Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet m. m

1927-03-22 · 55 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 50 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:244, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hb.

1

Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring

i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet m. m.; given

Stockholms slott den 22 mars 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet; och

2) lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar.

Under Hans Majt:s

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. Meurling.

Bihang till riksdagens protokoll 1987.

1 sand

210 käft. (Nr 2U.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majds proposition nr S44.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 5, 9, 10, 17, 31, 51, 52, 56, 60, 65, 67, 75, 76, 77

och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet — av vilka lagrum 60, 77 och 80 §§ senast ändrats genom lag

den 20 juni 1924 (nr 257) — skola, sistnämnda tre paragrafer i nedan angivna

delar, erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

I fråga om byggande och underhåll av allmän väg, bro och färja utgör

varje härad en gemensamhet för sig.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad delat i två eller flera väghållningsdistrikt,

eller äro två eller flera härad eller delar därav då förenade

till ett distrikt, må därvid förbliva.

Delning av härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening av härad

eller delar därav till ett sådant distrikt må, så vitt icke därom förordnats i

den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med vägdelning på sätt

nedan sägs. Oberoende av vägdelning äger dock Konungens befallningshavande

efter vederbörandes hörande förordna om förening av väghallningsdistrikt

med annat väghållningsdistrikt eller del därav, därest vägunderhåll

icke inom mer än ett av områdena utföres av därtill jämlikt 7 § förpliktade

väghållare. Konungens befallningshavande har att i samband med sådant

förordnande meddela de övergångsbestämmelser, som kunna finnas erforderliga,

och må därvid föreskrivas, att vägfyrk inom område, som förenats med annat

till ett väghållningsdistrikt, skall till fullgörande av området åliggande ersättningsskyldighet

påföras vägskatt utöver vad som eljest utdebiteras inom distriktst
Vad

sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt ar

stadgat må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting att lämna bidrag

till byggande av allmän väg, bro eller färja.

9 §■

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket 1 kap. i lagen om

fastighetsbildning i stad äger tillämpning, åligger det samhället att för vagh&llningsdistriktets

räkning bygga och underhålla allmän väg eller bro i den

mån vägen eller bron på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

■ >

begagnande såsom gata. För denna väghållning njute samhället ersättning

ur vägkassan såsom nedan sägs, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden

för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.

Samhället vare ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda

ersättning, i vidare män än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

Ersättning för byggande av allmän väg eller bro skall utbetalas i män av

byggnadsarbetets utförande. Uppstår tvist om beloppet eller om sättet för dess

erläggande, skall den avgöras av tre gode män, av vilka en utses av Konungens

befallningshavande, en av vägstyrelsen och en av samhället. Vägrar part att

utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar efter bevislig

tillsägelse, skall domhavanden i orten, på anmälan, utse god man för den tredskande.

Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

Ersättning för vägunderhåll skall årligen erläggas med belopp, som i brist

på överenskommelse fastställes i den ordning nyss sagts. Sådan fastställelse

skall gälla för en tid av tio år. Har sådan fastställelse skett och övertages

under nämnda tid enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll eller

bygges ny allmän väg eller bro eller övertager samhället till underhåll väg

eller bro, som förut underhållits av de väghållningsskyldiga, skall den ersättning

för ökning i vägunderhåll, som må tillkomma samhället, i händelse av

tvist, i enahanda ordning särskilt fastställas för återstående delen av löpande

tioårsperiod. Indrages under nämnda tid allmän väg eller bro, för vars hållande

ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet i enahanda ordning jämkas.

Inträda under löpande tioårsperiod väsentligen förändrade förhållanden

i avseende å vägunderhåll, må Konungens befallningshavande förordna, att ny

fastställelse av ersättningen skall äga rum.

Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan

blivit fastställd, skall av samhället tillhandahållas utan kostnad för väghållningsdistriktet,

evad vägen bygges av samhället eller av distriktet. Den inskränkning

i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 1 kap. i

lagen om fastighetsbildning i stad äger rum, därest i gatumarken ingår allmän

väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom

samhälles planlagda område.

10 §.

Vägunderhållet in natura utgöres efter särskilt åsatt vägtal.

Vägtal åsättes, med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,

varje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet efter senast fastställda

taxeringsvärdet sålunda, att för varje ett hundra kronor av samma välde

utföres ett vägtal. Innehavare av avsöndrad jordlägenhet, för vilken avgäld

till stamhemmanet fastställts, äge att, om därvid hänsyn tagits till den på lägenheten

belöpande andel av stamhemmanets väghållning, i ersättning för den

skyldighet i detta avseende, som enligt denna lag skall av lägenhetens innehavare

utgöras, njuta befrielse för så stor del av avgälden, som med avseende å

de förhållanden, vilka voro för handen, då avgälden fastställdes, kan anses hava

motsvarat lägenhetens andel i väghållet; och må Konungens befallningshavan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr

de, i fall överenskommelse härom ej kan emellan vederbörande träffas, på framställning

av lägenhetsinnehavaren bestämma den minskning i avgälden, som må

lägenhetens innehavare tillkomma.

Vad om hemman i denna § sägs gäller ock om varje i jordebok eller fastighetsbok

särskilt upptaget nummer.

17 §.

Njuter fastighet befrielse eller minskning i vägunderhållet till följd av gammal

vägs indragning, omläggning eller inskränkning till bredden eller i anledning

av arbete å bro, trumma eller annan anläggning i sammanhang med utförande

av företag för torrläggning av mark eller till följd av att samhälle

övertagit vägunderhåll, erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

Sådan ersättning debiteras, indrives och redovisas i sammanhang med vägskatten.

31 §.

Å väg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande i undantagsfall,

när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande av grind å väg

med allenast ringa samfärdsel.

Finnes eljest å väg grind, skall den borttagas; dock må Konungens befallningshavande,

därest grinden prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln

och dess borttagande skulle vålla jordägare synnerlig olägenhet, efter jordägarens

framställning medgiva, att grinden tills vidare eller under viss tid bibehålies.

Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren att

draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande förelägga

honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr att det eljest varder verkställt

på hans bekostnad.

Grind skall hållas avlyftad under den tid av året, som Konungens befallningshavande

genom allmän kungörelse bestämmer.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga om

grind, som erfordras för gränsbevakningens behov.

51 §.

Efter fullgjort uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet till

Konungens befallningshavande, som låter i länskungörelserna på statsverkets

bekostnad offentliggöra detsamma. Ett exemplar av den länskungörelse, vari

offentliggörandet skett, skall på föranstaltande av Konungens befallningshavande

ofördröjligen inom varje socken hållas för de väghållningsskyldiga tillgängligt

å det ställe, som för ändamålet utsetts av kommunalstämma.

Konungens befallningshavande har att ombesörja, att kungörelse härom samt

om sätt och tid för anförande av besvär över förrättningen uppläses i socknens

kyrka.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr

0

52 §.

För avgivande av yttranden i de fall, då de väghållningsskyldiga enligt denna

lag skola höras, för anställande av de i 47 och 54 §§ omförmälda val, så

ock för utövning av den beslutanderätt, som eljest enligt denna lag tillkommer

de väghållningsskyldiga, skola dessa sammanträda å vägstämma.

Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt, som

omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldiga att å vägstämman låta

sin talan föras genom av dem kommunvis å kommunalstämmor efter vägfyrktal

utsedda ombud, vilka skola rösta för sin kommuns hela vägfyrktal, enskilda

väghållningsskyldiga obetaget att vid vägstämman, själva eller genom ombud,

varom flera väghållningsskyldiga kunna sig förena, utöva rösträtt för eget

vägfyrktal, som i ty fall avräknas från det, för vilket vederbörande kommunombud

skall äga rösta.

Har rösträtten för jordbruksfastighet av ägaren skriftligen överlåtits å arrendatorn

för hela arrendetiden eller viss del därav, ej understigande ett år, äge

arrendatorn utöva rösträtten så länge överlåtelsen gäller. Om överlåtelsen äger

arrendatorn få anteckning verkställd i den i 59 § omförmälda vägfyrktalslängd.

Utgången av omröstning bestämmes genom enkel pluralitet av de i omröstningen

deltagandes röster efter röstvärdet.

1 vägstämmas överläggningar äger vederbörande landsfiskal deltaga.

Ordet vid vägstämma föres av vägstyrelsens ordförande, dock att, vid behandling

av fråga enligt 58 § 2 punkten, särskild ordförande bör för tillfället

utses.

Vägstämma skall hållas å ort inom väghållningsdistriktet eller å annat ställe,

som för sådant ändamål av stämman särskilt utses.

Kungörelse om Stämman utfärdas av vägstyrelsens ordförande och skall innehålla

bestämd uppgift om tid, ställe och överläggningsämne för stämman.

Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor, varjämte vederbörande kommunalstämmors

ordförande om vägstämman underrättas i så god tid, att kommunombud

på sätt nyss är nämnt må kunna utses.

Ordinarie vägstämma hålles årligen i augusti månad för handläggning av de

i 58 § omförmälda frågor. Vägstämma hålles även när Konungens befallningsliavande

eller vägstyrelsens ordförande sådant nödigt finner. Enskild väghållningsskyldig,

som till talan å vägstämma är berättigad, äger ock begära vägstämmas

sammankallande för uppgivet ändamål. Varder denna begäran av

vägstyrelsens ordförande avslagen, meddelar han, om så äskas, sitt beslut skriftligen,

med skälen därtill; och äger sökanden däröver föra klagan hos Konungens

befallningshavande inom den tid, räknad från beslutets delgivning, som i

80 § stadgas.

Ordföranden skall vid vägstämman föra eller på eget ansvar låta föra protokoll,

som skall justeras av två vid stämman närvarande och därtill utsedda

personer. Så fort ske kan skall genom vägstyrelsens försorg i väghållningsdistriktets

kyrkor uppläsas tillkännagivande, att sådan stämma hållits samt att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

protokollet finnes för den, som önskar därav taga del, under besvärstiden tillgängligt

på plats, som av vägstämman därtill blivit bestämd.

I övrigt skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma, i tillämpliga

delar gälla vad för kommunalstämma är stadgat.

56 §.

Över vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper, vilka för

kalenderår avslutas. Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen.

60 §. •

Av-----— statsmedel.

Hava inom väghållningsdistrikt dess samtliga vägar övertagits till underhåll

medelst vägkassan, skall dock statsbidraget beräknas å distriktets verkliga kost - nader för vägunderhållet under näst föregående år, därest vägunderhållet då

ålegat vägkassan, och skall därvid i underhållskostnad jämväl inbegripas all

förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande av väg. Till

grund för fastställandet av berörda verkliga kostnader skola läggas på föreskrivet

sätt förda och granskade räkenskaper. Har inom distrikt, sorg i detta stycke

avses, under året tillkommit ny väg, må, när särskilda omständigheter därtill

föranleda, i den ordning Konungen förordnar, bestämmas, att statsbidrag

skall utgå å beräknade kostnaden för vägens underhåll samma år.

Därutöver-------tillgång.

Statsbidraget-----sätt.

Inom------vägfyrkar.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargillt skick, då den är besvärad av snö eller is,

skall Konungens befallningshavande, efter vederbörandes hörande, inom varje

väghållningsdistrikt av lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag av

staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag,

vilka vartdera av vägen tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen vidmakthålla.

De till samma ploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda överenskommits,

i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga del i förhållande

till fastigheternas taxeringsvärden.

Har samhälle jämlikt 9 § till underhåll övertagit allmän väg, åligger samhället

jämväl att för väghållningsdistriktets räkning mot ersättning utföra vinterväghållningen

å vägen. Om ersättningen gälle vad i 9 § är i sådant avseende

stadgat beträffande vägunderhåll.

67 §.

Väg skall hållas fri från hinder av is och snö i den utsträckning, som med

hänsyn till därå förekommande samfärdsel är erforderlig; dock må Konungens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 2-h-k.

t

befallningshavande, när skäl därtill prövas föreligga, medgiva, att väg, oaktat

automobiltrafik därå är tillåten, hålles öppen allenast i den omfattning, som

kräves för samfärdsel med fordon, som framföres av dragare. Där så tarvas,

skall vägen märkas ut.

I närheten av väg må ej utan Konungens befallningshavandes tillstånd förekomma

stängsel, som förorsakar snösamling på vägen; dock må stängsel, som

tillkommit före den 1 januari 1928 eller som allenast på grund av vägs omläggning

eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under

nämnda förbud, bibehållas, där ej vid vägsyn föreskrives skyldighet för vederbörande

jordägare att utbyta stängslet mot sådant stängsel, som ej föranleder

snösamling. Föreskrives dylikt utbyte, äger jordägaren ur vägkassan njuta

skälig ersättning för skadan med belopp, som av synemännen bestämmes. Vad

i 24 § är stadgat om sättet för meddelande och om delgivning av där avsett

föreläggande skall äga motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande,

varom nu är sagt.

Underlåter jordägaren att ställa sig till efterrättelse stadgandet i första stycket

och sker ej rättelse efter tillsägelse av landsfiskalen, eller efterkommes ej

med stöd av samma stadgande meddelat föreläggande, äger landsfiskalen föranstalta

om rättelse på jordägarens bekostnad; och skall vad i 24 § tredje stycket

är stadgat angående uttagande och bestridande av där avsedd kostnad äga

motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för åvägabringande av rättelse,

som nyss nämnts.

75 §.

Konungens befallningshavande övervakar, att väg vintertid behörigen öppenhålles.

Där så finnes lämpligt, äger Konungens befallningshavande, sedan vederbörande

blivit hörda, på sätt i 69 § sägs, att förordna om vinterväghållningens

utförande på annat sätt än genom ploglag; dock med iakttagande att även i

slikt fall kostnaden för vinterväghållningen utgöres efter grund, som i denna

lag är stadgad.

76 §.

Till vinterväghållningen utgår årligen bidrag av statsmedel med tre tiondelar

av väghållningsdistriktets verkliga kostnader därför under nästföregående

år enligt på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper. Har under året

tillkommit ny väg, må, när särskilda omständigheter därtill föranleda, i den

ordning Konungen förordnar, bestämmas, att statsbidrag skall utgå å beräknade

kostnaden för vinterväghållningen å vägen samma år.

77 §.

Underlåter-----kronor.

Eftersätter-----kronor.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till överträdelse av föreskrifterna

i 25, 26 och 27 §§, 31 § första och fjärde styckena samt 67 § andra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr %kh.

stycket eller underlåter att ställa sig till efterrättelse föreläggande, varom i

24 §, 25 § andra stycket och 67 § andra stycket förmäles.

Böter-----lag.

Till-----lag.

80 §.

Den-----uppläst.

I enahanda ordning och inom nedan angivna tid må klagan föras över vägdelning

och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden räknas,

där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden erhållit sådan un-,

derrättelse, varom i samma paragraf stadgas, samt där besvären avse annan

vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning, i förra fallet från det kungörelsen

om vägdelningens avslutande och i senare fallet från det kungörelse,

varom i 51 § andra stycket förmäles, blivit i distriktets kyrkor uppläst.

I-----besvärstid.

Finner-----— prövas.

Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med beslut vid

formlig efterbesiktning, varigenom han förklarats icke hava ställt sig till

efterrättelse honom meddelat föreläggande att bota brist, äge däröver föra klagan

hos Konungens befallningshavande, i förra fallet inom femton dagar från

den dag, underrättelse om åläggandet blivit, på sätt i 35 § sägs, i socknens

kyrka uppläst, och i senare fallet inom samma tid från den dag, då efterbesiktningen

förrättats. Åtnöjes ej den, som erhållit föreläggande enligt 24 §

eller 25 § andra stycket eller 67 § andra stycket, därmed eller är vägstyrelse

missnöjd med dylikt föreläggande, varigenom ersättningsskyldighet ålagts vägkassan,

må klagan över beslutet föras hos Konungens befallningshavande inom

femton dagar från det klaganden erhöll del av föreläggandet. Ej må klagan,

varom i detta stycke sägs, verka uppehåll med verkställigheten av åläggande

vid vägsyn eller hindra uttagande av kostnad, på sätt i 24 § sista stycket, 25 §

sista stycket, 35 § sista stycket och 67 § sista stycket förmäles, med mindre

Konungens befallningshavande annorlunda föror,dnar.

Har-----—• prövning.

över — -----stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 5 och 9 §§ i lagen deri 13 juni 1919 (nr 287) om

ödebygdsrägar.

Härigenom förordnas, att 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar

skola, 5 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

När ödebygdsväg eller del därav, som lämpligen kan upplåtas för allmän

samfärdsel, blivit färdigställd, skall vägen övertagas till allmänt underhåll.

Intill dess så skett have de väghållningsskyldiga i distriktet ej annan förpliktelse

med avseende å vägens byggande än i 2 § är sagt, ej heller skyldighet att

deltaga i vägens underhåll den tid mark är bar.

Om-----stadgas.

9 §.

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av statsmedel,

utöver sådant bidrag som avses i 60 § första eller andra stycket i gällande

lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, särskilt tilläggsbidrag.

Tilläggsbidraget utgår med belopp motsvarande tre tiondelar av uppskattade

kostnaden för vägens underhåll. Skall jämlikt 60 § andra stycket i

nyssnämnda lag där omförmälda statsbidrag beräknas å väghållningsdistriktets

verkliga kostnader för vägunderhållet, utgår dock tilläggsbidraget med

belopp motsvarande tre tiondelar av väghållningsdistriktets verkliga kostnad

för vägens underhåll under nästföregående år. Har i sistnämnda fall vägen

under nästföregående år ej varit övertagen till allmänt underhåll, må, när särskilda

omständigheter därtill föranleda, i den ordning Konungen förordnar, bestämmas,

att tilläggsbidrag skall utgå å beräknade kostnaden för vägens underhåll

under löpande året.

I väghållningsdistrikt, där särskilda omständigheter äro för banden, må enligt

vad därom särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre

belopp än i första stycket sägs intill sex tiondelar av den kostnad, som skall

läggas till grund för tilläggsbidragets beräknande.

Tlläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det bidrag, som belöper på

underhållet av indelad väg, vilken ej övertagits till underhåll medelst väg
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr S-i-4.

kassan, tillkommer samtliga dem, som inom distriktet bestrida underhåll av

sådan väg, en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden å hans

väglott. Yad sålunda å väghållarna belöper tillhandahålles dem av vägstyrelsen

på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda lag

stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån det belöper på

indelad väg, som ej övertagits till underhåll medelst vägkassan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-4-4.

11

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 4 mars 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Rabbin», Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling följande:

Till Kungl. Majrts prövning får jag anmäla två inom kommunikationsdepartementet

utarbetade lagförslag, det ena avseende ändring i vissa delar

av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet och det andra avseende ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen

den 13 juni 1919 (nr 287) om ödebygdsvägar.

