Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m
7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:38, Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.
1
Nr 38.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utsträckning av
tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m.;
given Stockholms slott den 30 december 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Lyberg.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 december
1926.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler fråga om
utsträckning av tiden för inlösen av skattefrälseräntor m. m. och anför:
Frälseräntor finnas av huvudsakligen två olika slag, skattefrälseräntor
och frälseskatteräntor. De förra hava uppkommit därigenom, att
kronan till någon enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman
utgående räntan. De senare åter hava tillkommit på så sätt,
att ägare av frälsehemman antingen avhänt sig jordäganderätten till hemmanet
med förbehåll om rätt att för sig och efterkommande av hemmanet
åtnjuta viss ränta eller ock, ehuru mindre vanligt, med bibehållande av
jordäganderätten till annan upplåtit rätt till viss ränta av hemmanet.
Skattefrälseräntorna äro följaktligen med hänsyn till sättet för sin uppkomst
av offentligträttslig natur, ehuru de på grund av överlåtelsen från kronan
till enskild blivit föremål för privaträttsliga förfoganden. Frälseskatteräntorna
åter äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung privaträttslig karakBihang
till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 33 höft. (Nr 38.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.
Gällande
bestämmelser
om inlösen
av skattefrälseräntor.
tär. Denna skillnad i sättet för uppkomsten av de båda slagen av frälseräntor
har föranlett, att de åtgärder, som under senare tider vidtagits i
ändamål att bringa frälseränteinstitutet att upphöra, beträffande de
skilda slagen av räntor inriktats på olika sätt. I korthet uttryckt hava
sålunda skattefrälseräntorna i sammanhang med grundskatternas avskrivning
blivit föremål för inlösen från statsverkets sida, varemot frälseskatteräntorna
enligt lag den 8 november 1912 genom offentlig myndighets
medverkan kunna avlösas, därvid kostnaden för avlösningen, som i sin
helhet förskjutes av statsmedel, slutligen till huvudsaklig del eller tre
fjärdedelar bäres av ägaren till den fastighet, från vilken räntan utgår,
och till återstoden, en fjärdedel, av statsverket.
Vidkommande skattefrälseräntorna bestämdes genom förordning den 11
september 1885 (nr 55), att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom
köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks,
menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten
förenade, finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud,
sedan behörig utredning om utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum,
för statsverkets räkning inlösas; och meddelades tillika grunder för inlösningsprisets
bestämmande m. m. ävensom föreskrift, att vederbörande
ägare, som ville begagna sig av den sålunda bestämda inlösen, skulle
inom ett år från författningens dag därom hos kammarkollegium eller
vederbörande länsstyrelse göra anmälan.
På förslag av Kungl. Maj:t i proposition (nr 161) till 1911 års riksdag,
som vann riksdagens bifall, meddelades genom förordning den 2 juni 1911
(nr 73) bestämmelse av innehåll, att räntor å skattefrälsehemman, vilka
vid något tillfälle före den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade,
finge utan hinder därav inlösas för statsverkets räkning, varigenom
sådana räntor alltså likställdes med räntor, vilka icke varit med
jordäganderätten förenade.
I enlighet med särskilda riksdagsbeslut har tiden för anmälan om inlösen
av skattefrälseräntor utsträckts, senast till utgången av år 1927
enligt kungörelse den 9 maj 1924 (nr 114), som grundades å Kungl. Maj:ts
av 1924 års riksdag bifallna proposition nr 142.
Ändrade grunder rörande inlösningsprisets bestämmande hava fastställts,
senast i kungörelse den 6 maj 1904 (nr 21 sid. 1), enligt vilken priset
skall bestämmas till det efter 4 procent beräknade kapitalbeloppet av
medeltalet av 1893—1902 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning
av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för
havre, med iakttagande av att inlösningspriset ej må understiga räntans
värde enligt de i förordningen den 11 september 1885 angivna grunder.
