Angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor
1927-01-14 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:52, Angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
1
Nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående de icke rättsbildade
domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor;
given Stockholms slott den 14 januari 1927.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta
riksdagens yttrande över det förslag till bestämmelser angående de icke
rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor,
som av föredragande departementschefen förordats.
GUSTAF.
N. Gärde.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
januari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
T. f. chefen för justitiedepartementet statsrådet Gärde anför:
Vid 1920 års riksdag, då Kungl. Maj:t i proposition nr 334 begärde
anslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och till bestridande
av vissa resekostnadsbidrag åt dessa befattningshavare, hemställdes
i särskilda inom riksdagen väckta motioner dels att riksdagen i sammanhang
med besvarandet av nämnda proposition ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en utredning rörande
frågan om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för
domare samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda, och dels att riksdagen ville besluta, att vid domsagas
kansli skulle fast anställas erforderligt antal skrivbiträden såsom statstjänstemän
med understöd, utom av ersättning för renskrivning från domhavanden,
med vissa bidrag av statsverket såsom en mindre grundlön
jämte ersättning för sjukhjälp och semester samt pension.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 4G höft. (Nr 52.)
1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1920, nr 457, däri riksdagen
anmälde, att riksdagen beviljat medel till partiell löneförbättring för
häradshövdingarna jämte bestridande av vissa resekostnadsbidrag i enlighet
med i propositionen angivna grunder, yttrade riksdagen beträffande
den motionsvis väckta frågan rörande sportelsystemets avskaffande, att
riksdagen funne en utredning i ämnet önskvärd och fördenskull ansåge
sig böra hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan utredning, varjämte riksdagen
förmälde sig kunna förutsätta, att vid en utredning i nyss angivna
syfte frågan om beredande av statsanställning åt å domsagokanslierna
tjänstgörande skrivbiträden komme att tagas under omprövning.
Den av riksdagen sålunda begärda utredningen har verkställts av sakkunniga,
som tillkallats åren 1920 och 1922 och avgivit förslag i ämnet
respektive den 24 september 1921 och den 28 februari 1923. Dessa sakkunniga
föreslogo en omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna,
och skulle till följd härav kostnaderna för domsagoförvaltningen,
således även avlöningen till de icke rättsbildade biträdena, övertagas av
staten och dessa biträden alltså bliva statsanställda. De förslag, som av
nämnda sakkunniga avgivits, hava icke av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1925 har
dåvarande chefen för justitiedepartementet samma dag tillkallat tre sakkunniga
att biträda inom justitiedepartementet med utredning huruvida
— utan föregripande av frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna
underdomstolarna i samband med en rättegångsreform redan
nu kunde beredas en mera tryggad och i avlöningshänseende tillfredsställande
ställning för de icke rättsbildade domsagobiträdena; och anförde
departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet bland annat:
''Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de vid domsagokanslierna
anställda icke rättsbildade biträdena har länge varit aktuell.
Att detta spörsmål ännu icke funnit sin lösning torde till väsentlig del
vara att tillskriva den omständigheten, att man i avvaktan på den förestående
rättegångsreformen icke velat vidtaga några mera genomgripande
förändringar i avlönings- eller organisationsavseende beträffande de allmänna
underdomstolarna.
Det torde ej heller låta sig göra att nu upptaga frågan om inrättandet
av ordinarie statsavlönade skrivbiträdesbefattningar å domarekanslien.
Såsom jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 av fragan
angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning (propositionen nr 173) framhållit, lärer nämligen
frågan om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande av fasta löner
för häradshövdingarna icke böra för närvarande upptagas till någon slutlig
omprövning. På grund av det intima samband, som denna fråga äger
med spörsmålet om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsför
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
3
hållanden och anställningsvillkor, måste vid sådant förhållande anstå med
en definitiv reglering av detta senare spörsmål.
Emellertid synes det mig höra undersökas, huruvida man icke redan nu
skulle kunna, utan att föregripa frågan om organisationen av arbetet vid de
allmänna underdomstolarna vid en rättegångsreform, finna en anordning,
som avlägsnade de värsta bristerna med avseende å de icke rättsbildade
domsagobiträdenas ställning.
Då den till häradshövdingarna utgående expeditionslösen (sportlerna) avvägts
med hänsyn bland annat därtill, att det åligger dem att själva avlöna
erforderliga skrivbiträden, måste den provisoriska lösningen av förevavarande
spörsmål givetvis sökas genomförd utan att ökade kostnader för
statsverket uppstå eller den rättssökande allmänheten ytterligare betungas.’
De sakkunniga, som senast tillkallats, hava den 16 januari 1926 avgivit
betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar 1926 :2) och därvid
funnit en provisorisk anordning med avseende å ifrågavarande biträdens
avlöningsförhållanden och anställningsvillkor kunna vidtagas. Nämnda
anordning avser vissa reglerande bestämmelser beträffande biträdenas avlöning
samt om beredande av semester, sjukhjälp och pension. Biträdena
skulle allt fortfarande äga anställning hos häradshövdingarna, som även
under tiden för den provisoriska anordningen skulle hava att med inkomsterna
av domsagorna svara för kostnaderna jämväl för denna del av
domsagoförvaltningen.
I fråga om lönebeloppet hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse
av innebörd att biträde skall avlönas efter göromålens beskaffenhet och
biträdets duglighet men tillika ansett föreskrift böra meddelas om att
lönen icke må sättas lägre än ett visst angivet belopp; och har härvid
föreslagits det lönebelopp, som finnes angivet i löneklass 1 av löneplanen
avdelning B i 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, enligt reglementets lydelse i kungörelsen
den 6 juni 1925 (nr 270). Detta lönebelopp utgör i ortsgrupp A 1,500
kronor, ortsgrupp B 1,566 kronor, ortsgrupp C 1,632 kronor, ortsgrupp D
1,698 kronor, ortsgrupp E 1,764 kronor, ortsgrupp F 1,830 kronor och ortsgrupp
G 1,896 kronor. Å nämnda belopp skulle jämväl åtnjutas dyrtidstillägg
enligt de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna
grunder beträffande nyreglerade verk.
För tillgodonjutande av denna lön har förutsatts en daglig arbetstid av
i allmänhet sju timmar. För kortare arbetstid skulle lönen utgå med ett i
förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Skyldighet att
gälda minimilönen skulle icke inträda förrän biträde innehaft anställningen
minst ett år. En nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp
har ansetts böra kunna äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund
av hög ålder eller eljest är nedsatt.
De sakkunnigas
förslag.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
För biträde, som tillika är förordnat till kommissionär i domsagan, har
föreslagits en i viss mån avvikande anordning. För sådant biträde skulle
å den enligt eljest stadgade grunder beräknade lönen nedsättning kunna
få äga rum med belopp, motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst,
biträdet åtnjuter såsom kommissionär; och skulle då kommissionärsuppdraget
få ombesörjas under den bestämda arbetstiden.
Bestämmelserna om minimilönen skulle gälla för de stadigvarande biträden,
som oundgängligen erfordrades i domsagorna.
