutlåtanden anmoda

lämplig person att inställa sig i kammarrätten för att muntligen

yttra sig borde icko heller vara utesluten.

Slutligen bör i detta sammanhang uppmärksammas vad i promemorian

yttrats därom, att eu ej oväsentlig del av den sakkunskap, som genom den

ifx-agasalta länsrepresentanten skulle tillföras kammarrätten, kan komma

s. 176 Kontrollera mot PDF

Om antalet

lagfarna ledamöter.

176 Kling!. Maj:ts proposition Nr 210.

kammarrätten tillgodo på eu annan och betydligt enklare väg, nämligen

genom åläggande för länsstyrelserna att tillhandahålla kammarrätten sådana

handlingar, varom förmäles i taxeringsförslaget 23, 24 och 28 §§ samt

26 § 2 mom.

Kammarrätten har tidigare gjorts till sista instans i flera grupper av

mål, nämligen dels fattigvårdsmål och vissa därmed sammanställda mål

och dels vissa anmärknings- och avlöningsmål samt med dessa sammanställda

mål. Beträffande den förra gruppen av mål gäller för närvarande,

att de i kammarrätten avgöras av tre ledamöter, av vilka minst två skola

vara kammarrättsråd, och i avseende å den senare gruppen är stadgat,

att i avgörandet skola deltaga fem ledamöter eller ock fyra, om tre av

dem äro ense om slutet, varjämte meddelats sådana bestämmelser i avseende

å domförheten beträffande dessa mål, att alltid minst två och i

regel minst tre kammarrättsråd deltaga i deras avgörande. I fråga om

övriga mål, som höra till kammarrättens prövning, hava liknande regler

icke uppställts, men om man besinnar, att fullföljd tidigare varit medgiven

beträffande fattigvårdsmål till högsta domstolen och beträffande avlönings-

och anmärkningsmål till regeringsrätten, kan man icke undgå

att hysa tvekan, huruvida vid fullföljdsrättens borttagande tillfredsställande

garantier för ett riktigt avgörande skapats. Då nu fråga är om

borttagande av klagorätten beträffande ytterligare en grupp av mål, bör

man efter kammarrättens mening i alla händelser icke försumma att tillse,

att dylika garantier såvitt möjligt vinnas. Och lära, då kammarrätten

icke i rekryteringsavseende kan tävla med de högsta dömande instanserna,

garantierna böra sökas däri, att i målens avgörande uteslutande

ordinarie ledamöter av kammarrätten komma att deltaga. Beträffande

det domföra antalet torde man däremot kunna nöja sig med att detta sättes

till tre, på sätt nu gäller i fråga om beskattningsmål i allmänhet. Huru

många ledamöter inalles härför böra tagas i anspråk, beror av antalet

mål och den tid, inom vilken dessa böra vara avgjorda. Härvid är emellertid

även att taga synnerlig hänsyn till den förut framhållna omständigheten,

att forceringen av fastighetstaxeringsmålens avgörande icke får

leda till för stort dröjsmål med avgörandet av övriga mål i kammarrätten.

I avseende härå må erinras, att kammarrätten sedan lång tid tillbaka har

en mycket stor balans av oavgjorda mål. Under de senaste åren har denna

visserligen avsevärt nedgått, men balansen av oavgjorda taxeringsmål och

fattigvårdsmål samt därmed sammanställda mål uppgick likafullt vid

1926 års slut enligt preliminära beräkningar till något över 12,000, och efter

afl anledning kommer nästa allmänna fastighetstaxering att medföra

en ny stegring av balansen.

Kammarrätten har för närvarande 26 ledamöter, därav 17 kammarrättsråd

och 9 adjungerade ledamöter eller assessorer. Samtliga ledamöterna

fullgöra föredragning. Härjämte verkställes föredragning av 2 extra föredragande

utan ledamotsställning samt av advokatfiskal och sekreteraren.

Av ledamöterna ii ro 4 kammarrättsråd och 2 adjungerade ledamöter

placerade på den så kallade sjätte divisionen, där 2 kammarrättsråd föredraga

anmärknings- och avlöningsmål med mera samt de övriga 4 ledamöterna

taxerings- och fattigvårdsmål med mera. De återstående 20 ledamöterna,

vilka alla föredraga mål av sistnämnda två slag, äro fördelade

på fem divisioner med 4 ledamöter på varje; tre av dessa divisioner bestå

av 3 kammarrättsråd och 1 assessor, de två övriga av 2 kammarrättsråd

och 2 assessorer. De 2 extra föredragandena hava att verkställa före
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

dragning av taxerings- och fattigvårdsmål med mera envar å två fyramannadivisioner.

På den femte divisionen av detta slag föredraga sekreteraren

och advokatfiskalen taxeringsmål. Skall nu, på sätt i den remitterade

promemorian föreslås och även av kammarrätten anses önskvärt,

behandlingen av fastighetstaxeringsmålen påbörjas redan våren näst efter

det taxeringen ägt rum — vilket enligt vad den anförda siffran rörande

arbetsbalansen giver vid handen innebär att dessa mål få förtur framför

ett stort antal äldre taxeringsmål av annat slag och fattigvårdsmål — kan

man dock, med hänsyn till de sistnämnda grupperna av mål, enligt kammarrättens

mening icke för fastighetstaxeringsmålen av den nuvarande

ledamotspersonalen taga i anspråk flera än 4 kammarrättsråd.

Beträffande den tid, som skulle stå till länsstyrelsernas förfogande för

fastighetstaxeringsmalens förberedande behandling före insändandet till

kammarrätten, innehöll taxeringsförslaget, 43 §, att besvär över länsuppskattningsnämnds

beslut skulle anföras hos riksuppskattningsnämnden

å sista helgfria. dagen i december månad under uppskattningsåret

samt att samtliga besvärsliandl ingar jämte över dem infordrade

förklaringar med flera handlingar skulle insändas till finansdepartementet.

. före utgången av maj månad året efter uppskattningsåret.

I sitt. över taxeringsförslaget avgivna utlåtande anförde kammarrätten,

att tiden för besvär över länsuppskattningsnämnds beslut syntes utan

olägenhet kunna förkortas till exempelvis september månads utgång, och

detta vare sig forum bleve kammarrätten eller riksuppskattningsnämnden,

men att en sådan ändring icke kunde genomföras i Stockholm med hänsyn

till den framskjutna tidpunkten för avslutande av prövningsnämndens

arbeten. I anledning av vissa länsstyrelsers erinringar, att den av

faxe ringssakkunniga åsyftade tidsfristen för länsstyrelserna vore för

kort, yttrade kammarr ä 11 e n vidare, att i den mån kammarrättens förslag

till förkortad besvärstid bleve genomfört, längre rådrum skulle kunna

beredas utan framflyttning av den av taxeringssakkunniga angivna tiden

för besvärens insändande till finansdepartementet, och att man tvärtom

skulle kunna, i varje fall beträffande länen, sätta tidpunkten till utgången

av april månad.

Nu har i den remitterade promemorian — utan att i densamma förutsättes

någon ändring i tiden för besvärs anförande — föreslagits åläggande

för länsstyrelserna att före april månads ingång året närmast efter

uppskattningsåret insända ifrågavarande besvärshandlingar jämte förklaringar

med mera till kammarrätten. Det synes kammarrätten uppenbart.

att den tid av tre månader, som enligt det remitterade förslaget

skulle stå till länsstyrelsernas förfogande för den förberedande behandlingen

av ifrågavarande besvärsmål, är alldeles för knappt tillmätt.

Sedan kammarrätten i det föregående uttalat sin mening angående

sammansättningen av flen division, som skulle hava att inom kammarrätten

såsom högsta instans avgöra mål rörande taxering av fast egendom

samt om beslutförhet i sådana mål, övergår kammarrätten nu till

frågan, huru arbetet å ifrågavarande division bär bedrivas.

I promemorian föreslås, att all föredragning å divisionen skall handhavas

av särskilda föredragande, och att för detta ändamål skulle disponeras

fyra av kammarrättens assessorer, vilka skulle med bibehållen avlöning

och tjänstmerit tjänstgöra i den eljest lägre avlönade och mindre

meriterande egenskapen av extra föredragande. Vidare föreslås, att nnBihanq

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO höft. (Xr 210.) y>

Om tiden för

målens insändande

till

kammarrätten

Om sättet för

arbetets bedrivande

å

den särskilda

divisionen.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kung1. Maj:ts proposition Nr 210.

der liden frän omkring den 1 april till slutet av september månad de

särskilda föredragandena och under större delen av samma tid även de å

fastighetstaxeringsavdelningen indelade kammarrättsråden samt den på

dessa kammarrättsråd och de särskilda föredragandena indelade kanslipersonalen

skulle uteslutande sysselsättas med uppsättande, respektive

granskning av föredragningspromemorior, förslag till beslut med mera och

divisionen såsom sådan träda i verksamhet först sedan hela arbetsmaterialet

blivit under överinseende av de på fastighetstaxeringsdivisionen

indelade ledamöterna på nämnda sätt genomgånget och förarbetat. Enligt

kammarrättens förmenande skulle, därest den forcerade föredragning,

som enligt förslaget skulle pågå under beräknad tid av omkring ett år,

skulle kunna på tillfredsställande sätt upprätthåll as, det bliva oundgängligen

nödvändigt, att promemoriorna bleve så fullständigt avfattade, att

föredragningen kunde fullgöras huvudsakligen genom uppläsning av promemoriorna.

Den starka forcering av arbetet, som är avsedd och som

följer av den uppgjorda planen för arbetets ordnande, lärer för övrigt

i och för sig icke vara ägnad att främja utan snarare att äventyra

ett gott och tillförlitligt arbetsresultat. Den är givetvis motiverad av eu

önskan att underlätta möjligheten att erhålla icke lagfarna ledamöter

genom att till det minsta möjliga reducera den tid, varunder sådana ledamöter

skulle behova inkallas till tjänstgöring. Om i enlighet med kammarrättens

hemställan förslaget om sådana ledamöter får förfalla, bortfaller

även detta skäl för den föreslagna anordningen av tjänstgöringen.

Det bör för övrigt erinras, att trots all forcering av arbetet, de fyra kammarrättsråd

och fyra assessorer, som antagas komma att under ett och

ett halvt år tjänstgöra å fastighetstaxeringsdivisionen, enligt promemorian

icke förväntas kunna avarbeta mera än 300 mål var för är räknat,

vilket torde vara något mindre än det antal fastighetstaxeringsmål, som

ifrågavarande åtta personer, om de samtliga i vanlig ordning anlitades för

föredragning, skulle kunna förväntas avarbeta under ett år.

Enligt kammarrättens mening bör föredragningen å fastighetstaxeringsdivisionen

taga sin början omedelbart efter det målen från länsstyrelserna

inkommit till kammarrätten och därefter i vanlig ordning fullgöras av

vederbörande i avgörandet deltagande ledamöter, varjämte en extra föredragande

bör kunna i viss utsträckning disponeras för tjänstgöring å divisionen

med åliggande att där föredraga eventuellt förekommande serier

av likartade mål samt bagatellmål.

Om å ifrågavarande division handläggas uteslutande fastighetstaxeringsmål,

lärer man kunna räkna med att under ett år skulle kunna föredragas

omkring 1,600 mål, därav omkring 325 av varje kammarrättsråd

och omkring 300 av extra föredraganden. På den tid av ett och ett halvt

är, varmed räknas i promemorian, horde alltså kunna medhinnas omkring

2,400 mål. Skulle totalsumman av fastighetstaxeringsmålen komma att

nämnvärt överstiga denna siffra, finge man antingen anslå längre tid för

deras avgörande eller ock öka antalet kammarrättsråd å vederbörande division

och i samband därmed utsträcka tiden för extra föredragandens

tjänstgöring därstädes. Det senare alternativet lärer vara att föredraga,

varvid dock måste förutsättas att samtidigt sker en motsvarande ökning

av kammarrättens ledamotspersonal för den tid, under vilken fastighetstaxeringsmålen

skulle handläggas. Skulle målens antal bliva det i promemorian

förutsatta eller 3,600, skulle ytterligare två kammarrättsråd behöva

tagas i anspråk.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

179

Därest antalet kammarrättsråd å divisionen för fastighetstaxeringsmål

icke behöver ökas utöver 4, erfordras för genomförande av här ovan

ifrågasatta arbetsplan ej annan kvantitativ ökning av kammarrättens

personal än en tillfällig förstärkning av arbetskrafterna å aktuariekontoret

året efter det, då allmän fastighetstaxering ägt rum. Arbetsplanen

förutsätter med nödvändighet, att åtminstone det övervägande antalet

fastighetstaxeringsmål inkommer redan under våren ifrågavarande år,

men då efter hittills vunnen erfarenhet tillströmningen av mål alltid är

ojämförligt störst under vårarna — då den ofta är så stor, att extra personal

måste anlitas för biträde vid diarieföring och expedition — kan det

icke förväntas, att den ordinarie personalen å aktuariekontoret skall finnas

vara tillräcklig att möta den betydande ökning av göromålen, som

fastighetstaxeringsmålens inströmmande under en jämförelsevis kort tid

kommer att för denna tid medföra. Dessa mål måste hållas strängt avskilda

från övriga mål; det är därför angeläget att fastighetstaxeringsmålen

upptagas i ett särskilt diarium och att för deras diarieföring och

ordnande får anställas en extra kansliskrivare för en tid av sex månader.

Men om, såsom redan antytts, inrättandet av en särskild division för

fastighetstaxeringsmål med 4 kammarrättsråd jämte 1 extra föredragande

icke skulle nödvändiggöra ökning i antalet ledamöter i kammarrätten,

måste dock denna anordning draga med sig eu ändring av proportionen

mellan antalet kammarrättsråd och övriga ledamöter. Av hela nuvarande

antalet kammarrättsråd eller IT äro, på sätt ovan nämnts, 4 indelade till

tjänstgöring å sjätte divisionen och eftersom kammarrätten i vissa av de

till denna division särskilt hänvisade mål är sista instans, kan antalet

kammarrättsråd å denna division icke minskas utan vore snarare en ökning

därav önskvärd. Efter avdrag av ytterligare 4 kammarrättsråd för

den division, som skulle handlägga fastighetstaxeringsmålen, skulle återstå

9 kammarrättsråd och 7 assessorer att fördela på fyra divisioner, därvid

en division korume att bestå av 3 kammarrättsråd och en assessor samt

de tre övriga av 2 kammarrättsråd och 2 assessorer. Det kan synas som

skulle denna organisation icke bliva alltför mycket svagare än den nuvarande,

enligt vilken av fem divisioner tre bestå av 3 kammarrättsråd

och 1 assessor samt två av 2 kammarrättsråd och 2 assessorer. Men det

är härvid att märka, att organisationen icke har samma styrka i verkligheten

som på papperet. På grund av kammarrättsråds ledighet för

sjukdom, för offentliga uppdrag, till exempel utarbetande av författningsförslag

och dylikt, eller för beredning av mera omfattande mål och ärenden

till föredragning samt på grund av kammarrättsråds inkallande till

tjänstgöring i den inom kammarrätten särskilt inrättade så kallade lagavdelningen,

där i allmänhet 4 kammarrättsråd äro samtidigt upptagna,

händer det alltför ofta, att på en eller flera divisioner måste placeras 3

assessorer och blott 1 kammarrättsråd. Härvid inträffar emellanåt, att

en division vid avgörande av mål består uteslutande av assessorer, och det

har till och med hänt, att av dessa assessorer icke någon ens haft årsförordnande.

Det säger sig självt, att nu berörda förhållanden varit till

stort hinder för arbetets jämna gång. Detta bär särskilt tagit sig uttryck

däri att fattigvårdsmål och andra mål, i vilkas avgörande minst två kammarrättsråd

enligt instruktionen skola taga del, blivit för avsevärd tid undanskjutna.

Efter den nya anordningens eventuella genomförande bleve

ställningen än mera prekär, dä ju nödvändigheten att alltid disponera 4

kammarrättsråd för divisionen för fastighetstaxeringsmål skulle komma att

Om förstärkning

av kammarrättens

arbetskrafter.

s. 180 Kontrollera mot PDF

Kostnads
frågor.

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ytterligare påfresta organisationen. Antalet kammarrättsråd måste därför

enligt kammarrättens mening beräknas så, att minst 4 kammarrättsråd

kunna placeras å sjätte divisionen, 4 å divisionen för fastighetstaxeringsmål

samt minst 3 å var och en av de övriga fyra divisionerna. Härför

erfordras, att tre assessorsbefattningar utbytas mot kammarrättsrådsämbeten,

så att kammarrättens ledamotspersonal kommer att bestå av 20

kammarrättsråd och 6 assessorer eller adjungerade ledamöter. Då divisionen

för fastighetstaxeringsmål icke är avsedd att vara permanent, kan

för mellantiderna ett av de 4 kammarrättsråden å denna division byta

tjänstgöring med en adjungerad ledamot å sjätte divisionen.

Kostnaden för tre assessorsbefattningars utbytande mot kammarrättsrådsämbeten

uppgår till 7,200 kronor för år, om avlöningarna, på sätt i

statsverkspropositionen sker, räknas för kammarrättsråden efter näst lägsta

och för assessorerna efter lägsta löneklassen inom vederbörande lönegrad,

men till endast 5,760 kronor för det fall att man beträffande

assessorerna utgår från den löneklass, i vilken de tre till tjänsteåren

äldsta av kammarrättens assessorer för närvarande äro placerade. Till

denna kostnad kommer dels en tillfällig men efter varje allmän fastighetstaxering

återkommande kostnad av 1,650 kronor för en extra kansliskrivare

under en tid av 6 månader, dels ock utgiften för en för utslag i fastighetstaxeringsmål

avsedd publikation, i avseende varå med avgivande av närmare

förslag dock måste anstå. Skulle antalet fastighetstaxeringsmål bliva

så stort, att det påkallar förordnande av ytterligare personal, bör härutöver

beräknas för varje extra kammarrättsråd 10,020 kronor, för en amanuens

till biträde åt varje sådan ledamot omkring 2,300 kronor samt till bestridande

av ökad kostnad för renskrivning likaledes för varje ledamot omkring

800 kronor, alltför år under den tid, handläggningen av fastighetstaxeringsmålen

pågår.

De särskilda kostnader, som enligt promemorian skulle erfordras för beredande

av lokaler för en fastighetstaxeringsdivision, så anordnad som i

promemorian föreslås, skulle även inbesparas, därest kammarrättens förslag

följes.

En jämförelse mellan den av kammarrätten nu gjorda kostnadsberäkningen

och den i promemorian innefattade giver vid handen, att genom

den förra kammarrätten skulle erhålla sådan kvalitativ förstärkning av

sin ledamotspersonal, som är nödvändig för att såväl de nu gällande som

de i förevarande sammanhang föreslagna föreskrifterna om kammarrättens

sammansättning vid avgörandet i sista instans av vissa slag av mål

må kunna upprätthållas utan sådana stockningar, som med avseende å föredragningen

av fattigvårds- och därmed sammanställda mål under de senaste

åren ofta förekommit på grund av bristen på tillräckligt antal kammarrättsråd.

Den i promemorian föreslagna förstärkningen av kammarrättens

egen personal är däremot i nämnda avseende alldeles otillfredsställande

och tillförsäkrar kammarrätten icke det antal ordinarie ledamöter, som

är behövligt för att under den tid arbetet med besvären över de allmänna

fastighetstaxeringarna pågår, kammarrättens arbete i övrigt och särskilt

beträffande fattigvårds- och därmed sammanställda mål må kunna i erforderlig

omfattning fortgå. Man måste nämligen räkna med, att så gott

som ständigt någon och ofta ett flertal — för närvarande fem — av kammarrättsråden

på grund av särskilda uppdrag eller av annan anledning

icke kunna deltaga i föredragningsarbetet. Och likväl skulle kostnaderna,

särskilt på grund av bortfallandet av de störa belopp, som enligt promemo
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 210.

rian skulle erfordras till dagtraktamenten och reseersättningar åt icke lagfarna

ledamöter, enligt den av kammarrätten u ppgjorda planen bliva ej

allenast för år räknat utan i längden avsevärt lägre än enligt promemorieförfattarens

förslag. Även det för ordföranden å fastighetstaxeringsdivisionen

föreslagna arvodet bär kammarrätten ansett sig böra i sin kostnadsberäkning-

utelämna, då någon anledning ej förefinnes att tillerkänna

ordföranden å fastighetstaxeringsdivisionen dylikt arvode så länge övriga

divisionsordförande icke åtnjuta sådant. Om kammarrättens förslag följes,

böra givetvis de erforderliga anslagsbeloppen, utom vad angår arvoden

till eventuellt behövliga extra kammarrättsråd jämte för dem erforderlig

kanslipersonal med mera, i vanlig ordning anvisas på kammarrättens stat.

Med avseende å kammarrättens ställning inom instansordningen göres i

den remitterade promemorian en skillnad mellan sådana fastighetstaxeringsmål,

där tvisten rör sig om en uppskattningsfråga, och sådana mål,

i vilka tvistefrågan är av juridisk art, därvid till den senare gruppen anses

böra hänföras allenast mål, däri till avgörande föreligger 1) fråga, huruvida

viss egendom är att i beskattningsavseende anse såsom fastighet eller

ej, 2) fråga om subjektiv skattskyldighet, 3) fråga om objektiv skatteplikt

samt 4) fråga om, i vilken kommun viss fastighet är belägen. Endast inom

den förra gruppen av fastighetstaxeringsmål anses kammarrätten höra intaga

ställningen såsom sista instans, varemot inom den senare gruppen talan

mot kammarrättens beslut anses böra få fullföljas hos regeringsrätten.

Såsom skäl härtill anföres huvudsakligen, att nämnderna icke i sistnämnda

mål, eller åtminstone icke i alla dessa mål — såsom förhållandet däremot

anses vara beträffande uppskattningsfrågorna — besitta full kompetens

eller obestridd auktoritet. Om kammarrätten gjordes till sista instans i

dessa mål, komme de sålunda att handläggas av allenast en myndighet med

domstols kompetens och organisation, vilket vore så mycket betänkligare,

som enligt sakens natur ett avgörande i rättsfrågor bleve för framtiden

bindande på ett helt annat .sätt än avgörandet i omdömesfrågor sådana som

uppskattningsfrågorna. Vidare säges den omständigheten att inom kammarrätten

två icke lagfarna ledamöter vore avsedda att deltaga i avgörandet

av fastighetstaxeringsmål — något som skulle utgöra eu särskild

styrka med avseende å uppskattningsfrågorna — ingalunda kunna tillmätas

samma värde med avseende å rättsfrågorna utan snarare utgöra ett hinder

för att låta kammarrätten såsom sista instans avgöra rättsfrågorna.

Det framhålles emellertid i promemorian, att även andra frågor än de

här ovan såsom rättsfrågor uppräknade, såsom frågan om en fastighet bör

taxeras såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet och frågan om bestämmande

av taxeringsenhet, måste anses, åtminstone formellt, vara av

övervägande juridisk art samt att i vissa andra frågor, exempelvis om

åsättande av särskilda värden såsom tomt- och industrivärde samt om värdering

av skog och skogsmark rätts- och uppskattningsfrågorna äro så.

invävda i varandra, att ett särskiljande knappast låter sig göra.

Vid övervägande av det remitterade förslaget i denna del har kammarrätten

funnit, att därest den föreslagna uppdelningen av fastighetstaxeringsmålen

efter arten av i dem förekommande tvistefrågor överhuvud

skall göras, till rättsfrågorna givetvis hör hänföras frågan, huruvida fog

funnits för av kammarrätten meddelat beslut att icke upptaga till prövning

där anförda besvär. Emellertid synes det kammarrätten knappast

vara möjligt att utfinna några rationella grunder för en uppdelning av

fastighetstaxeringsmålen i syfte att derpå grunda skilda instansordningar

Instansord
ningen.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

för olika grupper av dessa mål. En sådan uppdelning skulle få över sig ett

sken av godtycklighet och vålla åtskillig ovisshet vid tillämpningen samt

medföra den avsevärda, i promemorian framhållna olägenheten, att en av

regeringsrätten beslutad ändring i en rättsfråga i många fall skulle nödvändiggöra

eu återförvisning till kammarrätten för förnyat beslut i en därmed

sammanhängande uppskattnings!''råga. Kammarrätten anser därför,

att samma instansordning bör bliva gällande för samtliga mål angående

fastighetstaxering. Därest sålunda överhuvudtaget ställningen såsom sista

instans i fastighetstaxeringsmål anses böra anförtros åt kammarrätten, synes

detta böra gälla över hela linjen och inga sådana mål få fullföljas till

regeringsrätten.

Med den sammansättning av kammarrätten, som i detta utlåtande förordats,

saknas givetvis afl anledning att med avseende å instansordningen

göra skillnad mellan å ena sidan de fastighetstaxeringsmål, som dragas under

kammarrättens prövning genom besvär över länsuppskattningsnämnds

beslut vid allmän fastighetstaxering, och å andra sidan besvär över fastighetstaxering

de år, då allmän sådan taxering icke äger rum, ävensom mål

angående dubbel eller obehörig fastighetstaxering eller taxering, som på

grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende

blivit felaktig.

Andra frågor. Likaledes torde anledning saknas att med avseende å formerna för avfattningen

och expeditionen av kammarrättens beslut avvika från vad i

dessa avseenden hittills inom kammarrätten praktiserats.

De bestämmelser, som erfordras för reglering av kammarrättens verksamhet

med avseende å fastighetstaxeringsmålen, böra, såsom i promemorian

förutsattes, inarbetas dels i taxeringsförordningen och dels i kammarrättens

instruktion. Något vidare yttrande härom torde icke böra av

kammarrätten avgivas, helst som förslag till helt ny taxeringsförordning

för närvarande är under utarbetande inom finansdepartementet.»

Kammarrättens utlåtande var icke enhälligt.

Körande instansordningen yttrar en ledamot, att enligt hans mening syntes

omtanken om rättssäkerheten bjuda, att skattskyldig medgåves rätt att

fullfölja talan hos Kung! Maj:t i sådana rättsfrågor, som omförmälas i

den remitterade promemorian. Dessa borde nämligen icke handläggas

av allenast en myndighet med domstols kompetens och organisation.

En annan ledamot uttalar, att enligt hans mening kammarrätten bort

såsom en ytterligare garanti för ett riktigt avgörande av de mål, i vilka

kammarrätten bliver sista instans, framhålla vikten av att kammarrättens

ordinarie ledamöter beredas förbättrad ställning i ekonomiskt avseende.

Begerings- Med överlämnande av berörda promemoria och kammarrättens utlåtande

har jag därefter anhållit, att yttranden från regeringsrättens ledamöter angående

de i promemorian omhandlade frågor måtte mig meddelas.

Med anledning härav hava regeringsrättens ledamöter sammanträtt den

21 februari 1927, därvid enligt mig tillställt utdrag av det vid sammanträdet

förda protokoll förekom följande:

»Regeringsråden Ernberg, Thulin, Rydin, Planting-Gyllenbåga och Hasselrot

förenade sig om följande yttrande:

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

''Med hänsyn till den betydande, även under nästlidet år stegrade arbetsbalansen

i regeringsrätten (se bifogad tabell)1 lärer det bliva nödvändigt

■att inom en snar framtid vidtaga mera genomgripande åtgärder än hittills

för balansens avarbetande och uppnående av önskvärd jämvikt mellan antalet

årligen avgjorda mål, å ena, och under motsvarande tid inkommande

mål, å andra sidan. Innan beslut fattats om innebörden av de åtgärder,

som härför erfordras, torde man i allt fall icke för närvarande höra från

regeringsrättens arbetsområde avskilja andra mål än sådana, beträffande

vilka på grund av målens natur en dylik åtgärd utan avsevärd olägenhet

kan vidtagas. Därvid hava helt naturligt närmast mål om fastighetstaxering

kommit i betraktande. I tidigare av regeringsrättens ledamöter till

statsrådet och chefen för justitiedepartementet avlåtet yttrande angående

eventuella åtgärder för balansens nedbringande ifrågasattes ock, huruvida

icke rätten att fullfölja talan i dessa mål till Kungl. Maj:t skulle kunna

upphävas. Den prövning, som i dessa mål ägde rum, rörde sig nämligen

oftast endast om fastighetens värde, och frågan härom syntes knappast

vara av beskaffenhet, att rätten att draga densamma genom ett flertal instanser

ovillkorligen borde bibehållas. Att så är förhållandet torde ock

ligga i sakens natur. Enligt vad erfarenheten visat leda dylika klagomål,

där det allenast rör sig om fastighetsvärdet, mera sällan till ändring i beskattningsmyndigheternas,

på närmare kännedom om de lokala förhållandena

grumlade beslut.

Förbises bör emellertid icke, att även vid fastighetstaxeringen rättsliga,

för en riktig taxering viktiga spörsmål spela in. Och sedan denna taxering

numera genom 1921 års lagstiftning delvis omlagts och erhållit en

långt mera detaljerad utformning än tillförne, komma uppenbarligen dessa

spörsmål att för taxeringen erhålla åtskilligt större betydelse än tidigare.

Detta har ock uppmärksammats i den inom finansdepartementet av kammarrättsrådet

Norrman enligt uppdrag utarbetade promemorian i ämnet;

och har av honom av principiella skäl föreslagits, att rätten att fullfölja

talan i mål om sådan taxering till regeringsrätten skulle för vissa fall bibehållas,

nämligen där fråga är

1) om viss egendom är att hänföra till fastighet eller ej,

2) om den subjektiva skattskyldigheten (eller frågan om vem som har att

erlägga skatt för viss fastighet),

3) om objektiv skatteplikt (eller frågan huruvida skatt överhuvud skall

för viss fastighet erläggas) samt

4) om beskattningsorten för fastighet.

I promemorian bär emellertid erinrats, att vid fastighetstaxeringen även

i vissa andra fall än de sålunda till undantagande föreslagna förekomma

frågor av åtminstone formellt sett juridisk natur, såsom frågor om fastighets

hänförande till jordbruksfastighet eller annan fastighet samt om taxeringsenhet

ävensom att i vissa andra fall — exempelvis vid åsättande av

särskilda värden såsom tomt- och industrivärde samt om värdering av

skogsmark och skog— rätts- och uppskattningsfrågor kunna vara så intimt

förenade med varandra, att ett särskiljande knappast låter sig verkställa.

Med åberopande härav har kammarrätten ansett, att det knappast läte

sig göra att utfinna några rationella grunder för eu uppdelning av fastighetstaxeringsmålen

i syfte att därpå grunda skilda instansordningar för

olika grupper av dessa mål.

Därest man, på sätt kammarrätten härvid synes hava förutsatt, vill i an
-

Tabcllcn liar ej här intagits.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Majrts proposition Nr 210.

givet syfte söka undantagslöst genomföra en uppdelning av rätts- och uppskattningsfrågorna

över hela linjen, möta givetvis stora svårigheter. Om

man än därför måste avstå från ett sådant försök, synes detta likväl ingalunda

behöva utesluta, att, i den omfattning sådant lämpligen låter sig

gorå, genomföra en dylik uppdelning, därest detta eljest i rättssäkerhetens

intresse befinnes önskvärt.

Då taxeringsmål i övrigt få fullföljas till högsta instans, torde, rent principiellt

sett, skäl icke föreligga att beträffande fastighetstaxeringen avskära

rätten att fullfölja talan till regeringsrätten annat än i den mån

fråga är om uppskattning av fastighets värde. Men tydligt är att, då i

vissa fall av praktiska skäl stor svårighet möter att göra eu sådan uppdelning

av dessa mål i olika grupper, man måste nöja sig med att uppdraga

gränslinjen på det sätt, att frågor, som huvudsakligen äro att hänföra till

fastighets uppskattning, stanna i kammarrätten, men däremot andra frågor,

av mera principiell art, få fullföljas till högsta instans. Den i promemorian

ur sådan synpunkt föreslagna lösningen synes i huvudsak tillfredsställande.

Dock synas övervägande skäl tala för, att även frågor om taxeringsenhet,

vilka uppenbarligen kunna innehålla spörsmål av ganska stor

principiell innebörd och jämväl synas vara av beskaffenhet att utan svårighet

kunna behandlas för sig, höra hänföras till samma kategori som de

i promemorian upptagna grupper av mål, däri obeskuren besvärsrätt fortfarande

skulle bibehållas.

Att, ifall fastighetstaxeringsmålen utan undantag skulle stanna i kammarrätten,

detta även ur andra synpunkter än de rent principiella skulle

medföra åtskilliga olägenheter och cegentligheter, synes oförtydbart. Sålunda

skulle, då ju mål om beskattning för inkomst fortfarande skulle få

undantagslöst gå upp till regeringsrätten, i vissa fall fullt likartade frågor,

som kunna uppkomma såväl vid inkomstbeskattningen som vid, fastighetstaxeringen,

kunna komma att avgöras på mot varandra stridande sätt i regeringsrätten

och kammarrätten. Detta skulle exempelvis kunna inträffa

1 frågor om skattefrihet för samfund, inrättningar och stiftelser etc., som

avses i 5 § 2 mom. c) i inkomstskatteförordningen och i 5 § e) bevillningsförordningen.

Även skulle regeringsrätten vid prövning av besvär angående

inkomsttaxeringen bliva i åtskilliga hänseenden hunden av kammarrättens

beslut i fastighetstaxeringsfrågor. I sådant avseende må erinras,

att enligt 12 § 8 mom. bevillningsförordningen den, som enligt 5 §

a)—i) samma förordning befrias från fastighetsbevillning, jämväl skall

åtnjuta befrielse från inkomst för samma egendom, samt att enligt 11 §

2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen frågan om vem avdrag för genom

fastighetsbevillning beskattad avkastning av fastighet skall tillkomma

är beroende av frågan, huruvida fastighetens ägare eller dess innehavare

är enligt 8 § samma förordning skattskyldig för fastigheten.

Ett system, ägnat att medföra dylika konsekvenser, kan svårligen anses

tillfredsställande.

Viktigare än vad sålunda berörts är emellertid måhända den omständigheten,

att då kammarrätten ju är första domstolsinstans i förevarande

frågor, vederbörande part i många fall först genom kammarrättens utslag

erhåller tydligt besked, i vilket avseende den till stöd för hans talan

förebragta utredning eller bevisning brister. Och att det oaktat helt avskära

besvärsrätten även i rättsfrågor synes knappast tillrådligt. Väl gör

sig i viss män enahanda förhållande gällande beträffande mål angående

uppskattningsfrågor, men torde detta av antydda skäl där spela en avsevärt

mindre roll.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Mot ett medgivande av fullföljdsrätt i den omfattning, som i promemorian

anförts, har invänts, att återförvisning till kammarrätten i vissa fall

skulle bliva nödvändig för prövning av uppskattningsfrågan samt att i

följd därav målens slutliga avgörande skulle fördröjas. Återförvisning

torde emellertid bliva erforderlig huvudsakligen endast i sådana fall, då

regeringsrätten, i motsats till kammarrätten, finner en fastighet vara underkastad

beskattning helt eller delvis, eller prövar en fastighet, som av

kammarrätten ansetts böra i sin helhet taxeras, endast delvis höra bliva

föremål för en sådan åtgärd eller böra uppdelas i taxeringsenheter på annat

sätt än kammarrätten bestämt. Dylika fall torde kunna antagas icke

bliva alltför talrika, och även om det dröjsmål med målens slutliga avgörande,

som en återförvisning medför, givetvis måste anses såsom en nackdel,

lärer denna dock icke vara av beskaffenhet att höra utgöra hinder för

fullföljdsrätt, där denna eljest anses böra bibehållas.

I förevarande sammanhang må ock — på sätt i promemorian antytts —

erinras, att, sedan rättsfrågor av beskaffenhet att få till regeringsrätten

fullföljas eu gång vunnit sitt avgörande i högsta instans och vägledande

prejudikat därigenom vunnits, anledning till klagomål i likartade fall, under

förutsättning av oförändrad lagstiftning i ämnet, bortfaller.

Slutligen må här anmärkas, att då kammarrätten i sitt utlåtande anfört,

bland annat, att om den föreslagna uppdelningen av fastighetstaxeringsmålen

efter arten av i dem förekommande tvistefrågor överhuvud skall

göras, till rättsfrågorna bör hänföras även fråga, huruvida fog förefunnits

för av kammarrätten meddelat beslut att icke upptaga till prövning

där anförda besvär, detta synes vara riktigt, försåvitt målet, materiellt

sett, är av beskaffenhet att enligt den föreslagna ordningen få till regeringsrätten

fullföljas. Men i andra fall lärer vid kammarrättens prövning

såväl i berörda hänseende som beträffande andra i målet förekommande

formella frågor böra förbliva.

På grund, av vad sålunda anförts synas de i promemorian i nu omförmäkla

hänseende framlagda förslag med den modifikation, som ovan angivits,

vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för lagstiftning

i ämnet.

Om kammarrätten i större eller mindre utsträckning göres till högsta

instans i fastighetstaxeringsmål, äro givetvis åtgärder, ägnade att skapa

ökade betingelser för ett riktigt avgörande och att sålunda förläna ökad

auktoritet åt domstolens beslut, önskvärda. Mot den lösning, som kammarrätten

i sådant avseende föreslagit, synes något väsentligt icke vara att

erinra.

De föreskrifter av instruktionell art, som under angiven förutsättning i

övrigt må finnas erforderliga, torde icke påkalla något yttrande från regeringsrättens

ledamöters sida.’

Regeringsrådet Palmgren, med vilken regeringsrådet Söderwall instämde,

anförde:

''På grund av angelägenheten att minska regeringsrättens arbetsbörda

anser jag förslaget att från fullföljd till Kungl. Maj:t utestänga besvärsmål

angående fastighetstaxering höra bringas till verkställighet. I de

frågor rörande förslagets genomförande, med avseende å vilka yttrande

från regeringsrättens sida kan vara påkallat, biträder jag den mening, som

omfattats av kammarrättens flesta ledamöter.’»

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements
chefen.

Den på senare år allt mera ökade tillströmningen av mål till regeringsrätten

och den stegrade balansen av oavgjorda mål därstädes gör det

enligt min mening till en ofrånkomlig nödvändighet att söka i möjligaste

mån råda bot för dessa förhållanden. Förslaget om att göra kammarrätten

till sista instans i huvudmassan av fastighetstaxeringsmålen synes

utgöra ett icke overksamt medel för att uppnå angivna mål. Jämväl

önskvärdheten av att mål angående fastighetstaxering vinna ett snabbt

slutgiltigt avgörande utgör ett skäl, som starkt talar för åtgärden i fråga.

Beträffande frågan, om kammarrätten skall utgöra högsta instans i alla

fastighetstaxeringsmål eller om talan skall få fullföljas i vissa av dem,

hava olika meningar gjort sig gällande. Sålunda hava kammarrättens

majoritet och två ledamöter av regeringsrätten ansett, att kammarrätten

bör utgöra högsta instans i alla dylika mål, under det att en ledamot av

kammarrätten och fem ledamöter av regeringsrätten i princip biträtt den

i kammarrättsrådet Norrmans promemoria uttalade mening, att rätten till

fullföljd av talan hos regeringsrätten i dessa mål skall i viss utsträckning

bibehållas. För egen del finner jag mig på de skäl, som anförts i

promemorian samt av regeringsrättens flesta ledamöter, böra ansluta mig

till den ståndpunkten, att rätten till fullföljd av talan hos regeringsrätten

hör i viss utsträckning bibehållas. Genom att begränsa fullföljdsrätten på

detta sätt vinnes en icke oväsentlig avlastning av regeringsrättens arbetsbörda,

utan att man kan göra gällande, att någon risk för rättssäkerheten

uppstår, och utan att man behöver befara en sådan möjlighet till olika

domslut i likartade frågor, som — på sätt påpekats av regeringsrättens

flesta ledamöter — skulle kunna uppkomma, om alla fastighetstaxeringsmål

avgjordes av kammarrätten såsom högsta instans, men talan i andra taxeringsmål

finge fullföljas hos regeringsrätten.

Vad angår den grund, efter vilken man skall göra uppdelningen av

fastighetstaxeringsmålen i sådana, i vilka talan får fullföljas hos regeringsrätten,

och sådana, i vilka talan dit icke får fullföljas, så synes denna

grund — av i promemorian angivna skäl — höra vara den, att talan

skall få fullföljas hos regeringsrätten i rättsfrågor men icke i uppskattningsfrågor.

På sätt från olika håll framhållits, är det dock mycket

vanskligt att uppdraga en rationell gräns mellan rätts- och uppskattningsfrågor

i fastighetstaxeringsmål. För egen del finner jag övervägande skäl,

framför allt av praktisk natur, tala för den uppdelning av mål rörande

tillämpning av kommunalskattelagens bestämmelser om fastighetsbeskattning,

som skett i nämnda promemoria. Enligt denna må talan över

kammarrättens beslut fullföljas hos regeringsrätten, 1) då fråga är, huruvida

viss egendom i beskattningsavseende är att hänföra till fastighet eller

ej, 2) i fråga om subjektiv skattskyldighet, 3) i fråga om objektiv skatteplikt,

samt 4) rörande frågan i vilken kommun viss taxerad fastighet är

belägen.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

187

Vad angår särskilt det i de avgivna yttrandena debatterade spörsmålet,

om talan skall få fullföljas jämväl rörande frågan, huruvida fog funnits

för av kammarrätten meddelat beslut att icke upptaga till prövning där

anförda besvär, så är detta något, som rör tillämpning av taxeringsförordningen

och icke kommunalskattelagen, och torde någon begränsning

av klagorätten icke böra ifrågakomma vare sig i denna eller i andra likartade

frågor. Att, på sätt regeringsrättens flesta ledamöter ifrågasatt,

låta klagorätt i desertationsfrågor finnas endast i de fall, då målet, materiellt

sett, är av beskaffenhet att enligt den föreslagna ordningen få till

regeringsrätten fullföljas, kan jag för egen del ej förorda, då det skulle

nödvändiggöra, att kammarrätten, när denna domstol gör ett fastighetstaxeringsmål

desert, måste i viss mån ingå på en materiell prövning av

målet för att kunna avgöra, om besvärshänvisning till regeringsrätten

skall lämnas eller ej.

Därest emellertid kammarrätten göres till högsta instans i det övervägande

antalet fastighetstaxeringsmål, torde detta ovillkorligen böra

medföra den konsekvensen, att åtgärder vidtagas i syfte att förstärka

kammarrättens sammansättning vid avgörandet av fastighetstaxeringsmålen.

I sådant avseende har i Norrmans promemoria föreslagits, att såsom

lagfarna ledamöter endast ordinarie ledamöter av kammarrätten

skulle få deltaga i dessa måls avgörande. Behovet av denna garanti för

ett riktigt avgörande av målen har av kammarrätten kraftigt understrukits.

För egen del finner jag anordningen i fråga vara under angiven

förutsättning riktig och nödvändig.

Av dessa ordinarie ledamöter bör en av Kungl. Maj:t utses att i egenskap

av ordförande leda arbetet inom den avdelning av kammarrätten,

som skall handlägga fastighetstaxeringsmål. Enligt det i promemorian

framlagda förslaget skulle särskild ordförande icke utses annat än för den

tid, då mål angående taxering av fastighet vid allmän fastighetstaxering

handläggas. Enligt min mening saknas tillräcklig anledning till ett dylikt

förfaringssätt, och har 126 § i föreliggande förslag utformats i enlighet härmed.

Vid de tillfällen, då presidenten i kammarrätten deltager i arbetet

inom avdelningen, skall det givetvis tillkomma honom att leda förhandlingarna,

varom emellertid bestämmelse kan meddelas i instruktionell väg.

Vad åter angår den ifrågasatta åtgärden att förstärka kammarrättens

sammansättning vid fastighetstaxeringsmålens avgörande med

två icke lagfarna ledamöter, som skulle tillföra kammarrätten ökad

sakkunskap i avseende å värdesättning av fastighet, så har densamma

från kammarrättens sida mött ett starkt motstånd. Detta har grundats

huvudsakligen därpå, att i kammarrätten, som vid sitt avgörande

av målen vore bunden av i besvärsakten föreliggande bevismaterial, relativt

ringa marginal funnes för nämndsavgöranden i egentlig mening, men

jämväl på farhågor för att det skulle uppkomma svårigheter vid det

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

praktiska ordnandet av arbetet i den särskilda avdelningen för fastighetstaxeringsmål

i kammarrätten. Å andra sidan måste dock kammarrätten

anses hava själv givit uttryck åt den uppfattningen, att ett visst behov av

förstärkt sakkunskap på området förefinnes, i det att kammarrätten framhållit

önskvärdheten av att det beredes möjlighet att i förekommande fall

infordra utlåtande över besvär från exempelvis någon nära fastigheten

boende jägmästare, domänintendent eller lantbruksingenjör eller anmoda

lämplig person att inställa sig i kammarrätten för att muntligen yttra

sig över besvär. Beträffande den ställning, som regeringsrättens ledamöter

intaga till denna fråga, innehåller deras yttrande icke annat uttalande, än

att nämnda ledamöter finna något väsentligt icke vara att erinra mot den

lösning, som kammarrätten föreslagit i avseende å åtgärder, ägnade att

skapa ökade betingelser för ett riktigt avgörande och att sålunda förläna

ökad auktoritet åt kammarrättens beslut.

På sätt kammarrätten anfört, förhåller det sig givetvis så, att kammarrätten

vid sina avgöranden i fastighetstaxeringsmål är bunden av besvärshandlingarnas

innehåll. Säkerligen förhåller det sig ävenledes så, att

utredningen i många av dessa mål är så bristfällig, att det vid målets

avgörande icke spelar någon roll, om sakkunskap i avseende å värdesättning

av fastighet är särskilt representerad inom domstolen eller ej. Men

å andra sidan har jag svårt att tänka mig, att det icke vid bedömandet

av de mål, vari det förekommer en kvalitativt värdefull utredning, framlagd

antingen i en utförlig och vederhäftig deklaration eller i besvären —

i händelse antingen densamma bestrides eller kanske av taxeringsnämndens

ordförande eller av kronans ombud motbevisas eller tvisten enbart gäller

vad det allmänna saluvärdet utgör å en fastighet, rörande vars beskaffenhet

enighet i uppfattningen råder — kan vara av stor betydelse att inom

domstolen hava tillgång till särskild, på praktisk erfarenhet grundad

sakkunskap på området i fråga. I all synnerhet bör detta vara fallet, då

det gäller värdesättning av skogsmark och växande skog. Det synes mig

icke antagligt, att, även om det beredes kammarrätten vidgad möjlighet

att infordra utlåtanden från sakkunniga personer — vad angår inhämtande

av yttrande över besvär från ämbetsverk och myndigheter, äger kammarrätten

redan jämlikt § 12 i den för ämbetsverket gällande instruktionen

befogenhet därtill — detta, ehuru säkerligen medförande betydande kostnader,

skall få tillnärmelsevis samma praktiska betydelse som en anordning,

enligt vilken sakkunskap på ifrågavarande område finnes ständigt

representerad inom kammarrätten.

I anledning av kammarrättens uttalande, att det borde öppnas möjlighet

för landskamreraren att, då han finner sådant behövligt, införskaffa yttrande

av viss för det speciella fallet särskilt utsedd sakkunnig, vill jag

erinra om att det enligt 14 § 1 mom. av förevarande förslag till taxeringsförordning

tillkommer landskamreraren att efter behov vid handläggning

av taxeringsfrågor anlita biträde av sakkunnig.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

189

Visserligen skulle det enligt min mening vara av största värde, om

sådan anordning kunde vidtagas, att en länsrepresentant alltid komme att

deltaga i målens avgörande i kammarrätten. Jag har emellertid måst avstå

därifrån på grund av de hinder av praktisk natur, som uppresa sig mot en

dylik anordning, och har jag därför inskränkt mig till att föreslå, att vid

fastighetstaxeringsmåls avgörande kammarrätten skall bestå av tre ordinarie

ledamöter och två icke lagfarna ledamöter med särskild sakkunskap i avseende

å värdesättning av fastighet men utan krav på ortskännedom hos dessa

ledamöter. För att kammarrätten må äga tillgång till sådana särskilda

ledamöter skall enligt det förslag, som jag här framlägger, av Kungl.

Maj:t utses sex i fastighetsvärdering kunniga män med god kännedom

om fastighetsförhållandena i allmänhet inom riket att efter kallelse inträda

såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning av fastighetstaxeringsmål.

Av dessa personer skola två äga särskild sakkunskap i

avseende å värdering av skogsmark och växande skog, två i avseende å

värdering av jordbruksfastighet i övrigt och två i avseende å värdering

av annan fastighet. Dessa ledamöter skola givetvis i egenskap av domare

avlägga domareed.

Därest kammarrätten blir högsta instans i fastighetstaxeringsmål, framträder

med ökad styrka det även utan en dylik förändring befogade kravet

på ökad enhetlighet vid målens behandling och avgörande i kammarrätten.

Enligt förenämnda promemoria skulle detta krav tillgodoses genom

att samtliga fastighetstaxeringsmål bleve handlagda å en viss avdelning

inom kammarrätten. Denna avdelning skulle bestå av fyra eller fem ordinarie

ledamöter av kammarrätten, vilka alternerande skulle tjänstgöra vid målens

avgörande enligt en plan, så uppgjord att det iakttoges en kontinuitet

i sammansättningen, som betryggade åsyftad enhetlighet vid målens avgörande.

Föredragningen skulle utföras av särskilda föredragande. Genom

en sådan anordning vunne man dels att färre ledamöter bleve indelade till

tjänstgöring å avdelningen än som skulle erfordras, om ledamöterna själva

fullgjorde föredragningen, och dels att föredragningen kunde av en och

samma föredragande fullgöras under längre tid i oavbruten följd än som

kunde bliva fallet, om föredragningen fullgjordes av ledamöterna. Även

härigenom vunnes ökad garanti för enhetlighet i avgörandet. En dylik så att

säga koncentrerad föredragning vore jämväl ägnad att bidraga till väsentligt

ökad snabbhet i målens avgörande. Föredragningen av en större grupp

likartade mål måste nämligen enligt sakens natur taga kortare tid i anspråk,

om hela gruppen kunde avgöras av samma ledamöter under en viss

föredragningstermin än om föredragningen av samma grupp splittrades på

ett flertal kortare föredragningsterminer inför varierande ledamöter.