För att även i de fall, då ägarna av inlösningsbara skattefrälseräntor
icke anmält desamma till inlösen, räntegivarna skulle bliva delaktiga av
grundskatteavskrivningens förmåner, föreskrevs genom kungörelse den 3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.
3
februari 1888, att ägare av skattefrälsehemman, vars ränta, ehuru varande
av den i 1885 års förordning avsedda beskaffenhet, icke blivit av statsverket
inlöst, skulle från och med år 1888 erhålla årlig ersättning av
statsmedel. Denna ersättning, som till en början utgjorde 30 procent av
räntan och genom lagen den 2 december 1892 angående avskrivning av de
å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang bestämdes
till så stor del av räntans belopp, som motsvarade det för grundskatteavskrivningen
vid varje tid gällande procenttal, utgår efter denna
avskrivnings fullbordande med en summa motsvarande hela den erlagda
räntan.
För bestridande av de utgifter, som statsverket enligt det anförda har
att vidkännas med avseende å frälseräntorna, äro i riksstaten under sjunde
huvudtiteln uppförda särskilda förslagsanslag för inlösen av skattefrälseräntor,
för ersättning för skattefrälseräntor samt för avlösning av frälseskatteräntor.
Såsom framgår av förutnämnda proposition till 1924 års riksdag anmälde
dåvarande departementschefen i samband med frågan om propositionens
avlåtande ett av kammarkollegium och statskontoret den 24 oktober
1922 avgivet utlåtande angående ändrade bestämmelser rörande inlösen
av skattefrälseräntor. I detta utlåtande hade ämbetsverken dels hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen besluta ej mindre att
lösesumman för sådana frälseräntor, som enligt förordningarna den 11 september
1885 och den 2 juni 1911 komme att av statsvérket inlösas, skulle
utgöra det kapitalbelopp, som erhölles genom att räntorna efter medeltalet
av markegångsprisen för de sist förflutna tio åren med tillagd forsellönsersättning
av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för
havre kapitaliserades efter fyra för hundra, dock att, därest något av åren
1917“1921 inginge i tioårsperioden, samma års markegångspris icke skulle
tagas i beräkning, än även att den genom nämnda förordningar bestämda
inlösen av skattefrälseräntor finge äga rum även efter utgången av år
1924, dels ock i fråga om inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor framlagt
förslag till bestämmelser, avsedda att träda i kraft den 1 januari 1925,
enligt vilka bestämmelser inlösningsbara skattefrälseräntor skulle i viss
närmare angiven ordning utan föregående anbud av vederbörande
ränteägare inlösas för statsverkets räkning.
Till motivering av sitt förslag om inlösningsprisets bestämmande anförde
ämbetsverken i huvudsak följande. Skattefriilseräntas inlösningsvärde hade
saväl i 1885 års förordning som 1904 års kungörelse för varje gång fastställts
med användande av markegångsprisen för en tioårsperiod, som
redan tilländagått vid författningens utfärdande. Detta värde, som vid
författningens tillkomst finge anses hava motsvarat räntans verkliga värde,
hade emellertid på grund av penningvärdets fall med tiden kommit att
alltmer understiga detta. Berörda förhållande syntes delvis hava varit
Förslag om
ändrads
grunder för
inlösningsprisets
bestämmande.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.
anledningen till att fortfarande ett jämförelsevis stort antal skattefrälseräntor
kvarstode oinlösta. En ändring till det bättre kunde emellertid
förväntas, om räntans värde vid tidpunkten för inlösningen tillfullo ersattes
ränteägaren. Vid avlösning av frälseskatteränta jämlikt lagen den
8 november 1912 både ränteägaren ansetts erhålla fullt vederlag genom
ersättningens bestämmande till 25 gånger räntans efter medeltalet av den
årliga markegången för de sist förflutna tio åren med tillägg av forsellönsersättning
beräknade årliga värde. Avlösningslagens bestämmelser,
i vad de avsåge beräkning av värdet av de i räntan ingående persedlar,
syntes lämpligen kunna tillämpas jämväl vid inlösen av skattefrälseräntor.