Antalet sådana biträden skulle, enligt den mening, som omfattats av de
sakkunnigas majoritet, för varje domsaga, efter förslag av häradshövdingen,
bestämmas av hovrätten, som även skulle äga att, där sådant av särskilda
omständigheter funnes påkallat, efter framställning av häradshövdingen
medgiva att i stället för anställande av stadigvarande biträde med viss
daglig arbetstid annan anordning för ombesörjande av sådant biträdes
göromål Ange äga rum, varjämte hovrätten skulle äga medgiva nedsättning
av lönen under föreskrivet minimibelopp.
Enligt ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av en av de sakkunniga
skulle hovrättens befattning med hithörande frågor allenast avse
att, där på grund av särskilda omständigheter anledning förekomme till
nedsättning av lönen under vad som stadgats, hovrätten därtill skulle
kunna lämna medgivande och det alltså överlämnas åt häradshövdingarna
själva att bestämma angående antalet biträden, arbetstiden och vissa anordningar
eljest för kansliarbetet. I anslutning till denna uppfattning
föreslog nämnda ledamot av de sakkunniga även vissa regler för lönens
bestämmande i de fall, då densamma beräknades efter annan grund än
viss daglig arbetstid.
I förevarande frågor skulle det tillkomma hovrättens president att å hovrättens
vägnar ensam fatta beslut.
Ett stadigvarande biträde, som innehaft anställningen minst ett år, skulle
årligen äga att, när sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, åtnjuta semester under 20 dagar å tid, som häradshövdingen bestämde,
och skulle, därest biträdet av behörigen styrkt sjukdom hindrades att tjänstgöra,
biträdet under bortovaro från tjänstgöring av sådan anledning äga
åtnjuta lönen oavkortad sammanlagt 25 dagar av ett och samma kalenderår.
För beredande av pension åt biträdena har föreslagits pensionsförsäkring
av biträdena i enlighet med den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring
omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring. Och skulle för
biträde, som innehaft anställningen minst ett år, genom häradshövdingens
försorg inbetalning, för år räknat, äga rum med 100 kronor, varav en
tredjedel finge avdragas å biträdets lön. För biträde med kortare arbetstid
finge försäkringsavgiften i förhållande därtill reduceras.
Den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga
avgifter grundade försäkring kan anordnas antingen såsom enskild försäkring
eller gruppförsäkring.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
5
De sakkunniga hava utformat alternativa förslag, det ena för enskild
försäkring och det andra för gruppförsäkring. Den för enskild försäkring
fastställda pensionsåldern, 67 år, har synts de sakkunniga väl hög, om den
också med hänsyn till pensionsrätten vid tidigare inträdande varaktig oförmåga
till arbete icke synts dem vara alldeles oantaglig som ett provisorium.
Gruppförsäkring med en särskilt för dessa biträden medgiven pensionsålder
av t. ex. 62 år skulle enligt de sakkunnigas mening måhända ur
denna synpunkt vara att föredraga. A andra sidan skulle, enligt gällande
bestämmelser, vid gruppförsäkring skriftligt avtal om försäkringsvillkoren
ingås mellan pensionsstyrelsen och vederbörande, och vissa svårigheter hava
i nu föreliggande fall synts erbjuda sig härför, då det icke torde finnas
kontrahent, som kunde ingå ett dylikt avtal med pensionsstyrelsen. De
sakkunniga tänka sig därför möjligheten, att i förevarande fall avtalet
kunde ersättas av särskilda, av Kungl. Maj:t med stöd av 34 § i lagen om
allmän pensionsförsäkring utfärdade föreskrifter. Vid enskild försäkring
skulle vid inbetalningen av första försäkringsavgiften mellan häradshövdingen
och biträdet träffas överenskommelse om val av tariff för försäkringen.
Efter framställning av häradshövdingen kunde annan betryggande
anordning med avseende å tillförsäkrande av pension åt biträde medgivas
av hovrättspresidenten.
Enligt betänkandet skulle biträde anställas av häradshövdingen, som
även skulle äga att, när skäl därtill förekomme, entlediga biträde. Entledigande
av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten skulle
ske efter skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt borde ske senast tre
månader före anställningens upphörande.
I fråga om sättet för genomförandet av den provisoriska anordningen
innehöll betänkandet, att såsom villkor för rätten att från och med den
1 juli 1926 tillgodonjuta den förhöjning av expeditionslösen enligt kungörelser
den 18 oktober 1918 (nr 796) och den 20 juli 1925 (nr 362), som
provisoriskt medgivits för tiden intill berörda den 1 juli 1926, häradshövdingen
skulle vara skyldig att underkasta sig ifrågavarande bestämmelser
beträffande de vid domsagans kansli anställda icke rättsbildade
biträdena, dock att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning i domsaga,
där häradshövdingen anmält, att han icke ville begagna sig av förhöjningen
av expeditionslösen, som i så fall skulle redovisas till statsverket.
Sedan över de sakkunnigas förslag avgivits infordrade utlåtanden av rikets
hovrätter, statskontoret, pensionsstyrelsen och häradshövdingarna samt styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar — beträffande vilka utlåtandens
innehåll jag tillåter mig hänvisa till den såsom bilaga vid detta
protokoll fogade redogörelse — framlades frågan för riksdagen i en den 25
februari 1926 dagtecknad proposition, nr 167, däri Kungl. Maj:t begärde
riksdagens yttrande över ett av dåvarande chefen för justitiedepartementet
förordat förslag till bestämmelser i ämnet. Detta förslag anslöt sig väsent
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
ligen till de sakkunnigas betänkande. Angående frågan om hovrättspresidenternas
beslutanderätt i vissa avseenden ansåg sig dock departementschefen
böra förorda den av reservanten bland de sakkunniga föreslagna och i flertalet
yttranden förordade utvägen; och i fråga om de båda alternativ, som
av de sakkunniga utformats beträffande biträdenas pensionering, förordade
departementschefen det alternativ, som avsåg försäkringens anordnande såsom
enskild försäkring.
Statsutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 125), att riksdagen måtte
förklara sig icke hava något att erinra mot det av departementschefen förordade
förslaget. I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes emellertid,
att riksdagen måtte förklara, att riksdagen icke hade något att erinra mot det
i propositionen framlagda förslaget, i vad det avsåge beredande av pension
och kostnadsfri sjukledighet åt de icke rättsbildade domsagobiträdena, men
att ett ingripande från statens sida i övriga i förslaget angivna hänseenden
i frågans nuvarande läge icke borde äga rum.
Första kammaren antog det förslag, som innefattades i reservationen, under
det att andra kammaren biföll utskottets hemställan. Kamrarnas beslut
skilde sig alltså därutinnan, att första kammaren ansåg, att något ingripande
från statens sida icke borde äga rum ifråga om biträdenas avlöningsoch
semesterförhållanden, under det att andra kammaren, i likhet med statsutskottet,
fann sig böra ansluta sig till departementschefens förslag därutinnan.
Med förmälan att sammanjämkning av de olika beslut, vari kamrarna
sålunda stannat, ansetts icke kunna ske och att ärendet icke varit av beskaffenhet
att kunna avgöras medelst gemensam omröstning, anmälde riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 juni 1926, nr 327, vad sålunda
förekommit.
Några föreskrifter i detta ämne har Kungl. Maj:t därefter icke utfärdat.
Tiden för giltigheten av den enligt ovannämnda kungörelser den 18 oktober
1918 och den 20 juli 1925 medgivna tillfälliga förhöjningen av vissa
lösensatser utgick, såsom i det föregående omnämnts, den 1 juli 1926.
