Sök i Ratio Lex

Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m

7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:38, Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

1

Nr 38.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utsträckning av

tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m.;

given Stockholms slott den 30 december 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Lyberg.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 december

1926.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler fråga om

utsträckning av tiden för inlösen av skattefrälseräntor m. m. och anför:

Frälseräntor finnas av huvudsakligen två olika slag, skattefrälseräntor

och frälseskatteräntor. De förra hava uppkommit därigenom, att

kronan till någon enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman

utgående räntan. De senare åter hava tillkommit på så sätt,

att ägare av frälsehemman antingen avhänt sig jordäganderätten till hemmanet

med förbehåll om rätt att för sig och efterkommande av hemmanet

åtnjuta viss ränta eller ock, ehuru mindre vanligt, med bibehållande av

jordäganderätten till annan upplåtit rätt till viss ränta av hemmanet.

Skattefrälseräntorna äro följaktligen med hänsyn till sättet för sin uppkomst

av offentligträttslig natur, ehuru de på grund av överlåtelsen från kronan

till enskild blivit föremål för privaträttsliga förfoganden. Frälseskatteräntorna

åter äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung privaträttslig karakBihang

till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 33 höft. (Nr 38.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Gällande

bestämmelser

om inlösen

av skattefrälseräntor.

tär. Denna skillnad i sättet för uppkomsten av de båda slagen av frälseräntor

har föranlett, att de åtgärder, som under senare tider vidtagits i

ändamål att bringa frälseränteinstitutet att upphöra, beträffande de

skilda slagen av räntor inriktats på olika sätt. I korthet uttryckt hava

sålunda skattefrälseräntorna i sammanhang med grundskatternas avskrivning

blivit föremål för inlösen från statsverkets sida, varemot frälseskatteräntorna

enligt lag den 8 november 1912 genom offentlig myndighets

medverkan kunna avlösas, därvid kostnaden för avlösningen, som i sin

helhet förskjutes av statsmedel, slutligen till huvudsaklig del eller tre

fjärdedelar bäres av ägaren till den fastighet, från vilken räntan utgår,

och till återstoden, en fjärdedel, av statsverket.

Vidkommande skattefrälseräntorna bestämdes genom förordning den 11

september 1885 (nr 55), att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom

köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks,

menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten

förenade, finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud,

sedan behörig utredning om utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum,

för statsverkets räkning inlösas; och meddelades tillika grunder för inlösningsprisets

bestämmande m. m. ävensom föreskrift, att vederbörande

ägare, som ville begagna sig av den sålunda bestämda inlösen, skulle

inom ett år från författningens dag därom hos kammarkollegium eller

vederbörande länsstyrelse göra anmälan.

På förslag av Kungl. Maj:t i proposition (nr 161) till 1911 års riksdag,

som vann riksdagens bifall, meddelades genom förordning den 2 juni 1911

(nr 73) bestämmelse av innehåll, att räntor å skattefrälsehemman, vilka

vid något tillfälle före den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade,

finge utan hinder därav inlösas för statsverkets räkning, varigenom

sådana räntor alltså likställdes med räntor, vilka icke varit med

jordäganderätten förenade.

I enlighet med särskilda riksdagsbeslut har tiden för anmälan om inlösen

av skattefrälseräntor utsträckts, senast till utgången av år 1927

enligt kungörelse den 9 maj 1924 (nr 114), som grundades å Kungl. Maj:ts

av 1924 års riksdag bifallna proposition nr 142.

Ändrade grunder rörande inlösningsprisets bestämmande hava fastställts,

senast i kungörelse den 6 maj 1904 (nr 21 sid. 1), enligt vilken priset

skall bestämmas till det efter 4 procent beräknade kapitalbeloppet av

medeltalet av 1893—1902 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning

av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för

havre, med iakttagande av att inlösningspriset ej må understiga räntans

värde enligt de i förordningen den 11 september 1885 angivna grunder.