År 1911 uppdrogs åt den s. k. vägkommissionen att verkställa utredning Ändringar

angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga för åvägabringande av en järn-1 Tä?lairen''

nare fördelning av väghållningsbesväret, samt utarbeta förslag till därav

föranledda ändringar av gällande väglag m. m. ävensom att i samband därmed

underkasta berörda lagstiftning revision jämväl i vissa andra avseenden.

Vägkommissionen avgav den 15 december 1916 och den 31 oktober 1917 förslag

till ny väglag. Med anledning av framställda anmärkningar mot förslaget

uppdrogs åt 1920 års vägsakkunniga att verkställa förnyad granskning

och omarbetning av kommissionens förslag. Sedan de vägsakkunniga

den 10 augusti 1921 avgivit betänkande med förslag till lag om allmänna vägar

på landet jämte därmed sammanhängande författningar, utarbetades på

grundval av detta förslag proposition i ämnet till 1922 års riksdag (nr 100).

Den omläggning av väghållningen, som propositionen avsåg att genomföra, karakteriserades

förnämligast därav, att det stora antalet smärre väghållningsdistrikt

ersattes med ett mindre antal distrikt med större omfattning samt

att förpliktelsen att in natura fullgöra vägunderhåll avskaffades. Vid frågans

behandling inom riksdagen vann det framlagda förslaget i stort sett

allmänt gillande, men enighet kunde icke vinnas om grunderna för vägskattens

utgående, varför propositionen icke blev av riksdagen antagen. Vid 1923

års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner i ämnet (I: 124 och II: 160),

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr %bb.

vilka emellertid ej heller föranledde någon riksdagens åtgärd. I anledning av

proposition till 1924 års riksdag och väckta motioner vidtogos emellertid

samma år vissa ändringar i 1891 års väglag.

I anledning av vid 1926 års riksdag väckta motioner har riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 26 maj 1926, nr 262, anhållit dels om utredning,

huruvida och i vad mån brukare av jordbruksfastighet borde beredas rösträtt

vid vägstämma, dels om utredning, huruvida möjlighet borde beredas

kommun att vid vägstämma låta sig företrädas av flera än ett ombud, dels

att Kungl. Maj:t ville till 1927 års riksdag framlägga förslag till sådan

ändring i gällande väglag, att statsbidrag komme att utgå för vinterväghållning

efter samma grunder som för vägunderhåll den tid marken är bar, dels

ock om utredning och förslag rörande sådan ändring i gällande väglag,

att köpingar och vissa andra stadsliknande samhällen måtte få rätt till ersättning

av vederbörande vägdistrikt för byggande och underhåll av vägar och

gator i huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelserna härom i det vid

1922 års riksdag framlagda förslaget till ny väglag.

över riksdagens berörda framställning hava yttranden infordrats från samtliga

länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund.

Till stöd för de förslag, som 1922 och 1923 väcktes om utfärdande av ny

väglag, anfördes huvudsakligen, att vägunderhållet icke längre kunde på ett

tillfredsställande sätt ombesörjas med tillämpning av det system, som byggde

på underhåll in natura. Den starka väglottstyckningen lade hinder i vägen

för ett jämnt underhåll och de ofta stora avstånden från väghållarens bostad

till hans väglott gjorde hans prestation betungande. Naturaväghållaren kunde

icke ägna sitt vägstycke den ständiga tillsyn, som ett gott vägunderhåll krävde,

och hans arbete kom i regel att koncentrera sig till tiden närmast före vägsynen.

Den växande automobiltrafiken ställde sådana krav på vägunderhållet,

att moderna tekniska hjälpmedel, som ej stode naturaväghållarna till buds, erfordrades

för att kunna vinna tillfredsställande resultat. Ett tydligt vittnesbörd

om att en ändring i ordningen för vägunderhållets utgörande måste åvägabringas

utgjorde den fortgående försämringen av vägarnas tillstånd. En annan

anledning till missnöje med det rådande systemet vore väghållningsbesvärets

olika tryck inom de olika väghållningsdistrikten. Denna ojämnhet berodde

bland annat på att statsbidraget och i viss mån även vägskatten vore byggda

på en uppskattning av kostnaden för vägunderhållet, vilken naturligtvis aldrig

kunde bliva fullt tillförlitlig och med tiden bleve föråldrad. En tillfredsställande

utjämning av väghållningsbördan vore icke möjlig att vinna med

mindre uppskattningarna avskaffades och vägdistrikten utvidgades.

Under de år, som förflutit, sedan Kungl. Maj:t, på sätt förut nämnts, framlade

förslag till ny väglag, hava förhållandena på vägväsendets område undergått

en betydande förändring. Efter det år 1921 väghållningsdistrikten beretts

möjlighet att övertaga vägunderhållet, har denna möjlighet begagnats i

stor utsträckning. För närvarande hava omkring 70 procent av rikets väghållningsdistrikt

helt övertagit vägunderhållet, och i ett stort antal av de öv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 244-.

lo

riga distrikten har underhållet partiellt överflyttats på vägkassan. Resultatet

härav har visat sig i en avsevärt förbättrad väghållning, och det torde

kunna påstås, att vägarna numera i allmänhet äro i bättre skick än för några

år sedan. Till följd av väghållningsdistriktens övertagande av vägunderhållet

få de väghållare, som förut utfört detta underhåll, i stället erlägga vägskatt

och, där hela vägunderhållet övertagits, beräknas statsbidraget på den verkliga

underhållskostnaden. Därigenom har en viss utjämning av vägbördans

fördelning ägt rum. För vinnande av ytterligare utjämning är likväl en förstoring

av väghållningsdistrikten i många fall alltjämt önskvärd.

Den genomgripande utvecklingen å vägväsendets område, som sålunda sedan

någon tid äger rum, fortgår oavbrutet. Alltjämt framkomma problem,

som kräva sin lösning, varom de ofta förekommande ändringarna i väglagen

bära vittne. För en ändamålsenlig reglering av åtskilliga svävande frågor

synes ytterligare erfarenhet krävas; den hastiga utvecklingen skulle eljest

lätt kunna medföra, att vidtagna anordningar snart nog befunnes föråldrade.

Vid sådant förhållande finner jag mig icke nu kunna tillstyrka framläggande

av förslag till ny väglag, utan synes uppgiften lämpligen höra begränsas till

vidtagande av sådana partiella förändringar i gällande lagstiftning, som äro

ägnade att avhjälpa de mest framträdande bristerna däri.

Med utgångspunkt härifrån har tidigare inom kommunikationsdepartementet

utarbetats ett utkast till ändring i vissa delar av väglagen, över vilket yttranden

infordrats från länsstyrelserna i samtliga län samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

På grundval av den sålunda föreliggande utredningen har

inom departementet utarbetats förslag till ändring i vissa delar av väglagen,

här nedan kallat departementsförslaget, vilket förslag i stort sett överensstämmer

med det till myndigheterna remitterade utkastet. I den mån mera betydande

avvikelser från utkastet ägt rum, kommer det att i det följande angivas.

I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Maj:t förut framlagt förslag

om ändring av nu gällande grunder för vägskattens utgående, vilket åsyftar

att åvägabringa en mera rättvis fördelning av denna mellan fastigheter och

inkomst.

Vad först angår riksdagens framställning om utredning, huruvida möjlighet Fråga om

bör beredas kommun, att vid vägstämma låta sig företrädas av flera ombud, så

torde denna huvudsakligen vara föranledd av önskemålet om att en minoritet att låta sig

av de väghållningsskyldiga skulle vara tillförsäkrad möjlighet att bliva re- ras^enom

presenterad genom kommunombud. Det kunde tänkas, att minoriteten skulle flera om bud.

beredas möjlighet till representation på så sätt, att till ombud för kommunen

ansåges valda, icke blott den person majoriteten utsett utan även den, på vilken

en minoritet med visst minsta fyrktal röstat. Det kunde även ifrågasättas, att

ett bestämt antal ombud valdes efter proportionell metod. Hur röstningen

än ordnades, skulle emellertid stora svårigheter yppa sig. då det gällde att

fastställa, vilket röstvärde ombuden skulle anses representera. De myndigheter,

som hörts över riksdagens framställning, hava i allmänhet avstyrkt införande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mai:ts proposition nr 2JtJh

av en minoritetsrepresentation genom kommunombud, och därvid hava många

länsstyrelser såsom huvudskäl däremot framhållit just berörda svårigheter.

Sålunda har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört i huvudsak följande:

Om de av minoriteten valda ombuden endast skulle få använda minoritetens

vägfyrktal och majoritetens ombud hela återstoden av kommunens röstetal,

skulle detta i förhållande till den verkliga ställningen i kommunen kunna

bliva alldeles godtyckligt. Om åter varje grupp endast skulle få använda sitt

eget röstetal, komme kommunen i sin helhet att mista rösterna för de frånvarandes

fyrktal och således bliva underrepresenterad i förhållande till andra kommuner.

Och om slutligen minoritetens och majoritetens företrädare skulle fördela

hela kommunens fyrktal sinsemellan efter sina respektive fyrktal, bleve även

detta en rent godtycklig åtgärd. Att införa flera ombud för varje kommun

syntes därför icke kunna ske utan att helt frångå väglagens röstsystem och i

stället införa någon sorts fullmäktige.

Vissa länsstyrelser hava även framhållit, att därest minoriteten finge representeras

genom kommunombud, det troligen icke skulle vara möjligt att bibehålla

rätten för enskilda väghållningsskyldiga att föra talan vid vägstämma på

grund av svårigheten att avgöra, huru deras vägfyrktal skulle avräknas från de

vägfyrktal, kommunombuden ansåges representera.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört och de hörda myndigheterna yttrat synes

mig skäl ej föreligga till ändring av väglagen i ifrågavarande hänseende.

Ändring

i 5 §

väglagen.

I syfte att erhålla ekonomiskt bärkraftiga distrikt, som på ett rationellt sätt

kunde organisera sina vägarbeten antogs vid 1924 års riksdag i anledning av

väckta motioner (I: 181 och II: 294) ändrad lydelse av 5 § väglagen, varigenom

förening av väghållningsdistrikt oberoende av vägdelning möjliggjordes.

I skrivelse den 20 april 1925 har länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit

olägenheterna av att ändring i ett väghållningsdistrikts omfattning enligt nuvarande

bestämmelser ej kan ske annat än i samband med vägdelning, så vida

det ej är fråga om frivillig sammanslagning av hela väghållningsdistrikt.

Överflyttning av allenast ett hemman från ett väghållningsdistrikt till ett annat

vore utesluten annat än i samband med vägdelning, även om båda väghållningsdistrikten

övertagit vägunderhållet. Då vägdelningar med väghållningsdistriktens

övertagande av vägunderhållet komme att upphöra, skulle en hittills förefintlig

möjlighet att reglera väghållningsdistriktens omfattning i verkligheten

komma att försvinna.

I 5 § tredje stycket av departementsförslaget föreslås nu befogenhet för länsstyrelsen

att oberoende av vägdelning förordna om sammanslagning av väghållningsdistrikt

eller viss jämkning i väghållningsdistrikts omfattning. Med hänsyn

till bestämmelserna i 60 § väglagen om vägskattens utdebitering kan sammanslagning

av olika områden ej utan ändring av dessa bestämmelser äga rum,

därest vägunderhåll in natura kvarstår inom mer än ett av områdena. I detta

hänseende överensstämmer det föreliggande förslaget med nu gällande bestämmelser

i ämnet. Enligt den föreslagna lydelsen av tredje stycket i 5 § erfordras

för sammanslagning icke såsom enligt den nu gällande lydelsen av nämnda

stycke, att vederbörande väghållningsdistrikt fattat samstämmande beslut om

sammanslagningen. Det lärer emellertid ej vara att befara, att någon länssty
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hh.

15

relse mot de väghållningsskyldigas mening kommer att förordna om sammanslagning,

såvida ej särskilt starka skäl förefinnas därför. Ej heller torde det

vara antagligt, att dylika sammanslagningar skola ofta förekomma. Men fall

kunna tänkas, då ett väghållningsdistrikts ringa storlek och bärkraft omöjliggör

ett rationellt utnyttjande av teknikens hjälpmedel vid väghållningen och

ett fullgott utförande av dess väghållningsskyldighet. Av särskild betydelse

blir ett dylikt förhållande, när ett sådant distrikt genomlöpes av en viktig, häri

trafikerad huvudväg. I yttrandena över det inom kommunikationsdepartementet

utarbetade, till vederbörande myndigheter remitterade utkastet, har någon

erinran ej gjorts mot den föreslagna utvidgningen av möjligheten till ändring

i väghållningsdistriktens omfattning, och flera länsstyrelser hava uttalat sin

tillfredsställelse med förslaget i detta hänseende.

På grand av den länsstyrelse enligt förslaget tillagda befogenheten att i samband

med förordnande om förändring av väghållningsdistrikts område meddela

erforderliga övergångsbestämmelser skulle länsstyrelsen äga att, när anledning

därtill förekommer, utfärda föreskrifter i avseende å den ekonomiska uppgörelsen

mellan de distrikt, som beröras av förändringen. Särskilt vid förening

av hela vägliållningsdistrikt kunna omständigheterna vara sådana, att ett distrikt

skäligen bör utgiva ersättning till annat, såsom då distrikt, som genom

uppenbarligen för låg utdebitering av vägskatt eller annan vanskötsel av sina

affärer åsamkat sig betydande skulder, sammanslås med distrikt, som genom

omsorgsfull vård av sin ekonomi vunnit en god ställning. Berörda ersättning

torde lämpligen kunna uttagas genom särskild utdebitering under viss tid a

vägfyrkar inom det distrikt, som anses ersättningspliktigt.

Köpingar och municipalsamhällen äro för närvarande i fråga om den all- Köpingars

manna väghållningen att hänföra till landsbygden. I 1891 års väglag göres

ingen skillnad mellan dylika samhällen och den övriga landsbygden. Genom iens förhålingen

den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning kommo dock

vissa av dessa samhällen att intaga en särställning, i det att nämnda lag en- väghållligt

dess 36 § skulle äga tillämpning för köping ävensom för annan ort, för

vilken på grund av förordnande, som meddelats enligt före den 1 januari 1908

gällande föreskrifter, byggnadsstadgan för rikets städer gällde. Enligt nyss

nämnda lagrum ägde därjämte Konungen förordna, att lagen skulle äga motsvarande

tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd

befolkning. Sådant förordnande medförde enahanda verkan, som

enligt dittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning av byggnadsstadgan

för rikets städer d. v. s., bland annat, att ifrågavarande ort blev att

anse såsom municipalsamhälle.

Genom stadsplanelagen stadgades för stad, bland annat, i 29 § att ny gata

skall i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande i den mån bebyggandet

utmed gatudelen till viss angiven omfattning fortskridit; i 30 § att staden

skall vara ansvarig för gatas upplåtande till allmänt begagnande å tid. som

i 29 § sägs, och att underhållet av allmän väg, som ingått i gatumark, skall

i den mån som för gåtas upplåtande för allmänt begagnande är stadgat, över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr jg-44.

Vägkommis
sionen.

1920 års vägsakkunniga.

in

tagas av den, som enligt vad föreskrivet är, har att underhålla gatan; samt

i 9 §, att allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, skall

tillfalla staden utan ersättning. Sedan lagen den 31 augusti 1907 angående

stadsplan och tomtindelning upphävts och dess bestämmelser i huvudsakligen

oförändrat skick överflyttats till 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad, återfinnas nyssberörda stadganden i 1 kap. 34, 35 och

15 §§ sistnämnda lag. Stadgandet i 36 § stadsplanelagen återfinnes numera

utan saklig ändring i 1 kap. 41 § i lagen om fastighetsbildning i stad.

I fråga om köpingar och andra samhällen å landsbygden, för vilka 1 kap.

i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, gäller således att.

så snart allmän väg ingår i gatumark, som upplåtes till allmänt begagnande

såsom gata, befrias vederbörande väghållningsdistrikt från skyldighet att hålla

vägen. Skyldigheten att anlägga och underhålla den nya gatan kommer att

åligga vederbörande samhälle eller den, som enligt de för samhället i sådant

hänseende gällande stadganden kan vara därtill förpliktad. Därest vägen

före dess upplåtande till gata varit indelad till underhåll in natura, synes det

jämlikt grunderna för 17 § väglagen böra åligga den väghållare, som befriats

från vägunderhåll, att gälda motsvarande ersättning till vägkassan.

Men vägkassan är ej skyldig att lämna någon ersättning till samhället.

Vägkommissionen framhöll, att ifrågavarande samhällen på grund av dessa

stadganden försatts i en oförmånlig undantagsställning, i det att samhällena

därigenom utan vederlag fått på sig överflyttad den skyldighet, som förut

ålegat hela väghållningsdistriktet med avseende å underhållet av väg, vilken

ingått i samhällets gatumark. Kommissionen föreslog, att dylika samhällen

i avseende å den allmänna väghållningen icke skulle tillhöra landsbygden, i

följd varav samhällenas väghållningsskyldighet skulle i likhet med vad som

gällde för städerna inskränkas till samhällenas egna områden.

1920 års vägsakkunniga funno den nuvarande ordningen i förevarande avseende

otillfredsställande men kunde ej heller förorda vägkommissionens förslag.

Mot detta anförde de sakkunniga huvudsakligen:

En utbrytning av ett samhälle av ifrågavarande slag ur väghållningsdistriktet

skulle utan tvivel för samhällets beskattningsföremål i regel medföra en

avsevärd ekonomisk vinst, under det att väghållningsbesväret skulle så mycket

hårdare trycka beskattningsföremålen i återstoden av väghållningsdistriktet.

Tillräckliga skäl syntes emellertid ej föreligga försatt genomförandet av stadsplan,

vilket företrädesvis betingades av lokaltrafikens krav samt hygieniska

och andra på den allmänna samfärdseln icke beroende förhållanden, borde medföra

någon minskning i vederbörandes förpliktelser gentemot väghallningsdistriktet.

Den olikhet, som i fråga om väghållningen förefunnes mellan ifrågavarande

samhällen och städerna, hade samband med väsentligt olika historiska

förutsättningar, och frånsett härifrån kunde en betydande skillnad föreligga

beträffande väghållningen inom städerna och samhällena. Ett genomförande

av kommissionens förslag skulle i hög grad främja uppkomsten av

dylika samhällen utan att verkligt behov därav förelåge, i det att befolkningen

å tätare bebyggda orter häri skulle se en bekväm utväg att slippa väghållningen.

Härigenom skulle uppstå ständiga ändringar i väghållningsdistrikten

och en ökad förskjutning av vägbördan på den egentliga landsbygden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai :ts proposition nr 244.