Emellertid hade i en till Kungl. Maj:t ställd skrift styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar hemställt, att de genom berörda kungörelser provisoriskt
förhöjda lösensatserna måtte från och med den 1 juli 1926 varda
definitivt införda i förordningen angående expeditionslösen, varjämte styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare i en annan till Kungl. Maj:t
ställd skrift anhållit, att Kungl. Maj:t ville till prövning upptaga frågan
om definitiv reglering av lösensatserna i nämnda förordning.
Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 29 juni 1926 av dessa skrifter erinrade
chefen för finansdepartementet om Kungl. Maj:ts proposition till
1926 års riksdag angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor och om frågans behandling i riksdagen
samt anförde därefter bland annat: Vid den utgång, förslaget om ordnande
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor
sålunda erhållit, stode det för departementschefen klart, att en
definitiv reglering av de genom kungörelserna den 18 oktober 1918 och den
20 juli 1925 provisoriskt bestämda lösensatserna icke för det dåvarande borde
ifrågakomma. Frågan om förbättring av nämnda biträdens villkor borde,
enligt departementschefens förmenande, upptagas till förnyad behandling i
sådan tid, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1927 års riksdag. Därvid
torde man böra i allt väsentligt upptaga de grunder, som förordats i omförmälda
proposition. Därest ett efter sådan förnyad prövning framlagt
förslag icke skulle leda till något resultat, syntes — vid det förhållande, att
förhöjning av expeditionslösen bibehållits oförändrad vid det högsta belopp,
vartill densamma en gång blivit fastställd, oaktat prisnivån därefter väsentligen
sjunkit och en avsevärd nedsättning vidtagits beträffande andra former
av dyrtidstillägg — böra tagas under omprövning, huruvida icke, åtminstone
vad underdomstolarna på landet beträffade, en nedsättning av ifrågavarande
provisoriskt fastställda lösensatser kunde anses påkallad. I avbidan å den
avsedda regleringen av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor ansåge sig departementschefen emellertid
böra förorda en förlängning till den 1 juli 1927 av giltighetstiden för kungörelserna
den 18 oktober 1918 och den 20 juli 1925.
I enlighet med departementschefens hemställan förordnade Kungl. Maj:t
genom kungörelse den 29 juni 1926 (nr 254), att nyssnämnda båda kungörelser
skulle, med viss av särskilda omständigheter föranledd mindre ändring,
äga förlängd giltighet tillsvidare intill den 1 juli 1927.
Sedermera har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar i en den 30
oktober 1926 dagtecknad skrift på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte förordna om definitivt införande i förordningen angående expeditionslösen
av de sålunda provisoriskt förhöjda lösensatser för vissa expeditioner
från häradsrätt och domliavande på landet; och har styrelsen därvid tillika
— under framhållande att enligt förenämnda proposition till 1926 års riksdag
tillämnade bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas
avlöningsförhållanden och anställningsvillkor ställts i ett visst samband
med omförmälda provisoriskt bestämda lösensatser — dels erinrat, att
styrelsen i yttrande till Kungl. Maj:t den 12 februari 1926 förklarat sig
icke hava något att anmärka mot sådana bestämmelser rörande de icke rättsbildade
domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som
sedermera angivits i nämnda proposition, dels ock tillkännagivit, att föreningen
vid senast hållna årsmöte den 9 oktober 1926 godkänt styrelsens
ifrågavarande yttrande.
Den i ärendet förebragta utredningen synes mig giva vid handen, att
redan nu — i avbidan på eu definitiv lösning av frågan om förändring av
avlöningssystemet för häradshövdingarna — en provisorisk anordning till
T. /. departementschefen.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
förbättrande av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor bör vidtagas.
Jag anser alltså förslag i ämnet böra ånyo framläggas för riksdagen; och
synes mig därvid sakkunnigbetänkandet, som låg till grund för den till 1926
års riksdag avlåtna propositionen, kunna i allt väsentligt följas.
Visserligen är det sant att, såsom under behandlingen av frågan vid fjolårets
riksdag från vissa håll gjordes gällande, ifrågavarande biträden även
under tiden för den provisoriska anordningen allt fortfarande skulle komma
att vara anställda i häradshövdingarnas tjänst. Emellertid må härvid
erinras, att dessa biträden obestridligen utföra ett för staten nödvändigt
arbete, varför deras förhållande icke kan anses såsom privatanställning i
vanlig mening utan snarare måste betraktas såsom i det närmaste analogt
med den ställning statsanställda biträden hos andra myndigheter intaga.
Härtill kommer, att grunderna för inkomsterna av domsagorna, med vilka
inkomster biträdenas avlöningsförmåner av häradshövdingarna bestridas,
regleras enligt av statsmakterna fastställda normer. Med hänsyn till vad
sålunda anförts lärer fog förefinnas för ett ingripande från statens sida i
samtliga de avseenden, som i de sakkunnigas utredning gjorts till föremål
för behandling. Den provisoriska anordningen bör alltså omfatta såväl
biträdenas sjukhjälp och pension som ock deras avlöning och semester.
I fråga om avlöningsbestämmelserna hava de sakkunniga föreslagit en
mera allmän föreskrift av innebörd, att lönen bör bestämmas med hänsyn
till göromålens beskaffenhet och biträdets duglighet, men tillika ansett föreskrift
böra meddelas om att lönen icke må sättas lägre än visst angivet
belopp. Att meddela mera ingående föreskrifter rörande lönebeloppet, såsom
bestämmande av flera löneklasser och biträdenas placering i dessa, synes,
då fråga är allenast om en provisorisk anordning, icke vara lämpligt
eller erforderligt. De farhågor, som uttalats för att genom fastställande
av en minimilön denna lätteligen skulle komma att anses såsom normallön
och att mera kvalificerade biträden följaktligen kunde tänkas komma
att drabbas av löneminskning, torde näppeligen vara befogade. Att häradshövdingarna
genom införandet av föreskrift om minimiavlöning skulle
finna sig föranlåtna att nedsätta lönen för dylika biträden med högre
avlöning, torde knappast kunna förutsättas. I de fall, då häradshövdingarna
hava behov av mera kvalificerade biträden, lära nog häradshövdingarna
själva finna med sin fördel förenligt att giva dessa biträden en löneställning,
som tillfullo motsvarar deras arbete och kvalifikationer.
Enligt sakkunnigförslaget skall emellertid efter vederbörande hovrättspresidents
medgivande en nedsättning av lönen under minimibeloppet kunna
äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund av hög ålder eller eljest
är nedsatt. Mot en dylik bestämmelse lärer icke vara något att i princip
erinra; dock synes sådan nedsättning böra ifrågakomma endast i undantagsfall,
då biträdes arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt i så avsevärd grad,
att biträdet uppenbarligen icke gör skäl för minimilönen.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
Att, såsom förslaget i denna del vidare innebär, biträdenas löner bestämmas
att utgå efter olika ortsgrupper, torde vara lämpligt, så mycket hellre
som redan nu ifrågavarande löner å olika orter åtminstone till en viss grad
synas vara differentierade efter en sådan grund.