Det torde icke vara lämpligt att i taxeringsförordningen föreskriva, att

föredragningen av alla fastighetstaxeringsmål ovillkorligen skall fullgöras

å endast en avdelning inom kammarrätten. Målens antal kan ju nämligen

tänkas bliva så stort, att det blir nödvändigt, att deras avgörande för
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

delas å två eller flera avdelningar. Jag har emellertid ansett mig kunna

utgå från att målen i regel komma att handläggas å en avdelning, och

har i enlighet härmed de icke lagfarna ledamöternas antal begränsats till

sex.

Inom avdelningen höra målen avgöras av tre ordinarie och två icke lagfarna

ledamöter. Dock hör icke utevaro av en av de icke lagfarna ledamöterna

få hindra måls avgörande, därest av de övriga ledamöterna tre

äro ense om slutet. Det kan icke väntas föreligga hinder för att, även vid

hastigt påkommande förfall för ordinarie ledamot, inkalla annan sådan till

tjänstgöring.

Närmare föreskrifter angående inkallande av de icke lagfarna ledamöterna

till tjänstgöring i kammarrätten samt angående ordnandet av kammarrättens

arbete med handläggning av fastighetstaxeringsmål och därmed sammanhängande

frågor torde det böra tillkomma Kungl. Maj:t att meddela. Något

uttalande i denna punkt torde fördenskull ej här erfordras utom beträffande

ett par särskilda frågor.

Det har i Norrmans promemoria förutsatts, att samtliga besvärsmål

angående fastighetstaxering skola vara inkomna till kammarrätten före

ingången av april månad året efter taxeringsåret eller, i vissa fall, inom

tre månader efter det att besvären inkommit till vederbörande länsstyrelse.

Denna tidsbegränsning synes — på sätt kammarrätten i sitt utlåtande anmärkt

— vara väl snäv och torde böra utsträckas med åtminstone en

månad. En ytterligare utsträckning av tiden synes icke böra ifrågakomma,

enär det är av vikt, att fastighetstaxeringsmålen bliva snarast möjligt

avgjorda, och handläggningen av desamma icke lämpligen kan påbörjas,

förrän det stora flertalet av målen inkommit till kammarrätten. Det

må erinras därom, att, ifall det skulle inom något län möta svårighet

för landskamreraren att inom den bestämda tiden hinna att jämsides med

övrigt honom påvilande arbete avgiva förklaring i samtliga fastighetstaxeringsmål,

han äger erhålla partiell tjänstledighet för att bliva i tillfälle

att uteslutande ägna sig åt denna gren av taxeringsarbetet.

Härefter synas — på sätt vidare i utredningen förutsatts — målen böra

i kammarrätten behandlas med förtursrätt, så att det slutliga utfallet av

fastighetstaxering och särskilt allmän sådan kan bliva klart inom kortast

möjliga tid.

Den andra frågan av nu förevarande slag, till vilken jag redan nu

torde böra intaga principiell ståndpunkt, är den, i vilken utsträckning

genomförandet av ifrågavarande reform nödvändiggör ett utbyte av

å kammarrättens stat uppförda assessorer mot kammarrättsråd. Denna

fråga synes emellertid vara i rätt väsentlig mån beroende av hur föredragningen

av fastighetstaxeringsmålen kommer att ordnas i kammarrätten,

d. v. s. om den skall, i enlighet med kammarrättens förslag, utföras

av kammarrättsråden själva eller av särskilda föredragande. Vilkendera

metoden än väljes torde den nämligen — på sätt i såväl prome
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

191

morian som kammarrättens däröver avgivna utlåtande närmare utvecklas

— draga med sig såsom ofrånkomlig konsekvens, att i viss omfattning

ett utbyte måste verkställas av assessorer i kammarrätten mot kammarrättsråd

på ordinarie stat. Enligt kammarrättens förslag kräves det, att

tre assessorer utbytas mot tre kammarrättsråd; enligt den i promemorian

uttalade uppfattningen kan utbytet begränsas till att avse endast en motsvarande

befattning. Såvitt jag kunnat finna av den hittills i saken förebragta

utredningen, kommer enhetlighet och snabbhet i avgörandet att främjas,

om ledamöterna helt befrias från föredragningen samt denna i stället utföres

av särskilda föredragande, vilken anordning jämväl ur rent organisatorisk

synpunkt torde bliva den bästa eller måhända nödvändig, därest

icke lagfarna ledamöter skola på föreslaget sätt deltaga i målens avgörande.

Den omständigheten, att denna metod tillämpas inom såväl

högsta domstolen som regeringsrätten, måste jämväl anses utgöra ett

starkt stöd för mitt antagande om dess praktiska användbarhet även

i kammarrätten vid denna domstols handläggning av fastighetstaxeringsmålen.

Tillämpas denna metod, torde den av kammarrätten föreslagna

utökningen av de ordinarie kammarrättsrådens antal visa sig ej

vara erforderlig. Det bör betonas, att det i detta sammanhang icke är

fråga om att avhjälpa den disproportion i berörda avseende, som tilläventyrs

redan under nuvarande förhållanden kan förefinnas, utan endast

att förhindra, att det genom den särskilda anordning, som erfordras

för fastighetstaxeringsmålens avgörande, uppkommer en försämring i proportionen

mellan antalet kammarrättsråd och antalet assessorer. Och såvitt

man kan döma av vad hittills i ärendet förekommit synes arbetet i

kammarrätten kunna tillfredsställande ordnas, om en assessor utbytes mot

ett kammarrättsråd på ordinarie stat. Förslag om dylikt utbyte erfordras

emellertid ej i förevarande sammanhang.

Beträffande de konsekvenser i övrigt i avseende å kammarrättens

arbete och förstärkning av kammarrättens arbetskrafter, som anordningen

kan komma att medföra, synes det vara svårt att, innan man känner antalet

av de besvär, som komma att anföras hos kammarrätten över 1928

års allmänna fastighetstaxering, eller således före 1928 års utgång intaga

någon bestämd, på faktiska förhållanden grundad ståndpunkt. Om och i

den mån förhållandena kunna föranleda behov av en utökning av kammarrättens

arbetskrafter, torde frågan därom få upptagas till prövning,

sedan tillräckligt material för dess bedömande föreligger.

De kostnader, som föranledas av den särskilda avdelningen för fastighetstaxeringsmål

inom kammarrätten, hava i utredningen föreslagits skola

hänföras till kostnader för taxeringsarbetet. En dylik anordning synes

mig emellertid icke principiellt motiverad. De medel, som kunna komma

att erfordras till avlönande av de särskilda ledamöterna i kammarrätten,

arvode till ordförande å avdelning för fastighetstaxeringsmål, eventuell

förstärkning av arbetskrafterna i kammarrätten eller eljest, synas böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Ansvarsbe
stämmelser.

Kostnader

för taxerings

förfarandet.

särskilt anvisas å riksstaten. Till de närmare bestämmelserna härom torde

det icke vara erforderligt att redan nu taga ställning

Beträffande storleken av den kostnadsökning, som reformens genomförande

kommer att föranleda, får jag hänvisa till den i Norrmans promemoria

förebragta utredning. Enligt vad av densamma framgår, grundas

dessa beräkningar bland annat på att efter varje allmän fastighetstaxering

ett så pass stort antal besvärsmål som 3,600 skall inkomma. Såväl med hänsyn

härtill som till den tid, vilken beräknats åtgå för målens avgörande av

kammarrätten, få beräkningarna anses hållna i överkanten. Ersättningen

till de särskilda ledamöterna i kammarrätten, vilken ersättning i nämnda

utredning beräknats till 32 kronor för dag, synes böra bestämmas till endast

24 kronor för dag för ledamot, som är bosatt i Stockholm. I enlighet härmed

torde den totala kostnaden för arvoden till ifrågavarande ledamöter

kunna beräknas för varje allmän fastighetstaxering till högst omkring

18,000 kronor. Beträffande såväl detta kostnadsbelopp som de kostnader,

vilka kunna komma att föranledas av en av organisationen betingad förstärkning

av kammarrättens arbetskrafter, anser jag mig emellertid böra

understryka vad som i utredningen framhållits eller att varje som helst

beräkning av ifrågavarande anslagsbelopps storlek är ytterst vansklig,

enär densamma blir i hög grad beroende särskilt av antalet mål rörande vid

allmän fastighetstaxering åsätta taxeringar.

Vid en jämförelse mellan kostnaden för den av kammarrätten och den

av mig föreslagna organisationen framstår visserligen den förra såsom

betydligt lägre. Det bör dock framhållas, att en sådan jämförelse icke är

riktig, enär de båda organisationsformerna icke äro likartade och den av

kammarrätten förordade organisationen enligt min mening icke fyller de

krav, man bör uppställa på densåmma.

Redan anhängiggjorda eller framdeles till kammarrätten inkommande

mål, som avse taxering av fastighet före 1928 års ingång, lära böra handläggas

i hittills gällande ordning. I enlighet med denna min uppfattning

hava övergångsbestämmelserna till föreliggande förslag avfattats.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag upptagit ansvarsbestämmelser,

som i huvudsak ansluta sig till vad nu gäller, därvid emellertid straffsatserna

för underlåtenhet att avlämna deklaration och för avgivande av

oriktig deklaration omarbetats för vinnande av anslutning till de nya

skatteformerna. I väsentliga delar har jag följt de sakkunnigas förslag,

därvid aktgivande på vissa erinringar uti inkomna yttranden. Härtill

skall jag återkomma vid den speciella motiveringen. I

I fråga om kostnaderna för taxeringsförfarandet hava taxeringssak''

kunniga övervägt, huruvida och i vilken omfattning en fördelning av

taxeringskostnaderna mellan staten och de beskattande menigheterna

låter sig genomföra. Deras uttalande härom återfinnes å sid. 230 ff. i

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

193

betänkandet. De hava ansett kostnaderna böra till huvudsaklig del stanna

å statsverket och anföra såsom skäl härför, att kommunerna och övriga

menigheter icke hava någon möjlighet att nämnvärt inverka på indelningen

i distrikt för de olika taxeringarna och ej heller på prövningen

av behovet av särskilda utredningar och undersökningar. Därtill kommer,

att fastställandet av de ledande taxeringsmännens arvoden synes

böra åvila statens myndigheter, vadan menigheterna även i detta avseende

endast föga kunna inverka på kostnaderna. Slutligen skulle en

uppdelning mellan staten och olika menigheter, som icke bleve helt godtycklig,

stöta på störa'' svårigheter. Däremot föreslå de sakkunniga, att

ersättning till sådana ledamöter i beskattningsnämnderna, som utsetts av

kommun, landsting och skogsvårdsstyrelser, skola bestridas av den väljande

menigheten eller styrelsen.

Statskontoret har förklarat sig dela taxeringssakkunnigas uppfattning

i denna principfråga.

För min del har jag kommit till samma uppfattning som taxeringssakkunniga

och statskontoret.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag till taxeringsförordning sökt Taxeringssammanföra

alla bestämmelser, som äro att iakttaga vid taxering av alla ^uppställmng*

slag. Undantag har gjorts dels beträffande det särskilda förfarande, Taxeringssom

erfordras för taxering av skogsmark och växande skog, och dels sakkunniga.

beträffande deklarationsformulären. Liksom vid 1922 års allmänna

fastighetstaxering de speciella föreskrifterna rörande förfarandet vid taxering

av skogsmark och växande skog voro meddelade i särskild instruktion,

borde de häremot svarande stadgandena för blivande allmänna

fastighetstaxeringar, enligt taxeringssakkunnigas mening, upptagas i

särskild instruktion, som Kungl. Maj:t skulle utfärda. Deklarationsformulären

skulle även fastställas av Kungl. Maj:t. De sakkunniga hava

även föreslagit (227 §), att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda de särskilda

föreskrifter och anvisningar, som kunde finnas erforderliga för taxeringsförordningens

tillämpning.

Beträffande taxeringsmyndigheternas befattning med avgiftspåföringen

enligt lagen om allmän pensionsförsäkring hava de sakkunniga i sitt förslag

intagit allenast hänvisningar till de i pensionsförsäkringslagen meddelade

bestämmelserna.

Vid förslagets avfattning hava de sakkunniga följt den grundsatsen, att

de olika slagen av taxering borde behandlas i var sitt kapitel, varjämte

till särskilda kapitel hänförts dels vissa gemensamma föreskrifter, dels stadganden

med ansvarsbestämmelser och dels bestämmelser om kostnader för

taxeringsförfarandet.

Genom detta förfaringssätt har de sakkunnigas författningsförslag blivit

rätt omfattande.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. ISO höft. (Nr 210.)

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Yttranden. XJti vissa yttranden har författningstextens uppställning behandlats. Länsstyrelserna

i Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Västmanlands och Gävleborgs län beteckna taxeringssakkunnigas systematik

såsom förtjänstfull och ägnad att underlätta författningens praktiska

handhavande. Även andra myndigheter giva uttryck åt samma uppfattning.

En motsatt ståndpunkt intaga, bland andra, länsstyrelserna i Uppsala och

Östergötlands län, vilka förorda sammandragning av den onödigt vidlyftiga

författningstexten.

Kammarrätten förklarar sig intet hava att erinra mot en anordning»,

varigenom samtliga taxeringsbestämmelser sammanföras i en författning»

men uttalar, att de sakkunniga stannat på halva vägen i så måtto, att de

i stort sett nöjt sig med att inom en och samma yttre ram bereda plats för

de fristående författningarna, utan att i nämnvärd grad inlåta sig på att

söka sammansmälta de talrikt förekommande parallellstadgandena. Kammarrätten

har därför förordat författningstextens uppställning efter annan

indelningsgrund, därvid kammarrätten antytt möjligheterna att sammanföra

till exempel de olika deklarations- och uppgiftsföreskrifterna till en

grupp, reglerna om besvärsförfarandet till en grupp o. s. v. Därjämte har

kammarrätten, av skäl för vilka jag tidigare redogjort, uttalat sig för att

förfarandet vid allmän fastighetstaxering regleras i särskild författning. Kammarrätten

har vidare ställt sig tveksam i fråga om behovet av sådana föreskrifter

rörande tillämpningen av taxeringsförordningens bestämmelser, som

enligt de sakkunnigas förslag skulle kunna meddelas av Kungl. Maj:t utan

riksdagens hörande såvitt gäller annat än reglementariska föreskrifter för

beskattningsnämnder eller andra vid taxeringsarbetet sysselsatta.

Departements- yaci först angår frågan, om i taxeringsförordningen böra intagas alla be<''he/en-

stämmelser, som angå taxeringsförfarandet, synes det även mig tydligt, att

en sådan anordning innebär betydande fördelar. Att därvid utesluta stadgandena

om allmän fastighetstaxering och meddela dessa i en särskild författning

finner jag mig så mycket mindre hava anledning förorda, som enligt

min redan tillkännagivna mening förfarandet vid allmän fastighetstaxering

nu bör ordnas på ett i sina huvuddrag bestående sätt och det är

förenat med vissa fördelar att bestämmelserna härom sammanarbetas med

övriga taxeringsföreskrifter. Emellertid har jag ansett vissa av de i taxeringssakkunnigas

förslag upptagna stadgande^ vara av den art, att de

lämpligen höra utfärdas i administrativ ordning. Härmed åsyftas stadgandena

om allmänna kungörelser rörande indelning i distrikt för taxeringsarbetets

''förrättande och förordnande av ordförande och ledamöter i

beskattningsnämnderna, om tillhandahållandet åt beskattningsnämnderna av

stommar till taxeringslängder samt om förandet av dessa längder och ordningen

för längdernas offentliggörande ävensom andra reglementariska föreskrifter

rörande beskattningsnämndernas verksamhet, vidare föreskrifter

om tryckning och tillhandahållande av deklarationsblanketter, om utdelning

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

till taxeringsmännen av erforderliga exemplar av skatteförfattningarna samt

om upprättande av sammandrag av taxeringslängderna och dessa sammandrags

publicerande m. m. Det måste anses innebära en onödig omgång att

påkalla riksdagens medverkan vid meddelandet av dylika verkställighetsföreskrifter,

som på grund av sin natur närmast synas höra under Kungl.

Maj:ts avgörande. Med anledning härav har jag vid överarhetningen av

taxeringssakkunnigas författningsförslag låtit utmönstra däri förekommande

bestämmelser av dylik art. Det har dock befunnits, att en del sådana bestämmelser

likväl måst behållas i förordningen på grund av sitt nära samband

med andra stadganden, som otvivelaktigt höra under riksdagens beslutanderätt.

I anslutning härtill förordar jag, att i taxeringsförordningen intages uttrycklig

bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att meddela de närmare

föreskrifter angående ordnandet av beskattningsnämndernas verksamhet, som

må erfordras utöver vad taxeringsförordningen kommer att innehålla.

Däremot lärer, såsom kammarrätten anmärkt, det icke böra åt Kungl. Maj:t

inrymmas befogenhet att därutöver meddela föreskrifter för verkställandet

av taxeringsförordningens bestämmelser i andra hänseenden än författningen

i särskilda fall uttryckligen angiver. Därest detta mitt förslag vinner bifall,

torde jag i sinom tid få anmäla det förslag till instruktion för beskattningsnämnderna,

vartill förarbeten pågå inom departementet.

I fråga om uppställningen av det författningsförslag, som jag nu går att

framlägga för Kungl. Maj:t, bar jag funnit övervägande skäl tala för tilllämpning

av den av kammarrätten förordade systematiken. Genom densamma

torde vinnas något större överskådlighet än med taxeringssakkunnigas

förslag. Såsom en betydande fördel betraktar jag det förhållandet,

att de i taxeringssakkunnigas förslag förekommande parallellstadgandena

därigenom kunnat sammanarbetas och antalet hänvisningar mellan olika

paragrafer avsevärt nedbringas. Att författningen likväl erhållit en betydande

omfattning, har icke kunnat undvikas.

Förslaget till taxeringsförordning indelas i åtta kapitel. För underlättande

av läsningen hava införts en del underrubriker. För tillmötesgående av

därom i åtskilliga yttranden uttryckta önskemål torde vid utfärdande av

blivande förordning i ämnet jämväl meddelas en överskådlig innehållsförteckning.

Något riksdagens beslut härom erfordras givetvis icke.

Jag skall nu övergå till en närmare redogörelse för innebörden av förslagets

detaljbestämmelser, i den mån motiven för desamma icke utan vidare

framgå av författningstexten.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Beskattnings•

nämnder.

Specialmotivering till förslaget till taxeringsförordning.

Rubriken.

I stället för den hittills använda rubriken »förordning om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering» upptager förslaget den allmänt gängse

beteckningen »taxeringsförordning».

1 §•

I denna paragraf angivas de olika skatter, till vilka taxering enligt förordningens

bestämmelser skall äga rum. Bland dessa skatter nämnes icke

skogsvårdsavgift, enär särskild taxering härtill icke erfordras. Enligt det

förslag till förordning om skogsvårdsavgift, som chefen för jordbruksdepartementet

i dag framlägger, anknytes nämligen påföringen av skogsvårdsavgift

till taxeringen till skogsaccis.

Lagen om allmän pensionsförsäkring innehåller i 14 och 15 §§ bestämmelser

om beskattningsnämndernas befattning med påföringen av avgifter

enligt samma lag. I 16 § av lagen meddelas därjämte vissa bestämmelser

om besvär över beskattningsnämndernas beslut i dylika frågor. Tillräcklig

anledning att överflytta dessa bestämmelser till taxeringsförordningen

synes icke föreligga. I stället torde vara lämpligt att i förordningen intaga

hänvisning till pensionsförsäkringslagens bestämmelser härom. Så har ock

skett i 1 och 120 §§ i författningsförslaget.

2 %.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om vissa i förordningen nyttjade

beteckningar, vilka icke torde tarva närmare motivering. Vad i 3 mom.

stadgas med avseende å Stockholm åsyftar att möjliggöra användning av

de i länen gängse beteckningarna även då fråga är om Stockholm. I de

fall då olika förhållanden betinga skiljaktighet mellan bestämmelserna för

Stockholm och för riket i övrigt, framgår sådant av stadgandenas avfattning

eller följer det av sakens natur.

3 %.

Till denna paragraf hava sammanförts de i nuvarande taxeringsförordning

och i taxeringssakkunnigas förslag å spridda ställen förekommande

stadganden om benämningar å beskattningsnämnder och deras verksamhetsområden.

En del nya beteckningar hava införts för underlättande av förordningens

avfattning. I sådant avseende må märkas, att beteckningen

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

197

»prövningsdistrikt» användes för verksamhetsområdet för den lokala beskattningsnämnden

i andra instans i motsats mot den mellankommunala prövningsnämndens

verksamhetsområde, som omfattar hela riket.

I 2 mom. har införts stadgande, att en av taxeringsnämnderna i Stockholm

skall, utöver nämnden eljest åliggande göromål, handlägga vissa taxeringsärenden,

för vilka särskild beskattningsort inom Stockholm icke föreskrivits

i skatteförfattningarna. Vilka dessa ärenden äro, framgår av 77 §

2 mom. Det är i sin egenskap av beskattningsorgan för dessa ärenden

nämnden betecknats såsom »den gemensamma taxeringsnämnden»; då nämnden

handlägger andra till dess distrikt hörande taxeringsfrågor, fungerar

den som vanlig taxeringsnämnd. Såvitt nu kan bedömas, är antalet skattskyldiga,

som skola lyda under ifrågavarande nämnd, icke större än att

det synes vara tillräckligt med en enda sådan nämnd; och torde det böra

överlämnas åt överståthållarämbetet att vid indelningen av taxeringsdistrikt

i Stockholm bestämma, vilken av taxeringsnämnderna i staden skall omhänderhava

dessa göromål.

I förordningen användes på åtskilliga ställen uttrycket prövningsnämnd

såsom gemensam beteckning för de i 2 och 3 mom. av förevarande paragraf

omförmälda nämnderna. I vissa fall, då stadganden om prövningsnämnd

icke äro tillämpliga å de i 3 mom. omförmälda nämnderna och detta icke

utan vidare framgår av sammanhanget, betecknas prövningsnämnden såsom

»ordinarie». Att i författningen införa särskild förklaring av detta uttrycks

innebörd har icke ansetts erforderligt. 4

4 §•

De i denna paragraf intagna bestämmelserna om indelning i beredningsdistrikt,

fastighetstaxeringsdistrikt och taxeringsdistrikt överensstämma i sak

med vad nu gäller. Till förebyggande av tvekan om det författningsenliga

uti ett på vissa håll brukligt förfaringssätt att inom kommun, som delats

i ett flertal taxeringsdistrikt, sammanföra taxeringen av viss grupp skattskyldiga,

exempelvis bolag, hos någon eller några taxeringsnämnder med

avvikelse från eljest tillämpad territoriell indelningsgrund, har uttryckligen

angivits, att sådant förfaringssätt medgives. Därest skäl anses föreligga

att på liknande sätt uppdraga särskild fastighetstaxering åt någon eller

några nämnder med uteslutande av andra eljest behöriga nämnder, må

även sådant äga rum.

I fråga om indelning i taxeringsdistrikt för virkestaxering innehåller

173 § i taxeringssakkunnigas förslag stadgande, att, när kommun är

delad i två eller flera taxeringsdistrikt, virkestaxeringen inom kommunen

i dess helhet skall verkställas av en av taxeringsnämnderna i kommunen efter

länsstyrelsens bestämmande. Såsom skäl för detta stadgande hava de sakkunniga

å sid. 224 i betänkandet anfört, att någon fördelning av virkestaxeringen

å de olika taxeringsnämnderna inom kommunen icke lämpligen

kan äga rum.

Beskattningsnämndernas

verksamhetsområden.

Virkestaxe
ringen.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Detta de sakkunnigas förslag har mött gensaga i några av de avgivna

yttrandena. Länsstyrelsen i Blekinge län anför, att med en sådan anordning

tillräcklig kännedom om kommunens olika delar sannolikt icke kommer att

förefinnas inom den taxeringsnämnd, åt vilken virkestaxeringen uppdragits.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och en taxeringsnämndsordfärande

i samma län påpeka, att de fördelar, man velat vinna genom virkestaxeringens

överlämnande åt taxeringsnämnden, skulle gå förlorade, om i kommuner,

som delats i flera taxeringsdistrikt, denna taxering skulle anförtros

åt en av taxeringsnämnderna. Kammarrätten förklarar sig av taxeringssakkunnigas

motiv icke hava blivit övertygad om behovet att med avseende

å virkestaxering frångå regeln, att varje taxeringsnämnd taxerar inom

sitt distrikt, och avstyrker därför ifrågavarande undantag från denna

regel.

På grund av dessa erinringar, vilka ansetts mig betydelsefulla, har jag

funnit mig icke böra upptaga det av de sakkunniga föreslagna stadgandet

såsom allmän regel, men då det möjligen på vissa håll kan anses vara fördelaktigt

att sammanföra virkestaxeringen inom en kommun, som delats i

flera taxeringsdistrikt, till någon eller några av nämnderna därinom, har

jag för att icke förhindra ett sådant förfaringssätt lämnat avgörandet

härom i länsstyrelsens hand. Avfattningen lägger icke hinder i vägen

att för ändamålet inrätta särskild taxeringsnämnd, ett förfaringssätt

som förordats av ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Allmän fastig- Det i paragrafen intagna stadgandet, att ett fastighetstaxeringsdistrikt

hetstaxermg. sj5-ajj omfatta flera beredningsdistrikt, avser att förhindra att, såsom vid

1922 års allmänna fastighetstaxering förekommit, heredningsdistrikten

och fastighetstaxeringsdistrikten bringas att sammanfalla. Genom ett

tillvägagångssätt sådant som det i nämnda fall använda vinnes icke

syftet med fastighetstaxeringsnämndens inrättande, nämligen att befordra

jämnheten och likformigheten i fastighetstaxeringen inom större områden

än heredningsdistrikten i regel omfatta.

5 %.

Berednings- Stadgandena i denna paragraf motsvara i allt väsentligt 6 och 7 §§ i

mansättning, förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) samt 9 § 1 mom. och 10 § i taxeringssakkunnigas

förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, dels att, i de fall då

beredningsdistrikt skall bestå av två eller flera kommuner, länsstyrelsen

skall vid indelningen i distrikt efter vederbörande kommuners hörande

bestämma den eller de grupper skattskyldiga, vilka varje kommuns ledamöter

skola företräda, och dels att ledamöter i beredningsnämnd skola

väljas tidigare än i oktober månad, förslagsvis i mars.

Något mera allmänt behov av ändringar i enlighet med detta läns
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

199

styrelsens förslag torde icke hava framträtt. Jag vill ock med avseende

å tiden för val av ledamöter i beredningsnämnden erinra, att den i förevarande

paragraf angivna tidsbestämmelsen »senast den 15 oktober» tillkommit

på initiativ av 1921 års riksdag. Länsstyrelsens ändringsförslag

kunna därför icke biträdas av mig.

6 $.

Denna paragraf motsvarar i allt väsentligt stadgandena i 12 § första

stycket och 13 § i förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) samt 12 § i taxeringssakkunnigas

förslag. Stadgandena i 2 mom. av förevarande paragraf

bava hämtats från de sakkunnigas förslag.

Av vad jag under 5 § anfört följer, att jag icke heller beträffande

fastighetstaxeringsnämnderna anser mig böra förorda av länsstyrelsen i

Jönköpings län framställt ändringsförslag av i det närmaste samma innehåll,

som det under 5 § behandlade.

Ett i några yttranden framställt förslag att utöka antalet ledamöter i

fastighetstaxeringsnämnderna i stad till sex finner jag ej heller skäl

biträda.

7 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i taxeringssakkunnigas förslag. Rörande

motiveringen hänvisar jag till sid. 113 i betänkandet.

Paragrafens första moment överensstämmer i huvudsak med 19 §> förordningen

den 7 juli 1921 (nr 382). Skiljaktighet föreligger såtillvida, att

hälvten av antalet ledamöter i fastighetsprövningsnämnden skall utses

bland de ledamöter i fastighetstaxeringsnämnderna, som utsetts av länsstyrelsen

eller valts av landsting, i stället för att tidigare en fjärdedel av

ledamöternas antal skulle tagas från vardera av dessa grupper.

Då dessa ledamöter i lika mån skola företräda de utjämnande intressena

i motsats till bygdeintressena, torde någon åtskillnad mellan å ena sidan

de av länsstyrelsen förordnade och de av landstinget valda icke erfordras.

En sådan åtskillnad torde ock hava inneburit en helt visst icke avsedd

inskränkning i möjligheterna att utse stadsrepresentanter till ledamöter i

prövningsnämnden, eftersom landstinget icke väljer någon ledamot i fastighetstaxeringsnämnderna

i städerna. Att, såsom av Kopparbergs läns

landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundet blivit ifrågasatt,

i paragrafen införa uttrycklig föreskrift, att minst en landstingsvald

ledamot skall inkallas, torde icke erfordras. Att åtminstone någon landstingsvald

bör insättas är tydligt.

I 2 mom. har ändring gjorts beträffande formerna för val av ordförande

i det fall, att landshövdingen är förhindrad närvara. Nuvarande föreskrift

att valet skall ske med slutna sedlar under ordförandeskap av den till

levnadsåren äldste ledamoten förefaller onödigt rigorös. Den förhindrar,

till synes utan anledning, landshövdingen att föra ordet, då dylikt val

Fastighet staxeringsnämnds

sammansättning.

Fastighetsprövningsnämnds

sammansättning.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Taxeringsnämnds

sammansättning.

Prövningsnämnds

sammansättning.

skall ske till följd av att landshövdingen tillfälligtvis nödgas avlägsna sig

från pågående sammanträde. Det synes ändamålsenligt att, om vid dylikt

val särskild ordförande erfordras, tjänstgörande landskamreraren för ordet

vid valet. Däremot anser jag det icke lämpligt, att, såsom länsstyrelsen i

Malmöhus län och vissa andra länsstyrelser föreslagit, landskamreraren

även vid nämndens förhandlingar i övrigt är ordförande, då landshövdingen

är frånvarande.

8 i

I denna paragraf hava sammanförts de i 64 §• 1—4 mom. samt 65 och

174 §§ i taxeringssakkunnigas förslag upptagna stadgandena om taxeringsnämnds

sammansättning, vilka i vissa avseenden ändrats. I fråga

om kommunombud och skogsvårdsombud har jag redan yttrat mig vid

den allmänna motiveringen. Den i 3 mom. meddelade föreskriften att

kommunombud icke skall deltaga i den gemensamma taxeringsnämndens

överläggningar och beslut i de ärenden, varom i 77 § 2 mom. förmäles,

motiveras därmed, att Stockholms stad icke har något intresse att

bevaka vid dessa ärendens behandling. I 4 mom. har i anledning av

yrkanden från länsstyrelsen i Ålvshorgs län och en taxeringsnämndsordförande

i Västerbottens län maximiantalet kommunvalda medlemmar

ökats utöver vad taxeringssakkunniga föreslagit, nämligen, om taxeringsdistriktet

består av en kommun eller del av kommun, från föreslagna sex

till sju samt, om distriktet består av två eller flera kommuner, från föreslagna

nio till tio.

Tiden för valet har bestämts till december månad året näst före taxeringsåret,

varigenom överensstämmelse uppnås med vad som i allmänhet

gäller för val till kommunala befattningar. Tillräckliga skäl att bibehålla

nuvarande stadgande att i stad valet skall ske före den 15 januari synes

icke föreligga.

I 4 mom. andra stycket, i anslutning till motsvarande stadgande i 5 §,

har införts bestämmelse rörande överklagande av kommuns val av ledamöter

och suppleanter i taxeringsnämnd och om befogenhet för länsstyrelsen

att för visst fall meddela föreskrifter för nytt vals förrättande eller

att själv utse ledamöter och suppleanter. Rörande skälen härför hänvisas

till sid. 132 i taxeringssakkunnigas betänkande. 9

9 $.

1 mom. av denna paragraf upptager bestämmelser om sammansättningen

av länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd. I enlighet

med taxeringssakkunnigas förslag har antalet medlemmar angivits,

på sätt nu gäller, till minst åtta, högst femton. Jag har även följt de

sakkunniga i fråga om rätt för länsstyrelsen att utse vissa medlemmar utom

det förslag, taxeringsnämnderna skola avgiva. Rörande skälen till denna

ändring i nu gällande regler för prövningsnämndens sammansättning hän
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts proposition Nr 210.

201

visar jag till de sakkunnigas betänkande sid. 135 f. I åtskilliga yttranden

har taxeringssakkunnigas förslag i detta avseende hälsats med tillfredsställelse.

Vissa ändringsförslag hava framställts uti inkomna yttranden.

Taxeringssakkunniga hava å sid. 136 i sitt betänkande yttrat sig om ett

av landskamrerarna i riket framställt förslag, att landskamreraren skulle

vara självskriven ledamot av prövningsnämnden och tjänstgöra såsom

nämndens ordförande i händelse av förfall för landshövdingen. De sakkunniga

hava avvisat detta förslag under framhållande, att landskamrerarens

åliggande att i beskattningsmål föra talan hos överinstanserna icke

väl läte sig förena med uppdrag att vara ledamot av prövningsnämnd.

I denna fråga anför länsstyrelsen i Malmöhus län följande:

»Enligt länsstyrelsens underdåniga förmenande har beträffande taxeringsväsendet

i andra instansen — nämligen hos länsuppskattningsnämnden, prövningsnämnden

och den interkommunala prövningsnämnden — landskamrerarnas

och det ''allmänna ombudets’ ställning alldeles icke enligt

förslaget blivit sådan som den bort bliva. Medan enligt nu gällande

ordning landskamrerarens uppgift bestämts att vara ''kronoombud'' samt

således uteslutande avse tillvaratagande av kronans rätt, ehuruväl de flesta

landskamrerare nog torde i praktiken under senare åren hava vid sidan av

gällande författning fattat sin uppgift jämväl avse tillvaratagande av de

skattskyldigas rätt att icke bliva högre beskattade än som vederbort, så hava

de sakkunniga nu i sitt betänkande utsagt, att landskamreraren icke längre

skall intaga ställningen såsom representant för kronans fiskaliska intressen

utan tillika hava att, ''såsom representant för det allmännas intresse att

skattebördan varder fördelad enligt skatteförfattningarna, tillse, att taxeringarna

varda behöriga, vare sig skatteformen är av statlig eller kommunal

natur’. Men skärskådar man närmare huru lagförslaget givit uttryck

härför, så inskränker sig detta i stort sett därtill, att benämningen ''kronans

ombud’ uteslutits i lagförslaget.

Då båda sakkunniga torde förvisso genom egen erfarenhet haft sig bekant

huru mycket landskamrerarens arbete betyder och måste betyda för vinnande

av goda taxeringsresultat just ur synpunkten ''skattebördans rättvisa fördelning’

hos andra instansen i taxeringsväsendet, men i lagförslaget har

knappast denna erfarenhet tagit sig uttryck. Visserligen har bland inledande

stadganden upptagits en mera allmänt hållen föreskrift i 3 § därom,

att landskamreraren skall ''övervaka'' taxeringsarbetet och tillse, att därför

gällande föreskrifter efterföljas; samt än vidare hava lämpliga stadganden

rörande landskamrerarens åtgöranden för beredning av det material, som

skall föreläggas den andra taxeringsinstansen, upptagits i lagförslaget — men,

då det gällt att giva föreskrifter för den andra instansens eget arbete, så

har, beträffande landskamrerarens insats där, ingenting annat föreskrivits

än att han skall vara tillstädes. Jo, där har ju också föreskrivits, att han

till den verkan, det hava kan, också skall säga sin mening. Det synes som

om man där finge underförstå: om lian har någon. Ty annars får han

bara sitta där i rummet under förhandlingarna.

Om de sakkunniga velat markera — vad dock givetvis icke varit deras

mening — landskamrerarens betydelselöshet för den andra taxeringsinstansens

arbete, så skulle detta knappast kunna hava gjorts på ett tyd
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Ägare sätt. Icke på något sätt har kommit till uttryck den ansvarskänsla,

som bör hos landskamrerarna inpräglas just rörande de beslut, som

komma att fattas hos den nu ifrågavarande taxeringsinstansen.

Det är emellertid detta, som landskamrerarna själva önskat skulle komma

till tydligt uttryck i den nya taxeringsförordningen. De hava önskat, att

landskamreraren skulle intaga ställningen såsom självskriven lagfaren

ledamot av nämnden, varigenom på ett tydligt sätt markerats, att han

såsom lagfaren i en eljest mera eller mindre illitterat nämnd Ange påtaga

sig ansvaret för beslutens laglighet eller ock mot desamma inlägga sin

reservation. Det Ange icke tillåtas honom att så att säga krypa bakom

nämndens rygg, utan han måste själv fatta sitt beslut och stå för det.

Vidare hava landskamrerarna önskat, att landskamreraren skulle vara självskriven

att leda nämndens förhandlingar vid förfall för landshövdingen.

Då landskamreraren, såvitt han fullgjort sin skyldighet att omsorgsfullt

förbereda taxeringsmaterialet, utan all jämförelse äger den bästa kännedomen

rörande alla de taxeringsärenden, som skola komma till avgörande

hos nämnden, och då han tillika på grund av sin sakkunskap samt sin

allmänna förpliktelse att uteslutande tillgodose skattelagarnas rätta tillämpning

just genom sin ställning måste vara den, som mest opartiskt och redigt

kan leda förhandlingarna, har länsstyrelsen för sin del icke kunnat förstå

annat än att vad landskamrerarna sålunda önskat bort bliva i lagförslaget

stadgat.

Man blir onekligen något häpen över det sätt, på vilket de sakkunniga

avfärdat det nyssberörda förslaget av rikets landskamrerare: ''De sakkun
niga

hava icke kunnat ansluta sig till detta förslag av den anledningen,

att landskamreraren alltfort hör hava till åliggande att föra talan i beskattningsmål

hos överinstanserna, ett åliggande, som icke låter sig väl förena

med uppdrag såsom ledamot av prövningsnämnd’. Man får icke tro — vad

eljest skulle legat nära till hands antaga — att det av de sakkunniga angivna

skälet har sin grund i ett överkänsligt formsinne, ty snarare vill det

förefalla såsom om det härledde sig av brist på formsinne. De sakkunniga

hava ju nämligen själva velat framhålla, att landskamreraren, som hittills

egentligen markerats såsom intagande en parts ställning för bevakande av

kronans intressen, hädanefter skulle intaga en opartisk ställning med allenast

uppgiften att tillvarataga lika mycket de skattskyldigas intressen att icke

behöva skatta mera än som vederbör, som det allmännas intressen att få

uppbära i skatt vad som vederbör. Det borde under sådana förhållanden

''låta sig väl förena med uppdraget såsom ledamot av prövningsnämnden’

att den, som i första hand bör ansvara för lagenliga besluts fattande hos

nämnden, får vidare fullfölja sin uppgift att söka åstadkomma objektivt

riktiga beslut jämväl hos högre instans, därest prövningsnämndens beslut

gått honom emot. Förmodligen är det landskamrerarens förutvarande partställning

såsom ''kronoombud'', som spökat för de sakkunniga och förvillat

omdömet, eller ock hava de sakkunniga fått den oriktiga föreställningen,

att denna partsställning skulle allt fortfarande vara hos landskamrerarna så

ingrodd, att de icke kunnat tilltros förmågan av opartiskt och objektivt

bedömande. I varje fall ter sig de sakkunnigas sålunda uttalade uppfattning

i en desto mera märklig dager, då de i samma andetag, som de uttala

sig om landskamrerarens olämplighet såsom ledamot av prövningsnämnden,

föreslå såsom ledamöter av taxeringsnämnden särskilda ''kommunalombud’,

vilka samtidigt beklädas med förtroendet och uppgiften att efter eget bedömande

föra talan mot taxeringsmyndighets beslut hos högre instanser.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

203

Dessa ''kommunalombuds’ opartiskhet lärer med fog kunna ifrågasättas, men

icke desto mindre hava de sakkunniga funnit deras ledamotskap och deras

rätt att föra talan ''låta sig väl förenas’.»

Liknande synpunkter framföras även av länsstyrelserna i Stockholms

och Uppsala län samt av riksräkenskapsverket.

Kammarrätten gör följande uttalande:

»I fråga om landskamrerarens eventuella ledamotskap i prövningsnämnden

må medgivas, att de härför åberopade skälen icke kunna frånkännas

viss giltighet. De sakkunniga torde emellertid hava rätt, då de på denna

punkt framhålla, att landskamrerarens åliggande att föra talan i beskattningsmål

hos överinstanserna icke skulle låta sig väl förena med uppdrag

som ledamot av prövningsnämnden (s. 136). Även om man i dylikt fall

icke kan tala om jäv i vanlig bemärkelse, måste dock en sammankoppling

i berörda avseende framstå som en oformlighet.»

Såsom jag redan i den allmänna motiveringen framhållit, anser jag, att

prövningsnämnden icke bör inrymma någon ledamot med särskilt åliggande

att företräda fiskaliska intressen. I den mån dessa intressen behöva

bevakas, bör så ske genom yrkande från någon utom nämnden stående.

Härutinnan föreligger en grundläggande skillnad mellan taxeringsnämnden

och prövningsnämnden, betingad av deras olika ställning i instansordningen.

Landskamrerarens främsta uppgift är att hävda de fiskaliska synpunkterna,

icke allenast kronans utan även de kommunala menigheternas av lägre

eller högre ordning. Detta hävdande bör för visso icke ske ensidigt; det

allmännas rätt går icke ut på att erhålla största möjliga skattebelopp

utan att uttaga just det belopp, varken mer eller mindre, som åsyftas

vid beskattningsreglernas avvägning. Men även om det allmännas representant

ständigt har att eftersträva den materiella rättvisan, kan man därför

icke, synes det mig, låta denne representant hos den prövande instansen

intaga ställningen såsom både domare och den där framställer yrkanden.

En sådan anordning måste, enligt vad kammarrätten anfört, framstå som

en oformlighet. Jag har därför icke kunnat biträda länsstyrelsens i Malmöhus

län förevarande förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har föreslagit, att vederbörande landsting

skall äga insätta en ledamot i prövningsnämnden, och motiverat detta

förslag med att en sådan ledamot kunde lämna verksamt biträde vid landskamrerarens

granskningsarbete. Även i andra yttranden framföras förslag

i liknande riktning. Det åberopade skälet för en dylik anordning anser jag

icke bärande. Det kan ej anses behövligt att låta landstinget bevaka sina

fiskaliska intressen genom eu ledamot av nämnden. Jag finner mig därför

ej böra förorda detta förslag.

Med avseende å val av ordförande i prövningsnämnden vid förfall för

landshövdingen eller för över- och underståthållaren åberopar jag vad jag

anfört vid 7 § 2 mom.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Deri mellankommunala

prövnings

nämndens

sammansättning.

Särskild

prövnings
nämnds

sammansättning.

Allmänna

stadganden

om behörighet

att vara medlem

i beskattningsnämnd.

Skyldighet att

mottaga upp

drag såsom

medlem av

beskattningsnämnd.

10 §.

Den meliankommunala prövningsnämndens sammansättning har i förslaget

upptagits i väsentlig överensstämmelse med taxeringssakkunnigas å sid. 137

i betänkandet motiverade förslag, dock med ändring dels att Kungl. Maj:t

skall vara bunden av länsstyrelsernas förslag allenast med avseende å halva

antalet medlemmar jämte suppleanter för dem och dels att särskild suppleant

för ordföranden icke ansetts behövlig. I vissa yrkanden framställda

förslag om att landstingen skulle äga förslagsrätt vid utseende av medlemmar

i nämnden har jag icke funnit skäl biträda.

11 §.

Med avseende å sammansättningen av särskild prövningsnämnd överensstämmer

förslaget i huvudsak med taxeringssakkunnigas förslag. Uttrycklig

föreskrift om ordförandeskapet i dylik nämnd i prövningsdistrikten har

ansetts höra meddelas av enahanda innehåll som i fråga om ordinarie

prövningsnämnd.

12 §.

1 denna paragraf hava sammanförts de i nuvarande taxeringsförordning

ävensom i taxeringssakkunnigas förslag å spridda ställen upptagna stadgandena

om vad som bör iakttagas vid utseendet av medlemmar i beskattningsnämnderna,

om skyldighet för vissa personer att mottaga dylikt uppdrag

och om hinder i vissa fall att vara medlem av dylik nämnd.

Av stadgandet i 1 mom. följer, att även vid utseende av ledamöter i

fastighetstaxeringsnämnd samtliga intressegrupper bland de skattskyldiga

böra såvitt möjligt är, vara företrädda. Vid 1922 års allmänna fastighetstaxering

saknades motsvarande stadgande, vilket förhållande påtalats i några

av de över taxeringssakkunnigas förslag avgivna yttrandena. 2

2 mom. överensstämmer i huvudsak med 27 § i gällande taxeringsförordning.

Motsvarande stadgande saknas i taxeringssakkunnigas förslag. Enligt

de sakkunnigas uppfattning vore det reella värdet av dessa stadganden

skäligen ringa. Taxeringsarhetet ställde numera så stora krav på ordföranden

i taxeringsnämnden, att man för arbetets riktiga fullgörande måste förutsätta

intresse för detsamma hos ordföranden. Man kunde emellertid knappast

påräkna sådant intresse hos en person, som mot sin vilja erhållit ett

dylikt uppdrag och framhärdade i sin åstundan att undslippa detsamma.

Jämväl för övriga i stadgandet avsedda personer vore stadgandet betydelselöst.

Vad de sakkunniga sålunda anfört har mött gensaga i en del yttranden.

Länsstyrelsen i Hallands län utlåter sig:

»Länsstyrelsen är av den mening, att det skulle vara synnerligen oklokt

att borttaga förevarande garantier för möjligheten att erhålla ej blott lämpliga

ordförande utan även erforderligt antal ledamöter i taxeringsnämnderna.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

205

Därest länsstyrelsen icke hade tillgång till magistratspersoner, häradsskrivare

och landsfiskaler, skulle det för visso mången gång inträffa, att icke

någon för uppdraget såsom ordförande lämplig person funnes att tillgå.

Beträffande de av kommunerna valda ledamöterna i taxeringsnämnden

är länsstyrelsen av den övertygelse, att i många fall det skulle komma att

visa sig omöjligt att erhålla erforderligt antal ledamöter — åtminstone

sådana som kunna anses värdiga att sitta i taxeringsnämnden — därest

obegränsad rätt att avsäga sig uppdraget förefunnes. Denna uppfattning

stöder länsstyrelsen därpå, att dels uppdraget är förenat med så ringa inkomst,

att den i allmänhet ej i någon mån motsvarar de därmed förenade

utgifter, och att dels erfarenheten givit vid handen, att i de flesta fall ombyte

av kommunalvalda taxeringsledamöter äger rum, sedan de tjänstgjort

i fem år. Länsstyrelsen föreställer sig därför, att de skäl, varpå ifrågavarande

nu gällande garantier grundats, numera hava lika stor, ja till och

med större giltighet än vid deras tillkomst, i följd varav länsstyrelsen finner

sig böra hemställa, att vederbörande bestämmelser i blivande förordning

fortfarande måtte omgärdas med dessa garantier.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att 1924 års landsstatslönesakkunniga

uti sitt den 20 november 1924 avgivna betänkande med

förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m. berört

frågan om landsfiskals förordnande såsom ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd

och därvid, i syfte att lätta landsfiskalernas arbetsbörda,

påyrkat sådan förändring av nuvarande föreskrifter, att förbud meddelas

för landsfiskal att vara ordförande i taxeringsnämnd. Länsstyrelsen säger

sig hava en bestämd motsatt uppfattning och anför:

% »Det reella värdet av nuvarande stadgandet är visst icke ringa och ett

förbud för landsfiskaler att åtaga sig ordförandeskap skulle i detta län

omöjliggöra för länsstyrelsen att erhålla kvalificerade personer såsom ordförande

för taxeringsnämnderna. Alla länets landsfiskaler — på ett undantag

när — hava dylika uppdrag. Försök med andra ordförande å landsbygden

hava särskilt med hänsyn till det tekniska förfarandet visat ogynnsamma

resultat. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får på det allvarligaste

påyrka, att gällande bestämmelser i förevarande avseende bibehållas.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför liknande synpunkter.

Kammarrätten uttalar, att huru önskligt det i och för sig vore, att ifrågavarande

tjänstemän och särskilt landsfiskalerna icke av förevarande anledning

behövde dragas från sina egentliga åligganden, kammarrätten dock

ansåge de praktiska skälen alltfort böra gå före. Kammarrätten nödgades

därför tillstyrka, att ifrågavarande tvångsföreskrift bibehölles.

Något förslag till lönereglering för landsfiskaler är icke avsett att före- Departementsläggas

riksdagen innevarande år. Vid detta förhållande är jag icke beredd chefen,

att nu taga ställning till frågan om förbud för landsfiskal att mottaga uppdrag

såsom ordförande i beskattningsnämnd.

Även om, såsom taxeringssakkunniga anfört, det reella värdet av det

ifrågavarande stadgandet är skäligen ringa, innebär det dock en garanti för

att vid brist på frivilliga krafter personer finnas att tillgå för berörda uppdrag.

Då därtill kommer, att taxeringsförordningen bör tydligt karaktärisera

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition Ni 210

Valbarhets
villkor.

Departements
chefen.

uppdrag att vara medlem av beskattningsnämnd såsom en medborgerlig

plikt, har jag i det nu föreliggande förslaget bibehållit stadgandet i fråga.

I 3 mom. uppställes i fråga om av kommun eller landsting vald ledamot

i beskattningsnämnd fordran på verkställd mantalsskrivning och fullgjord

skattskyldighet. Gällande taxeringsförordning föreskriver allenast det sistnämnda

villkoret. Förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 kräver

endast bostadsort inom vederbörande kommun.

