Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m

1927-03-22 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:238, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

1

Nr 238.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m.;

given Stockholms slott den 22 mars 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne; samt

4) lag angående vad med uppskattning till allmän bevillning av fast

egendom i vissa fall skall förstås.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. W Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 204 höft. (Nr 23S.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 12 §>§ handelsbalken, vilka lagrum

senast ändrats 6 § genom lag den 4 juni 1926 (nr 195) och 12 § genom

lag den 17 juni 1916 (nr 236), skola i nedan angivna delar erhålla följande

ändrade lydelse:

6 §.

Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast

egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i vems hand den

vara må, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Företräde till betalning som nyss sagts äge jämväl kommun eller annan

menighet för fastighetsskatt, vilken skall utgå för fast egendom och utgöras

av den, som innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt

eller eljest på grund av testamente. Samma förmånsrätt tillkomme ock

jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta egendom, i de denne tillhöriga

lösören och byggnader, som å egendomen finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt

eller besittningsrätt för obegränsad tid (åhorätt) enligt lagen om

upplåtelse under åborätt av viss jord upplåtits, i den upplåtna rättigheten

med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som till jordägaren skall

utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller annan avgift, som bort

av egendomens innehavare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till

betalning tidigare än ett år före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens

ingivande, så ock för husröta eller vanhävd, där sådan

ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator kreatur, redskap

eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren lika rätt för lega, som

ej stått inne längre än nyss sagts, ävensom för ersättning, där sådan bör

utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn lämnat.

Därefter — — — lika rätt.

Enahanda förmånsrätt — — — förmedlat lånet.

Har delägare — — — dock ej rum.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

12. §.

3

Därnäst have--— löpande året.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins

emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige

beslutade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt häradsoch

landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året; så

ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommun må hava utgivit

på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift

för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929 men skall icke äga tilllämpning

i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 sid. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Jordägaren ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten

utgår och ej enligt lag åligger arrendatorn; dock svare arrendatom

för vägunderhåll in natura samt vägskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr o7 sid. 2) om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av

viss jord å landet inom Norrland och Dalarne skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten utgående

skatt eller allmän tunga än dels för sådan, som enligt föreskrift

1 därom utfärdad lag eller författning åligger brukare, dels för fastighetsskatt,

i den mån denna belöper på jordbruksvärde och icke utgår till landsting,

dels ock för vägunderhåll in natura.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Skall på grund av punkt

2 av övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen samt 46 § i lagen

den 20 juni 1924 om landsting arrendator påföras landstingsskatt, för vilken

enligt äldre bestämmelser jordägaren skolat ansvara, skall jordägaren fortfarande

vara ansvarig för densamma.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

Förslag

till

Lag

angående vad med uppskattning till allmän bevillning av fast egendom

i vissa fall skall förstås.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lag eller författning sägs om uppskattning till allmän bevillning

av fast egendom eller om värde, som därvid åsatts sådan egendom, skall,

så vitt fråga är om tid efter det kommunalskattelagen trätt i kraft, förstås

om taxering av fastighet enligt nämnda lag eller därvid åsatt värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 24 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Medling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»I anslutning till det förslag till kommunalskattelag, som Kungl. Maj:t

den 22 i denna månad efter föredragning av chefen för finansdepartementet

beslutat förelägga riksdagen, vill jag här upptaga några frågor, som med

detta förslag äga samband.

Enligt 17 kap. 12 § handelsbalken skola sist med förmånsrätt ur gälde- 17 kap.

närens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: kom- Har™ ''

munal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade

avgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga

dock endast för sista och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän

pensionsförsäkring kommun må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet

att erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.

Däremot äger kronan för fastighetsbevillning förmånsrätt enligt 17 kap.

6 § handelsbalken, varest stadgas, att den, som äger rätt till tionde, ränta

eller annan sådan avgäld av fast egendom, skall njuta företräde till betalning

ur egendomen, i vems hand den vara ma, där ej avgälden statt inne

längre än ett år efter förfallodagen.

I skrivelse den l mars 1911 (nr 25) framhöll riksdagen, hurusom behovet

av en bättre ställning för kommunerna i förmånsrättsavseende med kommunernas

växande krav på sina skattdragande medlemmar blivit allt starkare.