Enligt förslaget skola å de fasta lönebeloppen utgå dyrtidstillägg enligt
de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna grunder beträffande
nyreglerade verk. Härvid torde emellertid böra iakttagas att, därest
beträffande det statliga avlöningssystemet dyrtidstilläggen komma att inarbetas
i de fasta lönerna, givetvis motsvarande anordning bör vinna tillämpning
även beträffande nu ifrågavarande biträden.
I fråga om ledighet vid sjukdom lärer det vara rimligt, att sådan ledighet
icke göres helt kostnadsfri för biträdet, utan bör biträdet självt få vidkännas
något avdrag å lönen, exempelvis en femtedel, och synes den tid, varunder
biträde vid ledighet av nämnda anledning sålunda skulle äga bibehålla fyra
femtedelar av lönen, skäligen kunna bestämmas till 25 dagar av ett och
samma kalenderår. Beträffande semestertiden skulle väl kunna ifrågasättas
någon ökning, särskilt med hänsyn till äldre och mera kvalificerade
biträden, men då sådana biträden, enligt vad i ärendet inkomna uppgifter
giva vid handen, redan nu i regel åtnjuta längre semester, och det icke lärer
kunna förutsättas att inskränkning härutinnan av häradshövdingarna vidtages,
synes det vara tillfyllest med en föreskrift av innehåll att biträde
äger åtnjuta nu ifrågavarande förmåner under minst de angivna tiderna.
Den av de sakkunniga föreslagna anordningen för biträdenas pensionering
genom anslutning till den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda,
på frivilliga avgifter grundade försäkring innebär i huvudsak, att
varje årligen inbetald avgift bereder den försäkrade ett visst pensionsbelopp
vid uppnådd pensionsålder eller vid tidigare inträdande varaktig oförmåga
till arbete. Ehuru för de biträden, som uppnått högre ålder, de utfallande
pensionsbeloppen för en föreslagen årlig inbetalning av 100 kronor komma
att bliva ganska obetydliga, anser jag mig, då häradshövdingarna skäligen
icke torde kunna åläggas större bidragsskyldighet i fråga om biträdenas
pensionering än de sakkunniga föreslagit, såsom exempelvis vissa års retroaktiva
avgifter för äldre biträden, och alltså i nu förevarande ordning en
för de äldre biträdena mera tillfredsställande lösning av pensionsfrågan än
förslaget innebär icke synes kunna ernås, likväl böra såsom ett provisorium
tillstyrka den föreslagna anordningen.
Av de båda alternativ, som av de sakkunniga i denna del utformats, finner
jag mig böra förorda det alternativ, som avser försäkringens anordnande såsom
enskild försäkring. Visserligen är den enligt denna försäkringstyp för
inträde av ålderspension stadgade åldern av uppnådda 67 år väl hög för ifrågavarande
befattningshavare och skulle ur denna synpunkt gruppförsäkring
med en lägre pensionsålder vara att föredraga, men med hänsyn till vad
pensionsstyrelsen i ärendet anfört anser jag den enskilda försäkringen, dä
det nu allenast gäller en provisorisk anordning, böra givas företräde.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
Vid den omläggning av den frivilliga pensionsförsäkringen, som i anledning
av pensionsstyrelsens framställning kan förväntas bliva genomförd, torde ock,
såsom pensionsstyrelsen antytt, anordningar kunna vidtagas för att bereda
redan anslutna personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring
enligt de nya villkoren — i främsta rummet rätt till lägre pensionsålder
— tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.
De föreslagna bestämmelserna i ämnet skulle äga tillämpning å de vid
domsagokanslierna stadigvarande anställda biträdena, således å de biträden,
varav ett någorlunda konstant behov förefinnes. Däremot skulle bestämmelserna
ej hava avseende å den skrivhjälp, som därutöver vid mera tillfällig
anhopning av arbete erfordras. Enligt den mening, som omfattats av
de sakkunnigas majoritet, skulle det tillkomma vederbörande hovrättspresident
att, efter förslag av häradshövdingen, för varje domsaga bestämma antalet
stadigvarande biträden, varemot en av de sakkunniga ansett ett hänskjutande
av dylik fråga till hovrättspresidenten icke böra äga rum utan
det böra överlämnas åt häradshövdingarna att härutinnan själva träffa avgörande.
För min del ansluter jag mig till den av reservanten bland de sakkunniga
föreslagna och i flertalet yttranden förordade meningen, i enlighet varmed
ett hänskjutande till hovrättspresidenten skulle äga rum endast i rena undantagsfall,
då häradshövding ansåge sig höra påkalla nedsättning av lönen
under stadgat minimibelopp. För vinnande av enhetlig praxis synes emellertid
lämpligt att häradshövdingarna ålägges att angående de i domsagan anställda
biträdena till hovrättspresidenterna insända uppgifter i de avseenden,
som föreliggande förslag avser att reglera; därigenom blir tillfälle för hovrättspresidenterna
att, om en oriktig praxis skulle utvecklas, därå fästa vederbörandes
uppmärksamhet för åstadkommande av erforderlig rättelse.
Vad slutligen angår sättet för genomförande av de ifrågasatta anordningarna
torde, såsom av de sakkunniga framhållits, hinder ej kunna anses föreligga
att såsom villkor för häradshövdings rätt att framdeles tillgodonjuta förhöjningen
av expeditionslösen stadga skyldighet för häradshövding att beträffande
de för domsagoarbetet erforderliga icke rättsbildade biträden vara
underkastad de bestämmelser, som Kungl. Maj:t meddelar; men bör häradshövding,
som icke vill underkasta sig dessa bestämmelser, efter anmälan vara
därtill berättigad och för sådan händelse vara skyldig att till statsverket
redovisa inflytande merlösen i den omfattning Kungl. Maj:t kan komma att
bestämma.
Genom kungörelsen den 29 juni 1926, nr 254, har, på sätt ovan nämnts,
Kungl. Maj:t förordnat, att dittills gällande kungörelser om förhöjning av
expeditionslösen skulle äga fortsatt giltighet tillsvidare intill den 1 juli 1927.
Genomförandet av föreliggande förslag angående de icke rättsbildade domsagobiträdena
betingar, att förhöjningen i expeditionslösen framdeles icke
gives temporär giltighet utan fastställes att gälla tillsvidare. Det torde
emellertid böra framhållas, att den ökning av inkomsterna, som denna för
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
11
höjning tillför häradshövdingarna, icke utan vidare får anses såsom normgivande,
då framdeles häradshövdingarnas lönefråga kommer att definitivt
regleras.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande över förslaget till bestämmelser i
det föreliggande ämnet enligt av mig nu förordade grunder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
E. Lindström.
12
Kungl. Maj.ts proposition Nr 52.
Bilaga.
I de inkomna utlåtandena har i allmänhet .icke framställts någon erinran
mot att åtgärder redan no vidtagas för att bereda de icke rättsbildade
domsagobiträdena, som utföra ett för rättsskipningen oumbärligt
arbete, en tryggare ställning än de hittills intaga, och hava i många fall
dylika åtgärder framhållits såsom välbetänkta och synnerligen behjärtansvända,
därvid särskilt åsyftats lösningen av biträdenas pensionsfråga.
I en del av de från häradshövdingarna inkomna utlåtandena har
emellertid uttalats, att den verkställda utredningen icke ådagalade, att
missförhållanden skulle föreligga i sådan utsträckning, att ett statsingripande
vore av nöden.