För att även i de fall, då ägarna av inlösningsbara skattefrälseräntor

icke anmält desamma till inlösen, räntegivarna skulle bliva delaktiga av

grundskatteavskrivningens förmåner, föreskrevs genom kungörelse den 3

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

3

februari 1888, att ägare av skattefrälsehemman, vars ränta, ehuru varande

av den i 1885 års förordning avsedda beskaffenhet, icke blivit av statsverket

inlöst, skulle från och med år 1888 erhålla årlig ersättning av

statsmedel. Denna ersättning, som till en början utgjorde 30 procent av

räntan och genom lagen den 2 december 1892 angående avskrivning av de

å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang bestämdes

till så stor del av räntans belopp, som motsvarade det för grundskatteavskrivningen

vid varje tid gällande procenttal, utgår efter denna

avskrivnings fullbordande med en summa motsvarande hela den erlagda

räntan.

För bestridande av de utgifter, som statsverket enligt det anförda har

att vidkännas med avseende å frälseräntorna, äro i riksstaten under sjunde

huvudtiteln uppförda särskilda förslagsanslag för inlösen av skattefrälseräntor,

för ersättning för skattefrälseräntor samt för avlösning av frälseskatteräntor.

Såsom framgår av förutnämnda proposition till 1924 års riksdag anmälde

dåvarande departementschefen i samband med frågan om propositionens

avlåtande ett av kammarkollegium och statskontoret den 24 oktober

1922 avgivet utlåtande angående ändrade bestämmelser rörande inlösen

av skattefrälseräntor. I detta utlåtande hade ämbetsverken dels hemställt,

att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen besluta ej mindre att

lösesumman för sådana frälseräntor, som enligt förordningarna den 11 september

1885 och den 2 juni 1911 komme att av statsvérket inlösas, skulle

utgöra det kapitalbelopp, som erhölles genom att räntorna efter medeltalet

av markegångsprisen för de sist förflutna tio åren med tillagd forsellönsersättning

av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för

havre kapitaliserades efter fyra för hundra, dock att, därest något av åren

1917“1921 inginge i tioårsperioden, samma års markegångspris icke skulle

tagas i beräkning, än även att den genom nämnda förordningar bestämda

inlösen av skattefrälseräntor finge äga rum även efter utgången av år

1924, dels ock i fråga om inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor framlagt

förslag till bestämmelser, avsedda att träda i kraft den 1 januari 1925,

enligt vilka bestämmelser inlösningsbara skattefrälseräntor skulle i viss

närmare angiven ordning utan föregående anbud av vederbörande

ränteägare inlösas för statsverkets räkning.

Till motivering av sitt förslag om inlösningsprisets bestämmande anförde

ämbetsverken i huvudsak följande. Skattefriilseräntas inlösningsvärde hade

saväl i 1885 års förordning som 1904 års kungörelse för varje gång fastställts

med användande av markegångsprisen för en tioårsperiod, som

redan tilländagått vid författningens utfärdande. Detta värde, som vid

författningens tillkomst finge anses hava motsvarat räntans verkliga värde,

hade emellertid på grund av penningvärdets fall med tiden kommit att

alltmer understiga detta. Berörda förhållande syntes delvis hava varit

Förslag om

ändrads

grunder för

inlösningsprisets

bestämmande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

anledningen till att fortfarande ett jämförelsevis stort antal skattefrälseräntor

kvarstode oinlösta. En ändring till det bättre kunde emellertid

förväntas, om räntans värde vid tidpunkten för inlösningen tillfullo ersattes

ränteägaren. Vid avlösning av frälseskatteränta jämlikt lagen den

8 november 1912 både ränteägaren ansetts erhålla fullt vederlag genom

ersättningens bestämmande till 25 gånger räntans efter medeltalet av den

årliga markegången för de sist förflutna tio åren med tillägg av forsellönsersättning

beräknade årliga värde. Avlösningslagens bestämmelser,

i vad de avsåge beräkning av värdet av de i räntan ingående persedlar,

syntes lämpligen kunna tillämpas jämväl vid inlösen av skattefrälseräntor.

