Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet m. m
1927-03-22 · 55 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 50 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:244, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 2hb.
1
Nr 244.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet m. m.; given
Stockholms slott den 22 mars 1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet; och
2) lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar.
Under Hans Majt:s
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
C. Meurling.
Bihang till riksdagens protokoll 1987.
1 sand
210 käft. (Nr 2U.)
1
2
Kungl. Majds proposition nr S44.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att 5, 9, 10, 17, 31, 51, 52, 56, 60, 65, 67, 75, 76, 77
och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet — av vilka lagrum 60, 77 och 80 §§ senast ändrats genom lag
den 20 juni 1924 (nr 257) — skola, sistnämnda tre paragrafer i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
I fråga om byggande och underhåll av allmän väg, bro och färja utgör
varje härad en gemensamhet för sig.
År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad delat i två eller flera väghållningsdistrikt,
eller äro två eller flera härad eller delar därav då förenade
till ett distrikt, må därvid förbliva.
Delning av härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening av härad
eller delar därav till ett sådant distrikt må, så vitt icke därom förordnats i
den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med vägdelning på sätt
nedan sägs. Oberoende av vägdelning äger dock Konungens befallningshavande
efter vederbörandes hörande förordna om förening av väghallningsdistrikt
med annat väghållningsdistrikt eller del därav, därest vägunderhåll
icke inom mer än ett av områdena utföres av därtill jämlikt 7 § förpliktade
väghållare. Konungens befallningshavande har att i samband med sådant
förordnande meddela de övergångsbestämmelser, som kunna finnas erforderliga,
och må därvid föreskrivas, att vägfyrk inom område, som förenats med annat
till ett väghållningsdistrikt, skall till fullgörande av området åliggande ersättningsskyldighet
påföras vägskatt utöver vad som eljest utdebiteras inom distriktst
Vad
sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt ar
stadgat må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting att lämna bidrag
till byggande av allmän väg, bro eller färja.
9 §■
Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket 1 kap. i lagen om
fastighetsbildning i stad äger tillämpning, åligger det samhället att för vagh&llningsdistriktets
räkning bygga och underhålla allmän väg eller bro i den
mån vägen eller bron på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
■ >
begagnande såsom gata. För denna väghållning njute samhället ersättning
ur vägkassan såsom nedan sägs, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden
för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.
Samhället vare ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda
ersättning, i vidare män än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.
Ersättning för byggande av allmän väg eller bro skall utbetalas i män av
byggnadsarbetets utförande. Uppstår tvist om beloppet eller om sättet för dess
erläggande, skall den avgöras av tre gode män, av vilka en utses av Konungens
befallningshavande, en av vägstyrelsen och en av samhället. Vägrar part att
utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar efter bevislig
tillsägelse, skall domhavanden i orten, på anmälan, utse god man för den tredskande.
Emot gode männens beslut må klagan ej föras.
Ersättning för vägunderhåll skall årligen erläggas med belopp, som i brist
på överenskommelse fastställes i den ordning nyss sagts. Sådan fastställelse
skall gälla för en tid av tio år. Har sådan fastställelse skett och övertages
under nämnda tid enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll eller
bygges ny allmän väg eller bro eller övertager samhället till underhåll väg
eller bro, som förut underhållits av de väghållningsskyldiga, skall den ersättning
för ökning i vägunderhåll, som må tillkomma samhället, i händelse av
tvist, i enahanda ordning särskilt fastställas för återstående delen av löpande
tioårsperiod. Indrages under nämnda tid allmän väg eller bro, för vars hållande
ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet i enahanda ordning jämkas.
Inträda under löpande tioårsperiod väsentligen förändrade förhållanden
i avseende å vägunderhåll, må Konungens befallningshavande förordna, att ny
fastställelse av ersättningen skall äga rum.
Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan
blivit fastställd, skall av samhället tillhandahållas utan kostnad för väghållningsdistriktet,
evad vägen bygges av samhället eller av distriktet. Den inskränkning
i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 1 kap. i
lagen om fastighetsbildning i stad äger rum, därest i gatumarken ingår allmän
väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom
samhälles planlagda område.
10 §.
Vägunderhållet in natura utgöres efter särskilt åsatt vägtal.
Vägtal åsättes, med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,
varje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet efter senast fastställda
taxeringsvärdet sålunda, att för varje ett hundra kronor av samma välde
utföres ett vägtal. Innehavare av avsöndrad jordlägenhet, för vilken avgäld
till stamhemmanet fastställts, äge att, om därvid hänsyn tagits till den på lägenheten
belöpande andel av stamhemmanets väghållning, i ersättning för den
skyldighet i detta avseende, som enligt denna lag skall av lägenhetens innehavare
utgöras, njuta befrielse för så stor del av avgälden, som med avseende å
de förhållanden, vilka voro för handen, då avgälden fastställdes, kan anses hava
motsvarat lägenhetens andel i väghållet; och må Konungens befallningshavan
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr
de, i fall överenskommelse härom ej kan emellan vederbörande träffas, på framställning
av lägenhetsinnehavaren bestämma den minskning i avgälden, som må
lägenhetens innehavare tillkomma.
Vad om hemman i denna § sägs gäller ock om varje i jordebok eller fastighetsbok
särskilt upptaget nummer.
17 §.
Njuter fastighet befrielse eller minskning i vägunderhållet till följd av gammal
vägs indragning, omläggning eller inskränkning till bredden eller i anledning
av arbete å bro, trumma eller annan anläggning i sammanhang med utförande
av företag för torrläggning av mark eller till följd av att samhälle
övertagit vägunderhåll, erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.
Sådan ersättning debiteras, indrives och redovisas i sammanhang med vägskatten.
31 §.
Å väg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande i undantagsfall,
när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande av grind å väg
med allenast ringa samfärdsel.
Finnes eljest å väg grind, skall den borttagas; dock må Konungens befallningshavande,
därest grinden prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln
och dess borttagande skulle vålla jordägare synnerlig olägenhet, efter jordägarens
framställning medgiva, att grinden tills vidare eller under viss tid bibehålies.
Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren att
draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande förelägga
honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr att det eljest varder verkställt
på hans bekostnad.
Grind skall hållas avlyftad under den tid av året, som Konungens befallningshavande
genom allmän kungörelse bestämmer.
Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande
grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga om
grind, som erfordras för gränsbevakningens behov.
51 §.
Efter fullgjort uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet till
Konungens befallningshavande, som låter i länskungörelserna på statsverkets
bekostnad offentliggöra detsamma. Ett exemplar av den länskungörelse, vari
offentliggörandet skett, skall på föranstaltande av Konungens befallningshavande
ofördröjligen inom varje socken hållas för de väghållningsskyldiga tillgängligt
å det ställe, som för ändamålet utsetts av kommunalstämma.
Konungens befallningshavande har att ombesörja, att kungörelse härom samt
om sätt och tid för anförande av besvär över förrättningen uppläses i socknens
kyrka.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj :ts proposition nr
0
52 §.
För avgivande av yttranden i de fall, då de väghållningsskyldiga enligt denna
lag skola höras, för anställande av de i 47 och 54 §§ omförmälda val, så
ock för utövning av den beslutanderätt, som eljest enligt denna lag tillkommer
de väghållningsskyldiga, skola dessa sammanträda å vägstämma.
Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt, som
omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldiga att å vägstämman låta
sin talan föras genom av dem kommunvis å kommunalstämmor efter vägfyrktal
utsedda ombud, vilka skola rösta för sin kommuns hela vägfyrktal, enskilda
väghållningsskyldiga obetaget att vid vägstämman, själva eller genom ombud,
varom flera väghållningsskyldiga kunna sig förena, utöva rösträtt för eget
vägfyrktal, som i ty fall avräknas från det, för vilket vederbörande kommunombud
skall äga rösta.
Har rösträtten för jordbruksfastighet av ägaren skriftligen överlåtits å arrendatorn
för hela arrendetiden eller viss del därav, ej understigande ett år, äge
arrendatorn utöva rösträtten så länge överlåtelsen gäller. Om överlåtelsen äger
arrendatorn få anteckning verkställd i den i 59 § omförmälda vägfyrktalslängd.
Utgången av omröstning bestämmes genom enkel pluralitet av de i omröstningen
deltagandes röster efter röstvärdet.
1 vägstämmas överläggningar äger vederbörande landsfiskal deltaga.
Ordet vid vägstämma föres av vägstyrelsens ordförande, dock att, vid behandling
av fråga enligt 58 § 2 punkten, särskild ordförande bör för tillfället
utses.
Vägstämma skall hållas å ort inom väghållningsdistriktet eller å annat ställe,
som för sådant ändamål av stämman särskilt utses.
Kungörelse om Stämman utfärdas av vägstyrelsens ordförande och skall innehålla
bestämd uppgift om tid, ställe och överläggningsämne för stämman.
Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor, varjämte vederbörande kommunalstämmors
ordförande om vägstämman underrättas i så god tid, att kommunombud
på sätt nyss är nämnt må kunna utses.
Ordinarie vägstämma hålles årligen i augusti månad för handläggning av de
i 58 § omförmälda frågor. Vägstämma hålles även när Konungens befallningsliavande
eller vägstyrelsens ordförande sådant nödigt finner. Enskild väghållningsskyldig,
som till talan å vägstämma är berättigad, äger ock begära vägstämmas
sammankallande för uppgivet ändamål. Varder denna begäran av
vägstyrelsens ordförande avslagen, meddelar han, om så äskas, sitt beslut skriftligen,
med skälen därtill; och äger sökanden däröver föra klagan hos Konungens
befallningshavande inom den tid, räknad från beslutets delgivning, som i
80 § stadgas.
Ordföranden skall vid vägstämman föra eller på eget ansvar låta föra protokoll,
som skall justeras av två vid stämman närvarande och därtill utsedda
personer. Så fort ske kan skall genom vägstyrelsens försorg i väghållningsdistriktets
kyrkor uppläsas tillkännagivande, att sådan stämma hållits samt att
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
protokollet finnes för den, som önskar därav taga del, under besvärstiden tillgängligt
på plats, som av vägstämman därtill blivit bestämd.
I övrigt skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma, i tillämpliga
delar gälla vad för kommunalstämma är stadgat.
56 §.
Över vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper, vilka för
kalenderår avslutas. Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen.
60 §. •
Av-----— statsmedel.
Hava inom väghållningsdistrikt dess samtliga vägar övertagits till underhåll
medelst vägkassan, skall dock statsbidraget beräknas å distriktets verkliga kost - nader för vägunderhållet under näst föregående år, därest vägunderhållet då
ålegat vägkassan, och skall därvid i underhållskostnad jämväl inbegripas all
förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande av väg. Till
grund för fastställandet av berörda verkliga kostnader skola läggas på föreskrivet
sätt förda och granskade räkenskaper. Har inom distrikt, sorg i detta stycke
avses, under året tillkommit ny väg, må, när särskilda omständigheter därtill
föranleda, i den ordning Konungen förordnar, bestämmas, att statsbidrag
skall utgå å beräknade kostnaden för vägens underhåll samma år.
Därutöver-------tillgång.
Statsbidraget-----sätt.
Inom------vägfyrkar.
65 §.
Till allmän vägs hållande i fargillt skick, då den är besvärad av snö eller is,
skall Konungens befallningshavande, efter vederbörandes hörande, inom varje
väghållningsdistrikt av lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag av
staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag,
vilka vartdera av vägen tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen vidmakthålla.
De till samma ploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda överenskommits,
i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga del i förhållande
till fastigheternas taxeringsvärden.
Har samhälle jämlikt 9 § till underhåll övertagit allmän väg, åligger samhället
jämväl att för väghållningsdistriktets räkning mot ersättning utföra vinterväghållningen
å vägen. Om ersättningen gälle vad i 9 § är i sådant avseende
stadgat beträffande vägunderhåll.
67 §.
Väg skall hållas fri från hinder av is och snö i den utsträckning, som med
hänsyn till därå förekommande samfärdsel är erforderlig; dock må Konungens
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:is proposition nr 2-h-k.
t
befallningshavande, när skäl därtill prövas föreligga, medgiva, att väg, oaktat
automobiltrafik därå är tillåten, hålles öppen allenast i den omfattning, som
kräves för samfärdsel med fordon, som framföres av dragare. Där så tarvas,
skall vägen märkas ut.
I närheten av väg må ej utan Konungens befallningshavandes tillstånd förekomma
stängsel, som förorsakar snösamling på vägen; dock må stängsel, som
tillkommit före den 1 januari 1928 eller som allenast på grund av vägs omläggning
eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under
nämnda förbud, bibehållas, där ej vid vägsyn föreskrives skyldighet för vederbörande
jordägare att utbyta stängslet mot sådant stängsel, som ej föranleder
snösamling. Föreskrives dylikt utbyte, äger jordägaren ur vägkassan njuta
skälig ersättning för skadan med belopp, som av synemännen bestämmes. Vad
i 24 § är stadgat om sättet för meddelande och om delgivning av där avsett
föreläggande skall äga motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande,
varom nu är sagt.
Underlåter jordägaren att ställa sig till efterrättelse stadgandet i första stycket
och sker ej rättelse efter tillsägelse av landsfiskalen, eller efterkommes ej
med stöd av samma stadgande meddelat föreläggande, äger landsfiskalen föranstalta
om rättelse på jordägarens bekostnad; och skall vad i 24 § tredje stycket
är stadgat angående uttagande och bestridande av där avsedd kostnad äga
motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för åvägabringande av rättelse,
som nyss nämnts.
75 §.
Konungens befallningshavande övervakar, att väg vintertid behörigen öppenhålles.
Där så finnes lämpligt, äger Konungens befallningshavande, sedan vederbörande
blivit hörda, på sätt i 69 § sägs, att förordna om vinterväghållningens
utförande på annat sätt än genom ploglag; dock med iakttagande att även i
slikt fall kostnaden för vinterväghållningen utgöres efter grund, som i denna
lag är stadgad.
76 §.
Till vinterväghållningen utgår årligen bidrag av statsmedel med tre tiondelar
av väghållningsdistriktets verkliga kostnader därför under nästföregående
år enligt på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper. Har under året
tillkommit ny väg, må, när särskilda omständigheter därtill föranleda, i den
ordning Konungen förordnar, bestämmas, att statsbidrag skall utgå å beräknade
kostnaden för vinterväghållningen å vägen samma år.
77 §.
Underlåter-----kronor.
Eftersätter-----kronor.
Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till överträdelse av föreskrifterna
i 25, 26 och 27 §§, 31 § första och fjärde styckena samt 67 § andra
8
Kungl. Maj:ts proposition nr %kh.
stycket eller underlåter att ställa sig till efterrättelse föreläggande, varom i
24 §, 25 § andra stycket och 67 § andra stycket förmäles.
Böter-----lag.
Till-----lag.
80 §.
Den-----uppläst.
I enahanda ordning och inom nedan angivna tid må klagan föras över vägdelning
och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden räknas,
där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden erhållit sådan un-,
derrättelse, varom i samma paragraf stadgas, samt där besvären avse annan
vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning, i förra fallet från det kungörelsen
om vägdelningens avslutande och i senare fallet från det kungörelse,
varom i 51 § andra stycket förmäles, blivit i distriktets kyrkor uppläst.
I-----besvärstid.
Finner-----— prövas.
Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med beslut vid
formlig efterbesiktning, varigenom han förklarats icke hava ställt sig till
efterrättelse honom meddelat föreläggande att bota brist, äge däröver föra klagan
hos Konungens befallningshavande, i förra fallet inom femton dagar från
den dag, underrättelse om åläggandet blivit, på sätt i 35 § sägs, i socknens
kyrka uppläst, och i senare fallet inom samma tid från den dag, då efterbesiktningen
förrättats. Åtnöjes ej den, som erhållit föreläggande enligt 24 §
eller 25 § andra stycket eller 67 § andra stycket, därmed eller är vägstyrelse
missnöjd med dylikt föreläggande, varigenom ersättningsskyldighet ålagts vägkassan,
må klagan över beslutet föras hos Konungens befallningshavande inom
femton dagar från det klaganden erhöll del av föreläggandet. Ej må klagan,
varom i detta stycke sägs, verka uppehåll med verkställigheten av åläggande
vid vägsyn eller hindra uttagande av kostnad, på sätt i 24 § sista stycket, 25 §
sista stycket, 35 § sista stycket och 67 § sista stycket förmäles, med mindre
Konungens befallningshavande annorlunda föror,dnar.
Har-----—• prövning.
över — -----stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
Kungl. Maj:ts proposition nr
9
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse ay 5 och 9 §§ i lagen deri 13 juni 1919 (nr 287) om
ödebygdsrägar.
Härigenom förordnas, att 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar
skola, 5 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
När ödebygdsväg eller del därav, som lämpligen kan upplåtas för allmän
samfärdsel, blivit färdigställd, skall vägen övertagas till allmänt underhåll.
Intill dess så skett have de väghållningsskyldiga i distriktet ej annan förpliktelse
med avseende å vägens byggande än i 2 § är sagt, ej heller skyldighet att
deltaga i vägens underhåll den tid mark är bar.
Om-----stadgas.
9 §.
Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av statsmedel,
utöver sådant bidrag som avses i 60 § första eller andra stycket i gällande
lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, särskilt tilläggsbidrag.
Tilläggsbidraget utgår med belopp motsvarande tre tiondelar av uppskattade
kostnaden för vägens underhåll. Skall jämlikt 60 § andra stycket i
nyssnämnda lag där omförmälda statsbidrag beräknas å väghållningsdistriktets
verkliga kostnader för vägunderhållet, utgår dock tilläggsbidraget med
belopp motsvarande tre tiondelar av väghållningsdistriktets verkliga kostnad
för vägens underhåll under nästföregående år. Har i sistnämnda fall vägen
under nästföregående år ej varit övertagen till allmänt underhåll, må, när särskilda
omständigheter därtill föranleda, i den ordning Konungen förordnar, bestämmas,
att tilläggsbidrag skall utgå å beräknade kostnaden för vägens underhåll
under löpande året.
I väghållningsdistrikt, där särskilda omständigheter äro för banden, må enligt
vad därom särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre
belopp än i första stycket sägs intill sex tiondelar av den kostnad, som skall
läggas till grund för tilläggsbidragets beräknande.
Tlläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det bidrag, som belöper på
underhållet av indelad väg, vilken ej övertagits till underhåll medelst väg
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr S-i-4.
kassan, tillkommer samtliga dem, som inom distriktet bestrida underhåll av
sådan väg, en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden å hans
väglott. Yad sålunda å väghållarna belöper tillhandahålles dem av vägstyrelsen
på lämpligt sätt.
Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda lag
stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån det belöper på
indelad väg, som ej övertagits till underhåll medelst vägkassan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-4-4.
11
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 4 mars 1927.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Rabbin», Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin
Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling följande:
Till Kungl. Majrts prövning får jag anmäla två inom kommunikationsdepartementet
utarbetade lagförslag, det ena avseende ändring i vissa delar
av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet och det andra avseende ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen
den 13 juni 1919 (nr 287) om ödebygdsvägar.