De skäl, som anförts mot de sakkunnigas förslag vad principfrågan angår,
torde i stort sett bliva framhållna genom återgivande av vad Svea
hovrätt härutinnan anfört. Hovrätten, som håller Före, att ett tvångsmässigt
reglerande av de icke rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden
icke bör komma till stånd, så länge dessa biträden skola anställas och
avlönas av häradshövdingarna, yttrar bland annat:
Utan att i detta fall äga någon säker vägledning hade hovrätten dock
trott sig kunna antaga, att de föreslagna lönesatserna mångenstädes överstege
den årsinkomst, som under nuvarande konjunkturer kunde uppnås
av en ordinär renskriverska, och att i alla händelser mången häradshövding
skulle finna det med sin fördel förenligt att, i stället för anställande
av fasta biträden med sådan avlöning, som förslaget åsyftade, anlita tillfällig
skrivhjälp. Ett dylikt antagande finge väl ock anseis ligga bakom
de sakkunnigas förslag. Att å offentlig väg reglera minimiavlöningen
för visst arbete kunde näppeligen ifrågasättas från annan utgångspunkt
än att de påbjudna minimitaxorna kunde väntas i många fall överstiga den
arbetslön, som skulle framgå ur en av staten icke reglerad prisbildning.
Från eu sådan utgångspunkt inställde sig emellertid i viss mån samma
betänkligheter, som gjort sig gällande i fråga om en offentlig reglering av
prisförhållandena å de! rent privata området. När staten, såsom för närvarande
vore fallet, i stället för att själv åtaga sig alla med rättsskipningen
i domsagorna förbundna kostnader, ålade häradshövdingen att mot uppbärande
av sportler själv bekosta avlönandet av de icke rättsbildade biträden,
som han funne vara nödvändiga, så kunde ett dylikt entreprenadsystem
förvisso sägas vara mindre tilltalande; men, så länge det finge äga
bestånd, syntes man ej lätt kunna frånkomma den konsekvensen av systemet,
att häradshövdingarna, inom de gränser som kunde utstakas av domareämbetets
värdighet, finge i sitt organiserande av det till domsageförvaltningen
hörande skrivarbetet anlägga .ekonomiska synpunkter.
Skulle staten härvidlag ingripa genom att för de fast anställda biträdena
fastställa en minimiavlöning, som ej stode i skäligt förhållande till de på
orten gällande arbetspriserna, och på samma gång söka motverka skrivarbetets
överlämnande åt annan arbetshjälp än fasta biträden, så kunde
det väl förväntas, att de häradshövdingar, som drabbades av en dylik lagstiftning,
i de flesta fall skulle lojalt böja sig för densamma och därvid
särskilt taga i betraktande, att den förmån, som sedan några år tillbaka
tillgodokomme häradshövdingarna i form av förhöjd expeditionslösen,
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
stode i sammanhang med eu såsom nödig betraktad förbättring av skrivbiträdenas
avlöningsförmåner; men det skulle ej väcka större förvåning,
om mången häradshövding skulle finna den fastställda minimitaxan oskäligt
betungande, och om han, så långt detta lagligen läte sig göra, skulle
söka undgå densammas verkningar. Skulle det i något fall rent av inträffa,
att en häradshövding, med åsidosättande av den fastställda taxan,
med ett biträde träffade överenskommelse om lägre avlöning, vore ett dylikt
förfarande av en rättvisans handhavare helt visst högeligen klandervärt
och ägnat att bestraffas; men vissa, ännu ej föråldrade erfarenheter
från andra områden, där offentlig prissättning ägt rum, syntes dock innebära
eu maning till statsmakten att, av omtanke om rättsordningens helgd,
avhålla sig från en dylik prissättning, så länge densamma ej påkallades av
ett verkligt nödläge. Förbises borde måhända ej heller, att av förslagets
genomförande skulle kunna bliva eu följd, att en eller annan häradshövding,
som för närvarande avlönade sina biträden med högre belopp än
de föreslagna, kunde i de fastställda lönetaxorna so en anledning till
minskning av de nuvarande beloppen. Skulle, såsom ej vore uteslutet, en
dylik minskning drabba vissa mera kvalificerade biträden, läge häri en ej
oväsentlig olägenhet även för det allmänna.
Det kunde jämväl befaras, att en eller annan häradshövding skulle fölen
honom påtvingad höjning av biträdets årslön söka vinna kompensation
genom ett utnyttjande till det yttersta av biträdets arbetskraft.
I fråga om den föreslagna minimiavlöningen har i det övervägande antalet
utlåtanden någon erinran icke framställts.
I eu del utlåtanden har beträffande denna fråga gjorts anmärkningar 1
huvudsakligen följande avseenden: Systemet med minimiavlöning kunde
alltför lätt föranleda att minimilönen även komme att anses såsom
maximilön, så att mera förtjänta och kvalificerade biträden kunde befaras
icke komma i åtnjutande av högre lön. Häradshövdingarnas egna
löneförmåner vore icke bestämda med hänsyn till olika ortsgrupper,
vadan skyldighet för häradshövdingarna att avlöna biträdena efter sådan
grund bleve kännbarare för häradshövdingar, som vore bosatta å de
dyrare orterna. Minimilönen borde därför vara lika i alla domsagor och
av biträdets duglighet, dyrortsfönhållandena och andra inverkande omständigheter
betingad högre avlöning bero på överenskommelse mellan
häradshövdingen och biträdet. I varje fall borde endast dyrtidstilläggen
utgå efter ortsgruppering eller beräknas å ett för alla lika lönebelopp.
Skulle biträdenas lön utgå efter olika ortsgrupper förutsatte detta en omreglering
av häradshövdingarnas tjänstgöringspenningar och förvaltningiskostnadsbidrag.
Minimilönen vore högre än som i vissa fall stode i
lämpligt förhållande till biträdes kompetens och duglighet och den vore
högre än den lön, som bereddes på andra håll anställda biträden i motsvarande
ställning. Särskilt bestämmelsen att biträde redan efter eif åns
anställning skulle vara berättigat åtnjuta minimilönen vore icke lämplig
eller skälig, enär biträden understundom anställdes vid mycket ung ålder,
redan vid 17 och 18 år, och knappast kunde anses fullt kompetenta efter
endast ett års anställning. I statstjänst behövde biträdena i allmänhet
tjänstgöra längre tid än ett år såsom extra. Förslag hava framställts om
att för rätt till åtnjutande av minimilönen borde föreskrivas en anställningstid
av 2, 3 eller 5 år. Om minimilönen sänktes, eller längre anställnings!
id såsom villkor att komma i åtnjutande därav föreskreves, borde
limon sedan med lämpliga mellantider höjas, till fördel för de äldre bi
-
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
trädena, som ägnade sig åt yrket och icke endast under kortare tid antoge
plats.