Därvid vore emellertid att märka, att i denna tioårsperiod kunde komma

att ingå de år, för vilka markegångsprisen till följd av världskriget och

därmed sammanhängande orsaker företett abnorma höjningar. Dessa förhöjningar

syntes icke inverka på räntornas verkliga och bestående värden

och borde därför skäligen icke medräknas vid bestämmande av lösesummorna

för räntorna. En av ämbetsverken gjord sammanställning av markegångsprisen

för de i frälseräntorna allmännast förekommande persedlarna

för åren 1905—1921 i de län, där skattefrälseräntor enligt av länsstyrelserna

avgivna yttranden fortfarande utginge, visade, att markegångsprisen,

som till år 1913 företett en obetydlig höjning, från sistnämnda år

till år 1916 stigit med 55 procent, år 1917 med 111 procent och år 1920

med 193 procent, allt jämfört med 1913 års priser. Priserna för år 1921

företedde däremot en sänkning från år 1920, och ökningen utgjorde endast

96 procent. Då man för år 1922 syntes hava att emotse en ytterligare sänkning

av markegångsprisen, kunde den höjning, som hänförde sig till åren

1917—1920 utan tvekan anses vara av den tillfälliga natur, att hänsyn

till dessa års markegångspris icke borde tagas vid bestämmande av skäligt

inlösningsvärde å räntorna. Däremot syntes prisförhöjningen för åren

1914_1916, ehuru utan tvivel åtminstone till största delen föranledd av

kriget, vara av den mera stadigvarande beskaffenhet, att man för beräknandet

av frälseräntornas verkliga värden icke kunde bortse från densamma.

Mera tveksamt förhölle sig med 1921 års priser, men ämbetsverken

hölle före, att dessa, vilka i och för sig icke vore avsevärt lägre

än 1917 års och, såsom redan framhållits, knappast syntes bliva beståndande,

icke borde få öva inflytande vid sagda beräkning. Vid en inlösen

under den närmaste tiden skulle sålunda i medeltalsberäkningen för tioårsperioden

icke få medtagas de därinom fallande, särskilt angivna åren med

abnorma markegångspris. Då med de ifrågasatta ändringarna i grunden

för beräkning av räntornas värden inlösningspriset under alla förhållanden

syntes komma att överstiga inlösningspriset enligt hittills gällande grunder,

förefunnes så mycket mindre anledning att, på sätt som skett genom 1904

års kungörelse, stadga ett efter äldre beräkningsgrunder tillskapat minimum,

som ett sådant stadgande icke skulle överensstämma med principen

om inlösningsprisets bestämmande till räntornas verkliga, d. v. s. nuvarande

värden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

5

Departementschefen fann väl ur det allmännas synpunkt önskligt, att

skattefrälseräntorna snarast möjligt bragtes att upphöra, men inskränkte

likväl sin hemställan att omfatta allenast en utsträckning av inlösningstiden

med tre år eller till utgången av år 1927 utan ändring i gällande

grunder för inlösningsprisets bestämmande. Såsom skäl härför anfördes

huvudsakligen dels att grunderna för inlösningsprisets bestämmande i enlighet

med ämbetsverkens förslag skulle komma att hänföras till en tidsperiod,

vilken kännetecknades av synnerligen växlande prisförhållanden,

dels ock att, därest en allmän inlösning omedelbart skulle ske, därav

skulle föranledas betydande kapitalutlägg, vilka givetvis under dåvarande

statsfinansiella förhållanden borde såvitt möjligt undvikas.