Riksdagen ansåge det vara av vikt, att en undersökning komme till stånd

angående denna fråga, varvid borde tillses, bland annat, vad särskilt anginge

förhållandet mellan en kommun å ena sidan samt jordägare och arrendator

å den andra, att ej annan rubbning skedde i de principer, som häiutinnan

vunnit uttryck i den gällande kommunallagstiftningen, än som

kunde befinnas nödigt för fullföljande av det ifrågavarande ändamålet. Även

syntes böra tillses, att det kreditintresse vunne beaktande, som, kanske mest

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kling!. Maj:ts proposition Nr 238.

för småbruket och det mindre jordbruket, i våra dagar med i ögonen fallande

styrka gjorde sig gällande. I vad mån med hänsyn till sagda intresse eller

andra omständigheter kunde medgivas, att kommunalutskylder för fastighet

bereddes en annan eller bättre ställning i det ifrågavarande avseendet än

kommunalutskylder i övrigt, likasom även i vad mån och under vilka villkor

dem kunde tillerkännas förmånsrätt framför inteckningar i fastigheten, syntes

böra bero av en blivande undersökning. På grund härav och vad eljest i

skrivelsen anförts anhöll riksdagen, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på

vad sätt och under vilka villkor kommuners, tingslags, härads och landstings

samt andra med dem jämförliga menigheters intresse att utbekomma

utskylder och därmed likställda avgifter, vilka skulle till dem utgöras, kunde

bättre tillgodoses, än som enligt gällande stadganden om förmånsrätt vore

förhållandet, samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde

föranledas.

I en till de inom finansdepartementet tillkallade kommunalskattesakkunniga

ställd skrivelse den 25 maj 1915 har tredje stadsfogden i Stockholm framhållit,

att stadens intresse att utbekomma kommunalutskylder för fast egendom

icke vore tillgodosett genom stadgandet i 17 kap. 12 § handelsbalken,

samt att betydande belopp årligen ginge förlorade för staden på grund av

dels den gällande förmånsrättens ogynnsamma plats i förmånsrättsordningen,

dels den omständigheten, att förmånsrätten icke vore förenad med panträtt

i vederbörande fastighet. Sistnämnda förhållande vore särskilt kännbart vid

1 astighetsspekulationer. Da överlåtelserna skedde med korta mellanrum och

utskylderna för ett visst år förfölle först det följande året, vore det mycket

vanligt, att utskylderna icke kunde uttagas, därför att den fastighet, för

vilken desamma påförts, övergått till ny ägare och den person, som utskylderna

påförts, saknade utmätningsbar tillgång. På grund av den ändring

i utsökningslagen, som ägt rum''år 1912, och som innebure, att fastighet

icke längre finge försäljas, utan att åtminstone en del av utmätningsborgenärens

fordran kunde utgå ur köpeskillingen, hade kommunernas berörda

förmånsrätt ytterligare försämrats. En fastighet torde nämligen med denna

bestämmelse aldrig komma att försäljas för uttagande av kommunalutskylder.

Av dessa och andra skäl vore det av vikt, att kommunernas intresse bleve

bättre tillgodosett, vilket icke syntes kunna ske på annat sätt, än att kommun

för fastighetsutskylder erhölle förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

omedelbart efter kronoutskylder.

Uti motiven till det förslag till lag angående kommunal taxering och

skattskyldighet, som år 1917 avgavs av två av kommunalskattesakkunniga,

landskamreraren G. V. Eiserman och före detta kammarrättsrådet E. J. von

Wolcker, hava dessa förordat, att fast egendom, där den vore av enskild

natur, måtte svara för den samtidigt föreslagna kommunala fastighetsskatten

samt att kommuns fordran å skatt för fast egendom måtte få intaga den

plats i förmånsrättsordningen, som genom fastighetsbevillningens bortfallande

bleve ledig eller i varje fall en mera skyddad plats än den dittillsvarande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

Det av Kungl. Maj:t för 1920 års riksdag (proposition nr 191) framlagda

förslaget till kommunalskattelag upptog bland andra skatteformer en fastighetsskatt.

Skyldighet att utgöra fastighetsskatt ålåg i regel den fasta egendomens

ägare. Såsom ägare skulle därvid anses jämväl den, vilken innehade

fast egendom med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt

förordnande. I ägares ställe skattskyldig skulle vara den, som innehade fast

egendom med stadgad åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare

av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehade fast egen,

dom med ständig eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde

som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag

eller till stad eller annan menighet; samt innehavare av publikt boställe

eller på lön anslagen jord.

Med fast egendom förstods i förslaget såväl vad enligt allmän lag vore

att hänföra till sådan egendom som ock byggnad, vilken enligt allmän lag

ej vore hänförlig till fast egendom. Till fabrik eller annan for industriell

verksamhet inrättad byggnad skulle, ändock annat skulle föranledas av bestämmelserna

i allmän lag, icke räknas motor, maskin, kärl eller därmed

jämförligt redskap med tillhörande kraftledningar.

I samband med kommunalskatteförslaget upptogs till behandling frågan om

kommunernas förmånsrätt för fastighetsskatt. Enligt ett inom justitiedepartementet

utarbetat förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken

skulle kommun eller annan menighet erhålla pant- och förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken för fastighetsskatt, som ålåge antingen ägare

eller den, som innehade egendom med fideikommissrätt eller eljest pa grund av

testamentariskt förordnande. Förmånsrätt i den fasta egendomen skulle däremot

icke finnas i de fall, då innehavare av fastighet skulle vara skattskyldig

i ägarens ställe. 17 kap. 12 § handelsbalken hade i förslaget underkastats

en redaktionell omarbetning.