Svea liovrätt har föreslagit, att undantag från bestämmelsen om minimilön
borde göras för de fall, att kansligöromålen utfördes av nära anhöriga
till häradshövdingen; och har hovrätten vidare framhållit, att den föreslagna
bestämmelsen att för biträde, vars arbetsförmåga av en eller annan
anledning vore nedsatt, lönen finge nedsättas under det normala beloppet,
vore ägnad att framkalla betänkligheter. Den nedsättning av arbetsförmågan,
som — framför allt hos kvinnor — ofta plägade inställa sig åtskilliga
år före den pensionsålder, som kunde tänkas ifrågakomma, syntes
icke böra få giva anledning till yrkanden på lönens nedsättande. En häradshövding
bär uttalat, att förslaget ej reglerade avlöningen för sådana
biträden, som arbetade mot viss betalning för timme eller sida, en avlöningsform,
som särskilt vid brådskande arbete och vid anhopning förekomme
och vore ändamålsenlig. Att helt avskaffa denna avlöningsform,
om detta avsåges, syntes ej lämpligt.
I fråga om den föreslagna nedsättningen av minimilönen för det fall,
att biträde är förordnat till kommissionär i domsagan, med två tredjedelar
av den nettoinkomst, biträdet åtnjuter såsom kommissionär, har i
några utlåtanden framhållits, att hela nettoinkomsten eller mera än två
tredjedelar därav borde få avräknas, enär uppdraget utfördes å häradshövdingens
arbetstid och med användande av hans materialier samt ett
dylikt biträde i regel icke ägde större kvalifikationer än andra biträden.
Avräkning med hela nettoinkomsten betingades även av hänsyn till de
mindre domsagorna, där inkomsten av kommissionsuppdrag vore ringa.
Å andra sidan har en häradshövding ifrågasatt, huruvida häradshövdingarna
borde få draga någon fördel av kommissionärens verksamhet.
Beträffande de föreslagna bestämmelserna om biträdes entledigande har
i några utlåtanden framhållits, bland annat, att dessa vore föga betryggande
för biträdena, att en minimilängd för avtalet och längre uppsägningstid
skulle kunna föreskrivas, att ömsesidig uppsägningstid borde
stadgas, att bestämmelse saknades angående rätt att klaga över entledigande,
samt att biträde, som förhölle sig olämpligt, även om det icke kunde
räknas såsom fel eller försummelse i tjänsten, borde kunna entledigas
utan uppsägning.
Förslagets bestämmelser om semester och kostnadsfri sjukledighet hava
i några utlåtanden föranlett erinringar i följande avseenden: Semestern
syntes för äldre biträden vara väl kort och borde rätten till semester vara
ovillkorlig. En längre anställningstid än ett år torde kunna föreskrivas
för rätt till minimisemestern. Den tid, varunder biträdet borde äga åtnjuta
kostnadsfri ledighet vid sjukdom, skulle däremot kunna något inskränkas,
så att denna tid och semestern sammanlagt ej överstege 45 dagar.
Förslaget skulle kunna föranleda, att för biträden, som nu åtnjuta längre
semester än 20 dagar, denna minskades till nämnda antal dagar. En
häradshövding har föreslagit, att under ledighet, för sjukdom å biträdets
lön skulle avdragas någon del såsom lämpligt korrektiv mot missbruk.
Förslaget 1 fråga om pensionsbestämmelserna har styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar ansett mycket behjärtansvärt och har förslaget
i denna del vunnit anslutning från de flesta häradshövdingar och
övriga hörda myndigheter.
Nämnda styrelse har för sin del tillstyrkt det alternativ, som avser
gruppförsäkring.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
15
I en del av från häradshövdingarna inkomna utlåtanden har emellertid
även gjort erinringar mot förslaget i denna del, därvid huvudsakligen
anförts: Det syntes tvivelaktigt, huruvida häradshövdingarna borde
åläggas denna förpliktelse, då biträdenas anställning icke sträckte sig över
särdeles många år. Häradshövdingarna bonde icke drabbas av så högt bidrag
till pensioneringen som föreslagits. Bidrag från häradshövdingarna
borde ej ifrågakomma förrän biträde fyllt 25 eller 30 år och 3 eller 5 år
innehaft sin anställning. Endast sådana, som verkligen ägnade sig åt
yrket, borde nämligen beredas pension. Pensionsförsäkringen borde äga
rum endast då biträdena därom gjorde framställning. I övriga fall borde
beloppet insättas på kapitalräkning att lyftas vid biträdets avgång eller
annan giltig anledning. Det kunde ifrågasättas, huruvida ett biträde mot
sin vilja kunde tvingas att bidraga till den föreslagna pensioneringen.
Om häradshövdingen och biträdet därom vore ense, borde pensionsförsäkringen
icke påtvingas. I åtskilliga utlåtanden har särskilt berörts de
äldre biträdenas pensionsfråga, som i endast ringa män tillgodoisåges genom
förslaget, och har härvid framhållits, att dessa biträden borde direkt
pensioneras av staten.
Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:
Den i förslaget behandlade frågan om de icke rättsbildade domsagohiträdenas
pensionering vore enligt hovrättens mening icke nödvändigt
förknippad med övriga delar av förslaget. En pensionering, byggd på
den av de sakkunniga förordade principen om skyldighet för häradshövdingar
och biträden att för vinnande av försäkring enligt 34 § i lagen
om allmän pensionsförsäkring inbetala vissa jämförelsevis obetydliga belopp,
syntes kunna komma till stånd utan rubbning av biträdenas karaktär
av privatanställda. De farhågor för den föreslagna lagstiftningens effektivitet,
åt vilka hovrätten givit uttryck, när det gällt själva avlöningsförmånerna,
kunde knappast sägas vara för handen, när fråga vore om de
obetydliga pålagor, som pensioneringen skulle betinga. Å andra sidan
medförde en pensionering av även blygsamma mått så störa fördelar ej
blott för biträdena och häradshövdingarna utan även för det allmänna,
att åtgärder för dess genomförande syntes högeligen önskvärda. Hovrätten
ansåge sig alltså böra tillstyrka, att för varje i domsaga anställt
biträde ett årsbelopp av 100 kronor av häradshövdingen inbetalades till
allmänna pensionsfonden. Att, såsom förslaget avsåge, låta beloppet bero
av den dagliga arbetstidens längd, så att, när arbetstiden understege sju
timmar, beloppet i män därav minskades, borde så vilt möjligt undvikas,
då eljest pensionsbeloppen kunde komma att nedgå till orimligt låga
siffror.
I fråga om arten av den försäkring, som skulle motsvara den föreslagna
årspremien av 100 kronor, innebure förslaget två särskilda, alternativ —- enskild försäkring och gruppförsäkring.
Hovrätten ansåge för sin idel, att redan från början borde — om så erfordrades
genom ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring — bestämmas,
vilken försäkringstyp härvidlag borde komma till användning;
och föreställde sig hovrätten, att en lämplig anordning skulle vara att
finna i en gruppförsäkring, omfattande samtliga icke rättsbildade, domsagobiträden
och medförande rätt till ålderspension vid 02 års ålder samt
en lägre pension vid tidigare inträdande varaktig arbetsoförmåga.