Taxeringssakkunniga hava såsom valbarhetsvillkor uppställt det kravet, att

ledamoten skall äga rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter. Rörande

motiven härför hänvisar jag till betänkandet sid. 131 f.

Statskontoret anför härom:

»Enligt gällande taxeringsförordning gäller som villkor för valbarhet till

taxeringsnämnd bland annat, att vederbörande skall under året näst före

det, då taxering sker, inom taxeringsdistriktet hava erlagt bevillning eller

inkomst- och förmögenhetsskatt. Då de sakkunniga nu föreslå den ändring,

att valbarheten göres beroende av den kommunala rösträtten, innebär detta

i fråga om fullgjord skattskyldighet, att vederbörande i avseende å påförda

utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten

kalenderåren, icke må häfta för utskylder för flera än två av dessa

år. Försummelse i fråga om erläggande av skatt till staten, eller eventuellt

även till kommunen för det senaste eller de två senaste åren, skulle sålunda

enligt förslaget icke medföra förlust av valbarhet till taxeringsnämnd. Även

om utvecklingen i allmänhet gått i riktning mot mildring eller avskaffande''

av s. k. utskyldsstreck, måste det dock förefalla särskilt stötande, om personer,

som icke själva fullgjort sin skatteplikt mot det allmänna, skulle

kunna ingå som ledamöter i taxeringsnämnder. Då taxeringen avser såväl

den statliga som den kommunala beskattningen, synes det statskontoret, som

om för en persons valbarhet till ledamot i taxeringsnämnd borde uppställas

som villkor, att han för det senast gångna året erlagt vederbörliga utskylder

både till staten och till kommunen.»

Liknande uttalanden hava gjorts av ett antal andra myndigheter, kommuner

m. fl.

Jag delar statskontorets uppfattning i denna fråga och har åt förevarande

moment givit den avfattningen, att därav tydligt skall framgå, att vederbörande

under det år, då valet äger rum, skall ej mindre vara mantalsskriven

i den kommun, som valet avser, än även därstädes hava att utgöra

allmän kommunalskatt eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (eller

bådadera) och tillika, i den mån dessa utskylder varit förfallna vid tiden

för valet, hava erlagt desamma.

Redogörelse för motiven för de i 4 mom. av förevarande paragraf uppställda

allmänna habilitetsvillkoren för medlem i beskattningsnämnd torde ej erfordras.

Taxeringssakkunnigas uttalande i denna del återfinnes å sid. 132

i deras betänkande.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

207

Jag har tillika infört uttrycklig föreskrift om att medlem av beskattningsnämnd

skall vara svensk medborgare.

13 $.

I denna paragraf upptagna stadgandet om rätt för beskattningsnämnder Rätt för vissa

i första instans att i vissa fall inkalla till ledamot valbar person att deltaga beskattnxn9s
nämnder

att

i taxeringsarbetet överensstämmer i sak med vad redan nu gäller för faxe- komplettera

ringsnämnd. sig själva
-

14 §.

Stadgandena i 1 och 2 mom. av denna paragraf har jag redan behandlat

i den allmänna motiveringen.

3 mom. överensstämmer i huvudsak med vad redan nu gäller. Att ordförande

i underordnad beskattningsnämnd äger anlita skrivbiträde vid utförandet

av det på honom ankommande arbetet torde böra uttryckligen angivas,

enär stadgande erfordras om rätt för skrivbiträde att erhålla tillgång

till deklarationerna. I likhet med taxeringssakkunniga anser jag det vara

ordförandens ensak att avlöna skrivbiträde, som av honom särskilt tillkallas.

Då sådant biträde erfordrats på grund av taxeringsarbetets omfattning, lärer

utan särskilt stadgande ordförandens arvode komma att utmätas under behörigt

hänsynstagande till denna omständighet.

Sakkunniga

medhjälpare i

taxeringsår

det.

15 §.

Stadgandet i 2 mom. överensstämmer i huvudsak med den genom förord- Biträdande

ningen den 12 maj 1922 (nr- 220) tillkomna andra punkten av första stycket la^arT''

i 44 § gällande taxeringsförordning. Även om behov av biträdande landskamrerare

efter den nya organisationen kan förväntas framträda i större

utsträckning än hittills, bar jag dock icke funnit anledning att, såsom av

vissa länsstyrelser ifrågasatts, överlåta åt länsstyrelsens eget avgörande, om

dylik biträdande landskamrerare må förordnas, utan bibehållit Kungl. Maj:ts

hittillsvarande prövningsrätt härutinnan.

16 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 16 § samt 17 § 1 mom. andra och Deklarationer

tredje styckena i taxeringssakkunnigas förslag och innehåller'' bestämmelser ^stfghdsom

skyldighet att avgiva deklaration till ledning vid allmän fastighets- taxering.

taxering. På sätt jag i den allmänna motiveringen redan anfört förordar

jag, att fastställandet av formulär till deklarationer ankommer på Kungl.

Maj:t. Bestämmelse härom återfinnes, såvitt angår förevarande deklarationer,

i denna paragraf, som därjämte meddelar föreskrift om vad som skall uppgivas

i dessa deklarationer. En viss utvidgning av uppgiftsskyldigheten

har föranletts därav, att deklarationerna äro avsedda att ligga till grund

för den allmänna jordbruksräkning m. m., varom chefen för jordbruksdepartementet

kommer att senare i dag avgiva förslag.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Uppgifter om

lag farter m.m.

Departements
chefen.

Hushållningsplaner

för

vissa enskilda

skogar.

Tid och plats

för avlämnande

av

deklarationer

och uppgifter

enligt 16 och

§§■

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

17 §.

I denna paragraf återfinnas de bestämmelser om tillhandahållande av lagfartsförteckningar

samt vissa uppgifter från hypoteksinrättningar och brandförsäkringsanstalter,

varom stadgande fanns meddelat i 3 § förordningen

den 7 juli 1921 (nr 382). I taxeringssakkunnigas förslag var motsvarande

stadgande intaget i 18 §.

Från några taxeringsnämndsordförande har framställts önskemål om uppgifter

dels från byggnadsnämnd om verkställda nybyggnader och dels från

avverkare av skog rörande omfattningen av avverkningen.

Kammarrätten har hemställt, att avlämnande av uppgift från brandförsäkringsinrättning

enligt punkten c) får bero på begäran av vederbörande

i varje särskilt fall. Enligt ämbetsverkets mening gåve erfarenheten vid

handen, att på denna punkt en lättnad i uppgiftsplikten utan olägenhet

kunde företagas.

Denna kammarrättens mening kan jag icke biträda utan anser det vara

önskvärt, att ifrågavarande uppgiftsskyldighet bibehålies; dessa uppgifter

innehålla ett icke betydelselöst material till kontrollerande av uppgifterna i

deklarationerna om gällande brandförsäkringsvärden. Att utsträcka uppgiftsskyldigheten

på sätt taxeringsnämndsordförandena ifrågasatt, anser jag

icke erforderligt; byggnadsnämnd lärer på grund av stadgandet i 52 § av

det nu föreliggande förslaget vara skyldig gtt på begäran tillhandahålla

upplysning rörande verkställda nybyggnader inom nämndens verksamhetsområde.

18 §.

Denna paragraf överensstämmer med stadgandet i 2 § 1 mom. fjärde

stycket sista punkten förordningen den 7 juli 1921 (nr 382). Motsvarighet

saknas i taxeringssakkunnigas förslag, vilket icke upptager närmare bestämmelser

rörande förfarandet vid uppskattning av värde å skogsmark och

växande skog. De i paragrafen omförmälda uppgifterna skola komma till

användning vid uppgörandet av de längder, om vilka stadgas i 58 § 1 mom.

andra stycket.

19 §.

De i denna paragraf upptagna stadgandena om tid och plats för avlämnandet

av deklarationer och andra uppgifter till ledning vid allmän fastighetstaxering

överensstämma i huvudsak med vad som gällde vid 1922 års

allmänna fastighetstaxering. Dock skola lagfartsförteckningar och uppgifter

om hypoteksvärderingar lämnas endast till länsstyrelsen. Anledningen till

denna ändring är den, att dessa handlingar skola komma till användning

vid den undersökning rörande fastigheternas allmänna saluvärde, som det

enligt 58 § 2 mom. åligger landskamreraren att verkställa.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

209

20 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § 2 mom. och 18 § sista stycket i taxeringssakkunnigas

förslag.

21—24 §§.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna om deklarationer och uppgifter

för särskild fastighetstaxering hava avfattats i anslutning till motsvarande

bestämmelser rörande allmän fastighetstaxering. Jag hänvisar till

vad jag under den allmänna motiveringen anfört rörande deklarationsplikt

vid särskild fastighetstaxering.

Rubrik.

Å sid. 173—177 i taxeringssakkunnigas betänkande redogöres dels för

gällande allmänna bestämmelser angående deklarationsskyldighet och deklarations

innehåll samt dels för de ändringar, som de sakkunniga föreslagit.

Av den lämnade redogörelsen framgår, bland annat, följande: Den nuvarande

taxeringsförordningen använder beteckningen deklaration för sådan

uppgift till ledning för egen taxering, som av den, vilken är skattskyldig

till inkomst- och förmögenhetsskatt, avgives i det taxeringsdistrikt, där

taxeringen till dylik skatt skall åsättas. Däremot användes beteckningen

inkomstuppgift för uppgift till ledning för egen taxering å ort, där skattskyldighet

till inkomst- och förmögenhetsskatt icke föreligger, men bevillningstaxering

skall äga rum. Uppgiftsskyldigheten till egen taxering för

staten, landsting, kommun eller annan menighet regleras i särskild kungörelse

den 3 november 1922. I förslaget använda de sakkunniga benämningen

deklaration om alla uppgifter till ledning för egen taxering med åtskillnad

mellan allmän deklaration för vad som hittills benämnts deklaration samt

särskild deklaration såväl för inkomstuppgift enligt hittills använd beteckning

som ock för förenämnda menigheters uppgifter till ledning för

egen taxering.

Denna terminologi synes underlätta författningstextens uppställning och

läsning och har därför bibehållits i det nu framlagda förslaget med den

vidare utveckling av densamma, som föranledes därav, att uppgift till ledning

för egen taxering för inkomst eller förmögenhet benämnts självdeklaration

och dylik uppgift till ledning vid fastighetstaxeringen benämnts fastighetsdeklaration.

I det nu förevarande förslaget användas alltså benämningarna

allmän självdeklaration och särskild självdeklaration.

I fråga om de särskilda slags uppgifter till ledning för egen taxering,

som omförmälas i 41 och 42 §§, nyttjas dock icke benämningen självdeklaration.

För dem användas särskilda beteckningar, som utvisa deras

speciella innehåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. ISO häft. (Sr 210.)

Deklarationer

och uppgifter

för särskild

fastighetstaxering.

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

25 §.

Deklarations- Liksom 70 § i taxeringssakkunnigas föi''slag avser båda slagen av självplikten.

deklaration, är detsamma förhållandet med 25 § i det nu föreliggande förslaget.

I stort sett råder överensstämmelse mellan de båda förslagen i

denna del.

staten och Förslagen upptaga, bland annat, deklarationsskyldighet för staten, landsheter.

° ting, kommun och annan dylik menighet, därest dylik skattskyldig under

beskattningsåret haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för

därav härflytande inkomst åligger menigheten enligt kommunalskattelagen.

Taxeringssakkunniga hava enligt 70 § i deras förslag förutsatt för ifrågavarande

menigheters del liksom beträffande enskilda deklarationspliktiga,

att underlåtenhet att avlämna deklaration inom föreskriven tid medför

förlust av rätten att överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat

ligga till grund.

De flesta av de hörda myndigheterna hava lämnat taxeringssakkunnigas

förslag i de nu nämnda delarna utan någon erinran, medan generalpoststyrelsen

och varvsehefen vid flottans station i Karlskrona uttryckligen

anslutit sig till detsamma.

Arméförvaltningen har däremot anfört, bland annat, följande:

»Enligt det föreliggande förslaget skulle, i olikhet med vad nu gäller,

ovillkorlig deklarationsskyldighet komma att åvila staten, samt till följd

härav de i förslaget stadgade påföljderna för underlåtenhet att avgiva

deklaration komma att äga tillämpning jämväl å staten eller dess organ. I

I anledning av detta de sakkunnigas uttalande får arméförvaltningen för

sin del framhålla, att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, hos de

arméförvaltningen underlydande ortsmyndigheterna, vilka icke äga tillgång

till skattetekniska biträden, i ett flertal fall tvekan förelegat om statens

skattskyldighet, något som jämväl bestyrkes av det stora antal frågor om

fullföljd av besvär i taxeringsmål, som under senare år varit föremål för

behandling inom arméförvaltningens fortifikationsdepartement. Någon stadga

på hithörande område, såvitt lantförsvaret angår, har alltså åtminstone

hittills icke vunnits, varför ett upphävande av nu gällande bestämmelser

torde komma att för staten medföra avsevärda olägenheter. Av de sakkunnigas

uttalanden framgår icke heller, att en ändring av nämnda bestämmelser

skulle betingas därav, att den hittills varande anordningen

visat sig medföra några olägenheter för taxeringsarbetet, utan hava de till

stöd för sitt förslag i denna del huvudsakligen anfört vissa principiella

synpunkter. Dessa torde emellertid i förevarande fall böra tillmätas så

mycket mindre betydelse, som det icke lärer kunna antagas, att staten eller

dess organ skulle genom underlåtenhet att avgiva föreskriven deklaration

söka undandraga sig skatteplikt eller försvåra taxeringsarbetet.»

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

Kammarrätten har avstyrkt stadgande om äventyr av talans förlust i

fråga om staten, kommun eller annan menighet.

För enskilda deklarationspliktigas del är påföljden av talerättens förlust (Departestadgad

såsom ett verksamt medel att framtvinga det för taxeringsarbetet mentsche,cn-l

nödvändiga deklarationsmaterialet. På sid. 189—190 i sitt betänkande hava

de sakkunniga vidrört ett annat i övriga skandinaviska länder anlitat

tvångsmedel i samma syfte, nämligen viss procentuell förhöjning av föregående

årets taxering, men stannat för att bibehålla den alltsedan deklarationsskyldighetens

införande här i landet tillämpade påföljden av talerättens

förlust. Ehuru befogade erinringar synas mig kunna riktas mot påföljden

såsom alltför rigorös, ansluter jag mig till denna ståndpunkt. Därvid har

jag låtit mig bestämmas dels av den möjlighet att få rättelse i en oskäligt

hög taxering, som erbjuder sig i prövningsnämndens befogenhet att i

taxering göra ändring även utan att besvär anförts och dels därav, att

samma påföljdsbestämmelse redan finnes. Emellertid föreligger knappast

behov av denna stränga påföljd, då det gäller att framtvinga självdeklarationer

av staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet. Någon

avsikt att undandraga sig skattskyldighet kan svårligen förutsättas föreligga

i fråga om dessa offentligrättsliga skattskyldiga, och i regel torde underlåtenhet

att avgiva föreskriven deklaration för deras vidkommande vara att

anse såsom tjänstefel av den för deklarationspliktens fullgörande ansvarige.

Endast undantagsvis torde det nämligen inträffa, att den som har att fullgöra

deklarationsplikt för dylik skattskyldig icke är underkastad ansvar enligt

stadgandena om brott av ämbetsmän. För funktionär, som tilläventyrs

ej är underkastad dylikt ansvar, torde vara tillräckligt med vitesföreläggande

för att framtvinga deklaration. I enlighet med vad nu sagts har

i 39 § 2 mom. första stycket av förevarande förslag intagits stadgande om

att bestämmelsen om talerättens förlust icke har avseende å staten, landsting,

kommun eller annan dylik menighet.

Vad därefter angår skyldigheten för juridiska personer av icke offentlig- Andra juririittslig

natur att avgiva självdeklaration hava de sakkunniga föreslagit di8^ Je™°knaer

dylik skyldighet för sådan person som nu nämnts, därest han under beskatt. personer,

ningsåret haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav

härflytande inkomst åligger honom enligt förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt eller enligt kommunalskattelagen. De sakkunniga hava

alltså föreslagit, att den nu angivna förutsättningen skall gälla jämväl för

verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat

såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll. Då dessa verk

eller bolag för närvarande äro utan någon som helst begränsning skyldiga

att avgiva självdeklaration och tillräcklig anledning att frångå ved sålunda

gäller icke synes föreligga, har för deras del nu gällande föreskrift om

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ovillkorlig skyldighet att avgiva självdeklaration bibehållits i 25 § 1 mom.

första stycket 1) av nu föreliggande förslag.

Beträffande fysisk person upptager föreliggande förslag i likhet med vad

nu gäller och i huvudsaklig överensstämmelse med taxeringssakkunnigas

förslag stadgande om att deklarationsplikt skall förefinnas i första rummet för

den, som nästföregående år varit taxerad, därvid det nuvarande uttrycket

»inkomstbevillning» utbytts mot »kommunal inkomstskatt». Under 2) b)

av 1 mom. i denna paragraf äro stadganden därjämte meddelade om inträdande

av deklarationsplikt, därest den till kommunal inkomstskatt taxerade

inkomsten i någon kommun eller den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade inkomsten jämte en sextionde! av förmögenheten uppgått

till visst belopp, olika för den som varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret

och för annan person.

Förslaget avviker från taxeringssakkunnigas förslag såtillvida, att dels

gränsvärdena äro desamma för såväl den kommun, där taxering till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt skall äga rum, som den, där allenast taxering

till kommunal inkomstskatt skall företagas, under det att taxeringssakkunniga

därutinnan föreslagit olika regler, anslutande sig till de för skattskyldighets

inträdande angivna minsta beloppen, och dels olika regler givits för å

ena sidan dem, som varit här i riket bosatta under hela eller en del av beskattningsåret,

och å andra sidan andra skattskyldiga. I de sakkunnigas förslag göres

skillnad allt eftersom medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet här i

riket förelegat eller icke. Ändringen med avseende å gränsvärdena har

föranletts av önskan att vinna en klar och lättfattlig gräns. Denna har för

här i riket under hela eller del av beskattningsåret bosatta dragits vid det

belopp, 600 kronor, som enligt 51 § kommunalskattelagen och 17 § 1 mom.

första stycket förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt minst

måste föreligga för skattskyldighet i hemortskommunen. För andra sammanfaller

gränsen med den för skattskyldighetens inträdande satta gränsen 100

kronor.

Har emellertid i fråga om kommunal inkomstskatt den för respektive fall

angivna gränsen uppnåtts beträffande någon kommun, har därmed deklarationsskyldighet

inträtt icke endast för denna kommuns vidkommande, utan

jämväl för övriga kommuners del, där sådan skyldighet enligt 27 § kan

ifrågakomma. Denna regel gäller, vare sig gränsen uppnåtts i hemortskommunen

eller i annan kommun. Skulle en person, som varit här i riket

bosatt under hela eller en del av beskattningsåret, icke haft inkomst till

600 kronor i hemortskommunen men väl i annan kommun, har deklarationsskyldighet

således för honom inträtt jämväl i hemortskommunen och

övriga kommuner enligt 27 §.

Med gränsvärdet 600 kronor för deklarationsskyldighetens inträdande för

här i riket under hela eller en del av beskattningsåret bosatt person kommer

visserligen att med avseende å annan kommun än hemortskommunen föreligga

avvikelse från vad som gäller för inträdande av skatteplikt där
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

städes (för taxerad inkomst av 100—590 kronor föreligger väl skatteplikt i

dylik kommun men ej ovillkorlig deklarationsskyldighet), men någon nämnvärd

olägenhet därav torde knappast vara att befara. I varje fall torde större

olägenhet vara förenad med taxeringssakkunnigas förslag, enligt vilket skyldighet

att avgiva deklaration i hemortskommunen kan inträda redan vid

100 kronor inkomst i annan kommun.

Den nya lydelsen i fråga om medborgarskap och vistelseort sammanhänger

med de i kommunalskatteförslaget upptagna ändrade bestämmelserna

om skattskyldighet för här i riket sig uppehållande utlänningar och i

utlandet bosatta svenska medborgare samt torde icke tarva närmare motivering.

Stadgande^ i de två sista styckena av 1 mom. i förevarande paragraf

äro föranledda av motsvarande stadganden i förslaget till kommunalskattelag.

Vad angår oskift dödsbos deklarationsplikt för det år, under vilket den avlidne

dött, har ansetts nödvändigt föreskriva, att de för fysisk person gällande

reglerna skola komma till användning.

Rörande det i 3 mom. intagna stadgandet om frihet för lapp från skyldighet

att avgiva självdeklaration för inkomst av renskötsel och i sådan

rörelse nedlagd förmögenhet hänvisas till vad jag vid den allmänna motiveringen

anfört om taxering för lappallmogens inkomst av renskötsel.

26 §.

I 71 § av de sakkunnigas förslag har i enlighet med vad nu gäller

upptagits bestämmelse om att deklaration skall avgivas på heder och samvete
Länsstyrelsen

i Uppsala län har anfört, att orden »heder och samvete»

lämpligen torde böra utbytas mot exempelvis »under laga ansvar».

Länsstyrelsen har därmed vidrört ett spörsmål, som v id åtskilliga tillfällen

varit på tal. De sakkunnigas förslag överensstämmer emellertid med

vad som varit gällande alltsedan självdeklarationsinstitutet infördes här i

landet. Tillräckliga skäl att frångå denna hävdvunna formulering synas

icke föreligga. Att laga ansvar i vissa fall följer med en oriktig deklaration,

är i författningen utsagt och säkerligen klart för alla deklaranter, den

ifrågasatta formuleringen förutan. Ett borttagande av orden »heder och

samvete» skulle ock måhiinda uppfattas, som om det icke längre ansåges

moraliskt förkastligt att avgiva oriktig deklaration, en missuppfattning som

givetvis måste förebyggas.

Jag har alltså bibehållit den hittillsvarande formuleringen.

27—30 §§.

27—29 §§ motsvara i allt väsentligt 71 § i de sakkunnigas förslag. Någon

motsvarighet till 30 § finnes däremot icke i nämnda förslag. I förevarande

paragrafer meddelas dels bestämmelser om den ort, för vilken allmän själv
-

Lapp
allmogen.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Käng!,. Majds proposition Nr 210.

deklaration eller särskild självdeklaration skall upprättas, och dels allmänna

stadganden om vad deklarationerna skola innehålla.

De allmänna stadgandena har jag ansett böra i vissa avseenden utvidgas

utöver vad de sakkunnigas förslag innefattar, på det att det av författningstexten

må framgå, vad deklarationen ovillkorligen måste innehålla, detta

till ledning såväl vid Kungl. Maj:ts fastställande av deklarationsformulär

som ock vid beskattningsmyndigheternas prövning, huruvida deklarationsskyldigheten

behörigen fullgjorts. De i 30 § intagna bestämmelserna äro

i huvudsak av enahanda innebörd som de i 16 § fjärde och femte styckena

av nuvarande taxeringsförordning meddelade föreskrifterna.

Vissa tillägg hava gjorts med anledning av de i 58 § kommunalskattelagen

meddelade stadgandena om grunder för fördelning av inkomst till

beskattning å flera kommuner.

Vad angår den ort, för vilken deklaration skall upprättas, hava de

sakkunniga föreslagit, bland annat, att särskild deklaration skall upprättas

för varje kommun, dit någon av den skattskyldige innehavd förvärvskälla

är att hänföra (givetvis med undantag för kommun, där skattskyldighet till

inkomst- och förmögenhetsskatt föreligger och för vilken alltså allmän

deklaration skall upprättas), samt att vad som sagts om kommun skall, då

kommun är delad i två eller flera taxeringsdistrikt, gälla varje dylikt

distrikt.

Det sist återgivna stadgandet hava en del hörda myndigheter funnit alldeles

onödigt, då den skattskyldige är pliktig att i den allmänna deklarationen

upptaga den samlade inkomsten av förvärvskällorna. Vad sålunda

anförts är i huvudsak riktigt. Men det inträffar fall, då enligt förslaget

till kommunalskattelag jämte kommunen även en särskild menighet

inom densamma har ett självständigt intresse av taxeringen, nämligen

då någon den skattskyldiges förvärvskälla är helt eller delvis hänförlig

till municipalsamhälle eller annat administrativt område med särskild

beskattningsrätt, medan den skattskyldige bor inom annan del av kommunen,

och tvärtom. I dylikt fall skall taxeringen till kommunal inkomstskatt äga

rum i det distrikt, till vilket det administrativa området hör, men taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förrättas i annat distrikt. Då

båda distriktens taxeringsnämnder måste hava tillgång till självdeklaration

för den skattskyldige och det knappast kan låta sig göra att låta den allmänna

självdeklarationen cirkulera mellan taxeringsnämnderna, har det ansetts

nödvändigt lämna föreskrift, som föranleder, att självdeklaration avlämnas

i varje distrikt. Vad nu är sagt gäller även det fall, att den skattskyldige

haft förvärvskälla i flera dylika inom samma kommun belägna

distrikt utan att vara boende inom någotdera av dem. Stadgande härom

har upptagits i tredje stycket av 27 § i det nu framlagda förslaget.

I vissa yttranden har uttalats önskemål om föreskrift därom, att bolag i

deklaration skall utsätta, var styrelsen har sitt säte. Detta önskemål hav

tillgodose^ genom bestämmelserna i 28 §, att allmän självdeklaration skall

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 210.

215

upptaga den skattskyldiges hemortskommun, där sådan finnes, samt i 29 §,

att om särskild självdeklaration skall i tillämpliga delar gälla vad om allmän

självdeklaration är stadgat.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 72 § i de sakkunnigas förslag, som upptager i

stort sett nu gällande föreskrifter om skyldighet för bokföringspliktiga att

vid sin deklaration foga vissa räkenskapsutdrag.

I detta avseende hava de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

icke haft något i och för sig att erinra. Däremot har i flera yttranden påpekats

den ringa nytta, som utdragen medföra för taxeringen på den grund

att bokföringen är ofullständig och uppställd efter mycket växlande utgångspunkter.

Sålunda har länsstyrelsen i Örebro län anfört:

»I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller, föreslås i 72 §

att vid deklarationer för vissa angivna grupper deklarationsskyldiga skall

för tid, som deklarationen omfattar, fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående

balanskonto samt vinst- och förlustkonto, där sådant föres. Vad som

icke står, men enligt länsstyrelsens mening borde stå, om det skall bliva

någon verklig nytta av denna föreskrift, är huru dessa räkenskapskonti samt

bokföringsmässiga räkenskaper på det hela taget skola vara inrättade för

att kunna godtagas såsom underlag för deklaration. Det är för visso ingen

överdrift att säga, att om möjligen icke flertalet så dock i varje fall en

avsevärd del av de så kallade räkenskaper, varav utdrag finnas hilagda

deklarationer från bokföringspliktiga skattskyldiga, äro så beskaffade, att de

icke lämna någon som helst ledning för bedömande av de sifferuppgifter,

som angivas i vederbörandes deklarationer. Länsstyrelsen nödgas kraftigt

framhålla vikten av att på detta område åtgärder vidtagas, som äro ägnade

att möjliggöra ett åtminstone något så när pålitligt material för skattskyldighetens

bedömande.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller såsom ett önskemål, att

bokföringen i lag måtte regleras så, att avslutning icke finge ske på annat

sätt än genom vinst- och förlustkontot. Därjämte vore det enligt länsstyrelsens

mening önskvärt, att stadgande lämnas därom, att vissa konton skola

ingå i detta vinst- och förlustkonto, nämligen propriekonto, hushållskonto,

utskyldskonto och räntors konto. Härigenom skulle granskningen av deklarationerna

i hög grad underlättas och många förfrågningar från beskattningsmyndigheterna

undvikas. Länsstyrelsen anför vidare, att icke sällan avslutning

plägar ske direkt å annat konto, utan att vinst- och förlustkontot

därvid kommit till användning. I sådan händelse vore vinst- och förlustkontot

uppenbarligen utan betydelse för taxeringen. Skulle något sådant

stadgande, varom nyss nämnts, icke kunna genomföras, vore i allt fall eu

bestämmelse erforderlig av innebörd, att vid deklarationen skall fogas avskrift

av de konton, å vilka avslutning skett.

Föreningen Sveriges städers Jcronouppbördstjänstemän påpekar lämplig
-

Skyldighet att

vid* deklaration

foga

räkenskapsutdrag

in. m.

s. 216 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

216 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

heten av bestämmelse om skyldighet för idkare av rörelse eller yrke att vid

deklarationen foga avskrift av varu- eller tillverkningskonto.

Även några handelskammare beröra frågan om bokföringens förhållande

till beskattningen.

Gotlands handelskammare framhåller önskvärdheten av att i samband

med frågan om taxeringsväsendets omorganisation genom statsmyndigheternas

försorg framlägges formulär för ett lättfattligt bokföringssystem särskilt avfattat

efter de krav, som taxeringsmyndigheterna komma att uppställa å

deklarationer och andra uppgifter från näringsidkarna.

Handelskammaren i Gävle gör följande uttalande:

»Det är ju ett känt förhållande, att gällande beskattningsregler och bokföringsregler

ej stämma väl överens. Medan de förra gå ut på att i flskaliskt

intresse få fram största möjliga vinst av ett affärsföretag, gå de senare

snarast ut på att lägga den mest solida grunden för företagets framtida

bestånd. Denna motsättning för ju vanligen med sig, att ett affärsmässigt

riktigt bokslut i och för taxeringen får stuvas om för att uppfylla beskattningsreglerna.

Givetvis är det av största betydelse, att inkomster av ett

affärsföretag rätteligen taxeras. All oärlighet i detta avseende bör med alla

medel motverkas och bestraffas. Men otvivelaktigt är det också av största

värde för samhället, att ett affärsföretags bokföring rent affärsmässigt uppfyller

alla rimliga fordringar. Är det senare fallet, erbjuder taxeringen

föga svårigheter. Är däremot så icke förhållandet, lärer en granskning i

samband med taxeringen knappast kunna förbättra saken. En sådan granskning

kommer däremot att ytterligare komplicera taxeringsmyndigheternas

x‘edan förut besvärliga uppgift. Kan man göra något för att få deklarationerna

byggda på en affärsmässigt riktig bokföring, vinnas fördelar ej

blott för taxeringen utan också för de intressen bokföringslagstiftningen avser

att skydda.» I

I berörda yttranden hava behandlats två frågor, den ena avseende åtgärder

i lagstiftningsväg för ernående av bokföring, som överensstämmer med

grunderna för beskattningen, den andra avseende skyldigheten att tillhandahålla

taxeringsmyndigheterna upplysningar om bokföringens innehåll.

Vid anmälan av förslaget till ny kommunalskattelagstiftning har jag något

berört spörsmålet om beskattningsgrundemas anslutande till reglerna för

ordnad bokföring (sid. 384 och 413 i propositionen nr 102), och jag har därvid

påpekat detta spörsmåls samband med den ännu på Kungl. Maj:ts prövning

beroende frågan om en förändrad bokföringslagstiftning. Att i taxeringsförordningen

intaga föreskrifter om bokföringens anordnande lärer icke

vara möjligt och torde icke heller vara åsyftat i de återgivna yttrandena;

vad man i sådant hänseende kan anse önskvärt med hänsyn till beskattningen

torde, i den mån så är möjligt, böra tillgodoses i en blivande bokföringslag.

I avvaktan på denna nödgas man därför hålla sig till vad nu

gäller. Emellertid synes det mig sannolikt, att en dylik lagstiftning, som

ju i första hand kommer att reglera privaträttsliga förhållanden, knappast

kan gå så långt i detaljföreskrifter, som länsstyrelsen i Västmanlands län

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

217

ifrågasatt. Ej heller lärer i densamma kunna lämnas sådana regler rörande

uppställandet av balansräkning och avslutandet av vinst- och förlusträkning,

som helt ansluta sig till skatteförfåttaingarnas stadganden. En särskild

vinstberäkning för beskattningen, i vissa hänseenden avvikande från den

affärsmässiga, torde under alla förhållanden bliva nödvändig. För ändamålet

bör givetvis deklarationsblanketten upptaga lämpligt formulär. Det är till

bestyrkande av de därvid lämnade upplysningarnas överensstämmelse med

räkenskaperna ifrågavarande räkenskapsutdrag äro avsedda. Med hänsyn

till det läge, vari frågan om ny bokföringslagstiftning befinner sig, har jag

ansett lämpligt låta det bliva vid vad nu gäller i detta avseende. Skulle

de utdrag av vissa konton i räkenskapen, som lämnats, icke giva erforderlig

ledning för bedömande av den i deklarationen lämnade vinstberäkningen,

bör det givetvis stå beskattningsmyndigheterna öppet att genom förfrågningar

hos deklaranten eller i sista hand genom granskning av bokföringen

vinna utredning i önskade hänseenden. Att införa skyldighet att utan anmaning

lämna avskrift av varu- eller tillverkningskonto eller av andra

konton, å vilka avslutning skett, finner jag icke nödigt eller ens lämpligt.

Det nu framlagda förslaget skiljer sig från det av de sakkunniga utarbetade

därutinnan, att skyldighet att avlämna räkenskapsutdrag icke nu

ifrågasatts för näringsidkare, som saknat skyldighet föra i lag stadgade

handelsböcker men likväl fört sådana böcker och i deklarationen beräknat

sin inkomst efter bokföringsmässiga grunder. I den mån de sakkunnigas

förslag härutinnan skolat tillämpas å idkare av jordbruk eller skogsbruk,

har grunden för detsamma förfallit därmed, att kommunalskattekommitténs

förslag om uttrycklig rätt för dylika näringsidkare att, under viss förutsättning,

beräkna inkomsten efter bokföringsmässiga grunder uteslutits ur det till riksdagen

framlagda förslaget till kommunalskattelag. Vad åter angår de rörelseidkare,

som icke lyda under gällande bokföringslag, skulle väl hinder

i och för sig icke möta att behandla dem som faktiskt fört ordnad bokföring

lika med dem, å vilka samma lag är tillämplig, blott man säkert

kände, huru med bokföringen verkligen förhåller sig. I många fall torde

råda ovisshet å denna punkt. Då därtill kommer, att i de förslag till ny

bokföringslag, som hittills blivit offentliggjorda, ifrågasatts att utsträcka

skyldigheten att föra räkenskaper till en mängd från bokföringsskyldighet

nu frikal lade näringsidkare, och vid lagändring i dylik riktning något större

behov av ett stadgande i den riktning, de sakkunniga ifrågasatt, icke längre

torde föreligga, har jag ansett med frågan kunna anstå i avbidan på bokföringslagstiftningens

— som jag liar anledning hoppas — snara omläggning.

Till den i det föregående något vidrörda frågan om granskning av räkenskaper

skall jag återkomma vid redogörelse för stadgandena i 32 §. Jag

skall då även något yttra mig om ett av handelskammaren i Gävle gjort

uttalande om ingivande till beskattningsmyndighet av intyg om auktoriserad

revisors granskning av räkenskaper.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Skyldighet att

lämna upplysningar

till

taxering, tillhandahålla

bokföring

m. m.

Stadgandet i förevarande paragrafs andra stycke ansluter sig i huvudsak

till vad nu gäller; men i enlighet med taxeringssakkunnigas förslag har

upptagits föreskrift om skyldighet jämväl för ekonomisk förening att avlämna

bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av revisionsberättelse och

förvaltningsberättelse för beskattningsåret. Rörande motiveringen härför

åberopar jag de sakkunnigas yttrande å sid. 178 i betänkandet. Erinran

mot detta förslag har icke framställts i något av de avgivna yttrandena.

Stadgandet i tredje stycket av paragrafen är föranlett av de i förslaget

till kommunalskattelag intagna stadgandena om beräkning av inkomst av

försäkringsrörelse, som inländsk försäkringsanstalt drivit. Det är nämligen

för dessa anstalters taxering icke nog med de räkenskapsutdrag och de berättelser,

varom förmäles i de två första styckena av paragrafen. Nödvändigt

är även att känna, huru vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen

slutligt fastställts och huru vinsten för beskattningsåret disponerats.

Att till inländsk försäkringsanstalt bör hänföras även understödsförening,

som driver försäkringsrörelse, framgår av punkt 5 av anvisningarna till 30 §

kommunalskattela gen.

32 §.

I denna paragraf upptagas stadgande!! om frivilliga upplysningar av

skattskyldig till ledning för hans taxering samt om skyldighet att efter

anmaning lämna för taxeringen behövliga upplysningar utöver dem, som

föranledas av deklarationsformuläret. 1 och 2 mom. överensstämma i huvudsak

med stadgandena i 8 § i nuvarande taxeringsförordning.

I 3 inom. meddelas föreskrift om skyldighet att tillhandahålla bokföring

med tillhörande handlingar för granskning. Motsvarighet härtill saknas

för närvarande. I 79 och 93 §§ lämnas närmare bestämmelser om utförandet

av dylik granskning.

Taxeringssakkunniga hava i 77 § 4 mom. av sitt förslag upptagit bestämmelse

därom, att skattskyldig, som under beskattningsåret drivit jordbruk,

skogsbruk, rörelse eller yrke och som enligt lag varit skyldig föra handelsböcker

eller utan dylik skyldighet hållit ordnad bokföring, är pliktig att

tillhandahålla sin bokföring för granskning.

Samma skäl, som föranlett mig att i 31 § icke upptaga stadgande om

skyldighet för den, som ej är bokföringspliktig, att foga räkenskapsutdrag

vid deklaration, synas äga giltighet även beträffande granskning av dylik

skattskyldigs bokföring. Jag lämnar därför dessa skattskyldiga å sido och

yttrar mig i fortsättningen endast om skyldighet för bokföringspliktig att

utlämna sin bokföring för granskning.

Med avseende å granskning av räkenskaper yttra taxeringssakkunniga i

sitt betänkande följande:

»I fråga om skattskyldiga med bokföring hava taxeringsmyndigheterna

hittills, därest de önskat taga kännedom om bokföringen, varit berättigade

att infordra utdrag eller avskrift av det eller de bokföringskonton, som för
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

modats innefatta anteckningar av intresse för taxeringen. Hava de sålunda

infordrade utdragen givit anledning till infordrande av utdrag jämväl av

andra konton, tiar den skattskyldige anmanats att inkomma med dylika

utdrag, och på sådant sätt bär ibland den skattskyldige betungats med en

omfattande upplysningsskyldighet. Det har under sådana förhållanden

många gånger hänt, att den skattskyldige självmant erbjudit sig att överlämna

sin bokföring i dess helhet för granskning i stället för att verkställa

utdrag av densamma, liksom det naturligtvis också hänt, att vederbörande

ordförande i taxeringsnämnd eller kronans ombud i prövningsnämnd direkt

frågat den skattskyldige, om han icke vore villig att ställa bokföringen till

vederbörande taxeringsmyndighets förfogande. I regel torde en dylik förfrågan

hava rönt tillmötesgående från den skattskyldiges sida och det kan

med visshet sägas, att då bokföringsgranskning ägt rum, densamma medfört

fördelar såväl för taxeringsmyndigheterna som för den skattskyldige. Genom

en sådan granskning har i regel förtroendet å ömse sidor vuxit, särskilt

som det emellanåt inträffat, att granskningen utvisat, att den skattskyldige,

på grund av oförstånd, förbiseende eller dylikt förhållande, i deklarationen

beräknat sin skattepliktiga inkomst högre än densamma varit enligt ett rätt

bedömande av bokföringen.

På grund av de goda erfarenheter, som vunnits av sådana taxeringsmyndigheter,

som i någon omfattning verkställt granskning av skattskyldigas

bokföring, hava de sakkunniga upptagit till övervägande frågan, huruvida

skyldighet att tillhandahålla bokföring för granskning borde lagfästas, och

hava stannat för att dylik skyldighet bör upptagas i den nya taxeringsförordningen.

»

De sakkunnigas förslag härutinnan avstyrkes av Västergötlands och Yttranden.

norra Hallands handelskammare, som anför:

»Det synes nämligen handelskammaren vara ett oberättigat intrång i en oförvitlig

affärsmans eller ett bolags utövande av sin näring, att taxeringsmyndighet

skall äga rätt till granskning av bokföringen. Även om ett dylikt lagstadgande

kringgärdas av bestämmelser, vilka anses förebygga missbruk,

har man dock här slagit in på en väg av så pass fiskalisk natur, att den

verkar kränkande för en rättrådig medborgare. Genom ett dylikt förfarande

minskas rent psykologiskt sett ansvarskänslan, och bestämmelsen kommer i

praktiken att motverka just det resultat den söker vinna.»

Handelskammaren i Gävle yttrar:

»De sakkunniga hava antytt, att taxeringsmyndigheterna äga möjlighet

att vid bokföringsgranskningen anlita av handelskamrarna auktoriserade

revisorer. Handelskammaren förmenar nu, att dessa revisorer göra den

största nyttan, om de anlitas före deklarationen. Om i taxeringsförordningen

införes föreskrift därom, att avskrift av balansräkning och av vinst- och

förlusträkning ovillkorligen skola tillerkännas vitsord, därest en auktoriserad

revisor bestyrkt avskrifternas överensstämmelse med räkenskaperna och att

de senare äro rätteligen förda, kommer detta helt säkert att medverka till

att dessa sakkunniga i större utsträckning anlitas för granskning av bokföring

och därmed eu fördel vara vunnen för hela nationen. Den dubbla

vinsten av affärsmässighet i bokföringen och större tillförlitlighet hos

deklarationerna utgör enligt handelskammarens mening tillräcklig motivering

för ett .stadgande av föreslaget innehåll. Rätten att för granskning

infordra bokföringen skulle då begränsas till fall, där auktoriserad revisor

icke på förhand granskat bokföringen och bestyrkt räkenskapsutdragen.»

s. 220 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

I övrigt har i de inkomna yttrandena ingen erinran framställts mot införandet

av skyldighet för bokföringspliktiga deklaranter att förete bokföringen

för granskning. I många yttranden förordas stadgande i sådan

riktning såsom nyttigt och nödigt.

Kammarrätten tillstyrker uttryckligen, att skyldighet att tillhandahålla

räkenskaper för granskning lagfästes, och anför, att avgörandets läggande

i landskamrerarens hand synes innefatta nödig garanti mot möjliga missbruk.

Rörande formen för granskningen förekomma åtskilliga uttalanden, till vilka

jag återkommer vid motiveringen för 79 §.

En ledamot i kammarrätten uttalade, med instämmande av två andra ledamöter,

skiljaktig mening samt anförde:

»Den föreslagna rätten för landskamreraren eller av denne utsedd person

att utan skattskyldigs medgivande granska dennes bokföring måste jag för

min del avstyrka.

Ett till gällande allmän rättsuppfattning väl avpassat deklarationssystem

bygger på förtroende till lämnade uppgifter och bör icke utbyggas med fiskaliska

undersökningar, som för den deklarationspliktige måste framstå såsom

ett obehörigt intrång på hans enskilda område.

Möjligheten att företaga räkenskapsgranskning skulle av praktiska skäl

bliva begränsad till enskilda fall, och det måste alltid uppfattas såsom godtycke,

att en deklarant utsättes för en sådan granskning, under det en annan

med likartad förvärvsverksamhet fritages därifrån.

Den utredning, som med det nuvarande systemet kan vinnas genom räkenskapsutdrag

och skriftväxling rörande särskilda frågor, synes mig tillräcklig

för sitt ändamål. Mot medvetet oriktiga uppgifter gives ett korrektiv i de

stränga straffpåföljderna.»

Genomförandet av taxeringssakkunnigas förslag om skyldighet för bokföringspliktig

att efter anmaning framlägga sin bokföring torde vara i hög

grad ägnat att främja ett gott resultat av taxeringsarbetet. Erfarenheten

har säkerligen visat, att en bokföringsgranskning medför goda och rättvisa

resultat och skapar ömsesidigt förtroende. Då förslaget också på det hela

taget gillats av sammanslutningar, representerande de skattskyldiga det

närmast gäller, har jag upptagit detsamma, såvitt angår skattskyldig, som

enligt lag är pliktig föra handelsböcker. Anledningen till att från dylik

skyldighet uteslutits de icke bokföringspliktiga har jag förut angivit. Stadgandet

har därjämte i redaktionellt avseende omarbetats, därvid uttryckligen

angivits, att skyldigheten förete räkenskapshandlingar omfattar även till bokföringen

hörande handlingar. Syftet härmed är att angiva, att icke allenast

huvudbokföringen utan även dagböcker, verifikationer o. dyl. skola tillhandahållas,

något som även torde hava åsyftats av taxeringssakkunniga, ehuru

de icke däråt givit tydligt uttryck. I vilken omfattning primäruppgifterna

behöva framläggas, skall bero på landskamrerarens prövning av vad som

linnes nödigt.

Stadgandet i andra stycket av 3 mom. motsvarar 87 § i taxeringssakkunnigas

förslag och torde icke tarva särskild motivering.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

221

Taxeringssakkunniga hava i 77 § 4 inom. av sitt förslag upptagit bestämmelse

därom, att i inkomstlängden skall verkställas anteckning om underlåtenhet

av skattskyldig att efterkomma anmaning om bokföringens

tillhandahållande.

I några av de inkomna yttrandena har framhållits, att berörda underlåtenhet

borde medföra förlust av rätt att överklaga taxeringen. Ett dylikt

stadgande synes mig vara strängare än behövligt är. Underlåter den

skattskyldige att förete bokföring, föranleder nämligen denna underlåtenhet

i regel en presumtion för ett antagande, att han har något att i beskattningsavseende

fördölja. Avviker taxeringsmyndighet från hans deklaration, blir

vid besvär häröver hans ställning i bevisningshänseende sämre, än om han

utlämnat bokföringen för granskning. Han torde snart inse, att böckernas

tillhandahållande är lika mycket i hans eget intresse som i beskattningsmyndigheternas.

Men det bör märkas, att stundom en skattskyldig, som

icke har något att dölja ur beskattningssynpunkt, likväl ogärna företer sin

bokföring med tillhörande handlingar, enär han befarar ur affärssynpunkt

ogynnsamma verkningar därav. Det vore obilligt mot en sådan skattskyldig

att straffa honom med talans förlust. Kan han med andra bevismedel styrka

riktigheten av sina uppgifter, bör det givetvis stå honom fritt. På grund

härav har jag ansett det vara tillräckligt med det av taxeringssakkunniga

föreslagna stadgandet om anteckning i taxeringslängden rörande underlåtenhet

att förete bokföringen. Bestämmelse härom återfinnes i 39 § 5 mom.

33 §.

I 33 — 35 regleras skyldigheten att avlämna uppgift till ledning för

annans taxering för inkomst eller förmögenhet. De två första paragraferna

avse uppgifter, som skola lämnas utan anmaning, medan 35 § angiver de

fall, då skyldighet att lämna uppgift inträder först efter anmaning. Stadgandena

motsvara i huvudsak 11 § gällande taxeringsförordning, men några

utvidgningar av uppgiftsskyldigheten hava vidtagits. I taxeringssakkunnigas

förslag återfinnas motsvarande stadganden i 78, 80, 82, 84 och 85 §§.

Rörande motiveringen hänvisar jag till sid. 190 ff. i de sakkunnigas betänkande.

Jag skall nu först uppehålla mig vid frågan om uppgifter, som skola

lämnas utan anmaning. För sammanhangets skull kommer jag att något

beröra vissa frågor, som angå skyldigheten att avlämna uppgifter efter

anmaning.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit utvidgning av den ovillkorliga uppgiftsskyldigheten

i några hänseenden. Härom anföra de sakkunniga:

»Kommanditbolag har ålagts uppgiftsplikt beträffande utdelning till kommanditdelägare.

Vidare har stadgats, att arbetsgivare skall komplettera sina

löneuppgifter med upplysning, huru avlöningsbelopp, såsom ackordsöverskott

o. dyl., som utbetalas till helt arbetslag, fördelas inom arbetslaget, för

vilket ändamål uppgiftslämnaren har att avfordra den, som uppburit beloppet,

besked om denna fördelning. Ytterligare har stadgats obligatorisk uppgifts
-

Uppgifter

till ledning

för annans

taxering.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

Obligations
räntor.

skyldighet för den, som utbetalt royalty eller avgift för utnyttjande av patent,

mönster eller dylikt. Slutligen bär dylik skyldighet förutsatts för den, som

utbetalt räntor å här i riket utgivna obligationer, förlagsbevis och därmed

jämställda förskrivningar.»

I två avseenden hava dessa utvidgningar av uppgiftsskyldigheten rönt

motsägelse av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, nämligen

i fråga om räntor å obligationer, förlagsbevis och därmed jämställda förskrivningar

samt i fråga om ackordsöverskotten.

Beträffande räntor å obligationer in. in. har erinran framställts huvudsakligen

i tre avseenden av riksgäldskontor et, men delvis även av bankoch

fondinspektionen, svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund

och Stockholms handelskammare samt av åtskilliga andra myndigheter

och sammanslutningar.

I första hand har anmärkts, att denna uppgiftsskyldighet bleve oerhört

betungande för uppgiftslämnarna. Riksgäldskontor upplyser, att de under

budgetåret 1924- 1925 förfallande statsobligationskupongerna uppgått till

2,600,000 stycken, delvis fördelade i småposter, samt att utvecklingen häntyder

på en alltjämt fortgående ökning särskilt vid de nu utelöpande premieobligationernas

(sammanlagt 4,400,000 stycken) utbytande mot statsränteobligationer

i små valörer. Bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen

m. fl. meddela, att sammanlagda beloppet den 31 december

1924 av alla svenska obligationslån utgjorde över 4 Va miljarder kronor,

samt påpeka, att kupongränta utbetalas två gånger om året. Vidare har i

yttrandena framhållits, att det största antalet av obligationerna äro placerade

dels hos sparbanker, försäkringsanstalter och andra affärsföretag med bokföringsskyldighet,

varför man redan nu av denna anledning bör hava full

garanti för att ränteinkomsten blir vederbörligen beskattad, och dels hos

fromma stiftelser och andra välgörenhetsinrättningar, vilka äro skattefria.

Svenska bankföreningen in. 11. har uppskattat de sålunda placerade

obligationerna till åtminstone 75 procent av samtliga svenska obligationer.