Nyssnämnda förslag remitterades till lagrådet för yttrande och i avgivet

utlåtande anförde lagrådet i huvudsak: Då enligt förslaget till kommunalskattelag

skulle såsom fast egendom anses även sådan byggnad, som enligt

allmän lag ej vore hänförlig till fast egendom, innebure det föreslagna tilllägget

till 17 kap. 6 § handelsbalken, att fastighetsskatt, som påförts för

dylik byggnad, skulle vara förenad med förmånsrätt i byggnaden. Man

kunde ifrågasätta lämpligheten att införa en förmånsrätt i lös egendom, gällande

oavsett i vems hand egendomen komme. Annan motsvarighet härtill

än de olika sjöpanträtterna torde saknas i vår rätt. Tillämpningen a\ lagbudet

skulle kunna tänkas bereda svårigheter för det fall att byggnad i befintligt

skick flyttades från en fastighet till en annan, liksom för det fall

att byggnad nedreves och därefter ånyo uppfördes på annan mark. I lagiummet

sådant det lydde avsåges med det på flera ställen förekommande ordet »egendom»

allenast fast egendom i dess civilrättsliga betydelse. Så vore emellertid

icke fallet i det enligt förslaget inskjutna tillägget till detsamma. Det

måste anses mindre egentligt och ägnat att verka förvillande, att i ett och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

samma lagrum ett uttryck användes i olika bemärkelser. Lagrådet hemställde,

att förslaget måtte undergå sådan jämkning, att förmånsrätt i dylik

byggnad icke komme att äga rum.

I det förslag, som framlades för 1920 års riksdag (proposition nr 357),

hade bestämmelsen i 6 § undergått jämkning i enlighet med vad lagrådet

hemställt.

Propositionen avslogs av riksdagen, enär det med hänsyn, bland annat,

till kommunalskattereformens provisoriska karaktär icke syntes vara på sin

plats att införa en dylik förmånsrätt.

1921 års kommunalskattekommitté har i sitt förslag till kommunalskattelag

upptagit kommunal repartitionsskatt, som skall utgå för fastighet, näring och

inkomst. Beträffande skattskyldighet för fastighet innehåller förslaget i stort

sett samma bestämmelser som 1920 års förslag, och skall alltså skattskyldighet

i regel åvila ägaren. I samband härmed har kommittén föreslagit sådan ändring

i 17 kap. 6 § handelsbalken, att förmånsrätt måtte åtnjutas i fråga om skatt

för fast egendom, som skall utgå till kommun eller annan menighet och

utgöras av den, som innehaft egendomen med äganderätt, med fideikommissrätt

eller eljest på grund av testamente. Därjämte har föreslagits ändring i 12 §.

Kammarrätten har i sitt utlåtande lämnat kommitténs förslag till ändring

i 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken utan anmärkning.

Det förut omnämnda förslaget till kommunalskattelag, vilket Kungl. Maj:t

beslutat framlägga för riksdagen, stadgar, att allmän kommunalskatt skall

vara dels fastighetsskatt dels kommunal inkomstskatt. Bevillningen skall

upphöra. Med fastighet förstås i förslaget vad enligt allmän lag är att

hänföra till fast egendom, så ock byggnad ändå att den enligt allmän lag

ej är att hänföra till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den

22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar

samt om rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill,

att sålunda registrerad egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende

hänföres till fastighet. Enligt 13 § 1 mom. i förslaget åligger,

där icke i 2 mom. av samma paragraf annorlunda stadgas, skyldighet att

utgöra fastighetsskatt fastighetens ägare, och skall såsom ägare anses jämväl

den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande. I ägares

ställe skattskyldig är enligt 2 mom. i sagda paragraf: den, som innehar

fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare axså

kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig

eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten

upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller

annan menighet, samt innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen

jord.

Fastighetsskatten får enligt kommunalskatteförslaget karaktären av garantiskatt,

i det att vid beräkningen av inkomst av fastighet eller av rörelse

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

avdrag får, på sätt nu gäller för bevillningen, ske för vad av inkomsten

skall anses beskattat genom fastighetsskatt.

Fastighetsskatt i enlighet med kommunalskatteförslagets bestämmelser

skall på grund av föreskrifter i olika författningar utgå icke blott till borgerliga

primärkommuner utan jämväl till andra slag av kommuner såsom

kyrklig kommun, fattigvårdssamhälle, landsting o. s. v.