År 1911 uppdrogs åt den s. k. vägkommissionen att verkställa utredning Ändringar
angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga för åvägabringande av en järn-1 Tä?lairen''
nare fördelning av väghållningsbesväret, samt utarbeta förslag till därav
föranledda ändringar av gällande väglag m. m. ävensom att i samband därmed
underkasta berörda lagstiftning revision jämväl i vissa andra avseenden.
Vägkommissionen avgav den 15 december 1916 och den 31 oktober 1917 förslag
till ny väglag. Med anledning av framställda anmärkningar mot förslaget
uppdrogs åt 1920 års vägsakkunniga att verkställa förnyad granskning
och omarbetning av kommissionens förslag. Sedan de vägsakkunniga
den 10 augusti 1921 avgivit betänkande med förslag till lag om allmänna vägar
på landet jämte därmed sammanhängande författningar, utarbetades på
grundval av detta förslag proposition i ämnet till 1922 års riksdag (nr 100).
Den omläggning av väghållningen, som propositionen avsåg att genomföra, karakteriserades
förnämligast därav, att det stora antalet smärre väghållningsdistrikt
ersattes med ett mindre antal distrikt med större omfattning samt
att förpliktelsen att in natura fullgöra vägunderhåll avskaffades. Vid frågans
behandling inom riksdagen vann det framlagda förslaget i stort sett
allmänt gillande, men enighet kunde icke vinnas om grunderna för vägskattens
utgående, varför propositionen icke blev av riksdagen antagen. Vid 1923
års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner i ämnet (I: 124 och II: 160),
12
Kungl. Maj:ts proposition nr %bb.
vilka emellertid ej heller föranledde någon riksdagens åtgärd. I anledning av
proposition till 1924 års riksdag och väckta motioner vidtogos emellertid
samma år vissa ändringar i 1891 års väglag.
I anledning av vid 1926 års riksdag väckta motioner har riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 26 maj 1926, nr 262, anhållit dels om utredning,
huruvida och i vad mån brukare av jordbruksfastighet borde beredas rösträtt
vid vägstämma, dels om utredning, huruvida möjlighet borde beredas
kommun att vid vägstämma låta sig företrädas av flera än ett ombud, dels
att Kungl. Maj:t ville till 1927 års riksdag framlägga förslag till sådan
ändring i gällande väglag, att statsbidrag komme att utgå för vinterväghållning
efter samma grunder som för vägunderhåll den tid marken är bar, dels
ock om utredning och förslag rörande sådan ändring i gällande väglag,
att köpingar och vissa andra stadsliknande samhällen måtte få rätt till ersättning
av vederbörande vägdistrikt för byggande och underhåll av vägar och
gator i huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelserna härom i det vid
1922 års riksdag framlagda förslaget till ny väglag.
över riksdagens berörda framställning hava yttranden infordrats från samtliga
länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund.
Till stöd för de förslag, som 1922 och 1923 väcktes om utfärdande av ny
väglag, anfördes huvudsakligen, att vägunderhållet icke längre kunde på ett
tillfredsställande sätt ombesörjas med tillämpning av det system, som byggde
på underhåll in natura. Den starka väglottstyckningen lade hinder i vägen
för ett jämnt underhåll och de ofta stora avstånden från väghållarens bostad
till hans väglott gjorde hans prestation betungande. Naturaväghållaren kunde
icke ägna sitt vägstycke den ständiga tillsyn, som ett gott vägunderhåll krävde,
och hans arbete kom i regel att koncentrera sig till tiden närmast före vägsynen.
Den växande automobiltrafiken ställde sådana krav på vägunderhållet,
att moderna tekniska hjälpmedel, som ej stode naturaväghållarna till buds, erfordrades
för att kunna vinna tillfredsställande resultat. Ett tydligt vittnesbörd
om att en ändring i ordningen för vägunderhållets utgörande måste åvägabringas
utgjorde den fortgående försämringen av vägarnas tillstånd. En annan
anledning till missnöje med det rådande systemet vore väghållningsbesvärets
olika tryck inom de olika väghållningsdistrikten. Denna ojämnhet berodde
bland annat på att statsbidraget och i viss mån även vägskatten vore byggda
på en uppskattning av kostnaden för vägunderhållet, vilken naturligtvis aldrig
kunde bliva fullt tillförlitlig och med tiden bleve föråldrad. En tillfredsställande
utjämning av väghållningsbördan vore icke möjlig att vinna med
mindre uppskattningarna avskaffades och vägdistrikten utvidgades.
Under de år, som förflutit, sedan Kungl. Maj:t, på sätt förut nämnts, framlade
förslag till ny väglag, hava förhållandena på vägväsendets område undergått
en betydande förändring. Efter det år 1921 väghållningsdistrikten beretts
möjlighet att övertaga vägunderhållet, har denna möjlighet begagnats i
stor utsträckning. För närvarande hava omkring 70 procent av rikets väghållningsdistrikt
helt övertagit vägunderhållet, och i ett stort antal av de öv
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Mai:ts proposition nr 244-.
lo
riga distrikten har underhållet partiellt överflyttats på vägkassan. Resultatet
härav har visat sig i en avsevärt förbättrad väghållning, och det torde
kunna påstås, att vägarna numera i allmänhet äro i bättre skick än för några
år sedan. Till följd av väghållningsdistriktens övertagande av vägunderhållet
få de väghållare, som förut utfört detta underhåll, i stället erlägga vägskatt
och, där hela vägunderhållet övertagits, beräknas statsbidraget på den verkliga
underhållskostnaden. Därigenom har en viss utjämning av vägbördans
fördelning ägt rum. För vinnande av ytterligare utjämning är likväl en förstoring
av väghållningsdistrikten i många fall alltjämt önskvärd.
Den genomgripande utvecklingen å vägväsendets område, som sålunda sedan
någon tid äger rum, fortgår oavbrutet. Alltjämt framkomma problem,
som kräva sin lösning, varom de ofta förekommande ändringarna i väglagen
bära vittne. För en ändamålsenlig reglering av åtskilliga svävande frågor
synes ytterligare erfarenhet krävas; den hastiga utvecklingen skulle eljest
lätt kunna medföra, att vidtagna anordningar snart nog befunnes föråldrade.
Vid sådant förhållande finner jag mig icke nu kunna tillstyrka framläggande
av förslag till ny väglag, utan synes uppgiften lämpligen höra begränsas till
vidtagande av sådana partiella förändringar i gällande lagstiftning, som äro
ägnade att avhjälpa de mest framträdande bristerna däri.
Med utgångspunkt härifrån har tidigare inom kommunikationsdepartementet
utarbetats ett utkast till ändring i vissa delar av väglagen, över vilket yttranden
infordrats från länsstyrelserna i samtliga län samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
På grundval av den sålunda föreliggande utredningen har
inom departementet utarbetats förslag till ändring i vissa delar av väglagen,
här nedan kallat departementsförslaget, vilket förslag i stort sett överensstämmer
med det till myndigheterna remitterade utkastet. I den mån mera betydande
avvikelser från utkastet ägt rum, kommer det att i det följande angivas.
I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Maj:t förut framlagt förslag
om ändring av nu gällande grunder för vägskattens utgående, vilket åsyftar
att åvägabringa en mera rättvis fördelning av denna mellan fastigheter och
inkomst.
Vad först angår riksdagens framställning om utredning, huruvida möjlighet Fråga om
bör beredas kommun, att vid vägstämma låta sig företrädas av flera ombud, så
torde denna huvudsakligen vara föranledd av önskemålet om att en minoritet att låta sig
av de väghållningsskyldiga skulle vara tillförsäkrad möjlighet att bliva re- ras^enom
presenterad genom kommunombud. Det kunde tänkas, att minoriteten skulle flera om bud.
beredas möjlighet till representation på så sätt, att till ombud för kommunen
ansåges valda, icke blott den person majoriteten utsett utan även den, på vilken
en minoritet med visst minsta fyrktal röstat. Det kunde även ifrågasättas, att
ett bestämt antal ombud valdes efter proportionell metod. Hur röstningen
än ordnades, skulle emellertid stora svårigheter yppa sig. då det gällde att
fastställa, vilket röstvärde ombuden skulle anses representera. De myndigheter,
som hörts över riksdagens framställning, hava i allmänhet avstyrkt införande
14
Kungl. Mai:ts proposition nr 2JtJh
av en minoritetsrepresentation genom kommunombud, och därvid hava många
länsstyrelser såsom huvudskäl däremot framhållit just berörda svårigheter.
Sålunda har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört i huvudsak följande:
Om de av minoriteten valda ombuden endast skulle få använda minoritetens
vägfyrktal och majoritetens ombud hela återstoden av kommunens röstetal,
skulle detta i förhållande till den verkliga ställningen i kommunen kunna
bliva alldeles godtyckligt. Om åter varje grupp endast skulle få använda sitt
eget röstetal, komme kommunen i sin helhet att mista rösterna för de frånvarandes
fyrktal och således bliva underrepresenterad i förhållande till andra kommuner.
Och om slutligen minoritetens och majoritetens företrädare skulle fördela
hela kommunens fyrktal sinsemellan efter sina respektive fyrktal, bleve även
detta en rent godtycklig åtgärd. Att införa flera ombud för varje kommun
syntes därför icke kunna ske utan att helt frångå väglagens röstsystem och i
stället införa någon sorts fullmäktige.
Vissa länsstyrelser hava även framhållit, att därest minoriteten finge representeras
genom kommunombud, det troligen icke skulle vara möjligt att bibehålla
rätten för enskilda väghållningsskyldiga att föra talan vid vägstämma på
grund av svårigheten att avgöra, huru deras vägfyrktal skulle avräknas från de
vägfyrktal, kommunombuden ansåges representera.
Med hänsyn till vad jag ovan anfört och de hörda myndigheterna yttrat synes
mig skäl ej föreligga till ändring av väglagen i ifrågavarande hänseende.
Ändring
i 5 §
väglagen.
I syfte att erhålla ekonomiskt bärkraftiga distrikt, som på ett rationellt sätt
kunde organisera sina vägarbeten antogs vid 1924 års riksdag i anledning av
väckta motioner (I: 181 och II: 294) ändrad lydelse av 5 § väglagen, varigenom
förening av väghållningsdistrikt oberoende av vägdelning möjliggjordes.
I skrivelse den 20 april 1925 har länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit
olägenheterna av att ändring i ett väghållningsdistrikts omfattning enligt nuvarande
bestämmelser ej kan ske annat än i samband med vägdelning, så vida
det ej är fråga om frivillig sammanslagning av hela väghållningsdistrikt.
Överflyttning av allenast ett hemman från ett väghållningsdistrikt till ett annat
vore utesluten annat än i samband med vägdelning, även om båda väghållningsdistrikten
övertagit vägunderhållet. Då vägdelningar med väghållningsdistriktens
övertagande av vägunderhållet komme att upphöra, skulle en hittills förefintlig
möjlighet att reglera väghållningsdistriktens omfattning i verkligheten
komma att försvinna.
I 5 § tredje stycket av departementsförslaget föreslås nu befogenhet för länsstyrelsen
att oberoende av vägdelning förordna om sammanslagning av väghållningsdistrikt
eller viss jämkning i väghållningsdistrikts omfattning. Med hänsyn
till bestämmelserna i 60 § väglagen om vägskattens utdebitering kan sammanslagning
av olika områden ej utan ändring av dessa bestämmelser äga rum,
därest vägunderhåll in natura kvarstår inom mer än ett av områdena. I detta
hänseende överensstämmer det föreliggande förslaget med nu gällande bestämmelser
i ämnet. Enligt den föreslagna lydelsen av tredje stycket i 5 § erfordras
för sammanslagning icke såsom enligt den nu gällande lydelsen av nämnda
stycke, att vederbörande väghållningsdistrikt fattat samstämmande beslut om
sammanslagningen. Det lärer emellertid ej vara att befara, att någon länssty
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2hh.
15
relse mot de väghållningsskyldigas mening kommer att förordna om sammanslagning,
såvida ej särskilt starka skäl förefinnas därför. Ej heller torde det
vara antagligt, att dylika sammanslagningar skola ofta förekomma. Men fall
kunna tänkas, då ett väghållningsdistrikts ringa storlek och bärkraft omöjliggör
ett rationellt utnyttjande av teknikens hjälpmedel vid väghållningen och
ett fullgott utförande av dess väghållningsskyldighet. Av särskild betydelse
blir ett dylikt förhållande, när ett sådant distrikt genomlöpes av en viktig, häri
trafikerad huvudväg. I yttrandena över det inom kommunikationsdepartementet
utarbetade, till vederbörande myndigheter remitterade utkastet, har någon
erinran ej gjorts mot den föreslagna utvidgningen av möjligheten till ändring
i väghållningsdistriktens omfattning, och flera länsstyrelser hava uttalat sin
tillfredsställelse med förslaget i detta hänseende.
På grand av den länsstyrelse enligt förslaget tillagda befogenheten att i samband
med förordnande om förändring av väghållningsdistrikts område meddela
erforderliga övergångsbestämmelser skulle länsstyrelsen äga att, när anledning
därtill förekommer, utfärda föreskrifter i avseende å den ekonomiska uppgörelsen
mellan de distrikt, som beröras av förändringen. Särskilt vid förening
av hela vägliållningsdistrikt kunna omständigheterna vara sådana, att ett distrikt
skäligen bör utgiva ersättning till annat, såsom då distrikt, som genom
uppenbarligen för låg utdebitering av vägskatt eller annan vanskötsel av sina
affärer åsamkat sig betydande skulder, sammanslås med distrikt, som genom
omsorgsfull vård av sin ekonomi vunnit en god ställning. Berörda ersättning
torde lämpligen kunna uttagas genom särskild utdebitering under viss tid a
vägfyrkar inom det distrikt, som anses ersättningspliktigt.
Köpingar och municipalsamhällen äro för närvarande i fråga om den all- Köpingars
manna väghållningen att hänföra till landsbygden. I 1891 års väglag göres
ingen skillnad mellan dylika samhällen och den övriga landsbygden. Genom iens förhålingen
den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning kommo dock
vissa av dessa samhällen att intaga en särställning, i det att nämnda lag en- väghållligt
dess 36 § skulle äga tillämpning för köping ävensom för annan ort, för
vilken på grund av förordnande, som meddelats enligt före den 1 januari 1908
gällande föreskrifter, byggnadsstadgan för rikets städer gällde. Enligt nyss
nämnda lagrum ägde därjämte Konungen förordna, att lagen skulle äga motsvarande
tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd
befolkning. Sådant förordnande medförde enahanda verkan, som
enligt dittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning av byggnadsstadgan
för rikets städer d. v. s., bland annat, att ifrågavarande ort blev att
anse såsom municipalsamhälle.
Genom stadsplanelagen stadgades för stad, bland annat, i 29 § att ny gata
skall i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande i den mån bebyggandet
utmed gatudelen till viss angiven omfattning fortskridit; i 30 § att staden
skall vara ansvarig för gatas upplåtande till allmänt begagnande å tid. som
i 29 § sägs, och att underhållet av allmän väg, som ingått i gatumark, skall
i den mån som för gåtas upplåtande för allmänt begagnande är stadgat, över
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr jg-44.
Vägkommis
sionen.
1920 års vägsakkunniga.
in
tagas av den, som enligt vad föreskrivet är, har att underhålla gatan; samt
i 9 §, att allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, skall
tillfalla staden utan ersättning. Sedan lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning upphävts och dess bestämmelser i huvudsakligen
oförändrat skick överflyttats till 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad, återfinnas nyssberörda stadganden i 1 kap. 34, 35 och
15 §§ sistnämnda lag. Stadgandet i 36 § stadsplanelagen återfinnes numera
utan saklig ändring i 1 kap. 41 § i lagen om fastighetsbildning i stad.
I fråga om köpingar och andra samhällen å landsbygden, för vilka 1 kap.
i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, gäller således att.
så snart allmän väg ingår i gatumark, som upplåtes till allmänt begagnande
såsom gata, befrias vederbörande väghållningsdistrikt från skyldighet att hålla
vägen. Skyldigheten att anlägga och underhålla den nya gatan kommer att
åligga vederbörande samhälle eller den, som enligt de för samhället i sådant
hänseende gällande stadganden kan vara därtill förpliktad. Därest vägen
före dess upplåtande till gata varit indelad till underhåll in natura, synes det
jämlikt grunderna för 17 § väglagen böra åligga den väghållare, som befriats
från vägunderhåll, att gälda motsvarande ersättning till vägkassan.
Men vägkassan är ej skyldig att lämna någon ersättning till samhället.
Vägkommissionen framhöll, att ifrågavarande samhällen på grund av dessa
stadganden försatts i en oförmånlig undantagsställning, i det att samhällena
därigenom utan vederlag fått på sig överflyttad den skyldighet, som förut
ålegat hela väghållningsdistriktet med avseende å underhållet av väg, vilken
ingått i samhällets gatumark. Kommissionen föreslog, att dylika samhällen
i avseende å den allmänna väghållningen icke skulle tillhöra landsbygden, i
följd varav samhällenas väghållningsskyldighet skulle i likhet med vad som
gällde för städerna inskränkas till samhällenas egna områden.
1920 års vägsakkunniga funno den nuvarande ordningen i förevarande avseende
otillfredsställande men kunde ej heller förorda vägkommissionens förslag.
Mot detta anförde de sakkunniga huvudsakligen:
En utbrytning av ett samhälle av ifrågavarande slag ur väghållningsdistriktet
skulle utan tvivel för samhällets beskattningsföremål i regel medföra en
avsevärd ekonomisk vinst, under det att väghållningsbesväret skulle så mycket
hårdare trycka beskattningsföremålen i återstoden av väghållningsdistriktet.
Tillräckliga skäl syntes emellertid ej föreligga försatt genomförandet av stadsplan,
vilket företrädesvis betingades av lokaltrafikens krav samt hygieniska
och andra på den allmänna samfärdseln icke beroende förhållanden, borde medföra
någon minskning i vederbörandes förpliktelser gentemot väghallningsdistriktet.
Den olikhet, som i fråga om väghållningen förefunnes mellan ifrågavarande
samhällen och städerna, hade samband med väsentligt olika historiska
förutsättningar, och frånsett härifrån kunde en betydande skillnad föreligga
beträffande väghållningen inom städerna och samhällena. Ett genomförande
av kommissionens förslag skulle i hög grad främja uppkomsten av
dylika samhällen utan att verkligt behov därav förelåge, i det att befolkningen
å tätare bebyggda orter häri skulle se en bekväm utväg att slippa väghållningen.
Härigenom skulle uppstå ständiga ändringar i väghållningsdistrikten
och en ökad förskjutning av vägbördan på den egentliga landsbygden.
Kungl. Mai :ts proposition nr 244.