Slutligen har påpekats, att lyftandet av räntan på en obligation icke innebär

något bevis för att räntan till hela sitt belopp verkligen utgör inkomst för

den, som lyfter densamma, enär hall, om lian förvärvat obligationen mellan

två för fallodagar, till obligationens säljare erlagt räntan för tiden intill förvärvet.

Därest uppgiftsskyldighet stadgas beträffande obligationsräntor, såsom

taxeringssakkunniga föreslagit, borde denna skyldighet förbindas med föreskrifter

om utredning rörande räntefördelningen, då obligation byter ägare.

Överståthållarämbetet har föreslagit, att uppgiftsskyldigheten inskränkes

till räntebelopp, som utbetalats till här i riket bosatta fysiska personer eller

av sådana personer innehavda firmor.

Departements- Enligt de av riksgäldskontor m. fl. lämnade upplysningarna är antalet

chefen. taxeringsuppgifter, som i följd av den föreslagna uppgiftsskyldigheten

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

skulle ifrågakomma, så betydande, att redan denna omständighet föranleder

tvivelsmål, huruvida arbetet med uppgifternas upprättande och översändande

kan motsvara den nytta, uppgifterna skulle medföra för taxeringsresultatet.

Mängden av detta nya uppgiftsmaterial komme dessutom

säkerligen att vålla taxeringsmyndigheterna svårigheter. Nyttan av uppgifterna

bleve också i hög grad illusorisk vid det anförda förhållandet,

att obligationerna i stor omfattning innehavas dels av bank- och försäkringsföretag

och dels av stiftelser och inrättningar, som äro undantagna från

skattskyldighet, varjämte den omständigheten, att överlåtaren av obligation

uppbär av förvärvaren räntan till överlåtelsedagen, nödvändiggör alltför

omfattande åtgärder, därest uppgifterna icke skola bliva missvisande. Av

dessa anledningar har jag i det nu framlagda förslaget icke upptagit några

bestämmelser om uppgiftsskyldighet beträffande räntor å obligationer, förlagsbevis

och därmed jämställda förskrivningar. Icke heller lärer den av

överståthållarämbetet föreslagna begränsade uppgiftsskyldigheten kunna med

fördel låta sig genomföras.

Stadgandet om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift om ackordsöverskott

o. dyl. återfinnes i 78 § f) av taxeringssakkunnigas förslag.

I 82 § har därjämte föreslagits, att den som för helt arbetslag uppburit

visst avlöningsbelopp, såsom ackordsöverskott o. dyl., är skyldig att efter

anmaning av taxeringsnämnds ordförande eller landskam rerare lämna uppgift,

huru beloppet fördelats inom arbetslaget.

Beträffande den senare bestämmelsen hava de sakkunniga i betänkandet

anfört, att densamma upptagits, enär arbetsgivaren, i händelse sådant besked

om fördelningen, som angives i 78 § f), uteblir, icke har någon utväg att

framtvinga detsamma.

Överståthållarämbetet har anmärkt, att uppgiftsskyldigheten enligt 82 §

i flertalet fall torde vara omöjlig för vederbörande att fullgöra och även

bleve onödig genom avfattningen av 78 § f).

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare

hava föreslagit, att ordet »helt» måtte utgå ur de föreslagna

bestämmelserna för att trygga deras effektivitet.

Samma förslag har framställts av Skånes handelskammare.

Såsom de sakkunniga anfört, har arbetsgivaren ingen möjlighet att av

den person, som uppbär ackordsöverskott eller dylikt för ett arbetslag, utkräva

någon uppgift om beloppets fördelning mellan de till beloppet berättigade.

Det torde därför icke vara lämpligt att meddela sådan bestämmelse,

som upptagits i 78 § /) av de sakkunnigas förslag. Jag liar därför

icke upptagit bestämmelsen i det nu framlagda förslaget. Att arbetsgivaren

likväl är skyldig att, när han känner beloppets fördelning,

upptaga beloppet i löneuppgiften eller, om han saknar kännedom om

fördelningen, anmärka, att utöver det i löneuppgiften angivna avlönings
-

Ackordsöverskott

o. dyl.

Departements
chefen.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Bankräntor.

beloppet andel i ackordsöverskott tillkommit vederbörande person, som uppgiften

avser, framgår, av paragrafens avfattning. För ernående av fullständig

kontroll därå, att dylika avlöningsförmåner behörigen deklareras av vederbörande

löntagare eller arbetare, erfordras dock, att jämväl den, som lyftat

ackordsöverskottet för att ombesörja fördelningen mellan de därtill berättigade,

lämnar uppgift om huru fördelningen utfallit. Att i de flesta fall

dylik uppgiftsskyldigliet kan fullgöras anser jag ställt utom allt tvivel, men

allmän uppgiftsplikt härom torde ej erfordras. Det synes vara tillräckligt

att stadga uppgiftsskyldigliet efter anmaning i särskilda fall. Dylik föreskrift

har införts i 35 § 1 mom. under b), vilket stadgande i sak överensstämmer

med de sakkunnigas förslag men erhållit en något tydligare

avfattning.

I 11 § sista stycket av gällande taxeringsförordning meddelas bestämmelse

om skyldighet för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande

inrättning att efter anmaning av taxeringsnämnds ordförande eller landskamrerare

i särskilda fall lämna uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst

från den penningförvaltande inrättningen ävensom om beloppet av

den skattskyldiges innestående medel vid viss angiven tidpunkt. Motsvarande

stadgande upptages i 84 § uti taxeringssakkunnigas förslag.

Angående denna bestämmelse anför länsstyrelsen i Blekinge län:

»Den nu gällande föreskriften, att bank eller penningförvaltande inrättning

är skyldig att efter anmaning i särskilt fall lämna uppgift om namngiven

persons ränteinkomst m. m. hos inrättningen, har visat sig vara

av föga värde, enär, så snart dylik odeklarerad ränteinkomst för ett år

kunnat anträffas, följande år ifrågavarande penningar försvunnit från alla

banker i orten och ej vidare kunnat av taxeringsnämnden återfinnas vare

sig till kapital eller ränta. En utsträckning av uppgiftsplikten för bankerna

i detta fall är här i länet allmänna önskan bland taxeringsnämndsordförandena

å landsbygden, och länsstyrelsen vill påpeka, att synnerligast de lantbrukare,

som bär äro Ordförande i taxeringsnämnderna och för övrigt mycket

dugliga och rättskaffens personer, mest energiskt yrka på utsträckning av

ifrågavarande uppgiftsplikt såsom ett rättfärdiglietskrav från den ansvarskännande

allmänhetens sida.»

Därefter framhålles, att om vanlig räntegottgörelse åtminstone för ett

sammanlagt belopp av 300 eller kanske 500 kronor måste uppgivas, detta

ej skulle medföra något oskäligt betungande av bankerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande:

»Skyldigheten för banker att på anmaning lämna uppgifter om skattskyldigs

innestående medel och deras avkastning har varit till mycket stor

nytta vid taxeringen. Det har emellertid konstaterats en benägenhet hos de

skattskyldiga att insätta medel i mycket avlägsna banker, där förfrågningar

icke riskeras. Detta har medfört, att förfrågningarna måste göras hos samtliga

banker i en betydande omkrets kring skattskyldigs hemort. Av yttran
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

den, som fällts av bankdirektörer, har emellertid kunnat förstås, att insättningar

i betydande omfattning göras skriftligen hos banker även i andra

län än det, där den skattskyldige hör hemma, och i många fall har man

haft anledning med säkerhet antaga, att skattskyldig haft betydande sparmedel,

som icke framgått genom anställda förfrågningar. Det vore således

önskvärt, att bankerna bleve pliktiga utan anmaning lämna uppgifter om

innestående medel, som tillhöra personer utanför det län, där bankkontoret

är beläget. Detta borde knappast vålla större svårigheter.»

Såsom de sakkunniga omnämnt väcktes vid 1924 års riksdag två motioner

rörande bankers uppgiftsskyldighet för utbetalda räntor. I den ena (II: 141)

föreslogs, bland annat, att penningförvaltande inrättningar skulle åläggas

obligatorisk uppgiftsplikt beträffande skattskyldigs ränteinkomster ävensom

beloppet av skattskyldigs innestående medel vid viss tidpunkt. I den andra

(II: 144) hemställdes, att penningförvaltande inrättning, som mottoge medel

till förvaltning av insättare, bosatt å annan ort än där bankens kontor

vore beläget, skulle till taxeringsmyndigheterna å den ort, där sådan person

vore bosatt, lämna uppgift å dels ränta å insatta medel och dels medlens

storlek.

Båda motionerna blevo av riksdagen avslagna enligt hemställan av bevillningsutskottet

i betänkandet nr 15. De sakkunniga hava i sitt förslag

icke upptagit något stadgande i nu nämnda hänseenden närmast av den

anledningen, att uppgiftsskyldigheten skulle bliva alltför betungande för de

ifrågasatta uppgiftslämnarna och uppgiftsmaterialet alltför överväldigande

för taxeringsmyndigheterna.

Dessa skäl äro enligt min mening alltfort bärande. Den av länsstyrelsen

i Blekinge län förordade inskränkta uppgiftsskyldigheten skulle visserligen

icke medföra ett så överväldigande antal uppgifter, som om ingen gräns

nedåt funnes. Likväl måste antagas, att uppgifterna skulle bliva ganska

talrika. En på så sätt begränsad uppgiftsskyldighet torde dock knappast motsvara

önskemålen, då därigenom ränta å sparkasseräkningar endast undantagsvis

skulle uppgivas. Det är dessutom fara värt, att ett stadgande i dylik riktning

skulle medföra försök att kringgå bestämmelsen genom att medel

uppdelas å flera håll. Därtill kommer, att, enligt vad som uppgivits, det

stundom ställer sig synnerligen svårt för bankerna att beträffande olika

räkningar konstatera räkningshavarens identitet. I det framlagda förslaget

har därför någon bestämmelse i antydd riktning icke upptagits.

I detta sammanhang hava länsstyrelsen i Blekinge län och länsstyrelsen

i Malmöhus län upptagit vissa närstående spörsmål. Sålunda har den

förstnämnda länsstyrelsen framhållit fördelen av en föreskrift om skyldighet

för den som deklarerar gäldränta och enskilda skulder att, åtminstone efter

anmaning, uppgiva, till vem räntan utgivits, och den sistnämnda länsstyrel
-

Departements
chefen.

Specifikation

av utbetalta

räntor m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. ISO höft. (Nr 210.)

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements
chefen.

Uppgifter om.

vissa livräntor.

Departements
chefen.

Uppgifter om

vissa löneinkomster.

Departements
chefen.

sen har funnit det önskvärt att jämväl få göra förfrågningar om skattskyldigas

skuldsättning hos banker, då det ofta visat sig, att ränteavdragen i

deklarationerna äro alltför stora.

I de hänseenden, varom nu är fråga, torde vara nödvändigt att framgå

med stor försiktighet. Jag har därför ansett mig böra avstå från att i förslaget

införa något stadgande av ifrågasatt innehåll. Vad länsstyrelsen i

Blekinge län anfört föranleder en erinran om att jämlikt 8 § gällande taxeringsförordning

deklarant torde vara skyldig lämna specifikation å skulder

och avdragna gäldräntor, i den mån upplysning härom finnes vara av betydelse

för hans egen taxering, och detsamma måste anses följa av stadgandet

i 32 § 2 mom. av nu föreliggande författningsförslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att livränta, som utgår på grund

av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, utgör beskattningsbar inkomst, varför

såsom uppgiftsskyldig enligt 78 § a) i de sakkunnigas förslag bör angivas

även riksförsäkringsanstalten och styrelse för sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,

som avses i 4 § av lagen om försäkring för olycksfall i

arbete den 17 juni 1916.

De nu för riksdagen framlagda skattelagförslagen skilja sig från nuvarande

skatteförfattningar därutinnan, att de tydligt angiva livränta, som

utgår på grund av olycksfall i arbete, såsom skattepliktig inkomst. Riksförsäkringsanstalten,

som för det närvarande icke lämnar taxeringsmyndigheterna

uppgift om dylika livräntor, enär de anses icke kunna taxeras, torde

alltså icke längre kunna åberopa detta förhållande, utan lärer med föreliggande

författningsförslag vara uppgiftspliktig för ifrågakomna livräntor.

Detsamma gäller givetvis i fråga om nyss nämnt ömsesidigt försäkringsbolag.

Anledning torde saknas att särskilt uppräkna dessa försäkringsinrättningar

i förevarande paragraf.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat sig för ovillkorlig uppgiftsskyldighet

för arbetsgivare icke allenast för i rörelse eller yrke anställdas förmåner

utan även för sådana personers förmåner, som äro anställda för

driften av fast egendom, dock med viss begränsning.

Även om i åtskilliga fall någon svårighet att lämna de uppgifter, som

länsstyrelsen omnämnt, icke torde föreligga, har jag dock ansett mig icke

böra upptaga generellt stadgande härom i förslaget. Det synes nämligen

kunna ifrågasättas, om lantbefolkningen i gemen skulle kunna ställa sig en

sådan föreskrift till efterrättelse. Den i 35 § av förslaget intagna bestämmelsen

om skyldighet att efter anmaning lämna dylika uppgifter torde varatillfyllest.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Marinförvaltningen liar åberopat en skrivelse den 22 november 1923 angå- Uppgifter roende

vissa åtgärder vid upphörande av revisionen å flottans stationer, däri rande sjök°m.

... . D menderaae.

marintorvaltnmgen angående de uppgifter, som skola avlämnas till ledning

för de sjökommenderades taxering, anfört följande:

»Vare sig uppgifterna skola införskaffas från fartygen eller av myndighet

i land uttagas från räkenskaperna eller avlöningslistorna, är det därmed

förbundna arbetet oproportionerligt betungande. Härtill bidrager i synnerhet

det förhållandet, att personalutbytet mellan fartygen, skolor o. s. v. numera

är mycket omfattande. Den ständiga växlingen i fartygsbesättningarna

medför framför allt, att det blir praktiskt omöjligt för fartygsredogörarne att

föra specifika anteckningar för envar ombord kommenderad över hans förmåner

under kommenderingen. Samma omständighet medför givetvis även

ökat besvär för den, som i land skall hopsamla ifrågavarande uppgifter.

Ämbetsverket vill därför ifrågasätta, om nyttan av uppgifterna kan anses

motsvara det därmed förenade arbetet, och vill förmena, att den åsyftade

kontrollen över vederbörandes egna deklarationer kan vinnas i det närmaste

lika väl genom en undersökning i varje särskilt fall, där en dylik undersökning

anses påkallad. Vad som nu är sagt gäller i synnerhet de uppgifter,

som skola avlämnas för manskapets taxering. Beträffande officerare,

underofficerare och likställda är det dels fråga om jämförelsevis större belopp,

dels ett mindre antal personer. Men för manskapet, eller den största

personalgruppen, utgör sjötillägget vid icke-stationär förläggning i allmänhet

från 20 till 80 öre för dag och torde därför endast undantagsvis inverka på

taxeringen. Det skulle vara en synnerlig lättnad, om marinens myndigheter

kunde befrias från arbetet med ifrågavarande uppgifter rörande manskapets

förmåner vid sjökommendering.»

Att befrielse från skyldighet att uppgiva omförmälda sjötillägg skulle Departementsinnebära

en lättnad i arbetet för vederbörande uppgiftspliktig är ovedersäg- chefen,

ligt. Det vill dock synas, som om denna lättnad icke är av så stor betydelse,

att man fördenskull bör göra ett avsteg från huvudregeln, att vid avgivande

av uppgift om avlöningsförmåner samtliga sådana förmåner skola

uppgivas. Det torde ock kunna befaras, att ett undantag vad angår dessa förmåner

skulle leda till, att förmånerna, ehuru skattepliktiga, komme att betraktas

såsom skattefria.

Länsstyrelsen i Jönköpings län redogör i sitt yttrande för vissa under. Lagfartsförsökningar,

som av 1925 års prövningsnämnd verkställdes i häradsrätternas t^^l/orna.

i länet lagfartsprotokoll till utrönande av, huruvida uppkomna realisationsvinster

å fastigheter blivit vederbörligen beskattade. Dessa undersökningar

ledde till eftertaxeringar i 60 fall med ett sammanlagt belopp av 38,231

kronor 63 öre i inkomst- och förmögenhetsskatt. På grund av den sålunda

vunna erfarenheten hemställer länsstyrelsen om nya föreskrifter rörande lagfartsförteckningarna

i ändamål att dessa måtte lämna erforderliga upplysningar

för konstaterande av realisationsvinster å fastigheter.

Det ligger i sakens natur, att ordförandena i de underordnade beskattnings- Departcmentanämnderna

iivensom landskamreraren äga taga del av sådana hos domare c,ieten''

s. 228 Kontrollera mot PDF

Viss uppgifts8kyldighet

för

handelsbolag

och rederi.

Skyldighet att

efter anmaning

avlämna

uppgift till

ledning vid

annans taxering.

228 Kungl. May.ts proposition Nr 210.

eller domstol förvarade handlingar, som i beskattningsavseende kunna tjäna

till ledning. Härigenom finnes möjlighet för beskattningsmyndigheterna att

förvärva sig erforderlig kännedom om verkställda fastiglietsförsäljningar och

de realisationsvinster, som därvid kunna hava uppkommit. Ehuru ett utnyttjande

av den sålunda angivna möjligheten medför ett rätt omfattande

arbete för beskattningsnämnderna, torde dock någon särskild verksamhet

från domstolsmyndigheternas sida i ändamål att lätta beskattningsnämndernas

berörda arbete icke lämpligen böra påbjudas.

34 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak stadgandet i 11 § första stycket

2:o) f) i nu gällande taxeringsförordning samt 80 § i taxeringssakkunnigas

förslag. Uppgiftsskyldigheten för kommanditbolag har, på sätt taxeringssakkunniga

föreslagit, inskränkts att avse solidarisk delägare i bolaget.

Jag erinrar, att enligt de föreslagna beskattningsreglerna kommanditbolag

skall självt beskattas för den på kommanditdelägarna belöpande andelen

i bolagets vinst; och följer därav, att bolaget bör avlämna egen

självdeklaration för denna del av vinsten.

35 §.

I denna paragraf äro stadganden upptagna om skyldighet att efter anmaning

avlämna uppgift till ledning för annans taxering för inkomst eller

förmögenhet. I 1 mom. upptagas de fall, då såväl ordförande i taxeringsnämnd

som landskamrerare är behörig utfärda anmaning samt i 2 mom.

sådant fall, då rätt till anmaning ansetts böra tillkomma allenast landskamrerare.

1 mom. a) avser uppgift från arbetsgivare angående avlöningsförmåner,

som hos honom åtnjutits av andra personer än de i 33 § första

stycket b) nämnda. Härunder falla i första hand avlöningsförmåner på

grund av anställning i annan enskild tjänst än som avser rörelse, exempelvis

anställning för driften av fast egendom eller anställning i hushåll. Men

här avses ock sådana avlöningsförmåner som, vare sig i rörelse eller eljest,

utgått i de fall, då rättsförhållandet mellan arbetsgivaren och mottagaren

icke kan betecknas såsom anställning i egentlig mening, utan närmast är

att beteckna såsom uppdrag att utföra arbete av tillfällig art. Härunder

faller alltså sådan tillfällig inkomst som arvode, agentprovision o. dyl.

I fråga om stadgandena under b) och c) i förevarande moment har jag

redan yttrat mig vid 33 §.

I 2 mom. har upptagits stadgande om skyldighet för idkare av jordbruk,

skogsbruk eller rörelse att efter anmaning av landskamrerare avlämna

uppgift om belopp, som han utbetalt till annan näringsidkare, därest beloppet

är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jord
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

229

bruksfastighet eller av rörelse. I den allmänna motiveringen har jag anfört

de skäl, varför jag icke velat tillstyrka en obegränsad uppgiftsskyldighet

såvitt avser annans taxering, utan förordat uppgiftsskyldighetens begränsande

-till klart avgränsade fall. Härutöver vill jag nu framhålla följande.

Frågan om uppgiftsplikt för avnämare av jordbruksprodukter har genom

framställning av länsstyrelsen i Hallands län den 10 oktober 1922 hänskjutits

till Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen hemställer om införande av skyldighet

för kvarnar, sockerfabriker, slakterier och mejerier att lämna uppgift

till taxeringsmyndigheterna om verkställda inköp av jordbruksprodukter

från leverantörer till anläggningarna i fråga.

I utlåtande den 15 mars 1923 har kammarrätten avstyrkt bifall till framställningen.

Taxeringssakkunniga upptaga i 83 § av sitt förslag ett stadgande, som

nära överensstämmer med det av mig nu framlagda. Avvikelser föreligga

därutinnan, att de sakkunniga dels begränsa uppgifterna att avse belopp,

som utbetalts till idkare av jordbruk eller skogsbruk, och dels medgiva

även taxeringsnämndens ordförande rätt att utfärda dylik anmaning. De

sakkunniga anföra:

»Vad särskilt jordbruksnäringen angår har alltsomoftast önskemål uttalats

därom, att det borde beredas taxeringsmyndigheterna tillfälle att införskaffa

uppgifter, ägnade att i större omfattning än för närvarande skapa möjlighet

till kontroll över deklarationerna. Det har därvid pekats på, att viss uppgiftsskyldighet

borde åläggas sockerfabriker, slakterier, mejerier och andra

dylika företag beträffande de leveranser, som jordbrukare verkställa. De

sakkunniga finna en sådan uppgiftsskyldighet genomförbar. Vid de flesta

jordbruk kan regeln sägas vara den, att de olika slagen produkter huvudsakligen

avyttras på samma håll, ofta till någon andelsförening såsom andelsmejeri,

andelsslakteri etc. Det kan sålunda ligga ganska nära till hands,

att dylika föreningar och även andra stadigvarande avnämare av jordbruksprodukter

åläggas skyldighet att lämna uppgifter om de belopp, de utbetalt

till namngiven jordbrukare för produkter från dennes jordbruk. Det har

ansetts olämpligt, att uppgifter i förevarande avseende skulle kunna avkrävas

även den, som köper jordbruksprodukter för direkt förbrukning, i

eget hushåll eller dylikt, och som icke själv är jordbrukare, varemot uppgiftsskyldighet

synes önsldig för idkare av jordbruk och skogsbruk beträffande

inköp från andra dylika näringsidkare. Vidare har det ansetts olämpligt

att i författningstexten särskilt peka på andelsföreningar och därmed likställda

avnämare av jordbrukets produkter. Stadgandet har därför i 85 §

erhållit den avfattningen, att uppgiftsskyldigheten åligger idkare av jordbruk,

skogsbruk, rörelse eller yrke beträffande belopp, som han utbetalt till

namngiven idkare av jordbruk eller skogsbruk, därest beloppet är av beskaffenhet

att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruket eller skogsbruket.

»

Vad sålunda av de sakkunniga föreslagits har rönt motsägelser i några

av de avgivna yttrandena. Därvid har anförts, att ett dylikt stadgande grundats

på ett oberättigat misstroende gentemot jordbrukarna. I andra yttranden

framhålles, att konsekvensen fordrade stadgandets tillämplighet även gent
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements
chefen.

emot rörelseidkare, men att, då det hittills gällt såsom ett obehörigt intrång

i affärslivet att kräva redogörelse för transaktioner av ifrågavarande art,

något stadgande av dylik innebörd icke borde genomföras. Det har ock

gjorts gällande, att svårigheter att efterkomma dylik anmaning skulle yppa

sig i många fall, då det gällde kontantköp. Kammarrätten har ansett de

sålunda andragna skälen mot stadgandet i fråga vara avgörande.

I flertalet yttranden har stadgandet lämnats utan erinran eller ock uttryckligt

tillstyrkts. Samtliga taxeringsnämndsordförande, som yttrat sig på

denna punkt, hava uttryckt sin tillfredsställelse med stadgandet och förklarat

detsamma väl behövligt. I vissa fall påyrkas stadgandets utsträckande.

Så anför länsstyrelsen i Uppsala län, att idkare .av järnvägsdrift m. fl.

borde kunna åläggas lämna uppgift om transporter av hö, halm o. dyl.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar sig för liknande uppgiftsskyldighet

beträffande leveranser från fiskare.

Såsom jag i den allmänna motiveringen anfört anser jag det vara av

vikt, att alla möjligheter att vinna kontroll å deklarationernas riktighet

utnyttjas, i den mån så kan ske utan obehörigt intrång å privatlivets

område och utan ett alltför starkt betungande av tredje man. Var gränsen

härvid skall dragas är en lämplighetsfråga. Det framstår för mig, som om

vad nu föreslagits beträffande intäkter av jordbruk och skogsbruk bör genomföras,

om någon kontroll härutinnan skall kunna vinnas. Att däremot utsträcka

uppgiftsskyldigheten att gälla även för direkta inköp av konsumenterna,

såsom i vissa yttranden ifrågasatts, torde vara att gå för långt. Den i

vissa yttranden förfäktade meningen, att dylik uppgiftsskyldighet över huvud

skulle innebära ett obehörigt intrång i affärslivet, kan jag icke obetingat gilla.

Jag anser dock, att garantier mot missbruk äro behövliga å denna punkt

likaväl som beträffande granskning av skattskyldigs bokföring. Erfarenheten

torde hava visat, att liknande kontroll, som nu ifrågasatts beträffande

intäkter i jordbruk och skogsbruk, bör möjliggöras även i vad angår intäkter

i rörelse. Jag tänker därvid särskilt på det fall, att vid granskning

av bokföring finnes nödigt att undersöka, huruvida viss intäkt blivit

till fulla beloppet infört i räkenskaperna. På grund härav har stadgaDdet

utsträckts att avse jämväl intäkter i rörelse, men å andra sidan har rätten

till anmaning förbehållits landskamrerare i likhet med vad som blivit föreslaget

i fråga om tillhandahållande av bokföring för granskning. Då därtill

kommer, att anmaning må ske endast i särskilda fall och beträffande viss

namngiven näringsidkare, torde fullgoda garantier finnas mot att tredje man

besväras i oträngt mål.

Förslaget att utsträcka uppgiftsskyldigheten på sätt länsstyrelsen i Uppsala

län ifrågasatt liar jag dock icke upptagit, förnämligast av det skälet,

att något större behov därav icke synes föreligga.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

231

36 %. *

I denna paragraf meddelas bestämmelser om tid för avlämnande av deklara- De» allmänna

tioner och andra uppgifter till ledning för egen taxering för inkomst eller dekl^[^°ns

förmögenhet i andra fall än då fråga är om de i 41 och 42 §>§ omförmälda

särskilda inkomstuppgifterna. I nästföljande paragraf meddelas föreskrift om

tiden för avlämnande av uppgifter till ledning för annans taxering för

inkomst eller förmögenhet.

I fråga om deklarationstiden stå det allmännas och den enskildes intressen

mot varandra. Det allmänna måste kräva, att deklarationsskyldigheten blir

fullgjord i så god tid, att taxeringsarbetet i första instansen kan påbörjas

tidigt, fortgå utan avbrott och avslutas vid sådan tidpunkt, att icke endast

de överordnade taxeringsmyndigheterna erhålla tillfälle till en omsorgsfull

granskning av arbetsresultatet utan även riksdagen kan få en tillförlitlig

grundval för bestämmande av den procentsats, efter vilken den statliga

inkomst- och förmögenhetsskatten skall för följande budgetår utgå. Ett tillgodoseende

av dessa för det allmänna viktiga önskemål kräver självdeklarationernas

upprättande och avlämnande någorlunda tidigt under taxeringsåret.

De skattskyldiga å sin sida känna i regel deklarationsskyldigheten

som en tyngande plikt, under alla förhållanden besvärlig men besvärligare

ju tidigare den skall fullgöras. Många gånger är denna känsla fullt lojal,

nämligen då det erbjuder svårigheter för den skattskyldige att inom den

utsatta tiden få det för deklarationens upprättande erforderliga materialet

bearbetat och utrett. Men ofta beror motviljan mot deklarationsskyldighetens

fullgörande vid en tidig tidpunkt på oföretagsamhet, liknöjdhet eller

annan dylik grund, för vilken den skattskyldige icke med fog kan göra

anspråk på något överseende.

Vad nu sagts ger vid handen, att deklarationstiden bör anordnas med

behörigt iakttagande av det allmännas förenämnda intressen och med fullt

hänsynstagande till den lojale medborgarens möjlighet att fullgöra vad som

begäres av honom samt med beaktande jämväl därav, att deklarationsskyldighetens

fullgörande icke utkräves, innan taxeringsnämnderna kunna

påbörja verkligt arbete med deklarationerna.

Bestämmelserna i nu gällande taxeringsförordning om deklarationstiden Gällande

innebära, att deklaration, som bör avgivas utan anmaning, skall vara av- b8ätammelserlämnad
a)

i regel före den 1 mars, men

b) före den 15 april eller så fort dessförinnan kan ske under förutsättning,

att den deklarationspliktige enligt lag är skyldig föra liandelsböcker

eller är delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, att

hinder möter för honom att avlämna deklarationen före den 1 mars samt

att före samma dag skriftlig anmälan därom göres hos ordföranden i taxeringsnämnden.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Enligt kungörelse den 3 november 1922 skall deklarationsskyldighet för

staten, landsting, kommun och annan dylik menighet fullgöras före den

15 april.

1924 års för- Till 1924 års riksdag avlät Kungl. Maj:t, på grundval av ett av taxeslag''

ringssakkunniga utarbetat särskilt förslag, proposition (nr 204) med förslag

till ändringar i taxeringsförordningen och mantalsskrivningsförordningen.

För de sakkunnigas nämnda förslag samt för propositionen och dess behandling

lämnas utförlig redogörelse å sid. 178—184 i betänkandet.

Av denna redogörelse framgår, bland annat, följande:

Propositionen blev av riksdagen bifallen beträffande ändringarna i mantalsskrivningsförordningen

men avslagen i övrigt. De godtagna ändringarna

inneburo, att mantalslängdens avlämnande till taxeringsnämndens ordförande

bestämdes till den 1 mars i stället för den 25 i samma månad, dock med

rätt för länsstyrelsen att under vissa förutsättningar medgiva anstånd med

avlämnandet under högst 14 dagar. Härigenom har det således, såvitt beror

på tillgången till mantalslängden, beretts möjlighet för taxeringsnämnden

att påbörja sitt arbete tidigare än förut. Tidsvinsten skulle bli i regel över

tre veckor, men i varje fall minst 1 V3 vecka.

Avsikten med det i 1924 års proposition framlagda förslaget till ändringar

i taxeringsförordningen var att ställa deklarationsmaterialet till taxeringsnämndernas

förfogande fjorton dagar tidigare än hittills skett, dock med

någon avvikelse från denna regel. Det föreslogs sålunda, att deklaration

utan anmaning skulle vara avlämnad

1) i regel senast den 15 februari;

2) senast den 31 mars eller så fort dessförinnan kunde ske dels under

vissa på bokföring beroende förutsättningar och dels då deklarationen omfattade

räkenskapsår, som ginge till ända efter den 15 februari, men före

den 1 mars; samt

3) beträffande annan deklarationspliktig än sådan, som upptagits under 2),

senast den 15 mars eller så fort dessförinnan kunde ske, därest, på framställning

av den skattskyldige, taxeringsnämndens ordförande medgivit

anstånd med deklarationens avlämnande; dock finge dylikt anstånd ifrågakomma

endast undantagsvis och i händelse av synnerliga skäl.

Förslaget avsåg icke att göra någon ändring i deklarationstiden för staten,

landsting, kommun och annan dylik menighet enligt kungörelsen den 3

november 1922.

Bevillningsutskottet avstyrkte i sitt betänkande nr 36 förslaget om ändringar

i taxeringsförordningen under anförande, bland annat:

»Otvivelaktigt är, att med nu gällande skattelagstiftning flerstädes inom

länen ett behov gjort sig gällande för taxeringsnämnderna att tidigare än

för närvarande erhålla del av deklarationsmaterialet. Emellertid är det

uppenbart, att det framtida behovet av en begränsad deklarationstid samt

möjligheten att åvägabringa en dylik begränsning i icke ringa grad är

beroende av det sätt varpå kommunalskattefrågan löses. Det är icke ute
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

233

slutet, att genom den blivande kommunalskattelagstiftningen taxeringsnämndernas

arbetsbörda blir ej oväsentligt utökad, liksom ej heller att åtminstone

vissa grupper skattskyldiga komma att åläggas en utvidgad uppgiftsplikt.

I vilken omfattning taxeringsnämndernas arbete kan komma att utökas och

huruvida med den föreslagna begränsningen av deklarationstiden taxeringsnämnderna

komma att erhålla erforderlig tid för arbetets utförande saknar

utskottet möjlighet att för närvarande bedöma.»

Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av riksdagen och förslaget om

deklarationstidens förkortning hade alltså fallit.

Till denna fråga hava taxeringssakkunniga nu återkommit i sitt förslag,

därvid de sakkunniga med beaktande av vissa erinringar mot det år 1924

framlagda förslaget föreslagit bestämmelser, som i en del avseenden avvika

från nyssnämnda förslag.

Dessa bestämmelser (73 § 1 mom.) innebära, att deklaration, som bör

avgivas utan anmaning, skall vara avlämnad

a) i regel senast den 15 februari, men

b) senast den 31 mars, då det gäller staten, kommun och annan menighet

ävensom deklarationsskyldig, som är skyldig att vid deklarationen foga

räkenskapsutdrag och vilkens räkenskapsår går till ända senare än den 31

oktober näst före taxeringsåret.

Dessutom föreslås, att på ansökan av deklarationsskyldig, som visar, att i

följd av de utav honom innehavda förvärvskällornas särskilda beskaffenhet

hinder möter att avlämna deklaration inom stadgad tid, må landskamreraren

i län, där taxeringen skall äga rum, i Stockholm uppbördskamreraren, medgiva

förlängning av tiden för avlämnandet, samt att detta skall hava motsvarande

tillämpning å delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag

eller rederi.

För de sakkunnigas nya förslag och skälen för detsamma redogöres å

sid. 184—189 i betänkandet.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava

uttalat sig i frågan om deklarationstidens förkortning och därmed sammanhängande

spörsmål.

I så gott som samtliga yttranden antingen förordas uttryckligen en förkortning

av deklarationstiden eller förutsättes i varje fall, att en förkortning

kommer att genomföras. I flera av dessa yttranden uttalas emellertid önskemål

om vissa delvis betydande modifikationer i förslaget, vilka önskemål

jag senare skall beröra.

Kammarrätten anför:

»Till förslag från de sakkunnigas sida av mera allmänt intresse hör den

ifrågasatta begränsningen av deklarationstiden.

Såsom de sakkunniga framhållit (sid. 178 ff.) är denna fråga icke ny.

Efter 1919 års reform av inkomst- och förmögenhetsskatten, vari bland

1925 års förslag.

Yttranden,

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements
chefen.

annat ingick, att skattens storlek i procent av ett fixt grundbelopp skulle

årligen bestämmas av riksdagen, och i all synnerhet efter omläggningen

1923 av statens budgetår har det blivit ett önskemål, att taxeringsnämndens

arbeten, vilka skola ligga till grund för beräkningen av sagda procent, bliva

färdiga inom stadgad tid, den 15 maj. Detta önskemål skulle givetvis

främjas, om deklarationstiden förkortades, så att taxeringsarbetet kunde

börja tidigare.

De sakkunniga avgåvo redan 1924 ett särskilt förslag i berörda syfte, i

sina huvuddrag återgivet i föreliggande betänkande sid. 179. Över detta

förslag avgav kammarrätten infordrat utlåtande den 28 februari 1924, vari

kammarrätten avstyrkte förslaget, huvudsakligen därför att kammarrätten

ansåg frågan icke böra lösas för sig utan böra bedömas i samband med

granskningen av det väntade förslaget till ny taxeringsförordning. Denna

ståndpunkt intogs ock, såsom i betänkandet nämnts, av 1924 års riksdag.

Då frågan nu föreligger i antydda sammanhang, har kammarrätten haft

lättare att bedöma densamma allsidigt, och hava därvid även de betänkligheter,

kammarrätten 1924 uttalade med hänsyn till de skattskyldigas intresse

och den möjliga psykologiska effekten av ett snävare rådrum för fullgörandet

av den i många fall besvärliga och föga populära deklarationsplikten, befunnits

icke böra stå i vägen för de obestridliga taxeringstekniska fördelarna

av kortare deklarationstid. Förslaget härom har ock erhållit ett starkt stöd

hos de nu hörda myndigheterna, som med få undantag tillstyrkt kortare

deklarationstid eller lämnat förslaget därom utan erinran.

Tyngdpunkten i det föreliggande förslaget, i denna del lika med 1924 års,

ligger enligt sakens natur i tillbakaflyttandet av den regelmässiga deklarationstidens

slutpunkt från den sista februari till den 15 i samma månad.

Denna förändring får kammarrätten tillstyrka, och må gent emot förekomna

tvivelsmål angående värdet av dessa två veckor för taxeringsarbetet

erinras, att, ehuru mantalslängden icke blir tillgänglig förrän omkring den

1 mars, den vunna tiden i allmänhet torde'' komma att åtgå för deklarationsmaterialets

sammanförande till vederbörande taxeringsnämndsordförande,

preliminär sortering hos denne, kontrollsummering av deklarationer och

andra nödvändiga förarbeten.»

I vissa andra avseenden har kammarrätten däremot icke följt de sakkunnigas

förslag. Jag skall senare redogöra för vad kammarrätten sålunda

anfört.

Två reservanter i kammarrätten förorda bibehållande av nuvarande deklarationstid

för icke bokföringspliktiga. Två andra reservanter, vilka biträtt

kammarrättens tillstyrkande av den allmänna deklarationstidens förkortning,

uttala sig för rätt för taxeringsnämndens ordförande att i särskilda fall

(sjukdom o. s. v.) medgiva anstånd med deklarationens avlämnande, dock ej

längre än till mars månads utgång.

Varje förkortning av deklarationstiden avstyrkes i yttranden av Södermanlands

läns hushållningssällskap och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap.

På grund av den utredning, som förekommit om behövligheten av ep

reform i fråga om den allmänna deklarationstiden, och med stöd av de

sakkunnigas, kammarrättens och så gott som samtliga övriga hörda myndig
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

heters tillstyrkan härutinnan finner jag fullgiltiga skäl förebragta för förslaget

om att självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall med

undantag för vissa fall vara avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att den förlängning av taxerings- Behov av

arbetet, som kan vinnas genom den föreslagna avknappningen av den all
QTunonvnu»
männa

deklarationstiden, skall komma att visa sig otillräcklig.

Även om fog möjligen finnes för denna uppfattning, är det tydligt, att Departementsnågon

ytterligare afknappning, därest sådan läte sig genomföra, icke skulle chelen.

tjäna något ändamål, så länge det icke är möjligt att färdigställa mantalslängden

tidigare, än som bestämdes genom 1924 års ändringar i mantalsskrivningsförordningen.

Därtill kommer, att det för en del statens verk,

men även för enskilda arbetsgivare är förenat med stora svårigheter att

hinna färdigställa löneuppgifter inom januari månads utgång. Att framtvinga

löntagarnas egna deklarationer tidigare än löneuppgifterna torde icke

vara lämpligt. På grund härav finner jag icke anledning att mera än

förut angivits avkorta den allmänna deklarationstiden.

På grund av de betydande svårigheter, som möta för vissa deklarations- Bokfbringspliktiga

att färdigställa sina deklarationer till den 15 februari, erfordras vissa pipugn.

undantag från stadgandet om den allmänna deklarationstiden. Taxeringssakkunniga

hava upptagit undantagsstadganden för verk eller bolag, som

är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag

eller står under offentlig kontroll, så ock för annan deklarationsskyldig,

som nästföregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker. Undantagsstadgandet

innebär, att dessa verk, bolag och andra deklarationspliktiga

skola, därest räkenskapsåret går till ända senare än den 31 oktober näst

före taxeringsåret, få dröja med deklarationens avlämnande till den 31 mars.

Vad först angår frågan om vilka deklarationspliktiga böra inbegripas under

detta undantagsstadgande har i de inkomna yttrandena ingen hemställan

gjorts, att stadgandet borde få en vidare omfattning än de sakkunniga

föreslagit; och för egen del finner jag ingen anledning till erinran i dylik

riktning. Särskilt anser jag det välbetänkt, att av de deklarationspliktiga,

som enligt motsvarande stadgande i nu gällande taxeringsförordning äga

åtnjuta anstånd, sådana blivit uteslutna, vilkas räkenskapsår går till ända

före november månads början. För deras del torde den nuvarande möjligheten

till anstånd få anses omotiverad.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttryckt önskan om ett sådant tillägg,

att inga andra bokföringsskyldiga finge åtnjuta anstånd med sina deklarationers

avlämnande än de, som verkligen behöva dylikt uppskov.

Vad sålunda anförts finner jag riktigt, men anser det icke möjligt att i

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj ds proposition Nr 210.

förordningen göra en sådan begränsning; och om begränsningen skulle bero

på särskild prövning av taxeringsmyndigheterna, skulle prövningen säkerligen

över hövan betunga dem.

Vidkommande därefter deklarationstiden enligt det föreslagna undantagsstadgandet,

hava i de inkomna yttrandena olika meningar uttalats.

överståthållarämbetet har hänvisat till sitt yttrande över 1924 års förslag,

däruti anfördes, att svårighet helt visst skulle komma att möta för åtskilliga

aktiebolag och andra större näringsidkare att avgiva deklaration

med tillhörande handlingar före mars månads utgång.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare betonar, att deklarationstiden

icke bör förkortas för sådana näringsidkare, som föra böcker.

Kammarrätten anför, att då olägenheten av att de bokföringspliktigas deklarationer

fortfarande skulle bliva tillgängliga först mot mitten av april

ej torde vara mera avsevärd, status quo synes kunna bibehållas i denna del,

dock att för enhetlighetens skull den 15 i stället för, såsom nu, den 14 april

göres till sista deklarationsdag.

Däremot har Stockholms handelskammare, som år 1924 bestämt motsatt

sig deklarationstidens förkortning för bokföringsskyldiga, i nu avgivet yttrande,

undertecknat jämväl av svenska hankföreningen och Sveriges industriförbund,

icke haft något att anföra mot förslaget i förevarande del. I

nämnda korporationers uttalande instämma fullmäktige i järnkontoret,

Sveriges allmänna exportförening samt handelskammaren för Örebro och

Västmanlands län.

För taxeringsarbetets fortgång och avslutande inom önskvärd tid är det

av stor betydelse, att de bokföringspliktiga icke njuta anstånd ända till den

14 april med avlämnandet av deklaration. Arbetet med deras taxering tager

ofta taxeringsnämndens tid i anspråk i särskilt hög grad. Enbart granskningen

är tidsödande och arbetsam, varjämte .särskilda utredningar och undersökningar

äro erforderliga. Vidare försvåras detta arbete därigenom att

detsamma med nuvarande deklarationstid äger rum vid en tidpunkt, då

taxeringsnämndens sammanträden upptaga en avsevärd del av ordförandens

eljest disponibla tid. Jag anser det därför vara angeläget, att deklarationstiden

jämväl för här ifrågavarande deklarationspliktiga avkortas med fjorton

dagar, i den mån dylik avkortning är förenlig med tillbörlig hänsyn till de

deklarationspliktiga.

Förhållandena ställa sig tydligen härvidlag olika alltefter den rörelse den

bokföringspliktige bedriver. Det synes vara en allmän uppfattning, att den

nuvarande anståndsrätten missbrukas i stor omfattning och att alltså många,

som nu deklarera först i mitten av april, skulle kunna vara färdiga med

sin deklaration före den 1 mars. Det torde därför böra beträffande stora

grupper bokföringspliktiga icke möta några betänkligheter att bestämma

deklarationstiden till den 31 mars. Att i taxeringsförordningen avgränsa

dessa grupper från dem, för vilka en dylik deklarationstid får anses alltför kort,

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

torde svårligen kunna låta sig göra, då därför skulle erfordras mycket detaljerade

bestämmelser, utan varje särskilt fall får nog bedömas för sig och

detta bedömande kan lämpligen överlämnas åt någon av de myndigheter,

som handhava taxeringen. Jag har alltså anslutit mig till taxeringssakkunnigas

förslag därom, att deklarationstiden för bokföringspliktiga bestämmes

till den 31 mars med rätt i vissa fall till anstånd därutöver efter

ansökan av den deklarationspliktige.

Innan jag går in på spörsmålen om förutsättningarna för erhållandet av staten och

dylikt särskilt anstånd, och för de närmare anordningarna i sammanhang andra^ menigdärmed,

skall jag upptaga frågan om deklarationstiden för staten, landsting,

kommun och annan dylik menighet.

Denna fråga berördes ej i 1924 års förslag, men har nu av taxeringssakkunniga

upptagits till behandling, därvid de sakkunniga föreslagit deklarationstidens

bestämmande för dessa menigheter till den 31 mars.

Förslaget i denna del har icke mött betänkligheter från de hörda myndigheternas

sida i vidare mån än att vattenfallsstyrelsen förmält sig icke kunna

utsända sina deklarationer förrän omkring den 10 april och att styrelsens

beroende av landskamrerarna i fråga om anstånd kunde medföra betänkliga

konsekvenser, därest anstånd vägrades.

För egen del är jag beredd att giva taxeringssakkunnigas förslag min an- Departementsslutning.

Det måste såväl ur allmän som enskild synpunkt anses vara över- chefen,

ensstämmande med god ordning, att staten i förevarande avseende har

samma krav på sig själv och liknande menigheter som på närmast jämställda

enskilda deklarationspliktiga, d. v. s. de bokföringsskyldiga. Vad

angår vattenfallsstyrelsens nyss omförmälda påpekande torde man icke

kunna antaga, att landskamreraren i ett dylikt fall skall vägra anstånd.

Jag har nyss uttalat den meningen, att bokföringspliktiga deklaranter Anstånd i särböra

i vissa fall äga rätt till anstånd utöver den 31 mars med deklara- sklida Aktionens

avlämnande. Detsamma gäller för staten, landsting, kommun och

annan dylik menighet.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit liknande möjlighet för den, som är

skyldig avgiva deklaration inom den allmänna deklarationstiden. Detta har

icke mött någon erinran, och det är tydligt, att dylikt anstånd kan i många

fall vara erforderligt även för sådana deklaranter, som ej äro bokföringsskyldiga.

För tillgodonjutande av den särskilda anståndsmöjligheten hava de sakkunniga

föreslagit det villkor, att den deklarationspliktige skall visa, att i följd

av de av honom innehavda förvärvskällornas särskilda beskaffenhet hinder

möter att avlämna deklaration inom stadgad tid.

Angående denna fråga anför öv er ståthållarämbetet, att rätten till anstånd

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

KungI. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements
chefen.

i vissa fall borde utsträckas att gälla icke endast då förvärvskällorna äro

av särskild beskaffenhet, utan jämväl då de äro synnerligen vidlyftiga.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap finner möjligheterna till uppskov

med deklarations avgivande icke vara tillräckliga.

Smålands och Blekinge handelskammare föreslår möjlighet för näringsidkare

att, då synnerliga skäl visas vara för handen, genom särskilt beslut

erhålla anstånd till den 15 april.

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare

hava gemensamt anfört:

»Beträffande den i 73 § omförmälda rätten till anstånd har såsom förutsättning

för att anstånd må medgivas hänvisats till resp. förvärvskällors

särskilda beskaffenhet och understrykes i motiven ytterligare, att

skälen till ett anstånds beviljande skola ligga ’i själva näringens art’. Såsom

näringsföretag av beskaffenhet att fylla det sålunda angivna villkoret

närnnes särskilt ''bokförlag, bokhandel, vissa försäkringsanstalter samt företag,

som äro engagerade i utländska affärer’. Det lider emellertid icke

minsta tvivel om att den angivna skiljelinjen, strängt iakttagen, i ett ej

ringa antal fall skulle komma att innebära en obillig — och därtill som

erfarenheten snart nog skulle ge vid handen — ohållbar begränsning. Flera

storindustrier i vårt land kunna endast genom en för verksamheten i övrigt

skadlig forcering av arbetet med deklarations- och uppgiftsbestyren medhinna

arbetets slutförande inom den längre tidsfrist, som hittills villkorligt

stått dem till buds, men kunna icke till stöd för en för deras vidkommande

alltjämt ofrånkomlig utökning av den nu föreslagna deklarationsfristen

åberopa någon rörelsens särskilda beskaffenhet i den mening, förslaget får

anses förutsätta. För dem betingas däremot ett anstånd av företagens stora

omfattning, ofta sträckande sig över flera län, och av verksamhetens uppdelning

på flera rörelsegrenar med lokala förvaltningar, men det måste befaras,

att lagbudets avfattning skulle framkalla tvekan om anstånd lagligen

kunde av nu nämnd anledning medgivas, hur rimligt i och för sig ett bifall

till en framställning om anstånd än måste framstå. Trängande behov

lärer således förefinnas för en lättnad i villkoret därhän att såsom skäl till

beviljande av anstånd må efter prövning av förhållandena i varje särskilt

fall gälla jämväl ett företags mera betydande omfattning.»

I detta uttalande instämma fullmäktige i järnkontoret, sveriges allmänna

exportförening samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län.

Kammarrätten framhåller, att, därest deklarationstiden för bokföringspliktiga

bibehålies vid mitten av april, det torde vara obehövligt med den föreslagna

rätten att söka ytterligare anstånd.

Av skäl, som förut anförts, torde den av taxeringssakkunniga föreslagna

särskilda rätten till anstånd böra godtagas, varemot tvekan givetvis kan

föreligga om de materiella förutsättningarna för sådan rätt. Det är tydligt,

att anståndet bör få åtnjutas, när själva näringens art är av beskaffenhet

att försvåra deklarationsskyldighetens fullgörande före april månads början.