Eu pensionering av detta slag ledde, i förening med den i pensionsförsäkringslagen
förutsatta obligatoriska försäkringen, till en nödtorftig
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
bärgning för de försäkrade, som vid yngre år började erlägga avgifter
och därmed fiortfore, till dess pensionsåldern inträdde. För dem, som vid
anordningens ikraftträdande redan uppnått en något högre ålder, bleve
däremot de pensionsbelopp, som komme att utgå för 100 kronors årspremier,
synnerligen obetydliga. Skulle för dessas del pensioneringen över
liuvud hava någon mening, syntes det oundgängligt, att staten utfyllde
vad som erfordrades för beredande av en till det minsta möjliga begränsad
försörjning. En dylik partiell pensionering av de äldre årsklasserna, förslagsvis
de biträden, som vid den tillämnade anordningens ikraftträdande
redan uppnått 40 år, torde ej bliva alltför betungande för staten. Hovrätten
ansåge det skäligen kunna ifrågasättas att, när domjsagobiträde uppnådde
62 år eller därförinnan bleve varaktigt oförmöget till arbete, staten
understödde biträdet med ett belopp, motsvarande det, varmed den enligt
34 § pensionslagen till biträdet utgående pensionen tilläventyrs understege
pensionen för ett biträde, som hade att tillgodoräkna sig erlagda avgifter
från en ålder av 39 år. För de biträden, som vid anordningens
ikraftträdande redan uppnått 62 års ålder, syntes staten böra ensam åtaga
sig att betala så stor pension, som skulle hava utgått, om avgift erlagts
alltifrån 39 års ålder.
Statskontoret har anfört att, då onekligen en pensionsålder av 67 år för
dessa biträden finge anses för hög, syntes det statskontoret önskligt, att
pensionsfrågan ordnades genom gruppförsäkring.
Pensionsstyrelsen har erinrat om det förslag1 till ändring av 34 § i lagen
om allmän pensionsförsäkring, varom pensionsstyrelsen i skrivelse den
24 februari 1925 gjort framställning till Kungl. Maj:t, vilket förslag innebure,
bland annat, att skillnaden mellan enskild försäkring och gruppförsäkring
skulle upphävas, att frågan om pensionsåldern skulle ställas
på framtiden och överlämnas åt den försäkrades avgörande med endast
den inskränkningen, att rätten till dylik ålderspension skulle inträda tidigast
vid fyllda 55 år och senast vid fyllda 70 år, samt att något avtal med
pensionsstyrelsen om försäkringsvillkoren icke skulle ifrågakomma.
Härefter anför pensionsstyrelsen vidare, bland annat:
Pensionsstyrelsen ansåge för sin del i likhet med de sakkunniga, att
den frivilliga pensionsförsäkringen väl lämpade sig för ett provisoriskt
ordnande av ifrågavarande biträdens pensionering, särskilt efter en omläggning
enligt det av styrelsen den 24 februari 1925 framlagda förslag.
och ville styrelsen understryka vikten av att detta förslag snarast möjligt
upptoges till behandling.
Av de två alternativa förslag, vilka framlagts av de sakkunniga, syntes
den som alternativ I föreslagna enskilda försäkringen pensionsstyrelsen
under för handen varande förhållanden vara att föredraga framför gruppförsäkring.
Såsom de sakkunniga anmärkt torde de nu föreslagna åtgärdernas
provisoriska karaktär ävensom den vid varaktig oförmåga till
arbete före 67 års ålder inträdande rätten till en pension, vilkens belopp
enligt vissa av den enskilda försäkringens tariffer bleve högre än motsvarande
förtidspension enligt gruppförsäkringstariffer med lägre fastställd
pensionsålder, vara ägnad att gorå den enskilda försäkringens
pensionsålder av 67 år antaglig. Det syntes icke heller innebära någon
mera allvarlig olägenhet, om i vissa fall ålderspension för allenast ett eller
annat års avgifter, erlagda till frivillig försäkring enligt nu gällande bestämmelser,
skulle komma att utgå från en senare tidpunkt än den pension,
som kunde hava åstadkommits genom för samma personer efter för
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
säkringens omläggning verkställda inbetalningar. Styrelsen ansage sig
dessutom kunna antaga, att möjligheter icke kornme att saknas att i samband
med en omläggning av den frivilliga försäkringen bereda redan anslutna
personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring enligt
de nya villkoren, varmed bär i främsta rummet avsåges rätt till lägre
pensionsålder, tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter,
kanot gruppförsäkring enligt alternativ II ville pensionsstyrelsen anmärka,
att några tvingande skäl icke syntes nödvändiggöra tillskapandet
för de icke rät tida kläde domsagobiträdenas räkning av en ny form av försäkring
genom det eljest föreskrivna avtalets ersättande med av Kung!.
Maj:t särskilt för detta fall utfärdade föreskrifter. Utan att vilja ifrågasätta
möjligheten av eu sådan anordning villo pensionsstyrelsen dock framhålla,
att densamma utan tvivel skulle medföra vissa svårigheter ur förvaltningssynpunkt.
Vid en omläggning av den frivilliga försäkringen borde
i alla händelser för detta fall eventuellt utfärdade särskilda föreskrifter
upphöra att gälla eller möjligen ersättas av nya bestämmelser.
Generaldirektören af Jocliuiek anförde 1 särskilt yttrande:
Han vore såtillvida av skiljaktig mening, att enligt hans uppfattning de
icke rättsbildade domsagobiträdenas pensionsfråga borde utan alltför stor
olägenhet kunna ordnas inom gruppförsäkringen med en pensionsålder av
exempelvis (JO år enligt av Kungl. Maj:t härför särskilt utfärdade föreskrifter,
därest mot förmodan en omläggning av den enskilda frivilliga
försäkringen med i viss män fakultativa pensionsåldrar icke under den
närmaste framtiden skulle komma till stånd. En obligatorisk pensionsålder
av 67 år syntes honom nämligen knappast lämplig i ett sådant fall
som föreliggande.
0 I fråga om de av de sakkunnigas majoritet upptagna bestämmelserna om
åliggande för hovrättspresidenterna att för varje domsaga, efter förslag av
häradshövdingen, reglera anordningarna för skrivgöromålens utförande
hava de flesta häradshövdingarna och styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar avstyrkt er: dylik anordning och i stället uttalat anslutning
till den vid betänkandet fogade reservationen. Endast i ett
20-tal av de från häradshövdingarna inkomna utlåtandena bär någon
erinran mot majoritetens förslag icke framställts.
till stöd för avst,yrkandena i denna del hava häradshövdingarna väsentligen
anfört följande: i)å häradshövdingarna vore ensamma ansvariga
för domsagoarbetets behöriga gång, jämväl beträffande utskrivandet av
expeditioner, och jämväl avlönade biträdena, måste de också hava full
bestämmanderätt över detta arbetes ordnande. Skulle någon jämkning
1 denna princip ske, måste det åtminstone föreligga mycket starka skäl
härför. Att en enskild arbetsgivare, som häradshövdingen dock i förevarande
fall vore. skulle genom annan myndighets beslut kunna förpliktas
att hålla visst antal biträden med fastslagen mlnimiavlöning torde
vara uttryck för en princip, som kunde medföra betänkliga konsekvenser.