Därvid vore emellertid att märka, att i denna tioårsperiod kunde komma
att ingå de år, för vilka markegångsprisen till följd av världskriget och
därmed sammanhängande orsaker företett abnorma höjningar. Dessa förhöjningar
syntes icke inverka på räntornas verkliga och bestående värden
och borde därför skäligen icke medräknas vid bestämmande av lösesummorna
för räntorna. En av ämbetsverken gjord sammanställning av markegångsprisen
för de i frälseräntorna allmännast förekommande persedlarna
för åren 1905—1921 i de län, där skattefrälseräntor enligt av länsstyrelserna
avgivna yttranden fortfarande utginge, visade, att markegångsprisen,
som till år 1913 företett en obetydlig höjning, från sistnämnda år
till år 1916 stigit med 55 procent, år 1917 med 111 procent och år 1920
med 193 procent, allt jämfört med 1913 års priser. Priserna för år 1921
företedde däremot en sänkning från år 1920, och ökningen utgjorde endast
96 procent. Då man för år 1922 syntes hava att emotse en ytterligare sänkning
av markegångsprisen, kunde den höjning, som hänförde sig till åren
1917—1920 utan tvekan anses vara av den tillfälliga natur, att hänsyn
till dessa års markegångspris icke borde tagas vid bestämmande av skäligt
inlösningsvärde å räntorna. Däremot syntes prisförhöjningen för åren
1914_1916, ehuru utan tvivel åtminstone till största delen föranledd av
kriget, vara av den mera stadigvarande beskaffenhet, att man för beräknandet
av frälseräntornas verkliga värden icke kunde bortse från densamma.
Mera tveksamt förhölle sig med 1921 års priser, men ämbetsverken
hölle före, att dessa, vilka i och för sig icke vore avsevärt lägre
än 1917 års och, såsom redan framhållits, knappast syntes bliva beståndande,
icke borde få öva inflytande vid sagda beräkning. Vid en inlösen
under den närmaste tiden skulle sålunda i medeltalsberäkningen för tioårsperioden
icke få medtagas de därinom fallande, särskilt angivna åren med
abnorma markegångspris. Då med de ifrågasatta ändringarna i grunden
för beräkning av räntornas värden inlösningspriset under alla förhållanden
syntes komma att överstiga inlösningspriset enligt hittills gällande grunder,
förefunnes så mycket mindre anledning att, på sätt som skett genom 1904
års kungörelse, stadga ett efter äldre beräkningsgrunder tillskapat minimum,
som ett sådant stadgande icke skulle överensstämma med principen
om inlösningsprisets bestämmande till räntornas verkliga, d. v. s. nuvarande
värden.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.
5
Departementschefen fann väl ur det allmännas synpunkt önskligt, att
skattefrälseräntorna snarast möjligt bragtes att upphöra, men inskränkte
likväl sin hemställan att omfatta allenast en utsträckning av inlösningstiden
med tre år eller till utgången av år 1927 utan ändring i gällande
grunder för inlösningsprisets bestämmande. Såsom skäl härför anfördes
huvudsakligen dels att grunderna för inlösningsprisets bestämmande i enlighet
med ämbetsverkens förslag skulle komma att hänföras till en tidsperiod,
vilken kännetecknades av synnerligen växlande prisförhållanden,
dels ock att, därest en allmän inlösning omedelbart skulle ske, därav
skulle föranledas betydande kapitalutlägg, vilka givetvis under dåvarande
statsfinansiella förhållanden borde såvitt möjligt undvikas.