I och för sig är det nog också riktigt, att subjektiva skäl för anstånd icke

böra få åberopas. Det måste också beträffande en del företag medgivas, att

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

239

även om skäl till anstånd icke föreligger i beskaffenheten av den drivna

rörelsen eller dess olika grenar, rörelsens omfattning medför betydande

svårighet att jämväl med begagnande av åtskilliga extra arbetskrafter medhinna

deklarationens upprättande inom den för bokföringspliktiga föreslagna

regelrätta deklarationstiden. Vad nu sagts torde gälla även för sådana

deklaranter, som utan att vara bokföringspliktiga hava en eller flera förvärvskällor

av betydande omfattning. Härvid kunna ifrågakomma icke

endast vissa rörelseidkare, utan även idkare av jordbruk och därmed jämställt

skogsbruk. I följd härav har jag funnit det riktigt, att anstånd skall

kunna beviljas såväl på grund av förvärvskällornas särskilda beskaffenhet

som ock på grund av verksamhetens mera betydande omfattning. Bestämmelse

härom har upptagits i 36 § 1 mom. fjärde stycket av det nu framlagda

förslaget.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att ansökan om anstånd i förekom- Provning av

mande fall skulle prövas av landskamreraren i det län, där taxeringen skall ^rag°Jt^

äga rum.

I ett flertal yttranden har förordats prövning av taxeringsnämndens ordförande.

I denna riktning uttala sig dels överståthållarämbetet, därest

anståndet skall begäras för varje år och alltså icke gälla även för kommande

år, dels länsstyrelsen i Stockholms län, som framhåller, att prövningen

av dessa ansökningar kommer att såväl medföra ett verkligt hinder i landskamrerarens

övriga arbete som ock erfordra taxeringsnämndsordförandens

hörande, dels länsstyrelsen i Örebro län, som ifrågasätter, om icke ansökningarnas

prövning eventuellt kunde uppdragas åt taxeringsnämnden eller

åt länsstyrelsen, dels föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän,

som framhåller, att det föreslagna förfarandet endast medför onödig

omgång och ökat besvär för de skattskyldiga, dels ock åtskilliga andra av

de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att prövningen av ansökningar om

anstånd visserligen blir ganska betungande för landskamreraren, i det att

beslutet måste föregås av skriftväxling med ordföranden i taxeringsnämnden,

men att länsstyrelsen likväl anser sig icke böra motsätta sig förslaget härutinnan,

då enhetlig tillämpning av anståndsbestämmelserna är önskvärd.

Sedan jag nu som villkor för åtnjutande av anstånd föreslagit icke en- nepartementsdast,

i likhet med de sakkunniga, förvärvskällornas beskaffenhet utan även verk- chefen,

samhetens mera betydande omfattning, skulle i denna utsträckning av möjligheten

till anstånd kunna ligga en anledning att överlämna prövningsrätten

till taxeringsnämndens ordförande, eftersom avgörandet av huruvida

denna nya förutsättning föreligger kan fordra någon orts- eller personkännedom.

Men däri kan också ligga en anledning att överlämna prövningen

åt landskamreraren för att undanröja faran för kollisioner i förevarande

avseende mellan taxeringsordföranden och de deklarationspliktiga. De fall,

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kun gl. Maj:ts proposition Nr 210.

Anmälan om

hinder,

Departements
chefen.

då verksamhetens mera betydande omfattning skulle betinga utsträckt anstånd,

lära för övrigt redan på förhand vara för landskamreraren tämligen

kända. Då dessutom en prövning av landskamreraren befordrar en enhetlig

tillämpning av bestämmelserna, har jag följt de sakkunnigas förslag härutinnan.

I nu gällande taxeringsförordning är de bokföringspliktigas rätt till anstånd

beroende därav att anmälan om hinder att fullgöra deklarationsskyldigheten

inom februari månads utgång göres hos taxeringsnämndens ordförande

före den 1 mars. Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag icke

upptagit något stadgande om dylik anmälan.

Med anledning härav har länsstyrelsen i Örebro län anfört följande:

»Det måste vara en allvarlig brist i förslaget att de sakkunniga tilltrott

sig kunna borttaga uti hittillsvarande taxeringsförordning föreskriven anmälan

att hinder möter för deklarationens avgivande inom den allmänna

deklarationstiden, (således inom den 15 februari). De motiv, som därför angivits,

äro på intet sätt bärande och det besvär, som vållas de deklarationsskyldiga

genom att de tvingas insända anmälan om hinder, ytterst

obetydligt. Länsstyrelsen hemställer därför om bibehållande av nu gällande

bestämmelser i denna del. Huruvida även staten, kommuner och andra

menigheter böra åläggas insända anmälan om hinder, kan ju vara mera

tveksamt, men, då besväret för deras representanter icke är större än för

andra deklaranter, förefinnes ingen anledning att göra undantag för dessa.»

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän finner det vara

en olägenhet av rätt omfattande och besvärlig art, att taxeringsnämndsordföranden

under tiden mellan den 15 februari och den 31 mars svävar i

ovisshet om, huruvida laga anledning föreligger till att ett stort antal

deklarationspliktiga ej inkommit med sina deklarationer och att ordföranden

förty ej kan utfärda eljest erforderliga förelägganden.

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller denna olägenhet.

Utvecklingen har medfört, att den nu föreskrivna anmälningen om hinder

att avlämna deklaration före den 1 mars i regel saknar varje reell innebörd.

Vari hindret består uppgives oftast icke. Någon prövning av hindrets

förekomst plägar icke heller företagas av taxeringsmyndigheterna. Anmälningen

har alltså blivit en ren formsak. Att bibehålla den i en ny taxeringsförordning

synes så mycket mindre vara påkallat, som enligt förslaget

bokföringsskyldiga skola äga åtnjuta anstånd till den 31 mars,

oavsett om något hinder föreligger eller ej. Ett bibehållande av anmälningsskyldigheten

skulle därför endast innebära en föreskrift därom, att

vederbörande deklarationspliktige skulle tillkännagiva, att han är bokföringsskyldig,

och en sådan anmälan torde vara alldeles överflödig. Visserligen

kan taxeringsnämndsordföranden mellan den 15 februari och den 31 mars

vara i tveksamhet om han skall eller icke skall utfärda föreläggande för

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

241

den, som uteblivit med deklaration, att inkomma med densamma. Men säkerligen

kan det förväntas, att sådan tveksamhet sällan skall föreligga, enär

ordföranden i regel rätt väl känner till de bokföringspliktiga inom distriktet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört följande:

»Åt skattskyldiga för vilka deklarationstiden utgår först den 31 mars, kan

enligt förslaget på den skattskyldiges ansökan förlängning av deklarationstiden

medgivas av vederbörande landskamrerare. Tid för en sådan ansökans

inkommande borde emellertid stipuleras och därvid bestämmas så tidig att

i händelse av ett avslag på framställningen möjlighet för den deklarationsskyldige

tinnes att inkomma med deklarationen i laga tid. Vidare synas föreskrifter

böra givas därom att landskamrerare, när förlängning av deklarationstiden

medgivits viss skattskyldig, skall vara pliktig att ofördröjligen

därom göra anmälan hos vederbörlig taxeringsnämndsordförande.»

Vad först angår frågan om viss tid för ingivande av ansökan om anstånd

utöver den 31 mars, så synes stadgande i dylik riktning icke vara

erforderligt. Den deklarationsskyldige torde hava all anledning tänka på

att ingiva sin ansökan så tidigt, att han, om ansökningen avslås, icke är

alldeles strandsatt.

Det andra spörsmålet, som upptagits i det återgivna yttrandet, synes närmast

sammanhänga med frågan om taxeringsinstruktionen.

37 %.

Enligt nu gällande taxeringsförordning skall uppgiftsskyldigheten fullgöras

vid samma tidpunkt som den allmänna deklarationsskyldigheten. Ett

dylikt samband betingas av nödvändigheten att vid taxeringen hava tillgång

till uppgifterna samtidigt med deklarationerna. Propositionen till

1924 års riksdag om deklarationstidens förkortning innefattade också förslag

om motsvarande avknappning av tiden för uppgifternas avlämnande. Detsamma

är nu förhållandet med taxeringssakkunnigas förslag.

Förslaget i denna del har i allmänhet ej gjorts till föremål för erinran,

varemot också förekommer hemställan därom, att tiden för uppgiftsskyldiglietens

fullgörande skulle bestämmas till den 1 februari.

En bestämmelse i den senare riktningen skulle för många uppgiftspliktiga

medföra stora svårigheter. Det linnes så mycket mindre anledning att stadga

en dylik bestämmelse, som uppgiftsmaterialet i alla fall icke undergår någon

behandling förrän deklarationerna äro tillgängliga. Då deklarationerna inkommit,

böra emellertid uppgifterna jämväl vara att tillgå. De svårigheter,

som en häremot svarande förkortning av tiden för deras avlämnande medför,

torde icke vara så stora, att hinder för förslagets genomförande böra

orsakas därav. Genom organisatoriska åtgärder, vidtagna i tillräckligt god

tid, torde föreskrivna uppgifter kunna hinna färdigställas före den 15 februari.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. t samt. ISO hd fl. (Sr 210.) IS

Formföre
skrifter.

Tiden för

fullgörande av

uppgift sskgldighet.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

38 §.

Föreskrifter i mom. av förevarande paragraf motsvarar 75 § i taxeringssakkunnigas

rÖmaninan'' förslag, 2 mom. svarar mot 81 § 1 mom. i samma förslag och 3 mom. uppma,

nn9'' tager i huvudsak samma stadgande som 88 § 1 mom. av nämnda förslag.

Några taxeringsnämndsordförande hava framhållit, att den tid av åtta

dagar, som enligt nu gällande bestämmelser skall lämnas uppgiftspliktig för

besvarande av anmaning från taxeringsnämndens ordförande, är onödigt

lång och utan olägenhet kan avkortas till fem dagar.

Denna erinran synes mig befogad. Emellertid torde en för alla ifragakommande

fall passande fix tid icke böra bestämmas, utan synes fristens

längd böra anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. I enlighet med

denna min uppfattning har 3 mom. av förevarande paragraf omformulerats.

Påföljd vid

underlåtenhet

att avlämna

självdeklaration

eller

nnan uppgift•

Uppgifter angående

renskötsel.

39 och 40 §§.

Rörande innehållet i dessa paragrafer har jag yttrat mig vid den allmänna

motiveringen.

41 §.

Angående innehållet i denna paragraf, som saknar motsvarighet i taxeringssakkunnigas

förslag, hänvisas till vad jag i den allmänna motiveringen

anfört om taxering av lappallmogen för inkomst av renskötsel.

42 %.

Lotterivinster. Gällande taxeringsförordning innehåller icke någon föreskrift om skyldighet

för den som utbetalt lotterivinst att lämna taxeringsmyndigheterna

underrättelse härom. Ej sällan plägar detta förhållande klandras. Man

förmenar nämligen, att uppgiftsskyldighet i dylikt avseende skulle i större utsträckning

än hittills framtvinga deklaration av vinster av dylikt slag.

Taxeringssakkunniga hava emellertid icke på denna punkt ifrågasatt ändring

i vad nu gäller.

Överståthållarämbetet har uttalat sig för införande av dylik uppgiftsskyldighet.

Liknande yrkande har framställts i några andra yttranden över

taxeringssakkunnigas förslag. Tre taxeringsnämndsordförande i Stockholm

framhålla särskilt, att svårigheterna att utöva kontroll å avlämnade

dylika'' uppgifters riktighet icke borde utgöra hinder för införande av uppgiftsplikt

i omförmälda hänseende.

Riksgäldskontoret anför:

»överståthållarämbetet har i sitt omförmälda utlåtande vidare berört en

annan fråga, som fullmäktige ej anse sig kunna förbigå. Ämbetet har

nämligen uttalat, att det torde böra tagas under övervägande, huruvida

icke uppgiftsskyldighet borde införas för i penningar utbetalda lotterivinster,

därvid dock ett minimibelopp av femtio eller etthundra kronor borde stadgas;

och lärer härmed jämväl avses statens obligationslån.

Även om fullmäktige vilja medgiva, att vissa skäl kunna tala för detta

förslag, göra sig även här stora praktiska betänkligheter gällande, i värjo

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

fall vad beträffar statens premieobligationslån. .Å dessa lån utlottas sammanlagt

årligen ej mindre än 50,732 vinster med en minimivinst av 100

kronor. Distribuerandet av uppgifterna därom till respektive taxeringsmyndighet

skulle för riksgäldskontor medföra ett högst betydande arbete och omkostnad,

då obligationerna till övervägande del äro placerade i små poster

hos allmänheten i alla delar av landet. En eventuell uppgiftsskyldighet

beträffande ifrågavarande vinster bör därför i varje fall enligt fullmäktiges

mening inskränkas till de högre vinsterna. Frånsett att den sålunda uppdragna

gränsen i varje fall måste bliva rent godtycklig, gäller även härvidlag

vad fullmäktige i fråga om obligationskuponger anfört om svårigheten

att kontrollera uppgiven äganderätt.»

Även jag håller före, att åläggande för utbetalare av lotterivinster att

lämna uppgift om utbetalade vinster skulle i hög grad öka effektiviteten

av stadgandena om beskattning av lotterivinst. Vid genomförandet

av eu dylik uppgiftsplikt möta emellertid vissa svårigheter. Lägges uppgiftsplikten

direkt på lotteriets anordnare eller annan, som för hans räkning

utbetalar vinstbelopp, bliva med nuvarande tryckfrihetsbestämmelser de avlämnade

uppgifterna icke omgärdade med det skydd mot offentliggörande,

som gäller för uppgifter till ledning för egen taxering. Ett sådant skydd

synes vara av omständigheterna påkallat.

Det torde ock, såsom riksgäldskontoret påpekat, vara förenat med icke

ringa svårighet för utbetalare av lotterivinst att kontrollera uppgiven äganderätt

till vinst. Slutligen kan det sättas i fråga, om det besvär, som är

förenat med avlämnandet av dylika uppgifter, motsvarar nyttan i fråga om

de minsta vinstbeloppen. Belysande är att av de vinster, som årligen utlottas

å 1921 och 1923 års premieobligationslån, sammanlagt uppgående till

50,732 vinster, icke mindre än 44,000 avse vinster å 100 kronor.

Annorlunda torde bliva förhållandet, om vinnaren ålägges att vid lyftande

av vinstbelopp avlämna särskild uppgift att genom lotteriföretaget insändas

till taxeringsmyndigheten och denna uppgiftsskyldighet begränsas att avse

vinster, som överstiga 100 kr. Dylik uppgift kommer att falla under tryckfrihetsförordningens

föreskrifter om uppgift till ledning för egen taxering och

omgärdas alltså med skydd mot offentliggörande. Därjämte kunna kostnaderna

för och besväret med uppgifternas avlämnande och insändande begränsas.

För riksgäldskontorets vidkommande skulle det bliva fråga om allenast

0,732 vinster varje år och för det s. k. teaterlotteriet enligt nuvarande plan

431 vinster i varje dragning, d. v. s. med tolv dragningar varje år 5,172

vinster om året, allt dock under förutsättning att alla vinster utlösas under

året. Givetvis kan dylik uppgiftsskyldighet föreskrivas allenast i fråga om

vinster i svenska lotteri företag. Vinster i varulotterier torde även böra

undantagas, bland annat därför att det i många fall torde möta svårighet

att rätt bedöma dylika vinsters verkliga värde.

I förevarande paragraf har jag, i enlighet med vad jag nu anfört, låtit

intaga stadgande!! av innehåll, att envar, som i svenskt penninglotteri eller

vid vinstdragning av här i riket utfärdade premieobligationer erhållit vinst

Departements
chefen.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Deklarationer

och uppgifter

för virkestaxering.

Få följd vid

underlåtenhet

att avlämna

virkesdeklaration.

om mera än etthundra kronor, skall varajpliktig att vid vinstbeloppets lyftande

till lotteriets anordnare eller obligationernas utfärdare avlämna särskild

uppgift om vinsten. Det skall vidare åligga lotterianordnaren och

obligationsutfärdaren ej mindre att tillse, det uppgiftsskyldigheten behörigen

fullgöres, än även att för varje år senast den 15 februari nästföljande år

i vanlig ordning överlämna de inkomna uppgifterna till taxeringsmyndigheterna.

Stadgande om påföljd för underlåtenhet av vinnare att avlämna dylik

uppgift torde icke erfordras, därest, som jag föreslår, det skall åligga lotterianordnaren

eller obligationsutfärdaren att tillse, att vinst ej utlämnas, med

mindre föreskriven uppgift lämnas.

Däremot erfordras givetvis ansvarsbestämmelse för lotterianordnaren.

Härom stadgas i 144 §.

I 56 § meddelas föreskrifter om vem som äger taga del av ifrågavarande

slags uppgifter.

43-47

Dessa paragrafer motsvara 175—177 §§ samt 179 och 180 §§ i taxeringssakkunnigas

förslag med vissa ändringar. I 43 § har såsom förutsättning

för inträdande av ovillkorlig deklarationsplikt stadgats, att rotvärdet å det

avverkade virket skall överstiga 100 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag

skulle deklarationsplikten inträda vid jämnt 100 kronors rotvärde. Ändringen

har skett för att vinna anslutning till det i 5 §, förslaget till lag

om skogsaccis upptagna stadgandet om gränsen för skattskyldighetens inträdande.

Vidare har lämnats föreskrift, huru virkesdeklaration skall avgivas,

då kommun är delad i två eller flera taxeringsdistrikt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit, att skyldighet att avlämna

uppgift om upplåten avverkningsrätt skall inträda utan anmaning

och icke allenast efter anmaning eller ock, om detta förslag icke vunne godkännande,

att dylik skyldighet måtte åläggas åtminstone kronan, allmänna

stiftelser, härads- och sockenallmänningar samt aktiebolag. Även skogsvårdsstyrelserna

i Älvsborgs och Västmanlands län uttala sig i enahanda riktning.

Detta förslag har jag icke upptagit, enär jag ansett det vara tillräckligt

att låta dylik uppgiftsskyldighet inträda efter anmaning. Ej heller har jag

ansett mig kunna biträda ett av skogsvårdsstyrelsen i Hallands län föreslaget

stadgande om skyldighet för uppköpare av virkespartier att lämna

uppgift om säljarna.

49 §.

I denna paragraf lämnas föreskrifter om påföljd vid underlåtenhet att

fullgöra stadgad deklarationsskyldighet i och för virkestaxering. Stadgandena

överensstämma i huvudsak med 178 § i taxeringssakkunnigas förslag, dock

med ändring därutinnan, att talans förlust icke skall inträda för staten, landsting,

kommun eller annan dylik menighet. Samma skäl som tala för att

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

245

dylik påföljd icke inträder vid deklarationsförsummelse från statens eller

menighets sida, då fråga är om taxering för inkomst eller förmögenhet, synas

mig nämligen vara giltiga även beträffande taxering för avverkat virke.

51-54 §§.

Dessa paragrafer motsvara i huvudsak 202 §, 203 § andra stycket samt

204 och 206 §§ i taxeringssakkunnigas förslag.

56 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om granskning av deklarationer

och andra uppgifter, som av skattskyldig avgivits till ledning för egen taxering.

Bestämmelserna ansluta sig i väsentliga delar till 207 § i taxeringssakkunnigas

förslag. Rörande motiven härför hänvisas till sid. 139 ff. samt

195 o. f. i betänkandet.

Vad angår självdeklarationer och andra uppgifter till ledning vid taxering

för inkomst eller förmögenhet må först påpekas, att taxeringssakkunniga förbehållit

granskningen inom taxeringsnämnd åt ordföranden, kronoombudet

och kommunombudet, men från granskningsrätt uteslutit övriga ledamöter

i nämnden. Häremot har erinrats dels från Västmanlands läns landstings

förvaltningsutskott, att någon av de kommunvalda ledamöterna borde

såsom hittills äga rätt deltaga i granskningen, dels från några taxeringsnämndsordförande,

att hinder ej borde möta att låta nämndens samtliga

ledamöter taga del av deklarationerna under pågående sammanträde.

Gentemot sistnämnda erinran vill jag åberopa vad som enligt den å sid.

140 och 141 i betänkandet meddelade redogörelsen inom riksdagen anförts

mot en dylik anordning, under framhållande särskilt av den fara för deklarationshemlighetens

äventyrande, som därav kan uppstå. Däremot delar jag

den av nämnda förvaltningsutskott framförda meningen och vill såsom ett

ytterligare skäl härtill framhålla behovet av ett dylikt stadgande för det

fall, att länsstyrelsen medgiver befrielse från kommuns skyldighet att utse

kommunombud. Jag har därför i förevarande paragraf infört stadgande

av dylikt innehåll.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller önskvärdheten av att person,

som utför kommuns eller landstings talan i taxeringsmål, äger taga del av

deklaration, varom i målet är fråga. Även i några andra yttranden framföras

liknande synpunkter. Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott

uttalar, att den landstinget tillerkända rätten att anföra besvär över taxeringsnämnds

eller prövningsnämnds beslut blir skäligen illusorisk, om landstinget

icke tillerkännes rätt att erhålla del av taxeringsmaterialet. Utskottet

förordar därför, bland annat, att av landstinget därtill bemyndigad person

må taga del av deklarationer med tillhörande handlingar i ärenden,

varav landstingets rätt beröres, därvid landstinget närmast åsyftar ärenden,

som tillhöra den mellankommunala prövningsnämndens handläggning.

De sålunda framförda synpunkterna finner jag beaktansvärda. Dock synes

det mig icke utan fara för deklarationshemlighetens äventyrande kunna till
-

Rätt att taga

del av deklarationer

m. in.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

låtas ombud för dylik menighet att genomgå hela deklarationsmaterialet.

Däremot anser jag hinder ej böra möta för sådant ombud att taga del av

deklaration i det taxeringsmål, i vilket han har att föra talan för menigheten.

Stadgande härom har därför införts i tredje stycket av förevarande

paragrafs första moment.

''liden för de- Enligt nu gällande bestämmelse skola deklarationer förvaras under fem år,

Jemrande* varefter de skola förstöras. Nämnda tid sammanfaller med tiden för anställande

av eftertaxering. Genom särskilda förordningar den 22 mars 1918

och den 26 mars 1919 hava meddelats föreskrifter om förvaring av deklarationer

för åren 1913—1919 intill utgången av år 1925, vilka föreskrifter

tillkommit av särskilda skäl. Föreskriften om deklarationernas ovillkorliga

förstörande efter viss tid har visat sig medföra olägenhet så till vida, att

därigenom förhindrats möjligheten att taga del av äldre deklarationer, som

kunnat antagas innehålla upplysningar av värde för senare års taxering.

Ett ytterligare skäl för jämkning av bestämmelsen ligger däri, att det för

taxering till utskiftningsskatt, varom proposition (nr 134) förelagts den nu

samlade riksdagen, är behövligt att äga tillgång till deklarationer för bolag,

som vid taxeringen är i fråga, även för längre tid tillbaka än de senaste

fem åren. Det synes mig lämpligen kunna anförtros åt Kungl. Maj:t att

meddela de undantagsbestämmelser från huvudregeln om deklarationernas

förstörande efter fem års förlopp, som finnas erforderliga. Stadgande härom

har inarbetats i sjätte stycket av 1 mom. i förevarande paragraf.

57 §.

Denna paragraf motsvarar 208 och 209 §§ i taxeringssakkunnigas förslag;

jämkningar hava vidtagits med föranledande av de vid förslagets överarbetning

införda nya stadgandena i 56 §.

Rubrik.

Innan jag övergår till att behandla några detaljbestämmelser rörande beskattningsnämndernas

verksamhet, vill jag i fråga om förfarandet vid uppskattning

av värdet å skogsmark och växande skog erinra om att enligt

taxeringssakkunnigas förslag bestämmelser skulle meddelas i en särskild instruktion.

Domänstyrelsen har i sitt den 22 december 1926 dagtecknade

utlåtande avgivit förslag till sådan instruktion, men i densamma icke upptagit

taxeringsbestämmelser, enär dessa enligt domänstyrelsens mening borde

meddelas fristående från instruktionen. Kammarrätten har uttalat sig för

att de egentliga taxeringsbestämmelserna införas i taxeringsförordningen.

Departements- Med gillande av ämbetsverkens uppfattning, att taxeringsföreskrifterna

chefen. rörande skogsmark och växande skog icke böra intagas i nämnda instruktion,

har jag låtit i det nu föreliggande författningsförslaget införa de be
-

\

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

stäminelser i sådant avseende, som funnos i den vid 1922 års allmänna

fastighetstaxering gällande instruktionen och som kunna anses vara av grundläggande

natur. Dessa motsvara i väsentliga delar punkterna 8—10 i sistnämnda

instruktion. Vissa detaljbestämmelser i punkt 8 samt hela punkt

11 uti samma instruktion hava däremot icke medtagits. De hava karaktär

av anvisningar. Därest de anses erforderliga, torde de lämpligen böra upptagas

i den instruktion för taxeringsmyndigheterna, som enligt vad förut

nämnts kan komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.

58 §.

1 mom. av denna paragraf motsvarar närmast punkterna 8 och 9 i nyssnämnda

vid 1922 års allmänna fastighetstaxering gällande instruktion. Domänstyrelsen

har ansett anledning saknas att låta domänstyrelsen förhandstaxera

sina skogar på sätt gällde vid senaste allmänna fastighetstaxeringKammarrätten

har däremot på anförda skäl (sid. 140* i propositionen nr

102) förordat bibehållandet av nämnda förhandstaxering.

Jag har anslutit mig till kammarrättens mening och i enlighet härmed

upptagit motsvarande stadgande rörande förhandstaxering genom länsstyrelsens

försorg av enskilda skogar med tillfredsställande hushållningsplaner.

2 mom. har med viss redaktionell förändring hämtats från 22 § 1 mom.

i taxeringssakkunnigas förslag. Rörande motiven för stadgandet hänvisar

jag till sid. 114 i betänkandet.

59 %.

I denna paragraf hava sammanarbetats stadgandena i 23 § av taxeringssakkunnigas

förslag och i punkt 10 av den särskilda instruktionen för 1922

års taxering.

Domänstyrelsen framställer i sitt förberörda utlåtande vissa förslag för

åstadkommande av ett noggrant och för hela riket enhetligt förfaringssätt

vid taxeringen av skogsmark och växande skog, såsom överläggningar mellan

landskamrerarna i riket jämte skogssakkunniga biträden, vissa föreskrifter

för utväljande av dylika sakkunniga m. m. Härom hänvisar jag till domänstyrelsens

såsom bilaga till propositionen nr 102 fogade utlåtande. Ehuru

jag anser de däri framställda förslagen värda all uppmärksamhet, vill jag

dock icke i detta sammanhang ingå på en närmare behandling av desamma.

60 $.

Denna paragraf meddelar bestämmelser om det material, som skall tillställas

bex-edningsnäinnderna på landet och fastighetstaxeringsnämnderna

i stad i och för deras göromål. I allt väsentligt överensstämma bestämmelserna

med vad taxeringssakkunniga föreslagit.

Emellertid har jag i anslutning till yrkanden i ett flertal yttranden låtit

införa ett av de sakkunniga icke föreslaget stadgande om att berednings
-

Förberedande

undersökning.

Departements
chefen.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Särskild längd

över uppskattningsgrunder

vid taxering

av jordbruksfastighet.

Yttranden.

nämnderna skola erhålla tillgång till de vid senast förrättade allmänna

fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna. Det ha r nämligen befunnits

vara av så stor betydelse för nämnderna att äga tillgång till dessa längder,

att, även om det är förenat med vissa olägenheter att utlämna något av

de befintliga exemplaren av längderna, dessa olägenheter icke böra utgöra

hinder därför. På senare övervägande torde få bero, vilket av exemplaren

bör ifrågakomma.

61 §.

Uppräkningen i denna paragraf av de åligganden, som tillkomma beredningsnämndens

ordförande, är icke avsedd att vara uttömmande.

62 §.

4 mom. av förevarande paragraf motsvarar efter viss redaktionell ändring

26 § 4 mom. i taxeringssakkunnigas förslag. Rörande motiven för

stadgandet hänvisas till sid. 115 f. i betänkandet. Å sid. 118 i samma

betänkande uttala de sakkunniga sig om möjligheten av att använda den i

momentet omförmälda särskilda längden i visst statistiskt syfte.

I flertalet yttranden över taxeringssakkunnigas förslag beröres icke ifrågavarande

stadgande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att den ifrågasatta längden i hög

grad skulle befordra möjligheten att åstadkomma likformighet i taxeringen,

men att länsstyrelsen befarade svårigheter för beredningsnämndsordföran dena

att medhinna även denna längdföring.

Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker förevarande särskilda längd

under framhållande, att nyttan av längden icke komme att motsvara det

med upprättandet förenade besväret. Det sammandrag av längden, som

skulle insändas till landskamreraren, gåve knappast tillräcklig ledning för

slutsatser rörande föreliggande ojämnheter i taxeringarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

»Bestämmelsen i 4 mom. är utan allt tvivel synnerligen väl lämpad för

åstadkommande av likformig taxering. Men det kan ändock ifrågasättas,

huruvida icke den kommer att medföra mera arbete än som är nödigt.

Länsstyrelsen har icke haft till förfogande något förslagsformulär för den

ifrågavarande längden, men av bestämmelsens formulering ser det ut, som

om i denna längd skulle intagas beteckningen för varje fastighet. År detta

meningen, så medför längdens upprättande ett ganska betydligt skrivarbete.

Det kan ifrågasättas huruvida det icke skulle vara tillräckligt, om längden

upprättades så, att exempelvis särskilda kolumner inrättades för de olika

enhetsvärden, som kunde komma i fråga att tillämpas, samt att under taxeringsarbetets

fortgång arealsummorna infördes i kolumnerna för de tillämpade

enhetsvärdena. En nedsummering av dessa kolumner skulle då utan vidare

giva det ''sammandrag’, varom talas i detta lagrum, i det att slutsummorna

komme att visa huru stor del av kommunens areal som taxerats efter vart

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition AV 210.

249

och ett av de olika enhetsvärdena. Det synes som om dessa förfaringssätt

borde kunna leda till tillfredsställande överskådlighet, utan att arbetet bleve

alltför betungande.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län gör följande uttalande:

»I förslaget är i 26 § 4 mom. stadgat, att beredningsnämndernas förslag

till taxering skola i detalj statistiskt bearbetas, så att de olika värdena framkomma

för varje fastighet, vilken bestämmelse enligt de sakkunnigas mening

tillkommit för erhållande av överblick över taxeringen och åstadkommande

av erforderliga jämkningar i första hand inom länet, men även mellan de

olika länen. Att en dylik föreskrift är nödvändig för granskning av taxeringsresultatet

i och för åstadkommande av en jämn och likformig taxering,

insåg länsstyrelsen redan vid 1922 års allmänna fastighetstaxering, i det att

statistisk redogörelse över taxeringsresultatet införskaffades från beredningsnämnderna,

så att taxeringsnämnderna med ledning härav kunde verkställa

jämkningar i taxeringarna för åstadkommande av mera likformighet i värdena.

Då det emellertid vid granskning av 1922 års fastighetstaxeringar,

sådana de förelågo enligt taxeringsnämndernas beslut, visade sig, att i ett

flertal kommuner alltför låga och ojämna värden åsatts jordbruksfastigheterna,

var det med ledning av denna statistik möjligt för kronans ombud

att hos prövningsnämnden påyrka förhöjning i jordbruksvärdet för samtliga

fastigheter inom ett flertal av länets kommuner, därvid prövningsnämnden

med några få undantag när biföll ombudets yrkande.»

Övriga länsstyrelser hava lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Malmöhus läns hushållnings sällskaps förvaltningsutskott uttalar den

förmodan, att de uppgifter, som skulle inflyta i längden, kunna beredas plats

i den vanliga fastighetslängden.

Några häradsskrivare och taxer ing snämndsordför ande hava yttrat sig i

frågan, därvid de flesta uttalat farhågor för att förandet av längden skulle

bliva alltför betungande för beredningsnämndens ordförande. Andra uttala,

att stora fördelar skulle vinnas genom förslagets genomförande i denna del.

Kammarrätten ansluter sig till den av länsstyrelsen i Kronobergs län

uttalade meningen och framhåller ytterligare farhågor för att det skall bliva

svårare att finna lämpliga ordförande, om de belastas med uppgifter, som

#

icke äro oundgängliga.

Taxeringssakkunnigasfifrågavarande förslag äger samband med den av

mig förut berörda frågan om anordnande av en allmän jordbruksräkning. I

I skrivelse den 5 februari 1927 har statistiska centralbyrån, beträffande

de för jordbruksstatistiken erforderliga uppgifterna angående de särskilda

ägoslagens areal, anfört, bland annat, följande:

I betänkande i ämnet den 30 juni 1925 hade 1923 års taxeringssakkunniga

föreslagit, att dylika uppgifter för varje jordbruksfastighet skulle avgivas

i deklarationerna till de allmänna fastighetstaxeringarna. Vidare

skulle det enligt samma förslag åligga beredningsnämndernas ordförande

att å särskild längd anteckna, bland annat, areal och taxeringsvärde av

olika ägoslag samt att, för underlättande av en jämförelse de olika kommunerna

och liinen emellan i avseende på taxeringsresultåtets jämnhet och

likformighet, upprätta sammandrag för varje kommun av ifrågavarande

Arealuppgifter

för allmän

jordbruksräkning.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition År 210.

Departements
chefen.

uppgifter. I anslutning till detta förslag hade statistiska centralbyrån och

lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 9 december 1925 hemställt, att jordbruksstatistiken

i den del, som avsåge ägoslagens areal, helt och hållet måtte

grundas på det vid de allmänna fastighetstaxeringarna sammanförda materialet.

Under förutsättning att taxeringssakkunnigas förslag bleve i sin helhet

genomfört, skulle därigenom, såsom av ämbetsverken framhölles, jordbruksstatistiken

utan särskild kostnad från de allmänna fastighetstaxeringarna

erhålla icke endast det huvudsakliga primärmaterialet för statistiken

över ägoslagens areal utan även detta material sammanställt och bearbetat.

Skulle åter förslaget om upprättande genom beredningsnämndernas försorg

av nyssnämnda längder och sammandrag icke bliva genomfört,- måste en

särskild bearbetning av de vid fastighetstaxeringarna avgivna uppgifterna

göras för arealstatistiken. Denna bearbetning hade av centralbyrån tidigare

beräknats till omkring 80,000 kronor, varvid dock bearbetningen förutsattes

skola omfatta såväl areal som taxeringsvärde. Med hänsyn till att de förhållanden,

som denna gren av statistiken hade till uppgift att belysa, endast

underginge jämförelsevis små förändringar från år till år, hade ämbetsverken

ansett eu dylik särskild bearbetning för statistiskt ändamål av fastighetsdeklarationernas

arealuppgifter icke behöva verkställas oftare än vart tionde

år eller vid varannan fastighetstaxering.

Ämbetsverken hade vidare framhållit, att å deklarationerna till de allmänna

fastighetstaxeringarna specificerade uppgifter om ägoslagens areal

skulle avgivas endast beträffande jordbruksfastigheter. För »annan fastighet»

behövde såväl enligt det år 1922 använda som enligt det av 1923 års

taxeringssakkunniga för framtiden föreslagna formuläret endast en summarisk

uppgift lämnas å fastighetens hela areal. Till de såsom »annan

fastighet» taxerade lägenheterna hörde emellertid icke så sällan ganska betydliga

arealer trädgård och åker, och för att icke den föreslagna arealstatistiken

på denna punkt skulle bliva ofullständig, krävdes därför att,

såvida arealen icke vore mycket obetydlig, även deklarationerna för »annan

fastighet» innehölle uppgifter angående fastigheternas areal av ifrågavarande

ägoslag. Då det icke torde kunna ifrågasättas, att genom taxeringsmyndigheternas

försorg sammandrag upprättades av de för »annan fastighet» deklarerade

arealerna, komme detta arbete under alla förhållanden att få utföras

särskilt för jordbruksstatistikens räkning.

Ämbetsverkens förslag angående arealstatistikens ordnande hade tillstyrkts

av alla de myndigheter, som särskilt yttrat sig däröver, och även 1924 års

skatteberedning hade i sitt utlåtande framhållit, att detsamma borde genomföras.

Statistiska centralbyrån hade för sin del alltjämt funnit den ifrågasatta

anordningen av arealstatistiken ur alla synpunkter förmånlig och vidhölle

därför i denna del ämbetsverkens förslag.

För min del finner jag det uppenbart, att ifrågavarande längd, därest densamma,

såsom avsett är, upprättas på sätt länsstyrelsen i Malmöhus län angivit,

kommer att väsentligen underlätta överblickandet av taxeringarna.

Detta är utan vidare tydligt, såvitt angår arbetet i beredningsnämnden; ty

denna kommer genom studium av längden i tillfälle att jämföra värdena ä

de olika ägoslagen på ett sätt, som eljest svårligen låter sig göra. Men

även överordnade nämnder och andra, som hava att taga befattning med

taxeringsarbetet. kunna genom densamma snabbt erhålla en tydlig uppfatt
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

251

ning av de överenskomna enhetsvärdenas tillämpning. En annan fördel är, att

genom förande av dylik längd kostnadbesparing kan vinnas med avseende å jordbruksräkningen.

Även om denna besparing måhända icke uppgår till hela det

belopp, 80,000 kronor, som i statistiska centralbyråns skrivelse angivits, eftersom

från detta belopp bör göras avdrag för de ökade ersättningar, som möjligen

böra beräknas åt beredningsnämndsordförandena för längdens upprättande,

torde i allt fall kunna påräknas en besparing av den storlek, att man bör

ägna uppmärksamhet åt densamma. Väl kan man hysa tvekan, om alla

beredningsnämndsordförande äro i stånd att föra längden på ett tillräckligt

noggrant sätt, men då avsett är, att uppgifterna i längden skola införas

direkt från de anteckningar, som beredningsnämndens ordförande skall göra

å fastighetsdeklarationerna, lärer införandet i längden icke böra vålla nämnvärda

svårigheter. Lämpligt synes vara, att arbetet härmed anförtros åt ett

skrivbiträde, som verkställer detsamma successivt under beredningsarbetet.

Jag förordar därför den föreslagna anordningen.

63 och 64

Dessa paragrafer överensstämma i huvudsak med vad som gällde vid

1922 års allmänna fastighetstaxering. I 63 § har intagits bestämmelse om

rätt för sakkunnig att låta till protokollet anteckna sin mening, där denna

avviker från beredningsnämndens. En annan ändring består däri, att i 64 §

föreskrivits, att beredningsnämndens ordförande skall senast den 20 januari

överlämna taxeringshandlingarna till fastighetstaxeringsnämndens ordförande.

Vid 1922 års taxering saknades motsvarande stadgande, vadan nämnda handlingar

överlämnades först vid taxeringsnämndens sammanträde. Ändringen,

som föreslagits av länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län samt förordats

av kammarrätten, har tillkommit i syfte att bereda fastighetstaxeringsnämndens

ordförande möjlighet att före nämndens första sammanträde

genomgå beredningsnämndernas förslag.

65 och 66 §§.

65 §, som angiver fastighetstaxeringsnämndsordförandens huvudsakliga

åligganden, saknar direkt motsvarighet i taxeringssakkunnigas förslag. 1

punkten a) av paragrafens första stycke har införts stadgande om skyldighet

för ordföranden att före nämndens sammanträde granska de från beredningsnämndernas

ordförande inkomna längderna och övriga handlingar ocli

därvid särskilt undersöka, huru de överenskomna enhetsvärdena blivit tilllämpade

av beredningsnämnderna. Såsom länsstyrelserna i Stockholms

och Kalmar län framhållit, torde det vara av betydelse, att ordföranden

redan före nämndens sammanträde kan bilda sig en mening om utfallet

av beredningsnämndernas arbete. I anslutning till detta stadgande

har i 66 § 2 mom. införts en från taxeringssakkunnigas förslag avvikande

föreskrift därom, att fastighetstaxeringsnämndens ordförande i stället för

beredningsnämndernas ordförande skall vid nämndens första sammanträde

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Landskam-

rerarens

granskning.

redogöra för de av beredningsnämnderna tillämpade värderingsgrunderna.

Genom denna anordning torde ökad möjlighet hava vunnits för att nämnden

redan från början får sin uppmärksamhet riktad på möjligen förefintliga

ojämnheter i beredningsnämndernas förslag. Rörande motiven för de övriga

åtgärder i samma syfte, som i förevarande 66 § upptagas i anslutning till

taxeringssakkunnigas förslag, hänvisar jag till vad som anföres i de sak- kunnigas betänkande sid. 118 och 119.

70 %.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om landskamrerarens gransk- ning av fastighetslängderna och övriga handlingar rörande fastighetstaxe- ringen samt om inkallande av personer för meddelande av upplysningar

under granskningsarbetet eller vid fastighetsprövningsnämndens samman- träde. Stadgandena överensstämma i allt väsentligt med vad taxerings- sakkunniga i sådant avseende föreslagit.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 22 december 1926 med förslag

till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog (bilaga

till propositionen nr 102, sid. 131) uttalat, att vid granskningen av taxe- ringarna av skogsmark och växande skog landskamreraren borde biträdas

av samme skogssakkunnige, som lämnat biträde vid det förberedande ar- betet för de underordnade nämndernas verksamhet. Denne sakkunnige

skulle emellertid icke få tjänstgöra såsom sakkunnigt biträde åt fastig- hetsprövningsnämnden, utan skulle enligt domänstyrelsens förslag därtill

förordnas annan i skogshushållning erfaren, kunnig och ansedd person,

som genomgått skogsinstitutet eller skogshögskolan; och skulle den sist- nämnde icke heller få hava biträtt annan beskattningsmyndighet vid här

förevarande fastighetstaxering.

Kammarrätten har uttalat, att det vore lämpligt att prövningsnämnden

finge tillgång till skogssakkunnigt biträde, som icke tidigare deltagit i

taxeringsarbetet. Fråga vore dock, om icke denne prövningsnämndens

sakkunnige, till undvikande av dubbelarbete och kollisionsfall, borde an- litas som biträde åt landskamreraren vid dennes granskning av det in- komna taxeringsmaterialet. Måhända kunde han även, anför kammar- rätten vidare, med fördel anlitas som biträde åt landskamreraren vid av- givande av yttranden över besvär till kammarrätten.

Departements- Visserligen synes det även mig lämpligt, att taxeringen av skogsmark

chefen.

och växande skog för prövningsnämndens räkning granskas av annan

skogssakkunnig person än den, som verksamt deltagit i de underordnade

nämndernas arbete, på det att icke den fackkunniga behandligen av dylika

frågor i alla instanser överlämnas åt en och samma person. Likaså delar

jag kammarrättens uppfattning, att landskamreraren och prövningsnämn- den böra anlita samma medhjälpare. Men jag har icke funnit skäl att låta

denna uppfattning komma till uttryck i författningstexten. Det torde

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Kr 210.

253

vara tillräckligt att i annat sammanhang fästa vederbörandes uppmärksamhet

på det lämpliga i den av kammarrätten förordade anordningen.

71 §.

Denna paragraf motsvarar 35 § i taxeringssakkunnigas förslag med ändring

därutinnan, att i stadgandet omförmälda handlingar skola överlämnas

till kammarrätten i stället för till riksuppskattningsnämnden. Tiden

för översändandet har anknutits till vad som föreslås i fråga om tiden

för insändande av besvärshandlingarna till kammarrätten.

Rörande motiveringen för taxeringssakkunnigas förslag hänvisas till

sid. 118 o. f. i taxeringssakkunnigas förslag.

Syftet med den undersökning, som i förevarande paragraf föreskrives,

är att åstadkomma en jämförelse mellan utfallet av taxeringarna i olika

län. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar i denna fråga, att den

sålunda ifrågasatta åtgärden icke vore tillfyllest för uppnående av

det åsyftade ändamålet. Undersökningens resultat bleve nämligen känt

vid en så sen tidpunkt, att möjligheterna att åstadkomma förändringar

vore begränsade. Särskilt framträdde svårigheterna, då i angränsande

län värdena vore ojämna länen emellan och landskamrerarna därstädes

hade olika uppfattning om i vilket av länen, jämkning borde företagas.

Länsstyrelsen framhåller vikten av att redan vid taxeringsarbetets början

uppmärksamheten vore fästad på angelägenheten, att värdena i länens

gränstrakter komme att inbördes överensstämma. Genom bearbetning av

handlingarna från senast förrättade allmänna fastighetstaxering kunde

upplysning vinnas om då förefintliga ojämnheter, och förslag till dessas

avhjälpande borde framläggas å det allmänna möte, som skulle hållas

för enhetsvärdenas fastställande. Länsstyrelsen uppehåller sig även vid

möjligheterna att lämna landskamreraren tillfälle att framställa yrkanden

hos fastighetsprövningsnämnd i annat län eller att överlämna prövning

av frågor av förevarande slag till en för hela riket gemensam nämnd.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar, att landskamrerarna i angränsande

län överlägga sinsemellan för att råda bot för dylika ojämnheter och

att de må för ändamålet sammanträffa med varandra och till dylik

sammankomst kalla beredningsnämndsordförandena i gränstrakterna.

Kammarrätten har, utan att närmare ingå på den av länsstyrelserna i

Jönköpings och Kalmar län behandlade frågan om åtgärder för vinnande

av likformigt förfaringssätt vid taxeringen i.länens gränstrakter, förklarat

sig anse det i förevarande stadgande omförmälda förfarandet sannolikt

bliva utan nämnvärt gagn och därför avstyrkt stadgandet.

Vid övervägande av vad som i organisatoriskt hänseende bör göras för

Åstadkommande av en för hela riket jämn fastighetstaxering har jag klart

Åtgärder för

likformig

taxering i

olika län.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ls proposition Nr 210.

insett de betydande svårigheter, som möta vid försök att jämföra olika

landsdelars förhållanden. Det har ock synts mig vara uteslutet, att en

för hela riket gemensam taxeringsmyndighet härutinnan skulle kunna

åstadkomma några mera betydande resultat. Däremot håller jag icke för

osannolikt, att en sammanställning av de inom skilda län använda värderingsnormerna

skall giva en visserligen summarisk, men dock tämligen

tydlig bild av taxeringens utfall, så att man därav kan bedöma, huruvida

inom något eller några län åtgärder erfordras för en mera genomgående

ändring av fastighetsvärdena. Erfarenheterna från den år 1922

verkställda undersökningen visa detta. Härtill kommer, att en sådan

sammanställning måste anses äga ett visst värde för överinstans, som

har att pröva taxeringsbesvär från hela landet. Utan att hysa några

överdrivna förväntningar i fråga om värdet av sammanställningen tror

jag dock, att nyttan av densamma skall vida överväga den måttliga

kostnad, sammanställningens upprättande kommer att draga. Jag har

därför låtit införa stadgandet i fråga i författningsförslaget.

Vad åter angår den av länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län

väckta frågan om särskilda åtgärder för åstadkommande av likformig

taxering i länens gränstrakter, anser jag lämpligt, att landskamrerarna,

på sätt länsstyrelsen i Kalmar län nämnt, samråda med varandra för att

redan i början av taxeringsarbetet komma till enighet om uppskattningsnormerna

i gränstrakterna. Att genom särskild föreskrift i taxeringsförordningen

inskärpa detta torde dock icke vara erforderligt. Jag har därför

icke intagit något dylikt stadgande i författningsförslaget.

72 §.

Ort och tid

för sammanträde

med

fastighetspr

övningsnämnd.

Enligt gällande taxeringsförordning skall prövningsnämnd alltid sammanträda

i residensstaden. Då emellertid fall kunna tänkas inträffa, som

föranleda sammanträdets förläggande till annan ort, har, i likhet med vad

som gäller i fråga om landsting, lämnats öppet för länsstyrelsen att i

anledning av inträffade utomordentliga händelser utsätta annan samlingsort.

Tiden för avslutandet av fastighetsprövningsnämndernas arbeten i länen

har ansetts böra sättas till senast den 20 juni i stället för till senast den

15 juni enligt taxeringssakkunnigas förslag. Från vissa håll har nämligen

uttalats önskemål om något förlängd tid för nämndens arbeten.

73 och 74 §§.

Jag erinrar, att närmare föreskrifter rörande längdföringen äro avsedda

att meddelas av Kungl. Maj:t. På Kungl. Maj:ts prövning torde även

få bero, å vilken tid och i vilken ordning längderna skola tillhandahållas

debiteringsförättarna och framläggas för offentlig granskning.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 210.

255

75 §.

Denna paragraf motsvarar i allt väsentligt 90 § i taxeringssakkunnigas

förslag. Rörande motiveringen härför hänvisas till sid. 138 f. i betänkandet.

76 §.

I denna paragraf, som närmast motsvarar 89 § i taxeringssakkunnigas

förslag, hava intagits bestämmelser, förutom angående tillhandahållande

åt taxeringsnämndens ordförande av föregående års taxeringslängder, jämväl

angående utlämnande av tidigare års deklarationer. Såsom taxeringssakkunniga

framhållit är det nämligen av betydelse för dem, som granska

årets deklarationer, att äga tillgång till nästföregående års deklarationer

för att därigenom kunna göra jämförelse beträffande avskrivningar, deklarerad

förmögenhet m. m.

77 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i taxeringssakkunnigas förslag,

innehåller stadgande om vilka taxeringar skola falla under taxeringsnämndens

handläggning. Beträffande särskilt den gemensamma taxeringsnämnden

hänvisas till vad därom yttrats i den allmänna motiveringen.

78 §.

I denna paragraf, som närmast motsvarar 78, 156 och 182 §§ i taxeringssakkunnigas

förslag, hava meddelats bestämmelser om taxeringsnämndsordförandens

huvudsakliga åligganden. Uppräkningen är icke fullständig.

79 i

Förevarande paragraf har sin motsvarighet i 92 § i taxeringssakkunnigas

förslag, vartill motiveringen återfinnes å sid. 194 ff. i betänkandet.

I paragrafen regleras formerna för granskning av bokföring. De sakkunniga

hava föreslagit, att taxeringsnämndens ordförande, då han anser

granskning av skattskyldigs bokföring nödig, har att hos landskamreraren

framställa begäran om granskning, samt att landskamreraren har att bestämma,

huruvida granskning skall äga rum eller icke, och i förra fallet

antingen själv verkställa densamma eller låta den utföras av annan person.