Förhållandena inom en och samma domsaga kunde växla och motivera
växling i anordningarna. Växlingar inträffade ofta även under ett och
samma år och utan att kunna på förhand beräknas. Enda förutsättningen
för att domsagoarbetet skulle kunna fullgöras ordentligt och inom
föreskriven tid vore att det i förevarande hänseende lämnades häradshövdingarna
fria händer. Arbetet utfördes i regel utan någon på förhand
fastslagen arbetsfördelning; denna måste i avsevärd utsträckning
lämpas efter beskaffenheten och myckenheten av det vid olika tider inBihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. in höft. (Nr ~>7.) y
opaginerad Kontrollera mot PDF
IN
Kuno i Maj: In proposition Nr 52.
kommande arbetsmaterialet. Genom hovrättens bestämmanderätt kunde
ett för domsagoarbetets utförande ocli för häradshövdingens ekonomi
högst betänkligt ingrepp komma att ske. Hovrätterna vore ganska främmande
för ifrågavarande ärenden. Skulle någon kontroll erfordras, torde
denna kunna ske genom att häradshövdingarna angående sina biträden
ålades insända uppgifter till .justitiedepartementet eller hovrätterna.
Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:
De garantier, man pa detta sätt sökt uppnå mot ett befarat kringgående
av bestämmelserna om de fasta biträdenas m minna vinning, torde i själva
verket vara mera skenbara än verkliga. Eu hovrättspresident kunde icke
i fråga om renskrivning och andra kansligöromål i de särskilda domsagorna
äga den ingående kännedom, som skulle erfordras för kontrollerande
av häradshövdingarnas förslag beträffande antalet fasta biträden
eller lämpligheten av att i stället för sådana biträden anlita tillfällig arbetskraft.
Han torde esomoftast finna sig föranlåten att taga ett förslag
för gott, även i fall, där lian tilläventyrs hyste vissa tvivelsmal om förslagets
vederhäftighet, tvivelsmal, »om ingalunda behövde beröra förslagsställarens
heder utan allenast hans förmåga av objektiv värde sättning i
fall, där det egna intresset vore i fråga. När skrivgöromålen i en domsaga
nått den omfattning, att desamma endast med svårighet kunde av de fast
anställda biträdena medhinnas med 7 timmars dagligt arbete samt eu ytterligare
ökning av stadigvarande art syntes vara att förvänta, vore det ett
gradspörsmål, huruvida ett nytt biträde borde anställas och, därest sådan
anställning syntes nödig, vilken arbetstid bolde fastställas för detta biträde
samt för de förutvarande. Förklarligt vore, om häradshövdingen
icke alltför mycket hastade med framställning om anställande av ett nytt
biträde, en åtgärd, som för honom kunde medföra en ej obetydlig ökning
av kostnaderna för domsagans förvaltning. Att hovrättens president
skulle härvidlag taga initiativ förutsattes icke i förslaget, och eu bestämmelse
i sådan riktning skulle i själva verket bliva av föga värde, då presidenten
vanligen vore ur stånd att bedöma, huruvida en konstaterad ökning
av skrivgöromålen vore bestående, och än mindre kunde överblicka
möjligheten och lämpligheten av att på den ena eller andra platsen låta
skrivgöromålen ombesörjas på annat sätt än genom fasta biträden. Skulle
emellertid en president av eu eller annan anledning hysa misstro till
någon häradshövdings uppgifter och förslag samt känna sig förpliktad att
närmare kontrollera dessa genom inhämtande av upplysningar från skrivbiträden
och andra, måste en dylik kontroll, vare sig den ledde till det ena
eller det andra resultatet, te sig tämligen odiös, och skulle den leda till
andra bestämmelser i fråga om skrivarbetets ordnande än häradshövdingen
tänkt sig, vore det måhända tvivel underkastat, huruvida synnerligen
mycket i själva verket vore vunnet genom dylika tvångsåtgärder
på ett område, där häradshövdingen dock alltjämt måste bära det huvudsakligaste
ansvaret för göromålens gång. Från nu antydda synpunkter
läge de! närmast att ansluta sig till den vid betänkandet fogade reservationen
och således, med avstående från all kontroll över antalet fasta biträden
i domsagorna, inskränka sig till att genom bindande föreskrifter reglera
häradshövdingens förpliktelser gent emot de fasta biträden, han själv
kunde finna lämpligt att anställa. Såsom hovrätten i det föregående framhållit,
läge visserligen fältet då Öppet för det kringgående av den föreslagna
lagstiftningen, vartill densamma på ett eller annat håll kunde vara ägnad
att fresta; men om den kontroll, som kunde ifrågakomma, i själva verket
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.
måste bliva så gott som värdelös och ur vissa synpunkter skadlig, innebure
dess uppgivande knappast någon förlust men väl den fördel, som läge i
att lagstiftningens vederhäftighet ej sattes på spel.
Göte, hovrätt samt hovrätten över Skalle och Blekinge hava anslutit
sig till reservationen, den sistnämnda hovrätten under uttalande likväl, att
med hänsyn till det relativt ringa antalet häradshövdingar, som lydde
under denna hovrätt, det icke syntes kunna befaras, att det remitterade
förslagets godkännande skulle kunna föranleda oskälig ökning i arbetsbördan
för presidenten och sekreteraren.
I flaga om sättet för genomförandet av den ifrågasatta anordningen
med reglerande bestämmelser, nämligen att häradshövdingarna skulle
vara skyldiga att underkasta sig dessa bestämmelser för rätten att i fortsättningen
få uppbära den förhöjda expeditionslösen, har i flertalet utlåtanden
icke framställts någon erinran, men i en del yttranden har anmärkts,
att mot häradshövdingarna härigenom brukades ett betänkligt
påtryckningsmedel för genomförande av föreskrifter å ett område, där
häradshövdingarna själva bure ansvaret och jämväl borde bibehållas vid
bestämmanderätten, att häradshövding, som icke ville underkasta sig bestämmelserna,
visserligen icke skulle vara därtill skyldig, men den härför
stadgade påföljden att icke längre få åtnjuta den förhöjda expeditionslösen
skulle ingen häradshövding kunna taga.
Med hänsyn till den ökning i förvaltningskostnaderna, som komme att
föranledas av förslagets genomförande, har i inånga av de av häradshövdingarna
avgivna utlåtandena framhållits såsom rättvist och billigt att
häradshövdingarna bereddes kompensation, så att de utan olägenhet kunde
fullgöra de föreslagna bestämmelserna, enär eu nedgång snarare än eu
stigning av löseninkomsterna i domsagorna torde vara att förvänta och
omkostnaderna icke minskats sedan den provisoriska lösenförhöjningeii
medgavs; och har härvid bland annat hemställts om förhöjd lösen jämväl
för gravationsbevis. Även har uttalats att staten borde vidkännas de ökade
kostnaderna. I detta sammanhang har även erinrats om att lönefyllnaderna
för häradshövdingarna äro avsedda att gälla under 5 år, räknat från
den 1 juli 1923, eller till den 1 juli 1928, men att med hänsyn till de ökade
förvaltningskostnaderna lönefyll naderna borde omräknas redan nu eller
förslagets ikraftträdade uppskjutas till den 1 juli 1928.
Statskontoret, som uttalat visst önskemål i fråga om pensioneringen,
har anfört, att i övrigt hade betänkandet med däri avgivna förslag från
de för. utredningen angivna förutsättningarna icke givit statskontoret
anledning till erinran eller yttrande.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- BU 1927:51 Utlåtande, i anledning av väckt motion om anslag till beredande av pension åt vissa icke rättsbildade domsag obiträden. s. 1 i texten
- Rskr. 1927:167 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ■proposition angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. s. 1 i texten