Sök i Ratio Lex

Angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor

1927-01-14 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:52, Angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

1

Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående de icke rättsbildade

domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor;

given Stockholms slott den 14 januari 1927.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta

riksdagens yttrande över det förslag till bestämmelser angående de icke

rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor,

som av föredragande departementschefen förordats.

GUSTAF.

N. Gärde.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14

januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

T. f. chefen för justitiedepartementet statsrådet Gärde anför:

Vid 1920 års riksdag, då Kungl. Maj:t i proposition nr 334 begärde

anslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och till bestridande

av vissa resekostnadsbidrag åt dessa befattningshavare, hemställdes

i särskilda inom riksdagen väckta motioner dels att riksdagen i sammanhang

med besvarandet av nämnda proposition ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en utredning rörande

frågan om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för

domare samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning

kunde föranleda, och dels att riksdagen ville besluta, att vid domsagas

kansli skulle fast anställas erforderligt antal skrivbiträden såsom statstjänstemän

med understöd, utom av ersättning för renskrivning från domhavanden,

med vissa bidrag av statsverket såsom en mindre grundlön

jämte ersättning för sjukhjälp och semester samt pension.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 4G höft. (Nr 52.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1920, nr 457, däri riksdagen

anmälde, att riksdagen beviljat medel till partiell löneförbättring för

häradshövdingarna jämte bestridande av vissa resekostnadsbidrag i enlighet

med i propositionen angivna grunder, yttrade riksdagen beträffande

den motionsvis väckta frågan rörande sportelsystemets avskaffande, att

riksdagen funne en utredning i ämnet önskvärd och fördenskull ansåge

sig böra hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan utredning, varjämte riksdagen

förmälde sig kunna förutsätta, att vid en utredning i nyss angivna

syfte frågan om beredande av statsanställning åt å domsagokanslierna

tjänstgörande skrivbiträden komme att tagas under omprövning.

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen har verkställts av sakkunniga,

som tillkallats åren 1920 och 1922 och avgivit förslag i ämnet

respektive den 24 september 1921 och den 28 februari 1923. Dessa sakkunniga

föreslogo en omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna,

och skulle till följd härav kostnaderna för domsagoförvaltningen,

således även avlöningen till de icke rättsbildade biträdena, övertagas av

staten och dessa biträden alltså bliva statsanställda. De förslag, som av

nämnda sakkunniga avgivits, hava icke av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1925 har

dåvarande chefen för justitiedepartementet samma dag tillkallat tre sakkunniga

att biträda inom justitiedepartementet med utredning huruvida

— utan föregripande av frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna

underdomstolarna i samband med en rättegångsreform redan

nu kunde beredas en mera tryggad och i avlöningshänseende tillfredsställande

ställning för de icke rättsbildade domsagobiträdena; och anförde

departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet bland annat:

''Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de vid domsagokanslierna

anställda icke rättsbildade biträdena har länge varit aktuell.

Att detta spörsmål ännu icke funnit sin lösning torde till väsentlig del

vara att tillskriva den omständigheten, att man i avvaktan på den förestående

rättegångsreformen icke velat vidtaga några mera genomgripande

förändringar i avlönings- eller organisationsavseende beträffande de allmänna

underdomstolarna.

Det torde ej heller låta sig göra att nu upptaga frågan om inrättandet

av ordinarie statsavlönade skrivbiträdesbefattningar å domarekanslien.

Såsom jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 av fragan

angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas

förvaltning (propositionen nr 173) framhållit, lärer nämligen

frågan om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande av fasta löner

för häradshövdingarna icke böra för närvarande upptagas till någon slutlig

omprövning. På grund av det intima samband, som denna fråga äger

med spörsmålet om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsför
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

3

hållanden och anställningsvillkor, måste vid sådant förhållande anstå med

en definitiv reglering av detta senare spörsmål.

Emellertid synes det mig höra undersökas, huruvida man icke redan nu

skulle kunna, utan att föregripa frågan om organisationen av arbetet vid de

allmänna underdomstolarna vid en rättegångsreform, finna en anordning,

som avlägsnade de värsta bristerna med avseende å de icke rättsbildade

domsagobiträdenas ställning.

Då den till häradshövdingarna utgående expeditionslösen (sportlerna) avvägts

med hänsyn bland annat därtill, att det åligger dem att själva avlöna

erforderliga skrivbiträden, måste den provisoriska lösningen av förevavarande

spörsmål givetvis sökas genomförd utan att ökade kostnader för

statsverket uppstå eller den rättssökande allmänheten ytterligare betungas.’

De sakkunniga, som senast tillkallats, hava den 16 januari 1926 avgivit

betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar 1926 :2) och därvid

funnit en provisorisk anordning med avseende å ifrågavarande biträdens

avlöningsförhållanden och anställningsvillkor kunna vidtagas. Nämnda

anordning avser vissa reglerande bestämmelser beträffande biträdenas avlöning

samt om beredande av semester, sjukhjälp och pension. Biträdena

skulle allt fortfarande äga anställning hos häradshövdingarna, som även

under tiden för den provisoriska anordningen skulle hava att med inkomsterna

av domsagorna svara för kostnaderna jämväl för denna del av

domsagoförvaltningen.

I fråga om lönebeloppet hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse

av innebörd att biträde skall avlönas efter göromålens beskaffenhet och

biträdets duglighet men tillika ansett föreskrift böra meddelas om att

lönen icke må sättas lägre än ett visst angivet belopp; och har härvid

föreslagits det lönebelopp, som finnes angivet i löneklass 1 av löneplanen

avdelning B i 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för

befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, enligt reglementets lydelse i kungörelsen

den 6 juni 1925 (nr 270). Detta lönebelopp utgör i ortsgrupp A 1,500

kronor, ortsgrupp B 1,566 kronor, ortsgrupp C 1,632 kronor, ortsgrupp D

1,698 kronor, ortsgrupp E 1,764 kronor, ortsgrupp F 1,830 kronor och ortsgrupp

G 1,896 kronor. Å nämnda belopp skulle jämväl åtnjutas dyrtidstillägg

enligt de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna

grunder beträffande nyreglerade verk.

För tillgodonjutande av denna lön har förutsatts en daglig arbetstid av

i allmänhet sju timmar. För kortare arbetstid skulle lönen utgå med ett i

förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Skyldighet att

gälda minimilönen skulle icke inträda förrän biträde innehaft anställningen

minst ett år. En nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp

har ansetts böra kunna äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund

av hög ålder eller eljest är nedsatt.

De sakkunnigas

förslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

För biträde, som tillika är förordnat till kommissionär i domsagan, har

föreslagits en i viss mån avvikande anordning. För sådant biträde skulle

å den enligt eljest stadgade grunder beräknade lönen nedsättning kunna

få äga rum med belopp, motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst,

biträdet åtnjuter såsom kommissionär; och skulle då kommissionärsuppdraget

få ombesörjas under den bestämda arbetstiden.

Bestämmelserna om minimilönen skulle gälla för de stadigvarande biträden,

som oundgängligen erfordrades i domsagorna.