På sätt föredragande departementschefen år 1920 framhållit synes det före- Depaj£j™U*~

finnas ett verkligt behov för kommunerna att för utfående av fastighetsutskylder

erhålla större säkerhet än de nu hava. Det syfte, som man velat

vinna genom en fastighetsbeskattning, eller att trygga kommunerna i avseende

å beskattningsföremål blir i viss mån förfelat, därest fastighetsskatten

icke kan uttagas. Fastighetsskatten har i förslaget till kommunalskattelag

erhållit en sådan karaktär, att den lämpligen bör likställas med tionde,

ränta eller annan avgäld av fast egendom, varför förmånsrätt åtnjutes enligt

17 kap. 6 § handelsbalken. Ur fastiglietskreditens och rättssäkerhetens synpunkt

torde ett dylikt likställande ej heller behöva möta betänkligheterMed

hänsyn därtill, att den ifrågasatta pant- och förmånsrätten skulle avse

allenast ett års skatt, blir nämligen denna rätt av ganska ringa betydelse

i förhållande till egendomens värde. Vid ett sammanlagt skattetryck av tio

kronor per skattekrona kommer den årliga fastighetsskatten att uppgå för

jordbruksfastighet med enbart jordbruksvärde till 0.6o procent och för annan

fastighet än jordbruksfastighet till 0.5 o procent av fastighetens hela värde.

Vid dylikt förhållande synes ur kreditgivningssynpunkt någon större betänklighet

mot den ifrågasatta lagändringen icke behöva hysas.

Förmånsrättsstadgandet synes böra avse endast sådana fall, då egendomens

ägare är personligen ansvarig för fastighetsskatten, varmed bör likställas

det fall, att någon innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan

vederlag besitter fastighet på grund av testamentarisk förordnande. Att

utsträcka stadgandet till de fall, da någon skall vara skattskyldig i ägarens

ställe, har jag, i likhet med föredragande departementschefen år 1920, icke

ansett böra ifrågasättas.

Förmånsrätt bör tillkomma icke blott borgerlig kommun utan även den

kyrkliga kommunen, landsting, municipalsamhälle och andra kommunala

bildningar, i den mån de kunna äga rätt uppbära fastighetsskatt. Vägdistrikten

få däremot icke åtnjuta förmånsrätt, enär vägskatten icke är att

anse såsom fastighetsskatt i nu ifrågavarande betydelse.

Förmånsrätt torde, på grunder som lagrådet år 1920 framhållit, icke

böra förekomma i sådan byggnad, som icke är fast egendom, ehuru den i

beskattningsavseende är att hänföra till fastighet.

Med hänsyn till den ringa del av fastighetens hela värde, vartill fastighetsskatten

kommer att uppgå, torde några särskilda bestämmelser till tryggande

av äldre inteckningars rätt «j vara erforderliga.

På grund av nu omnämnda lagändring erfordras en redaktionell omar
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Nyttjanderattslagen

och den norrländska

arrendelagen

12 Kungl: Maj:ts proposition .Nr 238.

betning av 17 kap. 12 § handelsbalken. Att på sätt kommunalskattekommittén

föreslagit i samband härmed intaga ett påpekande, att till kommunalutskylder

skola räknas jämväl av fattigvårdsstämma beslutade utskylder,

synes dock icke vara erforderligt. Däremot torde böra i nämnda paragraf

intagas bestämmelse om förmånsrätt för skogsaccis.

Det torde få anses ovisst, huruvida skogsaccis för närvarande är att anse

såsom kommunalutskyld, för vilken förmånsrätt åtnjutes. Enligt den föreslagna

skattelagstiftningen skall skogsaccisen motsvara en utbruten del av

den på skogsvärdet vilande fastighetsskatten, och det kunde med hänsyn

härtill ifrågasättas, att för skogsaccis skulle åtnjutas samma förmånsrätt

som föreslagits för fastighetsskatt eller enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.

Detta synes dock icke tillrådligt. Då under ett år ofta avverkas skog, som

motsvarar många års tillväxt, kan skogsaccisen nämligen komma att uppgå

till så betydande belopp, att det ur kreditgivningssynpunkt skulle möta betänkligheter

mot att tillerkänna skogsaccis förmånsrätt före inteckningar. Däremot

synes skogsaccis böra erhålla samma ställning som övriga utskylder

till borgerlig och kyrklig kommun. Bestämmelse härom har intagits i förslaget.

Skogsaccis, som tillkommer landsting, kommer utan särskild bestämmelse

i åtnjutande av förmånsrätt, enär den enligt föreslagen ändring

i landstingslagen skall innefattas under landstingsmedel. Till härad eller

tingslag skall skogsaccis icke utgå.

De nu föreslagna ändringarna i 17 kap. handelsbalken synas icke böra

träda i kraft förrän den 1 januari 1929.

Jag övergår nu till frågan om arrendators skyldighet att gentemot jordägaren

svara för fastighet åvilande kommunalskatt.