Beträffande dessa föreskrifter hava flera av de hörda myndigheterna och

sammanslutningarna yttrat sig.

I åtskilliga yttranden framhålles, att förslaget i denna del innebär en

onödig omgång.

Granskning

av bokföring,

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements
chefen.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår, att det anförtros åt taxeringsnämnden

att bestämma, huruvida granskning skall äga rum eller icke,

men att landskamreraren låter ombesörja granskningen.

Länsstyrelsen i Örebro län anser anmaningsrätten böra tillkomma vederbörande

länsstyrelse.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län ifrågasätta, huruvida

ej rätten att infordra den skattskyldiges bokföring utan större risk

borde kunna anförtros även åt taxeringsnämndens ordförande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att framställning till laudskamreraren

skall behöva ske först sedan det visat sig, att bokföringen icke

av den skattskyldige frivilligt ställts till taxeringsnämndsordförandens förfogande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det kunna ifrågasättas, om icke i

de största länen prövningen, huruvida granskning skall äga rum, bör få

överlämnas åt annan tjänsteman än landskamreraren på grund av särskilt

av vederbörande länsstyrelse meddelat uppdrag.

Jämtlands läns hushållningssällskap finner det tvivelaktigt, om det är

behövligt att betunga landskamrerarna med infordrandet av bokföring.

Sveriges köpmannaförbund har uttalat i huvudsak följande: Betryggande

åtgärder böra vidtagas i sådan riktning att deklarantens affärshemligheter

tillbörligt skyddas. Ur denna synpunkt kan väl förslaget om landskamrerares

allenarätt att påfordra böckernas utlämnande anses vara på

sin plats. Å andra sidan torde det ej kunna förnekas, att fall kunna

inträffa, där det vore för taxeringsarbetet till fördel, om nämndens ordförande

besutte denna rätt. För att å ena sidan i möjligaste mån underlätta

taxeringsnämndens arbete och å andra tillskapa säkra garantier mot

ett illojalt förfarande vill förbundet förorda sådan anordning, att den skattskyldige

må äga rätt att efter eget val framlägga sina räkenskaper för

taxeringsnämndens ordförande eller för landskamreraren.

Handelskammaren i Gävle anför, att bokföringsgranskningen bör under

alla förhållanden tillkomma endast landskamreraren eller av honom anmodad

auktoriserad revisor samt att förslagets ståndpunkt, enligt vilken

granskningen kan anförtros vilken bokföringskunnig som helst, synes

innebära en fara för att granskningen kan utnyttjas i illojala syften.

På sätt särskilt i det senaste återgivna yttrandet anförts kan den möjligheten

icke anses vara utesluten, att, om anmaningsrätten och granskningsrätten

tillkomma taxeringsnämndens ordförande, denne kan använda sin

befogenhet illojalt, men säkerligen är denna fara icke synnerligen stor,

då ordförandena givetvis utväljas med behörig hänsyn till deras förmåga

av opartiskhet och pålitlighet samt, om en olämplig person någon gång

skulle bli utsedd, denne troligen icke finge tillfälle att länge utöva sitt

uppdrag. Vad jag däremot finner vara av stor betydelse är, att, om

bokföringsgranskning skall ske, då taxeringsfrågan ännu vilar hos faxe
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majd a proposition Nr 210.

257

ringsnämnden, granskningen företages under garanti för att den ej

behöver upprepas, när saken kommer till prövningsnämnden, och att den

skattskyldige alltså icke behöver under samma år förete samma bokföring

mer än en gång. Det föreligger icke under alla förhållanden någon trygghet

i detta hänseende, därest frågan om granskning och granskningens verkställande

betros åt taxeringsnämndens ordförande. Den sakkunskap i fråga

om bokföring, som ordföranden eller av honom särskilt anlitad person

besitter, kan möjligen vid närmare undersökning befinnas mindre tillfredsställande.

I varje fall kan det inträffa, att, då landskamreraren senare

hos prövningsnämnden granskar taxeringen, vissa spörsmål vid bokföringsgranskningen

förbigåtts eller eljest alltjämt äro oklara. För att förhindra

uppkomsten av dylika situationer och alltså av rent praktiska skäl har

jag bibehållit de sakkunnigas förslag därom, att landskamreraren avgör,

huruvida granskning skall äga rum eller ej, samt att han jämväl träffar

de erforderliga anstalterna för granskning, då sådan skall verkställas. I

senare avseendet får enligt de sakkunnigas förslag icke anses uteslutet,

att han i fall, då så finnes lämpligt, uppdrager granskningen åt taxeringsnämndens

ordförande, och har jag i 79 § av det nu framlagda förslaget

uttryckligen upptagit denna möjlighet.

I fråga om granskningen torde enligt min mening landskamreraren böra

få liksom eljest anlita sakkunnig, som han själv utväljer, utan att vara,

som handelskammaren i Gävle föreslagit, bunden vid någon viss krets.

Att därvid i första hand bör ifrågakomma sådan bokföringssakkunnig,

som jämlikt 14 § 2 mom. första punkten skall finnas anställd hos länsstyrelsen,

är tydligt.

80-82

I dessa paragrafer meddelas föreskrifter om de särskilda åligganden,

som skola fullgöras av kronoombudet, kommunombudet och skogsvårdsombudet,

Med anledning av erinran, som i vissa yttranden framställts

därom, att den av taxeringssakkunniga föreslagna ovillkorliga skyldigheten

för kommunombudet och skogsvårdsombudet att granska alla deklarationer

och andra uppgifter, i vilkas behandling de skola deltaga, kunde

verka tyngande på taxeringsarbetet utan motsvarande nytta, har jag vidtagit

vissa jämkningar. Kommunombudet skall sålunda vara ovillkorligen

skyldig granska virkesdeklarationerna men i fråga om andra deklarationer

med tillhörande uppgifter hava granskningsskyldighet endast

då ordföranden det påkallar. Skogsvårdsombudet skall hava skyldighet

att granska virkesdeklarationer allenast efter ordförandens påfordran, därvid

emellertid tillagts »där så ske kan», enär skogsvårdsombud, som tilläventyrs

har att deltaga i flera nämnders arbete, icke alltid kan vara i

tillfälle efterkomma dylik påfordran.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO höft. (Xr 210.)

IT

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

83 §.

I 1 mom. av denna paragraf meddelas allmänna bestämmelser om taxeringsnämndens

sammanträden. Med hänsyn till vad länsstyrelsen i

Kalmar län och kammarrätten anfört har jag funnit föredragningen jämväl

av virkestaxeringen böra åvila ordföranden i stället för, såsom taxeringssakkunniga

föreslagit, kommunombudet.

I fråga om de i 2 mom. upptagna bestämmelserna om taxering av lappar

för inkomst av renskötsel m. m. hänvisar jag till vad jag anfört i den

allmänna motiveringen.

84 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om vad taxeringsnämndens beslut

i varje särskilt fall skall innefatta. En utveckling av stadgandena

meddelas i 86 §.

För möjliggörande av att taxeringsnämnden i det distrikt, där skattskyldig

skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vid denna

taxerings förrättande skall äga kännedom om huru annan taxeringsnämnd,

som taxerat den skattskyldige till kommunal inkomstskatt, därvid uppskattat

den skattskyldiges inkomst, har i andra stycket av 2 mom. i förevarande

paragraf föreskrivits, dels att taxeringen till kommunal inkomstskatt i

dylikt fall skall företagas tidigast möjligt, dels att underrättelse om

taxeringen skall ofördröjligen översändas till den taxeringsnämnd, som

har att verkställa taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sådan underrättelse skall dock avsändas endast för den, som därvid taxerats,

d. v. s. i de fall då beskattningsbar inkomst återstår efter medgivna

allmänna avdrag och procentavdrag. Underrättelsen skall innefatta upplysning

ej allenast om den beskattningsbara inkomsten utan även om

inkomstbeloppet före procentavdraget (nettointäkt) och efter samma avdrag

(uppskattad inkomst).

85 §.

Taxering av Denna paragraf innehåller föreskrifter rörande tillämpningen av stadganvtrist,

som ^ ^ i 57 ^ 3 mom. kommunalskattelagen om beskattning i visst fall av in
överförts

från y . .

ett närings- komst, som överförts från ett näringsföretag till någon i företaget intresseforetag

t%u ra(j eller eljest företaget närstående. Under förarbetena till berörda stadföretag.

gande har framhållits, att tillämpningen av en dylik beskattningsregel icke

borde anförtros åt de lokala taxeringsnämnderna utan överlämnas åt taxeringsmyndigheter

av högre ordning. På sätt jag i den allmänna motiveringen

vid redogörelsen för den mellankommunala prövningsnämnden omnämnt

har i den promemoria, som avgivits av numera generaldirektören

Anders örne rörande moder- och dotterbolags beskattning, denne förmält

sig anse som självklart, att de lokala taxeringsnämnderna i intet fall borde

tillerkännas någon beslutanderätt i dylika frågor, där det ju gällde att

slita tvister mellan olika kommuner. Taxeringsnämnderna borde taxera

varje skattskyldigt företag inom respektive distrikt uteslutande med hän
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

syn till företagets deklaration och räkenskaper. I de fall, då taxeringsnämnd

funne anledning förmoda, att ett företags beskattningsbara inkomst

på grund av orsaker, som bär vore i fråga, blivit mindre än som

kunde anses skäligt, borde den därom underrätta prövningsnämnden med

bifogande av den utredning, taxeringsnämnden kunde förebringa till stöd

för sin uppfattning. Åtgärden i fråga jämte utredningen borde i samma

ordning, som stadgats rörande avvikelse från deklaration, bringas till respektive

företags kännedom med hänvisning att, därest så ansåges behövligt, inkomma

med påminnelser till prövningsnämnden. Därest ett företag, som

ansåges hava fått sin inkomst ökad genom av taxeringsnämnden anmärkta

åtgärder, vore beläget inom kommun tillhörande samma län som dotterföretaget,

torde prövningsnämnden vara kompetent att efter vederbörande

företags hörande bestämma, hur stor del av dess inkomst som borde beskattas

i dotterföretagets kommun. För det fall åter, att intressegruppens

olika företag vore belägna i skilda län, gällde om prövningsnämnd vad

förut sagts om taxeringsnämnd. För alla dylika fall torde ett nytt taxeringsorgan

vara behövligt, enär den närmast högre instansen över prövningsnämnderna,

kammarrätten, på grund av sin redan för stora arbetsbörda

icke torde kunna belastas med en helt och hållet ny uppgift.

Taxering ssakkunnig a hava i denna fråga, under erinran att beskattningsregler

i den av örne förordade riktningen för det dåvarande icke förelåge

utarbetade, allenast anfört, att därest dylika beskattningsregler ansåges

lämpliga, de av taxeringssakkunniga föreslagna bestämmelserna för vinnande

av enhetligt avgörande av taxeringsfall, som anginge flera beskattningsnämnder,

syntes möjliggöra tillämpning av dylika beskattningsregler. I

I anslutning till det av Örne gjorda uttalandet har jag låtit i föreva- Departementsrande

paragraf införa stadgande därom, att taxeringsnämnd icke må verk- chefen,

ställa taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Sådan taxering skall alltså verkställas av vederbörande

prövningsnämnd. Därest ifrågasatt taxeringsåtgärd avser skattskyldig, som

taxerats till k ommunal inkomstskatt i annat län, och åtgärden innebär

ändring av taxeringen i det andra länet, ankommer det på den mellankommunala

prövningsnämnden att pröva frågan, vilket framgår av stadgandet

i 96 § 2 mom.

För möjliggörande att fråga om vidtagande av dylik taxeringsåtgärd må

väckas av taxeringsnämnd hava i förevarande paragraf införts föreskrifter i

sådant avseende och hänvisas om tillvägagångssättet härvid till författningstexten.

Jag bar icke ansett erforderligt föreskriva, att den som ifrågasättes

till taxering i dylik ordning skall av taxeringsnämnden underrättas om

dess framställning, utan skall det ankomma på landskamreraren att, om

han finner skäl upptaga framställningen till behandling, höra den skattskyldige,

innan framställningen hänskjutes till prövningsnämnden. Därom

stadgas i 93 §, som innehåller bestämmelser om landskamrerarens åligganden

med avseende å granskningen av taxeringarna.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj ris proposition Nr 210.

Taxeringslängder.

Förslag till

ledamöter i

prövnings•

nämnd.

86 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om de längder, som skola föras

hos taxeringsnämnden. Någon särskild motivering för de föreslagna stadgandena

torde icke erfordras. Jag vill erinra, dels att detaljföreskrifter

om längdföringen äro avsedda att meddelas i blivande instruktion för taxeringsmyndigheterna

och dels att i författningsförslaget liksom i nuvarande

taxeringsförordning förutsattes, att taxering för inkomst eller förmögenhet

skall införas endast i de fall, då beskattningsbart belopp föreligger; dock

med det undantag att, om till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart

belopp ej uppnåtts för viss skattskyldig, till dylik skatt beräknat

taxerat belopp och beloppet av medgivna ortsavdrag likväl skola angivas

i de fall, då den skattskyldige är pliktig utgöra avgift enligt 13 §

andra stycket lagen om allmän pensionsförsäkring.

87 §.

Denna paragraf motsvarar med en mindre redaktionell förändring 95 §

fjärde och femte styckena samt 185 § tredje och fjärde styckena i taxeringssakkunnigas

förslag. Reservationsrätt har ansetts böra tillerkännas såväl

tillkallad sakkunnig som ock lappfogde i fråga om taxering, vid vars behandling

de deltagit, på det att vid prövningsnämndens granskning må

kunna ägnas nödigt beaktande åt deras mening.

88 §.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna om tid för avslutandet

av taxeringsnämndens arbete överensstämma med taxeringssakkunnigas förslag

i 100, 159 och 187 §§ med ändring i fråga om tiden för avslutandet

av särskild fastighetstaxering, vilken tid jag av skäl, som anförts i den

allmänna motiveringen, ansett böra vara densamma som för taxeringen för

inkomst eller förmögenhet.

89 §.

Motsvarande stadganden i taxeringssakkunnigas förslag återfinnas i

101 §. Rörande skälet varför den nu för Stockholm gällande bestämmelsen,

att varje taxeringsnämnd har att till ledamöter i prövningsnämnden

föreslå tre medlemmar, ändrats till att överensstämma med det för

riket i övrigt gällande stadgandet att förslaget skall upptaga två medlemmar,

hänvisar jag till vad de sakkunniga anfört å sid. 136 i betänkandet.

TJr förslaget har därjämte uteslutits det i 38 § gällande taxeringsförordning

förekommande stadgandet att, såvitt möjligt, en av de

föreslagna skall vara fastighetsägare och den eller de övriga näringsidkare

eller andra inkomsttagare. Detta stadgande synes nämligen med

hänsyn till de av mig förordade reglerna för prövningsnämndens sammansättning

icke längre vara behövligt.

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

261

90 i

1 denna paragraf meddelas föreskrifter om underrättelse i särskilda fall

till vederbörande om verkställd taxering. I 1 mom. är fråga om taxering

av fastighet under löpande taxeringsperiod och i 2 mom. taxering

för inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke. 3 mom. upptager

bestämmelse om besvärshänvisning.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag icke någon motsvarighet till

1 mom. Enligt deras förslag skall det såsom hittills ankomma på vederbörande

att i taxeringslängderna, under den tid de äro framlagda för

offentlig granskning, själv efterforska, huru taxeringsnämnden förfarit

med hans fastighet.

Känt är, att endast ett fåtal skattskyldiga pläga granska taxeringslängderna

under tiden för deras framläggande, och det har helt säkert

mer än en gång hänt, att fastighetsägaren först vid debetsedelns mottagande

till sin överraskning funnit, att ändring i taxeringsvärdet skett. I länen

torde vid denna tid såsom regel rätten att anföra besvär över åtgärden i

fråga vara försutten. Det har med anledning härav satts i fråga, att

skyldighet för taxeringsnämndens ordförande att underrätta vederbörande

ägare om dylik taxeringsåtgärd borde införas. Härigenom ökas visserligen

ordförandens arbete, på vissa håll måhända icke så obetydligt, men helt

visst icke i så stor omfattning, att man med anledning därav bör avstå

från underrättelseförfarandet. Införes dylik underrättelseskyldighet, blir

det ock möjligt att anordna rätt till besvär i extra ordinär väg efter

mönstret för motsvarande rätt, då underrättelse om avvikelse från självdeklaration

icke erhållits. Bot rådes alltså för nyssberörda missförhållande,

att klagorätt icke längre förefinnes, när taxeringsåtgärden kommer till

vederbörandes kännedom. Jag förordar dylik underrättelseskyldighet, och

bör denna hava avseende även å de fall, då taxeringsvärde fördelats enligt

8 § sista stycket kommunalskattelagen eller framställning om ändring av

taxeringsvärde eller om nyssnämnda fördelning av taxeringsvärde avslagits

av taxeringsnämnden. Sådan underrättelse bör givetvis avlåtas icke allenast

till ägaren eller innehavaren av den fastighet, varom fråga är, utan

även till vederbörande skattskyldig, där denne är en annan än ägaren

eller innehavaren.

2 mom. första stycket motsvarar 102 § första stycket första och andra

punkterna i taxeringssakkunnigas förslag. Tredje punkten av samma

stycke har icke medtagits, enär förutsättningarna härför förfallit i och

med uteslutandet av taxeringssakkunnigas förslag i 97 § om skyldighet

för den taxeringsnämnd, som verkställer taxering till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt, att i visst fall följa annan taxeringsnämnds beslut.

Stadgandet i 102 § andra stycket av taxeringssakkunnigas förslag har

överflyttats till 114 § i nu föreliggande författningsförslag.

Underrättelse

om verkställd

taxering.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Vad angår underrättelse till skattskyldig, vilkens självdeklaration icke

blivit följd, överensstämmer stadgandet i förevarande paragraf i huvudsak

med vad nu gäller enligt 23 § 2 mom. taxeringsförordningen. Under

enahanda förutsättningar torde underrättelse om verkställd taxering till

skogsaccis böra lämnas. Det i denna paragraf intagna stadgandet härom

innebär en avvikelse från vad som nu gäller enligt 22 § 2 mom. lagen om

skogsaccis och om virkestaxering, nämligen att sådan avvikelse skall avsändas,

endast när avvikelse skett i fråga om annat än det av den avgiftspliktige

föreslagna skogsvärdet. Denna inskränkning synes icke böra

vidhållas, sedan virkestaxeringen anförtrotts åt taxeringsnämnden.

I momentets andra stycke har intagits föreskrift om underrättelse jämväl

för det fall, att deklaration icke avlämnats för den skattskyldige och

denne icke heller anmanats avgiva deklaration, nämligen då fråga är om

taxering av juridisk person eller om i distriktet icke mantalsskriven

fysisk person. Därmed är jag inne på en fråga, som tidigare varit föremål

för överväganden. 1920 års taxeringssakkunniga, som haft till uppdrag,

bland annat, att avgiva förslag till åtgärder för vinnande av

snabbare avgörande av vissa taxeringsmål, upptogo till övervägande,

huruvida underrättelse om påförd taxering borde avlåtas även till andra

än dem, som deklarerat.

De sakkunniga föreslogo, att underrättelse om påförd taxering skulle

meddelas skattskyldig, som icke avgivit deklaration eller uppgift till

ledning för taxeringen och som icke heller därtill anmanats. Detta förslag

motiverades därmed, att det ansåges angeläget, att dubbeltaxeringar och

vissa andra felaktigheter vid taxeringen så skyndsamt som möjligt bleve

rättade även för det fall, att den skattskyldige icke deklarerat och ej heller

därtill anmanats. Vissa länsstyrelser ävensom statskontoret avstyrkte förslaget,

huvudsakligen emedan detsamma vore alltför betungande för taxeringsnämndsordförandena,

varjämte statskontoret framhöll, att det näppeligen

syntes föreligga anledning att visa dylik hänsyn mot sådana skattskyldiga,

som försummat att fullgöra dem åliggande deklarationsplikt och

vilkas försummelse härutinnan just skulle vara anledning till att särskilda

meddelanden om taxeringen måste dem tillställas. Kammarrätten, som

visserligen ifrågasatte, huruvida de kostnader och det besvär, som vore

förenade med det föreslagna underrättelseförfarandet, motsvarade gagnet,

ansåge det dock icke kunna förnekas, att dylik underrättelse kunde lända

till gagn och ville ur denna synpunkt icke motsätta sig förslaget. Kammarrätten

ansåge emellertid mera önskvärt, om sådana anordningar kunde

träffas, att debetsedlarna, på sätt skedde i Stockholm, bleve jämväl å

landsbygden och i övriga städer tillställda de skattskyldiga, innan tiden

för besvärs anförande hos prövningsnämnden utginge. Den föreslagna

bestämmelsen blev utesluten ur det'' förslag, som förelädes riksdagen,

och anförde föredragande departementschefen därvid, att han visserligen

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ansåge det lända till stor fördel för de skattskyldiga, om de på föreslaget

sätt bleve underrättade om taxeringarna, och i åtskilliga fall också vara

med billighet förenat, att så skedde, men att det mycket betungande

arbetet med dylika underrättelsers utfärdande väckte betänkligheter. Med

frågan borde därför enligt departementschefens mening anstå tills vidare,

men borde densamma tagas under förnyat övervägande vid en blivande

omarbetning av taxeringsförordningen i dess helhet.

1923 års taxeringssakkunniga hava å sid. 145 ff. i sitt betänkande

behandlat denna fråga och med anförande av vissa sifferuppgifter om

antalet skattskyldiga, som icke avlämnat deklaration, avstyrkt införande

av underrättelseskyldighet i enlighet med 1920 års taxeringssakkunnigas

förslag.

Jag har vid denna frågas bedömande haft att beakta även riksdagens

i skrivelse den 27 april 1923, nr 116, gjorda anhållan, att Kungl. Maj:t

täcktes taga i övervägande, huruvida och på vilket sätt skattskyldiga i

händelse av dubbeltaxering må kunna beredas lättnad vid erläggande av

dem påförda skatter. Det har nämligen synts mig vara av vikt att i

görligaste mån sörja för att dylika dubbeltaxeringar redan före uppbörden

må kunna undanröjas.

På sätt jag redan anfört har i det nu föreliggande förslaget icke upptagits

bestämmelse om att underlåtenhet att avgiva deklaration medför

förlust av rätt att föra talan hos ordinarie prövningsnämnden. Underrättelse

till skattskyldig, som underlåtit avgiva deklaration, om honom

påförd taxering bliver således icke onyttig. Han blir därigenom uppmärksamgjord

på den verkställda taxeringen i sådan tid, att han kan hinna

hos prövningsnämnden andraga sina skäl mot åtgärden i fråga. Med

hänsyn till det myckna arbete, som en så vidsträckt uppgiftsplikt skulle

medföra för taxeringsnämndens ordförande, kan jag dock icke förorda, att

underrättelse skall avlåtas i den utsträckning, som 1920 ars taxeringssakkunniga

föreslagit. Begränsar man underrättelseförfarandet att avse dels

juridiska personer och dels inom taxeringsdistriktet icke mantalsskrivna

personer, torde skyldigheten icke få anses otillbörligt betungande, och man

når på detta sätt dem, bland vilka de dubbeltaxerade i regel äro att söka. I

I 3 mom. av förevarande paragraf har enligt förslag av taxeringssakkunniga

införts stadgande om besvärshänvisning vid underrättelse

enligt 1 och 2 mom. av paragrafen. Med hänsyn till de i författningsförslaget

upptagna reglerna för ingivande av besvär synes vara lämpligt,

att dylik besvärshänvisning alltid meddelas.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj ds proposition Nr 210.

Översändande

av handlingar

till den mellankommunala

prövn

in g snämnden.

92 $.

1 inom. av denna paragraf motsvarar 105 § i de sakkunnigas förslag.

Några av de inkomna yttrandena beröra det i denna paragraf föreslagna

stadgandet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför: Landskontorens arbete med av
skiljandet

av sådana deklarationer och uppgifter, som skola överlämnas till

den interkommunala prövningsnämnden, komme att erfordra kvalificerad

arbetskraft. Deklarationerna skulle sedan ånyo granskas inom den interkommunala

prövningsnämnden, vilket innebure dubbelgranskning av kvalificerad

arbetskraft. Avskiljningsarbetet komme även att på mycket olägligt

sätt upptaga landskontorens arbetskrafter vid en tidpunkt, då de i hela sin

utsträckning borde användas för positivt arbete. Den omfattande skriftväxling

mellan landskamreraren och allmänna ombudet hos den interkommunala

prövningsnämnden, som måste antagas bliva nödvändig, torde även

komma att i hög grad inkräkta på landskamrerarens tid under det mest

brådskande prövningsnämndsarbetet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: Enligt de sakkunnigas förslag

skulle avskiljande äga rum av deklarationer och andra uppgifter beträffande

sådana skattskyldiga, vilka, såvitt av handlingarna framginge, haft

förvärvskälla, hänförlig till två eller flera prövningsdistrikt. Det torde vara

nog att inskränka avskiljandet till att avse deklarationer och uppgifter

beträffande skattskyldiga, vilka, såvitt av inkomstlängderna framginge, haft

förvärvskälla, hänförlig till två eller flere prövningsdistrikt.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att det föreslagna avskiljandet

såsom varande alltför omfattande för att lämpligen utföras å landskontoret

i stället borde äga rum hos vederbörande taxeringsnämnd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framför samma synpunkter som läns
-

styrelsen i Södermanlands län.

Departements- De betänkligheter mot ifrågavarande stadgande, vilka kommit till uttryck

chefen. j förenämnda yttranden, synas mig icke böra föranleda någon saklig

ändring i stadgandets innehåll. Avskiljandet av deklarationerna och uppgifterna

torde kunna väsentligt underlättas, därest taxeringsnämndernas

ordförande på lämpligt sätt utmärka, vilka deklarationer och uppgifter

enligt deras uppfattning skola avskiljas. Till frågan om formen härför

ämnar jag återkomma vid behandlingen av det förslag till instruktion för

beskattningsnämnderna, som det, på sätt förut angivits, är min avsikt att

framlägga för Kungl. Maj:t. Bestämmelsen Om avskiljandet har ändrats i

anslutning till den begränsning av den mellan kommunala prövningsnämndens

kompetensområde, som föreslås i 96 § 2 mom., vartill jag återkommer.

Härjämte hava några ändringar av redaktionell art vidtagits i taxeringssakkunnigas

förslag.

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts proposition Nr 210.

265

93 §.

De sakkunniga föreslå i 113 § tredje stycket av sitt förslag, att landskamrerare,

då lian funne anledning till erinran mot viss taxering, skulle hava att,

efter det den skattskyldige erhållit tillfälle yttra sig, hos prövningsnämnden

framställa yrkande om rättelse i taxeringen. Framställningen skulle delgivas

jämväl taxeringsnämndens ordförande och kommunalombudet. Då fråga

vore om uppenbar felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt

förbiseende skulle rättelse dock kunna göras utan nämnda åtgärders vidtagande.

Rörande motiveringen för dessa förslag hänvisas till sid. 149—152

i de sakkunnigas betänkande.

De sakkunnigas förslag har på denna punkt föranlett uttalande från

överståthållarämbetet och ett flertal länsstyrelser, av vilka många funnit,

förslagets genomförande stöta på en del svårigheter. Länsstyrelserna i

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,

Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län hava lämnat förslaget utan erinran.

Överståthållarämbetet anför: Överståthållarämbetet funne, att förslagets

genomförande skulle bliva alltför hinderlig! i landskamrerarens arbete. Kommunikation

med den skattskyldige borde givetvis äga rum i flertalet fall,

där landskamreraren vore betänkt på att föreslå en ändring av åsatt

taxering, men bestämmelsen borde icke vara så avfattad, att landskamreraren

kunde anses göra sig skyldig till tjänstefel, om han framställde ett

yrkande hos prövningsnämnden, som tiden icke medgivit honom att delgiva

den skattskyldige. Delgivning med taxeringsnämndens ordförande och kommunalombudet

vore än mindre behövlig. Huruvida sådan delgivning

skulle äga rum, borde kunna överlämnas till landskamrerarens fria omprövning.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar: Länsstyrelsen funne den före
slagna

bestämmelsen hinderlig för landskamrerarens verksamhet. I de flesta

fall och under alla förhållanden, då det gällde en uppskattningsfråga eller

vid bristande utredning, ägde redan nu delgivning med den skattskyldige

rum, innan ett anmärkningsmål överlämnades till prövningsnämnden. Att

föreskriva obligatorisk delgivning härutinnan måste befaras medföra olägenheter,

exempelvis då en skattskyldig icke kunde anträffas med delgivning.

Anmärkningsvärt vore, att ledamöterna av prövningsnämnden såsom hittills

skulle äga att utan föregående kommunikation! yrka ändring i taxering och

få dylik fråga omedelbart behandlad av nämnden. Bestämmelsen borde

lämpligen modifieras så, att landskamreraren icke förlorade sin rätt att

framställa anmärkning, om kommunikation ej medhunnes eller, av andra

skäl än i förslaget angåves, befunnes onödig. Alldeles obehövligt vore det

att stadga obligatorisk delgivning med taxeringsnämndsordföranden och

kommunalombudet.

I huvudsak liknande synpunkter framhållas av länsstyrelserna i Upp
-

Landskamrerarens

granskning av

taxeringarna.

s. 266 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

266 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

sala, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs

län. •

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen anslöte sig till vad bevillningsutskottet

vid 1923 års riksdag anfört i förevarande spörsmål och

kunde icke finna vad de sakkunniga till förringande eller bemötande därav

anfört vara bärande. Vid sidan av större anmärkningar framställdes till

varje prövningsnämnd ett högst avsevärt antal anmärkningar, vilka icke

kunde betecknas såsom avseende uppenbar felräkning, misskrivning eller

annat därmed jämförligt förbiseende och icke var för sig gällde större

skatteökningar, men som dock vore av betydelse. Att landskamreraren i

dylika fall skulle vara tvungen att för att få rättelse till stånd kommunicera

anmärkningen med den skattskyldige, vilket kunde tänkas stöta på störa

svårigheter, förefölle fullkomligt obehövligt. Länsstyrelsen hölle därför före,

att den föreslagna ändringen icke borde lagfästas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län avstyrker jämväl förslaget under framhållande

av i stort sett enahanda synpunkter.

Ett par taxeringsnämndsordförande hava såsom sin mening framhållit,

att delgivningen med kommunombudet i varje fall måste betraktas som fullständigt

onödig.

Kammarrätten yttrar: Vad beträffade delgivning med den skattskyldige,

kunde kammarrätten instämma i de sakkunnigas utlåtande, att det vore

principiellt riktigt, att den skattskyldige erhölle underrättelse om anmärkning

mot hans taxering. Å andra sidan funnes fog för den erinran, att

landskamrerarens yrkande i sådan händelse måste föreligga utformat betydligt

tidigare före prövningsnämndens sammanträde än för närvarande.

Uppenbarligen kunde anmärkningsanledningar yppas så nära tiden för

sammanträdet, att kommunikation icke vore möjlig. Underlåten delgivning

i dylika fall borde givetvis icke stå i vägen för anmärkningars upptagande

i prövningsnämnden. Försiktigheten borde alltså bjuda, att, även om kommunikation

bleve regel, denna regel ej gjordes ovillkorlig. Kammarrätten

finge därför föreslå, att till föreskriften i ämnet knötes förbehållet »där så

ske kan». Såsom form för delgivning borde föreskrivas försändning i

rekommenderat brev. Kommunikation med taxeringsnämndsordförandena

borde begränsas till sådana fall, där det funnes behövligt.

Det måste enligt min mening anses principiellt riktigt, att skattskyldig

erhåller underrättelse om anmärkning, som landskamreraren hos prövningsnämnden

framställt rörande hans taxering. Stadgandet torde emellertid

av skäl, som angivits i de avgivna yttrandena, böra modifieras, och har

jag vid utformningen härav i stort sett följt kammarrättens förslag. Tillräcklig

anledning att påbjuda försändelse i rekommenderat brev har dock

icke synts mig förefinnas.

Rörande innebörden av paragrafens bestämmelser om granskning av skatt
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 267

skyldigs bokföring får jag hänvisa till vad jag i samma ämne anfört

under 79 §.

Det i sista stycket av förevarande paragraf intagna stadgandet om samråd

i vissa fall mellan landskamrerare i olika län i fråga om taxering

av skattskyldigä, som skola taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

i ett län och till kommunal inkomstskatt i annat län åsyftar att, såvitt

möjligt, åstadkomma likformig behandling av dessa taxeringar. I den

allmänna motiveringen har jag berört anledningen till stadgandet.

95 $.

Denna paragraf motsvarar i allt väsentligt 118, 163 och 195 §§ i taxeringssakkunnigas

förslag.

96 §.

I fråga om innebörden av 2 mom. i förevarande förslag hänvisas till

vad jag i den allmänna motiveringen anfört om den mellankommunala

prövningsnämndens kompetensområde.

97, 102 och 105 §§.

Rörande platsen för prövningsnämndernas sammanträden åberopas vad

jag anfört under 72 §.

Taxeringssakkunniga hava i 120 § av sitt förslag upptagit stadgande

av innehåll, att till sammanträde med ordinarie länsprövningsnämnd

skulle inkallas minst fem ledamöter, samt att det skulle ankomma på

länsstyrelsen att för varje sammanträde bestämma, huru många och vilka

av ledamöterna som skola inkallas till tjänstgöring. Motsvarande stadgande

hade upptagits i 129 § beträffande Stockholms stads prövningsnämnd,

varemot sådant stadgande icke meddelats beträffande den av de

sakkunniga föreslagna interkommunala prövningsnämnden.

Rörande motiveringen härför hänvisar jag till sid. 159 i betänkandet.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter lämpligheten av stadgandet,

att länsstyrelsen skulle äga rätt att bestämma, huru många och vilka

ledamöter av prövningsnämnden som skulle inkallas till tjänstgöring.

Genom en sådan arbetsordning inrättades ett flertal prövningsnämnder,

och den jämnhet och enhetlighet i beskattningen, som borde upprätthållas,

kunde därigenom komma att äventyras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför liknande synpunkter

och förklarar sig anse den sedan många år i länet tillämpade arbetsmetoden

lämpligare, nämligen att besvärsmål och yrkanden granskas av kommitterade,

utsedda av och inom prövningsnämnden, vilka stundom arbeta

en tid före nämndens sammanträden, varefter besluten fattas av nämnden

in pleno.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements
chefen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar sig finna den av de sakkunniga

föreslagna anordningen olämplig. Länsstyrelsen framhåller betydelsen

av att all i prövningsnämnden befintlig sakkunskap och sakkännedom är

samlad på en gång.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att

då prövningsnämndens ledamotsantal ej vore större, det ovillkorligen

syntes böra fordras, att samtliga ledamöter vore närvarande.

Övriga länsstyrelser och andra myndigheter, som yttrat sig i denna del,

hava anslutit sig till förslaget i fråga.

Jag underskattar icke värdet av de skäl, som anförts för de sakkunnigas

förslag, men anser detsamma icke odelat lämpligt; Det synes mindre

väl överensstämma med grunderna för prövningsnämndens sammansättning,

att länsstyrelsen skulle äga inkalla de ledamöter, den önskade, utan

rätt för övriga ledamöter att deltaga i sammanträdet. Särskilt måste det

väcka betänkligheter, att på detta sätt medlemmar av prövningsnämnden

skulle kunna förhindras deltaga i vissa avgöranden, måhända av principiell

innebörd. Enhetligheten i avgörandena måste ock bliva lidande av

att medlemmarna växla från ett sammanträde till annat. Jag kan därför

icke förorda detta förslag, men då praktiska skäl synas tala för att prövningsnämnden

är beslutför, även om icke alla medlemmar äro tillstädes,

har jag i förevarande paragrafer intagit stadgande om att nämnden är

beslutför med fem medlemmar.

106 §.

Denna paragraf innehåller i sak samma bestämmelser som 136 § i de

sakkunnigas förslag. Det synes vara av praktiska skäl betingat, att det

överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma den tidpunkt, inom vilken den

mellankommunala prövningsnämndens förändringslängder skola översändas

till vederbörande länsstyrelse.

107 §.

I 3 § av de sakkunnigas förslag var upptaget stadgande, att det skulle

åligga landskamrerare att inom sitt län och kamreraren vid överståthållarämbetets

avdelning för uppbördsärenden att i Stockholm övervaka taxeringsarbetet

samt tillse, att därför gällande föreskrifter efterföljas.

Stadgandet motiveras av de sakkunniga å sid. 138 i deras betänkande

därmed, att genom detsamma avses att framhäva den ledande ställning

med avseende å taxeringsarbetet, som bör tillkomma landskamreraren.

Enligt 217 § i de sakkunnigas förslag skulle vederbörande landskamrerare

äga vara närvarande vid sammanträde med berednings-, uppskattnings- och

taxeringsnämnd samt deltaga i överläggningarna men icke i besluten.

Sistnämnda stadgande avser — enligt vad som angives i de sakkunnigas

motivering å sid. 138 i deras betänkande — att ersätta nuvarande bestämmelse

om rätt för landshövdingen i länet att deltaga i överläggningarna

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

269

men icke i besluten, vilken från äldre tid kvarstående bestämmelse till följd

av ändrade förhållanden numera torde sakna betydelse. Erliölle däremot

landskamreraren dylik befogenhet, möjliggjordes för honom att på ort och

ställe utan omgång förskaffa sig kännedom om vederbörandes sätt att ombesörja

taxeringsarbetet, och han kunde därvid meddela behövliga råd och

anvisningar för arbetets rätta bedrivande. Fördelarna härav torde vara

uppenbara. Av föreskriften om landskamrerarens åliggande att övervaka

taxeringsarbetet och tillse, att därför gällande föreskrifter efterlevdes, torde

utan vidare följa, att taxeringsnämndernas ordförande och ledamöter ägde,

när helst anledning därtill yppades, vända sig till honom för erhållande av

råd och anvisningar.

Nyssnämnda båda stadganden i de sakkunnigas förslag hava sin motsvarighet

i 107 § av föreliggande förslag.

Övervakningen av taxeringsarbetet har synts mig böra läggas i länsstyrelsens

och icke i landskamrerarens hand. Till undvikande av eventuellt

missförstånd i avseende å övervakningens natur har åt stadgandet i fråga

givits en något mera allmänt hållen formulering. Det kan nämligen givetvis

icke åligga den övervakande myndigheten att i detalj följa taxeringsarbetet,

att t. ex. granska att taxeringarna bliva lagenliga och till beloppet riktiga.

Däremot bör det tillkomma densamma att, där så erfordras, meddela allmänna

direktiv för hur taxeringsarbetet skall ordnas och bedrivas, myndigheten

givetvis obetaget att i fall av behov samt när tid och arbetskrafter sådant

medgiva utsträcka övervakningsarbetet därutöver.

Enligt uppgift har på något håll förekommit, att landskamrerare är av länsstyrelse

utsedd ledamot av taxeringsnämnd. Då ett dylikt förhållande för

framtiden icke synes komma att stämma väl överens med grunderna för de

i 107 § föreslagna bestämmelserna, torde det kunna förutsättas, att sådant

förordnande icke vidare kommer att av länsstyrelse meddelas landskamrerare.

110 §.

I 213 § av de sakkunnigas förslag stadgas, att ordförande och ledamot i

beskattningsnämnd skall avträda bland annat då fråga förekommer om

taxering, som vidkommer någon, för vilken han är ombud eller av vilken

han uppbär avlöning. Den sistnämnda jävsanledningen gäller redan enligt

52 § 3 mom. i 1910 års taxeringsförordning, under det att den förra innebär

en nyhet.

Bestämmelsen om att jäv skall föreligga i avseende å taxering av den,

av vilken taxeringsman uppbär avlöning, synes mig icke böra bibehållas.

Genom en sådan bestämmelse skulle kommunal tjänsteman vara förhindrad

deltaga i taxering av den kommun, av vilken han uppbär avlöning, samt

statStjänare icke kunna deltaga i taxering av staten. Även i övrigt synes

mig bestämmelsen sakna rationell grund.

Givetvis bör skattskyldigs ombud vara förhindrat deltaga i taxering av

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements
chefen.

Tid och plats

för besvärs

ingivande.

huvudmannen. Motsvarande bestämmelse bör emellertid gälla i avseende å

förmyndare och god man enligt 11 kap. lagen om förmynderskap.

I övriga delar motsvarar 110 § i föreliggande förslag i sak 52 § 3 mom.

i gällande taxeringsförordning.

111 %.

Rörande omröstning till beslut inom beskattningsnämnd gäller enligt

33 och 43 §§ i 1910 års taxeringsförordning, att, därest bland beskattningsnämndens

medlemmar skiljaktiga meningar uppstå och omröstning för

frågans avgörande måste anställas, den mening skall bliva gällande, vilken

flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den, som länder till den

skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gäller den mening,

som ordföranden biträder.

Taxeringssakkunnigas förslag i denna del innefattas i 214 § av deras

förslag och innebär, att den mening skall bliva gällande, varom de flesta

förena sig, eller, därest flera meningar yppas, den, till vilken de flestas

röster kunna jämkas. Om rösterna utfalla lika, gäller enligt förslaget den

mening, som biträdes av ordföranden.

Det saknas enligt min mening tillräcklig anledning att frångå de regler

för omröstning till beslut inom beskattningsnämnd, som för närvarande

gälla, och har stadgandet i 111 § av föreliggande förslag avfattats i enlighet

med denna min uppfattning.

118 §.

Taxeringssakkunniga hava i 107 § av sitt förslag meddelat föreskrifter

om tid och plats för ingivande av besvär över taxeringsnämnds beslut rörande

taxering för inkomst eller förmögenhet. I anslutning till de av de sakkunniga

föreslagna anordningarna för enhetlig taxering i sådana fall, då skattskyldig

har förvärvskällor i flera prövningsdistrikt, hava de sakkunniga

föreslagit, att besvär till prövningsnämnd rörande dylik skattskyldigs taxering

skola, oavsett varest den överklagade taxeringen verkställts, ingivas

till länsstyrelsen i det län, där taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt

ägt eller bort äga rum. Därest den skattskyldige författningsenligt icke

bort taxeras till dylik skatt, skulle besvären ingivas till länsstyrelsen i det

län, där den överklagade taxeringsåtgärden företagits, eller, om åtgärden i

fråga avsett inkomst av förvärvskälla, som varit att hänföra till två eller

flera prövningsdistrikt, och tillika ett av dessa distrikt varit Stockholm, till

överståthållarämbetet och eljest till länsstyrelsen i något av de län, förvärvskällan

vidkommit. Den nu gällande tiden för ingivande av besvär över

taxeringsnämnds beslut, 15 juli i län resp. 31 augusti i Stockholm, har av

de sakkunniga bibehållits. Emellertid har regeln om besvärens inlämnande

till länsstyrelsen i hemortslänet i stället för till länsstyrelsen i det län, där

överklagade taxeringsåtgärden vidtagits, medfört, att besvär över taxering

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

271

i Stockholm skulle i det fall att skattskyldigs hemortskommun vore belägen

utom Stockholm, ingivas enligt de för hemortslänet gällande reglerna, nämligen

senast den 15 juli.

Mot detta förslag hava vissa myndigheter och andra framställt erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att reglerna för besvärs anförande

syntes bliva för allmänheten synnerligen svårfattliga, vadan de tarvade

revision.

Kammarrätten ifrågasätter, om icke längre besvärstid än den föreslagna

erfordrades i sådana fall, då taxering, som enligt förslaget skall bedömas i

ett län, berör även Stockholm. Om så ansåges icke kunna medgivas, kunde

möjligen ordnas så, att den skattskyldige underrättades om avvikelse från

deklarationen något tidigare än förslaget stadgade. Därjämte erinrar kammarrätten

om sin ståndpunkt till de sakkunnigas förslag rörande åtgärder

för vinnande av enhetlig taxering i sådana fall, då skattskyldig haft förvärvskälla

inom flera prövningsdistrikt, varav följde konsekvenser beträffande

besvärsförfarandet.

Med anledning av att jag endast i vissa delar upptagit de sakkunnigas

förslag om åtgärder för vinnande av enhetlig taxering i de fall, då skattskyldig

haft förvärvskälla inom två eller flera prövningsdistrikt, har

de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende omarbetats. Såsom regel har

föreskrivits, att besvär skola ingivas till länsstyrelsen i det län, där den

överklagade taxeringsåtgärden vidtagits. I de fall då besvären skola prövas

av den mellankommunala prövningsnämnden, har det dock icke ansetts

nödigt föreskriva, att besvären skola ingivas till länsstyrelserna i alla de

län, där sådan taxering ägt rum, utan har meddelats föreskrift av innebörd

att besvär må ingivas i något av ifrågavarande län. Därest någon

av taxeringarna i fråga verkställts i Stockholm, skall besvärstiden vara den

för Stockholm gällande, även om besvären ingivas till länsstyrelse i något

av länen. I andra fall är besvärstiden den för länen gällande. Genom

denna anordning torde de framställda erinringarna mot taxeringssakkunnigas

förslag hava blivit beaktade.

De nu föreslagna föreskrifterna om plats för besvärs ingivande skola hava

motsvarande tillämpning i fråga om besvär till kammarrätten samt extraordinära

besvär, vilket framgår av 122 och 124 §§.

123 §.

Redan enligt gällande förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering (50 §) föreligger i vissa fall möjlighet att anföra besvär i

särskild ordning.

Även i taxeringssakkunnigas förslag återfinnas bestämmelser härom.

Bestämmelserna om den extraordinära besvärsrätten, vilka innefattas i

123 § av föreliggande förslag, synas böra behandlas särskilt i vad de röra

dels taxering till fastighetsskatt, dels taxering till kommunal inkomstskatt,

Departements
chefen.

Extra ordinär

besvärsrätt.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Vid taxering

till fastighetsskatt.

Yttranden.

Departements
chefen.

kommunal progressivskatt, utjämningsskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

och dels taxering till skogsaceis.

Förslagets 123 § 1 mom., som avhandlar extraordinära besvär i fråga

om taxering till fastighetsskatt, motsvaras i taxeringssakkunnigas förslag

av 55 och 170 §§.

Enligt sistnämnda förslag skulle extraordinär besvärsrätt föreligga,

därest vid allmän eller särskild fastighetstaxering fastighet blivit taxerad

å mer än en ort eller eljest å obehörig ort eller fastighet på grund av felräkning,

misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktigt

taxerad. Besvärsrätt skulle tillkomma fastighetens ägare eller med

honom likställd innehavare. Rätt till besvär i anledning av förelupen felräkning,

misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende skulle jämväl

tillkomma landslcamrerare så ock vederbörande kommun, municipalsamhälle,

vägstyrelse och landstings förvaltningsutskott samt, i vissa fall,

församling och skoldistrikt.

I fråga om de sakkunnigas motivering till de i 55 och 170 §§ föreslagna

bestämmelserna hänvisas till sid. 121 och 123 i deras betänkande.

Berörda förslag har i de däröver avgivna yttrandena i allmänhet lämnats

utan erinran. Av järnvägsstyrelsen har emellertid erinrats därom, att extraordinär

besvärsrätt borde föreligga jämväl i de fall, då taxering ägt rum av

fast egendom, som icke bort taxeras. Telegrafstyrelsen har, under erinran

att enligt 50 § i gällande taxeringsförordning extraordinär besvärsrätt

föreligger, då någon taxerats till bevillning för fast egendom i fall, där sådan

taxering icke bort äga rum, påkallat införande av en motsvarande bestämmelse

i den nya taxeringsförordningen.

Kammarrätten har i fråga om 55 och 170 §§ i taxeringssakkunnigas förslag

yttrat:

»Enligt 50 § i gällande taxeringsförordning är extraordinär besvärsrätt

medgiven även då fastighet obehörigen bevillningstaxerats, eller då orätt

person påförts taxering till bevillning för fast egendom. Motsvarighet härtill

saknas i förevarande paragraf. Med hänsyn till vad de sakkunniga å

sid. 121 yttrat, synes det oklart, huruvida denna olikhet är åsyftad eller

icke. I varje fall föreligger här en brist i 55 §, som bör avhjälpas. Det

anmärkta förhållandet har ock ur viss synpunkt påpekats av järnvägsstyrelsen.

»

I enlighet med uttalanden, som i ämnet gjorts i de avgivna yttrandena,

har förevarande stadgande i förslaget erhållit en sådan avfattning, att extraordinär

besvärsrätt föreligger icke blott i de av taxeringssakkunniga angivna

fallen utan även i fall, där taxering icke bort äga rum eller fastighet uppförts

såsom skattepliktig, ehuru densamma är undantagen från skatteplikt,

eller annan skattskyldig än den som vederbort uppförts till utgörande av

fastighetsskatten.

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kutigl. Maj:ts proposition Nr 210. 273

Extraordinär besvärsrätt bär jag vidare funnit böra föreligga i det fall,

att under löpande taxeringsperiod antingen vidtagits sådan ändring i

avseende å taxering av fastighet, som avses i 90 § 1 mom. — d. v. s. att

nytt taxeringsvärde åsatts eller sådant värde jämlikt 8 § sista stycket

kommunalskattelagen fördelats å olika i taxeringsenheten ingående fastigheter

eller delar av fastigheter — eller framställning om vidtagande av nu

omförmäld taxeringsåtgärd avslagits, men vederbörande icke erhållit underrättelse,

som i nyssnämnda 90 § 1 mom. angives, inom viss tid, motsvarande

en månad före utgången av tiden för anförande av besvär hos högre instans.

På sätt taxeringssakkunniga föreslagit skall ifrågavarande besvärsrätt

tillkomma ägare eller med ägare likställd innehavare av den fastighet, varom

fråga är.