Antalet sådana biträden skulle, enligt den mening, som omfattats av de

sakkunnigas majoritet, för varje domsaga, efter förslag av häradshövdingen,

bestämmas av hovrätten, som även skulle äga att, där sådant av särskilda

omständigheter funnes påkallat, efter framställning av häradshövdingen

medgiva att i stället för anställande av stadigvarande biträde med viss

daglig arbetstid annan anordning för ombesörjande av sådant biträdes

göromål Ange äga rum, varjämte hovrätten skulle äga medgiva nedsättning

av lönen under föreskrivet minimibelopp.

Enligt ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av en av de sakkunniga

skulle hovrättens befattning med hithörande frågor allenast avse

att, där på grund av särskilda omständigheter anledning förekomme till

nedsättning av lönen under vad som stadgats, hovrätten därtill skulle

kunna lämna medgivande och det alltså överlämnas åt häradshövdingarna

själva att bestämma angående antalet biträden, arbetstiden och vissa anordningar

eljest för kansliarbetet. I anslutning till denna uppfattning

föreslog nämnda ledamot av de sakkunniga även vissa regler för lönens

bestämmande i de fall, då densamma beräknades efter annan grund än

viss daglig arbetstid.

I förevarande frågor skulle det tillkomma hovrättens president att å hovrättens

vägnar ensam fatta beslut.

Ett stadigvarande biträde, som innehaft anställningen minst ett år, skulle

årligen äga att, när sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga

gång, åtnjuta semester under 20 dagar å tid, som häradshövdingen bestämde,

och skulle, därest biträdet av behörigen styrkt sjukdom hindrades att tjänstgöra,

biträdet under bortovaro från tjänstgöring av sådan anledning äga

åtnjuta lönen oavkortad sammanlagt 25 dagar av ett och samma kalenderår.

För beredande av pension åt biträdena har föreslagits pensionsförsäkring

av biträdena i enlighet med den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring

omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring. Och skulle för

biträde, som innehaft anställningen minst ett år, genom häradshövdingens

försorg inbetalning, för år räknat, äga rum med 100 kronor, varav en

tredjedel finge avdragas å biträdets lön. För biträde med kortare arbetstid

finge försäkringsavgiften i förhållande därtill reduceras.

Den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga

avgifter grundade försäkring kan anordnas antingen såsom enskild försäkring

eller gruppförsäkring.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

5

De sakkunniga hava utformat alternativa förslag, det ena för enskild

försäkring och det andra för gruppförsäkring. Den för enskild försäkring

fastställda pensionsåldern, 67 år, har synts de sakkunniga väl hög, om den

också med hänsyn till pensionsrätten vid tidigare inträdande varaktig oförmåga

till arbete icke synts dem vara alldeles oantaglig som ett provisorium.

Gruppförsäkring med en särskilt för dessa biträden medgiven pensionsålder

av t. ex. 62 år skulle enligt de sakkunnigas mening måhända ur

denna synpunkt vara att föredraga. A andra sidan skulle, enligt gällande

bestämmelser, vid gruppförsäkring skriftligt avtal om försäkringsvillkoren

ingås mellan pensionsstyrelsen och vederbörande, och vissa svårigheter hava

i nu föreliggande fall synts erbjuda sig härför, då det icke torde finnas

kontrahent, som kunde ingå ett dylikt avtal med pensionsstyrelsen. De

sakkunniga tänka sig därför möjligheten, att i förevarande fall avtalet

kunde ersättas av särskilda, av Kungl. Maj:t med stöd av 34 § i lagen om

allmän pensionsförsäkring utfärdade föreskrifter. Vid enskild försäkring

skulle vid inbetalningen av första försäkringsavgiften mellan häradshövdingen

och biträdet träffas överenskommelse om val av tariff för försäkringen.

Efter framställning av häradshövdingen kunde annan betryggande

anordning med avseende å tillförsäkrande av pension åt biträde medgivas

av hovrättspresidenten.

Enligt betänkandet skulle biträde anställas av häradshövdingen, som

även skulle äga att, när skäl därtill förekomme, entlediga biträde. Entledigande

av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten skulle

ske efter skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt borde ske senast tre

månader före anställningens upphörande.

I fråga om sättet för genomförandet av den provisoriska anordningen

innehöll betänkandet, att såsom villkor för rätten att från och med den

1 juli 1926 tillgodonjuta den förhöjning av expeditionslösen enligt kungörelser

den 18 oktober 1918 (nr 796) och den 20 juli 1925 (nr 362), som

provisoriskt medgivits för tiden intill berörda den 1 juli 1926, häradshövdingen

skulle vara skyldig att underkasta sig ifrågavarande bestämmelser

beträffande de vid domsagans kansli anställda icke rättsbildade

biträdena, dock att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning i domsaga,

där häradshövdingen anmält, att han icke ville begagna sig av förhöjningen

av expeditionslösen, som i så fall skulle redovisas till statsverket.

Sedan över de sakkunnigas förslag avgivits infordrade utlåtanden av rikets

hovrätter, statskontoret, pensionsstyrelsen och häradshövdingarna samt styrelsen

för föreningen Sveriges häradshövdingar — beträffande vilka utlåtandens

innehåll jag tillåter mig hänvisa till den såsom bilaga vid detta

protokoll fogade redogörelse — framlades frågan för riksdagen i en den 25

februari 1926 dagtecknad proposition, nr 167, däri Kungl. Maj:t begärde

riksdagens yttrande över ett av dåvarande chefen för justitiedepartementet

förordat förslag till bestämmelser i ämnet. Detta förslag anslöt sig väsent
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

ligen till de sakkunnigas betänkande. Angående frågan om hovrättspresidenternas

beslutanderätt i vissa avseenden ansåg sig dock departementschefen

böra förorda den av reservanten bland de sakkunniga föreslagna och i flertalet

yttranden förordade utvägen; och i fråga om de båda alternativ, som

av de sakkunniga utformats beträffande biträdenas pensionering, förordade

departementschefen det alternativ, som avsåg försäkringens anordnande såsom

enskild försäkring.

Statsutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 125), att riksdagen måtte

förklara sig icke hava något att erinra mot det av departementschefen förordade

förslaget. I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes emellertid,

att riksdagen måtte förklara, att riksdagen icke hade något att erinra mot det

i propositionen framlagda förslaget, i vad det avsåge beredande av pension

och kostnadsfri sjukledighet åt de icke rättsbildade domsagobiträdena, men

att ett ingripande från statens sida i övriga i förslaget angivna hänseenden

i frågans nuvarande läge icke borde äga rum.

Första kammaren antog det förslag, som innefattades i reservationen, under

det att andra kammaren biföll utskottets hemställan. Kamrarnas beslut

skilde sig alltså därutinnan, att första kammaren ansåg, att något ingripande

från statens sida icke borde äga rum ifråga om biträdenas avlöningsoch

semesterförhållanden, under det att andra kammaren, i likhet med statsutskottet,

fann sig böra ansluta sig till departementschefens förslag därutinnan.

Med förmälan att sammanjämkning av de olika beslut, vari kamrarna

sålunda stannat, ansetts icke kunna ske och att ärendet icke varit av beskaffenhet

att kunna avgöras medelst gemensam omröstning, anmälde riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 juni 1926, nr 327, vad sålunda

förekommit.

Några föreskrifter i detta ämne har Kungl. Maj:t därefter icke utfärdat.