Vid anmälan för Kungl. Maj:t den 12 november 1926 av frågan om Departement»- utsträckning av inlösningstiden för skattefrälseräntor förklarade jag mig CÄe/e**- i likhet med dem av mina företrädare i ämbetet, vilka haft anledning att

behandla förevarande spörsmål, anse det vara önskvärt, att de inlösningsbara

skattefrälseräntorna snarast möjligt bringades att upphöra. Emellertid

hade, sedan frågan senast varit föremål för Kungl. Maj:ts åtgärd,

inlösning av dessa räntor fortgått i synnerligen ringa omfattning och

uppenbart syntes vara, att någon ändring i detta förhållande icke stode

att vinna utan att inlösningspriset bestämdes till vad som skäligen kunde

anses motsvara räntornas verkliga värde. I avseende å inlösningspriset

syntes mig de av kammarkollegium och statskontoret i deras förutnämnda

utlåtande den 24 oktober 1922 föreslagna grunder nu vara att förorda.

Antoge3 detta förslag, skulle till grund för inlösningsprisets bestämmande

icke komma att läggas markegångspris under tid före år 1922 och priset

sålunda komma att bestämmas efter medeltalet av minst fem efter år

1921 på varandra följande års markegångspris. Såvitt framginge av en i

Statistisk årsbok för 1926 intagen tabell över markegångspriserna syntes

prisnivån beträffande de viktigaste i frälseräntorna ingående persedlarna

under 1922 och följande år — i motsats till vad fallet varit under åren

närmast därförut — icke hava undergått några mera betydande förskjutningar,

varför det syntes sannolikt, att ett inlösningspris, som fastställdes

på grundval av markegångspriserna för 1922 och senare år, skulle

så nära som möjligt motsvara räntans nuvärde. Utsträcktes inlösningstiden

med ett icke alltför obetydligt antal år, exempelvis fem, och vidtoges

samtidigt därmed den föreslagna höjningen av inlösningspriset, torde

ränteägarna komma att under samma tid mera allmänt begagna sig av

möjligheten till inlösen. För en tvångsinlösning av alla ännu oinlösta

inlösningsbara skattefrälseräntor, vilken skulle medföra en betydande engångskostnad,

lade nu liksom år 1924 de statsfinansiella förhållandena

hinder i vägen. Med hänsyn till den avsevärda tid, som förflutit sedan

ämbetsverken avgivit förut omförmälda utlåtande, syntes det mig emellertid

vara lämpligt att inhämta deras förnyade yttrande i ämnet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Sedan Kungl. Maj:t samma den 12 november anbefallt kammarkollegium

och statskontoret att avgiva utlåtande i ämnet, hava ämbetsverken till

åtlydnad härav i en den 13 december 1926 dagtecknad skrivelse tillkännagivit,

att ämbetsverken, som nu allenast syntes hava att yttra sig angående

grunderna för inlösningsprisets bestämmande, icke funnit anledning

frångå vad ämbetsverken därutinnan föreslagit i förutnämnda utlåtande

den 24 oktober 1922.

Till vad jag förut anfört i fråga om utsträckning av inlösningstiden

och inlösningsprisets bestämmande har jag vid sådant förhållande intet

att tillägga. Därest de av mig härutinnan förordade förslagen vinna

bifall, har jag emellertid för avsikt att, i ändamål att erhålla en överblick

över den fortgående inlösningen av skattefrälseräntorna och därigenom

underlätta i framtiden möjligen erforderliga åtgärder för fullständig

inlösen av desamma, för Kungl. Maj:t framlägga förslag om

upprättande av länsvis förda förteckningar över ännu utgående räntor av

detta slag, av vilka förteckningar avskrifter skulle insändas till finansdepartementet,

till vilket jämväl meddelanden om de ändringar i förteckningarna,

som föranledas av sedermera vidtagna inlösnings- m. fl. åtgärder

skulle avlåtas.