17
Föreskrifter om väghållningens ordnande för köpingar och municipalsamhällen
upptogos i de sakkunnigas förslag i 15 §, som hade följande lydelse:
I avseende å väg inom köping eller annat samhälle å landet, för vilket 1 kap.
i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, är samhället skyldigt
att, i den män vägen på grund av nämnda lag skall upplåtas till allmänt begagnande
såsom gata, för vägdistriktets räkning utföra väghållningen mot ersättning
på. sätt nedan stadgas, och är samhället berättigat att jämväl beträffande
vägen i övrigt utföra väghållningen mot sådan ersättning.
För väghållning^ som sålunda verkställes av köping eller annat samhälle
på landet, skall vägdistriktet utgiva ersättning till vederbörande samhälle; dock
icke med högre belopp än det, vartill kostnaden för väghållningens utförande
efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.
Ersättning för byggande av väg, som efter vad nu är sagt tillkommer samhälle,
skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår tvist om
beloppet, skall den hänskjutas till bedömande av tre gode män, vilka utses
en av länsstyrelsen^och en av vardera parten. Fullgöres ej vad part, som skall
välja god man, i sådant avseende åligger, skall god man utses av domhavanden
i orten. Emot gode männens beslut må ej klagan föras.
Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning
skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes
i den ordning, som nyss sagts. Sådan fastställelse skall gälla för en
tid av tio år från det fastställelsen skedde. Har sådan fastställelse skett och
övertages under nämnda tid enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll
eller bygges ny väg eller övertager samhället till underhåll vägsträcka,
som förut underhållits av vägdistriktet, skall den ersättning för ökning i underhåll
och vinterväghållning, som må tillkomma samhället, i händelse av
tvist, i enahanda ordning särskilt fastställas för återstående delen av löpande
tioårsperiod.
Erinras må att enligt de sakkunnigas förslag begreppet väghållning omfattade
byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning samt att förslaget
upptog utförliga bestämmelser angående vad som vore att hänföra till vart av
nämnda tre slag av väghållning.
I den allmänna motiveringen i de sakkunnigas betänkande anfördes om berörda
stadgande:
»De sakkunniga hava för sin del icke ansett andra ändringar i de för närvarande
i detta avseende rådande förhållandena böra vidtagas än som betingas
därav, att samhällena till följd av bestämmelserna i 1 kapitlet i lagen
om fastighetsbildning i stad nödgas övertaga en del av den allmänna väghållningen.
Då samhällena enligt de sakkunnigas mening fortfarande skola
ingå i väghållningsdistrikten, är det uppenbart, att vederbörande distrikt är
skyldigt att tillgodose samhällets behov av allmänna trafikleder. Men väghallningsdistnktets
skyldigheter böra ej heller sträcka sig längre. Byggande
och underhåll av gata, som icke kan sägas vara nödig för allmänna samfärdseln,
ar en angelägenhet, som icke berör väghållningsdistriktet. En sådan
gata tillgodoser huvudsakligen de enskilda tomtägarnas behov av utfartsväg,
och distriktet synes ej hava större anledning att ombesörja hållandet av
sådan gata än att halla. de särskilda fastigheternas å den egentliga landsbygden
enskilda infartsväg. Givetvis kan det mången gång särskilt i mera
utvecklade samhällen möta svårigheter att bestämma, huruvida en gata skall
anses nodig for allmänna samfärdseln. I de mindre samhällena torde ofta
endast de gator, som motsvara de från början befintliga allmänna vägarna,
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 210 höft. (Nr 244.) 2
18
Kung!. Majds proposition nr Zhb.
böra räknas bit. I och med utvecklingen kunna förändringar inträda i dessa
förhållanden, exempelvis genom tillkomsten av järnvägs- eller spårvägsstation,
indragande av ny väg från landsbygden eller därigenom att en gata, som
från början varit att jämställa med enskild utfartsväg, så småningom kommer
att förmedla så stor samfärdsel mellan olika delar av samhället, att den
måste anses nödig för allmänna samfärdseln. Dessa frågor skola enligt de
sakkunnigas förslag prövas av länsstyrelsen i den ordning, som gäller för prövning
av ärenden angående byggande av allmän väg samt om övertagande av
enskild väg till allmänt underhåll.
På sätt förut anmärkts skall, enligt 1 kapitlet 34 _§ i lagen om fastighetsbildning
i stad, inom samhälle ny gata i behörigt skick upplåtas för allmänt
begagnande, i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från
förut upplåten gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas,
då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel
av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit bebyggda. Enligt 35 § i
samma kapitel är samhället ansvarigt för gatas upplåtande till allmänt begagnande
å tid, som i 34 § sägs, men genom detta stadgande har ej gjorts rubbning
i vad för samhället kan vara gällande i avseende å tomtägarens skyldighet
att bekosta gatas anläggande. Om samhället på grund av nämnda föreskrift
utfört gatuanläggning, som det eljest ålegat tomtägare att ombesörja,
skall tomtägaren till samhället återgälda kostnaden för anläggningen.
Med hänsyn till nämnda föreskrifter kan det uppenbarligen icke vara lämpligt,
att väghållningsdistriktet förpliktas verkställa byggande och underhåll av
sådan väg inom samhälle, vilken skall upplåtas till allmänt begagnande som
gata. Ett sådant åläggande skulle säkerligen bliva en källa till ständiga stridigheter.
Det vore så mycket mindre lämpligt, som i samband med gatuhållningen
oftast förekommer nedläggande av vatten-, avlopps- och belysningsledningar
i gatumarken, vilket i sin ordning medför, att gatumarken stundom
måste upprivas för avhjälpande av fel å ledningarna. Härtill kommer att
samhällena ofta vilja hava gatuhållningen utförd efter en högre standard än
som betingas enbart av samfärdselns krav. Vid nu anförda förhållanden hava
de sakkunniga funnit frågan böra lösas på det sätt, att hållande av allmän
väg inom samhälle, vilken enligt lagen om fastighetsbildning i stad skall upplåtas
till allmänt begagnande såsom gata, icke skall direkt åligga väghållningsdistriktet.
I stället skall samhället för distriktets räkning ombesörja sådan
väghållning, men skall distriktet i gengäld till samhället utgiva skälig ersättning
för väghållningens utförande. Beträffande grunderna för ersättningens
utgående har det synts skäligt, att distriktet icke betungas med högre ersättning
än som motsvarar kostnaden för den väghållning, som betingas av
samfärdselns behov. Därest något samhälle vill hava sina allmänna vägar utförda
efter en högre standard än som erfordras för tillgodoseende av samfärdselns
krav, bör väghållningsdistriktet ej vara pliktigt vidkännas kostnadsökningen.
Härmed är ingalunda sagt, att väghållningsdistriktet aldrig kommer
att vidkännas exempelvis kostnaderna för stensättning av allmän väg inom ett
samhälle eller för vägens förseende med gångbanor eller andra särskilda anordningar.
Om sådant i samfärdselns intresse .kan anses erforderligt, skola givetvis
dessa kostnader gäldas av distriktet. Även om nämnda anordningar icke
med nödvändighet betingas av samfärdselns krav, bör ej heller hinder möta för
överenskommelse om distriktets deltagande i den på grund av dessa anordningar
ökade anläggningskostnaden mot åtnjutande av motsvarande minskning i
den årliga gottgörelsen för den av samhället övertagna underhållsbördan.
För frivilliga överenskommelser beträffande utförande genom vederbörande
vägdistrikt av väghållning å sådan väg, som enligt ovan åberopade lag skall
vara upplåten till allmänt begagnande som gata, bör däremot givetvis ej läg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2bh.
19
gas något hinder, då det för ett mindre samhälle kan vara en fördel att slippa
själv utföra denna väghållning.
Med hänsyn därtill, att samhälle kan finna lämpligt att som gata anordna
jämväl delar av allmän väg, vilka icke enligt fastighetsbildningslagen ännu
behöva upplåtas som gata, samt det även i vissa fall kan vara fördelaktigt för
samhälle att omhändertaga utförandet av all väghållning inom sitt område,
hava de sakkunniga föreslagit, att samhälle skall hava rätt men ej skyldighet
att mot ersättning av distriktet övertaga hållandet även av sådan allmän väg
inom sitt område, som ej skall upplåtas till allmänt begagnande som gata.
Beloppet av den ersättning, som vägdistriktet skall utgiva till samhälle för
av detta verkställd väghållning, skall enligt förslaget bestämmas av gode män
och hänvisas härutinnan till 15 § av förslaget.»
I den speciella motiveringen till bestämmelserna i 15 § av de sakkunnigas
förslag anfördes bland annat:
Med den samhälle ålagda väghållningsskyldigheten avsåges endast att reglera
förhållandet mellan samhället och vägdistriktet och ingalunda att avlyfta
de skyldigheter i avseende å gatas anläggande och underhåll, som på sätt i 1 kap.
35 § i lagen om fastighetsbildning i stad omförmäldes kunde åligga de särskilda
tomtägarna inom ett samhälle. Huruvida och på vad sätt byggande av
väg skulle utföras tillkomme enligt angivna bestämmelser i de sakkunnigas
förslag länsstyrelsen att pröva med ledning av plan och kostnadsförslag, som
skulle uppgöras genom vägstyrelsens försorg. När det gällde byggande av
väg inom samhälle, kunde icke undvikas, att, om samhället önskade vägen utförd
efter en högre standard än som betingades av samfärdselns behov, två
planer jämte tillhörande kostnadsförslag uppgjordes; den ena planen (planen
nr 1) avseende utförande av den ifrågasatta vägbyggnaden allenast efter samfärdselns
behov, den andra planen (planen nr 2) — som ju endast behövde hava
formen av ett tillägg till planen nr 1 ■—• tillika upptagande de anordningar,
som på grund av samhällets önskan tillkomme eller trädde i stället för i den
förstnämnda planen upptagna anordningar, såsom schaktning för kloak- och
vattenledningars framdragande, användande av dyrbarare gatubeläggningsmaterial
än som erfordrades, anordnande av rännstenar i stället för diken o. s. v.
Nödvändigheten att sålunda uppgöra skilda planer och kostnadsförslag hade
sin grund icke blott i regleringen av distriktets ersättningsplikt utan även
däri, att statsbidrag till byggande av väg städse beräknades på grundval av ett
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen granskat och vederbörligen fastställt kostnadsförslag.
Då statsbidraget givetvis icke beräknades å högre belopp än det.
som åtginge till byggande av en uteslutande efter samfärdselns behov anpassad
väg, vore plan och kostnadsförslag för sådan väg nödvändiga för statsbidrags
erhållande. Att därjämte måste upprättas plan och kostnadsförslag
beträffande vägen, sådan som den verkligen komme att utföras, läge i öppen
dag. Länsstyrelsens beslut i ärende om byggande av väg, som i dess helhet
eller till någon del folie inom samhälle, torde få den form. att vägdistriktet
förpliktades att bygga vägen i det skick, som samfärdselns behov krävde (enligt
planen nr 1), dock med rätt att i stället utföra den enligt planen nr 2, varjämte
en erinran om innehållet av förevarande bestämmelser icke borde uraktlåtas.
Därest, såsom i regel dittills plägat ske, skyldigheten att bygga vägen
ålades endast under förutsättning att statsbidrag erhölles, inträdde icke någon
skyldighet för distriktet att lämna gottgörelse till samhället för byggandet,
förrän distriktet erhållit statsbidrag och arbetet påbörjats. Då det icke synts
tillbörligt, att samhälle skulle nödgas under längre tid förskottera kostnaderna
för byggande av väg, tills hela arbetet blivit utfört, hade stadgats, att ersättningen
skulle utbetalas till samhället i mån av arbetets utförande. Vad an
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr
Propositionen
till 1922 års
riksdag.
ginge den föreskrivna ordningen för utseende av de gode män, som skulle pröva
uppkomna tvister, så avsåges med domhavanden i orten domhavanden i den
ort, där omtvistade arbetet utförts. För att förekomma ständiga tvister i
fråga om ersättningen för vägunderhåll och vinterväghållning, hade ansetts,
att det årliga ersättningsbeloppet borde på en gång fastställas för en tid av
tio år framåt. Emellertid kunde omfånget av samhällets vägunderhåll komma
att ökas under en dylik tioårsperiod, och givetvis skulle särskild ersättning utgå
för ökningen. Om på grund av tvist särskild fastställelse av ersättningen för
det nytillkomna vägunderhållet och vinterväghållningen måste äga rum,
skulle för vinnande av likformighet fastställelsen ej gälla längre än till utgången
av den tioårsperiod, som gällde för samhällets övriga vägunderhåll och vinterväghållning.
I det till lagrådet remitterade förslag, som låg till grund för propositionen
nr 100 till 1922 års riksdag, upptogos i 1 kap. 15 § bestämmelserna i 15 § i de
sakkunnigas förslag med vissa jämkningar. Angående vissa anmärkningar,
som'' i yttrande över de sakkunnigas förslag framställts av Svenska stadsförbundet,
anförde vid remissen till lagrådet föredragande departementschefen
bland annat:
»Stadsförbundets uttalade farhågor, att samhällena kunde bliva tvungna att
iordningställa trafikled till gata, innan länsstyrelsen hunne pröva trafikledens
ifrågasatta beskaffenhet av allmän väg, synas i hög grad överdrivna. Oftast
lärer en till gata nyss upplåten trafikled icke vara att anse såsom nödig för
den allmänna samfärdseln, med mindre den redan förut varit hänförlig till
allmän väg. Undantag härifrån kunna naturligtvis givas, t. ex. vid indragandet
av en ny väg från landsbygden, framdragandet av en ny förbindelseled
inom samhället o. s. v., men knappast i något fall lärer olägenhet i det av
stadsförbundet nu anmärkta hänseendet behöva uppstå, om vederbörande visa
nödigt förutseende. Iordningställandet till gata av väg, som redan förut varit
att anse som allmän, kan visserligen vara av den omfattning, att det bör hänföras
till byggande av väg, men dels kan i sådant fall förfarandet inför länsstyrelsen
göras enklare än när det gäller anläggning av ny väg, dels kan det icke
antagas, att samhällets myndigheter skulle så länge förbliva i okunnighet om
fortskridandet av bebyggelse utmed vägen i fråga — vilket utgör förutsättningen
för skyldigheten att upplåta väg till allmänt begagnande som gata •—- att
de ej hunne i god tid vidtaga erforderliga åtgärder.
Beträffande det fall, att länsstyrelsen förklarar såsom allmän väg en gata,
vilken iordningsställts, redan innan ärendet anhängiggjordes hos länsstyrelsen,
synes det uppenbart, att vägdistriktet icke kan förpliktas att bidraga till gatans
anläggningskostnad, lika litet som distriktet, då eljest enskild väg övertages
till allmänt underhåll, kan åläggas att betala dess anläggningskostnad.
Vidkommande åter det fall, att samhälle, under det ärende angående ny vägs
anläggning är beroende på länsstyrelsens prövning, utan att avvakta länsstyrelsens
beslut verkställer vägbyggnaden, synes detta tillvägagångssätt icke i
och för sig böra betaga samhället den rätt till bidrag från vägdistriktet, som
länsstyrelsen i sitt beslut må hava fastslagit, men klart är att de förutsättningar
för sådan bidragsskyldighet, som länsstyrelsen uppställt, exempelvis vägens
utförande i enlighet med upprättad plan, måste uppfyllas.»
De i berörda till lagrådet remitterade förslag verkställda jämkningar i de
sakkunnigas förslag voro delvis föranledda av de bestämmelser, som i förslagen
förekommo angående uttagande av s. k. särbidrag. Dessa bestämmelser inneburo,
att vägdistriktet skulle hava rätt att uttaga kostnaden för förvärv av
Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfJh
21
deri för väg erforderliga mark genom särskilda bidrag från de fastigheter, som
hade särskild nytta av vägen. Föredragande departementschefen anförde, att
den tolkning av de sakkunnigas förslag S5''ntes kunna göras gällande, att vägdistriktet
skulle vara skyldigt ersätta vederbörande samhälle för förvärvandet
av vägmark men att vägdistriktet skulle äga täcka denna kostnad genom uttagande
av särbidrag av vederbörande fastighetsägare. Då tillämpningen av bestämmelserna
om särbidrag ansåges skola i berörda fall möta betydande svårigheter,
vidtogos i det till lagrådet remitterade förslaget vissa ändringar i de
sakkunnigas förslag. I det remitterade förslaget stadgades nämligen, dels att
särbidrag ej skulle uttagas av fastighet, som inginge i fastställd stadsplan,
och att kostnad för förvärvande av vägmark inom planlagt område ej finge
täckas medelst särbidrag, dels ock i 1 kap. 15 § andra stycket andra punkten, att
i den till samhälle för byggande av väg utgående ersättningen ej finge inräknas
kostnaden för förvärv av vägmark inom område, för vilket stadsplan blivit
fastställd.
Mot det till lagrådet remitterade förslaget i denna del anmärkte lagrådets
samtliga ledamöter, att det icke kunde anses motiverat att göra förpliktelsen
att bekosta markförvärv inom förut planlagt område beroende av huruvida
samhället eller vägdistriktet verkställde byggandet av vägen. Beträffande
sättet för frågans ordnande rådde emellertid inom lagrådet delade meningar.
Sålunda tillstyrkte två ledamöter en återgång härutinnan till de vägsakkunnigas
förslag. Lagrådets övriga två ledamöter ansågo däremot det remitterade förslaget
i detta hänseende allenast tarva den ändring, att kostnaden för förvärv
av vägmark inom planlagt område i varje fall komme att bestridas av samhället.
Beträffande nämnda inom lagrådet framställda anmärkningar anfördes i propositionen
av föredragande departementschefen.
»Mot det av två ledamöter av lagrådet väckta förslaget, att kostnad för
förvärv av vägmark inom samhälles planlagda område alltid skulle bestridas
av samhället, kan måhända anmärkas, att denna skyldighet kan bliva betungande
för mindre bärkraftiga samhällen. För det fall att stadsplanen givits
onödigt stor utsträckning, synes nämligen kostnaden för förvärvandet av den
vägmark, som faller inom planlagt område, kunna bliva ganska avsevärd, samtidigt
som lång tid måste antagas förflyta, innan bebyggelsen når sådan omfattning,
att det enligt fastighetsbildningslagens bestämmelser blir möjligt för
samhället att uttaga kostnaden av vederbörande tomtägare. Emellertid torde
man i regel kunna utgå därifrån, att de mindre bärkraftiga samhällena hava ett
jämförelsevis inskränkt område, varför dessa betänkligheter icke synts böra
tillmätas avgörande betydelse. Då ifrågavarande bestämmelser genom iakttagande
av den av sistnämnda två ledamöter gjorda hemställan tillika skulle
komma i bättre överensstämmelse med reglerna om särbidrag, har jag ansett
berörda hemställan böra följas. Vid utformandet av lagtexten har jag utgått
från att samhälle visserligen skall tillhandahålla vägdistriktet den mark, som
åtgår för väg, vilken av distriktet bygges inom samhällets planlagda område,
men att äganderätten till vägmärken skall förbliva hos samhället. Då man
som regel torde kunna utgå från, att ny väg inom samhälles planlagda område
kommer att få samma sträckning som någon enligt stadsplanen tilltänkt gata
eller ock att stadsplanen undergår den jämkning, som föranledes av vägens
framdragande, lärer samhället enligt bestämmelserna i 1 kap. fastighetsbildningslagen
kunna uttaga värdet av den tillsläppa marken av vederbörande
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 844.
tomtägare. Med hänsyn till stadgandet i tredje punkten av 1 kap. 36 § första
stycket i berörda lag kan emellertid tvekan i detta hänseende tänkas uppstå,
och har till förebyggande härav ett tillägg gjorts till förevarande paragraf.»