Enligt § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på landet (samt motsvarande

paragraf i förordningen om kommunalstyrelse i stad) svarar arrendator

eller landbo gentemot kommunen för den för utarrenderad fastighet utgående

kommunalskatten. Förhållandet mellan jordägare och arrendator regleras

av 23 § i 2 kap. av lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni

1907, där det stadgas, att arrendatorn skall ansvara för all skatt och annan

allmän tunga, som för fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren,

dock med undantag för bevillning, samt att, om under arrendetiden ny sådan

skatt eller tunga tillkommer, jordägaren själv skall svara därför.

Detta stadgande motiverades av lagberedningen med att den uppfattningen

torde allmänt råda, att arrendator borde, med undantag för den s. k. allmänna

bevillningen, vidkännas de skatter och onera, som för fastigheten

ålåge jordägaren.

Enligt den särskilda lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord

inom Norrland och Dalarne är förhållandet annorlunda. Jämlikt 24 § i

sagda lag må nämligen arrendator icke förpliktas att ansvara för annan

för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238. 13

i därom utfärdad lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet

in natura.

Enligt 1920 års förslag till kommunalskattelag skulle, såsom nyss nämnts,

arrendator icke utgöra fastighetsskatt utan skattskyldigheten påvila jordägaren

eller vissa innehavare med mera stadigvarande besittningsrätt. I samband

med förslaget till kommunalskattelag framlade Kungl. Maj:t (proposition nr

357) för riksdagen förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt detta förslag,

vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning, skulle arrendatorn icke i förhållande

till jordägaren ansvara för fastighetsskatten. Då förslaget till kommunalskattelag

icke antogs av riksdagen, godkändes ej heller förslaget om

ändring i nyttjanderättslagen.

Frågan om arrendator^ ansvarighet för fastigheten åvilande skatter och

onera har sedermera i annat sammanhang varit föremål för utredning, nämligen

i samband med frågan om en social arrendelagstiftning. Så har jordkommissionen

i sitt utkast till lag angående vissa jordbruksarrenden föreslagit,

att för de i utkastet behandlade arrenden måtte i fråga om arrendators

ansvarighet för skatter och onera gälla samma regler som i den norrländska

arrendelagstiftningen. De år 1924 inom justitiedepartementet tillkallade

jordsakkunniga hava i sitt år 1926 avgivna betänkande med förslag till

ändrad lydelse av vissa delar av 1907 års nyttjanderättslag berört iöievarande

fråga. De sakkunniga yttra härom:

»Enligt de sakkunnigas mening torde man, då det gäller en rikslagstiftning,

icke kunna förbise, att den i 23 § allmänna arrendelagen uttalade

principen, att den, som arrenderar en fastighet, bor, med undantag för bevillningen,

vidkännas de skatter och onera, som för fastigheten åligga Jordägaren,

stöder sig å en allmänt rådande uppfattning. Att beträffande arrende

i allmänhet frångå denna princip hava de sakkunniga förty ansett sig icke

kunna förorda. Såsom en oegentlighet måste det emellertid anses, att en

arrendator, som endast arrenderar en mindre del av en fastighet, tillforbmdes

att svara för de utskylder, som utgå för fastigheten i dess helhet. Särskilt

vid bolagsarrenden, vid vilka det arrenderade området i regel representerar

ett ringa värde vid jämförelse med de avsevärda skogsarealer, som hora till

fastigheten, är det uppenbart obilligt, att ansvaret för de för denna utgående

utskvlderna lägges å arrendatorn. Det synes därför de sakkunniga vara

angeläget, att dylika missförhållanden genom lagstiftning förebyggas. Da

emellertid denna fråga nära sammanhänger med den pågående revisionen

av den kommunala beskattningen, hava de sakkunniga icke tilltrott sig att,

innan riktlinjerna för denna blivit fastställda, avgiva ett positivt förslöautan

få de sakkunniga hemställa, att spörsmålet varder upptaget i samband

med omförmälda skattefråga.»

I det förslag till ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom, som jag tidigare denna dag anmält för

Kungl. Maj:t, hava icke upptagits några ändrade bestämmelser rörande

arrendators ansvarighet för skatter och onera. Enligt det av mig samtidigt

anmälda förslaget till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 25

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne

ävensom angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i samma lag skall

vad i nämnda lag är stadgat äga tillämpning jämväl å Värmlands län, i

samband varmed lagens benämning skulle ändras till lag om arrende av

viss jord inom Norrland, Dalarne och Värmland. I följd härav komma de i

24 § nämnda lag meddelade bestämmelserna om arrendators ansvarighet för

skatter och onera att gälla jämväl för Värmlands län.