Vad angår beloppet av de kostnader, som under budgetåret 1927—1928

skulle föranledas av antagande av de sålunda förordade grunderna för inlösningsprisets

bestämmande, är det givetvis icke möjligt att bilda sig

någon mera bestämd uppfattning. Detta blir nämligen beroende på den

omfattning, i vilken ränteägare komma att göra framställning om inlösen

i så god tid, att kammarkollegiets beslut om inlösen av räntan kan föreligga

inom år 1927 och utbetalning av inlösningsbeloppet sålunda, i överensstämmelse

med stadgande i § 9 i förordningen den 11 september 1885,

verkställas i början av år 1928. Jag har emellertid ansett mig böra

räkna med en kostnad under nämnda budgetår av 50,000 kronor, till vilket

belopp förslagsanslaget till inlösen av skattefrälseräntor — i riksstaten

för innevararande budgetår uppfört med 15,000 kronor — alltså skulle behöva

upptagas. Sammanlagda inlösningsbeloppet av ännu återstående

skattefrälseräntor kan icke exakt utrönas utan en omfattande och jämförelsevis

kostsam utredning men lärer med ledning av belastningen de

senaste budgetåren å anslaget till årlig ersättning för skattefrälseräntor

kunna uppskattas till något över en miljon kronor.

Slutligen anser jag mig böra i detta sammanhang anmäla riksdagens

skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 maj 1918, nr 198, vari riksdagen på anförda

skäl hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på vad sätt ägare

av skattefrälseränta kunde hos länsstyrelse få uppbära de räntor, till vilka

han vore ägare, samt därefter företaga de åtgärder, vartill utredningen

kunde föranleda. Sedan länsstyrelserna, kammarkollegium samt statskontoret

avgivit infordrade yttranden i ämnet, anmäldes denna riksdagsskrivelse

den 10 mars 1922 för Kungl. Maj:t i samband med fråga om av
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

7

låtande av proposition till riksdagen, nr 202, angående utsträckning av

inlösningstiden för skattefrälseräntor till utgången av år 1924. Dåvarande

chefen för finansdepartementet fann därvid — efter att hava redogjort för

vissa åtgärder, som enligt departementschefens förmenande vore ägnade

att åstadkomma en snabb och fullständig inlösning av skattefrälseräntorna

men förklarat sig då icke vara beredd att framlägga förslag till

bestämmelser i sadant syfte — under sådana förhållanden icke vara av behovet

påkallat att för det dåvarande allmänneligen påbjuda ett visst

förändrat sätt för likvidering av ännu oinlösta räntor. Då, såsom jag

förut anfört, antagandet av de av mig förordade grunderna för inlösningsprisets

bestämmande enligt min åsikt skulle leda till, att ränteägarna

under den föreslagna, till utgången av år 1932 utsträckta inlösningstiden

mera allmänt begagnade sig av möjligheten till inlösen, och då jag förutsätter,

att, därest icke på frivillighetens väg fullständig inlösen äger

rum inom sistnämnda tid, före utgången av densamma åtgärder komma

att vidtagas för allmän inlösen av ännu utgående räntor av detta slag,

anser jag — i överensstämmelse med den av departementschefen år 1922

uttalade uppfattningen — mig nu böra hemställa, att riksdagens ifrågavarande

skrivelse icke må föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Under åberopande av vad jag här förut anfört får jag vidare hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen besluta,

dels att den genom förordningarna den 11 september 1885 (nr 55) och

den 2 juni 1911 (nr 73) bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även

efter 1927 års utgång äga rum, därest vederbörande ränteägare, som

vill begagna sig av denna inlösen, därom i den ordning, förstnämnda

författning stadgar, gör anmälan inom utgången av år 1932,

dels ock att värdet å sådana frälseräntor, som enligt nämnda förordningar

härefter komma att av statsverket inlösas, skall bestämmas till det

kapitalbelopp, som erhålles genom att räntorna efter medeltalet av markegångsprisen

för de sist förflutna tio åren med tillagd forsellönsersättning

av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för havre

kapitaliseras efter 4 procent, dock att därvid markegångspris för 1921

och tidigare år icke skall tagas i beräkning.

Vad departementschefen sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt behagar Hans

Maj:t Konungen bifalla och förordnar, att proposition

av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:35 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m. s. 15 i texten
  2. SU 1927:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor in. m. J l O 1 \ s. 2 i texten