Det i propositionen i 1 kap. 15 § upptagna stadgandet avvek i nedan
angivna hänseenden från motsvarande bestämmelse i de vägsakkunnigas förslag
(se sid. 7 här ovan):
I avseende----— — skall vara upplåten för allmänt begagnande ---
—---jämväl i övrigt utföra väghållningen mot sådan ersättning.
För väghållning------— skattas. Mark, som erfordras för byggande
av väg inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, skall i varje fall
av samhället tillhandahållas utan kostnad för vägdistriktet.
Ersättning — — —• -— — tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande,
skall —------avseende åligger eller avsäger sig av part utsedd god
man uppdraget eller deltager ej denne i gode männens arbete på sätt för dess
vederbörliga fortgång kräves, skall god man utses av domhavanden i orten.
Emot gode männens beslut må ej klagan föras. I övrigt skall lagen om skiljemän
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Den samhälle----— av löpande tioårsperiod. Indrages under nämnda
tid väg, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet i enahanda
ordning jämkas.
Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt
1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger rum, därest i gatumarken ingår
allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter denna lags ikraftträdande
byggts inom samhällets planlagda område.
Andra särskilda utskottet, till vars behandling berörda proposition hänvisades,
avstyrkte bifall till Kungl. Maj :ts förslag. En betydande minoritet inom
utskottet förenade sig emellertid om en reservation, däri Kungl. Maj:ts förslag
med mindre väsentliga ändringar tillstyrktes. Beträffande 1 kap. 15 § ansågo
reservanterna, som föreslogo uteslutande av bestämmelserna om särbidrag, uteslutandet
av desamma medföra, att andra punkten i andra stycket samt sista
stycket borde utgå. Vidare hemställdes om ett tillägg till paragrafen av innehåll,
att länsstyrelsen skulle äga förordna om ny fastställelse av den till samhälle
för vägunderhåll och vinterväghållning utgående ersättning, därest under
löpande tioårsperiod väsentligen ändrade förhållanden inträdde i avseende å vägunderhållet
eller vinterväghållningen.
Såsom förut nämnts har 1926 års riksdag anhållit om framläggande av förslag
till lagstiftning i förevarande avseende i huvudsaklig överensstämmelse
med 1922 års proposition. Riksdagens framställning härom har i de däröver
avgivna yttrandena i allmänhet tillstyrkts. Styrelsen för svenska stadsförbundet
har förklarat, att styrelsen vidhölle sin förut vid flera tillfällen uttalade,
med vägkommissionens förslag överensstämmande uppfattning men- i
varje fall förordade den lättnad, som riksdagens framställning åsyftade bereda
samhällena i fråga om dem åliggande väghållning. Styrelsen har i yttrandet
upprepat sina farhågor för att prövning rörande gatas egenskap av
allmän väg icke alltid kunde komma att verkställas med erforderlig snabbhet.
I det inom kommunikationsdepartementet utarbetade och till vederbörande
myndigheter remitterade utkastet upptogs en bestämmelse av i huvudsak sam
-
Kungl. May.ts ■proposition nr
23
ma innehåll som 1 kap. 15 § i omförmälda proposition med ett tillägg av det
innehåll, varom reservanterna hemställt.
1 de avgivna yttrandena över berörda utkast har den däri i förevarande
hänseende ifrågasatta lagändringen allmänt tillstyrkts. Dock har en länsstyrelse
uttalat tvekan om lämpligheten av att göra en sådan ändring annorledes
än i samband med en revision av bestämmelserna om vägbördans fördelning.
De i 1 kap. 15 § i omförmälda proposition upptagna bestämmelser synas
mig innefatta en under nuvarande förhållanden i stort sett tillfredsställande
lösning av spörsmålet rörande ifrågavarande samhällens förhållande till det
allmänna väghållningsbesväret. Till vägkommissionens förslag kan jag så
mycket mindre ansluta mig, som den nuvarande indelningen i väghållningsdistrikt
är avsedd att i huvudsak bibehållas, under det att nämnda förslag var
byggt på en ökning av distriktens omfattning till att motsvara landstingsområdena.
Jag får därför tillstyrka, att i väglagen upptagas bestämmelser
av i huvudsak samma innehåll som de i omförmälda proposition föreslagna.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för de särskilda bestämmelserna,
och dessas tolkning kan jag i stort sett hänvisa till 1922 års proposition och
1920 års vägsakkunnigas betänkande. I det följande skall jag endast beröra
sådana frågor, som på grund av avgivna yttranden eller eljest synas vara i
behov av ytterligare klarläggande.
Huruvida en trafikled i ett samhälle skall anses vara allmän väg tillkommer
jämlikt 4 § i 1891 års väglag länsstyrelsen att avgöra efter de grunder,
som angivas i 1 § väglagen. Såsom de vägsakkunniga framhållit lärer det i
många fall möta svårigheter att avgöra, huruvida en sådan trafikled med avseende
å arten och omfattningen av trafiken är att anse som nödig och nyttig
för den allmänna samfärdseln, men det torde ej låta sig göra att meddela
närmare bestämmelser härom. Vad de vägsakkunniga anfört torde kunna i
någon mån tjäna till ledning vid bedömande av frågan. Erinras må i detta
sammanhang att den omständigheten, att väg blivit iordningställd till gata,
icke betager trafikleden dess karaktär av väg.
Därest en trafikled i samhället är allmän väg, har väghållningsdistriktet enligt
det föreliggande förslaget att ersätta samhället den väghållning — byggande
eller underhåll av väg eller vinterväghållning (angående vinterväghållning
se 65 §) — samhället verkställer, dock icke med högre belopp än
som motsvarar kostnaden för en väghållning, som betingas av samfärdselns
behov. Väghållnings distriktets ersättningsskyldighet är emellertid icke såsom
ifrågasatts begränsad till en väghållning efter allenast den allmänna samfärdselns
behov, d. v. s. med uteslutande av den trafik, som uppkommer därigenom,
att en trafikled användes som enskild utfartsväg. Har en trafikled
karaktär av allmän väg, måste det nämligen anses rimligt, att vägen av väghållningsdistriktet
bygges och underhålles med hänsyn till all den trafik,
som där äger rum. Den omständigheten, att 1 kap. i lagen om fastighetsbildning
i stad äger tillämpning inom samhället, bör ej föranleda därtill, att
samhället försättes i en ogynnsammare ställning i detta hänseende än annat
Departe
mentschefen.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^4.
område på landet med tätare befolkning. Trafikens uppdelande på antytt sätt
skulle för övrigt icke låta sig göra. Givetvis kommer det ej alltid att vara
så lätt att avgöra, vilka av samhället vidtagna anordningar varit betingade
av samfärdselns krav, men även vid avgörande av detta spörsmål synes ledning
kunna vinnas av vad de vägsakkunniga yttrat härom.
Då fråga uppkommer om byggande av väg inom samhälle och samhället
vill hava denna utförd efter en högre standard än samfärdseln kräver, torde
såsom de vägsakkunniga framhållit vara erforderligt, att två planer jämte
tillhörande kostnadsförslag uppgöras. Det ankommer på länsstyrelsen, som
enligt väglagen har att pröva ärenden om byggande av väg, att tillse att dylik
utredning förebringas. (Angående nuvarande praxis i fråga om behandling
av ärenden angående väganläggningar, se de vägsakkunnigas betänkande
s. 114—115.) Anmärkas må att, då här talas om byggande av väg, därmed
avses såväl anläggning av ny väg som omläggning av väg och iståndsättande
av enskild väg, som förändras till allmän. Vid bestämmandet av gränsen
mellan byggande och underhåll av väg lärer ledning kunna hämtas från den
praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av statsbidragsbestämmelserna.
Vad angår de av svenska stadsförbundet uttalade farhågor att prövning
rörande gatas egenskap av allmän väg icke alltid kunde komma att verkställas
med erforderlig snabbhet åberopar jag vad föredragande departementschefen
anförde därom vid remiss till lagrådet av det förslag, som låg till grund
för propositionen till 1922 års riksdag, och ansluter jag mig jämväl till vad
departementschefen i samband därmed i övrigt yttrade.
Enligt det föreliggande förslaget skall i likhet med vad som stadgades
i omförmälda proposition kostnaden för förvärv av vägmark inom planlagt
område i samhället alltid bestridas av samhället. Upptagandet av denna bestämmelse
i omförmälda proposition var delvis föranlett av de där förekommande
föreskrifterna om särbidrag. Emellertid synes det mig skäligt, att samhällena,
på grund av den särskilda nytta de i allmänhet torde hava av vägs
anläggande, på detta sätt bidraga därtill. Såsom i berörda proposition anfördes
av föredragande departementschefen lärer denna skyldighet i regel icke
bliva betungande för samhällena. Att märka är, att skyldigheten begränsats till
område, där utvecklingen fortskridit så långt, att stadsplan redan blivit fastställd
för området. Det är även sörjt för, att samhällena skola kunna enligt
fastighetsbildningslagens bestämmelser uttaga markkostnaden av tomtägarna
utmed vägen.
Därest, efter det fastställelse av samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll
ägt rum, ändringar inträffa i fråga om omfattningen av vägunderhållet
genom tillkomsten av ny väg eller indragning av väg, synes därav föranledd
jämkning i den fastställda ersättningen böra avse återstoden av tioårsperioden.
Inträda under löpande tioårsperiod väsentligen förändrade förhållanden
i avseende å vägunderhållet i samhälle, så att beloppet av fastställd ersättning
kommer att framstå såsom oskäligt, skall enligt förslaget ny fastställelse
av ersättningen äga rum, och torde därvid vara lämpligast, att ersättningen
fastställes för en ny tioårsperiod.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 2bl^,
Införandet i väglagen av ifrågavarande bestämmelser synes lämpligen kunna
ske på så sätt, att nuvarande 9 och 10 §§ sammanföras till en 10 § och de nya
'' bestämmelserna upptagas i 9 §. Då vinterväghållningen i 1891 års väglag behandlas
i ett särskilt kapitel, torde emellertid föreskrifterna om samhälles utförande
av vinterväghållning höra upptagas i nämnda kapitel, där de lämpligen
torde kunna införas i 65 §.
Därest samhälle med tillämpning av den nu föreslagna 9 § övertager vägunderhåll,
som bestrides av naturaväghållare, bör denne gälda motsvarande
ersättning till vägkassan. Detta torde böra uttryckligen angivas i 17 §.
Enligt 31 § i gällande väglag må grind icke utan länsstyrelsens tillstånd upp- Ändring av
sättas å allmän väg med undantag för de ställen, där den korsas av järnväg
eller kanalled eller där så erfordras för gränsbevakningens behov. Beträffande
redan befintliga grindar skola* enligt samma lagrum vid de årliga vägsynerna
förrättningsmännen tillse, huruvida grindar kunna utdömas utan synnerlig
olägenhet för jordägaren, samt till länsstyrelsen inkomma med förslag
i detta avseende. Denna föreskrift gäller dock icke grindar, vilka ingått i beräkning
uti hägnadsdelning, upprättad innan kungörelsen den 11 oktober 1864
angående rätt att hava grind å allmän lands- eller häradsväg trädde i kraft.
Genom nämnda kungörelse, vars innehåll i huvudsak överensstämde med 31 §
väglagen, hade nämligen förbjudits att utan länsstyrelsens tillstånd uppsätta
grind å allmän lands- eller häradsväg. Sedan syneförrättarna på sätt ovan
nämnts till länsstyrelsen inkommit med sitt förslag, äger länsstyrelsen förordna,
att grind, som icke ingått i beräkning uti sådan hägnadsdelning, som
förut nämnts, eller eljest prövas vara för inägors fredande oundgängligen nödig,
skall inom viss lämplig tid borttagas.
Med undantag av grindar, som före ikraftträdandet av omförmälda kungörelse
ingått i hägnadsdelning, äro således de grindar, som på sin tid lagligen
kunnat uppsättas, ej bättre skyddade än grindar, som olovligen uppsatts. Till
lagligen uppsatta men ej skyddade grindar äro att hänföra dels grindar, till
vilkas uppsättande länsstyrelsen lämnat tillstånd, dels grindar, som å landseller
häradsväg tillkommit före ovannämnda kungörelses ikraftträdande men ej
ingått i hägnadsdelning dessförinnan, dels grindar, som efter sagda tidpunkt
blivit uppsatta antingen å sockenväg före väglagens ikraftträdande eller å enskild
väg när som helst före vägens övergång till allmän.
Vägkommissionen, som i sitt förslag efter vägarnas betydelse indelade dem Vägkommii
tre klasser, föreslog i 67 §, att ny grind icke vidare finge uppsättas samt slonenatt
å första eller andra klassens väg redan befintlig grind skulle borttagas.
Därest grind borttoges å första eller andra klassens väg, skulle vederbörande
jordägare av vägdistriktet erhålla skälig ersättning för därigenom uppstående
olägenhet, så framt grinden efter de vid tiden för dess tillkomst gällande bestämmelser
lagligen kunnat utan särskilt lov uppsättas samt grindens borttagande
vållade jordägaren synnerlig olägenhet. Dock skulle grindar, som blivit
uppsatta efter länsstyrelsens medgivande, kunna borttagas utan ersättning,
enär medgivandet finge antagas hava lämnats endast tillsvidare.
26
Kungl. Mai :ts proposition nr 2-r4.
1920 års vägsakkunniga.
1920 års vägsakkunniga upptogo i 63 § av sitt förslag ett stadgande av samma
innehåll som 31 § i det nu föreliggande förslaget, utom att enligt de sakkunnigas
förslag undantag ej kunde medgivas från förbudet mot uppsättande
av ny grind samt grind, som erfordras för gränsbevakningens behov, ej undantag^
från stadgandets tillämplighet. De sakkunniga invände mot de av
vägkommissionens föreslagna bestämmelserna, att dessa icke syntes vara ägnade
att i den mån sådant vore möjligt tillgodose jordbrukets intressen samt
att enligt de sakkunnigas mening avgörande betydelse icke kunde tillerkännas
den omständigheten, att befintlig grind efter de vid tiden för dess tillkomst
gällande bestämmelser lagligen kunnat uppsättas utan särskilt lov. Till utveckling
av sin ståndpunkt anförde de sakkunniga:
»Beträffande först de grindar, som enligt gällande lagstiftning på grund av
beräkning vid bägnadsdelning äro oantastliga, så synes det förhållandet, att
en jordägare, innan förbud rådde mot uppsättande av grindar på allmän väg,
uppsatt grind å sådan vägs område, varöver ban ej ägde förfoganderätt, samt
att denna grind därefter före omförmälda kungörelses ikraftträdande ingått i
bägnadsdelning, icke kunna i och för sig medföra någon rätt för jordägaren
att hava grinden kvarstående. Den omständigheten, att nu gällande lagstiftning
tillåter jordägaren att hava sådan grind kvar, kan ej heller utgöra binder
för ändring uti ifrågavarande avseende. I fråga om grindar, som uppsatts före
ikraftträdandet av 1864 års kungörelse men ej ingått i därförut upprättad
bägnadsdelning, eller som å sockenväg uppsatts under tiden mellan ikraftträdandet
av berörda kungörelse och 1891 års väglag, gäller det anförda så
mycket mer, som ej ens gällande lagstiftning skyddar dessa grindar, såvitt ej
särskilda förhållanden föreligga. Vidkommande slutligen sådana grindar,
vilka uppsatts å enskild väg, som därefter övertagits till allmänt underhåll,
så hava dessa grindar i och med vägens övertagande blivit underkastade samma
villkor, som gälla övriga grindar å allmän väg. Därest jordägaren velat göra
anspråk på ersättning för olägenhet till följd av eventuellt utdömande av dylik
grind, hade sådant anspråk bort framställas vid vägmärkens expropriation
eller överlåtelse. Emellertid torde vägens övertagande till allmänt underhåll
nästan alltid hava inneburit sådan fördel för jordägaren, att dylikt anspråk
skulle saknat fog.
Grinds lagliga tillkomst synes alltså varken böra utgöra hinder för dess
borttagande eller skäligen medföra ersättningsrätt för jordägare, som genom
grindens borttagande tillskyndas skada.
Till grund för avgörandet av ifrågavarande spörsmål bör enligt de sakkunnigas
mening allenast läggas en jämförelse mellan, å ena sidan, den fördel,
som grindens borttagande medför för samfärdseln, och, å andra sidan, de
olägenheter, som därigenom drabba vederbörande jordägare. Att därvid i
främsta rummet hänsyn skall tagas till samfärdselns krav, ligger i öppen dag,
men det har å andra sidan icke ansetts rimligt eller ur ekonomisk synpunkt försvarligt
att å väg, där samfärdseln är av mindre omfattning, utdöma grind,
vars borttagande oundgängligen skulle medföra oproportionerligt stora hägnadskostnader.
Av dessa skäl hava de sakkunniga föreslagit, att länsstyrelsen
må medgiva grinds bibehållande, om den prövas vara till allenast ringa
men för samfärdseln och dess borttagande vållar jordägare synnerlig olägenhet.
Någon ersättningsskyldighet för vägdistriktet hava de sakkunniga icke velat
införa för något fall, helst en sådan skyldighet kunde bliva ganska betungande.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 244-
27
I det till lagrådet remitterade förslag, som låg till grund för Kungl. Maj:ts
proposition nr 100 till 1922 års riksdag, upptogos i 5 kap. 5 § stadganden av
samma innehåll som 31 § i det nu föreliggande förslaget, allenast med den
avvikelse, att i förstnämnda förslag grind, som erfordras för gränsbevakningens
behov, ej undantagits från stadgandets tillämplighet. Såsom motiv för
beredandet av möjlighet till undantag från förbudet mot uppsättande av ny
grind anförde föredragande departementschefen, att i avgivna yttranden över
förslaget erinrats, att vid anläggning av ny väg och även i andra fall en lättnad
i det ovillkorliga förbudet vore av behovet påkallat. Departementschefen
framhöll emellertid, att meddelat tillstånd enligt sakens natur endast gällde
tills vidare, så att det när som helst kunde återkallas.
Inom lagrådet hemställdes av två ledamöter om sådan ändring i det remitterade
förslaget i denna del, att jordägare, som i följd av borttagande av grind,
vilken blivit med särskilt tillstånd uppsatt eller enligt vid dess tillkomst
gällande bestämmelser kunnat utan lov lagligen uppsättas, åsamkades synnerlig
olägenhet, skulle tillerkännas rätt till skälig ersättning därför.