På sätt jag förut omnämnt skall enligt det förslag till kommunalskattelag,

vilket Kungl. Maj:t beslutat framlägga för årets riksdag, skyldighet att utgöra

fastighetsskatt åligga ägare, vissa med ägare likställda innehavare av fastighet

ävensom vissa innehavare med mera stadigvarande besittningsrätt; däremot

åligger dylik skyldighet icke arrendator. Beträffande äldre avtal stadgas i

förslagets övergångsbestämmelser, att, därest vid den nya lagens ikraftträdande

fastighet är upplåten till annan eller lägenhet avsöndrad på viss tid

eller på livstid, skyldigheten att utgöra skatt för fastigheten eller lägenheten

för den tid, upplåtelsen eller avsöndringen avser, skall åligga den, som enligt

förut gällande bestämmelser skulle varit skattskyldig till kommunen för

fastigheten eller lägenheten. Vidare skall enligt förslaget taxeringsenhet»

med vissa angivna undantag, vara varje hemman eller lägenhet eller i jordregistret

redovisad del därav, dock att del av dylik fastighet skall utgöra

taxeringsenhet, där fastighetsdelen antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits

till annan för självständigt, mera stadigvarande nyttjande eller eljest

stadigvarande brukas särskilt eller användes för annat ändamål än fastigheten

i övrigt. Härutinnan överensstämmer förslaget med förordningen om

allmän fastighetstaxering år 1922.

Vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag har statsrådet och chefen

för finansdepartementet redogjort för de skäl, vilka föranlett, att skyldighet

att utgöra fastighetsskatt ålagts jordägare och icke arrendator.

Därmed är icke avgjord frågan om jordägares och arrendators inbördes

rättsförhållande, ty, även om jordägaren gent emot det allmänna har att

utgöra skatten, hindrar detta icke, att arrendatorn kan åläggas att gent emot

jordägaren ansvara för skattens utgörande. Jag har dock ansett en dylik

förpliktelse icke böra i lag åläggas arrendatorn. Det synes vara lämpligast,

att arrendelagstiftningen på denna punkt ansluter sig tillkommunalskattelagen.

Vid ingående av arrendeavtal torde nämligen parterna i allmänhet komma

att utgå från att, om ej annat avtalas, skyldigheten att utgöra fastighetsskatt

skall åligga den, som gent emot det allmänna har att ansvara för

skatten.

Jordsakkunniga hava särskilt berört det förhållandet, att i vissa fall det

arrenderade området representerar ett ringa värde vid jämförelse med de

avsevärda skogsarealer, som höra till fastigheten, och att det i dylika fall

är uppenbart obilligt, att ansvaret för de för denna utgående utskylderna

lägges på arrendatorn. Med den ståndpunkt, jag förut intagit angående

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

arrendator skyldighet att ansvara för fastighetsskatten, kommer förevarande

spörsmål att äga betydelse allenast för det fall, att genom avtal

ansvaret för skatten överflyttas på arrendatorn. För detta fall torde den

nya skattelagstiftningens bestämmelser om vad som är att räkna'' såsom

taxeringsenhet kunna förväntas medföra en’ förbättring. Dessa bestämmelser

komma- nämligen att leda till att den av arrendatorn brukade

inägojorden blir en taxeringsenhet och den från arrendet undantagna skogen

en taxeringsenhet. Man kan vid dylikt förhållande antaga, att den skattskyldighet,

som genom arrendeavtal ålägges arrendator, kommer att i regel

avse blott den taxeringsenhet, som han verkligen brukar. Det lärer kunna

förväntas, att] på detta sätt det syfte, jordsakkunniga velat vinna, kommer

att i ej ringa grad tillgodoses.

I detta sammanhang torde böra särskilt beaktas den inverkan, som kommunalskattelagens

bestämmelser om fastighetsskatt skulle hava för de arrenden,

i fråga om vilka den norrländska arrendelagen ägei tillämpning.

1920 års förslag innebar i denna punkt ett fullständigt bortskärande av den

även för dessa delar av landet nu gällande avtalsfriheten beträffande de

enligt kommunallagarna på arrendatorn vilande utskylderna. Att gå så

långt synes mig emellertid ej behövligt eller önskvärt, då det icke synes

lämpligt att förhindra, att arrendatorn avtalsvis får skyldighet att erlägga

kommunalutskylderna för den jord, lian verkligen brukar. Däremot synes

det vara önskvärt, att avtalsfriheten får avse allenast sådan skatt, som belöper

på jordbruksvärde men ej skatt, som avser skogsvärde eller tomtoch

industrivärde. Den nu gällande avtalsfriheten enligt norrländska arrendelagenl

avser ej landstingsskatt, enär denna enligt lagen om landsting åligger

jordägaren. Någon ändring härutinnan har jag ej ansett mig böra föreslå.

Då på detta sätt ansvarigheten för de viktigaste för fastighet utgående

skatterna i den allmänna arrendelagen överflyttas från arrendatorn på jordägaren,

synes det riktigast, att i samband härmed arrendatorn befrias från

ansvaret för övriga skatter och onera, som kunna åligga jordägaren, dock

med undantag för vägunderhåll och vägskatt, vilka torde böra fortfarande

åvila arrendatorn.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde ej vara erforderliga beträffande

1907 års lag. I fråga om redan ingångna arrendeavtal föreslås i

förslaget till kommunalskattelag,''att arrendatorn skall påföras fastighetsskatt.