Tiden för giltigheten av den enligt ovannämnda kungörelser den 18 oktober

1918 och den 20 juli 1925 medgivna tillfälliga förhöjningen av vissa

lösensatser utgick, såsom i det föregående omnämnts, den 1 juli 1926.

Emellertid hade i en till Kungl. Maj:t ställd skrift styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar hemställt, att de genom berörda kungörelser provisoriskt

förhöjda lösensatserna måtte från och med den 1 juli 1926 varda

definitivt införda i förordningen angående expeditionslösen, varjämte styrelsen

för föreningen Sveriges stadsdomare i en annan till Kungl. Maj:t

ställd skrift anhållit, att Kungl. Maj:t ville till prövning upptaga frågan

om definitiv reglering av lösensatserna i nämnda förordning.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 29 juni 1926 av dessa skrifter erinrade

chefen för finansdepartementet om Kungl. Maj:ts proposition till

1926 års riksdag angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor och om frågans behandling i riksdagen

samt anförde därefter bland annat: Vid den utgång, förslaget om ordnande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor

sålunda erhållit, stode det för departementschefen klart, att en

definitiv reglering av de genom kungörelserna den 18 oktober 1918 och den

20 juli 1925 provisoriskt bestämda lösensatserna icke för det dåvarande borde

ifrågakomma. Frågan om förbättring av nämnda biträdens villkor borde,

enligt departementschefens förmenande, upptagas till förnyad behandling i

sådan tid, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1927 års riksdag. Därvid

torde man böra i allt väsentligt upptaga de grunder, som förordats i omförmälda

proposition. Därest ett efter sådan förnyad prövning framlagt

förslag icke skulle leda till något resultat, syntes — vid det förhållande, att

förhöjning av expeditionslösen bibehållits oförändrad vid det högsta belopp,

vartill densamma en gång blivit fastställd, oaktat prisnivån därefter väsentligen

sjunkit och en avsevärd nedsättning vidtagits beträffande andra former

av dyrtidstillägg — böra tagas under omprövning, huruvida icke, åtminstone

vad underdomstolarna på landet beträffade, en nedsättning av ifrågavarande

provisoriskt fastställda lösensatser kunde anses påkallad. I avbidan å den

avsedda regleringen av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor ansåge sig departementschefen emellertid

böra förorda en förlängning till den 1 juli 1927 av giltighetstiden för kungörelserna

den 18 oktober 1918 och den 20 juli 1925.

I enlighet med departementschefens hemställan förordnade Kungl. Maj:t

genom kungörelse den 29 juni 1926 (nr 254), att nyssnämnda båda kungörelser

skulle, med viss av särskilda omständigheter föranledd mindre ändring,

äga förlängd giltighet tillsvidare intill den 1 juli 1927.

Sedermera har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar i en den 30

oktober 1926 dagtecknad skrift på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte förordna om definitivt införande i förordningen angående expeditionslösen

av de sålunda provisoriskt förhöjda lösensatser för vissa expeditioner

från häradsrätt och domliavande på landet; och har styrelsen därvid tillika

— under framhållande att enligt förenämnda proposition till 1926 års riksdag

tillämnade bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden och anställningsvillkor ställts i ett visst samband

med omförmälda provisoriskt bestämda lösensatser — dels erinrat, att

styrelsen i yttrande till Kungl. Maj:t den 12 februari 1926 förklarat sig

icke hava något att anmärka mot sådana bestämmelser rörande de icke rättsbildade

domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som

sedermera angivits i nämnda proposition, dels ock tillkännagivit, att föreningen

vid senast hållna årsmöte den 9 oktober 1926 godkänt styrelsens

ifrågavarande yttrande.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig giva vid handen, att

redan nu — i avbidan på eu definitiv lösning av frågan om förändring av

avlöningssystemet för häradshövdingarna — en provisorisk anordning till

T. /. departementschefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

förbättrande av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor bör vidtagas.

Jag anser alltså förslag i ämnet böra ånyo framläggas för riksdagen; och

synes mig därvid sakkunnigbetänkandet, som låg till grund för den till 1926

års riksdag avlåtna propositionen, kunna i allt väsentligt följas.

Visserligen är det sant att, såsom under behandlingen av frågan vid fjolårets

riksdag från vissa håll gjordes gällande, ifrågavarande biträden även

under tiden för den provisoriska anordningen allt fortfarande skulle komma

att vara anställda i häradshövdingarnas tjänst. Emellertid må härvid

erinras, att dessa biträden obestridligen utföra ett för staten nödvändigt

arbete, varför deras förhållande icke kan anses såsom privatanställning i

vanlig mening utan snarare måste betraktas såsom i det närmaste analogt

med den ställning statsanställda biträden hos andra myndigheter intaga.

Härtill kommer, att grunderna för inkomsterna av domsagorna, med vilka

inkomster biträdenas avlöningsförmåner av häradshövdingarna bestridas,

regleras enligt av statsmakterna fastställda normer. Med hänsyn till vad

sålunda anförts lärer fog förefinnas för ett ingripande från statens sida i

samtliga de avseenden, som i de sakkunnigas utredning gjorts till föremål

för behandling. Den provisoriska anordningen bör alltså omfatta såväl

biträdenas sjukhjälp och pension som ock deras avlöning och semester.

I fråga om avlöningsbestämmelserna hava de sakkunniga föreslagit en

mera allmän föreskrift av innebörd, att lönen bör bestämmas med hänsyn

till göromålens beskaffenhet och biträdets duglighet, men tillika ansett föreskrift

böra meddelas om att lönen icke må sättas lägre än visst angivet

belopp. Att meddela mera ingående föreskrifter rörande lönebeloppet, såsom

bestämmande av flera löneklasser och biträdenas placering i dessa, synes,

då fråga är allenast om en provisorisk anordning, icke vara lämpligt

eller erforderligt. De farhågor, som uttalats för att genom fastställande

av en minimilön denna lätteligen skulle komma att anses såsom normallön

och att mera kvalificerade biträden följaktligen kunde tänkas komma

att drabbas av löneminskning, torde näppeligen vara befogade. Att häradshövdingarna

genom införandet av föreskrift om minimiavlöning skulle

finna sig föranlåtna att nedsätta lönen för dylika biträden med högre

avlöning, torde knappast kunna förutsättas. I de fall, då häradshövdingarna

hava behov av mera kvalificerade biträden, lära nog häradshövdingarna

själva finna med sin fördel förenligt att giva dessa biträden en löneställning,

som tillfullo motsvarar deras arbete och kvalifikationer.

Enligt sakkunnigförslaget skall emellertid efter vederbörande hovrättspresidents

medgivande en nedsättning av lönen under minimibeloppet kunna

äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund av hög ålder eller eljest

är nedsatt. Mot en dylik bestämmelse lärer icke vara något att i princip

erinra; dock synes sådan nedsättning böra ifrågakomma endast i undantagsfall,

då biträdes arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt i så avsevärd grad,

att biträdet uppenbarligen icke gör skäl för minimilönen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

Att, såsom förslaget i denna del vidare innebär, biträdenas löner bestämmas

att utgå efter olika ortsgrupper, torde vara lämpligt, så mycket hellre

som redan nu ifrågavarande löner å olika orter åtminstone till en viss grad

synas vara differentierade efter en sådan grund.