17

Föreskrifter om väghållningens ordnande för köpingar och municipalsamhällen

upptogos i de sakkunnigas förslag i 15 §, som hade följande lydelse:

I avseende å väg inom köping eller annat samhälle å landet, för vilket 1 kap.

i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, är samhället skyldigt

att, i den män vägen på grund av nämnda lag skall upplåtas till allmänt begagnande

såsom gata, för vägdistriktets räkning utföra väghållningen mot ersättning

på. sätt nedan stadgas, och är samhället berättigat att jämväl beträffande

vägen i övrigt utföra väghållningen mot sådan ersättning.

För väghållning^ som sålunda verkställes av köping eller annat samhälle

på landet, skall vägdistriktet utgiva ersättning till vederbörande samhälle; dock

icke med högre belopp än det, vartill kostnaden för väghållningens utförande

efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.

Ersättning för byggande av väg, som efter vad nu är sagt tillkommer samhälle,

skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår tvist om

beloppet, skall den hänskjutas till bedömande av tre gode män, vilka utses

en av länsstyrelsen^och en av vardera parten. Fullgöres ej vad part, som skall

välja god man, i sådant avseende åligger, skall god man utses av domhavanden

i orten. Emot gode männens beslut må ej klagan föras.

Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning

skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes

i den ordning, som nyss sagts. Sådan fastställelse skall gälla för en

tid av tio år från det fastställelsen skedde. Har sådan fastställelse skett och

övertages under nämnda tid enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll

eller bygges ny väg eller övertager samhället till underhåll vägsträcka,

som förut underhållits av vägdistriktet, skall den ersättning för ökning i underhåll

och vinterväghållning, som må tillkomma samhället, i händelse av

tvist, i enahanda ordning särskilt fastställas för återstående delen av löpande

tioårsperiod.

Erinras må att enligt de sakkunnigas förslag begreppet väghållning omfattade

byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning samt att förslaget

upptog utförliga bestämmelser angående vad som vore att hänföra till vart av

nämnda tre slag av väghållning.

I den allmänna motiveringen i de sakkunnigas betänkande anfördes om berörda

stadgande:

»De sakkunniga hava för sin del icke ansett andra ändringar i de för närvarande

i detta avseende rådande förhållandena böra vidtagas än som betingas

därav, att samhällena till följd av bestämmelserna i 1 kapitlet i lagen

om fastighetsbildning i stad nödgas övertaga en del av den allmänna väghållningen.

Då samhällena enligt de sakkunnigas mening fortfarande skola

ingå i väghållningsdistrikten, är det uppenbart, att vederbörande distrikt är

skyldigt att tillgodose samhällets behov av allmänna trafikleder. Men väghallningsdistnktets

skyldigheter böra ej heller sträcka sig längre. Byggande

och underhåll av gata, som icke kan sägas vara nödig för allmänna samfärdseln,

ar en angelägenhet, som icke berör väghållningsdistriktet. En sådan

gata tillgodoser huvudsakligen de enskilda tomtägarnas behov av utfartsväg,

och distriktet synes ej hava större anledning att ombesörja hållandet av

sådan gata än att halla. de särskilda fastigheternas å den egentliga landsbygden

enskilda infartsväg. Givetvis kan det mången gång särskilt i mera

utvecklade samhällen möta svårigheter att bestämma, huruvida en gata skall

anses nodig for allmänna samfärdseln. I de mindre samhällena torde ofta

endast de gator, som motsvara de från början befintliga allmänna vägarna,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 210 höft. (Nr 244.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Majds proposition nr Zhb.

böra räknas bit. I och med utvecklingen kunna förändringar inträda i dessa

förhållanden, exempelvis genom tillkomsten av järnvägs- eller spårvägsstation,

indragande av ny väg från landsbygden eller därigenom att en gata, som

från början varit att jämställa med enskild utfartsväg, så småningom kommer

att förmedla så stor samfärdsel mellan olika delar av samhället, att den

måste anses nödig för allmänna samfärdseln. Dessa frågor skola enligt de

sakkunnigas förslag prövas av länsstyrelsen i den ordning, som gäller för prövning

av ärenden angående byggande av allmän väg samt om övertagande av

enskild väg till allmänt underhåll.

På sätt förut anmärkts skall, enligt 1 kapitlet 34 _§ i lagen om fastighetsbildning

i stad, inom samhälle ny gata i behörigt skick upplåtas för allmänt

begagnande, i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från

förut upplåten gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas,

då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel

av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit bebyggda. Enligt 35 § i

samma kapitel är samhället ansvarigt för gatas upplåtande till allmänt begagnande

å tid, som i 34 § sägs, men genom detta stadgande har ej gjorts rubbning

i vad för samhället kan vara gällande i avseende å tomtägarens skyldighet

att bekosta gatas anläggande. Om samhället på grund av nämnda föreskrift

utfört gatuanläggning, som det eljest ålegat tomtägare att ombesörja,

skall tomtägaren till samhället återgälda kostnaden för anläggningen.

Med hänsyn till nämnda föreskrifter kan det uppenbarligen icke vara lämpligt,

att väghållningsdistriktet förpliktas verkställa byggande och underhåll av

sådan väg inom samhälle, vilken skall upplåtas till allmänt begagnande som

gata. Ett sådant åläggande skulle säkerligen bliva en källa till ständiga stridigheter.

Det vore så mycket mindre lämpligt, som i samband med gatuhållningen

oftast förekommer nedläggande av vatten-, avlopps- och belysningsledningar

i gatumarken, vilket i sin ordning medför, att gatumarken stundom

måste upprivas för avhjälpande av fel å ledningarna. Härtill kommer att

samhällena ofta vilja hava gatuhållningen utförd efter en högre standard än

som betingas enbart av samfärdselns krav. Vid nu anförda förhållanden hava

de sakkunniga funnit frågan böra lösas på det sätt, att hållande av allmän

väg inom samhälle, vilken enligt lagen om fastighetsbildning i stad skall upplåtas

till allmänt begagnande såsom gata, icke skall direkt åligga väghållningsdistriktet.

I stället skall samhället för distriktets räkning ombesörja sådan

väghållning, men skall distriktet i gengäld till samhället utgiva skälig ersättning

för väghållningens utförande. Beträffande grunderna för ersättningens

utgående har det synts skäligt, att distriktet icke betungas med högre ersättning

än som motsvarar kostnaden för den väghållning, som betingas av

samfärdselns behov. Därest något samhälle vill hava sina allmänna vägar utförda

efter en högre standard än som erfordras för tillgodoseende av samfärdselns

krav, bör väghållningsdistriktet ej vara pliktigt vidkännas kostnadsökningen.

Härmed är ingalunda sagt, att väghållningsdistriktet aldrig kommer

att vidkännas exempelvis kostnaderna för stensättning av allmän väg inom ett

samhälle eller för vägens förseende med gångbanor eller andra särskilda anordningar.

Om sådant i samfärdselns intresse .kan anses erforderligt, skola givetvis

dessa kostnader gäldas av distriktet. Även om nämnda anordningar icke

med nödvändighet betingas av samfärdselns krav, bör ej heller hinder möta för

överenskommelse om distriktets deltagande i den på grund av dessa anordningar

ökade anläggningskostnaden mot åtnjutande av motsvarande minskning i

den årliga gottgörelsen för den av samhället övertagna underhållsbördan.

För frivilliga överenskommelser beträffande utförande genom vederbörande

vägdistrikt av väghållning å sådan väg, som enligt ovan åberopade lag skall

vara upplåten till allmänt begagnande som gata, bör däremot givetvis ej läg
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2bh.

19

gas något hinder, då det för ett mindre samhälle kan vara en fördel att slippa

själv utföra denna väghållning.

Med hänsyn därtill, att samhälle kan finna lämpligt att som gata anordna

jämväl delar av allmän väg, vilka icke enligt fastighetsbildningslagen ännu

behöva upplåtas som gata, samt det även i vissa fall kan vara fördelaktigt för

samhälle att omhändertaga utförandet av all väghållning inom sitt område,

hava de sakkunniga föreslagit, att samhälle skall hava rätt men ej skyldighet

att mot ersättning av distriktet övertaga hållandet även av sådan allmän väg

inom sitt område, som ej skall upplåtas till allmänt begagnande som gata.

Beloppet av den ersättning, som vägdistriktet skall utgiva till samhälle för

av detta verkställd väghållning, skall enligt förslaget bestämmas av gode män

och hänvisas härutinnan till 15 § av förslaget.»

I den speciella motiveringen till bestämmelserna i 15 § av de sakkunnigas

förslag anfördes bland annat:

Med den samhälle ålagda väghållningsskyldigheten avsåges endast att reglera

förhållandet mellan samhället och vägdistriktet och ingalunda att avlyfta

de skyldigheter i avseende å gatas anläggande och underhåll, som på sätt i 1 kap.

35 § i lagen om fastighetsbildning i stad omförmäldes kunde åligga de särskilda

tomtägarna inom ett samhälle. Huruvida och på vad sätt byggande av

väg skulle utföras tillkomme enligt angivna bestämmelser i de sakkunnigas

förslag länsstyrelsen att pröva med ledning av plan och kostnadsförslag, som

skulle uppgöras genom vägstyrelsens försorg. När det gällde byggande av

väg inom samhälle, kunde icke undvikas, att, om samhället önskade vägen utförd

efter en högre standard än som betingades av samfärdselns behov, två

planer jämte tillhörande kostnadsförslag uppgjordes; den ena planen (planen

nr 1) avseende utförande av den ifrågasatta vägbyggnaden allenast efter samfärdselns

behov, den andra planen (planen nr 2) — som ju endast behövde hava

formen av ett tillägg till planen nr 1 ■—• tillika upptagande de anordningar,

som på grund av samhällets önskan tillkomme eller trädde i stället för i den

förstnämnda planen upptagna anordningar, såsom schaktning för kloak- och

vattenledningars framdragande, användande av dyrbarare gatubeläggningsmaterial

än som erfordrades, anordnande av rännstenar i stället för diken o. s. v.

Nödvändigheten att sålunda uppgöra skilda planer och kostnadsförslag hade

sin grund icke blott i regleringen av distriktets ersättningsplikt utan även

däri, att statsbidrag till byggande av väg städse beräknades på grundval av ett

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen granskat och vederbörligen fastställt kostnadsförslag.

Då statsbidraget givetvis icke beräknades å högre belopp än det.

som åtginge till byggande av en uteslutande efter samfärdselns behov anpassad

väg, vore plan och kostnadsförslag för sådan väg nödvändiga för statsbidrags

erhållande. Att därjämte måste upprättas plan och kostnadsförslag

beträffande vägen, sådan som den verkligen komme att utföras, läge i öppen

dag. Länsstyrelsens beslut i ärende om byggande av väg, som i dess helhet

eller till någon del folie inom samhälle, torde få den form. att vägdistriktet

förpliktades att bygga vägen i det skick, som samfärdselns behov krävde (enligt

planen nr 1), dock med rätt att i stället utföra den enligt planen nr 2, varjämte

en erinran om innehållet av förevarande bestämmelser icke borde uraktlåtas.

Därest, såsom i regel dittills plägat ske, skyldigheten att bygga vägen

ålades endast under förutsättning att statsbidrag erhölles, inträdde icke någon

skyldighet för distriktet att lämna gottgörelse till samhället för byggandet,

förrän distriktet erhållit statsbidrag och arbetet påbörjats. Då det icke synts

tillbörligt, att samhälle skulle nödgas under längre tid förskottera kostnaderna

för byggande av väg, tills hela arbetet blivit utfört, hade stadgats, att ersättningen

skulle utbetalas till samhället i mån av arbetets utförande. Vad an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr

Propositionen

till 1922 års

riksdag.

ginge den föreskrivna ordningen för utseende av de gode män, som skulle pröva

uppkomna tvister, så avsåges med domhavanden i orten domhavanden i den

ort, där omtvistade arbetet utförts. För att förekomma ständiga tvister i

fråga om ersättningen för vägunderhåll och vinterväghållning, hade ansetts,

att det årliga ersättningsbeloppet borde på en gång fastställas för en tid av

tio år framåt. Emellertid kunde omfånget av samhällets vägunderhåll komma

att ökas under en dylik tioårsperiod, och givetvis skulle särskild ersättning utgå

för ökningen. Om på grund av tvist särskild fastställelse av ersättningen för

det nytillkomna vägunderhållet och vinterväghållningen måste äga rum,

skulle för vinnande av likformighet fastställelsen ej gälla längre än till utgången

av den tioårsperiod, som gällde för samhällets övriga vägunderhåll och vinterväghållning.

I det till lagrådet remitterade förslag, som låg till grund för propositionen

nr 100 till 1922 års riksdag, upptogos i 1 kap. 15 § bestämmelserna i 15 § i de

sakkunnigas förslag med vissa jämkningar. Angående vissa anmärkningar,

som'' i yttrande över de sakkunnigas förslag framställts av Svenska stadsförbundet,

anförde vid remissen till lagrådet föredragande departementschefen

bland annat:

»Stadsförbundets uttalade farhågor, att samhällena kunde bliva tvungna att

iordningställa trafikled till gata, innan länsstyrelsen hunne pröva trafikledens

ifrågasatta beskaffenhet av allmän väg, synas i hög grad överdrivna. Oftast

lärer en till gata nyss upplåten trafikled icke vara att anse såsom nödig för

den allmänna samfärdseln, med mindre den redan förut varit hänförlig till

allmän väg. Undantag härifrån kunna naturligtvis givas, t. ex. vid indragandet

av en ny väg från landsbygden, framdragandet av en ny förbindelseled

inom samhället o. s. v., men knappast i något fall lärer olägenhet i det av

stadsförbundet nu anmärkta hänseendet behöva uppstå, om vederbörande visa

nödigt förutseende. Iordningställandet till gata av väg, som redan förut varit

att anse som allmän, kan visserligen vara av den omfattning, att det bör hänföras

till byggande av väg, men dels kan i sådant fall förfarandet inför länsstyrelsen

göras enklare än när det gäller anläggning av ny väg, dels kan det icke

antagas, att samhällets myndigheter skulle så länge förbliva i okunnighet om

fortskridandet av bebyggelse utmed vägen i fråga — vilket utgör förutsättningen

för skyldigheten att upplåta väg till allmänt begagnande som gata •—- att

de ej hunne i god tid vidtaga erforderliga åtgärder.

Beträffande det fall, att länsstyrelsen förklarar såsom allmän väg en gata,

vilken iordningsställts, redan innan ärendet anhängiggjordes hos länsstyrelsen,

synes det uppenbart, att vägdistriktet icke kan förpliktas att bidraga till gatans

anläggningskostnad, lika litet som distriktet, då eljest enskild väg övertages

till allmänt underhåll, kan åläggas att betala dess anläggningskostnad.

Vidkommande åter det fall, att samhälle, under det ärende angående ny vägs

anläggning är beroende på länsstyrelsens prövning, utan att avvakta länsstyrelsens

beslut verkställer vägbyggnaden, synes detta tillvägagångssätt icke i

och för sig böra betaga samhället den rätt till bidrag från vägdistriktet, som

länsstyrelsen i sitt beslut må hava fastslagit, men klart är att de förutsättningar

för sådan bidragsskyldighet, som länsstyrelsen uppställt, exempelvis vägens

utförande i enlighet med upprättad plan, måste uppfyllas.»

De i berörda till lagrådet remitterade förslag verkställda jämkningar i de

sakkunnigas förslag voro delvis föranledda av de bestämmelser, som i förslagen

förekommo angående uttagande av s. k. särbidrag. Dessa bestämmelser inneburo,

att vägdistriktet skulle hava rätt att uttaga kostnaden för förvärv av

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfJh

21

deri för väg erforderliga mark genom särskilda bidrag från de fastigheter, som

hade särskild nytta av vägen. Föredragande departementschefen anförde, att

den tolkning av de sakkunnigas förslag S5''ntes kunna göras gällande, att vägdistriktet

skulle vara skyldigt ersätta vederbörande samhälle för förvärvandet

av vägmark men att vägdistriktet skulle äga täcka denna kostnad genom uttagande

av särbidrag av vederbörande fastighetsägare. Då tillämpningen av bestämmelserna

om särbidrag ansåges skola i berörda fall möta betydande svårigheter,

vidtogos i det till lagrådet remitterade förslaget vissa ändringar i de

sakkunnigas förslag. I det remitterade förslaget stadgades nämligen, dels att

särbidrag ej skulle uttagas av fastighet, som inginge i fastställd stadsplan,

och att kostnad för förvärvande av vägmark inom planlagt område ej finge

täckas medelst särbidrag, dels ock i 1 kap. 15 § andra stycket andra punkten, att

i den till samhälle för byggande av väg utgående ersättningen ej finge inräknas

kostnaden för förvärv av vägmark inom område, för vilket stadsplan blivit

fastställd.

Mot det till lagrådet remitterade förslaget i denna del anmärkte lagrådets

samtliga ledamöter, att det icke kunde anses motiverat att göra förpliktelsen

att bekosta markförvärv inom förut planlagt område beroende av huruvida

samhället eller vägdistriktet verkställde byggandet av vägen. Beträffande

sättet för frågans ordnande rådde emellertid inom lagrådet delade meningar.

Sålunda tillstyrkte två ledamöter en återgång härutinnan till de vägsakkunnigas

förslag. Lagrådets övriga två ledamöter ansågo däremot det remitterade förslaget

i detta hänseende allenast tarva den ändring, att kostnaden för förvärv

av vägmark inom planlagt område i varje fall komme att bestridas av samhället.

Beträffande nämnda inom lagrådet framställda anmärkningar anfördes i propositionen

av föredragande departementschefen.

»Mot det av två ledamöter av lagrådet väckta förslaget, att kostnad för

förvärv av vägmark inom samhälles planlagda område alltid skulle bestridas

av samhället, kan måhända anmärkas, att denna skyldighet kan bliva betungande

för mindre bärkraftiga samhällen. För det fall att stadsplanen givits

onödigt stor utsträckning, synes nämligen kostnaden för förvärvandet av den

vägmark, som faller inom planlagt område, kunna bliva ganska avsevärd, samtidigt

som lång tid måste antagas förflyta, innan bebyggelsen når sådan omfattning,

att det enligt fastighetsbildningslagens bestämmelser blir möjligt för

samhället att uttaga kostnaden av vederbörande tomtägare. Emellertid torde

man i regel kunna utgå därifrån, att de mindre bärkraftiga samhällena hava ett

jämförelsevis inskränkt område, varför dessa betänkligheter icke synts böra

tillmätas avgörande betydelse. Då ifrågavarande bestämmelser genom iakttagande

av den av sistnämnda två ledamöter gjorda hemställan tillika skulle

komma i bättre överensstämmelse med reglerna om särbidrag, har jag ansett

berörda hemställan böra följas. Vid utformandet av lagtexten har jag utgått

från att samhälle visserligen skall tillhandahålla vägdistriktet den mark, som

åtgår för väg, vilken av distriktet bygges inom samhällets planlagda område,

men att äganderätten till vägmärken skall förbliva hos samhället. Då man

som regel torde kunna utgå från, att ny väg inom samhälles planlagda område

kommer att få samma sträckning som någon enligt stadsplanen tilltänkt gata

eller ock att stadsplanen undergår den jämkning, som föranledes av vägens

framdragande, lärer samhället enligt bestämmelserna i 1 kap. fastighetsbildningslagen

kunna uttaga värdet av den tillsläppa marken av vederbörande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 844.

tomtägare. Med hänsyn till stadgandet i tredje punkten av 1 kap. 36 § första

stycket i berörda lag kan emellertid tvekan i detta hänseende tänkas uppstå,

och har till förebyggande härav ett tillägg gjorts till förevarande paragraf.»