På grund härav och med hänsyn därtill, att bestämmelserna i promulgationslagen

till 1907 års nyttjanderättslag torde bliva till sina grunder tilllämpliga

även med avseende å nu föreslagna lagändringar, bliva särskilda

övergångsbestämmelser obehövliga. Vad åter angår den norrländska arrendelagen

kommer nämnda övergångsbestämmelse till kommunalskattelagen

att medföra, att vid äldre arrenden arrendatorn blir skyldig att utgöra

landstingsskatt för fastigheten, ehuru dylik skyldighet hittills ålegat joid

ägaren. Vad nu sagts gäller dock icke Värmlands län, där arrendatorn nu

har att ansvara för landstingsskatten. På grund härav erfordras särskilda

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

övergångsbestämmelser i fråga om den norrländska arrendelagen, vilka övergångsbestämmelser

böra utformas med hänsyn därtill, att lagen är avsedd

att gälla jämväl för Värmlands län.

Lag angående Då enligt den föreslagna nya skattelagstiftningen bevillningen skall uppv^88akfa"|9

av höra att utgå, kommer det att erfordras föreskrifter, huru man skall förfara,

fast egen- då i en förordning eller eljest hänvisas till taxeringsvärde, som åsatts vid

bevillningstaxering, till bevillningstaxerad inkomst o. s. v. I anledning

härav har Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för finansdepartementet

heslutat för riksdagen framlägga förslag till förordning om ändrade grunder

för utgörande av vissa utlagor. I detta förslag föreskrives, att, där i allmän

förordning eller av Kungl. Maj:t, myndighet eller menighet meddelat beslut

är stadgat, att utskyld eller annan avgift skall utgå i visst förhållande till

bevillningstaxeringsvärde, bevillningstaxerad inkomst, bevillning eller fyrktal,

skall så anses, som om taxering av fastighet, för vilken fastighetsskatt

skall utgöras, samt taxering till kommunal inkomstskatt avsåge

taxering till bevillning, och bevillning utgjordes med ett öre för varje

åsatt skatteöre. I fråga om utgörande av avgifter i enlighet med resolutioner,

grundade å förordningen den 11 juni 1862 angående allmänt ordnande

av prästerskapets inkomster, innehåller dock förslaget särskilda bestämmelser.

Genom nyssnämnda förordning kommer förevarande spörsmål att lösas i

vad angår avgifter som skola utgå i förhållande till bevillningstaxeringen.

Emellertid förekomma andra fall, då i lag eller särskild förordning föreskrives,

att hänsyn skall tagas till det värde, vartill fast egendom blivit

uppskattad till bevillning, eller till det värde, efter vilket bevillning utgått,

så i 32 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom

och 121 § utsökningslagen. Jämväl för dylika fall erfordras föreskrifter,

huru egendomens värde skall beräknas. Tydligt är att bevillningstaxeringsvärde

därvid bör ersättas med det taxeringsvärde, som åsatts vid taxering

till fastighetsskatt. Det mest praktiska sättet att vinna det avsedda syftet,

synes vara att utfärda en särskild lag, att, då enligt allmän lag hänsyn

skall tagas till fast egendoms bevillningstaxeringsvärde eller till det värde,

efter vilket bevillning utgått, hänsyn i stället skall tagas till det värde, som

åsatts vid taxering enligt kommunalskattelagen, respektive det värde, efter

vilket fastighetsskatt utgått.»

Föredragande departementschefen uppläser därefter inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr

36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 2)

om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Balar ne; samt

4) lag angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde;

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att för

det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över förslagen

måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar HansKungl.HöghetKronprinsen-Regenten

bifalla.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt 20b höft. (.Yr 23#.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

Bilaga.

Förslag

• till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ liandelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 ‘kap. 6 och 12 *§§ handelsbalken skola,

6 § i dess lydelse enligt lagen den 4 juni 1926 (nr 195) och 12 § i dess

lydelse enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 236), i nedan angivna delar erhålla

följande ändrade lydelse:

6 §.

Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast

egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i vems hand

den vara må, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Lag samma vare i fråga om fastighetsskatt, som skall för fast

egendom utgå till kommun eller annan menighet och utgöras av den, som

innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller

eljest på grund av testamente. Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare,

som åt annan upplåtit sin fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören

och byggnader, som å egendomen finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt

eller besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om

upplåtelse under åborätt av viss jord upplåtits, i den upplåtna rättigheten

med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som till jordägaren skall

utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller annan avgift, som bort

av egendomens innehavare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till

betalning tidigare än ett år före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens

ingivande, så ock för husröta eller vanhävd, där sådan

ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator kreatur, redskap

eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren lika rätt för lega, som

ej stått inne längre än nyss sagts, ävensom för ersättning, där sådan bör

utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn lämnat.

Därefter — — — — dock ej rum.