Enligt förslaget skola å de fasta lönebeloppen utgå dyrtidstillägg enligt

de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna grunder beträffande

nyreglerade verk. Härvid torde emellertid böra iakttagas att, därest

beträffande det statliga avlöningssystemet dyrtidstilläggen komma att inarbetas

i de fasta lönerna, givetvis motsvarande anordning bör vinna tillämpning

även beträffande nu ifrågavarande biträden.

I fråga om ledighet vid sjukdom lärer det vara rimligt, att sådan ledighet

icke göres helt kostnadsfri för biträdet, utan bör biträdet självt få vidkännas

något avdrag å lönen, exempelvis en femtedel, och synes den tid, varunder

biträde vid ledighet av nämnda anledning sålunda skulle äga bibehålla fyra

femtedelar av lönen, skäligen kunna bestämmas till 25 dagar av ett och

samma kalenderår. Beträffande semestertiden skulle väl kunna ifrågasättas

någon ökning, särskilt med hänsyn till äldre och mera kvalificerade

biträden, men då sådana biträden, enligt vad i ärendet inkomna uppgifter

giva vid handen, redan nu i regel åtnjuta längre semester, och det icke lärer

kunna förutsättas att inskränkning härutinnan av häradshövdingarna vidtages,

synes det vara tillfyllest med en föreskrift av innehåll att biträde

äger åtnjuta nu ifrågavarande förmåner under minst de angivna tiderna.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen för biträdenas pensionering

genom anslutning till den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda,

på frivilliga avgifter grundade försäkring innebär i huvudsak, att

varje årligen inbetald avgift bereder den försäkrade ett visst pensionsbelopp

vid uppnådd pensionsålder eller vid tidigare inträdande varaktig oförmåga

till arbete. Ehuru för de biträden, som uppnått högre ålder, de utfallande

pensionsbeloppen för en föreslagen årlig inbetalning av 100 kronor komma

att bliva ganska obetydliga, anser jag mig, då häradshövdingarna skäligen

icke torde kunna åläggas större bidragsskyldighet i fråga om biträdenas

pensionering än de sakkunniga föreslagit, såsom exempelvis vissa års retroaktiva

avgifter för äldre biträden, och alltså i nu förevarande ordning en

för de äldre biträdena mera tillfredsställande lösning av pensionsfrågan än

förslaget innebär icke synes kunna ernås, likväl böra såsom ett provisorium

tillstyrka den föreslagna anordningen.

Av de båda alternativ, som av de sakkunniga i denna del utformats, finner

jag mig böra förorda det alternativ, som avser försäkringens anordnande såsom

enskild försäkring. Visserligen är den enligt denna försäkringstyp för

inträde av ålderspension stadgade åldern av uppnådda 67 år väl hög för ifrågavarande

befattningshavare och skulle ur denna synpunkt gruppförsäkring

med en lägre pensionsålder vara att föredraga, men med hänsyn till vad

pensionsstyrelsen i ärendet anfört anser jag den enskilda försäkringen, dä

det nu allenast gäller en provisorisk anordning, böra givas företräde.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

Vid den omläggning av den frivilliga pensionsförsäkringen, som i anledning

av pensionsstyrelsens framställning kan förväntas bliva genomförd, torde ock,

såsom pensionsstyrelsen antytt, anordningar kunna vidtagas för att bereda

redan anslutna personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring

enligt de nya villkoren — i främsta rummet rätt till lägre pensionsålder

— tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.

De föreslagna bestämmelserna i ämnet skulle äga tillämpning å de vid

domsagokanslierna stadigvarande anställda biträdena, således å de biträden,

varav ett någorlunda konstant behov förefinnes. Däremot skulle bestämmelserna

ej hava avseende å den skrivhjälp, som därutöver vid mera tillfällig

anhopning av arbete erfordras. Enligt den mening, som omfattats av

de sakkunnigas majoritet, skulle det tillkomma vederbörande hovrättspresident

att, efter förslag av häradshövdingen, för varje domsaga bestämma antalet

stadigvarande biträden, varemot en av de sakkunniga ansett ett hänskjutande

av dylik fråga till hovrättspresidenten icke böra äga rum utan

det böra överlämnas åt häradshövdingarna att härutinnan själva träffa avgörande.

För min del ansluter jag mig till den av reservanten bland de sakkunniga

föreslagna och i flertalet yttranden förordade meningen, i enlighet varmed

ett hänskjutande till hovrättspresidenten skulle äga rum endast i rena undantagsfall,

då häradshövding ansåge sig höra påkalla nedsättning av lönen

under stadgat minimibelopp. För vinnande av enhetlig praxis synes emellertid

lämpligt att häradshövdingarna ålägges att angående de i domsagan anställda

biträdena till hovrättspresidenterna insända uppgifter i de avseenden,

som föreliggande förslag avser att reglera; därigenom blir tillfälle för hovrättspresidenterna

att, om en oriktig praxis skulle utvecklas, därå fästa vederbörandes

uppmärksamhet för åstadkommande av erforderlig rättelse.

Vad slutligen angår sättet för genomförande av de ifrågasatta anordningarna

torde, såsom av de sakkunniga framhållits, hinder ej kunna anses föreligga

att såsom villkor för häradshövdings rätt att framdeles tillgodonjuta förhöjningen

av expeditionslösen stadga skyldighet för häradshövding att beträffande

de för domsagoarbetet erforderliga icke rättsbildade biträden vara

underkastad de bestämmelser, som Kungl. Maj:t meddelar; men bör häradshövding,

som icke vill underkasta sig dessa bestämmelser, efter anmälan vara

därtill berättigad och för sådan händelse vara skyldig att till statsverket

redovisa inflytande merlösen i den omfattning Kungl. Maj:t kan komma att

bestämma.

Genom kungörelsen den 29 juni 1926, nr 254, har, på sätt ovan nämnts,

Kungl. Maj:t förordnat, att dittills gällande kungörelser om förhöjning av

expeditionslösen skulle äga fortsatt giltighet tillsvidare intill den 1 juli 1927.

Genomförandet av föreliggande förslag angående de icke rättsbildade domsagobiträdena

betingar, att förhöjningen i expeditionslösen framdeles icke

gives temporär giltighet utan fastställes att gälla tillsvidare. Det torde

emellertid böra framhållas, att den ökning av inkomsterna, som denna för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

11

höjning tillför häradshövdingarna, icke utan vidare får anses såsom normgivande,

då framdeles häradshövdingarnas lönefråga kommer att definitivt

regleras.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande över förslaget till bestämmelser i

det föreliggande ämnet enligt av mig nu förordade grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Lindström.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition Nr 52.

Bilaga.

I de inkomna utlåtandena har i allmänhet .icke framställts någon erinran

mot att åtgärder redan no vidtagas för att bereda de icke rättsbildade

domsagobiträdena, som utföra ett för rättsskipningen oumbärligt

arbete, en tryggare ställning än de hittills intaga, och hava i många fall

dylika åtgärder framhållits såsom välbetänkta och synnerligen behjärtansvända,

därvid särskilt åsyftats lösningen av biträdenas pensionsfråga.

I en del av de från häradshövdingarna inkomna utlåtandena har

emellertid uttalats, att den verkställda utredningen icke ådagalade, att

missförhållanden skulle föreligga i sådan utsträckning, att ett statsingripande

vore av nöden.