Det i propositionen i 1 kap. 15 § upptagna stadgandet avvek i nedan

angivna hänseenden från motsvarande bestämmelse i de vägsakkunnigas förslag

(se sid. 7 här ovan):

I avseende----— — skall vara upplåten för allmänt begagnande ---

—---jämväl i övrigt utföra väghållningen mot sådan ersättning.

För väghållning------— skattas. Mark, som erfordras för byggande

av väg inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, skall i varje fall

av samhället tillhandahållas utan kostnad för vägdistriktet.

Ersättning — — —• -— — tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande,

skall —------avseende åligger eller avsäger sig av part utsedd god

man uppdraget eller deltager ej denne i gode männens arbete på sätt för dess

vederbörliga fortgång kräves, skall god man utses av domhavanden i orten.

Emot gode männens beslut må ej klagan föras. I övrigt skall lagen om skiljemän

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Den samhälle----— av löpande tioårsperiod. Indrages under nämnda

tid väg, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet i enahanda

ordning jämkas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt

1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger rum, därest i gatumarken ingår

allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter denna lags ikraftträdande

byggts inom samhällets planlagda område.

Andra särskilda utskottet, till vars behandling berörda proposition hänvisades,

avstyrkte bifall till Kungl. Maj :ts förslag. En betydande minoritet inom

utskottet förenade sig emellertid om en reservation, däri Kungl. Maj:ts förslag

med mindre väsentliga ändringar tillstyrktes. Beträffande 1 kap. 15 § ansågo

reservanterna, som föreslogo uteslutande av bestämmelserna om särbidrag, uteslutandet

av desamma medföra, att andra punkten i andra stycket samt sista

stycket borde utgå. Vidare hemställdes om ett tillägg till paragrafen av innehåll,

att länsstyrelsen skulle äga förordna om ny fastställelse av den till samhälle

för vägunderhåll och vinterväghållning utgående ersättning, därest under

löpande tioårsperiod väsentligen ändrade förhållanden inträdde i avseende å vägunderhållet

eller vinterväghållningen.

Såsom förut nämnts har 1926 års riksdag anhållit om framläggande av förslag

till lagstiftning i förevarande avseende i huvudsaklig överensstämmelse

med 1922 års proposition. Riksdagens framställning härom har i de däröver

avgivna yttrandena i allmänhet tillstyrkts. Styrelsen för svenska stadsförbundet

har förklarat, att styrelsen vidhölle sin förut vid flera tillfällen uttalade,

med vägkommissionens förslag överensstämmande uppfattning men- i

varje fall förordade den lättnad, som riksdagens framställning åsyftade bereda

samhällena i fråga om dem åliggande väghållning. Styrelsen har i yttrandet

upprepat sina farhågor för att prövning rörande gatas egenskap av

allmän väg icke alltid kunde komma att verkställas med erforderlig snabbhet.

I det inom kommunikationsdepartementet utarbetade och till vederbörande

myndigheter remitterade utkastet upptogs en bestämmelse av i huvudsak sam
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts ■proposition nr

23

ma innehåll som 1 kap. 15 § i omförmälda proposition med ett tillägg av det

innehåll, varom reservanterna hemställt.

1 de avgivna yttrandena över berörda utkast har den däri i förevarande

hänseende ifrågasatta lagändringen allmänt tillstyrkts. Dock har en länsstyrelse

uttalat tvekan om lämpligheten av att göra en sådan ändring annorledes

än i samband med en revision av bestämmelserna om vägbördans fördelning.

De i 1 kap. 15 § i omförmälda proposition upptagna bestämmelser synas

mig innefatta en under nuvarande förhållanden i stort sett tillfredsställande

lösning av spörsmålet rörande ifrågavarande samhällens förhållande till det

allmänna väghållningsbesväret. Till vägkommissionens förslag kan jag så

mycket mindre ansluta mig, som den nuvarande indelningen i väghållningsdistrikt

är avsedd att i huvudsak bibehållas, under det att nämnda förslag var

byggt på en ökning av distriktens omfattning till att motsvara landstingsområdena.

Jag får därför tillstyrka, att i väglagen upptagas bestämmelser

av i huvudsak samma innehåll som de i omförmälda proposition föreslagna.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de särskilda bestämmelserna,

och dessas tolkning kan jag i stort sett hänvisa till 1922 års proposition och

1920 års vägsakkunnigas betänkande. I det följande skall jag endast beröra

sådana frågor, som på grund av avgivna yttranden eller eljest synas vara i

behov av ytterligare klarläggande.

Huruvida en trafikled i ett samhälle skall anses vara allmän väg tillkommer

jämlikt 4 § i 1891 års väglag länsstyrelsen att avgöra efter de grunder,

som angivas i 1 § väglagen. Såsom de vägsakkunniga framhållit lärer det i

många fall möta svårigheter att avgöra, huruvida en sådan trafikled med avseende

å arten och omfattningen av trafiken är att anse som nödig och nyttig

för den allmänna samfärdseln, men det torde ej låta sig göra att meddela

närmare bestämmelser härom. Vad de vägsakkunniga anfört torde kunna i

någon mån tjäna till ledning vid bedömande av frågan. Erinras må i detta

sammanhang att den omständigheten, att väg blivit iordningställd till gata,

icke betager trafikleden dess karaktär av väg.

Därest en trafikled i samhället är allmän väg, har väghållningsdistriktet enligt

det föreliggande förslaget att ersätta samhället den väghållning — byggande

eller underhåll av väg eller vinterväghållning (angående vinterväghållning

se 65 §) — samhället verkställer, dock icke med högre belopp än

som motsvarar kostnaden för en väghållning, som betingas av samfärdselns

behov. Väghållnings distriktets ersättningsskyldighet är emellertid icke såsom

ifrågasatts begränsad till en väghållning efter allenast den allmänna samfärdselns

behov, d. v. s. med uteslutande av den trafik, som uppkommer därigenom,

att en trafikled användes som enskild utfartsväg. Har en trafikled

karaktär av allmän väg, måste det nämligen anses rimligt, att vägen av väghållningsdistriktet

bygges och underhålles med hänsyn till all den trafik,

som där äger rum. Den omständigheten, att 1 kap. i lagen om fastighetsbildning

i stad äger tillämpning inom samhället, bör ej föranleda därtill, att

samhället försättes i en ogynnsammare ställning i detta hänseende än annat

Departe
mentschefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^4.

område på landet med tätare befolkning. Trafikens uppdelande på antytt sätt

skulle för övrigt icke låta sig göra. Givetvis kommer det ej alltid att vara

så lätt att avgöra, vilka av samhället vidtagna anordningar varit betingade

av samfärdselns krav, men även vid avgörande av detta spörsmål synes ledning

kunna vinnas av vad de vägsakkunniga yttrat härom.

Då fråga uppkommer om byggande av väg inom samhälle och samhället

vill hava denna utförd efter en högre standard än samfärdseln kräver, torde

såsom de vägsakkunniga framhållit vara erforderligt, att två planer jämte

tillhörande kostnadsförslag uppgöras. Det ankommer på länsstyrelsen, som

enligt väglagen har att pröva ärenden om byggande av väg, att tillse att dylik

utredning förebringas. (Angående nuvarande praxis i fråga om behandling

av ärenden angående väganläggningar, se de vägsakkunnigas betänkande

s. 114—115.) Anmärkas må att, då här talas om byggande av väg, därmed

avses såväl anläggning av ny väg som omläggning av väg och iståndsättande

av enskild väg, som förändras till allmän. Vid bestämmandet av gränsen

mellan byggande och underhåll av väg lärer ledning kunna hämtas från den

praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av statsbidragsbestämmelserna.

Vad angår de av svenska stadsförbundet uttalade farhågor att prövning

rörande gatas egenskap av allmän väg icke alltid kunde komma att verkställas

med erforderlig snabbhet åberopar jag vad föredragande departementschefen

anförde därom vid remiss till lagrådet av det förslag, som låg till grund

för propositionen till 1922 års riksdag, och ansluter jag mig jämväl till vad

departementschefen i samband därmed i övrigt yttrade.

Enligt det föreliggande förslaget skall i likhet med vad som stadgades

i omförmälda proposition kostnaden för förvärv av vägmark inom planlagt

område i samhället alltid bestridas av samhället. Upptagandet av denna bestämmelse

i omförmälda proposition var delvis föranlett av de där förekommande

föreskrifterna om särbidrag. Emellertid synes det mig skäligt, att samhällena,

på grund av den särskilda nytta de i allmänhet torde hava av vägs

anläggande, på detta sätt bidraga därtill. Såsom i berörda proposition anfördes

av föredragande departementschefen lärer denna skyldighet i regel icke

bliva betungande för samhällena. Att märka är, att skyldigheten begränsats till

område, där utvecklingen fortskridit så långt, att stadsplan redan blivit fastställd

för området. Det är även sörjt för, att samhällena skola kunna enligt

fastighetsbildningslagens bestämmelser uttaga markkostnaden av tomtägarna

utmed vägen.

Därest, efter det fastställelse av samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll

ägt rum, ändringar inträffa i fråga om omfattningen av vägunderhållet

genom tillkomsten av ny väg eller indragning av väg, synes därav föranledd

jämkning i den fastställda ersättningen böra avse återstoden av tioårsperioden.

Inträda under löpande tioårsperiod väsentligen förändrade förhållanden

i avseende å vägunderhållet i samhälle, så att beloppet av fastställd ersättning

kommer att framstå såsom oskäligt, skall enligt förslaget ny fastställelse

av ersättningen äga rum, och torde därvid vara lämpligast, att ersättningen

fastställes för en ny tioårsperiod.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 2bl^,

Införandet i väglagen av ifrågavarande bestämmelser synes lämpligen kunna

ske på så sätt, att nuvarande 9 och 10 §§ sammanföras till en 10 § och de nya

'' bestämmelserna upptagas i 9 §. Då vinterväghållningen i 1891 års väglag behandlas

i ett särskilt kapitel, torde emellertid föreskrifterna om samhälles utförande

av vinterväghållning höra upptagas i nämnda kapitel, där de lämpligen

torde kunna införas i 65 §.

Därest samhälle med tillämpning av den nu föreslagna 9 § övertager vägunderhåll,

som bestrides av naturaväghållare, bör denne gälda motsvarande

ersättning till vägkassan. Detta torde böra uttryckligen angivas i 17 §.

Enligt 31 § i gällande väglag må grind icke utan länsstyrelsens tillstånd upp- Ändring av

sättas å allmän väg med undantag för de ställen, där den korsas av järnväg

eller kanalled eller där så erfordras för gränsbevakningens behov. Beträffande

redan befintliga grindar skola* enligt samma lagrum vid de årliga vägsynerna

förrättningsmännen tillse, huruvida grindar kunna utdömas utan synnerlig

olägenhet för jordägaren, samt till länsstyrelsen inkomma med förslag

i detta avseende. Denna föreskrift gäller dock icke grindar, vilka ingått i beräkning

uti hägnadsdelning, upprättad innan kungörelsen den 11 oktober 1864

angående rätt att hava grind å allmän lands- eller häradsväg trädde i kraft.

Genom nämnda kungörelse, vars innehåll i huvudsak överensstämde med 31 §

väglagen, hade nämligen förbjudits att utan länsstyrelsens tillstånd uppsätta

grind å allmän lands- eller häradsväg. Sedan syneförrättarna på sätt ovan

nämnts till länsstyrelsen inkommit med sitt förslag, äger länsstyrelsen förordna,

att grind, som icke ingått i beräkning uti sådan hägnadsdelning, som

förut nämnts, eller eljest prövas vara för inägors fredande oundgängligen nödig,

skall inom viss lämplig tid borttagas.

Med undantag av grindar, som före ikraftträdandet av omförmälda kungörelse

ingått i hägnadsdelning, äro således de grindar, som på sin tid lagligen

kunnat uppsättas, ej bättre skyddade än grindar, som olovligen uppsatts. Till

lagligen uppsatta men ej skyddade grindar äro att hänföra dels grindar, till

vilkas uppsättande länsstyrelsen lämnat tillstånd, dels grindar, som å landseller

häradsväg tillkommit före ovannämnda kungörelses ikraftträdande men ej

ingått i hägnadsdelning dessförinnan, dels grindar, som efter sagda tidpunkt

blivit uppsatta antingen å sockenväg före väglagens ikraftträdande eller å enskild

väg när som helst före vägens övergång till allmän.

Vägkommissionen, som i sitt förslag efter vägarnas betydelse indelade dem Vägkommii

tre klasser, föreslog i 67 §, att ny grind icke vidare finge uppsättas samt slonenatt

å första eller andra klassens väg redan befintlig grind skulle borttagas.

Därest grind borttoges å första eller andra klassens väg, skulle vederbörande

jordägare av vägdistriktet erhålla skälig ersättning för därigenom uppstående

olägenhet, så framt grinden efter de vid tiden för dess tillkomst gällande bestämmelser

lagligen kunnat utan särskilt lov uppsättas samt grindens borttagande

vållade jordägaren synnerlig olägenhet. Dock skulle grindar, som blivit

uppsatta efter länsstyrelsens medgivande, kunna borttagas utan ersättning,

enär medgivandet finge antagas hava lämnats endast tillsvidare.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mai :ts proposition nr 2-r4.

1920 års vägsakkunniga.

1920 års vägsakkunniga upptogo i 63 § av sitt förslag ett stadgande av samma

innehåll som 31 § i det nu föreliggande förslaget, utom att enligt de sakkunnigas

förslag undantag ej kunde medgivas från förbudet mot uppsättande

av ny grind samt grind, som erfordras för gränsbevakningens behov, ej undantag^

från stadgandets tillämplighet. De sakkunniga invände mot de av

vägkommissionens föreslagna bestämmelserna, att dessa icke syntes vara ägnade

att i den mån sådant vore möjligt tillgodose jordbrukets intressen samt

att enligt de sakkunnigas mening avgörande betydelse icke kunde tillerkännas

den omständigheten, att befintlig grind efter de vid tiden för dess tillkomst

gällande bestämmelser lagligen kunnat uppsättas utan särskilt lov. Till utveckling

av sin ståndpunkt anförde de sakkunniga:

»Beträffande först de grindar, som enligt gällande lagstiftning på grund av

beräkning vid bägnadsdelning äro oantastliga, så synes det förhållandet, att

en jordägare, innan förbud rådde mot uppsättande av grindar på allmän väg,

uppsatt grind å sådan vägs område, varöver ban ej ägde förfoganderätt, samt

att denna grind därefter före omförmälda kungörelses ikraftträdande ingått i

bägnadsdelning, icke kunna i och för sig medföra någon rätt för jordägaren

att hava grinden kvarstående. Den omständigheten, att nu gällande lagstiftning

tillåter jordägaren att hava sådan grind kvar, kan ej heller utgöra binder

för ändring uti ifrågavarande avseende. I fråga om grindar, som uppsatts före

ikraftträdandet av 1864 års kungörelse men ej ingått i därförut upprättad

bägnadsdelning, eller som å sockenväg uppsatts under tiden mellan ikraftträdandet

av berörda kungörelse och 1891 års väglag, gäller det anförda så

mycket mer, som ej ens gällande lagstiftning skyddar dessa grindar, såvitt ej

särskilda förhållanden föreligga. Vidkommande slutligen sådana grindar,

vilka uppsatts å enskild väg, som därefter övertagits till allmänt underhåll,

så hava dessa grindar i och med vägens övertagande blivit underkastade samma

villkor, som gälla övriga grindar å allmän väg. Därest jordägaren velat göra

anspråk på ersättning för olägenhet till följd av eventuellt utdömande av dylik

grind, hade sådant anspråk bort framställas vid vägmärkens expropriation

eller överlåtelse. Emellertid torde vägens övertagande till allmänt underhåll

nästan alltid hava inneburit sådan fördel för jordägaren, att dylikt anspråk

skulle saknat fog.

Grinds lagliga tillkomst synes alltså varken böra utgöra hinder för dess

borttagande eller skäligen medföra ersättningsrätt för jordägare, som genom

grindens borttagande tillskyndas skada.

Till grund för avgörandet av ifrågavarande spörsmål bör enligt de sakkunnigas

mening allenast läggas en jämförelse mellan, å ena sidan, den fördel,

som grindens borttagande medför för samfärdseln, och, å andra sidan, de

olägenheter, som därigenom drabba vederbörande jordägare. Att därvid i

främsta rummet hänsyn skall tagas till samfärdselns krav, ligger i öppen dag,

men det har å andra sidan icke ansetts rimligt eller ur ekonomisk synpunkt försvarligt

att å väg, där samfärdseln är av mindre omfattning, utdöma grind,

vars borttagande oundgängligen skulle medföra oproportionerligt stora hägnadskostnader.

Av dessa skäl hava de sakkunniga föreslagit, att länsstyrelsen

må medgiva grinds bibehållande, om den prövas vara till allenast ringa

men för samfärdseln och dess borttagande vållar jordägare synnerlig olägenhet.

Någon ersättningsskyldighet för vägdistriktet hava de sakkunniga icke velat

införa för något fall, helst en sådan skyldighet kunde bliva ganska betungande.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244-

27

I det till lagrådet remitterade förslag, som låg till grund för Kungl. Maj:ts

proposition nr 100 till 1922 års riksdag, upptogos i 5 kap. 5 § stadganden av

samma innehåll som 31 § i det nu föreliggande förslaget, allenast med den

avvikelse, att i förstnämnda förslag grind, som erfordras för gränsbevakningens

behov, ej undantagits från stadgandets tillämplighet. Såsom motiv för

beredandet av möjlighet till undantag från förbudet mot uppsättande av ny

grind anförde föredragande departementschefen, att i avgivna yttranden över

förslaget erinrats, att vid anläggning av ny väg och även i andra fall en lättnad

i det ovillkorliga förbudet vore av behovet påkallat. Departementschefen

framhöll emellertid, att meddelat tillstånd enligt sakens natur endast gällde

tills vidare, så att det när som helst kunde återkallas.

Inom lagrådet hemställdes av två ledamöter om sådan ändring i det remitterade

förslaget i denna del, att jordägare, som i följd av borttagande av grind,

vilken blivit med särskilt tillstånd uppsatt eller enligt vid dess tillkomst

gällande bestämmelser kunnat utan lov lagligen uppsättas, åsamkades synnerlig

olägenhet, skulle tillerkännas rätt till skälig ersättning därför.