I Kungl. Maj:ts proposition upptogs emellertid den i det remitterade förslaget
upptagna bestämmelsen i oförändrat skick. I den förut berörda, inom
vederbörande utskott avgivna reservationen, hade stadgandet samma lydelse
som i det nu föreliggande förslaget. I de av myndigheterna avgivna yttrandena
över omförmälda, inom kommunikationsdepartementet utarbetade utkast
har detsamma-lämnats utan annan erinran än att två länsstyrelser ansett, att
fall kunde förekomma, då jordägaren borde erhålla ersättning för borttagande
av grind.
Med den starka stegringen av samfärdseln med motorfordon har förekomsten
av grindar på tätt trafikerade vägar kommit att framstå som ett betydande
trafikhinder. En följd härav har givetvis blivit, att länsstyrelserna i
stor utsträckning förordnat om grindars borttagande. Nu gällande bestämmelser
utgöra emellertid stundom hinder för ett ändamålsenligt ordnande av
denna numera viktiga angelägenhet, varför en ändring härutinnan tarvas.
De sakkunnigas förslag med de jämkningar, som vidtagits i berörda proposition
till 1922 års riksdag och omförmälda reservation, synes mig vara ägnat
att undanröja de missförhållanden, som nu förekomma i berörda hänseende,
samtidigt som minsta möjliga ingrepp göres i jordägarens befogade intressen.
På de av de sakkunniga anförda skäl finner jag ersättning ej böra tillerkännas
jordägaren för grinds borttagande.
Enligt 51 § väglagen skall av särskilda nämnden upprättat uppskattningsinstrument
offentliggöras i länskungörelserna. Tid för anförande av besvär
över uppskattningen räknas enligt 80 § andra stycket från det länskungörelsen
blivit uppläst i väghållningsdistriktets kyrkor.
I skrivelse den 10 mars 1924 har justitiekanslem hos Kungl. Maj :t hemställt
om vidtagande av ändring i dessa bestämmelser, i syfte att länskungörelsen ej
skulle behöva i dess helhet uppläsas i kyrkan. Såsom motiv för framställningen
har justitiekansler! anfört, att det i vissa fall på grund av kungörelsernas
Propositionen
till 1922 års
riksdag.
Departe
mentschefen.
Ändring av
bestämmelserna
om
kungörande
av särskilda
nämndens
upp skot tningsinstrument.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr ichb.
Departe
mentschefen.
Ändring av
53 § väglagen.
vidlyftighet vore praktiskt taget omöjligt att uppläsa desamma. Justitiekanslern
har ifrågasatt, huruvida ej den år 1919 vidtagna ändringen av 35 §
väglagen skulle kunna tjäna såsom förebild för den av honom förordade ändringen.
över justitiekanslerns framställning hava yttranden infordrats från samtliga
länsstyrelser och domkapitel. I de avgivna yttrandena vitsordas enhälligt
önskvärdheten av en ändring i föreskriften om uppläsande av den länskungörelse,
vari uppskattningsinstrumentet intagits. Av flertalet länsstyrelser hava
föreslagits bestämmelser i huvudsak av den innebörd, att i kyrkan allenast
skulle tillkännagivas, att sådan länskungörelse funnes tillgänglig å viss plats,
varjämte meddelande skulle lämnas om tid och sätt för anförande av klagan
mot förrättningen. Besvärstiden skulle räknas från det dylikt tillkännagivande
upplästs.
Lika med justitiekanslern finner jag en förändring i väglagen i angivet syfte
önskvärd. Detta synes kunna vinnas genom1 meddelandet av bestämmelser av
den innebörd flertalet länsstyrelser föreslagit. I enlighet därmed torde i 51 §
böra stadgas, att den länskungörelse, vari uppskattningsinstrumentet intagits,
inom varje socken ofördröjligen skall hållas tillgänglig för de väghållningsskyldiga
å det ställe, som för ändamålet utses av kommunalstämma, samt att
kungörelse härom samt om sättet och tiden för anförande av besvär över förrättningen
skall uppläsas i socknens kyrka. Besvärstiden bör räknas från det
kungörelsen upplästs, och föranledes härav ändring av andra stycket i 80 §.
Med anledning av erinran av en länsstyrelse i yttrande över det inom kommunikationsdepartementet
utarbetade utkastet, som ej angav vem det tillkom att
föranstalta om tillhandahållande av ''länskungörelse och om uppläsande av omförmälda
tillkännagivande, föreslås nu, att länsstyrelsen skall hava att ombesörja
detta. Mot berörda utkast har eljest i denna del ej framställts någon anmärkning
av de hörda myndigheterna.
Enligt nu gällande bestämmelser i väglagen åligger väghållningsbesväret
för jordbruksfastighet ägaren. Även om fastigheten är utarrenderad, har ägaren
att i förhållande till det allmänna ansvara för dess fullgörande. Såsom
en följd därav upptages ägaren i vägfyrktalslängden, och rösträtten för fastigheten
vid vägstämma utövas av honom. Enligt 2 kap. 23 § i lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom är emellertid arrendatorn gentemot
jordägaren, såvitt ej annat mellan dem avtalats, ansvarig för det fastigheten
påvilande väghållningsbesväret. Jämlikt 24 § i lagen den 25 juni 1909
om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne må däremot arrendator
ej förpliktas att ansvara för annan för arrenderad fastighet utgående
skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad lag
eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet in natura. Han kan
alltså icke förpliktas betala vägskatt för arrenderad fastighet, som avses i sistnämnda
lag. I varje fall kan emellertid rösträtt för utarrenderad fastighet icke
på grund av fullmakt från jordägaren utövas av arrendatorn, såvida icke denne
Kungl. Maj:ts proposition nr S44.
29
på grund av åtnjuten bevillningspliktig inkomst från fastigheten eller av annan
grund själv är röstberättigad.
I de över riksdagens förenämnda, den 26 maj 1926 avlåtna skrivelse inkomna
yttrandena hava de flesta myndigheterna givit sin anslutning till önskemålet
om beredande av rösträtt åt arrendator för den arrenderade fastigheten. Därvid
har dock allmänt framhållits, att ett villkor därför bör vara, att arrendatorn
faktiskt är väghållningsskyldig. Av flera länsstyrelser har erinrats,
att vissa av vägstämma fattade beslut, såsom angående vägs byggande, enskild
vägs övertagande till allmänt underhåll och vägunderhållets övertagande av
vägkassan, hade en räckvidd, som sträckte sig långt över arrendetiden, och
att arrendatorn därför ej borde äga rösträtt för fastigheten, såvida ej jordägaren
lämnat medgivande därtill. En länsstyrelse har ansett arrendatorns intresse
tillräckligt tillgodosett, därest möjlighet bereddes honom att på grund av
fullmakt från jordägaren föra talan för fastigheten. Fem länsstyrelser hava
avstyrkt framställningen och såsom stöd för sin ståndpunkt åberopat jordägarens
ansvar gentemot det allmänna för väghållningens fullgörande.
I det inom kommunikationsdepartementet utarbetade, till myndigheterna remitterade
utkastet ifrågasattes att till sista stycket i 52 § väglagen foga ett
tillägg av innehåll, att bestämmelserna i § 12 i förordningen den 21 mars
1862 om kommunalstyrelse på landet icke skulle utgöra hinder för ägare av
jordbruksfastighet, som vore upplåten på arrende, att å arrendatorn för viss tid
ej understigande ett år och ej utöver arrendetiden överlåta sin rösträtt och att
arrendatorn, där han företedde bevis om överlåtelsen senast vid det tillfälle,
då vägfyrktalslängden företoges till justering, ägde bliva antecknad i nämnda
längd såsom röstberättigad för fastigheten.
I de avgivna yttrandena över sistnämnda förslag har detsamma i denna del
i allmänhet lämnats utan anmärkning. Emellertid har länsstyrelsen i Uppsala
län anmärkt, att det, då här vore fråga om överlåtelse av rösträtt, vore oegentligt
att upptaga medgivandet härtill såsom ett undantag från förbudet mot
fullmaktsröstning.
I den motion, som låg till grund för riksdagens ovanberörda skrivelse, föreslogs
att bereda ägare av utarrenderad fastighet möjlighet att å arrendatorn
överlåta sin rösträtt, även om denne eljest icke vore röstberättigad å vägstämma.
Även mig synes det befogat, att arrendator, som av jordägaren erhållit
överlåtelse av dennes rösträtt, erhåller tillfälle att å vägstämma och vid utseende
av kommunombud föra talan för den utarrenderade fastigheten. I det nu
föreliggande förslaget har bestämmelse härom intagits i tredje stycket av 52 §.
Såsom villkor för överlåtelsen synes böra fordras skriftlig form; oftast torde
väl överlåtelsen komma att äga rum i arrendekontraktet. Vidare lärer överlåtelsen
böra hava en mera stadigvarande karaktär och därför avse en tid av minst
ett år. Av praktiska skäl torde, såsom ock i vissa utlåtanden hemställts, överlåtelsen
böra anmälas till anteckning i vägfyrktalslängden, vilken ju även användes
såsom röstlängd vid val av kommunombud, före vägfyrktalslängdens justering.
Enligt 52 § tredje stycket väglagen, vilket insattes i paragrafen i samband
30
Kungl. May.ts proposition nr SJfJf.
Bestämmelser
om kontroll
över
vägkassans
förvaltning.
med tillkomsten av bestämmelserna om väghållningsdistrikts övertagande av
vägunderhåll, erfordras för giltigheten av de väghållningsskyldigas beslut om
övertagande av väg till underhåll medelst vägkassan, att beslutet fattats med två
tredjedelar av de å vägstämman avgivna rösterna efter röstvärdet. I ett av
1920 års vägsakkunniga till Kung], Maj:t avgivet förslag, vilket legat till grund
för nyssnämnda bestämmelser, anförde de sakkunniga såsom motiv för föreskriften
om kvalificerad majoritet, att, så länge vägunderhållet in natura bibehölles
såsom regel, en viss försiktighet borde iakttagas i fråga om tillåtandet
av avvikelser därifrån och att därför såsom förutsättning för sådan avvikelse
syntes böra krävas en allmän önskan hos de väghållningsskyldiga. Efter det
berörda bestämmelser tillkommit bär, såsom förut framhållits, möjligheten att
överflytta vägunderhållet på vägkassan begagnats i avsevärd utsträckning.
Det torde numera råda en stadgad uppfattning, att dylikt övertagande erbjuder
den för närvarande bästa utvägen att ernå ett tillfredsställande underhåll, särskilt
av hårt trafikerade vägar. En allmännare övergång till det nya systemet
har också av statsmakterna befunnits önskvärd. Sålunda har väghållningsdistriktets
fullständiga övertagande av vägunderhållet uppställts såsom villkor
dels för det enligt 60 § utgående statsbidragets beräknande å den verkligakostnaden
för vägunderhållet i stället för å den uppskattade, dels för åtnjutande
av det i 3 § 1 mom. a) av förordningen den 28 maj 1926 om fördelning av automobilskattemedel
omförmälda bidraget av dylika medel till vägunderhåll och
vinterväghållning. Med hänsyn härtill synes anledning numera ej förefinnas
att upprätthålla kravet på kvalificerad majoritet för beslut om övergång till
vägunderhåll medelst vägkassan, De myndigheter, som hörts över det inom
kommunikationsdepartementet upprättade utkastet, hava också allmänt givit
sin anslutning till detsamma i denna del, och flera länsstyrelser hava uttalat
sin synnerliga tillfredsställelse därmed.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har till och med ansett, att vägkassorna
borde åläggas övertaga vägunderhållet, och länsstyrelsen i Östergötlands län
har ifrågasatt, att länsstyrelse skulle erhålla befogenhet att förordna därom i
de fall, där vägunderhållet icke utfördes på ett tillfredsställande sätt. Vissa
länsstyrelser hava uppgivit, att i flera fall väckt fråga om vägunderhålls övertagande
av vägkassan förfallit, enär visserligen enkel men icke kvalificerad
majoritet kunnat vinnas för förslaget därom.
Ett enhetligt och ändamålsenligt ordnande av väghållnings distriktens bokföring
är uppenbarligen, såsom riksdagen jämväl vid flera tillfällen framhållit,
av allt större vikt ju mera medel, som ställas till väghållningsdistriktens
förfogande. Numera utgå till distrikten betydande belopp i form av statsbidrag
enligt väglagen och bidrag av automobilskattemedel, och staten bör därför givetvis
äga tillfälle att utöva kontroll över det sätt, varpå vägkassans medel
användas. Detta är desto mera angeläget som storleken av de belopp, vilka
utgå i bidrag till vägunderhållet, till väsentlig del är satt i relation till de
verkliga underhållskostnaderna. I förordningen den 28 maj 1926 om fördelning
av automobilskattemedel stadgas även, att till grund för fastställande
Kungl. Maj:ts proposition nr Si-''t.
31
av berörda verkliga kostnader skola läggas på föreskrivet sätt förda och granskade
räkenskaper. Med stöd av detta stadgande har Kungl. Maj:t den 20
november 1926 utfärdat kungörelse (nr 477) angående vissa väghållningsdistrikts
bokföring, i vilken kungörelse iakttagande av vissa föreskrifter med
avseende å bokföringen gjorts såsom villkor för erhållandet av det i 3 § 1 mom.
a) av förordningen om fördelning av automobilskattemedel omförmälda bidrag
till vägunderhåll och vinterväghållning. Även utgåendet av statsbidrag enligt
väglagen synes nu böra göras beroende av iakttagandet av erforderliga kontrollföreskrifter.
I de fall, då statsbidraget till vägunderhåll beräknas på nästföregående års
verkliga kostnad för vägunderhållet, kommer det under visst år utgående statsbidraget
ej att innefatta bidrag till underhållskostnaden för väg, som tillkommit
under samma år. I vanliga fall är detta förhållande icke av större betydelse
och synes därför icke böra föranleda särskilda åtgärder. Därest ett fattigt
väghållningsdistrikt får övertaga en större väg till allmänt underhåll, kan
dock underhållsbördan första året bliva oskäligt tung, om ej bidrag genast
erhålles. När särskilda omständigheter föreligga, bör därför kunna föreskrivas,
att statsbidrag skall utgå redan samma år, vägen övertagits till allmänt
underhåll, å den beräknade kostnaden för det löpande årets vägunderhåll. I
nyssnämnda fall kommer alltså första årets vägunderhållskostnad, att ligga till
grund för beräkningen av två års statsbidrag.
Vid bifall till vad jag nu tillstyrkt erfordras vissa ändringar i 56 och 60 §§
väglagen. De hörda myndigheterna hava lämnat förslaget härutinnan utan
anmärkning.
I de avgivna yttrandena över riksdagens framställning om statsbidrag till Ändrade bevinterväghållning
efter samma grunder som för vägunderhåll har detta önske- s f^åga om ?
mål erhållit allmän anslutning. Därvid har bland annat framhållits, att bör- vinter vägdan
av vinterväghållningen på senare tid ökats på grund av den allt större om- hållningen.
fattning, i vilken automobiltrafik vintertid numera ägde rum, och att de krav
sådan trafik ställde på vinterväghållningen näppeligen kunde tillfredsställande
tillgodoses utan statsbidrag. Två länsstyrelser hava ansett, att i samband med
föreskrift om statsbidrag till vinterväghållningen bestämmelser borde meddelas
angående omfattningen av vinterväghållningsskyldigheten i avseende u
automobiltrafik. Av yttrandena framgår, att inom länsstyrelserna olika meningar
äro rådande, huru nu gällande bestämmelser i väglagen skola tolkas i
detta hänseende.
I 67 § väglagen stadgas, att vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen
och, där så tarvas, av vederbörande ploglag märkas ut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 till 1922 års riksdag med förslag till lag
om allmänna vägar på landet innehöll i 1 kap. 6 § av förslaget stadgandet, att
väg städse skulle hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande skick,
och skulle förty vid varje tid av året åt vägen ägnas den tillsyn och det arbete,
som erfordrades för sagda ändamål. Enligt 11 § i samma kapitel omfattade
vinterväghållningen, bland annat, arbeten för vägbanas hållande till erforder
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b~k.
lig bredd fri från hinder av is och snö samt för dess utmärkande, där så tarvades.
Propositionen överensstämde i dessa hänseenden med de förslag, som avgivits
av vägkommissionen och 1920 års vägsakkunniga. De reservanter inom
andra särskilda utskottet, vilka med vissa ändringar tillstyrkte propositionen,
hemställde, att till berörda stadgande i 1 kap. 6 § måtte göras ett tillägg av
innehåll, att det ej finge fordras, att vägbana hölles fri från hinder av is och
snö i större omfattning än som krävdes för samfärdsel med fordon, som framfördes
av dragare, med mindre länsstyrelsen annorledes förordnat. Till stöd
för sin hemställan anförde reservanterna, att inom utskottet uttalats farhågor
för, att stadgandet kunde innebära skyldighet för ploglagen att vintertiden
städse hålla vägbanan fri från hinder av is och snö i den omfattning, som betingades
av automobiltrafik, vilket i Norrland syntes vara omöjligt och även
i övriga delar av riket kunde vara mycket betungande. Å andra sidan kunde
dock ej förbises, att förhållandena kunde vara sådana, att automobiltrafikens
möjliggörande även vintertiden framstode som ett allmänt intresse. Det syntes
därför vara av vikt, att väghållarnas skyldigheter uti ifrågavarande avseende
bleve klart bestämda.
I det inom kommunikationsdepartementet utarbetade, till vederbörande myndigheter
remitterade utkastet ifrågasattes att åt 76 § väglagen giva följande
lydelse:
1 mom. Konungens befallningshavande övervakar, att väg vintertiden behörigen
öppenhålles. Ej må det fordras, att vägen hålles fri från hinder av snö
eller is i större omfattning än som kräves för samfärdsel med fordon, som framföres
av dragare, med mindre Konungens befallningshavande annorledes förordnat.
2 mom-. I närheten av väg må ej förekomma stängsel, som förorsakar snösamling
på vägen; dock må stängsel, som tillkommit före den 1 januari 1928
eller som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed
jämförlig omständighet skulle komma att falla under nämnda förbud, bibehållas,
där ej efter framställning av vägstyrelsen vid vägsyn föreskrives
skyldighet för vederbörande jordägare att utbyta stängslet mot sådant
stängsel, som ej föranleder snösamling. Föreskrives dylikt utbyte, äger jordägaren
ur vägkassan njuta skälig ersättning för skadan med belopp, som av
synemännen bestämmes. Vad i 24 § är stadgat om sättet för meddelande och
om delgivning av där avsett föreläggande skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om föreläggande, varom nu är sagt.
Underlåter jordägaren att ställa sig till efterrättelse föreläggande, varom i
första stycket sägs, äger landsfiskalen vidtaga den åtgärd, varom fråga är, på
jordägarens bekostnad; och skall vad i 24 § tredje stycket är stadgat angående
uttagande och bestridande av där avsedd kostnad äga motsvarande tillämpning
i fråga om kostnaden för vidtagande av åtgärd, som nyss nämnts.