12 §.

Därnäst have — — — löpande året.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige

beslutade avgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel,

samtliga dock endast för sista och löpande året; så ock vad enligt

lag om allmän pensionsförsäkring kommun må hava utgivit på grund

av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för sista och löpande

året. Till utskyld eller avgift, som nyss sagts, hänföres jämväl

skogsaccis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929 men skall icke äga tilllämpning

i konkurs, vari beslut om egéndomsavträde tidigare meddelats.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 sid. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

23 §.

Jordägaren ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för

fastigheten utgår och ej enligt lag åligger arrendator^ dock svare arrendatorn

för vägunderhåll in natura samt vägskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

21

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 2) om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av

viss jord å landet inom Norrland och Dalarne skall erhålla följande

ändrade lydelse:

24 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten utgående

skatt eller allmän tunga än dels för sådan, som enligt föreskrift

i därom utfärdad lag eller författning åligger brukare, dels för fastighetsskatt,

i den mån denna belöper på jordbruksvärde och icke utgår till landsting,

dels ock för vägunderhåll in natura.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Skall på grund av bestämmelserna

i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen

samt 46 § i lagen den 20 juni 1924 om landsting arrendator påföras

landstingsskatt, för vilken enligt äldre bestämmelser jordägaren skolat

ansvara, skall jordägaren fortfarande vara ansvarig för densamma.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde.

Härigenom förordnas som följer:

Där i lag eller särskild författning stadgas, att värdet å fast egendom

skall beräknas efter uppskattningen därå till allmän bevillning eller efter

det uppskattningsvärde, varefter bevillning utgått, skall så anses, som

om taxering av fastighet enligt kommunalskattelagen avsåge taxering till

bevillning eller som om bevillning utgått efter det uppskattningsvärde,

varefter fastighetsskatt utgått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 mars 1927.

Närvarande:

.justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-GyllenbÅga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 24 februari 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat,

att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas över upprättade förslag till:

1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken:

2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den U juni 1907 (nr 36

sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 2)

om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne; samt

4) lag angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Harald Waller.

Lagrådet, som fann de under 2) och 3) härovan anmärkta förslagen icke

föranleda någon erinran, anförde i fråga om övriga förslag:

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. fi och 12 §§ handelsbalken.

Den nya andra punkten i 6 § torde lämpligen böra erhålla den formulering,

att företräde till betalning som nyss sagts äger jämväl kommun

eller annan menighet för fastighetsskatt, vilken skall utgå för fast egendom

och utgöras av den, som o. s. v.

Sista punkten i 12 § synes böra ersättas med att ordet »skogsaccis» införes

efter »kyrka och skola» i närmast föregående punkt. En sådan jämkning

skulle naturligtvis ej på något sätt binda domstolarna vid prövning

av huruvida enligt nu gällande lag förmånsrätt må åtnjutas för skogsaccis.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

Förslaget till lag angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde.

Lagens avsedda innebörd torde enklare och fullständigare uttryckas, om

det finge heta, att vad i lag eller författning sägs om uppskattning till

allmän bevillning av fast egendom eller om värde, som därvid åsatts sådan

egendom, skall, så vitt fråga är om tid efter det kommunalskattelagen trätt

i kraft, förstås om taxering av fastighet enligt nämnda lag eller därvid

åsatt värde.

Iakttages detta, erfordras ändring i förslagets rubrik.

Ur protokollet:

Oskär Adelsohn.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 22 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 21 mars

1927 avgivna utlåtande över de den 24 februari 1927 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ hamlelsbalken:

2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr

36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid.

2) om arrende av viss jord å landet .inom Norrland och Dalarne; samt

4) lag angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför departementschefen:

»Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handels
balken

har omformulerats i överensstämmelse med lagrådets hemställan.

Vad angår förslaget till lag angående beräkning i vissa fall av fast

egendoms värde har lagrådet hemställt, att nämnda förslag måtte erhålla

ändrad lydelse. Förslaget har avfattats på sätt lagrådet hemställt, och

har i samband härmed förslaget erhållit ändrad rubrik.

Förslagen till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom och lag om ändrad lydelse av 24 § i

lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne hava av lagrådet lämnats utan anmärkning. I övergångsbestämmelsen

till sistnämnda förslag har jag låtit vidtaga en redaktionell

ändring, för vilken någon särskild motivering icke torde vara erforderlig.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr

36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 2)

om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne: samt

Bihang till riksdagens protokoll 1927. t sand. ‘t0''< höft. (Sr 2S8.)

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.

4) lag angående vad med uppskattning till allmän bevillning av fast

egendom i vissa fall skall förstås;

samt hemställer, att dessa förslag måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:308 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nr 238 med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m. a1 i texten
  2. 1SärU 1927:11 Memorial, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande nr 5 i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nr 23 s. 60 i texten
  3. 1SärU 1927:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 238 med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m. a1 i texten