I Kungl. Maj:ts proposition upptogs emellertid den i det remitterade förslaget

upptagna bestämmelsen i oförändrat skick. I den förut berörda, inom

vederbörande utskott avgivna reservationen, hade stadgandet samma lydelse

som i det nu föreliggande förslaget. I de av myndigheterna avgivna yttrandena

över omförmälda, inom kommunikationsdepartementet utarbetade utkast

har detsamma-lämnats utan annan erinran än att två länsstyrelser ansett, att

fall kunde förekomma, då jordägaren borde erhålla ersättning för borttagande

av grind.

Med den starka stegringen av samfärdseln med motorfordon har förekomsten

av grindar på tätt trafikerade vägar kommit att framstå som ett betydande

trafikhinder. En följd härav har givetvis blivit, att länsstyrelserna i

stor utsträckning förordnat om grindars borttagande. Nu gällande bestämmelser

utgöra emellertid stundom hinder för ett ändamålsenligt ordnande av

denna numera viktiga angelägenhet, varför en ändring härutinnan tarvas.

De sakkunnigas förslag med de jämkningar, som vidtagits i berörda proposition

till 1922 års riksdag och omförmälda reservation, synes mig vara ägnat

att undanröja de missförhållanden, som nu förekomma i berörda hänseende,

samtidigt som minsta möjliga ingrepp göres i jordägarens befogade intressen.

På de av de sakkunniga anförda skäl finner jag ersättning ej böra tillerkännas

jordägaren för grinds borttagande.

Enligt 51 § väglagen skall av särskilda nämnden upprättat uppskattningsinstrument

offentliggöras i länskungörelserna. Tid för anförande av besvär

över uppskattningen räknas enligt 80 § andra stycket från det länskungörelsen

blivit uppläst i väghållningsdistriktets kyrkor.

I skrivelse den 10 mars 1924 har justitiekanslem hos Kungl. Maj :t hemställt

om vidtagande av ändring i dessa bestämmelser, i syfte att länskungörelsen ej

skulle behöva i dess helhet uppläsas i kyrkan. Såsom motiv för framställningen

har justitiekansler! anfört, att det i vissa fall på grund av kungörelsernas

Propositionen

till 1922 års

riksdag.

Departe
mentschefen.

Ändring av

bestämmelserna

om

kungörande

av särskilda

nämndens

upp skot tningsinstrument.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr ichb.

Departe
mentschefen.

Ändring av

53 § väglagen.

vidlyftighet vore praktiskt taget omöjligt att uppläsa desamma. Justitiekanslern

har ifrågasatt, huruvida ej den år 1919 vidtagna ändringen av 35 §

väglagen skulle kunna tjäna såsom förebild för den av honom förordade ändringen.

över justitiekanslerns framställning hava yttranden infordrats från samtliga

länsstyrelser och domkapitel. I de avgivna yttrandena vitsordas enhälligt

önskvärdheten av en ändring i föreskriften om uppläsande av den länskungörelse,

vari uppskattningsinstrumentet intagits. Av flertalet länsstyrelser hava

föreslagits bestämmelser i huvudsak av den innebörd, att i kyrkan allenast

skulle tillkännagivas, att sådan länskungörelse funnes tillgänglig å viss plats,

varjämte meddelande skulle lämnas om tid och sätt för anförande av klagan

mot förrättningen. Besvärstiden skulle räknas från det dylikt tillkännagivande

upplästs.

Lika med justitiekanslern finner jag en förändring i väglagen i angivet syfte

önskvärd. Detta synes kunna vinnas genom1 meddelandet av bestämmelser av

den innebörd flertalet länsstyrelser föreslagit. I enlighet därmed torde i 51 §

böra stadgas, att den länskungörelse, vari uppskattningsinstrumentet intagits,

inom varje socken ofördröjligen skall hållas tillgänglig för de väghållningsskyldiga

å det ställe, som för ändamålet utses av kommunalstämma, samt att

kungörelse härom samt om sättet och tiden för anförande av besvär över förrättningen

skall uppläsas i socknens kyrka. Besvärstiden bör räknas från det

kungörelsen upplästs, och föranledes härav ändring av andra stycket i 80 §.

Med anledning av erinran av en länsstyrelse i yttrande över det inom kommunikationsdepartementet

utarbetade utkastet, som ej angav vem det tillkom att

föranstalta om tillhandahållande av ''länskungörelse och om uppläsande av omförmälda

tillkännagivande, föreslås nu, att länsstyrelsen skall hava att ombesörja

detta. Mot berörda utkast har eljest i denna del ej framställts någon anmärkning

av de hörda myndigheterna.

Enligt nu gällande bestämmelser i väglagen åligger väghållningsbesväret

för jordbruksfastighet ägaren. Även om fastigheten är utarrenderad, har ägaren

att i förhållande till det allmänna ansvara för dess fullgörande. Såsom

en följd därav upptages ägaren i vägfyrktalslängden, och rösträtten för fastigheten

vid vägstämma utövas av honom. Enligt 2 kap. 23 § i lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom är emellertid arrendatorn gentemot

jordägaren, såvitt ej annat mellan dem avtalats, ansvarig för det fastigheten

påvilande väghållningsbesväret. Jämlikt 24 § i lagen den 25 juni 1909

om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne må däremot arrendator

ej förpliktas att ansvara för annan för arrenderad fastighet utgående

skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad lag

eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet in natura. Han kan

alltså icke förpliktas betala vägskatt för arrenderad fastighet, som avses i sistnämnda

lag. I varje fall kan emellertid rösträtt för utarrenderad fastighet icke

på grund av fullmakt från jordägaren utövas av arrendatorn, såvida icke denne

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S44.

29

på grund av åtnjuten bevillningspliktig inkomst från fastigheten eller av annan

grund själv är röstberättigad.

I de över riksdagens förenämnda, den 26 maj 1926 avlåtna skrivelse inkomna

yttrandena hava de flesta myndigheterna givit sin anslutning till önskemålet

om beredande av rösträtt åt arrendator för den arrenderade fastigheten. Därvid

har dock allmänt framhållits, att ett villkor därför bör vara, att arrendatorn

faktiskt är väghållningsskyldig. Av flera länsstyrelser har erinrats,

att vissa av vägstämma fattade beslut, såsom angående vägs byggande, enskild

vägs övertagande till allmänt underhåll och vägunderhållets övertagande av

vägkassan, hade en räckvidd, som sträckte sig långt över arrendetiden, och

att arrendatorn därför ej borde äga rösträtt för fastigheten, såvida ej jordägaren

lämnat medgivande därtill. En länsstyrelse har ansett arrendatorns intresse

tillräckligt tillgodosett, därest möjlighet bereddes honom att på grund av

fullmakt från jordägaren föra talan för fastigheten. Fem länsstyrelser hava

avstyrkt framställningen och såsom stöd för sin ståndpunkt åberopat jordägarens

ansvar gentemot det allmänna för väghållningens fullgörande.

I det inom kommunikationsdepartementet utarbetade, till myndigheterna remitterade

utkastet ifrågasattes att till sista stycket i 52 § väglagen foga ett

tillägg av innehåll, att bestämmelserna i § 12 i förordningen den 21 mars

1862 om kommunalstyrelse på landet icke skulle utgöra hinder för ägare av

jordbruksfastighet, som vore upplåten på arrende, att å arrendatorn för viss tid

ej understigande ett år och ej utöver arrendetiden överlåta sin rösträtt och att

arrendatorn, där han företedde bevis om överlåtelsen senast vid det tillfälle,

då vägfyrktalslängden företoges till justering, ägde bliva antecknad i nämnda

längd såsom röstberättigad för fastigheten.

I de avgivna yttrandena över sistnämnda förslag har detsamma i denna del

i allmänhet lämnats utan anmärkning. Emellertid har länsstyrelsen i Uppsala

län anmärkt, att det, då här vore fråga om överlåtelse av rösträtt, vore oegentligt

att upptaga medgivandet härtill såsom ett undantag från förbudet mot

fullmaktsröstning.

I den motion, som låg till grund för riksdagens ovanberörda skrivelse, föreslogs

att bereda ägare av utarrenderad fastighet möjlighet att å arrendatorn

överlåta sin rösträtt, även om denne eljest icke vore röstberättigad å vägstämma.

Även mig synes det befogat, att arrendator, som av jordägaren erhållit

överlåtelse av dennes rösträtt, erhåller tillfälle att å vägstämma och vid utseende

av kommunombud föra talan för den utarrenderade fastigheten. I det nu

föreliggande förslaget har bestämmelse härom intagits i tredje stycket av 52 §.

Såsom villkor för överlåtelsen synes böra fordras skriftlig form; oftast torde

väl överlåtelsen komma att äga rum i arrendekontraktet. Vidare lärer överlåtelsen

böra hava en mera stadigvarande karaktär och därför avse en tid av minst

ett år. Av praktiska skäl torde, såsom ock i vissa utlåtanden hemställts, överlåtelsen

böra anmälas till anteckning i vägfyrktalslängden, vilken ju även användes

såsom röstlängd vid val av kommunombud, före vägfyrktalslängdens justering.

Enligt 52 § tredje stycket väglagen, vilket insattes i paragrafen i samband

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition nr SJfJf.

Bestämmelser

om kontroll

över

vägkassans

förvaltning.

med tillkomsten av bestämmelserna om väghållningsdistrikts övertagande av

vägunderhåll, erfordras för giltigheten av de väghållningsskyldigas beslut om

övertagande av väg till underhåll medelst vägkassan, att beslutet fattats med två

tredjedelar av de å vägstämman avgivna rösterna efter röstvärdet. I ett av

1920 års vägsakkunniga till Kung], Maj:t avgivet förslag, vilket legat till grund

för nyssnämnda bestämmelser, anförde de sakkunniga såsom motiv för föreskriften

om kvalificerad majoritet, att, så länge vägunderhållet in natura bibehölles

såsom regel, en viss försiktighet borde iakttagas i fråga om tillåtandet

av avvikelser därifrån och att därför såsom förutsättning för sådan avvikelse

syntes böra krävas en allmän önskan hos de väghållningsskyldiga. Efter det

berörda bestämmelser tillkommit bär, såsom förut framhållits, möjligheten att

överflytta vägunderhållet på vägkassan begagnats i avsevärd utsträckning.

Det torde numera råda en stadgad uppfattning, att dylikt övertagande erbjuder

den för närvarande bästa utvägen att ernå ett tillfredsställande underhåll, särskilt

av hårt trafikerade vägar. En allmännare övergång till det nya systemet

har också av statsmakterna befunnits önskvärd. Sålunda har väghållningsdistriktets

fullständiga övertagande av vägunderhållet uppställts såsom villkor

dels för det enligt 60 § utgående statsbidragets beräknande å den verkligakostnaden

för vägunderhållet i stället för å den uppskattade, dels för åtnjutande

av det i 3 § 1 mom. a) av förordningen den 28 maj 1926 om fördelning av automobilskattemedel

omförmälda bidraget av dylika medel till vägunderhåll och

vinterväghållning. Med hänsyn härtill synes anledning numera ej förefinnas

att upprätthålla kravet på kvalificerad majoritet för beslut om övergång till

vägunderhåll medelst vägkassan, De myndigheter, som hörts över det inom

kommunikationsdepartementet upprättade utkastet, hava också allmänt givit

sin anslutning till detsamma i denna del, och flera länsstyrelser hava uttalat

sin synnerliga tillfredsställelse därmed.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har till och med ansett, att vägkassorna

borde åläggas övertaga vägunderhållet, och länsstyrelsen i Östergötlands län

har ifrågasatt, att länsstyrelse skulle erhålla befogenhet att förordna därom i

de fall, där vägunderhållet icke utfördes på ett tillfredsställande sätt. Vissa

länsstyrelser hava uppgivit, att i flera fall väckt fråga om vägunderhålls övertagande

av vägkassan förfallit, enär visserligen enkel men icke kvalificerad

majoritet kunnat vinnas för förslaget därom.

Ett enhetligt och ändamålsenligt ordnande av väghållnings distriktens bokföring

är uppenbarligen, såsom riksdagen jämväl vid flera tillfällen framhållit,

av allt större vikt ju mera medel, som ställas till väghållningsdistriktens

förfogande. Numera utgå till distrikten betydande belopp i form av statsbidrag

enligt väglagen och bidrag av automobilskattemedel, och staten bör därför givetvis

äga tillfälle att utöva kontroll över det sätt, varpå vägkassans medel

användas. Detta är desto mera angeläget som storleken av de belopp, vilka

utgå i bidrag till vägunderhållet, till väsentlig del är satt i relation till de

verkliga underhållskostnaderna. I förordningen den 28 maj 1926 om fördelning

av automobilskattemedel stadgas även, att till grund för fastställande

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Si-''t.

31

av berörda verkliga kostnader skola läggas på föreskrivet sätt förda och granskade

räkenskaper. Med stöd av detta stadgande har Kungl. Maj:t den 20

november 1926 utfärdat kungörelse (nr 477) angående vissa väghållningsdistrikts

bokföring, i vilken kungörelse iakttagande av vissa föreskrifter med

avseende å bokföringen gjorts såsom villkor för erhållandet av det i 3 § 1 mom.

a) av förordningen om fördelning av automobilskattemedel omförmälda bidrag

till vägunderhåll och vinterväghållning. Även utgåendet av statsbidrag enligt

väglagen synes nu böra göras beroende av iakttagandet av erforderliga kontrollföreskrifter.

I de fall, då statsbidraget till vägunderhåll beräknas på nästföregående års

verkliga kostnad för vägunderhållet, kommer det under visst år utgående statsbidraget

ej att innefatta bidrag till underhållskostnaden för väg, som tillkommit

under samma år. I vanliga fall är detta förhållande icke av större betydelse

och synes därför icke böra föranleda särskilda åtgärder. Därest ett fattigt

väghållningsdistrikt får övertaga en större väg till allmänt underhåll, kan

dock underhållsbördan första året bliva oskäligt tung, om ej bidrag genast

erhålles. När särskilda omständigheter föreligga, bör därför kunna föreskrivas,

att statsbidrag skall utgå redan samma år, vägen övertagits till allmänt

underhåll, å den beräknade kostnaden för det löpande årets vägunderhåll. I

nyssnämnda fall kommer alltså första årets vägunderhållskostnad, att ligga till

grund för beräkningen av två års statsbidrag.

Vid bifall till vad jag nu tillstyrkt erfordras vissa ändringar i 56 och 60 §§

väglagen. De hörda myndigheterna hava lämnat förslaget härutinnan utan

anmärkning.

I de avgivna yttrandena över riksdagens framställning om statsbidrag till Ändrade bevinterväghållning

efter samma grunder som för vägunderhåll har detta önske- s f^åga om ?

mål erhållit allmän anslutning. Därvid har bland annat framhållits, att bör- vinter vägdan

av vinterväghållningen på senare tid ökats på grund av den allt större om- hållningen.

fattning, i vilken automobiltrafik vintertid numera ägde rum, och att de krav

sådan trafik ställde på vinterväghållningen näppeligen kunde tillfredsställande

tillgodoses utan statsbidrag. Två länsstyrelser hava ansett, att i samband med

föreskrift om statsbidrag till vinterväghållningen bestämmelser borde meddelas

angående omfattningen av vinterväghållningsskyldigheten i avseende u

automobiltrafik. Av yttrandena framgår, att inom länsstyrelserna olika meningar

äro rådande, huru nu gällande bestämmelser i väglagen skola tolkas i

detta hänseende.

I 67 § väglagen stadgas, att vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen

och, där så tarvas, av vederbörande ploglag märkas ut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 till 1922 års riksdag med förslag till lag

om allmänna vägar på landet innehöll i 1 kap. 6 § av förslaget stadgandet, att

väg städse skulle hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande skick,

och skulle förty vid varje tid av året åt vägen ägnas den tillsyn och det arbete,

som erfordrades för sagda ändamål. Enligt 11 § i samma kapitel omfattade

vinterväghållningen, bland annat, arbeten för vägbanas hållande till erforder
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b~k.

lig bredd fri från hinder av is och snö samt för dess utmärkande, där så tarvades.

Propositionen överensstämde i dessa hänseenden med de förslag, som avgivits

av vägkommissionen och 1920 års vägsakkunniga. De reservanter inom

andra särskilda utskottet, vilka med vissa ändringar tillstyrkte propositionen,

hemställde, att till berörda stadgande i 1 kap. 6 § måtte göras ett tillägg av

innehåll, att det ej finge fordras, att vägbana hölles fri från hinder av is och

snö i större omfattning än som krävdes för samfärdsel med fordon, som framfördes

av dragare, med mindre länsstyrelsen annorledes förordnat. Till stöd

för sin hemställan anförde reservanterna, att inom utskottet uttalats farhågor

för, att stadgandet kunde innebära skyldighet för ploglagen att vintertiden

städse hålla vägbanan fri från hinder av is och snö i den omfattning, som betingades

av automobiltrafik, vilket i Norrland syntes vara omöjligt och även

i övriga delar av riket kunde vara mycket betungande. Å andra sidan kunde

dock ej förbises, att förhållandena kunde vara sådana, att automobiltrafikens

möjliggörande även vintertiden framstode som ett allmänt intresse. Det syntes

därför vara av vikt, att väghållarnas skyldigheter uti ifrågavarande avseende

bleve klart bestämda.

I det inom kommunikationsdepartementet utarbetade, till vederbörande myndigheter

remitterade utkastet ifrågasattes att åt 76 § väglagen giva följande

lydelse:

1 mom. Konungens befallningshavande övervakar, att väg vintertiden behörigen

öppenhålles. Ej må det fordras, att vägen hålles fri från hinder av snö

eller is i större omfattning än som kräves för samfärdsel med fordon, som framföres

av dragare, med mindre Konungens befallningshavande annorledes förordnat.

2 mom-. I närheten av väg må ej förekomma stängsel, som förorsakar snösamling

på vägen; dock må stängsel, som tillkommit före den 1 januari 1928

eller som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed

jämförlig omständighet skulle komma att falla under nämnda förbud, bibehållas,

där ej efter framställning av vägstyrelsen vid vägsyn föreskrives

skyldighet för vederbörande jordägare att utbyta stängslet mot sådant

stängsel, som ej föranleder snösamling. Föreskrives dylikt utbyte, äger jordägaren

ur vägkassan njuta skälig ersättning för skadan med belopp, som av

synemännen bestämmes. Vad i 24 § är stadgat om sättet för meddelande och

om delgivning av där avsett föreläggande skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om föreläggande, varom nu är sagt.