3 mom. Till vinterväghållningen utgår årligen bidrag av statsmedel med tre
tiondelar av väghållningsdistriktets verkliga kostnader därför under nästföregående
år enligt på föreskrivet sätt förda och granska räkenskaper. Finnes
sådan kostnad oskäligt hög. äger dock Konungens befallningshavande förordna,
att statsbidrag skall utgå allenast å skäligt, av Konungens befallningshavande
fastställt belopp.
Av de hörda myndigheterna hava ett stort antal länsstyrelser motsatt sig införande
i väglagen av en sådan bestämmelse, som ifragasatts i andra punkten
Kungl. Maj:ts proposition nr 2hh.
33
av 1 mom. Nio länsstyrelser hava ansett, att huvudregeln bör vara att vägar,
där automobiltrafik är tillåten, vintertid skola hållas öppna för all trafik med
befogenhet för länsstyrelsen att, när anledning därtill förekommer, medgiva
undantag från denna regel. Till stöd för denna mening har huvudsakligen anförts,
att automobiltrafiken numera förekomma i avsevärd utsträckning även
vintertid och visat sig vara till stor gagn. Förhållandena vore i detta avseende
annorlunda än 1922 och utvecklingen ginge fortfarande i riktning mot eu
ökad vintertrafik med motorfordon. Det vore så mycket mindre anledning införa
stadgandet, som samtidigt föreslagits statsbidrag till vinterväghållningen.
Bidrag därtill utginge redan av automobilskattemedel.
Två länsstyrelser hava med hänsyn till automobiltrafikens nuvarande omfattning
vintertid förklarat sig vara tveksamma om lämpligheten av det ifrågasatta
stadgandet. En länsstyrelse har ansett bestämmelsen obehövlig, enär det
icke kunde befaras, att myndigheterna skulle ställa obefogade krav i avseende
på vinterväghållningen.
Vad angår den föreslagna bestämmelsen om statsbidrag, så hava vissa länsstyrelser
ifrågasatt, att för erhållande av statsbidrag skulle föreskrivas såsom
villkor, att vinterväghållningen icke utfördes medelst ploglag. Det har därvid
erinrats, att då staten lämnade bidrag till vinterväghållningen, garanti
borde erhållas för att densamma utfördes på ett effektivt sätt, men att detta
ej alltid kunde ske medelst ploglag, som saknade i vissa fall erforderliga maskinella
hjälpmedel. Det syntes tveksamt, huruvida 75 § väglagen gå ve länsstyrelsen
befogenhet att förordna om vinterväghållningens övertagande direkt
av vägkassan.
Såsom framhållits i den ovannämnda reservationen och i yttranden över
riksdagens framställning torde det vara lämpligt att nu gällande bestämmelser
om vägs öppenhållande vintertid förtydligas, så att därav framgår i vad mån
vägarna skola hållas öppna för automobiltrafik. Beträffande den omfattning,
i vilken detta bör äga rum, synes mig emellertid avseende böra fästas vid de
skäl, som i yttranden över omförmälda utkast anförts för att huvudregeln bör
vara, att vägar, å vilka automobiltrafik är tillåten, vintertid skola hållas öppna
i sådan utsträckning, att dylik trafik å dem kan äga rum. Senare tids erfarenhet
synes även hava ådagalagt, att vintertrafik med motorfordon kan
uppehållas jämväl i de norra delarna av landet utan alltför stora svårigheter
och kostnader. Med anledning härav har jag låtit omarbeta den i nämnda utkast
i 76 § 1 mom. upptagna bestämmelsen och därvid sammanfört densamma
med föreskriften i 67 § väglagen, där det nya stadgandet ansetts lämpligen
böra upptagas såsom ett första moment.
Enligt det sålunda föreliggande förslaget upptages såsom huvudregel, att
vinterväghållningen skall avpassas efter samfärdselns behov. Därest å väg
samfärdsel med automobil äger rum, skall alltså vägen även vintertid vara
framkomlig för automobiltrafik. Emellertid är det nödvändigt att kunna medgiva
undantag från denna regel, varför befogenhet därtill enligt förslaget skall
tillkomma länsstyrelsen. I de landsändar, där snöförhållandena äro särskilt
svåra, lärer det vissa tider komma att inträffa, att endast de viktigaste och
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 210 käft. (Nr 2-blf.) 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr Hh-h.
mest ttefarna huvudvägarna hållas öppna för automobiltrafik. Där vinterväghållningen
icke tillfredsställande utföres medelst ploglagen, bör det ligga i
länsstyrelsens hand att förordna om vinterväghållningens utförande direkt medelst
vägkassan. Dylik befogenhet lärer redan nu enligt 75 § väglagen tillkomma
länsstyrelsen, men för att undanröja den tveksamhet, som uttalats härutinnan,
torde samma paragraf böra omformuleras. I Norrland ombesörjes för
närvarande vinterväghållningen i avsevärd utsträckning direkt medelst vägkassan
och lämpligt synes vara, att detta förfaringssätt vinner större utbredning
i snörika trakter, åtminstone i fråga om mera trafikerade vägar. Där vinterväghållningen
fortfarande kommer att utföras av ploglag, kan genom det
föreliggande stadgandet i vissa fall föranledas ökat arbete för ploglagen med
vägs öppenhållande för automobiler, men detta behöver ej innebära något obehörigt
betungande, enär ploglagen, även om ersättningen för vinterväghållningen
bestämts för längre tid, jämlikt 71 § väglagen kunna få ersättningen
reglerad.
Att statsbidrag bör utgå till vinterväghållningen, därom torde numera råda
så stor enighet, att det ej lärer vara nödigt att närmare utveckla skälen därför,
En bestämmelse av i huvudsak samma innehåll som 76 § 3 mom. i det till
myndigheterna remitterade utkastet torde böra i väglagen införas under 76 §.
Med väghållningsdistrikts verkliga kostnader för vinterväghållning avses ej
blott distriktets utgifter för sådant arbete i egen regi utan även kostnaden för
de med ploglagen upprättade betingen. Att begränsa statsbidragets utgående
endast till medelst vägkassan direkt utförd vinterväghållning har så mycket
mindre ansetts nödigt, som länsstyrelsen såsom förut framhållits, även mot de
väghållningsskyldigas bestridande kan förordna om vinterväghållningens utförande
på sådant sätt.
Vinterväghållningen försvåras för närvarande därigenom, att vid vägarna
ofta finnas stängsel, som förorsaka snösamling å vägbanan. Med hänsyn till
de krav, som numera ställas på vinterväghållningen, torde det vara angeläget
att i den mån det är möjligt underlätta dess fullgörande. Bestämmelser av i
huvudsak det innehåll, som ifrågasatts i 76 § 2 mom. i det inom kommunikationsdepartementet
utarbetade utkastet, vilket i detta avseende av myndigheterna
i allmänhet lämnats utan erinran, synas därför böra meddelas för att möjliggöra
borttagandet av dylika stängsel samt för framtiden förhindra uppsättande
av sådana. Berörda föreskrifter torde lämpligen böra insättas såsom
ett andra moment i 67 § väglagen. Vid utarbetandet av dessa bestämmelser
har 25 § väglagen tagits till förebild. Något minsta avstånd från vägen, inom
vilket nu avsett stängsel ej må förekomma, har emellertid i förevarande fall ej
kunnat bestämmas, enär förhållandena ställa sig olika på skilda platser. Å
vissa ställen kunna täta stängsel förekomma helt nära vägen utan att förorsaka
snösamling, under det ätt på andra platser till följd av olika terrängförhållanden
stängsel av samma beskaffenhet belägna på vida längre avstånd från vägen
föranleda sådan olägenhet. Att under bestämmelserna inbegripa jämväl
planterad häck synes knappast nödigt, och ej heller torde det vara erforderligt
att giva vägsynenämnden befogenhet att föreskriva stängslets fullständiga
Eungl. Maj:ts proposition nr 2-44.
35
borttagande. Med hänsyn därtill, att vägkassan skall vara skyldig ersätta
jordägaren honom genom föreskrivet utbyte av stängsel förorsakad skada, hade
i det inom kommunikationsdepartementet utarbetade, till myndigheterna remitterade
utkastet framställning från vägstyrelsen gjorts till förutsättning för
meddelande av föreskrifter om utbyte av stängsel. Häremot har länsstyrelsen
i Jämtlands län erinrat, att som ett ingripande säkerligen kunde bliva omedelbart
nödvändigt, dylik framställning ej borde vara en obligatorisk förutsättning
för ett ingripande. Denna erinran har synts mig beaktansvärd, och jag hav
därför vidtagit därav föranledd jämkning av bestämmelsen i det nu föreliggande
förslaget. Föreskriften att jordägaren skall njuta skälig ersättning för
skadan till följd av utbyte av stängsel innebär, att om jordägaren exempelvis
ålägges utbyta en stenmur mot ett trådstängsel, skall han erhålla gottgörelse
icke blott för borttagande av stenmuren och uppsättande av det nya stängslet
utan även för den ökning i underhållskostnaden, som det nya stängslets användande
medför. Å andra sidan bör jordägaren, om en fallfärdig trägärdesgård
skall ersättas med ett trådstängsel, icke erhålla gottgörelse för hela kostnaden
för trådstängslets uppsättande utan endast för merkostnaden. I 77 §
väglagen torde böra införas bestämmelser om ansvarspåföljd för underlåtenhet
att ställa sig till efterrättelse förbudet att uppsätta snösamlande stängsel eller
att efterkomma föreläggande enligt det föreslagna stadgandet i 67 § 2 mom.
Likaledes böra i 80 § femte stycket meddelas föreskrifter om fullföljd av talan
mot och verkställighet av sådant föreläggande.
Enligt nu gällande bestämmelser skall ödebygdsväg övertagas till allmänt Ändringar
underhåll, först sedan den vunnit nödig stadga och fasthet. Hittills har av jpjebygd?- de anlagda ödebygdsvägarna allenast en jämförelsevis obetydlig del övertagits yägar.
till allmänt underhåll och underhållskostnaderna inkräkta betydligt på tillgängliga
byggnadsanslag. (De beräknas för budgetåret 1926—1927 uppgå till
en fjärdedel av anslaget till anläggning av ödebygdsvägar å 400,000 kronor.)
Skäl synas tala för att på ett något tidigare stadium överflytta underhållet å
vägkassan. Huvudskälet för en tidigare överflyttning av ödebygdsvägs underhåll
på väghållningsdistriktet är, att underhållet å de avsides liggande ödebygdsvägarna
svårligen kan på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
sätt handhavas av statens organ, som särskilt på grund av de stora avstånden
till arbetsplatserna äro urståndsätta att ägna arbetena nödig eftersyn. Endast
kostnaden för resa för vederbörlig inspektion av verkställd grusning av en ödebygdsväg
kan, även om resan företages i samband med andra förrättningar,
uppgå till belopp, som ej stå i skäligt förhållande till underhållskostnaderna.
Vägstyrelserna hava däremot möjlighet att på ett vida billigare sätt ordna underhållsarbetet.
Underhållet av ödebygdsväg synes därför böra övertagas av
väghållningsdistriktet, så snart vägen blivit färdigställd. Liksom hittills bör
beslut om vägens övertagande meddelas av länsstyrelsen efter verkställd utredning.
Utredningen om att vägen blivit färdigställd torde lämpligen kunna äga
rum genom besiktning av vägen företagen av representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelsen och väghållningsdistriktet.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr g-4-4.
Åven efter en sådan överflyttning av underhållet kommer den huvudsakliga
delen av underhållskostnaden att bestridas av statsmedel, nämligen, inberäknat
nu utgående bidrag av automobilskattemedel, ända till 70—100 procent, ehuru
kostnaderna komma att utgå från andra anslag än anslaget till anläggning av
ödebygdsvägar. Skulle vid vägunderhållets överflyttande på väghållningsdistriktet
vägen ej motsvara skäliga anspråk på stadga och fasthet, kan nödig
hänsyn härtill tagas vid utmätande av tilläggsbidraget.
I 9 § i lagen om ödebygdsvägar torde böra vidtagas jämkningar för vinnande
av överensstämmelse med 60 § väglagen i dess lydelse enligt lagen den
20 juni 1924 och med av mig tidigare förordade ändringar i samma lagrum.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom kommunikationsdepartementet
utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen om ödebygdsvägar,
över vilket förslag yttranden infordrats från länsstyrelserna i
samtliga län samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I de avgivna yttrandena
har anmärkning mot förslaget ej förekommit.
Departementschefen uppläser härefter ovan omförmälda, inom kommunikationsdepartementet
upprättade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 (nr 287)
om ödebygdsvägar av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer,
att lagrådets utlåtande över förslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna
bifall.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2bb.
37
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om .ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att 5, 9, 10, 17, 31, 51, 52, 56, 60, 65, 67, 75, 76,
77 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet skola, 60, 77 och 80 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:
5 §.
I fråga om byggande och underhåll av allmän väg, bro och färja utgör
varje härad en gemensamhet för sig.
Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad delat i två eller flera väghållningsdistrikt,
eller äro två eller flera härad eller delar därav då förenade
till ett distrikt, må därvid förbliva.
Delning av härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening av härad
eller delar därav till ett sådant distrikt må därefter, så vitt icke därom förordnats
i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med vägdelning
på sätt nedan sägs. Oberoende av vägdelning äger dock Konungens befallningshavande
efter vederbörandes hörande förordna om förening av väghållningsdistrikt
med annat väghållningsdistrikt eller del därav, därest vägunderhåll
icke inom mer än ett av områdena utföres av därtill jämlikt 7 § förpliktade
väghållare; och har Konungens befallningshavande att i samband med
sådant förordnande meddela de övergångsbestämmelser, som kunna finnas erforderliga.
Vad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt är
stadgat må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting att lämna bidrag
till byggande av allmän väg, bro eller färja.
9 §•
Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket 1 kap. i lagen om
fastighetsbildning i stad äger tillämpning, åligger det samhället att för väghållningsdistriktets
räkning mot ersättning på sätt nedan stadgas bygga och
underhålla allmän väg eller bro, i den mån vägen eller bron på grund av nämnda
lag skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata, och är sam
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-h-k-.
hället berättigat att jämväl i övrigt mot sådan ersättning för väghållningsdistriktets
räkning bygga och underhålla allmän väg eller bro inom samhället.
För väghållning, som sålunda verkställes av köping eller annat samhälle på
landet, njute samhället ersättning ur vägkassan, dock icke med högre belopp
än det, vartill kostnaden för väghållningens utförande efter samfärdselns behov
skäligen kan skattas. Mark, som erfordras för byggande av väg inom område,
för vilket stadsplan blivit fastställd, skall i varje fall av samhället tillhandahållas
utan kostnad för väghållningsdistriktet.
Ersättning för byggande av allmän väg eller bro, som efter vad nu är sagt
tillkommer samhälle, skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande.
Uppstår tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den avgöras
av tre gode män, av vilka en utses av Konungens befallningshavande, en
av vägstyrelsen och en av samhället. Fullgör ej part, som skall välja god
man, vad i sådant avseende åligger honom eller avsäger sig av part utsedd god
man uppdraget eller deltager ej denne i gode männens arbete på sätt för dess
vederbörliga fortgång kräves, skall god man utses av domaren i orten. Emot
gode männens beslut må ej klagan föras. I övrigt skall lagen om skiljemän
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll skall årligen erläggas
med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes i den ordning, som
nyss sagts. Sådan fastställelse skall gälla för en tid av tio år från det fastställelsen
skedde. Har sådan fastställelse skett och övertages under nämnda tid
enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll eller bygges ny allmän
väg eller bro eller övertager samhället till underhåll väg eller bro, som förut
underhållits av de väghållningsskyldiga, skall den ersättning för ökning i vägunderhåll,
som må tillkomma samhället, i händelse av tvist, i enahanda ordning
särskilt fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages
under nämnda tid allmän väg eller bro, för vars hållande ersättning fastställts,
skall ersättningsbeloppet i enahanda ordning jämkas. Inträda under
löpande tioårsperiod väsentligen förändrade förhållanden i avseende å vägunderhåll
må Konungens befallningshavande förordna, att ny fastställelse av
ersättningen skall äga rum.
Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt
1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger rum, därest i gatumarken ingår
allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts
inom samhälles planlagda område.
10 §.
Vägunderhållet in natura utgöres efter särskilt åsatt vägtal.
Vägtal åsättes, med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,
varje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet efter senast fastställda
taxeringsvärdet sålunda, att för varje ett hundra kronor av samma värde
utföres ett vägtal. Innehavare av avsöndrad jordlägenhet, för vilken avgäld
till stamhemmanet fastställts, äge att, om därvid hänsyn tagits till den på lä
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b4.
39
genheten belöpande andel av stamhemmanets väghållning, i ersättning för den
skyldighet i detta avseende, som enligt denna lag skall av lägenhetens innehavare
utgöras, njuta befrielse för så stor del av avgälden, som med avseende å
de förhållanden, vilka voro för handen, då avgälden fastställdes, kan anses hava
motsvarat lägenhetens andel i väghållet; och må Konungens befallningshavande,
i fall överenskommelse härom ej kan emellan vederbörande träffas, på framställning
av lägenhetsinnehavaren bestämma den minskning i avgälden, som må
lägenhetens innehavare tillkomma.
Vad om hemman i denna § sägs gäller ock om varje i jordebok eller fastighetsbok
särskilt upptaget nummer.
17 §.
Njuter fastighet, till följd av gammal vägs indragning, omläggning eller inskränkning
till bredden eller till följd av samhälles övertagande av vägunderhåll
eller i anledning av arbete å bro, trumma eller annan anläggning i sammanhang
med utförande av företag för torrläggning av mark, befrielse eller
minskning i vägunderhållet, erlägge den fastighet motsvarande ersättning till
vägkassan.
Sådan ersättning debiteras, indrives och redovisas i sammanhang med vägskatten.
31 §.
Å väg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande i undantagsfall,
när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande av grind å väg
med allenast ringa samfärdsel.
Finnes eljest å väg grind, skall den borttagas, dock må Konungens befallningshavande,
därest grinden prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln
och dess borttagande skulle vålla jordägare synnerlig olägenhet, efter jordägarens
framställning medgiva, att grinden tills vidare eller under viss tid bibehålies.
Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren att
draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande förelägga
honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr att det eljest varder verkställt
på hans bekostnad.
Grind skall hållas avlyftad under den tid av året, som Konungens befallningshavande
genom allmän kungörelse bestämmer.
Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande
grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga om
grind, som erfordras för gränsbevakningens behov.
51 §.
Efter fullgjort uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet till
Konungens befallningshavande, som låter i länskungörelserna på statsverkets
bekostnad offentliggöra detsamma. Ett exemplar av den länskungörelse, vari
offentliggörandet skett, skall på föranstaltande av Konungens befallningsha
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 2^-k-.
vande ofördröjligen inom varje socken hållas för de väghållningsskyldiga tillgängligt
å det ställe, som för ändamålet utsetts av kommunalstämma.