Vid anmälan för Kungl. Maj:t den 12 november 1926 av frågan om Departement»- utsträckning av inlösningstiden för skattefrälseräntor förklarade jag mig CÄe/e**- i likhet med dem av mina företrädare i ämbetet, vilka haft anledning att
behandla förevarande spörsmål, anse det vara önskvärt, att de inlösningsbara
skattefrälseräntorna snarast möjligt bringades att upphöra. Emellertid
hade, sedan frågan senast varit föremål för Kungl. Maj:ts åtgärd,
inlösning av dessa räntor fortgått i synnerligen ringa omfattning och
uppenbart syntes vara, att någon ändring i detta förhållande icke stode
att vinna utan att inlösningspriset bestämdes till vad som skäligen kunde
anses motsvara räntornas verkliga värde. I avseende å inlösningspriset
syntes mig de av kammarkollegium och statskontoret i deras förutnämnda
utlåtande den 24 oktober 1922 föreslagna grunder nu vara att förorda.
Antoge3 detta förslag, skulle till grund för inlösningsprisets bestämmande
icke komma att läggas markegångspris under tid före år 1922 och priset
sålunda komma att bestämmas efter medeltalet av minst fem efter år
1921 på varandra följande års markegångspris. Såvitt framginge av en i
Statistisk årsbok för 1926 intagen tabell över markegångspriserna syntes
prisnivån beträffande de viktigaste i frälseräntorna ingående persedlarna
under 1922 och följande år — i motsats till vad fallet varit under åren
närmast därförut — icke hava undergått några mera betydande förskjutningar,
varför det syntes sannolikt, att ett inlösningspris, som fastställdes
på grundval av markegångspriserna för 1922 och senare år, skulle
så nära som möjligt motsvara räntans nuvärde. Utsträcktes inlösningstiden
med ett icke alltför obetydligt antal år, exempelvis fem, och vidtoges
samtidigt därmed den föreslagna höjningen av inlösningspriset, torde
ränteägarna komma att under samma tid mera allmänt begagna sig av
möjligheten till inlösen. För en tvångsinlösning av alla ännu oinlösta
inlösningsbara skattefrälseräntor, vilken skulle medföra en betydande engångskostnad,
lade nu liksom år 1924 de statsfinansiella förhållandena
hinder i vägen. Med hänsyn till den avsevärda tid, som förflutit sedan
ämbetsverken avgivit förut omförmälda utlåtande, syntes det mig emellertid
vara lämpligt att inhämta deras förnyade yttrande i ämnet.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.
Sedan Kungl. Maj:t samma den 12 november anbefallt kammarkollegium
och statskontoret att avgiva utlåtande i ämnet, hava ämbetsverken till
åtlydnad härav i en den 13 december 1926 dagtecknad skrivelse tillkännagivit,
att ämbetsverken, som nu allenast syntes hava att yttra sig angående
grunderna för inlösningsprisets bestämmande, icke funnit anledning
frångå vad ämbetsverken därutinnan föreslagit i förutnämnda utlåtande
den 24 oktober 1922.
Till vad jag förut anfört i fråga om utsträckning av inlösningstiden
och inlösningsprisets bestämmande har jag vid sådant förhållande intet
att tillägga. Därest de av mig härutinnan förordade förslagen vinna
bifall, har jag emellertid för avsikt att, i ändamål att erhålla en överblick
över den fortgående inlösningen av skattefrälseräntorna och därigenom
underlätta i framtiden möjligen erforderliga åtgärder för fullständig
inlösen av desamma, för Kungl. Maj:t framlägga förslag om
upprättande av länsvis förda förteckningar över ännu utgående räntor av
detta slag, av vilka förteckningar avskrifter skulle insändas till finansdepartementet,
till vilket jämväl meddelanden om de ändringar i förteckningarna,
som föranledas av sedermera vidtagna inlösnings- m. fl. åtgärder
skulle avlåtas.