Av 131 § 1 mom. i förslaget framgår, att enahanda besvärsrätt tillkommer

även annan, som uppförts eller bort uppföras såsom skattskyldig för fastigheten,

så ock arrendator, vilken enligt avtal, ingånget efter kommunalskattelagens

ikraftträdande, är pliktig att gentemot ägaren eller innehavaren

ansvara för den å den arrenderade fastigheten belöpande fastighetsskatten.

I fråga om den av taxeringssakkunniga föreslagna besvärsrätten på

grund av förelupen felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt

förbiseende har ändring icke vidtagits i de sakkunnigas förslag. Kompletterande

bestämmelser om vem klagorätt i sådan händelse tillkommer

hava intagits i 123 § 4 mom. och 131 § 2 mom.

I övriga, av mig ej här berörda delar har de taxeringssakkunnigas förslag

upptagits med oförändrat sakligt innehåll. I

I 123 § 2 mom. upptagas bestämmelser om extraordinär besvärsrätt vid

taxering för inkomst eller förmögenhet. Motsvarande bestämmelser återfinnas

i 111 § 1 mom. och 148 § av taxeringssakkunnigas förslag.

Enligt dessa stadganden skulle extraordinär besvärsrätt tillkomma:

den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt i fall då eller å ort,

där han icke är skattskyldig till sådan skatt i det avseende vid taxeringen

antagits,

den, som taxerats till kommunal repartitionsskatt för inkomst eller för

näring i fall då eller å ort, där han icke är skattskyldig till sådan skatt

beträffande förvärvskälla av det slag vid taxeringen antagits,

den, som blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller kommunal

repartitionsskatt för inkomst eller för näring å ort, där han icke enligt

stadgandena i 70 § och 71 § 1 mom. varit pliktig att avgiva deklaration,

den, som uti stadgad ordning avlämnat behörig deklaration och icke till

följd av bestämmelserna i 76 § 2 och 3 mom. förlorat rätt till talan, men

mot innehållet i deklarationen blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt

eller till kommunal repartitionsskatt för inkomst eller för näring

och icke erhållit underrättelse om dylik avvikelse före den 15 juni, då be
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. / samt. ISO höft. (Nr 210.) 18

Vid taxering

till kommunal

inkomstskatt,

kommunal

progressivskatt,

utjämningsskatt

samt statlig

inkomst- och

fö rmög enhetsskatt.

s. 274 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

274 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

svär över taxeringen jämlikt 107 § skola ingivas till länsstyrelse, och eljest

före den 1 augusti,

så ock den, vilkens taxering på grund av felräkning, misskrivning eller

annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig.

Eätt till besvär enligt denna paragraf i anledning av förelupen felräkning,

misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende skulle tillkomma

jämväl vederbörande landskamrerare.

Beträffande de sakkunnigas motivering för ifrågavarande stadgande tilllåter

jag mig hänvisa till sid. 207 ff. samt sid. 223 i deras betänkande.

Endast i några yttranden hava de sakkunnigas förslag i dessa hänseenden

blivit berörda.

Överståthållarämbetet yttrar:

»Den formulering 111 § i förslaget erhållit synes vara val obestämd och

lätt kunna leda till en utsträckning av besvärsrätten, som de sakkunniga

enligt motiven icke avsett. Orden i första stycket ’i det avseende vid taxeringen

antagits’ och i andra styeket ''av det slag vid taxeringen antagits’

kunna nämligen med en för den skattskyldige välvillig tolkning utsträcka

besvärstiden i fråga om så gott som varje beslut av taxeringsnämnd till ett

år efter det utskylder avfordrats vederbörande.»

Länsstyrelsen i Jämtlands lön anför:

»Beträffande nuvarande taxeringsförordning 50 § första stycket delar

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande fullständigt de sakkunnigas uppfattning,

att dess formulering gått för långt såväl principiellt som praktiskt.

Formuleringen har också framkallat osäkerhet vid tillämpningen. Emellertid

synes det, som om även den av de sakkunniga i 1 och 2 styckena av

111 § föreslagna extra ordinära besvärsrätten sträcker sig längre än vad

som kan anses behövligt. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

uppfattning vore det tillräckligt, om sådan besvärsi''ätt tillätes i de fall, som

avses i nyssnämnda paragrafs 3 och följande stycken. Det torde också böra

påpekas, att innebörden av uttrycket ''skattskyldig’ icke är fullt klar samt

att förslaget jämväl lämnar rum för tvekan, hur prövningsnämnden skall

förfara, om den skattskyldige blivit taxeTad i flera ''avseenden’ eller beträffande

flera ''förvärvskällor’ och med åberopande av 111 § besvärar sig över

sin taxering i dess helhet.»

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

»Uti 111 §> hava de sakkunniga behållit den i 50 § gällande taxeringsförordning

varande bestämmelsen att extra besvärsrätt finnes för skattskyldig,

vars i behörig ordning avlämnade deklaration icke följts, för så vitt han

icke erhållit underrättelse om dylik avvikelse före den 15 juni det år, taxeringen

skett. Bestämmelsen erhöll denna avfattning enligt beslut av 1920

års riksdag. Tidigare gällde, atf skattskyldig ägde extra besvärsrätt, om

hans deklaration icke blivit följd utan att på visst sätt beskaffad underrättelse

till honom i länen före den 15 juni och i Stockholm före den 1

augusti avlåtits.

Den av 1920 års riksdag ändrade, uti förslaget bibehållna ändringen av

tiden för utsändande av underrättelse om frångången deklaration har bi
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

dragit till att skapa oreda och osäkerhet på ett område, där förut fullt klara

obh tydliga bestämmelser funnos. Tidigare kunde nämligen, då taxeringsnämndens

ordförande med postens kvitto kunde styrka, att han senast den

15 juni till viss skattskyldig avsänt rekommenderad försändelse, ju anses

utan vidare klarlagt, ätt underrättelse Om avvikelse i behörig ordning avsänts.

Så är icke fallet nu. Då underrättelserna avsändas nära inpå den

15 juni, kan man ju med tämlig visshet antaga att de icke kunnat hinna

fram i rätt tid, men det kan knappast i något enda fall med bestämdhet

påstås, att en skattskyldig fått del av underrättelse före viss dag. Icke ens

om underrättelse avsänts mycket tidigt, kan man vara Säker på att den skattskyldige

erhållit densamma, då han till äventyrs kart haka underlåtit att

utlösa densamma å postkontoret.

Belysande för frågan är handläggningen av ett ärende, som förekom vid

sammanträde den 10 januari 1925 med den i 48 § taxeringsförordningen

omförmälda särskilda prövningsnämnden. En skattskyldig hade beträffande

1924 års taxering anfört besvär till den särskilda prövningsnämnden under

påstående bland annat, att han icke erhållit underrättelse därom att

av honom avlämnad deklaration icke följts. Det upplystes, enligt postverkets

kvittensbok, att klaganden den 6 juni 1924 i rekommenderad försändelse

tillställts underrättelse om ifrågavarande avvikelse, vilken försändelse dock

icke av klaganden utlösts. Prövningsnämnden beslöt med två röster mot

en att icke upptaga besvären till prövning, enär klaganden finge anses hava

erhållit föreskriven underrättelse om avvikelsen. Med reservanten instämde

undertecknad landshövding med följande, vid protokollsjusteringen avgivna

Skriftliga motivering:

’Då jag under överläggningen angående lägenhetsägaren Aug. Hjalmar Pet-.

terssons, Sveaborg, besvär, huruvida de skulle tagas upp till prövning eller

icke, fann den mening, som omfattades av kronans ombud och två av prövningsnämndens

ledamöter, icke vara riktig, förklarade jag, att jag önskade,

att min uppfattning skulle antecknas i protokollet och förbehöll jag mig

att efter protokollets justering avlämna mitt skriftliga yttrande.

Uti 4 punkten 50 § av nådiga förordningen om taxeringsmyndigheter

och om taxeringsförfarandet, sådant detta författningsrum för närvarande

lyder, har besvärsrätt tillerkänts den, som mot innehållet i av honom uti

stadgad ordning avlämnad behörig deklaration eller uppgift, varom förmäles

i 16 §, blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning,

men icke erhållit underrättelse, varom i 23 § 2 mom. föreskrives, i Stockholm

före den 1 augusti och annorstädes före den 15 juni.

Emot denna enligt min mening tydliga föreskrift, att den skattskyldige

i verkligheten emottagit den av taxeringsnämnden avsända underrättelsen,

vill kronoombudet och prövningsnäinndens majoritet göra gällande,

att, om taxeringsnämnden inom rätt tid avsänt underrättelsen, det är utan

betydelse, om den skattskyldige i verkligheten emottagit underrättelsen. Den

hänvisning, som förekommer vid ordet underrättelse, varom i 23 § 2 mom.

föreskrives, skulle innebära eu ändring i vad som uttrycket ''erhållit underrättelse’

enligt vanligt språkbruk innebär, så att sistnämnda uttryckssätt

skulle allenast betyda, att till den skattskyldige blivit inom viss tid avsänd

den underrättelse, varom i 23 § 2 mom. förmäles.

Då uti ifrågavarande förordnings ursprungliga lydelse motsvarande bestämmelse,

som fanns i 49 § 1 inom. punkt C innehöll, att besvärsrätt tillerkänts

skattskyldig allenast om underrättelse ’som i 23 § mom. 2 föreskrives’

icke blivit inom viss tid avsänd, synes mig den omständigheten, att

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

den ursprungliga lydelsen, blivit ändrad och andra uttryckssätt använts,

uppenbarligen visa, att icke en formell ändring vidtagits, utan att rätten till

besvärsrätt utvidgats.

Efter prövningsnämndens sammanträde har jag ansett mig böra uti kommittéutlåtanden,

anföranden till statsrådsprotokoll och utskottsbetänkande!!

efterse, huruvida något stöd i dessa funnes att hämta för kronoombudets

och prövningsnämndsmajoritetens tolkning.

Eesultatet av min undersökning har visat, att prövningsnämndens tolkning

uppenbart är oriktig. Jag anser mig allenast behöva hänvisa till

statsrådets och chefens för kungl. finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet

den 18 november 1920 (se kungl. prop. nr 213 år 1921 sid. 34),

i vilket han bland annat yttrar, att i 50 § medgavs extraordinär besvärsrätt,

därest dylik underrättelse icke framkommit även om den avsänts i behörig

tid.’

Målet fullföljdes icke hos kammarrätten och det är icke gott att avgöra,

hurudan utgången där blivit. Det är obestridligt, att klaganden icke fått

del av meddelandet om avvikelsen, men det är lika obestridligt att detta

berott på hans säkerligen avsiktliga underlåtenhet att utkvittera den

rekommenderade försändelsen. Dylik underlåtenhet är för övrigt icke någon

enstaka företeelse. Varje år, då taxeringsnämndernas underrättelser om

avvikelser utgå, bliva stora mängder dylika brev kvarliggande outlösta.

Befallningsliavanden avser för ingen del att onödigt skärpa föreskrifterna

i denna del, men anser det nödvändigt att, så länge bestämmelser om viss

fatalietid för anförande av besvär i skattemål finnes, det också tillses, att

bestämmelserna äro så formulerade, att de kunna utan tveksamhet tillämpas.

Så var förhållandet före 1920 års författningsändring och hemställer därför

befallningsliavanden enträget om återinförande av de ursprungliga klara och

rediga föreskrifterna i denna del.»

Kammarrätten gör följande uttalande:

»I anslutning till vad kammarrätten tidigare i detta utlåtande anfört beträffande

den extraordinära besvärsrätten erinras, att förslaget, jämfört med

50 § i taxeringsförordningen, innebär en skärpning därutinnan, att besvärsrätt

enligt 111 § icke skall vara medgiven i sådana fall, där någon taxerats,

men icke bort taxeras, därför att de skattefria avdragen överstigit den verkliga

inkomsten, ehuru denna varit så hög, att den skolat deklareras. Även

om deklaration ej skett, står det den skattskyldige öppet att klaga enligt 50

§, varigenom i detta fall undgås äventyret av klagorättens förlust vid underlåtenhet

att deklarera. Detsamma inträffar även i andra fall, där deklarationsplikt

förekommer, men inkomsten icke uppgår till beskattningsbart belopp.

Kammarrätten delar de sakkunnigas uppfattning att detta förhållande

från såväl principiell som praktisk synpunkt icke är önskvärt.

Överståthållarämbetet har anmärkt, att formuleringen av 111 § vore väl

obestämd och kunde leda till en utsträckning av besvärsrätten, som icke

avsetts. Orden i 1 mom. första stycket ’i det avseende vid taxeringen antagits’

och i andra stycket ''av det slag vid taxeringen antagits’ kunde tolkas

till förmån för en utsträckning av besvärstiden i fråga om så gott som varje

beslut av taxeringsnämnd.

Även kammarrätten finner paragrafens bestämmelser svävande och detta

ej blott i nyssberörda utan ock i andra avseenden, över huvud taget har

kammarrätten fått intrycket, att en rätt tillämpning av paragrafen skulle

främjas genom återgång i tillämpliga avseenden till de uttryckssätt, som

användas i 50 § taxeringsförordningen.»

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

277

Från kammarrättens uttalande i denna del var en ledamot skiljaktig och

yttrade för sin del följande:

»De sakkunniga uttala i motiveringen å sid. 209: ’Har en person, som

underlåtit att deklarera, blivit med orätt taxerad för inkomst av en förvärvskälla,

som han icke haft, synes detta icke i och för sig böra föranleda till

extraordinär besvärsrätt, tvärtom får han skylla sig själv, om han genom

underlåtenhet att fullgöra sin deklarationsskyldighet går miste om sin talerätt.

’ Ett dylikt betraktelsesätt synes mig icke överensstämma vare sig med

allmänt rättsmedvetande eller med statens och kommunens verkliga flskaliska

intressen. Extraordinär besvärsrätt synes därför böra medgivas skattskyldig

i den mån han taxerats för inkomst av förvärvskälla, av vilken han i

verkligheten icke haft någon taxeringsbar inkomst, eller för förmögenhet

eller näring, för vilka han visar sig icke hava bort upptagas till beskattning.»

Beträffande den principiella grunden för den extraordinära besvärsrätten

vid taxering av inkomst och förmögenhet föreligger i stort sett icke någon

skiljaktighet i uppfattningen mellan de sakkunniga och de myndigheter, som

yttrat sig över deras förslag. Divergenserna synas i regel hänföra sig till

bestämmelsernas avfattning eller vissa detaljfrågor, vartill jag strax skall

återkomma.

Enighet torde råda därom, att extraordinär besvärsrätt bör föreligga i

alla de fall, då den skattskyldige ansett sig icke rimligen hava att räkna med

en taxering av den art, som skett, och därför trott sig sakna anledning eller

icke hunnit att före den ordinarie besvärstidens utgång undersöka, om eller huru

han blivit taxerad. Härunder faller till en början det fall, då skattskyldig, som

fullgjort sin deklarationsplikt, taxerats i strid mot deklarationen, men om avvikelsen

antingen icke alls blivit underrättad eller ock icke underrättats inom

föreskriven tid. Extraordinär besvärsrätt bör även medgivas i sådana fall, då

den skattskyldige icke varit deklarationspliktig å den ort, där taxeringen ägt

rum; han har i sådant fall icke haft anledning antaga att han skulle komma

att taxeras därstädes. Däremot bör i regel dylik besvärsrätt icke föreligga,

då deklarationsförsumlighet ligger den skattskyldige till last. Sistberörda

regel måste dock förbindas med vissa undantag. Dessa undantag grundas

därå, att den försumlige icke bör löpa större risk för sin underlåtenhet än

billigt är. Om beskattningsnämnden i saknad av deklaration, som det ålegat

den skattskyldige att avgiva, misstager sig beträffande den skattskyldiges

förvärvskällor eller beträffande storleken av hans inkomst, har detta misstag

vållats av den skattskyldige, och han bör då stå för följderna av sin försummelse.

Däremot vore det icke billigt, om den skattskyldige skulle nödgas tåla

att bliva beskattad efter beskattningsgrunder, som icke äro å honom tillämpliga,

även om de av beskattningsnämnden antagna faktiska förhållandena

skulle föreligga. Den försumlige har givetvis saknat all anledning räkna

med att beskattningsnämnden skulle taga hans försumlighet till förevändning

för en mot skatteförfattningarna stridande åtgärd, och han bör icke vara

.skyldig finna sig däri.

Hur önskvärt det än vore att kunna avfatta bestämmelserna om den extra
-

Pepartements
chefen.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ordinära besvärsrätten kortfattat och enkelt, torde man dock icke på ifrågavarande

område kunna undgå en viss vidlyftighet. Man riskerar nämligen

eljest att antingen beskära besvärsrätten i sådana fall, där den uppenbarligen

bör förekomma, eller att tillerkänna sådan besvärs rätt i fall, där den lika

uppenbart icke bör föreligga. Beaktas bör även den olikhet, som med avseende

å den principiella skattskyldigheten och den objektiva skatteplikten föreligger

mellan kommunalbeskattningen å ena sidan och den statliga beskattningen

å den andra.

Vad först den kommunala inkomstskatten angår, bör givetvis extraordinär

besvärsrätt föreligga för den, som taxerats till sådan skatt för samma inkomst

å mer än en ort. Dylik besvärsrätt bör vidare tydligen tillkomma den, som

taxerats till kommunal inkomstskatt å ort, där han icke är skyldig erlägga

sådan skatt enligt de principiella, i 56—61 §§ i det riksdagen förelagda

förslaget till kommunalskattelag meddelade reglerna för beskattningsort.

Det sistnämnda torde vinnas genom en sådan bestämmelse som den i förslaget

upptagna eller att extraordinär besvärsrätt tillkommer den, som taxerats

för inkomst eller förmögenhet å ort, där han icke varit pliktig att avgiva

självdeklaration, allmän eller särskild sådan. Däremot synes extraordinär

besvärsrätt icke böra under alla omständigheter tillerkännas den, som för

viss inkomst taxerats till kommunal inkomstskatt å ort, där han väl icke

varit för inkomsten i fråga men däremot för annan inkomst skattskyldig. I

detta fall synes nämligen besvärsrätt böra föreligga, om vederbörande taxerats

för inkomst, för vilken över huvud taget kommunal skattskyldighet för

honom icke jämlikt 53 och 54 §§ i förslaget till kommunalskattelag föreligger,

men eljest vara beroende av om vederbörande fullgjort honom å orten i fråga

åliggande deklarationsplikt. Har det nämligen ålegat personen i fråga att

å ifrågavarande ort avlämna självdeklaration, men han underlåtit detta, bör

extraordinär besvärsrätt icke förekomma under någon annan omständighet,

än som nyss angivits. Har deklarationsplikten fullgjorts, bör den extraordinära

besvärsrätten vara beroende av att vederbörande icke inom viss tid

erhållit föreskriven underrättelse om avvikelse från deklarationen.

Vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bör enligt min

mening extraordinär besvärsrätt föreligga dels för den, som taxerats till

dylik skatt å ort, där han icke enligt 22 § i det riksdagen förelagda

förslaget till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är skattskyldig

till inkomst- och förmögenhetsskatt, dels för den, som taxerats till

inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst, ehuru han enligt de i 6 och 7 §§

av nyssnämnda förslag till förordning meddelade bestämmelserna principiellt

är frikallad från skyldighet att erlägga sådan skatt för all inkomst eller

för vid taxeringen avsett slag av inkomst, eller som taxerats till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt för förmögenhet, ehuru lian enligt 12 §

i meranämnda förslag principiellt är frikallad från skattskyldighet för förmögenhet,

och dels för den, som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

å ort, där han icke varit pliktig att avgiva allmän självdeklaration.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

279

I det sistnämnda fallet åsyftas t. ex. den, som visserligen varit å orten i

fråga principiellt skattskyldig, men på grund av inkomstens ringa storlek

icke varit deklarationspliktig. Den, som underlåtit fullgöra honom åliggande

deklarationsplikt, kan således icke — på sätt enligt gällande taxeringsförordning

är fallet — komma i åtnjutande av extraordinär besvärsrätt enbart av

den anledningen, att beskattningsbart belopp visas icke hava förefunnits.

För den, som vederbörligen fullgjort sin deklarationsplikt, skall extraordinär

besvärsrätt därjämte föreligga, därest deklarationen blivit vid taxeringen

frångången och lian icke erhållit stadgad underrättelse om avvikelsen inom

föreskriven tid.

Här angivna bestämmelser torde i sak överensstämma med de sakkunnigas

förslag. Med den ändrade form, som desamma erhållit i föreliggande förslag,

synas de anmärkningar, som i sådant avseende framställts av överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Jämtlands län och kammarrätten, vara beaktade.

Vad nu sagts om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

gäller i tillämpliga delar även om taxering till kommunal progressivskatt och

till utjämningsskatt, vilket kommit till uttryck i författningstexten genom

bestämmelsen, att klagorätt i extraordinär ordning i angivna fall tillkommer

den, som taxerats »för inkomst eller förmögenhet». Ett särskilt stadgande har

dock ansetts behövligt för det fall, att skattskyldig taxerats i strid mot de

i 2 § förordningen om kommunal progressivskatt eller 3 § förordningen

om utjämningsskatt meddelade stadgandena om principiell skattskyldighet.

Detta har uttryckts på det sätt, att extraordinär besvärsrätt tillerkänts den,

som taxerats till kommunal progressivskatt eller till utjämningsskatt i strid

mot de i förordningarna om nämnda skatter givna stadgandena om frihet

från dylik skatt helt eller i viss omfattning.

Utom i de av taxeringssakkunniga angivna fallen synes extraordinär

besvärsrätt böra förefinnas jämväl om någon eftertaxerats för inkomst eller

förmögenhet, men icke inom viss tid erhållit sådan underrättelse därom,

som föreskrives i 114 § av föreliggande förslag. Enligt rådande praxis

torde dylik klagorätt föreligga oberoende av om den skattskyldige för det år,

som efterbeskattningen avser, fullgjort honom åliggande deklarationsplikt

eller ej; och avser nu föreliggande förslag icke att göra någon ändring i

detta förhållande.

Vidare har den extraordinära besvärsrätt, som enligt de sakkunnigas förslag

skulle tillkomma den, vilkens taxering på grund av felräkning, missskrivning

eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig, i förevarande

förslag, 123 § 4 mom., utsträckts att gälla även för vederbörande

kommun, municipalsamkälle, viigstyrelse och landsting, i den mån sådana

menigheter hava klagorätt över taxeringsnämnds beslut enligt 117 § i förslaget.

Av innehållet i 131 § 2 mom. framgår, att även församling och skoldistrikt

under vissa förutsättningar skola hava samma klagorätt som kommun.

s. 280 Kontrollera mot PDF

Detaljfråga.

280 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Jag övergår slutligen till att behandla den detalj av förevarande spörsmål,

som länsstyrelsen i Örebro län berört i sitt av mig nyss återgivna

yttrande, och vill först erinra om tillkomsten av nu gällande stadgande i

detta avseende.

Genom förordningen den 19 november 1920 (nr 760) om ändring i

vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering infördes i 50 § av samma förordning ett stadgande

av innehåll, att extraordinär besvärsrätt skulle tillkomma »den, som

utan att vara uppgiftspliktig eller, där han varit uppgiftspliktig och i

stadgad ordning avlämnat behörig deklaration eller uppgift, mot innehållet

i deklarationen eller uppgiften blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt

eller bevillning, men icke erhållit underrättelse om taxeringen så

tidigt, att han kunnat anföra besvär över taxeringen i den ordning, varom

i 49 § stadgas». Nämnda stadgande beslöts av 1920 års riksdag på förslag

av andra särskilda utskottet (se dess utlåtande nr 1, sid. 68).

Dessförinnan gällde enligt 49 § 1 mom. taxeringsförordningen, att skattskyldig

ägde föra talan hos kammarrätten före taxeringsårets utgång, om

hans deklaration eller uppgift icke blivit av taxeringsnämnden följd, utan

att föreskriven underrättelse blivit avsänd i Stockholm före den 1 augusti

och annorstädes före den 15 juni.

Innan förordningen den 19 november 1920 utfärdades, hade statskontoret

och kammarrätten den 21 augusti 1920 gemensamt avgivit infordrat utlåtande

över det av riksdagen antagna förslaget till ändringar i taxeringsförordningen.

I anledning av vissa utav ämbetsverken därvid framställda

anmärkningar utarbetades därefter inom finansdepartementet förslag till

ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och 50 § taxeringsförordningen. Detta förslag

remitterades till kammarrätten för yttrande. Kammarrätten, som

avgav utlåtande den 3 mars 1921, framställde därvid vissa anmärkningar

mot det remitterade förslaget, och blevo dessa beaktade, då frågan år 1921

på nytt förelädes riksdagen. En närmare redogörelse för frågans förberedande

behandling torde nu icke erfordras, utan hänvisar jag till Kungl.

Maj:ts proposition till 1921 års riksdag nr 213 sid. 32 ff.

Kammarrättens sistnämnda utlåtande var icke enhälligt. Presidenten

Petersson, med vilken kammarrättsrådet Norrman instämde, ifrågasatte i en

vid utlåtandet fogad reservation, om ej det nuvarande villkoret för skattskyldigs

rätt att klaga i kammarrätten — att han förut klagat hos prövningsnämnden

— borde och kunde eftergivas. De erinrade om att det vid

verkställd undersökning befunnits, att ett betydande antal mål icke upptoges

till prövning av kammarrätten av bland annat den anledningen, att

besvär ej anförts hos prövningsnämnden. De yttrade därefter, bland annat

följande:

»Härtill kommer att i ett stort antal av dessa deserta mål undersökningen

om, huruvida målet är att anse som desert eller skall realiter prövas, vållar

större besvär och mera tidsutdräkt än som skulle åtgå för en direkt saklig

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition Nr 210.

281

prövning av målet. Än mer lärer detta bliva fallet, om, såsom det föreliggande

förslaget innebär, det för besvärsrätten avgörande skall bliva, om

och när underrättelse om avvikelse från deklarationen kommit den skattskyldige

tillhanda (icke såsom nu enligt 49 § om och när dylik underrättelse

avsänts). Det bliver då icke vidare nog med ett företeende av vederbörande

postanstalts bevis om inlämnad rekommenderad försändelse utan

adressatens kvitto å densamma måste fram. Och fråga kan vara, om ens

ett dylikt mottagningsbevis under alla förhållanden kan anses såsom fuligiltigt

bevis för, att underrättelse kommit adressaten tillhanda och om

tiden då så skett. Ofta lära dylika försändelser uttagas genom generellt

bemyndigat bud eller inläggas i postfack eller dylikt, och mellan en sådan

åtgärd och adressatens mottagande av försändelsen ligga många möjligheter.

Med en i detta fall ganska befogad sträng tolkning av bestämmelsen, att

underrättelsen skall hava ''kommit den skattskyldige tillhanda’ eller att han

skall hava ''erhållit'' den, torde konstaterandet av detta faktum i regel bliva

beroende av den skattskyldiges eget erkännande därav — men därmed är i

realiteten gärdet uppgivet.»

Dåvarande chefen för finansdepartementet yttrade i nu förevarande fråga

följande:

»Ganska starka skäl synas tala för att, på sätt presidenten Petersson och

kammarrättsrådet Norrman föreslagit, tillerkänna skattskyldig rätt att alltid

föra talan hos kammarrätten oberoende av huruvida han hos prövningsnämnden

överklagat taxeringsnämndens beslut eller icke, men en dylik

utsträckning av besvärsrätten torde icke böra äga rum utan fullständigare

utredning än som nu kunnat ske. Enligt min åsikt torde man därför böra

för det närvarande inskränka sig till att genomföra de ändringar, som äro

oundgängligen nödvändiga. Såsom samma personer framhållit, torde det i

många fall möta svårighet att visa, att en skattskyldig mottagit underrättelse

om avvikelse från hans deklaration, och i följd härav torde extraordinär

besvärsrätt i många fall komma att åtnjutas av personer, vilka

erhållit dylik underrättelse, ehuru detta icke kan bevisas. Detta torde

knappast kunna undvikas utan att återgå till den gamla bestämmelsen, att

avsändandet av underrättelse skall vara det avgörande. Att nu upphäva

den nya bestämmelsen, som nätt och jämnt hunnit träda i kraft, torde

emellertid icke böra ifrågasättas; först om bestämmelsen, att mottagandet

av underrättelse skall vara avgörande för besvärsrätten, visar sig i praktiken

medföra avsevärda olägenheter, torde förevarande fråga böra upptagas

till förnyad omprövning.»

Kungl. Maj:t föreslog i nyssnämnda proposition riksdagen att antaga

förslag till sådan ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och 50 § taxeringsförordningen,

att den tidpunkt, då föreskriven underrättelse kommit skattskyldig

till hända, blev utav avgörande betydelse för hans klagorätt jämlikt

nämnda stadgandcn. Kungl. Maj:ts förslag blev av riksdagen antaget, och

utfärdades förordning om ändringen den 7 juli 1921 (nr 420).

Nämnda paragrafer hava av anledning, på vilken jag i detta sammanhang

icke behöver närmare ingå, underkastats ändring genom förordning

den 12 maj 1922 (nr 220). Enligt 50 §, sådan den lyder enligt sistnämnda

förordning, tillkommer extraordinär besvärsrätt den, som mot innehållet i

s. 282 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Vid taxering

till 8kogsaccis.

Departements
chefen.

282 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

av honom uti stadgad ordning avlämnad behörig deklaration eller uppgift

blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning, men

icke erhållit underrättelse, varom i 23 § 2 mom. samma förordning föreskrives,

i Stockholm före den 1 augusti och annorstädes före den 15 juni.

På sätt framgår av 121 § i förslaget har jag icke ansett mig böra i fråga

om den ordinära besvärsrätten frångå det nu'' gällande villkoret, att den

skattskyldige skall hava klagat i prövningnämnden. Vad angår den extraordinära

besvärsrätten, då skattskyldig icke erhållit underrättelse om avvikelse

från deklaration, synes den av mig här lämnade redogörelsen för tillkomsten

av nu ifrågavarande stadgande i 50 § taxeringsförordningen otvetydigt visa, att

stadgandet tillkommit trots klart medvetande om att — på sätt föredragande

departementschefen år 1921 uttryckte sig — extraordinär besvärsrätt

i många fall med stöd av samma stadgande skulle komma att åtnjutas

av personer, vilka erhållit föreskriven underrättelse. Det torde vara tydligt,

att sådan extraordinär besvärsrätt, varom här är fråga, tillkommer även

eu sådan skattskyldig, som — på sätt länsstyrelsen i Örebro län relaterat —

avsiktligt underlåtit att utlösa eller avhämta till honom avsänd underrättelse

om gjord avvikelse från hans deklaration. Någon otydlighet i

avseende å stadgandets innebörd kan således knappast anses förefinnas, utan

är det uppenbart, att den extraordinära besvärsrätten till följd av ifrågavarande

bestämmelse kan tänkas komma att — om skattskyldiga mera

allmänt börja så att säga missbruka densamma, vilket, så vitt känt är, icke

hittills varit fallet — få en betydligt mera utsträckt tillämpning än som

strängt taget får anses påkallat eller varit avsett. Men å andra sidan

måste en bestämmelse, enligt vilken den extraordinära besvärsrätten blir

helt beroende av när föreskriven underrättelse avsänts och helt oberoende

av om densamma kommit en lojal skattskyldig till hända, sägas innebära

så stora möjligheter till att många skattskyldiga skola alldeles utan eget

förvållande försitta fatalier, att det i valet mellan dessa båda alternativ

icke synes mig tillrådligt att enbart inför risken, att bestämmelsen kan

få en alltför utsträckt tillämpning, återgå till förut rådande förhållanden.

Taxeringssakkunnigas förslag innehåller i 193 och 200 §§ bestämmelser

om extraordinär besvärsrätt rörande virkestaxering. Motiveringen härtill

återfinnes på sid. 227 i de sakkunnigas betänkande.

Extraordinär besvärsrätt synes mig höra tillkomma den, som taxerats till

skogsaccis i kommun, där han icke varit skyldig avgiva virkesdeklaration,

den, som uti stadgad ordning avlämnat behörig virkesdeklaration men

blivit taxerad mot innehållet i densamma och icke härom erhållit föreskriven

underrättelse inom viss tid, samt den, vilkens taxering till skogsaccis på

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts proposition Nr 210. 283

grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende

blivit felaktig
Rätt

till besvär ay sist angivna anledning bär enligt 123 § 4 möt», i

föreliggande förslag jämväl landskamreraren, vederbörande kommnn, manieipalsamhälle

oeb landsting samt, i den män 117 § stadgar, vederbörande

skogsvårdsstyrelse och överjägmästare. På sätt 131 § 2 mom- i förslaget

utvisar, tillkommer under vissa förutsättningar församling och skoldistrikt

samma besvärsrätt som kommun.

128 §.

Enligt 59 § 2 mom- i gällande taxeringsförordning äger kammarrätten, för

det fall att makar äro var för sig taxerade, där ändring göres i den enes

taxering, även att i den andres taxering vidtaga av ändringen påkallad

rättelse i fråga om frihet från eller lindring i skatt.

Enahanda stadgande upptogs i taxeringssakkunnigas förslag, 139 § jämförd

med 119 § andra stycket.

Den befogenhet, varom här är fråga och vilken för övrigt torde böra tillkomma

icke blott kammarrätten utan även prövningsnämnd och Kungl.

Maj:t, synes mig böra erhålla den omfattning, att myndighet, som gör ändring

i den ena makens taxering, äger vidtaga sådan av ändringen påkallad rättelse

i den andre makens taxering, som innebär tillämpning av de rörande äkta

makars beskattning föreslagna särskilda bestämmelser, vilka innefattas i 52 §

kommunalskattelagen och 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

138 §.

Enligt 59 § 1 mom. gällande taxeringsförordning må inom riksräkenskapsverket

vid granskning av kronoräkenskaperna anmärkning visserligen framställas

beträffande den av vederbörande tjänsteman för skattskyldig uträknade

skatt, mep däremot i avseende å verkställd taxering allenast såvitt

den avser frihet från eller lindring i skatt.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit upphävande av riksräkenskapsverkets

granskningsrätt, i vad den avser taxeringsmyndigheternas åtgärder, och i

141 § av sitt förslag till taxeringsförordning upptagit stadgande härom,

innefattande att granskningsrätten inskränkes till den egentliga skatteuträkningen,

debiteringen. Rörande motiven härtill hänvisar jag till sid. 217 f.

i de sakkunnigas betänkande.

Detta förslag har lämnats utan erinran av kammarrätten (dock med två

reservanter) och i allmänhet även av övriga hörda myndigheter. I fråga

om närmare redogörelse för yttrandena hänvisar jag till mitt anförande till

Departements
chefen.

Itiksräkenskapsverkets

granskning av

taxeringarna.

Taxeringssak
kunniga.

Yttranden.

s. 284 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

284 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

statsrådsprotokollet den 18 februari 1927 vid anmälan av frågan om proposition

till riksdagen (nr 176) angående anslag till riksräkenskapsverket och dess verksamhet

under budgetåret 1927—1928 sid. 16 ff. Jag vill även erinra

därom, att spörsmålet om begränsning av ämbetsverkets skattegranskning

varit föremål för övervägande i samband med frågan om anslag till ämbetsverket

för budgetåret 1926—1927. En kortfattad redogörelse över vad i

ämnet förekommit återfinnes å sid. 18 i proposition nr 176.

Särskilt vill jag bringa i erinran, att 1926 års besparingssakkunniga i utlåtande

den 21 januari 1927 framlagt förslag angående förenklingar och

besparingar i avseende å riksräkenskapsverket, över vilket utlåtande riksräkenskapsverket

den 8 februari 1927 avgivit infordrat utlåtande. Besparingssakkunniga

hava föreslagit, dels att, i enlighet med taxeringssakkunnigas

förslag, riksräkenskapsverkets granskning av taxeringarna skall upphöra

och dels att möjligheterna att överflytta verkets granskning av skatteuträkningen

till länsstyrelserna skola göras till föremål för särskild undersökning.

Riksräkenskapsverket biträder förslaget om inskränkning av taxeringsgranskningen,

men gör därvid, i likhet med två reservanter i kammarrätten, det

förbehållet, att taxeringsmyndigheternas åtgärder, såvitt anginge fastställandet

för bolag av inkomstprocent och skattens grundbelopp, alltfort skulle

åligga verket. I

I den mån denna fråga har avseende å riksräkenskapsverkets medelsbehov

för budgetåret 1927—1928 har jag redan vid anmälan av propositionen nr

176 tillkännagivit min ställning. Jag delar i allt väsentligt den av taxeringssakkunniga

framförda och av kammarrätten jämte vissa andra myndigheter

omfattade meningen i principfrågan. Ett undantag från huvudregeln

anser jag mig böra förorda, nämligen i fråga om uträknande vid taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av skatteprocent och skattens

grundbelopp för bolag. I likhet med riksräkenskapsverket och reservanterna

i kammarrätten finner jag nämligen angeläget, att dessa taxeringsåtgärder

bliva föremål för revision inom verket i samband med granskningen av den

egentliga skatteuträkningen, debiteringen. Detta innebär självfallet icke rätt

för riksräkenskapsverket att kontrollera, huruvida den beskattningsbara inkomsten

är rätt beräknad eller, då ett bolag haft utdelning, för vilken skattskyldighet

icke föreligger, huruvida den behållna inkomsten av utdelningen

beräknats riktigt. Vad riksräkenskapsverket har att granska är, huruvida

fel förelupit vid själva räkneoperationerna. Varder Kungl. Maj:ts förslag i

proposition nr 104 angående förordning om utjämningsskatt av riksdagen

bifallet, böra, enligt min mening, jämväl taxeringsmyndigheternas åtgärder

med avseende å uträkningen av denna skatts grundbelopp granskas av

riksräkenskapsverket. Denna uträkning är nämligen till väsentlig del en

debiteringsangelägenhet, ehuru densamma måst uppdragas åt taxeringsmyndigheterna.

Förslaget att undersöka möjligheterna att överflytta debiterings
-

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

granskningen till länsstyrelserna har på min hemställan redan förklarats

icke för närvarande föranleda Kungl. Maj:ts åtgärd.

I enlighet med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, har förevarande

paragraf avfattats.

139 §.

Denna paragraf har föranletts av de i 72 § kommunalskattelagen och 29 §

förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade stadgandena.

144 §.

Paragrafen innehåller bestämmelse om straff vid underlåtenhet att fullgöra

i vissa paragrafer föreskriven skyldighet att lämna uppgift till ledning

vid annans taxering. I taxeringssakkunnigas förslag återfinnes motsvarande

stadgande i 235 §, där straffsatsen är föreslagen att utgöra böter från och

med 25 till och med 1,000 kronor.

Då utdömandet av ifrågavarande straff bör läggas i länsstyrelsernas och

icke i de allmänna domstolarnas händer, synes mig bötesbeloppet lämpligen

böra — på sätt för övrigt enligt 19 § i 1910 års taxeringsförordning i motsvarande

fall nu gäller — vara ett fixt belopp, tjugufem kronor.

145 §.

Enligt 20 § i gällande taxeringsförordning skall den, som i deklaration straff för

eller annan uppgift eller upplysning, som av honom avgivits till ledning dekoration.

vid taxering, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, vilket är ägnat

att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, dömas att bota,

om det oriktiga meddelandet föranlett, att han icke blivit taxerad eller att

han blivit för lågt taxerad, högst fem gånger det skattebelopp, som genom det

oriktiga förfarandet undandragits, och i annat fall högst fem gånger det

skattebelopp, som skulle hava undandragits, därest det oriktiga meddelandet

blivit vid taxeringen följt.

Taxeringssakkunniga föreslå i 236 § 1 mom. ett stadgande av i sak

samma innehåll.

Ett par yttranden rörande nämnda stadgande hava avgivits. Yttranden.

Magistraten i Göteborg säger sig hava erfarit, att tolkningen av nyss

angivna stadgande i nu gällande taxeringsförordning givit anledning till

tvekan i det fall, att skattskyldig, som mot bättre vetande lämnat oriktigt

meddelande, väl icke blivit taxerad i överensstämmelse med detta, men dock

taxerats lägre än som vederbort. Ordalagen i stadgandet syntes närmast

giva vid handen, att i dylikt fall, i enlighet med det första av de båda

alternativen i stadgandet, den skattskyldige icke skulle ådömas högre bötesstraff

än fem gånger det verkligen undandragna skattebeloppet och sålunda

straffet bliva lägre, än om den skattskyldige oaktat det oriktiga meddelandet

s. 286 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

286 Kungl. Majits proposition Nr 210.

blivit taxerad för sin verkliga inkomst och förmögenhet samt följaktligen

det andra alternativet skolat tillämpas. 1 anledning härav syntes 236 §

1 mom. i de sakkunnigas förslag höra förtydligas.

En taxeringsnämndsordförande i Gotlands län framhåller önskvärdhétert

av att ett visst lagstadgat minimum av böter bleve bestämt för oriktig deklaration

eller annan uppgift.

De i berörda yttranden gjorda erinringarna hava synts mig böra beaktas*

och har i anledning därav i 145 § av föreliggande förslag dels vidtagits det

av magistraten i Göteborg påkallade förtydligandet, dels ock införts ett

bötesminimum av tjugufem kronor.

146 §.

Motsvarande bestämmelser — rörande forum vid åtal enligt taxeringsförordningen

— i taxeringssakkunnigas förslag återfinnas i 237 §. I fråga

om motiveringen hänvisas till sid. 230 i de sakkunnigas betänkande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall åtal enligt vissa angivna paragrafer, då

den deklarations- eller uppgiftsskylcfige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras

vid den allmänna underrätt, vars domvärjo hemortskommunen

tillhör.

Sistnämnda bestämmelse har jag funnit böra kompletteras med stadgande

om forum för det fall, att hemortskommun saknas. Forum har i dylikt

fall lämpligen synts mig böra vara den allmänna underrätt, inom vars domvärjo

den kommun är belägen, varest den taxering vidtagits eller bort vidtagas,

till ledning för vilken deklarations- eller uppgiftsskyldigheten skolat

fullgöras.

147 §.

I fråga om de i 4 mom. andra och tredje styckena angivna maximibeloppen

för vad Kungl. Maj:t skall äga anvisa såsom ersättning för

taxeringsbestyret åberopar jag vad taxeringssakkunniga anfört å sid. 232 i

sitt betänkande.

I 8 mom. angiven traktamentsersättning har i författningsförslaget nedsatts

från nu gällande 19 kronor till 16 kronor för den, som icke är bosatt

å sammanträdesorten, och från 15 kronor till 12 kronor för den, som är

bosatt å nämnda ort. Nuvarande ersättningar, som tillkommo år 1920,

synas mig nämligen med hänsyn till nu rådande förhållanden vara alltför höga.

Härefter uppläser föredragande departementschefen ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till taxeringsförordning och föreslår, att förslaget

mätte i proposition föreläggas riksdagen.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifalla, och skall till riksdagen avlåtas proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:

Elis Lindahl.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

289

Bilaga.

Domänstyrelsens och statistiska centralbyråns utlåtande

den 22 december 1926 angående utfallet av 1922 års allmänna taxering av jord

bruksfastigheter i riket i vad avser värdet av skogsmark och växande skog.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 9 juli 1926 hava domänstyrelsen och statistiska centi

albyrån anbefallts att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdånigt

utlåtande angående utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruksfastigheter

i riket, i vad denna taxering avsåge värdet av skogsmark och

växande skog. Vid remissen voro fogade av den s. k. skatteberedningen utarbetade

sammandrag av 1922 års taxering av jordbruksfastighet innehållande

dels genom summering av taxeringslängderna erhållna uppgifter för varje

landskommun angående jordbruksfastigheternas totala jordbruksvärde,

skogsvärde, tomt- och industrivärde samt totala taxeringsvärden, dels ock

i särskilt konceptexemplar (dessutom) ungefärliga beräkningar över skogsmarkens

värde per hektar för varje landskommun enligt taxeringsresultatet.

Med anledning härav få ämbetsverken — med remissaktens återställande

och med överlämnande av infordrade yttranden av samtliga överjägmästare

och vissa jägmästare ävensom utlåtanden av lantmäteristyrelsen

och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och skogsvårdsstyrelserna,

jämte övriga ärendet berörande handlingar — i underdånighet anföra

följande.

Reglerna för 1922 års allmänna fastighetstaxering äro angivna i två skilda

nådiga förordningar den 7 juli 1921. Den ena, förordningen, om allmän

fastighetstaxering år 1922, innehåller lagtext rörande uppskattningsgrunderna

med anvisningar samt en särskild instruktion för värdesättning å

skogsmark och växande skog. Den andra, förordningen, om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922, innehåller

stadganden rörande taxeringsförfarandet.

Nämnda förordningar innehålla, vad angår värdesättning av skogsmark

och växande skog, i huvudsak följande. Skogsmarken skulle värdesättas

efter arealen till skogsbörd duglig mark och dennas normala avkastningsförmåga.

Växande skog skulle värdesättas med hänsyn till det skick, vari

den befann sig, och den avkastning, som för framtiden därur kunde uttagas

under förutsättning av ett rationellt tillgodogörande.

Funnes å hagmark eller betesmark skog, som kunde inverka å värdesättningen

av egendomens växande skog, borde marken uppskattas såsom

skogsmark, men betesvärdet tilläggas. Ljungmark och annan utmark, som

av ålder låg skoglös, skulle, även om den kunde anses lämpa sig för skogsproduktion,

dock icke behöva upptagas såsom skogsmark, såframt den ej

redan bliviti föremål för skogsodling eller vore avsedd för skogsprodukt^

ändamål. i

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. ISO höft. (Nr 210.)

A. Inledande

del.

I. Bestämmelserna

för 1922

års allmänna

fastighetstaxering.

19

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj ds proposition Nr 210.

De olika faktorer, som inverkade vid värdesättningen av skogsmarken

och växande skogen, är o enligt bestämmelserna följande:

1. arealen av till skogsbörd duglig mark;

2. den normala arliga virkesavkastningen (markens bonitet);

3. värdet i penningar per kubikmeter av den uppskattade normala årliga

virkesavkastningen enligt 1912—1919 års priser;

4. skogstillgången, jämförd med den normala, den s. k. relativa skogstillgången.

I instruktionen finnas införda tre tabeller nämligen: Tabell I, utvisande

markens samt den växande skogens värde per hektar vid olika avkastningsförmåga

och virkespris, tabell II, för bedömande av den normala

skogstillgångens storlek å olika boniteter samt exempel på s. k. kjälptabell,

sammansatt ur nämnda tabeller I och II.

Såsom förberedande åtgärder till taxeringen ålåg det domänstyrelsen att

före den 1 september 1921 upprätta och till länsstyrelsen insända längder,

särskilt för varje kommun, för samtliga kronans och andra allmänna

skogar, upptagande areal, produktiv skogsmark, rotvärde per kubikmeter

å den normala årsavkastningen, medelbonitet för marken, ^relativ skogstillgång

samt uträknat värde å skogsmarken och den växande skogen, såväl

per hektar som å skogen i dess helhet, varvid beräkningarne skulle göras i

enlighet med föreskrifterna i ovannämnda förordningar.,

Länsstyrelsen skulle i den omfattning, som ansåges nödig, samtidigt genom

skogssakkunnig person kommunvis uppgöra dylika längder för sadana

enskilda skogar inom länet, för vilka tillfredsställande hushållningsplaner

funnes tillgängliga eller av ägaren i erforderliga delar tillhandahölles.

Dylik förberedande undersökning genom länsstyrelsens försorg

skulle likväl ske väsentligen endast av enskilda skogar av lämplig typ inom

sådana delar av länen, där allmänna skogar, tjänliga till jämförelse vid

skogstaxeringen, saknades eller förefunnes i otillräcklig omfattning.

I motiven till bestämmelserna hade i anslutning härtill framhållits, dels

att länsstyrelsen beträffande skogar under s. k. inskränkt dispositionsrätt

i lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar ägde, i den omfattning''

som ansåges nödig, från vederbörande jägmästare infordra uppgifter rörande

dylika skogar med nyare hushållningsplaner (avverkningsplaner),

dels att vid utarbetande av längderna i vissa fall någon form av samarbete

med länets skogsvårdsstyrelse vore att förorda, då denna styrelses underlydande

personal ansåges besitta en ganska ingående kännedom om de enskilda

skogarna inom länet.

Länsstyrelsen skulle före den 15 september 1921, därest ^ordregister funnes

upplagt, tillhandahålla ordföranden i beredningsnämnden utdrag ur

detta register beträffande varje till beredningsdistriktet hörande kommun.

Efter kallelse av länsstyrelsen skulle slutligen ledamöter av beredningsoch

fastighetstaxeringsnämnderna m. fl. i länets landsbygd härefter sammanträda

inför länsstyrelsen eller landskamreraren för förberedande överläggningar

rörande tillämpningen av de allmänna grunderna vid fastighetstaxeringen.

Till ledning för värdesättning av skogsmark och växande

skog skulle vid sammanträde upptagas till överläggning samt fastställas

dels hjälptabell, dels ock de speciella anvisningar om taxeringens verkställande,

som kunde finnas erforderliga. Länsstyrelsen ägde ombesörja

att förut omnämnda längder för allmänna och vissa enskilda skogar ävensom

den hjälptabell och de speciella anvisningar, som blivit fastställda vid

sammanträdet, tillhandahölles de beskattningsnämnder, som därav kunde

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 210.

vara i behov. Om nämnden fann anledning ändra de i längden upptagna

värdena, skulle orsaken härtill särskilt angivas. Såväl berednings- som

taxeringsnämnderna ägde efter från länsstyrelsen inhämtat medgivande

tillkalla skogssakkunnig.

Vid taxering av fastighet med växande skog hade nämnden att för varje

sådan fastighet i fastighetslängdens anmärkningskolumn anteckna de vid

värdeberäkningen begagnade sifferbeteckningama för värde per kubikmeter,

medelbonitet och relativ skogstillgång. Före prövningsnämndens sammanträde

skulle landskamreraren (kronoombudet) verkställa noggrann undersökning

av taxeringslängderna m. m. samt därefter hos prövningsnämnd

påyrka erforderliga åtgärder för åstadkommande av en jämn och

likformig fastighetstaxering inom länet. Länsstyrelsen ägde, där så ansågs

erforderligt, kalla i värdering av skog sakkunniga personer att före

och under prövningsnämnds sammanträde infinna sig för upplysningars

meddelande.