Konungens befallningshavande har att ombesörja, att kungörelse härom samt
om sätt och tid för anförande av besvär över förrättningen uppläses i socknens
kyrka.
52 §.
För avgivande av yttranden i de fall, då de väghållningsskyldiga enligt denna
lag skola höras, för anställande av de i 47 och 54 §§ omförmälda val, så
ock för utövning av den beslutanderätt, som eljest enligt denna lag tillkommer
de väghållningsskyldiga, skola dessa sammanträda å vägstämma.
Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt, som
omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldiga att å vägstämman låta
sin talan föras genom av dem kommunvis å kommunalstämmor efter vägfyrktal
utsedda ombud, vilka skola rösta för sin kommuns hela vägfyrktal, enskilda
väghållningsskyldiga obetaget att vid vägstämman, själva eller genom ombud,
varom flera väghållningsskyldiga kunna sig förena, utöva rösträtt för eget vägfyrktal,
som i ty fall avräknas från det, för vilket vederbörande kommunombud
skall äga rösta.
Är jordbruksfastighet upplåten på arrende, äger arrendatorn utöva rösträtt
för fastigheten, därest han av jordägaren för viss tid, ej understigande ett år
och ej utöver arrendetiden, fått rösträtten å sig skriftligen överlåten och för
anteckning i vägfyrktalslängden om överlåtelsen företett bevis därom senast
vid det tillfälle, då längden företagits till justering.
I vägstämmas överläggningar äger vederbörande landsfiskal deltaga.
Ordet vid vägstämma föres av vägstyrelsens ordförande, dock att, vid behandling
av fråga enligt 58 § 2 punkten, särskild ordförande bör för tillfället
utses.
■Vägstämma skall hållas å ort inom väghållningsdistriktet eller å annat ställe,
som för sådant ändamål av stämman särskilt utses.
Kungörelse om stämman utfärdas av vägstyrelsens ordförande och skall innehålla
bestämd uppgift om tid, ställe och överläggningsämne för stämman.
Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor, varjämte vederbörande kommunalstämmors
ordförande om vägstämman underrättas i så god tid, att kommunombud
på sätt nyss är nämnt må kunna utses.
Ordinarie vägstämma hålles årligen i augusti månad för handläggning av de
i 58 § omförmälda frågor. Vägstämma hålles även när Konungens befallningshavande
eller vägstyrelsens ordförande sådant nödigt finner. Enskild väghållningsskyldig,
som till talan å vägstämma är berättigad, äger ock begära vägstämmas
sammankallande för uppgivet ändamål. Varder denna begäran av
vägstyrelsens ordförande avslagen, meddelar han, om så äskas, sitt beslut skriftligen,
med skälen därtill; och äger sökanden däröver föra klagan hos Konungens
befallningshavande inom den tid, räknad från beslutets delgivning, som i
80 § stadgas.
Kungl. Maj:ts proposition nr Zh\.
41
Ordföranden skall vid vägstämman föra eller på eget ansvar låta föra protokoll,
som skall justeras av två vid stämman närvarande och därtill utsedda
personer. Så fort ske kan skall genom vägstyrelsens försorg i väghållningsdistriktets
kyrkor uppläsas tillkännagivande, att sådan stämma hållits samt att
protokollet finnes för den, som önskar därav taga del, under besvärstiden tillgängligt
på plats, som av vägstämman därtill blivit bestämd.
I övrigt skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma, i tillämpliga
delar gälla vad för kommunalstämma är stadgat.
56 §.
över vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper, vilka för
kalenderår avslutas. Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen.
60 §.
Av -—- — —--statsmedel.
Hava inom väghållningsdistrikt dess samtliga vägar övertagits till underhåll
medelst vägkassan, skall dock statsbidraget beräknas å distriktets verkliga kostnader
för vägunderhållet under näst föregående år, därest vägunderhållet då
ålegat vägkassan, och skall därvid i underhållskostnad jämväl inbegripas all
förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande av väg. Till
grund för fastställandet av berörda verkliga kostnader skola läggas på föreskrivet
sätt förda och granskade räkenskaper. Har inom distrikt, som i detta stycke
avses, under året tillkommit ny väg, må, när särskilda omständigheter därtill
föranleda, i den ordning Konungen förordnar, bestämmas, att statsbidrag
skall utgå å beräknade kostnaden för vägens underhåll samma år.
Därutöver-----tillgång.
Statsbidraget —----sätt.
Inom------vägfyrkar.
65 §.
Till allmän vägs hållande i fargillt skick, då den är besvärad av snö eller is,
skall Konungens befallningshavande, efter vederbörandes hörande, inom varje
väghållningsdistrikt av lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag
av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag,
vilka vartdera av vägen tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen
vidmakthålla. ,
De till samma ploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda överenskommits,
i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga del i förhållande
till fastigheternas taxeringsvärden.
Har samhälle, som avses i 9 §, på grund av första stycket i samma paragraf
till underhåll övertagit allmän väg inom samhället, åligger samhället jämväl
att för väghållningsdistriktets räkning mot ersättning utföra vinterväghållningen
i avseende å sådan väg; och skall vad i 9 § är stadgat om utgående och
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i4.
fastställande av ersättning- till samhälle för vägunderhåll äga motsvarande
tillämpning i fråga om ersättning för vinterväghållning.
67 §.
1 mom. Väg skall hållas fri från hinder av is och snö i den utsträckning,
som med hänsyn till därå förekommande samfärdsel är erforderlig; dock må
Konungens befallningshavande, när skäl därtill prövas föreligga, medgiva, att
väg, oaktat automobiltrafik därå är tillåten, hålles öppen allenast i den omfattning,
som kräves för samfärdsel med fordon, som framföres av dragare.
Där så tarvas, skall vinterväg märkas ut.
Konungens befallningshavande övervakar, att väg vintertid behörigen öppenhålles.
2 mom. I närheten av väg må ej förekomma stängsel, som förorsakar snösamling
på vägen; dock må stängsel, som tillkommit före den 1 januari 1928
eller som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig
omständighet skulle komma att falla under nämnda förbud, bibehållas, där
ej vid vägsyn föreskrives skyldighet för vederbörande jordägare att utbyta
stängslet mot sådant stängsel, som ej föranleder snösamling. Föreskrives dylikt
utbyte, äger jordägaren ur vägkassan njuta skälig ersättning för skadan
med belopp, som av synemännen bestämmes. Vad i 24 § är stadgat om sättet
för meddelande och om delgivning av där avsett föreläggande skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om föreläggande, varom nu är sagt.
Underlåter jordägaren att ställa sig till efterrättelse stadgandet i första stycket
och sker ej rättelse efter tillsägelse av landsfiskalen, eller efterkommes ej
med stöd av samma stadgande meddelat föreläggande, äger landsfiskalen föranstalta
om rättelse på jordägarens bekostnad; och skall vad i 24 § tredje stycket
är stadgat angående uttagande och bestridande av där avsedd kostnad äga
motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för åvägabringande av rättelse,
som nyss nämnts.
75 §.
Där så finnes lämpligt, äger Konungens befallningshavande, sedan vederbörande
blivit hörda, på sätt i 69 § sägs, att förordna om vinterväghållningens
utförande på annat sätt än genom ploglag; dock med iakttagande att även i
slikt fall kostnaden för vinterväghållningen utgöres efter grund, som i denna
lag är stadgad.
76?.
Till vinterväghållningen utgår årligen bidrag av statsmedel med tre tiondelar
av väghållningsdistriktets verkliga kostnader därför under nästföregående
år enligt på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper. Har under
året tillkommit ny väg, må, när särskilda omständigheter därtill föranleda, i
den ordning Konungen förordnar, bestämmas, att statsbidrag skall utgå å beräknade
kostnaden för vinterväghållningen a vägen samma år.
Kungl. Maj:ts proposition nr g-M.
43
77 §.
Underlåter ----------kronor.
Eftersätter------kronor.
Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till överträdelse av föreskrifterna
i 25, 26 och 27 §§, 31 § första och fjärde styckena samt 67 § 2 mom.
eller underlåter att ställa sig till efterrättelse föreläggande, varom i 24 §, 25 §
andra stycket och 67 § 2 mom. förmäles.
Böter — — —---lag.
Till-----lag.
80
Den------uppläst.
I enahanda ordning och inom nedan angivna tid må klagan föras över vägdelning
och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden räknas,
där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden erhållit sådan underrättelse,
varom i samma paragraf stadgas, samt där besvären avse annan
vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning, i förra fallet från det kungörelsen
om vägdelningens avslutande och i senare fallet från det kungörelse,
varom i Öl § andra stycket förmäles, blivit i distriktets kyrkor uppläst.
I-----besvärstid.
Einner---— — prövas.
Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med beslut vid
formlig efterbesiktning, varigenom han förklarats icke hava ställt sig till
efterrättelse honom meddelat föreläggande att bota brist, äge däröver föra klagan
hos Konungens befallningshavande, i förra fallet inom femton dagar från
den dag, underrättelse om åläggandet blivit, på sätt i 35 § sägs, i socknens
kyrka uppläst, och i senare fallet inom samma tid från den dag, då efterbesiktningen
förrättats. Åtnöjes ej den, som erhållit föreläggande enligt 24 §
eller 25 § andra stycket eller 67 § 2 mom., därmed eller är vägstyrelse missnöjd
med dylikt föreläggande, varigenom ersättningsskyldighet ålagts vägkassan,
må klagan över beslutet föras hos Konungens befallningshavande inom
femton dagar från det klaganden erhöll del av föreläggandet. Ej må klagan,
varom i detta stycke sägs, verka uppehåll med verkställigheten av åläggande
vid vägsyn eller hindra uttagande av kostnad, på sätt i 24 § sista stycket, 25 §
sista stycket, 35 § sista stycket och 67 § 2 mom. andra stycket förmäles, med
mindre Konungens befallningshavande annorlunda förordnar.
Har----— prövning.
över — —----stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
44
Kungl. Maj:ts •proposition nr 244.
Bilaga B.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om
ödebygdsvägar.
Härigenom förordnas, att 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar
skola, 5 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
När ödebygdsväg eller del därav, som lämpligen kan upplåtas för allmän
samfärdsel, blivit färdigställd, skall vägen övertagas till allmänt underhåll.
Intill dess så skett bave de väghållningsskyldiga i distriktet ej annan förpliktelse
med avseende å vägens byggande än i 2 § är sagt ej heller skyldighet att
deltaga i vägens underhåll den tid mark är bar.
Om-----stadgas.
9 §.
Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av statsmedel,
utöver sådant bidrag som avses i 60 § första eller andra stycket i gällande
lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, särskilt tilläggsbidrag.
Tilläggsbidraget utgår med belopp motsvarande tre tiondelar av uppskattade
kostnaden för vägens underhåll. Skall jämlikt 60 § andra stycket
i nyssnämnda lag där omförmälda statsbidrag beräknas å väghållningsdistriktets
verkliga kostnader för vägunderhållet, utgår dock tilläggsbidraget med
belopp motsvarande tre tiondelar av väghållningsdistriktets verkliga kostnad
för vägens underhåll under nästföregående år. Har i sistnämnda fall vägen
under nästföregående år ej varit övertagen till allmänt underhåll, må, när särskilda
omständigheter därtill föranleda, i den ordning Konungen förordnar, bestämmas,
att tilläggsbidrag skall utgå å beräknade kostnaden för vägens underhåll
under löpande året.
I väghållningsdistrikt, där särskilda omständigheter äro för handen, må, enligt
vad därom särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre
belopp än i första stycket sägs intill sex tiondelar av den kostnad, som skall
läggas till grund för tilläggsbidragets beräknande.
Tilläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det bidrag, som belöper på
underhållet av indelad väg, vilken ej övertagits till underhåll medelst vägkassan,
tillkommer samtliga dem, som inom distriktet bestrida underhåll av
Kungl. Maj:ts proposition nr ZJfJf.
45
sådan väg, en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden å hans
väglott. Vad sålunda å väghållarna belöper tillhandahålles dem av vägstyrelsen
på lämpligt sätt.
Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda lag
stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån det belöper på
indelad väg, som ej övertagits till underhåll medelst vägkassan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 21th.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 mars
1927.
N ärvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikations
ärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 4 mars 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891
(nr 68) angående väghådlningsbcsvärets utgörande på landet samt lag om ändrad
lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om ödebygdsvägar.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ivar Wieslander.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891
(nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Ingressen.
Lagrådet:
De tre paragrafer (60, 77 och 80), vilka i förslaget upptagas blott i transumt,
hava alla förut undergått ändring. Det synes vid sådant förhållande önskligt
att, om transumeringen bibehålies, uti ingressen angivas datum och nummer
å den lag, genom vilken samma paragrafer senast ändrades.
5 §.
Lagrådet:
I slutstadgandet i tredje stycket gives Konungens befallningshavande befogenhet
att i samband med förordnande om sammanslagning av väghållningsdistrikt
eller om överflyttning av visst område från ett distrikt till annat meddela
eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser. Enligt vad remissprotokollet
upplyser, är meningen att i denna ordning skall kunna, till förekommande
av orättvisa verkningar av sammanslagningen eller regleringen, stad
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-44.
47
gas skyldighet för ett förutvarande självständigt distrikt att under en övergångstid
vidkännas extra utdebitering å dithörande vägfyrkar. Den rätt till
ingripande i fråga om väghållningsbesvärets fördelning, som sålunda avsetts
skola tillkomma Konungens befallningshavande, synes vara av den art och
betydelse, att dess utövning icke bör sakna uttryckligt stöd i lagtexten.
9 §.
Lagrådet:
Orden »i varje fall» i andra punkten av andra stycket äro avsedda att utmärka
icke, såsom man kunde tro, att det saknar betydelse huruvida samhället
bygger vägen till fullgörande av ett åliggande eller blott i kraft av sin rätt, utan
att marken skall kostnadsfritt tillhandahållas evad vägen bygges av samhället
eller av distriktet. Vad sålunda är meningen torde böra klarare uttryckas.
Lämpligt synes ock vara att hela punkten flyttas ned närmast framför paragrafens
sista stycke.
För bestämmelserna i tredje stycket om skiljedom hava de för ett annat fall
givna stadgandena i 18 § gällande väglag delvis, så till innehåll som form,
tjänat till mönster; men det har ansetts lämpligt att i vissa avseenden komplettera
dem. Genom detta förfarande har emellertid å ena sidan skapats ökad
oklarhet för framtiden om rätta tillämpningen av nämnda paragraf, och å
andra sidan har det från den tagna utgångspunkten icke kunnat lyckas att, som
avsikten varit, genom kortfattade tillägg giva klara och uttömmande regler för
det nya fallet. Att låta skiljemannalagen »i tillämpliga delar» lända till efterrättelse
låter sig icke rätt väl göra, då enligt nämnda lag förfarandet vilar på
ett skiljeavtal och den befattning, offentlig myndighet tager med skiljenämndens
sammansättning, odelad tillhör överexekutor. Man synes hava att välja
emellan att företaga en verklig omläggning och låta denna gälla även 18 §:s
fall eller att nöja sig med föreskrifter motsvarande de där givna, i förlitan
på en förståndig rättstillämpning, som hämtar ledning av den utförligare lagreglering
skiljemannalagen innehåller, men tillika beaktar olikheten i förutsättningar.
Till förmån för den senare utvägen talar att det ju är fråga om
ett provisorium i avvaktan på lämpliga tidpunkten att ersätta väglagen i dess
helhet med en ny.
Att den i fjärde stycket omförmälda tioårsperioden ovillkorligen skall räknas
från det fastställelsen skedde synes mindre lämpligt. Förhållandena kunna
vara sådana att samhället nödgats att bestrida vägunderhåll medan ännu
varken överenskommelse träffats eller fastställelse skett — i detta fall hör ju
utgångspunkten för perioden ligga före fastställelsen —- och även sådana att
samhället och distriktet önska att någon tid innan underhållet börjar få visshet
om ersättningens storlek. Det hemställes förty att någon utgångspunkt för
perioden icke måtte stadgas i lagen, utan att gode männen må härutinnan få
laga efter lägligheten.
Förslaget lämnar därhän frågan, om och i jakande fall när samhälle, som
övertagit vägunderhåll utöver sitt åliggande, må kunna låta vägdistriktet själv
48
Kungl. Maj:ts proposition nr
draga försorg därom. Uppgöres i godo om ersättningen, torde i samband därmed
överenskommelse träffas även i nämnda fråga. Har åter ersättningen bestämts
ej genom överenskommelse utan genom fastställelse, synes det rimligt
att samhället är pliktigt fortsätta med vägunderhållet så länge fastställelsen
gäller. Ett stadgande härom torde böra meddelas.
En jämförelse med 17 och 49 §§ lärer visa att de fall, då ökning eller minskning
av den fastställda ersättningen bör under löpande tioårsperiod inträda, icke
äro uttömmande angivna. Sålunda omnämnes icke att väg omlägges eller inskränkes
till bredden eller eljest förändras. Det hemställes att såsom förutsättning
för ökning eller minskning måtte stadgas, att under en tioårsperiod
omfattningen av det vägunderhåll som samhället bestrider ändras, med angivande
av exempel härå.
Då det emellertid kan tänkas, att de inträdda förändringarna äro så omfat- - tande, att saken icke längre blir tillfredsställande ordnad med allenast sådana
partiella modifikationer i ersättningsbeloppet, som ovan berörts, synes det som
om bestämmelsen i sista punkten om befogenhet för Konungens befallningshavande
att förordna om ny fastställelse av ersättningen borde erhålla en så vidsträckt
formulering, att den komme att omfatta jämväl dylika fall.
I samband med de ändringar, som ovan ifrågasatts, torde paragrafen lämpligen
kunna i vissa avseenden redaktionellt jämkas.
31 §.
Lagrådet:
Innehållet i paragrafens tre första stycken torde lättare fattas, om de
finge angiva: första stycket att grind, som den 1 januari 1928 finnes å allmän
väg, skall borttagas genom grindägarens försorg och att efter samma dag ny
grind ej må uppsättas; andra stycket Konungens befallningshavandes befogenhet
att medgiva såväl befintlig grinds bibehållande som ny grinds uppsättande,
därvid jämväl borde uttryckas att tillåtelsen till ny grinds uppsättande ej må
avse mer än dess nyttjande tills vidare; och tredje stycket att förutsättningen
för Konungens befallningshavandes föreläggande är blott att ägaren försummar
borttaga grind.
Justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga:
Under hänvisning till vad inom lagrådet yttrades år 1922 vid granskningen av
5 kap. 5 § i då tillämnade nya väglag (k. prop. 1922 nr 100 s. 152 f.), hemställes
att i förslaget måtte införas stadgande om rätt till skälig ersättning för
jordägare, vilken åsamkas synnerlig olägenhet genom borttagande av grind som
blivit lagligen uppsatt. Tvist om ersättningen borde prövas av gode män jämligt
18 §.