Underlåter jordägaren att ställa sig till efterrättelse föreläggande, varom i

första stycket sägs, äger landsfiskalen vidtaga den åtgärd, varom fråga är, på

jordägarens bekostnad; och skall vad i 24 § tredje stycket är stadgat angående

uttagande och bestridande av där avsedd kostnad äga motsvarande tillämpning

i fråga om kostnaden för vidtagande av åtgärd, som nyss nämnts.

3 mom. Till vinterväghållningen utgår årligen bidrag av statsmedel med tre

tiondelar av väghållningsdistriktets verkliga kostnader därför under nästföregående

år enligt på föreskrivet sätt förda och granska räkenskaper. Finnes

sådan kostnad oskäligt hög. äger dock Konungens befallningshavande förordna,

att statsbidrag skall utgå allenast å skäligt, av Konungens befallningshavande

fastställt belopp.

Av de hörda myndigheterna hava ett stort antal länsstyrelser motsatt sig införande

i väglagen av en sådan bestämmelse, som ifragasatts i andra punkten

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hh.

33

av 1 mom. Nio länsstyrelser hava ansett, att huvudregeln bör vara att vägar,

där automobiltrafik är tillåten, vintertid skola hållas öppna för all trafik med

befogenhet för länsstyrelsen att, när anledning därtill förekommer, medgiva

undantag från denna regel. Till stöd för denna mening har huvudsakligen anförts,

att automobiltrafiken numera förekomma i avsevärd utsträckning även

vintertid och visat sig vara till stor gagn. Förhållandena vore i detta avseende

annorlunda än 1922 och utvecklingen ginge fortfarande i riktning mot eu

ökad vintertrafik med motorfordon. Det vore så mycket mindre anledning införa

stadgandet, som samtidigt föreslagits statsbidrag till vinterväghållningen.

Bidrag därtill utginge redan av automobilskattemedel.

Två länsstyrelser hava med hänsyn till automobiltrafikens nuvarande omfattning

vintertid förklarat sig vara tveksamma om lämpligheten av det ifrågasatta

stadgandet. En länsstyrelse har ansett bestämmelsen obehövlig, enär det

icke kunde befaras, att myndigheterna skulle ställa obefogade krav i avseende

på vinterväghållningen.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen om statsbidrag, så hava vissa länsstyrelser

ifrågasatt, att för erhållande av statsbidrag skulle föreskrivas såsom

villkor, att vinterväghållningen icke utfördes medelst ploglag. Det har därvid

erinrats, att då staten lämnade bidrag till vinterväghållningen, garanti

borde erhållas för att densamma utfördes på ett effektivt sätt, men att detta

ej alltid kunde ske medelst ploglag, som saknade i vissa fall erforderliga maskinella

hjälpmedel. Det syntes tveksamt, huruvida 75 § väglagen gå ve länsstyrelsen

befogenhet att förordna om vinterväghållningens övertagande direkt

av vägkassan.

Såsom framhållits i den ovannämnda reservationen och i yttranden över

riksdagens framställning torde det vara lämpligt att nu gällande bestämmelser

om vägs öppenhållande vintertid förtydligas, så att därav framgår i vad mån

vägarna skola hållas öppna för automobiltrafik. Beträffande den omfattning,

i vilken detta bör äga rum, synes mig emellertid avseende böra fästas vid de

skäl, som i yttranden över omförmälda utkast anförts för att huvudregeln bör

vara, att vägar, å vilka automobiltrafik är tillåten, vintertid skola hållas öppna

i sådan utsträckning, att dylik trafik å dem kan äga rum. Senare tids erfarenhet

synes även hava ådagalagt, att vintertrafik med motorfordon kan

uppehållas jämväl i de norra delarna av landet utan alltför stora svårigheter

och kostnader. Med anledning härav har jag låtit omarbeta den i nämnda utkast

i 76 § 1 mom. upptagna bestämmelsen och därvid sammanfört densamma

med föreskriften i 67 § väglagen, där det nya stadgandet ansetts lämpligen

böra upptagas såsom ett första moment.

Enligt det sålunda föreliggande förslaget upptages såsom huvudregel, att

vinterväghållningen skall avpassas efter samfärdselns behov. Därest å väg

samfärdsel med automobil äger rum, skall alltså vägen även vintertid vara

framkomlig för automobiltrafik. Emellertid är det nödvändigt att kunna medgiva

undantag från denna regel, varför befogenhet därtill enligt förslaget skall

tillkomma länsstyrelsen. I de landsändar, där snöförhållandena äro särskilt

svåra, lärer det vissa tider komma att inträffa, att endast de viktigaste och

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 210 käft. (Nr 2-blf.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr Hh-h.

mest ttefarna huvudvägarna hållas öppna för automobiltrafik. Där vinterväghållningen

icke tillfredsställande utföres medelst ploglagen, bör det ligga i

länsstyrelsens hand att förordna om vinterväghållningens utförande direkt medelst

vägkassan. Dylik befogenhet lärer redan nu enligt 75 § väglagen tillkomma

länsstyrelsen, men för att undanröja den tveksamhet, som uttalats härutinnan,

torde samma paragraf böra omformuleras. I Norrland ombesörjes för

närvarande vinterväghållningen i avsevärd utsträckning direkt medelst vägkassan

och lämpligt synes vara, att detta förfaringssätt vinner större utbredning

i snörika trakter, åtminstone i fråga om mera trafikerade vägar. Där vinterväghållningen

fortfarande kommer att utföras av ploglag, kan genom det

föreliggande stadgandet i vissa fall föranledas ökat arbete för ploglagen med

vägs öppenhållande för automobiler, men detta behöver ej innebära något obehörigt

betungande, enär ploglagen, även om ersättningen för vinterväghållningen

bestämts för längre tid, jämlikt 71 § väglagen kunna få ersättningen

reglerad.

Att statsbidrag bör utgå till vinterväghållningen, därom torde numera råda

så stor enighet, att det ej lärer vara nödigt att närmare utveckla skälen därför,

En bestämmelse av i huvudsak samma innehåll som 76 § 3 mom. i det till

myndigheterna remitterade utkastet torde böra i väglagen införas under 76 §.

Med väghållningsdistrikts verkliga kostnader för vinterväghållning avses ej

blott distriktets utgifter för sådant arbete i egen regi utan även kostnaden för

de med ploglagen upprättade betingen. Att begränsa statsbidragets utgående

endast till medelst vägkassan direkt utförd vinterväghållning har så mycket

mindre ansetts nödigt, som länsstyrelsen såsom förut framhållits, även mot de

väghållningsskyldigas bestridande kan förordna om vinterväghållningens utförande

på sådant sätt.

Vinterväghållningen försvåras för närvarande därigenom, att vid vägarna

ofta finnas stängsel, som förorsaka snösamling å vägbanan. Med hänsyn till

de krav, som numera ställas på vinterväghållningen, torde det vara angeläget

att i den mån det är möjligt underlätta dess fullgörande. Bestämmelser av i

huvudsak det innehåll, som ifrågasatts i 76 § 2 mom. i det inom kommunikationsdepartementet

utarbetade utkastet, vilket i detta avseende av myndigheterna

i allmänhet lämnats utan erinran, synas därför böra meddelas för att möjliggöra

borttagandet av dylika stängsel samt för framtiden förhindra uppsättande

av sådana. Berörda föreskrifter torde lämpligen böra insättas såsom

ett andra moment i 67 § väglagen. Vid utarbetandet av dessa bestämmelser

har 25 § väglagen tagits till förebild. Något minsta avstånd från vägen, inom

vilket nu avsett stängsel ej må förekomma, har emellertid i förevarande fall ej

kunnat bestämmas, enär förhållandena ställa sig olika på skilda platser. Å

vissa ställen kunna täta stängsel förekomma helt nära vägen utan att förorsaka

snösamling, under det ätt på andra platser till följd av olika terrängförhållanden

stängsel av samma beskaffenhet belägna på vida längre avstånd från vägen

föranleda sådan olägenhet. Att under bestämmelserna inbegripa jämväl

planterad häck synes knappast nödigt, och ej heller torde det vara erforderligt

att giva vägsynenämnden befogenhet att föreskriva stängslets fullständiga

s. 35 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 2-44.

35

borttagande. Med hänsyn därtill, att vägkassan skall vara skyldig ersätta

jordägaren honom genom föreskrivet utbyte av stängsel förorsakad skada, hade

i det inom kommunikationsdepartementet utarbetade, till myndigheterna remitterade

utkastet framställning från vägstyrelsen gjorts till förutsättning för

meddelande av föreskrifter om utbyte av stängsel. Häremot har länsstyrelsen

i Jämtlands län erinrat, att som ett ingripande säkerligen kunde bliva omedelbart

nödvändigt, dylik framställning ej borde vara en obligatorisk förutsättning

för ett ingripande. Denna erinran har synts mig beaktansvärd, och jag hav

därför vidtagit därav föranledd jämkning av bestämmelsen i det nu föreliggande

förslaget. Föreskriften att jordägaren skall njuta skälig ersättning för

skadan till följd av utbyte av stängsel innebär, att om jordägaren exempelvis

ålägges utbyta en stenmur mot ett trådstängsel, skall han erhålla gottgörelse

icke blott för borttagande av stenmuren och uppsättande av det nya stängslet

utan även för den ökning i underhållskostnaden, som det nya stängslets användande

medför. Å andra sidan bör jordägaren, om en fallfärdig trägärdesgård

skall ersättas med ett trådstängsel, icke erhålla gottgörelse för hela kostnaden

för trådstängslets uppsättande utan endast för merkostnaden. I 77 §

väglagen torde böra införas bestämmelser om ansvarspåföljd för underlåtenhet

att ställa sig till efterrättelse förbudet att uppsätta snösamlande stängsel eller

att efterkomma föreläggande enligt det föreslagna stadgandet i 67 § 2 mom.

Likaledes böra i 80 § femte stycket meddelas föreskrifter om fullföljd av talan

mot och verkställighet av sådant föreläggande.

Enligt nu gällande bestämmelser skall ödebygdsväg övertagas till allmänt Ändringar

underhåll, först sedan den vunnit nödig stadga och fasthet. Hittills har av jpjebygd?- de anlagda ödebygdsvägarna allenast en jämförelsevis obetydlig del övertagits yägar.

till allmänt underhåll och underhållskostnaderna inkräkta betydligt på tillgängliga

byggnadsanslag. (De beräknas för budgetåret 1926—1927 uppgå till

en fjärdedel av anslaget till anläggning av ödebygdsvägar å 400,000 kronor.)

Skäl synas tala för att på ett något tidigare stadium överflytta underhållet å

vägkassan. Huvudskälet för en tidigare överflyttning av ödebygdsvägs underhåll

på väghållningsdistriktet är, att underhållet å de avsides liggande ödebygdsvägarna

svårligen kan på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande

sätt handhavas av statens organ, som särskilt på grund av de stora avstånden

till arbetsplatserna äro urståndsätta att ägna arbetena nödig eftersyn. Endast

kostnaden för resa för vederbörlig inspektion av verkställd grusning av en ödebygdsväg

kan, även om resan företages i samband med andra förrättningar,

uppgå till belopp, som ej stå i skäligt förhållande till underhållskostnaderna.

Vägstyrelserna hava däremot möjlighet att på ett vida billigare sätt ordna underhållsarbetet.

Underhållet av ödebygdsväg synes därför böra övertagas av

väghållningsdistriktet, så snart vägen blivit färdigställd. Liksom hittills bör

beslut om vägens övertagande meddelas av länsstyrelsen efter verkställd utredning.

Utredningen om att vägen blivit färdigställd torde lämpligen kunna äga

rum genom besiktning av vägen företagen av representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

länsstyrelsen och väghållningsdistriktet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr g-4-4.

Åven efter en sådan överflyttning av underhållet kommer den huvudsakliga

delen av underhållskostnaden att bestridas av statsmedel, nämligen, inberäknat

nu utgående bidrag av automobilskattemedel, ända till 70—100 procent, ehuru

kostnaderna komma att utgå från andra anslag än anslaget till anläggning av

ödebygdsvägar. Skulle vid vägunderhållets överflyttande på väghållningsdistriktet

vägen ej motsvara skäliga anspråk på stadga och fasthet, kan nödig

hänsyn härtill tagas vid utmätande av tilläggsbidraget.

I 9 § i lagen om ödebygdsvägar torde böra vidtagas jämkningar för vinnande

av överensstämmelse med 60 § väglagen i dess lydelse enligt lagen den

20 juni 1924 och med av mig tidigare förordade ändringar i samma lagrum.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom kommunikationsdepartementet

utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen om ödebygdsvägar,

över vilket förslag yttranden infordrats från länsstyrelserna i

samtliga län samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I de avgivna yttrandena

har anmärkning mot förslaget ej förekommit.

Departementschefen uppläser härefter ovan omförmälda, inom kommunikationsdepartementet

upprättade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen

den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

samt lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 (nr 287)

om ödebygdsvägar av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer,

att lagrådets utlåtande över förslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna

bifall.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2bb.

37

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om .ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 5, 9, 10, 17, 31, 51, 52, 56, 60, 65, 67, 75, 76,

77 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet skola, 60, 77 och 80 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

5 §.

I fråga om byggande och underhåll av allmän väg, bro och färja utgör

varje härad en gemensamhet för sig.

Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad delat i två eller flera väghållningsdistrikt,

eller äro två eller flera härad eller delar därav då förenade

till ett distrikt, må därvid förbliva.

Delning av härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening av härad

eller delar därav till ett sådant distrikt må därefter, så vitt icke därom förordnats

i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med vägdelning

på sätt nedan sägs. Oberoende av vägdelning äger dock Konungens befallningshavande

efter vederbörandes hörande förordna om förening av väghållningsdistrikt

med annat väghållningsdistrikt eller del därav, därest vägunderhåll

icke inom mer än ett av områdena utföres av därtill jämlikt 7 § förpliktade

väghållare; och har Konungens befallningshavande att i samband med

sådant förordnande meddela de övergångsbestämmelser, som kunna finnas erforderliga.

Vad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt är

stadgat må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting att lämna bidrag

till byggande av allmän väg, bro eller färja.

9 §•

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket 1 kap. i lagen om

fastighetsbildning i stad äger tillämpning, åligger det samhället att för väghållningsdistriktets

räkning mot ersättning på sätt nedan stadgas bygga och

underhålla allmän väg eller bro, i den mån vägen eller bron på grund av nämnda

lag skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata, och är sam
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-h-k-.

hället berättigat att jämväl i övrigt mot sådan ersättning för väghållningsdistriktets

räkning bygga och underhålla allmän väg eller bro inom samhället.

För väghållning, som sålunda verkställes av köping eller annat samhälle på

landet, njute samhället ersättning ur vägkassan, dock icke med högre belopp

än det, vartill kostnaden för väghållningens utförande efter samfärdselns behov

skäligen kan skattas. Mark, som erfordras för byggande av väg inom område,

för vilket stadsplan blivit fastställd, skall i varje fall av samhället tillhandahållas

utan kostnad för väghållningsdistriktet.

Ersättning för byggande av allmän väg eller bro, som efter vad nu är sagt

tillkommer samhälle, skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande.

Uppstår tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den avgöras

av tre gode män, av vilka en utses av Konungens befallningshavande, en

av vägstyrelsen och en av samhället. Fullgör ej part, som skall välja god

man, vad i sådant avseende åligger honom eller avsäger sig av part utsedd god

man uppdraget eller deltager ej denne i gode männens arbete på sätt för dess

vederbörliga fortgång kräves, skall god man utses av domaren i orten. Emot

gode männens beslut må ej klagan föras. I övrigt skall lagen om skiljemän

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll skall årligen erläggas

med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes i den ordning, som

nyss sagts. Sådan fastställelse skall gälla för en tid av tio år från det fastställelsen

skedde. Har sådan fastställelse skett och övertages under nämnda tid

enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll eller bygges ny allmän

väg eller bro eller övertager samhället till underhåll väg eller bro, som förut

underhållits av de väghållningsskyldiga, skall den ersättning för ökning i vägunderhåll,

som må tillkomma samhället, i händelse av tvist, i enahanda ordning

särskilt fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages

under nämnda tid allmän väg eller bro, för vars hållande ersättning fastställts,

skall ersättningsbeloppet i enahanda ordning jämkas. Inträda under

löpande tioårsperiod väsentligen förändrade förhållanden i avseende å vägunderhåll

må Konungens befallningshavande förordna, att ny fastställelse av

ersättningen skall äga rum.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt

1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger rum, därest i gatumarken ingår

allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts

inom samhälles planlagda område.

10 §.

Vägunderhållet in natura utgöres efter särskilt åsatt vägtal.

Vägtal åsättes, med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,

varje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet efter senast fastställda

taxeringsvärdet sålunda, att för varje ett hundra kronor av samma värde

utföres ett vägtal. Innehavare av avsöndrad jordlägenhet, för vilken avgäld

till stamhemmanet fastställts, äge att, om därvid hänsyn tagits till den på lä
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b4.

39

genheten belöpande andel av stamhemmanets väghållning, i ersättning för den

skyldighet i detta avseende, som enligt denna lag skall av lägenhetens innehavare

utgöras, njuta befrielse för så stor del av avgälden, som med avseende å

de förhållanden, vilka voro för handen, då avgälden fastställdes, kan anses hava

motsvarat lägenhetens andel i väghållet; och må Konungens befallningshavande,

i fall överenskommelse härom ej kan emellan vederbörande träffas, på framställning

av lägenhetsinnehavaren bestämma den minskning i avgälden, som må

lägenhetens innehavare tillkomma.

Vad om hemman i denna § sägs gäller ock om varje i jordebok eller fastighetsbok

särskilt upptaget nummer.

17 §.

Njuter fastighet, till följd av gammal vägs indragning, omläggning eller inskränkning

till bredden eller till följd av samhälles övertagande av vägunderhåll

eller i anledning av arbete å bro, trumma eller annan anläggning i sammanhang

med utförande av företag för torrläggning av mark, befrielse eller

minskning i vägunderhållet, erlägge den fastighet motsvarande ersättning till

vägkassan.

Sådan ersättning debiteras, indrives och redovisas i sammanhang med vägskatten.

31 §.

Å väg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande i undantagsfall,

när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande av grind å väg

med allenast ringa samfärdsel.

Finnes eljest å väg grind, skall den borttagas, dock må Konungens befallningshavande,

därest grinden prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln

och dess borttagande skulle vålla jordägare synnerlig olägenhet, efter jordägarens

framställning medgiva, att grinden tills vidare eller under viss tid bibehålies.

Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren att

draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande förelägga

honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr att det eljest varder verkställt

på hans bekostnad.

Grind skall hållas avlyftad under den tid av året, som Konungens befallningshavande

genom allmän kungörelse bestämmer.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga om

grind, som erfordras för gränsbevakningens behov.

51 §.