Vad angår beloppet av de kostnader, som under budgetåret 1927—1928
skulle föranledas av antagande av de sålunda förordade grunderna för inlösningsprisets
bestämmande, är det givetvis icke möjligt att bilda sig
någon mera bestämd uppfattning. Detta blir nämligen beroende på den
omfattning, i vilken ränteägare komma att göra framställning om inlösen
i så god tid, att kammarkollegiets beslut om inlösen av räntan kan föreligga
inom år 1927 och utbetalning av inlösningsbeloppet sålunda, i överensstämmelse
med stadgande i § 9 i förordningen den 11 september 1885,
verkställas i början av år 1928. Jag har emellertid ansett mig böra
räkna med en kostnad under nämnda budgetår av 50,000 kronor, till vilket
belopp förslagsanslaget till inlösen av skattefrälseräntor — i riksstaten
för innevararande budgetår uppfört med 15,000 kronor — alltså skulle behöva
upptagas. Sammanlagda inlösningsbeloppet av ännu återstående
skattefrälseräntor kan icke exakt utrönas utan en omfattande och jämförelsevis
kostsam utredning men lärer med ledning av belastningen de
senaste budgetåren å anslaget till årlig ersättning för skattefrälseräntor
kunna uppskattas till något över en miljon kronor.
Slutligen anser jag mig böra i detta sammanhang anmäla riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 maj 1918, nr 198, vari riksdagen på anförda
skäl hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på vad sätt ägare
av skattefrälseränta kunde hos länsstyrelse få uppbära de räntor, till vilka
han vore ägare, samt därefter företaga de åtgärder, vartill utredningen
kunde föranleda. Sedan länsstyrelserna, kammarkollegium samt statskontoret
avgivit infordrade yttranden i ämnet, anmäldes denna riksdagsskrivelse
den 10 mars 1922 för Kungl. Maj:t i samband med fråga om av
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.
7
låtande av proposition till riksdagen, nr 202, angående utsträckning av
inlösningstiden för skattefrälseräntor till utgången av år 1924. Dåvarande
chefen för finansdepartementet fann därvid — efter att hava redogjort för
vissa åtgärder, som enligt departementschefens förmenande vore ägnade
att åstadkomma en snabb och fullständig inlösning av skattefrälseräntorna
men förklarat sig då icke vara beredd att framlägga förslag till
bestämmelser i sadant syfte — under sådana förhållanden icke vara av behovet
påkallat att för det dåvarande allmänneligen påbjuda ett visst
förändrat sätt för likvidering av ännu oinlösta räntor. Då, såsom jag
förut anfört, antagandet av de av mig förordade grunderna för inlösningsprisets
bestämmande enligt min åsikt skulle leda till, att ränteägarna
under den föreslagna, till utgången av år 1932 utsträckta inlösningstiden
mera allmänt begagnade sig av möjligheten till inlösen, och då jag förutsätter,
att, därest icke på frivillighetens väg fullständig inlösen äger
rum inom sistnämnda tid, före utgången av densamma åtgärder komma
att vidtagas för allmän inlösen av ännu utgående räntor av detta slag,
anser jag — i överensstämmelse med den av departementschefen år 1922
uttalade uppfattningen — mig nu böra hemställa, att riksdagens ifrågavarande
skrivelse icke må föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Under åberopande av vad jag här förut anfört får jag vidare hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen besluta,
dels att den genom förordningarna den 11 september 1885 (nr 55) och
den 2 juni 1911 (nr 73) bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även
efter 1927 års utgång äga rum, därest vederbörande ränteägare, som
vill begagna sig av denna inlösen, därom i den ordning, förstnämnda
författning stadgar, gör anmälan inom utgången av år 1932,
dels ock att värdet å sådana frälseräntor, som enligt nämnda förordningar
härefter komma att av statsverket inlösas, skall bestämmas till det
kapitalbelopp, som erhålles genom att räntorna efter medeltalet av markegångsprisen
för de sist förflutna tio åren med tillagd forsellönsersättning
av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för havre
kapitaliseras efter 4 procent, dock att därvid markegångspris för 1921
och tidigare år icke skall tagas i beräkning.
Vad departementschefen sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt behagar Hans
Maj:t Konungen bifalla och förordnar, att proposition
av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1927:35 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m. s. 15 i texten
- SU 1927:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor in. m. J l O 1 \ s. 2 i texten