52 §.
Lagrådet:
Ur denna paragraf har i förslaget uteslutits hela det nuvarande tredje stycket.
Avsikten härmed har, enligt vad remissprotokollet utvisar, endast varit att upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
49
häva föreskriften om kvalificerad majoritet för vägstämmas beslut att vägkassan
skall övertaga väg till underhåll. Stycket innehåller emellertid tillika uttrycklig
regel att i alla andra frågor omröstningens utgång bestämmes genom
enkel pluralitet. Förslaget torde vila på den förutsättningen att denna regel
saklöst kan bortfalla ur lagtexten, i det att den gäller utan att därom något
stadgas. Så är dock knappast fallet, vid det förhållande att sista stycket i paragrafen
utsäger att om ärendenas handläggning å vägstämma skall, i den mån
särskilda föreskrifter ej i paragrafen meddelats, i tillämpliga delar gälla vad
om kommunalstämma är stadgat. Denna hänvisning lärer få anses omfatta
även stadgandena i 21 § förordningen om kommunalstyrelse på landet att två
tredjedelars majoritet erfordras för vissa beslut (avhändande eller inköp av
fast egendom, beviljande av anslag för nya ändamål eller behov eller vartill
medlen skola anskaffas genom lån, upptagande eller förnyande av lån o. s. v.).
Visserligen kan invändas att samtliga dessa stadganden införts i kommunallagen
såsom säkerhetsföreskrifter i anledning av företagna avsteg från den ursprungliga
grundsatsen att röstvärdet beräknades efter andel i skattebördan
och att sådana avsteg icke företagits beträffande röstberäkning å vägstämma.
Men att härav draga den slutsats att stadgandena i fråga finge anses icke vara
inbegripna under hänvisningen i förevarande paragraf, även om det år 1921 i
paragrafen insatta tredje stycket åter borttages, torde icke vara tillåtlig!; detta
desto mindre som redan vid den allmänna revision av väglagen genom lagen
den 20 juni 1905, varvid hänvisningen infördes i väglagen, kommunallagen sedan
ett flertal år uppställt krav på kvalificerad majoritet för beslut om lån
ställt på längre återbetalningstid än två år. Det saknades icke särskild anledning
att överväga huruvida avvikelse från denna regel borde stadgas för vägstämmas
del, ty vid nyssnämnda revision inflöt i väglagen en ny bestämmelse
att jämväl vägstämma ägde —- under samma villkor i övrigt som kommunalstämma,
nämligen Konungens stadfästelse å beslutet — upptaga dylika lån.
Är det sagda riktigt, skulle alltså införandet av regeln i tredje stycket genom
lag den 7 juli 1921 hava inneburit ett borttagande av förut för åtskilliga
viktiga fall gällande krav på kvalificerad majoritet å vägstämma, ehuru detta
förhållande icke omnämnts i de tillgängliga förarbetena, och det borde nu komma
under övervägande huruvida en återgång till vad förut sålunda gällde bör
ske eller ej. Då lagrådet icke kan finna annat än att svaret bör utfalla nekande,
hemställes att förra delen av nuvarande tredje stycket måtte inflyta i förslaget.
I varje fall torde det även för den, som tilläventyrs stannar vid en annan
åsikt i den avhandlade tolkningsfrågan än den ovan utvecklade, befinnas angeläget,
att klarhet skapas.
Justitierådet Wcdberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och
justitierådet Alexander son instämde:
Förslaget torde böra tolkas så, att arrendatorn ej äger rösta för fastigheten
med mindre anteckning om hans behörighet blivit gjord i vägfyrktalslängden
sist i samband med dennas justering. Detta lärer i regeln medföra den mindre
lyckliga konsekvens att en arrendator är utesluten från rösträtt tre fjärdedelar
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 210 käft. (År 244-) 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 2hjh
av det kalenderår, under vilket lian tillträder arrendet. Att arrendatorns rösträtt
gjorts beroende av dylik anteckning gör det även ovisst huru det ställer sig
med rösträtten i det fall att överlåtelsen avser tid, som väl icke understiger ett
år men under löpande arrendeperiod utgår exempelvis ett halvår efter och lika
långt före vägfyrktalslängds justering. Mot förslagets avfattning synes vidare
kunna anmärkas att det efter ordalagen underkänner en överlåtelse, som avser
hela arrendetiden, så framt denna tid är blott relativt bestämd (livstidsarrende
o. dyl.) — något som knappast lärer vara avsett.
Förslaget torde lämpligen böra ändras därhän, att om rösträtten för jordbruksfastighet
av ägaren skriftligen överlåtits å arrendatorn för hela arrendetiden
eller viss del därav, ej understigande ett år, så får arrendatorn utöva rösträtten
så länge överlåtelsen gäller, och att arrendatorn äger om överlåtelsen få
anteckning verkställd i den i 59 § omförmälda vägfyrktalslängden. Ett sådant
stadgande skulle innebära bl. a., att anteckning i längden ej är villkor för arrendatorns
rösträtt, men medför den lättnad att legitimationen ej behöver upprepas,
och vidare att sådan anteckning ej utgör hinder för ägaren att rösta när överlåtelsen,
till följd av arrendets upphörande eller eljest, icke vidare gäller.
Justitierådet von Seth:
Det förhållande, som avses med stadgandet i tredje stycket, synes mig ändamålsenligast
ordnas, om det finge heta, att ägare av utarrenderad fastighet är
berättigad uppdraga åt arrendatorn att utöva rösträtt för fastigheten, ändå att
arrendatorn ej är personligen röstberättigad, dock att, om uppdraget avser hela
arrendetiden eller viss tid ej under ett år, anmälan därom skall göras sist vid det
tillfälle, då den i 59 § omförmälda vägfyrktalslängden första gången, efter det
uppdraget meddelades, företages till justering för att arrendatorn därefter skall
äga utöva rösträtten under den i uppdraget angivna tiden. Härigenom skulle, såvitt
angår förhållandet mellan jordägare och arrendator, bortelimineras såväl förbudet
i 11 § förordningen om kommunalstyrelse på landet mot att överlåta rösträtt
på annan än röstägande som den i samma paragraf intagna begränsningen
av fullmakts giltighetstid till trettio dagar från underskrivandet, detta sista för
god ordnings skull i vissa fall dock endast under förutsättning, att anmälan om
förhållandet sker i så god tid, att anteckning därom kan ske i den röstlängd, som
upprättas näst efter det uppdraget lämnades.
60 §.
Lagrådet:
Det bestämmande, varom talas i det omformulerade andra stycket, synes väl
böra gälla frågorna om statsbidrag skall utgå eller ej och huru kostnaden för
den nya vägens underhåll må beräknas, men däremot torde det icke vara lämpligt
eller med förslaget avsett att statsbidragets storlek i förhållande till den
beräknade kostnaden skulle kunna bestämmas annorlunda än till tre tiondelar
därav. En redaktionell jämkning i förtydligande syfte lärer fördenskull böra
vidtagas. Samma erinran gäller 76 § andra punkten.
Kungl. Maj:ts proposition nr Silf.
51
67 §.
Lagrådet:
Första momentets tredje stycke, vilket motsvarar nuvarande 76 §, torde lämpligare
kunna inleda 75 §.
Första och andra styckena i 1 mom. torde vidare kunna sammanslås till ett.
Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga och
justitierådet Alexanderson instämde:
I det kommittéförslag som ligger till grund för 1891 års väglag var stadgat,
jämte förhudet i nuvarande 25 § första stycket, att utan Konungens befallningshavandes
tillstånd ej heller finge på mindre avstånd än 3,5 meter från
vägkanten uppläggas stenmur eller jordvall till större höjd än 3 decimeter över
vägens yta. Stadgandet motiverades därmed att dylika murar och vallar vintertiden
orsaka snösamlingar, varigenom vägunderhållet försvåras. Under
riksdagsbehandlingen erinrades emellertid att liknande förbud ej förefunnes
för gärdesgårdar, vilka dock likaledes kunde föranleda snösamlingar, och att
stadgandets tillämpning mångenstädes, där stenmurar eller jordvallar användes
såsom stängsel, skulle framkalla ej obetydliga olägenheter. Stadgandet
kom därför ej att inflyta i lagen.
Ej heller det år 1924 i 25 § införda förbudet mot vissa upplag och andra
anordningar avser stängsel. Men nu föreslås, i 2 mom. av förevarande paragraf
regler om snösamlande stängsel vilka t. o. m. äro strängare än sin motsvarighet
i 25 §, i det att Konungens befallningshavandes tillstånd icke skall
kunna göra sådant stängsel lovligt. Beträffande de nya reglernas omfattning
må även erinras att, i motsats till vad i remissprotokollet antagits, häck kan
vara att betrakta såsom stängsel.
Det torde emellertid vara oförnekligt att man särskilt i fråga om stängsel
måste framgå med varsamhet. Jordägaren har ju icke i sin makt att avgöra
var och huru han vill stänga på sina ägor. Honom åligger viss hägnadsskyldighet
som lagen ingående reglerar. Vid sådant förhållande synes förbudet
mot uppsättande av nytt snösamlande stängsel icke kunna göras ovillkorligt;
Konungens befallningshavande bör äga befogenhet att till sådant uppsättande
lämna tillstånd. Ej heller lärer om redan befintligt snösamlande stängsel
kunna i princip givas strängare bestämmelse än att det bör, där så kan ske
utan att jordägaren brister i sin hägnadsskyldighet, borttagas eller ändras
så att olägenheten undanröjes, och det synes betänkligt att, efter mönstret av
vad i 24 och 25 §§ är stadgat, låta prövningen härav ske vid vägsyn. Finna
förrättningsmännen att anledning till åtgärd föreligger, torde de böra till Konungens
befallningshavande ingiva förslag härom med utredning av de på frågan
inverkande omständigheter, och det må ankomma å Konungens befallningshavande
att giva jordägaren föreläggande om den åtgärd som finnes kunna och
böra vidtagas och att, där åtgärden för jordägaren medför avsevärd kostnad
eller skada, tillägga honom skälig ersättning ur vägkassan (jfr 31 § i dess
nuvarande lydelse).
52
Kungl. Maj:ts proposition nr
I redaktionellt avseende må erinras att — såsom ock lärer bestyrkas av vad
redan anförts om väglagens förhistoria — bestämmelserna angående stängsel
torde hava sin rätta plats vid 24 och 25 §§. Uppflyttas de dit, synes i Samband
därmed en avsevärd och synnerligen önsklig redaktionell förenkling kunna
vinnas. De konstitutiva bestämmelserna i 24 och 25 §§ borde sammanföras
i en paragraf, vari tydligt borde angivas att där ej avses stängsel. Närmast
följande paragraf borde upptaga de bestämmelser om stängsel som skulle motsvara
de båda första punkterna i förslagets 67 § 2 mom. Slutligen borde en
tredje paragraf innehålla de två sista styckena i 24 §, med sådan jämkning att
sista styckena i 25 § och i förslagets 67 § 2 mom. bliva överflödiga. Till undvikande
av rubbning i paragraf följden borde sammanslagning ske av 26 och
27 §§ eller möjligen av 22 och 23 §§. Även 77 och 80 §§ skulle röna inflytande
av omgrupperingen. Vid denna borde också ett par nu befintliga störande olikheter
mellan 24 och 25 §§ avlägsnas, nämligen att i den senare saknas bestämmelser
såväl därom att i föreläggande skall utsättas viss tid för åtgärds vidtagande
som därom att landsfiskalen skall avvakta klagotidens utgång innan
han ingriper.
Anses bestämmelserna om stängsel böra bibehållas i 67 §, lärer i allt fall
indelningen i moment, vilken eljes ej förekommer i väglagen, böra försvinna.
Justitierådet von Seth:
Jag är i de hänseenden, som beröras i justitierådet Wedbergs yttrande, ense
med lagrådets övriga ledamöter utom så tillvida, att jag anser Konungens befallningsbavandes
tillstånd till uppförande av nytt stängsel, som förorsakar
snösamling, icke böra få ifrågakomma i andra fall, än då befallningshavanden
prövar det erforderligt till fullgörande av jordägaren åliggande hägnadsskyldigbet.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni
1919 (nr 287) om ödebygdsvägar.
Lagrådet:
Förslaget lämnas utan anmärkning.
Ur protokollet:
Oskar Ädelsohn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2hh.
53
Utdrag av protokollet över Icommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regcnten i statsrådet
å Stockholms slott den 22 mars 1927.
Närvaran de:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling, lagrådets den 21
mars 1927 avgivna utlåtande över det den 4 i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober
1891 (nr 68) angående väghållning sbesvärets utgörande på landet samt lag om
ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om ödeby gdsvägar.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
Med anledning därav, att i 5 § tredje stycket i det remitterade förslaget till
ändring av väglagen ifrågasatts befogenhet för länsstyrelsen att vid förening av
områden till nytt väghållningsdistrikt meddela erforderliga övergångsbestämmelser,
vilka skulle kunna medföra skyldighet för ett av de förenade områdena
att under en övergångstid vidkännas extra utdebitering å dithörande vägfyrkar,
har lagrådet anfört, att den rätt till ingripande i fråga om väghållningsbesvärets
fördelning, som sålunda ansetts skola tillkomma länsstyrelsen, syntes
vara av den art och betydelse, att dess utövning icke borde sakna uttryckligt
stöd i lagtexten.
På grund härav synes ett tillägg böra göras till ovannämnda stycke, uttryckligen
angivande, att dylik extra utdebitering må föreskrivas.
I fråga om de i 9 § fjärde stycket av det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna
om jämkning av fastställd ersättning har lagrådet anmärkt, att
omfattningen av det av samhälle bestridda vägunderhållet kunde ändras under
löpande tioårsperiod även i andra fall än de i nämnda stycke såsom förutsättning
för jämkning angivna, exempelvis vid vägs omläggning, inskränkning till
bredden eller förändring på annat sätt. Även i sådant fall borde jämkning av
ersättningen äga rum.
Med avsikt hava i det remitterade förslaget såsom skäl för jämkning av fastställd
ersättning upptagits endast fall, där förändringen av vägunderhållets
omfattning kan förväntas hava praktisk betydelse. Att varje liten rubbning
54
Kungl. Maj:ts proposition nr ''thh.
av vägunderhållets omfattning skulle kunna tagas till anledning att igångsätta
den föreskrivna skiljedomsproceduren, har ansetts olämpligt och ägnat att
väcka onödiga stridigheter. Jag anser mig så mycket mindre äga anledning
att på denna punkt tillstyrka avvikelse från det remitterade förslaget som detta
i förevarande avseende överensstämmer med det i 1922 års väglagsproposition
framlagda förslaget, vilket härutinnan lämnades utan erinran av lagrådet och
riksdagen.
Ej heller synes skäl föreligga att, på sätt lagrådet ifrågasatt, vidtaga ändring
i förslaget beträffande förutsättningen för ny fastställelse av ersättningen under
löpande tioårsperiod.
Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande 9 § torde i huvudsak böra vinna
beaktande.
Lagrådet har beträffande 52 § anmärkt, att det föreslagna uteslutandet av
nuvarande tredje stycket i dess helhet, varmed åsyftats allenast att upphäva
föreskriften om kvalificerad majoritet för vägstämmas beslut om övertagande
av väg till underhåll medelst vägkassan, kunde föranleda därtill, att bestämmelserna
i 21 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet rörande kvalificerad
majoritet såsom förutsättning för giltighet av kommunalstämmas beslut
i vissa frågor komme att i tillämpliga delar gälla även beträffande vägstämmas
beslut i dylika frågor; och har lagrådet hemställt, att för undvikande
härav första delen av nuvarande tredje stycket måtte inflyta i förslaget.
Häremot har jag intet att erinra, och synes även av lagrådets flertal föreslagen
omredigering av andra stycket vara lämplig.
Mot de i 67 § 2 mom. upptagna stadgandena rörande snösamlande stängsel
har lagrådets flertal anmärkt, att med hänsyn till den jordägaren åliggande,
av lagstiftningen ingående reglerade hägnadsskyldigheten förbudet mot uppsättande
av nytt snösamlande stängsel icke kunde göras ovillkorligt, utan borde
länsstyrelsen äga befogenhet att till sådant uppsättande lämna tillstånd. Ej heller
syntes om redan befintligt snösamlande stängsel kunna i princip givas strängare
bestämmelser än att det borde, där så kunde ske utan att jordägaren bruste
i sin hägnadsskyldighet, borttagas eller ändras, så att olägenheten undanröjdes,
och det syntes betänkligt att låta prövningen härav ske vid vägsyn.
Häremot må erinras, att näppeligen något fall kan påvisas, där det är omöjligt
att åstadkomma ett fredgillt stängsel, som icke är snösamlande, även om
ett sådant stängsel kan ställa sig dyrare än det slag av stängsel, som i orten
vanligen användes. Sistnämnda omständighet skulle emellertid enligt förslagets
bestämmelser komma att sakna betydelse vid utbyte av ett vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande befintligt stängsel, enär jordägaren i sådant fall
skulle få ersättning för skadan. Däremot kan det tänkas, att ett undantagslöst
förbud mot uppsättande av nytt snösamlande stängsel i vissa fall kunde bliva
alltför betungande för jordägaren, vilken icke skulle erhålla någon ersättning
för den ökade kostnad, som kunde föranledas därav, att icke snösamlande stängsel
måste användas. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att i analogi med bestämmelserna
i 25 § giva länsstyrelsen dispensrätt. Det tillstånd, som av länsstyrelsen
i sådant fall må meddelas, lärer böra gälla allenast tills vidare och
Kungl. Majds proposition nr
55
kunna förbindas med villkor att stängslet vintertiden nedlägges. Därest i dylikt
dispensärende vägstyrelsen erbjuder sig att gälda merkostnaden för ett godtagbart
icke snösamlande stängsel, lärer dispensansökningen böra lämnas utan
bifall. Såsom lagrådet framhållit kan häck vara att betrakta såsom stängsel.
Några större betänkligheter mot att häck sålunda kan komma att falla under
de föreslagna bestämmelserna synas ej föreligga.
Att såsom lagrådet ifrågasatt överlämna prövningen av redan befintligt
stängsels borttagande till länsstyrelsen skulle leda till onödig omgång, då
länsstyrelsen i allt fall komme att grunda sitt bedömande på förrättningsmännens
undersökning. Även enligt det remitterade förslaget kan sådan fråga
genom besvär dragas under länsstyrelsens prövning.
I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit omarbeta det till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober
1891 (nr 68) angående väghållning sbesvärets utgörande på landet, därvid tilllika
vissa redaktionsändringar vidtagits.
Beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den
13 juni 1919 (nr 287) om ödebygdsvägar har lagrådet ej framställt någon anmärkning.
Föredraganden hemställer härefter, att omförmälda lagförslag måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1927:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållning a1 i texten
- JoU 1927:88 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut ifråga om förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvä s. 2 i texten
- JoU 1927:69 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utg a1 i texten