Efter fullgjort uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet till

Konungens befallningshavande, som låter i länskungörelserna på statsverkets

bekostnad offentliggöra detsamma. Ett exemplar av den länskungörelse, vari

offentliggörandet skett, skall på föranstaltande av Konungens befallningsha
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^-k-.

vande ofördröjligen inom varje socken hållas för de väghållningsskyldiga tillgängligt

å det ställe, som för ändamålet utsetts av kommunalstämma.

Konungens befallningshavande har att ombesörja, att kungörelse härom samt

om sätt och tid för anförande av besvär över förrättningen uppläses i socknens

kyrka.

52 §.

För avgivande av yttranden i de fall, då de väghållningsskyldiga enligt denna

lag skola höras, för anställande av de i 47 och 54 §§ omförmälda val, så

ock för utövning av den beslutanderätt, som eljest enligt denna lag tillkommer

de väghållningsskyldiga, skola dessa sammanträda å vägstämma.

Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt, som

omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldiga att å vägstämman låta

sin talan föras genom av dem kommunvis å kommunalstämmor efter vägfyrktal

utsedda ombud, vilka skola rösta för sin kommuns hela vägfyrktal, enskilda

väghållningsskyldiga obetaget att vid vägstämman, själva eller genom ombud,

varom flera väghållningsskyldiga kunna sig förena, utöva rösträtt för eget vägfyrktal,

som i ty fall avräknas från det, för vilket vederbörande kommunombud

skall äga rösta.

Är jordbruksfastighet upplåten på arrende, äger arrendatorn utöva rösträtt

för fastigheten, därest han av jordägaren för viss tid, ej understigande ett år

och ej utöver arrendetiden, fått rösträtten å sig skriftligen överlåten och för

anteckning i vägfyrktalslängden om överlåtelsen företett bevis därom senast

vid det tillfälle, då längden företagits till justering.

I vägstämmas överläggningar äger vederbörande landsfiskal deltaga.

Ordet vid vägstämma föres av vägstyrelsens ordförande, dock att, vid behandling

av fråga enligt 58 § 2 punkten, särskild ordförande bör för tillfället

utses.

■Vägstämma skall hållas å ort inom väghållningsdistriktet eller å annat ställe,

som för sådant ändamål av stämman särskilt utses.

Kungörelse om stämman utfärdas av vägstyrelsens ordförande och skall innehålla

bestämd uppgift om tid, ställe och överläggningsämne för stämman.

Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor, varjämte vederbörande kommunalstämmors

ordförande om vägstämman underrättas i så god tid, att kommunombud

på sätt nyss är nämnt må kunna utses.

Ordinarie vägstämma hålles årligen i augusti månad för handläggning av de

i 58 § omförmälda frågor. Vägstämma hålles även när Konungens befallningshavande

eller vägstyrelsens ordförande sådant nödigt finner. Enskild väghållningsskyldig,

som till talan å vägstämma är berättigad, äger ock begära vägstämmas

sammankallande för uppgivet ändamål. Varder denna begäran av

vägstyrelsens ordförande avslagen, meddelar han, om så äskas, sitt beslut skriftligen,

med skälen därtill; och äger sökanden däröver föra klagan hos Konungens

befallningshavande inom den tid, räknad från beslutets delgivning, som i

80 § stadgas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Zh\.

41

Ordföranden skall vid vägstämman föra eller på eget ansvar låta föra protokoll,

som skall justeras av två vid stämman närvarande och därtill utsedda

personer. Så fort ske kan skall genom vägstyrelsens försorg i väghållningsdistriktets

kyrkor uppläsas tillkännagivande, att sådan stämma hållits samt att

protokollet finnes för den, som önskar därav taga del, under besvärstiden tillgängligt

på plats, som av vägstämman därtill blivit bestämd.

I övrigt skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma, i tillämpliga

delar gälla vad för kommunalstämma är stadgat.

56 §.

över vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper, vilka för

kalenderår avslutas. Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen.

60 §.

Av -—- — —--statsmedel.

Hava inom väghållningsdistrikt dess samtliga vägar övertagits till underhåll

medelst vägkassan, skall dock statsbidraget beräknas å distriktets verkliga kostnader

för vägunderhållet under näst föregående år, därest vägunderhållet då

ålegat vägkassan, och skall därvid i underhållskostnad jämväl inbegripas all

förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande av väg. Till

grund för fastställandet av berörda verkliga kostnader skola läggas på föreskrivet

sätt förda och granskade räkenskaper. Har inom distrikt, som i detta stycke

avses, under året tillkommit ny väg, må, när särskilda omständigheter därtill

föranleda, i den ordning Konungen förordnar, bestämmas, att statsbidrag

skall utgå å beräknade kostnaden för vägens underhåll samma år.

Därutöver-----tillgång.

Statsbidraget —----sätt.

Inom------vägfyrkar.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargillt skick, då den är besvärad av snö eller is,

skall Konungens befallningshavande, efter vederbörandes hörande, inom varje

väghållningsdistrikt av lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag

av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag,

vilka vartdera av vägen tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen

vidmakthålla. ,

De till samma ploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda överenskommits,

i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga del i förhållande

till fastigheternas taxeringsvärden.

Har samhälle, som avses i 9 §, på grund av första stycket i samma paragraf

till underhåll övertagit allmän väg inom samhället, åligger samhället jämväl

att för väghållningsdistriktets räkning mot ersättning utföra vinterväghållningen

i avseende å sådan väg; och skall vad i 9 § är stadgat om utgående och

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i4.

fastställande av ersättning- till samhälle för vägunderhåll äga motsvarande

tillämpning i fråga om ersättning för vinterväghållning.

67 §.

1 mom. Väg skall hållas fri från hinder av is och snö i den utsträckning,

som med hänsyn till därå förekommande samfärdsel är erforderlig; dock må

Konungens befallningshavande, när skäl därtill prövas föreligga, medgiva, att

väg, oaktat automobiltrafik därå är tillåten, hålles öppen allenast i den omfattning,

som kräves för samfärdsel med fordon, som framföres av dragare.

Där så tarvas, skall vinterväg märkas ut.

Konungens befallningshavande övervakar, att väg vintertid behörigen öppenhålles.

2 mom. I närheten av väg må ej förekomma stängsel, som förorsakar snösamling

på vägen; dock må stängsel, som tillkommit före den 1 januari 1928

eller som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig

omständighet skulle komma att falla under nämnda förbud, bibehållas, där

ej vid vägsyn föreskrives skyldighet för vederbörande jordägare att utbyta

stängslet mot sådant stängsel, som ej föranleder snösamling. Föreskrives dylikt

utbyte, äger jordägaren ur vägkassan njuta skälig ersättning för skadan

med belopp, som av synemännen bestämmes. Vad i 24 § är stadgat om sättet

för meddelande och om delgivning av där avsett föreläggande skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om föreläggande, varom nu är sagt.

Underlåter jordägaren att ställa sig till efterrättelse stadgandet i första stycket

och sker ej rättelse efter tillsägelse av landsfiskalen, eller efterkommes ej

med stöd av samma stadgande meddelat föreläggande, äger landsfiskalen föranstalta

om rättelse på jordägarens bekostnad; och skall vad i 24 § tredje stycket

är stadgat angående uttagande och bestridande av där avsedd kostnad äga

motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för åvägabringande av rättelse,

som nyss nämnts.

75 §.

Där så finnes lämpligt, äger Konungens befallningshavande, sedan vederbörande

blivit hörda, på sätt i 69 § sägs, att förordna om vinterväghållningens

utförande på annat sätt än genom ploglag; dock med iakttagande att även i

slikt fall kostnaden för vinterväghållningen utgöres efter grund, som i denna

lag är stadgad.

76?.

Till vinterväghållningen utgår årligen bidrag av statsmedel med tre tiondelar

av väghållningsdistriktets verkliga kostnader därför under nästföregående

år enligt på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper. Har under

året tillkommit ny väg, må, när särskilda omständigheter därtill föranleda, i

den ordning Konungen förordnar, bestämmas, att statsbidrag skall utgå å beräknade

kostnaden för vinterväghållningen a vägen samma år.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr g-M.

43

77 §.

Underlåter ----------kronor.

Eftersätter------kronor.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till överträdelse av föreskrifterna

i 25, 26 och 27 §§, 31 § första och fjärde styckena samt 67 § 2 mom.

eller underlåter att ställa sig till efterrättelse föreläggande, varom i 24 §, 25 §

andra stycket och 67 § 2 mom. förmäles.

Böter — — —---lag.

Till-----lag.

80

Den------uppläst.

I enahanda ordning och inom nedan angivna tid må klagan föras över vägdelning

och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden räknas,

där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden erhållit sådan underrättelse,

varom i samma paragraf stadgas, samt där besvären avse annan

vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning, i förra fallet från det kungörelsen

om vägdelningens avslutande och i senare fallet från det kungörelse,

varom i Öl § andra stycket förmäles, blivit i distriktets kyrkor uppläst.

I-----besvärstid.

Einner---— — prövas.

Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med beslut vid

formlig efterbesiktning, varigenom han förklarats icke hava ställt sig till

efterrättelse honom meddelat föreläggande att bota brist, äge däröver föra klagan

hos Konungens befallningshavande, i förra fallet inom femton dagar från

den dag, underrättelse om åläggandet blivit, på sätt i 35 § sägs, i socknens

kyrka uppläst, och i senare fallet inom samma tid från den dag, då efterbesiktningen

förrättats. Åtnöjes ej den, som erhållit föreläggande enligt 24 §

eller 25 § andra stycket eller 67 § 2 mom., därmed eller är vägstyrelse missnöjd

med dylikt föreläggande, varigenom ersättningsskyldighet ålagts vägkassan,

må klagan över beslutet föras hos Konungens befallningshavande inom

femton dagar från det klaganden erhöll del av föreläggandet. Ej må klagan,

varom i detta stycke sägs, verka uppehåll med verkställigheten av åläggande

vid vägsyn eller hindra uttagande av kostnad, på sätt i 24 § sista stycket, 25 §

sista stycket, 35 § sista stycket och 67 § 2 mom. andra stycket förmäles, med

mindre Konungens befallningshavande annorlunda förordnar.

Har----— prövning.

över — —----stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts •proposition nr 244.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om

ödebygdsvägar.

Härigenom förordnas, att 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar

skola, 5 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

När ödebygdsväg eller del därav, som lämpligen kan upplåtas för allmän

samfärdsel, blivit färdigställd, skall vägen övertagas till allmänt underhåll.

Intill dess så skett bave de väghållningsskyldiga i distriktet ej annan förpliktelse

med avseende å vägens byggande än i 2 § är sagt ej heller skyldighet att

deltaga i vägens underhåll den tid mark är bar.

Om-----stadgas.

9 §.

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av statsmedel,

utöver sådant bidrag som avses i 60 § första eller andra stycket i gällande

lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, särskilt tilläggsbidrag.

Tilläggsbidraget utgår med belopp motsvarande tre tiondelar av uppskattade

kostnaden för vägens underhåll. Skall jämlikt 60 § andra stycket

i nyssnämnda lag där omförmälda statsbidrag beräknas å väghållningsdistriktets

verkliga kostnader för vägunderhållet, utgår dock tilläggsbidraget med

belopp motsvarande tre tiondelar av väghållningsdistriktets verkliga kostnad

för vägens underhåll under nästföregående år. Har i sistnämnda fall vägen

under nästföregående år ej varit övertagen till allmänt underhåll, må, när särskilda

omständigheter därtill föranleda, i den ordning Konungen förordnar, bestämmas,

att tilläggsbidrag skall utgå å beräknade kostnaden för vägens underhåll

under löpande året.

I väghållningsdistrikt, där särskilda omständigheter äro för handen, må, enligt

vad därom särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre

belopp än i första stycket sägs intill sex tiondelar av den kostnad, som skall

läggas till grund för tilläggsbidragets beräknande.

Tilläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det bidrag, som belöper på

underhållet av indelad väg, vilken ej övertagits till underhåll medelst vägkassan,

tillkommer samtliga dem, som inom distriktet bestrida underhåll av

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZJfJf.

45

sådan väg, en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden å hans

väglott. Vad sålunda å väghållarna belöper tillhandahålles dem av vägstyrelsen

på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda lag

stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån det belöper på

indelad väg, som ej övertagits till underhåll medelst vägkassan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 21th.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 mars

1927.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikations

ärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 4 mars 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891

(nr 68) angående väghådlningsbcsvärets utgörande på landet samt lag om ändrad

lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om ödebygdsvägar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Ivar Wieslander.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891

(nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Ingressen.

Lagrådet:

De tre paragrafer (60, 77 och 80), vilka i förslaget upptagas blott i transumt,

hava alla förut undergått ändring. Det synes vid sådant förhållande önskligt

att, om transumeringen bibehålies, uti ingressen angivas datum och nummer

å den lag, genom vilken samma paragrafer senast ändrades.

5 §.

Lagrådet:

I slutstadgandet i tredje stycket gives Konungens befallningshavande befogenhet

att i samband med förordnande om sammanslagning av väghållningsdistrikt

eller om överflyttning av visst område från ett distrikt till annat meddela

eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser. Enligt vad remissprotokollet

upplyser, är meningen att i denna ordning skall kunna, till förekommande

av orättvisa verkningar av sammanslagningen eller regleringen, stad
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-44.

47

gas skyldighet för ett förutvarande självständigt distrikt att under en övergångstid

vidkännas extra utdebitering å dithörande vägfyrkar. Den rätt till

ingripande i fråga om väghållningsbesvärets fördelning, som sålunda avsetts

skola tillkomma Konungens befallningshavande, synes vara av den art och

betydelse, att dess utövning icke bör sakna uttryckligt stöd i lagtexten.

9 §.

Lagrådet:

Orden »i varje fall» i andra punkten av andra stycket äro avsedda att utmärka

icke, såsom man kunde tro, att det saknar betydelse huruvida samhället

bygger vägen till fullgörande av ett åliggande eller blott i kraft av sin rätt, utan

att marken skall kostnadsfritt tillhandahållas evad vägen bygges av samhället

eller av distriktet. Vad sålunda är meningen torde böra klarare uttryckas.

Lämpligt synes ock vara att hela punkten flyttas ned närmast framför paragrafens

sista stycke.

För bestämmelserna i tredje stycket om skiljedom hava de för ett annat fall

givna stadgandena i 18 § gällande väglag delvis, så till innehåll som form,

tjänat till mönster; men det har ansetts lämpligt att i vissa avseenden komplettera

dem. Genom detta förfarande har emellertid å ena sidan skapats ökad

oklarhet för framtiden om rätta tillämpningen av nämnda paragraf, och å

andra sidan har det från den tagna utgångspunkten icke kunnat lyckas att, som

avsikten varit, genom kortfattade tillägg giva klara och uttömmande regler för

det nya fallet. Att låta skiljemannalagen »i tillämpliga delar» lända till efterrättelse

låter sig icke rätt väl göra, då enligt nämnda lag förfarandet vilar på

ett skiljeavtal och den befattning, offentlig myndighet tager med skiljenämndens

sammansättning, odelad tillhör överexekutor. Man synes hava att välja

emellan att företaga en verklig omläggning och låta denna gälla även 18 §:s

fall eller att nöja sig med föreskrifter motsvarande de där givna, i förlitan

på en förståndig rättstillämpning, som hämtar ledning av den utförligare lagreglering

skiljemannalagen innehåller, men tillika beaktar olikheten i förutsättningar.

Till förmån för den senare utvägen talar att det ju är fråga om

ett provisorium i avvaktan på lämpliga tidpunkten att ersätta väglagen i dess

helhet med en ny.

Att den i fjärde stycket omförmälda tioårsperioden ovillkorligen skall räknas

från det fastställelsen skedde synes mindre lämpligt. Förhållandena kunna

vara sådana att samhället nödgats att bestrida vägunderhåll medan ännu

varken överenskommelse träffats eller fastställelse skett — i detta fall hör ju

utgångspunkten för perioden ligga före fastställelsen —- och även sådana att

samhället och distriktet önska att någon tid innan underhållet börjar få visshet

om ersättningens storlek. Det hemställes förty att någon utgångspunkt för

perioden icke måtte stadgas i lagen, utan att gode männen må härutinnan få

laga efter lägligheten.

Förslaget lämnar därhän frågan, om och i jakande fall när samhälle, som

övertagit vägunderhåll utöver sitt åliggande, må kunna låta vägdistriktet själv

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr

draga försorg därom. Uppgöres i godo om ersättningen, torde i samband därmed

överenskommelse träffas även i nämnda fråga. Har åter ersättningen bestämts

ej genom överenskommelse utan genom fastställelse, synes det rimligt

att samhället är pliktigt fortsätta med vägunderhållet så länge fastställelsen

gäller. Ett stadgande härom torde böra meddelas.

En jämförelse med 17 och 49 §§ lärer visa att de fall, då ökning eller minskning

av den fastställda ersättningen bör under löpande tioårsperiod inträda, icke

äro uttömmande angivna. Sålunda omnämnes icke att väg omlägges eller inskränkes

till bredden eller eljest förändras. Det hemställes att såsom förutsättning

för ökning eller minskning måtte stadgas, att under en tioårsperiod

omfattningen av det vägunderhåll som samhället bestrider ändras, med angivande

av exempel härå.

Då det emellertid kan tänkas, att de inträdda förändringarna äro så omfat- - tande, att saken icke längre blir tillfredsställande ordnad med allenast sådana

partiella modifikationer i ersättningsbeloppet, som ovan berörts, synes det som

om bestämmelsen i sista punkten om befogenhet för Konungens befallningshavande

att förordna om ny fastställelse av ersättningen borde erhålla en så vidsträckt

formulering, att den komme att omfatta jämväl dylika fall.

I samband med de ändringar, som ovan ifrågasatts, torde paragrafen lämpligen

kunna i vissa avseenden redaktionellt jämkas.

31 §.

Lagrådet:

Innehållet i paragrafens tre första stycken torde lättare fattas, om de

finge angiva: första stycket att grind, som den 1 januari 1928 finnes å allmän

väg, skall borttagas genom grindägarens försorg och att efter samma dag ny

grind ej må uppsättas; andra stycket Konungens befallningshavandes befogenhet

att medgiva såväl befintlig grinds bibehållande som ny grinds uppsättande,

därvid jämväl borde uttryckas att tillåtelsen till ny grinds uppsättande ej må

avse mer än dess nyttjande tills vidare; och tredje stycket att förutsättningen

för Konungens befallningshavandes föreläggande är blott att ägaren försummar

borttaga grind.

Justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga:

Under hänvisning till vad inom lagrådet yttrades år 1922 vid granskningen av

5 kap. 5 § i då tillämnade nya väglag (k. prop. 1922 nr 100 s. 152 f.), hemställes

att i förslaget måtte införas stadgande om rätt till skälig ersättning för

jordägare, vilken åsamkas synnerlig olägenhet genom borttagande av grind som

blivit lagligen uppsatt. Tvist om ersättningen borde prövas av gode män jämligt

18 §.