De skäl, som anförts mot de sakkunnigas förslag vad principfrågan angår,

torde i stort sett bliva framhållna genom återgivande av vad Svea

hovrätt härutinnan anfört. Hovrätten, som håller Före, att ett tvångsmässigt

reglerande av de icke rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden

icke bör komma till stånd, så länge dessa biträden skola anställas och

avlönas av häradshövdingarna, yttrar bland annat:

Utan att i detta fall äga någon säker vägledning hade hovrätten dock

trott sig kunna antaga, att de föreslagna lönesatserna mångenstädes överstege

den årsinkomst, som under nuvarande konjunkturer kunde uppnås

av en ordinär renskriverska, och att i alla händelser mången häradshövding

skulle finna det med sin fördel förenligt att, i stället för anställande

av fasta biträden med sådan avlöning, som förslaget åsyftade, anlita tillfällig

skrivhjälp. Ett dylikt antagande finge väl ock anseis ligga bakom

de sakkunnigas förslag. Att å offentlig väg reglera minimiavlöningen

för visst arbete kunde näppeligen ifrågasättas från annan utgångspunkt

än att de påbjudna minimitaxorna kunde väntas i många fall överstiga den

arbetslön, som skulle framgå ur en av staten icke reglerad prisbildning.

Från eu sådan utgångspunkt inställde sig emellertid i viss mån samma

betänkligheter, som gjort sig gällande i fråga om en offentlig reglering av

prisförhållandena å de! rent privata området. När staten, såsom för närvarande

vore fallet, i stället för att själv åtaga sig alla med rättsskipningen

i domsagorna förbundna kostnader, ålade häradshövdingen att mot uppbärande

av sportler själv bekosta avlönandet av de icke rättsbildade biträden,

som han funne vara nödvändiga, så kunde ett dylikt entreprenadsystem

förvisso sägas vara mindre tilltalande; men, så länge det finge äga

bestånd, syntes man ej lätt kunna frånkomma den konsekvensen av systemet,

att häradshövdingarna, inom de gränser som kunde utstakas av domareämbetets

värdighet, finge i sitt organiserande av det till domsageförvaltningen

hörande skrivarbetet anlägga .ekonomiska synpunkter.

Skulle staten härvidlag ingripa genom att för de fast anställda biträdena

fastställa en minimiavlöning, som ej stode i skäligt förhållande till de på

orten gällande arbetspriserna, och på samma gång söka motverka skrivarbetets

överlämnande åt annan arbetshjälp än fasta biträden, så kunde

det väl förväntas, att de häradshövdingar, som drabbades av en dylik lagstiftning,

i de flesta fall skulle lojalt böja sig för densamma och därvid

särskilt taga i betraktande, att den förmån, som sedan några år tillbaka

tillgodokomme häradshövdingarna i form av förhöjd expeditionslösen,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

stode i sammanhang med eu såsom nödig betraktad förbättring av skrivbiträdenas

avlöningsförmåner; men det skulle ej väcka större förvåning,

om mången häradshövding skulle finna den fastställda minimitaxan oskäligt

betungande, och om han, så långt detta lagligen läte sig göra, skulle

söka undgå densammas verkningar. Skulle det i något fall rent av inträffa,

att en häradshövding, med åsidosättande av den fastställda taxan,

med ett biträde träffade överenskommelse om lägre avlöning, vore ett dylikt

förfarande av en rättvisans handhavare helt visst högeligen klandervärt

och ägnat att bestraffas; men vissa, ännu ej föråldrade erfarenheter

från andra områden, där offentlig prissättning ägt rum, syntes dock innebära

eu maning till statsmakten att, av omtanke om rättsordningens helgd,

avhålla sig från en dylik prissättning, så länge densamma ej påkallades av

ett verkligt nödläge. Förbises borde måhända ej heller, att av förslagets

genomförande skulle kunna bliva eu följd, att en eller annan häradshövding,

som för närvarande avlönade sina biträden med högre belopp än

de föreslagna, kunde i de fastställda lönetaxorna so en anledning till

minskning av de nuvarande beloppen. Skulle, såsom ej vore uteslutet, en

dylik minskning drabba vissa mera kvalificerade biträden, läge häri en ej

oväsentlig olägenhet även för det allmänna.

Det kunde jämväl befaras, att en eller annan häradshövding skulle fölen

honom påtvingad höjning av biträdets årslön söka vinna kompensation

genom ett utnyttjande till det yttersta av biträdets arbetskraft.

I fråga om den föreslagna minimiavlöningen har i det övervägande antalet

utlåtanden någon erinran icke framställts.

I eu del utlåtanden har beträffande denna fråga gjorts anmärkningar 1

huvudsakligen följande avseenden: Systemet med minimiavlöning kunde

alltför lätt föranleda att minimilönen även komme att anses såsom

maximilön, så att mera förtjänta och kvalificerade biträden kunde befaras

icke komma i åtnjutande av högre lön. Häradshövdingarnas egna

löneförmåner vore icke bestämda med hänsyn till olika ortsgrupper,

vadan skyldighet för häradshövdingarna att avlöna biträdena efter sådan

grund bleve kännbarare för häradshövdingar, som vore bosatta å de

dyrare orterna. Minimilönen borde därför vara lika i alla domsagor och

av biträdets duglighet, dyrortsfönhållandena och andra inverkande omständigheter

betingad högre avlöning bero på överenskommelse mellan

häradshövdingen och biträdet. I varje fall borde endast dyrtidstilläggen

utgå efter ortsgruppering eller beräknas å ett för alla lika lönebelopp.

Skulle biträdenas lön utgå efter olika ortsgrupper förutsatte detta en omreglering

av häradshövdingarnas tjänstgöringspenningar och förvaltningiskostnadsbidrag.

Minimilönen vore högre än som i vissa fall stode i

lämpligt förhållande till biträdes kompetens och duglighet och den vore

högre än den lön, som bereddes på andra håll anställda biträden i motsvarande

ställning. Särskilt bestämmelsen att biträde redan efter eif åns

anställning skulle vara berättigat åtnjuta minimilönen vore icke lämplig

eller skälig, enär biträden understundom anställdes vid mycket ung ålder,

redan vid 17 och 18 år, och knappast kunde anses fullt kompetenta efter

endast ett års anställning. I statstjänst behövde biträdena i allmänhet

tjänstgöra längre tid än ett år såsom extra. Förslag hava framställts om

att för rätt till åtnjutande av minimilönen borde föreskrivas en anställningstid

av 2, 3 eller 5 år. Om minimilönen sänktes, eller längre anställnings!

id såsom villkor att komma i åtnjutande därav föreskreves, borde

limon sedan med lämpliga mellantider höjas, till fördel för de äldre bi
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

trädena, som ägnade sig åt yrket och icke endast under kortare tid antoge

plats.