För att kunna erhålla en bakgrund, mot vilken vissa uttalanden i ämbetsverkens

efterföljande utlåtande (B. Speciell del) böra betraktas, lämnas

i det följande en inom domänstyrelsen utarbetad kortfattad redogörelse

över vissa skogliga förhållanden i riket.

Den totala arealen skogs- och hagmark inom Norrland, Svealand och

Götaland framgår av efterföljande tabell I. Med skogs- och hagmark avses

härvid den produktiva mark, som kan anses lämplig för skogsbruk.

Häri ingår även sådan hag- och betesmark, som icke ligger under för bete

ordnad skötsel. Dylika hag- och betesmarker äro i regel bevuxna med

glesa, ojämna skogsbestånd, vari björk oftast utgör det mest framträdande

trädslaget.

Tabell I. Ungefärliga arealen skogs- och hagmark i hektar.

Norrland............................ 13,500,000 * 1

Svealand........................... 5,688,000

Götaland............................ 4,833,000

Summa 24,021,000

I det efterföljande användes för ifrågavarande skogs- och hagmark i

regel uttrycket skogsmark.

Med hänsyn till äganderättsförhållanden fördelar sig skogsmarken i riket

procentuellt ungefär så som framgår av efterföljande tabell II.2

Tabell II. Skogsmarkens ungefärliga procentuella fördelning på landsdelar samt

olika slag av ägare.

Egentliga statsskogar ....

Övriga allmänna skogar

Fördelning på landsdelar

Fördelning på olika slag av

Norr-

Svea-

Göta-

Riket

Norr-

Svea-

Göta- [ .... ,

land | Klket

land

land

land

land

land

83

n

6

100

24

7

5 ! 16

66

24

10

100

7

ti

3 [ 6

1 Enligt preliminär uppgift från riksskogstaxeringsnämnden.

’ Nordisk Statistisk Tidskrift 1924; Tor Jonson, Sveriges skogstillgångar.

II. Taxeringsresultatet.

Allmänt

rörande de

skogliga förhållandena.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Fördelning på

landsdelar

Fördelning på olika slag av

ägare

Enskilda skogar tillhörande:

Norr-

lan4

Svea-

land

Göta-

land

Riket

Norr-

land

Svea-

land

Göta-

land

Kiket !

67

27

6

100

35

31

9

29

13

44

43

100

1

9

11

5

| Mindre » .....................

41

25

34

100

33

47

72

44 S

Samtliga skogar

56

24 |

20

100

100

100

100

100

Av tabell II framgår att statens skogar till största delen äro belägna i

Norrland, att bolagsskogarna äro allmännast i Norrland och Svealand

samt att de mindre skogsägarna äro ojämförligt mest representerade i

Götaland, där de innehava över 70 procent av skogsmarksarealen.

Förekomsten av de egentliga statsskogarna i förhållande till samtliga

skogar jämte skogarnas fördelning områdesvis efter annan indelning

framgår, jämlikt den officiella statistiken för år 1920, av efterföljande

sammanställning:

1

Procentuell fördelning eftei

arealen

skogsmarks- (

Område

Statsskogar i

Fördelning på område av

förhållande

till samtliga

skogar

Statsskogar

Samtliga

skogar

52

52

16

30

23

12

7

16

35 i

4

9

37

Hela riket

16

100

100

Icke mindre än 75 procent av skogsmarken inom Norrbottens läns lappmark

utgöres av allmänna skogar. För Norrbottens kustland likasom

Västerbottens läns lappmark är motsvarande siffra omkring 45 procent.

Förhållandena inom huvuddelen av statsskogarna i inre Norrland torde

med hänsyn till skogsmarkens produktionsförmåga och avsättningsbetingelserna

för virket i genomsnitt vara mindre gynnsamma än för de enskildas

skogar. Kronoparkerna äro nämligen ofta belägna å högre partier

å vattendelare eller i avlägset belägna trakter, medan enskildas skogar vid

avvittringen förlagts efter huvudvattendragen och närmare de bebyggda

orterna, vilka huvudsakligen äro att finna i ådalama.

Med hänsyn till olika tillväxtbetingelser, liksom skilda förhållanden i

övrigt för skogsbruket, kan Sverige i skogligt avseende lämpligen indelas

i fyra zoner, nämligen

zon I, omfattande inre Norrland och övre Dalarna,

» II, » Norrlands kustland,

» III, » Bergslagen (mellersta Svealand),

» IV, » södra Sverige (Svealands kustland och Götaland). I

I inre Norrland och övre Dalarna finnas betydande skogsområden med

överårig, jämförelsevis grov skog. Endast omkring 30 procent av barr
-

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

skogskapitalet torde inom denna zon utgöras av utvecklingsbar skog. Sedan

ett 50-tal år äro dessa överåriga skogar föremål för exploatering, varvid

årliga avverkningen inom zonen överskrider den nuvarande tillväxten.

I ådalarna finnas i regel vackra och välslutna tallskogar med en förhållandevis

god årlig tillväxt. Genom särskild lag om utsyning av skog inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker med flera områden (inom

zon I) får, med hänsyn till betydelsen av att inom nämnda områden bevara

skogskapitalet, avverkning å enskildas skogar endast ske i överensstämmelse

med av vederbörande skogstjänstemän eller domänstyrelsen fastställd,

på undersökning av skogen grundad avverkningsplan (hushållningsplanl.

För vissa områden i Norr- och Västerbottens läns fjälltrakter kan anses,

att avsättningsmöjlighet för virkesavkastningen från skogarna för närvarande

saknas. För övriga delar av zon I torde gälla, att å de mera otillgängliga

markerna de hittills utförda huggningarna bedrivits å sådana

delar av skogen, där kostnaderna för avverkning och flottning varit lägre

än medeltalet från hela skogen. De sämre belägna skogarna torde sålunda

ofta uppvisa förhållandevis bättre nettovärden å det virke, som hittills avverkats

än det, som skulle motsvara medelkostnaderna för utdrivning å

hela skogen. o .

Inom huvuddelen av Bergslagen var under en mycket lång tidsperiod

träkolsframställningen den främsta uppgiften för skogshanteringen. Tidigare

än i inre Norrland och Norrlands kustland blev virkesförrådet i

Bergslagens urskogar exploaterat. Samtidigt började emellertid på de

större skogarna utföras skogskulturer i en mera betydande utsträckning.

Inom Bergslagens skogar är därför åldersklassfördelningen någorlunda

normal och tillväxtbetingelserna gynnsammare än i inre Norrland.

Skogarna inom Norrlands kustland kunna sägas till typen representera

en mellanform mellan det inre Norrland och Bergslagen. Markens produktionsförmåga

är i genomsnitt icke oväsentligt större än i inre Norrland.

Inom södra Sverige råder brist på äldre skog, vilken på kort tid exploaterades

under slutet av förra århundradet, men finnas numera, förutom

stora områden med söndertrasade skogsbestånd och s. k. hagmarker av

förut omnämnd typ, stora områden med yngre skog. Betingelserna för

skogsproduktion äro i regel mycket gynnsamma i södra Sverige.

Medan skogsmarksarealen liksom skogsbestånden äro någorlunda kända

för de allmänna skogarna och för betydande delar av bolagens skogar, får

kännedomen härom för huvudparten av de mindre skogsägarnas skogar

(bondeskogarna), vilka representera nära hälften av skogsmarksarealen

(jfr tabell II), anses otillfredsställande.

T följande redogörelse kommer framställningen att inriktas pa dels de

enskilda faktorernas inverkan på taxeringsresultatet, dels taxeringsresultatet

i dess helhet.

I enlighet med i 1921 års taxeringsförordning gällande bestämmelser

skulle fastighetens areal efter nuvarande brukningsförhållanden indelas

i åker, tomt- och trädgårdsmark, ängsmark, odlingsmark, betesmark

(skoglös), produktiv skogsmark, däri inbegripen skogbeväxt hagmark samt

övrig areal» (berg, sjöar och vattendrag), mossar, myrar, kärr ello» annars

till skogsbörd otjänlig mark o. d.).

B. Speciell del.

I. Taxeringsutfallet

med

hänsyn till de

olika faktorer,

som inverka

vid värderingen.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj ris proposition Nr 210.

a) Arealen av

till skogsbörd

duglig mark.

Det ålåg beredningsnämndernas ordförande att före nämndernas sammanträde

granska de skattskyldigas uppgifter, vidtaga åtgärder för felande

uppgifters införskaffande samt att med ledning av tillhandahållna

avskrifter av jordregistret och de skattskyldigas egna uppgifter i fastighetslängden

anteckna fastigheternas areal av olika ägoslag. Vid beredningsnämndernas

sammanträden skulle arealuppgifterna underkastas

fortsatt granskning före den av nämnderna företagna förberedande uppskattningen

av fastigheternas värde.

I de till domänstyrelsen ingivna yttrandena rörande taxeringsutfallet

hava i ett flertal fall framhållits svårigheterna att uppnå tillfredsställande

taxeringsresultat med hänsyn till att arealuppgifterna i många fall varit

mycket bristfälliga. Det har sålunda visat sig att deklaranten saknat

kännedom icke blott om fastighetens skogsmarksareal, utan även över huvud

taget om dennas totala areal samt att rättelse icke heller kunnat göras

av beskattningsnämnderna.

Från Norrbottens län har en jägmästare sålunda lämnat exempel på att

den produktiva marken för tre fastigheter i verkligheten uppgått till

respektive 200, 474 och 544 hektar mot i taxeringen uppskattade 131,664 och

805 hektar. En jägmästare i mellersta Norrland har framhållit att feltaxering

av skogsmarksarealen på 20—30 procent förekommit. I flertalet fall

torde arealen skogsmark härvid beräknats för låg, men förekommo även

enligt uppgift flera exempel på motsatt förhållande.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har i sitt yttrande givit ett belysande

exempel på, hurusom för en kommun »övrig areal» enligt taxeringen uppgått

till cirka 32 procent och för en annan till cirka 2 procent av respektive

kommuns totala areal. I själva verket borde, ansåg skogsvårdsstyrelsen,

»övrig areal» för båda kommunerna varit lika stor eller möjligen något

större för kommunen med 32 procent »övrig areal».

Sedan gammalt har ofta vid avrösningsjordens redovisning åtskillnad

icke gjorts mellan den produktiva skogsmarken och s. k. hagmark eller

betesmark, varmed då icke avses hagmark eller betesmark under för bete

ordnad skötsel. Dylik hag- eller betesmark, vars natur är skogsmark, men

vilken av jordinnehavarna fortfarande ofta betraktas såsom betesmark,

förekommer allmänt i skogsbygderna, särskilt inom södra Sverige. Dessa

marker äro i regel bevuxna med glesa och ojämna bestånd, vari björk oftast

utgör det mest förekommande trädslaget. Sådan hag- eller betesmark

liksom i ungefär samma trakter förekommande ljungmarker, som numera

äro bevuxna med skogsbestånd — låt vara glest och luckigt — torde i stor

utsträckning ha blivit redovisade såsom mindrevärdig »övrig areal» eller

såsom betesmarker, ehuru de rätteligen bort uppskattas såsom skogsmark.

I regel anses att det för de fastigheter, där icke arealförhållandena varit

kända, iakttagits en viss försiktighet vid uppskattningen av den värdefullare

markens storlek.

Lantmäteristyrelsen har i sin förutnämnda skrivelse till domänstyrelsen

framhållit, att befintligheten av arealuppgifter är rätt växlande för de

olika länen. Såsom allmänt omdöme härvid har lantmäteristyrelsen likväl

uttalat, att för flertalet fastigheter tillförlitlig totalareal kunnat erhållas

ur jordregistret, därest uppgifterna använts på rätt sätt. Uppgifterna i

jordregistret om arealens fördelning å olika ägoslag torde däremot icke

utan sakkunnig bearbetning kunna tillmätas så stor betydelse för taxera

gsändamål. Lantmäteristyrelsen anser även, att ekonomiska kartver
-

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

kets såväl äldre som nyare kartor kunna vara till god kontroll, att ingå

större felaktigheter blivit begångna. Dylika kartor finnas emellertid ej

utarbetade för alla län.

Markboniteten skulle beräknas efter markens normala avkastningsförmåga,

utan hänsyn till vad det för stunden befintliga virkesförrådet producerade.

Den normala produktionsförmågan skulle härvid angivas i hela

och halva kubikmeter verklig massa på bark och skulle såsom normal avkastning

anses exempelvis sådan, som i medeltal uppnåddes för sådant

större skogsbruk, där det väl sörjdes för såväl återväxt som! beståndsvård,

och där det funnes ett väl slutet och på behöriga åldrar fördelat virkesförråd.

I stor utsträckning hade beräknats, att genom uppgifter, främst från de

allmänna skogarna, skulle så goda upplysningar kunna erhållas om produktionsförmågan

i allmänhet å en trakt, att samma uppgifter skulle

kunna läggas till grund för produktionsberäkningar för övriga skogar i

orten.

Boniteringen torde få betraktas såsom en av de på taxeringsresultatet

inverkande faktorer, beträffande vilken ett tillförlitligt omdöme om taxeringsutfallet

endast med svårighet låter sig fixera utan att undersökningar

göras på marken. Olika jägmästare och överjägmästare liksom skogsvårdsstyrelser

hava även haft ganska olika uppfattning om resultatet i

förevarande avseende.

Såsom redan framhållits äro i Norrland kronoparkerna med hänsyn till

markbeskaffenheten och läget i regel mindre gynnade än de i enskildas ägo

befintliga skogarna. Under sådana förhållanden borde vid taxeringen

framkommit högre boniteter för de enskildas skogar inom nämnda^ trakter.

Så synes emellertid icke i regel varit fallet utan framhålles atå i flera fall

förhållandet snarare varit det motsatta. För Norrbottens läns kustland

har vederbörande skogsvårdsstyrelse ävensom vederbörande skogsstatstjänstemän

påpekat ett dylikt förhållande. Av skogsvårdsstyrelsens uppgifter

synes möjligen den slutsatsen kunna dragas, att inom kommuner i

nämnda länsdel, där såväl enskilda som allmänna skogar förekommit, boniteten

för bondeskogarna uppgivits till cirka l.o mot cirka 1.4 för statens skogar.

Länsjägmästaren har som sin mening uttalat, att boniteten för de enskildas

skogar snarare skulle vara högre än för statens och under alla förhållanden

icke, såsom nu vore fallet, tvärtom.

Förutsättningen för bonitetens fastställande har, som nämnts, till väsentlig

del varit jämförelse med för ortens förhållanden representativa skogar

under ordnad hushållning. Då härvid bristen på jämförelsematerial gjort

sig gällande, särskilt inom Götaland, får antagas, att taxeringsutfallet med

hänsyn till boniteten även blivit ojämnt inom nämnda landsdel.

Om den till boniteten svagare skogsmarken jämföres med den bättre

skogsmarken i riket, måste rent principiellt en anledning till ojämnhet i

taxeringen ligga däri, att även för dessa svagare marker endast förelegat

möjlighet att angiva boniteten i hela och halva kubikmetrar. Det bör nämligen

uppmärksammas, att för de lägre boniteterna utjämningen, procentuellt

räknat, medför betydligt större avvikelser från de faktiska förhållandena

än för de bättre.

b) Den normala

årliga

virkesavkastningen.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

c) Värdet i Den normala virkesavkastningens värde i penningar skulle enligt instruk
■

en beräknas efter virkes nettovärde per kubikmeter a rot enligt de

skattade nor- 1J1 1S> som under åren 1912 1919 i genomsnitt varit å orten gällande för likmaia

årliga nande sortiment. Rotvärdet skulle beräknas i hela kronor,

virkesavkast- I de fall då avverkningen under de gångna åren motsvarat den normala

"mT—lqof yirkesavkastningen till sammansättning och kvantitet, förelåg icke svårigårs

priser. „ beräkna. ifrågavarande rotvärde. I annat fall måste särskilda be
räkningar

verkställas. Vid dessa beräkningar krävdes sålunda ställningstagande

till ett flertal faktorer. Nödig hänsyn torde ej alltid hava tagits

till dessa.

Så t. ex. sker uppmätning av sågtimmer i regel efter s. k. toppmätt inom

bark. Med stöd av denna mätning skall timrets kubikmassa vid beräkningav

rotvärdet sedan omföras till kubikmeter fast (verkligt mått) mått på

bark. Ofta torde vid dessa omräkningar felaktiga beräkningar förekommit.

Genom den i februari år 1923 av särskilda sakkunniga för utredning

om anordnande av skogsavverkningsstatistik m. m. framlagda offentliga

utredningen angående vid virkesmätning erforderliga relationstal (statens

offentliga utredningar 1923:57) har emellertid numera framlagts siffror,

som vid en kommande fastighetstaxering i här föreliggande fall kunna tjäna

till god ledning.

Det är vidare icke uteslutet att för vissa områden i inre Norrland och

övre Dalarna rotvärdet för vissa skogar beräknats utan tillräckligt hänsynstagande

till att de avverkningar, som skett under åren 1912—1919, uttagits

från bättre belägna delar av skogen. För vissa av statens skogar

synes åtminstone detta lett till för höga rotvärden. För många trakter

hava avsättningsförhållandena för olika skogar ej ägnats nödig uppmärksamhet.

Sålunda uppgiva t. ex. vissa jägmästare att för stora"kommuner

med betydande olikheter i avsättningsförhållanden för skogarna endast ett

gemensamt rotvärde blivit åsatt.

Såsom andra exempel på godtycklighet vid beräknande av rotvärdena

må följande anföras. Rotvärdena i Gällivare och Jokkmokks socknar i

Norrbottens län variera enligt uppgift mellan 3—5, respektive 2—3 kronor

per kubikmeter. Någon anledning härtill anses icke förefinnas enligt vederbörande

taxators mening utan borde snarare rotvärdena för de båda kommunerna

vara tvärtom.

Oftast torde det vara svårigheten för nämnderna att hålla i sär begreppen

rotvärde och relativ skogstillgång, som påverkat det förra. Enligt

instruktionen skall skogens nuvarande tillstånd nämligen ej påverka dess

rotvärde utan endast växande skogens totala värde genom storleken av

siffran för den relativa skogstillgången. Det är av betydelse att detta iakttages,

därför att rotvärdet enbart påverkar skogsmarksvärdet och relativa

skogstillgången därjämte virkesvärdet. Som exempel kan hänvisas till ett

fall från Värmland, där ett rotvärde av 7 kronor åsatts »uthuggen» skog.

belägen omedelbart intill avsättningsort, medan sparad skog, belägen 16

kilometer från samma avsättningsort och 8 kilometer från i avsättningshänseende

sämre ort, åsatts rotvärdet 10 kronor. Från flera andra håll

hava uttalanden gjorts, som tyda på att en dylik missuppfattning där varit

ganska allmän.

I ett annat fall uppgives av vederbörande jägmästare, att för enligt dennes

mening likvärdiga skogar inom Linneryds och Nöbbeleds socknar av

Kronobergs län rotvärdena varierat enligt följande:

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

297

Ungefärligt rotvärde per m3f för

allmänna enskilda

skogar skogar

Linneryd ........................................................ 10 8

Nöbbeleds ........................................................ 10 5

I ett taxeringsdistrikt i Västmanland med goda avsättningsförliållanden

hade rotvärdet för de allmänna skogarna deklarerats till i genomsnitt över

7 kronor. Då taxeringsnämnden beräknade rotvärdet för flertalet enskilda

fastigheter till 4 å 5 kronor och detta förhållande påpekades, löstes

frågan så att även taxeringsvärdet för de allmänna skogarna nedsattes i

nivå med enskildas taxeringsvärden, ett tillvägagångssätt som förorsakade

en betydande ojämnhet i resultatet vid jämförelse emellan olika taxeringsnämnder.

Det bör även här och i starkare grad, än vad som gällde för boniteten,

uppmärksammas, att för skogar med ogynnsamma avsättningsförhållanden

utjämningen till hela kronor procentuellt räknat kommer att medföra

betydligt större avvikelser från de faktiska förhållandena än för de bättre

belägna skogarna. Sålunda utgör vid sänkning av rotvärdet till en krona

maximifelet å taxeringsvärdet 50 procent, medan vid sänkning till rotvärdet

5 respektive 20 kronor motsvarande fel blir endast 10 respektive 2.5

procent.

Den växande skogen skulle värdesättas med hänsyn till det skick, vari

den faktiskt befunne sig och den avkastning, som därur kunde uttagas under

förutsättning av ett rationellt riktigt tillgodogörande. Avgörande för

uppskattningen av den relativa skogstillgången var sålunda icke blott den

virkesmassa, som funnes å skogen, utan även den avkastning denna kunde

giva med hänsyn till virkesförrådets fördelning på övervägande gammal

eller övervägande ung skog.

För bedömningen av relativa skogstillgången gäller i tillämpliga delar,

vad som ovan anförts beträffande rotvärdet (jfr avd. c 2 stycket, sidan 12).

Det är sålunda ett flertal faktorer, som påverka densamma, rörande vilka

anvisningar lämnats i såväl instruktionen som motiven till lagtexten. Av

de ingivna yttrandena synes framgå, att i flera fall nödig hänsyn icke tagits

till dessa olika faktorer och torde härvid relativa skogstillgången ej

sällan hava beräknats med hänsyn till vad beskattningsnämnden ansåg att

taxeringsvärdet borde bliva.

Som exempel må endast anföras ett fall från övre Norrland, där vederbörande

skattenämnd beräknat relativa skogstillgången för en skog till

0.4, då den, enligt jägmästarens uppgift, torde hava uppgått till omkring

1.4. Det förefaller också, som om relativa skogstillgången vore väsentligt

underskattad särskilt för mindre skogsägares fastigheter inom vissa taxeringsdistrikt

i Norrbottens län.

I detta sammanhang få ämbetsverken erinra om den slutsats, vartill

skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län kommit, nämligen att för länet den

vid taxeringen åsätta relativa skogstillgången i genomsnitt blivit måhända

25 procent för låg. Denna uppfattning har erhållits vid jämförelse med

rikstaxeringens resultat.

Av det föregående torde framgå, att i vissa fall betydande ojämnheter i

taxeringsresultatet kunnat konstateras, om de särskilda på värderingen in
-

d) Skogstillgången,

jämförd

med den

normala, den

s. k. relativa

skogstillgången.

II. Allmänt

rörande faxe•

rinysutfallet.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

verkande faktorerna tagas var för sig. Det är uppenbart att dessa faktorer,

sammanförda, stundom kunnat minska ojämnheten, så att totala

taxeringsvärdena inbördes blivit någorlunda jämna, varmed icke sagts att

taxeringsresultatet därför får anses tillfredsställande.

Ämbetsverken äro i tillfälle att i detta sammanhang anföra några exempel

rörande totalresultatet av taxeringen, där denna uppenbarligen måste

anses otillfredsställande.

I tabell III har utarbetats en på det av skatteberedningen överlämnade

materialet byggd sammanställning över ungefärliga taxeringsvärdet per

hektar skogsmark kommunvis och med (ovägda) medeltal för varje län.

Ehuru det måste med skärpa framhållas att de angivna medeltalens värde

reduceras genom deras egenskap av avvägda medeltal, torde likväl tabellen

i någon mån kunna giva viss ledning för bedömande av taxeringsutfallet

för de större områden, som kommunerna och länen representera, i den mån

utfallet är beroende av de faktorer, som inverka på markvärdet per hektar,

d. v. s. boniteten och rotvärdet. Vad som härvid förtjänar uppmärksammas

är skillnaden i skogsmarkens värde per hektar mellan å ena sidan

Östergötlands, å andra sidan övriga län:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell III. Kommunerna i riket fördelade efter värdet av skogsmarken per hektar, enligt 1922 års fastighetstaxering.

Taxeringsvärde

per hektar,

kronor

Stockholms

län

Uppsala län

Söderman-

lands län

Östergötlands

län

Jönköpings

län

Kronobergs

län

Kalmar län

Gotlands län

Blekinge län

Kristianstads

län

Malmöhns

län

Hallands län

Göteborgs o.

Bohus län

j Älvsborgs

län

Skaraborgs

län

Värmlands

län

; Örebro län

Västmanlands

län

! Kopparbergs

län

Gävleborgs

län

j Västernorr-

lands län

i Jämtlands

län

Västerbottens

län

Norrbottens

län

i Hela riket

200—

2

2

190—199

1

1

180—189

3

3

170—179

5

5

160—169

2

2

150—159

4

4

140-149

-

6

6

130—139

2

6

8

120—129

1

i

2

11

13

110—119

—

—

—

—

—

1

5

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

8

100-109

—

3

—

—

—

—

—

3

11

—

—

1

—

_

—

_

—

—

—

—

—

—

18

95—99

1

2

3

90-94

—

_

—

2

—

—

—

—

—

3

12

i

18i

85—89

—

1

—

7

—

—

—

—

—

4

4

—

—

—

—

_

—

_

—

—

—

—

—

_

16

80—84

_

—

4

—

—

—

—

—

3

4

i

12

75-79

—

—

—

7

2

—

1

—

—

9

7

i

27

70—74

—

—

—

8

2

i

2

—

—

2

6

2

2

1

3

29

65—69

—

—

—

13

—

i

i

—

i

8

6

i

1

1

7

1

41

60—64

o

—

—

9

6

4

4

—

i

12

2

2

2

8

n

66

55—59

6

1

1

14

10

10

7

—

4

22

5

5

7

10

14

6

ii

—

—

—

—

—

—

—

133

50—54

10

9

2

19

22

20

ii

--

6

19

6

7

14

29

35

19

8

—

1

—

—

—

—

—

237

45—49

17

14

16

17

35

24

19

1

4

18

2

12

16

27

59

26

14

12

3

—

—

—

—

—

336

40-44

18

29

31

18

25

10

11

4

8

6

3

6

7

41

40

18

9

13

1

1

—

i

—

—

300

35—39

25

16

22

10

13

9

13

11

6

3

1

16

16

44

36

9

9

23

9

3

—

i

—

—

295

30—34

13

10

17

8

8

2

lf.

22

2

f)

—

21

4

3?

28

5

7

10

14

17

13

5

—

—

257

25—29

7

5

—

—

2

2

—

14

—

1

—

3

2

12

1

2

—

7

8

17

17

12

—

—

112

20—24

3

—

—

—

—

i

—

32

1

1

—

—

—

9

3

—

—

—

5

8

20

13

1

—

97

15—19

2

—

—

—

—

—

—

7

—

—

—

1

—

1

1

—

—

—

4

1

12

n

3

—

49

10-14

-

1

1

2

—

1

6

21

9

41

5-9

4

2

11

17

—4

3

3

E] angivet

2

—

—

5

—

—

17

—

2! 2C

119

7

15

1

20

1

—

—

—

—

—

—

—

1

210

Summa

108

85

89

145

126

84

101

92

35

143

235

86

86

218

259

87

58

65

47

47

63

59

27

24

2,369

I-unsmedellal,

kronor.........

41

41

40

58

48

49

46

30

45

62

105

43

46

40

45

46

45

38

31

29

24

21

13

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. • 299

s. 300 Kontrollera mot PDF

300 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Östergötlands ........................................................ 58 kronor

Kalmar................................................................... 46 »

Blekinge ................................................................ 45 »

Hallands ................................................................ 43 »

Älvsborgs................................................................ 40 »

Skaraborgs ............................................................ 45 »

Det synes föga troligt, att bonitet och avsättningsförhållanden skulle

kunna vara orsaken till, att markvärdet för Östergötlands län är så mycket

högre än för de övriga länen.

Efterföljande tabell IV visar en jämförelse emellan virkesförrådets rotvärde

per hektar enligt 1922 års fastighetstaxering för kronoparker och

vissa enskildas skogar inom Pajala och Junosuando kommuner i Norrbottens

län.

Tabell IV. Jämförelse mellan taxeringsvärden i Pajala och Junosuando kommuner

i Norrbottens län.

Pajala:

Kronoparker.............

Enskilda..................

Junosuando:

Kronoparker.............

Enskilda...................

Yirkesförråd

Värde i

i kubikmeter

kronor per

per hektar

kubikmeter

54

0.84

40

0.18

53

0.30

30

0.17

Siffrorna i tabellen grunda sig på material från Pajala samtliga kronoparker

med 94,640 och enskilda skogar med 6,245 hektar skogsmark samt i

Junosuando från 14,356 hektar kronoparker och 9,705 hektar skogsmark

från enskilda skogar, vilka av vederbörande jägmästare utvalts såsom representativa

för de enskildes fastigheter inom lappmarken i dessa trakter.

Virkeskapitalets sammansättning anses göra en jämförelse befogad. Fastigheternas

läge ävensom boniteten uppgives vara i genomsnitt gynnsammare

för de enskilda skogarnas del än för kronoparkernas.

Vederbörande jägmästare har ansett, att taxeringsvärdena för kronans

fastigheter i och för sig äro riktiga och att orsaken till att taxeringsvärdena

för de enskildas fastigheter blivit så låga, framförallt berodde på en

viss obenägenhet hos vederbörande lokala skattemyndigheter att alltför

mycket frångå tidigare låga taxeringsvärden. Samma orsak torde som

ovan nämnts hava påverkat skattenämnderna i större eller mindre grad,

icke blott för vissa större kommuner i inre Norrland utan även för andra

trakter av riket.

Efterföljande tabell V lämnar en jämförelse mellan taxeringsvärdet i

kronor per hektar skogsmark tillhörande kronan samt större och mindre

enskilda jordägare inom Älvsby kommun, av Norrbottens län, lydande under

den s. k. lappmarkslagen.

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 301

Tabell V. Jämförelse mellan taxeringsvärden inom Älvsby kommun i Norrbottens

län.

i 1

Grupp

..

Skogsmark

Skogsvärde |

i hektar

per hektar |

i

Kronan...............................................................

78,673

44.80

ii

Större enskilda jordägare ....................................

5,135

37.20

III

Mindre enskilda jordägare ....................................

8,936

26.00

Vederbörande jägmästare anse, att för i tabellen upptagna skogar förhållandena

äro i stort sett likartade, ehuru avsättningsförhållandena för

kronans skogar finge anses något sämre än för övriga skogar. Den stora,

särskilt mellan kronans och de mindre enskilda jordägarna framträdande

skillnaden i skogsvärde per hektar, synes under sådana förhållanden tyda

på stor ojämnhet i taxeringsresultaten.

Efterföljande tabell VI ger ungefärliga taxeringsvärdena per hektar för

skogsmark och växande skog enligt 1922 års fastighetstaxering för samtliga

jordbruksfastigheter inom Fredrika kommun, belägen inom Västerbottens

läns lappmark. I tabellen har därvid för gruppen »övriga jordägare» endast

kunnat göras en ungefärlig beräkning av skogsmarkens värde.

Tabell VI. Jämförelse mellan taxeringsvärden inom Fredrika kommun i Västerbottens

län.

—

Skogsmark

i hektar

Ungefärligt taxeringsvärde

i kronor per

Grupp

Ägare

hektar för

skogsmark

skog

summa

i

Domänfonden (och kyrkofonden)

43,881

16

57

38

73

ii

Övriga jordägare .....................

36,166

7

45

Tabellen visar en betydande ojämnhet i taxeringen. Någon orsak till

skillnad i skögsmarksvärde mellan domänfondens och övriga skogar föreligger

enligt jägmästarens och överjägmästarens uttalanden ej. Skillnaden

i skogsvärdet per hektar motsvarar, enligt samma uttalanden, icke heller

förhållandena i verkligheten, utan torde de enskildas skogar hava blivit

betydligt för lågt taxerade.

I bland annat Stensele kommun inom Västerbottens läns lappmark, där

staten äger en betydande del av samtliga skogsfastigheter, sänktes, enligt

vederbörande jägmästares uppgift, det av beskattningsnämnden beräknade

taxeringsvärdet för de enskildas skogar sedermera av nämnden själv med

genomgående 10 procent, under det taxeringsvärdet för statens skogar bibehölls

oförändrat.

En beredningsnämnd i övre Norrland vidtog den anmärkningsvärda åtgärden

att avsevärt reducera flere deklaranters egna uppgifter rörande

storleken av produktiva skogsmarken. Inom förevarande taxeringsdistrikt

äger staten betydande skogstillgångar. Ändring av detta slag avsåg

emellertid enbart enskildas fastigheter. Ämbetsverken hava icke kunnat

bedöma, huruvida de av deklaranterna uppgivna arealerna varit felaktiga.

Enligt uppgift från vederbörande jägmästare skulle så knappast

varit fallet, då motivet till nämndens ändring, som nämnden dock ej an
-

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

givit å deklarationerna endast skulle liava varit att den fann att taxeringsvärdena

i annat fall blivit avsevärt förhöjda i jämförelse med tidigare

taxeringsvärden. Statens skogar anses i och för sig icke för högt taxerade

inom distriktet, men blir genom nämndens åtgärder förhållandena för

dessa och även vissa andra jordägare hithörande skogar helt förändrade.

Förfaringssättet innebär ju för övrigt ett fullständigt åsidosättande av de

anbefallda beskattningsgrunderna. Om nämndens beräkning av rotvärde

och relativ skogstillgång är riktig, innebär den företagna förändringen,

att för vissa enskildas fastigheter skogsmark och växande skog, motsvarande

ett taxeringsvärde av ytterligare cirka 550,000 kronor rätteligen bort

beskattas. Jordbruksfastigheternas totala taxeringsvärde uppgår för närvarande

till 8 miljoner kronor, varav på statens fastigheter faller cirka 5

miljoner kronor.

Från flera jägmästare liksom över jägmästare har framhållits, att inom

lappmarkerna nämnderna stundom icke tagit hänsyn till de fastställda avverkningsplanerna

för där belägna hemman, för vilka jägmästare kunnat

lämna tillfredsställande uppgifter rörande areal och virkesförråd m. m.

Inom särskilt ett län i Götaland synas väsentliga ojämnheter förorsakats

på grund av att nämnderna i flera fall på ett godtyckligt sätt fastställde

rotvärdena och den relativa skogstillgången.

Inom ett flertal andra sydsvenska län uppgives i föreliggande yttranden

att taxeringen för många fall utmärkts av rätt stor osäkerhet, varför man

ofta rättade sig efter de tidigare taxeringsvärdena. I synnerhet där de på

taxeringsresultatet inverkande faktorerna voro okända, torde man härvid

gått fram med en försiktighet, som lett till för låga taxeringsvärden.

I det av skatteberedningen upprättade sammandrag av för taxeringen

av jordbruksfastighet år 1922 i rikets landskommuner upptages skogsvärdet

i Jönköpings län till 57,102,920 kronor och samma värde i Kronobergs

län till 58,675,840 kronor. Vid den år 1923 verkställda s. k. riksskogstaxeringen

av bland annat dessa båda län, visade sig Jönköpings län äga en

sammanlagd kubikmassa inom bark av 36,930,000 kubikmeter, medan motsvarande

siffra för Kronobergs län blev 27,540,000. I taxeringen äro då

medtagna alla trädslag med till minsta dimension vid brösthöjd. Sammanställas

dessa kubikmassor med ovan angivna skogsvärden visar sig,

att vid fastighetstaxeringen medelvärdet per kubikmeter i de båda länen

blir 1.55, respektive 2.13 kronor.

För att närmare belysa dessa värden kunna efterföljande sammanställningar

av riksskogstaxeringens resultat vara av intresse.

Tabell VII. Kubikmassan inom bark procentuellt lördelad å trädslag lör Jönköpings

och Kronobergs län.

1

Tall

Gran

Tall och

Björk och

Län

gran

Övriga

%

°/o

%

%

Jönköpings......................................

42.8

37.0

79.8

20.2

Kronobergs.......................................

39.6

38.2

77.8

22.2

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

303

Tabell Vill. Kubikmassa inom bark av gran och tall procentuellt fördelad på

olika dimensionsklasser för Jönköpings och Kronobergs län.

L ä n

Trädslag

Diameter i cm. vid brösthöjd

0

1

CD

eg

10—14.9

15 +

20 +

Jönköpings .....................

Tall

5.4

11.0

83.6

63.7

Gran

10.3 !

18.8 1

71.2 1

46.9

; Kronobergs.....................

Tall

8.3

13.4

78.4

56.3

Gran

11.5

18.3 i

70.3

46.8

Såsom framgår av tabellerna kan icke virkesförrådets fördelning på

olika trädslag inom de båda länen giva förklaringen till den betydande

skillnaden i taxeringsvärdet per kubikmeter. Virkesförrådets fördelning

i dimensionsklasser enligt tabellerna skulle snarare motivera ett något

högre rotvärde per kubikmeter i Jönköpings än i Kronobergs län, då inom

förstnämnda länet större del av kubikmassan utgöres av grövre virke. Avsättningsförhållandena

i de båda länen kunna även förmodas vara i genomsnitt

likvärdiga eller för den tidsperiod, som lagts till grund för beräkningen

av rotvärdet, möjligen något bättre inom Jönköpings län med hänsyn

till den där större förekomsten av virkesförbrukande industrier.

Det förtjänar även nämnas att en sammanställning av de godhetsgrader,

som vid riksskogstaxeringen åsattes skogsmarken i båda länen, visar att

den normala årliga produktionsförmågan per hektar vid bästa utnyttjande

av marken beräknas vara för Jönköpings län 3.73 och för Kronobergs län

3.2S kubikmeter. Då avsättningsförhållandena för Jönköpings län icke anses

vara sämre än inom Kronobergs län borde således skogsmarkens taxeringsvärde

per hektar vara högre i Jönköpings län, än i Kronobergs län.

De visserligen osäkra siffror rörande länsmedeltal för taxerade skogsmarksvärden

per hektar, som återgivas i tabell I, utvisa i motsats härtill

ett markvärde i det förstnämnda länet av i genomsnitt 48 kronor mot ett

motsvarande värde av 49 kronor i det sistnämnda.

Det är alltså tydligt att i jämförelse med Kronobergs län blev Jönköpings

län undertaxerat med högst betydande belopp.

Emot de här anförda exemplen rörande fall, då taxeringsresultatet måste

anses otillfredsställande, har i yttranden framförts exempel även på motsatt

förhållande. I några fall synas härvid uppgifterna vara ganska enstämmiga,

att taxeringen för ett helt län finge anses hava blivit tillfredsställande.

Det är emellertid endast undantagsvis, ett sådant omdöme kunnat

generaliseras för ett större område. I regel är det endast enstaka taxeringsdistrikt

för vilka det uttalats att taxeringsutfallet blivit tillfredsställande.

Uttalanden härom finnas emellertid från vitt skilda orter i riket,

representerande resultat från trakter med i skogligt avseende de mest olikartade

förhållanden.

Orsaken till mindre tillfredsställande resultat synes ofta ha varit ovana

vid de helt nya uppskattningsgr un derna och kanske därav beroende obenägenhet

att alltför mycket i taxeringen frångå tidigare gällande taxeringsvärden.

Det är, under sådana förhållanden påtagligt, att eu förbättring

skulle nås, om vid taxeringsarbetet skoglig sakkunskap i större utsträckning

än hittills varit fallet kunde ställas beskattningsmyndigheterna till

förfogande. Detta senare har även i flertalet ingivna yttranden framhåU

s. 304 Kontrollera mot PDF

304 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

lits såsom ett önskemål vid kommande taxering, ett önskemål, som måste

anses lullt befogat.

I detta sammanhang torde speciellt böra betonas betydelsen av de förberedande

åtgärder för taxeringen, som ålåg länsstyrelsen samt kronoombudens

granskmngsarbete. Vid det sammanträde mellan ordförandena i berednings-

och fastighetstaxeringsnämnderna å länets landsbygd m. fl.,

varom förut är nämnt, skulle länsstyrelsen lämna en sammanfattande redogöielse

för de genomsnittliga värden per kubikmeter, som funnes upptagna

i de genom domänstyrelsen och länsstyrelsen uppgjorda längderna över allmänna

och enskilda skogar inom länet samt framlägga förslag till hjälpta

hell, som ansågs böra komma till användning inom länet. Härjämte ålåge

det länsstyrelsen att lämna de mera speciella anvisningar om taxeringens

verkställande, som kunde finnas erforderliga för eu riktig tillämpning av

de föreskrivna taxeringsgrunderna såsom om virkesprisens beräkning med

hänsyn till olika utdrivningsförhållanden, olika flottnings- eller andra

transportkostnader m. m. dylikt.

Då länsstyrelserna inom de skilda länen, ävensom de av dem tillkallade

sakkunniga i vissa fall synes hava fattat sina uppgifter något olika, må

några exempel härå anföras.

En länsstyrelse hade sålunda icke ansett erforderligt att låta utarbeta

någon särskild hjälptabell, då de i instruktionen för värdesättning av

skogsmark och växande skog intagna tabellerna ansågos tillräckliga för

alla i länet förekommande fall. Ej heller ansågos några särskilda anvisningar

erforderliga utöver dem, som funnos angivna i ovan nämnda instruktion.

I angränsande län voro till jämförelse härmed utarbetade förslag till enhetliga

grunder för 1922 års fastighetstaxering i länet, som fastställdes vid

sammanträdet, enligt vilka jämförelsevis bindande anvisningar voro utfärdade

för värderingen av skogsmarken och växande skogen.

Protokollet från sammanträdet inför landskamreraren hos en annan

länsstyrelse synes giva vid handen att stora förutsättningar förefunnits

för att taxeringsutfallet skulle bliva ojämnt såväl vid en jämförelse emellan

vissa olika slag av skogsfastigheter inom länet, som över huvud taget

vid en jämförelse av taxeringsresultatet från detta län, jämförd med andra

län. I verkligheten blev så även förhållandet.

Sammanslagsvis få ämbetsverken anföra:

Att framlägga på exakta sifferuppgifter byggda slutsatser rörande utfallet

av 1922 års fastighetstaxering i vad den avser värdet av skogsmark

och växande skog har icke låtit sig göra, då tillfredsställande kontrollmöjligheter

icke stått till buds beträffande flera av de faktorer på vilka taxeringen

bygger.

I fråga om dessa olika faktorer förtjäna följande ur det sammanförda

materialet antecknade, till nackdel för ett gott taxeringsresultat verkande

omständigheter att uppmärksammas.

a) Arealen av till skogsbörd duglig mark blev icke alltid tillfredsställande

uppskattad på grund av bland annat otillfredsställande kännedom

om densamma, benägenhet att underskatta arealen och därvid redovisa den

såsom mindervärdig »övrig areal», samt rörande arealredovisningar icke

fullt tillfredsställande stämmelser.

b) Den normala årliga virkesavkastningen får anses hava blivit relativt

ojämnt bedömd i flera fall, särskilt för bondehemmanens skogar. T vissa

trakter såsom t. ex. övre Norrland underskattades sannolikt boniteten här
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

vid ganska allmänt om jämförelse göres med statens skogar. För de sydligare

delarna av landet torde de felaktigheter, som uppkommit vid boniteringen,

mest varit förorsakad av för stor schablonmässighet vid bonitetens

beräknande och för ringa kännedom om densammas storlek, då tillfredsställande

jämförelsematerial saknades.

c) Värdet i penningar av\ den uppskattade normala årliga virkesavkastningen.

De största felaktigheterna vid rotvärdets bedömande torde härflutit

ur det förhållandet att hänsyn tagits till det faktiska, förhandenvarande

skogstillståndet i stället för som avsett var till ett normaltillstånd

samt att väl stor schablonmässighet tillämpats vid rotvärdets beräknande,

varvid speciellt tillräcklig hänsyn till inom orten föreliggande olika avsättningsförliållanden

ej tagits. För skogar med ogynnsamma avsättningsförhållanden

har dessutom utjämningen till hela kronor medfört betydligt

större relativt avsteg från det exakta värdet än för bättre belägna skogar.

Då därtill prisfallet sannolikt varit starkare för trakter med svagare avsättningsförhållanden,

torde kunna sägas att vid jämförelse mellan svagare

och bättre lägen rotvärdet framstår som mindre tillfredsställande beräknat.

d) Den s. k. relativa skogstillgången har med all sannolikhet i många

fall byggts mindre på faktiska förhållanden än vad möjligt varit. Storleken

av densamma anges i åtskilliga fall ha fått påverkas av nämndens

subjektiva syn på vad taxeringsvärdet för en fastighet borde bliva.

_ Sedan ämbetsverken erinrat om de omständigheter, som lett till mindre

tillfredsställande taxeringsresultat, vilja ämbetsverken framhålla, att de

bristfälligheter, som kunnat konstateras i taxeringsresultaten till sin art

likväl äro sådana, att de hänföra sig ej till taxeringsprinciperna utan till

taxeringsapparatens handhavande, och med hänsyn till sin omfattning

icke ge fog för att beteckna totalutfallet som otillfredsställande, särskilt

om skålig hänsyn tages till att taxeringsföreskrifterna tillämpades för

första gången.

Vid detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknade, närvarit

överdirektören af "Wahlberg, byråcheferna Burström och Höi jer samt t. f.

byråchefen Seth, den sistnämnda föredragande.

Stockholm den 22 december 1926.

Underdånigst:

K. J. BESKOW.

RICKARD SANDLER.

Erik Lindeberg.

kilning till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO hö fl. (Nr 210.)

20

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ...................................................................................................... 1

Förslag till taxeringsförordning ................................................................ 2

1 kap. Inledande stadganden ............................................................................ 2

2 kap. Om beskatlningsnämnder........................................................................ 3

Olika slag av nämnder och deras verksamhetsområden sid. 3. — Nämnder

för allmän fastighetstaxering sid. 4. — Nämnder för årlig taxering sid. 6. —

För beskattningsnämnderna gemensamma bestämmelser sid. 8.

3 kap. Om uppgifter till ledning vid taxering ................................................ 10

I. Deklarationer och andra uppgifter vid allmän fastighetstaxering.... 10

II. Deklarationer och andra uppgifter vid särskild fastighetstaxering. .. 13

III. Deklarationer och andra uppgifter vid taxering för inkomst eller

förmögenhet........................................................................................ 14

Uppgifter till ledning för egen taxering sid. 14. — Uppgifter till ledning

för annans taxering sid. 20. — Tid och plats för avlämnandet av deklarationer

och andra uppgifter sid. 22. — Föreskrifter rörande anmaning sid. 24.

— Om påföljd vid underlåtenhet att avlämna deklaration eller annan uppgift

sid. 24. — Särskild uppgift angående renskötsel sid. 25. — Särskild

uppgift angående lotterivinst sid. 26.

IV. Deklarationer och andra uppgifter vid virkestaxering .................... 26

V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter

................................................................................................... 29

4 kap. Om beskatlningsnämndernas verksamhet ............................................ 32

I. Allmän fastighetstaxering .......................................................... 32

Förberedande åtgärder för beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas

verksamhet sid. 32. — Beredningsnämndernas verksamhet sid. 35.

— Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet sid. 37. — Förberedande åtgärder

för fastighetsprövningsnämndemas verksamhet sid. 40. — Fastighetsprövningsnämndernas

verksamhet sid. 40.

II. Årlig taxering....................................................................................... 42

Förberedande åtgärder för taxeringsnämndernas verksamhet sid. 42. —

Taxeringsnämndernas verksamhet sid. 42. — Förberedande åtgärder för

prövningsnämndernas verksamhet sid. 49. — Prövningsnämndernas verksamhet

sid. 51.

III. Gemensamma bestämmelser rörande beskattningsnämndernas verk
samhet

................ 56

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210. 307

Sid.

5 kap. Om fullföljd av talan ............................................................................ 58

Besvär över fastighetstaxeringsnämnds och taxeringsnämnds beslut sid. 58.

Besvär över fastighetsprövningsnämnds och prövningsnämnds beslut

sid. 59. — Besvär i vissa fall att anföras i särskild ordning sid. 61. — Om

särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av mål angående

taxering av fastighet sid. 64. — Besvär över utslag av kammarrätten sid. 64.

— Om särskilda taxeringsåtgärder i samband med prövning av besvär

sid. 65. — Allmänna föreskrifter rörande fullföljd av talan sid. 66.

6 kap. Särskilda föreskrifter ............................................................................ 67

7 kap. Ansvarsbestämmelser ........................................................................... 67

S kap. Om kostnader för taxeringsarbetet .................................................... 70

Promulgationsbestämmelser .................................................... 74

Stadsrådsprotokollet ........................................................................................... 75

Principerna för taxeringsförfarandet ........................................................ 76

Enhetligt taxeringsförfarande för samtliga skatteformer ................................ 76

Grunderna för beskattningsmyndigheternas sammansättning ............................ 86

Sakkunniga medhjälpare vid taxeringsarbetet.................................................... 102

Deklarationer och uppgifter till ledning vid taxeringen ................................ 105

Beskaltningsnåmndernas verksamhet ................................................................ 109

Åtgärder för vinnande av enhetlighet i olika nämnders bedömande av samhöriga

taxeringsfall ........................................................................................ 123

Utländsk försäkringsanstalt .............................................. 136

Besnärsförfarandet................................................................................................ 137

Särskild instansordning i fastighetstaxeringsmål................................................ 137

Ansvarsbestämmelser............................................................................................ 192

Kostnader för taxeringsår farandet .................................................................... 193

Taxeringsförordningens uppställning.................................................................... 193

Specialmotivering till förslaget till taxeringsförordning .................... 196

Bilaga.................................................................................................................... 288

Domänstyrelsens och statistiska centralbyråns utlåtande den 22 december 1026 288

Doktrin (1)

  1. Jan Sundin, Taxeringsintendenten och tillsynen över taxeringsnämnderna, FT 1964 nr 4 s. 191, på s. 192 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:304 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. s. 2 i texten
  2. Rskr. 1927:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Matris skrivelse nr 248 angående förslag till formulär för deklarationsblanketter m. ni. a1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1964 s. 191 Jan Sundin, Taxeringsintendenten och tillsynen över taxeringsnämnderna s. 192 i texten