52 §.

Lagrådet:

Ur denna paragraf har i förslaget uteslutits hela det nuvarande tredje stycket.

Avsikten härmed har, enligt vad remissprotokollet utvisar, endast varit att upp
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

49

häva föreskriften om kvalificerad majoritet för vägstämmas beslut att vägkassan

skall övertaga väg till underhåll. Stycket innehåller emellertid tillika uttrycklig

regel att i alla andra frågor omröstningens utgång bestämmes genom

enkel pluralitet. Förslaget torde vila på den förutsättningen att denna regel

saklöst kan bortfalla ur lagtexten, i det att den gäller utan att därom något

stadgas. Så är dock knappast fallet, vid det förhållande att sista stycket i paragrafen

utsäger att om ärendenas handläggning å vägstämma skall, i den mån

särskilda föreskrifter ej i paragrafen meddelats, i tillämpliga delar gälla vad

om kommunalstämma är stadgat. Denna hänvisning lärer få anses omfatta

även stadgandena i 21 § förordningen om kommunalstyrelse på landet att två

tredjedelars majoritet erfordras för vissa beslut (avhändande eller inköp av

fast egendom, beviljande av anslag för nya ändamål eller behov eller vartill

medlen skola anskaffas genom lån, upptagande eller förnyande av lån o. s. v.).

Visserligen kan invändas att samtliga dessa stadganden införts i kommunallagen

såsom säkerhetsföreskrifter i anledning av företagna avsteg från den ursprungliga

grundsatsen att röstvärdet beräknades efter andel i skattebördan

och att sådana avsteg icke företagits beträffande röstberäkning å vägstämma.

Men att härav draga den slutsats att stadgandena i fråga finge anses icke vara

inbegripna under hänvisningen i förevarande paragraf, även om det år 1921 i

paragrafen insatta tredje stycket åter borttages, torde icke vara tillåtlig!; detta

desto mindre som redan vid den allmänna revision av väglagen genom lagen

den 20 juni 1905, varvid hänvisningen infördes i väglagen, kommunallagen sedan

ett flertal år uppställt krav på kvalificerad majoritet för beslut om lån

ställt på längre återbetalningstid än två år. Det saknades icke särskild anledning

att överväga huruvida avvikelse från denna regel borde stadgas för vägstämmas

del, ty vid nyssnämnda revision inflöt i väglagen en ny bestämmelse

att jämväl vägstämma ägde —- under samma villkor i övrigt som kommunalstämma,

nämligen Konungens stadfästelse å beslutet — upptaga dylika lån.

Är det sagda riktigt, skulle alltså införandet av regeln i tredje stycket genom

lag den 7 juli 1921 hava inneburit ett borttagande av förut för åtskilliga

viktiga fall gällande krav på kvalificerad majoritet å vägstämma, ehuru detta

förhållande icke omnämnts i de tillgängliga förarbetena, och det borde nu komma

under övervägande huruvida en återgång till vad förut sålunda gällde bör

ske eller ej. Då lagrådet icke kan finna annat än att svaret bör utfalla nekande,

hemställes att förra delen av nuvarande tredje stycket måtte inflyta i förslaget.

I varje fall torde det även för den, som tilläventyrs stannar vid en annan

åsikt i den avhandlade tolkningsfrågan än den ovan utvecklade, befinnas angeläget,

att klarhet skapas.

Justitierådet Wcdberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och

justitierådet Alexander son instämde:

Förslaget torde böra tolkas så, att arrendatorn ej äger rösta för fastigheten

med mindre anteckning om hans behörighet blivit gjord i vägfyrktalslängden

sist i samband med dennas justering. Detta lärer i regeln medföra den mindre

lyckliga konsekvens att en arrendator är utesluten från rösträtt tre fjärdedelar

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 210 käft. (År 244-) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hjh

av det kalenderår, under vilket lian tillträder arrendet. Att arrendatorns rösträtt

gjorts beroende av dylik anteckning gör det även ovisst huru det ställer sig

med rösträtten i det fall att överlåtelsen avser tid, som väl icke understiger ett

år men under löpande arrendeperiod utgår exempelvis ett halvår efter och lika

långt före vägfyrktalslängds justering. Mot förslagets avfattning synes vidare

kunna anmärkas att det efter ordalagen underkänner en överlåtelse, som avser

hela arrendetiden, så framt denna tid är blott relativt bestämd (livstidsarrende

o. dyl.) — något som knappast lärer vara avsett.

Förslaget torde lämpligen böra ändras därhän, att om rösträtten för jordbruksfastighet

av ägaren skriftligen överlåtits å arrendatorn för hela arrendetiden

eller viss del därav, ej understigande ett år, så får arrendatorn utöva rösträtten

så länge överlåtelsen gäller, och att arrendatorn äger om överlåtelsen få

anteckning verkställd i den i 59 § omförmälda vägfyrktalslängden. Ett sådant

stadgande skulle innebära bl. a., att anteckning i längden ej är villkor för arrendatorns

rösträtt, men medför den lättnad att legitimationen ej behöver upprepas,

och vidare att sådan anteckning ej utgör hinder för ägaren att rösta när överlåtelsen,

till följd av arrendets upphörande eller eljest, icke vidare gäller.

Justitierådet von Seth:

Det förhållande, som avses med stadgandet i tredje stycket, synes mig ändamålsenligast

ordnas, om det finge heta, att ägare av utarrenderad fastighet är

berättigad uppdraga åt arrendatorn att utöva rösträtt för fastigheten, ändå att

arrendatorn ej är personligen röstberättigad, dock att, om uppdraget avser hela

arrendetiden eller viss tid ej under ett år, anmälan därom skall göras sist vid det

tillfälle, då den i 59 § omförmälda vägfyrktalslängden första gången, efter det

uppdraget meddelades, företages till justering för att arrendatorn därefter skall

äga utöva rösträtten under den i uppdraget angivna tiden. Härigenom skulle, såvitt

angår förhållandet mellan jordägare och arrendator, bortelimineras såväl förbudet

i 11 § förordningen om kommunalstyrelse på landet mot att överlåta rösträtt

på annan än röstägande som den i samma paragraf intagna begränsningen

av fullmakts giltighetstid till trettio dagar från underskrivandet, detta sista för

god ordnings skull i vissa fall dock endast under förutsättning, att anmälan om

förhållandet sker i så god tid, att anteckning därom kan ske i den röstlängd, som

upprättas näst efter det uppdraget lämnades.

60 §.

Lagrådet:

Det bestämmande, varom talas i det omformulerade andra stycket, synes väl

böra gälla frågorna om statsbidrag skall utgå eller ej och huru kostnaden för

den nya vägens underhåll må beräknas, men däremot torde det icke vara lämpligt

eller med förslaget avsett att statsbidragets storlek i förhållande till den

beräknade kostnaden skulle kunna bestämmas annorlunda än till tre tiondelar

därav. En redaktionell jämkning i förtydligande syfte lärer fördenskull böra

vidtagas. Samma erinran gäller 76 § andra punkten.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Silf.

51

67 §.

Lagrådet:

Första momentets tredje stycke, vilket motsvarar nuvarande 76 §, torde lämpligare

kunna inleda 75 §.

Första och andra styckena i 1 mom. torde vidare kunna sammanslås till ett.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga och

justitierådet Alexanderson instämde:

I det kommittéförslag som ligger till grund för 1891 års väglag var stadgat,

jämte förhudet i nuvarande 25 § första stycket, att utan Konungens befallningshavandes

tillstånd ej heller finge på mindre avstånd än 3,5 meter från

vägkanten uppläggas stenmur eller jordvall till större höjd än 3 decimeter över

vägens yta. Stadgandet motiverades därmed att dylika murar och vallar vintertiden

orsaka snösamlingar, varigenom vägunderhållet försvåras. Under

riksdagsbehandlingen erinrades emellertid att liknande förbud ej förefunnes

för gärdesgårdar, vilka dock likaledes kunde föranleda snösamlingar, och att

stadgandets tillämpning mångenstädes, där stenmurar eller jordvallar användes

såsom stängsel, skulle framkalla ej obetydliga olägenheter. Stadgandet

kom därför ej att inflyta i lagen.

Ej heller det år 1924 i 25 § införda förbudet mot vissa upplag och andra

anordningar avser stängsel. Men nu föreslås, i 2 mom. av förevarande paragraf

regler om snösamlande stängsel vilka t. o. m. äro strängare än sin motsvarighet

i 25 §, i det att Konungens befallningshavandes tillstånd icke skall

kunna göra sådant stängsel lovligt. Beträffande de nya reglernas omfattning

må även erinras att, i motsats till vad i remissprotokollet antagits, häck kan

vara att betrakta såsom stängsel.

Det torde emellertid vara oförnekligt att man särskilt i fråga om stängsel

måste framgå med varsamhet. Jordägaren har ju icke i sin makt att avgöra

var och huru han vill stänga på sina ägor. Honom åligger viss hägnadsskyldighet

som lagen ingående reglerar. Vid sådant förhållande synes förbudet

mot uppsättande av nytt snösamlande stängsel icke kunna göras ovillkorligt;

Konungens befallningshavande bör äga befogenhet att till sådant uppsättande

lämna tillstånd. Ej heller lärer om redan befintligt snösamlande stängsel

kunna i princip givas strängare bestämmelse än att det bör, där så kan ske

utan att jordägaren brister i sin hägnadsskyldighet, borttagas eller ändras

så att olägenheten undanröjes, och det synes betänkligt att, efter mönstret av

vad i 24 och 25 §§ är stadgat, låta prövningen härav ske vid vägsyn. Finna

förrättningsmännen att anledning till åtgärd föreligger, torde de böra till Konungens

befallningshavande ingiva förslag härom med utredning av de på frågan

inverkande omständigheter, och det må ankomma å Konungens befallningshavande

att giva jordägaren föreläggande om den åtgärd som finnes kunna och

böra vidtagas och att, där åtgärden för jordägaren medför avsevärd kostnad

eller skada, tillägga honom skälig ersättning ur vägkassan (jfr 31 § i dess

nuvarande lydelse).

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr

I redaktionellt avseende må erinras att — såsom ock lärer bestyrkas av vad

redan anförts om väglagens förhistoria — bestämmelserna angående stängsel

torde hava sin rätta plats vid 24 och 25 §§. Uppflyttas de dit, synes i Samband

därmed en avsevärd och synnerligen önsklig redaktionell förenkling kunna

vinnas. De konstitutiva bestämmelserna i 24 och 25 §§ borde sammanföras

i en paragraf, vari tydligt borde angivas att där ej avses stängsel. Närmast

följande paragraf borde upptaga de bestämmelser om stängsel som skulle motsvara

de båda första punkterna i förslagets 67 § 2 mom. Slutligen borde en

tredje paragraf innehålla de två sista styckena i 24 §, med sådan jämkning att

sista styckena i 25 § och i förslagets 67 § 2 mom. bliva överflödiga. Till undvikande

av rubbning i paragraf följden borde sammanslagning ske av 26 och

27 §§ eller möjligen av 22 och 23 §§. Även 77 och 80 §§ skulle röna inflytande

av omgrupperingen. Vid denna borde också ett par nu befintliga störande olikheter

mellan 24 och 25 §§ avlägsnas, nämligen att i den senare saknas bestämmelser

såväl därom att i föreläggande skall utsättas viss tid för åtgärds vidtagande

som därom att landsfiskalen skall avvakta klagotidens utgång innan

han ingriper.

Anses bestämmelserna om stängsel böra bibehållas i 67 §, lärer i allt fall

indelningen i moment, vilken eljes ej förekommer i väglagen, böra försvinna.

Justitierådet von Seth:

Jag är i de hänseenden, som beröras i justitierådet Wedbergs yttrande, ense

med lagrådets övriga ledamöter utom så tillvida, att jag anser Konungens befallningsbavandes

tillstånd till uppförande av nytt stängsel, som förorsakar

snösamling, icke böra få ifrågakomma i andra fall, än då befallningshavanden

prövar det erforderligt till fullgörande av jordägaren åliggande hägnadsskyldigbet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni

1919 (nr 287) om ödebygdsvägar.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan anmärkning.

Ur protokollet:

Oskar Ädelsohn.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hh.

53

Utdrag av protokollet över Icommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regcnten i statsrådet

å Stockholms slott den 22 mars 1927.

Närvaran de:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling, lagrådets den 21

mars 1927 avgivna utlåtande över det den 4 i samma månad till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober

1891 (nr 68) angående väghållning sbesvärets utgörande på landet samt lag om

ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om ödeby gdsvägar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Med anledning därav, att i 5 § tredje stycket i det remitterade förslaget till

ändring av väglagen ifrågasatts befogenhet för länsstyrelsen att vid förening av

områden till nytt väghållningsdistrikt meddela erforderliga övergångsbestämmelser,

vilka skulle kunna medföra skyldighet för ett av de förenade områdena

att under en övergångstid vidkännas extra utdebitering å dithörande vägfyrkar,

har lagrådet anfört, att den rätt till ingripande i fråga om väghållningsbesvärets

fördelning, som sålunda ansetts skola tillkomma länsstyrelsen, syntes

vara av den art och betydelse, att dess utövning icke borde sakna uttryckligt

stöd i lagtexten.

På grund härav synes ett tillägg böra göras till ovannämnda stycke, uttryckligen

angivande, att dylik extra utdebitering må föreskrivas.

I fråga om de i 9 § fjärde stycket av det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna

om jämkning av fastställd ersättning har lagrådet anmärkt, att

omfattningen av det av samhälle bestridda vägunderhållet kunde ändras under

löpande tioårsperiod även i andra fall än de i nämnda stycke såsom förutsättning

för jämkning angivna, exempelvis vid vägs omläggning, inskränkning till

bredden eller förändring på annat sätt. Även i sådant fall borde jämkning av

ersättningen äga rum.

Med avsikt hava i det remitterade förslaget såsom skäl för jämkning av fastställd

ersättning upptagits endast fall, där förändringen av vägunderhållets

omfattning kan förväntas hava praktisk betydelse. Att varje liten rubbning

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr ''thh.

av vägunderhållets omfattning skulle kunna tagas till anledning att igångsätta

den föreskrivna skiljedomsproceduren, har ansetts olämpligt och ägnat att

väcka onödiga stridigheter. Jag anser mig så mycket mindre äga anledning

att på denna punkt tillstyrka avvikelse från det remitterade förslaget som detta

i förevarande avseende överensstämmer med det i 1922 års väglagsproposition

framlagda förslaget, vilket härutinnan lämnades utan erinran av lagrådet och

riksdagen.

Ej heller synes skäl föreligga att, på sätt lagrådet ifrågasatt, vidtaga ändring

i förslaget beträffande förutsättningen för ny fastställelse av ersättningen under

löpande tioårsperiod.

Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande 9 § torde i huvudsak böra vinna

beaktande.

Lagrådet har beträffande 52 § anmärkt, att det föreslagna uteslutandet av

nuvarande tredje stycket i dess helhet, varmed åsyftats allenast att upphäva

föreskriften om kvalificerad majoritet för vägstämmas beslut om övertagande

av väg till underhåll medelst vägkassan, kunde föranleda därtill, att bestämmelserna

i 21 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet rörande kvalificerad

majoritet såsom förutsättning för giltighet av kommunalstämmas beslut

i vissa frågor komme att i tillämpliga delar gälla även beträffande vägstämmas

beslut i dylika frågor; och har lagrådet hemställt, att för undvikande

härav första delen av nuvarande tredje stycket måtte inflyta i förslaget.

Häremot har jag intet att erinra, och synes även av lagrådets flertal föreslagen

omredigering av andra stycket vara lämplig.

Mot de i 67 § 2 mom. upptagna stadgandena rörande snösamlande stängsel

har lagrådets flertal anmärkt, att med hänsyn till den jordägaren åliggande,

av lagstiftningen ingående reglerade hägnadsskyldigheten förbudet mot uppsättande

av nytt snösamlande stängsel icke kunde göras ovillkorligt, utan borde

länsstyrelsen äga befogenhet att till sådant uppsättande lämna tillstånd. Ej heller

syntes om redan befintligt snösamlande stängsel kunna i princip givas strängare

bestämmelser än att det borde, där så kunde ske utan att jordägaren bruste

i sin hägnadsskyldighet, borttagas eller ändras, så att olägenheten undanröjdes,

och det syntes betänkligt att låta prövningen härav ske vid vägsyn.

Häremot må erinras, att näppeligen något fall kan påvisas, där det är omöjligt

att åstadkomma ett fredgillt stängsel, som icke är snösamlande, även om

ett sådant stängsel kan ställa sig dyrare än det slag av stängsel, som i orten

vanligen användes. Sistnämnda omständighet skulle emellertid enligt förslagets

bestämmelser komma att sakna betydelse vid utbyte av ett vid de nya bestämmelsernas

ikraftträdande befintligt stängsel, enär jordägaren i sådant fall

skulle få ersättning för skadan. Däremot kan det tänkas, att ett undantagslöst

förbud mot uppsättande av nytt snösamlande stängsel i vissa fall kunde bliva

alltför betungande för jordägaren, vilken icke skulle erhålla någon ersättning

för den ökade kostnad, som kunde föranledas därav, att icke snösamlande stängsel

måste användas. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att i analogi med bestämmelserna

i 25 § giva länsstyrelsen dispensrätt. Det tillstånd, som av länsstyrelsen

i sådant fall må meddelas, lärer böra gälla allenast tills vidare och

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr

55

kunna förbindas med villkor att stängslet vintertiden nedlägges. Därest i dylikt

dispensärende vägstyrelsen erbjuder sig att gälda merkostnaden för ett godtagbart

icke snösamlande stängsel, lärer dispensansökningen böra lämnas utan

bifall. Såsom lagrådet framhållit kan häck vara att betrakta såsom stängsel.

Några större betänkligheter mot att häck sålunda kan komma att falla under

de föreslagna bestämmelserna synas ej föreligga.

Att såsom lagrådet ifrågasatt överlämna prövningen av redan befintligt

stängsels borttagande till länsstyrelsen skulle leda till onödig omgång, då

länsstyrelsen i allt fall komme att grunda sitt bedömande på förrättningsmännens

undersökning. Även enligt det remitterade förslaget kan sådan fråga

genom besvär dragas under länsstyrelsens prövning.

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit omarbeta det till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober

1891 (nr 68) angående väghållning sbesvärets utgörande på landet, därvid tilllika

vissa redaktionsändringar vidtagits.

Beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ i lagen den

13 juni 1919 (nr 287) om ödebygdsvägar har lagrådet ej framställt någon anmärkning.

Föredraganden hemställer härefter, att omförmälda lagförslag måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållning a1 i texten
  2. JoU 1927:88 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut ifråga om förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvä s. 2 i texten
  3. JoU 1927:69 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utg a1 i texten