Svea liovrätt har föreslagit, att undantag från bestämmelsen om minimilön

borde göras för de fall, att kansligöromålen utfördes av nära anhöriga

till häradshövdingen; och har hovrätten vidare framhållit, att den föreslagna

bestämmelsen att för biträde, vars arbetsförmåga av en eller annan

anledning vore nedsatt, lönen finge nedsättas under det normala beloppet,

vore ägnad att framkalla betänkligheter. Den nedsättning av arbetsförmågan,

som — framför allt hos kvinnor — ofta plägade inställa sig åtskilliga

år före den pensionsålder, som kunde tänkas ifrågakomma, syntes

icke böra få giva anledning till yrkanden på lönens nedsättande. En häradshövding

bär uttalat, att förslaget ej reglerade avlöningen för sådana

biträden, som arbetade mot viss betalning för timme eller sida, en avlöningsform,

som särskilt vid brådskande arbete och vid anhopning förekomme

och vore ändamålsenlig. Att helt avskaffa denna avlöningsform,

om detta avsåges, syntes ej lämpligt.

I fråga om den föreslagna nedsättningen av minimilönen för det fall,

att biträde är förordnat till kommissionär i domsagan, med två tredjedelar

av den nettoinkomst, biträdet åtnjuter såsom kommissionär, har i

några utlåtanden framhållits, att hela nettoinkomsten eller mera än två

tredjedelar därav borde få avräknas, enär uppdraget utfördes å häradshövdingens

arbetstid och med användande av hans materialier samt ett

dylikt biträde i regel icke ägde större kvalifikationer än andra biträden.

Avräkning med hela nettoinkomsten betingades även av hänsyn till de

mindre domsagorna, där inkomsten av kommissionsuppdrag vore ringa.

Å andra sidan har en häradshövding ifrågasatt, huruvida häradshövdingarna

borde få draga någon fördel av kommissionärens verksamhet.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om biträdes entledigande har

i några utlåtanden framhållits, bland annat, att dessa vore föga betryggande

för biträdena, att en minimilängd för avtalet och längre uppsägningstid

skulle kunna föreskrivas, att ömsesidig uppsägningstid borde

stadgas, att bestämmelse saknades angående rätt att klaga över entledigande,

samt att biträde, som förhölle sig olämpligt, även om det icke kunde

räknas såsom fel eller försummelse i tjänsten, borde kunna entledigas

utan uppsägning.

Förslagets bestämmelser om semester och kostnadsfri sjukledighet hava

i några utlåtanden föranlett erinringar i följande avseenden: Semestern

syntes för äldre biträden vara väl kort och borde rätten till semester vara

ovillkorlig. En längre anställningstid än ett år torde kunna föreskrivas

för rätt till minimisemestern. Den tid, varunder biträdet borde äga åtnjuta

kostnadsfri ledighet vid sjukdom, skulle däremot kunna något inskränkas,

så att denna tid och semestern sammanlagt ej överstege 45 dagar.

Förslaget skulle kunna föranleda, att för biträden, som nu åtnjuta längre

semester än 20 dagar, denna minskades till nämnda antal dagar. En

häradshövding har föreslagit, att under ledighet, för sjukdom å biträdets

lön skulle avdragas någon del såsom lämpligt korrektiv mot missbruk.

Förslaget 1 fråga om pensionsbestämmelserna har styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar ansett mycket behjärtansvärt och har förslaget

i denna del vunnit anslutning från de flesta häradshövdingar och

övriga hörda myndigheter.

Nämnda styrelse har för sin del tillstyrkt det alternativ, som avser

gruppförsäkring.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

15

I en del av från häradshövdingarna inkomna utlåtanden har emellertid

även gjort erinringar mot förslaget i denna del, därvid huvudsakligen

anförts: Det syntes tvivelaktigt, huruvida häradshövdingarna borde

åläggas denna förpliktelse, då biträdenas anställning icke sträckte sig över

särdeles många år. Häradshövdingarna bonde icke drabbas av så högt bidrag

till pensioneringen som föreslagits. Bidrag från häradshövdingarna

borde ej ifrågakomma förrän biträde fyllt 25 eller 30 år och 3 eller 5 år

innehaft sin anställning. Endast sådana, som verkligen ägnade sig åt

yrket, borde nämligen beredas pension. Pensionsförsäkringen borde äga

rum endast då biträdena därom gjorde framställning. I övriga fall borde

beloppet insättas på kapitalräkning att lyftas vid biträdets avgång eller

annan giltig anledning. Det kunde ifrågasättas, huruvida ett biträde mot

sin vilja kunde tvingas att bidraga till den föreslagna pensioneringen.

Om häradshövdingen och biträdet därom vore ense, borde pensionsförsäkringen

icke påtvingas. I åtskilliga utlåtanden har särskilt berörts de

äldre biträdenas pensionsfråga, som i endast ringa män tillgodoisåges genom

förslaget, och har härvid framhållits, att dessa biträden borde direkt

pensioneras av staten.

Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:

Den i förslaget behandlade frågan om de icke rättsbildade domsagohiträdenas

pensionering vore enligt hovrättens mening icke nödvändigt

förknippad med övriga delar av förslaget. En pensionering, byggd på

den av de sakkunniga förordade principen om skyldighet för häradshövdingar

och biträden att för vinnande av försäkring enligt 34 § i lagen

om allmän pensionsförsäkring inbetala vissa jämförelsevis obetydliga belopp,

syntes kunna komma till stånd utan rubbning av biträdenas karaktär

av privatanställda. De farhågor för den föreslagna lagstiftningens effektivitet,

åt vilka hovrätten givit uttryck, när det gällt själva avlöningsförmånerna,

kunde knappast sägas vara för handen, när fråga vore om de

obetydliga pålagor, som pensioneringen skulle betinga. Å andra sidan

medförde en pensionering av även blygsamma mått så störa fördelar ej

blott för biträdena och häradshövdingarna utan även för det allmänna,

att åtgärder för dess genomförande syntes högeligen önskvärda. Hovrätten

ansåge sig alltså böra tillstyrka, att för varje i domsaga anställt

biträde ett årsbelopp av 100 kronor av häradshövdingen inbetalades till

allmänna pensionsfonden. Att, såsom förslaget avsåge, låta beloppet bero

av den dagliga arbetstidens längd, så att, när arbetstiden understege sju

timmar, beloppet i män därav minskades, borde så vilt möjligt undvikas,

då eljest pensionsbeloppen kunde komma att nedgå till orimligt låga

siffror.

I fråga om arten av den försäkring, som skulle motsvara den föreslagna

årspremien av 100 kronor, innebure förslaget två särskilda, alternativ —- enskild försäkring och gruppförsäkring.

Hovrätten ansåge för sin idel, att redan från början borde — om så erfordrades

genom ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring — bestämmas,

vilken försäkringstyp härvidlag borde komma till användning;

och föreställde sig hovrätten, att en lämplig anordning skulle vara att

finna i en gruppförsäkring, omfattande samtliga icke rättsbildade, domsagobiträden

och medförande rätt till ålderspension vid 02 års ålder samt

en lägre pension vid tidigare inträdande varaktig arbetsoförmåga.

Eu pensionering av detta slag ledde, i förening med den i pensionsförsäkringslagen

förutsatta obligatoriska försäkringen, till en nödtorftig

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

bärgning för de försäkrade, som vid yngre år började erlägga avgifter

och därmed fiortfore, till dess pensionsåldern inträdde. För dem, som vid

anordningens ikraftträdande redan uppnått en något högre ålder, bleve

däremot de pensionsbelopp, som komme att utgå för 100 kronors årspremier,

synnerligen obetydliga. Skulle för dessas del pensioneringen över

liuvud hava någon mening, syntes det oundgängligt, att staten utfyllde

vad som erfordrades för beredande av en till det minsta möjliga begränsad

försörjning. En dylik partiell pensionering av de äldre årsklasserna, förslagsvis

de biträden, som vid den tillämnade anordningens ikraftträdande

redan uppnått 40 år, torde ej bliva alltför betungande för staten. Hovrätten

ansåge det skäligen kunna ifrågasättas att, när domjsagobiträde uppnådde

62 år eller därförinnan bleve varaktigt oförmöget till arbete, staten

understödde biträdet med ett belopp, motsvarande det, varmed den enligt

34 § pensionslagen till biträdet utgående pensionen tilläventyrs understege

pensionen för ett biträde, som hade att tillgodoräkna sig erlagda avgifter

från en ålder av 39 år. För de biträden, som vid anordningens

ikraftträdande redan uppnått 62 års ålder, syntes staten böra ensam åtaga

sig att betala så stor pension, som skulle hava utgått, om avgift erlagts

alltifrån 39 års ålder.

Statskontoret har anfört att, då onekligen en pensionsålder av 67 år för

dessa biträden finge anses för hög, syntes det statskontoret önskligt, att

pensionsfrågan ordnades genom gruppförsäkring.

Pensionsstyrelsen har erinrat om det förslag1 till ändring av 34 § i lagen

om allmän pensionsförsäkring, varom pensionsstyrelsen i skrivelse den

24 februari 1925 gjort framställning till Kungl. Maj:t, vilket förslag innebure,

bland annat, att skillnaden mellan enskild försäkring och gruppförsäkring

skulle upphävas, att frågan om pensionsåldern skulle ställas

på framtiden och överlämnas åt den försäkrades avgörande med endast

den inskränkningen, att rätten till dylik ålderspension skulle inträda tidigast

vid fyllda 55 år och senast vid fyllda 70 år, samt att något avtal med

pensionsstyrelsen om försäkringsvillkoren icke skulle ifrågakomma.

Härefter anför pensionsstyrelsen vidare, bland annat:

Pensionsstyrelsen ansåge för sin del i likhet med de sakkunniga, att

den frivilliga pensionsförsäkringen väl lämpade sig för ett provisoriskt

ordnande av ifrågavarande biträdens pensionering, särskilt efter en omläggning

enligt det av styrelsen den 24 februari 1925 framlagda förslag.

och ville styrelsen understryka vikten av att detta förslag snarast möjligt

upptoges till behandling.

Av de två alternativa förslag, vilka framlagts av de sakkunniga, syntes

den som alternativ I föreslagna enskilda försäkringen pensionsstyrelsen

under för handen varande förhållanden vara att föredraga framför gruppförsäkring.

Såsom de sakkunniga anmärkt torde de nu föreslagna åtgärdernas

provisoriska karaktär ävensom den vid varaktig oförmåga till

arbete före 67 års ålder inträdande rätten till en pension, vilkens belopp

enligt vissa av den enskilda försäkringens tariffer bleve högre än motsvarande

förtidspension enligt gruppförsäkringstariffer med lägre fastställd

pensionsålder, vara ägnad att gorå den enskilda försäkringens

pensionsålder av 67 år antaglig. Det syntes icke heller innebära någon

mera allvarlig olägenhet, om i vissa fall ålderspension för allenast ett eller

annat års avgifter, erlagda till frivillig försäkring enligt nu gällande bestämmelser,

skulle komma att utgå från en senare tidpunkt än den pension,

som kunde hava åstadkommits genom för samma personer efter för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

säkringens omläggning verkställda inbetalningar. Styrelsen ansage sig

dessutom kunna antaga, att möjligheter icke kornme att saknas att i samband

med en omläggning av den frivilliga försäkringen bereda redan anslutna

personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring enligt

de nya villkoren, varmed bär i främsta rummet avsåges rätt till lägre

pensionsålder, tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter,

kanot gruppförsäkring enligt alternativ II ville pensionsstyrelsen anmärka,

att några tvingande skäl icke syntes nödvändiggöra tillskapandet

för de icke rät tida kläde domsagobiträdenas räkning av en ny form av försäkring

genom det eljest föreskrivna avtalets ersättande med av Kung!.

Maj:t särskilt för detta fall utfärdade föreskrifter. Utan att vilja ifrågasätta

möjligheten av eu sådan anordning villo pensionsstyrelsen dock framhålla,

att densamma utan tvivel skulle medföra vissa svårigheter ur förvaltningssynpunkt.

Vid en omläggning av den frivilliga försäkringen borde

i alla händelser för detta fall eventuellt utfärdade särskilda föreskrifter

upphöra att gälla eller möjligen ersättas av nya bestämmelser.

Generaldirektören af Jocliuiek anförde 1 särskilt yttrande:

Han vore såtillvida av skiljaktig mening, att enligt hans uppfattning de

icke rättsbildade domsagobiträdenas pensionsfråga borde utan alltför stor

olägenhet kunna ordnas inom gruppförsäkringen med en pensionsålder av

exempelvis (JO år enligt av Kungl. Maj:t härför särskilt utfärdade föreskrifter,

därest mot förmodan en omläggning av den enskilda frivilliga

försäkringen med i viss män fakultativa pensionsåldrar icke under den

närmaste framtiden skulle komma till stånd. En obligatorisk pensionsålder

av 67 år syntes honom nämligen knappast lämplig i ett sådant fall

som föreliggande.

0 I fråga om de av de sakkunnigas majoritet upptagna bestämmelserna om

åliggande för hovrättspresidenterna att för varje domsaga, efter förslag av

häradshövdingen, reglera anordningarna för skrivgöromålens utförande

hava de flesta häradshövdingarna och styrelsen för föreningen Sveriges

häradshövdingar avstyrkt er: dylik anordning och i stället uttalat anslutning

till den vid betänkandet fogade reservationen. Endast i ett

20-tal av de från häradshövdingarna inkomna utlåtandena bär någon

erinran mot majoritetens förslag icke framställts.

till stöd för avst,yrkandena i denna del hava häradshövdingarna väsentligen

anfört följande: i)å häradshövdingarna vore ensamma ansvariga

för domsagoarbetets behöriga gång, jämväl beträffande utskrivandet av

expeditioner, och jämväl avlönade biträdena, måste de också hava full

bestämmanderätt över detta arbetes ordnande. Skulle någon jämkning

1 denna princip ske, måste det åtminstone föreligga mycket starka skäl

härför. Att en enskild arbetsgivare, som häradshövdingen dock i förevarande

fall vore. skulle genom annan myndighets beslut kunna förpliktas

att hålla visst antal biträden med fastslagen mlnimiavlöning torde

vara uttryck för en princip, som kunde medföra betänkliga konsekvenser.

Förhållandena inom en och samma domsaga kunde växla och motivera

växling i anordningarna. Växlingar inträffade ofta även under ett och

samma år och utan att kunna på förhand beräknas. Enda förutsättningen

för att domsagoarbetet skulle kunna fullgöras ordentligt och inom

föreskriven tid vore att det i förevarande hänseende lämnades häradshövdingarna

fria händer. Arbetet utfördes i regel utan någon på förhand

fastslagen arbetsfördelning; denna måste i avsevärd utsträckning

lämpas efter beskaffenheten och myckenheten av det vid olika tider inBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. in höft. (Nr ~>7.) y

opaginerad Kontrollera mot PDF

IN

Kuno i Maj: In proposition Nr 52.

kommande arbetsmaterialet. Genom hovrättens bestämmanderätt kunde

ett för domsagoarbetets utförande ocli för häradshövdingens ekonomi

högst betänkligt ingrepp komma att ske. Hovrätterna vore ganska främmande

för ifrågavarande ärenden. Skulle någon kontroll erfordras, torde

denna kunna ske genom att häradshövdingarna angående sina biträden

ålades insända uppgifter till .justitiedepartementet eller hovrätterna.

Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:

De garantier, man pa detta sätt sökt uppnå mot ett befarat kringgående

av bestämmelserna om de fasta biträdenas m minna vinning, torde i själva

verket vara mera skenbara än verkliga. Eu hovrättspresident kunde icke

i fråga om renskrivning och andra kansligöromål i de särskilda domsagorna

äga den ingående kännedom, som skulle erfordras för kontrollerande

av häradshövdingarnas förslag beträffande antalet fasta biträden

eller lämpligheten av att i stället för sådana biträden anlita tillfällig arbetskraft.

Han torde esomoftast finna sig föranlåten att taga ett förslag

för gott, även i fall, där lian tilläventyrs hyste vissa tvivelsmal om förslagets

vederhäftighet, tvivelsmal, »om ingalunda behövde beröra förslagsställarens

heder utan allenast hans förmåga av objektiv värde sättning i

fall, där det egna intresset vore i fråga. När skrivgöromålen i en domsaga

nått den omfattning, att desamma endast med svårighet kunde av de fast

anställda biträdena medhinnas med 7 timmars dagligt arbete samt eu ytterligare

ökning av stadigvarande art syntes vara att förvänta, vore det ett

gradspörsmål, huruvida ett nytt biträde borde anställas och, därest sådan

anställning syntes nödig, vilken arbetstid bolde fastställas för detta biträde

samt för de förutvarande. Förklarligt vore, om häradshövdingen

icke alltför mycket hastade med framställning om anställande av ett nytt

biträde, en åtgärd, som för honom kunde medföra en ej obetydlig ökning

av kostnaderna för domsagans förvaltning. Att hovrättens president

skulle härvidlag taga initiativ förutsattes icke i förslaget, och eu bestämmelse

i sådan riktning skulle i själva verket bliva av föga värde, då presidenten

vanligen vore ur stånd att bedöma, huruvida en konstaterad ökning

av skrivgöromålen vore bestående, och än mindre kunde överblicka

möjligheten och lämpligheten av att på den ena eller andra platsen låta

skrivgöromålen ombesörjas på annat sätt än genom fasta biträden. Skulle

emellertid en president av eu eller annan anledning hysa misstro till

någon häradshövdings uppgifter och förslag samt känna sig förpliktad att

närmare kontrollera dessa genom inhämtande av upplysningar från skrivbiträden

och andra, måste en dylik kontroll, vare sig den ledde till det ena

eller det andra resultatet, te sig tämligen odiös, och skulle den leda till

andra bestämmelser i fråga om skrivarbetets ordnande än häradshövdingen

tänkt sig, vore det måhända tvivel underkastat, huruvida synnerligen

mycket i själva verket vore vunnet genom dylika tvångsåtgärder

på ett område, där häradshövdingen dock alltjämt måste bära det huvudsakligaste

ansvaret för göromålens gång. Från nu antydda synpunkter

läge de! närmast att ansluta sig till den vid betänkandet fogade reservationen

och således, med avstående från all kontroll över antalet fasta biträden

i domsagorna, inskränka sig till att genom bindande föreskrifter reglera

häradshövdingens förpliktelser gent emot de fasta biträden, han själv

kunde finna lämpligt att anställa. Såsom hovrätten i det föregående framhållit,

läge visserligen fältet då Öppet för det kringgående av den föreslagna

lagstiftningen, vartill densamma på ett eller annat håll kunde vara ägnad

att fresta; men om den kontroll, som kunde ifrågakomma, i själva verket

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

måste bliva så gott som värdelös och ur vissa synpunkter skadlig, innebure

dess uppgivande knappast någon förlust men väl den fördel, som läge i

att lagstiftningens vederhäftighet ej sattes på spel.

Göte, hovrätt samt hovrätten över Skalle och Blekinge hava anslutit

sig till reservationen, den sistnämnda hovrätten under uttalande likväl, att

med hänsyn till det relativt ringa antalet häradshövdingar, som lydde

under denna hovrätt, det icke syntes kunna befaras, att det remitterade

förslagets godkännande skulle kunna föranleda oskälig ökning i arbetsbördan

för presidenten och sekreteraren.

I flaga om sättet för genomförandet av den ifrågasatta anordningen

med reglerande bestämmelser, nämligen att häradshövdingarna skulle

vara skyldiga att underkasta sig dessa bestämmelser för rätten att i fortsättningen

få uppbära den förhöjda expeditionslösen, har i flertalet utlåtanden

icke framställts någon erinran, men i en del yttranden har anmärkts,

att mot häradshövdingarna härigenom brukades ett betänkligt

påtryckningsmedel för genomförande av föreskrifter å ett område, där

häradshövdingarna själva bure ansvaret och jämväl borde bibehållas vid

bestämmanderätten, att häradshövding, som icke ville underkasta sig bestämmelserna,

visserligen icke skulle vara därtill skyldig, men den härför

stadgade påföljden att icke längre få åtnjuta den förhöjda expeditionslösen

skulle ingen häradshövding kunna taga.

Med hänsyn till den ökning i förvaltningskostnaderna, som komme att

föranledas av förslagets genomförande, har i inånga av de av häradshövdingarna

avgivna utlåtandena framhållits såsom rättvist och billigt att

häradshövdingarna bereddes kompensation, så att de utan olägenhet kunde

fullgöra de föreslagna bestämmelserna, enär eu nedgång snarare än eu

stigning av löseninkomsterna i domsagorna torde vara att förvänta och

omkostnaderna icke minskats sedan den provisoriska lösenförhöjningeii

medgavs; och har härvid bland annat hemställts om förhöjd lösen jämväl

för gravationsbevis. Även har uttalats att staten borde vidkännas de ökade

kostnaderna. I detta sammanhang har även erinrats om att lönefyllnaderna

för häradshövdingarna äro avsedda att gälla under 5 år, räknat från

den 1 juli 1923, eller till den 1 juli 1928, men att med hänsyn till de ökade

förvaltningskostnaderna lönefyll naderna borde omräknas redan nu eller

förslagets ikraftträdade uppskjutas till den 1 juli 1928.

Statskontoret, som uttalat visst önskemål i fråga om pensioneringen,

har anfört, att i övrigt hade betänkandet med däri avgivna förslag från

de för. utredningen angivna förutsättningarna icke givit statskontoret

anledning till erinran eller yttrande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BU 1927:51 Utlåtande, i anledning av väckt motion om anslag till beredande av pension åt vissa icke rättsbildade domsag obiträden. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1927:167 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ■proposition angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. s. 1 i texten